Kungl. May.ts proposition nr 8.
1
i\r 3.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903
om utländsk försäkring sgnstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket m. m.; given Stockholms slott
den 15 december 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 (nr 94
s. 61) örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i
riket; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal.
GUSTAF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1984
1 sami. Nr 3.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61)
om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse bär
i riket.
Härigenom förordnas, dels att sista stycket i 4 § lagen den 24 juli 1903
örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse kär i riket,
vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 10 maj 1929 (nr 80), skall
upphöra att gälla, dels att till 6 § i nämnda lag skall fogas ett nytt moment
av det innehåll, som nedan angives, dels ock att 8 och 9, 12—15, 19 och 21 §§
i lagen, av vilka 9 § ändrats genom lagen den 30 juni 1916 (nr 317), skola
erhålla följande ändrade lydelse:
6 §.
Vidtages ändring---allmänna tidningarna.
Har av — — — underrätta försäkringsinspektionen.
Generalagent vare pliktig:
att när som helst hålla räkenskaper och handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen
eller dess ombud, ävensom att i övrigt lämna de upplysningar,
som av inspektionen äskas i fråga om anstalten och dess verksamhet
inom riket;
att för varje räkenskapsår, enligt formulär som av försäkringsinspektionen
fastställes, upprätta och inom åtta månader efter räkenskapsårets utgång
till inspektionen insända uppgift angående anstaltens verksamhet inom riket
samt att inom samma tid låta i allmänna tidningarna införa den del av uppgiften,
som inspektionen bestämmer; ävensom
att inom tre månader efter det berättelse örn revision av anstaltens räkenskaper
och förvaltning blivit å sammanträde med anstaltens delägare framlagd,
till försäkringsinspektionen ingiva ett exemplar av denna berättelse.
8 §.
Utländsk försäkringsanstalt, vars rörelse här i riket omfattar livförsäkring,
skall i den uppgift angående livförsäkringsverksamheten som enligt 6 § skall
för varje räkenskapsår insändas till försäkringsinspektionen under benämningen
försäkringsfond såsom skuld upptaga det å räkenskapsårets sista dag beräknade
värdet av anstaltens ansvarighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
3
1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv) saint
2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv).
Premiereserven beräknas enligt grunder som försäkringsinspektionen godkänt.
;
Försäkringsfonden med tillägg av det belopp, varmed en tjugondei av fonden
må överskjuta vad anstalten enligt 4 § nedsatt för livförsäkring, skall
redovisas i värdehandlingar av den i 215 § under 1)—b) lagen örn försäkringsrörelse
omförmälda beskaffenhet eller ock i följande tillgångar av annan
art nämligen belopp, som anstalten förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev
inom återköpsvärdet, eller i den mån försäkringsinspektionen på framställningav
anstalten så medgiver värdet av återförsäkringsbolags ansvarighet på
grund av livförsäkringar som övertagits i återförsäkring.
Värdehandling må ej upptagas över sitt verkliga värde. Under förutsättning
att de värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden jämte tillägg redovisas,
beräknas kunna å tider som med hänsyn till beskaffenheten av anstaltens förbindelser
prövas tillfredsställande förvandlas i penningar till belopp motsvarande
det angivna värdet må dock värdehandling, som varit upptagen jämväl
i nästföregående års redovisning, kunna åsättas det då beräknade värdet
ändå att marknadsvärdet är lägre.
De värdehandlingar, som avses i 3 morn., skola förvaras här i riket avskilda
från anstaltens övriga tillgångar och under minst två särskilda lås med olika
nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud;
försäkringsinspektionen dock obetaget att på framställning av anstalten
medgiva, att värdehandlingarna i stället, på sätt och under villkor som av försäkringsinspektionen
bestämmas, sättas i särskilt förvar i riksbanken eller
annan bank. I de salunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna
panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av anstaltens
på försäkringsavtalen grundade förbindelser.
För varje år skall, senast inom åtta månader efter räkenskapsårets utgång,
anstalten sätta i sådant förvar, som nyss är sagt, de värdehandlingar, i vilka
redovisas inträdd ökning av försäkringsfonden jämte det i 3 mom. angivna
tillägg. I fråga örn utbekommande eller utbyte av värdehandling, som satts
i särskilt förvar, samt örn anmälningsskyldighet för försäkringsinspektionens
ombud skola bestämmelserna i 217 § lagen örn försäkringsrörelse äga motsvarande
tillämpning.
9 §•
Vad på sätt i 4 § omförmäles blivit av utländsk försäkringsanstalt i riksbanken
nedsatt ma allenast användas till gäldande av fordringar på grund
av försäkringsavtal, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, ävensom av
böter, avgifter och ersättningar, som i anledning av denna rörelse må åläggas
generalagenten eller anstalten, samt, i händelse av särskild administration av
anstalts livförsäkringsrörelse här i riket, av adininistrationsboets fordran hos
anstalten.
Minskas det salunda nedsatta beloppet i följd därav att obligationerna av -
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
sevärt nedgå i värde eller att någon del av beloppet åtgår till gäldande av
fordringar, böter, avgifter eller ersättningar, eller av annan anledning, eller
finner försäkringsinspektionen, att de till redovisning enligt 8 § avsatta tillgångar
icke äro tillräckliga, skall bristen fyllas inom fyra veckor efter det
generalagenten blivit därom tillsagd av försäkringsinspektionen.
12 §.
Har tillstånd för utländsk försäkringsanstalt att här i riket driva livförsäkringsrörelse
återkallats, skall, för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt, en särskild administration inträda; och skall med avseende å denna i
tillämpliga delar gälla vad i 231—233 §§, 234 § 1—4 mom. samt 235 § lagen
örn försäkringsrörelse finnes stadgat, därvid upphörandet av anstaltens rätt
att driva livförsäkringsrörelse här i riket motsvarar livförsäkringsbolags trädande
i likvidation eller beslut örn avträdande av dess egendom till konkurs.
I fall som här avses må överlåtelse av livförsäkringarna ske, förutom till inländskt
försäkringsbolag, jämväl till utländsk anstalt, som erhållit tillstånd
att driva livförsäkringsrörelse här i riket.
Där vid försäkringarnas överlåtande eller eljest uppstått överskott, skall
ur detta i första hand gäldas kostnaden för administrationen och oguldet sådant
bidrag, varom i 16 § förmäles, varefter återstoden skall överlämnas till
den anstalt, vars försäkringar varit föremål för administration.
Har anstalt i annat fall än i 1 mom. avses upphört driva livförsäkringsrörelse
här i riket, vare anstalten ändock pliktig att på sätt i 8 § stadgas redovisa
försäkringsfond för redan meddelade livförsäkringar jämte tillägg samt
i förvar nedsätta de värdehandlingar, vari inträdd ökning av fonden jämte
tillägg redovisas; och åligge ombud, som av anstalten jämlikt 11 § utsetts,
att årligen till försäkringsinspektionen insända de uppgifter örn försäkringsfonden
som förut skolat avgivas av generalagenten. Fullgöres ej sådan redovisning
och nedsättning eller finnes eljest anledning antaga att livförsäkringstagarnas
rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen
att besluta, att administration på sätt i 1 mom. sägs skall
inträda; dock må ej på den grund att de till redovisning enligt 8 § avsatta
tillgångar finnas icke tillräckliga administration föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen
förelagt anstalten att fylla bristen och denna icke täckts
inom fyra veckor efter det anstaltens ombud blivit därom tillsagt av försäkringsinspektionen.
Inträder i fall som nu sagts administration, skall vad i
1 mom. sägs örn upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket i stället avse meddelandet av beslut örn administration.
13 §.
Vill utländsk försäkringsanstalt överlåta samtliga sina till rörelsen här i
riket hörande livförsäkringar till inländskt försäkringsbolag eller till utländsk
anstalt, som erhållit tillstånd att driva livförsäkringsrörelse här i riket, skall
i tillämpliga delar gälla vad i 237 § lagen örn försäkringsrörelse stadgas angående
överlåtelse av försäkringsbolags livförsäkringar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
5
14 §.
Utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket, vare
pliktig att i alla för allmänheten avsedda meddelanden vid teckning av sin
firma utsätta hemlandet ävensom anstaltens egenskap att vara grundad på
aktier eller på ömsesidighet eller på andra grunder. Ej må sådan anstalt själv
eller genom sina agenter och personal angiva sig hava genom att fullgöra i
denna lag föreskriven skyldighet att nedsätta värdehandlingar ställt fullgod
säkerhet för sina svenska försäkringstagare eller angiva sig vara beträffande
hela sin verksamhet kontrollerad av svenska staten, ej heller må annan beteckning
av likartat innehåll användas.
Försäkringsbrev skall innehålla uppgift ej mindre örn de för anstalten, som
meddelar försäkringen, gällande allmänna försäkringsvillkor, än även örn de
särskilda villkoren för den försäkring, som i brevet avses.
Där uti meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, vid angivande av
anstaltens fonder inräknas oguldna förbindelser av delägare eller garanter,
skall beloppet av sådana förbindelser särskilt utsättas.
15 §.
Är handling, som enligt denna lag till försäkringsinspektionen ingives, avfattad
på främmande språk, skall, där så påfordras, tillika ingivas en bestyrkt
svensk översättning därav.
"** Innan förhållande, som enligt denna lag skall i allmänna tidningarna kungöras,
blivit sålunda kungjort, må det icke med laga verkan åberopas mot annan
än den, som visas hava därom ägt vetskap. Kungörande, varom nu sagts,
skall bekostas av den anstalt, som tillkännagivandet rörer.
Ombud, som enligt 7, 8 eller 11 § förordnats av försäkringsinspektionen, åge
av anstalten uppbära ersättning med belopp, som av Konungen bestämmes.
19 §•
Underlåter generalagent att fullgöra vad honom enligt 6 § åligger, eller fullgör
av anstalt utsett ombud ej vad enligt 12 § 3 mom. ombudet åligger, eller
bryter någon emot föreskrifterna i 14 § 1 eller 2 morn., straffes med böter
från och med fem till och med femhundra kronor.
Lag samma vare, där någon bryter emot föreskriften i 14 § 3 morn., eller
eljest i meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, lämnar oriktiga eller
vilseledande uppgifter angående anstalt, varom i denna lag är fråga.
Den, som i fall, varom i 4 eller 6 § eller 12 § 3 mom. förmärs, emot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till
och med två tusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.
21 §.
Med livförsäkring förstås i denna lag jämväl livränteförsäkring och kapitalförsäkring
för livs fall. Vad i 8, 9, 12 och 13 §§ särskilt stadgas angående
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn annan personförsäkring,
som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.
Angående skyldighet för utländsk försäkringsanstalt, som på grund av trafikförsäkring
skall utgiva livränta, att inköpa sådan ränta hos riksförsäkringsanstälten
eller hos svenskt försäkringsbolag, gäller vad därom är särskilt
stadgat.
Denna lag äger icke tillämpning i fråga örn återförsäkringsrörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1934 men skall med undantag av
13 § och 21 § 3 mom. icke äga tillämpning å anstalt, som vid lagens ikraftträdande
upphört att här i riket driva livförsäkringsrörelse. Utländsk försäkringsanstalt,
som vid lagens ikraftträdande driver försäkringsrörelse här i
riket, skall fullgöra den i 8 § föreskrivna nedsättning av värdehandlingar senast
åtta månader efter utgången av löpande räkenskapsår.
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
7
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal.1
Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 27 § lagen den 8 april 1927
örn försäkringsavtal skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
26 §.
1 mom. Där försäkringsgivaren-----i konkursen.
Vad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning, då vid livförsäkringsbolags
eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration för
tillvaratagande av försäkringstagarens rätt inträder; och gälle i fråga örn
försäkring, som meddelats av understödsförening, vad därom är i lag särskilt
stadgat.
27 §.
Upphör försäkringsgivarens rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,
äge, där ej särskild administration för tillvaratagande av försäkringstagarens
rätt inträder, försäkringstagaren uppsäga avtalet; och skall vad i 26 § 3 mom.
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har försäkringsgivaren-----likvidationens början.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1934.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 april 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, fråga örn ändringar i gällande lagstiftning rörande utländska försäkring
sanstalter.
Föredraganden anför:
»I skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 december 1931 hemställde försäkringsinspektionen
örn vissa ändringar i lagen den 24 juli 1903 örn utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket och örn viss därav föranledd
ändring i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal, allt i enlighet med
ett av inspektionen upprättat förslag. Med ändringsförslaget åsyftades väsentligen
att bereda svenska livförsäkringstagare hos utländska försäkringsanstalter
ökad säkerhet. I detta hänseende föreslogs i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller angående svenska försäkringsbolag, att försäkringsfonden
försvenska livförsäkringar skulle redovisas i tillgångar av vissa
slag, vilka tillgångar skulle deponeras här i riket, samt att ett särskilt administrationsförfarande
med avseende å utländsk anstalts här i riket drivna livförsäkringsrörelse
under vissa förhållanden skulle inträda. Förslaget avsåg
emellertid även andra ändringar i 1903 års lag, bland annat införandet av
särskilda bestämmelser rörande överlåtelse av utländsk anstalts svenska livförsäkringsbestånd,
liknande dem som gälla för svenska försäkringsbolag.
ringsfond Vad fÖPSt ,angår de föreslagna bestämmelserna rörande försäkringsfond och
och särskild särskild administration må till en början lämnas en redogörelse för de olikheter,
admtioiiStra'' S°m Cnligt filande lagstiftning råda å förevarande område mellan svenska
fällande ^ö^^kringsbolag oc^ utländska försäkringsanstalter.
rätt. Enligt lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse, vilken endast avser
Svenska för- svenska försäkringsbolag, skall i försäkringsbolags balansräkning under beg
bolag, nämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas beräknade värdet av bolagets
ansvarighet dels på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv)
och dels pa grund av löpande försäkringar (premiereserv) (212 §).
Kungl. Majlis proposition nr 3.
9
I fråga om bolag, som driva livförsäkringsrörelse eller viss annan försäkringsrörelse,
äro särskilda bestämmelser meddelade rörande försäkringsfonden i syfte
att skydda försäkringstagarnas rätt. Sålunda skola av Kungl. Maj :t fastställas
grunder för bland annat beräkning av premiereserven för livförsäkringar (3 och
7 §§ samt 117 och 123 §§). Vidare skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden
för livförsäkringar redovisas i värdehandlingar av vissa slag eller ock
i vissa tillgångar av annan art, nämligen belopp, som bolaget förskjutit mot
säkerhet i försäkringsbrev inom återköpsvärdet, samt under vissa förutsättningar
värdet av återförsäkringsbolags ansvarighet på grund av i återförsäkring
övertagna livförsäkringar ävensom viss annan tillgång av särskild
försäkringsteknisk art (215 §). I detta sammanhang må anmärkas, att i
lagen förstås med livförsäkring ej endast livförsäkring i egentlig mening,
d. v. s. kapitalförsäkring för dödsfall, utan jämväl livränteförsäkring
och kapitalförsäkring för livsfall samt att vad i lagen särskilt stadgas
angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn annan
personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio
år (2 §). Även i fråga örn försäkring av annat slag än personförsäkring
skall emellertid i vissa fall försäkringsfond — beräknad efter av Kungl.
Maj :t fastställda grunder — redovisas i värdehandlingar av samma art som vid
livförsäkring, nämligen då försäkringarna meddelas för all framtid eller för
längre tid än tio år (216 §). De värdehandlingar, i vilka enligt vad nu sagts
försäkringsfond helt eller delvis redovisas, skola förvaras avskilda från bolagets
övriga tillgångar och under minst två särskilda lås med olika nycklar, av vilka
en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. I de sålunda
förvarade handlingarna skola försäkringstagarna njuta panträtt såsom i handfången
pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen
grundade förbindelser. För varje år skall bolaget sätta i sådant förvar, som
nyss angivits, de värdehandlingar, i vilka inträdd ökning av försäkringsfonden
redovisas (217 §). I detta sammanhang bör även framhållas, att bolag, som
driver livförsäkringsrörelse, skall till ytterligare tryggande av försäkringstagarnas
rätt göra avsättning till säkerhetsfond och, under vissa förhållanden,
även till premieåterbäringsreserv (218 §). Syftet med säkerhetsfonden är att
vid behov tjäna till utfyllning av premiereserven. Driver försäkringsbolag jämte
livförsäkringsrörelse annan försäkringsrörelse, skola tillgångar motsvarande
säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv, där sådan finnes, redovisas och pantsättas
i enlighet med vad som stadgats angående försäkringsfond (219 § 2 st.).
— Örn försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, äger Konungen i fråga örn försäkringsfond,
säkerhetsfond eller premieåterbäringsreserv för de utländska
försäkringarna från i lagen meddelade bestämmelser medgiva de avvikelser,
som med hänsyn till utländsk lag prövas erforderliga, i den mån sådant kan
ske utan förfång för de inländska försäkringstagarnas säkerhet (220 §).
I 1917 års lag äro jämväl meddelade bestämmelser rörande särskild administration
av försäkringsbolags livförsäkringsrörelse (231—235 §§). Dylik administration
skall inträda, så snart bolag, som driver livförsäkringsrörelse, trätt
i likvidation eller kommit i konkurstillstånd. Syftet med administrationen är
10
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
Utländska försäkringsanstalter.
att så vitt möjligt undvika att till livförsäkringstagarnas skada realisation sker
i vanlig ordning. Även om i det speciella fallet livförsäkringstagarna kunna
utbekomma envar den på hans försäkring belöpande andelen av försäkringsfonden,
är deras intresse nämligen ingalunda tillgodosett därmed. Det är alltid
ovisst, örn varje försäkringstagare, som det önskar, kan mot inbetalning av
vad han sålunda utbekommit, hos annat bolag erhålla en försäkring svarande
mot den han betingat sig av det likviderande eller i konkurs försatta bolaget.
Därför har möjlighet till bibehållande av livförsäkringsavtalen vid såväl rättslig
giltighet som faktisk nytta ansetts böra beredas. För detta ändamål skola livförsäkringstagarna
till en början tvingas att hålla tillsammans såsom intressenter
i en särskild samfällighet, det s. k. administrationsboet. Förvaltningen av
detta åligger försäkringsinspektionen. Vid inträdandet av administration skall
sålunda inspektionen för livförsäkringstagarnas räkning omhändertaga samtliga
de värdehandlingar, i vilka försäkringstagarna enligt vad förut angivits
äga panträtt. Härmed övergå på administrationsboet alla bolagets rättigheter
och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen ävensom, där livförsäkringar
återförsäkrats, bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av återförsäkringarna.
För det belopp, varmed omförmälda värdehandlingar kunna finnas
i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondedel av samma
fond, skall administrationsboet äga fordringsrätt hos bolaget. Sedan utredning
verkställts angående administrationsboets ställning, skola i första hand åtgärder
vidtagas för överflyttning å annat inländskt försäkringsbolag av hela
livförsäkringsstocken med därtill hörande tillgångar. Kan sådan överflyttning
ej komma till stånd, skall försök göras att få intressenterna i samfälligheten att
bilda ett ömsesidigt bolag för försäkringarnas övertagande och rörelsens fortsättande.
Kan ej heller detta ske, skall fördelning av administrationsboets tillgångar
äga rum, såvida ej samtliga intressenterna överenskomma att administrationen
skall fortsättas tills vidare. Vid fördelning av tillgångarna skall
varje försäkringstagares fordran anses motsvara hans andel i försäkringsfonden.
Rörande utländska försäkringsanstalter meddelas bestämmelser i förutnämnda
lag av den 24 juli 1903. För att utländsk försäkringsanstalt här i riket
skall få driva försäkringsrörelse fordras särskilt tillstånd, vilket meddelas av
försäkringsinspektionen utom då fråga är örn trafikförsäkring, för vilket fall
Konungen meddelar tillståndet (4 §). Rörelsen skall drivas genom generalagent
såsom syssloman och anstalten skall i allt, som angår försäkringsrörelsen
här i riket, lyda under svensk lag samt vara pliktig svara inför svensk domstol
och underkasta sig svensk myndighets avgörande (1 och 3 §§). Till tryggande
av försäkringstagarnas rätt ha emellertid bestämmelser, motsvarande de förutnämnda
för svenska försäkringsbolagen gällande, ej meddelats i vidare mån,
än att utländska försäkringsanstalter ålagts att, på sätt och under villkor som
av försäkringsinspektionen godkännas, i riksbanken nedsätta i svenska statsobligationer
vissa bestämda belopp allt efter den försäkringsverksamhet, som
här drives. Dessa belopp äro för livförsäkring — varmed i nu ifrågavarande
Kungl. Majli* proposition nr 8.
11
lag förstås jämväl livränte- och kapitalförsäkring — 100,000 kronor, samma
belopp för brandförsäkring eller för sjöförsäkring, 200,000 kronor för trafikförsäkring
samt 50,000 kronor för varje annat slag av försäkring (4 §). Belopp,
som sålunda nedsatts, må allenast användas till gäldande av fordringar
på grund av försäkringsavtal, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, ävensom
av böter, avgifter och ersättningar som i anledning av denna rörelse må
åläggas generalagenten eller anstalten (9 §). För den händelse försäkringsanstalten
upphör att driva rörelsen här i riket, må nedsatt belopp kunna av
anstalten utbekommas, därest det visas, att anstaltens samtliga förbindelser på
grund av rörelsen här blivit fullgjorda eller att anstalten för deras fullgörande
ställt annan säkerhet, som av försäkringsinspektionen godkännes (11 § 2 st.).
Innan redogörelse lämnas för försäkringsinspektionens förslag till nya depositionsbestämmelser
och särskilt administrationsförfarande med avseende å
utländska anstalter torde vissa upplysningar böra givas angående tillkomsten av
gällande depositionsbestämmelser samt de förslag till ändringar däri, som tidigare
framkommit.
I den författning rörande utländska försäkringsanstalter, som gällde före
tillkomsten av 1903 års lag, nämligen kungörelsen den 22 oktober 1886 angående
villkoren för utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,
föreskrevs icke skyldighet för utländsk anstalt att här deponera
något belopp till säkerhet för försäkringstagarna. Av förarbetena till
kungörelsen1 framgår visserligen, att redan före dess tillkomst från vissa
håll ifrågasatts skyldighet för utländsk försäkringsanstalt att hos myndighet
inom landet nedsätta i penningar eller godkända värdepapper en efter
rörelsens omfång lämpad summa, varav försäkringsbelopp kunde gäldas, därest
anstalten icke fullgjorde sin skyldighet att erlägga detsamma. Gentemot dessa
förslag framhölls emellertid, att bestämmelser av sådan innebörd skulle kunna
hindra utländsk anstalt från att inom landet meddela sådana försäkringar,
varav behovet icke kunde tillfredsställas genom landets egna anstalter. Vidare
erinrades örn svårigheten att fastställa lämplig norm för bestämmande av depositionens
storlek. Ehuru försäkringstagarna aldrig genom depositionen skulle
kunna beredas betryggande säkerhet, skulle depositionen otvivelaktigt av anstalten
framhållas och även av allmänheten betraktas såsom osvikligt betryggande
mot förlust och således bliva ett medel att missleda allmänheten. Slutligen
gjordes gällande, att det bästa medlet att förekomma förlust i följd av
försäkring hos utländska anstalter alltid måste vara, att de inhemska anstalterna
vore ordnade på ändamålsenligt och, så vitt möjligt, fullt betryggande
sätt samt i övrigt tillfredsställde alla billiga anspråk, så att de bleve omfattade
med alltjämt stigande förtroende.
Även under förarbetena till 1903 års lag restes motstånd mot att ålägga
utländska anstalter depositionsskyldigliet. Den kommitté, som år 1897 framlade
förslag till, förutom lagstiftning rörande svenska försäkringsanstalter,
lag angående villkoren för utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket
1 Se C. A. Sjöcrona: Underdånigt betänkande med förslag till författningar angående försäkringsväsendets
ordnande. Stockholm 1883.
Historik.
12
Kungl. Majlis proposition nr 3.
driva försäkringsrörelse, anslöt sig sålunda till de synpunkter, som anförts
mot åläggande av depositionsskyldigket för utländska försäkringsanstalter.
Kommittén framhöll särskilt, att genom bestämmelser av dylik innebörd lämnades
en garanti för dessa anstalters vederhäftighet, som dock endast kunde
vara skenbar.
1897 års förslag underkastades granskning av särskilt tillkallade sakkunniga,
därvid samarbete ägde rum med sakkunniga från Danmark och Norge.
Detta arbete resulterade i ett under år 1900 avgivet, gemensamt förslag till
lag örn livförsäkringsrörelse, vilket även upptog bestämmelser angående utländska
försäkringsanstalter, som i något av länderna Sverige, Norge eller
Danmark dreve livförsäkringsrörelse. I motsats till vad som föreslogs rörande
inhemska anstalter förordades beträffande utländska anstalter varken skyldighet
att redovisa och deponera tillgångar motsvarande försäkringsfonden eller
särskilt administrationsförfarande. Emellertid föreslogs, att för erhållande av
tillstånd att driva livförsäkringsrörelse inom landet utländsk anstalt skulle
under villkor, som av tillsynsmyndigheten godkändes, i riksbanken deponera
100,000 kronor i penningar eller säkra värdehandlingar. Vad sålunda
deponerats skulle tjäna till säkerhet för fordringar hos anstalten på grund av
försäkringsavtal, som tillkommit i följd av dess rörelse i landet, ävensom för
böter och avgifter, som enligt lagförslaget kunde åläggas anstalten eller dess
syssloman.
Rörande den uppfattning, som låg till grund för detta förslag, anfördes i
motiven:
Som bekant dreve utländska bolag i stor utsträckning livförsäkringsverksamhet
inom vart och ett av de tre nordiska länderna. De sakkunniga hade därför
upprepade gånger tagit i noggrannaste övervägande, huruvida icke — i likhet
med vad som föreslagits i ett norskt och ett danskt utkast — en bestämmelse
borde intagas örn, att premiereserven för de försäkringar, som i något av de tre
länderna vore tecknade i utländska bolag, skulle placeras och betryggas på
samma sätt, som för inländska bolag vore föreskrivet. Härunder hade de sakkunniga
tämligen snart kommit på det klara med, att både det norska och det
danska utkastet i detta avseende gått för långt, och att under ingen omständighet
kunde bliva fråga örn att låta kravet omfatta mer än premiereserven för
försäkringar, tecknade efter den nya lagens trädande i kraft. Men icke ens
med denna begränsning hade de sakkunniga funnit sig kunna helt upptaga den
tanke, som fått uttryck i de två nämnda utkasten. Bortsett från Österrike och
Italien, där en lagbestämmelse av denna art varit gällande ett antal år, funnes,
så vitt de sakkunniga visste, intet europeiskt land, där en sådan regel varit
prövad, varemot i åtskilliga länder förslag i sådan riktning förelåge. Under
dessa omständigheter syntes det finnas ringa anledning för de tre nordiska
länderna att redan nu och, som det väl finge anses, oåterkalleligen fastslå en
regel, vars brukbarhet näppeligen kunde sägas vara av erfarenheten bevisad,
och örn vilken man ännu icke med någon säkerhet kunde veta, huruvida den
bleve allmänt antagen.
Å andra sidan skulle det enligt de sakkunnigas uppfattning vara ett föga
lyckligt tillstånd, örn vilket utländskt livförsäkringsbolag som helst skulle
kunna börja sin verksamhet i något av de tre länderna, utan att bolaget behövde
på något sätt ådagalägga, att det hade allvarliga avsikter. De sakkunniga
hade därför ansett sig böra föreslå, att ett utländskt bolag, innan det
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
13
finge tillstånd att driva livförsäkringsverksamhet i landet, skulle i vederbörlig
bank deponera ett visst penningbelopp, som uteslutande skulle tjäna till fullgörande
av krav på grund av försäkringskontrakt, avslutade inom landet i fråga
med dess medborgare, eller till täckande av belopp, som bolaget vore förpliktat
att betala på grund av den nya lagen, bland annat böter. Då de sakkunniga
därjämte hade föreslagit, att nämnda penningbelopp skulle utgöra en så pass
stor summa som etthundratusen kronor, att detta belopp alltid skulle finnas
tillstädes, och att beloppet icke skulle kunna tagas tillbaka, innan bolaget på
tillfredsställande sätt fullgjort eller ställt säkerhet för fullgörandet av sina
uti ifrågavarande land ingångna försäkringskontrakt, hade de sakkunniga ansett
att åtminstone någon säkerhet skulle uppnås för, såväl att finansiellt dåliga
bolag icke började någon verksamhet i de tre nordiska länderna, som ock
att ett utländskt bolag icke plötsligen droge sig tillbaka ur landet utan att göra
rätt och skäl för sig. Vad sålunda föreslagits hade därjämte den fördelen att
icke slutgiltigt avgöra något utan tvärtom kunna i framtiden bilda en naturlig
övergång antingen till att icke fordra något av utländska bolag, örn detta skulle
anses önskligt, eller till att fordra deposition av hela premiereserven för de
inom landet tecknade försäkringarna, örn det skulle visa sig, att denna strängare
ordning vunne allmänt erkännande, och att dess införande vore påkallat i de
tre nordiska länderna.
Vid 1903 års riksdag framlades proposition med förslag till såväl lag örn
försäkringsrörelse, avseende svenska livförsäkringsbolag, som lag örn utländsk
försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. Under det att
i fråga örn svenska försäkringsbolag föreslogs redovisning och deposition av
försäkringsfond, avsättning till säkerhetsfond och i vissa fall deposition av
denna ävensom särskilt administrationsförfarande, allt i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande bestämmelser, föreslogs i fråga örn utländska försäkringsanstalter
allenast skyldighet att deponera vissa bestämda belopp för
varje art av försäkringsrörelse, sådan anstalt ämnade bedriva här i landet.
Emellertid framfördes motionsvis i riksdagen krav att sådan utländsk försäkringsanstalt,
som dreve livförsäkring srörelse i riket, skulle vara skyldig bär
nedsätta ett belopp, motsvarande den premiereserv, som belöpte på de livförsäkringsavtal,
som tillhörde anstaltens rörelse här.
Det särskilda utskott, som behandlade lagstiftningsfrågan, avstyrkte motionen.
Utskottet anförde därvid:
De belopp, som de utländska livförsäkringsbolagen enligt propositionen skulle
deponera för att få driva försäkringsrörelse här i riket, utgjorde visserligen
icke på långt när tillräcklig säkerhet för de svenska försäkringstagarnas fordringar
på grund av försäkringsavtalen. Men detta vore, såsom framginge av
förarbetena, icke heller meningen med stadgandet om deposition. Genom det
motionsvis föreslagna stadgandet skulle säkerheten för de svenska försäkringstagarnas
fordringar i viss mån betryggas. Det kunde dock ifrågasättas, huruvida
detta vore den väg, man borde gå vid lagstiftningen angående de utländska
livförsäkringsbolagen. Genom det föreslagna stadgandet torde allmänheten
lätteligen föranledas till det antagande, att full trygghet för deras fordringar
vunnits. Att så icke vore förhållandet, vore dock uppenbart. Försäkringsinspektionen
kunde tydligen icke fullständigt övervaka de utländska bo
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
lagens förvaltning, och ett ingripande från inspektionens sida torde mången
gång icke få den åsyftade verkan. Bleve det utländska bolaget insolvent och
upphörde med rörelsen i Sverige, så torde de här deponerade värdehandlingarna
icke vara tillräckliga för att skydda de svenska försäkringstagarna från förlust.
Med de många och solida livförsäkringsbolag, som funnes i Sverige, torde en
annan väg bättre leda till målet. Man borde ej genom lagbestämmelser öka allmänhetens
förtroende till de utländska bolagen, men däremot genom en sträng
och effektiv lagstiftning i möjligaste mån främja de svenska bolagens soliditet,
så att allmänheten på grund därav förmåddes att vända sig till dessa senare.
Ett ytterligare skäl mot motionärernas förslag vore, att örn Norge och Danmark
antoge motsvarande stadganden, de svenska bolagen därigenom skulle bliva underkastade
liknande förpliktelser i fråga örn sin livförsäkringsrörelse inom
nämnda länder, vilket, då samma bolags verksamhet, särskilt i Danmark, vore
ganska omfattande, skulle kunna orsaka bolagen en del svårigheter.
Fem ledamöter av utskottet voro av skiljaktig mening och föreslogo vissa
ändringar i lagförslaget i syfte att tillgodose det motionsvis framförda önskemålet.
Börande sina skäl härför anförde reservanterna:
Huvudavsikten med den i propositionen föreslagna lagen örn försäkringsrörelse
vore tydligen att söka skaffa försäkringstagare hos svenska försäkringsanstalter
ökad trygghet mot förluster. För detta måls vinnande avsåge man
att underkasta dessa anstalter väsentligt strängare bestämmelser än hittills,
oaktat ännu ingen livförsäkringstagare blivit lidande på någon svensk försäkringsanstalt.
Detta hade däremot i flera fall varit händelsen för svenskar, som
försäkrat sig hos utländska försäkringsanstalter. Vid sådant förhållande syntes
all anledning förefinnas att så långt sig göra läte beträffande utländsk försäkringsanstalts
verksamhet här i riket söka uppställa för försäkringstagarna
lika betryggande fordringar som beträffande svenska försäkringsanstalter. För
en sådan åskådning funnes för övrigt så mycket större skäl, som den stöde i
full överensstämmelse med den moderna lagstiftningen på detta område såväl i
de förnämsta stora länderna på Europas kontinent som ock i Nordamerikas
förenta stater.
Reservanternas förslag innebar följande: Tillgångar motsvarande premiereserven
för här i riket meddelade livförsäkringar skulle redovisas i värdehandlingar
av vissa närmare angivna slag. Dessa handlingar skulle förvaras avskilda
från anstaltens övriga tillgångar på enahanda sätt, som föreslagits i
fråga örn svenska försäkringsanstalter, och i de sålunda förvarade handlingarna
skulle försäkringstagarna njuta panträtt såsom i handfången pant till säkerhet
för fullgörande av anstaltens på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Skyldighet
skulle emellertid jämväl föreligga för den utländska anstalten att fullgöra
den i propositionen föreslagna depositionen av visst till storleken bestämt
belopp. Detta motiverades därmed, att dylik deposition erfordrades så väl
såsom ersättning för den säkerhetsfond, som vore föreslagen för svenska försäkringsbolag,
som särskilt för gäldande av böter, avgifter och ersättningar,
som i anledning av försäkringsrörelsen kunde åläggas generalagenten eller anstalten.
Slutligen skulle de i förslaget till lag örn försäkringsrörelse upptagna
bestämmelser örn. särskild administration i tillämpliga delar gälla beträffande
utländsk försäkringsanstalts livförsäkringsrörelse här i riket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8. 15
Reservanternas mening vann ej anslutning i riksdagen utan denna antog
Kungl. Majlis förslag.
I bestämmelserna örn skyldighet för utländsk försäkringsanstalt att verkställa
deposition har därefter ändring allenast såtillvida skett, att år 1906 föreskrivits,
att depositionen skall ske i obligationer utfärdade av svenska staten,
samt att i samband med tillkomsten av lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring
å motorfordon fastställts särskilt depositionsbelopp för trafikförsäkring.
Emellertid har även efter tillkomsten av 1903 års lag varit ifrågasatt att
bereda svenska försäkringstagare hos utländska försäkringsanstalter ökad säkerhet.
Sålunda har krigsberedskapskommissionen upptagit frågan till behandling
och i ett år 1918 avlämnat betänkande örn försäkringsväsendet vid
krig bland annat föreslagit vissa ändringar i 1903 års lag i sådant syfte.
Såsom allmän motivering till de föreslagna ändringarna anförde kommissionen,
sedan den framhållit att en höjning av den i gällande lag föreskrivna
depositionen ur krigsberedskapssynpunkt måste anses oundgänglig, följande.
Riktigheten av de skäl, som tidigare anförts till stöd för väckta förslag örn
mera betryggande depositionsskyldighet för utländska försäkringsanstalter,
torde bestyrkas av erfarenheterna från de i världskriget deltagande länderna
och torde äga tillämpning även på svenska förhållanden. Ben ökade trygghet,
vilken genom en sådan regel bereddes de inländska försäkringstagarna såväl
under förhållandena i fred som vid krigstillfälle, syntes böra tillmätas avgörande
betydelse, icke den större eller mindre risken för konkurrens med inhemska
företag. För övrigt hade man numera infört dylika bestämmelser åtminstone
för vissa försäkringsgrenar även i andra länder än Österrike och Italien, såsom
t. ex. i Tyskland, Amerikas förenta stater samt, enligt uppgift, i Frankrike.
De av kommissionen föreslagna ändringarna i 1903 års lag inneburo följande.
Såsom villkor för utländsk försäkringsanstalts rätt att i Sverige driva
försäkringsrörelse — alltså ej allenast livförsäkringsrörelse och därmed i försäkringstekniskt
avseende jämställd personförsäkringsrörelse utan även försäkringsverksamhet
av annan art -— skulle fordras deposition i riksbanken av,
förutom de redan föreskrivna beloppen, ytterligare ett belopp motsvarande värdet
av premiereserven vid senaste räkenskapsårs slut. Depositionen av premiereserven
skulle ske i värdehandlingar, som av försäkringsinspektionen godkändes.
Premiereserven skulle beräknas, i fråga örn livförsäkringsrörelse efter de
för vederbörande anstalt gällande grunder och eljest efter grunder, som fastställdes
av Konungen efter försäkringsinspektionens hörande. Den sålunda
utsträckta depositionsskyldigheten skulle dock icke gälla norska och danska
försäkringsanstalter. Såsom skäl för denna undantagsbestämmelse anfördes, att
den motåtgärd i form av skärpta villkor för svensk försäkringsrörelse utom riket,
som måste befaras bliva en följd av den föreslagna lagstiftningen, skulle
verka särskilt betungande i fråga örn vår försäkringsrörelse i grannländerna,
vilken vore mångdubbelt större än den rörelse, dessa länders försäkringsbolag
bedreve i Sverige. Den deponerade premiereserven jämte i övrigt deponerade
belopp skulle få användas allenast till gäldande av fordringar på grund av
försäkringsavtal, som tillhörde anstaltens rörelse här i riket; dock skulle viss
16
Kungl. Majlis proposition nr 3.
mindre del av det deponerade beloppet få användas jämväl till gäldande av
böter, avgifter och ersättningar, som i anledning av denna rörelse kunde åläggas
generalagenten eller anstalten. Enligt förslaget skulle försäkringstagarna
icke äga panträtt i den deponerade premiereserven. Kommissionen framhöll,
att detta visserligen kunde ifrågasättas men ej föreslagits, enär då svårligen
kunde undgås att jämväl i andra avseenden helt inordna de utländska anstalterna
i samma system, som gällde för de inländska bolagen, något varpå kommissionen
emellertid icke kunnat ingå.
Försäkrings- Rörande behovet av ändrad lagstiftning i syfte att säkra försäkringstagarnas
nens^för slag h°s åländska försäkringsanstalter anförde försäkringsinspektionen i sin
förut omförmälda framställning:
Riktigheten av de skäl, som åberopades till stöd för det vid 1903 års riksdag
framförda förslaget om skyldighet för utländsk försäkringsanstalt att till
försäkringstagarnas säkerhet deponera belopp, motsvarande premiereserven för
härstädes meddelade försäkringar, torde hava bestyrkts av erfarenheterna under
de senare åren. Inspektionen ville endast erinra örn den starka nedgången av
den tyska valutan, som inträffade efter världskriget och som medförde allmänt
kända menliga verkningar för svenska försäkringstagare hos här arbetande
tyska försäkringsbolag. Enligt inspektionens mening borde staten så vitt möjligt
skydda de svenska försäkringstagarnas intressen, även örn detta skydd
icke kunde bliva likvärdigt med det, som staten genom sin lagstiftning och
tillsyn över de inhemska försäkringsbolagen beredde deras försäkringstagare.
Kravet på ökad trygghet, vilken synpunkt här syntes böra vara den avgörande,
kunde i avsevärd mån tillgodoses därigenom, att utländsk anstalt, som här dreve
livförsäkringsrörelse, ålades att inom landet deponera ett belopp, motsvarande
anstaltens skuld till försäkringstagarna. Däremot syntes den —- förmodligen
mycket obetydliga — skärpning i konkurrensen mellan de svenska och utländska
livförsäkringsbolagen, som möjligen kunde tänkas bliva följden av en dylik bestämmelse,
knappast kunna tillmätas någon betydelse.
Vid 1903 års riksdag hade uttalats den farhågan, att, örn Sverige krävde
premiereservens deposition av här verksamma utländska anstalter, skulle andra
länder fordra detsamma av svenska bolag, som vore verksamma där, vilket skulle
kunna förorsaka dem svårigheter. Därvid nämndes särskilt Danmark, där de
svenska bolagen hade en ganska omfattande verksamhet. Emellertid hade i
Danmark, där man i stort sett haft samma erfarenheter som här beträffande
olämpligheten av nuvarande depositionsbestämmelser, redan år 1922 föreskrivits
skyldighet för utländsk försäkringsanstalt att verkställa pantsättning av °försäkringsfonden
för i Danmark meddelade livförsäkringar, utan att därmed några
svårigheter uppstått. De yppade farhågorna hade således på denna punkt jävats
av erfarenheten.
Vad angår den närmare innebörden av försäkringsinspektionens förslag till
ändrade depositionsbestämmelser, så avsåg förslaget i motsats till krigsberedskapskommissionens
förslag allenast livförsäkring och därmed i försäkringstekniskt
avseende jämställd personförsäkring, således, förutom livförsäkring
i egentlig mening, livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall samt
annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.
Beträffande andra slag av försäkring ansåg inspektionen, att ändrade bestämmelser
i ifrågavarande avseende skulle få en jämförelsevis ringa betydelse för
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
17
de svenska försäkringstagarna. Vidare framhölls, att rörande inhemska försäkringsbolag
i regel icke föreskreves deposition till säkerhet för försäkringstagarna
i fråga örn annan försäkring än personförsäkring och att det icke syntes
lämpligt att i förevarande sammanhang taga ställning till den synnerligen svårlösta
och i sina konsekvenser vittgående frågan örn en ändrad ståndpunkt i
detta ämne.
Rörande depositionens omfattning innebar förslaget, att deposition skulle ske
icke allenast, såsom tidigare förslag upptagit, av premiereserven utan av hela
försäkringsfonden och således även av ersättningsreserven. Härigenom skulle
nämligen vinnas, att bestämmelserna sakligt sett komme att nära ansluta sig
till vad som gäller i fråga örn deposition av inhemskt försäkringsbolags försäkringsfond.
Den i gällande lag stadgade depositionsskyldigheten av visst bestämt
belopp skulle emellertid bibehållas orubbad. Till stöd härför åberopades
dels att nämnda deposition tjänade som säkerhet för utfående under anstaltens
verksamhet härstädes av fastställda fordringar på grund av försäkringsavtal
samt vissa böter, avgifter och ersättningar och dels att, enligt inspektionens
förslag, vore avsett, att denna deposition skulle vid administration bidraga till
gäldande av försäkringsinspektionens fordran på grund av underskott i värdet
av depositionen för försäkringsfonden.
De föreslagna bestämmelserna anslöto sig i stort sett till dem, som i förevarande
avseende gälla för svenska livförsäkringsbolag, till vilka även i flera
avseenden direkt hänvisades. Sålunda skulle belopp motsvarande försäkringsfonden
redovisas i antingen värdehandlingar av samma slag, som föreskrivits
beträffande svenska bolag, eller, liksom vid svenska bolag, i vissa tillgångar
av särskild försäkringsteknisk art, nämligen dels belopp, som anstalten förskjutit
mot säkerhet i livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet, och dels värdet
av återförsäkringsbolags ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna
livförsäkringar, det sistnämnda dock endast såvitt försäkringsinspektionen
funne sig kunna medgiva detta. Såsom ett fall, då dylikt medgivande syntes
kunna erhållas, angavs att återförsäkraren vore svenskt bolag och själv förvaltade
premiereserven för de övertagna försäkringarna. Vidare skulle, i likhet
med vad som gäller rörande svenska livförsäkringsbolag, nyssnämnda värdehandlingar
förvaras på sådant sätt att anstaltens fria dispositionsrätt över
dem avskuces och livförsäkringstagarna skulle i de sålunda förvarade handlingarna
njuta panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet
av anstaltens på försäkringsavtalen grundade förbindelser. I fråga om
sättet för handlingarnas förvaring skulle såsom regel gälla samma bestämmelser
som beträffande svenska bolag, men försäkringsinspektionen skulle
kunna medgiva att värdehandlingarna, på sätt och under villkor som av inspektionen
bestämdes, nedsattes i riksbanken eller annan bank. Nedsättning
av värdehandlingar skulle ske för varje år inom samma tid, som är föreskriven
för ingivande av statistiska uppgifter till försäkringsinspektionen, eller inom
åtta månader efter räkenskapsårets utgång. Medan i fråga örn svenska bolag
detaljerade bestämmelser äro meddelade angående det värde, vartill de värdehandlingar
få upptagas, som användas till redovisning av försäkringsfond,
Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 8. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
skulle beträffande nu ifrågavarande värdehandlingar allenast gälla den bestämmelsen,
att de ej finge upptagas över sina verkliga värden. De för svenska
bolag i detta hänseende meddelade bestämmelserna ansåg inspektionen
nämligen knappast ägnade att komma till användning i fråga om utländska
anstalter. För vinnande av garanti att beräknandet av premiereserven i stort
sett skedde enligt grunder, som med hänsyn till den trygghet de erbjöde jämväl
skulle kunna godkännas för svenskt livförsäkringsbolag, föreslogs, att beräkningen
skulle ske i enlighet med grunder, som av försäkringsinspektionen
godkänts. Örn utländsk försäkringsanstalt underläte att fullgöra sin årliga
redovisningsskyldighet beträffande försäkringsfonden, skulle det ankomma på
försäkringsinspektionen att återkalla det meddelade tillståndet att här i riket
driva försäkringsrörelsen. Samma påföljd skulle kunna inträda, örn det enligt
försäkringsinspektionens beprövande befunnes, att i följd av värdeminskning
eller av annan anledning de till redovisning av försäkringsfond här i riket nedsatta
tillgångarna icke vore tillräckliga och bristen icke fylldes inom fyra veckor
efter det generalagenten blivit därom tillsagd av försäkringsinspektionen.
För att sätta inspektionen i stånd att i görligaste mån kontrollera, att bestämmelserna
örn försäkringsfondens redovisning och deposition iakttoges,
borde anstalten vara pliktig att genom sin generalagent för varje år inom viss
tid till inspektionen inkomma med redogörelse angående beräkningen av
försäkringsfonden och uppgift örn de värdehandlingar, som använts eller
vore avsedda att användas till redovisning av fonden samt örn värdet å dessa
handlingar. Härför fordrades emellertid ej lagändring, enär anstalten enligt
gällande bestämmelser är skyldig avgiva redogörelse för sin verksamhet under
året enligt formulär, som fastställes av försäkringsinspektionen. Enligt nuvarande
bestämmelser är anstalt skyldig i allmänna tidningar kungöra den till
inspektionen avgivna redogörelsen. Då denna emellertid med hänsyn till de
nya bestämmelserna kunde komma att innehålla uppgifter, vilka anstalten
ej borde tvingas att offentliggöra, föreslogs den ändring, att kungörandet
skulle omfatta allenast de delar av redogörelsen, som försäkringsinspektionen
bestämde.
Enligt 12 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon åligger
det utländsk försäkringsanstalt, som på grund av trafikförsäkring är skyldig
utgiva livränta, att fullgöra denna skyldighet genom köp av sådan ränta
hos riksförsäkringsanstalten eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag. Med
de nya stadgandena örn skyldighet att deponera försäkringsfond avsågs ej
ändring i nämnda förhållande. Till undvikande av missförstånd ansåg emellertid
försäkringsinspektionen nödvändigt, att i 1903 års lag intoges en erinran
örn nyssnämnda bestämmelse i lagen örn trafikförsäkring å motorfordon.
Försäkringsinspektionens förslag avsåg vidare, såsom förut nämnts, införande
av ett särskilt administrationsförfarande beträffande utländsk försäkringsanstalts
livförsäkringsrörelse och annan därmed i försäkringstekniskt avseende
likställd försäkringsrörelse här i riket. Dylik administration skulle ovillkorligen
inträda, då tillstånd för anstalt att här i riket driva livförsäkringsrörelse
återkallats, men skulle kunna komma till stånd även i sådana fall, då
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
19
anstalten frivilligt upphört att driva livförsäkringsrörelse här i riket. Om anstalten
i sistnämnda fall ej uppehölle försäkringsfonden vid tillräckligt belopp
eller örn eljest anledning funnes antaga, att livförsäkringstagarnas rätt på grund
av försäkringsavtalen äventyrades, skulle det nämligen ankomma på försäkringsinspektionen
att besluta örn inträdande av administration. Administrationsboet
skulle handhavas av försäkringsinspektionen och jämväl i övrigt skulle
örn förfarandet i huvudsak gälla samma regler som vid administration av svenskt
försäkringsbolags livförsäkringsbestånd. För administrationsboets fordran på
grund av underskott i värdet av de till säkerhet för försäkringsfonden pantsatta
värdehandlingarna skulle den fixa depositionen häfta. I motsats till vad som
är stadgat rörande svenska bolag skulle överflyttning av försäkringsbeståndet
kunna ske jämväl till utländsk anstalt, dock endast såvida denna erhållit tillstånd
att här i riket driva livförsäkringsrörelse.
Försäkringsinspektionen har, på sätt i det föregående anförts, även före- Särskilda
slagit särskilda bestämmelser angående överlåtelse av utländsk försäkrings- ^é^omöveranstalts
svenska livförsäkringsbestånd. Med avseende å svenska bolag fin- låtelse ar
nas i 1917 års lag särskilda bestämmelser örn frivillig överlåtelse av livförsäk- försäkring,
ringar (237 §). Härigenom öppnas möjlighet för svenskt försäkringsbolag att anstalts
till annat inländskt försäkringsbolag överlåta vare sig alla sina livförsäkrin- fjrsäkringsgar
eller viss del därav med verkan att bolaget självt blir fritaget från sina bestånd,
förpliktelser på grund av försäkringsavtalen utan att medgivande till överlåtelsen
av alla försäkringstagarna behöver inhämtas. Dylik överlåtelse kan
nämligen ske med försäkringsinspektionens medgivande och under förutsättning
att icke en viss del (minst en femtedel) av de försäkringstagare, vilkas
försäkringar äro i fråga, motsätter sig denna. Försäkringsinspektionen har
framhållit, att erfarenheten ådagalagt önskvärdheten av att jämväl i fråga örn
utländska anstalter bestämmelser meddelades, varigenom med iakttagande av
försäkringstagarnas intresse överlåtelse kunde ske utan samtligas medgivande
men likväl med den verkan, att den överlåtande anstalten bleve fri från ansvarighet.
Försäkringsinspektionen har därför föreslagit den ändring i 1903 års
lag, att örn utländsk anstalt, som här i riket dreve livförsäkringsrörelse, ville
överlåta samtliga sina här i riket meddelade livförsäkringar till svenskt försäkringsbolag
eller till utländsk anstalt, som erhållit rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket, sådan överlåtelse skulle kunna ske under samma förutsättningar,
som gällde för svenska livförsäkringsbolag.
Försäkringsinspektionen har även berört ett tolkningsspörsmål rörande en bestämmelse
i 1903 års lag.
I 21 § i denna lag stadgas, att lagen icke skall äga tillämpning i fråga örn
utländsk återförsäkringsanstalt, vars rörelse här i riket allenast avser återförsäkring.
Dylik anstalt är således varken skyldig att söka tillstånd för rörelsens
bedrivande eller att verkställa deposition för rörelsen. Orsaken härtill
torde vara den, att man ansett de svenska försäkringsbolagen — i olikhet med
enskilda försäkringstagare — vara i tillfälle bedöma sina försäkringsgivares
1903 års lags
tilliimpliglietsområde
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Övergångs
bestäm
melse.
Ändring i
lagen örn
försäkringsavtal.
ekonomiska ställning och tillika hava möjlighet att i försäkringsavtalen betinga
sig nödig säkerhet för deras fullgörande.
Försäkringsinspektionen har framhållit, att det vore föremål för delade meningar,
huruvida den deposition, som anstalt, vilken erhållit tillstånd att bär
i riket driva direkt försäkringsverksamhet, nedsatt till säkerhet för denna rörelse,
skulle tjäna såsom deposition jämväl för återförsäkringsverksamhet, som
anstalten till äventyrs bedreve här i riket. Att depositionen jämväl skulle avse
återförsäkringsverksamheten ansåge försäkringsinspektionen med stöd av motiven
till stadgandet i 21 § orimligt. Enligt inspektionens mening borde emellertid
i samband med införande av nya bestämmelser rörande utländska försäkringsanstalters
depositionsskyldighet paragrafen så förtydligas, att därav
klart franninge, att lagen hade avseende endast å direkt försäkring, således
icke å återförsäkringsrörelse, vare sig denna dreves enbart eller vid sidan örn
direkt försäkring här i landet. Inspektionen ville därför föreslå, att paragrafen
finge den lydelse, att vad i lagen stadgades icke ägde avseende å återförsäkringsrörelse,
som här i riket dreves av utländsk försäkringsanstalt.
Enligt den av försäkringsinspektionen föreslagna övergångsbestämmelsen
skulle de nya bestämmelserna örn redovisning och deposition av försäkringsfonden
samt örn särskild administration icke tillämpas å anstalt, som vid lagens
ikraftträdande upphört att här i riket driva livförsäkringsrörelse. I fråga örn
anstalter, som fortfarande drevo dylik rörelse här, skulle däremot nämnda
bestämmelser bliva tillämpliga även i fråga örn försäkringar, som tecknats före
ikraftträdandet. Stadgandet örn överlåtelse av svenska livförsäkringar och den
nyssnämnda ändringen av 21 § skulle gälla även i fråga örn anstalter, som
redan upphört att driva livförsäkringsrörelse här i riket men fortfarande innehade
livförsäkringar här.
Försäkringsinspektionen har slutligen föreslagit en ändring i 27 § lagen den
8 april 1927 örn försäkringsavtal, som föranletts av de ifrågasatta ändringarna
i 1908 års lag.
Enligt 26 § 1 momentet lagen örn försäkringsavtal skall, örn försäkringsgivaren
försättes i konkurs, försäkringsavtal förfalla viss tid därefter samt
försäkringstagaren vara berättigad att före utgången av sagda tid uppsäga
avtalet. Dock skall vad sålunda är stadgat icke äga tillämpning, då vid livförsäkringsbolags
eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration
för tillvaratagande av försäkringstagarens rätt enligt lag skall inträda.
tVad sålunda stadgas skall enligt andra stycket av 27 § äga motsvarande tillämpning
för det fall, att försäkringsgivaren trätt i likvidation; dock att i sådant
fall avtalet förfaller först viss längre tid efter likvidationens början. I 27 §
stadgas i första stycket bland annat, att örn försäkringsgivarens rätt att här i
riket driva försäkringsrörelse upphör, försäkringstagaren äger uppsäga avtalet.
Sistnämnda bestämmelse får självständig betydelse allenast för de fall, då utländsk
försäkringsanstalt upphör att driva försäkringsrörelse här i riket. I
samband med förbud för svenskt försäkringsbolag att fortsätta med sin verk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
21
samhet skall nämligen alltid meddelas förordnande örn bolagets trädande i likvidation.
I anledning av förslaget örn särskilt administrationsförfarande jämväl
av utländsk försäkringsanstalts livförsäkringsrörelse har försäkringsinspektionen
i analogi med vad som gäller beträffande svenska försäkringsbolag föreslagit
den ändring i 27 § första stycket, att vad där stadgas ej skall gälla, da
särskild administration för tillvaratagande av försäkringstagarens rätt enligt
lag skall inträda.
Rörande den omfattning, i vilken utländska försäkringsanstalter här i ri- utländska
ket driva livförsäkringsrörelse, må nämnas, att enligt uppgifter, som erhållits rjngsanstalav
försäkringsinspektionen, dylik försäkringsrörelse för närvarande drives här te^erkav
endast två sådana försäkringsanstalter, nämligen det danska bolaget Det STerige.
Forenede Danske Livsforsikrings-Aktieselskab Hafnia samt det tyska bolaget
Victoria zu Berlin, Allgemeine Versicherungs-Actien-Gesellschaft. Dessa
båda bolags premiereserv för svenska livförsäkringar uppgick vid utgången
av 1931 till cirka 8 miljoner kronor för Hafnia och cirka 1,350,000 kronor för
Victoria zu Berlin. Förutom de nu nämnda anstalterna hava fjorton utländska
livförsäkringsanstalter, nämligen en finsk, tio engelska och tre amerikanska,
tidigare drivit livförsäkringsverksamhet här men upphört därmed.
Den försäkringsstock dessa anstalter ännu hava kvar här i riket torde numera
icke uppgå till mera avsevärda belopp. Härjämte må anmärkas, att
viss livränteförsäkringsverksamhet kan förekomma hos en del andra utländska
anstalter, nämligen sådan livränteförsäkringsverksamhet som endast bedrives
på det sätt att ersättning för inträffad skada, mot följderna varav bolaget
meddelat försäkring, kan utgå i form av livräntor.
I fråga om den lagstiftning, som i de övriga nordiska länderna gäller å Motsvaranförevarande
område, må anmärkas, att under det finsk lagstiftning ej före- ning i
skriver någon depositionsskyldighet för utländska försäkringsanstalter före- ^övrig^
ligger dylik skyldighet enligt norsk och dansk lag. I Norge gäller i detta ”jander.*
avseende samma system som i Sverige, och således fordras allenast deposition
av vissa bestämda belopp för varje art av försäkringsrörelse, som den utländska
anstalten bedriver. Samma förhållande gällde i Danmark intill år
1922. Sistnämnda år infördes emellertid i fråga örn livförsäkringsverksamhet
ökad depositionsskyldighet. Utländska anstalter skola sålunda i Danmark
deponera tillgångar motsvarande försäkringsfonden för danska livförsäkringar
(premiereserv och ersättningsreserv) och därutöver ett belopp motsvarande
premieinkomsten under senaste året för sådana livförsäkringar.
I depositionen får emellertid inräknas ett belopp av 100,000 kronor, som mäste
nedsättas innan utländsk anstalt får driva livförsäkringsrörelse i Danmark.
Depositionen får under alla förhållanden ej understiga nämnda belopp.
Försäkringstagarna njuta i det deponerade beloppet panträtt för sina
fordringar på grund av livförsäkringsavtalen. I samband med införandet av
den ökade depositionsskyldigheten stadgades även, att utländsk anstalts livförsäkringsrörelse
i Danmark under vissa förhållanden kunde bliva föremål
22 Kungl. Maj:ts proposition nr S.
för ett särskilt administrationsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som gäller rörande danska försäkringsbolag.
. Inom I anledning av försäkringsinspektionens framställning har inom justitiedeieparte*
Partementet upprättats en promemoria angående vissa ändringar i lagen den
mentet 24 juli 1903 örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
Uprome-d * ^et m. m. samt -—- i huvudsaklig överensstämmelse med inspektionens
moria. författningsförslag — utkast till dels lag angående ändring i vissa delar av
nyssnämnda lag, dels ock lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 8
april 1927 örn försäkringsavtal. Nämnda lagutkast torde såsom bilagor (C
och D) få fogas vid dagens protokoll.
Rörande frågan örn ändrade depositionsbestämmelser och införande av ett
särskilt administrationsförfarande har i promemorian anförts följande:
Enligt gällande lag rådde i fråga örn de bestämmelser, som meddelats till
tryggande av försäkringstagarnas rätt, en väsentlig skillnad mellan svenska
försäkringsbolag och utländska här i riket verkande försäkringsanstalter.
Denna olikhet framträdde särskilt i fråga örn livförsäkringsrörelse och där?\ed
b. försäkringstekniskt avseende jämställd personförsäkringsverksamhet.
Salunda skulle beträffande dylika försäkringar hos svenska bolag finnas en
enligt fastställda regler beräknad försäkringsfond, anbragt i vissa föreskrivna
1*. .ann®ar ock lamna<f sorn pant för försäkringstagarnas fordran på grund av
försäkringsavtalen. Syftet härmed vore, att så mycket medel skulle finnas
fonderade för försäkringstagarnas räkning, att försäkringsbeståndet i händelse
av betalningssvårigheter för bolaget eller eljest skulle kunna utan förnärmande
av försäkringstagarnas rätt överflyttas å annat försäkringsbolag. För
att underlätta dylik. överflyttning och även i övrigt tillvarataga livförsäkringstagarnas
rätt vid framtvungen avveckling av försäkringsbolags rörelse
x>ore dylika eff särskilt administrationsförfarande påbjudet.
Beträffande utländska anstalter ater funnes icke några motsvarande bestämmelser
till säkerställande av de svenska försäkringstagarnas rätt. Visserligen
vöre utländsk anstalt underkastad skyldighet att här i riket deponera
visst till storleken bestämt belopp, som finge användas allenast till gäldande
av försäkringstagarnas fordringar på grund av försäkringsavtalen och vissa
andra fordringar, som uppkommit i samband med rörelsens bedrivande. Men
detta belopp vore alltför ringa för att i regel kunna tjäna såsom någon egentlig
säkerhet för försäkringstagarna. Till belysande av detta förhållande kunde
nämnas, att medan de tva utländska försäkringsanstalter, som för närvarande
dreve livförsäkringsrörelse i Sverige, enligt gällande lagbestämmelser
vöre skyldiga bär i riket nedsätta sammanlagt endast tvåhundratusen kronor,
utgjorde premiereserven för livförsäkringar, som dessa anstalter meddelat här,
tillhopa över nio miljoner kronor.
Vid flera tillfällen hade framställts krav på ökat skydd för svenska försäkringstagare
hos utländska anstalter. Att dessa krav, som särskilt avsett
livförsäkringar, såvitt dylika försäkringar anginge, icke saknat fog utan
fastmera vore värda allvarligt beaktande hade, såsom försäkringsinspektionen
framhållit, understrukits av erfarenheterna från senare tid. Härvid syftades
på, de förhållanden, som uppstodo genom det tyska valutafallet efter
världskriget.. Enär de tyska försäkringsanstalterna haft försäkringsfonden
för svenska livförsäkringar placerad i Tyskland i tyska värdehandlingar, hade
valutafallet föranlett att svenska livförsäkringstagares rätt hos tyska anstal
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
23
ter i hög graci äventyrats. I syfte att tillvarataga svenska försäkringstagares
rätt med avseende å livförsäkringar, tecknade i svenska kronor, hade försäkringsinspektionen
av det enda tyska bolag, som vid nämnda tid drev livförsäkringsrörelse
i Sverige, utverkat en överenskommelse, enligt vilken bolaget
här i riket för försäkringstagarnas räkning deponerade försäkringsfonden
för nämnda livförsäkringar i värdehandlingar, som försäkringsinspektionen
godkände. Beträffande ett annat tyskt bolag, som visserligen redan då
upphört att driva livförsäkringsrörelse i Sverige men fortfarande haft kvar
en ej obetydlig livförsäkringsstock här, hade däremot sådan överenskommelse
ej kunnat träffas. Hade beträffande detta bolag premiereserven varit deponerad
i Sverige, torde det hava varit möjligt att på rimliga villkor för försäkringstagarna
överföra försäkringsbeståndet till svenskt försäkringsbolag.
Utgången hade nu i stället blivit den, att de svenska försäkringstagarna ledo
ej ringa förluster. Liknande erfarenheter hade gjorts i andra länder, där
betryggande depositionsbestämmelser för utländska anstalter ej funnits. Såväl
i Danmark som i Schweiz hade sålunda staten måst träda emellan för att
inhemska livförsäkringstagare hos tyska anstalter ej skolat lida alltför stora
förluster. _ _
Visserligen hade, enligt vad som inhämtats, de utländska försäknngsanstalter,
ett tyskt och ett danskt bolag, som för närvarande dreve livförsäkringsverksamhet
här i riket, frivilligt verkställt en betydligt mera omfattande deposition
än den i lag föreskrivna. Sålunda hade det tyska bolaget i enlighet
med den förut berörda, med försäkringsinspektionen träffade överenskommelsen
här i riket nedsatt tillgångar motsvarande försäkringsfonden för de vid
nämnda tid i svenska kronor tecknade livförsäkringarna. Det danska bolaget
hade i öppet förvar här i riket nedsatt tillgångar motsvarande försäkringsfonden
för sina svenska livförsäkringar. Att märka vöre dock, att det tyska
bolagets deposition ej gällde till förmån för försäkringar, tillkomna senare
än nyssberörda överenskommelse, samt att, beträffande det danska bolagets
deposition, försäkringstagarna icke vore tillförsäkrade någon säkerhetsrätt i
det deponerade beloppet och att depositionen kunde av bolaget när som helst
återtagas. Bortsett härifrån kvarstode ock det faktum, att förutnämnda depositioner
skett fullt frivilligt från de utländska anstalternas sida och att gällande
lagstiftning beredde föga skydd åt försäkringstagare, som tecknat försäkringar
hos här i riket verkande utländska försäkringsanstalter.
De skäl, som anförts mot beredande av ökat skydd i detta hänseende, torde,
såsom försäkringsinspektionen framhållit, ej böra tillerkännas avgörande betydelse.
Den tidigare yppade farhågan, att de utländska försäkringsanstalterna
skulle bliva mera konkurrenskraftiga i förhållande till svenska försäkringsbolag
därigenom att de underkastades skärpta depositionsbestämmelser, syntes
sålunda med den höga utveckling, som svenskt försäkringsväsen numera nått,
icke böra tillerkännas samma betydelse som tidigare.. I allt fall borde större
avseende fästas vid den uppfattningen, att när staten tilläte utländska anstalter
att här i riket driva försäkringsrörelse, staten i likhet med vad som. skedde
i fråga örn svenska försäkringsbolag borde söka i den mån det vore möjligt skapa
garantier för att försäkringstagarnas rätt icke äventyrades. I sakens natur
lage visserligen, att detta icke kunde ske pa lika betryggande sätt. som da
fråga vore om svenska försäkringsbolag, beträffande vilka staten alltid kunde
utöva en noggrannare tillsyn. Det redan nu gällande förbudet för utländsk
anstalt eller dess agenter och personal att angiva sig hava genom verkställd
deposition ställt fullgod säkerhet för sina svenska försäkringstagare eller att
angiva sig vara beträffande hela sin verksamhet kontrollerad av svenska staten
borde därför i varje fall bibehållas. Härigenom torde nämligen kunna undan
-
24
Kungl. Majlis proposition nr S.
röjås faran för att strängare garantibestämmelser för utländska försäkringsanstalter
skulle av dem^missbrukas till illojal och vilseledande reklam, ett förhållande
som tidigare åberopats såsom skäl mot ändrad lagstiftning å förevarande
område. Mot sådan lagstiftning hade även framhållits, att ett införande
av ökad depositionsskyldighet för utländska försäkringsanstalter skulle kunna
vara till skada för de svenska försäkringsbolag, som i utlandet dreve försäkringsrörelse,
så tillvida att strängare bestämmelser i nämnda avseende här i
landet skulle kunna i andra länder föranleda motsvarande bestämmelser i fråga
örn svenska försäkringsbolag. Såsom försäkringsinspektionen framhållit torde
emellertid svenska försäkringsbolags verksamhet i utlandet härigenom näppeligen
behöva försvåras. Svensk lag öppnade nämligen i dylika fall möjlighet
för det svenska bolaget att erhålla dispens från den bolaget eljest åliggande
skyldigheten att här i riket nedsätta försäkringsfond m. m. för utländska försäkringar.
Slutligen kunde rörande behovet av ändrade lagbestämmelser i ifrågavarande
avseende hänvisas till utvecklingen i Danmark, där ursprungligen gällt
samma bestämmelser örn utländska livförsäkringsanstalter som hos oss men där
det ansetts erforderligt och lämpligt att införa skyldighet för sådana anstalter
att i Danmark till förmån för försäkringstagarna pantsätta tillgångar motsvarande
försäkringsfonden samt att bereda möjlighet till ett särskilt admimstrationsförf
arande beträffande anstaltens livförsäkringsverksamhet i
Danmark.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde, såsom försäkringsinspektionen föreslagit,
ändrade bestämmelser till betryggande av försäkringstagarnas rätt hos
utländska försäkringsanstalter i viss omfattning böra genomföras.
I fråga örn dessa bestämmelsers närmare innebörd torde försäkringsinspektionens
förslag kunna förordas. Sålunda syntes de nya bestämmelserna böra
avse allenast livförsäkring och därmed.i försäkringstekniskt avseende jämställd
försäkringsverksamhet. Såsom framginge av vad förut anförts vore det också
endast i fråga örn sådan försäkringsverksamhet, som behov yppats av ändrade
bestämmelser i förevarande hänseende. Likaså syntes förslaget örn försäkringsfondens
redovisning i värdehandlingar av viss beskaffenhet, värdehandlingarnas
nedsättande här i riket på sådant sätt att försäkringstagarna däri bereddes
panträtt för sina fordringar samt särskild administration av livförsäkringsbeståndet
under vissa förhållanden — allt i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som gällde rörande svenska försäkringsbolag — vara att förorda framför
vad krigsberedskapskommissionen på sin tid föreslagit i ifrågavarande avseende.
Fördelen med de nu föreslagna bestämmelserna vore nämligen, att därigenom
skapades betryggande garanti för att de fonderade medlen bibehölles
som en särskild massa för försäkringstagarnas räkning och vidare att det sörjdes
för, att da omständighet inträffade, som gåve anledning antaga, att försäkringstagarnas
rätt vore i fara, nämnda massa underkastades ett särskilt
administrationsförfarande för tillvaratagande av försäkringstagarnas rätt. Rörande
.depositionsskyldighetens omfattning vore försäkringsinspektionens förslag
så tillvida avvikande från tidigare förslag, att deposition skulle fordras
icke endast av premiereserven utan även av ersättningsreserven. Emellertid
vöre svenska försäkringsbolag underkastade en lika omfattande depositionsskyldighet,
och skäl torde saknas att i detta hänseende fordra mindre av utländska
anstalter än av svenska försäkringsbolag. Ett bibehållande av skyldigheten
att vid sidan örn försäkringsfonden deponera, liksom nu, visst bestämt belopp
torde, såsom försäkringsinspektionen framhållit, vara nödvändigt. Denna deposition
skulle nämligen dels tjäna såsom säkerhet för utfående under anstaltens
verksamhet här av fordringar på grund av försäkringsavtalen och vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
25
andra i samband med rörelsen uppkomna fordringar och dels i händelse av administration
komplettera eventuell brist i försäkringsfonden. I sistnämnda
hänseende vore särskilt att erinra därom, att reglering av depositionen för
försäkringsfonden endast skedde en gång örn året och flera månader efter räkenskapsårets
slut. Den invändningen skulle måhända kunna göras, att de
utländska anstalterna därigenom bleve underkastade strängare depositionsbestämmelser
än dem, som gällde för de svenska försäkringsbolagen. Härvidlag
vore emellertid att märka, att dessa voro skyldiga att för sina livförsäkringar
avsätta säkerhetsfond, vadan nyssnämnda invändning, från reell synpunkt sett,
ej förtjänade beaktande. För övrigt kunde framhållas, att i Danmark, där depositionen
av det till storleken bestämda beloppet finge inräknas i depositionen
av försäkringsfonden, utländsk anstalt ålagts att i stället såsom ett slags säkerhetsfond
deponera jämväl senaste årets premieinkomst.
De nya bestämmelserna örn deposition av försäkringsfond och särskild administration
torde för att syftet därmed skulle nås i regel böra gälla icke
endast försäkringar, som tecknats efter ikraftträdandet av bestämmelserna, utan
även dessförinnan tecknade försäkringar. Detta torde dock icke undantagslöst
låta sig göra. De nya bestämmelserna kunde sålunda icke genomföras beträffande
sådana anstalter, som upphört att driva livförsäkringsrörelse här men
fortfarande innehade svenska livförsäkringar. I detta sammanhang erinrades
emellertid örn, att dylika försäkringar icke uppginge till mera avsevärda belopp.
I fråga örn de ganska omfattande ändringar i 1903 års lag, som ifrågasattes
i departementsutkastet, må anmärkas följande. Såsom 8, 12 och 13 §§ upptogos
bestämmelser örn redovisning och deposition av försäkringsfond för livförsäkringar,
örn särskild administration samt örn överlåtelse av livförsäkringsbestånd.
Bestämmelserna örn försäkringsfond föranledde ändring i vissa
andra paragrafer i lagen, såsom i nuvarande 8 §, vars bestämmelser dessutom
flyttades till 6 §, samt i 9 §, 13 § — vilken tillika erhöll beteckningen 14 §
— och 19 §, varjämte i 21 § infördes bestämmelser i det ämne, som nu regleras i
sista stycket av 4 §, ävensom ett nytt stadgande. I anledning av bestämmelserna
örn administration föreslogs visst tillägg till 11 §. I 21 § infördes vidare
ändrade bestämmelser angående lagens tillämpning i fråga örn återförsäkringsrörelse.
Förutom nu anmärkta ändringar måste, huvudsakligen av redaktionella
skäl, även vissa andra jämkningar ske i lagen. Sålunda blevo de nu i
9 § tredje stycket, 12 och 14 §§ förekommande bestämmelserna — i vilka
gjordes några mindre ändringar — flyttade till 15 §.
Över promemorian samt lagutkasten bär efter remiss utlåtande avgivits Yttranden
av försäkringsinspektionen, varjämte, sedan Svenska försäkringsföreningen ^morian16
samt generalagenterna för Det Forenede Livsforsikrings-Aktieselskab Hafnia jämte lagsamt
Victoria zu Berlin, Allgemeine Versicherungs-Actien-Gesellschaft be- ut asten*
retts tillfälle i ärendet avgiva yttrande, sådana inkommit från föreningens sakkunnignämnd,
som å föreningens vägnar yttrat sig, samt från nämnda generalagenter.
I de avgivna yttrandena har erinran icke framställts mot lagstiftningsåtgärder
i syfte att bereda svenska livförsäkringstagare hos utländska försäkringsanstalter
större säkerhet. Svenska försäkringsföreningens sakkunnig
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
nämnd har tillstyrkt den ifrågasatta lagstiftningen. Nämnden har därvid
bland annat framhållit, att utvecklingen i vårt land tydligen givit vid handen,
att gällande bestämmelser rörande utländska, här verkande försäkringsanstalter
icke erbjöde nödig trygghet för svenska livförsäkringstagare hos
sådana anstalter. I detta avseende kunde erinras örn erfarenheterna från
det tyska valutasammanbrottet, vilka vore i färskt minne. Frivilliga åtgärder
av de utländska försäkringsanstalterna till tryggande av försäkringstagarnas
rätt kunde näppeligen leda till målet. Den ökade tryggheten kunde
endast ernås genom statens försorg och därvid torde i första hand höra ifrågakomma
lagändring i de föreslagna avseendena. Generalagenten för det tyska
försäkringsbolaget har förklarat sig ej hava någon erinran att göra mot den
föreslagna lagstiftningen. Generalagenten för det danska försäkringsbolaget
har endast framställt några detaljanmärkningar.
Rörande utkastets detaljer hava i vissa avseenden erinringar framställts.
Sålunda har försäkringsföreningens sakkunnignämnd påfordrat strängare
bestämmelser till försäkringstagarnas skydd än de föreslagna. Enligt nämndens
mening bör depositionstvånget utsträckas till att omfatta jämväl ett belopp
motsvarande den inhemska bolag åliggande avsättningen till säkerhetsfond.
Nämnden har härom anfört:
Enligt 219 § andra stycket lagen örn försäkringsrörelse skulle svenskt försäkringsbolag,
som jämte livförsäkringsrörelse dreve annan försäkringsverksamhet,
även redovisa och pantsätta säkerhetsfond för livförsäkringar. Då
ett utländskt bolags rörelse i hemlandet eller kanske i vitt skilda andra länder
svårligen kunde i detalj härifrån kontrolleras och måhända utöver livförsäkringen
omfattade helt andra försäkringsbranscher, funnes ingen anledning att
med avseende å säkerhetsfonden behandla utländska bolag annorlunda än i
nämnda lagrum avsedda svenska bolag. Stadgande borde därför meddelas,
att vid beräkningen av det belopp, som av utländska livförsäkringsbolag skulle
redovisas i värdehandlingar av viss art och pantsättas till säkerhet för försäkringstagarna,
försäkringsfonden skulle ökas med fem procent, vilken ökning
skulle anses motsvara den för svenska bolag föreskrivna säkerhetsfonden.
Eörsäkringsinspektionen har i sitt utlåtande förklarat, att den ej ville motsätta
sig detta nämndens förslag. Inspektionen har därvid yttrat följande.
Såvitt anginge egentlig livförsäkringsrörelse berördes allenast tre inhemska
försäkringsbolag — nämligen de som sedan tiden före ikraftträdandet av 1903
års lag örn försäkringsrörelse drivit såväl liv- som brandförsäkringsrörelse —
av bestämmelsen angående skyldighet att i vissa tillgångar redovisa säkerhetsfond
och pantsätta dessa tillgångar till försäkringstagarnas säkerhet. Alla
övriga svenska livförsäkringsbolag vore däremot icke skyldiga att redovisa
eller pantsätta tillgångar motsvarande säkerhetsfonden. Sakkunnignämndens
förslag innebure, att sådana utländska anstalter, som enbart dreve livförsäkringsverksamhet,
komme att behandlas strängare i förevarande avseende än
motsvarande inhemska försäkringsbolag. I Danmark, vars försäkringslag
icke vore främmande för begreppet säkerhetsfond, fordrade man icke av utländska
livförsäkringsbolag pantsättning av sådan fond. Med hänsyn till vad
sakkunnignämnden framhållit ville inspektionen dock ej motsätta sig nämndens
förslag på denna punkt.
Kungl. Maj :ts proposition nr 3.
27
Försäkringsföreningens sakkunnignämnd har vidare gjort gällande, att i
stället för det i 8 § i utkastet upptagna stadgandet, att premiereserven skall
beräknas enligt grunder, som försäkringsinspektionen godkänt, borde, i överensstämmelse
med bestämmelserna i 3 § av 1917 års lag om försäkringsrörelse,
stadgas, att Konungen skall fastställa grunder för utländskt försäkringsbolags
verksamhet här. Rörande detta önskemål har nämnden anfört:
Värdet av försäkringsgivarens förpliktelser säkerställdes dels genom försäkringsfonden,
dels genom värdet av framtida premier. För att uppnå
trygghet för försäkringstagarnas rätt erfordrades sålunda icke blott att
värdehandlingar motsvarande försäkringsfonden vore underkastade, kontroll av
försäkringsinspektionen och pantsatta till säkerhet för försäkringstagarna
utan även att premierna vore tillräckliga. Av denna anledning måste utländskt
bolag, även örn det här i riket hittills arbetat med premier, som vore lägre
än de minimipremier, som inspektionen ansåge sig kunna tillstyrka för svenskt
bolag, åläggas att för sin svenska rörelse använda tariffer, som icke understege
sagda minimipremier. Vad nämnden i förevarande avseende föreslagit
föranleddes icke blott av hänsyn till dem, som försäkrade sig i utländska bolag,
utan även av hänsyn till det svenska försäkringsväsendets sunda utveckling.
Försäkringsinspektionen har i sitt utlåtande avstyrkt nämnda förslag, därvid
inspektionen framhållit:
Enligt inspektionens förslag och det utremitterade utkastet skulle inspektionen
godkänna grunder för utländsk anstalt för beräkning av premiereserv
för här i riket meddelade livförsäkringar. Enligt nämndens förslag åter borde
det tillkomma Konungen att stadfästa sådana grunder. Den av nämnden
ifrågasatta anordningen hade vid utarbetandet av inspektionens förslag varit
under övervägande men icke ansetts lämplig. Tillstånd för utländsk anstalt
att här i riket meddela livförsäkringar beviljades nämligen av inspektionen
och det hade synts angeläget att samtliga förutsättningar för erhållande av
sådant tillstånd och alltså även de försäkringstekniska grunderna för rörelsens
bedrivande prövades i ett sammanhang. Vid denna prövning borde givetvis
uppmärksamhet bland annat ägnas åt de frågor beträffande premiernas
storlek m. m., varom nämnden erinrat.
Försäkringsföreningens sakkunnignämnd har jämväl ifrågasatt, huruvida
icke 5 § i 1903 års lag borde förtydligas sålunda, att tillstånd för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsverksamhet här i riket skulle vägras,
därest anstaltens verksamhet i hemlandet funnes vila på ett system, som uppenbarligen
vore av beskaffenhet att ej medgiva en betryggande försäkringsverksamhet.
Försäkringsinspektionen har för sin del ansett sådant förtydligande ej vara
erforderligt.
Rörande de värdeobjekt, i vilka redovisning av försäkringsfonden enligt utkastet
skall ske, hava likaledes framställts vissa erinringar.
Sålunda har försäkringsföreningens sakkunnignämnd påpekat, att enligt
utkastet liksom enligt inspektionens förslag redovisning av försäkringsfond
skulle få ske i de i 215 § under 1)—6) i lagen örn försäkringsrörelse
omförmälda värdehandlingar. Nämnden ifrågasatte emellertid lämpligheten
av att utländska statsobligationer, vilka upptoges under 6) i nämnda para
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
graf, skulle få användas för dylik redovisning. Ett av ändamålen med lagändringen
kunde nämligen antagas vara undvikande av utländska kursfluktuationers
inverkan på svenska försäkringstagares trygghet. Därest i stället såsom
regel fastsloges, att de deponerade värdehandlingarna skulle vara svenska,
kunde, enligt nämndens mening, den bestämmelse meddelas, att försäkringsinspektionen
ägde medgiva utländskt försäkringsbolag att för försäkringsfonden
pantsätta utländska statsobligationer i den mån bolaget här i riket utställde
livförsäkringar i den utländska valutan.
Försäkringsinspektionen har ansett nämnda erinran sakna fog och härvidlag
framhållit följande.
Av den i 215 § 6) upptagna bestämmelsens ordalydelse framginge med tydlighet,
att inspektionen hade full prövningsrätt beträffande där angivna
värdehandlingar. Värdehandlingar i utländsk valuta hade, då fråga vore örn
svenska försäkringsbolag, av försäkringsinspektionen godkänts för redovisning
av livförsäkringsfond i regel allenast om och i den mån bolaget utställt
försäkringar i samma valuta. Samma tillämpningsregel hade inspektionen
ansett böra komma till användning beträffande här i riket arbetande utländsk
anstalts livförsäkringsfond. Med denna utgångspunkt ansåge inspektionen
hinder icke föreligga att beträffande utländska anstalter upptaga ifrågavarande
för inhemska försäkringsbolag gällande stadgande oförändrat.
Generalagenten för det danska bolaget har framställt erinran mot bestämmelsen,
att värdehandling, som användes till redovisning av försäkringsfonden,
ej finge upptagas över sitt verkliga värde. Den danska lagen, som i fråga
örn värdeberäkningen hänvisade till de för danska bolagen gällande reglerna,
vilka hade ett preciserat innehåll, borde enligt generalagentens mening tjäna
till förebild. Härigenom skulle även vinnas större likhet mellan de båda ländernas
lagstiftning å ifrågavarande område, vilket borde eftersträvas. Stadgande
borde därför meddelas, att värdet å handling, varom nu vore fråga,
skulle beräknas enligt de i 48 och 149 §§ i lagen örn försäkringsrörelse givna
regler.
Försäkringsinspektionen har i anledning härav erinrat örn sitt i framställningen
till Kungl. Majit gjorda uttalande därom, att de för svenska bolag i
förevarande hänseenden meddelade bestämmelserna knappast vore ägnade att
komma till användning i fråga örn utländska försäkringsanstalter. Inspektionen
har vidare framhållit, att, såsom framginge av 9 § i utkastet, meningen
vore att från inspektionens sida en viss skälighetsprövning skulle komma till
användning, därest de deponerade värdehandlingarna genom en kursförändring,
som kunde antagas vara av tillfällig natur, sjunkit i värde. För att än
tydligare utmärka detta borde nu avsedda bestämmelse i 9 § av utkastet erhålla
den lydelse, att brist i de tillgångar, i vilka försäkringsfond m. m. redovisades,
skulle fyllas, om det enligt försäkringsinspektionens beprövande befunnes,
att de nedsatta tillgångarna ej vore tillräckliga.
Generalagenten för det danska bolaget har vidare yrkat viss ändring av
14 § i utkastat. Det i nämnda paragraf från gällande lag upptagna förbudet
för utländsk anstalt att själv eller genom sina agenter och personal
angiva sig hava genom föreskriven nedsättning av värdehandlingar ställt full
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
29
god säkerhet för sina svenska försäkringstagare borde enligt generalagentens
mening utgå. En sådan regel, som ej funnes i den danska lagen, torde nämligen
efter införandet av de nya depositionsbestämmelserna sakna reell grund.
Dessutom gåve lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens möjlighet att straffa sådant missbruk, som åsyftades med bestämmelsen.
Försäkringsinspektionen bar ansett, att den härutinnan föreslagna bestämmelsen
borde bibehållas. Inspektionen har därom yttrat:
Den olikhet mellan den svenska och den danska lagen, som generalagenten
för det danska bolaget påvisat, hade funnits alltifrån de båda lagarnas tillkomst,
alltså även före 1922, då enahanda depositionsbestämmelser gällde i
de båda ländernas lagar. Det skydd för de svenska försäkringstagarnas intresse,
som bereddes genom det anmärkta stadgandet kunde, såsom inspektionen
förut framhållit, icke genom den ifrågasatta lagstiftningen anses bliva
så utvidgat, att det bleve likvärdigt med det skydd, som staten genom sin
lagstiftning och tillsyn över de inhemska försäkringsbolagen beredde deras
försäkringstagare. Den av generalagenten åberopade lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens torde icke hava avseende å den inom försäkringsväsendet
mycket betydelsefulla individuella agentverksamheten.
Slutligen har försäkringsföreningens sakkunnignämnd framställt erinran
mot den föreslagna ändringen i 21 § i 1903 års lag (21 § 3 stycket i utkastet)
rörande lagens tillämpningsområde, därvid nämnden anfört:
Enligt utkastet skulle all återförsäkring undantagas från lagens giltighetsområde,
medan motsvarande undantag i nu gällande lag endast omfattade utländsk
försäkringsanstalt, som här i riket dreve allenast återförsäkringsrörelse.
Såsom skäl för denna ändring hade åberopats, att därigenom bleve
klart, att den fixa depositionen ej finge tagas i anspråk för gäldande av
fordran på grund av återförsäkringsavtal. Nämnden vore dock icke övertygad
örn att detta vore lyckligt utan skulle fastmera, örn gällande bestämmelse ansåges
otydlig, önska ett förtydligande i den riktning, att nämnda deposition
finge tagas i anspråk jämväl för fordran på grund av återförsäkringsavtal.
Försäkringsinspektionen, som ansett ändring av den i utkastet föreslagna
bestämmelsen ej böra ske, har andragit följande:
Med den i utkastet upptagna ändringen avsåges intet annat än att vinna
erforderlig klarhet i stadgandets avfattning, som genom en redaktionell åtgärd
1903 — uppenbarligen oavsiktligt — formellt fått en annan innebörd
än motsvarande bestämmelse i 1886 års kungörelse, enligt vilken de i kungörelsen
stadgade föreskrifterna ej hade avseende å återförsäkringsrörelse.
Inspektionen ville därjämte betona att genomförandet av nämndens förslag
skulle verka försvagande på enskilda försäkringstagares säkerhet i de av
respektive utländska anstalter här i riket deponerade medlen och alltså i verkligheten
innebära ett steg i riktning rakt motsatt lagens och ändringsförslagets
syftemål.
Mot de föreslagna bestämmelserna rörande överlåtelse av utländsk anstalts
svenska livförsäkringsbestånd samt den ifrågasatta ändringen i lagen örn försäkringsavtal
har någon erinran ej framställts i yttrandena.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Departe
ments
chefen.
Av deri nu lämnade redogörelsen torde framgå, att behov föreligger av ändringar
i gällande lagstiftning rörande här i riket verkande utländska försäkringsanstalter
i syfte att bereda svenska livförsäkringstagare hos sådana anstalter
ökad trygghet. Härom må hänvisas till vad som anförts i den inom
departementet upprättade promemorian. I det yttrande, som avgivits i frågan
av de svenska försäkringsbolagens sammanslutning, har också understrukits
önskvärdheten av att dylika lagbestämmelser komma till stånd. De betänkligheter,
som tidigare från de svenska försäkringsbolagens synpunkt framställts
mot införandet av strängare kontroll över utländska försäkringsanstalter,
ha ej nu kommit till synes. Ej heller ha representanterna för de utländska
försäkringsbolag, som närmast skulle komma att beröras av den ifrågasatta
lagstiftningen, haft något att erinra mot dess genomförande. Vid dessa
förhållanden synes denna lagstiftningsfråga ej längre böra framskjutas.
Enligt det utremitterade utkastet till vissa ändringar i 1903 års lag örn utländska
försäkringsanstalter skall, i enlighet med vad försäkringsinspektionen
föreslagit och i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller angående
svenska försäkringsbolag, utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver
livförsäkringsrörelse, vara skyldig att redovisa försäkringsfonden för livförsäkringar
i tillgångar av vissa slag och deponera dessa här i riket så att försäkringstagarna
däri erhålla panträtt, varjämte sådan anstalts här drivna livförsäkringsrörelse
under vissa förhållanden skall underkastas ett särskilt administrationsförfarande
genom försäkringsinspektionens försorg. Angående
de skäl, som härvidlag varit avgörande, hänvisas till promemorian. Den föreslagna
lagstiftningen överensstämmer i sina huvuddrag med den ändrade lagstiftning,
som år 1922 genomfördes i Danmark. I de avgivna yttrandena ha
ej framställts några erinringar mot utkastets bestämmelser i denna del. I princip
torde sålunda den uppfattning i avseende å denna lagstiftningsfråga, som
kommit till uttryck i promemorian, kunna godtagas.
Vad härefter angår de särskilda detaljerna i lagutkastet i denna del hava
i yttrandena ifrågasatts vissa jämkningar. Sålunda har Svenska försäkringsföreningen
påyrkat strängare regler rörande utländska anstalters depositionsskyldighet.
I detta hänseende har föreningen funnit, att det borde åläggas
sådana anstalter att för sina här i riket meddelade livförsäkringar även
redovisa och pantsätta tillgångar motsvarande säkerhetsfond på samma sätt,
som i utkastet föreslagits örn försäkringsfonden. Enligt de för svenska försäkringsbolag
gällande reglerna skall försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse,
göra avsättning till säkerhetsfond. Syftet med denna fond är, såsom i
det föregående anmärkts, att vid behov tjäna till utfyllning av premiereserven.
Däremot har skyldighet att i vissa tillgångar redovisa säkerhetsfonden och
pantsätta dessa tillgångar för försäkringstagarnas räkning ålagts försäkringsbolag
allenast för det fall, att bolaget vid sidan örn sin livförsäkringsrörelse
driver annan försäkringsverksamhet. Föreningen av livförsäkringsrörelse
med annan försäkringsverksamhet kan nämligen för livförsäkringstagarna
medföra särskild risk, mot vilken dessa ansetts böra beredas skydd genom
deposition jämväl av'' säkerhetsfonden. Försäkringsföreningen har såsom skäl
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
31
för sitt yrkande, att utländska försäkringsanstalter alltid skulle åläggas deponera
säkerhetsfond här i riket, åberopat, att en utländsk anstalts rörelse i
hemlandet eller kanske i vitt skilda andra länder svårligen kunde i detalj kontrolleras
härifrån och måhända utöver livförsäkringen omfattade helt andra
försäkringsbranscher.
Mot föreningens förslag kan, såsom försäkringsinspektionen framhållit, erinras,
att utländska anstalter, som enbart driva livförsäkringsrörelse, därigenom
komme att behandlas strängare i förevarande avseende än motsvarande inhemska
försäkringsbolag. Å andra sidan torde ej kunna bestridas att med hänsyn
till vad föreningen anfört sådana strängare bestämmelser kunna vara befogade.
Försäkringsinspektionen har icke heller velat motsätta sig förslaget.
I avseende härå kunna även åberopas den danska lagstiftningens regler i ämnet.
Då utländska livförsäkringsanstalter i Danmark ålades att utöver deposition
av försäkringsfonden deponera ytterligare ett belopp, motsvarande senaste
årets premieinkomst, anfördes sålunda som skäl därför, bland annat, att
man beträffande utländska anstalter ej fordrat avsättning till säkerhetsfond i
Danmark. Örn således övervägande skäl torde tala för att i nu ifrågavarande
hänseende bestämma strängare regler för utländska livförsäkringsanstalters depositionsskyldighet
än som ifrågasatts i försäkringsinspektionens ursprungliga
förslag och i det utremitterade utkastet, återstår frågan hur långt man därvid
bör gå. Enligt föreningens av försäkringsinspektionen godkända förslag skulle
såsom ersättning för säkerhetsfond ett belopp motsvarande en tjugondedel av
försäkringsfonden redovisas och nedsättas i tillgångar enligt samma regler,
som skulle gälla i fråga örn försäkringsfonden. Då meningen är att allt framgent
bibehålla den fixa depositionen, synas dock så stränga bestämmelser ej
böra meddelas. Enligt den danska lagen tillätes vid deposition av försäkringsfond
och senaste årets premieinkomst avräkning av den fixa depositionen. Det
synes rimligt, att liknande regler införas här. Sålunda torde utöver den redan
nu föreskrivna depositionen och den föreslagna depositionen av försäkringsfond
böra fordras deposition endast av det belopp, varmed en tjugondedel
av nämnda fond överstiger det fixa belopp, som deponerats för livförsäkring.
Detta föranleder ändring i 8 § samt vissa jämkningar i 9 och 12 §§.
Enligt utkastet skulle i överensstämmelse med försäkringsinspektionens förslag
premiereserven beräknas enligt grunder, som av försäkringsinspektionen
godkänts. Försäkringsföreningen har hemställt, att, i likhet med vad som gäller
i fråga örn svenska försäkringsbolag, grunder för utländsk försäkringsanstalts
verksamhet här i riket skulle fastställas av Kungl. Maj:t. Föreningen
synes härvid hava lagt särskild vikt vid att därigenom skulle erhållas garanti
för att premierna ej bestämmas till för låga belopp. Då tillstånd för utländsk
anstalt att driva försäkringsrörelse här i riket enligt gällande lag skall beviljas
av försäkringsinspektionen — beträffande vilket förhållande ändring ej ifrågasatts
— torde det emellertid, såsom försäkringsinspektionen framhållit, vara
mindre lämpligt att prövningen av de försäkringstekniska grunder, enligt vilka
rörelsen skall drivas, ankommer på Kungl. Maj:t. Vad särskilt angår önskemålet
att garanti bör erhållas mot att utländska livförsäkringsanstalter arbeta
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
med så låga premier, att risk föreligger för att betryggande försäkringsverksamhet
ej bedrives, så lära redan gällande bestämmelser jämte det föreslagna stadgandet
att grunderna för premiereservens beräkning skola godkännas av försäkringsinspektionen
innebära tillräcklig garanti i nämnda avseende.
Från försäkringsföreningens sida har även ifrågasatts förtydligande av 5 §
av 1903 års lag, så att klart framginge att före beviljande av tillstånd för
utländsk försäkringsanstalt att här driva försäkringsrörelse skulle tillses, att
anstaltens verksamhet i hemlandet icke vilade på ett system, som uppenbarligen
vore av beskaffenhet att ej medgiva en betryggande försäkringsverksamhet.
I överensstämmelse med den av försäkringsinspektionen uttalade uppfattningen,
torde sådant förtydligande icke vara erforderligt.
Försäkringsf öreningen har vidare förordat, att förbud meddelas mot att till
redovisning av försäkringsfonden använda utländska statsobligationer i vidare
omfattning än att med försäkringsinspektionens medgivande sådana skulle
få användas i den mån anstalten här i landet utställde livförsäkringar i den
utländska valutan. Såsom försäkringsinspektionen erinrat skulle emellertid
dylika värdehandlingar enligt de föreslagna bestämmelserna få användas för
nämnda ändamål endast i den mån försäkringsinspektionen ansåge detta kunna
ur säkerhetssynpunkt medgivas. Med hänsyn härtill och då försäkringsinspektionen
framhållit, att dylikt medgivande ej torde komma att lämnas i
annan omfattning än försäkringsföreningen ifrågasatt, torde den här gjorda
anmärkningen ej böra föranleda ändring i utkastets bestämmelser.
I det remitterade utkastet har föreslagits den bestämmelse att värdehandling,
som användes till redovisning av försäkringsfonden ej må upptagas över sitt
verkliga värde. Ett sådant stadgande förekommer även i lagen örn försäkringsrörelse
beträffande svenska försäkringsbolags tillgångar. Då de tillgångar,
vari försäkringsfond och premieåterbäringsreserv redovisas, endast i mindre
grad behöva vara likvida, innehåller emellertid nämnda lag jämväl den bestämmelse,
att under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka sådan fond redovisas,
beräknas kunna å tider, som med hänsyn till beskaffenheten av bolagets
förbindelser prövas tillfredsställande, förvandlas i penningar till belopp motsvarande
det bokförda värdet, värdehandling, som användes och jämväl näst
föregående år använts till redovisning av sådan fond, må, utan hinder av sagda
stadgande, upptagas till samma värde, som i näst föregående balansräkning,
ändå att marknadsvärdet är lägre (48 och 149 §§). Generalagenten för det
danska bolaget har hemställt att samma bestämmelser som i nämnda hänseende
gälla i fråga örn svenska försäkringsbolag borde meddelas beträffande utländska
försäkringsanstalter. Detta önskemål synes ock värt beaktande. Emellertid
kan i fråga örn utländska anstalter som grund för värderingen icke lämpligen
läggas handlingens i balansräkningen upptagna värde utan i stället
det värde, vartill handlingen upptagits i den av generalagenten till försäkringsinspektionen
avgivna årliga uppgiften angående anstaltens verksamhet här i
riket. Med en sådan modifikation synes nyssnämnda regel böra upptagas i
8 §. Detta torde ock i själva verket överensstämma med den tillämpning av
den i utkastet föreslagna värderingsregeln som försäkringsinspektionen avsett.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
33
Generalagenten för det danska försäkringsbolaget har, såsom förut framhållits,
även hemställt, att det i 14 § 1 mom. i utkastet från gällande lag upptagna
förbudet för utländsk anstalt att själv eller genom sina agenter och personal
angiva sig hava genom föreskriven nedsättning ställt fullgod säkerhet
för sina svenska försäkringstagare finge utgå. Med hänsyn till vad försäkringsinspektionen
yttrat torde bestämmelsen dock böra bibehållas.
Mot det föreslagna stadgandet i 21 §, enligt vilket lagen örn utländska försäkringsanstalter
skall hava avseende endast-å direkt försäkring, således ej
å återförsäkring vare sig denna drives enbart eller vid sidan av direkt försäkring
här i landet, har försäkringsföreningen anmärkt, att det ej vore lyckligt,
örn den fixa depositionen icke finge tagas i anspråk jämväl för fordran
på grund av återförsäkringsavtal. Då emellertid sådan depositionsskyldighet
icke åligger utländsk anstalt, som allenast driver återförsäkringsrörelse här i
riket — varom yrkande ej heller framställts — synes knappast följdriktigt, att
deposition, som fullgjorts på den grund att anstalten driver direkt försäkring
här, skall kunna tagas i anspråk för gäldande av fordran på grund av återförsäkringsavtal.
På grund härav och då annat skäl ej åberopats för att lagen
borde äga tillämpning jämväl å återförsäkringsrörelse, synes ändring ej böra
ske av ifrågavarande i utkastet föreslagna bestämmelse.
Enligt utkastet skulle till 11 § fogas ett tillägg med erinran, att särskilda
bestämmelser meddelas i 12 § angående företrädande av utländsk anstalt vid
särskild administration. Nämnda tillägg torde emellertid kunna föranleda
den oriktiga tolkning av förstnämnda paragraf, att föreskriften i dess första
stycke att ombud skall finnas för utländsk anstalt, som upphört driva rörelse
här, icke är tillämplig för det fall att särskild administration inträtt. Med
anledning härav synes tillägget böra utgå.
De i 13 § föreslagna bestämmelserna örn överlåtelse av utländsk anstalts
svenska livförsäkringsbestånd, mot vilka erinran ej framställts, torde kunna
godkännas. Några redaktionella jämkningar synas dock böra göras bland
annat därutinnan, att hänvisning sker till tillämpliga delar av 237 § lagen örn
försäkringsrörelse. Som skäl för denna jämkning må anföras, att den i sista
stycket av sistnämnda paragraf upptagna bestämmelsen under särskilda förhållanden
kan tänkas få tillämpning även i fråga om utländsk anstalt.
Jämkningar av redaktionell natur torde i övrigt böra vidtagas i 8, 12, 14
19 och 21 §§.
I 27 § lagen örn försäkringsavtal har, såsom förut nämnts, föreslagits en
av de nya administrationsbestämmelserna föranledd ändring. I yttrandena
har ej framställts någon erinran häremot. Införandet av särskilt administrationsförfarande
i fråga om utländska anstalter synes emellertid böra medföra
icke endast den sålunda föreslagna ändringen av 27 § utan även jämkning
av bestämmelserna i 26 § 1 mom. i nyssnämnda lag. I detta lagrum stadgas,
att om försäkringstagaren försättes i konkurs, försäkringsavtalet förfaller tre
månader därefter, och är försäkringstagaren berättigad att före utgången av
sagda tid uppsäga avtalet. Bestämmelser äro ock meddelade angående försäk
Bihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 3.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
ringstagares rätt på grund av försäkringsfall, som inträffar under konkursen.
Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning, då vid livförsäkringsbolags
eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration för
tillvaratagande av försäkringstagarens rätt enligt lag skall inträda. Enligt
de föreslagna bestämmelserna örn särskild administration av utländsk anstalts
svenska livförsäkringsbestånd har emellertid ej, såsom i lagen om försäkringsrörelse,
uttryckligen föreskrivits att administration skall inträda örn anstalten
försättes i konkurs. Bestämmelserna torde dock alltid komma att föranleda
att administration i dylikt fall inträder. Då vid utländsk anstalts
konkurs administration inträder, böra emellertid samma regler gälla som vid
administration i anledning av svenskt försäkringsbolags konkurs. För att utmärka
detta torde förutnämnda undantagsbestämmelse böra erhålla sådan lydelse,
att den omfattar alla de fall, då vid livförsäkringsbolags eller annan
försäkringsanstalts konkurs särskild administration för tillvaratagande av försäkringstagarens
rätt inträder. Vad i det föregående anförts angående inträdande
av administration vid konkurs äger motsvarande tillämpning för det
fall att försäkringsanstalt träder i likvidation. Då i 27 § andra stycket lagen
örn försäkringsavtal, där frågan om verkan av likvidation regleras, hänvisning
sker till bestämmelserna i 26 §, erfordras med hänsyn till likvidation icke
någon ändring utöver vad redan nämnts.
Rörande de föreslagna lagändringarnas ikraftträdande har i promemorian
övervägts huruvida möjlighet borde beredas anstalt, som enligt de nya bestämmelserna
skulle hava att redovisa och deponera försäkringsfond för redan
tecknade försäkringar, att erhålla någon tids anstånd härmed. Då de
utländska anstalter, för vilka med hänsyn till depositionens storlek sådant
anstånd skulle kunna ifrågasättas, redan hade här i riket tillgängliga tillgångar
till så stort värde, att anstalterna näppeligen kunde göra anspråk på
.anstånd, ansågos dock bestämmelser härom ej erforderliga. Emellertid framhölls,
att vid bestämmandet av tiden för lagens ikraftträdande hänsyn måste
tagas därtill, att de nya bestämmelserna trädde i kraft å sådan tid före utgången
av löpande räkenskapsår, att anstalterna kunde hinna att i god tid
före räkenskapsårets slut få grunder för premiereservens beräkning godkända
av försäkringsinspektionen. Med hänsyn härtill ansågs tiden för ikraftträdandet
böra bestämmas till den 1 oktober 1933. Häremot har i yttrandena ej gjorts
någon erinran. Då förevarande lagstiftningsfråga ej kan föreläggas årets
riksdag torde tiden för ikraftträdandet böra framskjutas till den 1 oktober 1934.
Den omständigheten, att, såsom nu föreslagits, deposition skall ske icke blott
av försäkringsfonden utan även av ett belopp, som skall anses motsvara säkerhetsfond,
torde icke behöva föranleda längre uppskov med ikraftträdandet. I
övergångsbestämmelsen torde emellertid böra infogas uttryckligt stadgande därom
att utländsk försäkringsanstalt, som vid lagens ikraftträdande driver försäkringsrörelse
här i riket, skall fullgöra den föreslagna depositionen av försäkringsfond
m. m. senast åtta månader efter utgången av löpande räkenskapsår.
Kungl. Majlis proposition nrS.
35
I överensstämmelse med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903
(nr 94 s. 61) om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket samt till lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.»
Föredraganden uppläser härefter nämnda förslag av den lydelse bilagor (A
och B) till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
36
Kungl. Majlis proposition nr 3.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61)
om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här
i riket.
Härigenom förordnas, dels att sista stycket i 4 § lagen den 24 juli 1903
om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse liär i riket,
vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 10 maj 1929 (nr 80), skall
upphöra att gälla, dels att till 6 § i nämnda lag skall fogas ett nytt moment
av det innehåll, som nedan angives, dels ock att 8—10, 12—15, 19 och 21 §§
i lagen, av vilka 9 och 10 §§ förut ändrats, 9 § genom lagen den 30 juni
1916 (nr 317) och 10 § genom lagen den 10 maj 1929, skola, 10 § i nedan
angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:
6 §•
Vidtages ändring — — — allmänna tidningarna.
Har av---underrätta försäkringsinspektionen.
Generalagent vare pliktig:
att när som helst hålla räkenskaper och handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen
eller dess ombud, ävensom att i övrigt lämna de upplysningar,
som av inspektionen äskas i fråga örn anstalten och dess verksamhet
inom riket;
att för varje räkenskapsår, enligt formulär som av försäkringsinspektionen
fastställes, upprätta och inom åtta månader efter räkenskapsårets utgång
till inspektionen insända uppgift angående anstaltens verksamhet inom riket
samt att inom samma tid låta i allmänna tidningarna införa den del av uppgiften,
som inspektionen bestämmer; ävensom
att inom tre månader efter det berättelse örn revision av anstaltens räkenskaper
och förvaltning blivit å sammanträde med anstaltens delägare framlagd,
till försäkringsinspektionen ingiva ett exemplar av denna berättelse.
8 §.
Utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket, skall
redovisa tillgångar, motsvarande försäkringsfonden (premiereserv och ersättningsreserv)
för till rörelsen hörande livförsäkringar med tillägg av det belopp
varmed en tjugondedel av nämnda fond må överskjuta enligt 4 § för livförsäkring
nedsatt belopp, i värdehandlingar av den i 215 § under 1)—6) lagen
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
37
om försäkringsrörelse omförmälda beskaffenhet eller ock i följande tillgångar
av annan art, nämligen belopp, som anstalten förskjutit mot säkerhet i livförsäkringsbrev
inom återköpsvärdet, eller, i den mån försäkringsinspektionen
på framställning av anstalten så medgiver, värdet av återförsäkringsbolags
ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna livförsäkringar.
Vid försäkringsfondens beräkning, som hänföres till räkenskapsårets sista
dag, skall iakttagas, att premiereserven beräknas enligt grunder, som försäkringsinspektionen
godkänt, och ersättningsreserven upptages till belopp, motsvarande
beräknade värdet av anstaltens ansvarighet på grund av redan inträffade
försäkringsfall. Värdehandling, som användes till redovisning av
försäkringsfonden jämte i första stycket angivet tillägg, må ej upptagas över
sitt verkliga värde. Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden
jämte dylikt tillägg redovisas, beräknas kunna å tider, som
med hänsyn till beskaffenheten av anstaltens förbindelser prövas tillfredsställande,
förvandlas i penningar till belopp motsvarande det upptagna värdet, må
dock värdehandling, som jämväl näst föregående år använts till redovisning
av försäkringsfond jämte tillägg, kunna upptagas till samma värde som nästföregående
år, ändå att marknadsvärdet är lägre.
De värdehandlingar, i vilka de i första stycket avsedda tillgångar helt eller
delvis redovisas, skola förvaras här i riket avskilda från anstaltens övriga
tillgångar och under minst två särskilda lås med olika nycklar, av vilka en
innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud; försäkringsinspektionen
dock obetaget att på framställning av anstalten medgiva, att
värdehandlingarna i stället, på sätt och under villkor som av försäkringsinspektionen
bestämmas, sättas i särskilt förvar i riksbanken eller annan
bank. I de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt
såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av anstaltens på
försäkringsavtalen grundade förbindelser.
För varje år skall, senast inom åtta månader efter räkenskapsårets utgång,
anstalten sätta i sådant förvar, som nyss är sagt, de värdehandlingar, i vilka
redovisas inträdd ökning av försäkringsfonden jämte det i första stycket angivna
tillägg. I fråga örn utlämnande till anstalten av värdehandling, som
satts i särskilt förvar, eller utbyte av sådan värdehandling skola bestämmelserna
i 217 § lagen örn försäkringsrörelse angående utlämnande eller utbyte av
i samma lagrum avsedda värdehandlingar äga motsvarande tillämpning, dock
att vad där sägs örn balansräkning i stället skall avse uppgift från anstalten
till försäkringsinspektionen angående verksamheten här i riket och vad i
3 mom. av samma lagrum sägs örn försäkringsinspektionens ombud skall, då
sådant ombud ej förordnats, i stället avse försäkringsinspektionen. Den i lagrummet
givna bestämmelsen örn anmälningsskyldighet för försäkringsinspektionens
ombud äge motsvarande tillämpning beträffande ombud, som enligt
denna paragraf förordnas.
9 §•
Vad på sätt i 4 § omförmäles blivit av utländsk försäkringsanstalt i riksbanken
nedsatt må allenast användas till gäldande av fordringar på grund
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
av försäkringsavtal, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, ävensom av
böter, avgifter och ersättningar, som i anledning av denna rörelse må åläggas
generalagenten eller anstalten, samt, i händelse av särskild administration
av anstalts livförsäkringsrörelse här i riket, av administrationsboets fordran
hos anstalten.
Minskas det salunda nedsatta beloppet i följd därav, att obligationerna avsevärt
nedgå i värde eller att någon del av beloppet åtgår till gäldande av
fordringar, böter, avgifter eller ersättningar eller av annan anledning, eller
finner försäkringsinspektionen, att de till redovisning enligt 8 § avsatta tillgångar
icke äro tillräckliga, skall bristen fyllas inom fyra veckor efter det
generalagenten blivit därom tillsagd av försäkringsinspektionen.
10 §.
Sker avvikelse från denna lag eller inträder förändring i de förhållanden,
som voro bestämmande för meddelande av tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelsen,
ankomme på försäkringsinspektionen eller beträffande trafikförsäkring
på Konungen att återkalla det meddelade tillståndet. Lag samma
vare, örn åtgärd, som föreskrivits enligt 9 § 2 inom., ej varder inom där stadgad
tid vidtagen.
Återkallas tillstånd ----- allmänna tidningarna.
12 §.
Har tillstånd för utländsk försäkringsanstalt att här i riket driva livförsäkringsrörelse
aterkallats, skall, för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt, en särskild administration inträda; och skall med avseende å denna i
tillämpliga delar gälla vad i 231—233 §§, 234 § 1—4 morn. samt 235 § lagen
örn försäkringsrörelse finnes stadgat, därvid upphörandet av anstaltens rätt
att driva livförsäkringsrörelse här i riket motsvarar livförsäkringsbolags trädande
i likvidation eller beslut om avträdande av dess egendom till konkurs.
T fall som här avses må överlåtelse av livförsäkringarna ske, förutom till inländskt
försäkringsbolag, jämväl till utländsk anstalt, som erhållit tillstånd
att driva livförsäkringsrörelse här i riket.
Där vid försäkringarnas överlåtande eller eljest uppstått överskott, skall
ur detta i första hand gäldas kostnaden för administrationen och oguldet sådant
bidrag, varom i 16 § förmäles, varefter återstoden skall överlämnas till
den anstalt, vars försäkringar varit föremål för administration.
Ändå att anstalt frivilligt upphört att här i riket driva livförsäkringsrörelse,
vare anstalten pliktig att, på sätt och i den ordning som i denna lag
stadgas, redovisa försäkringsfond för livförsäkringar, som tillhört den här
i riket bedrivna rörelsen, jämte tillägg som i 8 § sägs; och åligge av anstalten
jämlikt 11 § befullmäktiga! ombud att fullgöra vad förut enligt 6 § åvilat generalagenten.
Underlåter anstalten att vederbörligen redovisa försäkringsfonden
för livförsäkringar jämte dylikt tillägg, eller finnes eljest anledning an
-
Kungl. Majlis proposition nr 8.
39
taga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras,
ankomme på försäkringsinspektionen att besluta, att administration på sätt i
1 mom. sägs skall inträda, dock må ej på den grund att de till redovisning enligt
8 § avsatta tillgångar finnas icke tillräckliga administration föreskrivas,
förrän försäkringsinspektionen förelagt anstalten att fylla bristen och denna
icke täckts inom fyra veckor efter det anstaltens ombud blivit därom tillsagt
av försäkringsinspektionen. Inträder i fall som nu sagts administration, skall
vad i 1 mom. sägs örn upphörandet av anstaltens rätt att driva livförsäkringsrörelse
här i riket i stället avse meddelandet av beslut om administration.
13 §.
Vill utländsk försäkringsanstalt överlåta samtliga sina till rörelsen här i riket
hörande livförsäkringar till inländskt försäkringsbolag eller till utländsk anstalt,
som erhållit tillstånd att driva livförsäkringsrörelse här i riket, skaili
tillämpliga delar gälla vad i 237 § lagen örn försäkringsrörelse stadgas angående
överlåtelse av försäkringsbolags livförsäkringar.
14 §.
Utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket, vare
pliktig att i alla för allmänheten avsedda meddelanden vid teckning av sin
firma utsätta hemlandet ävensom anstaltens egenskap att vara grundad på
aktier eller på ömsesidighet eller på andra grunder. Ej må sådan anstalt själv
eller genom sina agenter och personal angiva sig hava genom den i 4 eller 8 §
föreskrivna nedsättning av värdehandlingar ställt fullgod säkerhet för sina
svenska försäkringstagare eller angiva sig vara beträffande hela sin verksamhet
kontrollerad av svenska staten, ej heller må annan beteckning av likartat
innehåll användas.
Eörsäkringsbrev skall innehålla uppgift ej mindre örn de för anstalten, som
meddelar försäkringen, gällande allmänna försäkringsvillkor, än även om de
särskilda villkoren för den försäkring, som i brevet avses.
Där uti meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, vid angivande av
anstaltens fonder inräknas oguldna förbindelser av delägare eller garanter,
skall beloppet av sådana förbindelser särskilt utsättas.
15 §.
Är handling, som enligt denna lag till försäkringsinspektionen ingives, avfattad
på främmande språk, skall, där så påfordras, tillika ingivas en bestyrkt
svensk översättning därav.
Innan förhållande, som enligt denna lag skall i allmänna tidningarna kungöras,
blivit sålunda kungjort, må det icke med laga verkan aberopas mot annan
än den, som visas hava därom ägt vetskap. Kungörande, varom nu sagts,
skall bekostas av den anstalt, som tillkännagivandet rörer.
Ombud, som enligt 7, 8 eller 11 § förordnats av försäkringsinspektionen, äge
av anstalten uppbära ersättning med belopp, som av Konungen bestämmes.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
19 §.
Underlåter generalagent att fullgöra vad honom enligt 6 § åligger, eller fullgör
av anstalt befullmäktigat ombud ej vad honom enligt 12 § 3 mom. åligger,
eller bryter någon emot föreskrifterna i 14 § 1 eller 2 morn., straffes med böter
från och med fem till och med femhundra kronor.
Lag samma vare, där någon bryter emot föreskriften i 14 § 3 morn., eller
eljest i meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, lämnar oriktiga eller
vilseledande uppgifter angående anstalt, varom i denna lag är fråga.
Den, som i fall, varom i 4 eller 6 § eller 12 § 3 mom. förmäles, emot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till
och med två tusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.
21 §.
Med livförsäkring förstås i denna lag jämväl livränteförsäkring och kapitalförsäkring
för livsfall. Vad i 8 § och följande paragrafer särskilt stadgas angående
livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring,
som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.
_ Angående skyldighet för utländsk försäkringsanstalt, som på grund av trafikförsäkring
skall utgiva livränta, att inköpa sådan ränta hos riksförsäknngsanstalten
eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag, gäller vad därom
är särskilt stadgat.
Denna lag äger icke tillämpning i fråga örn återförsäkringsrörelse.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1934 men skall med undantag av 13 §
och 21 § 3 mom. icke äga tillämpning å anstalt, som vid lagens ikraftträdande
upphört att här i riket driva livförsäkringsrörelse. Utländsk försäkringsanstalt,
som vid lagens ikraftträdande driver försäkringsrörelse här i riket, skall
fullgöra den i 8 § föreskrivna nedsättning av värdehandlingar senast åtta
månader efter utgången av löpande räkenskapsår.
Kungl. Majlis proposition nr 3.
41
Bilaga B.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 26 oell 27 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal.
Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. oell 27 § lagen den 8 april 1927
örn försäkringsavtal skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
26 §.
1 mom. Där försäkringsgivaren---— — i konkursen.
Yad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning, då vid livförsäkringsbolags
eller annan försäkringsanstalts konkurs särskild administration för
tillvaratagande av försäkringstagarens rätt inträder; och gälle i fråga örn
försäkring, som meddelats av understödsförening, vad därom är i lag särskilt
stadgat.
27 §.
Upphör försäkringsgivarens rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,
åge, där ej särskild administration för tillvaratagande av försäkringstagarens
rätt inträder, försäkringstagaren uppsäga avtalet; och skall vad i 26 § 3 mom.
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har försäkringsgivaren---— — likvidationens början.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1934.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Bilaga C.
Utkast
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s. 61)
om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här
i riket.
Härigenom förordnas, dels att sista stycket i 4 § lagen den 24 juli 1903 örn
utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket, vilken
paragraf senast ändrats genom lagen den 10 maj 1929 (nr 80), skall upphöra
att gälla, dels att till 6 § i nämnda lag skall fogas ett nytt moment av
det innehåll, som nedan angives, dels att i 11 § skall mellan första och andra
momenten införas ett nytt moment av nedan angivet innehåll, dels och att 8—
10, 12—15, 19 och 21 §§ i lagen, av vilka paragrafer 9 och 10 §§ förut ändrats,
9 § genom lagen den 30 juni 1916 (nr 317) och 10 § genom lagen den 10 maj
1929, skola, 10 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:
6 §.
Vidtages ändring---allmänna tidningarna.
Har av — — — underrätta försäkringsinspektionen.
Generalagent vare pliktig:
att när som helst hålla räkenskaper och handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen
eller dess ombud, ävensom att i övrigt lämna de upplysningar,
som av inspektionen äskas i fråga örn anstalten och dess verksamhet inom
riket;
att för varje räkenskapsår, enligt formulär, som av försäkringsinspektionen
fastställes, upprätta och inom åtta månader efter räkenskapsårets utgång till
inspektionen insända uppgift angående anstaltens verksamhet inom riket samt
att inom samma tid låta i allmänna tidningarna införa den del av uppgiften,
som inspektionen bestämmer; ävensom
att inom tre månader efter det berättelse örn revision av anstaltens räkenskaper
och förvaltning blivit å sammanträde med anstaltens delägare framlagd,
till försäkringsinspektionen ingiva ett exemplar av denna berättelse.
8 §.
Meddelar utländsk försäkringsanstalt här i riket livförsäkring, skola tillgångar
motsvarande försäkringsfonden (premiereserv och ersättningsreserv)
för sådana försäkringar redovisas i värdehandlingar av den i 215 § under
1)—6) lagen örn försäkringsrörelse omförmälda beskaffenhet eller ock i följande
tillgångar av annan art, nämligen belopp, som anstalten förskjutit mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
43
säkerhet i livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet, eller, i den mån försäkringsinspektionen
på framställning av anstalten det medgiver, värdet av. återförsäkringsbolags
ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna livförsäkringar.
Vid försäkringsfondens beräkning, som bänföres till räkenskapsårets sista
dag, skall iakttagas, att premiereserven beräknas enligt grunder, som försäkringsinspektionen
godkänt, och ersättningsreserven upptages till belopp, motsvarande
beräknade värdet av anstaltens ansvarighet på grund av redan inträffade
försäkringsfall. Värdehandling, som användes till redovisning av försäkringsfonden,
må ej upptagas över sitt verkliga värde.
De värdehandlingar, i vilka försäkringsfond helt eller delvis redovisas, skola
förvaras här i riket avskilda från anstaltens övriga tillgångar och under minst
två särskilda lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen
förordnat ombud; försäkringsinspektionen dock obetaget att
på framställning av anstalten medgiva, att värdehandlingarna i stället, på sätt
och under villkor, som av försäkringsinspektionen bestämmas, sättas i särskilt
förvar i riksbanken eller annan bank. I de sålunda förvarade handlingarna
njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för
fullgörandet av anstaltens på försäkringsavtalen grundade förbindelser.
För varje år skall, senast inom åtta månader efter räkenskapsårets utgång,
anstalten sätta i sådant förvar, som nyss är sagt, de värdehandlingar, i vilka
inträdd ökning av försäkringsfond redovisas. Angående utlämnande till anstalten
av värdehandling, som satts i särskilt förvar, eller utbyte av sådan
värdehandling mot annan värdehandling skall i tillämpliga delar gälla vad i
217 § lagen örn försäkringsrörelse stadgas angående utlämnande eller utbyte
av i samma lagrum avsedda värdehandlingar, och skall vad där stadgas örn anmälningsskyldighet
för försäkringsinspektionens ombud äga motsvarande tilllämpning
beträffande ombud, som enligt denna paragraf förordnas.
9 §.
Vad på sätt i 4 § omförmäles blivit av utländsk försäkringsanstalt i riksbanken
nedsatt må allenast användas till gäldande av fordringar på grund av
försäkringsavtal, som tillhöra anstaltens rörelse här i riket, ävensom av böter,
avgifter och ersättningar, som i anledning av denna rörelse må åläggas generalagenten
eller anstalten, samt, i händelse av särskild administration av anstalts
livförsäkringsrörelse här i riket, av administrationsboets fordran hos
anstalten.
Minskas det sålunda nedsatta beloppet i följd därav, ^ att obligationerna avsevärt
nedgå i värde eller att någon del av beloppet åtgår till gäldande av
fordringar, böter, avgifter eller ersättningar eller av annan anledning, eller
finner försäkringsinspektionen, att de till redovisning av föreskriven försäkringsfond
avsatta tillgångar icke äro tillräckliga, skall vad som brister i
nyssnämnda belopp eller i försäkringsfonden fyllas. morn fyra veckor efter
det generalagenten blivit därom tillsagd av försäkringsinspektionen.
10 §.
Sker avvikelse från denna lag eller inträder förändring i de förhallanden,
som voro bestämmande för meddelande av tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelsen,
ankomme på försäkringsinspektionen eller beträffande trafikförsäkring
på Konungen att återkalla det meddelade tillståndet.. Lag samma
vare, örn åtgärd, som föreskrivits enligt 9 § andra momentet, ej varder inom
där stadgad tid vidtagen.
Återkallas tillstånd---— allmänna tidningarna.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
11 §•
Upphör utländsk — — — till anstalten.
Angående företrädande av anstalten vid särskild administration av utländsk
anstalts här i riket bedrivna livförsäkringsrörelse stadgas i 12 §.
Har utländsk — ■—- — inspektionen godkännes.
12 §.
. Har tillstånd för utländsk försäkringsanstalt att här i riket driva livförsäkringsrörelse
återkallats, skall, för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas rätt,
en särskild administration inträda; och skall med avseende å denna i tillämpliga
delar gälla vad i 231, 232 och 233 §§, 234 § 1—4 mom. samt 235 § lagen om
försäkringsrörelse finnes stadgat, därvid den dag, då anstaltens rätt att driva
livförsäkringsrörelse här i riket upphörde, skall anses motsvara den i 232 §
2 morn. angivna och^ i 233 § jämväl förekommande tidpunkt. Överlåtelse av
livförsäkringarna må dock kunna ske även till annan utländsk anstalt, som
erhållit tillstånd att driva livförsäkringsrörelse här i riket.
Har vid försäkringarnas överlåtande eller eljest uppstått överskott, skall
ur detta i första hand utgå ersättning för kostnaden för administrationen och
oguldet sådant bidrag, varom i 16 § förmärs, varefter återstoden skall överlämnas^
till den anstalt, vars försäkringar varit föremål för administration.
Ända att anstalt frivilligt upphört att här i riket driva livförsäkringsrörelse,
vare anstalten pliktig att, på sätt och i den ordning, som i denna lag
stadgas, redovisa försäkringsfond för här i riket meddelade livförsäkringar,
och åligge av anstalten jämlikt 11 § befullmäktiga! ombud att fullgöra sådan
uppgiftsskyldighet, som förut enligt 6 § åvilat anstaltens generalagent.
Underlåter anstalten att vederbörligen redovisa försäkringsfonden för livförsäkringar
eller finnes eljest anledning antaga att livförsäkringstagarnas
rätt pa grund av försäkringsavtalen äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen
att besluta, att administration enligt 1 mom. skall inträda, dock att,
där sadant fall föreligger, som i 9 § 2 mom. avses, administration ej må beslutas,
förrän försäkringsinspektionen förelagt anstalten att fylla bristen och
denna icke täckts inom fyra veckor efter det anstaltens ombud blivit därom
tillsagt av försäkringsinspektionen. Inträder administration, skall den dag,
då beslutet därom fattats, anses motsvara den i 1 mom. angivna dag.
13 §.
_ Vill utländsk anstalt överlata samtliga sina här i riket meddelade livförsäkringar
till svenskt försäkringsbolag eller till utländsk anstalt, som erhållit
tillstånd att driva livförsäkringsrörelse här i riket, må sådan överlåtelse
kunna ske i den ordning och med den verkan, som i 237 § 1—4 mom. lagen
örn försäkringsrörelse stadgas.
14 §.
Utländsk försäkringsanstalt, som driver försäkringsrörelse här i riket, vare
pliktig att i alla för allmänheten avsedda meddelanden vid teckning av sin
firma utsätta ° hemlandet ävensom anstaltens egenskap att vara grundad på
aktier eller på ömsesidighet eller på andra grunder. Ej må sådan anstalt
själv eller genom sina agenter och personal angiva sig hava genom nedsättning
av de i 4 eller 8 § omförmälda värdehandlingar ställt fullgod säkerhet för
sina svenska försäkringstagare eller angiva sig vara beträffande hela sin
verksamhet kontrollerad av svenska staten, ej heller må annan beteckning av
likartat innehåll användas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
45
Försäkringsbrev skall innehålla uppgift ej mindre om de för anstalten, som
meddelar försäkringen, gällande allmänna försäkringsvillkor, än även örn de
särskilda villkoren för den försäkring, som i brevet avses.
Där uti meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, vid angivande av
anstaltens fonder inräknas oguldna förbindelser av delägare eller garanter,
skall beloppet av sådana förbindelser särskilt utsättas.
15 §.
Är handling, som enligt denna lag till försäkringsinspektionen ingives, avfattad
på främmande språk, skall, där så påfordras, tillika ingivas en bestyrkt
svensk översättning därav.
Innan förhållande, som enligt denna lag skall i allmänna^ tidningarna
kungöras, blivit sålunda kungjort, må det icke med laga verkan åberopas mot
annan än den, som visas hava därom ägt vetskap._ Kungörande, varom nu
sagts, skall bekostas av den anstalt, som tillkännagivandet rörer.
Ombud, som enligt 7, 8 eller 11 § förordnats av försäkringsinspektionen, äge
av anstalten uppbära ersättning med belopp, som av Konungen bestämmes.
19 §.
Underlåter generalagent att fullgöra vad honom enligt 6 § åligger, eller fullgör
av anstalt befullmäktigat ombud ej vad i 12 § 3 mom. stadgas eller bryter
någon emot föreskrifterna i 14 § 1 eller 2 morn., straffes med böter från
och med fem till och med femhundra kronor.
Lag samma vare, där någon bryter emot föreskriften i 14 § 3 morn., eller
eljest i meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, lämnar ^oriktiga eller
vilseledande uppgifter angående anstalt, varom i denna lag är fråga.
Den, som i fall, varom i 4 eller 6 § eller 12 § 3 morn. förmäles, emot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till
och med två tusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.
21 §.
Med livförsäkring förstås i denna lag jämväl livränteförsäkring och kapitalförsäkring
för livsfall. Vad i 8 § och följande paragrafer särskilt stadgas angående
livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn annan personförsäkring,
som meddelas för livstid eller för längre tid än tio ar.
Angående skyldighet för utländsk försäkringsanstalt, som på grund av
trafikförsäkring skall utgiva livränta, att inköpa sadan ränta hos riksförsäkringsanstalten
eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag, gäller vad därom
är särskilt stadgat. . .
Denna lag äger icke tillämpning i fråga örn återförsäkrmgsrörelse, som här
i riket drives av utländsk försäkringsanstalt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1933 men skall med undantag
av 13 § och 21 § 3 mom. icke äga tillämpning å anstalt, som vid lagens ikraftträdande
upphört att här i riket driva livförsäkringsrörelse.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Bilaga D.
Utkast
till
Lag
angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal.
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal
skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
27 §.
Upphör försäkringsgivarens rätt att här i riket driva försäkringsrörelse,
åge, där ej särskild administration för tillvaratagande av försäkringstagarens
rätt inträder, försäkringstagaren uppsäga avtalet; och skall vad i 26 § 3 mom.
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Har försäkringsgivaren--— likvidationens början.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1933.
Kungl. Majlis proposition nr 3.
47
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 13 juni
1933.
Närvarande:
justitieråden Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 7 april 1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till
1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 (nr 94, s. 61)
örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
och
2) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) örn försäkringsavtal.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet
Gunnar Dahlman.
Lagrådet yttrade:
Enligt vad i 212 § lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse stadgas
åligger det inländskt försäkringsbolag att i sin balansräkning under benämningen
försäkringsfond såsom skuld upptaga beräknade värdet av bolagets ansvarighet
dels på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv)
och dels på grund av löpande försäkringar (premiereserv). De i 8 § förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 örn utländsk
försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket upptagna reglerna
örn skyldighet för anstalt, vars rörelse i Sverige omfattar livförsäkring,
att redovisa försäkringsfonden i tillgångar av vissa slag och deponera redovisade
värdehandlingar lära förutsätta att i den redogörelse anstalten enligt
6 § i förslaget årligen skall insända till försäkringsinspektionen angående sin
verksamhet lämnas uppgifter örn försäkringsfonden, svarande mot dem som jämlikt
212 § lagen om försäkringsrörelse skola intagas i inhemskt försäkringsbolags
balansräkning. För att någon tvekan icke skall kunna råda örn vad utländsk
försäkringsanstalt härutinnan har att iakttaga torde en uttrycklig bestämmelse
i ämnet vara erforderlig. Får denna — vilket synes lämpligt —
sin plats såsom ett första stycke i 8 §, blir genom hänvisningen i 21 § första
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
stycket nämnda förslag klart, att bestämmelsen skall äga tillämpning å varje
utländsk försäkringsanstalt som i sin rörelse här i riket meddelar personförsäkring
för livstid eller för längre tid än tio år. Vinnes beaktande för
vad här anförts, torde vissa jämkningar av den i 8 och 12 §§ föreslagna lagtexten
böra vidtagas.
Andra punkten i den föreslagna nya lydelsen av 10 § första stycket torde
såsom överflödig kunna utgå.
I övrigt har lagrådet icke funnit anledning till erinran mot de remitterade
förslagen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Majlis proposition nr 8.
49
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 december 1933.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, lagrådets den 13 juni 1933 avgivna utlåtande över de den 7 april
1933 till lagrådet remitterade förslagen till
1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 (nr 94 s.
61) örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i
riket; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) örn försäkringsavtal.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: Med beaktande av
de av lagrådet gjorda erinringarna hava vissa ändringar vidtagits i 8 och
12 §§ i förstnämnda lagförslag, varjämte med hänsyn till lagrådets anmärkning,
att den föreslagna andra punkten av 10 § första stycket såsom överflödig
kunde utgå, nämnda paragraf bibehållits i sin nuvarande lydelse. I 14, 19
och 21 §§ av lagförslaget hava dessutom vidtagits några jämkningar av formell
natur.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Majit måtte genom proposition, jämlikt
§ 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande båda
lagförslag, det ena jämkat i enlighet med vad nu anförts.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
nästkommande riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
11. Stefenson.
Bihang till riksdagens protokoll 198-i. 1 sami. Nr 3.
4