Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

1

Nr 272.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld; given Stockholms slott den 11 maj 1934.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 maj 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,
Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld och anför därvid:

Tiden för den riksbanken medgivna befrielsen från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld bar enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut utsträckts till och med den 31 maj 1934. I skrivelse den
26 april 1934 hava nu fullmäktige i riksbanken gjort framställning örn
ytterligare förlängning av tiden för ifrågavarande befrielse. I sin framställning
hava fullmäktige även yttrat sig rörande frågan örn riktlinjerna

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 272.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

för den svenska penningpolitiken. I samband med anmälan av sagda
framställning torde därför nämnda fråga böra upptagas till behandling.

Då jag i fjol inför Kungl. Majit den 26 maj 1933 anmälde frågan örn
riktlinjerna för vårt lands penningpolitik (proposition nr 260), erinrade
jag, att jag med stöd av Kungl. Majrts den 21 april 1933 givna bemyndigande
tillkallat tolv sakkunniga för överläggningar rörande penningpolitiska
spörsmål. De sakkunniga hade enat sig örn följande uttalande:

»Då det gäller att i nuvarande läge utforma direktiv för vår penningpolitik,
har man först att överväga, huruvida dessa direktiv närmast skola
avse kronans inhemska köpkraft eller dess utlandsvärde. I full överensstämmelse
med de officiella uttalanden som gjordes såväl vid Sveriges övergång
till pappersmyntfot i september 1931 som vid sistlidna riksdag äro
sakkunniga av den uppfattningen, att politiken fortfarande bör taga sikte
på en för det svenska näringslivet gynnsam reglering av kronans inhemska
köpkraft och en i överensstämmelse därmed fortgående anpassning av valutans
utlandsvärde. En därav oberoende nedpressning av den svenska
kronans utländska värdering, i syfte att vinna handelspolitiska fördelar,
bör Sverige enligt de sakkunnigas bestämda mening icke inlåta sig på.

En för det svenska näringslivet gynnsam utveckling av kronans inhemska
köpkraft skulle sannolikt lättast och fördelaktigast komma till stånd genom
en stegring av världsprisnivån. Sverige bör därför åsyfta att följa
med i en sådan utveckling ävensom vid den stundande ekonomiska världskonferensen
giva sin anslutning åt strävanden med detta syftemål. Örn
en stabilisering av de viktigaste växelkurserna kommer till stånd i samband
med en åsyftad stegring av världsprisnivån, bör det icke möta någon
betänklighet för vårt land att binda sina växelkurser och sålunda låta utlandsvärdet
ånyo bliva normerande för landets penningväsende.

I den mån åter förutsättningarna för anslutning till en internationell
utveckling av penningväsendet saknas, har Sverige att även i fortsättningen
fullfölja en självständig penningpolitik. I så fall gäller det till
en början och framför allt att hejda och utjämna den tendens till prisfall,
som har framträtt i vårt land under det senaste halvåret. Men därutöver
bör som mål för en självständig svensk penningpolitik -— i likhet med vad
som skett i officiella uttalanden i andra länder, bland annat inom det brittiska
riket — sättas en måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån.
Då i levnadskostnaderna till stor del ingå av partiprisstegringen oberoende
kostnadselement och detaljpriserna endast långsamt följa partiprisernas,
ändringar, bör det kunna förväntas, att ingen kännbar stegring skall inträda
i levnadskostnaderna som en helhet betraktade.

Bland de medel riksbanken har till sitt förfogande för att tillgodose de
nu angivna målen bör diskonto- och över huvud kreditpolitiken i främsta
rummet framhållas. Därtill komma vidare de möjligheter riksbanken äger
att aktivt ingripa i samma syfte. Örn mot förmodan en isolerad svensk
prisstegring skulle taga större omfattning än avsett är, böra de nu nämnda
medlen användas i motsatt riktning för att behärska den svenska kronans
värde.

Syftet med den penningpolitik som här förordas skulle i väsentlig grad
befordras, örn bättre jämvikt kunde åstadkommas såväl mellan priserna pa
olika produktionsfaktorer som mellan dessa och produktpriserna.

Vid finansieringen av statens och kommunernas utgifter i anledning av
arbetslösheten liksom för andra ändamål bör hänsyn tagas till att syftet

3

Kungl. May.ts proposition nr 272.

med en effektiv kreditpolitik efter förmåga befordras och icke motarbetas.
Framför allt måste det undvikas, att sparandet genom sättet för finansieringen
dragés från den enskilda produktionen och att till skada för näringslivet
stramhet skapas på kapitalmarknaden. Detta resultat förutsätter
bland annat, att statens utgifter icke onödigtvis springa i höjden.

Riksbanken bör icke erhålla något annat penningpolitiskt direktiv än det
som består i att penningpolitikens mål fastslås. Valet av medlen till detta
mål bör helt och hållet ligga i riksbankens hand, och riksbanken bör äga
härför nödig handlingsfrihet. Gent emot statsfinansiella krav på riksbanken
bör dess fulla självständighet upprätthållas.

Framgången av olika åtgärder i det nuvarande svåra läget heror i hög
grad av att de ske i samförstånd mellan alla därav berörda offentliga och
enskilda institutioner.

Det hör till sist understrykas, att det nu framlagda programmet för Sveriges
penningpolitik endast har kunnat taga sikte på läget sadant det för
närvarande ter sig. Förändringar i världsläget kunna snart nödga Konung
och riksdag att taga landets penningpolitik under ny omprövning.»

För egen del anförde jag, bland annat, att jag i överensstämmelse med
vad bankofullmäktige yttrat i dessas den 22 maj 1933 avlåtna framställning
i ämnet och i likhet med de sakkunnige ansåge det för det dåvarande
uteslutet att binda den svenska kronan i ett fast förhållande till någon
främmande valuta. Jag yttrade vidare huvudsakligen följande.

Så länge erforderliga förutsättningar för en återgång till de utländska
växelkurserna som normerande för vår penningpolitik icke förelåge, borde
den svenska kronans värde fortfarande regleras närmast med hänsyn tagen
till dess inhemska köpkraft och till det svenska näringslivets behov.
Kronans yttre värde borde sålunda i stort sett få anpassa sig efter dess
inhemska köpkraft. I överensstämmelse med vad såväl bankofullmäktige
som de sakkunnige betonat, ansåg jag det icke rådligt att oberoende av
denna inre köpkraft söka nedbringa kronans utlandsvärde för vinnande av
handelspolitiska fördelar.

Utvecklingen hade givit vid handen, att diskontosänkningar och lättnader
å kapitalmarknaden icke i och för sig vore tillräckliga för att åvägabringa
en höjning av priserna. Denna erfarenhet syntes ligga bakom vad
bankofullmäktige i sin då föreliggande skrivelse anfört därom, att möjligheterna
skulle vara mycket begränsade att i ett land som vårt förverkliga
önskemålet örn en måttlig prisstegring. Av det gemensamma yttrande,
som avgivits av de tillkallade sakkunniga, syntes man kunna draga
den slutsatsen, att även dessa vore böjda för att i den svåra depressionen
anse de vanliga diskonto- och kreditpolitiska medlen otillräckliga för att
hejda ett pågående prisfall eller för att åstadkomma en höjning av prisnivån.
De sakkunniga hade emellertid erinrat örn att riksbanken icke saknade
möjligheter att mera aktivt ingripa och hade därvid anknutit till de
olika utvägar, som erbjuda sig vid finansieringen av offentliga arbeten till
motverkande av arbetslösheten. För egen del fann jag, med beaktande avvad
de sakkunniga därutinnan anfört, att möjligheterna att utöva ett vä -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

sentligt inflytande på gestaltningen av den inhemska prisnivån syntes
vara större än bankofullmäktige antytt. Dessa möjligheter borde utnyttjas
i all den utsträckning, som kunde erfordras, för att nå en måttlig stegring
i den inhemska partiprisnivån.

I sitt utlåtande i ärendet (nr 52) anförde bankoutskottet, att även utskottet
funne ett bindande av den svenska kronan till guldet för det dåvarande
vara uteslutet. Icke heller syntes det utskottet lämpligt att anknyta kronan
i ett fast förhållande till någon av de från guldet lösgjorda främmande
valutorna. Såsom mål för den penningpolitik, vilken borde föras
under den närmaste framtiden, syntes böra, såsom i propositionen skett,
uppställas en stegring'' av den inhemska partiprisnivån. I likhet med departementschefen
funne utskottet tillräckligt, örn begränsningen av denna
stegring uttrycktes så, att stegringen icke borde mera kännbart påverka
levnadskostnaderna. Detta mål skulle belt naturligt lättast nås vid en
stegring av världsprisnivån, som i önskvärd omfattning bragtes att inverka
på prisläget i Sverige. Därest denna förutsättning icke skulle komma
att inträda, borde oberoende av de utländska förhållandena särskilda
åtgärder vidtagas i syfte att hejda prisfallet och förbyta det i en återhämtning.
Med avseende å de medel, som därvid kunde komma till användning,
underströk utskottet betydelsen av en samverkan mellan riksbanken
och riksgäldskontoret. De medel riksbanken ägde att påverka sparbanker
och övriga penninginrättningar främst med avseende å räntepolitiken
borde riksbanken icke underlåta att använda. Utskottet framhöll slutligen,
att utskottet med det anförda ingalunda åsyftat, att riksbankens
handlingsfrihet skulle bindas i vidare mån än som följde av fastställandet
av målet för penningpolitiken. Detta fastställande ålåge givetvis statsmakterna,
vilka fattat beslut örn upphävande av riksbankens sedelinlösningsskyldighet.
Bestämmandet och avvägandet av de medel, vilka under olika
förhållanden lämpligen borde komma till användning för att nå målet,
ankomme däremot på riksbanksledningen, som i detta avseende hade att
ensam bära ansvaret.

Här torde vidare få lämnas en kortfattad redogörelse för konjunkturutvecklingen
under den tid, som förflutit sedan den föreliggande frågan behandlades
vid 1933 års riksdag.

Under andra kvartalet 1933 kunde som bekant på olika håll en tydlig
förbättring i konjunkturläget iakttagas. Tendenser till ett omslag i konjunkturutvecklingen
hade inom enstaka områden framträtt redan tidigare,
men först vid nyssnämnda tidpunkt kan man tala örn en allmän konjunkturuppgång.
Denna kom i Sverige till uttryck bland annat i en betydande
stegring av den industriella produktionen. Industriförbundets produktionsindex
visar sålunda, sedan siffrorna justerats, så att de icke påverkas av
säsongförändringar, en stegring från 85 enheter i juni 1933 till 107 enheter
i mars 1934. Denna uppgång framträdde med särskild styrka inom produk -

Kungl. May.ts proposition nr 272.

5

tionsvaruindustrierna, där indextalet under samma tid höjdes från 77 till
101 enheter; under första kvartalet innevarande år är det emellertid konsumtionsvaruindustrierna
som ensamma svarat för den fortsatta produktionsökningen.
I nära samband med produktionsvaruindustriernas betydande
expansion under fjolåret står, att exportindustrierna, vilka till
största delen arbeta med framställningen av produktionsvaror, visade en
starkare produktionsökning än hemmamarknadsindustrierna. En jämförelse
med utvecklingen i utlandet ger vid handen, att Sverige varit ett
av de länder, där konjunktur för bättringen fortskridit snabbast och jämnast.

Såsom redan de här anförda produktionsindextalen antyda, står den
svenska konjunkturförbättringen i nära samband med förskjutningar inom
utrikeshandeln. Exportvärdet, vilket under första kvartalet 1933 uppgick
till i medeltal 63 miljoner kronor i månaden, utgjorde under första kvartalet
1934 i genomsnitt 79 miljoner kronor. Motsvarande importvärden
voro 82 respektive 96 miljoner kronor. Exporten visade sålunda den starkaste
såväl absoluta som relativa stegringen. Exportförbättringen kan
främst återföras på en förskjutning av iitförseln av pappersmassa, papper
och papp, järnmalm samt verkstadsprodukter. Sålunda ökades månadsmedeltalet
för pappersmasseexporten från 72,400 ton under första kvartalet
1933 till 96,500 ton under första kvartalet 1934. Motsvarande siffror voro för
papper och papp 39,100 respektive 44,200 samt för järnmalm 196,000 respektive
256,000 ton. Det genomsnittliga exportvärdet för verkstadsprodukter
steg mellan samma tidpunkter från 4.55 miljoner kronor till 5.64 miljoner
kronor. Av betydelse för bedömandet av exportkonjunkturen är även, att
exportvarupriserna under ifrågavarande tid avsevärt förbättrats. Medan
sålunda importvarupriserna enligt Svenska handelsbankens index visade en
stegring på blott 1 enhet från juni 1933 till mars 1934, höjdes exportvarupriserna
enligt samma indexberäkningar från 110 till 118 enheter. Stegringstendensen
karakteriserar priserna på såväl tackjärn som trävaror och
pappersmassa.

Statistiken över utvecklingen på hemmamarknaden är relativt sparsam.
Man kan dock med visshet hävda, att även hemmamarknadsindustrierna
fått sitt läge förbättrat. Delvis torde denna förbättring vara att hänföra
till återverkningarna av den gynnsammma utvecklingen för exportindustrierna,
delvis förklaras den av att den ekonomiska utvecklingen givit
vissa hemmamarknadsindustrier en i viss mån skyddad ställning. En förbättring
av läget torde isynnerhet hava framträtt inom konsumtionsvaruindustrierna.
Man kan vänta att den ökade byggnadsverksamhet, som
efter byggnadskonfliktens biläggande bör komma till stånd, skall skapa
gynnsammare avsättningsbetingelser även för hemmamarknadsindustrier
inriktade på framställningen av kapitalvaror.

Ehuru sålunda konjunkturläget under året förskjutits i gynnsam riktning,
är arbetslösheten som bekant alltjämt av mycket betydande oinfatt -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

ning. Konjunkturförbättringen kommer emellertid klart till synes i de
indexserier över antalet anställda i olika industrier, som på grundval av
ett representativt material utarbetats inom socialstyrelsen. Denna sysselsättningsindex
visar, att arbetarantalet under första kvartalet 1933 låg i
genomsnitt 14 procent under arbetarantalet åren 1926—1930 men första
kvartalet 1934 stigit så kraftigt, att det utgjorde 91 procent av det genomsnittliga
arbetarantalet dessa år. En ökning av antalet anställda utöver
det senaste konjunkturuppsvingets nivå möter bland annat inom metallmanufakturindustrien,
vissa verkstadsindustrier, de viktigare grenarna av
textilindustrien samt vid sko- och gummivarufabriker.

Förklaringen till motsättningen mellan sysselsättnings- och arbetslöshetsuppgifterna
torde få sökas däri, att man under de snart fyra år depressionen
varat haft ett avsevärt tillskott till befolkningen i de arbetsföra åldrarna.
Ehuru industrien under det senaste året ånyo expanderat relativt
kraftigt, har den sålunda icke kunnat uppsuga befolkningsöverskottet, varför
den relativa arbetslösheten trots omslaget i konjunkturerna alltjämt
kvarstår på en betydande nivå. Det motsatsförhållande, som delvis föreligger
mellan produktions- och sysselsättningsstatistiken, torde förklaras
av att produktionen till följd av effektivare utnyttjande av det fasta
kapitalet kunnat ökas utan en motsvarande stegring av antalet anställda.

Beträffande utvecklingen av priserna på världsmarknaden samt av valutaförhållandena
torde få hänvisas till den framställning, som lämnats i
fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet vid innevarande års riksdag
avgivna berättelse. De förändringar, som inträtt i läget efter tidpunkten
för avgivandet av denna berättelse, äro oväsentliga. Det förtjänar likväl
att framhållas, att samtidigt som en viss stabilisering av valutarelationerna
inträtt, pristendenserna varit vacklande. På viktiga punkter hava till
och med vissa prisfall framträtt, vilka endast delvis kunna förklaras genom
säsonginflytanden.

Det betydelsefullaste steget inom vårt lands penningpolitik under tiden
efter föregående års riksdag har varit den faktiska stabilisering av pundkursen,
vilken genomförts av riksbanken.

Riksbanken har under året kunnat på ett väsentligt sätt bidraga till
lättandet av den inhemska penningmarknaden. Ehuru det låga ränteläget
måste hava utövat ett gynnsamt inflytande på konjunkturerna, torde det
likväl vara förhastat att antaga, att det på ett väsentligt sätt bidragit till
uppkomsten av den konjunkturförbättring, som återspeglas i förut anförda
indextal.

I sin nu föreliggande framställning hava fullmäktige i riksbanken anfört
följande:

Genom kungörelse den 23 februari innevarande år bär Kungl. Maj:t med
riksdagen medgivit riksbanken fortsatt befrielse från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld. Befrielsen utgår den 31 maj 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

7

Fullmäktige vilja i anledning därav i korthet erinra om innebörden av gällande
direktiv för penningpolitiken och örn det sätt, varpå riksbanken sökt
följa dessa.

I skrivelse den 22 maj 1933 angående befrielse från skyldigheten att inlösa
riksbankens sedlar med guld anförde fullmäktige, bland annat, att
möjligheterna att i ett litet land som Sverige, vilket därtill vore i hög
grad beroende av sin utrikeshandel, genom penningpolitiken åstadkomma
en självständig och vederbörligen reglerad prisstegring enligt fullmäktiges
mening vore mycket begränsade. Denna uppfattning borde ej förhindra,
att de åtgärder vidtogos, som kunde bereda näringslivet lättnad
och befrämja en återhämtning av priserna. Förutsättningen för en förbättring
av de ekonomiska förhållandena i världen kunde enligt fullmäktiges
mening angivas sålunda, att förtroendet till möjligheten att driva en
lönande verksamhet allmänt återställdes inom näringslivet. Företagaren
måste finna, att han åter kunde uppgöra hållbara kalkyler. Härför erfordrades
framför allt stabilitet inom penningväsendet, såväl inom de enskilda
länderna som internationellt. Varken en återgång till guldmyntfot
eller en faktisk anknytning till någon av de ledande valutorna vore i dåvarande
läge att tillråda. Det vore ett önskemål, att räntorna inom landet
höllos på den lägsta nivå, som var möjlig med hänsyn till de kapitaltillgångar,
som funnos till förfogande.

I sitt yttrande över den proposition, som avgavs i anledning av förenämnda
skrivelse från fullmäktige, framhöll bankoutskottet i huvudsaklig
överensstämmelse med chefens för finansdepartementet i propositionen
gjorda uttalanden och det yttrande rörande riktlinjer för Sveriges penningpolitik,
varom de av chefen för finansdepartementet i slutet av april
1933 tillkallade sakkunniga hade enat sig, att ett bindande av den svenska
kronan vid guldet för det dåvarande vore uteslutet. Ej heller syntes lämpligt
att binda kronan i ett visst förhållande till någon av de från guldet
frigjorda utländska valutorna. Förutsättningarna för en sådan anknytning
syntes böra vara, att de viktigaste av dessa valutor inbördes stabiliserats
och att samtidigt möjlighet beretts till en återhämtning av priserna.
Det uppställda målet skulle tydligen lättast uppnås vid en stegring av
världsprisnivån, som i önskad omfattning bragtes att återverka på prisläget
i Sverige. Därest denna förutsättning icke skulle komma att inträda,
borde, oberoende av de utländska förhållandena, särskilda åtgärder vidtagas
i syfte att hejda prisfallet och förbyta det i en återhämtning.

Redan under andra kvartalet föregående år inregistrerades tydliga uppsvingstendenser
på olika håll inom näringslivet. Starkast gjorde sig dessa
gällande i Förenta Staterna, där de bland annat framträdde i en omfattande
prisstegring. En höjning av prisnivån kom till stånd även i England
och i vissa länder med nära anknytning till den engelska marknaden.
Därigenom realiserades en av förutsättningarna för en viss stabilisering
av kronans yttre värde; vid stigande världsprisnivå skulle tydligen en anknytning
till någon av de ledande valutorna kunna bidraga till förverkligandet
av de mål, som uppsatts för den svenska penningpolitiken.

Beträffande utvecklingen under år 1933 få fullmäktige i övrigt hänvisa
till den framställning, som lämnats i berättelsen till bankoutskottet vid innevarande
års riksdag, återgiven i utskottets memorial nr 1. I berättelsen
redogöres även för den fasta relation mellan kronan och pundet, som
under andra halvåret upprätthållits av riksbanken.

I överensstämmelse med de direktiv för penningpolitiken, som givits av
statsmakterna, har riksbanken under år 1933 eftersträvat att hålla ränte -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

satserna vid lägsta möjliga nivå. En närmare redogörelse för utvecklingen
på penningmarknaden Ilar lämnats av fullmäktige i förenämnda
berättelse till bankoutskottet. Sammanfattande kan sägas, att läget på
penningmarknaden avsevärt lättats.

Den ekonomiska utvecklingen under innevarande år har icke medfört
några väsentliga förändringar.

På valutamarknaden har spänningen mellan de fria valutorna och de
valutor, som alltjämt äro anknutna till guld, ytterligare ökats. Däremot
har relationen mellan dollar och pund sterling under de senaste månaderna
visat en viss grad av stabilitet. Den svenska pundnoteringen har fortfarande
hållits fast. I samband därmed hava riksbankens tillgodohavanden i
pund sterling under första kvartalet ytterligare ökats.

Några prisrörelser av betydelse hava icke framträtt under de gångna
månaderna av året.

På penningmarknaden är läget i huvudsak detsamma som vid årsskiftet.
Riksbankens diskonto likaväl som privatbankernas räntesatser hava
icke undergått någon förändring. Vissa sparbanker hava reducerat sina
räntesatser. Icke heller internationellt sett har läget på penningmarknaden
undergått några förändringar av större betydelse.

Enligt fullmäktiges mening har erfarenheten visat, att den fasta pundkursen
varit till nytta för det svenska näringslivet och på ett väsentligt
sätt bidragit till att de svenska exportindustrierna kunnat tillgodogöra sig
de tendenser till konjunkturuppsving, som framträtt på världsmarknaden.
Pundkursens stabilitet har sålunda i viss mån neutraliserat de olägenheter,
som varit förbundna med de ovissa förhållandena på den internationella
penningmarknaden, samtidigt som den medfört, att de internationella
prisstegringstendenserna spritts även till den svenska marknaden.

För den händelse prisstegringen på världsmarknaden och då närmast
i England skulle fortsätta och eventuellt, förstärkas, bör den ur förtroendesynpunkt
värdefulla stabiliseringen av pundkursen alltfort komma att tilllika
utgöra ett effektivt medel att realisera önskemålet örn en måttlig prisstegring
i Sverige.

Fortfarande synes böra gälla, att man bör eftersträva en återhämtning
av partipriserna inom de gränser, som betingas därav, att någon mera kännbar
återverkan på levnadskostnaderna icke skall tillåtas komma till stånd.
Inom denna ram bör riksbanken medverka till att det svenska näringslivets
behov av kredit tillgodoses. Fullmäktige komma därför fortfarande
att söka bevara ett lätt läge på penningmarknaden. I händelse av en större
förändring i pris- och konjunkturläget få riktlinjerna för penningpolitiken
i detta som i andra avseenden givetvis upptagas till omprövning.

Då de skäl, som av fullmäktige åberopats i föregående framställningar
angående befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld, fortfarande i huvudsak äga giltighet, är fortsatt
befrielse enligt fullmäktiges mening nödvändig.

Under åberopande härav hava bankofullmäktige hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen, att riksbanken för tiden till och med den
28 februari 1935 måtte fritagas från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att, om förhållandena därtill giva anledning, före sistnämnda dag återupptaga
sedlarnas inlösen.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

över bankofullmäktiges framställning har utlåtande den 8 maj 1934
avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka förklarat sig ej hava något
att erinra mot bifall till framställningen. Bankofullmäktiges uttalanden
angående landets penningpolitik, vilka synts riksgäldsfullmäktige vara
väl avvägda, hava ej heller givit riksgäldsfullmäktige anledning till någon
erinran.

För beredning av förevarande ärende har jag även i år haft överläggningar
med de förra året tillkallade särskilda sakkunniga. De sakkunniga
hava därvid enhälligt hävdat betydelsen av den genomförda pundstabiliseringen
för återställandet av förtroendet inom näringslivet och för ett
tillgodogörande av förbättringen på världsmarknaden. Av överläggningarna
framgick vidare, att de förändringar, som inträtt i konjunkturläget
sedan föregående år, icke ansågos böra föranleda någon modifikation
av de direktiv för penningpolitiken, som givits av statsmakterna.

Från flera håll framhölls, att under förutsättning av en fortsatt förbättring
i det internationella konjunkturläget uppsvingstendenserna på världsmarknaden
borde bringas att återverka på det svenska näringslivet genom
att man även i fortsättningen sökte bevara en fast relation mellan kronan
och pundet. Den inhemska prispolitiken borde eljest fullföljas oberoende
av den internationella utvecklingen bland annat genom bevarandet av en
lätt penningmarknad.

Gällande direktiv för penningpolitiken ha tagit sikte på den inhemska Departementsprisutvecklingen
och nödvändigheten av att inom ramen av i huvudsak chefen.
oförändrade levnadskostnader med till buds stående medel underlätta
en konjunkturåterhämtning. Det har därvid emellertid alltid uttalats,
att man icke skulle försöka vinna detta mål genom ett direkt och avsiktligt
nedbringande av kronans utlandsvärde; kronans yttre värde borde i stort
sett få anpassa sig efter dess inhemska köpkraft.

Denna ståndpunkt får givetvis icke fattas så, att man skulle kunna förhålla
sig helt passiv till växelkursernas utveckling. Detta är uteslutet redan
på den grund, att sammanhanget mellan växelkurser och prisnivå icke
på kort sikt är sådant, att en viss förskjutning av priserna automatiskt leder
till en anpassning av valutanoteringarna; inom vissa gränser måste
dessa sålunda alltid göras till föremål för självständig reglering. Det är
vidare klart att en självständig reglering av valutautvecklingen ligger
inom ramen för de givna direktiven, då en dylik reglering underlättar överförandet
till hemmamarknaden av en internationell uppgång i priserna.

En situation av detta slag uppkom genom omslaget i den internationella
konjunkturutvecklingen under fjolåret, och jag delar bankofullmäktiges
uppfattning, att hejdandet av kursfallet på pund och fasthållandet vid en
bestämd pundkurs varit av värde som ett medel för överförandet till Sverige
av uppsvingstendenserna på de engelska och amerikanska marknaderna.
Såsom av bankofullmäktige anförts, kommer fasthållandet vid en

[tillång lill riksdagens protokoll 193i I sami. Nr 272.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 272.

bestämd pundkurs att på samma sätt som hittills kunna främja det inhemska
konjunkturuppsvinget, örn de internationella prisernas utveckling fortgår
i gynnsam riktning. Fullmäktige beröra icke frågan, hur man bör
förfara i motsatt fall. Skulle ett läge uppkomma, vari en internationell
deflation hotar vårt lands näringsliv, finge tydligen frågan örn växelkurserna
tagas upp till omprövning från dessa ändrade utgångspunkter. En
nedgång i kronans yttre värde skulle emellertid då blott vara konsekvensen
av förskjutningar i prisnivåerna inom olika länder och icke en självständig
valutadepreciering av det slag som de penningpolitiska direktiven
avvisa.

De förändringar som inträtt i det internationella konjunkturläget synas
mig alltså icke föranleda någon modifikation av gällande direktiv för penningpolitiken
eller av det sätt, varpå fullmäktige i riksbanken sökt följa
dessa. Icke heller torde förskjutningarna i det ekonomiska läget på hemmamarknaden
motivera någon ändring i den hittills förda kreditpolitiken,
vilken inriktats på att genom bevarandet av ett lätt läge på penningmarknaden
underlätta återhämtningen inom näringslivet. Visserligen möta utpräglade
uppsvingstendenser inom olika grenar av industrien, men som
översikten över konjunkturläget givit vid handen, har expansionen ännu
icke vunnit tillräcklig styrka, för att konjunkturarbetslösheten skall kunna
betraktas såsom övervunnen. Även på denna punkt kan jag sålunda ansluta
mig till vad bankofullmäktige anfört.

Med åberopande av vad i det föregående anförts och då jag icke har något
att erinra mot den av bankofullmäktige föreslagna tiden för den fortsatta
befrielsen för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, får jag hemställa,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den 1 juni
1934 till och med den 28 februari 1935 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, örn förhållandena därtill giva
anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet!

P. J. Arrhenius.

»41 48 0. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.