Kungl. May.ts ■proposition nr £66

1

Nr 266.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare stöd
från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag; given
Stockholms slott den 27 april 1934.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 april
1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning
med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen:

I proposition den 20 maj 1927, nr 252, föreslog Kungl. Majit riksdagen att
dels medgiva, att Kungl. Majit finge enligt i statsrådsprotokollet över socialärenden
för nämnda dag angivna grunder lämna bistånd till återupptagande
av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken i Norrbottens län, dels ock
å riksstaten för budgetåret 1927/1928 bland utgifter för kapitalökning under
titeln »Låneunderstöd» för understöd till återupprättande av viss industriell
verksamhet anvisa ett reservationsanslag å 2,000,000 kronor, därav att täckas
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr £66. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

av andra statsinkomster än lånemedel 500,000 kronor och att täckas av lånemedel
1,500,000 kronor. Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen, som i
skrivelse den 8 juni 1927, nr 310, anmälde sitt beslut i frågan.

Kungl. Maj:t föreslog därefter i proposition den 27 januari 1928, nr 38,
riksdagen att medgiva, att vid lämnande av det i förstnämnda proposition avsedda
biståndet till återupprättande av industriell verksamhet i Nederkalix
socken finge tillämpas de grunder, som av föredragande departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden för sistnämnda dag. I skrivelse
den 17 februari 1928, nr 19, anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit
vad Kungl. Majit sålunda föreslagit.

Slutligen har Kungl. Majit i proposition den 20 mars 1931, nr 197, föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att Kungl. Majit finge genom teckning av
aktier ävensom genom vissa andra åtgärder lämna ytterligare bistånd till den
av Kalix träindustriaktiebolag bedrivna industriella verksamheten i Nederkalix
socken, allt i överensstämmelse med av föredragande departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden den 20 mars 1931 angivna grunder,
dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubriken »Fonden för statens
aktier» till teckning av aktier i nämnda aktiebolag för budgetåret 1931/1932
anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. I skrivelse den 6 maj 1931,
nr 179, anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit vad sålunda föreslagits.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga uppkommen fråga om ytterligare
bistånd till Kalix träindustriaktiebolag.

Tidigare stödåtgärder*.

Beträffande de omständigheter, vilka tidigare föranlett statsmakterna att
ingripa stödjande på berörda område, ävensom i fråga örn de i sådant hänseende
vidtagna åtgärderna ber jag att i huvudsak få hänvisa till omförmälda
propositioner och riksdagsskrivelser av åren 1927, 1928 och 1931. Här vill
jag blott i korthet erinra örn följande.

Frågans behandling år 1927.

Då aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, vilket ägde de i Nederkalix socken
belägna sågverken vid Karlsborg och Båtskärsnäs, nödgades under åren 1924
—1925 inskränka samt under år 1926 nästan helt och hållet nedlägga driften
vid dessa anläggningar, medförde detta inom kommunen en omfattande arbetslöshet.
På grund härav sökte man därstädes bilda ett nytt aktiebolag huvudsakligen
med intressenter från orten, vilket bolag skulle från aktiebolaget
Ytterstfors-Munksund, som gått i konkurs, förvärva sågverket vid Karlsborg
ävensom en bolaget tillhörig sulfatfabrik därstädes, vilken redan tidigare nedlagts,
och iståndsätta dessa anläggninga,r för en årlig tillverkning av cirka

15,000 ton sulfatcellulosa och 8,000 standards sågade trävaror. Underhandlingar
inleddes dels med Ytterstforsbolagets konkursbo örn förvärv av anläggningarna
och dels med domänstyrelsen örn leverans av erforderligt virke från
statens skogar i Norrbotten. Under utredningsarbetet kom man till det resul -

Kungl. Maj:ts proposition nr 866.

3

tatet, att det nya bolaget, för att detsammas ställning skulle bliva tillräckligt
stark och för att erforderligt biträde av vissa intresserade skulle säkerställas,
måste hava ett aktiekapital av minst 3,000,000 kronor. Svårigheter mötte
emellertid att anskaffa ett så stort aktiekapital, och sedan andra utvägar förgäves
försökts, vände sig representanter för ortsintresset till Kungl. Maj :t med
anhållan örn statens bistånd för förverkligande av det eftersträvade målet.

Den allmänna plan, från vilken man år 1927 utgick, var i huvudsak följande.
Det skulle bildas ett aktiebolag med ett aktiekapital av minst 3,000,000
kronor. Av minimikapitalet skulle 800,000 kronor tecknas av Ytterstforsbolagets
konkursbo och likvideras genom överlåtande av konkursboets fastigheter
vid Karlsborg med visst mindre undantag, 200,000 kronor tecknas och likvideras
i vanlig ordning av enskilda samt återstoden, 2,000,000 kronor, tecknas
antingen av staten eller av personer inom orten, vilka för ändamålet erhållit
lån av staten. Lånen till dessa personer skulle, åtminstone i huvudsak, förmedlas
av en för ändamålet bildad förening — »Föreningen Nederkalix Industri
u. p. a.» — vilken skulle utlämna lån till sina medlemmar mot revers och
säkerhet av aktier i bolaget, och skulle denna förening av staten erhålla lån
intill ett belopp av högst 2,000,000 kronor mot säkerhet av de reverser, som
lämnades av låntagarna hos föreningen, och de till pant för dessa reverser
lämnade aktierna. Därest icke i form av lån för dylikt ändamål toges i anspråk
hela det belopp av 2,000,000 kronor, som staten skulle tillhandahålla,
skulle staten teckna aktier för återstoden, dock högst för 500,000 kronor. För
att bolagets virkesbehov skulle i huvudsak säkerställas, skulle domänstyrelsen
med bolaget avsluta ett långfristigt kontrakt örn leverans av virke. Två alternativa
förslag till dylikt kontrakt hade uppgjorts, för vilka redogörelse lämnades
i propositionen nr 252 år 1927.

Angående upplånandet av det kapital, som för bolagets verksamhet erfordrades
utöver aktiekapitalet, hade vid tiden för förberedandet av 1927 års proposition
några mera ingående förhandlingar icke förts, men man ansag sig
kunna påräkna, att det kreditinstitut, som varit förläggare för Ytterstforsbolaget,
skulle vara villigt att tillhandahålla det blivande bolaget erforderlig
kredit. Beträffande det sammanlagda kapitalbehovet förelågo olika beräkningar,
vilka finnas återgivna i eller fogade vid omförmälda proposition nr 252
år 1927.

I nämnda proposition nr 252 utvecklade departementschefen de skäl, som enligt
hans mening starkt talade till förmån för att staten trädde hjälpande
emellan, framför allt hänsynen till de befolkningsgrupper, som för sin existens
vöre beroende av ifrågavarande industrier. Jag tillåter mig att i berörda
hänseende liksom ock i fråga örn vad departementschefen anförde rörande
förutsättningarna för det ifrågasatta statsingripandet hänvisa till nämnda
proposition.

Beträffande formen för lämnande av statens bistånd framhöll departementschefen,
att i sådant hänseende föreslagits dels lån för teckning av aktier i det
nya bolaget eller lån till detta bolag direkt, dels aktieteckning i viss omfattning
från statens sida i det nya företaget, dels borgen för lån till aktieteck -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

ning. Då frågan i viss mån vore beroende av den finansiering i övrigt av
företaget, som förhållandena anvisade såsom möjlig och lämplig, syntes avgörandet
därutinnan enligt departementschefen böra överlämnas åt Kungl.
Maj:t, med föreskrift dock att högst 500,000 kronor av det ifrågasatta beloppet
finge användas för aktieteckning direkt av staten.

I sin skrivelse den 8 juni 1927 uttalade riksdagen, bland annat, att statens
deltagande i företagets finansiering helst icke borde taga den direkta aktieteckningens
form. I avseende å förslagets detaljer framhöll riksdagen nödvändigheten
av att, innan slutligt avtal örn statshjälpen träffades, trygghet
vunnits för att det blivande bolaget, utöver statshjälpen, förfogade över tillräckligt
anläggnings- och rörelsekapital, varjämte riksdagen uttalade, att
domänstyrelsens medverkan i den planerade hjälpaktionen endast borde lämnas
på ett fullt affärsmässigt sätt.

Frågans behandling år 1928.

I januari 1928 hade arbetet för det nya bolaget fortskridit så långt, att
dess bildande kunde anses säkerställt. Konkursförvaltningen i Ytterstforsbolaget
hade erbjudit sig att teckna aktier för 850,000 kronor. I likvid för
dessa skulle överlåtas dels förut omnämnda fastigheter, dels vissa båtar
m. m., vilka konkursförvaltningen tidigare erbjudit sig att för en köpeskilling
av 50,000 kronor sälja till det nya bolaget. Av medlemmar uti Föreningen
Nederkalix Industri u. p. a. (i det följande benämnd industriföreningen) hade
tecknats aktier till ett belopp av något över 1,500,000 kronor, och det var
meningen, att staten skulle teckna aktier för icke fullt 500,000 kronor, motsvarande
vad som utav det av riksdagen beviljade anslaget, 2,000,000 kronor,
icke toges i anspråk för lån till industriföreningens medlemmar. Även teckningen
av ytterligare erforderligt belopp, 150,000 kronor, kunde anses säkerställd.
Angående villkoren för det lån, som staten skulle lämna industriföreningen,
hade i stort sett enighet vunnits, ehuru formellt avtal ännu icke
kommit till stånd. Enligt särskilt avtal med domänstyrelsen hade för det
nya bolagets räkning skett utstämpling och pågick avverkning av virke till
den myckenhet, som erfordrades för driftens igångsättande.

Emellertid hade svårigheter mött att anskaffa det kapital, som utöver aktiekapitalet
erfordrades för drivande av den tilltänkta verksamheten. På begäran
av den s. k. Kalixkommitténs arbetsutskott hade dåvarande vice verkställande
direktören i svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman i juli 1927
verkställt en förnyad granskning av de tidigare gjorda kalkylerna rörande det
nya bolagets kapitalbehov och rörande bärigheten av företaget. Ekman hade
därvid kommit till det resultatet, att för anläggningarna erfordrades ett belopp
av 4,700,000 kronor och såsom förlagskapital i runt tal 4,250,000 kronor,
därvid han räknat med att det största kapitalbehovet skulle föreligga vid juni
månads utgång, innan skeppningen ännu kommit i gång. Ekman hade vidare
framhållit, att i vissa punkter jämkning borde begäras i det blivande kontraktet
med domänstyrelsen. Efter erhållen del av denna utredning förklarade

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

5

aktiebolaget Svenska handelsbanken, att banken, om Kalixkommittén kunde på
annat sätt anskaffa de medel, som erfordrades för sågens och sulfatfabrikens
iordningställande, vore villig att tillhandahålla viss kredit intill ett belopp av

4.500.000 kronor. Såsom säkerhet för lånet fordrade banken dels förlagsinteck-''
ningar, motsvarande kreditens totalbelopp, och dels fastighetsinteckningar till
samma belopp. Det blivande bolaget hade vidare ur industrilånefonden — mot
av statskontoret godkänd säkerhet och på vanliga villkor beträffande lånetid,
amortering m. m. •— beviljats ett lån å 500,000 kronor. Postsparbanken hade
tillförsäkrat bolaget ett lån å samma belopp, 500,000 kronor, på en tid av femton
år, vilket lån skulle vara amorteringsfritt i 10 år och därefter amorteras med
en femtedel varje år. Säkerheten för dessa bägge lån skulle utgöras av två
inteckningar i bolagets fastigheter å vardera 500,000 kronor med samma rätt
inbördes och beträffande förmånsrätten liggande mellan 500,000 och 1,500,000
kronor. Botteninteckningen å 500,000 kronor skulle —- jämte andra inteckningar
med sämre rätt ävensom förlagsinteckningar — tillkomma banken såsom
säkerhet för dess lån.

På angivna sätt skulle erhållas ett kapital av, inberäknat aktiekapitalet,

8.500.000 kronor. För fyllande av återstående kapitalbehov, omkring 500,000
kronor, ifrågasattes, att domänstyrelsen skulle medgiva kredit för betalningen
för rotvärdet av levererat virke under intill ett år längre tid, än som avsågs i de
uppgjorda kontraktsförslagen. Domänstyrelsen skulle med sådan kredit komma
att på en gång hava fordran för rotvärdet av två års virkesleveranser, vilket
värde enligt kontraktsförslagens priser skulle uppgå till omkring en miljon
kronor. Såsom säkerhet för betalningsskyldighetens fullgörande skulle — i
stället för den i kontraktsförslagen förutsatta bankgarantien — lämnas inteckningar
i bolagets fastigheter till belopp, motsvarande nyssnämnda värde och
till förmånsrätten liggande näst efter 3,250,000 kronor.

Rörande den sålunda uppgjorda planen framhöll chefen för socialdepartementet
i propositionen nr 38 till 1928 års riksdag, att densamma i vissa avseenden
avveke från den, som förelegat vid tidpunkten för 1927 års riksdagsbeslut,
i det att dels kapital skulle från statens och statsinstitutioners sida
tillhandahållas i större utsträckning än som då förutsatts, och dels domänstyrelsen
skulle avstå från kravet på bankgaranti, vartill komme att vissa
smärre jämkningar skulle företagas i domänstyrelsens kontrakt. Därjämte
vore enligt departementschefen att märka, att med hänsyn till inträffad ändring
i konjunkturerna de föreliggande kontraktsförslagen, på vilka finansieringsplanen
uppbyggts, dåmera syntes i vissa hänseenden vara mindre fördelaktiga
för staten än vid den tid, då det i förslagen innefattade anbudet avgivits.
Med hänsyn härtill ävensom till den omfattande kredit, som skulle lämnas av
domänstyrelsen, syntes, anförde departementschefen vidare, sagda styrelse icke
för sin del kunna anse den avsedda uppgörelsen såsom en under då inträdda
förhållanden i alla avseenden affärsmässig sådan. Enär behovet av understöd
till lindrande av arbetslösheten i orten vore lika stort som år 1927, syntes det
dock departementschefen uppenbart, att den sistnämnda år beslutade hjälpaktionen
borde fullföljas. Departementschefen föreslog därför, att riksdagens

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

medgivande skulle inhämtas till de ifrågasatta jämkningarna i grunderna för
bistånd till återupprättandet av ifrågavarande verksamhet.

Såsom förut omnämnts lämnade 1928 års riksdag det sålunda begärda medgivandet.
I sin skrivelse i ämnet den 17 februari 1928, nr 19, gjorde riksdagen,
bland annat, ett uttalande av innehåll att därest förluster skulle genom
ett beslut i överensstämmelse med propositionen uppkomma för domänverket
eller postsparbanken, riksdagen förutsatte, att sådana förluster skulle av staten
genom skattemedel täckas.

Genom beslut sistnämnda dag bemyndigade därefter Kungl. Maj.t chefen
för finansdepartementet att bland annat teckna aktier högst till ett nominellt
belopp av 500,000 kronor i det nya bolag, som skulle bildas och för vilket
stiftelseurkund blivit upprättad. Med begagnande av detta bemyndigande
tecknades för statens räkning aktier i bolaget till ett belopp av 398,500 kronor,
medan av medlemmar i industriföreningen tecknades aktier till ett värde av
1,601,500 kronor.

Vidare bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 24 februari 1928
chefen för finansdepartementet att å Kungl. Maj :ts och kronans vägnar
underteckna en överenskommelse mellan svenska staten, å ena sidan, och industriföreningen,
å den andra, vilken innehöll bland andra följande bestämmelser.

Under förutsättning att det bildades ett aktiebolag för drivande av fabriksoch
sågverksrörelse vid Karlsborg i Nederkalix socken förband sig staten
att försträcka föreningen ett belopp, motsvarande summan av de av föreningens
medlemmar tecknade aktierna eller alltså 1,601,500 kronor. Det försträckta
beloppet skulle användas till inbetalande av de sålunda tecknade aktierna.
De inbetalta beloppen skulle anses såsom medlemmarnas lån hos föreningen,
och skulle medlemmarna å dessa lämna reverser till föreningen med panträtt
i aktierna.

Till säkerhet för lånet pantsatte föreningen föreningsmedlemmarnas å svenska
staten transporterade reverser nied tillhörande aktier.

Återbetalning av lånet skulle ske på det sätt, att av ursprungliga lånesumman
skulle inbetalas den 30 juni ett vart av åren 1930 och 1931 feni procent,
den 30 juni ett vart av åren 1932 och 1933 sex procent, den 30 juni ett vart
av åren 1934 och 1935 sju procent, den 30 juni ett vart av åren 1936 och 1937
åtta procent, den 30 juni ett vart av åren 1938 och 1939 nio procent samt elen
30 juni ett vart av åren 1940, 1941 och 1942 tio procent.

Lånet skulle vara räntefritt till den 1 januari 1930. Från och med nämnda
dag skulle lånet löpa med ränta, vilken där ej annat följde av vad i kontraktet
vidare sades skulle utgöra fem procent örn året och erläggas årligen den
30 juni. Staten skulle äga påfordra, att räntan från och med den 1 juli 1933
utgjorde högst sex procent örn året, och skulle meddelande örn att staten ville
begagna sin rätt att höja räntan lämnas föreningen senast den 1 juni 1933.
Hade staten icke begagnat denna sin rätt att bestämma räntan till det angivna
maximibeloppet, skulle staten äga att för tiden från och med den 1 juli
1938 påfordra, att räntan skulle utgå med högst angivet belopp, sex procent
örn året.

Därest ränta eller amortering icke erlagts inom tre månader efter föreskriven
förfallodag, skulle staten äga uppsäga lånet att i dess helhet omedelbart
återbetalas.

I händelse föreningen icke fullgjorde sin betalningsskyldighet, skulle staten
äga genast utan föregående hembud eller iakttagande av andra i lag stad -

Kungl. Majlis proposition nr 266.

7

gade föreskrifter genom pantens realiserande göra sig betäckt för ej mindre
kapitalet och räntan än även de med pantens vård och realiserande förenade
kostnader ävensom att, därest panten icke lämnat tillgång till full betalning,
för oguldna återstoden göra sin rätt mot föreningen gällande.

Överenskommelsen undertecknades av föreningen den 27 februari 1928 och
av chefen för finansdepartementet å kronans vägnar den 3 mars 1928.

Den 29 februari 1928 bildades Kalix träindustriaktiebolag med uppgift
att efter övertagande av de nedlagda industriella anläggningarna vid Karlsborg
i Nederkalix socken därstädes bedriva sågverksrörelse och tillverkning
av sulfatmassa. Enligt bolagsordningen äger Kungl. Majit utse styrelsemedlemmar
jämte suppleanter och revisor med suppleant på sätt i det förut
omförmälda förslaget till stiftelseurkund ifrågasatts. Bolagets aktiekapital
uppgick vid starten till 3,004,500 kronor. Av detta belopp hade statsverket,
som redan anförts, dels direkt tecknat 398,500 kronor, dels ock möjliggjort
aktieteckning från ortsbefolkningens sida genom omförmälda lån å 1,601,500
kronor till industriföreningen, vilket lån statskontoret genom brev den 9 mars
1928 anbefalldes att i enlighet med överenskommelsen utbetala till föreningen.
Å lånet har föreningen uppburit 1,597,700 kronor.

Genom brev den 5 april 1928 bemyndigade Kungl. Majit vidare domänstyrelsen
att med Kalixbolaget träffa avtal rörande virkesleverans. Beträffande
huvudsakliga innehållet i detsamma torde jag få hänvisa till propositionen
nr 197 år 1931 (sid. 8).

Frågans behandling år 1931.

Kungl. Majits proposition till 1931 års riksdag föranleddes av en av Kalix
träindustriaktiebolag hos Kungl. Maj :t gjord framställning, vilken gick ut på
dels nyteckning av aktier från statens sida till ett belopp av 2,000,000 kronor,
dels nytt kontrakt med domänstyrelsen örn virkesleverans och dels jämkning i
priserna enligt det då gällande kontraktet för under vintern 1930/1931 avverkat
virke.

Beträffande det program, som legat till grund för bolagsbildningen, framhöll
bolaget i sin framställning, att detsamma avsett att sågverket skulle iordningställas
för en produktion av 8,000 standards och sulfatfabriken utbyggas
till en kapacitet av 15,000 ton sulfatmassa. Byggnadsarbetet hade fortskridit
så, att sågen kunnat sättas i gång i augusti 1928. Jämnt ett år senare hade
även sulfatfabriken varit färdig och kunnat påbörja driften. Byggnadsprogrammet
hade därmed varit inom avsedd tid genomfört, utan att de beräknade
kostnaderna nämnvärt överskridits.

I fråga örn läget i ekonomiskt avseende framhöll bolaget, att marknaden för
sågade trävaror alltsedan driften vid sågverket kommit i gång varit trög med
oupphörligt fallande priser. Icke desto mindre hade det lyckats bolagsledningen
att bedriva denna gren av verksamheten så, att den gått ihop och till
och med visat något överskott. Däremot hade förhållandena på sulfatmarknaden
utvecklat sig på ett sätt, som vållat bolaget stora förluster. Priset
för sulfatmassa, som vid tiden för bolagets tillkomst stått åtskilligt över 200

8

Kungl. Maj:ts proposition nr £66.

kronor per ton och i de kalkyler, som legat till grund för bolagsbildningen, upptagits
till 185 kronor per ton, hade nämligen sedermera sjunkit med mera än
50 %. Redan vid tiden för sulfatfabrikens igångsättande hade priset legat under
185 kronor per ton, och under år 1930, som vore att betrakta såsom bolagets
första verksamhetsår med full drift, syntes medelpriset hava utgjort omkring
100 kronor per ton.

Med aktiebolaget Svenska handelsbanken hade bolaget träffat avtal örn förlagskredit
å högst 4,500,000 kronor, allt i enlighet med vad tidigare planerats.
I anslutning härtill anförde bolaget, att genom det våldsamma prisfallet
å sulfatmassa och i mindre mån även till följd av minskat värde å råvarulagret
i säkerheten för förlagskrediten uppstått en brist, som av banken beräknades
till 1,105,000 kronor och för vilken banken fordrade täckning. Därjämte
hade bolaget en förfallen skuld till domänstyrelsen för levererat virke
å c:a 260,000 kronor. Slutligen erfordrades för driftens upprätthållande under
tiden till den 1 juli 1931 ett driftsförslag av c.''a 635,000 kronor. Det
behövliga kapitalbehovet rörde sig sålunda örn c:a 2,000,000 kronor. Det
syntes bolaget mest rationellt att det erforderliga kapitaltillskottet anskaffades
genom ökning av aktiekapitalet, och borde det nya aktiekapitalet enligt
bolagets mening i sin helhet tecknas av staten.

Bolaget anförde vidare, att i det då gällande kontraktet med domänstyrelsen
icke medgivits någon prissänkning vid sjunkande priser å den färdiga varan,
beroende på att man vid tiden för kontraktets uppgörande ansett sig icke
behöva räkna med någon ytterligare nedgång i trävarupriserna. Följden härav
hade blivit, att bolaget nödgats inköpa huvudparten av sitt råvarubehov
till priser, som läge avsevärt över allmänna marknadens och omöjliggjorde ekonomisk
produktion. I syfte att få till stånd en revision av kontraktet hade
förhandlingar förts med domänstyrelsen, vilka förhandlingar resulterat i ett
förslag till avtal, som vore av beskaffenhet att även vid en vikande konjunktur
möjliggöra driftens upprätthållande. Beträffande de avvikelser, som sagda
avtalsförslag uppvisade i jämförelse med det då gällande avtalet, får jag hänvisa
till propositionen nr 197 år 1931 (sid. 12). Enligt bolaget borde det
gällande kontraktet ersättas av ett kontrakt, innehållande de i avtalsförslaget
intagna bestämmelserna, dock med den jämkning, att det äldre kontraktets
bestämmelser angående betalningstid och säkerhet skulle gälla även i det
nya avtalet.

Efter att hava konstaterat, att läget vore sådant, att det syntes uteslutet,
att bolaget skulle kunna utan ytterligare bistånd i en eller annan form fortsätta
sin verksamhet, framhöll föredragande departementschefen i propositionen
nr 197 år 1931, att en stor del av befolkningen i Nederkalix kommun
och omnejd för sin utkomst vore helt eller delvis beroende av den arbetsförtjänst,
den kunde erhålla genom bolaget. Ett nedläggande av bolagets drift
komme därför att i utomordentlig grad försvåra den omfattande arbetslöshet,
som redan under dåvarande förhållanden vore rådande och som under
årens lopp föranlett vidtagande av åtskilliga hjälpåtgärder från arbetslöshetskommissionens
sida. Denna ökade arbetslöshet skulle givetvis sträcka

Kungl. Maj:ts proposition nr 866.

9

sina verkningar även till befolkningsgrupper, som icke direkt arbetade för bolagets
räkning. Det kunde därför med visshet förutsägas, att en driftsinställelse
vid Karlsborgsverken skulle få ödesdigra konsekvenser för kommunen i
dess helhet samt för statsverket nödvändiggöra långt gående åtgärder till
hjälp åt det växande antalet arbetslösa. Härtill komme de med hänsyn till
Kalixbygdens isolerade läge föreliggande svårigheterna att överföra arbetskraften
till andra orter. I betraktande av de sålunda anförda omständigheterna
ävensom med tanke på de särskilda intressen, staten som den huvudsakliga
skogsägaren hade i dessa trakter, syntes det önskvärt, att bolaget kunde
fortsätta sin verksamhet. Detta kunde emellertid bliva möjligt endast därigenom
att staten tillsköte de för nödigt bistånd åt bolaget erforderliga medlen.

Departementschefen framhöll vidare, att man vid bedömandet av frågan örn
dylikt bistånd icke finge bortse från det förhållandet att, om dåvarande prisförhållanden
komme att förbliva oförändrade under en längre tid, ytterligare
förluster för bolaget icke torde kunna undgås. På grund av den stora betydelsen
ur olika sociala synpunkter av rörelsens fortgång hade departementschefen
dock kommit till den uppfattningen, att staten borde för Kalixbolaget möjliggöra
att i dittillsvarande omfattning fortsätta verksamheten.

Statens insats borde enligt departementschefen bestämmas till 2,000,000
kronor. Rörande formen för det statliga bidraget hade bolaget —• såsom
nämnts -— föreslagit, att detsamma skulle lämnas genom aktieteckning, medan
socialstyrelsen och kommerskollegium, som avgivit gemensamt utlåtande i ärendet,
förordat låneformen. Departementschefen ansåg sig böra förorda, att
tillskottet erhölle formen av aktieteckning. De närmare villkoren för aktieteckningen
skulle ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda. Givetvis borde därvid
tillses, att staten i all önskvärd utsträckning erhölle tillfälle till inflytande
över bolagets ledning och kontroll över dess verksamhet.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet förordade föredragande
departementschefen, att kontraktet med domänstyrelsen borde ersättas med ett
nytt, som närmare anslöte sig till de varierande prislägena. Det nya avtalet
syntes lämpligen kunna avfattas i enlighet med det föreliggande förslaget, därvid
dock bestämmelserna i avtalsförslaget borde jämkas på sätt bolaget ifrågasatt.
Beträffande slutligen priserna för det virke, som avverkades för bolaget
under vintern 1930/1931, tillstyrkte departementschefen, att bolagets hemställan
på det sättet bifölles, att bolaget berättigades att för sagda vinters
virkesleverans erlägga betalning enligt priser, som motsvarade de i allmänna
marknaden gällande. Särskilt avtal skulle därom träffas mellan domänstyrelsen
och bolaget.

I sin förenämnda skrivelse den 6 maj 1931, nr 179, biföll riksdagen Kungl.
Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan gjorda förslag. Riksdagen
uttalade därvid bland annat, att det begärda kapitaltillskottets lämnande
syntes vara oundvikligt. I detta avseende hade riksdagen uppmärksammat
den av departementschefen framlagda motiveringen, vari bland annat
framhållits de allvarliga konsekvenser en driftsinställelse vid Kalixverken
skulle få, i första hand för vederbörande kommun, men ock för statsverket i

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

form av långt gående arbetslöshetsåtgärder. Då därjämte till stöd för propositionens
förslag kunde åberopas de opåräknade svårigheter, som uppkommit
genom den inträdda starka konjunkturomkastningen, särskilt kännbar på trävarumarknaden,
hade riksdagen ej ansett sig kunna motsätta sig förslaget.
Riksdagen uttalade därjämte, att den förväntade, att de till buds stående arbetstillfällena
fördelades på sådant sätt, att största möjliga antal arbetare
måtte under olika perioder erhålla arbetsinkomst.

Genom beslut den 8 maj 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för handelsdepartementet
att å Kungl. Majlis och kronans vägnar teckna aktier i bolaget
å nominellt 2,000,000 kronor. Ifrågavarande aktieteckning fullgjordes därefter.

Vidare uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 21 maj 1931 åt domänstyrelsen
att nied bolaget träffa dels nytt avtal rörande virkesleveranser dels ock
särskilt avtal rörande betalning för leveranserna under vintern 1930/1931, allt
i överensstämmelse med föredragande departementschefens uttalande i propositionen
nr 197 år 1931.

Utredning rörande Kalix träindustriaktiebolag.

Innan jag övergår till en redogörelse för den utredning rörande Kalix träindustriaktiebolags
kapitalbehov och förutsättningarna för fortsatt drift vid
bolagets anläggningar, som innevarande år företagits av särskilda sakkunniga,
torde jag något böra beröra en till socialdepartementet den 5 juli 1933
inkommen skrivelse från bolaget med anhållan, att Kungl. Majit ville av tillgängliga
medel bevilja bolaget ett lån å 1,000,000 kronor mot säkerhet av inteckningar
i bolagets fastigheter.

I skrivelsen har bolaget bland annat anfört följande:

Det år 1930 inträffade prisfallet å bolagets produkter fortsatte även år 1931
och åsamkade bolaget en förlust av i runt tal 760,700 kronor. Detta tvingade
bolaget att hösten 1932 hos domänstyrelsen anhålla örn ett års ytterligare förlängd
kredit å råvaran, vilket också beviljades, sedan frågan underställts
Kungl. Maj:ts prövning. Även år 1932 fortsatte prisfallet på sågade trävaror,
men på grund av den prisförbättring på sulfatmassa, som inträffade
under året, kunde bolaget få driften att gå ihop detta år samt därjämte vidtaga
vissa avskrivningar på lagervärdena, men icke på fastigheterna.

Bolaget framhöll därjämte, att nian måste räkna med att dess skuld till
domänstyrelsen, som vid årsskiftet 1932/1933 uppgick till 981,425 kronor 89
öre och som förfölle till betalning den 15 september 1933, icke skulle kunna
infrias inom föreskriven tid.

Under sommaren 1933 ordnades emellertid bolagets mellanhavande med
domänstyrelsen tillsvidare på det sättet, att bolaget medgavs att till den 1
juni 1934 framskjuta betalningen av ett belopp av 723,706 kronor 30 öre jämte
ränta, sedan skulden i övrigt inbetalts till förfallodagen. Nämnda anordning
vidtogs för att under tiden möjligheterna för sanering av bolaget skulle kunna
bliva föremål för undersökning och prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

11

På min hemställan uppdrog Kungl. Maj:t den 19 januari 1934 åt t. £. försäljningschefen
hos domänstyrelsen K. O. Norlin och civilingenjören E. W.
Bosaeus att inom socialdepartementet såsom sakkunniga biträda med utredning
angående Kalix träindustriaktiebolags kapitalbehov och förutsättningarna
för fortsatt drift vid bolagets anläggningar. Den 2 mars 1934 avlämnade
de sakkunniga promemoria i ämnet. Efter en orientering rörande företagets
tillkomst framhålla de sakkunniga i nämnda promemoria, att bolaget icke av
egna medel kunde fullgöra den framskjutna likviden samt att bolagets ställning
i övrigt vore sådan, att det för upprätthållande av drift i den utsträckning,
som bolagets nuvarande resurser medgåve, behövdes viss förstärkning av rörelsekapitalet
utöver vad som erfordrades för gäldande av skulden till domänstyrelsen.

De sakkunniga lämna därefter en redogörelse för bolagets nuvarande
ekonomiska läge och återgiva därvid till en början bolagets balansräkning
för den 31 december 1933, vilken är av följande utseende:

Tillgångar:

Jordbruks- och andra fastigheter........

Sågverks- och brädgårdsanläggningen......

Fabriksanläggningen..............

Inventarier vid sågverket............

» » skogsavdelningen........

» » sulfatfabriken..........

Lager av sågtimmer..............

» » sulfatved...............

Råvaror, stubbören...............

Lager av sågade trävaror............

» » splittved...............

» » träkol................

» » ved.................

» sulfatmassa..............

» » biprodukter.......-......

» » råmaterialier.............

» » sågavfall...............

Lager av förrådsmaterialier:

sågverket............ 51,375: 13

sulfatfabriken.......... 142,065: 25

Pråmar....................

Ångaren »Vikingen»..............

Slup »Motor»..................

Skogsavdelningens förlag............

Diverse personer................

Kassabehållning................

77,033: 77
8,887:18
52.598: 85
329,802: 62
412,262: 88
2,568: 08
523,758:54
11,915:50
300: —
2,603: 50
159,027: —
1,900: —
249,569: 58
500: —

193,440: 38

8,000: —
2,000: —

37,369: 63
544,820: 09
4,350,951: 07

138,519: 80

1,887,648:08
50,000: —

10,000: —
57,288: 06
32,200: 77
357: 39

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Vinst och förlustkonto:

Balanserad förlust från 1932. .
Årets vinst..........

Skulder:

Statskontoret, industrilånefonden

Postsparbanken..........

Domänstyrelsen.........

A. B. Svenska Handelsbanken:

Checkräkning.........

Reverslån...........

Accepter............

Reglerad brandskada.......

Skogsavdelningen ........

Diverse personer.........

Eget aktiekapital: aktiekapitalet . .

Tillgångar enligt förestående . . .

Främmande skulder........

Tillgångar över främmande skulder

1,806,110: 02

2,191:38 1,803,918:64
Kronor 8,913,073:53

...... 315,407:99

...... 500,000: —

...... 1,340,083:01

53,181: 76
1,000,000: —

500,000: - 1,553,181:76

...... 17,700: —

...... 6,049:84

. . . . . .__176,150:93

Kronor 3,908,573:53
. . » 5,004,500: —

Kronor 8,913,073:53

...... 7,109,154:89

. , . . . . 3,908,573:53
. . Kronor 3,200,581:36

Emot balansräkningen hava de sakkunniga framställt erinringar beträffande
dels avskrivningarna, dels ock lagervärdena.

I förstnämnda avseende framhålles, att, då under årens lopp praktiskt taget
inga avskrivningar verkställts, de i balansräkningen upptagna värdena borde
justeras. För den skull hava de sakkunniga upprättat tvenne olika beräkningar.
Jag tillåter mig att beträffande dessa hänvisa till handlingarna i ärendet.
Här vill jag endast framhålla, att avskrivningsbehovet av de sakkunniga
beräknats till 1,131,073, alternativt 903,900 kronor. Då ifrågavarande värden
i balansräkningen äro upptagna med sammanlagt 5,131,660 kronor, skulle
därifrån avgå nyssnämnda belopp och bokvärdet den 31 december 1933 alltså
utgöra 4,000,587, alternativt 4,227,760 kronor. Anläggningarnas taxeringsvärde
utgör 3,493,300 kronor.

I fråga örn lagervärdena anföra de sakkunniga följande:

De i balansräkningen angivna värdena för sågtimmer, sulfatved, sågade varor,
sulfatmassa etc. hava framkommit genom uppskrivning utöver anskaffningsvärdena.
Sålunda har bland annat lagret av sågade trävaror upptagits
till 171:99 kronor per standard i staplarna, inklusive utskott, tak- och ströbräder,
motsvarande efter tillägg av utlastnings- och försäljningskostnader,
stuagerabatter etc. ett genomsnittspris av ej mindre än 195:50 kronor per
standard f. o. b. Detta pris motsvarar visserligen för dagen erhållbara å-priser
för köparnas speciella specifikationer, men torde ej böra tillämpas i ett bokslut,
då detta innebär att tillgodoföra 1933 års bokslut hela den ökade inkomst,
som på grund av nu inträdd förbättring i prisläget kan uppkomma under år
1934. Balansens lagervärden synas under inga förhållanden böra uppskrivas
utöver de verkliga anskaffningsvärdena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

13

Dessa värden angivas av de sakkunniga för sågtimmer till 29.3 öre och för sulfatved
till 21.5 öre per flottningskubikfot, för sågat virke till 123:25 kronor
per standard och för sulfatmassa till 103: 61 kronor per ton. I balansräkningen
har räknats med respektive 33 öre, 24 öre, 171:99 kronor och 110 kronor.
Lagervärdena skulle efter de sakkunnigas beräkning utgöra för sågtimmer
292,824:75 kronor, för sulfatved 369,318:83 kronor, för sågade trävaror
375,333: 22 kronor och för sulfatmassa 149,820: 06 kronor. I balansräkningen
har i stället upptagits respektive 329,802:62, 412,262:88, 523,758:54 och
159,027 kronor. Skillnaden mellan balansräkningens lagervärden och de av
de sakkunniga beräknade utgör alltså 237,554:18 kronor.

Resultatet av den sålunda reviderade balansräkningen framgår av följande
av de sakkunniga gjorda uppställning, i vilken hänsyn tagits till de olika
beräkningarna i fråga om avskrivningarna:

I bokslutet upptagna tillgångar .
Härifrån avgår:

för avskrivningar.......

å lagervärden .........

Avgår från 1932 balanserad förlust

Återstående värden.......

Avgår främmande skulder ....
Återstår netto tillgångar.....

av det nuvarande aktiekapitalet.

8,915,265

8,915,265

. 1,131,073

237,554

903,900
1,368,627 237,554

1,141,454

7,546,638

1,806,110

7,773,811

1,806,110

5,740,528

3,908,573

5,967,701

3,908,573

1,831,955

2,059,128

motsvarande

36.6 %

41.1 /

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att det icke med hänsyn till
hittills tillämpat förfaringssätt vid bokslutsuppställningarna kunde av föreliggande
förvaltningsberättelser utläsas, huru totalförlusten per den 31 december
1933 fördelade sig på respektive år. Den ojämförligt största förlusten torde
dock belöpa på åren 1930 och 1931.

Aktiekapitalet fördelar sig enligt de sakkunniga sålunda:

Av enskilda personer tecknat och kontant inbetalt . . . 158,100

Av enskilda personer, tillhörande industriföreningen, tecknat
1,597,900, varav inbetalts per 9/2 1934 ..... 204,272: 15

Resterande belopp.................. 1,393,627: 85

utgör alltjämt lån från staten med säkerhet i aktierna.

Av staten direkt tecknat och inbetalt......... 398,500

Summa kontant inbetalt............... 2,154,500

Av kon kursförvaltningen i aktiebolaget Ytterstfors—Munksund
tecknat och genom överlåtelse av fastigheterna

inbetalt1..................... 850,000 3,004,500

Av staten ytterligare direkt tecknat och inbetalt....... .__2,000,000

Summa aktiekapital per 31/12 1933 5,004,500

1 Aktierna hava sedermera övertagits av aktiebolaget Svenska handelsbanken.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Av staten hade alltså, framhålla de sakkunniga, direkt eller via industriföreningen
tecknats 3,792,128 kronor eller 76 % av aktiekapitalet. Enskilda personer
hade tecknat 362,372 kronor och konkursförvaltningen i aktiebolaget
Ytterstfors-Munksund 850,000 kronor, utgörande respektive 7 % och 17 % av
aktiekapitalet.

De till säkerhet för bolagets lån liggande inteckningarna fördela sig på sätt
som framgår av följande av de sakkunniga gjorda sammanställning:

A. Fastighetsinteckningar:

1......å 500,000 kronor hos aktiebolaget Svenska handelsbanken

postsparbanken och industrilånefonden

aktiebolaget Svenska handelsbanken
» » $
domänstyrelsen

B. Förlagsinteckningar å sammanlagt 4,500,000 kronor hos aktiebolaget
Svenska handelsbanken.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att skulden hos aktiebolag et
Svenska handelsbanken den 31 december 1933 uppgick till 1,553,182 kronor,
varemot svarade lagervärden å 1,187,296 kronor enligt den reviderade balansräkningen
och förbrukningsartiklar å 193,440 kronor enligt den ursprungliga
balansräkningen, eller sammanlagt 1,380,736 kronor, samt att förlagskrediten
hos aktiebolaget Svenska handelsbanken, som från början avtalats till 4,500,000
kronor, sedermera begränsats till 2,500,000 kronor.

De sakkunniga övergå därefter till att behandla sågverksrörelsen
och framhålla därvid till en början, att sågverksanläggningen vid ombyggnaden
år 1928 utrustats med efter dåvarande förhållanden modernt maskineri, bestående
av 6 snabbramar, 3 kantverk samt klyv- och kapsågar. Brädgårdsanläggningen
upprustades samtidigt med nya högbanor och stapelfötter, kajer och
utlastningsledningar. Enligt de sakkunniga synas samtliga delar av anläggningen
vara väl underhållna och i gott skick.

Till belysning av produktionen och de å densamma belöpande kostnaderna
ävensom medelförsäljningspriserna för åren 1929—1933 meddela de sakkunniga
följande sammanställning:

1929 1930 1931 1932 1933

Sågning stds total........ 10,207 10,836 8,429 8,091- 8,850

S:a kostn. inkl. sågtimmer pr std . 208:15 204:58 173:83 165:38 154:84

Avgår: splittved, hack, spån, ved 6:55 12:75 12:27 11:14 14:50

Nettokostnad pr std....... 201: 60 191: 83 161: 56 154: 24 140: 34

» » » exkl. sågtimmer 80:11 70:97 63:21 62:03 50:81

Medelpris pr std.......Kr. 219: 18 203:63 159:07 148:66 160:20

2 ... .

v

o o
° -p
o o
o o

OjO

»

3 . . . .

»

4a...

. . » 350,000 »

4 b—17 .

. . > 2,150,000 »

»

18—22 .

. . » 2,250,000 »

2>

Summa 6,750,000 kronor

Kungl. Majlis proposition nr 266.

15

De sakkunniga anföra därefter följande:

Den under fjolåret uppnådda sågningseffekten av i medeltal 1.46 standards
per ramtimme torde vara i nivå med de bästa inom Sverige med motsvarande
maskineri uppnådda, men effekten är dock ej oväsentligt underlägsen den med
modernare maskineri erhållbara.

Genom modernisering av 4 av de befintliga ramarna, vilket torde låta sig
göra för en totalkostnad av omkring 30,000 kronor, torde dessa 4 ramar i fortsättningen
komma att giva samma produktion per skift som de nuvarande 6
ramarna. Utan sänkning av de nuvarande timförtjänsterna, torde sågningsackorden
härigenom kunna reduceras med 15 ä 20 %.

I brädgården draga de nuvarande högbanorna med axelbärning en arbetskostnad
av omkring 7: 50 kronor per standard, varjämte högbanorna, som dock
för närvarande befinna sig i gott skick, i längden ställa sig dyra i underhåll.
I moderna lågbanebrädgårdar med slipersläggning direkt å grusad plan samt
maskinstapling ställa sig motsvarande arbetskostnader omkring 4 kronor per
standard lägre. En omläggning av erforderlig del av brädgården till lågbanetyp
med staplingsapparater föranleder även samtidigt en omläggning av
det nuvarande råsorteringsplanet. Bolagets disponent har för omläggning av
brädgården approximativt beräknat ett belopp av 400,000 ä 500,000 kronor.
Beloppet torde med stöd av erfarenheter från liknande ombyggnader vid andra
verk böra sättas till 500,000 kronor.

Samtidigt med denna ombyggnad av brädgården bar även av förvaltningen
ifrågasatts behovet av att verket jämväl utrustas med en anläggning för
artificiell torkning av en del av produktionen. Anläggningskostnaden jämte
erforderliga lagerhus och utlastningsanordningar har beräknats till 300,000
kronor.

Dessa moderniseringar, som för övrigt under de senaste tvenne åren genomförts
eller planeras att genomföras vid de flesta av de större Norrlandssågverken,
torde vara ofrånkomliga, i den händelse företaget skall kunna stå sig
i konkurrensen med de övriga modernare verken.

Likaledes förutsättes för en rationell drift vid Karlsborg och ett bättre tillvaratagande
av virket, att anläggningen utrustas med ett effektivt hyvleri.
Ett sådant har bolagets förvaltning tänkt sig kunna inrymma i den nuvarande
sågbyggnaden, ehuru en sådan anordning ej är fullt lämplig ur den synpunkten,
att brandförsäkringspremierna för anläggningen i dess helhet bliva ej
oväsentligt högre än vid en separat uppförd hyvlerianläggning. Kostnaden
kan, inklusive magasiner, ej beräknas lägre än till omkring 75,000 kronor.

Enligt de sakkunnigas mening torde det genom de angivna moderniseringarna
bliva möjligt uppnå ett med omkring 10 kronor per standard förbättrat
driftresultat, motsvarande vid nuvarande drift av cirka 9,000 standards ett
belopp av 90,000 kronor per år och vid ett mera rationellt utnyttjande av anläggningen
till en produktion av 12,000 standards ett årligt belopp av 120,000
kronor. Ränta och amortering av ombyggnadskapitalet motsvarade omkring

85.000 kronor per år.

De sakkunniga framhålla, att sågverksinrättningen efter nu angivna modernisering
skulle komma att stå i ett sammanlagt bokfört värde av omkring

1.495.000 kronor, alternativt efter förut angivna avskrivningar omkring

1.295.000 kronor, och kräva en årlig sammanlagd ränte- och amorteringskostnad
av 140,000 kronor, alternativt 120,000 kronor. Därvid hava dc sakkunniga
för ränta beräknat 5 % och för amortering av såg, brädgård och bostäder

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 266

3 %, av fasta maskiner 7 % och av lösa maskiner 10 %, motsvarande vid 9,000
standards sågning 15:50 kronor per standard och år samt vid 12,000 standards
sågning 11:50 per standard och år, alternativt 14 och 10:50 kronor.
Med 2 effektiva ramar (= 2 rampar) torde dock verket enligt de sakkunniga
kunna producera cirka 15,000 standards per år genom utsträckning av dubbelvaktsågningen
till cirka 9 månader, därvid ränte- och amorteringskostnaden
å anläggningskapitalet skulle kunna nedbringas till omkring 9: 35 kronor
per standard och år, alternativt 8:40 kronor.

I fråga örn cellulosafabriken meddela de sakkunniga, att denna
byggdes åren 1913—1914 för 10,000 tons årsproduktion efter i huvudsak samma
linjer, som följts vid ett flertal anläggningar närmast före och under världskrigsåren.
Utmärkande för det därvid använda s. k. SS-systemet vore, bland
annat, lutindunstning med ångvärme i multipelapparater med utelämnande av
de tidigare vanliga varporna samt utnyttjande uteslutande i ångpannor av värmet
i rökgaserna från smält- och roterugnar. Vidare utelämnades ofta såsom
vid Karlsborg den eljest sedan gammalt brukliga bearbetningen av cellulosan
i kollergångar.

I fråga örn kostnaderna och medelförsäljningspriserna för åren 1929—1933
hava de sakkunniga verkställt följande sammanställning:

1929

1930

1931

1932

1933

Tillverkning: total ton......

6,669

15,848

15,129

17,024

17,309

från rundvirke %........

45.5

52.3

65.2

72.8

80.5

» sågflis %.........

54.5

47.7

34.8

27.2

19.5

Råvarukostnad pr ton vid rundved

55:46

57: 70

45:05

42:57

40:13

D:o per ton vid sågflis......

42:60

40:13

40: 70

40: 55

39: 03

Total kostnad per ton......

160: 55

142: 07

129:86

120:16

115: 06

Avgår terpentin netto......

—

—

0: 25

0: 78

0: 72

Total kostn, pr ton........

160: 55

142: 07

129:61

119:38

114: 34

» » » » eski. sulfatved . .

112:18

92:83

86:25

77:16

74:42

Medelpris pr ton.........

153:07

105: 33

104: 04

125:18

105:12

De sakkunniga anföra därefter följande:

Vid installerandet av nytt maskineri åren 1928—1929 följdes i huvudsak,
såsom också byggnadernas dimensioner och inbördes läge påkallade, den ursprungliga
planen, men med utnyttjande av dennas möjligheter i fråga örn utvidgad
produktion. Vederbörande leverantörer garanterade sålunda en årskapacitet
av 18,000 ton för fabrikens maskinella utrustning. I själva verket
torde denna med i det följande angivet undantag medge en produktion upp till
cirka 21,000 ton per år utan obehöriga materialförluster eller eljest olämplig
överbelastning av anläggningen. Den s. k. minsta sektionen, som bestämmer
den aktuella kapaciteten, ligger för närvarande i sodahuset, som icke kan arbeta
fullt rationellt vid sistnämnda produktionsmängd, ehuru väl denna tillsvidare
torde vara ekonomiskt motiverad även örn utbyggnad icke sker. Försörjningen
med fabrikationsvatten är ävenledes vid nuvarande pumputrustning
relativt knapp, när ogynnsamt, d. v. s. lågt, vattenstånd råder i älven.
Beträffande kabelkranen för vedupplaget, utförd i träkonstruktion år 1919,

Kungl. Majlis proposition nr 266.

17

bör anmärkas, att den, ehuru alltjämt fullt användbar, är av föråldrad typ.
Samma erinran kan göras beträffande flissållen, som dock tillhöra maskinuppsättningen
från åren 1928—1929. På dithörande område har utvecklingen
emellertid gått särskilt raskt framåt. I övrigt kan den maskinella utrustningen
betecknas som fullt modern. Avsaknaden av maskiner, kollergångar eller
andra, för cellulosans målning innan den bringas i salufärdigt skick medför
dock, som erfarenheten visat, en viss begränsning av varans avsättningsmöjligheter.

Beträffande drif t förhållandena vid cellulosafabriken framhålla de sakkunniga,
att dessa för närvarande giva anledning till erinran i tvenne avseenden,
nämligen beträffande utnyttjandet av arbetskraft och bränsle. De sakkunniga
anföra därvid följande:

Arbetskostnaden torde ligga cirka 3 kronor per ton cellulosa högre än vad
vid föreliggande lönenivå och storlek av anläggningen kan anses normalt.
Detta missförhållande torde under hand kunna avhjälpas utan avskedande^ i
den mån anläggningens kapacitet i högre grad kan utnyttjas och bränslefrågan
kan lösas annorlunda än under senaste år varit möjligt. Sammanlagda
kostnaden för bränsle och förhyrd elektrisk kraft är ävenledes ett par kronor
högre än den, som sannolikt kan erhållas vid rationellt utnyttjande av den för
kokning och torkning erforderliga ångan jämväl till kraftalstring. Dessutom
torde bland annat viss kostnadsminskning kunna påräknas i den mån tillförsel
av bränslehack och kokflis åter, liksom före de senaste två åren, kan ordnas
från närliggande sågverk. Särskilt önskvärt synes därvid ur flera synpunkter
vara, att nuvarande förbrukning av importerade stenkol, motsvarande cirka

7,000 ton årligen vid en tillverkning av 20,000 ton cellulosa, helt eller till största
delen ersättes av sågavfall från orten. Nämnas bör att under år 1933 förbrukades
vid en produktion av 17,300 ton cellulosa cirka 6,000 ton stenkol,
som vid fabriken kostade 108,000 kronor. Kostnaden för köpt elektrisk energi
utgjorde 71,000 kronor. Sålunda utgjorde sammanlagda kostnaden för inköpt
stenkolsbränsle och kraft 179,000 kronor. Med stigande pris på sulfatveden,
vilket torde vara att vänta, blir ökad användning av kokflis från sågverken av
större ekonomisk betydelse än nu, särskilt om viss omläggning av hittillsvarande
barkningsmetod genomföres. Slutligen medför en produktionshöjning
upp till cirka 20,000 ton, vilken kan genomföras med ringa ökning av totalbeloppet
för de fasta kostnaderna, att de sistnämnda fördelas på tillräckligt
stor kvantitet för att, per ton räknat, minskas med cirka 2 kronor. Nuvarande
totala produktionskostnaden torde sålunda på skilda vägar kunna reduceras med
sammanlagt minst 8 kronor per ton vid nyssnämnda utnyttjande av anläggningen.

De sakkunniga meddela, att fabriksledningen för sin del angivit följande
nyanskaffningar såsom för närvarande önskvärda, nämligen ytterligare ett
sodaugnsaggregat jämte utbyggnad, två s. k. rodmills för målning av massan,
en flisfyllningsapparat för kokarna och diverse mindre kompletteringar med
en beräknad kostnad av sammanlagt 231,500 kronor. Med dessa kompletteringar
beräknade ledningen kunna utvinna en ökning av fabrikens produktionsförmåga
till 23,000 ä 24,000 ton årligen ävensom en jämnare kvalitet på
cellulosan.

I detta sammanhang anföra de sakkunniga följande:

Såväl utbyggnad av sodahuset som anordningar för cellulosans målning hava
visst fog för sig. De sakkunniga kunna dock icke förorda, att dessa åtgär Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 266. 2

18

Kungl. Majlis proposition nr 266.

der vidtagas annat än i samband med en eventuell framtida större utökning av
anläggningen. Först därvid synas åtgärderna kunna bli tillräckligt starkt
ekonomiskt motiverade och därjämte kunna genomföras på sätt som icke olämpligt
föregriper planeringen av en sådan utökning. Befintlig kokarkapacitet
bör utan flisfyllningsapparat kunna medge den för maskinuppsättningen i
dess helhet för närvarande tydligen optimala årsproduktionen 20,000—21,000
ton. .De föreslagna mindre kompletteringarna av inventarie- och maskinuppsättning
äro sådana, som en fabriksledning på eget ansvar successivt brukar
genomföra.

Av större omedelbar betydelse än vad sålunda föreslagits torde vara, att företagets
ångcentraler rationellt utnyttja både avfallet från eget sågverk och
den bränslehack, som numera åter står till förfogande från andra sågverk i
orten. Därvid bör också beaktas den för cellulosaindustrien viktiga samtidiga
användningen av ångan för kraftalstring och värmeändamål. För dessa ändamål
erforderlig större motor, elektriska ledningar och transportanordningar
torde betinga en kostnad av cirka 75,000 kronor.

I fråga om möjligheten att i framtiden utbygga fabriken meddela de sakkunniga,
att en utbyggnad till dubbla kapaciteten beräknades vid fabrikens första
planering åren 1913—14. Motsvarande möjligheter förelåge enligt de sakkunniga
alltjämt och, därest råvarutillgång m. m. så skulle motivera, kunde
fabriken rationellt utökas för en årsproduktion av cirka 40,000 ton.

De sakkunniga anföra vidare:

Efter en sådan utbyggnad böra cellulosafabrikens tillverkningskostnader
kunna bringas ned åtminstone 4 kronor per ton utöver förut omnämnda 8 kronor.
Detta vinnes dels genom fördelningen av de fasta kostnaderna -— vilka
omfatta jämväl arbetslöner och material till avsevärda belopp — på en fördubblad
varumängd, dels också genom möjligheten att vid en utbyggnad ordna
för mera ekonomisk materialförbrukning än den nuvarande, särskilt i fråga
örn sodahuset. Vid en dylik utbyggnad skulle också frågan örn cellulosans
kollring eller annan motsvarande bearbetning kunna lösas mest rationellt och
varan därmed bliva mera begärlig på marknaden. I det liela skulle ernås, att
Karlsborgsfab riken liksom sågverket enligt förut framlagt förslag erhölle samma
konkurrenskraft som flertalet moderna anläggningar av medelstorlek. Då
därjämte de ökade avsättningsmöjligheter för sulfatved och kokflis, som utbyggnaden
skulle bereda, äro synnerligen önskvärda för skogsbruket och sågverksrörelsen
i Norrbotten, torde man böra räkna med ett framtida förverkligande
av de gamla planerna.

En ingående kalkyl av kostnaden för en dylik utbyggnad hava de sakkunniga
icke ansett påkallad i ärendets nuvarande stadium. Kända genomsnittsvärden
för cellulosaindustrien gjorde dock enligt de sakkunniga sannolikt, att
denna kostnad skulle stanna vid eller något under 4,000,000 kronor.

I fråga örn bolagets nuvarande administration anföra de
sakkunniga följande:

Utgifterna för löner till tjänstemän och förmän utgöra för närvarande vid
huvudkontoret och sågverket jämte skogsförvaltningen 97,500 kronor och vid
sulfatfabriken 68,300 kronor eller sålunda tillsammans 165,800 kronor. Arvoden
m. m. till styrelsen och revisorerna utgjorde under år 1933 8,469 kronor
50 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr £66.

19

Dessa kostnader torde generellt icke kunna anses överskrida vad som är
normalt. Kostnaderna för bolagets skogsavdelning äro dock relativt höga.
Denna avdelning, som organiserades för handhavandet av jämväl avverkning
och utdrivning av betydande kvantiteter rotstående skog från statens skogar,
har från år 1931, då domänverket självt övertog avverkningen av ifrågavarande
virke, endast att ombesörja anskaffningen av de i öppna marknaden inköpta
relativt obetydliga virkeskvantiteterna. I övrigt är emellertid ofrånkomligt,
att ett större företag har större möjligheter att utnyttja den individuella
arbetskraften och sålunda kan, per produktenhet räknat, ernå lägre
fasta kostnader än här kunna påräknas.

Liksom under bolagets fyra föregående verksamhetsår har det ekonomiska
resultatet även år 1933 starkt påverkats av den världskrisen åtföljande låga
prisnivån för sulfatcellulosa. Verkningarna av den tendens till stigande pris
som under 1933 förelegat, i någon mån beträffande cellulosan och mycket påtagligt
i fråga örn de sågade varorna, hava tyvärr motvägts av förluster på
cellulosaleveranserna till följd av dollarkursens fall.

Sågverkets och cellulosafabrikens tillverkningskostnader hava år för år
kraftigt nedbringats och överskredo år 1933 i allmänhet icke vad som kan
anses vara normalt för företag av motsvarande storlek och teknisk utrustning.

Företagsledningen syntes, framhålla de sakkunniga, hava med omtanke,
sparsamhet och kunnighet gjort vad som rimligen kunnat uträttas för att
under rådande svåra marknadsförhållanden och med de relativt knappa ekonomiska
resurser, som stått till förfogande, få fram tillfredsställande resultat.

I fråga örn lokal a och övriga förutsättningar för framtida
drift, påpeka de sakkunniga, att Karlsborgsanläggningarnas läge
vid god hamnplats i Kalixälvens mynning torde erbjuda större lokala fördelar
för förädlingen av övre Norrbottens virke än vad någon av övriga industriplatser
inom distriktet kunde räkna med. De sakkunniga fortsätta därefter:

Statsskogarna i Norrbotten torde utan svårighet kunna tillgodose behovet av
sågtimmer vid såväl statens nuvarande sågverk i dessa trakter som vid den
med fulla kapaciteten arbetande anläggningen vid Karlsborg. Tillgången av
sulfatved är god. Transportkostnaderna för kokflisen försvåra leveranser av
sådan till sydligare belägna fabriker, varför övre Norrbottens sågar äro i fråga
örn denna vara hänvisade till Karlsborgsfabriken. Karlsborgs jämte Båtskärnäs
och Sandviks sågar skulle vid en försågning av sammanlagt 40,000
standards kunna lämna kokflis för 11,000—13,000 ton cellulosa samt därjämte
bränslehack för, utöver eget behov av drivkraft och värme, den vid
cellulosatillverkningen erforderliga kok- och torkångan.

* I den offentliga diskussionen har ofta gjorts gällande, att ett flertal omständigheter
så väsentligt skulle fördyra och försvåra industriell drift i övre
Norrland, att förädlingen av dess virkestillgångar borde lämnas åt sydligare
belägna företag. I gemensamt utlåtande den 6 mars 1931, som finnes återgivet
i propositionen nr 197 år 1931 (sid. 32), anförde socialstyrelsen och kommerskollegium
däremot »att enligt ämbetsverkens mening intet motsade uppfattningen,
att de naturliga betingelserna för en industriell anläggning av ifrågavarande
typ i Kalixorten vore ungefär likvärdiga med betingelserna på andra
håll, där liknande industriell verksamhet dreves. Anläggningarna vöre fullt
moderna. Det handikap i förhållande till andra liknande anläggningar i Sverige,
som Karlsborgsverken, de nordligaste i landet, nämligen kunde äga i sitt läge

20

Kungl. Majlis proposition nr 266.

— genom kort skeppningssäsong och andra klimatiska olägenheter —- torde ej
vara så stort, att det i och för sig fällde ett avgörande utslag i negativ riktning.
Belägenheten invid ett av våra största timmerförande vattendrag och
de tillfredsställande hamnförhållandena invid havet vore att hänföra till de
gynnsamma betingelserna.» Enligt vissa för de sakkunniga tillgängliga detaljuppgifter
för jämförelse mellan tillverkningskostnader och produktpris vid
Kalixindustrien och industrier i Norrlands sydligare skeppningsdistrikt hava
nämnda kostnader icke ställt sig högre än söderut, men väl råvarukostnaden,
sågtimmerpriset, ofta hållit sig lägre i övre Norrbottens öppna marknad än i
distrikten Piteå—Härnösand. Frånses emellertid sistnämnda förhållande, vilket
givetvis kan förändras vid växlande lokal efterfrågan, så kvarstår emellertid
att man, örn Norrbottens virket skall förädlas i sydligare distrikt, har att
räkna med utgifter för hamnhyror, flottläggningar, kättingar och bogseringar
till belopp av 3—6 öre per flottningskubikfot, motsvarande minst 9 kronor per
standard, som sålunda inbesparas vid de nordliga verken. Därmed kompenseras
rikligt den merkostnad i utfrakt (2—3 sh. per standard), som belastar Norrbottenssågarna
gent emot exempelvis de i Härnösandsdistriktet belägna. Numera
äro cifprisen för jämförliga specifikationer från övre Norrbotten ungefär
desamma som för Härnösand.

För Norrbottens cellulosatillverkning gäller liksom för sågverksindustrien,
att råvarukostnaden vanligen, ehuru ej alltid, blir lägre än längre söderut.
.Vid förädlingen av eget virke inom distriktet bliva transportkostnaderna
4—8 kronor per ton cellulosa lägre än örn samma ved utnyttjas vid sydligare belägna
fabriker. Däremot betungas driften vid Karlsborg av högre infrakter
för vissa förbrukningsartiklar, motsvarande genomsnittligt 50 öre per ton
cellulosa, samt —- i den mån stenkol icke ersättes av träbränsle — av förhöjda
kolfrakter upp till cirka 25 öre per ton cellulosa. Merkostnaden för utfrakten
av cellulosan kan uppskattas till cirka 1:75 kronor per ton. De sammanlagda
merkostnaderna utgöra sålunda cirka 2: 50 kronor per ton cellulosa, men
dessa uppvägas vanligen av det billigare vedpriset samt kunna i alla händelser
icke motivera en transport till sydligare fabriker.

Örn en cellulosafabrik i Norrbotten inom sin storleksklass är fullt konkurrensmässig
med sydligare industrier beträffande produktionskostnaderna,
har den däremot, åtminstone tills vidare, en påtaglig svårighet att räkna med
vid försäljningen. Dess läge medger den icke att utnyttja linjetonnage eller
att kombinera frakter med andra. Dessutom ligger den icke vid järnväg och
är sålunda avskuren från vinterskeppningar över isfria hamnar. Fabriken
kan alltså icke åtaga sig kontinuerliga leveranser av mindre partier utan måste
basera sin försäljning på större poster, där givetvis priskonkurrensen är
stor. Vad detta missförhållande ekonomiskt betyder på den totala försäljningssumman,
kan icke med någon säkerhet beräknas; för en alltefter marknadsförhållandena
växlande del av den försålda kvantiteten torde det betyda upp till
5 kronor per ton. Kristiden med den allmänna tendensen att i möjligaste mån
minska lagerbehållningen hos köparna har givetvis skärpt denna olägenhet.
Med återgång till normala förhållanden samt — på längre sikt — i den mån
pappersindustrien i importländerna successivt koncentreras på större tillverkningsenheter,
kommer svårigheten att bli mindre kännbar.

De sakkunniga upptaga därefter till behandling spörsmålet örn betydelsen
för ortens arbetsmarknad och i skattehänseende
av fortsatt drift vid bolagets anläggningar samt anföra därvid följande:

Antalet vid företaget sedan dess start sysselsatta arbetare och förmän framgår
av följande tablå:

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

21

Medeltal arbetare

Sågverket 1928 .......... 120 (4 mån.)

Medeltal 1929—1933 ....... 155

Cellulosafabriken 1929 ....... 223 (4 mån.)

Medeltal 1930—1933 ....... 158

Medeltal förmän

3 (4 mån.)

4

6 (4 mån.)
6

Under år 1933 utgjorde antalet vid Karlsborg sysselsatta arbetare:

vid sågverket....... 202 man under 310,531 arbetstimmar

» sulfatfabriken.....145 » * 303,305 »

Medelförtjänsten för ackordsarbete utgjorde under år 1933:

för sågverksarbetare........... 107: 54 öre per timme

» brädgårdsarbetare........... 124:02 » > »

» extra brädgårdsarbetare........87:41 » » »

» sulfatfabriken...........112 5114 » » »

Det sammanlagda avlöningsbeloppet vid sågverk och cellulosafabrik utgjorde
under 6-årsperioden 1928—1933 5,300,500 kronor, varav på fabriken
belöpte 2,9I70,000 kronor.

Om man beträffande utdrivningen av sågtimmer med fog kan säga, att
denna i alla händelser skulle hava skett för andra köpares räkning örn Kalixbolaget
ej kommit till stånd, så gäller en liknande invändning blott i mindre
mån för sulfatveden. Bolagets och (under 1932—1933) domänverkets sammanlagda
utbetalningar för sulfatvedens avverkning och intransport åren
1930—1933 utgjorde 1,911,400 kronor. Ej minst länets mindre jordbrukare
utefter Lule, Råne, Töre, Kalix och Torne älvdalar hava haft fördel av sulfatvedsköpen.
Kontrakten örn småleveranser från dylika säljare, som eljest
svårligen kunnat avsätta sina skogsprodukter, hava årligen uppgått till ett antal
av 250—300.

De av bolaget, dess arbetare och tjänstemän inbetalade skattemedlen utgjorde
i kronor: år 1928 53,742, år 1929 152,402, år 1930 215,052, år 1931
213,387, år 1932 213,690, år 1933 205,917 eller tillsammans under åren 1928—-1933 1,054,190 kronor.

Då därtill komma de betydande belopp, som influtit från på andra orter än
Karlsborg bosatta personer, vilka som vedleverantörer och skogsarbetare berens
inkomster genom bolaget, är det enligt de sakkunnigas förmenande tydligt,
att en mycket betydande del av den förlust på cirka 3,000,000 kronor av
huvudsakligen det allmännas medel, som konjunkturförhållandena vållat under
de gångna verksamhetsåren, redan blivit ersatt på andra vägar. Tages då
hänsyn till de besparingar, som rent ekonomiskt vunnits för det allmänna
genom att hjälpåtgärder i form av kontantunderstöd eller relativt improduktiva
nödhjälpsarbeten för befolkningen inom Nederkalix och angränsande kommuner
fått ett så mycket mindre omfång, än vad eljest varit oundvikligt, torde,
trots allt, kostnaderna för företaget hava blivit rikligt ersatta. Än mer gäller
detta naturligtvis, örn ej blott ekonomiska utan även sociala synpunkter läggas
på saken.

Såsom sammanfattning av utredningens resultat anföra
de sakkunniga därefter följande:

Den maskinella utrustningen vid Karlsborgsanläggningen är i gott skick,
men medger på grund av de framsteg, som inom såväl sågverks- och brädgårdssom
cellulosateknikens område gjorts sedan anläggningens tillkomst, numera i

22

Kungl. Maj:ts proposition nr £66.

vissa avseenden icke så låga produktionskostnader som annorstädes ernåtts
med senare tillkomna anordningar. En modernisering av Karlsborgsanläggningen
är för närvarande dock icke i stort sett ekonomiskt motiverad annat än i
samband med en produktionsökning upp till cirka 15,000 standards sågade
varor och cirka 40,000 ton cellulosa.

Även örn nuvarande produktion icke skall avsevärt överskridas, äro dock
komplettering av sågverket med hyvleri för en kostnad av cirka 75,000 kronor
samt viss omläggning av företagets värme- oell kraftförsörjning för en kostnad
ävenledes ej överstigande 75,000 kronor påtagligt önskvärda.

Företagets till cirka 3,000,000 kronor uppgående förlust under dess hittillsvarande
verksamhetstid är i huvudsak att tillskriva det med världskrisen sammanhängande
katastrofala prisfallet på trävaror och cellulosa. Motsvarande
förluster hava, som känt är, under samma tid drabbat andra företag i branschen,
oaktat dessa i motsats till Kalixbolaget ägt det under konjunkturväxlingar
särskilt betydelsefulla stödet av betydande egna skogstillgångar. De
vid företagets planering uppgjorda beräkningarna för anläggningskostnaderna
hava i allt väsentligt visat sig hållbara. Emot de av sakkunniga gjorda förhandsberäkningarna
över erforderligt rörelsekapital synes däremot med skäl
kunna erinras, att alltför ringa hänsyn tagits till de svårigheter och förluster,
med vilka ett nytt företag under sin första verksamhetstid bör räkna.

Ej blott de för Kalixbolagets tillkomst avgörande sociala skälen, vilka alltjämt
hava full aktualitet, motivera åtgärder för företagets framtida bestånd.
Ur nationalekonomisk synpunkt torde företaget, trots därmed förbundna förluster
för aktieägarna, haft fullt berättigande. Detta lärer icke mindre gälla
för den närmaste framtid, under vilken en för trävaru- och cellulosaindustrierna
gynnsam konjunktur synes vara under utveckling.

De åtgärder, som i anledning av Kalixbolagets iråkade läge främst torde sättas
i fråga, äro enligt de sakkunnigas förmenande antingen att uppskjuta
en definitiv sanering av företaget till dess bolagets nuvarande kontrakt örn
virkesleveranser från domänverket utgår vintern 1935—1936 samt tillsvidare
lämna bolaget erforderlig kapitalförstärkning i form av lån, eller ock, att snarast
genomföra den erforderliga saneringen av företaget.

För först angivna alternativ talar enligt de sakkunniga väsentligen följande:

Kalixbolagets hittillsvarande verksamhetstid har infallit under en allmän
ekonomisk kris, som särskilt drabbat cellulosa- och trävaruindustrierna. Först
med år 1934 synes en för bolagets ekonomiska resultat fördelaktig återgång
till normala marknadsförhållanden vara att vänta. De talrika enskilda personer
och lokala samfälligheter i Norrbotten, som tecknat aktier i bolaget, torde
därför icke utan skäl kunna göra gällande, att ett slutligt bedömande av företagets
ekonomiska förhållanden bör ske ej blott på resultaten av en rad exceptionella
krisår utan även efter vad som under ett par år av någorlunda normala
konjunkturer kan framkomma.

Därest på grund härav Kalixbolaget enligt sin hos Kungl. Majit gjorda
framställning skulle beviljas ett lån, torde numera föreliggande omständigheter
påkalla annat lånebelopp än det i framställningen avsedda.

Kapitalbehovet för en årstillverkning och skeppning av 8,500 standards sågade
varor och 20,000 ton cellulosa skulle intill skeppningssäsongens början
innevarande år bliva följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 266. 23

Skuldökning januari.............. 163,210 kronor

» februari .........• . . . 208,260 »

» mars............... 214,260 »

» april............... 259,810 »

» maj ............... 260,260 »

Likvid till domänverket Vs 1934 jämte ränta . . 735,330 »

Summa 1,841,130 kronor.

Av detta belopp beräknas 550,000—850,000 kronor skola täckas av gällande
kreditavtal med aktiebolaget Svenska handelsbanken. Med utgångspunkt från
minsta beloppet, 550,000 kronor, skulle återstå att täcka cirka 1,290,000 kronor.
Då förlagsskulden till aktiebolaget Svenska handelsbanken den 1 januari
1934 uppgick till 1,553,182 kronor, skulle icke ens det högsta här beräknade
beloppet för kreditökningen bringa skulden att uppnå det avtalade maximibeloppet
2,500,000 kronor. Differensen emellan beloppen 850,000 och 550,000
kronor torde böra utgöra reserv för eventuell förskjutning av tiderna för inkomster
och utgifter under första avskeppningsmånaden för säsongen, nämligen
juni månad.

De sakkunniga framhålla därefter önskvärdheten av att till bolagets förfogande
utöver nyssnämnda 1,290,000 kronor kunde ställas 75,000 kronor för
anordnande av hyvleri samt 75,000 kronor för rationellare utnyttjande av
träbränsle, vilket skulle bringa totala erforderliga beloppet för ett nytt lån upp
till 1,440,000 kronor, eller i avrundat tal 1,500,000 kronor. Då lånen från reservationsanslaget
till främjande av enskild företagsamhet i ett flertal fall vore
räntefria under två års tid från utlämnandet, syntes icke omotiverat att räntefrihet
beviljades för nu frågasatt lån intill 1935 års utgång. Enär de sakkunniga
förutsatte, att definitivt avgörande rörande företagets framtida förhållanden
skulle träffas omkring nyssnämnda tidpunkt, hava de sakkunniga
föreslagit, att beslut örn räntefot från den 1 januari 1936 samt örn amorteringstid
då meddelades av Kungl. Majit.

Till stöd för det av de sakkunniga sist angivna alternativet, definitiv sanering,
anföres att bolagets aktiekapital redan gått förlorat till så stor del, att laga
skyldighet till likvidation skulle inträda redan efter en ytterligare förlust av
cirka 300,000 kronor, vilket belopp väsentligt understege den genomsnittliga
årsförlusten under bolagets hittillsvarande verksamhetstid, samt att det osäkerhetstillstånd,
som rådde intill dess att definitiva linjer för bolagets framtid
förelåge, givetvis försvårade en effektiv och planmässig driftledning. De
sakkunniga tillägga därefter:

Örn saneringen sker inom det nuvarande aktiebolaget, kan den genomföras
utan den tidsutdräkt och de icke obetydliga kostnader, som äro förbundna med
ett likvidationsförfarande och överförande av bolagets egendom på ny ägare.
Vidare kunna bolagets enskilda aktieägare kvarstå med den inskränkning, som
betingas av den i alla händelser sannolikt nödvändiga likvidationen av industriföreningen.
Tidigare har ansetts, att ortsbefolkningens aktieägareintresse
i företaget vore av ett visst värde, och denna synpunkt har möjligen ännu
skäl för sig. Slutligen betyder de nuvarande aktieägarnas kvarstående i
företaget, att frågan örn dettas räntabilitetsvärde, vilket under rådande för -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

hållanden är föremål för mycket skiljaktiga uppskattningar, icke har så stor
aktualitet som vid en likvidation.

De sakkunniga anföra vidare i fråga örn utvecklingen av bolagets framtida
verksamhet, på vilken utveckling förslaget om sanering grundats, följande:

Den på lång sikt nödvändiga moderniseringen av anläggningarna synes med
hänsyn till den produktionsökning, som är ofrånkomlig, örn ett nyinvesterat
anläggningskapital skall ge tillfredsställande avkastning, kunna endast successivt
genomföras. Avsättningsmöjligheterna för det sågade virket och än
mer i fråga örn cellulosan torde ännu vara i någon mån ovissa och ett bakslag
på marknaden kan tänkas inträda under år 1935, sedan köparna upphört att,
såsom under senaste året sannolikt skett, öka en efter krisåren alltför knapp
lagerhållning.

Ävenledes kan befaras, att hittillsvarande köpare av timmer från Norrbottensskogarna
icke. omedelbart kunna anpassa sig efter den hastiga nedskärning
av tidigare salubjudna virkesmängder, som uppstår, därest kort efter det nu
iordningställda Sandvik och det snart driftsfärdiga Båtskärsnäs även Karlsborg
med 75 % utökning av produktionen skulle göra anspråk på det virke,
som domänverket kan disponera. Visserligen torde genom de ändrade lagbestämmelser
rörande de enskilda lappmarksskogarna, som innevarande år
trätt i kraft, timmermarknaden komma att få ett visst tillskott, men hur stort
detta blir och huru snart det gör sig gällande är givetvis svårt att förutsäga.

Beträffande kapitalbehovet vid en sanering uttala de sakkunniga följande:

Det av moderniseringsåtgärder föranledda kapitalbehovet torde i förstone
böra inskränkas till förut omnämnda cirka 150,000 kronor för hyvleri och
rationellare bränsle- och kraftförsörjning. Därefter torde i ordningen följa
det utlägg på 830,000 kronor jämte med produktionsökningen sammanhängande
ökning av rörelsekapitalet med cirka 1,150,000 kronor eller tillsammans cirka
2,000,000 kronor, som sågens och brädgårdens iordningställande påkalla. Först
i sista hand .skulle utbyggnaden av cellulosafabriken och därav betingade
avsevärda ökning av såväl anläggnings- som rörelsekapital komma i fråga.

Vid saneringen bör bolagets nuvarande aktiekapital nedsättas till det belopp,
som kan anses återstå av företagets egna kapital, alltså omkring 35 % av nominella
5,004,500 kronor. Erforderligt nytt kapital utgör tillsammans cirka

3,500,000 kronor, motsvarande dels de 1,500,000 kronor, som likvider till domänverket
m. m. enligt föregående utredning omedelbart påkalla, dels cirka
2,000,000 kronor för den i sinom tid utökade sågverksrörelsen. Det på grund
av större försågning högre lagervärdet bör ge möjlighet till ökad förlagskredit
utan bistånd från statens sida. Sålunda torde statsverket icke behöva bidraga
till saneringen med högre belopp, än 3,000,000 kronor. Denna insats förut -sättes skola ske i form av aktieteckning och det nya aktiekapitalet sålunda
komma att utgöra 4,750,000 kronor.

Den förlust, som statsverket i samband med saneringen får att bokföra,
utgöres av skillnaden emellan nuvarande och nedsatt nominellt värde på såväl
de bolagets aktier, som statsverket direkt tecknat, som även större delen av
industriföreningens aktiestock. Därutöver torde vid likvidation av föreningen
framkomma viss förlust, som omnämnes i det följande.

I fråga örn industrif öreningen anföra de sakkunniga slutligen:

Den vid. bildandet av Kalix träindustriaktiebolag föreliggande planen, att
med Föreningen Nederkalix Industri u. p. a. som mellanhand anskaffa en av -

Kungl. Maj:ts proposition nr £66.

25

sevärd del av det nya företagets kapital från enskilda inom orten, har sedermera
visat sig ohållbar. Den långvariga krisen har för ett flertal föreningsmedlemmar,
särskilt jordbrukare och arbetare, gjort det svårt eller omöjligt
att verkställa avtalade amorteringar och räntelikvider. De som säkerheter
lämnade personliga reverserna äro av samma anledning till stor ael värdelösa.
Därjämte synes en påfallande passivitet vid bevakandet av föreningens intressen
hava förelegat från föreningens styrelses sida, vilket även föranlett upprepade
erinringar av föreningens revisorer.

Den ursprungliga planen för amortering och förräntning av det statslån på
1,597,700 kronor, som år 1928 lämnades föreningen, följdes blott till år
1930, då den första amorteringen erlades. Sedermera begärdes och erhölls
uppskov med 1931 och 1932 års amorteringar. År 1933 har föreskriven amortering
underlåtits och icke ens ett sedan länge föreliggande styrelsebeslut om
framställning till Kungl. Maj :t örn uppskov med inbetalning, av förfallen ränta
och amortering har verkställts. Anmärkningsvärt är vidare, att belopp,
som av föreningsmedlemmar inbetalts såsom avbetalning på tecknade aktier,
sedermera av föreningen använts att hos statskontoret likvidera förfallna, men
av flertalet medlemmar försummade räntor. Vid utgången den 30 juni 1933
av senaste räkenskapsår redovisades sålunda en kapitalfordran hos föreningens
medlemmar av 1,395,321:85 kronor emot en kapitalskuld till statskontoret av
1,512,970 kronor. För skillnaden 117,648:15 kronor har statskontoret, ingen
säkerhet i medlemmarnas reverser, enär medlemmarna äga rätt att individuellt
utbekomma sina aktier efter till föreningen gjord inbetalning. Redan vid utgången
av senaste bokslutsåret utgjorde föreningens bokförda fordran för upplupna,
ej betalda räntor 178,910:07 kronor, och denna fordran torde till större
delen vara värdelös. Föreningens styrelse har också själv funnit föreningens
ställning ohållbar och ifrågasatte i sin den 7 september 1933 daterade berättelse,
att föreningen borde träda i likvidation. En sådan åtgärd synes numera
ofrånkomlig och torde icke böra uppskjutas, även örn ett definitivt ordnande
av Kalix Träindustriaktiebolags förhållanden ännu icke skulle anses
lämpligt.

Myndigheterna.

Över bolagets framställning och de sakkunnigas utredning hava infordrade
utlåtanden avgivits av domänstyrelsen den 7 april 1934, av 1933 års skogsindustrisakkunniga
den 13 april 1934, av statskontoret den 14 april 1934, av
statens arbetslöshetskommission den 14 april 1934, av länsstyrelsen i Norrbottens
län den 16 april 1934 samt av socialstyrelsen och kommerskollegium
gemensamt den 20 april 1934.

Domänstyrelsen har till en början framhållit, att styrelsen, då frågan örn
företagets kapitalbehov och ställning i allmänhet varit föremål för särskild
utredning, endast torde hava att yttra sig beträffande säkerheten för det ifrågasatta
lånet. Styrelsen anför därefter:

Domänverkets utestående fordran gent emot bolaget utgör för närvarande
förfallodag den Ve 1934.

tidigare förfallna belopp varå anstånd beviljats . . . 735,329: 34
6 % ränta från Vi—Ve 1934 ............ 16,740: 93 752,070: 27

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

förfallodag den 15/9 1934.

leverans vintern 1932/33 enligt faktura inklusive ränta

till 31/i2 1933 .................. 562,015: 51

6 % ränta från Vi—15/9 1934 ............ 23,474: 85 585,490: 36

förfallodag den 15/s 1935.

ytterligare leverans vintern 1932/33 enligt faktura . . 43,807:15

6 % ränta från 15/9 1934—15/9 1935 ......... 2,628:43

nu pågående leverans, som ännu ej fakturerats men
där virket redan genom märkning och intumning

övergått i bolagets ägo, approximativt...... 730,000: —

6 % ränta från 15/9 1934—15/9 1935 ......... 43,800: — 820,235:58

Summa kronor 2,157,796: 21

Som säkerhet härför innehar domänstyrelsen fastighetsinteckningar till ett
belopp av 2,150,000 kronor, liggande med den förmånsrätt, som framgår av
den ^av de sakkunniga uppgjorda förteckningen (sid. 14).

Påfund av bolagets för närvarande ansträngda ekonomiska ställning torde
det få anses, att de av domänstyrelsen innehavda säkerheterna, som samtliga
komma efter 2,350,000 kronor, vid en tvångsrealisation av bolagets tillgångar
eller nedläggande av rörelsen äro av tvivelaktigt realvärde.

För den händelse att av det utav bolaget begärda lånebeloppet skulle komma
att likvideras domänverkets fordran per den 1 juni 1934, är styrelsen beredd
att avstå vissa av styrelsen nu innehavda inteckningar, som ligga närmast
under 4,500,000 kronor. Härvid är emellertid att märka att efter en dylik
likvid den 1 juni 1934 alltjämt resterar en fordran för domänstyrelsen av omkring
1,400,000 kronor. Då vidare kommande årsleveranser vid nuvarande
prisläge torde komma att uppgå till ett årligt belopp av omkring 775,000 kronor
samt bolaget enligt leveransavtalet äger samtidigt åtnjuta kredit för två
årsleveranser, anser domänstyrelsen att för täckning av domänverkets fordringar
efter sagda 1 juni krävas inteckningar till ett nominellt värde av minst.

1,550,000 kronor. Följaktligen är det högsta inteckningsbelopp, som från domänstyrelsens
sida skulle kunna avstås ■—- efter behörig likvid av det den 1 juni
1934 förfallande beloppet — 600,000 kronor, liggande närmast under 4,500,000
kronor. Därest det den 15 september 1934 till betalning förfallande beloppet
icke skulle då erläggas, utan anstånd i stället medgivas med visst belopp, är
det emellertid nödvändigt, att bolaget hos domänstyrelsen ställer säkerhet jämväl
för sistnämnda belopp.

1933 års skogsindiistrisaklcunniga erinra till en början örn att kommunen
är en blandad skogs-, jordbruks- och industrikommun. Den kommunala utdebiteringen
per skattekrona, vartill komme tyngande landstings- och vägskatter,
utgjorde enligt skogsindustrisakkunniga år 1931 15:40 kronor, år
1932 15:80 kronor och år 1933 17:85 kronor. Antalet skattekronor uppgick
nämnda år till respektive 41,554, 35,831 och 33,327. Till arbetslöshetens
lindrande hade enligt skogsindustrisakkunniga under senare år anvisats
cirka 30,000 kronor per år av kommunala medel.

Skogsindustrisakkunniga anföra därefter följande:

De skäl, av social art, som tidigare föranlett statsmakternas stödåtgärder
till ifrågavarande företag, kunna alltjämt sägas vara för handen. Vid sådant
förhållande synes det finnas fog för att rörelsen alltfort upprätthålles, tills en
för frågans bedömande erforderlig kompletterande utredning hinner verkställas.
Detta så mycket hellre som nu rådande konjunktur inom träindustrien

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

27

av allt att döma måste anses giva grundad förhoppning örn ett förbättrat resultat
av företagets rörelse för innevarande år.

Det nu gällande råvarukontraktet med domänstyrelsen har liksom det föregående
— i och för sig alldeles nödvändiga för bolagets kontinuerliga förseende
med och säkerställande av råvara — lett till att företaget under ett av
de senaste åren fått vidkännas ett högre råvarupris, än marknadsläget för de
färdiga varorna motiverat, medan däremot, då prisläget varit i uppåtgående,
bolaget fått vidkännas en häremot svarande prisförhöjning på råvaran. Det
synes uppenbart, att ett råvarukontrakt, i vilket priserna på det levererade
rundvirket fixeras med ledning av priset pa de färdiga varorna,
bör vara sådant, att det i varje konjunkturläge anpassar sig till priset på
den färdiga varan. Detta är emellertid icke förhållandet med det nu gällande
leveranskontraktet, vilket visserligen anpassar råvarupriserna^ vid ett stigande
konjunkturläge men däremot icke till under senaste årens lågkonjunktur rådande
prisläge.

Ehuru det syntes troligt, framhålla skogsindustrisakkunniga därefter, att
en djupgående sanering av företaget bleve nödvändig, hade skogsindustrisakkunniga
icke på den nu föreliggande utredningen ansett sig kunna taga definitiv
ställning till det i sådant hänseende framlagda förslaget. De förordade
därför för sin del, att den redan verkställda utredningen kompletterades med en
noggrann undersökning av bolagets framtidsutsikter, baserad på bland annat
en allsidig räntabilitetskalkyl. En dylik utredning syntes böra utföras efter
följande linjer:

1. Utredning örn företagets räntabilitet i nuvarande konjunkturläge och
med nu gällande virkesleveranskontrakt med domänstyrelsen samt med nuvarande
produktion.

2. Utredning örn huruvida den nuvarande räntabiliteten kan anses innebära
tillräcklig marginal för att vid en nedåtgående konjunktur lagervärdena skola
kunna anpassas till av prisfallet betingad nivå, ävensom i vilken utsträckning
medel anses kunna reserveras för att göra mot prissänkningen svarande avbetalning
på icke bundna lån.

3. Utredning örn vilka åtgärder, som i motsatt fall anses behövliga för att
förbättra räntabiliteten, varvid eventuella förändringar böra komma under
övervägande beträffande kontraktet med domänstyrelsen, företagets finansiering
och det nuvarande produktionsprogrammet.

Slutligen borde enligt skogsindustrisakkunniga i samband härmed undersökning
verkställas, i vad mån och huruvida möjligheter förefunnes att intressera
enskilt kapital i företaget, sedan det sanerats.

Beträffande industriförening en framhålla skogsindustrisakkunniga önskvärdheten
av att en undersökning verkställdes, i vilken utsträckning aktietecknarna
ägde förmåga att fullgöra åtagna förpliktelser, och, där så befunnes vara fallet,
åtgärder vidtoges för att dessa måtte fullgöra förfallna inbetalningar för
av dem tecknade aktier i industriföretaget.

De sakkunniga tillstyrka slutligen, att sådana finansieringsåtgärder av interimistisk
art i form av lån till minst 1,500,000 kronor vidtoges, att rörelsen
vid bolagets anläggningar kunde ostört fortgå, i avvaktan på resultaten av
den kompletterande utredning, som enligt skogsindustrisakkunnigas mening
borde genomföras med all skyndsamhet.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Statskontoret Ilar hänvisat till att enligt den av Kalix träindustriaktiebolag
framlagda balansräkningen per den 31 december 1933 bolaget häftade i skuld
— i runda tal — till statskontoret med 315,000 kronor, till postsparbanken
med 500,000 kronor och till domänstyrelsen med 1,340,000 kronor, att från
statskontoret utbetalats dels för teckning av statens aktier i bolaget 2,398,500
kronor dels ock, för möjliggörande av aktieteckning i bolaget av enskilda, till
industriföreningen ett lån, å vilket den 31 december 1933 återstode oguldet
omkring 1,513,000 kronor i kapital och 76,000 kronor i förfallna räntor samt
att statens engagement i bolaget sålunda vid nämnda tidpunkt uppginge till
i runt tal 6,142,000 kronor.

Statskontoret har därefter anfört, att den säkerhet, som bolaget kunde erbjuda
för ett nytt lån, utgjordes av hypotek av fastighetsinteckningar med
förmånsrätt näst efter inteckningar å tillhopa 3,900,000 kronor. I betraktande
av de i balansräkningen upptagna värdena å bolagets fasta egendom hade
statskontoret, ur de synpunkter ämbetsverket hade att anlägga på frågor örn
prövning av säkerhet för statslån, funnit, att hypoteket icke vore av beskaffenhet
att utgöra betryggande säkerhet för det nya lånet.

Statskontoret framhåller emellertid, att, därest med hänsyn till de stora belopp,
för vilka staten redan engagerat sig i bolaget, eller av andra skäl, vilka
folie utanför statskontorets bedömande, åtgärder från statens sida ansåges böra
vidtagas för möjliggörande av företagets fortsatta drift, statskontoret icke
ville göra någon erinran mot att det ifrågasatta hypoteket av Kungl. Majit
godtoges såsom säkerhet för det lån, som bolaget kunde komma att erhålla såsom
nödig kapitalförstärkning. Statskontoret förutsatte därvid, att lånet
begränsades till belopp, som kunde befinnas vara oundgängligen erforderligt
för att icke det med lånet avsedda ändamålet skulle förfelas.

Statens arbetslöshetskommission har i sitt utlåtande beträffande arbetslöshetens
och hjälpåtgärdernas omfattning inom Nederkalix kommun under innevarande
budgetår lämnat de uppgifter, som innefattas i följande översikt.

År och månad.

Yid stat-liga reserv-arbeten.

Yid stats-kommunala
reserv-arbeten.

Kurser
med dag-understöd.

Kurser
utan dag-understöd-

Dagunder-stöd med
statsbidrag

Ej hjälpta.

Summa.

1933:

joli.....

506

—

—

—

344

158

1,008

augusti . . .

543

—

—

—

345

152

1,040

september . .

645

37

—

—

318

170

1,170

oktober . . .

600

41

—

—

350

226

1,217

november . .

505

40

—

—

350

573

1,468

december . . .

457

37

—

—

610

356

1,460

1934:

januari ....

585

34

80

—

501

81

1,281

februari . . .

630

27

80

4

343

86

1,170

mars.....

570

19

20

4

350

172

1,135

Kungl. Maj:ts proposition nr £66.

29

Kommissionen har vidare meddelat, att den icke ansett sig böra ingå på ett
bedömande av de olika spörsmål av ekonomisk och annan art, som närmare
behandlas i de sakkunnigas promemoria.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har beträffande de enligt länsstyrelsens förmenande
vägande skäl, som motivera Kalixindustriens betydelse för Norrbottens
län, hänvisat till ärendets tidigare riksdagsbehandling. Enligt länsstyrelsen
förtjänade det emellertid framhållas, att de vid företagets planläggning
antagna förutsättningarna för detsamma visat sig riktiga. Läget vid
god hamn i Kalixälvens mynning och i närheten av andra virkesförande vattendrag
vore vidare enligt länsstyrelsen obestridligen det gynnsammaste för
en förädlingsindustri för övre Norrbottens virke, varjämte torde beaktas, att
senare tiders erfarenheter på isbrytningens område pekade hän på större möjligheter
för förlängd skeppningssäsong, örn så skulle erfordras, än man tidigare
räknat med.

Länsstyrelsen har vidare framhållit, att det stöde för länsstyrelsen klart,
att det för det allmänna vore av given betydelse, att bolaget bereddes bistånd
för sin fortsatta verksamhet. Bolagets ledning, med vilken länsstyrelsen samTått,
hade förklarat, att den sökt begränsa sin lånebegäran inom snävast tänkbara
belopp, men hade tillika velat framhålla, att det för bolagets ekonomi vore
till den största fördel örn lånebeloppet för de ändamål de sakkunniga angivit
kunde sättas till det av dem ifrågasatta beloppet. Länsstyrelsen holle före,
att med en definitiv sanering kunde anstå, särskilt som en sanering längre
fram måhända kunde underlättas vid de nu skymtande förbättrade trävarukonjunkturerna.
För sin del ville länsstyrelsen förorda, att bolaget beviljades
ett lån på 1,500,000 kronor, helst räntefritt till utgången av år 1935, vid vilken
tid nyreglering torde vara att vänta i fråga örn företagets råvaruförsörjning
och andra affärsförhållanden.

Kommerskollegium och socialstyrelsen åberopa till en början sina gemensamma
utlåtanden den 20 maj 1927 och den 6 mars 1931 rörande återupptagande
och upprätthållande av verksamheten vid Karlsborgs sågverk och sulfatfabrik,
vilka utlåtanden finnas i huvudsak återgivna i propositionen nr 252
år 1927 (sid. 24) och i propositionen nr 197 år 1931 (sid. 28).

Ämbetsverken framhålla därefter, att de ansåge sig kunna i huvudsak vitsorda
de sakkunnigas uppgifter såväl rörande det allmänna läget inom de grenar
av trävaruindustrien, som här vore i fråga, nämligen sågverksrörelse och
sulfatmassefabrikation i Norrbotten, som beträffande de speciella förhållanden,
vilka lett till Karlsborgsverkens nuvarande nödläge. Den brydsamma finansiella
situation, vari sökandebolaget befunne sig, vore uppenbarligen till
väsentlig del en följd av sammanstötande ogynnsamma omständigheter, däribland
framför allt de av den ekonomiska världskrisen framkallade avsättningssvårigheterna
för bolagets produkter samt dollarvalutans fall. Ämbetsverken
ansåge sig dock jämväl böra erinra därom, att vissa förslag, som av
dem i åberopade utlåtande den G mars 1931 framställts rörande formen för

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

då ifrågasatt statligt bidrag saint angående omläggning av bolagets kredit
och bokföringsmässig sanering av företaget (innefattande bland annat avskrivning
av redan konstaterad betydande förlust), icke för det dåvarande
vunnit bifall, en omständighet, som säkerligen bidragit att skärpa svårigheterna.

Beträffande de av de sakkunniga uppställda alternativen »låneprovisorium»
och »omedelbar sanering» anföra ämbetsverken följande:

Sagda två alternativ torde i själva verket icke representera alldeles skilda
linjer, utan låneprovisoriet lärer få betecknas såsom en inledande operation
närmast avsedd att genom likviditetens återställande förebygga ett avbrott i
verksamheten samt att bereda tid för planläggning av mera omfattande åtgärder
för att definitivt konsolidera och skapa betryggande förutsättningar för
en ekonomiskt försvarlig drift.

Då risken för driftens inställande av brist på rörelsekapital synes överhängande,
lärer situationen kräva ett omedelbart ingripande från statens sida.
Gällande bestämmelser för användning av det till främjande av enskild företagsamhet
anvisade reservationsanslaget å riksstaten för innevarande budgetår
synas icke utgöra hinder för att ur sagda anslag bereda ett låneunderstöd
för ändamålet i fråga.

Ämbetsverken förorda för sin del statslån åt sökandebolaget, i anslutning
till de sakkunnigas såsom »låneprovisorium» betecknade alternativ.

I fråga örn det av de sakkunniga föreslagna lånebeloppet av 1,500,000 kronor,
framhålla ämbetsverken, att däri inginge vissa belopp för en del såsom
önskvärda betecknade nyanläggningar. Det syntes emellertid ämbetsverken
icke lämpligt att vid nu ifrågasatta kapitalförsträckning gå utöver det belopp,
som oundgängligen erfordrades för att tillgodose det omedelbara finansieringsbehovet,
vilket de sakkunniga beräknat till 1,290,000 kronor eller, avrundat
uppåt, till omkring 1,300,000 kronor. Ämbetsverken föreslå därför, att lånebeloppet
sättes till 1,300,000 kronor samt att till grund för lånevillkoren lägges
bolagets erbjudande med de tillägg, som av de sakkunniga föreslagits. Ämbetsverken
erinra därjämte, att av lånebeloppet åtskilligt mer än hälften
bomme att tillgodogöras statliga verk och fonder.

Ämbetsverken anföra därefter följande:

Örn på sålunda föreslaget sätt bolagets likviditet för tillfället bevaras, torde
utredningen angående Kalixbolaget och dess förhållande till staten böra fortsättas.
Det torde av hittills vunnen erfarenhet framgå och av de sakkunnigas
undersökning bekräftas, att företaget lider av vissa organisatoriska och
tekniska svagheter, som måste bortarbetas, örn ett tillfredsställande resultat
av driften skall kunna ernås. Ämbetsverken tillåta sig framhålla två särskilda
omständigheter, vilka bolaget som sådant icke kunnat direkt påverka.
Den ena är den form för aktieinnehav, som representeras av den med statsmedel
finansierade aktieägaresammanslutningen Kalix industriförening u. p. a.
Såsom de sakkunniga antyda, kan detta sätt för ortsintressets mobilisering av
olika anledningar icke anses lyckat, utan måste otvivelaktigt snarast ersättas
med någon annan anordning. En annan svaghet av ännu mera betydelsefull
art är, att bolagets råvaruförsörjning icke är baserad på egna skogstillgångar
eller fria inköp, utan bunden genom kontrakt med domänstyrelsen
såsom ensamleverantör. De motsatser mellan olika statsintressen, som hittills

Kungl. Majlis proposition nr 266.

31

icke kunnat vid ifrågavarande överenskommelser mellan bolaget och domänstyrelsen
vinna en tillfredsställande lösning, måste vid en rekonstruktion av
Kalixbolaget på ett eller annat sätt bringas att upphöra. Den nuvarande
ordningen härutinnan torde i längden visa sig icke erbjuda tillräckligt fast
grund för företagets ekonomiska bestånd.

Sammanfattningsvis anföra ämbetsverken slutligen följande:

Med hänsyn till den stora roll, som sökandebolaget spelar i bygdens näringsliv,
och i betraktande av den i dessa trakter rådande omfattande arbetslösheten,
skulle ett avbrott av bolagets verksamhet på sätt nu synes hota, tvivelsutan
te sig såsom en ekonomisk och social katastrof för hela bygden.
Vidare skulle ett sådant avbrott innebära, att effekten av tidigare ansenliga
ekonomiska insatser från statens sida ginge förlorade.

Under sådana förhållanden och då det icke gives rådrum för mera ingående
överväganden, synes det ofrånkomligt, att det såsom erforderligt minimum
beräknade beloppet, 1,300,000 kronor, nu ställes till förfogande.

Emellertid måste de förhållanden, under vilka staten synes böra vidkännas
dessa i och för sig betydande uppoffringar, betraktas såsom otillfredsställande.
De innebära i själva verket ett rent tvångsläge. Och fara föreligger för att
-—- örn ej särskilda åtgärder vidtagas — staten snart nog åter kan ställas inför
en liknande situation.

Inga garantier finnas nämligen för att icke bolaget inom en snar framtid
kan befinna sig i ett liknande brydsamt ekonomiskt läge, där ytterligare ekonomiska
ingripanden från statens sida kunna påkallas från bolagets sida och
av enahanda skäl, som åberopas för den nu ifrågasatta statsåtgärden, kunna
befinnas ofrånkomliga. Redan i de sakkunnigas utredning pekas på behovet
av ganska betydande kapitalinvesteringar såsom behövliga och lämpliga förutsättningar
för en ekonomisk drift. Vidare är prisläget trots viss förbättring
alltjämt tryckt, särskilt på cellulosamarknaden, och någon säkerhet för att
fortsatta driftsförluster kunna undvikas gives icke. Även örn konjunkturen
i avsevärd mån skulle svänga i gynnsam riktning, befinner sig bolaget dock
i en så invecklad och egenartad ekonomisk ställning, att det näppeligen är
mäktigt att med egna krafter genomföra en rationell ekonomisk sanering.

Det må erkännas, att bolaget bedrivit sin verksamhet under en period, där
åtskilliga olyckliga faktorer på ett säreget sätt samverkat till ett ogynnsamt
resultat. Icke desto mindre har det nu föreliggande läget icke inträtt alldeles
oförutsett. Ämbetsverken tillåta sig härvid hänvisa till de farhågor, som
uttalades i deras utlåtande i ämnet år 1931. Dessa farhågor ha i hög grad besannats,
och ämbetsverken ha ingen anledning att frånträda sin då uttalade
principiella uppfattning. De synpunkter, åt vilka ämbetsverken då gåvo uttryck,
synas allt fortfarande förtjäna beaktande.

Med anledning härav förorda ämbetsverken att hela frågan örn ifrågavarande
industris upprätthållande i god tid göres till föremål för en allsidig
och sakkunnig utredning och att det hittillsvarande, i längden uppenbarligen
ohållbara ekonomiska provisoriet avlöses av en genomtänkt ekonomisk plan
på längre sikt, varvid givetvis bör anmärkas, att betydande olikheter i de ekonomiska
förutsättningarna för verksamheten kunna föranledas av konjunkturens
på detta område särskilt stora kastningar.

Under åberopande av det anförda hava ämbetsverken dels anmält, att de i
nuvarande situation ej ville motsätta sig, att åt sökandebolaget nu beviljades
ett lån att på föreslagna villkor utgå med 1,300,000 kronor, dels ock, under
åberopande av sitt gemensamma utlåtande den G mars 1931, hemställt, att

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj :t täcktes låta föranstalta örn allsidig utredning rörande de ekonomiska
förutsättningarna för den så kallade Kalixindustrins upprätthållande
samt örn den medverkan från statens sida i olika hänseenden, som för
sådant ändamål kunde befinnas böra ifrågakomma.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att driften vid Kalix träindustriaktiebolags
anläggningar vid Karlsborg icke kan upprätthållas, därest icke
bistånd i en eller annan form lämnas bolaget. Innan jag övergår till de skäl,
som enligt mitt förmenande tala för att ytterligare stöd lämnas bolaget från
statens sida, torde jag böra något beröra de allmänna betingelserna för industriell
verksamhet av ifrågavarande slag inom övre Norrbotten. Det torde
därvid böra förutskickas, att orsakerna till det olyckliga resultatet av den hittills
bedrivna verksamheten vid bolagets anläggningar huvudsakligen måste
sökas i den fullständiga omkastning av de vid bolagsbildningen föreliggande
konjunkturerna, som ägt rum och som blivit särskilt kännbar för ett företag,
vilket redan från början varit hänvisat till knappt tillmätta kapitaltillgångar.
Såsom kommerskollegium och socialstyrelsen framhållit, torde den brydsamma
ekonomiska situation, vari bolaget för närvarande befinner sig, till väsentlig
del vara en följd av sammanstötande ogynnsamma omständigheter,
däribland framför allt de av den ekonomiska världskrisen framkallade avsättningssvårigheterna
för företagets produkter samt dollarvalutans fall.

Redan tidigare har under frågans riksdagsbehandling framhållits, att de naturliga
betingelserna för en industriell anläggning av ifrågavarande typ inom
Kalixorten vore ungefär likvärdiga med betingelserna på andra håll, där liknande
industriell verksamhet dreves. De särskilt tillkallade sakkunniga hava,
såsom framgår av den av mig lämnade redogörelsen, anställt en jämförelse
mellan tillverkningskostnader och produktpris vid Kalixindustrien och industrier
i Norrlands sydligare skeppningsdistrikt. Denna jämförelse har givit
vid handen, att råvarukostnaden vad sågverksdriften beträffar ofta hållit
sig lägre i övre Norrbottens öppna marknad än i distrikten Piteå—Härnösand
och därmed kompenserat den merkostnad i utfrakt, som belastar Norrbottensågarna
gentemot exempelvis de i Härnösandsdistriktet belägna. Vad
åter cellulosatillverkningen angår, uppvägas de merkostnader, framför allt
bestående av högre infrakter för vissa förbrukningsartiklar, som betunga driften
vid Karlsborg, av lägre råvarukostnader och billigare vedpris. Däremot
kan icke förnekas, att cellulosatillverkningen i Norrbotten har en påtaglig
svårighet att räkna med vid försäljningen. Emellertid torde ett uppehållande
av sågverks- och cellulosaindustri inom övre Norrbotten vara att föredraga
framför en transport av råvaran till sydligare belägna industrier.

Med hänsyn till de sålunda påvisade allmänna betingelserna för industriell
drift av ifrågavarande slag inom Kalixorten synes mig staten, som dels direkt
tecknat aktier i Kalixbolaget till ett belopp av 2,398,500 kronor, dels ock för
möjliggörande av aktieteckning i bolaget av enskilda tillhandahållit industriföreningen
ett lån, å vilket den 31 december 1933 återstod oguldet omkring

1,513,000 kronor i kapital och 76,000 kronor i förfallna räntor, bäst tillgodose
sina ekonomiska intressen i företaget genom fortsatt drift vid dess anläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr £66.

33

Frågan om ytterligare bistånd från statens sida för driftens uppehållande
bör emellertid framför allt ses ur sociala synpunkter. Av de av arbetslöshetskommissionen
lämnade uppgifterna framgår, att en omfattande arbetslöshet
råder inom Nederkalix kommun. Ett nedläggande av bolagets
verksamhet skulle självfallet i hög grad försvåra de rådande förhållandena.
Då arbetslösheten för närvarande nått avsevärt större omfattning än vid
tidpunkterna för statens tidigare ingripanden, synas mig de skäl, som förut
lett till bistånd från statens sida, alltjämt kunna med oförminskad styrka
åberopas. Beaktas bör jämväl att en ökad arbetslöshet givetvis skulle sträcka
sina verkningar även till befolkningsgrupper, som icke direkt arbeta för bolagets
räkning. I betraktande av kommunens under senare år sjunkande skatteunderlag
torde med visshet kunna förutsägas, att en driftinställelse vid Karlsborgsverken
skulle få mycket ödesdigra konsekvenser för kommunen i dess
helhet samt för statsverket nödvändiggöra än längre gående åtgärder till hjälp
åt det växande antalet arbetslösa.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang erinra, att min företrädare i ämbetet
vid övervägandet av de senast vidtagna stödåtgärderna framhållit, att
man vid bedömandet av frågan örn bistånd av statsmedel till bolaget icke borde
bortse från det förhållandet att, örn dåvarande prisförhållanden bomme att
förbliva oförändrade under en längre tid, ytterligare förluster för bolaget icke
torde kunna undgås. På grund av den stora betydelsen ur olika sociala synpunkter
av rörelsens fortgång hade departementschefen, detta oaktat, kommit
till den uppfattningen, att staten borde för Kalixbolaget möjliggöra att i dittillsvarande
omfattning fortsätta verksamheten. De befarade förlusterna hava
inträffat, men nuvarande konjunkturer ingiva av allt att döma förhoppningar
örn förbättrade resultat av bolagets rörelse.

I likhet med kommerskollegium och socialstyrelsen är jag av den uppfattningen,
att förhållandena äro sådana, att det icke gives rådrum för mera ingående
överväganden, enär risken för driftens inställande av brist på rörelsekapital
synes överhängande. Jag nödgas därför nu inskränka mig till att föreslå
åtgärd i syfte att tillgodose bolagets behov av dylikt kapital. Emellertid
är det min avsikt att, så snart riksdagens beslut i denna del föreligger, inför
Kungl. Maj :t framlägga förslag till en allsidig och sakkunnig utredning av
frågan örn förevarande industris upprätthållande och den medverkan från statens
sida i olika hänseenden, som i fortsättningen kan befinnas böra ifrågakomma,
därvid de riktlinjer, som antytts av 1933 års skogsindustrisakkunniga
samt nyssnämnda ämbetsverk, skola beaktas. I samband därmed finner jag
i hög grad påkallat, att, i anslutning till vad skogsindustrisakkunniga framhållit,
det mycket otillfredsställande sätt, på vilket industriföreningen fullgjort
sina förpliktelser gentemot statsverket, blir föremål för närmare undersökning
i syfte att jämväl i detta avseende förutsättningar för ordnade förhållanden
må uppnås.

Av det sagda framgår, att jag tillstyrker, att bolaget nu tilldelas lån av statsmedel
för likviditetens återställande. Såsom framhållits hava de sakkunniga
föreslagit, att lånesumman måtte fastställas till 1,500,000 kronor, i vilket be Bihang

till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr £66, 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 266.

lopp inginge kostnaderna för vissa särskilt önskvärda nyanläggningar. Kommerskollegium
och socialstyrelsen hava ifrågasatt, att kapitalförstärkningen
icke skulle gå utöver det belopp, som oundgängligen erfordras för att tillgodose
det omedelbara finansieringsbehovet, vilket av de sakkunniga beräknats till
ett belopp av 1,290,000 kronor. Enligt min mening tala vägande skäl för
att lånebeloppet i enlighet med de sakkunnigas, av skogsindustrisakkunniga
och länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrkta förslag fastställes till 1,500,000
kronor.

Beträffande förräntnings- och amorteringsvillkor synes det böra ankomma på
Kungl. Maj:t att fatta beslut. Likaledes torde Kungl. Maj:t böra hava att
pröva säkerheterna för det ifrågasatta lånet.

För beredande av medel för ändamålet torde anslag böra anvisas å nästkommande
års riksstat. Finansieringen synes böra ske genom ett anslag, som
anvisas såsom kapitalökning å fonden för låneunderstöd. Anslaget torde böra
erhålla reservationsanslags natur. Med hänsyn bland annat till vad statskontoret
anfört angående beskaffenheten av de hypotek, som skulle läggas såsom
säkerhet för ifrågavarande lån, har jag, efter samråd med chefen för
finansdepartementet, ansett mig böra föreslå, att anslaget anvisas att utgå av
skattemedel.

Under hänvisning till vad jag nu anfört och under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas, utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen att

dels medgiva att till stöd åt Kalix träindustriaktiebolag må
på de villkor, som av Kungl. Majit bestämmas, utlämnas ett
lån å 1,500,000 kronor,

dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Statens
utlåningsfonder.- Fonden för låneunderstöd» för sagda
ändamål för budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag,
att utgå av andra statsinkomster än lånemedel,
av .................................. kronor 1,500,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

'' f II. Vinell.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341087