Kungl. Majlis proposition nr 265.

1

Nr 265.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående anslag till särskilda
åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten;
given Stockholms slott den 27 april 1934.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 april
1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning
med cheferna för kommunikations-, finans-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen
:

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkt 9, har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1934/1935 beräkna
ett extra reservationsanslag av 17 miljoner kronor. Detta belopp hade av statens
arbetslöshetskommission preliminärt beräknats bliva erforderligt för kontant
understödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst m. m.

Jag anförde vid anmälan av denna fråga, att jag vid anslagsberäkningen
icke funnit anledning att frångå arbetslöshetskommissionens preliminära uppBihang
lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 265. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

fattning om storleken för nästa budgetår av anslaget till bekämpande av arbetslösheten.
Därvid, framhöll jag, hade hänsyn även tagits till att nyligen
påbörjad ytterligare utredning rörande åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten
kunde komma att medföra vissa utgifter utöver vad kommissionen haft
skäl räkna med.

Sedermera har Kungl. Maj :t i proposition nr 235 på min hemställan föreslagit
riksdagen, bland annat, att för budgetåret 1934/1935 anvisa dels under
femte huvudtiteln till bekämpande av arbetslösheten ett extra reservationsanslag
av 9,000,000 kronor, dels bland utgifter för kapitalökning under rubrik »Fonden
för förlag till statsverket» till statliga och statskommunala reservarbeten
ett extra reservationsanslag av 46,000,000 kronor, att utgå av lånemedel. Jag
erinrade i detta sammanhang tillika därom, att Kungl. Maj :t på min hemställan
den 8 december 1933 bemyndigat chefen för socialdepartementet att
tillkalla särskilda sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med fortsatt
utredning i olika hänseenden av frågor sammanhängande med ungdomsarbetslösheten
och åtgärder i anledning av densamma. Enär de ifrågavarande
sakkunniga då ännu icke hunnit fullgöra sitt uppdrag, förklarade jag mig i
propositionen icke beredd att taga ståndpunkt till frågan örn de åtgärder, som
lämpligen kunde vidtagas till avhjälpande av ungdomsarbetslösheten, utan
anhöll jag att senare få återkomma till denna angelägenhet. Beträffande kostnaderna
under nästkommande budgetår för verksamheten i fråga förordade
jag, att de i första hand skulle bestridas från ett för ändamålet särskilt upptaget
anslag, varför hänsyn till ifrågavarande kostnader icke behövde tagas
vid beräkningen av anslaget till bekämpande av arbetslösheten. Från detta
borde emellertid av praktiska skäl alltjämt bestridas de centrala administrationskostnaderna
för sagda verksamhet, varvid jag tillika förutsatte, att hinder
icke borde möta att, därest Kungl. Maj :t så funne erforderligt, taga detsamma
i anspråk jämväl för hjälp åt unga arbetslösa.

Sedan de sakkunniga den 29 mars 1934 avgivit betänkande och yttranden
häröver avgivits av olika myndigheter och organisationer, anhåller jag att ånyo
få till behandling upptaga frågan örn särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten.

Spörsmålet örn ungdomsarbetslösheten föranledde 1931 års riksdag att hemställa
om utredning rörande utvägarna att med hänsyn till den förefintliga
arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta förvärvandet av
yrkesutbildning samt angående möjligheterna till förbättrad arbetsförmedling
för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga arbetsförmedlingen
ännu icke ernått effektiv organisation. I anledning härav bemyndigade Kungl.
Maj :t den 12 juni 1931 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga
för frågans utredning. De i anledning härav tillkallade sakkunniga antogo
benämningen ungdomsarbetslöshetssakkunniga. Genom beslut den 28 oktober
1932 föreskrev Kungl. Maj:t, att de sakkunnigas uppdrag inom viss
bestämd tid skulle upphöra.

Vid behandlingen av förslag till 1933 års riksdag angående åtgärder till ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 865.

3

betslöshetens bekämpande anförde jag (prop. 216/1933 sid. 15), att den sida
av arbetslösbetsfrågan, som avsåg läget för de unga, vilka uppnått arbetsför
ålder men ännu icke lyckats få fast anställning i något yrke, måste ägnas
alldeles särskild uppmärksamhet. Jag redogjorde också för olika uppslag,
som framförts från skilda håll, ävensom för innehållet i en av ungdomsarbetslöshetssakkunniga
avgiven, den 15 februari 1933 dagtecknad promemoria,
men uttalade därvid, att jag icke vore beredd att då taga ståndpunkt
till dessa uppslag. Enligt min mening kunde dessa endast vinna på att senare
i ett sammanhang upptagas till närmare skärskådande, i syfte att förslag i
ämnet skulle kunna föreläggas 1934 års riksdag.

Emellertid föreslog på min hemställan Kungl. Maj :t i samband med proposition
örn införande av frivillig arbetslöshetsförsäkring en utbyggnad i olika
avseenden av den offentliga arbetsförmedlingen, därvid, bland annat, beaktades
önskemålen om åstadkommande av en effektivare arbetsförmedling för
ungdom.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag anslöt sig i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 17 till den uppfattning jag uttalat med anledning av ungdomsarbetslöshetssakkunnigas
berörda promemoria. Utskottet förklarade i
samband därmed, att en vidare utveckling av särskilda anordningar för arbetsförmedling
för ungdom vore synnerligen önskvärd, och uttryckte sin förhoppning,
att angelägenheten därav måtte i möjligaste mån av Kungl. Majit beaktas.
Därest förslaget örn arbetslöshetsförsäkring och därmed sammanhängande
omorganisation av arbetsförmedlingen icke av riksdagen bifölles, ansåge sig
utskottet emellertid icke kunna på den dittillsvarande utredningen tillstyrka,
att enbart med hänsyn till behovet av effektivare arbetsförmedling för ungdom
omläggning skedde av grunderna för statsbidrag till förmedlingen.

I anledning av väckta motioner uttalade sig utskottet därjämte i vissa frågor,
som sammanhänga med ungdomsarbetslösheten. Utskottet tillstyrkte sålunda,
att försöksvis skulle anordnas viss form av s. k. frivillig arbetstjänst
samt friluftskurser för manlig ungdom. Därvid framhöll utskottet tillika,
att, om de erfarenheter, som under budgetåret 1933/1934 vunnes av dylika åtgärder,
därtill gåve anledning, ett på dessa grundat förslag i ämnet syntes
vara att motse till nästa års riksdag. Frågan om lämpliga arbetsobjekt utgjorde
därvid ett spörsmål, som behövde göras till föremål för närmare övervägande.

Ett motionsvis väckt förslag örn pensionering av äldre arbetare i syfte
att bereda arbetstillfällen för unga arbetare fann utskottet sig icke kunna
tillstyrka men förordade, att frågan gjordes till föremål för närmare utredning
i samband med den allmänna undersökning av medlen mot ungdomsarbetslösheten,
som jag i mitt nyss återgivna uttalande förebådat.

Motionsvis framställda förslag om provisorisk utvidgning av den ordinarie
skolorganisationen såsom ett led i strävandena att bekämpa ungdomsarbetslösheten
avstyrktes ävenledes av utskottet utom i vad angick användande av
arbetslöshetsmedel för möjliggörande av kurser för unga arbetslösa vid kommunala
och enskilda yrkesundervisningsanstalter samt för upprättande och

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

drift av provisoriska folkhögskolor och extra folkhögskoleavdelningar för unga
arbetslösa. Utskottet sade sig förvänta, att nied ledning av de erfarenheter,
som i sistnämnda hänseenden komme att vinnas under innevarande budgetår,
ett närmare utarbetat förslag i ämnet skulle, därest omständigheterna därtill
föranledde, av Kungl. Majit föreläggas 1934 års riksdag.

Vidare må erinras örn riksdagens medgivande, att, för den händelse det vid
fortsatt utredning visade sig lämpligt och ändamålsenligt, viss del av det för
bekämpande av ungdomsarbetslösheten anvisade beloppet av Kungl. Maj :t
finge användas för understöd åt s. k. arbetskolonier. Riksdagen medgav tilllika,
att av det för bekämpande av arbetslösheten anvisade anslaget, ett belopp
av 2,000,000 kronor finge användas till åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.

1933 års riksdag avslog Kungl. Majits förslag rörande arbetslöshetsförsäkring
samt lämnade i anledning därav jämväl förslagen i vad de avsågo den
offentliga arbetsförmedlingen utan bifall.

Med erinran örn vad som sålunda förevarit, upptog jag, efter gemensam beredning
med chefen för ecklesiastikdepartementet, frågan till förnyad prövning
den 8 december 1933. I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Majit bemyndiga
chefen för socialdepartementet tillkalla tre sakkunniga att inom departementet
biträda med fortsatt utredning i olika hänseenden av frågor sammanhängande
med ungdomsarbetslösheten och åtgärder i anledning av densamma.
I samband därmed uttalade jag till statsrådsprotokollet i huvudsak
följande.

Vid den ifrågavarande utredningen bör undersökas såväl vad som kan uträttas
för att på längre sikt förbättra arbetsmöjligheterna för de yngre årsklasserna
som ock vilka ytterligare hjälpåtgärder, som omedelbart kunna vidtagas
till avhjälpande av nuvarande arbetslöshetssituation. Med den sålunda
förordade utredningen åsyftar jag icke ytterligare undersökning av de utvägar,
som förordats i den av ungdomsarbetslöshetssakkunniga år 1933 ingivna
promemorian, som endast berör vissa spörsmål i samband med frågan örn förbättrad
arbetsförmedling för ungdom. I den mån de sålunda givna uppslagen
kunna anses vara av värde, komma de att beaktas i annat sammanhang. Frågan
örn förbättrad arbetsförmedling för ungdom är nämligen under behandling
i samband med förnyat övervägande i ärendet rörande införande av arbetslöshetsförsäkring.

Emellertid finnas andra spörsmål rörande ungdomsarbetslösheten, som synas
mig vara av stor vikt. Grundläggande för hela frågans bedömande bör tydligen
vara en såvitt möjligt noggrann kunskap om ungdomsarbetslöshetens omfattning
och karaktär. Vissa uppgifter i detta hänseende förelågo redan vid
sista riksdagens behandling av frågan, men grundligare kännedom i ämnet synes
önskvärd. Arbetslöshetskommissionen har också från kommunerna i riket
införskaffat uppgifter härom. Huruvida den närmare bearbetningen av dessa
uppgifter för skyndsamt vinnande av så fullständig utredning som möjligt bör
överlämnas åt de sakkunniga, som jag anser böra tillkallas, är tydligen en
lämplighetsfråga, som bäst kan avgöras i samråd mellan arbetslöshetskommissionen
och de blivande sakkunniga. Utredningen torde jämväl böra giva en
bild av i vilken utsträckning de unga arbetslösa hittills kommit i åtnjutande
av det allmännas hjälpåtgärder i anledning av arbetslösheten.

En annan huvudpunkt i utredningen synes böra vara en såvitt möjligt grundlig
undersökning rörande de arbetsområden och arbetstillfällen, som lämpa sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

5

för de unga. Med en sådan undersökning avser jag, att man bör söka erhålla
en uppfattning om inom vilka yrken och yrkesspecialiteter i större utsträckning
förekomma arbeten, vilka till sin natur äro sådana, att de lämpligen borde kunna
i första hand stå öppna för de unga. Därjämte bör undersökas, i vad mån
det allmännas hjälpåtgärder kunna inriktas på skapande av särskilda arbetstillfällen
av beskaffenhet, att de unga arbetslösa kunna med fördel dit hänvisas
— jag utgår nämligen från att det ur olika synpunkter är till fördel, örn
särskilda arbeten kunna anordnas för yngre arbetslösa. En sådan inventering,
som jag nu ifrågasatt, torde ur olika synpunkter kunna bliva av betydelse som
utgångspunkt för övervägande av åtgärder på längre eller kortare sikt i anledning
av arbetslösheten. Vad angår åtgärder av mera permanent karaktär,
torde man nämligen genom en sådan undersökning kunna erhålla uppfattning
örn vilka möjligheter, som må kunna uppdrivas för att bereda de unga utbildning
genom deltagande i arbetet inom respektive yrken — en form av utdaning,
som tydligen är den lämpligaste och mest effektiva. Härvid lärer även böra
beaktas den betydelse vidgad möjlighet till tidigare fullgörande av värnpliktstjänstgöringen
kan hava i förevarande sammanhang.

Vad härefter angår åtgärder av mera omedelbar betydelse, torde det vara
en allmän uppfattning, att de försök, som i enlighet med riksdagens beslut hittills
anordnats med s. k. arbetsläger för unga arbetslösa, i det stora hela slagit
väl ut. Enligt min uppfattning bör man också, såvitt nu kan förutses,
med all kraft under nästa budgetår söka åstadkomma en utvidgning av dylika
åtgärder. För att detta skall kunna ske, kräves emellertid viss utredning,
nämligen ej blott i fråga örn lämpliga arbetsobjekt utan även beträffande tillgång
på lämpliga ledare, närmare utformande av och eventuella modifikationer
i reglerna för verksamheten m. m.

I anslutning till särskilda utskottets uppfattning torde böra undersökas, i vad
mån erfarenheterna av de gjorda försöken med kurser för arbetslös ungdom
inom den ordinarie skolorganisationens ram motivera åtgärder från statens sida
för fortsättning, utvidgning och systematisering av dylik kursverksamhet.
Vad däremot angår frågan om utvidgning av den ordinarie skolorganisationen
genom förlängning av den ordinarie skoltiden, utgör den ett ämne, som är
föremål för utredning och övervägande i annan ordning. Detsamma är förhållandet
beträffande ifrågasatt pensionering av äldre arbetare.

Med stöd av sagda bemyndigande tillkallade jag den 16 januari 1934 undervisningsrådet
A. N. Thomson, bruksdisponenten friherre J. G. G. G. De Geer
och t. f. aktuarien A. V. Wallentheim att såsom sakkunniga biträda med sagda
utredning, med uppdrag för Thomson att vara ordförande för de sakkunniga.
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 januari 1934 tillkallades samma
dag ytterligare såsom sakkunnig agronomen J. S. Svensson.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1934 års sakkunniga rörande
ungdomsarbetslösheten, hava, såsom redan antytts, den 29 mars 1934 till mig
överlämnat utredning angående åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten,
vilken utredning därefter befordrats till trycket och intagits i serien
statens offentliga utredningar (1934: 11).

I anledning av utredningen hava infordrade utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,
statens arbetslöshetskommission, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöveistyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och statens egnahemsstyrelse, varjämte svens -

6

Kungl. Majlis proposition nr 265.

ka arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige oell centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund, som beretts tillfälle att yttra sig i ämnet, inkommit
med sådana yttranden. Därjämte har Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse
ingivit en skrift i ämnet.

Jag går nu att lämna en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de
sakkunnigas utredning och i de däröver avgivna utlåtandena ävensom för min
ställning till föreliggande spörsmål, därvid jag till en början skall uppehålla
mig vid de sakkunnigas undersökningar rörande ungdomsarbetslöshetens omfattning
och karaktär samt redogöra för hittills vidtagna åtgärder på området.

För utrönande bland annat av ungdomsarbetslöshetens omfattning har statens
arbetslöshetskommission vid två olika tillfällen anmodat arbetslöshetskommittéerna
att i samband med de månadsrapporter, vilka kommittéerna hade att
avgiva till kommissionen, inkomma med vissa uppgifter örn de hos kommittéerna
anmälda arbetslösas fördelning å olika åldersgrupper. De uppgifter,
som i anledning härav avgåvos, avsågo första gången förhållandena vid utgången
av februari månad 1933 och andra gången förhållandena vid utgången av
november månad 1933. Uppgifterna från februariundersökningen bearbetades
av arbetslöshetskommissionen och ungdomsarbetslöshetssakkunniga, uppgifterna
från novemberundersökningen av 1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten.

De sakkunniga påpeka till en början, att såväl februariundersökningen som
novemberundersökningen endast gällde sådana kommuner, som vid respektive
tidpunkter stodo i rapportförbindelse med kommissionen. Novemberundersökningen
omfattade 1,325 kommuner, representerande en folkmängd av i runt
tal 5,150,000 personer eller ungefär 6/e av rikets befolkning.

Vidare framhålla de sakkunniga, att såsom arbetslös ungdom upptagits arbetslösa
i åldern 16—25 år, d. v. s. personer vilka fyllt 16 men icke 26 år.

Till belysande av ungdomsarbetslöshetens absoluta och relativa omfattning
hava de sakkunniga härefter hänvisat till följande av dem upprättade tabell,
avseende förhållandena den 30 november 1933.

Ålder

Antal

Procent av hela antalet
arbetslösa

städer

landsbygd

bela riket

städer

landsbygd

hela riket

16—17 år........

898

3,662

4,560

1.5

3.3

2.7

18—20 >........

4,623

13,108

17,731

7.8

11.8

10.4

21—25 >........

11,604

23,517

35,121

19.6

21.2

20.7

Samma 16—25

17,125

40,287

57,412

28.9

36.3

33.8

Hela antalet arbetslösa . .

59,156

111,047

170,203

100.0

100.0

100.0

Av tabellen framgår, att i runt tal 57,000 personer, motsvarande omkring
1/3 av samtliga anmälda arbetslösa, voro att hänföra till åldersgrupperna

Kungl. Majlis proposition nr 265.

7

16—25 år, ävensom att den relativa ungdomsarbetslösheten var något större
på landsbygden än i städerna.

Med anledning av de låga arbetslöshetssiffrorna för åldersgruppen 16—17
år framhålla de sakkunniga bland annat följande.

Man måste ihågkomma att uppgifterna avsåge allenast hjälpsökande arbetslösa.
Ungdomar i åldern 16—17 år bodde ofta ännu i föräldrahemmet och
hade dettas resurser att falla tillbaka på vid iråkad arbetslöshet. Därtill
komme, att 18 år satts som den lägsta åldern för erhållande av statligt eller
statskommunalt reservarbete och att många arbetslöshetskommittéer icke heller
sökt i annan form bereda ungdom under sagda ålder hjälp. Det läge i sakens
natur, att den, som ej hade någon utsikt att erhålla hjälp genom arbetslöshetskommittén,
ej heller anmälde sig hos denna.

Att unga personer i åldern under 18 år icke i större utsträckning anmälde
sig hos arbetslöshetsorganen innebure sålunda ingalunda, att flertalet av de
arbetslösa tillhörande denna grupp kunde, örn de så önskade, erhålla sysselsättning.

De sakkunniga påpeka emellertid även, att den yngsta åldersgruppen hade
lättare att vinna anställning och utkomst än de därpå följande grupperna.

Med ledning av vissa uppgifter från en år 1927 företagen arbetslöshetsräkning
hava härefter de sakkunniga företagit en jämförelse mellan de arbetslösas
fördelning på åldersklasser å ena sidan ar 1927 och å andra sidan år 1933.
Jämförelsen utvisar, att den relativa ungdomsarbetslösheten var avsevärt större
år 1927 än år 1933. Härtill anmärka de sakkunniga, att förhållandet torde
sammanhänga därmed, att vid inträdande arbetslöshet de yngre och sist anställda
arbetarna i regel först avskedades, medan de äldre arbetarna i större
utsträckning drabbades av en kris på arbetsmarknaden först, sedan densamma
blivit av längre varaktighet.

Rörande arbetslöshetens intensitet inom olilia åldersklasser lämna de sakkunniga
följande uppgifter hänförande sig till tiden den 30 november 1933.

Ålder

Procent arbetslösa
av antal manliga
löntagare i mot-svarande ålder

16—20 år..................

14.3

21 25 > ..................

16.9

26 30 > ..................

15.1

31 40 » ..................

12.4

41—50 ...................

11.9

51—60 ...................

11.6

61—ro ...................

7.7

De sakkunniga framhålla hurusom uppgifterna utvisa, att arbetslöshetstrycket
vöre högst i åldern 21—25 ar samt därefter vöre successivt fallande.
De sakkunniga anmärka emellertid, att största anledning funnes att antaga,
att arbetslöshetstrycket inom åldersgruppen 18—20 år vore lika högt som^i
gruppen 21—25 år och måhända ännu högre. Trycket vore i varje fall svå -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

rast för den ungdom, som befunne sig på övergångsstadiet till den ålder, då arbetare
ansåges tillhöra kategorin »fullgoda arbetare».

Av de i den första tabellen lämnade uppgifterna framgår bland annat, att
antalet arbetslösa i åldern 16—25 år i förhållande till det totala antalet arbetslösa
utgjorde i städerna 28.9 och på landsbygden 36.3 %. De sakkunniga
meddela, att antalet arbetslösa i nämnda ålder per 1,000 invånare samtidigt
uppgick till 8.3 % i städerna och 9.8 % på landsbygden.

Enligt en av de sakkunniga verkställd undersökning uppgick den 30 november
1933 ungdomsarbetslösheten i städer med över 100,000 invånare till V»,
i städer med 30,000—100,000 invånare till Vu samt i övriga städer till V» av
den maximala. Motsvarande siffror för landsbygden voro för industrikommuner
Vs, för blandade industri- och jordbrukskommuner 1/t samt för jordbrukskommuner
drygt Vs».

De gjorda iakttagelserna hava de sakkunniga sammanfattat på följande sätt.

Ungdomsarbetslösheten i samtliga grupper av landskommuner, alltså även
i jordbrukskommunerna, hade sålunda varit högre än i de olika grupperna av
städer. Påfallande vore att storstäderna i jämförelse med de rena jordbrukskommunerna
uppvisade en så låg siffra. Orsaken torde vara de rika arbetstillfällen,
som i de förra erbjödes de unga inom handel och transportväsen,
allmän tjänst, fria yrken m. m. och till vilka ingen motsvarighet funnes å den
rena landsbygden. Av samma anledning befunne sig storstäderna i en gynnsam
ställning i jämförelse med de mindre städerna, där industrialiseringen ofta
vore starkare framträdande. Vad speciellt landsbygden beträffade, syntes ungdomsarbetslösheten
i de rena jordbrukskommunerna på landsbygden vara lägre
än i industrikommuner och i blandade industri- och jordbrukskommuner. Ett
samband syntes alltså råda mellan ungdomsarbetslöshet och industrialisering.

De sakkunniga påpeka härefter, att en undersökning av förhållandena i de
skilda länen givit vid handen, att vad som konstaterats för riket i dess helhet
ingalunda gällde för de olika delarna av landet. Såsom exempel härpå anföres,
att inom flera län ungdomsarbetslösheten på landsbygden varit störst
inom jordbrukskommunerna. De högsta siffrorna överhuvud hade emellertid
noterats för industrikommunerna å landsbygden i Norrbottens och Västernorrlands
län, där ungdomsarbetslösheten uppgått till Vs respektive V* av den maximala.
Vidare påpekas, att de norrländska länen överhuvud utvisade höga
siffror samt att siffran för Stockholms stad vore påfallande låg, icke minst
jämförd med motsvarande siffra för Göteborg. Olikheterna i ungdomsarbetslöshetens
omfattning äro enligt de sakkunnigas uppfattning beroende av en
mängd lokala förhållanden ooh sammanhänga nära med arbetslösheten inom
respektive områden överhuvud.

De sakkunniga hava vidare lämnat vissa uppgifter rörande de unga arbetslösas
föregående utbildning och tidigare anställning samt den tid arbetslösheten
omfattat. Av uppgifterna, som hänföra sig till den 28 februari 1933 och
avse hjälpsökande arbetslösa i åldern 15—25 år inom ett visst antal av arbetslöshetskommissionen
utvalda kommuner, hava vissa av särskilt intresse sammanställts
i följande tabeller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

9

Föregående utbildning.

Arbetslösa i städerna

med fullgod praktisk yrkesutbildning.......... 9.5 %

med ofullständig praktisk yrkesutbildning........23.3 %

utan utbildning....................56.7 %

i landskommunerna
4.6 %

6.8 %

87.8 %

Föregående anställningstid.

Arbetslösa, vilkas anställningstid uppgått till högst 6 mån.: i städerna i landskommunerna

ålder 15—17 år...................61.5 % 81 %

> 18—20 » 31.5 % 49.6 %

> 21—25 > 20.9 % 33.4 %

Den tid arbetslösheten omfattat.

Arbetslösa, vilkas arbetslöshet varat: i städerna

mindre tid än 6 mån..................61.1 %

6—12 mån......................15.8 %

över 12 mån......................23.1 %

i landskommunerna
44.8 %

23 %

32.2 %

Rörande ungdomsarbetslöshetens speciella karaktär och behovet av åtgärder
för dess bekämpande hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Ungdomsarbetslösheten vore givetvis en sida av den allmänna arbetslöshetsfrågan.
Man hade därför rätt att vänta, att, i den mån arbetslöshetens grepp
i allmänhet lossnade, även ungdomsarbetslösheten skulle minska. Bland annat
med hänsyn därtill att de årsklasser, som under de närmaste åren trädde in i
de produktiva åldrarna, vore synnerligen stora, syntes dock ungdomsarbetslösheten
även vid en förbättrad konjunktur under en tid framåt bliva av den omfattning,
att särskilda åtgärder för lindrande av dess följder bleve påkallade.

Dylika åtgärder vore även motiverade av de särdrag ungdomsarbetslösheten
företedde.

Ungdomsarbetslösheten vore av en svårare art än någon annan form av arbetslöshet.
Arbetslöshetens psykologiska och moraliska skadeverkningar vore
nämligen störst just inom de yngre åldersgrupperna. Unga människor, som
månad efter månad, ja år efter år, finge gå sysslolösa, som aldrig finge känna
den muskel- och viljeanspänning, som ett ordnat arbete vore mäktigt att skänka,
bleve helt enkelt förslappade och i många fall förstörda för all framtid.
Även örn det ekonomiska läget ljusnade och erbjöde rikliga och fördelaktiga
arbetstillfällen, kunde sådana ungdomar icke så lätt inordna sig i regelbundet
arbete.

Vid bedömande av ungdomsarbetslöshetens sociala vådor måste avseende
fästas icke bara vid de grupper av ungdomar, som vore i direkt behov av samhällets
hjälp för att kunna finna sitt uppehälle; uppmärksamheten måste riktas
även på de många, som åtnjöte hjälp från föräldrar eller övriga anhöriga.
Även om dessa ungdomar måhända i åtskilliga fall icke lede direkt materiell
nöd, bleve de psykiska och moraliska påfrestningarna för dem stora. Även
dessa människor folie förr eller senare offer för ett stegrat missmod och förtvivlan.
Det måste för dem bli ett i längden olidligt tryck att ständigt känna
sin beroende ställning till andra, att känna, huru de läge andra till last och
vore ur stånd att reda sig själva. Detta psykiska tryck torde icke kunna avlastas
ens genom den största förståelse eller genom de mest kärleksfulla uppoffringar
från föräldrars eller andra anhörigas sida.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

I anslutning till det anförda understryka de sakkunniga starkt behovet av
åtgärder för ett effektivt bekämpande av ungdomsarbetslösheten. Rörande
arten av dessa åtgärder uttala de sakkunniga, att de måste mindre inriktas på
frågan örn försörjning för dagen än på sysselsättning och utbildning. De sakkunniga
betona tillika, att åtgärderna måste utformas på ett sådant sätt, att
sammanhanget mellan dem och det allmännas övriga hjälpverksamhet vid arbetslöshet
städse beaktas.

Under innevarande budgetår har, på grundvalen av 1933 års riksdags beslut,
ökad uppmärksamhet ägnats åtgärder för bekämpande av arbetslösheten
hos de unga.

De speciella åtgärder* vilka hittills vidtagits i detta syfte hava bestått dels
i anordnande av vissa kurser, dels i s. k. frivillig arbetstjänst.

Kursverksamheten för de unga arbetslösa har huvudsakligen varit anordnad
av arhet slö shet sorg anén.

I § 12 av kungörelsen den 7 juli 1922 (nr 419) angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
stadgades, att den, som åtnjöte arbetslöshetshjälp, skulle vara
skyldig att efter anvisning av arbetslöshetsorganet samvetsgrant deltaga i
lämplig kurs, som anordnats för att bereda arbetslösa utbildning. För att
sätta kommunerna i stånd att anordna dylika kurser beviljade arbetslöshetskommissionen
statsbidrag till lärarlöner m. m. för sådana kurser. Under åtskilliga
år hade dock denna kursverksamhet ganska inskränkt omfattning.
Närmast med anledning av ett av ungdomsarbetslöshetssakkunniga i november
1931 framlagt förslag i ämnet utvidgades emellertid verksamheten från och
med år 1932 avsevärt.

Vid 1933 års riksdag uttalade sig statsmakterna för en ytterligare utvidgning
av denna verksamhet. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet,
nr 17, framhöll särskilda utskottet såsom sin mening att vid anordnandet av
ifrågavarande kurser särskild hänsyn borde tagas till önskvärdheten av att
bereda de arbetslösa en nyttig yrkesundervisning.

Bestämmelser rörande ifrågavarande slag av kursverksamhet äro numera
meddelade i §§ 46 och 52 i kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 446) angående
statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet. I § 46
stadgas att arbetslös, som åtnjuter dagunderstöd, har att efter anvisning av
arbetslöshetskommittén samvetsgrant deltaga i kurs, som av kommittén anordnas
för att bereda unga arbetsutbildning. I § 52 föreskrives, att till kurser,
som anordnas för unga arbetslösa genom vederbörande arbetslöshetskommitté,
må statsbidrag utgå med belopp motsvarande lön till kursledare och lärare.

Närmare direktiv rörande karaktären av sådan kursverksamhet hava av statens
arbetslöshetskommission meddelats i dess i september 1933 utfärdade
»Råd och anvisningar rörande hjälpverksamhet för arbetslösa». De av kommissionen
i berörda hänseende utfärdade anvisningarna äro av i huvudsak
följande innehåll.

Den kursverksamhet, varom här vore fråga, åsyftade att låta den arbetslösa
ungdomen utfylla arbetslöshetstiden med en efter den givna arbetslöshetssitua -

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

11

tionen avpassad undervisning. Ett önskemål beträffande kursverksamheten
vore, att den erhölle en så praktisk inställning som möjligt. . Särskild hänsyn
borde tagas till önskvärdheten av att bereda de unga en nyttig yrkesundervisning.
Emellertid lage det i sakens natur, att det vid dylik relativt, kortvarig
kursverksamhet ej kunde bliva fråga örn en fullständig yrkesutbildning.

Allmänbildande kurser torde också kunna anordnas och erbjöde ofta vissa
fördelar. Vid anordnandet av allmänbildande kurser borde eftersträvas att
inom ramen av den begränsade utbildningstid, som kunde, komma i fråga, i
görligaste mån bibringa eleverna sådana kunskaper, som i allmänhet kunde
vara varje man eller kvinna till gagn i det praktiska livet.

För erhållande av statsbidrag till ifrågavarande kurser erfordrades — förutom
att vederbörande kommun i föreskriven ordning fullgjorde rapportering
till arbetslöshetskommissionen örn den rådande arbetslösheten —- dels att den
senare prövats vara av den art och omfattning, att hjälpåtgärder överhuvud
taget ansåges böra vidtagas, och dels att kurser därvid befunnes vara ett
lämpligt led i hjälpverksamheten. Därest statsbidrag skulle utgå till kurs,
finge den sålunda ej igångsättas, förrän kommissionen givit sitt tillstånd härtill.

Vid anordnande av kurserna vore arbetslöshetskommittén ansvarigt organ.
Självfallet uteslöte detta icke, att kommittén i dylika frågor sökte kontakt
med undervisningsväsendets målsmän i orten. Tvärtom borde kommittén låta
sig angeläget vara att åvägabringa sådant samarbete. Arbetslöshetskommittén
hade att hos arbetslöshetskommissionen göra ansökan örn statsbidrag.
Vidare hade kommittén att utse kursledare och lärare. Undantagsvis och
endast där verksamhetens omfattning påkallade det, borde utses särskild kursbestyrelse.

Statsbidrag till lärarelöner utginge i regel med högst 4 kronor per timme.
Storleken av arvodet till kursledare vore beroende av antalet kurser, lian utsetts
att leda. Dessutom kunde statsbidrag utgå till dagunderstöd åt kursdeltagarna.

Med avseende å deltagande i kurserna gällde, att allenast hos arbetslöshetskommittéerna
anmälda arbetslösa, vilka vid prövning befunnits vara i behov
av det allmännas hjälp, ägde rätt att deltaga i kurserna. Under alla förhållanden
tillkomme det städse arbetslöshetskommittén att avgöra, vilka arbetslösa
skulle anses behöriga resp. åläggas att bevista dylika kurser. Då
kurserna vore avsedda för oförvållat arbetslösa, följde härav, att statsbidrag
endast kunde ifrågakomma, så länge deltagarna i en kurs vore att anse som
oförvållat arbetslösa. Detta innebure sålunda, att arbetslös person, vilken
deltoge i anordnad kurs, vore skyldig att emottaga anvisat lämpligt arbete
på den öppna marknaden -—- liksom också hänvisning till statligt eller statskommunalt
reservarbete -—• vid risk att eljest omedelbart avstängas från rätten
att deltaga i med statsbidrag anordnad kurs samt att gå förlustig det.dagunderstöd,
som kunde hava tillerkänts honom. Kurselev hade att — i likhet
med andra arbetslösa, vilka erhölle arbetslöshetshjälp av allmänna medel -—■
regelbundet hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmäla sig såsom
arbetssökande. Deltagarna skulle hava uppnått en ålder av minst 16 år, men
ej 26 år. I vissa fall kunde dock åldersdispens medgivas för personer, som
överskridit sistnämnda ålder.

Arbetslöshetskommittén hade att noga tillse, att kursarbetet hade karaktären
av verklig arbetsprestation. Antalet undervisningstimmar finge därför
icke understiga 20 timmar per vecka. Såvitt möjligt borde dock timantalet
per vecka vara högre. Läxläsning borde kunna ifrågakomma. Örn den arbetslöse
icke sökte tillgodogöra sig undervisningen, borde understödet indragas
och han själv skiljas från kursen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Beträffande den i kurserna meddelade undervisningen har arbetslöshetskommissionen
i skrivelse den 15 december 1933 anfört följande.

Flertalet kommuner, som igångsatt kursverksamhet, saknade resurser för
att inrikta denna på verklig yrkesutbildning. I flertalet fall hade kursverksamheten
därför måst avse sådan undervisning, varav kursdeltagarna kunde
ha nytta, vilket yrke de än komme att ägna sig åt. Kurserna hade därvid så
gott som undantagslöst fått en praktisk betoning. Vid sidan av undervisning
i svenska språket och räkning hade i flertalet fall förekommit trä- eller
metallslöjd (verkstadsarbete). Så vitt möjligt hade dessutom gymnastik ingått
i kurserna. Den inriktning, kursverksamheten sålunda fått, sammanhängde
givetvis även med att en verklig yrkesutbildning i regel endast kunde
förvärvas genom en längre verksamhet i yrket och att kursverksamheten för
arbetslösa i allmänhet måste vara ordnad på kort sikt. En utbildning för ett
speciellt yrke skulle ju även förutsätta, att man kunde bedöma, inom vilka
yrken det under den närmaste tiden komme att finnas utsikt till anställning.
Under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden förefunnes emellertid
knappt inom något yrke brist på arbetskraft. I de fall, då ett större antal
arbetslösa inom ett visst fack förekommit inom en kommun, hade emellertid
kurser anordnats med hänsyn till dessa arbetares speciella behov. Sålunda
hade ordnats kurser för snickeri- och metallarbetare (bland annat kurser i
svetsning), för kontorister, för sjömän m. m. Dylika kurser hade givetvis i
än högre grad än andra kurser haft till syfte att öka vederbörande deltagares
möjligheter att erhålla sysselsättning inom sitt yrke. I dylika fall hade kommissionen
ofta lämnat dispens från den eljest gällande åldersbegränsningen.

I undantagsfall hade man dessutom ansett förhållandena på arbetsmarknaden
motivera en verklig utbildning för bestämt yrke. Så hade exempelvis
varit förhållandet i fråga örn utbildning av kvinnliga arbetslösa för husligt
arbete. Den ringa omfattningen av den hos arbetslöshetskommittéerna anmälda
arbetslösheten bland kvinnor hade emellertid gjort, att dylika kurser
förekommit endast i ett fåtal fall. Nämnas kunde vidare en av Luleå arbetslöshetskommitté
anordnad kurs för utbildning av mätningsbiträden åt arbetsbefäl
vid väg- och schaktningsarbeten, torrläggningsarbeten o. dyl., en av
Göteborgs arbetslöshetskommitté anordnad maskinmästarkurs m. m. Till
dylika kurser hade uttagits arbetslösa ynglingar, som visat sig härför lämpliga
under sitt deltagande i förut av vederbörande arbetslöshetskommitté anordnade
kurser i verkstadsarbete m. m.

Kursverksamhet för arbetslös ungdom har ock på senaste tiden i viss utsträckning
förekommit inom den ordinarie skolor g anisationens ram.

Såsom redan erinrats, beslöt nämligen 1933 års riksdag, att i den omfattning
som vore möjligt och lämpligt arbetslöshetsmedel skulle under innevarande
budgetår försöksvis komma till användning dels för möjliggörande för
kommunala eller enskilda yrkesundervisningsanstalter — därvid jämväl lantmannaskolor
borde ifrågakomma —- att anordna kurser för unga arbetslösa,
dels ock för upprättande och drift av provisoriska folkhögskolor eller extra
folkhögskoleavdelningar, där sådana arbetslösa kunde erhålla undervisning.
Förutom bidrag till de kostnader, som vore erforderliga för såväl anordnande
som upprätthållande av den ifrågavarande, för arbetslösa avsedda undervisningen,
kunde även stipendier till deltagarna ifrågakomma.

På grund härav har Kungl. Majit beviljat statsbidrag dels till upprätthållande
och drift av en provisorisk folkhögskola (i Mariefred) och till en av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

13

delning för arbetslös ungdom vid en ordinarie folkhögskola (i Stockholm),
dels till avdelningar för arbetslös ungdom vid två kommunala anstalter för
yrkesundervisning (i Hälsingborgs stad och i Byske kommun av Västerbottens
län) och till en nyinrättad enskild dylik anstalt (i Kopparbergs kommun
av Kopparbergs län). Vidare har statsbidrag beviljats till engångskostnader
för inköp av fast inredningsmateriell för nystartade avdelningar vid en kommunal
anstalt för yrkesundervisning (i Mölndal), vilken anstalt i övrigt i
vanlig ordning erhållit statsbidrag genom skolöverstyrelsen. Dessa avdelningar
tillkommo i samarbete mellan styrelsen för anstalten och arbetslöshetskommittén
på platsen och avsågo att ersätta kursverksamhet, som förut bedrivits
av kommittén med statsbidrag från arbetslöshetskommissionen. Därjämte
hava statsbidrag beviljats till stipendier åt eleverna vid vissa av nämnda
skolor och anstalter. I detta avseende hava samma regler tillämpats,
som gälla för stipendier åt elever vid ordinarie folkhögskolor eller yrkesundervisningsanstalter.
Slutligen har Kungl. Majit jämlikt medgivande av 1933
års riksdag av de för ungdomsarbetslösheten avsedda medlen disponerat vissa
belopp för understöd åt två s. k. arbet skolonier (den ena i Norrköping och
den andra i Stjärnsund av Kopparbergs län). Den senare av dessa kolonier
är anordnad av Jukkasjärvi kommun.

I regel ha de provisoriska skolorna och kurserna ställts under överinseende
av skolöverstyrelsen; arbetskolonien Stjärnsund dock under lantbruksstyrelsen
och skolöverstyrelsen gemensamt. Dessutom har chefen för socialdepartementet
förordnat en inspektor, som haft att följa verksamheten ur arbetslöshetssynpunkt.

Med anledning av en inom riksdagen väckt motion (11:485), och i anslutning
till ett över densamma av ungdomsarbetslöshetssakkunniga avgivet
yttrande, förordade vid fjolårets riksdag särskilda utskottet i sitt utlåtande
nr 17, att under innevarande budgetår försök skulle verkställas med frivillig
arbetstjänst i den omfattning, som med hänsyn till olika på frågan inverkande
omständigheter befunnes möjligt och lämpligt samt i huvudsaklig
överensstämmelse med de av nämnda sakkunniga föreslagna grundlinjerna.
Utskottet gjorde i samband härmed även vissa uttalanden rörande sättet för
anordnande av ifrågavarande försöksverksamhet (se härom utskottsutlåtandet
sid. lil). I anslutning härtill behandlade nämnda utskott ett i motion
(1:337) framfört förslag örn friluft skur ser för manlig ungdom. Utskottet
förordade, att försök skulle göras även med denna form av verksamhet.

Riksdagen anslöt sig i förevarande delar till utskottets förslag. Såsom
riktlinjerna för friluftskurserna utformades, kan detta slag av kursverksamhet
betraktas såsom en form av frivillig arbetstjänst.

På grund av riksdagens beslut utsände arbetslöshetskommissionen i mitten
av juli månad 1933 ett cirkulär till arbetslöshetskommittéerna med anvisningar
rörande den frivilliga arbetstjänsten. De sålunda angivna bestämmelserna
återgåvos sedermera i kommissionens förut omnämnda »Råd och anvisningar».

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kommissionens anvisningar i ämnet voro av huvudsakligen följande innehåll.

Syftet med den frivilliga arbetstjansten skulle vara att bereda arbetslösa
unga personer sådan sysselsättning, som kunde hos dem stärka och vidmakthålla
arbetsvilja och arbetsförmåga och som överhuvud kunde göra dem
bättre skickade för deras framtida arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill borde
arbetstjänsten inriktas dels på sådant arbete, som kunde ge fysisk träning,
dels på god andlig och kroppslig vård genom undervisning i allmänbildande
och yrkesbetonade ämnen samt genom systematiskt bedrivna gymnastik- och
idrottsövningar.

Deltagarna i den frivilliga arbetstjänsten (arbetseleverna) borde beredas
full sysselsättning genom denna. Liksom i fråga om den av arbetslöshetskommittéerna
bedrivna kursverksamheten kunde emellertid arbetstjänsten fördelas
på olika slag av sysselsättning efter de speciella förhållanden, som kunde
förefinnas i olika fall. I regel torde det dock vara lämpligt att begränsa
kroppsarbetet till c:a 4 timmar örn dagen. Givetvis borde härvid tillses, att
de vid kroppsarbete ovana gradvis vandes vid hårdare arbete. Till undervisning
i allmänbildande och yrkesbetonade ämnen torde i allmänhet c:a 2 timmar
i medeltal per dag böra användas. Dessutom borde 1—2 timmar ägnas åt
systematiskt bedrivna gymnastik- och idrottsövningar.

Undervisningen borde, där så befunnes lämpligt, bedrivas i form av yrkesundervisning
i anslutning till arbetet och i övrigt anordnas efter huvudsakligen
samma linjer som nämnda kursverksamhet. I anslutning till den frivilliga
arbetstjänsten kunde lämpligen anordnas praktiska yrkeskurser i snickeri
och enklare metallarbeten, skomakeri, skrädderi o. s. v. Dessa kurser
kunde antingen pågå under tider på året, då arbetstjänsten icke kunde upprätthållas,
eller samtidigt med denna. I sistnämnda fall sysselsattes i yrkeskurserna
antingen sådana personer, som ej lämpligen kunde deltaga längre
i arbetstjänsten, eller också samtliga arbetselever turvis. I kurserna, som
■—- därest å orten funnes kommunal yrkesskola — anordnades i samarbete
med dennas styrelse, förfärdigades redskap, tillverkades och lagades arbetskläder
och arbetsskodon åt deltagarna i arbetstjänsten samt gjordes, örn så
befunnes lämpligt, inredningar till lägerhyddor m. m. I vissa fall torde man
även kunna ordna tillverkning av själva lägerhyddorna.

I den mån arbetseleverna sammanfördes i förläggningar, borde särskild
omsorg ägnas åt att lägerlivet organiserades på sådant sätt, att det finge en
verkligt uppfostrande betydelse. Med hänsyn härtill torde i regel antalet deltagare
i en förläggning icke böra överstiga ett 50-tal. Vidare borde de unga
själva ombesörja alla vid förläggningen förekommande göromål (matlagning
m. m.). I tur och ordning borde deltagarna erhålla dylik sysselsättning. Även
vid uppehållande av ordning m. m. borde man i största möjliga utsträckning
lita till de ungas medverkan. Att fostra dem till självverksamhet, samarbete
och självstyrelse borde vara den ledande principen. Lägerlivet borde sålunda
icke givas en militärisk organisation.

Det läge i sakens natur, att all politisk agitation vore förbjuden.

Beträffande arbetsobjekt borde följande fordringar uppställas. Arbetena
borde

a) vara lämpliga för de uppgifter, den frivilliga arbetstjänsten avsåge att
fylla,

b) så vitt möjligt vara belägna på landsbygden och kunna utföras i det
fria,

c) vara allmännyttiga, d. v. s. tillhöra stat eller kommun eller eljest uppenbarligen
komma större eller mindre grupper av medborgare samfällt till
godo,

Kungl. Majlis proposition nr 265.

15

d) vara av sådan art, att de varken nu eller inom närmaste framtiden skulle
komma att bli utförda utan insats av den frivilliga arbetstjänsten.

Deltagandet i den frivilliga arbetstjänsten vore frivilligt. Arbetslöshetskommitté
kunde sålunda icke — såsom förhållandet vore beträffande kursverksamheten
— ålägga den hjälpsökande att vid risk av avstängning från
arbetslöshetshjälp deltaga i arbetstjänsten. Hos kommittén anmälda, oförvållat
arbetslösa i åldern 18—21 år, vilka befunnits vara i behov av arbetslöshetshjälp,
skulle i första hand beredas tillfälle att deltaga i arbetstjänsten. I
undantagsfall finge dock, där så befunnes lämpligt, även oförvållat arbetslösa
i åldern 16—-17 och 22—25 år antagas till arbetselever. Familjeförsörjare
torde icke böra ifrågakomma härtill.

Annan arbetslös ungdom i åldern 18—25 år än den förut nämnda kunde
även mottagas som deltagare i arbetstjänsten, i den mån arbetsmöjligheter
förefunnes och bidrag från ideella organisationer eller enskilda personer stöde
till förfogande för ändamålet.

I vissa fall torde deltagarna kunna bo i sina hem. I regel torde så ej
bli fallet. I allmänhet torde förläggning i slutna arbetsläger vara att rekommendera.

Deltagarna skulle, därest de ej kunde bo i sina hem, erhålla kost och
logi, en fickpenning av högst 50 öre per veckodag samt, därest den frivilliga
arbetstjänsten fullgjordes på annan plats än hemorten, fria resor till och
från förläggningen vid början och slutet av densamma. Till de deltagare, som
bodde i sina hem och som tillerkänts arbetslöshetsunderstöd, kunde _ detta
helt eller delvis utgå kontant. Samtliga deltagare erhölle vidare fria arbetskläder.

Arbetselev skulle vara underkastad enahanda bestämmelser som personer,
vilka åtnjöte statlig arbetslöshetshjälp. Han vore sålunda bland annat skyldig
antaga erbjudet lämpligt arbete vid risk att eljest avstängas från arbetslöshetshjälp.
Likaledes borde från dylik hjälp avstängas den, som utan
giltig anledning lämnade eller på grund av olämpligt uppförande uteslötes
från den frivilliga arbetstjänsten. Ledaren för arbetslägret skulle minst en
gång i veckan stå i förbindelse med arbetsförmedlingen och omedelbart dit anvisa
arbetselever, för vilka lämpligt arbete funnes anmält och vilkas arbetskraft
kunde utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden.

Arbetslöshetskommittéerna skulle vara lokala organ för den frivilliga arbetstjänsten,
därest arbetsläger ej dreves i arbetslöshetskommissionens regi. I regel
torde den direkta ledningen av den frivilliga arbetstjänsten i kommunal
regi böra av arbetslöshetskommittén uppdragas åt en särskild bestyrelse. I
denna borde utom någon eller några ledamöter av kommittén insättas representanter
för skolan samt för sådana ungdoms- och andra ideella organisationer,
som vore villiga att medverka i den frivilliga arbetstjänsten.

Understundom torde det bliva lämpligt, att arbetslöshetskommittén uppdroge
åt någon härför intresserad ideell organisation att fullgöra de uppgifter,
som skulle ankomma på bestyrelsen.

För varje arbetsförläggning utsåges en ledare (lägerledare), som hade att
organisera och leda undervisningen, meddela dylik i mån av kompetens härtill,
ordna och ansvara för deltagarnas mathållning och inkvartering m. m. Lägerledaren
kunde även tjänstgöra som arbetsledare, örn han ägde därför nödig
kompetens. Stor omsorg borde nedläggas på att få lämpliga lägerledare. Sådana
torde kunna erhållas bland ungdomsledare, arbetslösa lärare, jägmästare,
lantbruksbefäl. Understundom torde det befinnas lämpligt, att lägerledaren
biträddes av instruktörer, utsedda bland arbetstjänstdeltagarna. Dessa instruktörer
kunde i vissa fall tänkas sedermera komma att fungera som lägerledare.
Lägerledarens avlöning bestämdes med hänsyn till omfattningen av
hans arbete.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Statsbidrag till frivillig arbetsvinst i kommunal regi utginge

1) till täckande av hela kostnaden för avlöning åt lärare (inkl. husmoder
eller annan person, som förestode mathållning vid förläggning) samt åt lägerledare,

2) till dagunderstöd i vanlig ordning åt de arbetselever, vilka vederbörligen
anmält sig hos arbetslöshetskommitté och av denna befunnits vara i behov av
det allmännas hjälp,

3) till täckande av kostnaderna för arbetskläder och för eventuella resor
till förläggningen vid början och åter till hemorten vid slutet av arbetstjänsten
för de under punkt 2 nämnda arbetseleverna.

Ägaren av arbetsobjektet torde böra bestrida kostnaderna för behövliga arbetsredskap
samt, därest särskild arbetsledare och visst specialutbildat folk
kunde anses behövliga, avlöningen av dessa.

Eventuella bidrag från ideella organisationer och enskilda personer användes
för täckande av kostnaderna för underhåll, fickpenning, arbetskläder
och resor åt sådana arbetselever, för vilka statsbidrag till dagunderstöd icke
kunde utgå. övriga kostnader finge bestridas av kommunerna. Dessa hade
sålunda att täcka kostnaderna för undervisningslokal och behövlig undervisningsmateriell.
Vidare ankomme det på vederbörande kommun att bestrida
den genom statsbidraget icke täckta andelen av kostnaderna för dagunderstöd
åt deltagare, som bodde i sina hem, resp. logi, underhåll och fickpenning åt deltagare
i förläggning. Med vederbörande kommun avsåges här deltagares hänvisningskommun.

De sålunda refererade anvisningarna gälla närmast av arbetslöshetskommittéerna
anordnad frivillig arbetstjänst. Enligt beslut av 1933 års riksdag
har emellertid frivillig arbetstjänst anordnats även i arbetslöshetskommissionens
egen regi. I fråga örn samtliga av kommissionen i egen regi anordnade
arbetsläger ha deltagarna uttagits från flera kommuner. Arbetslöshetskommissionen
har i första rummet erbjudit kommuner med omfattande
arbetslöshet att besätta ett för varje kommun bestämt antal platser vid visst
arbetsläger. Initiativet har alltså här utgått från kommissionen. Efter
hand som den frivilliga arbetstjänsten blivit mera känd, ha arbetslöshetskommittéer
till kommissionen inkommit med framställningar att få sig platser
vid statliga arbetsläger tilldelade. I mån av tillgång till sådana platser har
kommissionen, därest arbetslöshetskommittén stått i rapportförbindelse med
kommissionen, sökt tillmötesgå dylika framställningar.

Till och med den 15 mars 1934 hade anordnats 12 kommunala arbetsläger
med deltagare från 7 städer och 10 landskommuner. Det sammanlagda antalet
deltagare i dessa läger torde hava uppgått till 482.

De utförda arbetena ha bestått av skogsrensningsarbeten, iordningsställande
av parkområden, iordningställande av badbryggor, rivning, flyttning och påbörjat
återuppförande av byggnad avsedd till vandringshärbärge, nybyggnad
av samlingslokal, anordnande av lek-, idrotts- och badplatser, trädgårdsarbeten,
förbättring av kommunal skollovskoloni m. m. Dessutom har i åtskilliga
fall förekommit tillverkning av inventarier för förläggningen samt
andra snickeriarbeten, lagning av arbetselevernas skodon etc.

I arbetslöshetskommissionens regi hade till och med den 15 mars 1934 anordnats
11 arbetsläger, därav 6 bedrivits uteslutande i kommissionens egen

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

17

regi och 5 anordnats i s. k. blandad regi. Av de förstnämnda 6 lägren hava
flera varit förlagda till statens domäner. Arbetsobjekten hava därvid varit
av liknande slag som vid de kommunala lägren. Av de läger, som anordnats
i blandad regi, har ett anordnats i samarbete med Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse,
tre i samarbete med samma läns hushållningssällskap och ett
i samarbete med Kopparbergs läns skogsvårdsstyrelse.

I medeltal ha 4 timmar per dag ägnats åt arbete samt 2 timmar åt undervisning.
Denna har främst avsett svenska språket, räkning, svenskt näringsliv,
samhällslära, hygien samt ämnen, som stått i förbindelse med de utförda
arbetena. Omkring 2 timmar örn dagen ha ägnats åt gymnastik och ordnad
idrott. På sommaren ha eleverna i allmänhet haft tillfälle till bad. I samband
härmed har undervisning i simning och livräddning meddelats.

Eleverna ha turvis under perioder på 2—7 dagar fått deltaga i matlagning,
städning, tvätt och andra vid förläggningen förekommande göromål.

Stor vikt har lagts vid att även ordna för elevernas fritidssysselsättning.
Sålunda ha förläggningarna försetts med vandringsbibliotek, radio etc.

Totala antalet elever, vilka till och med den 15 mars 1934 under längre
eller kortare tid deltagit i frivillig arbetstjänst i arbetslöshetskommissionens
regi, utgör 817 personer, vilka hänvisats från 82 landskommuner och 8 städer.

I detta sammanhang får jag slutligen omnämna ett av Kungl. Majit den
13 april 1934 fattat beslut angående upprättande i Västerbottens län av ett
statligt arbetsläger för anläggande av småbruk. Rörande de framställningar,
vilka föranlett beslutet, ävensom de däröver avgivna yttrandena torde jag
få hänvisa till de sakkunnigas utredning, som å sid. 89—93 innehåller en
redogörelse i ämnet. Kungl. Maj:ts beslut i ärendet är av följande innebörd.

Kungl. Majit har uppdragit åt statens arbetslöshetskommission att upprätta
ett statligt arbetsläger för anläggande av ett tiotal småbruk i Västerbottens
län. En förutsättning för uppdraget är att en för ändamålet bildad
förening -—• Västerbottenshem, förening u. p. a. -—- eller annan till kommissionen
avgiver förbindelse innehållande åtagande dels att tillhandahålla arbetslöshetskommissionen
jord och byggnadsmateriell, som erfordras för småbrukens
anläggande, samt att bestrida därmed förenade lantmäterikostnader,
dels ock att, örn, sedan småbruken färdigställts och av arbetslöshetskommissionen
överlämnats till jordägaren, desamma försäljas till pris överstigande
jordägarens självkostnader för småbrukens anläggande, överlämna det överskjutande
beloppet till statens arbetslöshetskommission för att tillgodoföras
de medel, som ställts till kommissionens förfogande för utgivande av statsbidrag
till utbildningskurser för unga arbetslösa ävensom till försöksverksamhet
avseende frivillig arbetstjänst och friluftskurser för manlig ungdom.

Därest förbindelse avgives av annan än länets hushållningssällskaps egnahemsnämnd
skall förbindelsen tillika innehålla åtagande att försälja småbruken
i samråd med egnahemsnämnden.

Arbetslägret skall anordnas i enlighet med de riktlinjer för frivillig arbetstjänst,
som finnas angivna i arbetslöshetskommissionens råd och anvis Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 265. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr Z65.

ringar, dock nied iakttagande av följande modifikationer och särskilda bestämmelser,
nämligen att plan för arbetet med småbrukens anläggande skall
fastställas av arbetslöshetskommissionen i samråd med länets hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, att tiden för kroppsarbete må utgöra 6 timmar i
medeltal för dag, att till arbetselever skola antagas arbetslösa i åldern 20—25
år samt att därav förtjänta arbetselever skola — utöver envar elev tillkommande
fickpenning av 50 öre för veckodag — tillerkännas arbetspremier med
ett belopp av i genomsnitt högst 50 öre för elev och arbetsdag, vilka premier
emellertid skola utbetalas först, då eleven lämnar arbetslägret.

[Vidare är att märka, att den allmänna hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken
bedrivits i form av under stödsverksamhet och reservarbeten, i viss utsträckning
kommit även de unga arbetslösa till godo.

De från arbetslöshetskommittéerna infordrade, i det föregående omförmälda
uppgifterna rörande arbetslöshetsförhållandena den 30 november 1933 innefattade
tillika detaljerade upplysningar rörande i vad mån och på vad sätt de
olika åldersgrupperna arbetslösa kommit i åtnjutande av det allmännas hjälpåtgärder.

1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten, vilka bearbetat det
sålunda inkomna materialet, särskilt i vad detsamma avser arbetslösa i åldern
16—25 år, hava lämnat en utförlig redogörelse även för resultatet av denna
undersökning. De sakkunniga meddela, att de vid bearbetningen sammanfört
de arbetslösa i denna ålder under tre huvudgrupper, arbetslinjen, undervisningslinjen
och under stödslinjen, därvid till arbetslinjen räknats de, som hänvisats
till reservarbeten i någon form, till undervisningslinjen de, som hänvisats till
kurser eller frivillig arbetstjänst, och till understödslinjen de, vilka erhållit
understöd utan att deltaga i kursverksamhet eller frivillig arbetstjänst. Därjämte
hava de, som icke erhållit någon arbetslöshetshjälp, redovisats såsom
en grupp för sig.

Huvudresultatet av de sakkunnigas undersökning kan sammanfattas på
följande sätt.

Antalet hjälpsökande arbetslösa i åldern 16—25 år:

Åldersgrupp 16—17 år

Hjälpta enligt arbetslinjen....... 110

» > undervisningslinjen .... 381

» > understödslinjen.....1,092

18—20 år

2,989

1,328

4,394

21—25 år

8,519

1,495

10,300

Summa

11,618

3,204

15,786

Summa hjälpta 1,583

8,711

20,314

30,608

Icke hjälpta

.............2,977

9,020

14,807

26,804

Sammanlagt 4,560

17,731

35,121

57,412

Av undersökningen framgår vidare, att hjälpverksamhetens omfattning och
karaktär växlat mycket starkt såväl mellan stad och landsbygd som mellan
skilda typer av städer och landskommuner. De sakkunniga framhålla, att i
allmänhet understöds- och undervisningslinjerna varit mycket mera anlitade i

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

19

städerna än på landsbygden, medan motsatsen varit förhållandet med arbetslinjen.
Antalet ohjälpta har varit minst i städerna, särskilt i de större av dem,
och störst på landsbygden, särskilt i jordbrukskommunerna.

De sakkunniga erinra även, att av de hjälpta flertalet erhållit hjälp enligt understödslinjen
samt att detta alldeles särskilt varit förhållandet i Stockholm,
där icke mindre än 84.6 % av samtliga arbetslösa i åldrarna 16—25 år erhållit
hjälp enligt denna linje.

Tillika ådagalägger undersökningen, att arbetslinjen erhållit sin största utbredning
i de sydöstra delarna av Götaland, att undervisningslinjen mest
kommit till användning inom Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län —
detta beroende på den stora omfattning, vari denna linje anlitats i Göteborg
och Malmö — samt att understödslinjen, frånsett Stockholms stad, mest kommit
till användning i Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Västernorrlands
län.

De sakkunniga hava jämväl verkställt en undersökning rörande sysselsättning
sprocenten bland de arbetslösa unga, därvid såsom sysselsatta räknats de,
vilka erhållit hjälp enligt arbets- eller undervisningslinjen. Därvid har framgått,
att av hela ungdomsarbetslöshetsklientelet allenast 14,822 personer eller
25.8 % varit sysselsatta.

Emellertid meddela de sakkunniga, att efter den 30 november 1933 en viss
förskjutning i förhållandena ägt rum. Sålunda torde antalet unga arbetslösa,
vilka erhållit reservarbete, efter nämnda dag hava ökats avsevärt. Enligt
preliminära siffror hade vidare under tiden 30/ii 1933—15/3 1934 antalet
deltagare i kursverksamhet stigit från 2,839 till 6,003 och antalet deltagare i
frivillig arbetstjänst från 385 till 621. Dessutom komme enligt av arbetslöshetskommissionen
redan fattade beslut antalet deltagare i den frivilliga arbetstjänsten
att inom den närmaste månaden utökas till omkring 1,000.

De sakkunniga utgå från att antalet arbetslösa i åldern 16—25 år vid tidpunkten
för avgivande av utredningen alltjämt utgjorde omkring 57,000 samt
att av dessa omkring 20,000 voro sysselsatta enligt arbets- eller undervisningslinjerna,
medan återstående 37,000 icke beretts sysselsättning.

I sin undersökning rörande arbetslöshetsförhållandena den 30 november 1933
hava de sakkunniga jämväl berört frågan örn de olika hjälpt ormenäs fördelning
mellan yngre och äldre arbetslösa. De sakkunniga hava därvid anfört,
att undersökningen givit vid handen, att såväl i städer som på landsbygd de
unga erhållit hjälp i mindre omfattning än de äldre samt att den genomsnittliga
differensen därvid uppgått till 11.7 %. Då emellertid av de yngre endast
ett mindre antal vore att räkna som familjeförsörjare, behövde detta förhållande
icke innebära, att de yngre åldersgruppernas behov av ekonomisk hjälp
blivit mindre tillgodosett än de äldre gruppernas.

I fråga örn åldersgrupperingen inom olika former av reservarbeten hade
antalet unga arbetare varit jämförelsevis litet vid statskommunala och kommunala
reservarbeten (20 respektive 24.8 %) men avsevärt större vid de statliga
reservarbetena (35.4 %), vilket förhållande varit särskilt markerat för
städernas del. Orsaken härtill hade varit den, att man i största möjliga ut -

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 865.

sträckning velat förbehålla de statskommunala och kommunala arbetena åt
familjeförsörjare.

Beträffande kostnaderna för de särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten,
som hittills under budgetåret vidtagits, anser jag mig böra
framhålla, att för den av arbetslöshetsorganen anordnade kursverksamheten
disponerats 559,691 kronor, för den frivilliga arbetstjänsten enligt preliminära
beräkningar 550,000 kronor samt för utbildning inom den ordinarie skolorganisationens
ram och arbetskolonier 184,716 kronor. Härvid måste uppmärksammas,
att kostnaderna för dagunderstöd åt deltagare i kurser och kommunala
arbetsläger icke medräknats.

Jag övergår härefter till att behandla det föreliggande sakkunnigförslaget.

Åldersbegränsningen vid hjälpåtgärderna och formerna för desamma.

De sakkunniga.

Efter erinran att åtgärderna till motverkande av ungdomsarbetslösheten
för närvarande hade avseende å personer, som fyllt 16 men icke 26 år, hava
de sakkunniga till behandling upptagit frågan, huruvida anledning funnes
att i detta avseende vidtaga någon ändring.

De sakkunniga hava därvid ansett sig icke böra ingå på spörsmålet örn förändring
av den undre åldersgränsen. Tvekan kunde råda, huruvida personer
i åldern 21—25 år borde hänföras till ungdomsarbetslöshetsklientelet. De sakkunniga
hävda, att denna åldersgrupp i första hand borde beredas hjälp genom
hänvisning till vanligt reservarbete samt erinra, att enligt gällande bestämmelser
arbetslösa över 21 år som regel icke finge deltaga i frivillig arbetstjänst.
Å andra sidan hade en mycket betydande del av de arbetslösa i åldersgruppen
21—25 år icke erhållit någon egentlig yrkesutbildning, varför ofta
kunde föreligga samma skäl att i utbildningssyfte omhändertaga dessa åldersgrupper,
som beträffande yngre arbetslösa. De sakkunniga betona ock vikten
av att de arbetslösa i åldern 21—25 år under alla omständigheter beredas
sysselsättning. Enligt de sakkunnigas mening kunde åldersgruppen 21—25 år
sägas representera en övergångskategori. Under förutsättning att statsmakternas
hjälpåtgärder för de unga arbetslösa avpassades med tillräcklig
smidighet syntes enligt de sakkunnigas mening icke vara något att erinra mot
att dessa åtgärder i viss utsträckning omfattade även arbetslös ungdom till
och med 25-årsåldern.

De sakkunniga framhålla vidare, att de utginge från att beträffande de
unga arbetslösa kontant understödsverksamhet i varje fall principiellt ej alls
borde ifrågakomma samt att möjligheterna till de ungas sysselsättning genom
arbete, undervisning eller utbildning borde i största möjliga omfattning utnyttjas.
De sakkunniga hänvisa till att — såsom förut antytts — antalet arbetslösa
i åldern 16—25 år, som icke beretts någon sysselsättning, för närvarande
kunde beräknas till omkring 37,000 samt att anledning funnes antaga, att
ungdomsarbetslösheten även vid relativt kraftigt förbättrade konjunkturer

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

21

tornine att ander åtskilliga år framåt vara av icke obetydlig omfattning. På
grund härav hava de sakkunniga ansett väsentligt vidgade åtgärder mot ungdomsarbetslösheten
för de närmaste åren vara av behovet påkallade.

Rörande formerna för dessa åtgärder hava de sakkunniga, vid sidan av åtgärder
inom den allmänna hjälpverksamhetens ram, förordat fortsatt och utvidgad
kursverksamhet och frivillig arbetstjänst. Därjämte hava de föreslagit
igångsättande av speciella reservarbeten för arbetslös ungdom. De sakkunniga
förorda, att genom nämnda tre hjälpformer sysselsättning måtte under nästa
budgetår beredas åt i genomsnitt omkring 15,000 arbetslösa i åldern 16—25 år.

Till de sakkunnigas förslag i dessa delar återkommer jag i det följande.

Yttrandena.

De sakkunnigas allmänna ställningstagande har hos de hörda myndigheterna
vunnit gillande. Jag anser mig här böra lämna en redogörelse för de uttalanden
av mera allmän innebörd, som därvid gjorts.

Socialstyrelsen har bland annat anfört följande.

Styrelsen delade i allt väsentligt den grundsyn på ungdomsarbetslöshetsfrågan,
som de sakkunniga anlade i sin utredning; man stöde här utan tvekan
inför ett allvarligt samhällsproblem, som ej blott medförde betydande omedelbara
svårigheter och lidanden utan jämväl kunde komma att föranleda skadeverkningar
långt framåt i tiden. Ungdom, som nödgades gå arbetslös under
längre tid, försutte på ett betänkligt sätt möjligheterna att orientera sig på
arbetsmarknaden ävensom att förvärva yrkesskicklighet eller yrkesvana samt
självdisciplin och fysisk träning, allt egenskaper som erfordrades för att med
framgång upptaga konkurrensen på arbetsmarknaden. Den kunde vänja sig
vid sysslolösheten och komma att betrakta ordnat arbete med olust samt vända
hågen mot dagdriveri och nöjesliv. Därigenom skulle uppammas en moralisk
och även fysisk slapphet, som allvarligt kunde hota de ungas framtida inordnande
på arbetsmarknaden.

När de sakkunniga utifrån dylika synpunkter ansåge sig böra starkt trycka
på, vad de beteckna såsom sysselsättningsfrågan — starkare till och med än
på själva försörjningsfrågan — biträdde styrelsen denna uppfattning.

Styrelsen konstaterar vidare, att i den föreliggande utredningen förebragts
ett omfattande och värdefullt material för ungdomsarbetslöshetens sakliga
bedömande och att detta bearbetats och framlagts på ett sätt, som vore ägnat
att kasta ljus över problemets innebörd. Styrelsen förklarar sig också i det
stora hela biträda de slutsatser, som de sakkunniga dragit ur nämnda material.

Styrelsen betonar emellertid, att tvekan ej kunde råda därom, att de specifika
problem, som vore utmärkande för ungdomsarbetslösheten, gjorde sig
märkbara framför allt beträffande ungdom i 18-årsåldern och närmast högre
åldrar. Styrelsen förmenar, att arbetslösheten i åldern 16—17 år knappast
kunde betraktas såsom en mera allmän företeelse utan vore starkt geografiskt
och lokalt betingad. Till stöd för denna sin uppfattning har styrelsen åberopat
dels vissa i sakkunnigutredningen förebragta siffror, dels ock vissa uppgifter
örn platsförmedlingen för ynglingar under 18 år vid den offentliga arbetsförmedlingen.

I anslutning härtill anför styrelsen, att styrelsen icke kunde dela de sak -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

kunnigas något pessimistiska syn på utsikterna för den yngre ungdomen att
vid en återhämtning inom näringslivet vinna anställning. Det ville snarast
synas styrelsen, som örn näringslivet i mån av förbättrade konjunkturer komme
att för mångahanda uppgifter begärligt och snabbt absorbera just ungdom
under 18 år.

Socialstyrelsen har vidare framfört vissa invändningar gentemot de sakkunnigas
förslag rörande särskilda reservarbeten för ungdom. Till styrelsens
uttalanden i denna del återkommer jag i annat sammanhang.

Statens arbetslöshet skommission yttrar bland annat:

Läget på arbetsmarknaden i vårt land vore alltjämt tryckt även om tecken
icke saknades, som tydde på en viss återhämtning. Dock syntes det ännu
vara för tidigt att avgöra, huruvida man här hade att räkna med en säsonglättnad,
eller örn en verklig konjunkturförbättring satt in. Då nu ungdomsarbetslösheten
väsentligen betingades av samma faktorer som den allmänna
arbetslösheten, kunde en gynnsammare situation för de unga arbetslösa icke
gärna väntas inträda, förrän förhållandena på de vuxnas arbetsmarknad avsevärt
förbättrats. Vid ett bedömande av de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas
för att lindra ungdomsarbetslösheten, hade man emellertid att taga hänsyn
icke blott till detta förhållande utan jämväl därtill, att såsom de sakkunniga
också framhållit, ungdomsarbetslösheten under de närmaste åren sannolikt
komme att hava en betydande omfattning på grund av att de årskullar,
som då efter hand ryckte in på arbetsmarknaden, vore relativt stora. För närvarande
syntes man hava att räkna med en ungdomsarbetslöshet omfattande
bortåt 60,000 personer.

Nu liksom tillförene rådde inga delade meningar därom, att samhället borde
inskrida med lämpliga åtgärder för att motverka ungdomsarbetslöshetens vådor.
Men samtidigt gjorde sig alltjämt stora svårigheter gällande vid försöken
att finna effektivt verkande medel mot detta samhällsonda. Ehuru de sakkunniga
syntes hava lyckats att trots den korta tid, som stått dem till buds,
giva det föreliggande problemet en mångsidig och ingående belysning, hade
de likväl i stort sett icke kunnat anvisa några direkt nya vägar till dettas lösning.
Såvitt kommissionen kunde finna hade de sakkunniga stannat vid att i
huvudsak förorda ett bibehållande av de linjer, som hittills följts vid hjälpverksamheten
för de unga. Deras förslag till utvidgade hjälpåtgärder folie
sålunda i stort sett icke utom ramen för det nuvarande hjälpsystemet utan
åsyftade väsentligen, dels att förläna större stabilitet åt redan försöksvis vidtagna
anordningar, dels att giva dessa de vidgade dimensioner, som den aktuella
situationen och det stora hjälpbehovet påkallade. Kommissionen ansåge det
vara särskilt betydelsefullt, att de sakkunniga till granskning upptagit åtskilliga
av de många projekt till ungdomsarbetslöshetens avhjälpande, som under
årens lopp framförts och genom sin belysning av dem uppvisat deras i
allmänhet tvivelaktiga ändamålsenlighet. De särskilda svårigheterna vid ungdomsarbetslöshetens
bekämpande berodde givetvis på, att därvid framträdde
både socialetiska och arbetslöshetspolitiska moment och att man vid utformandet
av hjälpåtgärderna måste taga sikte på att bereda de unga icke blott
arbete och utkomst utan även vård och fostran.

Kommissionen anslöte sig också till den av de sakkunniga hävdade uppfattningen,
att sysselsättningsproblemet under rådande förhållanden måste ställas
i förgrunden.

Arbetslöshetskommissionen har vidare anfört, att de sakkunnigas förslag
syntes kommissionen i sina huvuddrag lämpade att genomföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

23

För vissa av arbetslöshetskommissionen gjorda uttalanden rörande de föreslagna
ungdomsreservarbetena redogöres i annat sammanhang.

Länsstyrelsen i Östergötlands län. Det vore uppenbart av den största vikt
att från samhällets sida gjordes allt vad rimligen göras kunde till bekämpande
av den för individernas utveckling och folkets framtid vådliga följd av depressionen,
som den under de senaste åren särskilt framträdande ungdomsarbetslösheten
utgjorde. Då det gällde ungdom, kunde något tvivel. icke råda därom,
att hjälpen borde bringas genom beredande av sysselsättning och endast i
yttersta nödfall genom kontantunderstöd samt att, i den mån produktivt arbete
icke kunde anskaffas i tillräcklig utsträckning, de arbetslösa ungdomarna
borde sysselsättas med kurser, som kunde giva dem en för framtiden nyttig
utbildning. Länsstyrelsen ansåge sig ock kunna i huvudsak förorda de riktlinjer
härför, som framlagts av de sakkunniga.

För genomförandet i praktiken av de planerade åtgärderna vore det självfallet
av största betydelse, att kommunerna och i främsta hand deras arbetslöshetskommittéer
icke bruste i offervillighet och initiativkraft. Det syntes
icke nu vara möjligt att beträffande arbetslöshetshjälpen genomföra någon
statlig kontroll liknande den, som i fråga örn fattigvård enligt 43 § i lagen den
14 juni 1918 tillkomme Konungens befallningshavande, men länsstyrelsen ville
ifrågasätta, örn icke genom föranstaltande av central myndighet borde — utöver
vad som dittills skett medelst arbetslöshetskommissionens »Kåd och anvisningar»
— igångsättas upplysnings- och propagandaverksamhet med syfte
att stimulera till åtgärder för ungdomsarbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län. Ungdomsarbetslösheten vöre enligt länsstyrelsens
mening en av de mest upprörande och till sina verkningar ödeläggande
yttringarna av arbetslösheten. Det vore därför av största vikt, att åtgärder
vidtoges, som kunde tjäna att minska denna arbetslöshet. Länsstyrelsen
funne sig därför böra tillstyrka åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Den allmänna uppfattning örn utredningen,
som länsstyrelsen kunnat bilda sig, gåve länsstyrelsen anledning
antaga, att förslagets realiserande skulle medföra goda verkningar. Dess
grundprincip, att det i fråga örn ungdomsarbetslösheten i minst lika hög grad
gällde att skaffa vederbörande lämplig sysselsättning som att bereda dem utkomstmöjligheter,
torde vara allmänt erkänd.

I väsentliga delar innebure sakkunnigförslaget endast en utbyggnad av redan
nu använda hjälpformer. Detta gällde särskilt kursverksamheten och den frivilliga
arbetstjänsten. Då utredningen syntes giva vid handen, att de försök
inom dessa verksamhetsområden, som dittills blivit gjorda, givit goda resultat,
torde förslaget härvidlag få anses tillräckligt motiverat av erfarenheten.

De hittills gångna månaderna av innevarande år hade medfört någon minskning
av arbetslösheten, särskilt inom länets städer. I vilken mån denna. minskning
även medfört förbättrade förhållanden för de åldersklasser, som i utredningen
åsyftades, kunde icke för närvarande bedömas. Otvivelaktigt förekomme
dock alltjämt ungdomsarbetslöshet i den utsträckning, att föreslagna
åtgärder för att erhålla nödig effektivitet icke borde givas mindre^ omfattning,
än vad de sakkunniga förordat. Då förslagets genomförande måste antagas
medföra utbyte i viss omfattning av kontantunderstöd mot verksamhet av här
avsedd art, torde för övrigt få antagas, att en del kostnader för verksamheten
motsvarades av besparingar i understödskostnader.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att mot vad de sakkunniga föreslagit

i stort sett icke syntes vara något att erinra.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Vid den granskning länsstyrelsen varit
i tillfälle ägna de i den föreliggande utredningen föreslagna omedelbara
åtgärderna hade länsstyrelsen icke ansett sig finna anledning till erinran.

Då emellertid de. föreslagna åtgärderna endast toge sikte på att bringa omedelbar
hjälp, men till följd av ungdomsarbetslöshetens speciella karaktär hjälpåtgärderna
från statsmakternas sida jämväl måste inrikta sig på att i görligaste
mån söka skapa framtida försörjningsmöjligheter för ungdomen och därmed
mera varaktigt avhjälpa ungdomsarbetslöshetens skadeverkningar, ville
länsstyrelsen framhålla angelägenheten av att ungdomsarbetslösheten måtte
bliva föremål för än ytterligare undersökning och utredning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att övertygande skäl förebragts,
som visade att verksamma åtgärder mot arbetslösheten bland de unga vöre
ofrånkomliga.

Föreliggande förslag till åtgärder i detta syfte byggde på den organisation,
som anlitats, och på det system, som tillämpats sedan nu pågående försök
igångsatts. Länsstyrelsen kunde emellertid icke dela de sakkunnigas uppfattning
att resultatet av dessa försök varit i stort sett tillfredsställande.

Förslaget avsåge att bringa hjälp åt 15,000 personer, medan antalet hjälpsökande
torde få antagas bliva minst tre eller fyra gånger så stort. Då länsstyrelsen
betraktade det såsom uteslutet, att kontant understöd vidare skulle
komma att utgå och funne det nödvändigt att procenten hjälpta ökades till åtminstone
i medeltal 75 °/°, syntes mera omfattande åtgärder enligt arbetslinjen
vara påkallade. Arbetstillfällen saknades åtminstone icke inom Västerbottens
län och sannolikt ej heller annorstädes. Svårigheten läge snarare i att kunna
utvälja de arbeten, som här vore mest trängande. Många av dessa mycket behövliga
och i vissa fall för folkhälsan synnerligen nyttiga företag — exempelvis
enkla tvättstugor och dylikt — vore emellertid små och droge ringa kostnad,
da det i regel kunde förväntas tillskott även från kommunernas och byarnas
sida. Örn alla sådana små ärenden, vilka ofta rörde sig örn några hundra
kronor, såsom förslaget avsåge skulle vandra genom de kommunala instanserna
och den lokala arbetslöshetskommittén till statens arbetslöshetskommission för
att där granskas och avgöras, sa bleve det en mycket betydande papperskvarn,
som sattes i rörelse för att lösa frågor av för det allmänna bagatellartad beskaffenhet.

Med erinran örn den organisation, som givits åt verksamheten för stödlån och
för bostadsförbättring, hävdar länsstyrelsen, att samma förfarande borde tilllämpas
i fråga örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Länsnämnder borde
utses med uppgift att genom kommunernas försorg anordna arbeten av lämpligast
möjliga slag och där de bäst behövdes, med det huvudsakliga syftet att
giva ungdomen mesta möjliga sysselsättning och även någon undervisning, allt
efter arbetslöshetskommissionens anvisningar och under dess överinseende och
kontroll men utan att varje litet ärende skulle behöva i detalj prövas av det
centrala organet. Länsnämnderna kunde också anordna arbetsläger och dylikt
i de fall, där verkligt behov av sådana förelåge. Det bleve, så snart det gällde
mindre arbeten, icke nödvändigt att kasernera ungdomarna. De kunde och
borde, där så vore lämpligt, bo i sina hem. Avlöningen bleve givetvis en annan,
då mat och husrum ej utginge, men totalkostnaden bleve därför icke större, snarare
mindre. Mera arbete komme att uträttas. Intresset för arbetet bleve
större, när de unga kunna få tillfälle att i hemorten utföra något för bygden
nyttigt och i allmänhet efterlängtat företag.

Länsstyrelsen hade tidigare i skrivelse till de sakkunniga framhållit vikten
av att dessa betydelsefulla frågor måtte få omhänderhavas länsvis. Den
organisation, som de sakkunniga likväl föresloge, kunde enligt länsstyrelsens
mening icke på ett tillfredsställande sätt lösa föreliggande uppgifter. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

25

komme framför allt att fordras snabbhet för att arbetena skulle vara i gång,
innan marken frusit, då lägerlivet vore mindre lockande. Men antingen bleve
ärendena så många, att handläggningen försenades, eller funne de lokala organen
bestämmelserna örn sökande av arbeten så minutiösa och skrivgöromålen
så omfattande, att de avstode från sådana företag. I båda fallen bleve de arbetslösa
utan hjälp. Vilka fördelar som skulle uppnås därigenom, att ett centralt
verk skulle avgöra varje litet ärende hade icke av de sakkunniga angivits.
Länsstyrelsen, som ansåge att systemet bleve icke blott otillfredsställande utan
även dyrbart, avstyrkte förslaget i denna del och hemställde, att den redan beprövade
organisationen med länsnämnder, i detta fall under arbetslöshetskommissionens
överinseende och med klagorätt till kommissionen, måtte fastställas
beträffande nu förevarande hjälpverksamhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar sig bland annat på följande sätt:

Länsstyrelsen hade vid företagen granskning av utredningen funnit de föreslagna
åtgärderna i stort sett väl ägnade att lindra den omfattande och ur
olika synpunkter särskilt beklagliga ungdomsarbetslösheten inom landet. Länsstyrelsen
ville sålunda för sin del tillstyrka, att en blivande, på de unga inriktad
hjälpverksamhet — vars behövlighet syntes länsstyrelsen utan vidare
uppenbar — utformades i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
de sakkunniga anvisat. För Norrbottens läns vidkommande ville emellertid
länsstyrelsen i anslutning till det sagda hava framfört följande särskilda synpunkter
och önskemål.

Inom detta län mötte helt visst speciella svårigheter. Arbetslösheten vore
härstädes över huvud mycket utbredd. De allmänna arbeten, som kunde igångsättas,
beredde, förklarligt nog, i första hand sysselsättning blott åt medelålders
och äldre personer. För sådana arbeten, som skulle vara särskilt lämpade
för ungdom, erbjöde sommaren i dessa trakter en mycket kortvarig arbetssäsong.
Å de orter inom länet, där arbetslösheten på det hela taget vöre
starkast markerad, vore tillgången på lämpliga reservarbetsobjekt ringa; i
synnerhet gällde detta de lappländska gruvsamhällena. Den alltjämt betydande
folkökningen i övre Norrland, som även under normala förhållanden
medförde successivt ökade krav på försörjningsmöjligheter och även framtvingade
viss »utvandring» av unga arbetslösa till sydligare landsdelar, komplicerade
än mer läget.

Länsstyrelsen framhåller härefter, att en av de allra lämpligaste formerna
för ungdomshjälpen inom Norrbotten vore den av arbetslöshetsorganen handhavda
kursverksamheten, vilken under den tid sådan verksamhet inom länet
bedrivits finge anses hava lämnat synnerligen goda resultat.

Däremot anser länsstyrelsen, att den frivilliga arbetstjänsten bland annat
av klimatiska skäl ej kunde i större utsträckning vinna tillämpning inom länet
samt att även reservarbetslinjen för unga för länets del vore av mindre betydelse,
enär tillgängliga arbetsmöjligheter komme att framför allt utnyttjas
av äldre arbetslösa.

I stället har länsstyrelsen för länets del förordat statsbidrag för anställande
av arbetslös ungdom inom jordbruket. Till länsstyrelsens uttalanden i denna
del återkommer jag längre fram.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som till fullo behjärtade, att åtgärder
vidtoges till bekämpande av ungdomsarbetslösheten, hade ej något att erinra
emot den utvidgning av hittills använda hjälpmetoder, som de sakkunniga föreslagit.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Domänstyrelsen. Ungdomsarbetslöshet, beroende av verklig brist å för
ungdom lämpliga arbeten i den allmänna arbetsmarknaden, vore givetvis ett
samhälleligt ont, mot vilket allmänna åtgärder borde vidtagas. Ett försiktigt
fortgående å de vägar i huvudsak, som staten dittills följt i detta hänseende,
syntes vara att anbefalla, därvid dock arbetsmarknadens förändringar
och, eventuellt, ökade möjligheter att bjuda arbetstillfällen åt ungdom oavlåtligen
borde med uppmärksamhet följas i syfte, att statens ingripande på
detta område ej måtte givas större omfattning än förhållandena verkligen
påkallade.

Statens egnahemsstyrelse. I fråga örn den framtida utvecklingen ansåge
sig egnahemsstyrelsen böra räkna med att under de närmaste åren en betydande
ungdomsarbetslöshet komme att förefinnas. Dels torde den manliga
arbetsföra befolkningen kunna beräknas årligen tillväxa i antal och dels
torde på grund av den inom näringslivet pågående mekaniseringen och rationaliseringen
en förbättring inom näringslivet icke kunna förväntas i motsvarande
grad medföra ökade arbetstillfällen för särskilt de yngre arbetslösa.
De sociala vådorna av en omfattande och långvarig ungdomsarbetslöshet syntes
med nödvändighet påkalla, att från statsmakternas sida vidtoges varje åtgärd,
som vore ägnad att snabbt och varaktigt motverka densamma.

Beträffande formerna för medlen mot arbetslösheten i allmänhet ville egnahemsstyrelsen
till en början understryka de sakkunnigas uttalande därom,
att en kontant understödsverksamhet borde begränsas till minsta möjliga omfattning
för alla grupper arbetslösa och att den i varje fall principiellt icke
alls borde förekomma för ungdomen. Frågan örn att bereda de unga sysselsättning
bleve sålunda det dominerande problemet.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund funne lika med de sakkunniga
det vara av stor vikt att speciella åtgärder vidtoges till bekämpande
av ungdomsarbetslösheten. Centralrådet delade jämväl de sakkunnigas uppfattning
örn att dessa åtgärder så långt möjligt borde inriktas på att bereda
de arbetslösa nyttig och uppfostrande sysselsättning. I nuvarande arbetslöshetsläge
syntes det därför vara väl motiverat att söka utveckla samhällets
hjälpåtgärder, i vad de avsåge tillskapandet av större möjligheter för de
arbetslösa att beredas undervisning och arbete. Endast därigenom torde,
vilket måste anses vara av stor vikt, de direkta kontantunderstöden successivt
kunna indragas.

En sådan inriktning av arbetslöshetspolitiken i fråga om den arbetslösa
ungdomen kunde centralrådet således för sin del tillstyrka. Samtidigt ansåge
sig emellertid centralrådet böra understryka vikten av att vid planläggning
av arbetslöshetsåtgärdernas omfattning utvecklingen på arbetsmarknaden
noggrant uppmärksammades, sa att icke dessa gåves större räckvidd än nöden
krävde. Av allt att döma vore förhållandena inom vårt näringsliv nu på
väg att förbättras, vilket måste resultera i minskad arbetslöshet. Den största
försiktighet borde därför iakttagas särskilt ifråga örn sådana anordningar, vilka
endast kunde avvecklas på längre sikt. Det syntes centralrådet tveksamt,
huruvida samhället verkligen behövde vidtaga åtgärder av föreslagen omfattning
för att omhändertaga de 16- och 17-åriga ynglingar, vilka saknade
regelbunden sysselsättning eller förvärvsmöjligheter. Av den föreliggande
utredningen framginge, att den 30 november 1933 för hela riket endast
redovisats 4,560 arbetslösa i åldrarna 16—17 år. Innan arbetslösheten,
som nu skett, analyserades i alla sina detaljer, torde normalt alltid ha förekommit,
att ynglingar i dessa åldersklasser fått gå hemma viss tiel, mer eller
mindre strängt sysselsatta, innan de fått fotfäste i det produktiva arbetet. En
arbetslöshet i dessa åldrar av ovannämnda omfattning torde därför knappast
kunna anses som en abnorm företeelse. Aven örn, som de sakkunniga gjorde

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

27

gällande, den faktiska arbetslösheten i dessa åldersklasser vore större än den
redovisade, kunde det enligt centralrådets mening innebära en överdrift, att från
samhällets sida vidtaga särskilda åtgärder för denna i mycket normala arbetslöshets
motverkande. Åtminstone ansåge centralrådet detta vara fallet beträffande
befolkningen på landsbygden, där i allmänhet förutsättningar torde
råda för ungdomens sysselsättning med nyttiga ting, även om möjligheter ej
stöde till buds för ordnat förvärvsarbete. För städerna och de större industrisamhällena
läge dock frågan annorlunda till. Behovet av särskilda anordningar
för sysselsättning av de arbetslösa inom nämnda åldersgrupper kunde
där vara större. Centralrådet funne för sin del angeläget, att en närmare
undersökning verkställdes angående nu berörda förhållanden.

Svenska arbetsgivareförening en. Det torde ej råda annat än enighet därom,
att det under nuvarande förhållanden ankomme på det allmänna att undsätta
dem, som oförvållat vore utsatta för arbetslöshetens verkningar. Då arbetslöshetens
psykologiska och moraliska skadeverkningar vore störst inom de
yngre ålderskategorierna, syntes det befogat att den offentliga verksamheten
för beredande av hjälp åt oförvållat arbetslösa inriktades på vidtagande i
ökad omfattning av sådana åtgärder, som med hänsyn till ungdomsarbetslöshetens
särställning vore särskilt ägnade att lindra de skadegörande verkningarna
av arbetslösheten bland de unga. Arbetsgivareföreningen anslöte^sig
därvid till den av de sakkunniga uttalade principen, att sådana åtgärder måste
mindre taga sikte på frågan om försörjning för dagen än på sysselsättning och
utbildning.

Mot sättet för utredningens bedrivande samt därav föranledda uttalanden
och förslag från de sakkunnigas sida hade föreningen i stora drag intet att
erinra. Sålunda holle föreningen i likhet med de sakkunniga före, att de unga
arbetslösa borde beredas hjälp i ökad omfattning samt att sådan hjälp borde
lämnas i första hand genom utvidgning av den verksamhet, som i olika former
genom ungdomens sysselsättande och utbildande för närvarande bedreves.

De av de sakkunniga framlagda siffrorna tydde på att arbetslösheten nått
en utbredning inom de ungas led, som måste betecknas såsom synnerligen allvarlig.
Man måste emellertid vid siffermaterialets bedömande beakta, att det
här vore fråga örn sådana personer, som sökt det allmännas hjälp med anledning
av uppgiven arbetslöshet utan att det i alla fall vore konstaterat att
verklig arbetslöshet förelåge eller att den vore oförvållad. Det vöre ej omotiverat
att antaga, att en ej oväsentlig del av de hjälpsökande i åldern 16—25
år tillhörde en kategori, som i vanliga fall ej skulle hava framställt anspråk på
det allmännas mellankommande men nu lockats därtill för att ej gå miste örn
förmåner, som man ansåge sig hava rätt till och som därjämte beredde en sorgfriare
tillvaro än tidigare. För att undgå att hjälpverksamheten vid arbetslöshet
motverkade sitt syfte och försvårade återgången till normala förhållanden,
torde det därför vara nödigt att aktgiva på att de arbetslösa särskilt bland
ungdomen bereddes hjälp i sådana former och i sådan grad, att den ej minskade
den enskilde individens strävan att genom arbete i vanlig ordning sörja
för sitt eget uppehälle. Det vore därför med tillfredsställelse _som föreningen
erfore, att de sakkunniga lade huvudvikten vid sådana hjälpåtgärder, som i
första rummet vore ägnade att giva de unga sysselsättning och utbildning, och
avsåge att förbehålla platserna vid de vanliga reservarbetena åt de vuxna och
familjeförsörjare.

I likhet med de sakkunniga funne arbetsgivareföreningen det vara ett oavvisligt
krav att utgivandet av kontant understöd utan därmed förenad skyldighet
för understödstagare!! att mottaga undervisning eller utföra arbete nedbringades
till ett minimum. Denna hjälpform vore otillfredsställande ej blott
därigenom att den ej tillgodosåge kravet på sysselsättning för de arbetslösa

28

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

utan även på grund av att arbetsviljan hos dem, som komme i åtnjutande av
förmåner i denna hjälpform, ej bleve föremål för prövning.

Landsorganisationen i Sverige anför, att med den omfattning, som ungdomsarbetslösheten
numera tagit, den föreslagna utvidgningen av hjälpåtgärderna
syntes i hög grad påkallad liksom även största möjliga skyndsamhet
i fråga om dessa åtgärders genomförande. Mot de sakkunnigas förslag hade
landsorganisationen inga erinringar att framställa.

Departementschefen.

Till grund för övervägandet av frågan örn den omfattning och de former,
som under nästkommande budgetår böra givas åt hjälpåtgärderna i anledning
av ungdomsarbetslösheten, måste läggas en uppskattning av det ifrågavarande
arbetslöshetsklientelets sannolika storlek. I detta avseende ha de sakkunnigas
undersökningar givit till resultat, att vid slutet av november månad 1933 ej
mindre än 57,400 personer i åldern 16—25 år voro anmälda såsom hjälpsökande
hos de lokala arbetslöshetskommittéerna. Av dessa kommo ej fullt
4.600, eller omkring 8 %, på åldersgruppen 16—17 år, omkring 17,700, eller
30 %, på åldersgruppen 18—20 år samt omkring 35,000, eller 62 %, på åldersgruppen
21—25 år.

Undersöker man hur vid nyssnämnda tidpunkt de anlitade hjälpåtgärderna
fördelat sig å de olika ålderskategorierna, ger utredningen vid handen, att av
16—17-årsgruppen 110, eller 2.4 %, erhållit hjälp enligt arbetslinjen, 381, eller
8.4 %, enligt undervisningslinjen och 1,092, eller 23.9 %, enligt understödslinjen.
I fråga örn gruppen 18—20 år utgöra motsvarande siffror 2,989, 1,328 och
4,394, motsvarande resp. 16.9 %, 7.5 % och 24.8 %. Och vad slutligen angår gruppen
21—25 år, ställa sig siffrorna på följande sätt: 8,519, 1,495 och 10,300
eller 24.3 %, 4.3 % och 29.3 % för respektive hjälpformer. De icke hjälptas antal
är, såsom av de lämnade uppgifterna framgår, mycket stort. Av 16—17-åringarna hade omkring 3,000 eller 65 °/°, av 18—20-åringarna 9,000 eller 51 %
och av 21—25-åringarna 14,800 eller 42 % lämnats alldeles utan bistånd.

Det torde emellertid böra uppmärksammas, att vid slutet av mars månad 1934
förhållandena utvecklat sig i en betydligt mera gynnsam riktning, i det att
vid nämnda tidpunkt av samtliga tre åldersgrupper omkring 20,000 voro sysselsatta
enligt arbets- och undervisningslinjerna. Alltjämt hade emellertid
omkring 37,000 unga arbetslösa icke beretts sysselsättning.

När det gäller bedömandet av det föreliggande siffermaterialets betydelse
för belysning av det verkliga läget, synes det mig visserligen sannolikt, att
den faktiska arbetslösheten inom gruppen 16—17 år är större än vad siffrorna
i och för sig utvisa. De sakkunniga lära få anses ha påvisat åtskilliga omständigheter,
som medverka till att antalet anmälda arbetslösa inom denna
grupp icke är representativt för arbetslöshetens verkliga omfattning
i dessa åldrar. Å andra sidan har av socialstyrelsen framhållits, att
beträffande nämnda åldersgrupp läget på arbetsmarknaden icke kunde
anses så allvarligt som för de båda andra. Ett analogt betraktelsesätt har
anlagts av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, ehuru därvid viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

29

skillnad gjorts mellan förhållandena i städerna och på landsbygden. Uppmärksammas
bör, att det stora flertalet av de arbetslösa 16—17-åringarna befinner
sig å landsbygden, i det att endast omkring 900 äro hemmahörande i
städerna. Av dessa senare ha något flera än hälften lämnats utan hjälp. Även
med beaktande av att antalet arbetslösa i nämnda ålder i verkligheten torde
vara större än det redovisade, synas mig dock svårigheterna beträffande denna
kategori avsevärt mindre allvarliga än för den närmast följande åldersgruppen.
I mån av gynnsammare konjunkturläge torde man kunna förutsätta, att
den av socialstyrelsen påvisade förbättringen skall förhållandevis starkt göra
sig gällande till begränsning av arbetslösheten inom den yngsta gruppen.

Ehuru de sakkunniga icke ifrågasatt någon förändring i hittills tillämpad
åldersbegränsning vid hjälpåtgärderna för de unga arbetslösa och sålunda utgått
ifrån att desamma alltjämt skulle avse åldrarna 16—25 år, hava de sakkunniga
likväl betonat, att de arbetslösa i gruppen 21—25 år representera en
övergångskategori, beträffande vilken de i fråga örn äldre arbetslösa tillämpade
hjälpformerna företrädesvis borde anlitas. Denna åsikt biträder jag med
den jämkningen, att gränsen synes mig böra förläggas vid 22 års-åldern.
Efter min uppfattning saknas anledning att normalt räkna med denna grupp
vid de speciella åtgärderna i fråga örn de ungas arbetslöshet. Skäl härtill
föreligger så mycket mindre, som jag vid beräknandet av medel för de allmänna
åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande under nästa budgetår, förutsatt
en så väsentlig utökning av arbetslinjen, att de arbetslösa i mycket
betydande utsträckning skulle kunna erhålla sysselsättning och försörjning på
denna väg under motsvarande begränsning av kontantunderstödsverksamheten.

Enligt min mening bör kampen mot ungdomsarbetslösheten främst inriktas
på att skapa avsevärt förbättrade förhållanden för arbetslös ungdom i åldern
18—21 år. Storleken av denna grupp kan icke exakt beräknas ur de sakkunnigas
siffermaterial. Utgår man emellertid därifrån, att, såsom jag redan
erinrat, antalet anmälda arbetslösa i åldern 18—20 år utgör 17,700 och i 21-årsåldern en femtedel av hela gruppen 21—25 ar, skulle totala antalet arbetslösa
i nyssnämnda ålder, 18—21 år, kunna uppskattas till i runt tal 25,000.
Sannolikt är arbetslöshetstrycket inom denna grupp större än inom den yngre
och äldsta av här ifrågakommande grupper, samtidigt som vid redovisningstillfället
kunnat konstateras, att endast omkring 1/4 av densamma beretts
hjälp i form av arbete eller undervisning.

Av vad jag anfört synes mig uppenbart, att den nu berörda sidan av ungdomsarbetslöshetsfrågan
är av så allvarlig innebörd, att den måste ägnas särskild
uppmärksamhet. Den tvungna sysslolösheten i det angivna skedet av
livet är ur många synpunkter särskilt ödesdiger. Den utgör ett hinder för de
ungas förvärvande av erforderlig yrkesutbildning. Och sysslolösheten i och
för sig åstadkommer i manga fall psykiska och moraliska skadeverkningar,
som sätta sin prägel på den unges hela framtida liv.

Med den stora omfattning, som ungdomsarbetslösheten haft och alltjämt
har, framför allt i de nordligare delarna av landet, står man inför faran, att
en betydande del av vår ungdom kan komma att befinna sig i den situationen

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

att icke förmå inordna sig i regelbundet arbete, även i den mån sådant vid
förbättrade konjunkturer erbjuder sig. Risk föreligger för visso, att denna
långvarigt arbetslösa ungdom kommer att representera en mindervärdig arbetskraft.
Och det får icke heller förbises, att de känslor av bitterhet, som
arbetslösheten framkallar hos de unga, äro ägnade att grundlägga olyckliga
motsättningar och upprivande inre slitningar inom samhällslivet.

Under dessa omständigheter måste samhället väsentligen intensifiera åtgärderna
för att lämna de av ungdomsarbetslösheten hemsökta bistånd. De
stora och säkerligen i många fall obotliga skador, som arbetslösheten redan
tillfogat vårt folks ungdom, uppfordra till en betydligt vidgad och mera
energiskt bedriven verksamhet, i syfte att rädda de unga från allvarligare
följder av långvarig arbetslöshet. Örn nödvändigheten härav har meningsskiljaktighet
icke heller förelegat bland de hörda myndigheterna och organisationerna.

Även örn man med en avtagande arbetslöshet i det hela, kan hysa förhoppning
örn att de unga i större utsträckning än hittills komma att finna
användning för sin arbetskraft inom förvärvslivet, nödgas man tyvärr räkna
med att svårigheterna därmed icke bringas ur världen. Den stora ökning
av de ungas andel i de produktiva åldersklasserna, som för närvarande kan
konstateras och som kan väntas fortsätta under de närmaste åren, i förening
med industriens fortgående rationalisering, kommer otvivelaktigt att göra det
föreliggande allvarliga problemet aktuellt under en rätt avsevärd framtid.
När man går att överväga botemedel mot det onda, kan man därför icke slå
sig till ro med att man står inför en snart övergående samhällsskada.

I fråga örn den allmänna planläggningen av hjälpverksamheten kan jag i
huvudsak skänka min anslutning till det av de sakkunniga framlagda programmet,
vilket synes mig omsorgsfullt och väl avvägt. Från olika håll har
detsamma vunnit i väsentliga avseenden oförbehållsam anslutning. Det torde
sålunda till en början få anses klart, att kampen mot ungdomsarbetslösheten
främst måste inriktas på att genom en lämplig utbildning öka de ungas framtida
försörjningsmöjligheter, samtidigt med att sysselsättning beredes dem under
arbetslöshetsperioden. Ur denna synpunkt måste den rena understödsverksamheten,
vilken vid undersökningstidpunkten omfattade ungefär fjärdedelen
av de hjälpsökande i åldern 16—21 år och mer än hälften av de hjälpta, betraktas
såsom en mycket otillfredsställande form för samhällets bistånd. Principiellt
är jag sålunda fullt ense med de sakkunniga därom, att ansträngningarna
måste koncentreras på att åt arbetslinjen och undervisningslinjen giva
en dominerande plats vid ungdomsarbetslöshetens bekämpande. I det följande
kommer jag att ingå på en närmare prövning av de föreslagna åtgärderna till
realiserande av detta syfte.

Då de sakkunniga gått att dryfta formerna för de utvidgade åtgärderna
mot ungdomsarbetslösheten, ha de låtit sig angeläget vara att icke ifrågasätta
sådana ändringar i nu gällande hjälpsystem, att grunderna för detta
skulle komma att rubbas. Denna allmänna utgångspunkt föranleder under
föreliggande omständigheter ingen erinran från min sida. Skillnaden är så -

Kungl. Majlis proposition nr 265.

31

lunda väsentligen kvantitativ och betingad av det synnerligen stora hjälpbehov,
som genom utredningen vitsordats vara för handen. I den mån jämkning i
fastställda grunder påkallats, har detta föranletts av en strävan att med ledning
av erfarenheter från den hittills i mindre skala bedrivna försöksverksamheten
öka intresset för lokal medverkan vid hjälpåtgärderna. Till dessa förhållanden
återkommer jag i det följande.

I detta sammanhang anser jag mig böra uppmärksamma det yrkande, som
framställts av länsstyrelsen i Västerbottens län, av innebörd, att åt lokala
organ, länsnämnder, skulle kunna uppdragas vissa självständiga uppgifter
vid hjälpverksamhetens organiserande. Den föreslagna ordningen skulle sannolikt
medföra praktiska fördelar, särskilt i vissa landsdelar. Men å andra
sidan förutsätter förslaget, sådant det föreligger, en så betydande förändring i
den ställning, statens arbetslöshetskommission enligt de av 1933 års riksdag
meddelade direktiven intager, att jag icke för närvarande är beredd tillstyrka
detsamma. Enligt min mening vore det dock en bestämd vinst, örn hjälpåtgärderna
i fråga örn ungdomsarbetslösheten kunde omhänderhavas av länsorgan,
vilkas främsta uppgift borde vara att taga initiativ till anordningar
för att bereda de unga arbetslösa sysselsättning och utbildning samt förmedla
samarbete med de organisationer, inom vilkas verksamhetsområden arbetsobjekten
befinna sig. Med denna begränsning anser jag mig hava anledning
överväga åtgärder i det nämnda förslagets syfte.

Jag förordar alltså, i väsentlig anslutning till de sakkunnigas i remissyttrandena
i allmänhet tillstyrkta förslag, avsevärt vidgade åtgärder för
sysselsättning och utbildning av unga arbetslösa, företrädesvis i åldern 18—
21 år, och beräknar, att under instundande budgetår på dessa vägar verksamt
stöd skall kunna lämnas åt i genomsnitt omkring 15,000 arbetslösa. Med
hänsyn till omfattningen av det tidigare framlagda allmänna hjälpprogrammet
torde man vara berättigad förutsätta, att hjälpbehovet beträffande en
mycket avsevärd del av de unga arbetslösa skall under sagda budgetår bliva
tillgodosett under en motsvarande begränsning av understödslinjen. Till denna
fråga återkommer jag i fortsättningen.

I detta sammanhang vill jag slutligen framhålla, att jag låtit verkställa en
särskild undersökning rörande möjligheterna att på annan väg åstadkomma
en lättnad i ungdomsarbetslösheten. Jag åsyftar härvid åtgärder för underlättande
av arbetsgivarnas frivilliga pensionering av äldre arbetare. På min
anmodan har pensionsstyrelsen avgivit yttrande, huruvida och i vilka avseenden
sådana ändringar i lagen om allmän pensionsförsäkring, som kunna
vara ägnade att befordra förenämnda syfte, skulle kunna — utan avvaktande
av ståndpunktstagandet till 1928 års pensionsförsäkringskommittés blivande
förslag -— vidtagas. Den utredning, som från styrelsens sida åvägabragts, har
emellertid övertygat mig om att för närvarande den ifrågavarande utvägen tyvärr
icke är framkomlig. Vidare har jag genom kommerskollegium sökt erhålla
närmare uppfattning rörande den utsträckning, i vilken pensionering av ar -

32

Kungl. Majlis proposition nr 265.

betare över 67 års ålder inom industrien kan antagas föranleda nyanställning
av unga arbetslösa. Även den sålunda företagna undersökningen har givit
ett i stort sett negativt resultat, såtillvida att en förändring av gällande bestämmelser
rörande pensionsförsäkringen måste anses utgöra en förutsättning för
nyanställning på angivna väg av yngre arbetskraft.

Åtgärder för beredande av sysselsättning och utbildning inom respektive
yrken.

De sakkunniga.

I enlighet med de för utredningen meddelade direktiven, hava de sakkunniga
i första hand ingående prövat möjligheterna att för motverkande av ungdomsarbetslöshet
bereda de unga sysselsättning och utbildning inom olika yrken
i vidsträcktare mån än för närvarande vore fallet. Härvid hava de sakkunniga
till en början uppmärksammat frågan örn kollektivavtalens inverkan
på ungdomsarbetslösheten. Från vissa håll har nämligen den uppfattningen
gjorts gällande, att villkoren rörande anställande och avlöning av yngre arbetare
vore ägnade att bidraga till att framkalla arbetslöshet bland de unga.
De sakkunniga, som låtit utarbeta en särskild promemoria i ämnet, avseende
avtal inom 44 fack- och industriförbund och som tillika med representanter för
arbetsgivare och arbetare ingående diskuterat nu berörda spörsmål, hava kommit
till den uppfattningen, att det icke vore möjligt att konstatera något
samband mellan ungdomsarbetslöshetens utbredning å olika orter och bestämmelserna
i gällande kollektivavtal. Vidare hava de sakkunniga i denna fråga
anfört bland annat följande.

Tendenser till avspärrning av yrkena förekomme inom skilda områden av
näringslivet. Särskilt syntes detta vara fallet inom hantverket. Mindre
framträdande vore tendenser av detta slag inom jordbruk och industri. Avtalsbestämmelser,
som begränsade antalet lärlingar eller överhuvud lade hinder
i vägen för arbetsgivaren att uttaga så många ungdomar han önskade,
s. k. lärling sreg ulativ, funnes icke alls inom jordbruket samt inom industrien
endast i förhållandevis begränsad omfattning. En av socialstyrelsen verkställd
utredning ådagalade sålunda, att avtal med lärlingsregulativ berörde
ej fullt 30,000 av de 636,000 arbetare, vilka ingått i undersökningen. Vissa
kollektivavtal innehölle vidare bestämmelser örn ensamrätt eller företrädesrätt
för fackföreningsmedlemmar vid anställning av arbetskraft. Sådana bestämmelser
funnes dock blott i avtal för något över 5 % av hela antalet avtalsberörda
arbetare.

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att verkliga avspärrningstendenser
och olyckliga sådana visserligen förefinnas inom vissa industrier
på gränsen till hantverket men att dessa rent kvantitativt sett, vad industrien
beträffar, icke äro av någon större betydelse för ungdomsarbetslösheten.
Större betydelse hade otvivelaktigt avtalens lönedifferentiering mellan
olika åldersklasser.

I detta avseende framhålla de sakkunniga, att avtalen inom de stora industrierna,
som regel föreskreve en viss lön redan för 16-åringar, i många fall
för 14-åringar, vilken sedan successivt stegrades för att vid 20-årsåldern uppgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

33

till full grovarbetarlön. Först därefter vidtoge lönedifferentiering nied hänsyn
till yrkesskickligheten. Ett studium av de olika industriavtalen hade givit
vid handen, att löneläget för nybörjare i åldersklassen 14—16 år som regel
vore ganska lågt och icke lade några hinder i vägen för nyanställning av ungdomar
i erforderligt antal. Saken ställde sig något annorlunda för nybörjare
i åldersgruppen 17—18 år. Redan här började de stigande lönegraderna verka
hindrande för nyanställning. Nästan prohibitivt verkade de dock i högre
åldersgrupper. Ynglingar i 18—19-årsåldern, som utförde vissa diversearbeten
i handel och transport samt allmän tjänst m. m. (springpojkar, telegrambud
m. m.), funne som regel de flesta yrkesbanor stängda, då de slutat sin
tidigare tjänst. En arbetsgivare, som ställdes inför valet att antaga tvenne
nybörjare, varav den ene vore exempelvis 16 och den andre 18 år, föredroge givetvis
i allmänhet den yngre, till vilken han kunde betala en lägre lön. Det
förefölle de sakkunniga, som örn vissa övergångsbestämmelser på detta område
vore önskvärda, och att sådana i någon mån skulle inverka fördelaktigt på
ungdomsarbetslösheten. De nuvarande lönebestämmelserna vore emellertid icke
av beskaffenhet att öka den totala ungdomsarbetslösheten utan medförde allenast
en viss omgruppering av arbetslösheten bland de unga.

I anslutning till det anförda uttala de sakkunniga, att de missförhållanden,
som förelåge på detta område, icke vore av den natur, att de motiverade ett
ingripande från statens sida utan borde avhjälpas av de avtalsslutande parterna
själva.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även gått att belysa spörsmålet,
huruvida vidgad möjlighet till tidigare fullgörande av värnpliktstjänstgöring
skulle underlätta för de unga att vinna anställning inom yrkena. De sakkunniga
meddela, att från såväl arbetsgivare- som arbetarhåll enstämmigt uttalats,
att denna fråga saknade större betydelse. Med hänsyn därtill och med
beaktande av redan förefintliga dispensmöjligheter på området, hava de sakkunniga
icke ansett sig böra framlägga något förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet.

De sakkunniga erinra vidare, att de utarbetat ett preliminärt förslag till
statsbidrag för anställande av arbetslös ungdom för utbildning inom industrien.

Enligt detta förslag skulle vissa industriföretag för en tid av förslagsvis
8—10 månader anställa lämplig ungdom i åldern 16—20 år för en preliminär
yrkesutbildning inom industrien. Antalet för vart och ett företag ansags kunna
föreslås till 2 ä 3 % av den totala arbetarstammen. Ungdomarna borde först
under 6—8 månader gå som hjälpare eller hantlangare till vissa yrkesarbetare.
Därefter skulle de under återstoden av den tid, som avsåges till utbildningen,
utföra verkligt produktivt arbete. De skulle under hela arbetstiden erhålla en
avlöning, som motsvarade skälig försörjning. Kostnaderna för ^nämnda avlöning
skulle till viss del bestridas av arbetsgivaren och till återstående del av
staten.

Förslaget blev vid en av de sakkunniga anordnad konferens föremål för
granskning av representanter för arbetsgivare och arbetare inom industrien.
Aid nämnda konferens avstyrktes förslaget bestämt av såväl arbetsgivaresom
arbetarrepresentanterna. Från arbetsgivarhåll anmärkte man, att de

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 265. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ungas utbildning skulle komma att ske efter alltför lösliga linjer. Arbetsgivarnas
betänkligheter dikterades även av fruktan för statsingripande inom
deras näring. Från arbetarsidan ansågs förslaget innebära ett hot mot arbetstillgången
för de förut anställda.

Då anslutning till förslaget kunde påräknas vare sig från arbetsgivareeller
från arbetarparten, hava de sakkunniga, som rent principiellt ställt sig
betänksamma mot detsamma, icke ansett förslaget kunna realiseras.

De sakkunniga hava även övervägt olika möjligheter att medelst statsbidrag
bereda arbetslös ungdom sysselsättning eller utbildning inom jordbruket. Också
beträffande hithörande spörsmål hava de sakkunniga överlagt med representanter
för arbetsgivare och arbetare samt rörande bland annat hittills föreliggande
erfarenheter med föreståndare för arbetsförmedlingsanstalter.

De sakkunniga meddela, att de olika förslagen kunde indelas i sådana, vilka
avsåge att bereda sysselsättning eller utbildning hos jordbrukare, vilken
förut hade löntagare i sin tjänst, och sådana, som avsåge beredande av sysselsättning
eller utbildning hos jordbrukare utan lönearbetare.

Vad beträffar de förra förslagen framhålla de sakkunniga svårigheterna
att skapa garantier mot att arbetare, vilka — såsom här vore meningen —
delvis skulle avlönas av statsmedel, komme att uttränga de i vanlig ordning anställda
arbetarna samt risken för att ett realiserande av förslagen skulle verka
nedpressande på den allmänna lönestandarden inom jordbruket.

De sakkunniga förklara, att de med hänsyn härtill ansett förslagen kunna
förverkligas blott, därest arbetet begränsades till klart bestämda särskilda
arbetsuppgifter av den natur, att de eljest ej skulle komma till utförande.
Emellertid hade för de sakkunniga påpekats, att den enskilde jordbrukaren i
regel ej hade möjlighet att lämna den erforderliga handledningen åt den ungdom,
som skulle fullgöra dylika arbetsuppgifter, och att dessa uppgifter i
allmänhet vore så beskaffade, att de lämpligen borde fullgöras av grupper av
ungdomar. Arbetsuppgifter av denna art ha ansetts kunna i samband med
den frivilliga arbetstjönsten komma till utförande med hjälp av arbetslös
ungdom.

Med hänsyn till de sålunda framförda betänkligheterna hava de sakkunniga
ansett sig böra bestämt avråda från åtgärder i syfte att bereda ungdom
sysselsättning eller utbildning genom att med bidrag av staten anställa arbetslösa
vid sådana jordbruk, som redan ha lönearbetare.

Vidkommande härefter förslagen av den senare kategorien, uttala de
sakkunniga, som här huvudsakligen bedömt förhållandena ur utbildningssynpunkt,
att det för placering av arbetslös ungdom för utbildning i jordbruk utan
löntagare vore nödvändigt, att det jordbruk, vid vilket anställningen skulle
ske, vore mönstergillt skött, att tillräckliga arbetsuppgifter förefunnes där
och att även i övrigt förutsättningar vore för handen för att den eventuelle
eleven kunde erhålla god praktisk utbildning. Därutöver borde fordras, dels
att jordbruket icke hade eller brukat ha (exempelvis under de sista fem åren
icke haft) manliga lönearbetare anställda, dels att innehavaren kunde lämna
eleven kost och logi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

35

De sakkunniga framhålla emellertid, att flertalet mindre jordbruk, som fyllde
dessa villkor, plägade åtminstone för kortare tid anställa tillfällig hjälp.
Enär enligt de sakkunnigas mening icke heller ett dylikt jordbruk borde få
ifrågakomma för berörda ändamål och i följd därav ett realiserande av ett
förslag av antydd innebörd skulle få synnerligen ringa betydelse som ett medel
att avhjälpa ungdomsarbetslösheten, hava de sakkunniga icke heller kunnat
för närvarande tillråda en anordning av sist angivna slag.

Yttranden.

Nu närmast föreliggande frågor hava uppmärksammats endast i vissa av de
avgivna remissyttrandena.

Jag anser mig sålunda böra framhålla, att arbet slö shet skommissionen torde
ha åsyftat de senast berörda uppslagen, då kommissionen ansett det »vara särskilt
betydelsefullt, att de sakkunniga till granskning upptagit åtskilliga av
de många projekt till ungdomsarbetslöshetens avhjälpande, som under årens
lopp framförts, och genom sin belysning av dem uppvisat deras i allmänhet
tvivelaktiga ändamålsenlighet».

Socialstyrelsen har icke uttalat sig i frågan, men byråchefen i styrelsen
Nyström har i avgivet särskilt yttrande framhållit, att spörsmålet örn statsbidrag
till anställning av arbetslös ungdom, företrädesvis från lantbrukar- och
lantarbetarhem, såsom extra hjälpare vid mindre jordbruk, borde underkastas
förnyad utredning, varvid man ej borde inskränka sig till att inhämta utlåtanden
från lantarbetsgivarnas och lantarbetarnas organisationer, utan även
borde sammanställa och skärskåda de praktiska erfarenheter örn denna hjälpform,
vilka gjorts såväl i vissa främmande länder som på kommunalt och enskilt
initiativ jämväl i vårt eget land.

Lantbruksstyrelsen, som tidigare i ett den 3 maj 1933 avgivet yttrande över
inom riksdagen väckta motioner ansett sig kunna tillstyrka åtgärder för statsbidrag
för anställande inom jordbruket av arbetslös ungdom, har funnit de av
de sakkunniga framförda praktiska erinringarna mot åtgärder av här ifrågavarande
slag vägande. Styrelsen ifrågasätter dock, örn icke försök i mindre
skala skulle kunna göras, avseende elevunderstöd för utbildning vid därför
lämpade jordbruk, som icke redan hade lönearbetare.

En från de sakkunnigas avvikande uppfattning göres gällande av statens
egnahemsstyrelse och länsstyrelsen i Norrbottens län.

Egnahemsstyrelsen anser hinder icke böra möta mot att staten lämnar bidrag
till utbildning av arbetslös ungdom inom jordbruket samt finner risken
att vid en dylik anordning förutvarande arbetare kunde bliva entledigade
förefinnas allenast vid jordbruk, som redan anlitade lönearbetare.

Egnahemsstyrelsen anför i denna fråga härefter bland annat följande.

Såvitt egnahemsstyrelsen kunnat finna, mötte de egentliga svårigheterna
för en omfattande jordbruksanställning av arbetslös ungdom i att vinna jordbrukarnas
och trädgårdsägarnas medverkan, enär de ungas arbetstillskott
torde allmänt anses ej uppväga kostnaderna och besvären för omhändertagandet.
Egnahemsstyrelsen tänkte sig nämligen, att jordbrukaren skulle hålla
kost och logi ävensom möjligen ombesörja tvätt, medan kontantersättning skulle
utgå av statsmedel direkt till den anställde. Den förutsättningen, att åtskil -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

liga jordbrukare av socialt intresse och medborgerlig ansvarskänsla skulle ställa
sig välvilliga i samhällskampen mot arbetslöshetens fördärvbringande utbredning
bland ungdomen, torde dock kunna påräknas i betydande grad. Framhållas
kunde vidare, att det närmast torde vara otillräckligheten av kontanta inkomster
för jordbrukarna, som icke tilläte anlitandet av nödig lejd arbetskraft.
Särskilt bland det stora antalet jordbruk med 5—15 hektar åkerjord
torde därför i regel lönearbetare helt saknas och innehavarens familjemedlemmar
nödgas bära en över hövan stor arbetsbörda. I månget småbrukarhushåll,
där det bleve möjligt att få tillgodoräkna sig arbetshjälp utan kontantutlägg,
kunde tillika de unga erfara nyttan och glädjen av uppskattat arbete. Åtskilliga
ynglingar borde härigenom få osökt tillfälle pröva sina förutsättningar
för jordbruks drivande.

Egnahemsstyrelsen har härefter framlagt ett förslag till den ifrågasatta
hjälpformens praktiska utformande av huvudsakligen följande innehåll.

Arbetslösa liksom innehavare av jordbruk eller trädgårdsbruk, som ville
komma i fråga, hade att göra anmälan därom till hemkommunens arbetslöshetskommitté
eller, där sådan icke vore utsedd, till kommunalnämnden eller
annat motsvarande kommunalorgan, som jämväl borde av eget initiativ verka
för utplaceringen. Såväl arbetssökandens som jordbrukarens lämplighet prövades
efter undersökningar därom. I första hand torde såsom mera förtrogna
med jordbrukets förhållanden uttagas arbetslösa från landsbygden. Dessas
ålder borde icke understiga 16 år och ej heller överstiga 25 år vid uttagandet.
Måhända borde under första anslagsåret, tills någon större erfarenhet vunnits,
företrädesvis jordbruk utan lönearbetare tagas i anspråk. Arbetsgivare, som
vanligen anlitade annans arbetskraft, torde, där ifrågasatta begränsning icke
ansåges erforderlig, förbinda sig att under anställningstiden icke inskränka
den lejda arbetskraften. Anställningskontrakt skulle upprättas.

Tiden för anställningen torde bestämmas för varje särskilt fall och i regel
icke understiga sex månader.

Hänvisningsförfarande borde kunna tillämpas. För den, som utan att giltig
orsak kunde anses föreligga, slutade före anställningstidens utgång, borde vidare
understöd kunna indragas.

Hos arbetsgivaren skulle vederbörande åtnjuta kost och logi ävensom möjligen
tvätt, som kunde anses böra ingå i naturaunderhållet. Den kontanta
lönen torde sättas till 20 ä 30 kronor i månaden — det lägre beloppet till de
yngre — vilken avlöning för närvarande i regel utginge till elever vid jordbruket.
Den utbetalades av vederbörande kommunalorgan i efterskott månadsvis
till den anställde. För att icke hänsynen till kommunens ekonomiska uppoffringar
skulle verka hämmande på intresset för arbetsförmedlingen kunde
ifrågasättas, örn icke bidraget till kontantlönen borde helt utgå av statsmedel.

Egnahemsstyrelsen framhåller, att ett genomförande av detta förslag
skulle för statsverkets del innebära en årskostnad av högst 360 kronor för
varje placerad person, vilket belopp avsevärt understege den kostnad per
elev, varmed de sakkunniga räknade vid kursverksamhet, frivillig arbetstjänst
och ungdomsreservarbeten.

Beträffande egnahemsstyrelsens förslag uttalar länsstyrelsen i Gävleborgs
län, som tagit del av detsamma, att sagda förslag i vissa fall syntes vara att
föredraga framför de av de sakkunniga framförda förslagen. Länsstyrelsen
betonar dock, att svårigheter mötte för förslagets genomförande, när det
gällde att bedöma behövligheten och värdet för arbetsgivaren av ifrågavarande
arbetskraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

37

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att för länets del hjälpformen statsbidrag
för anställande av arbetslös ungdom inom jordbruket skulle vara synnerligen
lämplig. Härom uttalar sig länsstyrelsen närmare sålunda.

Vad de sakkunniga anfört emot denna anordning kunde äga sin giltighet i
fråga örn vissa delar av landet; på förhållandena i övre Norrland ägde argumenteringen
i allt fall ej tillämpning. Till belysning av sin upnfattning därutinnan
ville länsstyrelsen framhålla, att av detta läns omkring 17,000 jordbruk
cirka 13,500 hade mindre än 5 hektar odlad jord och omkring 2,500 blott
mellan 5 och 10 hektar dylik jord. Het stora flertalet innehavare av dessa typiska
småbruk hade i regel ej någon -— ens tillfällig — arbetskraft anställd,
särskilt icke under de senare, för jordbrukets ekonomi påfrestande åren. Någon
verklig fara för missbruk av ifrågavarande anordning i de hänseenden,
som angivits i utredningen, förefunnes därför helt visst ej i denna landsända.
Och vad beträffade invändningen, att den enskilde jordbrukaren ej skulle hava
möjlighet att lämna erforderlig handledning åt den arbetslösa ungdom, som
skulle fullgöra arbetsuppgifter vid sidan örn de mera löpande jordbruksgöromålen
■—• underhåll av byggnader och vägar, röjningar å ängar och i skogar,
anläggning av trädgårdar etc. — måste även denna erinran åtminstone för länets
vidkommande frånkännas större betydelse. Säkerligen vore nämligen
jordbrukarna i dessa trakter i allmänhet tämligen väl skickade att med någon
hjälp av — eventuellt för ändamålet särskilt anställda —• tjänstemän hos hushållningssällskapet
och skogsvårdsstyrelsen på ett för ortens förhållanden nöjaktigt
sätt leda jämväl dessa arbeten. Ett stort antal ungdomar skulle på
detta sätt erhålla sysselsättning och en viss, låt vara blygsam, utbildning i
hithörande ämnen. Het allmännas kostnader för finansierandet av detta slags
hjälpåtgärder — den enklaste formen av arbetshjälp — skulle ock otvivelaktigt
bliva de minsta möjliga.

Länsstyrelsen ville sålunda för sin del på det livligaste förorda, att i blivande
system av åtgärder till ungdomsarbetslöshetens lindrande även nämnda
hjälpform måtte upptagas såsom ett led, möjligt att bringa i tillämpning i de
delar av landet, där sådant funnes kunna med fördel ske. Anordningen vore
ej blott särskilt väl lämpad för de unga i dessa och därmed jämförliga trakter;
den gåve ock det betryckta jordbruket något litet handtag. Länsstyrelsen önskade
i samband därmed starkt understryka, hurusom det ingalunda syntes
vara nödvändigt eller önskvärt, att ungdomshjälpen utformades på alldeles
enahanda sätt inom hela landet; tvärtom torde hjälpsystemet vinna i styrka
och användbarhet genom viss anpassning efter de skiftande faktiska förhållandena
i olika landsdelar. Vad i förevarande avseende kunde befinnas ändamålsenligt
i en viss landsända, till exempel Norrbotten, borde sålunda, enligt
länsstyrelsens förmenande, därstädes få komma i tillämpning utan hinder av
att hjälpformen i fråga kunde framstå såsom mindre lämplig på andra håll.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt yttrande berört frågan örn kollektivavtalens
inverkan på ungdomsarbetslösheten. I denna del har föreningen
anfört bland annat följande.

I likhet med de sakkunniga ansåge föreningen, att det ej syntes kunna
ifrågakomma något ingripande från statens sida i fråga om lönesättningen av
de yngre arbetarnas arbete å öppna marknaden, utan borde lönernas fixerande
förbehållas de avtalsslutande parterna. Föreningen ville dock ej underlåta att
bekräfta riktigheten av de sakkunnigas iakttagelser rörande de ogynnsamma
verkningarna av att i kollektivavtal —- såsom i stor utsträckning skedde —-intoges lönesatser som, oaktat de avsåge samma slags arbete, stege med lön -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tagarnas ålder. En stor del av den rådande ungdomsarbetslösheten vore otvivelaktigt
att skylla på arbetarorganisationernas bristande förståelse för lönens
inverkan på arbetsmöjligheterna.

Yad anginge andra bestämmelser, som vore ägnade att försvåra ungdomens
tillträde till arbetsplatser inom industri och hantverk, hade de sakkunniga berört
de s. k. lärlingsregulativen ävensom det s. k. organisationstvånget. Därtill
komme andra slag av intrång i arbetsgivarnas naturliga rätt att fritt välja
sin arbetskraft, särskilt företrädesrätten till arbete grundad å ålder eller längden
av tidigare anställning, den s. k. anciennitetsprincipen. Enligt arbetsgivareföreningens
uppfattning hade de sakkunniga underskattat den ogynnsamma
verkan på företagsamheten och därigenom också på arbetsmöjligheterna,
som dylika inskränkningar utövade.

Arbetsgivareföreningen ville i detta sammanhang erinra därom, att föreningen
dels i yttrande den 23 februari 1934 över utredningen angående tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande frågor
påyrkat förbud mot sådana ekonomiska stridsåtgärder, som företoges i
konkurrenssyfte eller för utövande av organisationstvång, dels i yttrande den
26 i samma månad till riksdagens andra lagutskott i anledning av en inom
riksdagen väckt motion tillstyrkt, att på lagstiftningens väg måtte förbjudas
att i kollektivavtal bestämma örn inskränkningar i fråga örn anställande av ny
arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning. Arbetsgivareföreningen
kunde alltså på denna punkt ej ansluta sig till de sakkunnigas ståndpunkt.
Ej minst ur arbetslöshetspolitisk synpunkt syntes här ett ingripande från statens
sida genom lagstiftning vara påkallat.

I likhet med de sakkunniga har arbetsgivareföreningen avstyrkt de framkomna
förslagen, att staten skulle genom utgivande av bidrag till avlöning
medverka till att arbetslös ungdom erhölle sysselsättning eller utbildning i industri
eller jordbruk. Föreningen anför till stöd för sin ställning i dessa frågor
huvudsakligen följande.

Förutom att det vore förenat med oöverstigliga praktiska svårigheter att
anordna en för denna hjälpverksamhet effektiv kontroll från det allmännas
sida, torde man ej kunna påräkna något större intresse från arbetsgivarnas
sida att bibringa dessa tillfälligt anställda någon utbildning. Ett dylikt ingrepp
i den privata företagsamheten skulle säkerligen komma att bliva en
ökad social börda för arbetsgivarna, för den händelse ej statsbidraget komme
att utgå med något så när stor andel av lönen, och med bidragets växande
storlek förelåge å andra sidan fara för att anordningen komme att verka som
en subventionering med därav följande beroende av staten och rubbning i den
naturliga prisbildningen. Det förtjänade även anmärkas, att i Tyskland vidtagna
försök att på föreslagna sätt skaffa den arbetslösa ungdomen sysselsättning
inom jordbruk misslyckats.

Departementschefen.

De sakkunnigas undersökningar rörande anvisandet av vidgade arbetsområden
och arbetstillfällen, särskilt lämpade för arbetare i de åldersgrupper, varom
här är fråga, hava icke lett till positivt resultat. Däremot är utredningen
i andra avseenden ägnad att principiellt belysa ungdomsarbetslöshetens problem.
Jag åsyftar härvid de sakkunnigas klarläggande av kollektivavtalens
inverkan på de ungas anställningsmöjligheter inom industrien. På vissa håll

Kungl. Maj:ts proposition nr g65.

39

har man hyst den föreställningen, att gällande avtalsbestämmelser i fråga
örn såväl avlönings- som arbetsvillkor skulle väsentligen försämra utkomstmöjligheterna
för de unga. De sakkunnigas utredning härutinnan, vilken i
grundläggande punkter företagits under medverkan av representanter för arbetsgivare
och arbetare, har ådagalagt, att de yppade farhågorna i stort sett
äro ogrundade. De sakkunniga ha sålunda icke kunnat konstatera något
påtagligt samband mellan ungdomsarbetslöshetens omfattning och avtalens
lönevillkor. Icke heller ha de sakkunnigas ingående undersökningar rörande
förekomsten och inverkan av s. k. lärlingsregulativ givit stöd för den uppfattningen,
att avtalsbestämmelserna, vad industrien beträffar, äga större betydelse
för ungdomsarbetslösheten. Vad slutligen angår lönedifferentieringen
mellan olika åldersklasser, har det visserligen låtit sig konstatera, att denna
väl kan medverka till en omgruppering inom arbetslöshetsklientelet, men att
den totala omfattningen av ungdomsarbetslösheten i och för sig icke därav
röner något mera påtagligt inflytande.

Vad de sakkunniga i nu angivna avseenden anfört har i det hela lämnats
utan erinran av de hörda myndigheterna. Även jag finner slutsatserna väl
dokumenterade, och jag saknar därför anledning att överväga åtgärder i reglerande
syfte.

Likaledes lära de sakkunniga få anses ha förebragt övertygande skäl för
att frågan örn tidpunkten för värnpliktstjänstgöringen icke i nu förevarande
sammanhang äger större praktisk betydelse. De ungas möjligheter till anställning
i yrkena torde knappast nämnvärt ökas genom ändrade författningsbestämmelser
på detta område.

Jag kommer så till de mycket omdebatterade uppslagen att öppna möjligheter
för att i utbildningssyfte med bidrag av statsmedel anställa arbetslös
ungdom inom industri och jordbruk. De sakkunniga ha underkastat dessa
uppslag en ingående prövning med negativt resultat. Vad industrien angår,
har vid remissbehandlingen intet framkommit, som kan rubba den förebragta
argumenteringen för den praktiska ogenomförbarheten av uppslaget. Och i
fråga örn jordbruket har jag icke kunnat undgå att taga intryck av vad som
i vissa remissyttranden anförts till förmån för de sakkunnigas ståndpunkt.
Visserligen hava statens egnahemsstyrelse och länsstyrelsen i Norrbottens
län, den senare med omedelbart hänsynstagande till föreliggande lokala förhållanden,
gjort gällande en från de sakkunnigas avvikande mening. Men
härvid är att märka, att de ifrågavarande yttrandena knappast förmått vederlägga
de vägande praktiska skäl, som de sakkunniga andragit.

Så mycket synes mig uppenbart, att uppslaget i vad det avser jordbruk
med anställda lönearbetare är förbundet med så avsevärda risker ur synpunkten
av arbetslösheten i det hela, att utvägen redan av denna anledning
måste avvisas såsom olämplig. Och jämväl i fråga örn de egentliga småbruken
möta starka praktiska betänkligheter, vilka övertygande uppvisats av
de sakkunniga. Jag vill ock erinra, att åtgärder av motsvarande innebörd
voro föremål för prövning av 1933 års riksdag, därvid riksdagen fann sig förhindrad
medverka till desammas vidtagande. Jag anser mig med hänvisning

40

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

till det nu anförda icke kunna tillstyrka, att den ifrågavarande utvägen anlitas
vid hjälp verksamheten.

Kursverksamheten.

De sakkunniga:

Den av ari et slö shet sorg anén hedrivna kursverksamheten har, enligt vad de
sakkunniga fastslå, hittills i stort sett lämnat synnerligen goda resultat. De
sakkunniga framhålla vidare, att den hos arbetslöshetsorganen anmälda ungdomen
i stor utsträckning saknade varje slag av utbildning utöver folk- och
fortsättningsskola och att en fortsatt yrkesutbildning, särskilt örn den inriktades
på de ungas blivande verksamhet i yrkesarbetet, borde öka möjligheterna
för dem att erhålla anställning. De sakkunniga hava också livligt tillstyrkt,
att kursverksamhet alltjämt måtte ingå såsom ett led i åtgärderna mot
ungdom sarbetslösheten.

I detta sammanhang hava de sakkunniga starkt understrukit, att redan befintliga
undervisningsanstalter givetvis borde i största möjliga utsträckning
utnyttjas för de unga arbetslösas utbildning och sysselsättning. De hava emellertid
även betonat den skillnad, vilken förelåge mellan å ena sidan den av
arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten och å den andra den motsvarande
verksamhet, som omhänderhades av de ordinarie organen för undervisningsväsendet.
Medan vid de senare utbildnings- och undervisningssynpunkterna
bleve avgörande, måste den förstnämnda verksamheten inpassas såsom
ett led i det allmännas hjälpverksamhet. Detta innebure bland annat, att kursverksamheten
måste avse hjälpsökande arbetslösa och ordnas på sådant sätt,
att kontakten med den öppna arbetsmarknaden uppehölles. Med hänsyn till
nämnda förhållanden vore det, anföra de sakkunniga, icke möjligt att överflytta
den av arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten på de ordinarie
undervisningsorganen, utan borde verksamheten alltjämt omhänderhavas på
samma sätt som för närvarande. De sakkunniga understryka emellertid starkt
angelägenheten av att samarbete åvägabringas med det ordinarie undervisningsväsendets
målsmän och organ i orterna.

Beträffande grunderna för statsbidrag till ifrågavarande verksamhet föreslå
de sakkunniga ändring endast i ett avseende. De förorda nämligen, att
de med kursverksamheten förenade utgifterna för undervisningsmateriell måtte
till högst 50 % få bestridas av statsmedel. Till stöd för detta förslag, vilket
närmast föranletts av en av Göteborgs arbetslöshetskommitté i ämnet gjord
framställning, hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Kursverksamheten hade till en början organiserats såsom en tillfällig hjälpform
med till stor del teoretisk undervisning. De med verksamheten förenade
utgifterna hade. varit jämförelsevis obetydliga. Efter hand hade man emellertid
sökt. att i allt större utsträckning anordna kurser i praktiskt arbete,
därvid i vissa, fall åsyftats att bereda de arbetslösa en verklig yrkesutbildning.
Vare sig kurserna inriktades på mera praktiska uppgifter i allmänhet
eller på verklig yrkesutbildning, bleve emellertid kostnaderna för materiell
större än vid de teoretiska kurserna. Många kommuner hade därför av ekono -

Kungl. Maj:is proposition nr 265. 41

miska skäl nödgats giva kurserna en mera teoretisk betoning än som i och för
sig vore önskvärt.

Därest statsbidrag finge utgå till kostnaderna för materiell, skulle detta
för kommunerna innebära en uppmuntran att ge kurserna en mera praktisk
och på yrkesutbildning inriktad läggning.

Därtill komme, att en utvidgning av kursverksamheten överhuvud vore önskvärd.
En dylik utvidgning syntes emellertid näppeligen vara att förvänta,
därest icke kommunerna erhölle statsbidrag enligt fördelaktigare grunder än
de nuvarande. Särskilt gällde detta landskommunerna, vilka hittills endast
i relativt ringa omfattning anordnat kursverksamhet.

Enligt gällande bestämmelser för statsbidrag åt kommunala anstalter för
yrkesundervisning kunde statsbidrag för undervisningsmateriell utgå med en
tredjedel eller i vissa undantagsfall intill hälften av kostnaderna. Vid dylika
skolor utginge statsbidrag för lärarlöner med högst två tredjedelar av avlöningen.
I fråga örn lärarlönerna utginge alltså statsbidrag till den av arbetslöshetskommittéerna
anordnade verksamheten enligt gynnsammare grunder än
vid nämnda anstalter. De sakkunniga ville icke därutinnan ifrågasätta någon
ändring, men förordade att statsbidrag till kostnaderna för undervisningsmateriell
skulle vid nu ifrågavarande kursverksamhet få utgå med högst hälften
av kostnaderna.

De sakkunniga meddela, att Göteborgs arbetslöshetskommitté i sin berörda
framställning ifrågasatt, att statsbidrag skulle få utgå även till bestridande
av med kursverksamheten förenade kostnader för hyra och städning av lokaler.
Dylika kostnader syntes dock de sakkunniga, liksom vid all statsunderstödd
kommunal undervisningsverksamhet, böra bestridas av kommunen. De
kostnader, varom här vore fråga, uppginge i allmänhet icke till några betydande
belopp och svårigheter mötte även att åstadkomma en effektiv kontroll
över utgifterna.

De sakkunniga beräkna, att genom de föreslagna statsbidragsbestämmelserna
kursverksamheten skall under nästa budgetår kunna utvidgas att omfatta
i genomsnitt 8,000 unga arbetslösa.

I fråga örn utbildning för arbetslös ungdom inom den ordinarie skolorganisationens
ram framhålla de sakkunniga till en början, att de skolor, vilka i detta
sammanhang vore av betydelse, vore folkhög- och lantmannaskolor samt kommunala
och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

De sakkunniga betona, att svårigheter i åtskilliga fall mötte att vid dessa
anstalter i önskvärd utsträckning bereda plats för inträdessökande elever samt
att dessa svårigheter till en del sammanhängde med den starka tillströmningen
av arbetslösa. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett, att skäl kunde
förebringas för vissa provisoriska utvidgningar av den ordinarie skolorganisationen
i syfte att bereda arbetslös ungdom utbildning. Enligt vad de sakkunniga
erfarit hade resultaten av den kursverksamhet, som under innevarande
budgetår med bidrag av arbetslöshetsmedel bedrivits inom ifrågavarande anstalter,
varit goda. Genom besök vid den provisoriska folkhögskolan i Mariefred
hade de sakkunniga bibragts den uppfattningen, att densamma helt
kunde jämställas med en vanlig folkhögskola. Verksamheten syntes därför
böra fortsättas.

De sakkunniga framhålla emellertid, att då här i främsta rummet vore

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

fråga om en undervisningsåtgärd, de tillfälliga anslag, som knnde bliva behövliga
för ändamålet, borde anvisas såsom anslag till skolverksamhet. De
borde alltså, såvitt vore fråga örn folkhögskolor och anstalter för yrkesundervisning,
upptagas under åttonde och, såvitt vore fråga örn lantmannaskolor,
under nionde huvudtiteln och alltså ej bestridas ur anslag till arbetslöshetens
bekämpande. Emellertid tillägga de sakkunniga, att förevarande försöksverksamhet
bedrivits under så kort tid att någon bestämd erfarenhet, som kunde
motivera en systematisering av densamma, knappast ännu kunde anses föreligga.
På grund därav syntes verksamheten böra under ytterligare ett budgetår
fortgå i form av försök, därvid statsbidrag till verksamheten syntes
kunna bestridas på samma sätt som under löpande budgetår.

I detta sammanhang hava de sakkunniga även berört frågan, huruvida arbetslöshetsmedel
borde få användas för möjliggörande av att arbetslösa elever
vid folkhögskolor, lantmannaskolor och anstalter för yrkesundervisning erhölle
stipendier till högre belopp än som för närvarande författningsenligt kunde
utgå. De sakkunniga, som kommit till den uppfattningen att en höjning av
stipendierna i vissa fall kunde vara motiverad, men att högre stipendier än
de nuvarande borde kunna ifrågakomma även för andra än arbetslösa elever
samt att dessa stipendier icke borde till någon del bestridas av arbetslöshetsmedel,
hava icke ansett sig böra framlägga något förslag till ändrade bestämmelser
i ämnet.

Under innevarande budgetår hava, såsom förut nämnts, statsbidrag av arbetslöshetsmedel
beviljats till två arbetskolonier, därav en mindre i Norrköping
och en större vid Stjärnsunds gård i Dalarna. De sakkunniga, som lämna en
utförlig redogörelse för de speciella förhållanden, vilka föranlett inrättandet
av sistnämnda koloni (utredningen s. 76 ff.), framhålla, att den ifrågavarande
anordningen för närvarande endast kunde betraktas såsom ett försök. Med
hänsyn härtill och då denna koloni ännu icke hunnit påbörja sin verksamhet,
hava de sakkunniga tillstyrkt, att jämväl under nästkommande budgetår statsbidrag
måtte få utgå till försök med arbetskolonier. Då arbetskolonierna skilja
sig från den frivilliga arbetstjänsten däri, att de måste planeras på lång sikt,
förorda de sakkunniga, att statsbidrag till dylik verksamhet icke beviljas av
arbetslöshetskommissionen utan av Kungl. Majit.

Yttranden.

Statens arbetslöshet skommission förklarar sig icke hava något att erinra
mot de sakkunnigas förslag örn större effektivisering av kursverksamheten.

Skolöverstyrelsen meddelar, att, såvitt överstyrelsen hade sig bekant, erfarenheterna
av den genom arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten vore
goda samt ansluter sig i allt väsentligt till vad de sakkunniga anfört och
föreslagit beträffande kursverksamheten såväl utom som inom den ordinarie
skolorganisationens ram. Det föreslagna statsbidraget till kostnaderna för undervisningsmateriell
har överstyrelsen icke velat motsätta sig.

Lantbruksstyrelsen betonar vikten av att vid beviljande av statsbidrag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

43

anordnande av lantbrukskolonier dessas planläggning och organisation i varje
särskilt fall bleve föremål för sakkunnig granskning.

Statens egnahemsstyrelse påpekar, att en höjning av statsstipendierna till
elever vid lantmannaskolor och folkhögskolor skulle utgöra ett i hög grad
lämpligt led i åtgärderna att befordra de yngre arbetslösa till jordbruket.

Svenska arbetsgivareföreningen finner välbetänkt att en stor del av den utvidgade
hjälpverksamheten vid ungdomsarbetslöshet bedrives såsom förenad
understöds- och kursverksamhet. Oaktat de beräknade kostnaderna för kursverksamheten
äro väsentligt högre än vad som tidigare tagits i anspråk för
sådan verksamhet, synes ej någon principiell invändning kunna göras mot att
ökad hjälp lämnades de unga i denna form. Ej heller finner föreningen anledning
till erinran mot förslaget örn statsbidrag till undervisningsmateriell, då
kursverksamheten så mycket som möjligt borde inriktas på meddelande av
yrkesundervisning. Vunna erfarenheter rörande den av arbetslöshetskommittéerna
handhavda kursverksamheten belyste nödvändigheten av att stor omsorg
ägnades valet av såväl kursledare och lärare som de ämnen, vilka upptogos
å undervisningsschemat. Såsom önskemål framhåller föreningen, att i
första hand de ordinarie skolorganisationerna i största möjliga grad utnyttjas
för undervisningen av arbetslös ungdom samt att de stipendier, vilka utginge
till arbetslös ungdom vid folkhög- och lantmannaskolor ävensom kommunala
eller enskilda anstalter för yrkesundervisning måtte höjas.

Landsorganisationen i Sverige uttalar sin tillfredsställelse med den föreslagna
utvidgningen av kursverksamheten samt tillstyrker ytterligare försök med
statsbidrag till provisoriska folkhögskolor och undervisningsanstalter ävensom
till koloniverksamhet.

Departementschefen.

Vad till en början angår förhållandet mellan den för de unga arbetslösa
speciellt anordnade undervisningsverksamheten och den, som bedrives inom den
ordinarie skolorganisationens ram, delar jag de sakkunnigas principiella uppfattning.
Uppenbarligen böra de utbildningsmöjligheter, som samhället i reguljär
ordning tillhandahåller, i första hand utnyttjas jämväl av de arbetslösa.
Men å andra sidan utgör den ofrånkomliga anpassningen till de speciella arbets"-löshetsförhållandena ett bestämt hinder för att uteslutande på denna väg tillgodose
de av krisläget betingade särskilda utbildnings- och sysselsättningsbehoven.
Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet vill jag uttala,
att ökade möjligheter framdeles böra beredas inom undervisningsväsendet
i all den utsträckning, som med hänsyn till faktiska förhållanden kan anses
erforderligt. Då under nästa budgetår åtminstone i fråga om folkhögskolor
och vissa yrkesutbildningsanstalter den förefintliga skolorganisationen kan beräknas
bliva otillräcklig, är man nödsakad att alltjämt vidtaga provisoriska
anordningar med anlitande av medel ur arbetslöshetsanslaget.

De från skilda håll vitsordade goda erfarenheterna av den genom arbetslöshetsorganen
bedrivna kursverksamheten föranleda mig att tillstyrka den
väsentliga utvidgning av densamma, som sakkunnigförslaget innebär. Då det

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

synes mig angeläget att på allt sätt underlätta även för mindre bärkraftiga
kommuner anordnandet av dylik verksamhet, vill jag också förorda, att statsbidrag,
förutom till lärare- och kursledarearvoden enligt hittills tillämpad ordning,
må utgå jämväl till bestridande av kostnaderna för undervisningsmateriell
i enlighet med de sakkunnigas förslag. Såmedelst främjas tillika
strävandena att at verksamheten giva en mera bestämd inriktning på yrkesutbildning,
något som synes mig särdeles betydelsefullt.

Beträffande slutligen de ifrågasatta åtgärderna för att bereda arbetslösa
elever ökade stipendieunderstöd vid sådana läroanstalter, där dylika utgå av
statsmedel, kan jag på de av de sakkunniga anförda skälen icke förorda, att
framställning nu göres hos riksdagen örn jämkning i härutinnan fastställd
ordning.

Inventering av arbetstillfällen lämpade för de unga.

De sakkunniga.

I enlighet med de för utredningen angivna riktlinjerna hava de sakkunniga
verkställt en undersökning av förefintliga arbetstillfällen, som lämpa sig för de
unga. De sakkunniga hava för erhållande av uppgifter i ämnet till ett stort
antal statliga och kommunala organ samt enskilda institutioner och organisationer
utsänt ett cirkulär jämte därtill hörande frågeformulär. Enligt cirkuläret
skulle inventeringen avse arbetstillfällen, som med fördel kunde reserveras
för arbetslösa personer i åldern 16—25 år och åsyfta åtgärder såväl
på längre som kortare sikt. Vid inventeringen skulle medtagas dels arbeten, som
borde utföras i den öppna arbetsmarknaden, dels arbeten, som kunde givas formen
av reservarbeten, avsedda uteslutande för ungdom, dels ock arbeten särskilt
lämpade att utföras genom den s. k. frivilliga arbetstjänsten. Genom frågeformuläret
infordrades beträffande varje arbete uppgift örn för vilkens räkning arbetet
skulle utföras, vilken årstid som bäst lämpade sig för arbetets utförande,
för vilken åldersgrupp arbetet i främsta rummet vore lämpligt, huru många
normala dagsverken med fullgod vuxen arbetskraft arbetet kunde tänkas kräva,
storleken av beräknade materialkostnader m. m.

Inalles inkommo 1,052 positiva svar, därav 528 från arbetslöshetskommittéer,
211 från andra myndigheter och 313 från enskilda organisationer.

De sakkunniga framhålla, att den knappa tid — omkring 14 dagar -—- som
stått vederbörande till förfogande för avgivande av förslag givetvis inverkat
ofördelaktigt på möjligheterna att finna nya arbetsobjekt samt att det läge i
sakens natur, att någon bottenskrapning av möjliga arbetstillfällen icke kunnat
äga rum vid en inventering, som företagits med den skyndsamhet, varom här
varit fråga.

.Vidare meddela de sakkunniga, att de vid bearbetningen av materialet med
stränghet utgallrat tvivelaktiga förslag. Sålunda hade de uteslutit ej blott
förslag till sådana arbeten, vilka normalt kunde anses tillhöra den öppna
marknaden eller lämpligen borde falla under de allmänna reservarbetena, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

45

förslag, som ansetts ekonomiskt icke utförbara, då man räknat med alltför
stora statsbidrag till materialkostnaderna, utan även omkring 800 förslag, som
saknade närmare uppgifter örn erforderliga dagsverken, materialkostnader
m. m., men av vilka sannolikt åtskilliga väl lämpade sig att komma till utförande
såsom ungdomsarbeten.

De sakkunniga hava för varje arbete omräknat det antal dagsverken, som
uppgivits erforderligt för dess utförande, i ungdomsdagsverken. Denna omräkning
har skett med ledning av erfarenheterna från den frivilliga arbetstjänsten.
I genomsnitt har ett fullgott mansdagsverke beräknats motsvara
1.7 ungdomsdagsverken.

De förslag, vilka av de sakkunniga upptagits i en betänkandet bilagd förteckning,
avse sammanlagt 3,662,000 ungdomsdagsverken. Av dessa hava
821,500 beräknats komma på den frivilliga arbetstjänsten, 2,429,900 på reservarbeten
för ungdom och 410,800 på branddammar och brandbrunnar. Då
emellertid de sakkunniga räknat med att såväl inom den frivilliga arbetstjänsten
som inom reservarbeten för ungdom den genomsnittliga arbetstiden
i regel skulle utgöra 4 timmar per dag, skulle antalet ungdomsdagsverken i
verkligheten kunna upptagas till det dubbla eller i runt tal 7,325,000. Räknas
antalet arbetsdagar per år till 300, skulle de föreslagna arbetstillfällena räcka
till att ge sysselsättning åt tillhopa 24,500 arbetslösa under ett år.

De sakkunniga hava även lämnat en översiktlig framställning av de olilia
huvudgrupper av arbeten, som föreslagits till utförande, och i samband därmed
gjort vissa uttalanden angående lämpligheten av de föreslagna arbetena. De
sakkunniga betona, att endast sådana arbeten borde få ifrågakomma, vilka
icke eljest skulle kunna beräknas bliva utförda under en avsevärd tid framåt.

Skogsarbeten hava föreslagits av olika slag, innefattande skogskulturer, röjningar,
gallringar, skogsdikningar, uppkvistning av stammar på rot, stamräkning,
linjetaxering, rågångsrensning m. m. De framställda förslagen avse i
väsentlig utsträckning enskilda skogar, men delvis även ecklesiastika boställsskogar
och domänverkets skogar. De sakkunniga påpeka, att inom denna
grupp funnes en mängd arbeten, som synnerligen väl lämpa sig såsom arbetstillfällen
för ungdom.

Bland förslag inom jordbrukets område omnämna de sakkunniga bland andra
en del, som avse täckdikning, nyodlingsverksamhet och torrläggning av
myrar.

Inom gruppen trädgårdsarbeten uppräknas förslag till ordnande av parker i
städer och andra samhällen samt av trädgårdsanläggningar vid folk- och folkhögskolor
och andra skolor, till alléplanteringar m. m.

Rörande gruppen vägarbeten framhålla de sakkunniga, att endast vissa enklare
väganläggningar, såsom smärre bygde- och tillfartsvägar kunde lämpa
sig att utföras av unga arbetslösa.

En del förslag att iordningställa badplatser m. m. hava framkommit. De
sakkunniga anmärka, att inom denna grupp ett mycket större antal arbetsobjekt
än de föreslagna torde kunna uppbringas.

_ I gruppen byggnadsarbeten ingår uppförandet av vandringshärbärgen, turisthärbärgen,
bygdegårdar, föreningshus, bad- och tvättstugor m. m. De
sakkunniga betona, att i regel endast enklare slag av byggnadsarbeten borde
ifrågakomma, men att de nämnda förslagen i stor utsträckning lämpa sig för
ändamålet jämväl ur utbildningssynpunkt. De sakkunniga anföra, att på

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

detta område i många fall torde finnas arbetsobjekt, som måste anses särskilt
värdefulla ur den synpunkten att de unga kunde känna sig ha ett eget intresse
av det utförda arbetet.

Vad angår idrottsanläggningar, hava framlagts många förslag, därvid det
största materialet tillhandahållits av svenska idrottsförbundet. Enligt de sakkunnigas
mening borde mera dyrbara sådana anläggningar icke komma till
utförande i här avsedd ordning, medan däremot anordnandet av tränings- och
enklare tävlingsplatser finge anses såsom synnerligen lämpliga arbeten för
ungdom.

De sakkunniga hava härutöver närmare uppehållit sig vid vissa speciella
framställningar och förslag. Härutinnan hänvisar jag till de sakkunnigas utredning
(sid. 89—98). Här torde jag allenast böra omnämna dels att de sakkunniga
med anledning av de ingivna förslagen rörande anordnande av brandbrunnar
och branddammar uttalat, att ett stort antal av de föreslagna arbetena
syntes väl motiverade och att genom dem skulle kunna skapas ett vidsträckt
arbetsfält för den frivilliga arbetstjänsten eller för särskilda reservarbeten för
ungdom, dels ock att de sakkunniga med anledning av ett av kommittén för
svensk cykelpropaganda avgivet förslag angående anläggandet av cykelstigar
framhållit, att de funne detta förslag vara värt den största uppmärksamhet
samt att förslaget syntes innebära ett av de värdefullaste uppslagen till arbetsprojekt
av här ifrågavarande slag.

Till sist hava de sakkunniga betonat, att — i avvaktan på statsmakternas
beslut örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten under nästkommande budgetår
— en grundlig omprövning av de inkomna förslagen jämte inhämtande av
kompletterande uppgifter borde företagas. Endast på så sätt kunde det bliva
möjligt att vid början av det nya budgetåret utan tidsförlust igångsätta de
föreslagna arbetena.

yttranden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner bland de föreslagna åtgärderna särskilt
skogs- och trädgårdsarbete samt i viss mån idrottsanläggningar vara
lämpliga arbetsobjekt. I Kristianstads län torde även de föreslagna arbetena
med anläggning av brandbrunnar och branddammar vara värda beaktande.
Brandskyddsintresset vore stort i länet. I en stor del av länets kommuner hade
kommunala eller frivilliga brandkårer med brandstationer och erforderlig
attiralj inrättats och andra åtgärder vidtagits för brandskyddets tillgodoseende.
Såsom ett bland de viktigaste momenten i detta arbete måste anses åtgärder
till tryggande av vattentillgången. Anordnandet av branddammar och
brandbrunnar vore emellertid en jämförelsevis kostsam sak, som kunde överstiga
de frivilliga organisationernas förmåga och som kommunerna under nuvarande
tryckta förhållanden icke alltid hade tillräckligt intresse för. I vad
mån behov av sådana arbetens utförande förelåge inom länet, hade det icke varit
länsstyrelsen möjligt att undersöka under den korta tid, som för yttrandets
avgivande stått till länsstyrelsens förfogande, men att mycket i detta avseende
återstode att uträtta inom länet, därom vöre länsstyrelsen fullt övertygad.

Domänstyrelsen förklarar, att styrelsen för sin del vore villig medverka
till beredande i skälig utsträckning åt arbetslös ungdom av sådana arbetstillfällen
å domänfondens skogar, som ej borde i främsta rummet förbehållas
domänverkets fasta arbetare och övrig ortsbefolkning.

Kungl. Majlis proposition nr 865.

47

Lantbruksstyrelsen framhåller, att förslaget om utförande av vissa brandskyddsanläggningar
även från lantbrukssynpunkt syntes värdefullt.

Departementschefen.

Den av de sakkunniga verkställda inventeringen av lämpliga ungdomsarbeten
har utfallit tillfredsställande. De föreslagna arbetsobjekten synas mig
i det hela väl fylla de särskilda krav, som härvid måste uppställas. Bortsett
från det grundläggande villkoret, att arbetena skola vara av sådan
beskaffenhet, att de icke eljest kunna beräknas komma till utförande under en
avsevärd tid, gäller nämligen, att åtskilliga av de föreslagna uppgifterna äro
av den art, att de kunna förväntas bliva omfattade med särskilt intresse av de
unga. Samtidigt äro de i stor utsträckning ägnade att både tillgodose den betydelsefulla
utbildningssynpunkten och, på sätt av olika myndigheter vitsordats,
skänka ur allmän synpunkt gagneliga resultat. Jag anser sålunda det
framlagda arbetsprogrammet utgöra en lämplig utgångspunkt för de fortsatta
övervägandena och har redan vidtagit åtgärder för att en grundligare omprövning
av de föreliggande förslagen må komma till stånd. Endast på så sätt
blir det möjligt att, för den händelse riksdagen ger sin anslutning till de av
mig förordade åtgärderna, vid början av det nya budgetåret utan tidsförlust
skrida till förverkligandet av den uppgjorda planen. Detta har synts mig så
mycket viktigare, som vissa av de mest arbetskrävande uppgifterna först efter
jämförelsevis grundliga förarbeten kunna påbörjas.

Den frivilliga arbetstjansten.

De sakkunniga.

Rörande erfarenheterna från de hittills anordnade arbetslägren hava de sakkunniga
bland annat anfört följande.

Lägerledarna bade lämnat eleverna de bästa vitsord i fråga om uppförande.
I åtskilliga fall hade man vid lägrets början kunnat konstatera lojhet och
liknöjdhet hos eleverna, och arbetslusten hade hos många varit så gott som obefintlig.
Men lägerledarna hade betonat, att arbetslusten under lägertiden blivit
allt större och att t. o. m. verklig arbetsglädje kunnat skönjas hos deltagarna
efter ett par månaders vistelse vid lägret, särskilt då det gällt arbeten,
där resultatet varit mera påfallande. På grund därav hade också intresset för
det praktiska arbetet i allmänhet varit större än för den teoretiska undervisningen,
fastän man vid denna främst sysslat med sådant, som eleverna kunde
få direkt nytta av i det praktiska livet, och fastän undervisningen i största
möjliga utsträckning bedrivits individuellt och med hänsyn till varje elevs
förutsättningar och behov.

Elevernas personliga ordentlighet och önskan att hålla snyggt hade också
blivit större under vistelsen vid lägret, vilket ej blott märkts i elevernas egna
rum utan även i förläggningen i dess helhet.

I anslutning härtill hava de sakkunniga framhållit, att de funne starka skäl
föreligga för en fortsättning av ifrågavarande verksamhet och en betydande
utvidgning av densamma.

De sakkunniga förutsätta, att den frivilliga arbetstjänsten liksom hittills bedrives
såväl i kommunal som statlig regi, i senare fallet med arbetslöshets -

48

Kungl. Majlis proposition nr 265.

kommissionen såsom organ. De sakkunniga hava anställt vissa jämförelser
mellan förhållandena vid kommunala och statliga arbetsläger, därvid de yttrat
följande.

Svårigheterna att hålla de tillgängliga elevplatserna besatta vore större vid
kommunala läger än vid de statliga. Vidare måste de kommunala lägren —
med hänsyn till önskvärdheten av att kunna hålla lägren fullbelagda — ofta planeras
för ett mindre antal elever än de statliga. De fasta kostnaderna per elev
och dag räknat bleve därvid högre. Eventuellt erforderliga ändringar i anordningarna
vid kommunala läger erfordrade i allmänhet beslut av vederbörande
kommunala organ. Därvid uppstode ofta lång tidsutdräkt i jämförelse
med vad fallet vore vid statliga läger, för vilka beslut örn eventuellt erforderliga
åtgärder kunde snabbt fattas och omedelbart verkställas. Kommunerna
hade emellertid givetvis lättare att i skilda avseenden för sina läger utnyttja
de lokala möjligheterna, än vad fallet vore vid statliga läger. Därtill komme,
att det för hela verksamheten betydelsefulla lokala intresse, som kunde förefinnas
inom en kommun för vidtagande av åtgärder mot ungdomsarbetslösheten,
komme till sin rätt på ett helt annat sätt vid de kommunala arbetslägren
än vid sådana, som dreves i kommissionens regi.

I syfte att möjliggöra ett vidsträcktare anordnande av arbetsläger föreslå
de sakkunniga i åtskilliga avseenden ändringar i nu gällande bestämmelser
för den frivilliga arbetstjänsten och dess ekonomiska understödjande.

Sålunda föreslå de sakkunniga — efter erinran att för närvarande endast
sådana arbeten finge komma till utförande, vilka vore allmännyttiga, d. v. s.
tillhörde stat eller kommun eller eljest uppenbarligen komme större eller mindre
grupper av medborgare samfällt till godo — att framdeles även arbeten åt enskilda
måtte kunna ifrågakomma till utförande. Såsom skäl härför åberopas
dels det förhållandet att det stundom mött svårigheter att begränsa arbetena
till allmännyttiga företag, dels ock att genom den föreslagna ändringen
en utökning av den frivilliga arbetstjänsten skulle komma till stånd. Alltjämt
skulle emellertid gälla, att arbetena måste vara av sådan art, att de varken nu
eller inom den närmaste framtiden skulle komma till utförande utan anlitande
av den frivilliga arbetstjänsten. De sakkunniga föreslå tillika, att i de fall,
då arbeten komme att utföras åt enskilda, arbetsobjektens ägare borde vara
skyldiga att lämna någon ersättning. Denna borde i första hand användas till
arbetspremier åt eleverna samt, i den mån den uppginge till högre belopp
än som lämpligen kunde disponeras för detta ändamål, på annat sätt användas
till förmån för unga arbetslösa inom den kommun, från vilken de med
arbetsobjektet sysselsatta eleverna hänvisats.

I fråga örn grunderna för statsbidrag till kommunala läger föreslå de sakkunniga
vissa ändringar. Sålunda hemställa de sakkunniga, att statsbidrag
till kost, logi och fickpenning åt arbetseleverna måtte vid kommunala arbetsläger
få utgå enligt fördelaktigare grunder än hittills, nämligen på högst ett
belopp motsvarande det för ensamstående person av arbetslöshetskommissionen
fastställda dagunderstödet, ökat med 25 öre.

Vidare tillstyrka de sakkunniga, att statsbidrag må vid kommunalt arbetsläger
utgå med högst 50 % av kostnaderna för material, arbetsredskap, transporter
och annan arbetsledning än den för lägrets ledning i övrigt erforderliga

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

49

personalen. Dylikt statsbidrag skulle dock utgå allenast beträffande arbetsobjekt,
som ägdes av allmänt rättssubjekt eller som komme en större allmänhet
till godo.

De sakkunniga förorda även statsbidrag till undervisningsmateriell vid kommunala
arbetsläger enligt samma grunder, som i detta hänseende tillstyrkts
beträffande av arbetslöshetsorganen anordnad kursverksamhet.

De sakkunniga erinra vidare, att vid den under innevarande år bedrivna
arbetstjönsten i ett par fall av enskilda medel kunnat utdelas arbetspremier
till eleverna samt att lägerledarna vitsordat den stora betydelse dessa premier
haft för arbetsintensiteten. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, att
arbetspremier måtte vid såväl statliga som kommunala arbetsläger få utgå
med ett belopp motsvarande i genomsnitt högst 20 öre per elev och dag. Arbetspremier
skulle tilldelas allenast elever, som gjort sig därav förtjänta.
De sakkunniga föreslå, att statsbidrag till arbetspremierna skulle vid kommunala
läger utgå med hälften av de i arbetspremier verkligt utbetalade beloppen.
Vid statliga arbetsläger skulle arbetspremierna i sin helhet gäldas
av statsmedel.

De sakkunniga förorda vidare med ledning av hittills vunna erfarenheter,
att den frivilliga arbetstjänsten skulle som regel omfatta åldersgrupperna
16—21 år. Endast i undantagsfall borde arbetslösa i åldern 22—25 år få
deltaga i denna tjänst. Slutligen föreslås, att deltagarna i den frivilliga arbetstjänsten
borde betraktas såsom arbetare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete.

I övrigt ifrågasätta de sakkunniga icke några ändringar i bestämmelserna
för den frivilliga arbetstjänsten.

Med avseende å ledarpersonalen framhålla de sakkunniga, att tillgången på
lämpliga ledare för den frivilliga arbetstjänsten vore av central betydelse för
verksamheten samt att det därför vore av utomordentlig vikt, att ej blott till
lägerledare utan även till lärare, arbetsledare och husmödrar utsåges personer
med god fackkunskap, pedagogisk förmåga, ledaregenskaper och fasthet, parad
med förståelse för ungdomen. De sakkunniga förklara, att vid en fortsatt
och utökad verksamhet särskild utbildning av lägerpersonal i vissa fall syntes
böra av arbetslöshetskommissionen anordnas i form av kortare instruktionskurser,
varjämte blivande personal i många fall syntes kunna beredas tillfälle
att någon tid följa arbetet vid ett arbetsläger.

De sakkunniga hava vidare i detta sammanhang framhållit önskvärdheten
av att tillgängliga lokaler och andra resurser vid lantmannaskolorna utnyttjades
för anordnandet av arbetsläger i arbetslöshetskommissionens regi och att
därvid liksom i övrigt det praktiska arbetet vid arbetslägren i görligaste mån
gåves en sådan inriktning, att det finge form av en verklig utbildning. De
sakkunniga hava också utgått ifrån att arbetslöshetskommissionen komme att
i samråd med lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelser,
lantmannaskolor o. s. v. söka ordna utbildningskurser, i den mån så kunde
anses påkallat. De sakkunniga funne, att dylika kurser för arbetslös ungdom
lämpligast borde få formen av frivillig arbetstjänst.

Bihang till riksdagens protokoll 198U. 1 sami. Nr £65.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Beträffande den omfattning, vari den frivilliga arbetstjänsten borde bedrivas,
innebär sakkunnigförslaget, att verksamheten skulle för nästa budgetår
beräknas omfatta 3,000 deltagare i statliga och 2,000 deltagare i kommunala
arbetsläger. Statens kostnader härför hava de sakkunniga, med ledning av
hittillsvarande erfarenheter och under förutsättning att de sakkunnigas förslag
rörande ändrade bidragsgrunder m. m. bifölles, uppskattat för de statliga
arbetslägren till 3 kronor per elev och arbetsdag, motsvarande 900 kronor per
år och för de kommunala arbetslägren till 2.33 kronor per elev och arbetsdag,
motsvarande 700 kronor per år.

Yttranden.

Statens arbetslöshet skommission förklarar sig icke hava något att invända
mot större effektivisering av den frivilliga arbetstjänsten.

Skolöverstyrelsen anför, att de sakkunnigas förslag rörande frivillig arbetstjänst
icke, så vitt rörde överstyrelsens verksamhetsområde, gåve överstyrelsen
anledning till erinran.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget, att vid frivillig arbetstjänst även
arbeten åt enskilda skulle få utföras, samt ansluter sig till uppfattningen att
därvid arbetsobjektets ägare borde lämna någon ersättning. Mot förslaget
örn extra specialkurser vid lantmannaskolor förklarar sig styrelsen intet hava
att erinra.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund uttalar, att tillgången på
lämpliga arbetsobjekt för den frivilliga arbetstjänsten inom skogshushållningens
område vore nära nog obegränsad, särskilt därest — på sätt de sakkunniga
föreslagit och centralrådet tillstyrkte — jämväl arbeten i enskilda tillhöriga
marker skulle kunna anlitas.

Med hänsyn till den ifrågasatta utsträckningen av arbetsobjekten till enskildas
mark har centralrådet vidare föreslagit, att för vinnande av en ändamålsenlig
planläggning av arbetslägren länsvis samarbete borde etableras mellan
arbetslöshetskommissionens avdelning för ungdomsarbetslösheten och vederbörande
skogsvårdsstyrelse. Skogsvårdsstyrelsen syntes nämligen kunna lämna
goda råd med avseende på valet av förläggningsplatser ävensom vara behjälplig
vid tillhandahållandet av arbetsobjekt m. m.

Svenska arbetsgivareföreningen anför, att då den frivilliga arbetstjänsten
syntes hava slagit väl ut i vårt land, intet vore att erinra emot en fortsatt och
utvidgad tillämpning av denna hjälpform. Det syntes emellertid som örn de
sakkunniga uppskattat kostnaderna för hjälpåtgärder av detta slag väl i överkant,
även örn man utginge från den ökade bidragsskyldighet, som enligt förslaget
skulle åvila staten gentemot kommunerna. Bortsett från att det starkt
kunde ifrågasättas, örn nämnda förslag rörande utvidgad hjälp från statens
sida vore i alla avseenden godtagbart, syntes det finnas anledning att kalkylera
med ej obetydligt lägre kostnader. Vid kostnadsbeloppens bedömande
finge ej heller bortses ifrån värdet av det av arbetseleverna åstadkomna arbetsresultatet.

Under åberopande av sina erfarenheter från de arbetsläger, vilka under löpande
budgetår varit anordnade av arbetslöshetskommissionen i samarbete med

Kungl. Maj:ts proposition nr £65.

51

Gävleborgs läns skogsvårdsstyreise har nämnda skogsvårdsstyrelse gjort vissa
uttalanden rörande lämpligaste sättet för bedrivande av frivillig arbetstjänst,
därvid styrelsen närmast haft i tankarna sådana fall, där fråga vore om rena
skogsarbeten. Skogsvårdsstyrelsen har i ämnet anfört bland annat följande.

För vinnande av garanti att utbildningen komme att handhavas på tillfredsställande
sätt borde samarbete äga rum mellan skogsvårdsstyrelsen och anordnaren
av arbetstjänsten. Såsom arbetsobjekt finge icke väljas arbete, som vederbörande
markägare enligt gällande skogsvårdslagar vore skyldig att utföra.
Vid den frivilliga arbetstjänsten borde arbetslinjen tillerkännas obestridligt
företräde framför en blandad teoretisk-praktisk linje. Styrelsen ville
ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligare att ynglingarna avlönades enligt
ackordssystemet och själva finge bestrida kostnaderna för sitt uppehälle. Elevantalet
vid ett läger borde icke överstiga 30. Minimiåldern borde icke sättas
lägre än 18 år. Då det på grund av de båda kategoriernas olika intressen
visat sig mindre lämpligt att sammanföra ynglingar från landsbygden och
från städerna, borde landsortens ungdom sammanföras för sig och städernas
för sig.

Departementschefen.

Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av den försöksvis bedrivna
arbetstjänsten finner jag välbetänkt, att förutsättningar skapas för en väsentlig
utvidgning av denna verksamhet. De sakkunniga hava i sådant avseende
framställt olika förslag. Därvid åsyftas att utöka kretsen av lämpliga
arbetsobjekt genom att under angivna förutsättningar möjliggöra upptagande
av arbeten även åt enskilda. Vidare innebär förslaget vissa jämkningar i
statsbidragsvillkoren, i syfte att underlätta för de lokala organen att anordna
kommunala läger. Och slutligen hava de sakkunniga förordat, att arbetspremier
skulle få utgå till deltagarna i arbetstjänsten. Samtliga de föreslagna
åtgärderna äro enligt min mening ägnade att främja det ändamål, som uppställts
för den frivilliga arbetstjänsten. Dock synes mig de föreslagna arbetspremiernas
genomsnittsbelopp — 20 öre per elev och dag — hava tilltagits
väl knappt. Enligt min mening föreligger skäl att överväga en differentiering
av beloppen jämväl med hänsyn till deltagarnas ålder. I syfte att skapa
garantier för en nyttig användning av intjänta arbetspremier synes det mig
vara lämpligt, att premierna i regel innehållas och som samlad summa utbetalas
först då eleverna lämna arbetslägret.

I anslutning till vad de sakkunniga anfört beträffande olycksfallsförsäkringslagens
tillämplighet å deltagare i frivillig arbetstjänst, vill jag framhålla,
att bestämmelserna i 2 § olycksfallsförsäkringslagen, sådan denna paragraf
lyder efter den i fjol genomförda ändringen — jfr lagen den 14 juni 1933
(nr 349) och kungörelsen den 1 december 1933 (nr 643) — äro tillämpliga
beträffande den frivilliga arbetstjänsten.

Ungdomsreservarbeten.

De sakkunniga.

Dc sakkunniga framhålla, att den frivilliga arbetstjänsten i Sverige utgestaltats
på ett sådant sätt att den framför allt fått karaktären av en form av
utbildning av de unga arbetslösa. Det kroppsarbete, som i regel inginge i

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

densamma, hade huvudsakligen till syfte att skapa och uppöva de ungas arbetsvilja
och arbetsförmåga. Frånsett svårigheterna att finna lämpliga arbetsobjekt
för den frivilliga arbetstjönsten hade denna hjälpform den svagheten,
att den allenast medförde så att säga ett omhändertagande av de unga,
men icke gåve deltagarna i arbetstjönsten tillfälle att försörja sig genom eget
arbete. Enligt de sakkunnigas mening läge det därför i sakens natur, att den
frivilliga arbetstjönsten icke kunde bliva en form för beredande av hjälp åt
de unga under någon längre tid. Efter att under några månader hava deltagit
i arbetstjänsten, borde de unga därför — därest de icke kunde erhålla arbete
å den öppna marknaden — såvitt möjligt beredas dylikt i form av reservarbete.

Härefter erinra de sakkunniga om de svårigheter av olika slag, vilka förelåge
att placera de unga i vanligt reservarbete. Åldersgruppen 16—17 år
vore sålunda för närvarande helt utesluten från möjligheten att erhålla statligt
eller statskommunalt reservarbete. Icke heller syntes de medel för anordnande
av reservarbeten, vilka av Kungl. Maj :t äskats för nästa budgetår, förslå
till någon utökning av antalet ungdomar inom de nuvarande reservarbetenas
ram. Härutöver hava de sakkunniga emellertid särskilt understrukit,
att det icke kunde vara lämpligt eller tillrådligt att i större utsträckning hänvisa
de unga — speciellt 18—20-åringarna — till de vanliga reservarbetenas
företrädesvis för vuxna avsedda förläggningar, enär dessa ungdomar befunne
sig i en ålder, då särskilda hänsyn måste tagas till deras psykiska och fysiska
utveckling.

Enligt de sakkunnigas mening skulle vidare möjligheterna att bereda de
unga sysselsättning vid reservarbeten ökas, örn vid dem en viss lönedifferentiering
mellan äldre och yngre arbetare kunde genomföras. Sådan differentiering
skulle lämpligen kunna göras på det sätt, att den nominella lönen bibehölles
lika för äldre och yngre, men att genom växling mellan arbete och undervisning
arbetstillfällena för de yngre utdrygades.

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga — under hänvisning tillika
till vissa i denna riktning redan verkställda försök — föreslagit, att vid sidan
av den frivilliga arbetstjänsten och de nuvarande reservarbetena skulle såsom
en ny hjälpform anordnas s. k. ungdomsreservarbeten, vilka skulle vara avsedda
uteslutande för ungdom och vid vilka arbets- och undervisningslinjerna
skulle kombineras.

Beträffande det sätt, varpå dessa arbeten skulle bedrivas, hava de sakkunniga
framlagt ett förslag av i huvudsak följande innehåll.

Arbetena borde, liksom den frivilliga arbetstjänsten huvudsakligen omfatta
unga i åldern 16—21 år. Endast undantagsvis skulle arbetslösa i åldern 22—
25 år sysselsättas vid dessa arbeten. Ungdomsreservarbetena skulle alltså
som regel komma att avses dels för åldersgruppen 16—17 år, vilken hittills
stått utanför med bidrag av statsmedel anordnade reservarbeten, dels för
åldersgruppen 18—21 år, vilken grupp dock fortfarande skulle kunna hänvisas
till vanliga reservarbeten. När arbetslösa i sistnämnda ålder borde hänvisas
till vanligt reservarbete och när hänvisning till ungdomsreservarbete borde äga
rum, finge avgöras efter skälighetsprövning i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

53

Till ungdomsreservarbete borde hänvisning äga rum ej blott beträffande
dem, som vore fyllda 18 år, utan även beträffande dem, som tillhörde åldersgruppen
16—17 år. Därigenom skulle i fråga om sistnämnda åldersgrupp de
ungas arbetsvilja kunna prövas på ett effektivare sätt än som för närvarande
vore möjligt.

Vid arbetena borde de unga i genomsnitt beredas sysselsättning 8 timmar
per dag, därvid i regel hälften av tiden borde anslås till arbete och hälften
till undervisning. I allmänhet skulle dock på en och samma dag icke förekomma
både arbete och undervisning. De sakkunniga hade närmast tänkt sig,
att de unga arbetarna skulle under tidsperioder omfattande 14 dagar växelvis
deltaga i reservarbete och kursverksamhet, dock att även annan periodindelning
borde få förekomma. I vissa fall skulle dock arbetstiden kunna utsträckas
till att omfatta mer än hälften av den sammanlagda arbets- och undervisningstiden.
Detta kunde särskilt bliva nödvändigt till förhindrande av att
arbetsförtjänsten komme att understiga värdet av förmånerna i den frivilliga
arbetsk ansten, vilket icke borde få förekomma. I intet fall borde dock arbetstiden
utsträckas längre än till i genomsnitt 6 timmar per dag eller till 8 timmar
för viss arbetsdag. Den kortaste tid, som i genomsnitt borde ägnas åt utbildning
och undervisning skulle alltså utgöra 2 timmar per dag.

Avlöningen borde utgå efter samma principer, som vid vanliga reservarbeten.
I enlighet härmed borde arbetet till övervägande delen utföras på ackord,
men även tidsarbete måste i viss utsträckning förekomma. Vid ackordsarbetet
komme på grund av de ungas mindre arbetsprestationer arbetsförstjänsten
att -— även frånsett arbetstidens längd — automatiskt bliva lägre än vid nyssnämnda
arbeten. Annorlunda ställde sig förhållandet vid tidsarbetet, där emellertid
den förkortade arbetstiden alltid komme att inverka reglerande på arbetsförtjänsten.

Under de tider, då den unge deltoge i undervisning, skulle han, därest arbetslöshetskommissionen
så medgåve, kunna uppbära dagunderstöd enligt vanliga
grunder. Kosthållet skulle under såväl arbets- som undervisningstiden
bestridas av deltagarna själva.

Därest dessa bestämmelser genomfördes, komme arbetsförtjänsten att å ena
sidan bliva mindre än vid vanliga reservarbeten men å andra sidan att överstiga
de vid frivillig arbetstjänst utgående förmånerna.

I motsats till vad som gällde vid vanliga reservarbeten borde ej blott logi
utan även kost tillhandahållas under vederbörande myndighets överinseende,
därvid mathållningen skulle ordnas i gemensam förläggning. Genom arbetslöshetsorganets
försorg skulle utses en husmoder, som i samråd med de i förläggningen
deltagande hade att planlägga och övervaka mathållningen. Kostnaderna
för husmoderns avlöning skulle bestridas av arbetslöshetskommissionen.
Mathållningen — liksom förläggningen överhuvud taget — skulle ställas
under kontroll av en genom arbetslöshetsorganet utsedd ledare. Genom
dessa anordningar skulle man erhålla garanti för att mathållningen tillgodosåge
de alldeles särskilt för dessa åldersgrupper ofrånkomliga kiaven på att
kosten bleve både tillräcklig och närande. De unga skulle vidare turvis få
deltaga i matlagningen samt med bistånd av husmoder eller arbetsledare få
svara för kosthållets planläggning, matinköpen och därmed sammanhängande
bokföring. Den uppfostrande betydelsen härav syntes knappast kunna överskattas.

Den undervisning, som skulle ingå i verksamheten, torde kunna anordnas på
samma sätt som den genom arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten
och således omfatta såväl praktiskt som teoretiskt betonade ämnen. Emellertid
syntes i detta sammanhang särskilt böra framhållas, att man liksom inom den
frivilliga arbetstjänsten borde genom undervisning i exempelvis trädgårdssköt -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

sel, uppfödning av smådjur m. m. kunna frambringa för det gemensamma
hushållet betydelsefulla produkter, vilket även ur ekonomisk synpunkt skulle
vara fördelaktigt. Överhuvud borde i åtskilliga avseenden de erfarenheter,
som vunnits genom försöken med frivillig arbetstjänst, bli tillämpliga även
inom ungdomsreservarbetena.

Ungdomsreservarbetena skulle kunna anordnas både såsom statliga arbeten
och såsom statskommunala. Dock syntes de med hänsyn till de speciella krav,
som rnåste. ställas på ledningen vid dessa arbeten, såsom regel böra bedrivas i
statlig regi. Det vore ock att märka, att arbetena endast i undantagsfall torde
komma att rekryteras från en enda kommun.

De sakkunniga betona, att i det föregående hänsyn endast tagits till reservarbeten
med fast förläggning, men att hinder icke behövde möta mot att vid
ifrågavarande arbeten förekomme s. k. dagkolonister, d. v. s. sådana deltagare,
som bodde i sina hem, men deltoge i arbete och undervisning på samma sätt
som arbetare i fast förläggning.

Vad angår kostnaderna för ungdomsreservarbetena, hava de sakkunniga anfört
följande.

. Kostnaderna för den del av ungdomsreservarbetet, som bestode av undervisning
(ledare, lärare, undervisningsmateriell), borde bestridas enligt bestämmelserna
för kursverksamhet, dock att vid statliga reservarbeten för ungdom
samtliga dessa kostnader skulle bestridas av arbetslöshetskommissionen. Beträffande
kostnaderna för det arbete, som inginge i ungdomsreservarbetet,
skulle samma bestämmelser gälla som för vanliga reservarbeten, dock att vid
statskommunala ungdomsreservarbeten statsbidrag till arbetslöner borde utgå
med minst 50 %. Även beträffande ersättning för resor, förfarande vid konflikt,
sjukersättning m. m. skulle samma bestämmelser som vid reservarbetena
gälla. Dagunderstöd borde fördelas på stat och kommun enligt vanliga grunder.
Vid statliga ungdomsreservarbeten följdes i detta fall samma praxis
som vid statliga arbetsläger. Ungdomsreservarbetet borde även på så sätt betraktas
som en enhet, att ansökan om statsbidrag skulle göras i ett sammanhang
och ärendet inom arbetslöshetskommissionen handläggas som ett ärende
och beslut fattas i ett sammanhang. De sakkunniga förutsatte, att frågorna
örn ungdomsreservarbeten inom kommissionens kansli komme att förberedas
av samma avdelning, som handlade ärenden örn den frivilliga arbetstjänsten.

Rörande förhållandet mellan den frivilliga arbetstjänsten och ungdomsreservarbetena
hava de sakkunniga ytterligare framhållit, att gränslinjen dem
emellan egentligen vore betingad av arbetsuppgifternas art och den omständigheten
att tvångshänvisning kunde ske vid reservarbetena men ej vid arbetstjänsten.
Medan vid reservarbetena arbetet intoge den centrala platsen oqh
måste bedrivas så, att de unga kunde försörja sig därpå, vore detta icke fallet
med arbetstjänsten. Vid denna kunde därför under vissa tider, då på grund
av väderleksförhållanden eller andra omständigheter lämpliga arbetsobjekt
saknades, sysselsättningen helt koncentreras på utbildning och undervisning.

Beträffande den omfattning, vari de föreslagna ungdomsreservarbetena borde
bedrivas, hava de sakkunniga yttrat sig sålunda.

Enligt de sakkunnigas mening borde arbetslösa i åldern under 21 år i stort
sett icke hänvisas till vanliga statliga eller statskommunala reservarbeten. Med
ledning av den verkställda utredningen kunde antagas, att antalet arbetslösa
i nämnda ålder, som vore inkvarterade i reservarbetsförläggningarna, för när -

Kungl. Majlis proposition nr 265.

55

varande utgjorde omkring 2,000. De särskilda ungdomsreservarbetena borde
alltså egentligen erhålla sådan omfattning, att de kunde giva sysselsättning
dels åt nämnda antal, dels ock åt ytterligare ett icke obetydligt antal hittills
ej alls sysselsatta ungdomar i åldern 16—21 år.

Det finge emellertid beaktas, att då här vöre fråga örn en ny hjälpform,
vilken måste planläggas med stor omsorg, betydande svårigheter uppkomme
att omedelbart igångätta arbetena i angiven omfattning. Dessutom borde en
överflyttning av i de vanliga reservarbetena sysselsatt ungdom ske endast efter
noggrann prövning i varje särskilt fall. Därför syntes arbetena till en början
närmast böra få karaktären av försöksverksamhet. Under sådana förhållanden
syntes man icke för nästa budgetår böra beräkna det genomsnittliga antalet
sysselsatta vid dessa arbeten till mer än 2,000. Därvid borde deltagare
som regel icke utses genom överflyttning av arbetslösa från vanliga reservarbeten
utan utväljas bland sådana arbetslösa, som tidigare icke alls erhållit någon
sysselsättning eller endast deltagit i kursverksamhet eller frivillig arbetstjänst.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit reservarbetena för ungdom
på ett lyckligt sätt komplettera den övriga verksamheten mot ungdomsarbetslösheten.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Gävleborgs och Västerbottens
län ha lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansett de föreslagna åtgärderna i stort
sett väl ägnade att lindra ungdomsarbetslösheten, har framhållit, att reservarbetslinjen
för de unga icke torde kunna tänkas vinna större tillämpning inom
Norrbotten.

Socialstyrelsen anför:

Styrelsen vore ej helt övertygad örn lämpligheten att i vissa reservarbeten
sammanföra allenast ungdom, även örn särskilda anordningar träffades för
deras vägledning och fostran. Det torde tvärtom ofta visa sig, att vid ett
sammanförande av yngre element med mera till åren komna, ansvarsmedvetna
familjeförsörjare de senare utövade ett uppfostrande inflytande på de unga,
liksom de ock med sin större arbetsvana kunde hjälpa de unga tillrätta i det
praktiska arbetet.

Ungdom i åldern 16—21 år utgjorde ingalunda någon i fysiskt hänseende
homogen grupp; tvärtom innebure ju speciellt åldrarna 16 och 17 år ett viktigt
utvecklingsskede, då ynglingen i fråga örn fysika krafter utvecklades till
man. I genomsnitt torde gossar i dessa åldrar i fråga örn sådana kroppskrafter,
som erfordrades vid reservarbete, vara ej oväsentligt underlägsna
unga män i åldern 18—21 år, låt vara att undantagsfall givetvis kunde förekomma,
då ynglingar redan i 16- och 17-årsåldern besutte kroppskrafter, jämförliga
med vuxnas. De skäl, som föranlett, att den nedre åldersgränsen vid
reservarbete satts till fyllda 18 år, torde även gälla vid de föreslagna speciella
reservarbetena.

I det praktiska arbetet skulle dessa fysiska olikheter sannolikt vålla slitningar
och svårigheter. Om sålunda i ackordslagen olika åldrar blandades
med varandra, skulle de äldre och kraftigare sannolikt ofta med motvilja betrakta
sina yngre, svagare kamrater.

Örn man åter tänkte sig, att ackordslagen sammansattes å ena sidan av 16—
17-åringar och å andra sidan av 18—21-åringar, frågade man sig, om ej dessa
yngre finge prestera ett i förhållande till deras kroppskrafter alltför hårt

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

och krävande arbete, för att de nied gängse ackordslöner skulle uppnå rimliga
arbetsinkomster.

Nu förutsattes emellertid, att tidlönsarbete skulle kunna ifrågakomma vid
dylika reservarbeten. På så sätt skulle de yngre kunna tillförsäkras viss inkomst.
Reservarbetslönen, som skulle ifrågakomma vid tidlönsarbete, vore
emellertid beräknad på grundval av lönen för vuxna. Man skulle alltså vid
dessa reservarbeten låta ynglingar jämväl i 16—17-årsåldrarna komma i åtnjutande
av tidion, avpassad för vuxna. Nämnas kunde exempelvis, att tidlönen
i Stockholm — enligt nu gällande grunder -—- skulle för dessa ungdomskategorier
utgå med 90 öre per timme. Även örn medelförtjänsten skulle
utjämnas på grund av arbetets åsyftade intermittenta natur, skulle dock dessa
ungdomar vänja signvid att i reservarbete åtnjuta en lön, som de i allmänhet
näppeligen kunde påräkna i öppna marknaden.

Med anledning av det anförda ifrågasatte socialstyrelsen, om ej behovet
av. sysselsättning för arbetslös ungdom i åldern 16—17 år lämpligen och i
nöjaktig omfattning kunde tillgodoses genom de andra hjälpformer, som förslaget
anvisade, närmast genom kurser och den frivilliga arbetstjänsten.

Örn så vore fallet, bortfölle i själva verket huvudmotivet för anordnande
av särskilda reservarbeten. Ungdom i åldern 18—21 år kunde ju i mån av
behov hänvisas till vanliga reservarbeten, en möjlighet som även enligt förslaget
alternativt stöde till buds. Den nu gällande nedre åldersgränsen för hänvisning
till reservarbete, nämligen fyllda 18 år, skulle alltså bibehållas.

Härmed hade dock styrelsen ej velat bestrida möjligheten och lämpligheten
av att i förekommande fall ägna viss omvårdnad åt yngre arbetslösa, närmast
i åldern 18—21 år, vilka hänvisades till reservarbete. Mycket hängde härvid
på specifika rent personliga egenskaper och förutsättningar hos arbetsbefälet,
egenskaper som man visst icke kunde vare sig förvänta att finna hos eller påfordra
av alla dem, som eljest vore lämpliga såsom platsledare. Vidare torde
arbetsobjektets belägenhet och beskaffenhet samt förläggningsförhållandena
spela en ej oväsentlig roll.

Styrelsen frågade sig, örn icke vissa arbetsplatser, där betingelserna i nu
berörda hänseenden vore gynnsamma., kunde reserveras åt företrädesvis unga
arbetslösa samt — i enlighet med vad förut anförts —- ett visst urval av pålitliga
och ansvarsmedvetna äldre reservarbetare, lämpade att exempelvis såsom
lagbasar handleda de unga i arbetet och att, utom arbetet, i förläggningarna
medverka till ordning och disciplin. Läte det för övrigt icke tänka sig,
att arbetsbefälet i dylika fall, särskilt vintertid, kunde — mot någon ersättning
och måhända med någon inskränkning av arbetstiden med exempelvis tre
timmar i veckan, för vilka tidion finge utgå till de unga — meddela dessa
viss undervisning samt lämna dem praktisk handledning i olika göromål?

Det vore här närmast fråga örn att i förekommande fall söka åstadkomma
för ändamålet gynnsamma kombinationer och att i görligaste mån utnyttja
dessa till förmån för unga arbetslösa men ej att efter visst schema anordna
reservarbeten av speciell tyjx skild från andra reservarbeten. Socialstyrelsen
föreställde sig. att statsorganet redan nu ägde tillräcklig handlingsfrihet för
att, där så befunnes möjligt och lämpligt, träffa dispositioner i här antydd
riktning. I den händelse att de sakkunnigas förslag örn speciella reservarbeten
för ungdom ej vunne Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, förordade
styrelsen emellertid, att statsorganet det oaktat måtte fritt kunna träffa dylika
anordningar.

Socialstyrelsen erinrar i detta sammanhang, hurusom de sakkunnigas förslag
om inrättande av ungdomsreservarbeten, till vilka hänvisning skulle äga
rum, skulle öppna en möjlighet att på ett effektivare sätt än nu pröva arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

57

villigheten hos arbetslös ungdom i åldern 16—17 år. Med anledning därav
yttrar styrelsen följande.

Om dylika reservarbeten ej komme till stånd kunde det ifrågasättas, huruvida
ej önskemålet att pröva vederbörandes arbetsvilja kunde tillgodoses i
annan ordning. Styrelsen holle visserligen före, att den frivilliga arbetstjänsten
principiellt borde upprätthållas såsom frivillig; hela anordningen
byggde i viss mån på denna grundsats. Emellertid skulle måhända, beträffande
hjälpsökande arbetslös ungdom i de lägsta åldersklasserna (16—17 år),
de kommunala hjälporganen kunna bemyndigas att i fall av tvekan örn arbetsvilligheten
pröva denna genom hänvisning till så kallade arbetsläger.

Statens arbetslöshetskommission yttrar: Enligt kommissionens uppfatt ning

kunde åtskilliga skäl andragas både för och emot bedrivandet av de av
de sakkunniga föreslagna ungdomsreservarbetena. Då de sakkunniga emellertid
uttryckligen betonade, att dessa arbeten helt och hållet vore avsedda
att lia karaktären av för söksanordning, ansåge sig kommissionen för sin. del
icke böra ställa sig avvisande mot att försök gjordes med en dylik extraordinär
arbetslinje men ville samtidigt bestämt understryka de svårigheter, som måste
komma att inställa sig vid försöken att på föreslaget sätt och i större utsträckning
realisera en kombinerad arbets- och undervisningslinje. Kommissionen
hade sig väl bekant, att man understundom framställt den anmärkningen
mot det nuvarande reservarbetssystemet, att de arbetslösa ungdomarna
kommit att sammanföras med äldre personer, vilket skulle lända till men
för de ungas moraliska fostran, i synnerhet när de blivit hänvisade till arbetsplatser
på längre avstånd från hemmet. I dylika fall hade det dock gällt
arbetslösa ungdomar över 18 år. Detta riskmoment förutsattes nu skola bortfalla
eller åtminstone minskas i och med införande av särskilda reservarbeten
för ynglingar i åldern 16—21 år. Det torde dock kunna ifrågasättas, örn icke
lika stora vådor vore förbundna med att till samma förläggningar och samma
sysselsättning föra ihop ungdomar i åldern 16—21 år i betraktande av de skiljaktigheter
i fråga örn fysisk utveckling och allmän mogenhet, som ^förefunnes
mellan ynglingar i åldern 16—17 år å ena sidan samt 18—21 år å den
andra sidan.

Vissa av de därmed förbundna olägenheterna skulle möjligen kunna undvikas,
därest de speciella ungdomsarbetena endast komme att omfatta 16- och
17-åringar. Redan nu vore nämligen personer, vilka fyllt 18 år, berättigade
att erhålla placering vid de statliga och statskommunala reservarbetena. Därest
nu särskilda ungdomsreservarbeten komme att anordnas för personer mellan
16 och 21 år, uppstode en dubbel hänvisningsmöjlighet, vilket knappast
kunde betecknas som önskvärt. För att emellertid under alla förhållanden
kunna omhändertaga cirka 2,000 personer i åldern 18—21 år, skulle man kunna
tänka sig att dylik placering skedde i av kommissionen anordnade, vanliga
reservarbeten men särskilt avdelade för ungdom. Det syntes dock icke kunna
undgås, att de skiljaktiga anordningarna vid de båda slagen av arbeten komme
att giva anledning till jämförelser, som framkallade missnöje.

Kommissionen ville även framhålla sin tveksamhet gentemot tanken på
tillämpande av ackordsbetalning vid dessa ungdomsarbeten. Sannolikt komme
det att visa sig, att ett sådant lönesystem bleve olämpligt åtminstone för
de yngre årsklasserna samt att exempelvis ett system med arbetspremier
skulle bliva mera ändamålsenligt.

Tvivclsutan bleve genomförandet i större skala av förslaget om ungdomsreservarbeten
i hög grad beroende av tillgången på lämplig arbetsledning.
De svårigheter, som mötte vid anskaffandet av sådan, syntes bli så mycket

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

större, som stora kompetenskrav måste ställas på ledningen för att det skulle
bliva möjligt att genomföra den kombinerade arbets- och undervisningslinje,
det här gällde. Handläggningen hos kommissionen av ärenden rörande
ungdomsreservarbeten syntes böra ske i samarbete mellan kansliets olika
ifrågakommande avdelningar i likhet med vad nu vore förhållandet beträffande
reservarbeten, frivillig arbetstjänst och kurser. För kommissionen
framstode det under alla förhållanden såsom synnerligen viktigt, att ungdomsarbetslinjen
finge av kommissionen handhavas med obundenhet av
strängt fixerade regler, och att sålunda erfarenheten finge bliva utslagsgivande
för den närmare utformningen av den föreslagna nya arbetslinjen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betecknar den nya hjälpform, som under
benämningen ungdomsreservarbeten föreslås, såsom lyckligt vald och tillstyrker
i princip bifall till den föreslagna nya hjälpformens användning som försöksanordning.

Skolöverstyrelsen uttalar, att överstyrelsen funne den kombination av reservarbete
och kursverksamhet, som de sakkunniga föresloge under benämningen
ungdomsreservarbeten, vara ett uppslag väl värt att prövas.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhåller, att de skäl, som
av de sakkunniga anförts för anordnande av särskilda ungdomsreservarbeten,
förefölle centralrådet goda. I fråga örn villkoren för dessa arbeten anför dock
rådet, att särskiljandet av de yngre arbetslösa till sådana arbeten kunde medföra
vissa nackdelar samt att det måhända borde tagas under övervägande
huruvida det kunde låta sig göra att ur arbetsutbildningssynpunkt vid arbetena
även låta någon eller några äldre duktiga arbetare deltaga, vilka kunde fungera
som lagbasar och som givetvis borde vara befriade från skyldighet att deltaga
i undervisningen. Centralrådet framhåller även, att inom skogsbrukets område
tillgången på lämpliga arbetsobjekt vore vida mindre beträffande ungdomsreservarbeten
än i fråga örn arbeten för den frivilliga arbetstjänsten.

Landsorganisationen hade icke några invändningar att göra mot de föreslagna
ungdomsreservarbetena, men ansåge sig dock böra framhålla, att arbetsobjekten
borde väljas på sådant sätt att intrång icke skedde på den allmänna
arbetsmarknaden.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att förslaget örn anordnande av
särskilda ungdomsreservarbeten vore det värdefullaste resultatet av den föreliggande
utredningen. Rörande dessa arbeten anför föreningen vidare följande.

Genom desamma vunnes ej blott att förtjänsterna lämpades efter de för
de unga rådande speciella förhållandena utan även den fördelen, att den arbetslösa
ungdomen, som enligt vad utredningen utvisade i regel saknade varje
form av utbildning utöver folk- och fortsättningsskola, bibringades en välbehövlig
fortsatt undervisning såväl i allmänna ämnen som i särskilda yrken.
Därtill komme, att ungdomen sluppe inkvarteras tillsammans med äldre i reservarbetsförläggningar,
där de i regel lämnades utan närmare övervakning.
I de för ungdomen speciellt anordnade reservarbetena kunde naturligen i alla
avseenden större hänsyn tagas till de ungas såväl psykiska som fysiska utveckling.

Föreningen hade ej något särskilt att erinra mot de av de sakkunniga föreslagna
grunderna för ifrågavarande arbetens bedrivande. Då det emellertid

Kungl. Majlis proposition nr 265.

59

ur lämplighetssynpunkt vore ett önskemål, att ungdomsreservarbeten av ifrågavarande
slag i största möjliga mån ställdes under arbetslöshetskommissionens
omedelbara ledning och man alltså ej hade särskild anledning att uppmuntra
kommunerna att i egen regi handhava dylika arbeten, syntes ej föreligga
något skäl, som motiverade förslaget om att statsbidrag till arbetslöner
vid de statskommunala ungdomsarbetena skulle utgå med högre andel av kostnaderna
än vid vanliga statskommunala reservarbeten. Föreningen förordade
därför, att vid ungdomsreservarbeten statsbidrag till arbetslönerna ej måtte
få utgå enligt förmånligare grunder än de, som angåves i 33 § 1 och 4 st.
av hjälpkungörelsen.

Departementschefen.

De särskilda reservarbetena för ungdom utgöra ett nytt uppslag i kampen
mot arbetslösheten. Av den lämnade redogörelsen framgår, att denna tanke
i allmänhet vunnit erkännande såsom en ur olika synpunkter lämplig utväg för
att bringa hjälp åt vissa grupper av arbetslös ungdom. De betänkligheter,
som kommit till uttryck i ett par av de avgivna yttrandena, synas mig icke
kunna jäva, att en försöksvis bedriven verksamhet enligt i huvudsak de föreslagna
linjerna väl låter sig försvara såsom ett led i hjälpprogrammet. Lämpliga
arbetsobjekt, såväl offentliga som enskilda, stå till förfogande. Och den
kombination av arbete och utbildning, som ungdomsreservarbetena representera,
torde med hänsyn till skilda intressen få anses på ett lyckligt sätt tillgodose
ungdomens behov.

Jag utgår härvid ifrån att i dessa arbeten huvudsakligen skulle komma att
sysselsättas arbetslösa i åldrarna 18—21 år. Mot att hänvisningsförfarande
kommer i tillämpning vid denna hjälpform synes mig intet vara att erinra.
Den plan, som de sakkunniga uppdragit för verksamhetens bedrivande, torde
i huvudsak kunna läggas till grund för de praktiska åtgärderna, vilka böra
ankomma på arbetslöshetskommissionen under samverkan med såväl arbetslöshetskommittéerna
som de olika sammanslutningar, inom vilkas verksamhetsområde
de till realiserande ifrågakommande arbetsobjekten befinna sig.

I avseende på hithörande ärendens handläggning inom kommissionen saknar
jag anledning att nu uttala mig i vidare mån, än att de olika särskilda åtgärderna
i anledning av ungdomsarbetslösheten synas mig böra bliva föremål för
övervägande under enhetliga synpunkter men med tillbörligt utrymme för den
tekniska erfarenhet, varöver kommissionen förfogar.

Vad angår formerna för dessa speciella reservarbetens bedrivande, delar jag
de sakkunnigas åsikt, att förhållandena anvisa den statliga vägen såsom den
normala. Hinder bör dock icke möta att anordna jämväl statskommunala
sådana arbeten, då omständigheterna göra detta lämpligt, över huvud torde
det få anses nödvändigt, att vid beträdandet av nya vägar erforderlig rörelsefrihet
vid försökens utförande medgives.

I fråga örn sättet för kostnadernas beräkning godtager jag vad de sakkunniga
föreslagit. Ej heller den omfattning, vari de speciella ungdomsreservarbetena
planlagts, ger mig anledning till erinran. Jag har dock ansett mig
böra understryka de sakkunnigas uttalade åsikt, att deltagare i ungdoms -

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

reservarbetena främst böra utväljas bland sådana arbetslösa, som tidigare
icke alls erhållit någon sysselsättning eller som endast deltagit i kursverksamhet
eller frivillig arbetstjänst.

Kostnadsberäkningar.

Ve sakkunniga.

Kostnaderna för den av arbet slö shet sorg anén bedrivna kursverksamheten
beräkna de sakkunniga till omkring 450 kronor för elev och år. Då enligt
de sakkunnigas förslag sagda kursverksamhet under nästa budgetår skulle
omfatta i genomsnitt 8,000 arbetslösa, hava de uppskattat statens utgifter
för kursverksamheten till (450 X 8,000) 3,600,000 kronor. Med hänsyn till
det föreslagna statsbidraget till kostnaderna för undervisningsmateriell hava
de sakkunniga ansett, att till nämnda belopp borde läggas ytterligare 200,000
kronor. Statens utgifter för provisoriska kurser för arbetslös ungdom inom den
ordinarie skolorganisationens ram och för arbet skolonier hava de sakkunniga
med ledning av innevarande budgetårs erfarenheter för budgetåret 1934/1935
uppskattat till 200,000 kronor. Nu nämnda kostnader skulle alltså sammanlagt
uppgå till omkring 4,000,000 kronor.

Vad angår den frivilliga arbet st jönsten, hava de sakkunniga för nästa budgetår
räknat med 3,000 deltagare i statliga och 2,000 deltagare i kommunala
arbetsläger. Då statsverkets genomsnittskostnader för elev och år beräknats
till 900 kronor vid arbetsläger i statlig regi och 700 kronor vid arbetsläger i
kommunal regi, hava statens kostnader för ifrågavarande ändamål för
nästkommande budgetår uppskattats till (3,000 X 900) 2,700,000 kronor +
+ (2,000 X 700) 1,400,000 kronor eller tillhopa 4,100,000 kronor.

Beträffande det belopp, vartill statens utgifter för ungdomsreservarbetena
kunde uppskattas, hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga räknade med att under nästa budgetår skulle vid ungdomsreservarbeten
i genomsnitt sysselsättas 2,000 arbetslösa, därav 1,500 vid statliga
och 500 vid statskommunala arbeten.

Då denna form av hjälpverksamhet ännu vore oprövad, måste beräkningen
av de härmed förenade kostnaderna bliva ytterst approximativ. De sakkunniga
hade emellertid ansett sig böra utgå dels från arbetslöshetskommissionens
beräkningar ''för vanliga reservarbeten, dels från uppgifterna rörande
den av arbetslöshetsorganen bedrivna kursverksamheten.

Enligt kommissionens beräkningar utgjorde statens årskostnad för en arbetare
vid vanligt statligt reservarbete 2,400 kronor och vid vanligt statskommunalt
reservarbete 1,200 kronor. För arbetande deltagare i statligt ungdomsreservarbete
syntes årskostnaden icke behöva uppskattas till högre belopp
än 1,800 kronor. För arbetande deltagare i statskommunalt ungdomsreservarbete
syntes — med hänsyn till att här högre statsbidrag skulle utgå
än vid vanliga statskommunala reservarbeten — årskostnaden per arbetare böra
liksom vid sistnämnda arbeten upptagas till 1,200 kronor. Då deltagarna i
ungdomsreservarbetena i genomsnitt skulle användas till arbete allenast halva
tiden, skulle den årliga genomsnittskostnaden för arbetstiden bliva i statligt
ungdomsreservarbete 900 kronor, och i statskommunalt sådant reservarbete
600 kronor.

Kungl. Maj:is proposition nr 265.

61

Årsutgifterna för den tid de unga déltoge i kursverksamheten syntes kunna
för varje deltagare beräknas till hälften av 450 kronor eller 225 kronor.

Den sammanlagda årskostnaden för staten per deltagare skulle alltså bliva
(900 + 225) 1,125 kronor i statligt och (600 + 225) 825 kronor i statskommunalt
ungdomsreservarbete. Med 1,500 deltagare i statliga och 500 deltagare
i statskommunala ungdomsreservarbeten skulle då den sammanlagda
statliga årskostnaden utgöra 1,687,500 respektive 412,500 kronor eller tillhopa
2,100,000 kronor. Till detta belopp finge på grund av förslaget om statsbidrag
till utgifterna för undervisningsmateriell läggas ytterligare 45,000 kronor.
Statens kostnader för ungdomsreservarbeten kunde därför för nästa budgetår
beräknas till 2,145,000 kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle under budgetåret 1934/1935 statens sammanlagda
kostnader för särskilda åtgärder till motverkande av ungdomsarbetslösheten
kunna uppskattas till (4,000,000 + 4,100,000 + 2,145,000) 10,245,000
kronor. Detta belopp bar av de sakkunniga med hänsyn till osäkerheten i de
gjorda beräkningarna avrundats till 10,000,000 kronor.

Yttranden..

Kostnadsfrågan har närmare avhandlats av statens arbetslöshet skommission,
som anfört i huvudsak följande. Kommissionen tilläte sig fästa uppmärksamheten
på att en betydande del utav de i utredningen omnämnda arbetsobjekten
icke kunde tagas i anspråk förrän efter ingående bearbetning. På grund av
den tid, som granskningen av olika arbetsförslag alltid krävde, syntes man
sålunda böra räkna med att endast en del utav sagda arbetsobjekt skulle under
kommande budgetår bliva utnyttjade. Icke heller syntes det kommissionen
troligt, att kommunerna skola till något mera betydande antal befinnas redobogna
att för egen del ikläda sig de uppoffringar^av olika slag, som erfordrades
för att ungdomsreservarbetslinjen skulle erhålla de dimensioner, som de
sakkunniga räknat med. Det borde vid fixerandet av kostnadssumman slutligen
icke heller bortses från att kommissionen, som redan nu sysselsatte några
tusen ungdomar vid sina arbeten, efter hand torde fa ökade möjligheter att
bereda anställningar vid de statliga reservarbetena för ynglingar över 18 år.
Åtskilligt talade sålunda för att de tilltänkta anordningarna icke komme att
få den omfattning, som förslagsställarna tänkt sig.

Kostnaderna för åtgärder mot ungdomsarbetslösheten under nästa budgetår
anser arbetslöshetskommissionen salunda kunna beräknas till ett belopp liggande
mellan det av de sakkunniga upptagna beloppet av 10,000,000 kronor
och det belopp 3,000,000 kronor, varmed arbetslöshetskommissionen preliminärt
räknat i sin den 15 december 1933 gjorda budgetframställning.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att storleken av anslagen till
arbetslöshet av förevarande slag helt naturligt bleve beroende av i vilken omfattning
och till vilka ändamål statsmedel komme att anvisas till hela den
statliga hjälpverksamheten vid arbetslöshet under kommande budgetar. Örn
skälig hänsyn till det statsfinansiella läget krävde en nedskärning av de vid
pågående riksdag äskade anslagsbeloppen till bekämpande av arbetslösheten
— vilket enligt föreningens uppfattning vöre fallet — torde en jämkning av
de utav de sakkunniga föreslagna anslagen jämväl böra komma i fråga.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Departementschefen.

Vid kostnadsberäkningarna ha de sakkunniga uteslutande tagit sikte på
de utgifter, som förutsatts förbundna med realiserandet av det framlagda förslaget.
Däremot hava Kungl. Maj :ts anslagsäskanden för åtgärder i allmänhet
till arbetslöshetens bekämpande lämnats obeaktade. Uppenbarligen måste vid
det definitiva ställningstagandet nu förordade hjälpåtgärder bedömas såsom
ett led i strävandena att bereda de arbetslösa sysselsättning och uppehälle. Jag
anser mig i detta sammanhang böra erinra örn vad jag tidigare (prop. 234
sid. 33 ff.) uttalat, att antalet hjälpsökande arbetslösa jämte antalet personer,
som komme att beredas arbete genom utav statsmakterna beslutade särskilda
åtgärder för arbetslöshetens bekämpande men vilka eljest skulle kunnat anmäla
sig såsom hjälpsökande, närmast böra i genomsnitt för nästa budgetår
uppskattas till 110,000, därav omkring 100,000 förutsatts vara hjälpbehövande.
Av dessa hava i avrundat tal 80,000 beräknats kunna erhålla sysselsättning
enligt arbetslinjen och 20,000 bistånd genom kontantunderstöd. Uppmärksammas
bör vidare, att vid nu återgivna beräkning de hjälpsökandes ålder
icke tagits i betraktande, utan avse siffrorna arbetslöshetsklientelet i dess
helhet.

De anförda beräkningarna ha av mig framlagts med all reservation för
vanskligheterna att åvägabringa säkra hållpunkter för ett förhandsbedömande.
Givetvis göra sig samma svårigheter med sannolikt ökad styrka gällande, då
det blir fråga om att avgöra i vilken utsträckning under nästa budgetår
unga arbetslösa kunna komma att ingå bland de hjälpsökande. Under antagande
att äldre arbetslösa i proportionsvis större omfattning kunna förväntas
finna sysselsättning i den öppna marknaden, skulle åldersgrupperna 16—
21 år kunna beräknas utgöra omkring 20 % av samtliga hjälpbehövande eller
i genomsnitt 20,000 personer. Enligt föreliggande uppgifter synes man kunna
approximativt uppskatta de enligt arbetslinjen och undervisningslinjen
hjälpta 16—21-åringarna den 30 november 1933 till omkring 6,800, vilken siffra
dock icke obetydligt ökats vid slutet av mars 1934. Med den av mig förutsatta
utvidgningen av hjälpverksamheten till att avse 15,000 unga arbetslösa i
regelmässigt de nämnda åldersgrupperna skulle sålunda under nästa budgetår
en avsevärd del av ungdomsarbetslösheten kunna avhjälpas på någon av
dessa båda vägar. I övrigt stå de vanliga reservarbetena till förfogande, varom
jämväl arbetslöshetskommissionen erinrat. Behovet av kontantunderstöd torde
sålunda kunna förväntas starkt nedgå.

De sammanlagda kostnaderna för de särskilda åtgärderna i anledning av
ungdomsarbetslösheten ha av de sakkunniga angivits till 10,000,000 kronor.
Arbetslöshetskommissionen, som beaktat jämväl det allmänna hjälpprogrammets
möjligheter att tillgodose de unga arbetslösa, har numera beräknat kostnaderna
till ett belopp liggande mellan 10,000,000 och 3,000,000 kronor.

Vid kostnadsfrågans bedömande måste fasthållas, vad jag nyss erinrat,
nämligen att de hos riksdagen för budgetåret 1934/1935 redan äskade arbetslöshetsanslagen
beräknats på sådant sätt, att samtliga hjälpbehövande skulle
kunna bispringas. Jag har vidare förutsatt, att reservationsanslaget till ar -

Kungl. Majits proposition nr 265.

63

betslöshetens bekämpande enligt medgivande av riksdagen skulle kunna disponeras
jämväl för de särskilda åtgärderna i anledning av ungdomsarbetslösheten.
Under dessa omständigheter begränsas den nu föreliggande kostnadsfrågan
närmast till att avse merutgifterna vid de arbetslösas bispringande
enligt den av mig förordade planen i förhållande till de beräknade kostnaderna
enligt det förut framlagda förslaget. Man synes härvid vara berättigad
förutsätta, att ett antal av 9,000 unga arbetslösa, vilkas hjälpbehov eljest
skulle tillgodosetts enligt understödslinjen, i stället kommer att bispringas med
anlitande av de nu föreslagna åtgärderna. För kontant understöd åt detta
antal skulle enligt de grunder, som vid den tidigare anslagsberäkningen tilllämpats,
erfordrats 4,500,000 kronor. Då i enlighet med de sakkunnigas förslag
de sammanlagda kostnaderna för åtgärder till hjälp åt de unga arbetslösa
torde kunna uppskattas till omkring 10,000,000 kronor, skulle det nu
ytterligare behövliga anslaget alltså utgöra 5,500,000 kronor eller 2,500,000 leonor
mera än som tidigare preliminärt beräknats. Vid denna beräkning har jäg,
efter samråd med chefen för finansdepartementet, utgått från att kostnaderna
för ungdomsreservarbetena böra bestridas av skattemedel.

Vad angår administrationskostnaderna vill jag erinra, att jag förutsätter,
att för dessa alltjämt anlitas medel av reservationsanslaget till arbetslöshetens
bekämpande.

Vid bifall till vad jag här och i tidigare till detta års riksdag avlåtna framställningar
föreslagit, skulle alltså för budgetåren 1933/1934 och 1934/1935
följande belopp under femte huvudtiteln stå till förfogande för bekämpande av
arbetslösheten genom kontant understödsverksamhet, kurser och frivillig arbetstjänst
m. m. samt för särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten
:

för budgetåret 1933/1934:

å rikse talen för 1933/1934 anvisat reservationsanslag till bekämpande
av arbetslösheten (riksd. skr. 356/1933) ........ kronor 5,000,000

av den vid ingången av budgetåret 1933/1934 befintliga reservationen
å anslaget till bekämpande av arbetslösheten (riksd. skr.

356/1933) ...................................... kronor 20,000,000

återstående del av nyssnämnda reservation (förslag i prop. 230/

1934, sid. 9), beräknad till ........................ kronor 3,650,000

kronor 28,650,000

Av det enligt 1933 års riksdags skrivelse nr 356 till förfogande ställda
beloppet å sammanlagt 25 miljoner kronor må till åtgärder till bekämpande
av ungdomsarbetslösheten användas 2 miljoner kronor (särsk. utsk. uti. nr
17/1933, sid. 114).

för budgetåret 1934/1935 (förutom å nyssnämnda belopp, 28.65 miljoner kronor,
uppkommande reservation):

64

Kungl. Majlis proposition nr £65.

å riksstaten för 1934/1935 äskat reservationsanslag till bekämpande
av arbetslösheten (prop. 235/1934) ................ kronor 9,000,000

å riksstaten för 1934/1935 nu äskat reservationsanslag till särskilda

åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten ...... kronor 5,500,000

kronor 14,500,000

De här upptagna båda reservationsanslagen å sammanlagt 14.5 miljoner
kronor svara mot det i årets statsverksproposition under femte huvudtiteln beräknade
beloppet å 17 miljoner kronor till bekämpande av arbetslösheten.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och under framhållande att
proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända, får jag hemställa, att Kungl. Haj :t måtte föreslå riksdagen
att

dels under femte huvudtiteln till särskilda åtgärder i anledning
av ungdomsarbetslösheten för budgetåret 1934/1935
anvisa ett extra reservationsanslag av 5,500,000 kronor;

dels godkänna de av mig förordade grunderna för ifrågavarande
anslags användning;

dels ock medgiva att, i den mån sagda anslag visar sig
otillräckligt, medel av det under samma huvudtitel upptagna
extra reservationsanslaget till bekämpande av arbetslösheten
må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande jämlikt nyssnämnda
grunder disponeras jämväl till särskilda åtgärder i anledning
av ungdomsarbetslösheten.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

R. Vinell.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341080