Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
1
Nr 264.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förbud mot vissa sammanslutningar; given Stockholms
slott den 20 april 1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn förbud mot vissa sammanslutningar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 19S4.
1 sami.
Nr 264.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
Förslag
till
Lag
om förbud mot vissa sammanslutningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt
tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti
eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn
till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses
syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.
Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som
har till ändamål att biträda vid rikets försvar, ej heller av polismyndighet
anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående förstärkning
av ordningsmakten.
2 §•
Ej må någon
1. för sammanslutning, som enligt 1 § är förbjuden, upplägga eller innehava
förråd av vapen, ammunition, utrustning eller dylikt eller bland medlemmarna
verkställa utdelning därav;
2. till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller
hus eller del därav; eller
3. med penningar eller på annat sätt understödja sammanslutningen.
3 §.
Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna
strafflagen är belagd med strängare straff, med dagsböter eller fängelse. Äro
omständigheterna försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.
Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett
såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till ringare
straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på
viss tid.
4 §•
Har någon förbrutit sig mot denna lag, vare vapen, ammunition, utrustning
eller dylikt, som påträffas hos honom, förverkat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.
3
5 §•
Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare.
6 §•
Påträffar polisman egendom som skäligen kan antagas vara förverkad enligt
denna lag, skall han taga egendomen i beslag. Äger han själv anställa
åtal, åligger det honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske
kan väcka talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd
eller icke kan anträffas, sist inom en månad från beslaget anmäla beslaget hos
länsstyrelsen. Äger han icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen underrätta
allmänna åklagaren örn beslaget, och har denne att pröva huruvida beslaget
skall bestå samt, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara
på sätt nyss sagts.
Ånställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,
vare beslaget förfallet.
7 §.
Har anmälan inkommit till länsstyrelsen örn beslag av egendom, vars ägare
icke är känd eller icke kan anträffas, skall länsstyrelsen, därest beslaget finnes
icke böra hävas, meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå
samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras,
införa förordnandet jämte anmaning till ägaren att inom natt och år
efter det förordnandet och allmäningen senast kungjorts med angivande av
bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget vid påföljd,
att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.
Ånmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget
gå åter.
8 §■
Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.
Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller är
egendom förverkad enligt 7 §, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.
9 §•
Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna
strafflagen.
Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan
författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1934.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms
slott den 6 april 1934.
Närvarande: '' !
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn lagstiftning mot
vissa kårer samt anför:
I skrivelse den 16 juni 1932 (nr 298) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
täcktes föranstalta örn en allsidig utredning rörande förhindrandet av tillkomsten
av väpnade privata sammanslutningar samt att förslag i ärendet, i
den mån riksdagens medverkan vore påkallad, måtte snarast möjligt framläggas.
Riksdagens skrivelse anmäldes av mig för Kungl. Majit den 18 november
1932. Därvid hemställde jag örn bemyndigande att igångsätta en utredning,
avseende möjligheten att på lagstiftningens väg förebygga bildandet och fortvaron
av privata väpnade sammanslutningar i vårt land.
Jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade jag sedermera såsom sakkunniga
för ifrågavarande ändamål numera justitierådet E. Lind, ordförande, samt ledamoten
av riksdagens första kammare advokaten G. Branting och ledamöterna
av riksdagens andra kammare redaktören A. Olsson i Gävle, redaktören
G. Svedman i Visby och redaktören I. Österström i Härnösand. Efter Linds
utnämning till justitieråd förordnade jag den 24 november 1933 borgmästaren
i Västerås Th. Bergquist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Den 10 mars 1934 hava de sakkunniga avgivit förslag till lag örn förbud
mot vissa sammanslutningar jämte motiv därtill. Lagförslaget är fogat härvid
såsom bilaga B. För de sakkunnigas motiv kommer redogörelse att
lämnas i det följande.
över förslaget hava yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kommittén
angående statsfientlig verksamhet, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
ävensom några underordnade myndigheter.
Kungl. Majlis proposition nr 864.
5
Gällande rätt.
I svensk lagstiftning finnas allenast spridda bestämmelser i förevarande
ämne.
Vad till en början angår rätten för medborgare att sammansluta sig i föreningar
eller andra organisationer innehåller regeringsformen ej några föreskrifter
härom, och ej heller i allmän lag är någon allmän grundsats uttryckt
angående sådan rätt. Ben förutsättes emellertid given i sakens natur såsom
inbegripen under svenska folkets urgamla frihet.
På det föreningsrättsliga området avser lagstiftningen egentligen endast
ekonomiska föreningar, som regleras av lagen den 22 juni 1911. I denna lag
stadgas bland annat i 75 §, att registrering för sådan förening skall vägras,
därest föreningens stadgar prövas åsyfta lagstridig verksamhet. På grund
härav kunna alltså t. ex. ekonomiska föreningar med öppet tillkännagivna lagstridiga
syften icke vinna rättskapacitet. Och jämlikt 46 § kan registrerad
förening, därest dess verksamhet finnes vara lagstridig, bringas att träda i
likvidation.
I olikhet mot åtskilliga andra länder har vårt land icke några bestämmelser
örn ideella föreningar, till vilka ju även politiska organisationer äro att
räkna. Förslag härutinnan har visserligen förelagts riksdagarna 1910 och 1911
men avslagits, och ett nytt, år 1919 av hovrättsrådet O. H. Arsell uppgjort
förslag har hittills icke föranlett någon åtgärd. I de för riksdagen framlagda
förslagen funnos bestämmelser motsvarande omnämnda stadganden i 1911 års
lag. Sådana bestämmelser saknas emellertid i 1919 års förslag. Såsom skäl
härför åberopas bland annat, att dylika stadganden äro av offentligrättslig
natur och böra regleras i samband med en lagstiftning örn församlingsfriheten.
1
Till skillnad från flera utländska strafflagar innehåller vår strafflag icke någon
allmän straffbestämmelse för den som deltager i brottsliga sammanslutningar.
I Thyréns utkast till strafflag, spec. delen XI, omfattande brott
mot allmän ordning och frid m. m. (statens offentliga utredningar 1933: 6)
har emellertid föreslagits straff (böter eller i vissa fall fängelse) för den som
deltager i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva eller framkalla
brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel. I motiven
härtill anför Thyrén:
Särskilda bestämmelser örn »sammansvärjning» till förräderibrott förekomma
mycket allmänt i lagarne. Åtskilliga lagar gå mer eller mindre långt utöver
denna gräns. Den norska lagen bland andra straffar varje stiftare eller
deltagare i förening, som till ändamål har förövande av eller »opmuntring» till
brott; (len utvidgar rekvisitet till i lag förbjuden förening och till^ förening,
vars medlemmar förplikta sig till obetingad lydnad mot någon. Då erfarenheten
från andra länder visar, att sådana sammanslutningar kunna innebära
en allvarlig samhällsfara, och dylika »ligor» även hos oss icke torde vara
alldeles okända, synas skäl föreligga för en kriminalisation. Utkastet har
dock, även i betraktande av att stadgandet är nytt för vår rätt, ansett sig
böra inskränka kriminalisationen till sammanslutningar, som hava till syfte 1
1 Se Arsell: Utkast till lag angående ideella föreningar 1919 s. 121.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr S64.
eller såsom medel använda brottsliga gärningar. Vad särskilt angår »i lag
förbjudna» sammanslutningar, synes det naturliga vara, att, om lagstiftaren
finner skäl utfärda dylika förbud, han förser en sådan författning med kriminalsanktion.
Angående väpnade sammanslutningar finnes ett stadgande i 8 kap. 13 §
strafflagen örn straff (straffarbete på livstid eller i 6 till 10 år eller örn faran
var ringa i minst 4 år) för den som uppbådar krigsfolk eller håller manskap
samman, som hemlov fått, för att därmed utföra brott mot allmän säkerhet
eller medborgerlig frihet. En motsvarande straffbestämmelse är upptagen
i Thyréns utkast till strafflag, spec. delen X, omfattande förräderibrott
m. m. (statens offentliga utredningar 1931:33). Där föreslås dels
straff (tukthus i högst 15 år) för den som i uppsåt att föröva brott emot
allmän säkerhet eller medborgerlig frihet samlar eller anför väpnat manskap
eller kvarhåller det samlat eller utrustar manskap med vapen, ammunition
eller proviant eller övar det i vapnens bruk, dels ock straff (fängelse i minst
ett år) för den som eljest i sådant uppsåt samlar vapen, ammunition, proviant
eller andra krigsförnödenheter. Anmärkas må, att Thyrén i utkast
till strafflagens allmänna del föreslagit såsom allmänna straff bland annat
fängelse, som kan ådömas i högst 3 år, samt tukthus, som kan ådömas i 6 till
20 år.
Thyrén anför i motiven till det av honom föreslagna stadgandet:
Bestämmelsen i 8 kap. 13 § strafflagen örn uppbådande eller kvarhållande
av manskap har troligen av lagstiftaren uppfattats huvudsakligen såsom förberedelse
till högförräderi, ehuru det till formen är ett delictum sui generis
och det subjektiva rekvisitet icke obetingat innebär förräderiuppsåt (»att
därmed utföra brott emot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet»). Utkastet
har behållit samma formulering som lagen av det subjektiva rekvisitet,
då gärningen, även örn syftet mera går ut på ett lokalt angrepp, dock
kan vara allvarlig nog för att straffas nästan lika strängt, som då den utgör
förberedelse till verkligt förräderibrott. Däremot har utkastet väsentligen utvidgat
rekvisitet i avseende på handlingen: icke blott samlande (resp. kvarhållande)
utan även anförande, utrustande eller övande av manskap medtages;
i själva verket torde dessa fall få anses tämligen likvärdiga. Därav
följer, att medan, strafflagen tydligen såsom handlingsobjekt endast avser
redan utbildat krigsfolk (»Bådar någon upp krigsfolk eller håller manskap
samman, som hemlov fått»), utkastet medtager vilka personer som helst, som
genom utrustning och övning göras stridsdugliga.
I likhet med vissa aktuella förslag uppställer utkastet även en bestämmelse,
dock med vida mindre straffbarhet, örn den, som utan att samla eller inöva
folk, samlar vapen, ammunition, proviant eller andra krigsförnödenheter. I
allmänhet torde kunna antagas, att en sådan bestämmelse har större praktisk
betydelse än den förra, vilken nästan förutsätter inbördeskrig.
Vissa andra bestämmelser i strafflagen kunna bliva tillämpliga på brottsliga
sammanslutningar. Sålunda må erinras örn stadgandena i 3 kap. 5 och 6 §§
örn straff för den som deltagit i en komplott för förövande av ett begånget
brott. Och i 8 kap. 2 § stadgas straff för stämpling till högförräderi, vilket
brott föreligger när två eller flera i samråd besluta verkställandet av dylik
gärning. Härmed sammanhänger även stadgandet i § 110 regeringsformen,
att varje försök av enskild man, hår eller menighet att våldföra riksdagen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
7
dess kamrar eller utskott eller enskild riksdagsman eller att störa friheten i
deras överläggningar och beslut skall anses som förräderi.
Vad angår samimanslutningar bland krigsmän och med dem jämställda är
att märka 73 § strafflagen för krigsmakten, däri stadgas straff för krigsfolk,
som håller sammankomst för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande
fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott
mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Därest officer eller underofficer
kallat underlydande till sammankomst av ifrågavarande slag eller givit dem
tillstånd att hålla sammankomsten, skall officeren eller underofficeren straffas,
medan de underlydande äro fria från straff för sitt deltagande i sam*-mankomsten. Stadgandet avser rådplägning örn t. ex. faran eller olännpligheten
av vissa tjänsteförrättningar. Före år 1914 var även överläggning örn
otillräckligheten av lön och dylikt förbjuden, men detta förbud borttogs da.
Bestämmelsen i 73 § har ansetts innebära befogenhet för befälhavare att förbjuda
bildandet av föreningar (manskapsklubbar etc.) för sådant ändamål
som avses i lagrummet.1
Mot ordningsstörande verksamhet av sammanslutningar rikta sig vidare
bland annat bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 § 13 rörande tillstånds- och anmälningstvång för vissa sammankomster
samt lagen den 17 juni 1933 och kungörelsen den 20 juli samma ar örn förbud
mot politiska uniformer; sistnämnda lagstiftning gäller provisoriskt till
och med den 30 juni 1935.
Beträffande möjligheten att vinna kontroll över sammanslutningars beväpning
må erinras örn föreskrifterna i kungörelsen den 26 juli 1927 med vissa
bestämmelser angående skjutvapen och ammunition. I denna kungörelse stadgas
bland annat förbud att utan tillstånd av länsstyrelse genom köp, byte,
gåva eller annorledes förvärva skjutvapen och ammunition av det slag som
i kungörelsen avses. Tillstånd må meddelas allenast den som gjort sig känd
för ordentlighet och pålitlighet samt finnes hava behov av vapnet eller ammunitionen.
Hinder har ej ansetts föreligga att bevilja sammanslutning tillstånd
till förvärv av skjutvapen och ammunition. För innevarande års riksdag
har genom proposition nr 181 framlagts förslag till ny vapenkungörelse,
vilken innefattar skärpning i olika avseenden av gällande bestämmelser (se
i det följande s. 17). — Beträffande tillverkning, innehav, förvaring och
import av explosiva varor samt handel därmed finnas utförliga bestämmelser
meddelade i förordningen därom den 18 maj 1928. Denna förordning har avseende
å varor, som bestå av eller innehålla på kemisk väg eller genom mekaniska
blandningar framställda produkter av beskaffenhet att genom stöt,
friktion, antändning eller uppvärmning kunna bringas att hastigt sönderdelas
och därvid till väsentlig del bilda explosionsgaser och vilkas användning är
grundad på denna deras beskaffenhet i och för sig. —- Börande giftiga ämnen
meddelas i giftstadgan den 7 december 1906 vissa föreskrifter, sorn begränsa
rätten till försäljning och import därav, särskilt i fråga örn gifter hörande till
första klassen.
1 Se N. J. A. 1909 s. 416 samt 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande (statens offentliga
utredningar 1926: 78) s. 146.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.
En enskild sammanslutnings utrustande med vapen eller därmed till användning
eller verkningssätt jämförliga föremål och ämnen kan, även örn
detta icke sker i strid mot nämnda författningar, tydligen innebära förberedelse
till brott. Utöver de medel till ingripande på förberedelsestadiet som
nämnda författningar erbjuda, föreligger i fråga örn sprängämnen och giftiga
ämnen enligt allmänna strafflagen ytterligare möjlighet att ingripa mot
förberedelse till brott. Sålunda stadgas straff i 19 kap. 21 § för den som i
uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra eller skada annans
egendom eller med vetskap örn annans uppsåt till sådant brott för att honom
tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat sprängämne samt i 14 kap.
18 § andra stycket för den som i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada
tillrett gift eller dylikt men ej gitter att till fullbordande av sitt brott göra
försök.
Utländsk lagstiftning.
I utlandet har man pa skilda vägar sökt förhindra uppkomsten och fortvaron
av statsfientliga eller ordningsstörande sammanslutningar. Särskilt
gäller detta länder, där världskriget och dess sviter medfört inre oroligheter.
I flera av dessa länder hava tillkommit långt gående lagar till skydd för folket,
staten eller allmän ordning och säkerhet, i vilka lagar meddelats bestämmelser
örn inskränkningar i föreningsrätt och dylikt. Ej sällan lägga dessa
lagar i regeringens hand vittgående fullmakter. På många håll har man sökt
komma till rätta med missförhållandena pa ifrågavarande område genom införande
av rätt att upplösa dylika sammanslutningar eller, där sådan rätt förut
funnits stadgad, genom utvidgning av densamma. Flerstädes hava ytterlighetspartiernas
organisationer helt förbjudits. Vidare hava utfärdats bestämmelser
mot statsfientlig verksamhet av ämbets- eller tjänstemän, örn uniformsförbud,
kontroll över vapen, möten etc. Denna lagstiftningsverksamhet är
under inflytande av senaste tiders händelser utomlands för närvarande aktuell
i de flesta länder.
Av den vidlyftiga lagstiftningen i berörda ämnen, såvitt den i detta sammanhang
är av intresse, skall bär lämnas en redogörelse för de nordiska länderna
och Schweiz. I
I Danmark medger grundlagen principiellt bildande av föreningar med
lagliga syften. Ingen förening kan upplösas genom ingripande av regeringen,
men förening kan tillfälligt förbjudas. I sådant fall skall genast vid domstol
anställas talan örn föreningens upplösning. Denna bestämmelse har tillämpats
endast en gång, år 1873, mot en avdelning av Internationella Arbejdsforeningen
for Danmark.
Vid innevarande års riksdag har emellertid av folketinget antagits en Lov
örn Förbud mod visse Sammenslutninger m. m., som bland annat innehåller följande
stadgande:
Sammenslutninger eller Korps, som har til Hensigt ved ulovlig Magtanvendelse
at ove Indflydelse paa politiske eller offentlige Anliggender, er forbudt.
Hensigten anses saerlig tilkendegivet ved, at Sammenslutningen eller Korpset
ved Udrustning med Vaaben eller Redskaber, der kan an ven des til Indovning i
Kungl. Maj:ts proposition nr 2C>b.
9
Britgen af Vaaben, ved militserlignende Organisation og Afholdelse af militseriske
Ovelser i Saerdeleshed gores egnet til Benyttelse ved Magtanvendelse.
Saadanne Sammenslutninger og Korps vil vsere at oplose.
Straffet är »haefte» eller »fängsel» intill 6 månader men för stiftare och ledare
av sammanslutningen och för den som offentligen uppmanar eller försöker
förleda andra att deltaga i sammanslutningen »fängsel» intill ett år.
I Finland stadgas i regeringsformen, att finska medborgare äga utan föregående
tillstånd bilda föreningar för fullföljande av ändamål, som ej strida
mot lag och god sed. Stadganden angående rättighetens utövning skola utfärdas
genom lag.
Bestämmelser härom finnas i föreningslagen den 4 januari 1919. Denna
lag reglerar ideella föreningar. I 1 § föreskrives, att för gemensamt fullföljande
av syfte, som ej strider mot lag eller god sed, förening må bildas med
iakttagande av vad i lagen stadgas. Enligt 2 § fordras särskilt tillstånd av
regeringen för bildande av förening, till vars uppgift hör övning i skjutvapens
bruk, och vilken icke avser endast bedrivande av jakt och jaktvård, över
föreningarna skall föras register, och förening, som ej är inskriven däri, har ej
rättskapacitet. Lagen är emellertid delvis tillämplig även på ej registrerade
föreningar.
I föreningslagens 4 § stadgas, enligt dess lydelse genom lag den 20 juni
1933:
I förening, som väsentligen fullföljer politiskt syfte, må icke annan vara
medlem än finsk medborgare eller förening, bestående endast av sådana medlemmar;
ej heller må föreningens ändamål omfatta sådana befogenheter, som
tillkomma endast offentlig myndighet.
Förening, till vars syften hör att inverka på politiska angelägenheter, må
icke bildas eller dess verksamhet organiseras så, att den i fråga örn den lydnad,
som fordras av medlemmarna, ävensom föreningens uppdelning i truppformationer
och grupper eller med avseende å utrustning med vapen, helt och hållet
eller till någon del är att betrakta såsom organiserad på militäriskt vis.
I föreningslagen finnas vidare utförliga bestämmelser örn rätt för domstol
att upplösa förening, som utövar lagstridig verksamhet, örn rätt för administrativ
myndighet att provisoriskt förbjuda sådan förening att fortsätta sin
verksamhet o. s. v. Med stöd av lagen hava talrika sammanslutningar upplösts.
Av innevarande års riksdag hava antagits vissa tillägg till lagen, avseende att
hindra kringgående av upplösningsbeslut genom ny förenings bildande, att
möjliggöra konfiskering av upplöst förenings egendom i vissa fall m. m.
I strafflagen har — samtidigt med att 4 § föreningslagen erhållit sin förutnämnda
lydelse — i 16 kap., vilket handlar örn brott emot offentlig myndighet
och allmän ordning, införts följande med 8 a betecknade paragraf:
Var som inträder såsom medlem i förening eller annan sammanslutning, till
vars ändamål hör att inverka på politiska angelägenheter och vilken i fråga
om den lydnad, som fordras av medlemmarna, ävensom sammanslutningens
uppdelning i truppformationer och grupper eller med avseende å utrustning
med vapen, honom veterligen helt och hållet eller till någon del är organiserad
på militäriskt vis eller avsedd att så organiseras, dömes, där han ej enligt
annat lagrum för sin handling är till strängare straff förfallen, till bö
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr %Qh.
ter eller fängelse i högst 6 månader. För grundare, ledare och anstiftare
samt för den, som offentligen uppmanar eller söker förleda annan att inträda
såsom medlem i sådan sammanslutning, vare straffet, därest ej enligt annat
lagrum strängare straff bör följa, fängelse i högst ett år. -— För brott, som
nämnes i denna paragraf, kan tjänsteman, ändå att brottet ej begåtts i tjänsten,
dessutom dömas till skiljande från tjänstens utövning.
Anmärkas må, att strafflagen såsom särskilda straff för tjänstemän upptar
skiljande från utövning av tjänst, vilket kan ådömas för viss tid ej över 2 år,
samt avsättning.
Vidare bar i strafflagens 11 kap., som handlar örn högförräderibrott, genom
en lag den 23 januari 1931 intagits en med 4 a betecknad paragraf, däri
stadgas straff (fängelse ej under 2 månader) bland annat för den som ansluter
sig till sådan förening, organisation eller annan sammanslutning, som
honom veterligen är verksam för våldsamt omstörtande av Finlands statsocb
samhällsordning eller avser främjande eller medelbart eller omedelbart
understödjande av dylik verksamhet, eller vilken genom värvande av medlemmar,
insamlande av medel, erläggande av avgift eller på annat därmed jämförligt
sätt verkar till förmån för honom veterligen så beskaffad sammanslutning.
Detta lagrum tillkom i avsikt att träffa den hemliga verksamhet, som
kommunisterna utövade.
Slutligen må nämnas, att vid årets riksdag antagits en lag örn förbud mot
begagnande av politiska kännetecken vid vissa tillfällen, däri stadgats bland
annat, att örn förbudet överträdes av tjänsteman, han skall dömas till skiljande
från utövning av tjänsten eller avsättning. Härutinnan innehöll regeringspropositionen
icke annan påföljd än skiljande från utövning av tjänsten.
Lagutskottet ansåg emellertid, att även avsättning borde kunna följa.
I Norge finnas icke i grundlagen några be*stämmelser örn föreningsfrihet,
men denna rätt förutsättes såsom självklar.
Enligt strafflagen § 330 inträder straff (böter, »hette» eller »fengsel» intill
3 månader eller i vissa fall intill 6 månader) för den som stiftar eller
deltager i förening, vilken genom lag är förbjuden, eller vars syfte är förövande
av eller »opmuntring» till straffbara handlingar, eller vars medlemmar
förpliktat sig till obetingad lydnad mot någon.
I Lov örn politiet den 10 juni 1927 stadgas i 21 §, att »frivillig ordensvern»
icke må upprättas utan »politimesterens» samtycke och endast må verka
under hans ledning. Den som upprättar eller deltager i ett »ordensvern»,
som icke står under »politimesterens» ledning, straffes med böter eller med
»fängsel» intill 6 månader.
I Schweiz stadgas i förbundsförfattningen, att medborgarna äga rätt att
bilda föreningar, såvida ej dessas syften eller de medel, som användas för
att uppnå desamma, äro rättsstridiga eller farliga för staten. De särskilda
kantonerna äga rätt att meddela ytterligare bestämmelser härutinnan.
Den 13 oktober 1933 antogs av förbundsförsamlingen en lag örn skydd för
den allmänna ordningen, vilken innehöll åtskilliga bestämmelser till skydd
för församlingsfrihet, mot otillåtet anordnande av vapenförråd, mot antimili
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
11
taristisk propaganda m. m. Däri stadgades även straff (böter intill 1,000
Franken eller vid återfall fängelse intill ett år jämte böter intill 5,000 Franken)
för den som dels bildade sammanslutning, vilken åsyftade eller vars
verksamhet ginge ut på antingen att genom olagliga medel hindra eller störa
offentlig myndighets åtgärder eller lagarnas genomförande eller att utan tillstånd
av förbundsrådet eller kantonsregering utöva befogenhet, som lagligen
endast tillkomme statliga organ, dels anslöte sig till sådan sammanslutning
eller deltoge i dess strävanden, dels ock uppmanade till bildande därav eller
efterkomme dess föreskrifter.
Emellertid beslöt ledningen för socialdemokratiska partiet att begära folkomröstning
angående lagen och vid denna omröstning, som ägde rum den 10
och 11 mars 1934, förkastades lagen med 486,000 röster mot 415,000 (preliminära
siffror). Mot lagen riktades anmärkning bland annat därutinnan,
att dess bestämmelser örn inskränkningar i föreningsrätten vore av mångtydigt
innehåll. Att märka är emellertid, att de särskilda kantonerna torde vara
oförhindrade att för sin del antaga lagen eller vissa delar därav.
Enligt tjänstemannalagen den 30 juni 1927 äga tjänstemän icke tillhöra förening,
som fullföljer syften eller använder medel, vilka äro otillåtna eller farliga
för staten. Med tillämpning av denna bestämmelse har förbundsrådet den
2 december 1932 förklarat, att alla tjänstemän, anställda och arbetare i förbundets
tjänst äro förbjudna att tillhöra det kommunistiska partiet i Schweiz
eller att medverka i vilken kommunistisk organisation det vara må. I tillämpningen
övervakas förordningens efterlevnad sålunda, att tjänstemännen få avgiva
en skriftlig förbindelse av innehåll, som motsvarar förbundsrådets beslut.
Vid överträdelse följer avskedande under iakttagande av bestämmelserna i
tjänstemannalagen.
Principiella frågor.
Önskvärdheten av en lagstiftning.
Riksdagen 1932.
Den förut omförmälda framställningen av 1932 års riksdag örn en allsidig
utredning rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar
var föranledd av två vid riksdagen väckta likalydande motioner
(I: 207 av mig själv m. fl. samt II: 318 av statsministern m. fl.). Motionerna
hade sin grund i tillkomsten av en privat väpnad kår, som skulle stå till polismyndighetens
i Stockholm förfogande, samt vissa i samband därmed stående
förhållanden, vilka under hösten 1931 varit föremål för utredning. I motionerna
anfördes bland annat:
En på enskild väg organiserad ordningsvakt innesluter i sig själv de största
risker för upprätthållandet av lag och ordning i samhället. Privata kårer av
det slag, som det här är fråga om, kunna omöjligen vara skickade som ordningsväktare
i kritiska situationer, vilka ställa särskilt stora krav i fråga
örn sans och omdöme hos ordningens upprätthållare. De äro icke på något
vis utbildade för uppgifter av detta ömtåliga slag. Sammansatta efter politiska
intresselinjer kunna de lätt falla för frestelsen att söka utnyttja lamp
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
liga orostillfällen för politiska syften. På intet sätt utgöra de en ordningsvakt,
som kan påräkna tillit och förtroende från den stora allmänhetens sida.
De sakna därmed även den psykologiska förutsättningen som ordningsväktare
i samhället. De mötas tvärtom med den största misstro. Denna misstro frammanar
lätt liknande sammanslutningar inom andra medborgargrupper. Samhället
kan på detta sätt uppdelas i beväpnade läger, som utgöra ett allvarligt
hot mot allt fredligt samhällsarbete. Härutinnan gives det endast en garanti
för trygghet. Samhällets ordningsvakt måste helt ligga i samhällets egna
händer genom dess ansvariga myndigheter. Denna grundsats är omistlig för
ett lagordnat samhälle. Den är en fredlig utvecklings säkraste ankarfäste.
I motionerna framhölls därefter, att undersökning borde verkställas örn möjligheten
att förbjuda väpnade privata sammanslutningar samt att skärpa bestämmelserna
i vapenkungörelsen.
Första kammarens första tillfälliga utskott anförde i utlåtande nr 17 över
motionen I: 207:
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är samhällets plikt att
upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Särskilt
i en tid som den nuvarande, då propaganda i revolutionärt syfte i avsevärd
omfattning bedrives, måste åtgärder vidtagas, som sätta samhället i tillfälle
att fylla nämnda uppgift. På lagstiftningens område fordras i första rummet
straffbestämmelser, som träffa jämväl förberedelse till högförräderibrott samt
andra former av statsfientlig verksamhet. I fråga åter örn statsförvaltningen
krävas för ändamålet en polisorganisation och en polispersonal av erforderlig
styrka och skicklighet. Vidtager samhället dessa åtgärder, är det icke underkastat
något tvivel, att privata beväpnade sammanslutningar, som velat
ställa sig till ordningsmaktens förfogande, bliva överflödiga och följaktligen
komma att upphöra. Att däremot den enskilda medborgaren, när därav i särskilda
fall göres behov, skänker ordningsmakten stöd i dess verksamhet, är
något som överensstämmer med god medborgerlig anda.
_ Motionärerna, som äro principiella motståndare till förutnämnda lagstiftning,
ha icke lyckats komma fram med annat förslag för det av dem avsedda
syftets vinnande än en skärpning av de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen
den 26 juli 1927 angående skjutvapen och ammunition. Enligt utskottets
mening skulle en dylik skärpning bliva verkningslös mot samhällets fiender,
vilka säkerligen funne möjligheter att på illegal väg anskaffa sig de vapen de
önska. Den laglydige medborgaren åter bleve därigenom inskränkt i sin naturliga
rätt att äga de vapen, som icke minst för hans personliga säkerhet äro
erforderliga.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation, däri hemställdes örn skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning i ämnet.
Den i andra kammaren väckta motionen behandlades av dess femte tillfälliga
utskott i utlåtande nr 9. Utskottet yttrade sig därvid i huvudsak på
samma sätt som förstakammarutskottet. Jämväl vid detta utlåtande var fogad
en reservation, vilken var av enahanda innebörd som den nyss omförmälda.
Vid ärendets behandling biföllo båda kamrarna reservationerna. I förut
omförmälda skrivelse nr 298 anförde därefter riksdagen bland annat:
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
13
De händelser, som utspelats i vissa andra länder, visa, vart det kan bära
hän, om samhället inom sig tolererar förefintligheten av väpnade privata sammanslutningar.
I ett demokratiskt samhälle äro tryck- och yttrandefrihet,
förenings- och församlingsrätt, demonstrationsfrihet, medborgarrätt och dess
utövande medel för hävdandet av enskilda eller meningsgruppers uppfattningar
i fråga örn samhällsskicket. Den samhälleliga ordningsmakten bör ligga
helt uti samhällets hand. Väpnade privata kårer böra, vilken meningsriktning
de än representera, ej tolereras. Kontrollen över dylika kårers rekrytering
och deras handlande kan, såsom erfarenheten visat, lätt glida de inför
samhället i sin helhet ansvariga myndigheterna ur händerna. Blotta tillvaron
av beväpning på ett håll för ingripande i samhällslivet kan åstadkomma liknande
åtgärder på annat håll och leda till förvecklingar och stridigheter med
för samhället och den enskilde oöverskådliga följder. Förändring av lagarna
för medborgarnas sammanlevnad bör alltid ske på demokratiens väg. •— ---
Redan befintligheten av en sådan organisation, som utgör en stat i staten,
är en källa till oro för den fredliga befolkningen. Så snart en sådan makt
organiseras från privat håll och staten tolererar detta, äro lugn och ordning
i fara. Utvecklingen leder logiskt till sammanstötningar och inbördeskrigsliknande
förhållanden.
Vilka åtgärder, som böra tillgripas för att förhindra tillkomsten och existensen
av väpnade privata sammanslutningar, bör en blivande utredning söka
klarlägga.
En eventuell lagstiftning på området bör vara försiktigt avpassad, så att
intrång i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter i möjligaste mån
undvikes. Utredningen synes även böra omfatta frågan örn förhindrande av
att de vapen, över vilka skytteföreningar och landstormsavdelningar förfoga,
utnyttjas för beväpning av privata sammanslutningar.
Chefen för socialdepartementet
d. 18 lii 1932.
Såsom förut nämnts anmälde jag riksdagens skrivelse för Kungl. Majit
den 18 november 1932. Därvid yttrade jag bland annat följande:
Förekomsten inom samhället av okontrollerade beväpnade sammanslutningar
kan enligt min mening icke tolereras. Jag delar i detta hänseende helt
den uppfattning, som tagit sig uttryck i riksdagens nämnda anhållan örn utredning.
Den motivering, under vilken sådana sammanslutningar bildas och
framträda, är därvid likgiltig. Det är samhällets sak att sörja för ordningens
upprätthållande. Ingenting har i vårt land inträffat, som kan ge anledning
till misstro vare sig mot samhällets vilja eller mot dess förmåga att fylla denna
sin uppgift.
Om det tillätes en grupp medborgare att sammansluta sig till en väpnad
kår, därför att den förklarade sig komma att träda i aktion endast på uppmaning
av laga myndighet, skulle det visa sig omöjligt att hindra andra grupper
att handla på samma sätt. Tillvaron av flera sådana, med maktmedel försedda
sammanslutningar, representerande olika samhällsgrupper, som vid kritiska
tillfällen misstro varandras avsikter, skulle uppenbarligen innebära en
betydande risk för störandet av lugn och ordning i landet.
Vid behandlingen av det lagstiftningsproblem, som här möter, måste tydligen
sådan varsamhet iakttagas, att icke ingrepp sker i den hävdvunna föreningsrätten.
Icke heller bör önskemålet att hindra väpnade kårer få motivera
en omfattande byråkratisk reglering av föreningslivet överhuvud.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr S&4.
Överståthållarämbetet d. 25/i 1934.
I skrivelse den 25 januari 1934 har Överståthållarämbetet gjort framställning
örn vidtagande av åtgärder för tryggande av ordning och säkerhet. Denna
framställning -—■ som överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av deras uppdrag — grundar sig å en skrivelse nyssnämnda
dag av polismästaren i Stockholm. Däri anfördes:
glinder senaste tid hava iakttagits åtskilliga företeelser i samhället, vilka
påkalla särskild uppmärksamhet. Tillspetsningen av de politiska striderna
har hos vissa ytterlighetspartier utlöst åtgärder, som kunna innebära en fara
för lugn och ordning i samhället. Särskilt torde böra erinras därom, att i
vissa fall anordnats samlingsställen för politiska skydds- eller stormavdelningar
samt lagrande väl icke av skjutvapen men dock av andra vapen, ägnade
att användas i gatustrider. I visst fall har även iakttagits, att ett sådant
samlingsställe anordnats på ett kasernliknande sätt med en i ständig
beredskap liggande styrka. Från nu åsyftade ställe har också vid åtminstone
ett par tillfällen inträffat utryckning av batongbeväpnade skaror för
fullgörande av självtagna uppgifter. Även örn dessa skarors ingripande på
angivet sätt hitintills förekommit ganska sällan, torde dock icke kunna förväntas
att så kommer att bliva förhållandet även i framtiden. Bevis för riktigheten
av denna uppfattning lämnade vid ett nyligen hållet offentligt möte
den talare från ett av ytterlighetspartierna, som påvisade, att partiets möten,
särskilt utemötena i vår och sommar, bleve omöjliga att hålla, örn icke
skyddsavdelningen funnes att »hålla ordning på pöbeln». Samme talare anförde
även, att ^tecken funnes, som tydde på att det bleve »en ganska allvarlig
affär att från och med nu försöka att på något vis bråka på våra möten».
. Man torde hava grundad anledning befara, att de beväpnade skyddsavdelningar,
som uppsättas av ett parti, komma att medföra liknande åtgärder från
ett annat, ävensom att en väpnad sammandrabbning av större omfattning mellan
dessa förr eller senare inträder. Givetvis kommer polismyndigheten att
ingripa för förhindrande därav och för undertryckande av de upplopp, vari
partistriderna för visso komma att utmynna. Men det torde vara angeläget att
redan på ett tidigt stadium kunna ingripa mot företeelser, som hava karaktären
av förberedelser till att med våldsåtgärder å allmänna platser störa lugnet
eller allmänna ordningen, samt att sålunda söka undanröja varje fara för
uppkomsten av ett upplopp, särskilt som nedslåendet av ett sådant ofta medför
lidande i olika avseenden för samhällsmedlemmar, vilka äro helt eller till
stor del oskyldiga till upploppets uppkomst.
För undanröjande av antydda fara torde nu gällande rätt icke lämna tillräckliga
möjligheter. Skyddsavdelningars uppsättande torde visserligen, i
den mån de kaserneras på ett mot gällande hotell- och pensionatstadga stridande
sätt, kunna med tillämpning av stadgans föreskrifter försvåras, men
däremot icke helt förhindras. Lika litet kan för närvarande förhindras anskaffande,
överlåtande eller lagrande av sådana vapen som boxhandskar och
batonger m. m. eller av vätskor eller gasarter, som vid spridning —- exempelvis
genom de i handeln förekommande s. k. gaspistolerna — verka skadegörande,
bedövande eller irriterande och som icke enligt gällande giftstadga
äro förbjudna för enskilt innehav.
Vid bedömande av frågan, huruvida beträffande vårt land livaktigheten
hos ytterlighetspartierna påkallar statsingripande, synes hänsyn böra tagas
även till den orosstämning, som från visst håll skapas genom iner än vanligt
hetsande och omdömesförvillande mötesanföranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
15
Utan att överskatta betydelsen av ytterlighetspartiernas verksamhet i vårt
land, synas dock berörda tilldragelser under senaste tiden påkalla övervägande
av åtgärder till förhindrande av sådana företeelser, som äro ägnade
att skapa oro hos ordningsälskande samhällsmedlemmar och kunna innebära
den fara, som här omnämnts.
För egen del har Överståthållarämbetet anfört:
De i skrivelsen berörda förhållandena kunna givetvis utveckla sig till en
allvarlig fara för den allmänna ordningen och för lugnet i samhället. Nu
gällande bestämmelser giva ej heller polismyndigheten tillräcklig möjlighet
att ingripa på så tidigt skede, att befarade oroligheter kunna på ett betryggande
sätt förekommas.
Överståthållarämbetet får därför hemställa, att Kungl. Majit täcktes vidtaga
de åtgärder, som må vara erforderliga för att landets lagliga ordningsmakt
skall kunna effektivt trygga ordning och säkerhet, vare sig hotet däremot
kommer från det ena eller andra hållet.
De sakkunniga:
I ett rättssamhälle måste utan undantag den grundsatsen gälla, att det är
statsmaktens icke blott plikt utan även uteslutande rätt att genom sina organ
och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället.
Samhället kan och får icke inom sig tolerera av detsamma icke auktoriserade
organ, som hava till syfte eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa
i statsmaktens funktioner eller att på något sätt hindra eller störa utövandet
därav. Detta gäller naturligen framför allt medborgarorganisationer, vilka
direkt åsyfta att med vapenmakt omstörta den bestående stats- och rättsordningen.
Men ej heller andra privata sammanslutningar som åsyfta att med
vapen utöva .statliga funktioner, t. ex. genom fullgörande av polisiära uppgifter,
böra tillåtas. Såsom skäl för tillkomsten av dylika privata väpnade kårer
har bland annat anförts, att polismakten skulle i vissa prövande situationer vara
för svag och behöva påkalla förstärkning av vapenutrustade sammanslutningar
av civila medborgare, vilka skulle stå beredda att utgöra en sådan förstärkning.
Dessa skäl kunna dock icke tillerkännas något värde. Det torde icke kunna
påvisas, att under modern tid i vårt land fall förekommit, då statens myndigheter
icke förmått bemästra uppkomna oroligheter eller eljest på ett tillfredsställande
sätt sörja för lugnet i samhället. I den mån samhällets ordningsmakt
icke kan anses vuxen sina uppgifter, måste det ankomma på de ansvariga
statsmyndigheterna och enbart på dessa att vidtaga de åtgärder för ordningsmaktens
förstärkande, som kunna befinnas erforderliga. En på privat väg organiserad
ordningsmakt är redan genom sin blotta tillvaro ägnad att medföra
stora faror för upprätthållande av lag och ordning i samhället. Dylika kårer
kunna ej vara skickade som ordningsväktare i kritiska situationer, redan på
den grund att de icke äro på tillfredsställande sätt utbildade för uppgifter av
detta ömtåliga slag. _ Kontrollen över deras rekrytering och deras handhavande
av sina uppgifter glider lätt de ansvariga myndigheterna ur händerna. De äro
ofta sammansatta efter politiska intresselinjer och kunna lätt falla för frestelsen
att söka utnyttja lämpliga orostillfällen för politiska syften. De kunna
för sina särskilda intressen förfoga över maktmedel, vilka för den ordinarie
ordningsmakten försvåra eller t. o. m. omöjliggöra upprätthållande av samhällsordningen.
Tillit såsom ordningsvakt kunna de icke påräkna från allmänhetens
sida och sakna därför en grundläggande förutsättning för att kunna
biträda vid upprätthållande av ordningen i samhället. Den misstro varmed
de tvärtom mötas kan lätt framkalla sammanslutningar inom andra medbor
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.
gargrupper. Enbart förefintligheten av beväpnade sammanslutningar på ett
håll för ingripande i samhällslivet leder lätt till försök att åstadkomma liknande
åtgärder från annat håll. Samhället kan härigenom komma att uppdelas
i beväpnade sinsemellan fientliga läger, som utgöra ett allvarligt hot mot
fredligt samhällsarbete, ett hot som vid kritiska tillfällen lätt kan övergå i
våldsamma uppgörelser mellan olika folkklasser med för samhället och den enskilde
oöverskådliga följder. Kårer av detta slag innebära en militarisering av
de politiska och sociala striderna och redan befintligheten av en dylik organisation,
som utgör en stat i staten, är en källa till oro för den fredliga befolkningen
och kan leda till allvarliga förvecklingar. Åtskilliga händelser som
inträffat i andra länder visa vart det kan leda om samhället inom sig tolererar
törefintligheten av väpnade privata sammanslutningar med uppgift att på
våldets väg ingripa i samhällsfunktionerna, antingen detta sker under sken
av att upprätthålla den bestående samhällsordningen eller, enligt de handlandes
egen uppfattning, för hävdande av en mera befogad samhällsnytta än den
av statsmakten godkända.
.. I vart land saknas ej exempel på organisationer av nu omhandlade slag.
Även här hava ^framträtt av statsmakten icke sanktionerade sammanslutningar
med ändamål att utöva statliga funktioner och därvid använda sig av
vapen.
Väpnade enskilda sammanslutningar med illojala syften torde dock icke existera
i någon större omfattning. Åtskilliga omständigheter giva emellertid vid
handen, att dylika sammanslutningar finnas och man måste på ett område som
detta räkna med att svårigheterna att vinna full klarhet örn de verkliga förhållandena
äro högst betydliga. Redan den omständigheten, att det i något eller
några fall kunnat pavisas förekomsten av sammanslutningar av ifrågavarande
natur, mäste med hänsyn till de allvarliga vådor, som äro förknippade med
blotta existensen av privata väpnade karer, påkalla statsmakternas uppmärksamhet.
På intet område torde nämligen, såsom förut antytts, faran för
exemplets makt vara större. Har en beväpning genomförts för vissa meningsriktningars
anhängare leder detta enligt all erfarenhet till försök att skapa
motsvarande maktmedel på motsatta sidan. Även örn någon direkt fara för
samhällsordningens och lugnets störande icke kan påvisas, hava dock erfarenheterna
fran senare tider adagalagt, att oro skapats genoni att vissa sammanslutningar
tagit formen av militärt organiserade kårer och utrustats med medel
för andras valdförande. Det synes de sakkunniga nödvändigt att dylika
tendenser i tid stävjas och de sakkunniga anse, att ett dröjsmål med vidtagande
av åtgärder mot dylika avarter av sammanslutningar är ägnat att medföra
vissa risker. Enligt de sakkunnigas förmenande torde det icke givas annan
väg än att nied lagstiftningens hjälp söka råda bot på existerande eller befarade
missförhållanden.
Da det gäller att taga ställning till vilka lagstiftningsåtgärder, som i angivet
syfte böra vidtagas, kunna naturligen olika utvägar åkomma under bedömande.
Det kan till en början fastslas, att sådana privata sammanslutningar,
som äro utrustade med skjutvapen i egentlig mening, äro de ur samhällets synpunkt
farligaste och att lagstiftningsåtgärder i första hand måste inrikta sig
pa att pa allt sätt förhindra uppkomsten och fortvaron av sådana sammanslutningar.
Det säkraste medlet att vinna något resultat i denna riktning är tvivelsutan
att försvåra och rent av omöjliggöra anskaffande av skjutvapen för
mindre lojala syften.
De sakkunniga framhålla härefter, att de redan på ett tidigt stadium av
sitt arbete kommit till den uppfattningen, att den nu gällande vapenkungörel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr %6b.
17
sen icke fyller berättigade anspråk i detta avseende. Till stöd härför anföra
de sakkunniga, dels att envar, som före kungörelsens ikraftträdande innehade
vapen, alltjämt äger innehava vapnet och att någon möjlighet att vid befarat
eller konstaterat missbruk fråntaga honom detsamma ej finnes, dels ock att
fordringarna på den, som vill nyförvärva vapen, äro alltför ringa och ej giva
stöd för en verklig prövning av vederbörandes kvalifikationer eller behov av
vapeninnehav. De sakkunniga hava vidare redogjort för behandlingen år 1933
av frågan örn skärpning av vapenkungörelsen samt tillika erinrat örn det för
årets riksdag framlagda förslaget i ämnet. I dessa avseenden tillåter jag mig
hänvisa till propositionen nr 181 i år. Jag vill allenast framhålla, att de sakkunniga
i den skrivelse den 12 januari 1934, varmed de överlämnat förslag
till ny vapenkungörelse, understrukit den av dem tidigare uttalade åsikten,
att en fullt effektiv kontroll över enskildas vapeninnehav icke kunde vinnas
utan en allmän behovsprövning rörande samtliga vapeninnehav på sätt föreslagits
i propositionen nr 268 till 1933 års riksdag, samt att det vore nödvändigt
att en blivande författning gjordes tillämplig jämväl å slätborrade skjutvapen.
Nämnas må ock, att i årets proposition, i enlighet med de sakkunnigas
hemställan, föreslagits dels komplettering av den i gällande kungörelse föreskrivna
deklarationsskyldigheten i avsikt att träffa vissa kategorier av vapeninnehavare
som ej tidigare varit skyldiga anmäla sina vapen, däribland innehavare
av slätborrade jaktvapen, vilka jämväl i övrigt inordnats under kungörelsen,
dels införande av rätt för länsstyrelse att så snart skäl därtill vore ej
blott återkalla meddelat tillstånd till vapeninnehav utan även meddela förbud
mot fortsatt innehav av vapen, för vars innehav ej krävdes särskilt tillstånd,
dels ock meddelande av befogenhet för polismyndighet att omhändertaga vapen,
då anledning vore att befara missbruk.
I motiven till sitt nu förevarande förslag hava de sakkunniga vidare anfört:
De sakkunniga hålla före, att därest den i 1933 års proposition föreslagna
vapenkungörelsen genomförts, man skulle erhållit ett effektivt medel att förhindra
uppkomsten och fortvaron av vissa beväpnade enskilda sammanslutningar.
Jämväl det med de sakkunnigas skrivelse den 12 januari 1934 överlämnade
förslaget till ändrad kungörelse i ämnet innefattar betydligt större
möjligheter än den gällande kungörelsen att ingripa mot sådana sammanslutningar.
Enbart genom en revision av den äldre vapenkungörelsen i enlighet
med vad sålunda föreslagits torde emellertid icke kunna uppnås hela syftet
med de sakkunnigas uppdrag. Det bör i sådant hänseende särskilt erinras
örn, att den äldre vapenkungörelsen liksom förslagen till revision av
dess bestämmelser i fråga örn vapen endast taga sikte på och av praktiska
skäl icke gärna kunna avse andra vapen än skjutvapen och därmed jämförliga
föremål, ävensom att med genomförande av de sakkunnigas senast framlagda
förslag allenast kommer att så småningom ernås verklig kontroll från
det allmännas sida över innehavet av dylika vapen. Att ett genomförande av
det utav de sakkunniga senast framlagda förslaget till reviderad vapenkungörelse
icke omedelbart är ägnat att effektivt förhindra vapeninnehav, vilka
ur samhällets synpunkt icke äro önskvärda, ligger i öppen dag. Erfarenheten
har vidare givit vid handen, att vissa sammanslutningar förfoga över
och dessas medlemmar utrustats med beväpning jämväl av annat slag än
skjutvapen. Särskilt under tiden efter det de sakkunniga erhöllo sitt uppdrag
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 20J''i. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr
har det inträffat, att grupper tillhörande viss ytterlighetsriktning inom samhället
uppträtt störande för den allmänna ordningen och därvid varit beväpnade
med slagvapen. Det synes de sakkunniga ej vara tvivel underkastat, att
även sådana sammanslutningar, som förfoga över eller vars medlemmar äro
utrustade med andra vapen än skjutvapen, böra förhindras. Dylika sammanslutningar
utgöra, särskilt under oroliga tider, ett ganska allvarligt irritationsmoment
i den medborgerliga sammanlevnaden och medföra faror för störande
av den allmänna ordningen. För övrigt medför politiska eller sociala sammanslutningars
utrustning med våldsmedel en ur samhällets synpunkt långt ifrån
önskvärd tillspetsning och en brutalisering av den politiska eller sociala kampen.
Varje tendens att på dylikt sätt skärpa motsättningarna mellan olika
samhällsgrupper bör av statsmakterna motarbetas. De sakkunniga hava därför
tagit under övervägande vilka åtgärder i övrigt som kunna befinnas nödiga
till förebyggande av beväpnade enskilda sammanslutningar.
En utväg till uppnående av nämnda syfte utöver vapenkungörelsens skärpning
är meddelande av bestämmelser om upplösning i viss ordning av sammanslutningar
av ifrågavarande slag. På sådant sätt har man i vissa länder
sökt komma tillrätta med missförhållanden på detta område. Nämnda metod
synes dock åtminstone icke för närvarande böra förordas i vårt land, närmast
på den grund att vårt lands lagstiftning på det föreningsrättsliga området
är tämligen ofullständig. Även bortsett från dessa förhållanden framstår
för de sakkunniga såsom den mest ändamålsenliga utvägen införande av
särskilda bestämmelser innefattande förbud under straffhot mot bildande av
eller deltagande i enskilda sammanslutningar av förevarande slag.
De sammanslutningar, mot vilka de sakkunnigas förslag till förbud riktar
sig, äro dels sådana, som hava vissa bestämda, i lagförslaget angivna syften
såsom utövning av offentlig myndighets befogenhet, hindrande av myndighets
tjänsteutövning eller störande av allmän ordning och säkerhet, dels ock
sammanslutningar, som hava till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet
biträda vid ordningens upprätthållande eller rikets försvar.
Den principiella uppfattning, varåt de sakkunniga givit uttryck, delas av
justitiekansler sämbetet, kommittén angående statsfientlig verksamhet, Överståthållarämbetet
och så gott som samtliga länsstyrelser. Allenast en länsstyrelse
— i Södermanlands län — avstyrker uttryckligen en lagstiftning av förevarande
slag. Två länsstyrelser — i Jönköpings och Blekinge län — uttala sig
mot ett lagfästande av sakkunnigförslaget i föreliggande skick, och två andra
länsstyrelser — i Kronobergs och Gävleborgs län — förorda uppskov med lagstiftning
i ämnet, sistnämnda länsstyrelse i viss del.
Av yttrandena må följande här återgivas.
Justitiekanslersämbetet:
Justitiekanslersämbetet finner uppenbart, att statsmakterna icke böra tolerera
att personer sammansluta sig i avsikt att med våld motverka myndigheternas
verksamhet för upprätthållande av ordning och säkerhet. Vid ingrepp
av här ifrågasätta slag rör nian sig onekligen på ett ömtåligt område,
och en lagstiftning i ämnet bereder helt visst svårigheter, då det gäller att
avgränsa de åtgärder, som skola träffas av lagstiftningen, på sådant sätt att
icke för det i och för sig berättigade ändamålet intrång göres i medborgarnas
meningsfrihet. Ett lagstiftande i ämnet torde därför böra grundas å för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr SOJf.
19
hållanden, vilka utmärka att därförutan samhällslugnets bevarande äventyras.
Huruvida sådana förhållanden äro för handen framgår väl ej otvetydigt av
den föreliggande utredningen — mera påtagliga belägg torde vara svåra att
prestera då fråga är om lagstiftningsåtgärder närmast i prohibitivt syfte. Åtskilliga,
icke minst efter det nu förevarande fråga väckts uppkomna förhållanden
tyda dock på att fog finnes för ett ingripande från statsmakternas
sida.
Justitiekanslersämbetet har därefter uttalat sig i fråga om! behovet av en
lagstiftning rörande sammanslutningar, som bildats i syfte att ställa sig till
myndigheternas förfogande. Ämbetet har därvid funnit sådant behov föreligga
(se s. 34).
Kommittén angående statsfientlig verksamhet:
Det problem, dessa sammanslutningar representera, måste ses mot bakgrunden
av den utveckling det politiska livet i de europeiska staterna efter världskriget
undergått. Denna utveckling kännetecknas i hög grad av framträdandet
av vissa ytterlighetsriktningar, vilka förnekat demokratien som styrelseform
i samhället och strävat att ersätta den med diktatur för förverkligandet
av sina syften. Där flera sådana meningsriktningar existerat samtidigt, ha
de uppträtt i skarpaste inbördes motsättning och tävlan. Med diktaturtanken
har också en annan tanke vunnit utbredning, nämligen att genomföra diktaturen
icke på av statsskicket anvisat sätt utan med tillhjälp av våld samt att
överhuvud taget tillgripa våldet som argument i den politiska striden. Under
benämningar sådana som röda garden, röd front och stormavdelningar ha ytterlighetspartierna
sålunda bildat i större eller mindre utsträckning beväpnade
kampformationer eller kårer, vilka använts som maktmedel i den politiska
striden. Våldsidéerna eller hotet från de av ytterlighetspartierna bildade kårerna
ha på sina håll föranlett andra samhällsgrupper att i sin tur till skydd
för den hotade samhällsordningen bilda liknande kårer, och flerstädes har på
detta sätt samhället söndrats i mot varandra fientliga, med. egna maktmedel
utrustade läger. Man har med skäl kunnat tala om det politiska livets militarisering.
_
Där ett maktmedel skapats, finnes också en tendens att det kommer till
användning. Kårerna ha flerstädes ingripit i samhällslivet. Under tillspetsade
förhållanden ha de på sina håll försökt att med undanskjutande av de
samhälleliga maktorganen utöva funktioner som tillkomma. dessa eller uppträtt
mot dem och försökt övertaga den statliga makten. Vid flera tillfällen
har det kommit till blodiga och förödande strider, och även eljest ha ofta lugn
och ordning störts och de politiska och sociala striderna i hög grad skärpts.
Även i vårt land har det politiska livet rönt inflytande av den utveckling,
som sålunda skisserats, och även här ha efter utländskt mönster bildats
kårer. Det är naturligt att kommittén redan på grund av det uppdrag den
erhållit ägnat denna företeelse särskild uppmärksamhet, och även kommittén
har till behandling förehaft frågan om de åtgärder som kunna anses påkallade.
Kommittén har därvid tagit under övervägande den av Överståthållarämbetet
den 25 januari 1934 till Kungl. Majit ingivna, sedermera till kommittén
remitterade framställningen örn vidtagande av åtgärder för tryggande
av ordning och säkerhet samt i enlighet med Kungl. Majlis direktiv trätt
i samråd med de sakkunniga.
Kommittén har i likhet med dc sakkunniga kommit till den slutsatsen att
förhållandena ge anledning till ingripande genom lagstiftning.
Statsmakterna lia all anledning att med misstro åse uppkomsten av till
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
privat förfogande stående maktorgan, som kunna konkurrera med de statliga
maktorganen eller kunna tänkas utveckla sig därhän. All erfarenhet bestyrker,
att en sådan misstro är synnerligen befogad, och denna erfarenhet har ej
jävats beträffande kårer av det slag varom här är fråga. Örn samhället vill
känna sig tryggat mot våldsamma omstörtningsförsök, kan det icke anses
tillrådligt att medgiva dem som sträva därefter att bilda instrumentet för omstörtningen.
Jämväl ur synpunkten av lugn och ordning i samhället och en
sund utveckling av det politiska livet måste de privata kårerna väcka synnerligen
allvarliga betänkligheter.
Det kan visserligen invändas att i vårt land varken statsordningen eller
samhällslugnet hotas av någon omedelbar fara. Tendenserna gå emellertid
här, såsom av kommitténs utredningsmaterial framgår, i samma riktning som
på andra håll.
Det kan sålunda erinras örn att det av Sillénkommunisterna åtminstone till
helt nyligen kontrollerade Röda Front Förbundet har till uppgift »att utgöra
en arbetarnas värnorganisation mot fascistiska överfall på arbetarnas möten
och demonstrationer samt skydd mot strejkbrytargardenas angrepp». Vad
dessa uppgifter i verkligheten innebära torde framgå av de störande uppträden
och oordningar, som från detta håll vid flera tillfällen iscensatts i samband
med mötens anordnande av nationalsocialister och nationella ungdomsförbundet,
ävensom i samband med arbetskonflikter.
Inställningen till samhällets ordningsmakt pa samma håll torde framgå av
tvenne tidningscitat, avseende vissa demonstrationer i Skene och Luleå.
I den i Göteborg utkommande Arbetar-Tidningen läses sålunda i numret
för den 23—29 januari 1931:
»När kampen föres mot strejkbrytarna och dess beskyddare är det beklagligt
att det finns anhängare av sossen Forms i V.-S. utspridda uppfattning:
De korslagda armarnas kamp! Nej, kamrater, ut på gatorna
och visa textilbaronerna och borgarsamhällets polis att vi skall strida till
det sista för en seger i konflikten. Vad som måste göras är bildande av
ett rött arbetarvärn i Skene! Vi har ingen rätt att lämna kamrater i polisernas
klor, utan hänförd kamp mot dessa provokatörer.»
I Norrskensflamman för den 28 februari 1931 förekom följande artikel:
»Det fanns två saker som poliserna hade men ej vi — ledning och vapen.
Den Röd Front-avdelning, som finns i staden (Luleå), var för liten
men inte mindre än 40 arbetare, till största delen partilösa, förstod Röd
fronts mnebord och betydelse och anmälde sig på kvällen till arbetarnas
varnorganisation, vilken säkerligen vid nästa tillfälle kommer att vara så
stark att den mot alla våldsverkare skall förmå att leda arbetarna vid en
demonstration.
. Skall de få skicka sina polishuliganer mot oss och slå ned oss, utan an
vi satter oss till motvärn?
Neji En annan ordning måste och skall skapas! Arbetarna måste i än
högre grad ga in i Röda Frontavdelningen och i fortsättningen visa borgärna,
att de ej ämnar lata dem husera som de själva vill.»
Röda Frontförbundsmedlemmarna synas vid kravallerna i Stockholm
ha uppträtt mot polisen. Av vissa avdelningar ha övningar av militär
anordnats.
1931
natur
Beträffande en av de nationalsocialistiska kårernas förhållande till den allmänna
ordningen kan bland annat hänvisas till överfallet å Clartémötet och
det nyligen timade provokationsdadet. Denna kår har till ändamål att skydda
Kungl. Maj:ts proposition nr $264.
21
partiet och betecknas som partiets maktmedel. Belysande för de tendenser varom
här är fråga är också den kupp varigenom samma nationalsocialistiska
partis ledare under hösten 1933 satte sig i besittning av partilokalerna i Göteborg.
Kuppen utfördes med tillhjälp av ett dussin med batonger och käppar
utrustade S.A.-män från Stockholm, vilka besatte lokalerna, hindrade användning
av telefonerna och bortförde i lokalerna förvarad egendom.
De tendenser som sålunda kommit till synes äro fullt tydliga, och faran av
desamma har understrukits i överståthållarämbetets förutnämnda framställning
och den skrivelse från polismästaren i Stockholm varpå denna framställning
grundar sig. Kommittén vill ytterligare betona, att örn de antydda tendenserna
i kårernas verksamhet tillåtas att ytterligare utveckla sig, statsmaktens
auktoritet måste skadas och att därigenom främjas uppkomsten av för
ytterlighetspartierna och omstörtningssträvandena gynnsamma stämningar.
Enligt kommitténs mening tala starka skäl för ett förbud mot de privata
kårerna. Några avgörande skäl synas ej kunna anföras däremot ur synpunkten
av andra berättigade intressen. Åtminstone om förbudet inskränkes till
kårer, kan förbudet ej utgöra hinder för någon idépropaganda. Det kan ej
vara tal om något obehörigt ingrepp i föreningsrätten. Skapandet av militära
maktmedel, som kunna konkurrera med statens egna maktorgan, kan ej anses
höra till de medborgerliga rättigheterna. Att upprätthålla ordningen t. ex.
vid ett möte måste väl anses vara en angelägenhet för mötesanordnarna, men
därför kan ej behövas en maktapparat av trupplikande karaktär. Ordningens
upprätthållande i den mån det är fråga örn brukandet av en sådan maktapparat
kan icke vara annat än en samhällets sak.
Av det ifrågasatta förbudet kan naturligtvis icke väntas upphörandet av
alla tendenser till störande av lugn och ordning i samhället, och försök till
kringgående kunna väntas som vid all förbudslagstiftning. Ett förbud innebär
emellertid i varje fall möjlighet att ingripa så fort en sammanslutning
framträder som kår och försöker ingripa i samhällslivet. Redan därmed
måste ett sådant förbuds syfte till en väsentlig del vara vunnet.
I fortsättningen av sitt utlåtande har kommittén uttalat sig för införande
av förbud mot sammanslutning, avsedd att stå till offentlig myndighets förfogande,
såframt den bildats utan Konungens tillstånd (se s. 34—35).
Kommittén -— som består av f. d. justitierådet E. Sandström, ordförande,
ledamöterna av första kammaren professorn J. Bergman, häradshövdingen Th.
Borell, förste vice talmannen O. Olsson och ombudsmannen A. Pettersson samt
ledamöterna av andra kammaren redaktören K. Bergström och redaktören I.
Österström -— har icke varit enhällig utan häradshövdingen Borell har på
anförda skäl funnit förevarande lagförslag böra vila i avvaktan på att kommitténs
uppdrag blir slutfört. För motiveringen till reservationen lämnas redogörelse
i det följande (s. 30—31).
Överståthållarämbetet:
På sätt de sakkunniga uttalat bör det ankomma å statsmakterna att genom
sina organ och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen
inom samhället. Vid sådant förhållande och då väpnade sammanslutningar,
även där dessa icke äro inriktade på något illegalt syfte, redan genom sin
förekomst kunna vara ägnade att frammana motsvarande sammanslutningar
på andra håll och därigenom leda till förvecklingar och stridigheter, förordar
ämbetet en lagstiftning i den riktning, betänkandet avser.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i-.
Länsstyrelsen i Stockholms län:
Den principiella utgångspunkten för de sakkunnigas framställning, nämligen
att i ett rättssamhälle statsmakten ensam bör hava rätt och plikt att
genom sina organ och myndigheter upprätthålla samhällelig auktoritet och
ordning, är efter länsstyrelsens mening självfallet riktig. Likaså ansluter sig
länsstyrelsen oförbehållsamt till den av denna princip följande konsekvensen,
att samhället icke kan inom sig tolerera sådana sammanslutningar, »som hava
till syfte eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa i statsmaktens funktioner
eller på något sätt hindra eller störa utövandet därav». Så till vida föreligger
en klar rättsgrund för lagstiftning i den riktning, som sakkunnigeförslaget
avser, och företeelser på skilda håll i vårt land hava under senare tider
tvivelsutan givit anledning att konstatera behovet av en sådan lagstiftning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län:
Ehuru inom Östergötlands län hittills icke, länsstyrelsen veterligt, visat sig
något behov av statliga åtgärder mot väpnade sammanslutningar, vill länsstyrelsen
icke förneka, att förhållandena mångenstädes i världen äro och tilläventyrs
jämväl i vårt land kunna bliva sådana, att en lagstiftning i ämnet
nu är påkallad. Och då inom en rättsstat den allmänna ordningens uppehållande
med våldsamma medel principiellt måste förbehållas offentlig myndighet,
torde intet vara att erinra mot förslagets ståndpunkt i vad det icke blott
förbjuder _ enskilda väpnade sammanslutningar med illojalt syfte utan ock
reglerar tillkomsten av sådana sammanslutningar, som avse ordningens upprätthållande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:
Riktigheten av den huvudgrundsats, varpå lagförslaget vilar, eller att det
är statsmaktens icke blott plikt utan även uteslutande rätt att genom sina organ
och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom
samhället, torde icke kunna bestridas. Och att väpnade enskilda sammanslutningar
med illojala syften icke få inom ett rättssamhälle tolereras, även om
medlemmarnas brottslighet enligt 8 kap. strafflagen icke kan ledas i bevis,
torde än mer vara självklart .Vissa förhållanden såväl här i riket som utomlands
giva stöd för antagandet, att dessa principers tydliga uttalande i lag är
behövligt, och att införande av straffbestämmelser mot åtgärder, som kunna
sätta samhällsauktoriteten i fara inom de områden, varom nu är fråga, är
önskvärt. Länsstyrelsen har därför intet att erinra mot att lagstiftning av
föreslagen art kommer till stånd.
Länsstyrelsen i Värmlands län har med hänsyn till vad de sakkunniga anfört
funnit det vara angeläget, att i lagstiftningsväg vidtagas åtgärder mot
förekomsten eller bildande av väpnade sammanslutningar med de syften, som
av de sakkunniga angivits.
Länsstyrelsen i Västmanlands län:
Erfarenheterna fran utlandet hava visat, att tillvaron av väpnade privata
sammanslutningar kan giva anledning till förhållanden, som stå inbördeskriget
nära, samt understundom leda till verkligt inbördeskrig och revolution.
Sa har inträffat i länder, som pa sin tid suckat under världskrigets gissel och
som därefter haft att bära alla de lidanden, svåra freder, tyngande gärder
och en avtynande världshandel dragit över folken. I den atmosfär, som vilar
över ett dylikt land, har missnöjet och hatet en stark växtkraft och desperata,
stundom rent oförnuftiga åtgärder kunna te sig som enda utvägen till frälsning.
23
Kungl. Maj:ls proposition nr 264.
I ett högt kultiverat land sådant som Sverige, som statt utanför kriget och
därför kunnat med sparade krafter möta dess efterverkningar, ställa sig förhållandena
väsentligen annorlunda. Förutsättningarna för att det missnöje,
som ju alltid följer av långvarigt dåliga tider, skall slå ut i upproriska eller
samhällsskakande handlingar av större räckvidd, äro hos oss förhållandevis
små, åtminstone för närvarande, allt under förutsättning att vår ordningsmakt
är väl rustad. Skulle krisen fortfara ännu en längre tid och dess svårigheter
växa nationens bärkraft över huvudet, kunna ju förhallandena ändra
sig så, att de kraftigaste åtgärder, däribland nu icke motiverade inskränkningar
i föreningsrätten, bliva nödvändiga.
Med det anförda vill länsstyrelsen givetvis icke hava sagt, att under nuvarande
förhållanden tillvaron av väpnade privata kårer bör utan vidare tolereras.
Tvärtom skulle länsstyrelsen anse lyckligt, örn genom lämpliga lagstiftningsåtgärder
befintliga dylika kunna upplösas och tillkomsten av nya förhindras.
Men av skäl, som i det följande närmare skola angivas, löser det
föreliggande förslaget icke detta problem, och har till följd av de givna direktiven
icke heller kunnat lösa det. Lagen skulle visserligen på papperet drabba
alla sådana sammanslutningar, men i praktiken träffas till följd av bevisningssvårigheterna
endast de ytliga och mindre farliga företeelserna, medan
de längre syftande alltjämt kunna bedriva sin verksamhet i det fördolda.
Sedan länsstyrelsen därefter berört förevarande lagstiftningsärendes samband
med spörsmålet örn ordningsmaktens förstärkning (se s. 37—38) samt
yttrat sig rörande verkningarna i vissa avseenden av lagstiftningen, anför
länsstyrelsen vidare:
Länsstyrelsen kan sammanfatta sin ståndpunkt till frågan sålunda, att även
i vårt förhållandevis lugna land en effektiv lagstiftning mot enskilda sammanslutningar,
väpnade eller icke, som syfta till att med våldsamma medel
omstörta den bestående ordningen, är i sig önskvärd, att effektivitet i sådant
hänsende icke kan nås utan vittgående inskränkningar^ i föreningslivet, att
förhållandena för närvarande icke kunna sägas vara sådana, att dylika inskränkningar,
som ur många synpunkter måste anses synnerligen betänkliga,
framstå såsom nödvändiga, samt att det föreliggande förslaget av angivna
skäl är tämligen ineffektivt just i det avseende, där effektivitet vore mest av
nöden.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län:
Förutsättningen för ett rättssamhälles bestånd är självfallet, att varje enskilt
intresse måste underordna sig varje sant statsintresse. De rättigheter, som
innebäras i statsmaktens begrepp, måste helt och odelat tillkomma staten.
Staten måste sålunda utan inblandning av annan bland annat äga bestämma de
organ, genom vilka statsmakten har att verka, ävensom att utöva den verksamhet,
som avser rättsordningens upprätthållande och därtill hörande verkställighets-
och straffmakt. För att emellertid staten skall kunna fullgöra
denna sin livsviktiga uppgift och motsvara sitt ändamål är det ofrånkomligt,
att staten i sin hand äger nödiga maktmedel ävensom i tid vidtager erforderliga
åtgärder för att kunna göra statsauktoriteten gällande och nedslå de hinder,
som kunna resa sig däremot. ....
Då åtskilliga omständigheter otvivelaktigt giva vid handen, att enskilda
väpnade sammanslutningar med uppenbart illojala och mot statssuveräniteten
riktade syften förefinnas även inom vårt land, örn än icke i någon större
utsträckning, måste på sätt de sakkunniga jämväl framhålla, hänsynen till de
allvarliga vådor, som äro förknippade med blotta existensen av sådana sammanslutningar,
påkalla statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Nödvän
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k
digheten av att pa lagstiftningens väg söka förhindra förekomsten av angivna
sammanslutningar synes salunda enligt länsstyrelsens förmenande ligga
i uppenbar dager.
Länsstyrelsen i Västerbottens län:
Enskild hjälpverksamhet vid sidan av den allmänna är i regel både behövlig
och förtjänstfull inom vissa samhälleliga verksamhetsfält, men på här
ifrågavarande område, där det gäller ordningens upprätthållande och rikets
försvar, synas privata företag icke kunna vara till någon nytta.
Länsstyrelsen finnér det för sin del självklart att ordningen i samhället
skall upprätthållas av de myndigheter, som hava denna uppgift sig ålagd och
med de maktmedel, som i laga ordning för detta ändamål ställts till dessa myndigheter
förfogande. Förefintligheten av enskilda sammanslutningar, som
bildats med uppgift att stå ordningsmakten till tjänst, kan icke blott vara
till skada utan även utgöra en allvarlig fara.
Ännu betänkligare vore det örn politiska partier organiserade skyddskårer
eller andra beväpnade organisationer. De ansatser till skapandet av dylika
karer, som redan förekommit, hava icke blott såsom de sakkunniga framhålla
väckt oro. Företeelsen har inom vida kretsar framkallat förargelse.
Länsstyrelsen finner det salunda angeläget att till tryggande av allmän
ordning och säkerhet föreliggande lagförslag snarast möjligt upphöjes till lag.
Länsstyrelsen i Norrbottens län:
Principiellt lärer icke kunna annat än vitsordas de sakkunnigas motivering
att det bör tillhöra samhället — staten — att genom egna organ svara för ordnmg
och rättsskydd. Och med statens överhöghet även på detta område synes
det icke heller tillbörligt att staten fran enskilda sina element mottager hjälp
vid utövande av sina funktioner i förevarande avseende. Dylik bisträckning
bör icke vara behövlig, än mindre önskvärd.
Ur dessa synpunkter måste länsstyrelsen instämma i syftet med den föreslagna
lagstiftningen och har icke heller i stort sett något mot dess utformning
att invända.
Från länsstyrelsens utlåtande var landssekreteraren skiljaktig och avstyrkte
förslaget under åberopande i huvudsak, att lagstiftning mot oförtäckt arbetande
samhällsupplösande verksamhet vore mera aktuell och behövlig än det
remitterade lagförslaget samt att han icke i sin övertygelse kunde igenfinna
bärande grunder i det hela för lagförslaget.
Övriga länsstyrelser utom de i det följande angivna uttala sig mer eller
mindre bestämt för en lagstiftning av föreslagen art.
Såsom förut nämnts har länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrkt lagstiftning
i ämnet. Länsstyrelsen anför bland annat:
Såvitt länsstyrelsen kunnat finna föreligger inom Södermanlands län icke
! oav förbudsbestämmelser, det nu ifrågavarande lagförslaget innehaller.
De föreslagna bestämmelserna tillika med bestämmelserna i vapenkungörelserna
— den redan gällande och den i propositionen nr 181 till innevarande
ars riksdag föreslagna — lämpa sig icke för svenskt kynne, och det är alldeles
icke uteslutet, att de äro mera ägnade att framkalla än att avvärja en
katastrof.-----De vapenanmälningar, som år 1927 gjordes till läns
styrelsen,
gavo ingenstädes anledning till förmodan, att vapen på något ställe
lagrats i misstänkt syfte; och länsstyrelsen tager för givet att. om så skett i
annat län, detta av vederbörande genast anmälts hos Kungl. Majit, som för
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
25
sådan händelse omedelbart torde hava meddelat föreskrifter till undanröjande
av den fara, en anmäld vapenlagring kunde innebära.
Örn genom ändring i den nu gällande vapenkungörelsen polismyndighet erhåller
befogenhet att omhändertaga i kungörelsen avsedda vapen, när helst
enligt myndighetens mening vapeninnehavet kan vålla fara för missbruk, synes
den yttermera säkerhet, som vore att vinna genom inskränkning även i rätten
till innehav eller till och med anhopning av vapen av mera ofarlig karaktär,
icke kunna uppväga den medborgerliga frihetsförlust, som en sådan inskränkning
skulle föra med sig.
Statsmakterna hava hittills visat sig synnerligen obenägna att kriminalisera
förberedelser till brott, men med bifall till förevarande förslag skulle härutinnan
beträdas en helt ny väg.
Länsstyrelsen hemställer, att förslaget icke måtte bliva lagfäst.
Länsstyrelsen i Jönköpings län finner den utveckling, förhållandena inom
samfundslivet under senare tid tagit och framförallt strävandena att störa ordningen
inom samhället och därigenom ytterst angripa detta, giva belägg för
ett visst behov av en lagstiftning med syfte att lättare kunna ingripa mot
tendenser i den riktningen än vad med gällande lagstiftning synes möjligt.
Länsstyrelsen har dock — med hänsyn till den utomordentliga räckvidd, som
givits åt lagförslaget och särskilt åt begreppen sammanslutning och vapen —■
icke kunnat tillstyrka, att förslaget i föreliggande skick lägges till grund för
lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att åtminstone i länet icke förekommit
något av beskaffenhet att påkalla lagstiftning i den riktning lagförslaget
angiver. Föreskrifter i ämnet kunna dock — uttalar länsstyrelsen —
tänkas bliva erforderliga, men är det då nödvändigt att dessa anpassas så, att
de icke direkt motverka ifrågavarande lagstiftnings syfte, upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet. På anförda skäl — avseende bland annat den
räckvidd sakkunnigförslaget erhållit främst genom innebörden av begreppen
vapen och sammanslutning — har länsstyrelsen funnit en omarbetning av förslaget
nödvändig, så att lagen ej straffbelägger ett av omständigheterna påkallat
gemensamt, eljest lagligt försvar med lämpliga vapen till skydd mot
omedelbart förestående obehöriga angrepp å egen och annans person eller egendom,
allt med hänsyn tagen till polismaktens i allmänhet men vid allvarligare
oroligheter i särskilt hög grad framträdande otillräcklighet.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har på sätt tidigare anförts förordat anstånd
med lagstiftningen. Länsstyrelsen yttrar härutinnan:
I motiven hava de sakkunniga framhållit, att samhället kan och får icke
inom sig tolerera av detsamma icke auktoriserade organ, som hava till syfte
eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa i statsmaktens funktioner eller
att på något sätt hindra eller störa utövandet därav. De av de sakkunniga
föreslagna lagstiftningsåtgärderna avse förebyggande av sammanslutningar
med sålunda angivet syfte. Det hade synts länsstyrelsen önskvärt att i detta
sammanhang till avgörande upptagits jämväl åtgärder mot sådan av sammanslutningar
eller enskilda bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller
eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning.
Då enligt uppgift den kommitté, som är sysselsatt med utredning av sistbe
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
rörda fråga, beräknas komma att slutföra sitt arbete under innevarande år,
vill länsstyrelsen förorda, att prövningen av den nu föreslagna lagstiftningen
måtte anstå tills förslag rörande åtgärder mot statsfientlig verksamhet även
föreligger. Enligt länsstyrelsens förmenande hava dessa frågor med varandra
sådant sammanhang att de lämpligast böra lösas samtidigt.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att utredningen synes hava tydligt
påvisat behovet av kompletterande lagstiftning rörande förbud mot privata
väpnade kårer med uppgift att omstörta eller störa gällande samhällsordning
eller eljes allmän ordning och säkerhet. Mot vad därutinnan föreslås
har länsstyrelsen intet att erinra. På anförda skäl (se s. 38—39) tillråder
emellertid länsstyrelsen, att frågan örn lagbestämmelser rörande beväpnade
sammanslutningar med uppgift att biträda offentlig myndighet vid ordningens
upprätthållande måtte anstå i avbidan å prövningen av spörsmålet örn ordningsmaktens
förstärkning genom införande av en reservpolisorganisation.
Lagstiftningens räckvidd.
Förutsättningar
för ett förbud.
De sakkunniga:
En lagstiftning i förevarande ämne bör enligt de sakkunnigas mening klart
och tydligt fastslå, att samhället icke kan tillåta tillvaron av beväpnade sammanslutningar
som avse att på det ena eller andra sättet utöva offentlig
myndighets funktioner eller hindra sådana myndigheter i deras tjänsteutövning
eller störa ordningen eller beröva andra medborgare friheten. För vinnande
av detta syfte bör i första hand stadgas förbud mot att bilda eller tillhöra
enskild sammanslutning, som själv eller vars medlemmar förfoga över vapen
och som har till syfte eller vars verksamhet måste anses innebära förberedelse
att med användande av vapen utöva befogenhet, som är förbehållen offentlig
myndighet, eller hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning eller störa
allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig frihet eller
tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar.
De sakkunniga anse det icke nödvändigt eller ens lämpligt att i lag angiva
vad som skall förstås med begreppet sammanslutning, utan måste det ankomma
på domstolarna att i varje särskilt fall pröva, huruvida sammanslutning
föreligger eller ej. Uppenbart är härvidlag att med sammanslutning
måste förstås ej blott förening av beskaffenhet att kunna vinna registrering
enligt lagen örn ekonomiska föreningar och med dylika föreningar jämställda
eller andra juridiska personer utan överhuvud taget varje kår eller grupp av
personer, likgiltigt hur denna är organiserad, vars medlemmar äro förenade
genom — på ömsesidig överenskommelse eller lydnadsplikt grundad — förpliktelse
att medverka till något av nyss angivna syftens förverkligande.
Därest av en större sammanslutning allenast en mindre avdelning utrustat sig
med vapen, bör straff för bildande av och medlemskap i förbjuden sammanslutning
drabba enbart stiftaren av och medlemmarna i den mindre avdelningen,
såvitt ej beväpningen skett på order av den centrala ledningen, då
straff naturligen bör drabba såväl denna som övriga medlemmar, vilka i övrigt
fylla kraven på straffbarhet. För att sammanslutningen skall anses förfoga
över vapen erfordras givetvis ej att vapnen finnas upplagda i exempelvis någon
av sammanslutningen disponerad lokal, utan det räcker örn desamma på
order från sammanslutningen eller något dess organ kunna hopbringas från
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i-.
27
någon plats där de förvaras. Utom i detta fall, då sammanslutningen så att
säga såsom sådan äger tillgång till vapen, måste den emellertid betraktas såsom
beväpnad därest dess medlemmar —- samtliga eller till en del -— förfoga
över vapen, dessa må nu tillhöra dem enskilt eller allenast disponeras av dem.
Då det gäller att fastställa vad som skall förstås med vapen möta avsevärda
svårigheter. Att icke blott skjutvapen böra innefattas härunder har förut framhållits.
Enär en uppräkning av de olika slag av vapen, som böra falla under
lagens bestämmelser, med hänsyn till den snabba utveckling, som försiggår
på detta område, aldrig torde kunna göras fullständig, synes ej återstå annat
än att genom en allmänt hållen definition söka angiva begreppet. De sakkunniga
hava därvid funnit, att såsom vapen bör anses föremål eller ämne,
som är avsett att användas till våldförande av annan. Detta vapenbegrepp
är synnerligen vidsträckt. Det omfattar, förutom skjutvapen i gällande vapenkungörelse
och de förenämnda förslagens mening samt andra vapen i teknisk
betydelse ävensom livsfarligt vapen enligt strafflagen 14 kap. 15 §, varje
föremål eller ämne som till verkningssätt eller användning är jämställt med
sådana vapen. Att föremål eller ämne är avsett att användas till våldförande
av annan innebär, att detsamma antingen enligt sin natur är ägnat att användas
för sådant ändamål (såsom exempelvis varje hugg-, stick-, stöt- och slagvapen
av någon betydenhet) eller av vederbörande uppenbarligen innehaves i
dylikt syfte.
Den omständigheten att en sammanslutning eller dess medlemmar förfoga
över vapen medför emellertid ej i och för sig att sammanslutningen bör förbjudas.
Sålunda bör självfallet ej t. ex. en jaktvårdsförening drabbas av förbud.
Förbudet måste anknyta till ett visst syfte eller en viss karaktär hos
sammanslutningens verksamhet, och därvid synes böra krävas, att sammanslutningen
har till syfte eller dess verksamhet måste anses innebära förberedelse
att med användande av vapen antingen utöva befogenhet, som tillkommer
offentlig myndighet, eller hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning
eller störa allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig
frihet eller tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp
av samhällsmedlemmar. De beväpnade privata kårer, som den ifrågasätta
lagstiftningen avsér att drabba, åro alitsa sådana, som pa ett eller annat sätt
avse att ingripa i det offentliga livet eller ock vilja angripa den medborgerliga
friheten. Exempel å sammanslutningar av förutnämnda art äro icke blott
de, som med väpnad makt vilja erövra samhällsmakten i dess helhet, utan även
sådana, som vilja utöva vissa offentliga uppgifter, främst ordningens upprätthållande,
eller överhuvud taget hindra och försvåra myndigheternas, särskilt
ordningsmaktens, arbete. Även örn något tydligt syfte, i angiven riktning
icke kan påvisas bör emellertid en privat väpnad kårs existens förhindras, så
snart dess verksamhet innebär förberedelse att störa den allmänna ordningen
eller eljest fullfölja något av förut angivna ändamål.
I den skrivelse, varmed de sakkunniga överlämnat sitt förslag, hava de sakkunniga
anfört:
Ehuru de sakkunniga enligt dem lämnade direktiv haft att taga befattning
allenast med väpnade sammanslutningar, kunna de sakkunniga till slut icke
underlåta att framhålla, att de verkställda utredningarna enligt de sakkunnigas
mening givit vid handen, att det ur flera synpunkter skulle vara önskvärt,
att den föreslagna lagstiftningen gjordes tillämplig jämväl å sådana sammanslutningar
med i lagförslaget angivna syften, som väl icke äro beväpnade-men
med hänsyn till medlemmarnas förläggning under kasernliknande förhållande,
lydnadsplikt mot ledare och dylikt äro militärt organiserade.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
I fråga om förutsättningarna för ett förbud hava uttalanden gjorts av flera
av de i ärendet hörda. Därom ina anföras följande.
J u stil i e k ansler sä m betet:
Förslaget avser beväpnad sammanslutning för vissa uppräknade syften.
Begreppet sammanslutning är väl något obestämt. Man måste
emellertid räkna med att samverksamheten sker under sekretess och med undvikande
av sådana fastare former varigenom organisationen blir att hänföra
till de i lag eller författning reglerade. Det torde sålunda vara riktigt och
nödvändigt att med lagstiftningen träffa jämväl fall, där utan anlitande av
särskilda former en faktisk samverkan äger rum. Väl kan härigenom bevissvårigheter
tänkas uppkomma, men någon tvekan örn vad med sammanslutning
avses torde icke i praktiken behöva uppkomma.
De i 1 § uppräknade syften synas delvis gå in i varandra. Justitiekanslersämbetet
föreslår en omarbetning i den riktningen att, med frångående
av den i punkter gjorda uppräkningen, sammanslutningens art gives en allmännare
bestämning varigenom stadgandet kommer att träffa de fall där man
kan tala om tillskapandet på enskild väg av en maktfaktor i samhället, ägnad
och i förekommande fall avsedd för ett framgående på våldets väg. Lämpligen
kunna fallen under 4:o) användas såsom exemplifiering.
yare sig den ena eller andra vägen beträffande huvudregelns avfattning
följes, uppstår behov av en inskränkande bestämning för att från lagens tilllämpning
utesluta sammanslutningar vilkas syfte ej sträcker sig längre än
till hävdande av viss gemensam åskådning. Anledning till ingripande föreligger
blott där verksamheten är inriktad på användande av våldsamma medel
och där denna syftning i någon form aktiverats i sådan grad att upprätthållandet
av ^ lagbunden ordning äventyras. För ändamålet har i lagförslaget
valts att såsom brottsbestämning upptaga tillgång till vapen antingen så
att sammanslutningen såsom sådan förfogar över vapen eller ock medlemmarna
eller (enligt motiveringen) åtminstone en del av dem innehava dylika. Justitiekanslersämbetet
finner denna väg mindre tillfredsställande särskilt med
hänsyn till den definition begreppet vapen erhållit. Därmed åsyftas enligt
motiveringen icke blott vapen i teknisk mening utan varje ‘föremål eller ämne
som är ägnat att användas till våldförande av annan. I denna vida bemärkelse
lärer väl vapen saknas knappast någonstans. De sakkunniga synas dock
i inskränkande syfte hava velat fästa viss betydelse vid innehavarens individuella
avsikt med föremålets eller ämnets förvarande. Vapenbegreppet har
därmed uttunnats och gjorts så svårbestämbart att innehav av vapen näppeligen
blir tjänligt såsom ett för kriminalisering obligatoriskt brottsrekvisit.
Då våldsmomentet kan komma till synes även på annat sätt, torde berörda
villkor kunna utgå och i stället förbjudna sammanslutningar så beskrivas att
jämväl andra omständigheter, vilka utmärka sammanslutnings samhällsvådliga
karaktär, kunna tillmätas betydelse. Härvid komma i betraktande bland annat
organisationsform och verksamhetssätt.
Kommittén angående statsfientlig verksamhet:
Angående den närmare omfattningen av det ifrågasatta förbudet hava de
sakkunniga naturligtvis i främsta rummet haft för ögonen den företeelse som
här förut benämnts privata kårer, i den mån de äro beväpnade. Det framgår
emellertid ej med full tydlighet att nian uteslutande avsett sådana sammanslutningar.
I varje fall ger den föreslagna lagtexten anledning att fråga, huruvida
det icke avses jämväl sammanslutningar av icke politisk natur och i fråga
örn politiska sammanslutningar även sådana som icke kunna betecknas som
kårer, t. ex. partipolitiska organisationer för idépropaganda. Kommittén vill
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
29
göra gällande att det i detta sammanhang icke synes vara anledning att lagstifta
angående annat än politiska kårer av sådan art som givit anledning till
de sakkunnigas uppdrag. Behandlingen av icke politiska sammanslutningar
med kriminella syften hör närmast hemma i den allmänna strafflagen, och då
ett ingripande mot sådana sammanslutningar icke torde vara aktuellt, synes
det mindre lämpligt att inbegripa dem i en speciallagstiftning. Vad återigen
angår politiska sammanslutningar, som icke till sin natur äro kårer, ter sig
problemet angående förbud på väsentliga punkter på annat sätt än i fråga
örn kårer. Kommittén har ännu icke tagit slutgiltig ställning till frågan
huruvida beträffande sådana sammanslutningar inskränkningar i föreningsrätten
kunna befinnas nödvändiga ur de synpiinkter, som angivas av kommitténs
uppdrag, och anser att en lagstiftning i detta avseende icke lämpligen bör
ske annat än i sammanhang med de övriga frågor, som utgöra föremål för
kommitténs utredning.
Det remitterade lagförslaget avser i enlighet med de sakkunnigas uppdrag
endast beväpnade sammanslutningar, men de sakkunniga hava ansett utredningen
giva vid handen »att det ur flera synpunkter skulle vara önskvärt
att den föreslagna lagstiftningen gjordes tillämplig jämväl å sådana sammanslutningar
med i lagförslaget angivna syften, som väl icke äro beväpnade
men med hänsyn till medlemmarnas förläggning under kasernliknande förhållanden,
lydnadsplikt mot ledare och dylikt äro militärt organiserade». Kommittén
anser det av de sakkunniga uttryckta önskemålet så till vida vara
berättigat, att beväpningen icke lämpligen bör vara kriterium för en kårs
straffbarhet. Vad man avser att vinna med förevarande lagstiftning är att
avlägsna den fara för ingripande med våld i samhällslivet som kårerna innebära
och den oro som därigenom skapas. Denna fara ökas visserligen örn
kåren är utrustad med vapen. Med hänsyn till de möjligheter att anskaffa
vapen även i teknisk mening, som trots skärpt lagstiftning angående vapenhandel
och vapeninnehav stå öppna, torde emellertid vad som förut sagts örn
kårer hava ungefär samma tillämplighet vare sig kåren för närvarande är
beväpnad eller ej. Örn man använder ett så vidsträckt vapenbegrepp som
de sakkunniga föreslagit och dessutom endast fordrar att en del av medlemmarna
skola ha tillgång till vapen, kan ifrågasättas, huruvida icke i själva
verket skillnaden mellan beväpnade eller obeväpnade kårer utplånats. Under
alla förhållanden synes det ej vara motiverat att bibehålla en sådan skillnad,
Med borttagandet av beväpningen som kriterium för straffbarheten torde förslaget
vinna betydligt i fasthet och effektivitet.
Sedan kommittén därefter yttrat sig om ordningskårer (se s. 34—35), anför
kommittén ytterligare:
Därest vid utformningen av lagstiftningen de erinringar iakttagas som kommittén
framställt, torde det vara nödvändigt att utbyta den uppräkning de
sakkunniga gjort i förslagets 1 § 1 mom. mot en formulering, som mera tar
sikte på vad som måste anses vara det väsentliga för en kår av det slag som
här avses. Detta är enligt kommitténs mening att den avser att i en given
situation i likhet med statens maktorgan ingripa i samhällslivet med användande
av våld. Med andra ord den syftar till att utgöra ett privat maktmedel
av sådan art som militär trupp eller polistrupp. För stiftare och deltagare
torde detta syfte framstå klarast. De omständigheter, som oftast angiva huruvida
detta syfte föreligger, torde vara sammanslutningens organisation och
verksamhet. Det är i detta avseende den militära organisationen har betydelse.
Bland andra omständigheter, som kunna tjäna som indicier, må nämnas
medlemmarnas beväpning, deras inkvartering under kasernliknande förhållanden
eller annan beredskapsförläggning. Örn samtidigt med den allmänna defi
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.
intionen som exempel angives det ändamål de nu förefintliga kårerna tillkännagiva,
torde tillräcklig ledning hava givits för lagtillämpningen. Det torde för
övrigt kunna antagas att dennas huvudsakliga uppgift blir att avgöra örn försök
föreligger att låta de nuvarande kårerna fortleva under en eller annan
form. Bestämmelsen angående kårer med ändamål att biträda vid landets försvar
eller ordningens upprätthållande kräver med hänsyn till paragrafens avfattning
i övrigt en formulering som undantagsbestämmelse.
Sista stycket i 1 § av de sakkunnigas förslag bör vid en omformulering
lämpligen erhålla sin plats i 2 §.
Kommittén har framlagt följande förslag till lydelse av 1 §:
Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt
sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna som skyddskår för politiskt
parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn
till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste
anses syfta till att utgöra ett privat maktmedel av sådan art som militär
trupp eller polistrupp.
Vad sålunda stadgats galle ej av Konungen godkänd sammanslutning,
som har till ändamål att biträda vid rikets försvar eller ordningens upprätthållande.
Ledamoten av kommittén redaktören Österström, tillika en av de sakkunniga
som utarbetat det till kommittén remitterade förslaget, har förklarat, att
då de sakkunnigas förslag i sak icke vore av annan innebörd än det av kommitténs
majoritet förordade, han i allo kunde ansluta sig till majoritetens
yttrande.
Häradshövdingen Borell, som på sätt förut nämnts varit skiljaktig beträffande
huvudfrågan, har anfört:
Det till kommitténs yttrande överlämnade förslaget avser i enlighet med de
sakkunnigas uppdrag endast beväpnade sammanslutningar.
Kommitténs majoritet uttalar, beträffande den närmare omfattningen av
det ifrågasatta förbudet, att de sakkunniga måste antagas hava i främsta rummet
haft för ögonen den företeelse, som av kommittén betecknas med benämningen
privata kårer, men att det emellertid ej med full tydlighet framgår,
att man uteslutande avsett sådana sammanslutningar, utan att tvärtom den
föreslagna lagtexten ger anledning att fråga, huruvida med lagförslaget avses
jämväl sammanslutningar av icke politisk natur och i fråga örn politiska sammanslutningar
även sådana, som icke kunna betecknas såsom kårer t. ex.
partipolitiska organisationer för idépropaganda. Den sålunda framförda kritiken,
som drabbar det fundamentala i lagförslaget, synes mig vara fullt
befogad, örn en lag, vars tillämplighetsområde är så vagt och obestämt
angivet, skulle komma till stånd, kan det befaras, att densamma väl
skulle träffa sådana kårer och sammanslutningar, som hava fullt lojala
syften, men däremot lätt kunna kringgås av sådana, som äro inriktade på mot
samhällets intressen stridande verksamhet. Denna anmärkning synes mig så
mycket mer befogad, som en sådan fara enligt sakens egen natur föreligger vid
varje lagstiftning av ifrågavarande slag, vilket gör det så mycket angelägnare,
att den föreslagna lagstiftningen, örn den skall genomföras, erhåller en sådan
utformning att dess effektivitet i möjligaste mån säkerställes.
Kungl. Majlis proposition nr 26b.
31
Om jag således kommer till den uppfattningen, att lagförslaget i sitt förevarande
skick icke bör lagfästas, är jag emellertid ej främmande för tanken,
att man för att komma till rätta med de samhälleliga problem, som de sta.tsfientliga
rörelserna upprullat, måste tillgripa lagstiftning även mot sådana
partipolitiska sammanslutningar för idépropaganda, som öppet tillkännagiva
eller genom arten av sin verksamhet röja, att de syfta till att med våld eller
eljest på olaglig väg omstörta eller förändra landets stats- och rättsordning.
På sätt av kommittémajoriteten angives Ilar kommittén ännu icke tagit slutgiltig
ställning till nämnda fråga i hela dess vidd men anser sig i anledning
av det remitterade lagförslaget kunna föreslå förbud mot sådana politiska
sammanslutningar, som med hänsyn till sin organisation och verksamhet äro
att anse såsom kårer även om de icke äro beväpnade.
I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär alltså kommittémajoritetens
dels en inskränkning och dels en utvidgning. En inskränkning därutinnan
att alla andra sammanslutningar än sådana, som kunna betecknas såsom
kårer, äro ställda utom den tilltänkta lagens tillämplighetsområde — en utvidgning
så tillvida att under lagen skulle falla icke blott beväpnade utan
även obeväpnade kårer av ifrågavarande slag.
Att genom begränsningen av lagen att syfta allenast å politiska kårer ett
förtydligande av densamma i förut angivna hänseende skulle komma till stånd
synes uppenbart, men å andra sidan uppkommer genom utvidgningen även till
obeväpnade kårer en väsentligt ökad fara för att lagen skulle kunna användas
som instrument för undertryckande av varjehanda slags verksamhet även
av fullt lojal ja till och med ur samhällets synpunkt önsklig verksamhet men
däremot sakna verklig udd mot illojal verksamhet, som säkerligen ej skulle
få någon större svårighet att framträda under former, som icke i lagens mening
skulle kunna betraktas såsom kårer.
Ytterligare en omständighet — som blir särskilt framträdande örn lagstiftningen
skulle göras så vidsträckt, att den omfattade även obeväpnade kårer -—
synes mig i detta sammanhang böra beaktas, nämligen frågan, örn och i vilken
mån samhället med nuvarande organisation av ordningsmakten är i stånd att
under alla förhållanden med utsikt till framgång trygga lugn och ordning eller,
om därför erfordras utökning av nämnda organisation exempelvis genom anslutning
av reserver eventuellt helt eller delvis byggda på frivillighetens grund.
Även denna fråga synes mig böra fullt utredas innan en separat lagstiftning
av ifrågavarande slag kommer till stånd.
Det åt kommittén lämnade uppdraget avser att verkställa en förutsättningslös
utredning angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar eller enskilda
bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller eljest på olaglig väg
omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning.
Jag delar visserligen den uppfattningen, att erforderliga åtgärder i ovan
angivna syfte snarast böra komma till stånd. Jag kan emellertid icke finna,
att något verkligt skydd står att ernå genom en sådan separat lagstiftning
som de sakkunniga och kommitténs majoritet föreslå, vilken i bästa fall skulle
träffa endast de ofta relativt oskyldiga verktygen men icke de drivande krafterna
i den landstöm)diska verksamhet, mot vilken kommittén enligt sitt uppdrag
har att söka finna effektiva medel.
Jag anser således att förevarande lagförslag bör vila i avvaktan på att kommitténs
uppdrag blir slutfört.
Polismästaren i Stochholm, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Stochholms, Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och Bokås, Örebro,
Västmanlands och Västernorrlands län hava uttalat sig mot lagstiftningens
begränsning att avse allenast beväpnade sammanslutningar.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
Polismästaren i Stochholm, vars yttrande åberopats av Överståthållarämbetet,
har därjämte anfört:
Det i sakkunnigförslagets 1 § utformade förbudet synes vara i någon mån
alltför vittomfattande. Under förbudet torde nämligen falla sådana sammanslutningar,
. som ha till uteslutande uppgift att, eventuellt med användande av
vapen, i viss omfattning skydda samhällsmedlemmars egendom. Exempelvis
må nämnas en koloniträdgårdsförening, inom vilken vissa medlemmar sammansluta
sig för att turvis vakta koloniträdgårdarna och eventuellt med användande
av vapen förhindra stöld av föreningsmedlemmarnas egendom. Jämställda,
härmed torde vara s. k. nattvaktsbolag, som mot betalning åtaga sig
bevakning av fastigheter och upplagsplatser. Det torde vara otvivelaktigt, att
sådana sammanslutningar »tjäna som skyddskår» för »annan grupp av samhällsmedlemmar».
I den mån sådana sammanslutningar eller dess medlemmar
förfoga över vapen och dessa äro avsedda att i fall av behov komma till användning
vid bevakningsverksamhetens utövande, torde dylika sammanslutningar
drabbas av förbudet. Då emellertid sådan verksamhet måste anses gagnande
för samhället och fylla ett fullt legitimt behov, saknas anledning att
under förbudet inrymma nyssnämnda sammanslutningar.
. Förslagets 1 § är så avfattad, att åt densamma torde kunna givas en tolkning,
som lägger hinder i vägen även för ett företag med uppgifter av huvudsakligen
ekonomisk art att genom beväpnade medlemmar eller anställda personer
skydda företagets ekonomiska intressen. En sådan tolkning skulle omöjliggöra
beväpning av exempelvis ett bankföretags personal. Något skäl härtill
föreligger uppenbarligen icke. Lagen bör därför icke hindra ett företag, vars
egentliga verksamhet är av rent ekonomisk natur, att låta antingen företagets
egna medlemmar eller hos företaget fast anställda personer vara beväpnade och,
i den mån i övrigt laga rätt därtill föreligger, använda vapen till skydd för
företagets egendom. Det är därför nödvändigt, att 1 § så förtydligas, att nu
åsyftade skyddsverksamhet icke omöjliggöres. Vad nu sagts bör gälla vare
sig det är fråga örn en »sammanslutning», ett bolag eller något annat företag ■—
statligt, kommunalt eller enskilt.
Ett par länsstyrelser anmärka på frånvaron i lagtexten av definition å begreppet
sammanslutning. Några länsstyrelser framställa även erinran mot det
vapenbegrepp, som de sakkunniga uppställt. Till sistnämnda fråga återkommer
jag något i specialmotiveringen (se s. 44).
Sammanslutningar till
myndighets tjänst.
I det föregående har frågan örn lagstiftningens ställning till sådana sammanslutningar,
som hava till ändamål att biträda offentlig myndighet, berörts
såväl vid redogörelsen för de sakkunnigas framställning som vid återgivandet
av yttrandena. Härutinnan hava förekommit ytterligare vissa uttalanden. I
samband därmed har frågan örn polisväsendets möjligheter att upprätthålla
ordning och säkerhet blivit föremål för uppmärksamhet. Beträffande sistnämnda
fråga hava uttalanden sålunda gjorts av polismästaren i Stockholm,
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stochholms, Östergötlands, Kalmar,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och
Norrbottens län. I nu angivna olika hänseenden torde redogörelse för utredningen
i ärendet här få lämnas i ett sammanhang.
De sakkunniga:
Exempel finnes på att väpnad kår bildats i angivet syfte att endast biträda
offentlig myndighet, när så påkallas, vid fullgörande av dess uppgifter. Så
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
33
som förut framhållits, måste även tillvaron av en kår med sådant syfte anses
ägnad att medföra vissa risker ur ordningens synpunkt. Inga beväpnade sammanslutningar
med ifrågavarande ändamål böra finnas utan att statsmakterna
funnit deni erforderliga oell önskvärda. För sådant ändamål bör föreskrivas,
att det är förbjudet att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning,
som har till syfte att på kallelse av offentlig myndighet biträda vid
ordningens upprätthållande eller rikets försvar. Det torde härutinnan vara
tillräckligt att stadga förbud mot själva bildandet av dylik kår utan tillstånd,
då det kan förutsättas, att Kungl. Maj :t endast med största varsamhet tillåter
skapandet av sådana sammanslutningar och därvid tillser, att erforderliga garantier
uppställas för rekryteringen. Att straff emellertid bör drabba ej blott
den, som utan Konungens tillstånd bildar sammanslutning av ifrågavarande
natur, utan även den, som deltager i otillåten sammanslutning, är uppenbart.
För närvarande finnas åtskilliga sammanslutningar, som med Konungens
samtycke bildats för att biträda vid rikets försvar, nämligen Sveriges landstormsföreningars
centralförbund samt till detsamma anslutna landstormsförbund
och landstormsföreningar, frivilliga automobilkåren och frivilliga motorbåtskåren.
Beträffande de nämnda organisationerna må anmärkas följande.
Landstormsföreningarnas centralförbund utgör enligt för detsamma av
Kungl. Majit den 2 december 1927 fastställda grundstadgar en sammanslutning
av inom riket verkande landstormsförbund och landstormsföreningar
(landstormsbefälsföreningar) och har enligt § 2 i stadgarna till uppgift att
på frivillighetens väg i samförstånd med vederbörande myndigheter samt
under samverkan med det frivilliga skytteväsendet och andra organisationer
arbeta för landstormens, särskilt landstormsbefälets, militära utbildning,
ävensom i övrigt söka främja intresset för hembygden och fosterlandets försvar.
Den högsta myndigheten inom centralförbundet utövas av förbundens
och föreningarnas till årsmöte samlade ombud. Den omedelbara ledningen
av centralförbundets angelägenheter handhaves i enlighet med dessa grundstadgar
av den utav årsmöte utsedda överstyrelsen och dennas verkställande
utskott. Landstormsföreningarna böra, örn ej överstyrelsen finner särskilda
förhållanden annorlunda betinga, vara sammanslutna till territoriella
landstormsförbund. Enligt § 6 av stadgarna äger landstormsförbund eller
landstormsförening ansluta sig till centralförbundet. Verkställande utskottet
har bland annat att följa och understödja landstormsförbundens och -föreningarnas
verksamhet, uppmuntra och bistå vid bildandet av landstormsförbund
och -föreningar, besluta över anmälningar örn anslutning till centralförbundet,
verkställa överstyrelsens beslut samt verka för samarbete med andra fosterländska
sammanslutningar. Landstormsförbundens och -föreningarnas ändamål
är att under resp. centralförbundet och vederbörande landstormsförbund,
var inom sitt område, arbeta för främjande av i § 2 angiven uppgift. I såväl
överstyrelsen som verkställande utskottet och landstormsförbundens styrelser
ingå ledamöter, som Kungl. Maj :t kan finna gott förordna. Stadgarna
innehålla jämväl bestämmelser om samarbete med det frivilliga skytteväsendet.
I enlighet med § G i sistnämnda grundstadgar äro till centralförbundet
anslutna bland annat ungdomsavdelningar. Bestämmelser för dessas organisation
och verksamhet hava utfärdats av centralförbundet och av verkställande utskottet
med skrivelse den 21 september 1933 överlämnats till samtliga landstormsförbund,
-föreningar och -ungdomsavdelningar. — Beträffande frivilliga
automobilkåren så har denna enligt för densamma av Kungl. Majit den
5 juni 1931 (svensk författningssamling nr 216) utfärdat reglemente till uppgift
att vid mobilisering samt. i den mån kårens medlemmar därtill förbundit
sig, jämväl i fredstid ställa personal till Kungl. Majlis förfogande för bestridande
av vissa befattningar vid lantförsvaret. Kårchef och vice kårchef för
Bihang
till riksdagens protokoll 108Jt. 1 sami. Nr 2Gh. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 26k.
ordnas av Kungl. Majit. I befälskurser och övningar deltagande personal
erhåller genom kronans försorg vapen och ammunition m. m. samt förläggning
inom kasernetablissement. — Sveriges frivilliga motorbåtskår är enligt för
densamma av Kungl. Majit den 30 oktober 1931 fastställt reglemente en frivilligt
bildad sammanslutning, vilken har till uppgift att enligt reglementets
bestämmelser och vad i övrigt må vara stadgat med sina medlemmar jämte
deras motorbåtar stå till Kungl. Majits förfogande dels under krig eller vid
mobilisering dels ock under fred, i den mån medlemmarna jämlikt reglementets
bestämmelser därtill förbundit sig eller eljest förklarat sig därtill villiga.
Ordförande och vice ordförande i kårstyrelsen tillsättas av Kungl. Majit.
Under fredstjänstgöring må, efter framställning till vederbörande militära
befälhavare på platsen eller till kårstyrelsen, genom kronans försorg tillhandahållas
bland annat vapen och ammunition. — Bestämmelser för utlåning av
vapen från kronans förråd till nämnda organisationer äro fastställda av arméförvaltningens
artilleridepartement efter samråd med marinförvaltningen genom
beslut den 30 januari 1933.
De sakkunpiga vilja i detta sammanhang framhålla, att det av staten understödda
frivilliga skytteväsendet uppenbarligen icke faller under ifrågasatt förbud
redan på den grund att dess förbund och föreningar icke, såvitt av grundstadgarna
för det frivilliga skytteväsendet framgår, äro avsedda att operera
som särskilda kårer utan endast, såvitt här är i fråga, hava till uppgift att
främja den individuella skjutskickligheten.
J ustitiekanslersäm betet:
Förevarande lagförslag avser även sammanslutningar som bildas i syfte att
i förekommande fall ställa sig till myndigheternas förfogande. Behovet av
en reglering härutinnan står kanske för mången mindre klart. Om enskilda
personer eller sammanslutningar äro villiga att i fall av behov ställa sig till
myndigheternas förfogande till förstärkande av deras krafter, kan häri ligga
en värdefull tillgång. För att giva lagen nödig effektivitet gentemot dem, vilkas
motarbetande är lagens ändamål, är emellertid ofrånkomligt att i lagstiftningen
inbegripa jämväl dylika av ett lojalt syfte uppburna sammanslutningar.
Lämnas dessa utan reglering, försvåras efterhållandet av icke önskvärda
sammanslutningar, vilka då göra sig angeläget att dölja sitt verkliga
syfte under falsk skylt. Även oberoende härav är ur ordningssynpunkt lämpligast
att här omnämnda hjälpande krafter stå helt under myndighets
kontroll och vid eventuell användning jämväl under ordningsmaktens
direkta ledning. Därmed synes ock naturligt att sammanslutningarnas tillvaro
göres beroende av tillstånd utav Kungl. Majit som i sådant fall lärer
meddela erforderliga föreskrifter. Tilläggas kan att frågan örn ordningsmaktens
beskaffenhet och förmåga att bemästra en hastigt påkommen kritisk
situation väl må vara att beakta vid eventuell prövning örn tillstånd som nyss
sagts men däremot icke bör påverka bedömandet av lämpligheten att till samhällets
bistånd tillskapade organisationer skola vara offentligt reglerade.
Kommittén angående statsfientlig verksamhet:
Beträffande omfattningen av förbudet mot vissa sammanslutningar skulle
man kunna ifrågasätta, huruvida det bör gälla även sådana kårer, som avse
att ställa sig till myndigheternas förfogande för att biträda vid landets försvar
eller ordningens upprätthållande. De framträda med ett syfte som i sig
är lovvärt och avse ej att stå till privat förfogande. Det är emellertid klart
att, örn sådana kårer skulle komma att utan vidare ställas utanför förbudet,
en betänklig lucka skulle uppstå, vilken kunde helt omintetgöra lagens effek
-
Kungl. Maj:ts proposition nr Hök.
35
tivitet. Att vid en prövning inför domstol av en sammanslutnings tillåtlighet
låta avgörandet bero på ett bedömande av sammanslutningens lojalitet
synes mindre lämpligt. Även örn det är fråga örn ett från början ostridigt
lojalt uppsåt, skulle det dessutom, såsom jämväl erfarenheterna från utlandet
visa, lätt kunna hända att utan särskilda garantier bland annat i fråga örn
rekrytering och ledning en sådan kår bleve ett instrument för obehörigt ingripande
i samhällslivet eller eljest ett sådant oros- och irritationsmoment som
andra kårer. Det synes därför nödvändigt att, i likhet med de sakkunniga
och i överensstämmelse med vad som redan varit brukligt i fråga örn enskilda
sammanslutningar för försvarsändamål, förutsätta som villkor för tillåtligheten
av kår med ändamål att biträda vid landets försvar eller ordningens upprätthållande,
att den blivit av Kungl. Majit godkänd. En liknande förutsättning
hade stadgats i det schweiziska förslaget till skydd för den offentliga
ordningen, vilket förslag numera vid folkomröstning förkastats. Där hade
föreslagits godkännande av förbundsregering eller kantonsregering. I Norge
har bildandet av s. k. »frivillig ordensvern» gjorts beroende av godkännande av
»politimesteren», som jämväl skall hava ledningen därav. Hos oss måste
det anses bäst stå i överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till
uttryck vid utformandet av bestämmelserna örn användande av militär personal
till upprätthållande av allmän ordning m. m., att godkännande av sammanslutningar
även för biträde vid ordningens upprätthållande förbehålles
Konungen. Kommittén, i vars uppdrag jämväl ingår att undersöka samhällets
möjligheter att möta omstörtningsförsök och angrepp på ordning och säkerhet,
anser det naturligt, att man därvid utgår från att samhällets maktorgan
och i främsta rummet den civila ordningsmakten skola vara i detta avseende
tillräckligt starka, och anser därför i likhet med de sakkunniga det
kunna förutsättas att Kungl. Majit endast med största varsamhet begagnar
befogenheten att godkänna sådana sammanslutningar.
I det föregående har redogörelse lämnats för kommitténs förslag till 1 § i
lagen (se s. 30). Nu förevarande sammanslutningar äro behandlade i andra
stycket.
Ledamoten av kommittén förste vice talmannen Olsson har anmält skiljaktig
mening på denna punkt och anfört:
Det bör vara statsmakternas — Konungens och riksdagens — gemensamma
sak men ingen annans att bestämma, hur landets försvar skall vara organiserat
eller hur vid ordningens upprätthållande skall förfaras. Att Konungen
vid sidan av sålunda fastställd organisation skulle kunna sätta vapen i händerna
på samhällsgrupper, vilkas handlingslystnad i förevarande fall vanligen
inspireras av missnöje med vidtagna anordningar, kan inte vara klokt
— alldeles frånsett att det strider mot själva andan i kommitténs yttrande.
Polismästaren i Stockholm:
Förslaget lämnar möjlighet öppen att med Konungens tillstånd bilda beväpnade
sammanslutningar med ändamål att på kallelse av offentlig myndighet
biträda vid ordningens upprätthållande. Lagfästande av denna möjlighet torde
böra hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Det är visserligen obestridligt,
att — såsom de sakkunniga i motiveringen anföra — den grundsatsen måste
i ett rättssamhälle utan undantag gälla, att det är statsmaktens icke blott plikt
utan även uteslutande rätt att genom sina organ och myndigheter upprätthålla
samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Men lika obestridligt torde
det vara, att sådana situationer kunna inträffa, i vilka polismakten är för
svag och behöver förstärkas med civila medborgare, som stå beredda att ut
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
göra en sådan förstärkning. Avgörandet om och i vad mån samhällets ordningsmakt
kräver förstärkning och kontrollen över denna bör — såsom de sakkunniga
framhålla —- ankomma på de ansvariga statsmakterna. De betänkligheter
mot nu föreliggande lagförslag, som här och var kommit till uttryck,
torde åtminstone till en del hava sin grund i bekymmer över att polismakten i
vissa situationer kan visa sig otillräcklig för upprätthållande av allmän ordning
samt att den föreslagna lagen skulle omöjliggöra tillkallande av extra ordinär
hjälp. Då emellertid lagförslaget förutsätter möjlighet att med Konungens
medgivande organisera och tillkalla sådan hjälp från den civila befolkningen,
torde å ena sidan det motstånd mot lagen, som föranledes av nyss angivna
skäl, sakna grund, men å andra sidan också frågan om ordningsmaktens
förstärkande vid utomordentliga tillfällen böra så fort ske kan upptagas till
övervägande och avgörande. Erinras må därom, att denna fråga är löst i
England, där statsmakterna utfärdat föreskrifter örn sättet, varpå polisens ordinarie
krafter ma kunna i vissa fall förstärkas genom civilbefolkningens medverkan.
Överståthållarämbetet:
Överståthållarämbetet anser sig böra framhålla vikten därav, att samhället
giver sin ordningsmakt all erforderlig styrka. Ty liksom det bland skälen
till stöd för den ifrågasatta lagstiftningen framhållits, att förefintligheten av
väpnade organisationer utgjorde en källa till oro för den fredliga befolkningen,
så kan med än större fog göras gällande, att känslan av en svag ordningsmakt
också utgör en anledning till oro och bekymmer för befolkningen.
Emellertid, torde det, icke minst av kostnadsskäl, knappast låta sig göra att
giva den ordinarie ordningsmakten sådan styrka, att den under alla förutsättningar
skulle kunna ensam bemästra uppkomna oroligheter och nedslå omstörtningsförsök.
Under vissa situationer torde en tillfällig förstärkning av
polismakten, exempelvis genom förordnande av civila personer såsom extra polismän,
vara nödvändig. I den skrivelse, vari den nu framlagda utredningen
begärdes, vände sig också riksdagen endast mot sådana sammanslutningar,
som organiserades »från privat håll». Ej heller de sakkunniga torde sannolikt
hava ämnat, att i detta hänseende gå längre än riksdagen påtagligen
avsett. Förslagets ställning till en av myndigheterna själva föranstaltad tillfällig
förstärkning av ordningsmakten synes emellertid ej helt klar. Den
i l § andra stycket intagna bestämmelsen örn möjlighet att med Konungens
tillstånd bilda beväpnad sammanslutning föranleder visserligen närmast till
den tolkningen, att därmed avses fristående kårer, men däremot icke ordningsmaktens
egna åtgöranden, vilka sålunda helt skulle falla utanför lagens
bestämmelser. Vid denna bestämmelses avfattande torde de sakkunniga huvudsakligen
haft sin uppmärksamhet riktad på den kår, som måhända i främsta
rummet givit anledning till den slutförda utredningen, och vilken, såvitt
Överståthållarämbetet kunnat finna, bildades under känslan av osäkerhet örn
ordningsmaktens förmåga att värna mot inre oroligheter och omstörtningsförsök
och vars motiv varit rent samhälleliga. I lagen bör emellertid, till
undanröjande av varje tvekan, klart angivas, att de däri meddelade förbud
icke hava avseende å sådana åtgärder, som av de ansvariga polismakterna
själva vidtagas för att i fall av behov kunna giva polismakten erforderlig
förstärkning.
Likaledes ligger det i sakens natur, att de ansvariga styrelserna och cheferna
för olika statliga och kommunala institutioner och anläggningar av mera
vital betydelse icke må förhindras tillse, att den anställda personalen kan med
allt erforderligt eftertryck avvisa obehöriga försök att sätta sig i besittning
Kungl. Majlis proposition nr 26-k.
37
av institutionen eller anläggningen. Ehuru något sådant ej heller torde hava
avsetts nied förslaget, lider detta dock av otydlighet härutinnan.
Vad sålunda sagts om statliga och kommunala institutioner och anläggningar
bör i tillämpliga delar gälla även vissa enskilda företag såsom banker,
kommunikationsverk, kraftstationer och dylika.
Länsstyrelsen i Stochholms län:
Vad angår sammanslutningar med uppgift att efter kallelse av offentlig
myndighet biträda vid ordningens upprätthållande måste ifrågasättas, huruvida
det är vare sig nödvändigt eller praktiskt lämpligt att ovillkorligen underställa
bildandet av sådana Kungl. Maj:ts prövning. Visserligen gäller det
enligt förslagets lydelse endast »beväpnade sammanslutningar», men definitionen
av »vapen» är så omfattande, att man har svårt att avgöra, huru långt
verkan därav kan sträcka sig. Under alla förhållanden borde det efter länsstyrelsens
mening vara tänkbart att lämna möjlighet öppen för en extra förstärkning
av polisväsendet i skilda landsdelar genom åtgärder, av vederbörande
lokala myndigheter, alltså länsstyrelserna, utan att sådan föranstaltning
skall behöva i varje fall underställas Kungl. Maj :t. På denna punkt
är förslaget icke tillräckligt klart, och denna oklarhet bör undanröjas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län:
De sakkunniga hava framhållit att privata vapenutrustade sammanslutningar
som tillkommit i syfte att vara polismakten till hjälp i vissa prövande situationer
ej böra tillåtas samt hava därvid åberopat, att under modern tid i vårt
land påvisbara fall ej förekommit, då statens myndigheter icke förmått bemästra
uppkomna oroligheter eller eljest på ett tillfredsställande sätt sörja
för lugnet i samhället. Det anförda må anses riktigt, men därmed är icke
påvisat, att vårt polisväsende, som de sakkunniga väl närmast åsyftat, är
tillräckligt starkt för att i framtiden tillfredsställande fylla sin uppgift. Att
ifrågavarande lagstiftning blivit aktuell just nu sammanhänger med den oro,
som kännetecknar nuvarande politiska förhållanden, men örn man således utgår
från att faran för oroligheter ökats, så bör också tillses, huruvida polismakten
är tillräcklig för att motsvara de större fordringar, som i följd därav måste
ställas på densamma. Genom inrättande av statspolisen har en betydande förstärkning
i polisskyddet erhållits men numerären av denna polis är enligt länsstyrelsens
mening för ringa. Vad övrig polis i riket angår må framhållas
att frågan örn antalet och kvalifikationerna — det senare beträffande landsbygden
— till alltför stor del överlämnats åt de kommunala myndigheterna.
Bestämmelsen att polismän skola inom varje polisdistrikt finnas anställda i
den omfattning, det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet,
är i själva verket ej tillfyllest för att garantera anställandet av behövligt
antal. Den kommunala självbestämningsrätten gör sig även här gällande
och medför under alla förhållanden att numerären ofta kommer att bliva den
minsta möjliga. Det är ju också svårt att gentemot en kommunal anslagsbeviljande
myndighet, som har att iakttaga all sparsamhet med de kommunala
medlen, med framgång påvisa behovet av en polisstyrka, som icke blott förmår
fullgöra de vanliga uppgifterna utan också räcker till under extra ordinära
förhållanden. Länsstyrelsen förmenar således att det bör tågås under övervägande
vilka åtgärder som kunna anses lämpliga för förstärkning av polisväsendet,
därvid frågan örn ett mer eller mindre fullständigt förstatligande av
detsamma jämväl torde bliva föremål för prövning.
Länsstyrelsen i Västmanlands län:
I motiven betona de sakkunniga den förpliktelse, som åligger statsmakten
att genom sina organ upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
samhället. I denna förpliktelse måste uppenbarligen även ligga en skyldighet
för samhället att vara utrustat med de maktmedel, som vid varje särskilt tillfälle
kan erfordras för auktoritetens hävdande och ordningens effektiva upprätthållande.
Endast under denna förutsättning kan samhällsmakten göra
anspråk på den »uteslutande rätt» till ordningshållningen, som hävdas av de
sakkunniga. Visar det sig i en kritisk situation, att samhällets disponibla
maktmedel icke äro tillfyllest för att uppehålla lugnet eller återställa ordningen,
lärer all den hjälp, som av lojala medborgare kan ställas till förfogande,
vara ytterst välkommen och komma att av statsmakten på allt sätt utnyttjas.
Under sådana förhållanden frågar man sig, huruvida statsmakten verkligen
för närvarande kan anses fullt beredd att möta alla uppkommande situationer
utan något annat stöd än det moraliska, som ligger i den stora allmänhetens
säkerligen förstående och lojala inställning till ordningsmaktens uppgifter i
allvarliga situationer. Även örn man måste medge, att statspolisens inrättande
väsentligt höjt ordningsmaktens möjligheter, synes det länsstyrelsen
uppenbart, att för mera extraordinära tillfällen härutinnan icke åstadkommits
tillräckligt. Det framstår som en angelägenhet av största vikt att ordningsmakten
för sådana fall har tillgång till väl ordnade reserver. Då frivilliga
sammanslutningar till hjälp åt polisen måste anses som improvisationer av
mindre värde och då de, på sätt i betänkandet framhållits, även ur andra synpunkter
icke kunna anses i sig önskvärda, framstår det som en statens plikt
att snarast sörja för en statlig reservpolisinstitution av tillräcklig styrka. Enskilda
sammanslutningar till polisens hjälp bliva då helt onödiga.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län:
Det föreslagna förbudet mot att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad
sammanslutning, som har till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet
biträda vid ordningens upprätthållande, aktualiserar åter den under rådande
förhållanden ytterst svårbedömda frågan örn den nuvarande ordningsmaktens
tillräcklighet. Enligt länsstyrelsens erfarenhet hitintills torde det efter statspolisens
tillkomst vara möjligt att upprätthålla samhällsordningen icke blott under
normala förhållanden utan även vid orostillfällen av icke alltför omfattande
natur. För extraordinära fall åter har man vid den senaste polisreformen som
en sista, ej gärna sedd utväg förutsatt tillkallande av militärmakt. Vill man
i det längsta undvika denna åtgärd utan att vidtaga en ytterligare, ur ekonomisk
synpunkt mindre önskvärd ökning av den fasta polisstyrkan, så torde
icke återstå annan lösning än någon form av reservpolis för extraordinära tillfällen
— ett alternativ som ju var på tal vid statspolisens inrättande.
En sådan uppgift som reservpolis, ställd till polismyndigheternas förfogande,
hade den kår, som givit upphov till förevarande förslag, redan före statspolisens
tillkomst påtagit sig och det har, såvitt länsstyrelsen känner, ej gjorts
gällande annat än att detta skett i fullt lojalt syfte. Den i utredningen antydda
farhågan att tillvaron av en dylik kår frestar till bildande av andra med kanske
mindre lojala syften är väl icke så allvarlig, örn vederbörande myndigheter
förutsättas öva nödig kontroll över dylika kårers sammansättning, förvaringen
av vapen m. m. Det nya förslaget avser ju också att lojala sammanslutningar
skola kunna med Konungens tillstånd bildas.
Emellertid framstår det enligt länsstyrelsens mening som ett angeläget krav
att ordningsmakten själv svarar för rekryteringen av reservpolis, där behov av
förstärkning föreligger eller kan befaras uppstå, därvid det enligt sakens natur
är av vikt, att erforderliga åtgärder i god tid förberedas. Utan snabb tillgång
till sådan reservstyrka kan det vid större upplopp eller andra svåra påfrestningar
visa sig nödvändigt att tillfälligt lita till sådan frivillig hjälp, som
man nu avser att förbjuda, hellre än att se ordningsmakten i större eller mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr %6h.
39
grad lamslagen. Detta gäller särskilt å platser av stor allmän betydelse och
följaktligen mest utsatta för samhällsfientlig verksamhet.
De sakkunniga föreslå som nämnt också att »sammanslutningar» nied tillgång
till vapen skola kunna bildas och legaliseras, där statsmakterna finna
dem erforderliga och önskvärda för att, när så påkallas, biträda offentlig myndighet
vid fullgörande av dess uppgifter. Det förutsättes härvid, att Kungl.
Maj :t endast med största varsamhet tillåter skapandet av sådana sammanslutningar
och därvid tillser, att erforderliga garantier uppställas för rekryteringen.
I viss anslutning härtill och på här anförda skäl anser länsstyrelsen den
effektivaste lösningen vara att Kungl. Majit, där så befinnes erforderligt och
önskvärt, möjliggör för vederbörande lokala polismyndigheter att i samråd
med statspolisen under betryggande former enrollera såsom, reservpoliser visst
antal personer, som genom sina personliga egenskaper och sin verksamhet .(exempelvis
förutvarande poliser, brandmän, militärer, idrottsmän och dylika)
kunna anses lämpade och tränade att pa kallelse biträda den ordinarie civila
ordningsmakten vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Bestämmelser
örn viss anmälningsplikt vid förhinder, örn beväpning, uniformering,
övningar och ersättning vid tjänstgöring skulle i sadan.t fall behöva närmare
utredas. — Lagen örn släckning av skogseld erbjuder i många avseenden en
parallell till ett sådant uppbåd vid exceptionella tillfällen.
Länsstyrelsen tillråder att detta spörsmål snarast möjligt upptages till förnyad
prövning och att i avvaktan därpå frågan örn lagbestämmelser, rörande
beväpnade sammanslutningar med uppgift att biträda offentlig myndighet vid
ordningens upprätthållande må anstå.
Länsstyrelsen i Norrbottens län:
Länsstyrelsens tillstyrkan av sakkunnigförslaget gäller endast under den
bestämda förutsättningen att staten också genom egna organ och myndigheter
är i stånd att garantera den allmänna ordningen och den enskildes rättsskydd.
Det synes länsstyrelsen icke alldeles säkert att sa för närvarande är förhållandet
Den
år 1932 inrättade statspolisen har otvivelaktigt tillfört samhället en
värdefull hjälp i dess ordningshållning, och man har all anledning hoppas att
den nya institutionen också i situationer, då samhällsordningen mera allvarligt
sättes i fara skall visa sig utgöra ett starkt tillskott i samhällets värnkraft.
Erfarenheterna från den relativt korta tid statspolisen existerat hava
emellertid kommit länsstyrelsen att draga i tvivelsmål, huruvida statspolisens
inordning i den kommunala polisen medför den nytta stadgandena härom
avsett. Frågor örn chefskap, örn cirkulation inom den samlade polispersonalen
synas knappast vara fast och klart ordnade, avlönings- och pensionsförhållandena
äro, beroende som de äro på rådande bestämmelser härom i s.tationsstaden,
icke enhetliga. Dylika m. fl. förhållanden äro ägnade att ingiva
farhågor för att rekrytering och ledning och därmed kårens slagkraft i det
hela i framtiden måhända icke bliva så lyckligt tillgodosedda som samhället
av denna institution väntat. .
Den till 200 man uppgående statspolisen är givetvis, hur välorganiserad och
tekniskt driven den än må bliva, otillräcklig för samhällslugnets bevarande
i krisartade lägen. Militärarmén är för ändamålet tekniskt icke skickad,
varjämte i vissa delar av landet mot samhället fientlig propaganda kan hava
på den värnpliktiga ungdomen övat sådant inflytande att militära truppavdelningar
icke lämpa sig för ordningens upprätthållande^ av dessa och även
andra skäl synes krigsmakten icke ens som reserv böra paräknas för polisändamål.
Återstår så den kommunala polisen. I det sammanhang varom nu
är fråga ledes tanken osökt in på frågan huruvida icke tiden nu kan vara mo
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.
gen för polisväsendets åtminstone delvisa förstatligande. Det torde vara
onödigt att här uppräkna alla de olägenheter härrörande från det kommunala
inflytandet i saken som vidlåda det svenska polisväsendet, särskilt på landsbygden.
Länsstyrelsen behöver blott peka på de inflytelser av politisk eller
annan ovidkommande art och som jämte de oenhetliga avlöningsförhållandena
bl. a. göra rekryteringen stundom ojämn och opålitlig. Länsstyrelsen tilltror
sig alltså icke att kunna tillägga samhället förmågan att med avvisande av
frivilliga hjälporganisationer reda upp ordningshållningen under verkliga
krisförhållanden utan ordningsmaktens omorganiserande efter de linjer länsstyrelsen
sålunda antytt. Dråga torde väl också vara örn, även med dylik förbättring
av effektiviteten hos polismakten, densamma skall vara i stånd att
utan en ökning i numerären kunna i varje läge fylla sin uppgift. Den erforderliga
ökningen i numerär lärer emellertid av kostnadshänsyn icke böra ske
genom utökning av den ordinarie personalen, utan torde förstärkningen böra
åvägabringas genom en på lämpligt sätt anordnad utbyggnad av reservpolisorganisationen.
Lagen bör förty så avfattas, att hinder icke möter för myndigheterna
att utan inhämtande av Konungens tillstånd vidtaga åtgärder i
angivet syfte.
I detta sammanhang må omförmälas ett par yttranden rörande frågan, huruvida
förevarande ordningskårer böra i lagen bliva föremål för samma behandling
som sammanslutningar med illojala syften.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller sålunda, att det synes länsstyrelsen
icke överensstämma med god rättsuppfattning att på samma sätt behandla den,
som uppenbarligen varit besjälad av bästa uppsåt att lojalt understödja myndigheterna
för rättsordningens upprätthållande, och den, som målmedvetet driver
verksamhet för störande av samma ordning. Länsstyrelsen — heter det
vidare — håller fastmera före, att endast i senare fallet en kriminalisering av
förfarandet bör ifrågakomma. Anses ater i förra fallet den bedrivna verksamheten
icke vara lämplig eller önskvärd, föreställer sig länsstyrelsen upplösningsrätt
i Kungl. Maj:ts hand innefatta ett för ändamålet fullt tillräckligt
korrektiv och straff böra inträda först därest ett förordnande härom icke
åtlydes.
Länsstyrelsen i Västmanlands län betonar, att örn även privata sammanslutningar
till polisens hjälp böra falla under en lag sådan som den föreslagna,
lagen i allt fall synes böra läggas så, att den känsla av plikt till samverkan
med ordningsmakten, som otvivelaktigt ännu är för handen hos det stora flertalet
medborgare, vidmakthalles och stärkes i stället för att avtrubbas och försvagas.
Så synes — säger länsstyrelsen — kunna bliva fallet, därest, såsom
skett i föreliggande lagförslag, nitet för ordningens upprätthållande under
vissa förhållanden ställes i samma klass som förberedelse till uppror, och
samma straffhot, som gäller för medlemmen av en väpnad kår med rent revolutionära
syften, uppehälles mot den, som kanske i en för landet svår stund
anslutit sig till en utan Konungens tillstånd bildad sammanslutning med uppgift
att biträda ordningsmakten. Det synes enligt länsstyrelsens mening nödvändigt,
att en verklig skillnad i straffansvar härutinnan göres.
Överståthållarämbetet har — efter omnämnande att kritik av nu angiven
art förekommit mot sakkunnigförslaget — anfört, att därest den föreslagna
Kungl. Maj:ts proposition nr £64.
41
lagen vore främst att betrakta som ett medel att värna mot den rent samhällsfientliga
verksamheten, kritiken också skulle vara vägande. Överståthållarämbetet
säger sig emellertid hava utgått därifrån, att de sakkunniga, som utreda
frågan rörande den samhällsfientliga propagandan, skola framlägga förslag
till alla de åtgärder, som må vara erforderliga för ett bekämpande av densamma,
och att alltså det nu remitterade lagförslaget mindre bör ses såsom ett
led i kampen mot denna propaganda utan fastmera som ett medel till undanröjande
av vissa förhållanden, som överhuvud taget kunna verka oroande eller
störande på inre lugn och ordning.
Beväpnade eller militärt organiserade privata kårer torde icke förekomma
i någon större omfattning i vårt land. Tendenser i riktning att skapa dylika
kårer hava emellertid under de senare åren i ökad utsträckning gjort sig gällande.
Örn sådana tendenser skulle ohämmade få utveckla sig, torde allvarliga faror
för den inre freden snabbt nog kunna uppstå. Härvidlag tala erfarenheterna
från andra länder ett språk, som icke kan missförstås. Vid bedömandet av behovet
av den ifrågasatta lagstiftningen måste man hålla i sikte, att det här
gäller en väsentligen förebyggande åtgärd eller med andra ord en tillämpning
av grundsatsen, att man hellre bör ingripa mot en icke önskvärd utveckling i
så god tid, att syftet utan större möda kan uppnås, än vänta till dess en sådan
utveckling skapat ett hot mot samhällsfreden, som icke utan allvarliga svårigheter
kan hävas.
Den utredning, som förebragts med anledning av riksdagens framställning
i ämnet, synes mig ock utgöra ett starkt stöd för vidtagande av lagstiftningsåtgärder
i den av riksdagen önskade riktningen. Det alldeles övervägande
antalet i ärendet hörda hava uttalat sig för en sådan lagstiftning, och i yttrandena
förordas jämväl allmänt, att åtgärder för denna lagstiftnings genomförande
utan uppskov åvägabringas.
För egen del har jag såväl i egenskap av motionär vid 1932 års riksdag
som vid utverkandet av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
i ärendet givit tillkänna den uppfattning jag hyser i denna fråga. Enligt min
mening böra sammanslutningar av den art, varom här är fråga, icke tillåtas.
Att sådana sammanslutningar ej kunna tolereras, som åsyfta att med maktmedel,
varöver de förfoga, omstörta den bestående demokratiska samhällsordningen
eller ingripa i offentlig myndighets funktioner, ligger i sakens natur.
Och då erfarenheten från främmande länder under senare år ådagalagt, hurusom
förefintligheten av en med maktmedel försedd sammanslutning, oavsett
syftet, lätt leder till uppkomsten av andra på enahanda sätt utrustade sammanslutningar,
böra ej heller okontrollerade sammanslutningar med uppgivet
syfte att ställa sig till offentlig myndighets förfogande tillåtas.
I ett par yttranden har förordats anstånd med lagstiftningen. Sålunda hävdas
i en reservation till yttrandet av kommittén angående statsfientlig verksamhet,
att lagförslaget borde vila i avvaktan på att kommitténs uppdrag bleve
slutfört, och såsom skäl härtill anföres närmast, att en sådan separat lagstiftning
i bästa fall skulle träffa endast de ofta relativt oskyldiga verktygen
Departe
ments
chefen.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 264-.
men icke de drivande krafterna i den landsförrädiska verksamheten. En liknande
ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län åter uttalar sig för uppskov med frågans lösning på grund av
dess samband med spörsmålet om polismaktens förstärkning, en synpunkt som
jämväl åberopats i berörda reservation.
Enligt min mening är, såsom framgår av vad jag förut anfört, ett uppskov
icke tillrådligt. Därvid tänker jag framför allt på angelägenheten av
ett ingripande mot sammanslutningar av sådan art som kommunisternas
röda frontförbund och nationalsocialisternas stormavdelningar. Den framställning
i förevarande ämne, som Överståthållarämbetet på sätt i det
föregående omnämnts gjort hos Kungl. Majit, samt de uttalanden om
dessa sammanslutningars övergrepp, som förekomma i yttrandet av kommittén
angående statsfientlig verksamhet, torde giva vid handen, att åtgärder
till stävjande i möjligaste mån av dylika sammanslutningars verksamhet
omedelbart böra komma till stånd. Visserligen låter det säga sig, att
den nu ifrågasatta lagstiftningen hellre borde inordnas som ett led bland
andra åtgärder mot statsfientlig verksamhet. I likhet med nyssnämnda kommitté
anser jag emellertid sambandet icke vara av den art, att det motiverar ett
uppskov med ingripandet mot förevarande sammanslutningar. Och vad angår
sambandet med frågan örn ordningsmaktens förstärkning lärer en lagstiftning
av föreslagen art icke medföra någon försämring i de möjligheter att upprätthålla
ordningen som för närvarande finnas utan fastmer underlätta polismyndigheternas
verksamhet i detta avseende. Ett särskilt skäl för vidtagande
av lagstiftningsåtgärder utan dröjsmål utgör den av kommittén angående
statsfientlig verksamhet betonade omständigheten, att de våldstendenser i förevarande
kårers verksamhet som framträtt kunna, örn de tillåtas att ytterligare
utveckla sig, skada statsmaktens auktoritet och främja uppkomsten av för
ytterlighetspartierna och omstörtningssträvandena gynnsamma stämningar.
Vidkommande räckvidden av en lagstiftning har justitiekanslersämbetet
framhållit, att lagstiftningen bör träffa de fall, där man kan tala örn tillskapandet
på enskild väg av en maktfaktor i samhället, ägnad och i förekommande
fall avsedd för ett framgående på våldets väg. Och kommittén angående
statsfientlig verksamhet uttalar, att det väsentliga för en kår av det
slag, varom här är fråga, är, att den avser att i en given situation i likhet med
statens maktorgan ingripa i samhällslivet med våld, med andra ord, den syftar
till att utgöra ett privat maktmedel av sådan art som militär trupp eller polistrupp.
I enlighet härmed har kommittén formulerat sitt förslag till lydelse av
1 § i lagen. Till den uppfattning, som sålunda uttalats av justitiekanslersämbetet
och kommittén och som även torde sammanfalla med den av de sakkunniga
hävdade, kan jag i huvudsak ansluta mig.
Örn såsom jag sålunda förordar 1 § i lagen avfattas väsentligen i överensstämmelse
med kommitténs förslag, träffar förbudet tydligen icke sådana sammanslutningar,
som endast genom propaganda söka samla anhängare av vissa
samhällsidéer och förverkliga dessa på de vägar, den demokratiska författningen
anvisar. Den hävdvunna föreningsrätten kränkes således på intet sätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
43
Någon definition å begreppet sammanslutning torde icke böra meddelas i
lagen. Frågan, huruvida en sammanslutning föreligger eller icke, får bedömas
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I praktiken torde
någon tvekan härutinnan icke behöva uppstå.
Den i de sakkunnigas lagförslag uppställda fordran å beväpning för att en
sammanslutning skall vara förbjuden har sin grund däri, att de sakkunniga
känt sig bundna av det utredningsuppdrag de erhållit. På sätt närmare utvecklats
av justitiekanslersämbetet och kommittén angående statsfientlig
verksamhet samt jämväl av åtskilliga länsstyrelser, böra även obeväpnade
sammanslutningar av den karaktär, som förut angivits, vara förbjudna.
Såsom jag i det föregående har uttalat, böra sammanslutningar, som bildats
för att stå till offentlig myndighets förfogande, i princip ej vara tillåtna. Undantag
bör emellertid göras för de i sakkunnigbetänkandet berörda, under
offentlig kontroll stående försvarsorganisationerna. Vad åter på privat väg
tillskapade, under egen ledning stående ordningskårer beträffar, torde sådana
kårer, även örn ingenting finns att anmärka mot lojaliteten i deras syften,
vara mindre lämpliga för ordningens upprätthållande. Det bör, såsom i flera
yttranden framhävts, ankomma på samhällets myndigheter att svara för ordningen
i riket. Självfallet hava statsmakterna att sörja för en i avseende å storlek
och utrustning tillräcklig ordningsmakt. Lika klart är, att under utomordentliga
omständigheter medborgarna kunna behöva anlitas för ordningens
upprätthållande. Givet är ock, att en ansvarig polisledning kan vara nödsakad
att i förväg vidtaga anordningar för utnyttjande av ett dylikt
bistånd från medborgarnas sida. I sådana fall bör emellertid polismyndigheten
själv åvägabringa den erforderliga förstärkningen, särskilt genom
förordnande av civila personer såsom extra polismän. Det torde ock kunna
förväntas, att å platser, där behov av dylika dispositioner yppar sig, polisledningen
sörjer för att nödiga åtgärder varda vidtagna på ett sätt, som
ur ordnings- och andra synpunkter är lämpligt och betryggande. En av polisledningen
anordnad och under polisbefäl stående, på avtal med enskilda personer
grundad förstärkning av ordningsmakten, förutsättande att personerna i
fråga beväpnas allenast vid tjänstgöring, är tydligen av helt annan beskaffenhet
än en fristående, på privat väg tillskapad kår. Med den uppfattning
jag sålunda uttalat saknas anledning att bereda möjlighet för legalisering av
särskilt bildade, självständiga ordningskårer, och i enlighet härmed har undantaget
rörande tillåtna sammanslutningar i 1 § andra stycket begränsats
till sammanslutningar för rikets försvar.
Med vad jag nu anfört har jag ock i viss mån bemött de farhågor, som på
olika håll uttalats mot att lagförslaget skulle bereda svårigheter för myndigheter,
allmänna verk och inrättningar, kreditföreningar m. fl. att anordna erforderlig
bevakning. De åtgärder, som enligt förut angivna riktlinjer av polismyndigheterna
må komma att träffas för ordningens upprätthållande, drabbas
tydligen icke av ett i enlighet med det anförda avfattat förbud. Vad
beträffar anordningar, vidtagna av annan myndighet eller av enskild i syfte
att skydda egendom, som vederbörande har under sin vård, lära de icke heller
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
falla in under ett sådant förbud. Framhållas må för övrigt, att enligt 21 §
polisreglementet den som skall ombesörja på enskild bekostnad anordnad bevakning
kan av polismyndighet erhålla förordnande att utöva den för bevakningens
ombesörjande erforderliga polisverksamheten.
Jag övergår härefter till en redogörelse i den mån sådan synts erforderlig
för de särskilda bestämmelserna i det lagförslag, vilket utgör resultatet av
den inom departementet verkställda överarbetningen av de sakkunnigas förslag
i ämnet.
Departementsförslagets särskilda bestämmelser.
Vid behandlingen av principiella frågor har jag nämnt, att denna paragraf
avfattats väsentligen i överensstämmelse med det förslag till lagtext, som
framlagts av kommittén angående statsfientlig verksamhet. Utöver de ändringar
i nämnda förslag, för vilka jag redogjort, har jag vidtagit ett pär
jämkningar. Sålunda har ordet »annan» i uttrycket »annan grupp av samhällsmedlemmar»
med hänsyn till vad polismästaren i Stockholm på sätt i det
föregående omnämnts (se s. 32) utbytts mot orden »därmed jämförlig». Därjämte
har jag låtit ordet »privat» i uttrycket »sammanslutning som måste anses
syfta till att utgöra ett privat maktmedel» utgå. Ordet i fråga kan möjligen
föranleda den tolkningen, att sådana ordningskårer, som enligt uppgivet
ändamål äro avsedda att komma till användning på anmodan av myndighet,
äro tillåtna. I allt fall synes detsamma icke erforderligt för bestämmande av
förbudets räckvidd. Vidare har ordet »polistrupp» i enlighet med den inom
polisväsendet begagnade terminologien utbytts mot ordet »polisstyrka».
Sista stycket i de sakkunnigas förslag till 1 § innehåller en definition å
begreppet vapen. Såsom redan förut nämnts hava anmärkningar häremot
framställts av vissa länsstyrelser. Anmärkningarna gå i allmänhet ut på att
definitionen icke vore klar till sin innebörd och behövde närmare preciseras.
Då förbudet enligt mitt förslag skall omfatta även obeväpnade sammanslutningar
samt de i 2 § under l:o) i sakkunnigförslaget straffbelagda förfarandena
på sätt jag vid denna paragraf kommer att nämna synts mig böra utvidgas
att avse även annat än vapen, har jag ansett anledning ej vidare föreligga att
i lagtexten upptaga någon definition å vapen.
2 §•
Till motivering av denna paragraf anföra de sakkunniga:
Det torde vara erforderligt att stadga förbud mot att — i syfte att förse
sammanslutning, som här avses, eller medlem därav med vapen — upplägga
eller innehava vapenförråd. Enligt förslagen till revision av vapenkungörelsen
skapas möjlighet att förhindra tillkomsten av lager av skjutvapen och
taga sådant i beslag örn det anträffas. Lagring av andra slag av vapen kan
däremot för närvarande ej hindras. På sina håll har det nu förekommit, att
slagvapen, ägnade att användas i gatustrider, hopbragts och även utdelats
till politiska stormavdelningar bland annat i samband med dessas utryckning
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
45
för genomförande av vissa ur ordningssynpunkt icke önskvärda aktioner. Ett
upprepande härav bör givetvis förhindras. Otvivelaktigt kan den bestraffas
såsom anstiftare som utrustar andra med vapen i ändamål att vapnen skola
komma till användning vid en våldsaktion. Ur ordningssynpunkt är det emellertid
synnerligen önskvärt att redan på ett tidigare stadium kunna träffa den
som förbereder dylika aktioner. På grund härav anse de sakkunniga böra införas
ett stadgande av nyss angivet innehåll.
Förbud synes även erforderligt mot att till sammanslutning, som förut angivits,
eller för dess verksamhet upplåta område eller hus eller del därav. En
sådan bestämmelse motiveras närmast därav att det förekommit att i vissa
fall upprättats samlingsställen för politiska skydds- och stormavdelningar. I
något fall har det iakttagits att sådant samlingsställe anordnats på ett kasernliknande
sätt med en i ständig beredskap liggande styrka inkvarterad. Härifrån
hava vid åtminstone ett par tillfällen skett utryckning av batongbeväpnade
skaror för fullgörande av självtagna uppgifter. Det synes de sakkunniga
angeläget att man redan på ett tidigt stadium äger möjlighet att ingripa
mot företeelser sådana som de nu antydda, vilka ofta hava karaktären
av förberedelse till att med våldsåtgärder störa lugnet eller allmänna ordningen.
Sådan möjlighet erbjuder emellertid gällande rätt icke i erforderlig utsträckning.
Förläggning av skydds- eller stormavdelningar torde nämligen
endast i den mån de kaserneras på sätt som strider mot gällande hotell- och
pensionatstadgas föreskrifter kunna med tillämpning av stadgans bestämmelser
försvåras men icke helt förhindras. Förbud mot upplåtelse av lokal till
sammanslutning av ifrågavarande slag torde därför vara erforderligt. Erfarenheten
har även visat, att det förekommit, att sammanslutningar av ifrågavarande
art hållit övningar utomhus. Antingen dessa övningar bedrivas under
militära former och därvid vapen komma till användning eller ej bör icke underskattas
den fara för störande av allmän ordning som medlemmarnas därigenom
vunna erfarenheter innebära. I syfte att förhindra dylika övningar bör
upptagas förbud även mot upplåtelse av område åt sådana sammanslutningar.
Det torde vidare böra stadgas förbud mot att genom gåva eller eljest understödja
sådan sammanslutnings verksamhet. Visserligen kan det sägas att för
den som i samband med bildande av sammanslutning av ifrågavarande slag
ställer medel till sammanslutningens förfogande kan inträda straff enligt allmänna
strafflagens delaktighetsbestämmelser, särskilt om det ekonomiska understödet
är betydande. Däremot torde ej den som efter det sammanslutningen
kommit till stånd med penningar eller annorledes främjar dess verksamhet
kunna bestraffas enligt allmänna strafflagen. För tillämpning av en bestämmelse
sådan som den ifrågasatta bör emellertid fordras att understödet
kan sägas vara av någon betydenhet för verksamhetens bedrivande.
Emot de bestämmelser de sakkunniga sålunda föreslagit hava några sakliga
erinringar i allmänhet icke framställts. Kommittén angående statsfientlig
verksamhet har förordat en ändring i syfte att utmärka, att även annat främjande
än med penningunderstöd och dylikt faller under förbudet.
Även för min del kan jag i huvudsak biträda vad de sakkunniga härutinnan
föreslagit. På sätt jag redan vid föregående lagrum antytt, anser jag emellertid
föreskrifterna under 1 :o) i sakkunnigförslaget böra utvidgas att avse jämväl
annat än vapen. Det synes sålunda jämväl böra vara förbjudet att för en
sammanslutning, varom här är fråga, upplägga förråd av ammunition, utrustning
eller dylikt. Härutöver har jag i anslutning till den erinran kommittén
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
angående statsfientlig verksamhet framställt låtit vidtaga en omredigering av
stadgandena under 3 :o) i sakkunnigförslaget, därvid i en särskild punkt förbud
meddelats mot sådant främjande av sammanslutnings verksamhet, som icke
förut omförmälts.
3 §.
I fråga örn straffbestämmelsen anföra de sakkunniga till en början, att
straff för överträdelser av lagen syntes böra fastställas till fängelse eller dagsböter.
Örn omständigheterna vore försvårande, borde kunna dömas till straffarbete
i högst ett år.
Justitiekansler sämbetet förklarar sig utgå från att även utan föreskrift
härom straff ej utdömes, där av omständigheterna framgår, att vederbörande
handlat i god tro. Så kunde till exempel vara fallet beträffande de i sakkunnigförslagets
2 § under 2:o) och 3:o) omnämnda åtgärder.
Vad angår den föreslagna straffskalan har ämbetet, på sätt senare vid behandlingen
av det särskilda tjänstemannaansvaret jämväl kommer att omnämnas,
uttalat, att ämbetet helst sage, att straffarbete utginge som straffart för
brott av enskild person.
Kommittén angående statsfientlig verksamhet:
I likhet med de sakkunniga anser kommittén bildandet eller deltagandet i
en förbjuden sammanslutning böra direkt straffbeläggas. Visserligen torde
kunna förekomma att en person deltager i förbjuden sammanslutning utan
att inse att den är av det slag som förbjudits, men i fall av verkligt god
tro torde han redan på grund av allmänna rättsgrundsatser ej bliva fälld till
ansvar. Beträffande redan existerande sammanslutningar, som bliva förbjudna,
kan stiftare, då lagen ej har återverkande kraft, ej drabbas av ansvar i denna
egenskap, men örn sammanslutningen fortsätter, blir han straffbar såsom
deltagare i förbjuden sammanslutning. Örn stiftare eller övriga deltagare vilja
undvika ansvar torde de under tiden före lagens ikraftträdande hava att draga
försorg örn sammanslutningens upplösning eller sitt utträde ur densamma. Då
enligt kommitténs förslag förbudet skulle omfatta jämväl obeväpnade kårer
och åtminstone i okvalificerade fall normalstraffet för deltagare i förbjuden
sammanslutning torde bliva böter, bör straffbestämmelsen i 3 § formuleras så,
att böter nämnas före fängelse.
Länsstyrelsen i Värmlands län har förklarat sig hålla före att, i anslutning
till vad som enligt ett flertal straffbestämmelser gällde för straffskärpning,
ådömande av straffarbete borde ifrågakomma allenast där omständigheterna
vore synnerligen försvårande.
Frågan örn möjligheten att bestraffa delaktighet har berörts av de
sakkunniga vid behandlingen av spörsmålet, huruvida uppmaning till bildande
av eller deltagande i förbjuden sammanslutning borde straffbeläggas i den
föreslagna lagen. De sakkunniga hålla före, att straffbeläggande i detta sammanhang
av sådan uppmaning icke erfordras, samt anföra därom vidare:
I den mån uppmaningen sker offentligt följer av strafflagen 10 kap. 14 §
att gärningen redan nu kan medföra ansvar, även örn den åsyftade effekten
ej uppnås. Sker den annorledes t. ex. i form av propaganda man och
man emellan och uppnås ändamålet därmed, d. v. s. sammanslutningen kom
-
. Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
47
mer till stånd, kan straff inträda för anstiftare jämlikt 3 kap. strafflagen.
Det enda förfarande i sådant hänseende som kommer att falla utanför straffområdet
är uppmaning till bildande av eller deltagande i dylik sammanslutning
där uppmaningen sker annat än offentligt och den avsedda effekten uteblir.
Detta fall synes vara att jämställa med misslyckat försök, och sådant
är ju enligt i vårt land i allmänhet gällande rättsgrundsats icke straffbart.
Med anledning av vad de sakkunniga sålunda anfört har poliskammaren i
Göteborg erinrat, att, med hänsyn till den restriktiva tendens domstolarna lade
i dagen vid tolkningen av 10 kap. 14 § strafflagen, nämnda lagrum knappast
syntes kunna tillmätas någon praktisk betydelse i detta sammanhang. Poliskammaren
yttrar vidare:
I fråga örn tillämpligheten av allmänna strafflagens delaktighetsbestämmelser
inom specialstraffrättens område synes råda alltför stor osäkerhet för
att man skulle kunna bilda sig någon uppfattning örn i vad mån dessa bestämmelser
komma att få någon betydelse. Enär även örn så skulle bliva
fallet, uppmaning komme att kunna straffas endast för det fall, att den bleve
efterkommen, vill poliskammaren ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn till
angelägenheten av att i förevarande avseende äga möjligheter att ingripa redan
innan en sammanslutning tagit fastare form, giltiga skäl föreligga för
en kriminalisering av dylik uppmaning.
Under hänvisning till vad poliskammaren yttrat anför länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, att anledning synes föreligga att närmare utreda i vad
mån direkta straffbestämmelser för delaktighet böra inflyta i den föreslagna
lagstiftningen.
I de sakkunnigas förslag har upptagits stadgande örn särskilt tjänstemannaansvar.
Mot ämbets- och tjänstemäns deltagande i statsfientliga eller ordningsstörande
sammanslutningar finnas icke några allmänna bestämmelser i svensk
rätt. I fråga örn ämbets- och tjänstemäns rättsliga ställning må här följande
nämnas.
Enligt § 36 regeringsformen får den som har Kungl. Maj :ts fullmakt å
tjänst icke avsättas utan medelst rannsakning och dom. Åtskilliga civila
tjänster tillsättas emellertid numera genom förordnande eller konstitutorial,
med eller utan möjlighet till avskedande efter uppsägning. För sådana tjänster
finnas i regel instruktioner, enligt vilka befattningshavarna i administrativ
väg för fel eller försummelser i tjänsten kunna skiljas därifrån, suspenderas,
varnas etc. Klandervärt uppförande utom tjänsten upptages i regel allenast
i instruktioner för vissa verk, vilkas personal mera direkt kommer i förhållande
till allmänheten. För sådan försummelse brukar ej kunna följa skiljande
från tjänsten.
I 25 kap. strafflagen finnas bestämmelser om ämbetsbrott. Enligt 22 § i
kapitlet skall vad örn ämbetsmän är stadgat gälla bland annat även dem som
äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade
kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter,
örn de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och
48
Kungl. Maj:ts proposition nr S64-.
om andra som äro förordnade att ämbete eller tjänsteärende förrätta. I 20 §
i kapitlet stadgas, att örn ämbetsman eller därmed jämställd för brott dömes
till straffarbete eller svårare straff han tillika skall dömas till avsättning,
ändå att brottet är begånget utom ämbetet eller tjänsten. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må dömas till mistning av ämbetet på viss tid.
Vissa strängare bestämmelser gälla härutinnan vid sedlighetsbrott av uppfostrare
eller lärare samt för officerare, underofficerare och präster. — I Thyrdus
utkast till strafflag, spec. delen VII, omfattande ämbetsbrotten (statens
offentliga utredningar 1928:7) har upptagits det stadgande, att örn ämbetsman
eller därmed likställd begår brott, därför han dömes till tukthus eller
svårare straff, han skall dömas till avsättning, även örn brottet är begånget
utom ämbetet eller tjänsten. Dömes han till fängelse eller arrest, skall avsättning
eller mistning av ämbete på viss tid följa, örn brottet det förtjänar eller
hänsyn till hans ämbete det kräver.
I fråga örn det föreslagna stadgandet angående särskilt tjänstemannaansvar
anföra de sakkunniga:
Särskild uppmärksamhet påkallar frågan om skyldighet för i statens eller
kommuns tjänst anställd person att avhålla sig från sådan verksamhet, som
enligt de sakkunnigas mening bör förbjudas. Uppenbart är att personer som
äro anställda i det allmännas tjänst, i all synnerhet de som tillhöra poliseller
militärväsendet, hava en alldeles särskild plikt att avhålla sig från varje
otillåten befattning med sådana sammanslutningar, som avse att med våldsamma
medel störa ordningen eller ingripa på områden, som äro förbehållna
offentliga organ, och att det ur stats- och rättsordningens synpunkt måste
anses ytterst betänkligt örn de göra sig skyldiga till förfarande, som enligt de
sakkunnigas mening bör vara förbjudet för envar. Det synes med hänsyn
därtill böra föreskrivas, att en i det allmännas tjänst anställd person, som
gör sig skyldig till överträdelse av förut angivna förbud, skall kunna skiljas
från sin befattning för alltid eller på viss tid. Det torde i sådant syfte främst
böra fastslås, att örn ämbetsman eller i statens eller kommuns tjänst anställd
tjänsteman beträdes med brott av angiven art, detta skall anses såsom försvårande
omständighet. Han bör följaktligen enligt vad förut sagts kunna dömas
till straffarbete. Dömes han till straffarbete, skall han jämlikt 25 kap. 20 och
22 §§ allmänna strafflagen jämväl dömas till avsättning eller mistning av
sin tjänst på viss tid. Emellertid kan det begångna brottet i och för sig vara
av den art, att straffarbete ej bör ifrågakomma, och för dylikt fall bör med
hänsyn till det oavvisliga kravet att i det allmännas tjänst anställda personer
icke olovligen befatta sig med enskilda väpnade sammanslutningar stadgas,
att sådan person örn han gör sig skyldig till brottsligt förfarande av
ifrågavarande natur må kunna dömas till avsättning eller mistning av sin
tjänst, även örn han dömes till lindrigare straff än straffarbete. Vad här
anförts örn ämbets- och tjänstemän synes däremot icke böra gälla för t. ex.
kommunala förtroendemän, vilka i förevarande avseende intaga en helt
annan ställning än de egentliga tjänstemännen. — I den mån brott, varom
här är fråga, innefattar förbrytelse, som i allmänna strafflagen är belagd
med strängare straff, t. ex. stämpling till högförräderi, bör uppenbarligen
straff utmätas enligt strafflagen.
Det sålunda av de sakkunniga föreslagna stadgandet har föranlett erinringar
av justitiekanslersämbetet och några länsstyrelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.
49
J ustitiekansler sämbetet:
Ämbetet har intet att erinra mot ett uttryckligt uttalande att överträdelse
av ämbets- och tjänsteman skall anses gjord under försvårande omständigheter,
men har icke funnit tillräcklig anledning att här giva tjänstemannabegreppet
annan innebörd än i 25 kap. strafflagen.
Emellertid har i fråga om tjänsteman tillika stadgats att sådan, i fall av
överträdelse, må dömas jämväl till avsättning eller mistning av tjänsten på
viss tid, ändå att han dömes till ringare straff än straffarbete. Ämbetet hyser
betänksamhet mot en så vittomfattande avvikelse från den i strafflagen uttalade
huvudregeln att dylik påföljd för brott utom tjänsten inträder först då
brottet förskyllt minst straffarbete. Väl förekomma redan, ehuru sparsamt,
undantag från den allmänna regeln, men de avse bestämd tjänst som vid vissa
brottsfall ansetts särskilt komprometterad. Sålunda förekomma särskilda bestämmelser
rörande vissa sedlighetsbrott av lärare, vissabrott av präster och
krigsmän samt örn olovlig försäljning av rusdrycker begången av den som är
skyldig åtala överträdelser mot rusdrycksförsäljningsförordningen. Påföljdens
ådömande är i dessa fall, liksom enligt huvudregeln, obligatoriskt. Enligt ämbetets
mening hava de sakkunniga gått för långt, då de göra undantagsbestämmelsen
tillämplig å tjänstemän i gemen, oberoende av arten av deras verksamhet.
Det lärer ock i strafflagen kunna uppvisas brottsgärningar, vilka i förmåga
att afficiera viss tjänsteställning väl tåla en jämförelse med den nu
förevarande men ej föranleda här avsedda påföljd. Med den omfattande tilllämpning
de sakkunniga givit bestämmelsen finner ämbetet emellertid förklarligt
att till undvikande av oskäliga konsekvenser det i motsats mot vad eljest
gäller lämnats i domstolens hand att avgöra huruvida i det. särskilda fallet
påföljd överhuvud skall ådömas. En sådan skälighetsprövning ställer återigen
domstolen inför en med hänsyn till brottets natur grannlaga uppgift. Ämbetet,
som helst ser att straffarbete utgår som straffart för brott av enskild
person, ifrågasätter huruvida icke de av de sakkunniga angivna synpunkterna
bliva tillräckligt beaktade med en till straffarbete skärpt straffsats att i svårare
fall användas mot tjänstemän. Härvid bör bland annat befattningens
art tillmätas betydelse och sålunda ett skärpt straff, och därmed även den
extra påföljden, främst kunna komma i fråga beträffande innehavare av tjänster
inom åklagare-, polis- och militärväsendet. Anses emellertid angeläget
att påföljd må kunna ådömas jämväl i samband med lindrigare straff, torde
en bestämmelse härom böra gälla allenast sådana tjänsteinnehavare, för vilka
en överträdelse av lagen, enligt vad nyss nämnts, framstar såsom särskilt
graverande.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finnér knappast lämpligt att i allmän
tjänst bibehålies person som funnit det med sin ställning förenligt att på ena
eller andra sättet främja sammanslutningar av ifrågavarande slag. Av detta
skäl synes det länsstyrelsen som örn påföljden mistning av tjänsten på viss tid
borde ur lagförslaget utgå.
Länsstyrelserna i Gotlands län samt Göteborgs och Bohus län anse, att det
föreslagna särskilda stadgandet bör begränsas att gälla sådana tjänstemän som
tillhöra ordnings- eller militärväsendet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har icke funnit tillräckliga skäl förebragta
att behandla i kommuns tjänst anställd så strängt som enligt förslaget skulle
ske.
Bihang till riksdagens protokoll lhSb. 1 sami. Nr 8(i4.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.
Departe
ments
chefen.
Länsstyrelserna i Södermanlands län och Kalmar lån avstyrka det föreslagna
särskilda stadgandet angående tjänstemän. Därvid uttalar den förra
länsstyrelsen, att det extra straffhotet för tjänstemän vore både onödigt och
olämpligt. Av de sakkunniga omnämnd liknande bestämmelse i Finland
borde icke mana till efterföljd, så mycket mindre som det politiska läget där
vore ett helt annat än i vårt land. Länsstyrelsen i Kalmar län finner anledning
saknas att i den ifrågasatta speciallagen upptaga ett stadgande örn
avsättning och suspension vilket avviker från allmänna strafflagens bestämmelser.
Den som bildar eller tillhör sammanslutning, som enligt 1 § är förbjuden,
eller tillhandagår sådan sammanslutning på sätt i 2 § sägs skall enligt de sakkunnigas
förslag straffas med fängelse eller dagsböter eller, örn omständigheterna
äro försvårande, med straffarbete i högst ett år. För tillämpning av
den föreslagna straffbestämmelsen förutsättes uppenbarligen, ej allenast att
någon av de i lagen såsom straffbara betecknade handlingarna objektivt sett
föreligger, utan jämväl — såsom i allmänhet gäller vid ådömande av straff —
att denna handling täckes av gärningsmannens uppsåt. Straff kan exempelvis
ej ifrågakomma för den som hyrt ut en lägenhet eller ett område utan
att äga någon kännedom örn att det uthyrda skulle användas för en förbjuden
sammanslutnings räkning.
Vad angår den av de sakkunniga föreslagna straffsatsen synes mig densamma
i huvudsak böra godtagas. Under ifrågavarande stadgande kunna visserligen
falla gärningar av tämligen olikartad beskaffenhet, men ett särskiljande
i lagen av handlingar som förtjäna ett strängare straff och handlingar
för vilka ett bötesstraff kan vara tillfyllest låter sig svårligen genomföra.
Inom den föreslagna straffskalan äger domstolen frihet att utmäta det straff,
som den tilltalade i det särskilda fallet må anses hava förskyllt. I enlighet
med vad kommittén angående statsfientlig verksamhet uttalat, synes emellertid
den ändringen i de sakkunnigas förslag böra vidtagas, att böter nämnas
före fängelse.
I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt, att i den ifrågasatta
lagen upptages särskild bestämmelse örn straff för uppmaning till bildande
av eller deltagande i förbjuden sammanslutning. Bortsett från den
möjligheten att den som företar dylik handling kan komma att drabbas av
straff, örn han själv tillhör sammanslutning, kan såsom de sakkunniga framhållit
själva uppmaningen, därest den sker offentligen, straffas enligt 10 kap.
14 § strafflagen. Sker uppmaningen icke offentligen, kan den dock komma
att drabbas av straff genom tillämpning av den föreslagna lagen och 3 kap.
strafflagen. Tvivel synes mig nämligen icke böra råda därom, att allmänna
strafflagens stadganden om straff för delaktighet äro analogiskt tillämpliga i
dylikt fall.
Uppenbarligen är det ett rimligt krav, att personer som äro anställda i det
allmännas tjänst avhålla sig från handlingar som kunna störa ordning och fred
i det samhälle de äro satta att tjäna. Det synes icke böra tolkas såsom tecken
Kungl. May.ts proposition nr 264.
51
på misstroende eller eljest giva anledning till anmärkning, örn dessa personer,
när samhället finner sig nödsakat lagstifta mot sammanslutningar som kunna
störa samhällsfreden, i viss mån bliva föremål för särbehandling i denna lagstiftning.
Med hänsyn jämväl till den inverkan, ett deltagande av samhällets
egna tjänstemän i förbjudna organisationer måste få på övriga samhällsmedlemmar,
torde det vara fullt förklarligt örn samhället för att förebygga ett
sådant deltagande vidtager den åtgärden att stadga ett skärpt straffansvar
för sina tjänstemän. Meningarna kunna visserligen vara delade örn hur detta
skärpta straffansvar närmare skall utformas. Enligt min mening bör det
emellertid icke endast givas den formen, att i lagen föreskrives att det skall
anses såsom försvårande omständighet örn den som förbrutit sig mot lagen är
tjänsteman. Utan det bör, såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, dessutom
införas möjlighet för domstolen att döma till avsättning eller suspension även
i det fall att straffet icke bestämmes till straffarbete. Jag vill i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten därå, att de sakkunnigas förslag ingalunda
innebär att avsättning eller suspension är obligatorisk, så snart en tjänsteman
förbrutit sig mot lagen. Förslaget innehåller i denna del allenast att domstolen,
ändå att tjänstemannen dömes till ringare straff än straffarbete, må
döma till avsättning eller suspension.
Att begränsa det föreslagna stadgandet angående särskilt tjänstemannaansvar
att gälla endast vissa tjänstemän — i vilken händelse närmast skulle
ifrågakomma sådana som äro anställda vid ordnings- eller militärväsendet —
synes mig icke vara lämpligt. Bland annat torde mot en sådan begränsning
kunna invändas, att även utanför de angivna kategorierna finnas åtskilliga
befattningshavare, på vilka måste ställas alldeles särskilda krav i nu förevarande
hänseende.
Ej heller eljest har jag funnit anledning att frångå de sakkunnigas förslag
i denna punkt.
Under »tjänstemän» äro uppenbarligen i detta sammanhang att hänföra
jämväl ämbetsmän.
4 §.
Från ett par håll har mot denna paragraf i sakkunnigförslaget anmärkts,
att ej allenast vapen, som tillhör den dömde eller den förbjudna sammanslutningen,
borde vara förbrutet utan också vapen, vilket tillhör annan medlem av
sammanslutningen men påträffas hos den dömde.
För min del anser jag skäl icke föreligga att uppställa någon som helst
begränsning med hänsyn till äganderätten till egendomen och tillstyrker därför
en omredigering av stadgandet i enlighet härmed. I anslutning till den
ändring jag förordat i 2 § under l:o) får jag vidare föreslå, att bestämmelsen
örn vilken egendom, som skall vara förbruten, utvidgas.
Med biträdande av en erinran av kommittén angående statsfientlig verksamhet
har jag låtit 6 § i sakkunnigförslaget såsom överflödig utgå ur departementsförslaget.
52
Kungl. Majlis proposition nr 264.
6—9 §§.
I dessa lagrum, som motsvara 7—10 §§ i sakkunnigförslaget, hava vissa
smärre jämkningar företagits, delvis i anslutning till ändringen i 2 § under
l:o) samt bestämmelser, som upptagits i det genom propositionen nr 181 för
årets riksdag framlagda förslaget till vapenkungörelse.
Slutbestämmelsen.
Tiden för lagens ikraftträdande synes böra sättas till den 1 juli 1934. Såsom
kommittén angående statsfientlig verksamhet framhållit torde deltagare
i en dessförinnan bildad sammanslutning, örn de vilja undvika ansvar, hava att
före angivna dag utträda ur densamma.
Nämnda kommitté har förordat, att en lag i ämnet —• i likhet med vad som
efter hemställan av riksdagen skedde med lagen örn förbud mot politiska uniformer
— erhölle allenast provisorisk giltighet, exempelvis under två år. Tillräckliga
skäl hava emellertid icke synts mig föreligga att biträda detta förslag.
Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med det anförda upprättat
förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar av den lydelse bilaga
A till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
B. Vinell.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i.
53
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om förbud mot vissa sammanslutningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt
tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller
därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn
till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta
till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.
Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som
har till ändamål att biträda vid rikets försvar.
2 §. 1
Ej må någon
1. för sammanslutning som enligt 1 § är förbjuden upplägga eller innehava
förråd av vapen, ammunition, utrustning eller dylikt eller bland medlemmarna
verkställa utdelning därav;
2. till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller
hus eller del därav;
3. understödja sammanslutningen med penningar; eller
4. på annat sätt främja sammanslutningens verksamhet.
3 §•
Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna
strafflagen är belagd med strängare straff, med dagsböter eller fängelse. Äro
omständigheterna försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.
Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett
såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till ringare
straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på
viss tid.
4 §•
Har någon förbrutit sig mot denna lag, vare vapen, ammunition, utrustning
eller dylikt, som påträffas hos honom, förverkat.
54
Kungl. Majlis proposition nr 26-4.
5 §•
Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare.
6 §.
Polisman, som påträffar egendom vilken skäligen kan antagas vara förverkad
enligt denna lag, eller vapen, ammunition, utrustning eller dylikt,
vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall taga egendomen i beslag.
Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det honom att, där han finner
beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för
brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan anträffas, göra sådan
anmälan som i 7 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han
ofördröjligen göra anmälan örn beslaget hos allmänna åklagaren, vilken har
att pröva huruvida beslaget skall bestå och, därest beslaget finnes icke böra
hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.
Ånställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,
vare detsamma förfallet.
7 §•
Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,
skall åklagaren inom en månad från beslaget göra anmälan därom hos länsstyrelsen.
Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen
meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller
de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet
jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet
och anmaningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort
skriftligen anmäla missnöje med beslaget vid påföljd, att eljest beslaget står
fast och egendomen är förverkad.
Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget
gå åter.
8 §.
Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.
Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller är
egendom förverkad enligt 7 §, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.
9 §•
Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna
strafflagen.
Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan
författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.
Kungl. Maj:ts proposition nr 126-k.
55
Bilaga B.
Dc sakkunnigas förslag
till
lag örn förbud mot vissa sammanslutningar.
1 §•
Det vare förbjudet att bilda eller tillhöra sammanslutning, som förfogar över
eller vars medlemmar äga tillgång till vapen och som har till ändamål eller
vars verksamhet måste anses innebära förberedelse att med användande av vapen
1
:o) utöva befogenhet, som är förbehållen offentlig myndighet; eller
2:o) hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning; eller
3:o) störa allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig
frihet; eller
4:o) tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar.
Det vare ock förbjudet att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning,
som har till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet biträda
vid ordningens upprätthållande eller rikets försvar, ävensom att tillhöra
sådan sammanslutning, därest den bildats utan Konungens tillstånd.
Med vapen förstås i denna lag föremål eller ämne, som är avsett att användas
till våldförande av annan.
2 §•
Ej heller må någon
1 :o) i syfte att förse sammanslutning som enligt 1 § är förbjuden eller medlem
därav med vapen upplägga eller innehava vapenförråd; eller
2:o) till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område
eller hus eller del därav; eller
3:o) genom gåva eller eljest understödja sådan sammanslutnings verksamhet.
3 §•
Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna
strafflagen är med strängare straff belagd, med fängelse eller dagsböter; och
må där omständigheterna äro försvårande dömas till straffarbete i högst ett år.
Bcträdes tjänsteman, anställd i statens eller kommuns tjänst, med brott mot
denna lag, vare det ansett som försvårande omständighet, och må han, ändock
att han dömes till ringare straff än straffarbete, jämväl dömas till avsättning
eller mistning av tjänsten på viss tid.
56
Kungl. Majlis proposition nr 26b. — De sakkunnigas lagförslag.
4 §.
Där någon dömes till ansvar för brott mot denna lag vare vapen, som hos
honom anträffas och tillhör honom eller sammanslutning varav han är medlem,
förbrutet.
5 §.
Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres
av allmän åklagare.
6 §•
Påträffas vapenlager, vilket skäligen kan antagas tillhöra sammanslutning
som enligt 1 § är förbjuden eller vara upplagt i syfte som i 2 § under
1 :o sägs och är ägaren icke känd eller kan han icke anträffas, skola med
vapnen vidtagas åtgärder som angivas i 8 §.
7 §•
Polisman, som anträffar lager av vapen vilket skäligen kan antagas vara förverkat
enligt denna lag, eller som påträffar vapenlager vars ägare icke är
känd eller icke kan anträffas, skall taga egendomen i beslag. Äger beslagaren
själv anställa åtal, åligger det honom att, där han finner beslaget böra
bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren
icke är känd eller icke kan anträffas göra sådan anmälan som i 8 § sägs.
Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen göra anmälan
örn beslaget hos allmänna åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget
skall bestå och, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt
nyss sagts.
Anställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom två månader från
beslaget, vare detsamma förfallet.
8 §.
Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,
skall åklagaren inom en månad från beslaget eller från det han erhöll meddelande
därom göra anmälan örn beslaget hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen beslaget
icke böra hävas, skall länsstyrelsen meddela förordnande att beslaget
skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna
meddelanden kungöras, införa förordnandet jämte anmaning till ägaren
att inom natt och år efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts
med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje
med beslaget vid påföljd, att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.
Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget
gå åter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4. — De sakkunnigas lagförslag.
57
9 §•
Förverkad egendom skall så snart ske kan genom åklagarens försorg försäljas.
Kan egendomen ej försäljas, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen
bestämmer.
10 §.
Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad eller
behållna försäljningssumman för sådan egendom tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.
Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan
författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:.ts lagråd den 14 april
1934.
N ärvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,
Forssman.
Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 6
april 1934, hade Kungl. Maj.-t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om förhud mot vissa sammanslutningar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet Olof Alsén.
Lagrådet yttrade:
1 §■
Erfarenheten har visat, att ordning och säkerhet inom ett land kunna äventyras,
om det tillåtes enskilda personer att bilda kårer under privat ledning,
organiserade efter militärt mönster och beredda att använda vapen eller andra
våldsamma medel då det anses vara påkallat för att tillgodose de intressen
som föranlett kårens tillkomst. I åtskilliga länder har det därför, såsom av
remissprotokollet framgår, funnits nödigt att genom särskild lagstiftning meddela
förbud mot sammanslutningar som kunna befaras vara av statsfientlig
eller ordningsstörande karaktär. För att på ett så tidigt stadium som möjligt
kunna ingripa mot de ansatser till kårbildning av samhällsfarlig art, som även
hos oss kommit till synes, kan det otvivelaktigt vara av betydelse, att en
lagstiftning som möjliggör ett sådant ingripande genomföres utan uppskov.
Ännu viktigare än lagstiftningsåtgärder är uppenbarligen att myndigheterna
i vårt land förfoga över maktmedel, tillräckliga för att i ett kritiskt
läge snabbt och effektivt nedslå varje angrepp mot samhällsordningen. Endast
därigenom kan hos medborgarna skapas den känsla av trygghet som
utgör en viktig faktor för en sund utveckling av samhällslivet. Endast därigenom
kan a andra sidan hos mindre laglydiga element väckas den respekt
som kräves för att de skola finna det lönlöst att söka med våld omstörta
eller störa den bestående ordningen. Det ligger emellertid i öppen dag och
har jämväl framhållits i åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
59
det, framför allt av ekonomiska skäl, icke låter sig göra att skapa och vidmakthålla
en ordinarie polisorganisation av sådan styrka, att den under alla
förhållanden utgör ett betryggande värn mot inre oroligheter och omstörtningsförsök.
Att anlita militär för ordningens upprätthållande är en utväg som,
enligt vad numera allmänt erkännes, icke erbjuder någon tillfredsställande
lösning. Det lärer i själva verket icke finnas någon annan framkomlig vägan
att myndigheterna vidtaga anordningar för att förstärka den ordinarie
polismakten med därför ägnade frivilliga krafter ur den civila befolkningens
led.
I vad mån med det remitterade förslaget är avsett att beskära myndigheternas
rätt att vidtaga anordningar av antydd art framgår icke med erforderlig
tydlighet. Svaret på frågan beror bland annat av den tolkning som bör givas
åt det i lagtexten använda ordet sammanslutning. Visserligen torde det vara
möjligt att åt en till den ordinarie polismaktens bistånd inrättad frivillig reservkår,
anordnad genom anstalter av ansvarig myndighet och i enlighet med
dess föreskrifter, giva en sådan organisation att den icke faller in under
begreppet sammanslutning i snäv bemärkelse. Under detta uttryck, i den
mening vari det kommit till användning i lagtexten, måste emellertid rymmas
även företeelser där det föreningsartade momentet är starkt förtunnat. Lagen
bör sålunda uppenbarligen vara tillämplig t. ex. örn en skyddskår bildas av
ett politiskt parti i den formen att kårens medlemmar var för sig antagas eller
anställas av någon som partiledningen utsett till ledare för kåren. Den otydlighet
som sålunda i fråga örn gränsen mellan det tillåtna och det straffbelagda
vidlåder förslaget måste självfallet undanröjas. Eljest kan befaras att polismyndighet
i osäkerhet örn lagens rätta innebörd finner sig förhindrad att vidtaga
från samhällets synpunkt önskvärda åtgärder för ordningens upprätthållande.
Av lagtexten bör klart och tydligt framgå att straff icke drabbar
personer som med myndighets begivande och under dess kontroll stå till förfogande
då deras bistånd kräves för ordningens upprätthållande. Det gives
härvid enligt lagrådets mening icke annan lösning än att från lagens tillämpning
uttryckligen undantaga anordningar som med polismyndighets godkännande
vidtagits för att anskaffa frivillig förstärkning av ordningsmakten,
även örn denna förstärkning är så organiserad att den skulle kunna betraktas
såsom en sammanslutning i den vidsträckta betydelse vari detta uttryck användes
i lagtexten.
På grund av det anförda finner lagrådet det vara nödvändigt att till förevarande
paragraf göres ett tillägg, varigenom lagen förklaras icke gälla sammanslutning
som i enlighet med polismyndighets föreskrifter star till dess
förfogande för ordningens upprätthållande.
2 §■
Uti denna paragraf förbjudes bland annat dels enligt punkten 3 att understödja
sammanslutning, varom i förslaget är fråga, med penningar dels ock
enligt punkten 4 att på annat sätt främja sammanslutningens verksamhet.
Att icke varje än så ringa penningbidrag — t. ex. prenumeration på en av
60
Kungl. Majsts proposition nr 264.
sammanslutningen utgiven tidning — kan anses falla under förbudet i punkten
3 synes uppenbart; endast där bidraget har karaktär av understöd lärer
bestämmelsen vara tillämplig. Detta framgår ock av ordalagen i punkten 3.
Däremot synes det icke vara fullt tydligt vad som åsyftas med uttrycket »på
annat sätt främja sammanslutningens verksamhet» uti punkten 4. Det är
önskvärt att även denna bestämmelse begränsas till att omfatta allenast sådant
främjande av sammanslutningen som kan likställas med understöd. Med
hänsyn härtill förordas att bestämmelsen i punkten 4 inarbetas i nästföregående
punkt, som då lämpligen kan avfattas sålunda att därigenom förbjudes
att med penningar eller på annat sätt understödja sammanslutningen.
3 §.
Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att tjänsteman i statens eller
kommuns tjänst, som bryter mot lagen, må avsättas eller suspenderas, ändå
att han fälles till ringare straff än straffarbete, lärer sakna motstycke i gällande
lagstiftning och gå utöver vad som kan anses påkallat av omständigheterna.
I det avseende varom här är fråga synes stadgandet i 25 kap. 20 §
första stycket strafflagen erbjuda tillräckligt korrektiv, och om så icke anses
vara förhållandet, bör —- såsom justitiekanslersämbetet framhållit — i varje
fall den ifrågasatta bestämmelsen begränsas att avse allenast sådana tjänstemän,
beträffande vilka en överträdelse av lagen framstår såsom särskilt betänklig.
I detta sammanhang må framhållas, att 17 § polisreglementet för
riket lämnar möjlighet att på disciplinär väg med suspension eller avsättning
bestraffa i reglementet avsedd befattningshavare vid polisväsendet även för
annan brottslig gärning än tjänstefel.
Vad angar stadgandet i andra stycket att den brottsliges egenskap av tjänsteman
städse skall anses såsom försvårande omständighet lärer det icke vara
lämpligt att i detta avseende inskränka domstolarnas prövningsrätt genom en
schablonartad regel, som skulle komma att vinna tillämpning på fall av högst
olikartad beskaffenhet.
På grund av vad sålunda anförts hemställes att andra stycket måtte utgå.
6 §•
Enligt första punkten skall polisman lägga beslag dels å egendom som skäligen
kan antagas vara förverkad enligt den föreslagna lagen, dels ock å vapen,
ammunition, utrustning eller dylikt vars ägare icke är känd eller icke
kan anträffas. Emellertid synes även i det senare fallet beslagsrätt enligt lagen
icke böra äga rum, med mindre det anträffade kan antagas vara förverkat
pa grund av lagens bestämmelser. Ofta lärer väl redan den omständigheten
att ägaren till godset icke är känd eller icke kan anträffas utgöra tillräcklig
anledning till sådant antagande, men så behöver ej alltid vara fallet.
Det hemställes alltså att avfattningen av första punkten jämkas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.
61
Slutbestämmelsen.
Då lag i ämnet icke torde kunna promulgeras förrän i juni månad samt
före lagens ikraftträdande någon tid bör stå till buds för upplösande av förefintliga
sådana sammanslutningar som avses i lagen, hemställes att dagen
för lagens ikraftträdande framflyttas.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regemten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 april 1934.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 april 1934
avgivna utlåtande över det den 6 i samma manad till lagrådet remitterade förslaget
till lag om förbud mot vissa sammanslutningar.
Föredraganden redogör för innehållet i utlåtandet och anför:
_ Lagrådet har till en början uttalat, att det — för att på ett så tidigt stadium
som möjligt kunna ingripa mot de ansatser till kårbildning av samhällsfarlig
art, som hos oss kommit till synes —- otvivelaktigt kan vara av
betydelse, att en lagstiftning som möjliggör ett sådant ingripande genomföres
utan uppskov.
Lagrådet har vidare framhållit betydelsen av att myndigheterna förfoga
över maktmedel, tillräckliga för att i ett kritiskt läge snabbt och effektivt
nedslå varje angrepp mot samhällsordningen. I anslutning härtill har lagrådet
beträffande 1 § framställt den erinran att det icke med erforderlig
tydlighet framgår, i vad mån förslaget är avsett att beskära myndigheternas
rätt att vidtaga anordningar för att förstärka den ordinarie polismakten med
därför ägnade frivilliga krafter ur den civila befolkningens led. På anförda skäl
har lagrådet funnit nödvändigt, att till paragrafen göres ett tillägg, varigenom
lagen förklaras icke gälla sammanslutning som i enlighet med polismyndighets
föreskrifter står till dess förfogande för ordningens upprätthållande.
Lagradets mening är tydligen att det i första stycket begagnade begreppet
sammanslutning är så vidsträckt att det under vissa förhållanden skulle kunna
träffa även en sådan förstärkning av polismakten, som åstadkommits genom
att vederbörande polismyndighet själv ingått individuella överenskommelser
med personer att vid behov sta till polismaktens förfogande såsom reservpolismän
eller annorledes.
Såsom i remissprotokollet framhållits har lagförslaget ingalunda åsyftat
att lägga hinder i vägen för polismyndighet att träffa anstalter för förstärkning
av ordningsmakten på sist berörda sätt. Däremot har det föreslagna för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 264.
63
budet avsetts skola drabba på enskild väg tillskapade, under egen ledning
stående ordningskårer, även om de bildats med ändamål att stå till polismyndighets
förfogande.
För att i anslutning till lagrådets hemställan örn förtydligande av lagtexten
undanröja varje tvivel beträffande vederbörande polismyndighets befogenhet
att själv vidtaga erforderliga anordningar för förstärkande av ordningsmakten
i enlighet med vad i remissprotokollet förutsatts, har jag till paragrafen
fogat ett tillägg av innehåll att vad i första stycket sägs ej skall gälla av
polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående
förstärkning av ordningsmakten. Härmed torde vara tydligt uttalat, att
lagen icke är avsedd att lägga hinder i vägen för därtill eljest behörig myndighet
att träffa sådana anstalter, som äro erforderliga för polismaktens förstärkande,
och att personer, med vilka polismyndighet avtalar att de skola
stå till ordningsmaktens förfogande i förekommande fall, ej drabbas av straff
genom att sålunda ställa sig till disposition. Det gjorda tillägget kan däremot
ej tagas till intäkt för att godkänna på privat väg tillskapade ordningskårer
med uppgivet ändamål att biträda vid ordningens upprätthållande.
Vid 3 § har lagrådet hemställt, att andra stycket rörande det särskilda tjänstemannaansvaret
måtte utgå. Vad lagrådet till stöd härför anfört har emellertid
icke synts mig vara av beskaffenhet att föranleda ett frånträdande av
den ståndpunkt jag i detta hänseende intagit vid remissen till lagrådet. Jag
erinrar örn att nämnda ståndpunkt ansluter sig till de i remissprotokollet omförmälda
sakkunnigas förslag och att detta härutinnan lämnats utan erinran
av kommittén angående statsfientlig verksamhet och flertalet länsstyrelser.
I fråga örn 2 och 6 §§ samt beträffande slutbestämmelsen har lagrådet framställt
vissa detaljerinringar, som synts mig böra beaktas. I samband med de
ändringar, som på grund härav vidtagits i nämnda stadgande!!, har 7 § undergått
en redaktionell jämkning.
Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande ändrade
lagförslaget samt hemställer -—- under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder
av att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tid gått till ända
— att lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.