Kungl. Majlis proposition nr 260.
1
Nr 260.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av ett
institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag
inom näringslivet; given Stockholms slott den 6 april 1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 6 april 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt
företag inom näringslivet och anför därvid följande:
I sitt den 17 juni 1927 avgivna betänkande anförde 1924 års bankkommitté
— efter att hava fastslagit önskvärdheten av en förändring i rådande
förhållanden i fråga örn industriens och bankernas beroende av var
Bihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 260. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
andra — att kommittén på ett tidigare stadium av sitt arbete undersökt,,
huruvida möjligheten för ett företag att erhålla kredit i form av obligationslån
skulle underlättas genom inrättande av ett särskilt för ifrågavarande
kreditbehov avsett institut, som efter mönster av allmänna hypoteksbanken
och stadshypotekskassan förfogade över en viss statsgaranti
till stärkande av säkerheten för utfärdade obligationer. Sedan ifrågavarande
undersökning gjorts, hade emellertid förhållandena väsentligen förändrats,
närmast beroende på inträdd lättnad på kapitalmarknaden. Vid
sådant förhållande ville kommittén, som ansåg inrättandet av ett obligationskreditinstitut
av antytt slag icke böra ifrågakomma utan att ett verkligt
behov därav förelåg, icke framlägga något förslag i denna riktning
utan endast framhålla, att örn i en framtid förhållandena i förevarande
hänseende skulle förändras, frågan örn inrättande av ett dylikt institut
kunde upptagas till prövning.
I utlåtande den 5 januari 1933 över 1932 års banksakkunnigas den 8 december
1932 avgivna betänkande erinrade fullmäktige i riksbanken örn det
av 1924 års bankkommitté berörda spörsmålet rörande inrättandet av ett särskilt
kreditgivningsinstitut för näringslivets behov samt anförde, att frågan
örn ett organ för den långfristiga och den meddellånga kreditgivningen —
varmed betecknades den kreditgivning, som omfattar längre tid än den för
bankerna regelmässigt tillåtna kredittiden av ett år — syntes fullmäktige
vara av sådan betydelse, att, även örn den för det dåvarande icke kunde
finna sin lösning, dess upptagande dock icke borde allt för länge uppskjutas.
Fullmäktige i riksbanken hemställde därefter i skrivelse till chefen för
finansdepartementet den 24 november 1933 örn utredning i ämnet. Jämte
det fullmäktige i skrivelsen närmare utvecklade de skäl, vilka talade för
inrättande av ett särskilt organ för såväl långfristig som medellång kreditgivning
till företag inom näringslivet — därvid med långfristig kreditgivning
betecknades krediter på längre tid än tio år och med medellång
kreditgivning avsåges krediter löpande från ett till tio år — angåvos
i skrivelsen tillika särskilda fall, då en dylik kreditgivning lämpligen
kunde tillgodoses genom det ifrågasatta institutet.
Över fullmäktiges framställning inhämtades utlåtande från bankoch
fondinspektionen, som förklarade sig tillstyrka en utredning av förevarande
fråga under uttalande bland annat, att en särskild anledning till
att en sådan utredning omedelbart igångsattes och även påskyndades vore
det för upplåning på lång sikt förmånliga ränteläget, varav det tilltänkta
kreditorganet, därest detsamma komme till stånd i en nära framtid, och
indirekt även dess klientel kanske skulle kunna profitera.
Den sålunda väckta frågan anmäldes inför Kungl. Maj:t den 3 januari
1934. I yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag erinrade jag därvid
bland annat, hurusom statsmakterna i syfte att åstadkomma en sanering av
bankväsendet vidtagit åtgärder, ägnade att försvåra kreditgivning på läng
-
3
Kungl. Majits proposition nr 260.
re tid, och att såsom följd härav det syntes vara en det allmännas uppgift
att tillse, att möjlighet bereddes näringslivet att vid sidan av affärsbankerna
kunna påräkna en kreditgivning av nu nämnt slag, som motsvarade
det legitima behovet. För sådant ändamål borde i första hand undersökas
möjligheten av och förutsättningarna för inrättandet av ett särskilt
institut för långfristig och medellång kreditgivning av ifrågavarande slag.
Jag förordade alltså, att en utredning i överensstämmelse med vad fullmäktige
i riksbanken hemställt omedelbart igångsattes.
Med avseende å de allmänna riktlinjerna för utredningsarbetets bedrivande
anförde jag vidare till statsrådsprotokollet:
Den ledande principen för institutets verksamhet synes böra vara att
tillhandagå med sådan kreditgivning, som ur såväl allmän som enskild
synpunkt är önskvärd men som på grund av banklagens bestämmelser och
den nu rådande situationen ej kan komma till stånd genom bankerna. Det
ligger i sakens natur, att de företag, som sålunda i främsta rummet kunna
tänkas ifrågakomma som kredittagare, äro de mindre och medelstora. Beträffande
frågan, huruvida institutet må kunna anlitas för kreditgivning
åt exportörer för finansiering av beställningar, för vilka köparen betingat
sig längre tids kredit, vill jag framhålla, att det icke synes lämpligt att
redan nu avvisa möjligheten till sådant understöd åt exportindustrien utan
att det tvärtom väl låter tänka sig att kreditinstitutet just på detta område,
direkt eller indirekt, kan ha en viktig uppgift att fylla. Uppenbart
är, att under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden upptagandet,
genom äldre eller nybildade företag, av nya tillverkningar är värt understöd
i form av kredit i den mån tillverkningen motsvarar ett verkligt behov
oell verksamheten är organiserad efter sunda ekonomiska principer.
Med hänsyn till arten av det kreditbehov, varom fråga är, får tydligen
institutets verksamhet ej bindas genom förbud mot ali sådan kreditgivning,
som kan vara förbunden med någon risk. Denna synpunkt blir av
betydelse dels då det gäller att fastställa mot vilka slag av säkerheter kreditgivning
må äga rum, dels ock vid organisationen av företagets ekonomiska
underlag. I sistnämnda hänseende torde kunna tänkas ett system,
som åsyftar riskens fördelning i möjligaste mån mellan olika förlagsgivare.
Sannolikt kommer emellertid utredningen att giva vid handen,
att en finansiering av kapitalbehovet utan medverkan i betydande omfattning
från statens sida icke är möjlig. Huruvida härvid en samverkan
mellan staten och enskilda kan ifrågakomma är ett spörsmål, som, där
under utredningen så befinnes önskvärt, må upptagas till undersökning.
Bland de spörsmål, som under utredningen böra komma under övervägande,
är vidare frågan örn förhållandet mellan det ifrågasatta_ kreditfnstitutet
och affärsbankerna. Alldeles uteslutas måste den möjligheten,
att institutet kan komma att gå bankerna tillhanda med att från dem
avlyfta krediter, som numera innebära farliga engagemang. Det låter
emellertid tänka sig, att fall kunna förekomma, då en ur allmänna synpunkter
lämplig ny kreditgivning med hänsyn till en tidigare åt samma
företag beviljad kredit icke kan på ett tillfredsställande sätt ordnas utan
att jämväl den äldre krediten övertages av kreditinstitutet. Jag syftar
härmed särskilt på de svårigheter, som kunna tänkas uppstå i fråga örn
tillhandahållande av säkerhet för den nya krediten. Ett naturligt arrangemang
synes under alla omständigheter vara, att därest institutet
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
övertager en äldre bankkredit, bankens risk för engagemanget, där säkerheten
för krediten icke kan anses fullgod, icke avlyftes utan kvarstår i
form av ett bankens ansvarsåtagande för kreditskulden gent emot den
nye kreditgivaren.
I enlighet med min hemställan bemyndigade Kungl. Majit chefen för
finansdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga med uppdrag att,
i enlighet med de av mig angivna riktlinjerna, verkställa utredning och
avgiva förslag i fråga örn inrättande av ett institut för långfristig och
medellång kreditgivning åt företag inom näringslivet.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga
ledamoten av riksdagens första kammare generaltulldirektören N.
R. Wohlin, ledamoten av samma kammare banko fullmäktigen J.
E. Björnsson, förre verkställande direktören i allmänna svenska
elektriska aktiebolaget J. S. Edström, verkställande direktören i aktiebolaget
Götaverken H. G. E. Hammar, verkställande direktören i Kooperativa
förbundet Albin Johansson, expeditionschefen N. J. E. Quensel,
förre bankdirektören C. Trygger och vice verkställande direktören i
Stockholms enskilda bank Marcus Wallenberg J:r. Tillika uppdrog jag
åt generaltulldirektören Wohlin att såsom ordförande leda de sakkunnigas
arbete.
De sakkunnigas utredning och förslag. I ett den 14 februari 1934 avgivet
betänkande hava de sakkunniga framlagt resultatet av den i anledning
av berörda uppdrag verkställda utredningen. Betänkandet jämte
därvid såsom bilagor fogade tre promemorior torde få såsom bilaga fogas
vid statsrådsprotokollet (Bilaga C). Med hänvisning i fråga örn detaljerna
till denna bilaga torde jag här få lämna en översikt av betänkandets
innehåll.
De sakkunniga hava inledningsvis återgivit det anförande till statsrådsprotokollet,
vari angivits riktlinjerna för ifrågavarande utredningsuppdrag
(sid. 7—12 i betänkandet). Därefter lämnas — under särskilt beaktande
av statsmakternas åtgärder på området — en framställning rörande
arten och omfattningen av de uppgifter, som under innevarande århundrade
ansetts böra tillkomma bankerna med avseende å kapitalanskaffningen
för näringslivet (sid. 12—16). Vidare beröres, hurusom staten såväl
direkt — bland annat genom utlämnande av lån från vissa fonder —
som ock indirekt — genom sin medverkan till bildandet av hypoteks- eller
kreditkassor av olika slag — tagit del i kapitalanskaffningen åt näringslivet
(sid. 16—18). I en vid betänkandet fogad bilaga lämnas härutöver
en närmare redogörelse för vissa av de omförmälda lånefonderna (sid. 48
—49). Slutligen lämnas i särskilda bilagor till betänkandet dels en sammanfattning
av gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit
(sid. 49—50), dels ock en redogörelse för vissa utländska institut
för långfristig och medellång kreditgivning (sid. 50—54).
I fråga örn behovet av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning
hava de sakkunniga (sid. 19—21) angivit, hurusom hos bankerna
kan förväntas en ökad obenägenhet att lämna krediter, som ej kunna tän
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
kas bliva återbetalda på jämförelsevis kort tid, och att såsom följd härav
det får antagas, att företagare inom näringslivet skola se möjligheterna
till erhållande av krediter, vilka kunna beräknas bliva utestående en
längre tidrymd, alltmera minskade. Bland tänkbara anordningai löi tillgodoseende
av ett kreditbehov av sist angivna slag finna de sakkunniga
utvägen att med statens medverkan inrätta ett särskilt institut lör meoelläng
och långfristig kreditgivning erbjuda sig såsom den lämpliga lösningen.
Ett sådant institut skulle i huvudsak bygga sin kapitalanskaffning
på utgivning av skuldförbindelser med lång åter betalningstid men
däremot icke bliva beroende av inlåning på kort tid från allmänheten.
De sakkunniga ingå härefter (sid. 22—23) på de krav, som ur soliditetssynpunkt
böra ställas på det ifrågavarande institutet. I sådant hänseende
framhålles, att institutet i sin reguljära kreditgivning icke bör taga andra
risker än sådana, som vid en utlåningsrörelse på längre tid äro att anse
såsom normala. Sålunda bör vid kreditgivningen icke tågås annan hänsyn
till förhållandena på arbetsmarknaden än som är förenlig nied en ur
risksynpunkt betryggande prövning av de ställda säkerheterna; och institutet
bör icke ikläda sig några iöretagarrisker. Såsom senare skall beröras
hava de sakkunniga emellertid anvisat en utväg att i särskild ordning
sörja för viss kreditgivning till företag, vilka visserligen icke kunna
lämna erforderliga säkerheter men vilka dock av sociala eller andra hänsyn
böra komma i åtnjutande av kredit.
Börande de sakkunnigas uppfattning angående fördelarna ur näringslivets
synpunkt av det nya kreditinstitutet ma hänvisas till betänkandet
sid. 23—25. ..... .
Ä sid 25—29 i betänkandet behandlas närmare de onka kreditand amal,
som institutet lämpligen borde tillgodose. Under hänvisning i övrigt till
de sakkunnigas framställning härutinnan, må här allenast omnamnas, att
institutet angivits lämpat för kreditgivning i första hand till_ fasta anläggningar
och för möjliggörande av rationalisering av diiften inom företåg
på skilda områden. I och för sig har vidare hinder icke ansetts mota
vare sig mot en överflyttning från bankerna till institutet av lan, vilka
i verkligheten örn än ej till formen äro att betrakta som bundna, ellet
mot kreditgivning åt skeppsvarv eller andra exportindustrier. Dock har
därvid betonats, att kravet på betryggande säkerhet icke i något av berörda
fall får eftergivas. Med avseende å initialkrediter, d. v. s. krediter
som avse att möjliggöra igångsättande av en rörelse, har framhållits, att
det nya kreditinstitutet för det fall att betryggande säkerheter icke forefinnas
ej bör ikläda sig den med sådan kredits beviljande förenade risken
men väl kan på förhand ställa i utsikt att övertaga anloggningskredit i
detsamma, sedan detta genom mera tillfällig bankkredit kommit till stund
och kan erbjuda erforderliga säkerheter.
I fråga örn grunderna för institutets organisation och verksamhet framhålla
de sakkunniga till en början (sid. 30), att — örn än det mäste anses
nödvändigt att staten täger initiativet till institutets bildande och i första
hand bidrager till finansieringen av dess kapitalbehov — det i allt fall är
synnerligen önskvärt, att bankerna härvid lämna sin medverkan. Med
hänsyn härtill hava de sakkunniga vid sin planläggning av institutets
organisation utgått från att bankerna borde taga del i detsamma.
På sätt förut berörts, hava de sakkunniga avsett, att anskaffandet av
medel för institutets rörelse bör ske genom upplåning, företrädesvis genom
emitterande av obligationer. Inlåning fran allmänheten på räkning,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 260-
som av bank allmänneligen begagnas, skulle däremot icke ifrågakomma.
Efter att havn omnämnt, att institutet sålunda icke komme att bliva underkastat
de i banklagen meddelade bestämmelserna för bankbolag, framhålla
de sakkunniga (sid. 31), att man vid sådant förhållande kunde tänka
sig två olika former för institutet, den ena en kassa i likhet med exempelvis
Svenska bostadskreditkassan och Svenska skeppshypotekskassan och
den andra ett aktiebolag. De sakkunniga anse, att aktiebolagsformen i
valet mellan dessa båda vägar ställer sig som den mest naturliga. Genom
att välja en sådan lösning skulle ernås bland annat, att institutet automatiskt
komme att falla under aktiebolagslagens bestämmelser, vilket i sin
tur skulle medföra, att särskild lagstiftning för institutets inrättande icke
bleve behövlig. I detta sammanhang framhålles vidare, att med valet av
aktiebolagsformen låter sig bäst förena, att något solidariskt ansvar för
låntagarna icke förekommer.
I anslutning till vad nu angivits uttala de sakkunniga, att de för institutets
organisation och rörelse erforderliga grundläggande bestämmelserna
böra införas i institutets bolagsordning, varemot reglerna för utlåningsrörelsen
jämte åtskilliga förvaltningsföreskrifter m. m. böra äga sin plats
i ett till bolagsordningen anslutet reglemente. Bolagsordningen bör enligt
de sakkunniga underställas Konungen för fastställelse, och ändring i
densamma bör icke kunna göras utan Konungens tillstånd. Reglementet
åter bör utfärdas av Konungen. Av de sakkunniga upprättade förslag till
bolagsordning och reglemente återfinnas i betänkandet å sid. 40—47, vartill
jag torde få hänvisa.
_ Med avseende å det kapital, som institutet bör kunna ställa till näringslivets
förfogande, hava de sakkunniga stannat vid att tänka sig ett belopp
å omkring sextio miljoner kronor, varav 8 miljoner kronor borde motsvaras
av aktiekapital och återstoden borde anskaffas genom upplåning
(sid. 32).
De sakkunniga förorda, att staten skall äga minst fem åttondelar av
antalet aktier i bolaget, d. v. s. att staten i bolaget tecknar aktier till ett
nominellt belopp av minst 5 miljoner kronor. Återstoden, d. v. s. högst
tre åttondelar av antalet aktier eller ett belopp av 3 miljoner kronor bör
vara det belopp, som avses för enskilda. Med visst undantag, som skall
i det följande beröras, anse de sakkunniga anledning icke förefinnas att
bereda även andra enskilda än bankerna rätt att teckna aktier (sid. 32).
Med avseende å den upplåning, som jämte aktiekapitalet är erforderlig
för institutets verksamhet, utgå de sakkunniga från att staten till stärkande
av säker]] eterna för upplåningen skall vara villig ställa en garantieller
grundfond i statsobligationer till förfogande. Dessa obligationer
skola alltjämt tillhöra staten, som dock ej bör äga för annat ändamål förfoga
över dem, förrän det blivit utrönt, att obligationerna icke vidare äro
erforderliga för sitt omförmälda ändamål (sid. 32).
Beträffande institutets rätt till upplåning framhålles (sid. 32—33), att
denna synes böra relativt starkt begränsas. I sådant hänseende föreslås,
att institutet icke må ikläda sig förbindelser i större omfattning än att
sammanlagda kapitalbeloppet av dem uppgår till fyra gånger beloppet
av garantifonden, med vilken emellertid reservfonden — sedan medel kunnat
avsättas till en sådan fond — bör likställas.
Med sålunda angivna utgångspunkter i fråga om storleken av det för institutet
erforderliga kapitalet, storleken av dess aktiekapital och upplåningsrättens
förhållande till den statliga garantifonden föreslå de sakkunniga,
att sistnämnda fond bestämmes till 12 miljoner kronor (sid. 33).
Kungl. Majlis proposition nr 260. <
Vad angår institutets utlåning srörelse uttala de sakkunniga elen uppfattningen,
att lån enilast då särskilda omständigheter därtill föranleda
böra utlämnas på tid, som överstiger tio år. Institutet skulle salunda såsom
regel icke tillgodose behovet av s. k. långfristig kredit utan lä till
väsentlig uppgift att meddela s. k. medellång kredit (sid. 33). ^ s
Under erinran att föremålet för institutets lånerörelse är att åt näringsidkare
inom riket lämna lån mot säkerhet, som finnes betryggande förutsätta
de sakkunniga (sid. 34), att lån i regel icke må beviljas till högre
belopp än femtio procent av säkerhetens uppskattade värde.
De sakkunniga framhålla vidare (sid. 34—35), att det funnits lämpligt
att principerna för en skälig riskfördelning komme till uttryck i reglementet.
Föreskrifter härutinnan återfinnas i § 10 i reglementet.
Körande förfarandet med avseende å uppkommen vinst torde fa hanvisas
till de sakkunnigas framställning å sid. 35 i betänkandet jämte vv i
och 17 i de sakkunnigas förslag till bolagsordning.
Beträffande institutets ledning och revisionens anordnande foresta de
sakkunniga (sid. 35—36), att antalet styrelseledamöter bestämmes till atta.
Av dessa böra de flesta utses av staten. Sålunda bör gälla, att bank eller
banker, som äga aktier i institutet, skola vara berättigade att särskilt tor
sig utse högst tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter for dem, varvid
staten alltså kommer att erhålla bestämmanderätten i fråga örn minst
fem styrelseledamöter jämte suppleanter för dem. Vidare böra väljas två
revisorer — en av dessa av de aktieägande bankerna, därest de sa önska
_ varjämte ytterligare en revisor bör utses av bank- och fondmspektio
nen.
Däremot har icke ansetts erforderligt, att institutet skulle stå under
överinseende av bankinspektionen. Beträffande styrelsens beslutanderä
föreslås slutligen (sid. 36) bestämmelser örn kvalificerad majoritet vid avgörande
av vissa viktigare ärenden, bland annat frågor angående hevi
jande och upptagande av lån. ..... „
De sakkunniga hava (sid. 36—37) till särskild behandling upptagit flugan
örn möjligheten för en bank som är aktieägare i företaget att avhända
sig sitt aktieinnehav. Härvid skulle det till en början stå banken fritt
att överlåta aktierna å annan bank. Emellertid anse de sakkunniga rimligt,
att banken även skall kunna påfordra, att staten löser aktierna till
sig. I så fall vore det å andra sidan naturligt, att även staten tillerkändes
rätt att påfordra inlösen av de enskildas aktier. Närmare bestämmelser
örn rätt i nämnda hänseenden ävensom om beräkning för sådant fall
av lösesumman för aktie hava upptagits i § 6 i förslaget till bolagsordning.
Med tanke särskilt på ett sådant fall, att de aktieägande bankerna
mera allmänt skulle vilja till staten överlåta sina aktier, hava de sakkunniga
— såsom tidigare antytts - därjämte förordat, att Kungl. Majit skall
äga befogenhet att, till ett antal av högst fyra, godkänna även andra an
banker såsom aktieägare vid sidan av staten. Enligt gällande aktiebolagslag
måste nämligen antalet aktieägare i ett aktiebolag vara minst fern.
Såsom tidigare berörts hava de sakkunniga velat anvisa en utväg att
* särskild ordning förmedla kreditgivning till företag, vilka visserligen
icke kunna lämna säkerheter enligt härom i reglementsförslaget intagna
bestämmelser men vilka kunna befinnas ur olika synpunkter värda understöd
i form av kredit. I detta hänseende föreslås (sid. 37) en sådan anordning,
att institutets styrelse skall kunna åtaga sig att, mot skälig ersättning’
till bolaget, för det allmännas räkning och enligt av Konungen
meddelade bestämmelser, vid sidan av bolagets angelägenheter, handhava
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
utlåning åt näringsidkare i riket med användande av medel, som av staten
i särskild ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål
Vissa föreskrifter härutinnan hava upptagits i § 18 i förslaget till bolagsordning.
Under framhållande att de sakkunniga icke ansåge sig kunna mera i detalj
ingå på de olika slag av med företagarrisk förenade krediter, som
jämlikt denna bestämmelse skulle kunna av institutets styrelse beviljas
angivas i betänkandet (sid. 38) vissa slag av krediter, som i förevarande
hänseende äro att uppmärksamma. Därest emellertid av någon anledning,
som undandragit sig bedömande, svårigheter skulle uppstå för institutets
styrelse att påtaga sig sådana uppgifter som avses i § 18 i bolagsordningen,
anse de sakkunniga, att frågan örn kreditgivning som i samma
paragraf åsyftas bör på annat sätt finna en lämplig lösning.
Vad angår institutets inre organisation bar anordnandet härav ansetts
belt böra hilva en bolagsledningens uppgift (sid. 39).
Betänkandet utmynnar i en hemställan, att åtgärder från statsmakternas
sida måtte vidtagas för inrättande av ett kreditinstitut för medellång
och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet, byggt på i betänkandet
utvecklade samt i de därvid fogade förslagen till bolagsordning
och reglemente närmare angivna grunder.
Yttranden över betänkandet, över de sakkunnigas betänkande hav»
yttranden efter remiss avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium, varjämte
yttranden avgivits, till bank- och fondinspektionen av svenska bankföreningens
styrelse och till kommerskollegium av Sveriges industriförbund, Sveriges
allmänna exportförening, svenska trävaruexportföreningen, fullmäktige
i järnkontoret och Stockholms handelskammare. Slutligen bar patent-
och registreringsverket yttrat sig över de i betänkandet intagna förslagen
till bolagsordning och reglemente.
Jag anhåller nu att få lämna en sammanfattande redogörelse för de
uttalanden, som gjorts i dessa yttranden.
I allmänhet förutsättes i yttrandena, att för näringslivet föreligger ett
visst behov av ett särskilt institut för mera fast kreditgivning. Ett dylikt
institut skulle, enligt vad i vissa yttranden särskilt angives, vara till gagn
exempelvis för medelstora och mindre företag ävensom för sådan exportrörelse,
som vid leveranser nödgas medgiva längre krediter. Uttalanden i
motsatt riktning göras emellertid i reservationer till de av riksgäldskontoret
samt bank- och fondinspektionen avgivna yttrandena ävensom av
fullmäktige i järnkontoret.
I nyssnämnda reservationer anföres, att reservanterna icke kunna finna,
att de anförda motiven för bildandet av det planerade kreditinstitutet tillräckligt
bestyrka att ett verkligt behov för närvarande föreligger, och
(fetta, så mycket mindre, som de förhallanden varifrån de sakkunniga utgått
vid uppgörandet av förslaget, synas vara alltför mycket influerade
av det nuvarande abnorma tidsläget på det ekonomiska området. Det vill
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
därför synas, som om genomförandet av planen på ett kreditinstitut för
det avsedda ändamålet borde anstå, åtminstone så länge, att mera normala
tider inträtt oell det då efter förnyat övervägande verkligen visat
sig, att ett behov i förevarande hänseende föreligger.
Fullmäktige i järnkontoret säga sig icke hava någon som helst erfarenhet
utav, att inom vårt land livsduglig industri, som kunnat prestera
tillfredsställande säkerheter, behövt sakna möjligheter att emot dessa säkerheter
förskaffa sig kredit. Den omständigheten, anföres vidare, att
krediten av en bank icke beviljats för mera än viss kortare tid och sålunda
formellt varit att betrakta såsom kortfristig, torde icke i och för sig
behöva giva anledning till skapande av något särskilt kreditinstitut för
»medellång» och »långfristig» kredit, då det ju är ett känt faktum, att
omsättningar av dylika formellt kortfristiga krediter nära nog aldrig
torde hava förvägrats, så framt icke säkerheterna försämrats eller någon
reell anledning till tvivel örn företagets sundhet förelegat. Särskilt under
den konjunktur, som nu råder, och som i hög grad präglats av ett enormt
penningöverflöd hos redan existerande kreditinrättningar och av betydande
svårigheter för dessa att vare sig på kortare eller längre tid placera
penningar, är det ägnat att i någon mån förvåna, att särskilda åtgärder
ansetts behövliga för att ytterligare underlätta möjligheterna att
erhålla kredit. Fullmäktige hava sålunda svårt att föreställa sig, att det
nu framlagda förslaget motiveras av något verkligt behov.
Bankföreningens styrelse finner sig böra vitsorda att, rent logiskt sett,
vårt banksystem, sådant det blivit utformat, kan anses förete i viss mån
en lucka, nämligen i fråga örn tillgodoseendet av vissa sådana kreditbehov,
som den föreslagna kreditanstalten avser att fylla. En annan fråga
är, huruvida omständigheterna, sådana de faktiskt föreligga, äro av den
beskaffenhet, att det kan anses tillräckligt påkallat att vidtaga en åtgärd
av den beskaffenhet, som här föreslås, och att göra det just nu. Styrelsen
fortsätter:
Härutinnan må till en början erinras örn de stora krediter av reellt sett
långvarig natur, som för närvarande finnas hos affärsbankerna. Såsom
de sakkunniga betona, kan det ej vara tal örn, att dessa krediter skulle
utan vidare överflyttas från bankerna till det nya kreditinstitutet. Däremot
har den mening uttalats, att sådan överflyttning även av riskbetonade
krediter borde kunna komma till stånd under villkor att den förut
engagerade banken iklädde sig ansvar för de överflyttade krediterna
gentemot institutet. Man har framhållit, att en sådan anordning skulle
kunna bland annat från likviditetssynpunkt vara till fördel för vederbörande
bank. I anledning härav torde det böra framhållas, att, i den
mån formligt beviljande av långfristig kredit bör anses ligga utanför
affärsbankernas verksamhet, detsamma synes böra vara förhållandet i
fråga om tecknande av garanti för långfristig kredit, som av annan beviljas.
Onekligen föranleder det nu berörda uppslaget till den fråga, huruvida
måhända icke den enklaste lösningen av det av de sakkunniga behandlade
problemet vore att vidga affärsbankernas verksamhetsområde
till att i viss utsträckning omfatta beviljandet vid behov av även till formen
långfristiga krediter åt näringsföretag, därvid såsom motvikt borde
förutsättas anordningar av bankerna för erhållande jämväl av långfristig
inlåning. Exempel från utlandet på sådan ordning saknas icke.
Vidare bör i detta sammanhang påminnas därom, att tillgången på pen
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
uingar hos bankerna sedan länge tillbaka är överflödande riklig. Givetvis
kan ett sådant förhållande snart nog ändras, om ock det måhända är
mest sannolikt, att ändringen kommer att försiggå ganska långsamt. Det
nu lådande tidsläget är i varje fall icke sådant, att lösningen av det uppställda
spörsmålet bör anses vara av utomordentligt brådskande beskaffenhet.
Annorledes skulle förhållandet härutinnan vara, för den hänbelse
det föreslagna kreditinstitutet skulle vara avsett att i första hand
fungera såsom ett medel att söka genom artificiella åtgärder åstadkomma
en lyftning av de allmänna konjunkturerna. Styrelsen konstaterar emellertid
med tillfredsställelse, att de sakkunniga taga bestämt avstånd från
varje tanke på att det nya institutet skulle äga att vid sin kreditprövning
luta sig ledas av andra synpunkter än sådana, som böra anses vara i ordets
verkliga mening affärsmässiga.
Spörsmålet, huruvida andra utvägar än den i betänkandet anvisade bort
ifrågakomma för tillgodoseende av nu ifrågavarande kreditbehov, beröres
jämväl i andra yttranden. Sålunda uttalar Stockholms handelskammare,
att ett ställningstagande till denna fråga borde hava föregåtts av en allsidigare
och mera djupgående utredning än som kunnat verkställas under
den tid, som stått de sakkunniga till buds. Vidare må nämnas, att industriförbundet
- under beklagande att, enligt de sakkunnigas uppgift,
förutsättningar saknades för bildande av ett kreditinstitut med nu avsett
syfte, helt grundat på enskild företagsamhet och i anslutning till affärsbankerna
framhåller, att en sådan organisation säkerligen vore bäst
ägnad att sköta en lånerörelse av ifrågavarande art och gåve de största
möjligheter till ett gagnrikt samarbete mellan de olika kreditgivande
organen.
I de flesta yttrandena lämnas emellertid förslaget om inrättande av ett
kreditinstitut, anordnat på sätt som av de sakkunniga angivits, i stort''
sett utan erinran.
En väsentlig modifikation i de uppgifter, som skulle tillkomma institutet,
ifrågasättes dock av trävaruexportföreningen. Under framhållande
att de föreslagna grunderna för institutets anordnande icke gåve en tillräcklig
garanti för bankernas medverkan, förordar föreningen en anordning,
varigenom bankerna skulle bliva mellanhänder mellan kreditinstitutet
och de lantagande affärsföretagen. Härutinnan atif öres närmare:
Två vägar synas härvid tänkbara. Den ena att en bank, sedan den på
begäran av sin kund funnit skäl föreligga för beviljandet av en långtidskredit
och prövat erbjuden säkerhet vara fullt nöjaktig, hos kreditinstitutet
mot avlämnande av sin länsförbindelse och den av kunden
ställda säkerheten upptoge lan till motsvarande belopp att därefter kunden
tillhandahållas. Eller, den andra, att banken under enahanda förutsättningar
blott förmedlade lån från institutet till kunden och i samband därmed
åtoge sig subsidiärt ansvar för låneskuldens gäldande.
Efter att hava framhållit, att under nu angivna förutsättningar någon
solidarisk ansvarighet för bankerna och affärsföretagen gentemot institutet
icke torde böra ifrågakomma, fortsätter föreningen:
Fördelarna av nu antydda system, vilkendera av de två vägarna än väljes,
torde ligga i öppen dag. Kreditsäkerheten prövades i främsta rum
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
niet och under ett i hög grad verksamt ansvar av den, som hade bästa
inblicken i företaget, nämligen banken. Institutets prövningsrätt kunde
inskränkas till en mera formell sådan, och institutet skulle undgå att,
såsom väl det föreliggande förslaget förutsätter, följa och kontrollera de
låntagande företagens verksamhet under kredittiden. Ilen vidlyftiga och
kostbara organisation, som de sakkunnigas förslag nödvändiggör, skulle
alltså bliva onödig; ett minimum av administration erfordrades. Såsom
följd härav och under antagande att institutet självt endast gradvis genom
utsläppande av obligationer anskaffade sitt rörelsekapital skulle lån
från institutet kunna utlämnas till avsevärt lägre ränta än den enligt
förslaget tänkbara, och detta kanske i så hög grad att därigenom till
största delen täcktes den förmedlings-, garanti- eller annan provision, som
av banken komme att uttagas. Även örn till följd av denna provision lånet
bleve något dyrare än ett direkt lån hos institutet, så borde nackdelen
därav uppvägas av den av de sakkunniga framhållna fördelen för företagaren
av ett fast lån till fast ränta, även örn den senare skulle vara
något högre än eljest. Systemets kanske största fördel skulle dock ligga
däri att företagaren i känslan av att han hade sin banks stöd i kreditgivningen
vunne tryggheten att hava även efter låneaffären bevarat sin banks
förtroende, varförutan lian säkerligen skulle mer cili en gang betänka sig.
innan lian inläte sig därpå. Och genom bankens intresse av att medelst
sin redan befintliga organisation fortlöpande och noga följa företagarens
verksamhet skulle denna övervakning bliva till nytta även för institutet.
Ett kreditinstitut av den beskaffenhet, som sålunda helt flyktigt antytts,
skulle givetvis vara renodlat och således ej kunna belastas med uppgifter
av annan art än den rent affärsmässiga. Att detta i sig själv skulle innebära
en fördel i jämförelse nied den blandning av uppgifter, som de sakkunniga
för att tillmötesgå vissa intressen ansett sig böra förorda, synes
uppenbart. Särskilt uppgifter av politisk och social art torde böra hållas
fjärran från det rent affärsmässiga. Detta senare kan eljest lätt förryckas.
Därest den sålunda utvecklade tanken ej kunde förverkligas, förordar
föreningen, att fördelningen av aktiekapitalet måtte bliva en gång för
alla fastställt, exempelvis genom en serie A-aktier, tillhöriga staten, och
en serie banker tillhörande B-aktier, vilka skulle kunna överlatas endast
från bank till bank. samt att lösningsrätt och lösningsskyldighet i fråga
örn utgivna aktier bortfölle. I sammanhang härmed syntes eiven fördelningen
av antalet ledamöter i styrelsen böra göras last och ej, såsom föreslagits,
bliva beroende av överenskommelse mellan staten och de aktieägande
bankerna.
Frågan om skyldighet, respektive rätt för staten att inlösa aktier i institutet
har uppmärksammats Siven i andra yttranden. Salunda uttalar
kommerskollegium — i anslutning till betänkligheter som anförts i några
av yttrandena till kollegium — att § (i i förslaget till bolagsordning bör
omformuleras så, att lösningsrätt för aktie som äges av bank endast ina
tillkomma annan bank. \ tterligare anmärkes av bank- och f ondinspektiemen,
att nyssnämnda paragraf, innefattande viss inskränkning i rätten
att förfoga över aktie i bolaget, icke synes stå i full överensstämmelse med
bestämmelserna i 52 § gällande aktiebolagslag. Jämväl patent- och icgistreringsverket
anmärker, att bestämmelserna i § (> i förslaget till bolagsordning
strida mot nyssnämnda lagrum.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
Beträffande de sakkunnigas förslag att lån från institutet såsom regel
ej må beviljas för tid, som överstiger tio år, framhålles av fullmäktige i
riksbanken, att de sakkunniga härutinnan avvikit från vad i fullmäktiges
framställning i ärendet tidigare föreslagits. Med hänsyn till önskvärdheten
av att längre krediter meddelas först sedan en viss erfarenhet vunnits,
förorda fullmäktige emellertid i sitt yttrande, att den av de sakkunniga
föreslagna principen tills vidare lägges till grund för institutets verksamhet.
I förevarande hänseende har i övrigt anmärkning framställts allenast av
bank- och fondinspektionen.
Inspektionen förklarar sig alltjämt vara av den uppfattningen,
att åtgärder för tillgodoseende av det långfristiga kreditbehovet är ett
^ åtminstone lika hög grad som åtgärder för beredande av medellång
kredit, Enligt inspektionens mening borde därför i förslaget den
ändring ske, att långfristig kredit icke, såsom de sakkunniga tänkt sig,
angives såsom undantag. Det är här även att märka, anföres vidare,
att säkerheter, bundna genom av det tilltänkta bolaget på lång tid meddelade
krediter, vilka säkerheter ju även skola utgöra säkerhet för
av bolaget utfärdade obligationer, ofta bättre än hypotek för korta krediter
torde lämpa sig såsom underlag för dylika obligationer. Dennasynpunkt
ger inspektionen till och med anledning ifrågasätta, huruvida
icke meddelande av krediter på kortare tid än t, ex. fem år borde i regel
undantagas från bolagets uppgift. Det synes nämligen mera tillkomma
affärsbankerna att, lat vara i den ordning banklagen och bankernas bolagsordningar
medgiva, tillhandagå med den kreditgivning, som de
lånesökande företagen önska för sammanlagt allenast några få år.
De sakkunnigas förslag i § 18 i bolagsordningen angående möjlighet
för institutets styrelse att handhava viss särskild utlåning vid sidan av institutets
utlåningsrörelse bär föranlett uttalanden i åtskilliga yttranden.
Betänkligheter mot förslaget i denna del uttalas av rilcsgäldsfullmäktige,
som framhålla, att en låneförmedling av nu ifrågavarande slag i
allt fall bör hållas starkt isär från institutets egentliga verksamhet, så
att den obligationsköpande allmänheten förstår att skilja mellan dessa
två verksamhetsgrenar. Fullmäktige framhålla härutöver att, därest
lån av den art, att beslutandei’ätten nu tillkommer Kungl. Majit, skulle
överlämnas till ett till formen enskilt kreditinstitut, ingen bleve gentemot
riksdagen konstitutionellt ansvarig för de speciella utlåningsbesluten.
I de fall, där det nu är så ställt, att under statens kontroll stående
organ fått uppdrag att bestrida utlåning, är fråga om jämförelsevis
små belopp, och de låneutlämnande institutionerna hava helt och hållet
karaktären av statsorgan. Denna fråga tarvar enligt fullmäktiges mening
en ingående utredning, innan det är möjligt att överblicka innebörden
och konsekvenserna av den skisserade anordningen.
Bank- och fondinspektionen anmärker, att det icke kan vara lämpligt
att i bolagsordningen intaga en föreskrift i ett bolaget ovidkommande
ämne. Det måste här anses vara fråga örn ett uppdrag till styrelsens
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
ledamöter av rent personligt slag, oell det synes därför icke heller vara
riktigt, att styrelsen, på sätt även föreslagits, skall kunna med kvalificerad
majoritet fatta ett beslut örn mottagande av ett dylikt personligt
förvaltningsuppdrag, som blir bindande även för en eventuell mi-j
noritet inom styrelsen, vilken icke anslutit sig till beslutet.
Inspektionen förmenar, att ett förvaltningsuppdrag av nu ifrågavarande
slag bör i annan ordning än de sakkunniga föreslagit lämnas till
de personer, som tillböra bolagets styrelse, därest dessa befinnas vara
särskilt lämpade för uppdraget. Då den föreslagna anordningen torde
vara avsedd att gälla i fråga örn exportkrediter, ifrågasättes, huruvida
icke de åsyftade uppdragen kunde åtminstone så länge exportkreditnämnden
är i verksamhet, förbehållas denna. Av det anförda torde
framgå, att enligt inspektionens mening något överlämnande, på sätt
jämväl föreslagits, till handhavande av det nya institutets styrelse av
vissa av kommerskollegium oell statskontoret förvaltade utlåningsfonder
icke bör ske.
Kommerskollegium uttalar bland annat, att ett delegerande av beslutanderätten
och därmed överförande av ansvaret på ett balvstatligt organ,
som dessutom knappast kan förväntas disponera över den erforderliga
speciella sakkunskapen inom så vitt skilda områden, som bär kunna
ifrågakomma, knappast lärer kunna anses lämpligt, detta icke minst
ur kreditinstitutets egen intressesynpunkt.
Förslaget i denna del tillstyrkes av industriförbundet under förutsättning,
att kreditgivningen sker med all nödig försiktighet så att icke onödig
och osund konkurrens uppammas och företagarverksamhet som icke
är livskraftig stimuleras.
Exportföreningen förordar, att institutet får i uppdrag att medverka
vid finansieringen av kompensationsaffärer, som äro av sådan art att
de medföra förmåner för den svenska exporten.
Farhågor för att de bankmässiga synpunkterna skola bliva undanträngda
till förmån för andra av social och dylik natur uttalas däremot
av fullmäktige i järnkontoret, som tillika befara att en låneverksambet
av nu ifrågavarande art skulle medföra skada för sunt och eljest livsdugligt
svenskt näringsliv.
Slutligen framhålles av Stockholms handelskammare vikten av att boskillnaden
mellan kreditinstitutet och de särskilda uppdrag, som styrelsen
vid sidan av detsamma må på statens anmodan åtaga sig, strängt
vidmakthålles.
Förutom nu berörda uttalanden av mera allmän innebörd hava i yttrandena
framställts erinringar beträffande skilda detaljer i de sakkunnigas
förslag.
Fullmäktige i riksbanken anföra sålunda, utt situationer kunna uppkomma,
i vilka det blir nödvändigt för institutet att övertaga egendom.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida icke en bestämmelse, i bolagsordningen
borde införas örn skyldighet för institutet att inom viss tid
realisera övertagen egendom. Vidare framhålles, att den i § 16 i reglementet
upptagna bestämmelsen därom, att av låntagare lämnad säkerhet
skall förskrivas att gälla för samtliga hans förbindelser hos bolaget,
kunde föranleda svårighet för det låntagande företaget att i bankerna
erhålla kortfristig kredit.
Beträffande § 9 i förslaget till bolagsordning anmärkes, att enligt fullmäktiges
mening för styrelsens beslutförhet bör krävas att minst tre av
de utav staten utsedda ledamöterna skola vara närvarande. Härjämte
ifrågasättes ett stadgande i bolagsordningen av innebörd, att de av bankerna
utsedda styrelseledamöterna ej finge utses bland styrelseledamöter
eller anställda i bankerna.
Ytterligare föreslås av fullmäktige viss högre kompetens hos en av revisorerna
i institutet ävensom att aktiernas värde bestämmes till högst
1,000 kronor för aktie. I anledning av § 20 i förslaget till reglemente
anmärkes slutligen, att riksbanken, för den händelse en förpantning
skulle vara avsedd, icke lämpligen kan åtaga sig de funktioner, som i allmänhet
åligga pantvårdaren för ett obligationslån.
Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla önskvärdheten av att fullmäktige
bliva representerade i det ifrågasatta institutets styrelse, i likhet
med vad som ansetts lämpligt i fråga om Sveriges allmänna hypoteksbank
och andra likartade inrättningar.
Bank- oell fondinspektionen anför, att enligt de i § 10 i förslaget till reglemente
givna bestämmelserna angående kreditgivning åt en och samma
eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna
låntagare bolaget skulle från början äga meddela dylik kredit å tillhopa
1.6 miljon kronor och efter utnyttjandet av bolagets hela npplåningsrätt
sådan kredit å tillhopa 4.s miljoner kronor. I förhållande till bolagets egna
kapital och den av staten tillskjutna garantifonden, vilka tillsammans utgöra
säkerhetsmarginal för bolagets upplåning, skulle lån av nu ifrågavarande
slag sålunda kunna utgöra i förra fallet åtta procent och i senare
fallet — bortsett från eventuellt förefintlig reservfond — tjugufyra procent.
Dessa siffror böra enligt inspektionens förmenande leda till, att åtminstone
i det senare fallet en väsentlig sänkning av lånemaximum bör
ske. Inspektionen vill även ifrågasätta, huruvida icke lånemaximum bör
helt ställas i förhållande till det ansvariga kapitalet och exempelvis bestämmas
till tio procent av sammanlagda beloppet av bolagets aktiekapital
och eventuellt förefintlig reservfond samt den av staten tillskjutna garantifonden.
Industriförbundet uttalar, att samma kvalifikationskrav som enligt § 11
i förslaget till bolagsordning uppställts för revisorer bör gälla även för
bolagets styrelseledamöter.
Patent- och registreringsverket hemställer, att § 6 i förslaget tilt bolagsordning
måtte omformuleras, enär av betänkandet framginge, att med
bestämmelsen örn rätt för andra än staten och banker att äga aktier i bolaget
i verkligheten avsåges, att högst fyra andra aktieägare vore tillåtna
och ej att allenast fyra aktier finge ägas av sådana aktieägare.
Kungl. Majlis proposition nr 260.
15
Redan vid den första anmälan inför Kungl. Majit av detta ärende ut Departements
talade jag, att varken industrien eller företag på andra näringslivets örn- chefen.
råden kunde för sin kapitalförsörjning undvara de s. k. medellånga och
långfristiga krediterna. Jag framhöll vidare, att detta kreditbehov hittills
huvudsakligen tillgodosetts genom affärsbankerna men att enligt numera
gällande banklagstiftning och av Kungl. Majit fastställda bolagsordningar
för bankerna möjligheten att meddela krediter, bundna för
längre tid på ett för låntagaren betryggande sätt, är i hög grad kringskuren.
De sakkunniga hava vitsordat detta förhållande under framhållande
därjämte att bankkrediter, som i verkligheten äro långfristiga men som
erhålla denna sin karaktär genom ur bankens synpunkt ofta nödtvungna
omsättningar av ursprungligen kortfristiga krediter, åtminstone endast under
vissa förutsättningar motsvara andemeningen i banklagstiftningen
och det egentliga syftet med bolagsordningarnas bestämmelser. De sakkunniga
hänvisa vidare till olika omständigheter, som kunna antagas
verka därhän att företagare inom näringslivet skola se möjligheten till
erhållande av krediter, Anika kunna beräknas bliva utestående under en
längre tidrymd, alltmera minskad. Jag erinrar i detta sammanhang därom,
att i det övervägande flertalet av de över de sakkunnigas betänkande
avgivna yttrandena förutsättes, att ett visst behov av särskilda anordningar
för en mera fast kreditgivning förefinnes. Vad i vissa yttranden
häremot stridande anförts begränsar sig i huvudsak till en hänvisning till
hittills rådande bankpraxis med a\''seende å kreditgivning och förlorar
därför sin betydelse vid den omläggning av principerna för bankernas
kreditgivning, \Tarom förut nämnts. Jag anser mig under sådana förhållanden
i likhet med de sakkunniga böra fastslå, att för närvarande en lucka
i näringslivets kreditmöjligheter är till finnandes.
Såsom jag tidigare framhållit synes det, då statsmakterna i det berättigade
syftet att åstadkomma en sanering av bankväsendet vidtagit åtgärder,
ägnade att försvåra kreditgivning på längre tid, vara en det allmännas
uppgift att tillse, att möjlighet beredes näringslivet att kunna påräkna
en kreditgivning av nu nämnt slag, som motsvarar det legitima
behovet. Att lösa denna fråga genom att utvidga bankernas kreditgivningsrätt
att avse krediter av ifrågavarande slag vore att i avsevärd mån
motverka syftet med de nyligen genomförda ändringarna i banklagen, och
jag finner mig i likhet med de sakkunniga böra bestämt avvisa denna utväg.
Lösningen måste under sådana omständigheter åvägabringas genom
anordnande av en kreditgivning vid sidan av affärsbankerna.
De sakkunniga hava ansett sig kunna konstatera, att förutsättningar för
tillkomsten av en sådan kreditgivning, grundad allenast på enskild företagsamhet,
icke äro för handen. Det allmännas medverkan synes således
vara ofrånkomlig. Vid övervägande av frågan, i vilken form denna medverkan
bör lämnas, bar jag liksom de sakkunniga stannat vid inrättandet
Kungl. Maj:ts •proposition nr 260.
av ett särskilt kreditgivningsinstitut med staten som delägare såsom den
lämpliga lösningen.
De olika kreditbehov, som det nya institutet lämpligen borde tillgodose,
hava av de sakkunniga gjorts till föremål för särskild utredning, till vilken
jag anhåller få hänvisa. De huvudsakliga synpunkter, som de sakkunniga
lagt på denna fråga, torde kunna sammanfattas sålunda. Krediter
kunna särskilt tänkas ifrågakomma för anläggningar för utvidgning av
olika grenar av det svenska näringslivet, vare sig dessa anläggningar
igångsattes av ett nystartat företag eller representerade en ökning av ett
äldre företags produktionskapacitet. Jämväl kreditgivning, avseende en
rationalisering av driften inom företaget på skilda områden, syntes böra
bliva ett viktigt föremål för institutets verksamhet. Den till sin natur mera
1 örliga krediten, som kännetecknas genom åtskilliga av de sakkunniga anförda
exempel, borde visserligen i regel handhavas av bankerna, men fall
kunde tänkas, då behov, som eljest tillgodosåges genom sådan kredit, av
särskilda skäl påkallade en kreditgivning, bunden på längre tid och med
fast ränta, och därför lämpligen borde täckas genom anlitande av det nya
institutet. Med utgångspunkt från den fastslagna allmänna principen, att
kredit bör av institutet lämnas endast mot fullt betryggande säkerhet, behandlas
därefter frågorna örn överflyttning av lån från bankerna till institutet
och örn kreditgivning åt exportindustrien. Under förutsättning att
säkerheterna bleve av den beskaffenhet, att institutet skulle på grundval
av dem kunnat utlämna helt ny kredit, vore i och för sig intet att erinra mot
att krediter för anläggningsändamål övertoges frän bankerna. Där ny
kreditgivning icke kunde ordnas tillfredsställande utan övertagande av
en äldre kredit åt samma företag, borde såsom villkor för den nya krediten
uppställas, att säkerheten även för den äldre krediten vore betryggande
eller att den förut engagerade banken iklädde sig ansvar för denna kredit
gent emot institutet. I fråga om krediter, som avsåge att möjliggöra
igångsättande av en ny rörelse, kunde institutet, därest det hyste förtroende
för företaget men detta ej från början kunde ställa betryggande säkerheter,
på förhand ställa i utsikt att på vissa villkor övertaga anläggningskrediten,
sedan företaget genom mera tillfällig bankkredit kommit till
stånd och kunde erbjuda erforderliga säkerheter. Beträffande exportindustrierna
vore det önskvärt, att institutet i sin mån kunde medverka till
stärkande av deras konkurrenskraft på världsmarknaden, men kravet på
betryggande säkerhet, vilket icke borde uppgivas, bomme sannolikt i
många fall att innebära ett hinder för kreditgivning till dessa företag.
Jag finner de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna i stort sett
vara ägnade att tjäna som vägledning vid handhavandet av det föreslagna
institutets kreditgivning. I fråga örn övertagande av krediter,
som beviljats av bankerna, vill jag erinra örn vad jag vid ärendets första
anmälan inför Kungl. Majit anfört därom att den möjligheten ali
-
17
Kungl. May.ts proposition nr 260.
deles måste uteslutas, att institutet kunde komma att gå bankerna tillhanda
med att från dem avlyfta krediter, som numera innebure farliga
engagemang. De villkor, som av de sakkunniga angivits för överflyttning
av bankkrediter, synas mig på ett betryggande sätt förebygga den
antydda risken. Jag är ense med de sakkunniga därom, att vissa nu bestående
bankkrediters överförande till institutet skulle kunna vara till
gagn för vederbörande banks likviditet och därmed befrämja ett av
syftemålen med banklagstiftningens reformering. Men med de tämligen
starkt begränsade möjligheter till utlåning, som åtminstone till en
början torde komma att stå institutet till buds, gäller det likväl för dess
ledning att tillse, att ej alltför stor del av det utlånade kapitalet kommer
att representeras av tidigare bankkrediter, till skada för institutets
av de sakkunniga betonade uppgift att verka stimulerande på svenskt
näringsliv och därmed skapa nya arbetstillfällen. Beträffande kreditgivningen
till skeppsvarv och andra exportindustrier vill jag framhålla
att, ehuru för beviljandet av kredit förutsattes fullgod säkerhet, det likväl,
med hänsyn till att varje slag av sådan säkerhet skall kunna godtagas,
icke torde vara för dessa industrier uteslutet att i högre grad än
de sakkunniga föreställt sig begagna institutets kreditgivning.
Beträffande grunderna för institutets organisation och arbetssätt ansluter
jag mig i huvudsak till de sakkunnigas uttalanden och förslag och
kan därför i det väsentliga inskränka mig till att härutinnan hänvisa till
betänkandet. Jag anser mig i detta sammanhang endast böra framhålla
huvudpunkterna av förslaget. I fråga örn företagets organisation föreslås,
att staten bör taga initiativet till institutets bildande och i första
rummet bidraga till finansieringen av dess kapitalbehov, att med hänsyn
till önskvärdheten att bereda institutet tillgång till bankmässig
sakkunskap och erfarenhet och att skapa en garanti för ett gagnelig!
samarbete med bankerna tillfälle bör beredas dessa att medverka vid institutets
bildande såsom delägare i detsamma, samt att at institutet bör
givas formen av ett aktiebolag och dess verksamhet regleras enligt lagen
nm aktiebolag och ej enligt banklagstiftningen. Aktiekapitalet skall enligt
förslaget fastställas till 8 miljoner kronor, varav staten tecknar minst
5 miljoner kronor och återstoden avses för teckning av bankerna. Staten
ställer till förfogande en garantifond i statsobligationer, uppgående till
minst 12 miljoner kronor, att utgöra en särskild säkerhet för institutets
upplåning. Garantifonden får tagas i anspråk allenast i den
män vid likvidation av bolaget så finnes erforderligt för att, sedan bolagets
egna tillgångar blivit använda, fullgöra bolagets förbindelser. De
i garantifonden ingående obligationerna fortfara att tillhöra staten intill
dess de, på sätt nyss nämnts, tagits i anspråk, dock att staten ej må
för annat ändamål förfoga över dem förrän det blivit vederbörligen utrönt,
att de icke vidare äro för sitt nu omförmälda ändamål erforder
Bihang
lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 200.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
liga. I fråga om anskaffandet av medel för bolagets rörelse, ntöver dess
eget kapital, förutsattes att detta sker genom upplåning och företrädesvis
genom emitterande av obligationer, varemot inlåning från allmänheten
på räkning icke skall förekomma. Bolagets rätt att ingå förbindelser
begränsas sålunda, att förbindelsernas sammanlagda kapitalbelopp
icke får uppgå till mer än fyra gånger beloppet av garantifonden, i
vilken, sedan bolaget kunnat avsätta medel till reservfond, sistnämnda
fond bör i förevarande hänseende inräknas. Vad angår bolagets utlåningsrörelse,
skulle till dess förfogande enligt nyss angivna grunder kunna
ställas ett belopp av inemot 60 miljoner kronor, nämligen dels bolagets
aktiekapital, 8 miljoner kronor, dels ock upplånade medel till ett belopp
av 48 miljoner kronor, samt, i den mån avsättning äger rum till reservfonden,
ytterligare upplånade medel. Endast då särskilda omständigheter
därtill föranleda böra lån utlämnas på längre tid än tio år. Bolaget
skulle alltså få till väsentlig uppgift att meddela vad bankofullmäktige avsett
som medellång kredit. Låntagare böra i regel hava skyldighet att
verkställa avbetalningar å sina lån enligt fastställd plan, vilket likväl
icke innebär, att avbetalningarna behöva vara lika stora och att ej förhållandevis
större avbetalningar skulle kunna uppskjutas till senare delen
av lånets löptid. Omsättning vid lånetidens utgång av då utestående
del av lånet bör ej vara utesluten. Utlåningsrörelsen bör i princip
grundas på fullgoda säkerheter, och lån må i regel icke beviljas till högre
belopp än femtio procent av säkerhetens uppskattade värde. Belåning
till högre del av värdet bör dock kunna ifrågakomma i fall, där säkerhetens
art och övriga förhållanden så medgiva utan att kravet på säkerhetens
trygghet uppgives. Varje slag av säkerhet, som kan anses betryggande,
bör kunna godtagas. I viss anslutning till gällande bestämmelser
i banklagen föreslås begränsning av den utlåning, som kan äga
rum till samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna låntagare. I syfte att förskaffa bolaget en starkare fondställning
genom påskyndande av reservfondens tillväxt föreslås en starkare
begränsning av vinstutdelningen än den i aktiebolagslagen föreskrivna.
Det förutsättes, att före bokslutets upprättande betryggande
avskrivningar göras å utestående lån och att bolagets ledning väljer cfc
mest lämpliga formerna för sådana avskrivningar.
Mot de sålunda föreslagna principerna för institutets organisation och
arbetssätt hava i stort sett anmärkningar icke framställts i de över förslaget
avgivna yttrandena. Visserligen framhåller bank- och fondinspektionen
såsom önskvärt, att den långfristiga krediten, d. v. s. den mer än tioåriga,
icke, på sätt de sakkunniga föreslagit, göres till undantagsfall,
varjämte inspektionen ifrågasätter, huruvida icke meddelande av krediter
på kortare tid än t. ex. fem år borde i regel undantagas från bolagets uppgift.
Jag vill emellertid beträffande den långfristiga krediten ansluta mig
till bankofullmäktiges uppfattning, att den av de sakkunniga föreslagna
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
principen tills vidare bör läggas till grund för bolagets verksamhet och att
erfarenheten får fälla utslaget i fråga om en framtida omläggning härutinnan.
Att från bolagets verksamhet undantaga meddelande av krediter
på kortare tid än visst antal år finner jag, i överensstämmelse med de
förut utvecklade synpunkterna på affärsbankernas kreditgivning, icke böra
ifrågakomma, därvid emellertid bör fasthållas, att bolaget icke bör hava
till uppgift att konkurrera med bankerna inom deras legitima verksamhetsområde.
Jag övergår härefter till vissa frågor, som stå i samband med den förutsatta
fördelningen av bolagets aktier på staten och enskilda intressenter.
De sakkunniga hava som bestämmelse i bolagsordningen föreslagit, att
aktie, som äges av bank, skall staten vara berättigad och skyldig lösa till
sig inom viss tid efter därom framställd begäran. Angående motiveringen
till denna bestämmelse hänvisar jag till betänkandet. Det förslag till ändring
härutinnan, som framställts av trävaruexportföreningen, innebär, att
lösningsrätt och lösningsskyldighet skulle bortfalla och att fördelningen av
aktiekapitalet mellan staten och bankerna skulle från början vara en gång
för alla bestämd. En sådan anordning skulle emellertid av närliggande
skäl icke vara lämplig beträffande ett företag av nu ifrågavarande art,
vilket ej bör på grund av eventuellt uppkommande intressekonflikter mellan
delägaregrupperna äventyras till sitt bestånd. Patent- och registreringsverket
anser, att bestämmelserna att aktie icke må ägas av andra
än vissa rättssubjekt, att staten skall äga visst antal aktier, samt att staten
skall vara berättigad lösa till sig vissa aktier stå i strid mot 52 § i
aktiebolagslagen, som reglerar inskränkning i rätten att förfoga över aktie.
Denna anmärkning understödes i viss mån av bank- och fondinspektionen.
För egen del anser jag emellertid, att stadgandet i nämnda lagrum
icke innefattar hinder för statsmakterna att — på sätt ock i analoga
fall tidigare skett (jmfr t. ex. Kungl, propositionen nr 254 till senare riksdagen
år 1914, sid. 84 o. 85) — träffa sådana anordningar, som de sakkunniga
i förevarande avseende föreslagit. Då det av de sakkunniga avsedda syftet
med bestämmelsen angående möjlighet för andra enskilda än banker att bliva
aktieägare uppenbarligen tillgodoses genom den av de sakkunniga föreslagna
formuleringen av ifrågavarande stadgande i bolagsordningen, kan
jag ej biträda den av patent- och registreringsverket häremot framställda
anmärkningen.
I fråga örn styrelsens sammansättning och beslutförhet innehåller de sakkunnigas
förslag, bland annat, att högst tre av de åtta ledamöterna skola
utses av bankerna och de övriga av staten såsom majoritetsaktieägare, meli
att vid avgörande av vissa viktigare ärenden, som särskilt angivas i bolagsordningen
och bland vilka särskilt må nämnas alla frågor örn beviljande
och upptagande av lån, en kvalificerad majoritet av tre fjärdedelar
av styrelsens samtliga ledamöter skall erfordras för beslutets giltighet.
20
Kungl. Maj:ts -proposition nr 260.
De skäl, som av de sakkunniga anföras för bestämmelsen örn den kvalificerade
majoriteten, äro dels en hänvisning till arten av ifrågavarande institut
och dels den omständigheten att gängse bankpraxis enligt de sakkunniga
förutsätter enhällighet vid fattande av beslut, då fråga är örn beviljande
av lån och härmed i betydelse likställda avgöranden. Jag kan
emellertid knappast finna den sålunda anförda motiveringen bärande.
Man torde kunna utgå fran att, där välgrundade skäl inom styrelsen anföras
mot fattande av visst beslut, dessa komma att vinna allmänt beaktande,
liksom det torde vara sällsynt, att exempelvis inom en bankstyrelse
en sökt kredit tillstyrkes mot någon ledamots bestämda och väl motiverade
avrådande. Men ett uttryckligt fastslående av kravet på kvalificerad majoritet
för besluts giltighet synes mig — förutom att det kan leda till en
icke önskvärd bundenhet vid överläggningarna inom styrelsen — stå i föga
god överensstämmelse med den föreslagna fördelningen av de ekonomiska
insatserna i bolaget och kan därför ej av mig förordas. Däremot föreslår
jag, att vid ifrågavarande avgöranden för beslutförhet hos styrelsen skall
fordras, att hela antalet styrelseledamöter skall vara tillstädes. I överensstämmelse
med vad patent- och registreringsverket hemställt finner
jag bestämmelsen örn fattande av beslut med enkel röstövervikt, vilken
bestämmelse på grund av lagens stadgande ändå gäller, kunna uteslutas
ur bolagsordningen.
Under erinran örn bestämmelserna i 79 § aktiebolagslagen föreslår jag,
i enlighet med av handelskammaren i Gävle gjord hemställan, att,
för beredande av garanti för statens möjlighet att inom avsedda gränser
utnyttja sin aktiemajoritet, bolagsordningen kompletteras med stadgande
av innehåll, att aktieägare ma rösta för hela antalet av honom innehavda
aktier.
De sakkunniga hava som bestämmelse i bolagsordningen föreslagit, att
styrelsen må mot skälig ersättning till bolaget åtaga sig att, för det allmännas
räkning och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid sidan
av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt
näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i särskild
ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål. Ett utnyttjande
av en sådan bestämmelse kräver uppenbarligen riksdagens medverkan.
De betänkligheter, som i vissa av de avgivna yttrandena framförts
mot detta stadgande, äro huvudsakligen av sådan beskaffenhet, att
deras värde kan bedömas först i samband med ett detaljerat praktiskt förslag
till sådant utnyttjande. Den motivering, som av de sakkunniga anförts
för ifrågavarande förslag, synes emellertid giva vid handen, att det
innefattar ett praktiskt uppslag, som kan bliva av betydande värde, och
jag förordar därför stadgandets intagande i bolagsordningen. Däremot
bär jag ej iör avsikt att föreslå avlatande till årets riksdag av något för-*
21
Kungl. Majda proposition nr 260.
slag om överlämnande till styrelsen av allmänna medel att förvaltas i
denna ordning. En eventuellt blivande proposition härom kommer givetvis
att föregås av en sådan ingående utredning, som av fullmäktige i riksgäldskontoret
ansetts erforderlig. Redan nu bör emellertid fastslås, att, på
sätt formuleringen av de sakkunnigas förslag tydligt utmärker och i vissa
yttranden över förslaget understrykes, denna särskilda medelsförvaltning
måste hållas strängt åtskild från bolagets verksamhet.
Utöver vad av det anförda framgår har jag ej funnit anledning frångå
de sakkunnigas förslag.
X anslutning till de i det föregående utvecklade synpunkterna har jag
på grundval av de sakkunnigas förslag låtit upprätta förslag till dels bolagsordning,
dels reglemente för institutet, vilka förslag torde fa såsom
bilagor (bilagorna A och B) fogas till statsrådsprotokollet.
Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande av att
proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas
utan hinder av att den för propositioners avlåtande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels för tecknande av aktier i ett enligt av mig i det
föregående angivna grunder upprättat institut för
medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom
näringslivet under Utgifter för kapitalökning och rubrik
Fonden för statens aktier för budgetåret 1934/1935
anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
av kronor 5,000,000;
dels besluta, att från riksgäldskontoret skola till
institutet såsom garantifond överlämnas svenska statens
fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens
sida, till ett nominellt belopp av tolv miljoner
kronor, med rätt för institutet att enligt bestämmelserna
i bolagsordningen förfoga över obligationerna;
dels
besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola
i fall av behov tillhandahålla medel såväl för tecknande
av aktier i institutet till högst tre miljoner kronor
utöver förberörda belopp av fem miljoner kronor
som ock för inlösen av aktier, vilka tillhöra annan än
staten;
dels ock höja den i förslaget till riksstat upptagna
inkomsttiteln F. övriga lånemedel med kronor 5,000,000.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Kurt Björklund.
Kungl. May.ts proposition nr 260.
23
Bilaga A.
Förslag
till
Bolagsordning.
§ 1.
Detta bolag, vars firma är , är grundat på aktier enligt bestäm
melserna
i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och lagen den 22 juni
1911 örn vissa aktiebolag, som driva lånerörelse.
§ 2.
Bolagets verksamhet har till föremål att idka lånerörelse genom att åt
näringsidkare här i riket lämna lån mot säkerhet, som finnes betryggande.
§ 3.
Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm.
§ 4.
Bolagets aktiekapital skall utgöra åtta miljoner kronor, fördelat på aktier
å 10 000 kronor.
§ 5.
Såsom garantifond att utgöra en särskild säkerhet för av bolaget ingångna
förbindelser ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret till
bolagets förfogande svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett sammanlagt belopp av minst tolv miljoner
kronor. Garantifonden må tågås i anspråk allenast i den mån vid likvidation
av bolaget så finnes erforderligt för att, sedan bolagets egna tillgångar
blivit använda, fullgöra bolagets förbindelser. De i garantifonden ingående
obligationerna fortfara att tillhöra staten, intill dess obligationerna, på sätt
nu sagts, tagits i anspråk, dock att staten ej må för annat ändamål förfoga
över dem, förrän det blivit vederbörligen utrönt, att obligationerna
icke vidare äro för sitt här omförmälda ändamål erforderliga.
Bolaget må icke ingå förbindelser i större omfattning än att sammanlagda
kapitalbeloppet av dem uppgår till fyra gånger sammanlagda beloppet
av garantifonden och bolagets reservfond.
§ 6.
Bolagets aktier kunna tillhöra allenast staten och svenska bankaktiebolag
eller solidariska bankbolag, nedan benämnda banker, ävensom, till ett antal
av högst fyra, andra, vilka Konungen godkänner såsom aktieägare.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
Staten skall äga minst fem åttondelar av antalet aktier i bolaget.
Aktie, som äges av bank, vare staten berättigad och skyldig lösa till sig
sist tre månader efter därom framställd begäran. Sådan begäran skall göras
av staten genom chefen för finansdepartementet hos ordföranden i bolagets
styrelse, som har att ofördröjligen delgiva densamma den eller de banker,
vilkas aktier skola lösas, och av bank hos chefen för finansdepartementet.
Lösesumman för aktie skall motsvara aktiens verkliga värde. Uppnås ej
enighet örn lösesumman, skall denna bestämmas av en skiljenämnd av tre
personer, varav chefen för finansdepartementet utser en, banken en och
dessa båda eller, örn de ej kunna enas i valet, överståthållaren den tredje.
§ 7.
Till aktieägarna må av bolagets vinst, efter avdrag av vad som skall
avsättas till reservfond, årligen utdelas högst fem procent å akties belopp,
dock att, där under ett eller flera år utdelning med nu nämnda procentsats
ej skett, under följande år må utdelas vad som brustit.
Intill dess reservfonden uppgått till ett belopp, motsvarande femtio procent
av aktiekapitalet, må av årets vinst ej utdelas mera än att tjugu procent
av densamma blir tillförd reservfonden. Detsamma skall gälla, därest
reservfonden nedgår under sålunda bestämt belopp.
§ 8.
Bolagets styrelse består av åtta ledamöter och lika många suppleanter
för dem.
Med undantag, varom i nästa stycke förmäles, väljes styrelsen å ordinarie
bolagsstämma för ett år i sänder.
Bank eller banker, som äga aktier i bolaget, äro berättigade att, efter •
anmälan därom före företagandet av de i § 17 under 7) omförmälda val,
särskilt för sig utse högst tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter
för dem till lika antal. Nu nämnda val skola, med undantag av att andra
aktieägare än banker ej i dem deltaga, förrättas i samma ordning och skola
gälla för samma tid som de val, vilka företagas enligt vad i andra stycket
stadgas.
§ 9.
Konungen förordnar en av styrelsens ledamöter att vara ordförande i
styrelsen. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande.
Beslut av styrelsen örn antagande eller entledigande av verkställande
direktör för bolaget, örn utfärdande av instruktion för verkställande direktören
eller för direktion, som av styrelsen utses för handhavande av förvaltningsangelägenheter,
örn beviljande av lån eller bolagets iklädande av
garantiförpliktelse eller ändring av villkor för beviljat lån eller åtagen
garantiförpliktelse, örn placering av bolagets medel annorledes än genom
utlämnande av beviljade lån eller insättning å bankräkning, örn upptagande
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
av lån eller träffande av annat avtal angående kredit åt bolaget, om framställning
till Konungen angående ändring i reglemente, varom i § 13 förmäles,
eller örn mottagande av förvaltningsuppdrag, som i § 18 avses, vare
icke giltigt, med mindre styrelsens samtliga ledamöter äro vid beslutets
fattande tillstädes.
Beträffande ärenden, för vilkas avgörande närvaron av hela antalet styrelseledamöter
ej erfordras, är styrelsen beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes
eller fyra, såvida de äro örn beslutet ense.
§ 10.
Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.
Styrelsen äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman.
§ 11.
Styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola granskas av tre
revisorer.
En av revisorerna och suppleant för denne förordnas av bank- och fondinspektionen
för högst två år i sänder.
De övriga revisorerna jämte två suppleanter för dem väljas årligen å
ordinarie bolagsstämma; dock att en av dessa revisorer jämte en suppleant
för honom må under betingelser, som i § 8 tredje stycket sägs, kunna utses
på sätt där finnes angivet.
Samtliga revisorer och deras suppleanter skola vara med det ekonomiska
livet väl förtrogna personer.
§ 12.
Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.
§ 13.
Angående handhavandet av förvaltningen inom bolaget, bolagets utlåningsrörelse
och dess upptagande av lån meddelas närmare bestämmelser i av
Konungen utfärdat reglemente.
Finnes reglementet vara i behov av ändring eller tillägg, har styrelsen
att därom till Konungen ingiva förslag.
§ 14.
Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna skola
ske skriftligen i rekommenderat brev till varje aktieägare. Breven skola
vara till posten avlämnade sist två veckor före den ordinarie stämma och
sist en vecka före den extra stämma, som med meddelandet avses.
§ 15.
Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande eller, om han ej är tillstädes,
annan ledamot av styrelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Nr 260.
3
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
Å bolagsstämma må aktieägare rösta för hela antalet av honom innehavda
aktier.
§ 16.
Ordinarie bolagsstämma hålles årligen före utgången av april månad.
§ 17.
Vid ordinarie bolagsstämma] skola, sedan röstlängd upprättats och ordförande
vid stämman blivit vald, förekomma följande ärenden:
1) styrelsens och revisorernas berättelser för det förflutna räkenskapsåret;
2) fråga örn fastställande av balansräkningen;
3) fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, förvaltningsberättelsen
omfattar;
4) fråga örn användning av tillgängliga vinstmedel;
5) frågor, vilka i behörig ordning hänskjutits till stämmans avgörande;
6) bestämmande av arvoden åt styrelseledamöter och revisorer;
7) val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem.
§ 18.
Styrelsen må mot skälig ersättning till bolaget åtaga sig att, för det
allmännas räkning och] enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid
sidan av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt
näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i särskild
ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål.
§ 19.
Denna bolagsordning skall för att gälla fastställas av Konungen och må
ej utan Konungens medgivande ändras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
27
Bilaga B.
Förslag
till
Reglemente.
Om förvaltningens handhavande.
§ 1.
Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse så ofta sådant fordras
för behandling av föreliggande ärenden. Sammanträde skall ock äga rum,
då så påkallas av minst två av styrelsens ledamöter.
Kallelse, så vitt möjligt upptagande de ärenden, som skola förekomma,
bör i god tid före sammanträde tillställas styrelsens ledamöter eller, vid
hinder för någon av dem, suppleant för honom.
§ 2.
Vid] styrelsens sammanträden skall föras protokoll, som justeras på sätt
styrelsen bestämmer.
§ 3.
Styrelsen antager och entledigar verkställande direktör och andra befattningshavare
hos bolaget samt bestämmer deras löner och övriga anställningsvillkor.
I mån av behov skall instruktion för befattningshavarna utfärdas av
styrelsen.
§ 4.
Till styrelsens avgörande skola hänskjutas alla frågor, som äro av större
betydelse eller intresse för bolaget.
övriga frågor må, enligt av styrelsen för högst ett år i sänder lämnat
bemyndigande, avgöras av verkställande direktören eller en av styrelsen
utsedd direktion, bestående av verkställande direktören och en eller flera av
styrelsens ledamöter eller suppleanter. Lämnas dylikt bemyndigande, skall
innehållet i detsamma regleras genom av styrelsen utfärdad instruktion.
Innefattar bemyndigandet befogenhet att avgöra frågor örn beviljande av
lån eller ändring av villkor för beviljade lån, om placering av bolagets
medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller insättning å
bankräkning eller örn upptagande av lån eller träffande av annat avtal angående
kredit åt bolaget, skola i instruktionen angivas de gränser, inom
vilka med bemyndigandet avsedda befogenheter må utövas. . >,
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
§ 5.
Hos styrelsen skola föredragas:
1) i regel vid varje sammanträde alla av verkställande direktören eller
direktionen sedan senaste föredragningen beviljade lån eller medgivna ändringar
av villkor för tidigare lämnade lån, verkställda placeringar av bolagets
medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller insättning å
bankräkning, träffade avtal örn kredit åt bolaget samt vidtagna åtgärder i
andra hänseenden, som finnas vara av beskaffenhet att böra hos styrelsen
anmälas;
2) minst två gånger örn året bolagets samtliga utestående lån; och
3) likaledes minst två gånger örn året sammanställningar för belysande
av bolagets ställning och rörelsens gång.
§ 6.
Finnes erforderligt, att särskilda personer inom eller utom styrelsen äga
bemyndigande'' att teckna bolagets firma, har styrelsen att därom meddela
bestämmelse minst en gång årligen.
§ 7.
Revisorerna äga att till sitt biträde antaga siffergranskare samt för dennes
arbete fastställa instruktion.
Siffergranskarens arvode bestämmes av revisorerna, dock att där styrelsen
så finner erforderligt, frågan örn arvodet skall hänskjutas till avgörande av
bolagsstämma.
§ 8.
Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom
styrelsens försorg minst fjorton dagar före ordinarie bolagsstämman offentliggöras
i tryck.
Om utlåningen.
§ 9.
Lån må ej beviljas annorledes än på viss tid, som endast då särskilda
omständigheter därtill föranleda må överstiga tio år. överstiger tiden ett
år, skall i regel låntagaren vara ålagd skyldighet att gälda lånet genom avbetalningar
enligt fastställd plan. Då särskilda omständigheter därtill föranleda,
må anstånd beviljas för högst ett år i sänder med fullgörande av
föreskriven avbetalning.
§ 10.
Åt samme eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna låntagare må lån ej beviljas i större omfattning än att lånens
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
29
sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger det belopp, som motsvarar tjugo
procent av sammanlagda aktiekapitalet och reservfonden i bolaget, eller ock,
örn det belopp, vartill tio procent av sammanlagda kapitalbeloppet av bolagets
utestående förbindelser uppgå, är större, detta belopp.
§ 11.
Vid prövning av uppkommen lånefråga skola ändamålet med lånet, sökandens
ställning och den erbjudna säkerhetens beskaffenhet noggrant undersökas.
Ej må lån beviljas, med mindre
ändamålet med lånet finnes ägnat att befordra en sund utveckling av det
företag, för vilket lånet är avsett;
sökanden anses besitta nödiga förutsättningar att på avsett sätt göra
lånet gagnelig!; och
säkerheten för lånet finnes vara i och för sig fullt betryggande.
§ 12.
Vid den värdering av erbjuden säkerhet, som vid prövning av låneansökan
skall företagas, skall hänsyn tagas ej endast till säkerhetens art
och saluvärde utan ock till andra omständigheter, som för bedömandet äga
betydelse, såsom säkerhetens avkastning, räntabiliteten hos sökandens rörelse
och lånetidens längd.
Där säkerhetens art därtill föranleder, skall värderingen i regel grundas
på besiktning.
§ 13.
Lån må i regel icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det
värde, vartill säkerheten uppskattas.
§ 14.
Styrelsen har att övervaka, att värdet av för lån lämnad säkerhet icke
minskas i vidare mån än som med hänsyn till bolagets intresse må anses
försvarligt ävensom, i fråga om sådan i säkerheten ingående egendom, som
bör vara försäkrad, att försäkringen är ordnad på för bolaget betryggande
sätt och vederbörligen hålles vid makt.
§ 15.
Vid beviljande av lån skall styrelsen förbehålla sig rätt att uppsäga
lånet till betalning omedelbart eller inom viss av styrelsen bestämd tid,
därest enligt styrelsens mening ställd säkerhet undergått märklig försämring
eller för bolaget betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren
eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 260. 4
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
§ 16.
Av låntagare lämnad säkerhet skall förskrivas att gälla för samtliga
hans förbindelser hos bolaget.
§ 17.
Lån må beviljas endast i svenskt mynt.
§ 18.
Vad ovan i detta reglemente är sagt angående lån skall i tillämpliga
delar gälla även garantiförpliktelser, som bolaget ikläder sig.
Om upplåningen.
§ 19.
Obligationslån, som av bolaget upptages, skall bolaget vara skyldigt att
återbetala genom amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller
efter uppsägning.
Sådant lån skall bolaget kunna senast tio år efter dess upptagande
uppsäga till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.
Om vården av bolagets värdehandlingar.
§ 20.
Bolagets samtliga värdehandlingar skola vårdas antingen av riksbanken
eller av annan bank eller ock på annat lika betryggande sätt.
Bilaga C.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 934:7
INRÄTTANDE AV ETT INSTITUT FÖR
MEDELLÅNG OCH LÅNGFRISTIG KREDITGIVNING
ÅT FÖRETAG INOM
NÄRINGSLIVET
AVGIVET DEN 14 FEBRUARI 1934 AV
INOM FINA NSDEPA R TEMÉN TE T
TILLKALLADE SAKKUNNIGA
STOCKHOLM 1934
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOK Ali
FINANSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE
I FRÅGA OM
\
: / i
3
Innehållsförteckning.
Sid.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet ............................... 5
Inledning ............................................................................................................. 7
Behovet av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning................ 19
Grunderna för institutets organisation och verksamhet ................................... 30
De sakkunnigas förslag .................................................................................... 39
Förslag till bolagsordning ................................................................................... 40
Förslag till reglemente ....................................................................................... 44
Bil. L. P. M. angående vissa under statskontorets och kommerskollegii förvaltning
stående lånefonder ........................................................................... 48
Bil. II. P. M. angående statsgaranti för exportkredit .................................... 49
Bil. III. P. M. rörande vissa utländska institut för långfristig och medellång
kreditgivning........................................................................................................ 50
*'' u ; ii A ''•>
.
T
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
Genom beslut den 3 januari 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
finansdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att, i enlighet
med vissa av departementschefen angivna riktlinjer, verkställa utredning
och avgiva förslag i fråga örn inrättande av ett institut för långfristig och
medellång kreditgivning åt företag inom näringslivet.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 11 januari 1934 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första
kammare generaltulldirektören N. R. Wohlin, ledamoten av samma kammare
bankofullmäktigen J. E. Björnsson, förre verkställande direktören
i allmänna svenska elektriska aktiebolaget J. S. Edström, verkställande
direktören i aktiebolaget Götaverken H. G. E. Hammar, verkställande direktören
i Kooperativa förbundet Albin Johansson, expeditionschefen N. J.
E. Quensel, förre bankdirektören C. Trygger och vice verkställande direktören
i Stockholms enskilda bank Marcus Wallenberg J:r.
Tillika uppdrog departementschefen åt generaltulldirektören Wohlin att
såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Till sekreterare åt de sakkunniga förordnade departementschefen sekreteraren
i sparbanksinspektionen Yngve Ericsson.
De sakkunniga hava under utredningsarbetet konfererat med riksbankschefen,
bankinspektören samt åtskilliga representanter för bankerna och
näringslivet.
6
Sedan de sakkunnigas uppdrag numera blivit slutfört, få de sakkunniga
härmed till Herr Statsrådet överlämna betänkande i fråga örn inrättande
av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom
näringslivet.
Betänkandet åtföljes av tre av de sakkunnigas sekreterare upprättade
promemorior.
Stockholm den 14 februari 1934.
NILS WOHLIN.
EDV. BJÖRNSSON. J. S. EDSTRÖM. H. G. HAMMAR.
ALBIN JOHANSSON. N. QUENSEL. CARL TRYGGER.
M. WALLENBERG J:r.
Yngve Ericsson.
Inledning.
De sakkunniga få inledningsvis återgiva det anförande till statsrådsprotokollet,
vari chefen för finansdepartementet angivit riktlinjerna för de
sakkunnigas utredningsuppdrag:
»I sitt den 17 juni 1927 avgivna betänkande anförde 1924 års bankkommitté
— efter att hava fastslagit önskvärdheten av en förändring i rådande
förhållanden i fråga örn industriens och bankernas beroende av varandra
— att kommittén på ett tidigare stadium av sitt arbete undersökt,
huruvida möjligheten för ett företag att erhålla kredit i form av obligationslån
skulle underlättas genom inrättande av ett särskilt för ifrågavarande
kreditbehov avsett institut, som efter mönster av allmänna hypoteksbanken
och stadshypotekskassan förfogade över en viss statsgaranti
till stärkande av säkerheten för utfärdade obligationer. Ett dylikt institut
skulle närmast kunna tänkas ifrågakomma för sådana industriföretag,
som kunde erbjuda fullt tillfredsställande säkerhet i innehavda naturtillgångar.
Sedan ifrågavarande undersökning gjorts, hade emellertid
förhållandena väsentligen förändrats, närmast beroende på inträdd lättnad
på kapitalmarknaden. Ett flertal företag hade kunnat omlägga bankskulder
till obligationslån, och någon svårighet att på fordelaktiga villkor
få dessa lån placerade på marknaden hade därvid icke mott. V ld sådant
förhållande ville kommittén, som ansåg inrättandet av ett obligationskreditinstitut
av antytt slag icke böra ifrågakomma utan att ett verkligt behov
därav förelåg, icke framlägga något förslag i denna riktning utan endast
framhålla, att örn i en framtid förhållandena i förevarande hänseende
skulle förändras, frågan örn inrättande av ett dylikt institut kunde upp
-
tagas till prövning. ,, . . ... ,
I utlåtande den 5 januari 1933 angående 1932 års sakkunnigas betänkande
med förslag till ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 örn
bankrörelse m. m. erinrade fullmäktige i riksbanken örn det av 1924 års
bankkommitté berörda spörsmålet rörande inrättandet av ett särskilt kreditgivningsinstitut
för näringslivets behov samt anförde, att frågan örn
ett organ för den långfristiga och den medellånga kreditgivningen — varmed
betecknades den kreditgiviling, som omfattar längre tid an den tor
bankerna regelmässigt tillåtna kredittiden av ett år syntes fullmäktige
vara av sådan betydelse, att, även om den för det dåvarande icke kunde
finna sin lösning, dess upptagande dock icke borde allt för länge uppskjutas.
Fullmäktige i riksbanken hava nu i skrivelse till chefen för finansdepartementet
den 24 november 1933 hemställt om föranstaltande örn en utredning
av frågan örn inrättande av ett institut för viss långfristig oell
medellång kreditgivning.
s
• ^ stTod för framställningen havn fullmäktige anfört i huvudsak följande.
L t vecklingen under ar 1933 hade enligt fullmäktiges mening vtUrugaie
understrukit önskvärdheten av att ett organ för såväl långfristig
SrMs+vaiig kr.(tdl.tgiynipS tjl1 företag inom näringslivet inrättades. Med
långfristig kieditgivning betecknade fullmäktige härvid krediter pa
längre tid an tio ar, under det att ''medellång kreditgivning’ avsåge krediter
löpande tran ett till tio år. En viss återhämtning i den nu rådande depressionen
torde kunna påräknas, örn framställningen av produktionsmedel
kunde underlättas och ökad efterfrågan på desamma åstadkommas.
Ett institut med speciell uppgift att sörja för krediter av ifrågavarande
slag skulle med ali sannolikhet kunna befordra en dylik utveckling. Den
viktigaste förutsättningen för ett uppsving inom näringslivet vore givet
ställdp«
f°rm,°en--r for framtiden d. v. s. för företagens räntabilitet återställdes.
Örn möjlighet bereddes företagen att i en snar framtid erhålla
krediter pa längre tid mot måttlig ränta, vore det sannolikt, att vissa
i >anläggningar och andra utvidgningar av verksamheten bomme att ut1HS“rte
att förbittra deras räntabilitet. Bankerna vore icke berätti(?.
a, aff kredit pa längre tid an högst ett år. Den mera varaktiga
forlagskrediten lamnades av bankerna merendels genom diskontering av
iorlagsyaxlar med en löptid av högst 6 månader, men beträffande vilka
ratten till omsättning vore underförstådd. Örn exempelvis ett industrielaU6rfde
mk,°P av en. nJ maskin och ansåge sig kunna avbetala
densamma under en 10-arsperiod, vore det mera sannolikt, att maskinen
bleve anskaffad, örn en 10-ang kredit kunde erhållas genom ett för långinstig
kreditgivning särskilt inrättat institut, än örn företaget, såsom nu
IZl fältet- vore kanvisat till kredit i en affärsbank, som kunde lämnas
däst foi högst ett ar ] sänder. Det vore icke sannolikt, att en affärsbank,
särskilt under nuvarande förhållanden, skulle i större utsträckning
v a^a böjd att lämna en kredit, vars återbetalning kunde påräknas först
under loppet av en 10-arsperiod. Ett institut, som erhölle sitt rörelsekar
uifn0im långfristig upplåning, torde däremot även under nuvarande
tor hallanden kunna komma att bevilja krediter på längre tid. Iven f olandra
slag av medellång kreditgivning torde det ifrågasatta institutet vara
lampat. De svenska skeppsvarven vöre exempelvis i behov av dylik kredit
för att kunna konkurrera med utländska företag. De vore nämligen vid
sina leveranser starkt beroende av beställarens kreditbehov, som i denna
rausch i regel vöre mycket stort och sträckte sig över en ganska lång
tidsperiod. Det inträffade icke sällan, särskilt under nuvarande förhålanden,
att skeppsvarven måste till en utländsk konkurrent avstå ett nvbyggnadsarbete,
örn de icke kunde erbjuda beställaren en kredit på 5 till
‘ ar. Medellånga krediter kunde dessutom ifrågakomma för handelns behov
exempelvis för anskaffande av inredning av lokaler och för viss lagerhållning.
Större och väl inarbetade företag kunde skaffa sig långfristig
anläggningskredit genom upptagande av obligationslån i marknaden
För mindre och nystartade företag, liksom för de större företag,
som ledan erhållit obligationslån och icke kunde stiina för ett nytt obligations
ån lämpade säkerheter, vore möjligheten att på dylik väg skaffa sig
ytterligare forlagskredit utesluten. Då fullmäktige nu ifrågasatte inrättandet
av ett institut för dylika krediter, hade fullmäktige i första hand
etts av den forhoppningen, att detsamma skulle genom att tillhandahålla
krediter tor nyanläggningar och utvidgningar bidraga till ökad verksamhet
inom i framsta rummet industrien. I vissa fall torde även en omläggning
av redan bestående bankkrediter kunna ifrågakomma, om iin
9
härvid måste upprätthållas kravet på att dessa krediter ej finge vara av
lägre kvalitet än sådana, som skulle av det ifrågasatta institutet kunna
beviljas såsom nya krediter. Ett dylikt institut torde med all sannolikhet
kunna anskaffa en del av sitt rörelsekapital genom obligationslån.
Särskilt under en tid som den nuvarande med dess låga obligationsräntor
kunde det därför bliva i tillfälle att lämna förlagskrediter till industrien
på fördelaktigare villkor än som kunde påräknas från bankerna,
och en viss överflyttning av förlagskrediter från bankerna till det nya
institutet torde därför under ovan angivna förbehåll möjliggöras. Såväl
i Sverige som utomlands hade man sedan lång tid tillbaka strävat att
uppnå större likviditet hos affärsbankerna. Ett särskilt institut för krediter
på längre tid än ett år, till vilket för affärsbankerna mindre lämpade
krediter av denna art skulle kunna överflyttas, torde vara ett viktigt
led i dessa strävanden. Flerstädes i utlandet förekomme dylika institut,
vilka erhållit ett mer eller mindre vidsträckt verksamhetsområde. Det
syntes önskvärt, att det ifrågavarande institutet bildades under samverkan
mellan privatbankerna och andra privata företag, närmast industriföretag,
vilka kunde hava intresse av dess verksamhet. Det torde icke
behöva särskilt uttalas, att fullmäktige på detta stadium icke kunde angiva
mera bestämda riktlinjer för den nya organisationens uppbyggande
utan måste begränsa sig till att framhålla önskemålet örn frågans närmare
utredning. Härav följde, att åtskilliga viktiga spörsmål, såsom
exempelvis frågan rörande eventuellt erforderlig ny lagstiftning och huruvida
staten borde i viss utsträckning lämna sin medverkan vid bildandet
av ett dylikt institut, kunde av fullmäktige prövas först på grundvalen
av en blivande utredning.
Över fullmäktiges framställning har bank- och fondinspektionen efter
remiss den 16 december 1933 avgivit utlåtande samt därvid anfört, att inspektionen
i likhet med fullmäktige ansåge, att spörsmålet örn sättet för
tillgodoseende av den svenska industriens långfristiga kreditbehov vore
av stor betydelse samt att en utredning av denna fråga borde komma till
stånd. En särskild anledning till att en sådan utredning omedelbart igångsattes
och även påskyndades vore det nuvarande för upplåning på lång
sikt förmånliga ränteläget, varav det tilltänkta kreditorganet, därest detsamma
komme till stånd i en nära framtid, och indirekt även dess klientel
kanske skulle kunna profitera. Inspektionen -— som ställde sig mera tveksam
till den av fullmäktige uttalade uppfattningen att en för kreditinstitutet
lämplig uppgift vore aft tillhandahålla medellång kredit åt svenska
skeppsvarv för att bereda dem möjlighet att konkurrera med utländska
företag — uttalar i detta sammanhang, bland annat, att svårigheter
skulle uppstå för institutet vid prövningen av kreditfrågor med utländskt
inslag av den omfattning och innebörd som i nu berörda avseende ifrågasatts.
Inspektionen ger i det följande uttryck ät den uppfattningen, att
betingelserna för kredit borde så uppställas, att icke genom kreditinstitutet
befordrades uppkomsten av nya företag, som icke vore motiverade
av verkligen förefintligt behov och baserade på vederhäftiga kalkyler rörande
ekonomisk bärighet. I motsatt fall skulle, skada kunna uppkomma
förutom för institutet självt jämväl för redan bestående industriföretag,
och detta måhända i en omfattning, som mer jin uppvägde den nytta i avseende
å beredande av arbetstillfällen, vilken det nystartade företaget
skulle, kanske därjämte endast för någon kortare tid, kunde medföra.
Vidare upptar inspektionen den av fullmäktige vadda frågan örn en
överföring till kreditinstitutet av redan bestående bankkrediter. Av ifra
-
10
gavarande krediter torde enligt inspektionens mening en stor del vara av
den beskaffenhet, att en överföring till kreditinstitutet, med den omfattning
av dess verksamhet som inspektionen ifrågasatt, lämpligen skulle
kunna ske. Emellertid framhåller inspektionen, att åt bankerna icke genom
kreditöverflyttning finge beredas minskning av risken för förlust å
de av dem beviljade krediterna utan att, därest det vid en eljest önskvärd
kreditöverflyttning skulle befinnas, att de för krediten liggande säkerheterna
vore riskbetonade, någon form borde finnas för bibehållande av
vederbörande banks ansvarighet. Slutligen anser inspektionen, att statens
medverkan i en eller annan form vore en förutsättning för att institutet
skulle kunna tänkas ur kapitalanskaffningssynpunkt hilva till åsyftat
gagn.
Då det gäller att taga ståndpunkt till den av fullmäktige i riksbanken
gjorda framställningen, vill jag till en början framhålla, att varken industrien
eller företag på andra näringslivets områden kunna för sin kapitalförsörjning
undvara de s. k. medellånga och långfristiga krediterna. Behov
av sådana krediter föreligger uppenbarligen bland annat för expansion
av företagen och modernisering av den industriella apparaten. Detta
kreditbehov har hittills huvudsakligen tillgodosetts genom affärsbankerna.
För företag med större kapitaltillgångar och möjlighet att ställa
goda säkerheter står därjämte den utvägen öppen att genom upptagande
av obligationslån i allmänna marknaden anskaffa erforderlig kredit. De
medelstora och mindre företagen befinna sig i detta hänseende i ett mindre
gynnsamt läge.
Affärsbankernas möjlighet att meddela kredit på längre tid är väsentligt
inskränkt genom lag och av Kungl. Maj:t fastställda bolagsordningar.
Därest ett kreditsökande företag icke kan prestera fullgod säkerhet i fast
eller lös egendom eller i fordringsrätt mot tredje man. kan enligt de vid
sistlidna års riksdag genomförda ändringarna i banklagen endast kortvarig
kredit av banken beviljas och även denna blott under förutsättning,
att med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande
kan anses föreligga. Utöver lagens stadganden innehålla bolagsordningarna
bestämmelser, som med avseende å tiden ytterligare beskära
bankernas kreditgivningsrätt. Även om en till formen kortvarig kredit
genom omsättning i verkligheten kan erhålla karaktär av långfristig,
ligger det i sakens natur, att den låntagare, som är i behov av en längre
kredittid, med hänsyn till den ofta återkommande prövningen av kreditens
fortbestånd ej kan i en dylik kredit finna tillräcklig garanti för sådana
ekonomiska åtaganden, som kräva att för längre tid bunden kredit
med visshet kan påräknas. Därtill kommer, att behovet av längre
kredittid regelmässigt motsvaras av bristande utsikt till återbetalninginom
kort tid och att således, med en strikt tillämpning av gällande bestämmelser,
den formella möjligheten för banken att bevilja ens kortvarig
kredit i dessa fall sällan är för handen.
Jämsides med lagstiftningen och de av Kungl. Majit fastställda bolagsordningarna
verkar till inskränkande av den mera långfristiga kreditgivningen
det ökade behov av likviditet, som i följd av de senare årens
allmänna ekonomiska läge gör sig kännbart för affärsbankerna. Dessa
nödgas sålunda tillse, att huvudparten av deras tillgångar icke hindus för
längre tid, vilket i sin ordning medför, att bankerna även i fall, då beviljande
av längre kredittid författningsenligt icke möter hinder, torde visa
allt större obenägenhet att meddela kreditgivning av sådan art.
Örn sålunda statsmakterna i det berättigade syftet att åstadkomma en
11
sanering av bankväsendet vidtagit åtgärder ägnade att försvåra kreditgivning
på längre tid, synes det vara en det allmännas uppgift att tillse,
att möjlighet beredes näringslivet att vid sidan av affärsbankerna kunna
påräkna en kreditgivning av nu nämnt slag, som motsvarar det legitima
behovet.
Beträffande formen för anordningen av denna kreditgivning delar jag
fullmäktiges i riksbanken uppfattning, att i första hand böra undersökas
möjligheten av och förutsättningarna för inrättandet av ett särskilt institut
för långfristig och medellång kreditgivning av här ifrågavarande
slag.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att genom förut omnämnda ändringar
i lag och bankpraxis de skäl, som av 1924 års bankkommitté anförts
för kommitténs åsikt att det av densamma ifrågasatta kreditgivningsinstitutet
för det dåvarande ej var av nöden, numera icke äga giltighet,
och att den av kommittén åsyftade situationen, då enligt kommitténs
mening frågan örn upprättande av institutet borde upptagas till prövning,
numera torde hava inträtt.
Jag förordar alltså, att en utredning i överensstämmelse med vad fullmäktige
i riksbanken hemställt omedelbart igångsattes. Det kan häremot
ej med skäl invändas, att det ej skulle vara med sund ekonomisk
politik förenligt att utrusta ett visst finansinstitut med befogenheter i
fråga örn kreditgivning, vilka för att ej äventyra affärsbankernas soliditet
blivit dessa i lagstiftningsväg undandragna. Bankernas inlåningsker
nämligen i form av insättningar med mer eller mindre korta återbetalningsfrister
och de äro därför i behov av löpande likviditet, under det
att ett finansinstitut av nu ifrågasatt art givetvis måste vara försett med
bundna kapitaltillgångar som basis för sin verksamhet.
Den ledande principen för institutets verksamhet synes böra vara att
tillhandagå med sådan kreditgivning, som ur såväl allmän som enskild
synpunkt är önskvärd men som pä grund av banklagens bestämmelser och
den nu rådande situationen ej kan komma till stånd genom bankerna. Det
ligger, såsom jag förut utvecklat, i sakens natur, att de företag, som sålunda
i främsta rummet kunna tänkas ifrågakomma som kredittagare,
äro de mindre och medelstora. Flerstädes i utlandet har också just dessa
företags kreditintresse gjorts till föremål för särskild omvårdnad. I detta
sammanhang kan nämnas, att för Englands vidkommande denna fråga i
dagarna fått aktualitet, och man synes, på initiativ av landets centralbank,
ha börjat förbereda inrättandet av ett särskilt finansinstitut med uppgift
att lämna krediter åt mindre industriföretag i fall då behovet av
längre kredittid utgör hinder för anlitande av vanlig bankkredit. Beträffande
frågan, huruvida institutet må kunna anlitas för kreditgivning
åt exportörer för finansiering av beställningar, för vilka köparen betingat
sig längre tids kredit, vill jag. med allt beaktande av de betänkligheter
bank- och fondinspektionen anfört mot sådan kreditgivning, likväl framhålla,
att det icke synes lämpligt att redan nu avvisa möjligheten till sådant
understöd åt exportindustrien utan att det tvärtom väll låter tänka
sig att kreditinstitutet just på detta område, direkt eller indirekt, kan ha
en viktig uppgift att fylla. Uppenbart är. att under nu rådande förhållanden
på arbetsmarknaden upptagandet, genom iildre eller nybildade företag,
av nya tillverkningar är värt understöd i form av kredit i den nian tillverkningen
motsvarar ett verkligt behov och verksamheten är organiserad
efter sunda ekonomiska principer.
Med hänsyn till arten av det kreditbehov varom fråga är. får tydligen
12
institutets verksamhet ej bindas genom förbud mot all sådan kreditgiv?lag’
S,om, ,n ,Ta^a förbunden med någon risk. Denna synpunkt blir av
betydelse dels da det galler att fastställa mot vilka slag av säkerheter kreditgivning
ma äga ruin, dels ock vid organisationen av företagets ekonomiska
underlag. I sistnämnda hänseende torde kunna tänkas ett system,
som asyftar riskens fördelning i möjligaste mån mellan olika förJagsgivare.
Sannolikt kommer emellertid utredningen att giva vid handen,
att en finansiering av kapitalbehovet utan medverkan i betydande omfattning
fran statens sida icke är möjlig. Huruvida härvid en samverkan
mellan staten, och enskilda kan ifrågakomma är ett spörsmål, som.
dar under utredningen så befinnes önskvärt, må upptagas till undersökning.
Bland de spörsmål, som under utredningen böra komma under övervägande,
är vidare den av fullmäktige i riksbanken och av bank- och fondinspektionen
berörda frågan örn förhållandet mellan det ifrågasatta kreditinstitutet
och affärsbankerna. Alldeles uteslutas måste den möjligheten,
att institutet kan komma att gå bankerna tillhanda med att från
dero. avlyita krediter, som numera innebära farliga engagemang. Det
later emellertid tänka sig, att fall kunna förekomma, då en ur allmänna
synpunkter lämplig ny kreditgivning med hänsyn till en tidigare åt samma
företag beviljad kredit icke kan på ett tillfredsställande sätt ordnas
utan att jämväl den äldre krediten övertages av kreditinstitutet. Jag
syftai härmed särskilt på de svårigheter, som kunna tänkas uppstå i fråga
örn tillhandahållande av säkerhet för den nya krediten. Ett naturligt
arrangemang synes under alla omständigheter vara, att därest institutet
övertager en äldre bankkredit, bankens risk för engagemanget, där säkerheten
för krediten icke kan anses fullgod, icke avlyftes utan kvarstår i
form av ett bankens ansvarsatagande för kreditskulden gent emot den nye
kreditgivaren. Över huvud är den nu berörda frågan om förhållandet till
bankernas kreditgivning av ömtålig art och kräver tvivel sidan en ingående
prövning.
Den av mig förordade utredningen bör uppdragas åt särskilda inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga, vilkas antal lämpligen synes
kunna bestämmas till högst atta. Utredningsarbetet bör bedrivas så skyndsamt,
att eventuellt förslag i ämnet må kunna föreläggas innevarande års
riksdag. Därest de sakkunniga med hänsyn till den begränsade tidsfristen
icke kunna taga ställning till alla sig inställande spörsmål bör en
uppdelning av dessa äga rum sålunda att de för inrättandet av ett kreditinstitut
oundvikliga frågorna upptagas till behandling och de övriga, i den
mån de ej medhinnas, tills vidare skjutas åt sidan.
Med avseende på utredningsarbetets bedrivande i övrigt torde det få
ankomma på chefen för finansdepartementet att lämna närmare direktiv.
----».
Uppfattningarna örn arten och omfattningen av de uppgifter, som
böra tillkomma bankerna med avseende å kapitalanskaffningen för näringslivet,
hava under olika tider och växlande ekonomiska förhållanden
väsentligen skiftat. I anslutning härtill hava även statsmakternas
åtgärder beträffande bankernas kreditgivning samt näringslivets kapitalförsörjning
haft i viss mån varierande inriktning.
I början av innevarande århundrade framträdde ett behov av utökad
kapitalanskaffning och kreditgivning åt industrien för främjande av
13
dennas kraftiga oell snabba expansion. Härvid ansågs bankernas roll
icke böra inskränkas till kroditgivning genom lån utan jämväl böra
taga formen av förvärv av andelar i ekonomiska företag. Detta ledde
till förslag örn inrättande av särskilda industriförlagsbanker och år 190b
tillkom en lag angående emissionsbanker, vilka skulle hava till ändamål
att, jämte drivande av bankrörelse, medverka vid bildande och ombildande
av aktiebolag för ekonomisk verksamhet. Sedermera medgåvos
genom tillkomsten av 1911 års banklag jämväl de vanliga affärsbankerna
rätt att med vissa begränsningar förvärva aktier.
Emellertid började betänkligheter yppas mot den nära anknytning,
som i många fall kom till stånd mellan bankerna och näringsföretagen.
Särskilt under världskriget föranleddes bankerna att utlåna betydande
kapitalbelopp mot säkerhet av aktier i industriföretag. I samband med
den efter krigets slut inträdande minskningen i avsättningsmöjligheterna
för industrien samt den starka stegring i penningvärdet och sänkning
av prisnivån, som sedermera ägde rum och som medförde genomgripande
omkastningar i näringslivets ekonomiska förhållanden, kommo
i synnerhet många av de under de närmast föregående inflationsåren
ny- och ombildade företagen på obestånd, med påföljd att bankerna
i egenskap av dessas kreditgivare måste övertaga företagarerisken
och därmed ansvaret för företagens ledning och skötsel. Men även åtskilliga
äldre företag blevo tvingade att anlita kredit hos bankerna oell
kommo på detta sätt i beroende av dessa.
Den utveckling, som förhållandena sålunda togo, föranledde år 1924
tillsättandet av en kommitté med uppdrag att verkställa utredning rörande
vissa med bankväsendet sammanhängande spörsmål. Denna utredning
resulterade i ett år 1927 framlagt förslag till vissa ändringar i
banklagen. Förslaget avsåg borttagande i huvudsak av bankernas rätt
att förvärva aktier ävensom införande av en del begränsningar i bankernas
kreditgivning m. m. i syfte att befordra bankväsendets soliditet
och likviditet. Bankkommittén ansåg, att ett upplösande av det rådande
inbördes beroendet mellan ett flertal industriföretag och bankerna
ur olika synpunkter vore önskvärt. Enligt vad kommittén bland annat
anförde, sköttes ett företag i regel bäst, örn dess ledning vore självständig
och oberoende i förhållande till vederbörande bank. Vidare borde
icke förbises, att genom den lätthet att erhålla för driften erforderliga
medel, som förefunnes för ett av bank ägt industriföretag, ett sådant
företag kunde föranledas att uppehålla en ekonomiskt icke bärig drift.
För de industriella företagens del vore ett vidsträckt anlitande av bank
kredit olägligt framför allt av den anledningen, att bankkrediten enligt
sakens natur borde vara oell enligt bankernas bolagsordningar även
måste vara kortfristig. Även om en beviljad kredit kunde bliva föremål
för omsättning, vore densamma alltid förenad med en viss osäkerhet.
Den kunde bliva uppsagd, kanske just i en brydsam situation, och
14
möjlighet till kreditens omflyttning förelåge mahanda då ej. Vidare
skulle ihågkomma^ vilken betydelsefull roll räntan kunde spela för
företagets ekonomi. Bankräntan kunde växla ieke obetydligt. Sistnämnda
förhållande kunde, i den mån betydande höjningar inträffade,
verka rubbande på gjorda kalkyler och äventyra företagets bärighet. Örn
man äter betraktade industrikrediterna ur bankernas synpunkt, funnes
det, bortsett från direkt förlustbringande krediter, även sådana, som
visserligen ej syntes komma att föranleda förlust men som dock genom utvecklingens
gång kommit att ändra karaktär och läge bundna hos vederbörande
bank. Kommittén åsyftade närmast sådana fall, då en kredit,
som från början lämnats såsom driftskredit, kommit att förvandlas
till en fast kredit. Att ett lösgörande eller lättande i någon mån av
dylika krediter skulle vara ägnat att stärka bankernas soliditet och
likviditet samt sätta dem i stånd att bättre fylla sina egentliga uppgifter
läge i sakens natur. För'' ernåendet härav anvisade bankkommittén
tvenne utvägar, nämligen dels nyemission av aktier i vederbörande
företag och dels förändring av bankskuld till obligationslån, varigenom
skulle vinnas trygghet i fråga örn krediternas bestånd samt en fast och
i allmänhet jämförelsevis låg räntesats. I detta sammanhang antydde
bankkommittén, på sätt berörts i det ovan återgivna statsrådsanförandet,
möjligheten att inrätta ett särskilt på obligationsemissioner grundat
institut för tillgodoseende av industriens kreditbehov.
Det av 1924 års bankkommitté framlagda betänkandet föranledde icke
några mera väsentliga ändringar i banklagstiftningen, som kunna vara
av intresse i förevarande sammanhang.
Emellertid blottade de under våren 1932 inträffade händelserna på
det ekonomiska området avsevärda brister i den dittillsvarande lagstiftningen
rörande bankerna. Med anledning härav tillsattes vid nämnda
tid särskilda sakkunniga för revision av ifrågavarande lagstiftning. I
det betänkande, som de sakkunniga avgåvo under slutet av år 1932, anslöto
sig dessa i allt väsentligt till de av 1924 års bankkommitté framlagda
förslagen. Banksakkunniga uttalade sig sålunda bland annat för
ett borttagande, med vissa undantag, av bankernas rätt till aktieförvärv
samt för genomförande av vissa betydelsefulla inskränkningar med avseende
å bankernas kreditgivning. De föreslagna ändringarna togo i
första hand sikte på ett stärkande av bankernas soliditet, men indirekt
även på ett förbättrande av likviditeten. I fråga örn begränsningen av
bankkrediternas bundenhet med avseende å tiden framlade banksakkunniga,
bortsett från viss undantagsbestämmelse, som skall beröras nedan,
lika litet som bankkommittén något uttryckligt förslag. Emellertid
erinrade banksakkunniga örn vad i detta hänseende anförts av bankkommittén
samt underströk, att det givetvis ej borde falla inom ramen för
affärsbankernas uppgift att tillhandahålla fasta krediter för anläggningsändamål.
Dessa sistnämnda borde, i enlighet med de principer,
15
sorn bankkommittén utvecklat i sitt betänkande, anskaffas på annat
sätt.
I huvudsaklig överensstämmelse med. vad banksakkunniga föreslagit
beslötos vid 1933 års riksdag “Vissa ändringar i banklagstiftningen och
utfärdades i anslutning härtill den 2 juni 1933 lag i ämnet. De nya
lagbestämmelserna hava trätt i kraft den 1 januari 1934, men gälla dock
under de närmaste åren vissa särskilda övergångsstadganden.
Samtidigt härmed upphävdes den år 1909 utfärdade lagen angående
emissionsbanker. Någon sådan bank hade aldrig under lagens hela giltighetstid
kommit till stånd.
«
Banklagen har varken i sin gamla eller nya avfattning upptagit någon
bestämmelse av mera allmän innebörd i fråga om begränsning av kredittiden
för lån. Stadgandena i 46 och 162 §§ av den nya lagen, att
:>kortvarig» kredit kan utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och
för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för
förbindelsens fullgörande kan anses föreligga, avse endast att medgiva
undantag från regeln, att kredit icke må beviljas, utan att säkerhet, som
prövas betryggande, ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock
i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas.
De för affärsbankerna gällande bestämmelserna örn begränsning av
kredittiden återfinnas i övrigt i de särskilda av Kungl. Maj:t fastställda
bolagsordningarna för bankerna. I dessa föreskrives, att lån må beviljas
på högst sex månaders tid eller, örn realsäkerhet blivit ställd, på
viss tids, högst tre månaders uppsägning. En del bolagsordningar utsäga
uttryckligen, att dc tidsbestämda lånen skola beviljas utan omsättningsrätt.
Även där en sådan uttrycklig föreskrift icke förefinnes,
måste det antagas, att omsättningsrätt icke får utfästas. En annan sak
är, att även utan att sådan utfästelse skett omsättning i praktiken ansetts
kunna medgivas.
I fråga örn kreditiv oell kredit i räkning plägar i bolagsordningarna
bestämmas, att sådan må meddelas på högst ett år. Även här har i
praxis omsättning ansetts kunna äga rum.
Vissa banker hava under senare år erhållit rätt att bevilja s. k. avbetalningslån
med en löptid av högst tio år. Sådana lån må enligt bolagsordningarna
för vederbörande banker beviljas endast intill viss del
av reservfonden samt under villkor i övrigt, att beloppet för varje lån
icke överstiger viss angiven storlek, 10 000—20 000 kronor, att återbetalningstiden
icke utgör mer än tio år, att det årliga avbetalningsbeloppet
blivit i skuldebrevet bestämt i förhållande till den tid, för vilken lånet
beviljats, samt att banken förbehåller sig rätt att, om den så finner skäligt,
uppsäga lånet till återbetalning inom tre månader.
Då sparbankerna i regel torde avhålla sig från att i större utsträckning
meddela kredit åt industri-, handels- eller liknande företag, därest
icke erbjuden säkerhet i och för sig, bortsett från värdet av rörelsen,
16
anses betryggande, hava de för sparbankerna gällande bestämmelserna
örn begränsning av tiden för utlämnade lån uppenbarligen mindre intresse
i förevarande sammanhang. Emellertid må för fullständighetens
skull nämnas, att icke heller sparbankerna kunna, med vissa undantag,
utlämna lån utan att göra förbehåll om rätt till uppsägning.
Vid en översikt av kreditgivningen till näringslivet bör icke förbises,
att staten spelar en icke betydelselös roll såsom kreditgivare. Särskilt
må erinras örn de olika under statskontorets förvaltning stående fonder,
från vilka lån utlämnas till skilda grenar av näringslivet. Såsom
exempel kunna nämnas industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden
och rederilånefonden. Då det uppenbarligen icke för staten funnits
samma anledningar som för bankerna att ur likviditetssynpunkt begränsa
kredittiden för lån, hava de från ifrågavarande fonder meddelade
krediterna kunnat bindas på längre tid, varierande för olika fonder.
Beträffande den utlåningsrörelse, vilken bedrives från dessa fonder,
hänvisas till vissa uppgifter, som lämnas i en här vidfogad bilaga (Bil. I).
Det torde i detta sammanhang även böra tilläggas, att 1933 års riksdag
anvisat tillhopa 10 miljoner kronor till dels lån för främjande av enskild
företagsamhet samt dels subventioner för samma ändamål och för
uppmuntran av industriell verksamhet.
Medan utlåningen från lånefonderna i princip grundas på affärsmässiga
synpunkter, tages vid fördelningen av lån från sistnämnda särskilda
anslag även hänsyn till sociala förhållanden.
Det är emellertid icke endast genom direkt kreditgivning som staten
tagit del i kapitalanskaffningen åt näringslivet. Staten har i sådant
syfte bland annat även medverkat till bildandet av hypoteks- eller kreditkassor
av olika slag. Förutom hypoteksbanks- och jordbrukskasseorganisationerna,
vilka i egenskap av kreditgivare till jordbruket i förevarande
sammanhang torde vara av mindre intresse, må här nämnas
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
med därtill hörande föreningar samt Svenska skeppshypotekskassan.
De till stadsliypotekskassan anslutna hypoteksföreningarna hava enligt
förordning den 5 juni 1909 till ändamål att tillhandahålla lån mot
säkerhet av inteckning i bebyggda fastigheter i städer och därmed jämförliga
samhällen. Föreningarnas medlemmar utgöras av de fastighetsägare
inom varje förenings verksamhetsområde, vilka erhålla lån från
föreningen. Amorteringslån kan i regel meddelas till 50 procent av
byggnadsvärdet men i de största städerna till 60 procent. Även stående
lån kunna i vissa fall meddelas, varvid emellertid belåningsgränsen sänken
Föreningarna äro helt och hållet hänvisade till stadshypotekskassan
för anskaffande av sitt rörelsekapital. Detta sker genom pantförskrivning
av belånade reverser jämte hypotek. Föreningsmedlemmarna
17
äro solidariskt ansvariga för vederbörande förenings förbindelser
i förhållande till oguldna beloppen av sina lån och på motsvarande
sätt äro även föreningarna ansvariga för kassans förbindelser.
Hypotekskassan anskaffar rörelsekapital genom utgivande av obligationer,
för vilka de belånade inteckningarna ligga som säkerhet. Av hypotekskassan
upptaget obligationslån skall senast tio år efter dess upptagande
kunna av kassan uppsägas till inbetalning. Till säkerställande
av obligationsinnehavarna har staten ställt en grundfond till förfogande,
bestående av 3 14 procent statsobligationer till ett belopp, som numera
utgör 100 miljoner kronor. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationer må icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av
kassans grundfond och reservfond. Hypotekskassan förvaltas av en
styrelse av fem ledamöter, av vilka fyra utses av Konungen och en av
fullmäktige i riksgäldskontoret.
Medan stadshypotekskassan har till uppgift att tillhandahålla primärkredit
i stadsfastigheter, är Svenska bostadskreditkassans ändamål att
lämna sekundärkredit i dylika fastigheter ävensom primärkredit i bostadsegnahem.
Bostadskreditkassan har enligt förordning den 3 augusti
1929 att lämna lån åt bostadskreditföreningar. Dessa i sin ordning hava
att tillhandahålla sina medlemmar lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.
Medlemmar i förening äro de, som häfta för inteckningslån hos
föreningen. Förening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning
i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål anordnad fastighet.
Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av inteckning
eller inteckningar, liggande inom tre fjärdedelar av fastighetens
värde. Lån må ej meddelas med mindre lån mot säkerhet av inteckning
med bättre förmånsrätt i samma fastighet prövas vara på betryggande
sätt ordnat. Såsom bidrag till säkerhetsfond skall envar låntagare
erlägga en särskild avgift. Föreningsmedlemmarna äro i förhållande
till oguldna beloppen av sina lån solidariskt ansvariga för föreningens
förbindelser. Föreningarnas upplåning sker, såsom förut antytts,
hos Svenska bostadskreditkassan. Denna utfärdar för sin lånerörelse
obligationer, som skola återbetalas genom amortering oell som
skola kunna senast tio år efter utgivandet av kassan uppsägas till återbetalning.
Som säkerhet för de utgivna obligationerna tjäna de förbindelser,
som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan, jämte de
till föreningarna för erhållna lån lämnade reverser med tillhörande
hypotek. För kassans förbindelser svara föreningarna solidariskt i förhållande
till oguldna beloppen av sina från kassan erhållna lån. Såsom
grundfond för kassan, att ligga såsom säkerhet för kassans obligationer,
har staten ställt till disposition 4 >4 procent statsobligationer till ett belopp,
som för närvarande utgör 30 miljoner kronor. Sammanlagda beloppet
av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än
tio gånger beloppet av grundfonden. Bostadskreditkassan förvaltas av
en styrelse av minst sju högst nio ledamöter, av vilka två utses av
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 2(10. (Bilaga.) ‘2
18
Konungen, en av fullmäktige i riksgäldskontoret och övriga av ombud
för föreningarna.
Svenska skeppshypotekskassan har jämlikt förordning den 6 juni
1929 till ändamål att driva lånerörelse genom att lämna lån mot inteckning
i svenska fartyg, vilka äro maskindrivna. Lån må beviljas på
högst tio års återbetalningstid med skyldighet för låntagaren att under
lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan. Vidare gäller,
att lån icke må beviljas till högre belopp än femtio procent av fartygs
värde. Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet
av inteckning eller inteckningar i fartyget, liggande inom femtio
procent av värdet. Låntagare må icke utan samtycke av kassans styrelse
vidtaga åtgärd, varigenom fartyget upphör att vara svenskt. Skulle
förlust åsamkas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke från
styrelsen föreligger, upphört att vara svenskt, äro låntagarna hos kassan
solidariskt ansvariga för förlustens täckande i förhållande till
oguldna beloppen av sina lån. För anskaffande av medel till rörelsens
bedrivande äger skeppshypotekskassan upptaga lån mot obligationer.
Sådana lån skola återbetalas genom årlig amortering eller efter uppsägning.
Varje lån skall kunna senast tio år efter dess upptagande av kassan
uppsägas till återbetalning. Såsom säkerhet för de obligationer,
som av kassan utgivas, skola pantförskrivas hos kassan belånade reverser
med tillhörande hypotek. Vidare har staten som säkerhet för kassans
obligationslån ställt en grundfond till förfogande, vilken utgöres
av svenska statens 4 L procent obligationer till ett belopp av för närvarande
tio miljoner kronor. Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande
obligationer må icke uppgå till mera än tio gånger beloppet av
grundfonden. Skeppshypotekskassans styrelse består av fem ledamöter,
av vilka fyra utses av Konungen och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Då det torde kunna äga visst intresse för den föreliggande frågans
utredning att äga kännedom örn de möjligheter, som numera enligt beslut
vid 1933 års riksdag förefinnas för exportör att erhålla statsgaranti
för exportkredit, vidfogas härvid i en särskild bilaga (Bil. II) en sammanfattning
av hithörande bestämmelser.
I vissa främmande länder äro särskilda institut inrättade för långfristig
och medellång kreditgivning. Sålunda finnas dylika kreditinstitut
bland annat i Belgien, Finland, Frankrike, Italien och Nederländerna.
Vidare hava i England planer framkommit på inrättande av ett
liknande institut. Såsom framgår av de uppgifter, som lämnas i en vid
betänkandet fogad bilaga (Bil. III), äro de ifrågavarande utländska kreditinstituten
redan så tillvida artskilda sinsemellan, att det statliga inslaget
i desamma är mer eller mindre framträdande. Såväl härutinnan
som även i övrigt hava förhållandena i de olika länderna satt sin
prägel på anordningen av institutens organisation och verksamhet.
19
Behovet av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning.
Såsom redan inledningsvis erinrats, innehåller banklagstiftningen i stort
sett inga bestämmelser, som uttryckligen begränsa kredittiden för av bankerna
utlämnade lån. De genom den förut nämnda lagen den 2 juni 1933
vidtagna modifikationerna i lagstiftningen hava till syfte att säkerställa
bankernas soliditet och att förbättra deras likviditet. Med det tidigare
berörda undantaget beträffande auss kortvarig kredit utan särskild säkerhet
har likväl ej heller genom denna författning några begränsningar genomförts
med avseende å kredittiden. Detta förhållande synes även så
tillvida förklarligt, som det svårligen låter sig göra att i lag eller författning
närmare reglera de ömtåliga och svårbedömliga förhållanden,
som här föreligga. Emellertid återfinnas, såsom i inledningen nämnts,
föreskrifter med nu berörda syfte i de olika för bankerna av Kungl. Maj:t
fastställda bolagsordningarna, där vissa kortare tidsfrister äro bestämda,
inom vilka bankerna skola förbehålla sig återbetalning eller vilka skola
gälla som uppsägningstider för lån. I bolagsordningarna brukar sålunda,
som redan erinrats, i fråga örn kreditiv och kredit i räkning bestämmas,
att sådana må meddelas på högst ett år, samt med a\Tseende å lån i övrigt
föreskrivas, att desamma må medgivas på högst 6 månaders tid, eller, örn
realsäkerhet blivit ställd, på viss tids, högst 3 månaders uppsägning.
Emellertid kan det sägas vara praxis, att bankerna, när förfallotiden
för ett tidsbegränsat lån inträder, medgiva omsättning av lånet med eller
utan amortering. I allmänhet lärer väl redan vid lånets första tillkomst
hava räknats med att omsättning skall få äga rum Aud förfallotiden, även
örn bankerna bland annat med hänsyn till bolagsordningarnas bestämmelser
icke kunna giva någon formlig utfästelse härutinnan.
Anordningen med korta kredittider har uppenbarligen för bankerna sina
givna fördelar. En bank, \mrs likviditet är i behov av förbättring, kan
sålunda inom en jämförelsevis kort tidrymd ernå en sådan genom att i
lämplig omfattning \rägra omsättning av korttidslån och i fråga örn andra
lån eventuellt begagna sin uppsägningsrätt. Banken har vidare tillfälle
att vid värjo förfallotid pröva utestående lån ur säkerhetssynpunkt och,
örn så påfordras, vid äventyr att krediten indrages kräva förstärkning av
den för lånet ställda säkerheten eller ock avbetalning å lånet.
De formella möjligheter att återfordra lån, som i anslutning till vad nu
sagts stå bankerna till buds, kunna likväl icke alltid av dem utnyttjas.
Låntagarens ekonomiska ställning omöjliggör mången gång en återbetalning
av lånet. Anser banken härvid förutsättningar finnas för att den
av låntagaren bedrivna rörelsen, örn densamma hålles vid makt, skall
kunna i en någorlunda näraliggande framtid giva ett förbättrat resultat,
torde banken medgiva omsättning av lånet. Ej sällan torde banken finna
nödigt att bevilja ytterligare kredit för att underlätta rörelsens uppehål
-
20
lande oell utveckling. Det är allmänt känt, att sådana nödtvungna omsättningar
av kortfristiga krediter förekomma i viss utsträckning samt
att åtskilliga banker ligga inne med dylika frusna krediter i en omfattning,
som växlar allt efter konjunkturerna samt principerna för och naturen
av vederbörande banks utlåningsrörelse. Den ifrågavarande utvecklingen
står — på sätt framgår av 1924 års bankkommittés och 1932 års
banksakkunnigas förut omnämnda betänkanden — icke i god överensstämmelse
med bankernas uppgifter med avseende å utlåningsrörelsen, sådana
dessa, enligt vad ovan nämnts, regleras i bolagsordningarna. Ej minst
bör erinras örn att såväl bankkommittén som banksakkunniga framställt
betänkligheter mot att bankerna i så betydande omfattning som fallet
ofta är tillhandahållit krediter för anläggningsändamål. Krediter av
detta sistnämnda slag lära icke — åtminstone ej under annan förutsättning
än att lätt realiserbara tillgångar lämnas såsom säkerhet eller sannolika
skäl föreligga för att krediten skall kunna fonderas — motsvara andemeningen
i den numera gällande banklagstiftningen ävensom det egentliga
syftet med bolagsordningarnas bestämmelser.
Givet är, att bankerna, oavsett de principer efter vilka deras utlåningsrörelse
tidigare ägt rum, numera skola låta sig alltmera angeläget vara
att undvika en kreditgivning, som icke står i överensstämmelse med lagstiftningens
intentioner. Framför allt torde detta komma att gälla sådana
fasta krediter, som påtalats av såväl bankkommittén som banksakkunniga.
Det torde i detta sammanhang jämväl böra uppmärksammas, att 1933 års
ändringar i banklagen även avsett en utvidgning av de i lagen bestämda
uppgifterna för bankinspektionen. Inspektionen har nämligen enligt den
nya lagstiftningen att öva tillsyn icke blott över efterlevnaden av banklagen
och bolagsordningarna m. fl. föreskrifter utan även över bankernas
verksamhet i övrigt, så vitt angår förhållanden, som kunna inverka på
bankernas säkerhet. Det torde kunna förutsättas, att bankinspektionen,
jämsides med kontrollen över att de i den senaste lagstiftningen uttryckligen
meddelade bestämmelserna i fråga örn bankernas kreditgivning bliva
behörigen iakttagna, även kommer att i övrigt ägna uppmärksamhet åt
att de till grund för den nya lagstiftningen liggande synpunkterna bliva
av bankerna beaktade. Härvid synes det ligga i sakens natur, att bankinspektionen
jämväl tillser, att en banks krediter icke bindas för längre
tid på ett för bankens ställning äventyrligt sätt. Man torde alltså hava
anledning förutse en tendens till ökad obenägenhet hos bankerna att lämna
krediter, som ej kunna tänkas bliva återbetalda på jämförelsevis kort tid.
Denna tendens torde åtminstone under normala förhållanden kunna förväntas
komma att ytterligare framträda, därest riksbanken — i viss anslutning
till de för den nya lagstiftningen vägledande synpunkterna —
skulle komma att genomföra restriktioner i fråga örn rediskontering av
andra växlar än rena handelsväxlar.
Man synes på grund av vad nu anförts kunna utgå från att företagare
21
inom näringslivet skola se möjligheterna till erhållande av krediter, vilka
kunna beräknas bliva utestående under en längre tidrymd, alltmera minskas.
En viss lucka i näringslivets kreditmöjligheter — och de sakkunniga
avse här liksom i fortsättningen i första rummet industrien och handeln
samt närstående näringsgrenar — torde härmed kunna konstateras.
De betänkligheter, som riktats mot att bankerna meddela kredit på
längre tid, hava, som av det sagda framgår, grundats på såväl likviditetssom
soliditetssynpunkter.
Den omständigheten, att bankernas medelsanskaffning till väsentlig del
äger rum genom inlåning med mer eller mindre kort uppsägningstid, har
av naturliga skäl ansetts böra leda till att bankerna icke heller binda
utlåningen på längre tid, för så vitt icke fullt likvida tillgångar i tillräcklig
omfattning förefinnas. Med tanke härpå har under de sakkunnigas
överläggningar som en lösning av det nu behandlade spörsmålet framkastats,
att bankerna skulle medgivas rätt att utlämna lån för längre tid,
i den mån de till minst samma belopp även verkställde inlåning på motsvarande
tid, exempelvis genom utgivande av något slag av fordringsbevis
(förlagsbevis, bons). Med hänsyn emellertid till de nyligen vidtagna
ändringarna i banklagstiftningen och särskilt med avseende fästat å att
en dylik utvecklingslinje uppenbarligen skulle strida mot de till grund
för samma lagstiftning liggande intentionerna hava de sakkunniga icke
funnit anledning att uppehålla sig vid detta uppslag.
Vid sådant förhållande återstår att utfinna en ny anordning för tillgodoseende
av det föreliggande behovet. De sakkunniga hava härvid
övervägt möjligheten att i lagstiftningsväg skapa förutsättningar för tillkomsten
av kreditgivning av ifrågavarande art, grundad allenast på enskild
företagsamhet. Emellertid hava de sakkunniga ansett sig kunna
konstatera, att tillräckligt intresse härför från enskilt håll ej är för handen.
Såsom även chefen för finansdepartementet ifrågasatt, synes då utvägen
att med statens medverkan inrätta ett särskilt institut för medellång
och långfristig kreditgivning till företag inom näringslivet erbjuda
sig såsom den lämpliga lösningen.
Ett sådant särskilt institut skulle uppenbarligen i huvudsak bygga sin
kapitalanskaffning på utgivning av skuldförbindelser med lång återbetalningstid
men däremot icke bliva beroende av inlåning på kort tid från
allmänheten. Härav följer naturligen, att de krav på likviditet, som göra
sig gällande för bankerna, icke i tillnärmelsevis samma grad behöva uppställas
för det ifrågavarande institutet.
Vad angår soliditetssynpunkten må framhållas, att denna synpunkt
uppenbarligen jämväl med avseende å ett nytt kreditinstitut som det nu
ifrågasatta kräver den största uppmärksamhet.
Departementschefen har funnit uppenbart, att under nu rådande förhållanden
på arbetsmarknaden upptagandet, genom äldre eller nybildade
22
företag, av nya tillverkningar vore värt understöd i form av kredit, i den
mån tillverkningen motsvarade ett verkligt behov och verksamheten vore
organiserad efter sunda ekonomiska principer. Departementschefen har
vidare framhållit, att med hänsyn till arten av det kreditbehov, varom
fråga voie, institutets verksamhet naturligen icke finge bindas genom förbud
mot all sådan kreditgivning, som kunde vara förbunden med någon
risk. Denna synpunkt bleve av betydelse bland annat då det gällde att
fastställa, mot vilka slag av säkerheter kreditgivning skulle få äga rum.
De sakkunniga anse för sin del det ligga i sakens natur, att en utlåningsverksamhet
av det slag, som skulle ankomma på det nya kreditinstitutet,
måste vara förenad med vissa risker. Det torde icke behöva närmare
utvecklas, att en kreditgivning på lång tid kan erbjuda större risker än
en mera kortfristig, tinder en mera utsträckt kredittid kan icke blott
värdet av stallda säkerheter väsentligt försämras, utan även de ekonomiska
förhållandena i allmänhet och därmed förutsättningarna för ett industri-
eller handelsföretags verksamhet avsevärt förändras. Även om
institutet bedriver sin utlå.ningsrörelse efter strängt affärsmässiga principer
aro, liksom i all bankverksamhet, riskmoment alltså icke uteslutna.
Departementschefen har, som nyss nämnts, erinrat örn det nya kreditinstitutets
betydelse för skapande av arbetstillfällen och även enligt de
sakkunnigas mening är det uppenbart, att vid ett eventuellt val mellan
ur säkerhetssynpunkt likvärdiga krediter avseende bör fästas vid frågan,
vilken kredit som skulle mest öka sysselsättningsgraden inom näringslivet.
Emellertid hava de sakkunniga vid frågans övervägande kommit
till den bestämda uppfattningen, att det nya kreditinstitutet vid sin kreditgivning
icke bör taga annan hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden
än som är förenlig med en ur risksynpunkt betryggande prövning
av de ställda säkerheterna och att institutet icke bör ikläda sig några
företagarerisker. En kreditgivning mot annat än fullgoda säkerheter
skulle kunna befaras kasta institutet ut i äventyrligheter, vilkas konsekvenser
knappast kunna överblickas. Med avseende å kreditgivningen
till nya företag må framhallas faran av att grunda kreditprövningen på
kalkyler, vilka på papperet kunna te sig tilltalande, men vilka i verkligheten
kunna komma att visa sig icke hålla streck. Det är en allmän
erfarenhet, att alltför stort värde icke må tillmätas än så förtroendegivande
kalkyler och att man oberoende av dessa alltid måste fästa den
största vikten vid säkerheterna. De sakkunniga hava under sina överläggningar
kommit till slutsatsen, att de privata bankerna — vilkas medverkan
i det nya institutet de sakkunniga, på sätt i det följande skall närmare
utvecklas, finna synnerligen önskvärd — icke skola vara benägna
till en sådan samverkan under annan förutsättning än att institutet komme
att ledas efter ekonomiskt sunda principer. De sakkunniga få vidare
fästa uppmärksamheten å det synnerligen viktiga förhållandet, att därest
icke staten ikläder sig garanti för hela beloppet av institutets upplåning
23
_en anordning, som icke kan av de sakkunniga tillstyrkas upplåningen
ovillkorligen måste bygga på förtroende för institutet från långh- arnäs
d. v. s. obligationsköparnas sida. Upplåningen kan förutses komma
att i hög grad försvåras och villkoren beträffande räntesatser och emissionskurser
att försämras, för såvitt icke långivarna hava anledning förutsätta,
att institutets kreditbedömning kommer att ske på fullt betryggande
grunder. De sakkunniga taga alltså avstånd fran tanken, att det
ifrågavarande institutet i sin reguljära kreditgivning skall taga andra
risker än sådana, som vid en utlåningsrörelse på längre tid som den kär
ifrågasatta äro att anse såsom normala. Likväl vilja de sakkunniga —
med avseende fästat å mera riskbetonade krediter, som skulle kunna åstadkomma
ett vidmakthållande eller en utökning av arbetstillfällena i landet
— i det följande angiva en möjlig utväg att i särskild ordning sörja
för viss kreditgivning till företag, vilka visserligen icke kunna lämna erforderliga
säkerheter men vilka dock av sociala eller andra hänsyn böra
komma i åtnjutande av kredit.
Med avseende å fördelarna ur näringslivets synpunkt av det nya kreditinstitutet
vilja de sakkunniga anföra följande.
Fullmäktige i riksbanken hava i sin inledningsvis omförmälda skrivelse
den 24 november 1933 bland annat hänvisat till att en viss återhämtning
i den nu rådande deiiressionen syntes kunna påräknas, örn framställningen
av produktionsmedel kunde underlättas och ökad efterfrågan på^ desamma
åstadkommas. Ett institut med speciell uppgift att sörja för långfristiga
och medellånga krediter skulle med all sannolikhet kunna befordra
en dylik utveckling. Den viktigaste förutsättningen för ett uppsving
inom näringslivet vore givetvis att förtroendet för framtiden,
d. v. s. för företagens räntabilitet, återställdes. Örn möjlighet bereddes
företag att i en snar framtid erhålla krediter på längre tid mot måttlig
ränta vore det sannolikt, att vissa nyanläggningar och andra utvidgningar
av verksamheten komme att utföras i syfte att förbättra deras
räntabilitet.
De sakkunniga hysa den uppfattningen, att det i många fall mäste kännas
som en olägenhet för ett företag att icke kunna erhålla en dylik bunden
kredit. Även örn lånesökanden underhand erhåller en utfästelse, att
hinder icke kommer att möta mot att lånet i sinom tid omsättes, har ett
sålunda beviljat lån likväl icke ur trygghetssynpunkt samma värde som
en kontraktsenligt på längre tid meddelad kredit. Härtill får läggas
risken för att räntan vid en blivande omsättning eller som följd av en
åtstramning på penningmarknaden kan komma att höjas. Såväl osäkerheten,
huruvida lånet överhuvud taget får bliva bestående, som omöjligheten
att vid en kalkyl räkna med en fast räntesats äro naturligen ägnade
att i många fall avhålla från företagsverksamhet, för vilken en kapitalanskaffning
för längre tid är ett oundgängligt villkor.
24
En viktig synpunkt i förevarande sammanhang är den jämväl av departementschefen
berörda svårigheten för särskilt medelstora och mindre
företag att skaffa sig erforderliga rörelsemedel genom emitterande av
obligationslån med därav följande fördelar av långfristig kredit mot fast
ränta. Denna utväg står icke alltid till förfogande ens för större företag,
såsom t. ex. när företaget icke kan ställa för obligationslån lämpliga säkerheter
eller säkerheter i för obligationslån lämplig omfattning eller
den önskade lånetiden är kortare än som vid obligationslån vanligen förekommer.
Så mycket mindre framkomlig är denna väg, ej minst ur sist
anförda synpunkter, för de medelstora och mindre företagen, vilka följaktligen
— frånsett undantagsfall — äro hänvisade till bankernas kortfristiga
kreditgivning. Ett särskilt institut för medellång och långfristig
kreditgivning som det här berörda skulle utan tvivel för låntagarna
kunna erbjuda de fördelar, som obligationslån representera. I realiteten
skulle institutet kunna sägas få till uppgift att förmedla obligationslån
till sådana kreditsökande, vilka av olika anledningar icke själva kunna
upplägga dylika lån.
_ Därest möjlighet bereddes näringslivet att erhålla bundna lån på längre
tid mot fast ränta, synes icke osannolikt, att utvecklingen inom produktionen
skulle kunna såväl direkt som indirekt befrämjas. Många, som
med hänsyn till risken att erforderlig kredit kan komma att indrivas eller
fördyras icke våga igångsätta eller utvidga ett företag, skulle i händelse
fast kredit ställdes till förfogande sannolikt övervinna sina betänkligheter.
De sakkunniga hava även under konferenserna med en del representanter
för särskilt den medelstora och mindre industrien erhållit åtskilliga
upplysningar, som bestyrka denna uppfattning. Konkreta exempel
hava angivits på fall, då företag, som på grund av bristerna i hittillsvarande
kreditmöjligheter icke kommit till stånd eller måst uppskjutas,
enligt uppgiftlämnarnas utsago kunde hava igångsatts, örn mera långfristiga
kreditor till fast ränta statt till förfogande. Även mera indirekt
skulle institutet kunna främja företagsamheten inom näringslivet, nämligen
i den mån institutet • på sätt i det följande skall närmare beröras
— övertager kreditgivningen mot säkerhet av fasta anläggningar eller
därmed jämförliga låneobjekt och därigenom underlättar bankernas möjligheter
att inrikta sin utlåning på den mera rörliga krediten.
Vad räntefrågan angår, hava flera av de hörda industrirepresentanterna
uttalat uppfattningen, att ett fast lån i många fall skulle erbjuda sådana
fördelar, att kreditsökandena skulle vara villiga att för ett sådant
lån betala högre ränta än för vanliga banklån. Utan att nu ingå på frågan
örn den ränta, som det nya institutet skulle kunna tänkas erbjuda
sina lånesökande kunder, vilja de sakkunniga uttala som sannolikt, att
det ifrågasatta institutet, med utnyttjande av ett lågt ränteläge, särskilt
under tider med stigande räntor skulle kunna i sin utlåningsrörelse tillämpa
jämförelsevis låga räntesatser. För närvarande skulle institutet
25
säkerligen kunna emittera obligationslån till fördelaktiga villkor och förmånen
härav skulle komma låntagarna till godo. Ett lågt ränteläge i
förening med antagandet av en efterföljande åtstramning skulle efter allt
att döma kunna stimulera efterfrågan på lån från institutet.
De sakkunniga vilja härefter något närmare behandla de olika kreditändamål,
som det nya institutet lämpligen borde tillgodose.
Härvid torde till en början ånyo böra erinras örn att bankkommittén
och hanksakkunniga framställt betänkligheter mot att bankerna i större
omfattning än som bort ske beviljat kredit till fasta anläggningar. En
sådan utlåningsrörelse torde stundom hava ägt rum på ett sätt, som icke
varit förenligt med vederbörlig hänsyn till inlåningens omfattning och
natur samt med den nödiga omsorgen örn vederbörande banks likviditet.
Det synes, som redan i det föregående antytts, de sakkunniga uppenbart,
att krediter av nu ifrågavarande slag skulle höra hemma i det här ifrågasatta
nya kreditinstitutet. En del av denna kreditgivning kommer att
avse anläggningar för utvidgning av olika grenar av det svenska näringslivet.
Å ena sidan bör härvid uppmärksammas, att startandet av ett nytt
företag understundom sker på äldre välskötta företags bekostnad samt
att det nya företagets möjligheter att bestå i konkurrensen med de äldre
inom samma produktionsgren ej sällan äro små. Å andra sidan finnas
säkerligen många varor och artiklar, vilka av olika anledningar hittills
icke tillverkats inom landet, men för vilkas framställning naturliga förutsättningar
föreligga och vilka på grund av sin natur kunna beräknas
erhålla en stadig och växande efterfrågan. Det gäller alltså för det nya
kreditinstitutets ledning att vid prövning av frågor örn kredit åt sådana
företag förfara med erforderlig försiktighet. Det nu sagda är i huvudsak
tillämpligt även på krediter till äldre företag för utvidgning av deras
produktionskapacitet. Ett viktigt föremål för institutets verksamhet borde
vidare bliva att lämna kredit för möjliggörande av rationalisering av
driften inom företag på skilda områden. Ej minst för sådana ändamål
erfordras ofta en långfristig anläggningskredit, och man torde böra räkna
med att behov av dylika krediter för rationaliseringsändamål alltjämt
under den kommande tiden kommer att göra sig starkt gällande. De sakkunniga
kunna visserligen icke närmare angiva den betydelse, som institutets
nu berörda kreditgivning kan tänkas erhålla för ökning av sysselsättningsgraden
inom landets näringsliv, men föreställa sig, att denna
kreditgivning, örn man bedömer frågan på längre sikt, skall kunna medföra
vissa gynnsamma verkningar i detta avseende.
I det föregående har talats örn kredit till fasta anläggningar och har
därvid förutsatts, att den till sin natur mera rörliga krediten — exempelvis
för driftsändamål i inskränkt mening samt för lager av råvaror,
under arbete befintliga produkter, lager av färdiga varor samt utestående
fordringar — i regel på ett naturligt sätt bör tillgodoses av bankerna.
26
Det kan emellertid antagas, att fall kunna uppstå, då det befinnes önskvärt
att även lör något av sist berörda ändamål erhålla bunden kredit
mot fast ränta under längre tid än som vid vanlig bankkredit medgives
samt att det nya institutet även här kan få en viss uppgift. Någon anledning
att vid bestämmandet av det nya institutets verksamhet draga
en alltför skarp gräns mellan anläggningskredit och rörelsekredit synes
följaktligen icke föreligga, varvid de sakkunniga emellertid självfallet förutsätta,
att jämväl hos institutet begärda rörelsekrediter skola prövas
med samma noggrannhet som anläggningskrediter och meddelas endast,
när tillfredsställande säkerheter föreligga.
Med hänsyn till den redan anförda omständigheten, att bankerna i sina
portföljer i betydande omfattning äga krediter, vilka i verkligheten örn
än ej till formen äro att betrakta som bundna, får frågan örn överflyttning
av lån från bankerna till institutet en icke ringa betydelse. Fullmäktige
i riksbanken hava också antytt möjligheten av en omläggning av
redan bestående bankkrediter, varvid enligt fullmäktiges uttalande krav
borde upprätthållas på att dessa krediter ej finge vara av lägre kvalitet
än sådana, som skulle av det ifrågasätta institutet kunna beviljas som
nya krediter. Härutinnan har bank- och fondinspektionen framhållit, att
en stor del redan bestående bankkrediter vore av den beskaffenhet, att
en överföring till institutet lämpligen skulle kunna ske. Emellertid borde
enligt bankinspektionens mening bankerna icke genom kreditöverflyttning
få beredas minskning av risk för förlust å de av dem beviljade krediterna
utan borde, därest det vid en eljest önskvärd kreditöverflyttning
skulle befinnas, att de för krediten liggande säkerheterna vore riskbetonade,
någon form finnas för bibehållande av vederbörande banks ansvarighet.
Slutligen har departementschefen gjort vissa uttalanden jämväl
på denna punkt. Enligt departementschefens mening måste den möjligheten
alldeles uteslutas, att institutet kunde komma att gå bankerna
tillhanda med att från dem avlyfta krediter, som numera innebure farliga
engagemang. Det läte emellertid tänka sig att fall kunde förekomma,
då en ur allmänna synpunkter lämplig ny kreditgivning med hänsyn
till en tidigare åt samma företag beviljad kredit icke kunde på ett tillfredsställande
sätt ordnas utan att jämväl den äldre krediten övertoges
av kreditinstitutet. Härvid syftades särskilt på de svårigheter, som kunde
tänkas uppstå i fråga örn tillhandahållande av säkerhet för den nya
krediten. Ett naturligt arrangemang syntes under alla omständigheter
vara, att, därest institutet övertoge en äldre bankkredit, bankens risk för
engagemanget, där säkerheten för krediten icke kunde anses fullgod, icke
avlyftes utan kvarstode i form av ett bankens ansvarsåtagande för kreditskulden
gentemot den nya kreditgivaren.
Med hänsyn till bankernas många gånger omfattande krediter för anläggningsändamål
och då sådana krediter, enligt vad de sakkunniga ovan
framhållit, skulle utgöra en av uppgifterna för det ifrågasatta institutet
27
finna dc sakkunniga ingenting vara att i oell för sig invända mot att krediter
av förevarande slag överflyttas till det nya institutet. Härvid måste
emellertid tillses, att säkerheterna bliva av den beskaffenhet, att institutet
på grundval av dem skulle kunna hava utlämnat helt ny kiedit. lin
överflyttning av krediter, som den nu berörda, måste bliva till fördel såväl
för låntagaren, vilken får sin kredit ordnad på längre sikt, som jämväl
för den långivande banken, vilken blir befriad från ett mahanda ur
likviditetssynpunkt tyngande engagemang. Fördelen för bankerna av att
kapital sålunda lösgöres för andra ändamål må visserligen vid nuvarande
penningöverflöd framträda mindre starkt, men under mera normala förhållanden
på penningmarknaden kan densamma bliva betydande. Även
i nu rådande läge kunna fall tänkas, då en långivande bank för att förbättra
sin likviditet skulle vara villig att avstå t. o. m. fran bottenhypotek
till institutet såsom säkerhet för överflyttad bunden kredit. Genom
en dylik överflyttning skulle banken för övrigt kunna sättas i tillfälle
att lämna vederbörande företag den rörliga kredit, varav aetta är i behov,
mot högre liggande säkerhet än tidigare, vilket kail vara av betydelse för
företagets fortsatta drift. Härvid skulle alltså tillgå på ungefär samma
sätt som då en bank, vilken till säkerhet för en kredit innehar bottenhypotek,
avstår från detta för att för företaget möjliggöra uppläggande av ett
obligationslån. Det kan jämväl tänkas inträffa, att ny kreditgivning till
ett företag, med hänsyn till en tidigare åt samma företag beviljad kredit,
icke kan ordnas på ett tillfredsställande sätt, utan att jämväl den äldre
krediten övertages av institutet. X sadant fall finna de sakkunniga uppenbart,
att den nya kreditgivningen icke bör komma till stånd under annan
förutsättning än att säkerheterna även för den äldre krediten äro betryggande
eller ock att den förut engagerade banken ikläder sig ansvar för
denna kredit gentemot institutet. Understundom torde en överflyttning
under sådana förutsättningar kunna vara till fördel för banken. Banken
torde exempelvis vara benägen att lämna en dylik garanti, örn det för
företaget är av särskilt värde att komma i åtnjutande av en fast kredit
på lång tid eller örn banken är intresserad av att genom en sådan kreditoperation
lösgöra medel för nya ändamål. Med avseende slutligen å initialkrediter
— varmed de sakkunniga förstå krediter, som avse att möjliggöra
igångsättande av en rörelse -—• bör det nya kreditinstitutet, i enlighet
med de förut utvecklade principerna för dess verksamhet, för det
fall att betryggande säkerheter icke förefinnas ej ikläda sig den med sådan
kredits beviljande förenade risken. Emellertid kan institutet, därest
det hyser förtroende för företaget, på förhand ställa i utsikt att pa vissa
villkor övertaga anläggningskredit i detsamma, sedan detta genom mera
tillfällig bankkredit väl kommit till stånd och kan erbjuda erforderliga
säkerheter. Jämväl detta är exempel på att det nya kreditinstitutet kan
bliva till nytta såväl för den först kreditgivande banken som framför allt
för näringsföretaget.
28
Såväl fullmäktige i riksbanken och bankinspektionen som även departementschefen
hava uppehållit sig vid spörsmålet örn det ifrågasatta institutets
betydelse för kreditgivning åt exportörer till finansiering av beställningar,
där köparen betingat sig en längre tids kredit.
Fullmäktige i riksbanken hava hänvisat till att exempelvis de svenska
skeppsvarven vore i behov av dylik kredit för att kunna konkurrera med
utländska företag. De vore vid sina leveranser nämligen starkt beroende
av beställarens kreditbehov, som i denna bransch i regel vore mycket
stort och sträckte sig över en ganska lång tidsperiod. Det inträffade icke
sällan, särskilt under nuvarande förhållanden, att skeppsvarven måste
till en utländsk konkurrent avstå ett nybyggnadsarbete, örn de icke kunde
eibjuda beställaren en kredit på o—7 år. Bank- och fondinspektionen har
för sin del ställt sig mera tveksam i förevarande fråga och bland annat
uttalat, att svårigheter skulle uppstå för institutet vid prövningen av kreditfragoi
med utländskt inslag av den omfattning och innebörd, som i nu
berörda avseende ifrågasatts. Departementschefen har, med allt beaktande
av de betänkligheter bank- och fondinspektionen anfört mot sådan
kreditgivning, likväl framhållit, att det icke syntes lämpligt att redan
på förhand avvisa möjligheten till här avsett understöd åt exportindustrien.
Det läte tvärtom väl tänka sig, att kreditinstitutet just på detta
område, direkt eller indirekt, kunde hava en viktig uppgift att fylla.
De sakkunniga hava för sin del icke något att erinra mot att såväl
skeppsvarven som andra exportindustrier skulle kunna erhålla lån från
det ifrågavarande kreditinstitutet. Det vöre även enligt de sakkunnigas
mening önskvärt, att institutet i sin mån kunde medverka till stärkande
av våra exportindustriers konkurrenskraft på världsmarknaden. Emellertid
få de sakkunniga hänvisa till sina i det föregående utvecklade principer
föi institutets utlåningsrörelse, enligt vilka krediter icke böra beviljas
utan att erbjuden säkerhet i och för sig prövas vara betryggande.
Det synes icke finnas tillräcklig anledning att frånfalla detta allmänna
krav, då fråga är örn kredit till exportföretag, vilket sannolikt i många
fall kommer att innebära ett hinder för kreditgivning till dessa. Tillfredsställande
säkerhet torde nämligen ofta icke kunna anses ligga i själva
det exporterade godset, särskilt örn de rättsliga och ekonomiska förhållandena
i vederbörande främmande land äro ovissa eller otrygga. De
sakkunniga anse det vidare uteslutet, att institutet skulle kunna åtaga
sig några valutarisker genom att såsom grund för kredit godtaga säkerhet
i utländsk valuta eller genom att utlämna lån i sådan främmande valuta.
Härtill kommer vidare, att de sakkunniga, på sätt av det följande
skall framgå, tänkt sig institutets rörelse åtminstone till en början relativt
begränsad. Vad nu anförts utesluter uppenbarligen icke en kreditgivning
till exportindustrierna under förutsättning av betryggande säkerheter.
I detta sammanhang vilja de sakkunniga jämväl erinra örn den
s. k. statliga exportkreditgarantien, som numera enligt härför bestämda
29
regler kan erhållas oell som, därest giltighetstiden för den statliga garantien
skulle kunna utsträckas längre än vid hittills tillämpad praxis, åtminstone
i viss grad skulle kunna tillgodose bland annat varvsindustriens
intressen. Exportkreditgaranti å ena sidan samt kredit från det nu ifrågasatta
institutet å den andra äro visserligen fristående anordningar, men
tänkbart är, att den av staten ställda garantien kan tjäna som komplettering
av annan till institutet lämnad säkerhet. Slutligen få de sakkunniga,
liksom redan tidigare skett, hänvisa till vad i det följande kommer
att föreslås med avseende å kreditgivning av mera riskbetonad karaktär.
Som sammanfattning av det ovan anförda vilja de sakkunniga pa tal
örn behovet av det ifrågasatta nya kreditinstitutet anföra följande.
Utan att ingå på frågan, huruvida bankerna hittills kunnat tillgodose
alla kreditbehov, där betryggande säkerheter förelegat — ett spörsmål
som av åtskilliga bankchefer besvarats jakande — vilja de sakkunniga
framhålla, att under de hållna konferenserna ingen vare sig å bankhåll
eller å industriellt håll bestritt den i det föregående nämnda lucka i näringslivets
kreditmöjligheter, som ligger i bankernas av lagstiftning och
praxis föranledda oförmåga att tillmötesgå anspråk på bunden kredit till
fast ränta. Den ovan gjorda översikten av det ifrågasatta kreditinstitutets
verksamhet giver dessutom vid handen, att institutet otvivelaktigt
skulle hava vissa icke oviktiga uppgifter att fylla inom det svenska kreditväsendet
samt att dessa uppgifter ligga inom ramen för ett fullt affärsmässigt
skött kreditinstituts verksamhetsområde. Det ifrågavarande kreditinstitutet,
som enligt de sakkunnigas ovan understrukna uppfattning
vid handhavandet av sin reguljära rörelse icke hör få ikläda sig egentliga
företagarerisker och som följaktligen icke i den omfattning, som under
ärendets förberedande behandling möjligen ifrågasatts, skulle kunna tillgodose
vare sig behovet av tillfällig kredit för nygrundande av företag
inom landet eller kravet på mera riskbetonad exportkredit, finge likväl
genom sin kreditgivning för anläggningsändamål m. m. samt genom avlyftande
från bankerna i viss utsträckning av engagemang ett ingalunda
obetydligt fält för sin verksamhet. Att närmare angiva omfattningen av
det nya kreditinstitutets utlåningsrörelse låter sig av naturliga skäl icke
göra. Huvudsaken är, att behov av krediter av ovan berörd natur föreligger,
att detta behov för närvarande häst kan tillgodoses genom inrättande
av ett institut som det här ifrågasatta samt att arbetsfältet för institutet
får antagas vara tillräckligt stort för att motivera dess inrättande.
De sakkunniga skola i efterföljande avdelning, på tal örn institutets organisation
och arbetssätt, upptaga frågan om den storlek hos institutet
och den omfattning av dess lånerörelse, som institutet med de sakkunnigas
nu angivna allmänna utgångspunkter lämpligen bör åtminstone till
en början erhålla.
30
Grunderna för institutets organisation och verksamhet.
Då det gäller att taga ställning till frågan om den lämpligaste organisationen
av ett kreditinstitut med i det föregående berörda arbetsuppgifter,
uppställer sig först spörsmålet, huruvida institutet bör organiseras
som ett rent statligt företag eller huruvida icke medverkan jämväl från
enskild sida och närmast från bankerna vid institutets bildande och skötsel
skulle vara ägnad att medföra vissa fördelar. Härmed sammanhänger
frågan, huru det kapital, som skall ligga till grund för institutets rörelse,
bör anskaffas.
Chefen för finansdepartementet har funnit sannolikt, att utredningen
skulle giva vid handen, att en finansiering av kapitalbehovet utan medverkan
i betydande omfattning från statens sida icke vore möjlig. Huruvida
härvid en samverkan mellan staten och enskilda kunde ifrågakomma
vore ett spörsmål, som, där under utredningen så befunnes önskvärt, finge
upptagas till undersökning.
Även örn det, på sätt redan tidigare antytts, måste anses nödvändigt, att
staten tager initiativet till institutets bildande och i första rummet bidrager
till finansieringen av dess kapitalbehov, är det enligt de sakkunnigas
efter frågans allsidiga omprövning vunna uppfattning synnerligen önskvärt,
att bankerna härvid lämna sin medverkan. De sakkunniga äro nämligen
övertygade örn att den sakkunskap och erfarenhet, som bankerna
representera, när det gäller ett institut som det nu ifrågasatta med en
mångsidig verksamhet såsom langivare åt företag inom skilda grenar av
industrien och handeln, i olika avseenden skulle komma institutet till
godo på ett för dess sunda utveckling förmånligt sätt. Härtill kommer
vidare att — även örn anledning saknas antaga att ett rent statligt kreditinstitut
vid handhavandet av sin rörelse skulle komma i intressemotsättningar
till bankerna med därav följande olägenheter —- bankernas
ställning som delägare i institutet skulle utgöra en stark garanti för ett
för institutet gagneligt samarbete. Det är enligt de sakkunnigas uppfattning
av betydande värde och måste främja institutets verksamhet och
utveckling, att ett sadant gott samarbete kommer till stånd. JVled hänsyn
härtill hava de sakkunniga vid sin planläggning av institutets organisation
utgått från att bankerna böra taga del i detsamma och de sakkunniga
övergå med denna utgångspunkt till frågan örn det nya kreditinstitutets
mest ändamålsenliga konstruktion.
På sätt de sakkunniga redan antytt och i det följande ytterligare skola
beröra, bör anskaffandet av medel för institutets rörelse, utöver institutets
eget kapital, ske genom upplåning och företrädesvis genom emitterande
av obligationer. Inlåning från allmänheten på räkning, som av
bank allmänneligen begagnas, skall däremot icke förekomma. På grund
31
härav kommer institutet icke att bliva underkastat de i banklagen meddelade
bestämmelserna för bankaktiebolag och solidariska bankbolag.
Man kan vid sådant förhållande tänka sig två olika former för institutet,
den ena en kassa i likhet med exempelvis Svenska bostadskreditkassan
och Svenska skeppshypotekskassan och den andra ett aktiebolag.
Då enskilda, enligt vad nyss sagts, förutsättas skola bliva delägare i institutet,
anse de sakkunniga i valet mellan dessa båda vägar aktiebolagsformen
ställa sig som den mest naturliga. Ett annat vägande skäl för att
välja en sådan lösning ligger enligt de sakkunnigas mening däri, att institutet
härigenom automatiskt kommer att falla under aktiebolagslagens
bestämmelser bland annat i fråga örn ansvarigheten för styrelse och revisorer.
Ur praktisk synpunkt torde det ytterligare vara en fördel, att
särskild lagstiftning för institutets inrättande icke blir behövlig. Slutligen
vilja de sakkunniga framhålla, att det föreligger en påtaglig skillnad
i fråga örn kreditändamålet mellan å ena sidan bostadskreditkassan
och skeppshypotekskassan och å den andra det kreditinstitut, varom här
är fråga. Nämnda kassor hava var för sig att tillgodose avgränsade kreditändamål
och säkerheterna för de från kassorna utlämnade lånen äro i
anslutning härtill av så ensartad natur, att de kunnat fixeras i de för
kassorna gällande bestämmelserna. Det här diskuterade kreditinstitutet
åter skulle vara inrättat för vitt skiftande kreditändamål på industriens,
handelns och närliggande områden och därvid även kunna mottaga säkerheter
av mycket växlande slag. Under sådana förhållanden torde det icke
kunna ifrågasättas, att låntagarna hos institutet skola åtaga sig ansvar
för varandras förpliktelser. Med valet av aktiebolagsformen låter det
sig även bäst förena, att något solidariskt ansvar för låntagarna icke
förekommer.
De för institutets organisation och rörelse erforderliga grundläggande
bestämmelserna böra införas i institutets bolagsordning. Reglerna för
utlåningsrörelsen jämte åtskilliga förvaltningsföreskrifter m. m. böra äga
sin plats i ett till bolagsordningen anslutet reglemente. De sakkunniga
hava upprättat förslag till såväl sådan bolagsordning som sådant reglemente,
vilka förslag äro här vidfogade, och hänvisa de sakkunniga i det
följande till innehållet av desamma. Bolagsordningen bör enligt de sakkunnigas
mening underställas Konungen för fastställelse och ändring i
densamma bör icke kunna göras utan Konungens tillstånd. Vad reglementet
beträffar torde det böra utfärdas av Konungen.
Såsom tidigare påpekats, möta stora svårigheter att finna fastare hållpunkter
för bedömande av frågan örn räckvidden av de kreditanspråk,
vilka kunna komma att ställas på det nya institutet. De sakkunniga hava
trott vara lämpligt att till en början, innan erfarenheter vunnits om institutets
verksamhet, icke giva detsamma en större omfattning och att
följaktligen välja en måttligt oell försiktigt tilltagen siffra med avseende
32
å det kapital, som institutet bör kunna ställa till näringslivets förfogande.
Utan att kunna lämna någon mera preciserad motivering hava de sakkunniga
härvid stannat vid att tänka sig detta kapital uppgående till ett
sextiotal miljoner kronor. Det säger sig självt, att endast en mindre del
av detta belopp kan motsvaras av aktiekapital och eventuellt fonderade
medel, medan den större delen, på sätt redan antytts, bör anskaffas genom
upplåning.
De sakkunniga föreslå, att det nya institutets aktiekapital fastställes
till 8 miljoner kronor. I enlighet med vad nyss förutsatts, skall aktiekapitalet
tecknas delvis av staten och delvis av enskilda. Härvid torde
den större delen böra ankomma på staten och de sakkunniga förorda, att
staten skall äga minst fem åttondelar av antalet aktier i bolaget, d. v. s.
att staten i bolaget tecknar aktier till ett nominellt belopp av minst 5
miljoner kronor. Återstoden, d. v. s. högst tre åttondelar av antalet aktier
eller ett belopp av 3 miljoner kronor, bör vara det belopp, som avses för
enskilda. De sakkunniga hava övervägt, örn möjligen även andra enskilda
än bankerna — i första hand representanter för industrien och
handeln — borde beredas rätt att teckna aktier, men hava kommit till
den uppfattningen, att tillräcklig anledning till ett sådant medgivande
icke förefinnes. Av viss anledning, vartill nedan återkommes, finna de
sakkunniga likväl lämpligt, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att till
ett antal av högst fyra godkänna även andra än banker såsom aktieägare.
Med avseende å den upplåning, som jämte aktiekapitalet är erforderlig
för institutets verksamhet, utgå de sakkunniga från att staten till
stärkande av säkerheterna för institutets upplåning skall vara villig
ställa en garanti- eller grundfond i statsobligationer till förfogande. Under
hänvisning till att denna anordning träffats till säkerhet för bland
annat Svenska bostadskreditkassans och Svenska skeppsliypotekskassans
obligationslån, förorda de sakkunniga också för sin del samma anordning
beträffande det nu ifrågasätta institutets obligationslån och övriga förbindelser.
De sålunda av staten deponerade obligationerna, vilka icke
torde böra vara utställda med lägre ränta än fyra procent, skola fortfara
att tillhöra staten, som dock ej bör äga att för annat ändamål förfoga
över dem, förrän det blivit utrönt, att obligationerna icke vidare äro
erforderliga för sitt nyss omförmälda ändamål. Det är uppenbart, att
obligationerna, så länge de tillhöra staten, icke böra löpa med ränta.
Såväl med hänsyn till långivarnas intressen som överhuvud taget för
att säkerställa en sund utveckling av institutets verksamhet är det enligt
de sakkunnigas uppfattning nödvändigt, att institutets rätt till upplåning
relativt starkt begränsas. Upplåningsrättens förhållande till storleken
av den av staten tillhandahållna garantifonden inverkar självfallet väsentligt
på möjligheterna till en sådan upplåning samt på de räntesatser,
emissionskurser och övriga villkor, som kunna ernås vid obligationernas
emittering. De sakkunniga vilja föreslå, att institutet icke må ikläda sig
33
förbindelser i större omfattning än att sammanlagda kapitalbeloppet av
dem uppgår till fyra gånger beloppet av garantifonden, med vilken emellertid
— sedan institutet kunnat avsätta medel till reservfond — sistnämnda
fond bör i förevarande hänseende likställas. Väl hava såväl
skeppshypotekskassan som bostadskreditkassan rätt att utgiva obligationer
till belopp av tio gånger respektive grundfonder, men de sakkunniga
måste för det nu föreslagna institutets vidkommande — och främst med
hänsyn till den nyss berörda karaktären av dess utlåningsrörelse samt
till att låntagarna hos institutet icke skola solidariskt svara för institutets
förbindelser — föreslå förenämnda väsentligt mera begränsade upplåningsrätt.
Med nu angivna utgångspunkter i fråga örn storleken av det för institutet
erforderliga kapitalet, storleken av dess aktiekapital och upplåningsrättens
förhållande till den statliga garantifonden föreslå de sakkunniga,
att sistnämnda fond bestämmes till 12 miljoner kronor. I enlighet
med nyssberörda förhållandetal skulle denna garantisumma kunna
ligga till grund för förbindelser å sammanlagt 48 miljoner kronor, vartill
kommer den upplåning, som skulle kunna grundas på reservfonden.
Då aktiekapitalet föreslagits till 8 miljoner kronor, komma således att
för institutets utlåningsrörelse inemot 60 miljoner kronor, d. v. s. den
siffra som förut angivits, kunna stå till förfogande.
Vad härefter institutets utlåningsrörelse angår hava såväl bankofullmäktige
som departementschefen som föremål för dess verksamhet angivit
meddelandet av »långfristig och medellång» kredit. Med långfristig
kreditgivning betecknas i detta sammanhang krediter på längre tid än
tio år, under det att med medellång kreditgivning avses krediter löpande
från ett till och med tio år. De sakkunniga hava för sin del kommit till
den uppfattningen, att lån från institutet endast då särskilda omständigheter
därtill föranleda böra utlämnas på tid, som överstiger tio år. Institutet
skulle alltså enligt de sakkunnigas förslag få till väsentlig uppgift
att meddela vad bankofullmäktige avsett som medellång kredit. De sakkunniga
vilja härutinnan erinra örn att institutets kreditgivning i stor
omfattning torde komma att avse mindre och medelstora företag. Sådana
företag torde i allmänhet icke verkställa anläggningar av sådan natur
och omfattning, att kredit för desamma erfordras för längre tid än tio år.
Uppmärksamheten bör även fästas på att kredittiden bör stå i proportion
till varaktigheten av de anläggningar m. m., för vilka krediterna beviljas,
och att en alltför utsträckt kredittid ofta kan hava menliga följder såväl
för kreditinstitutet som jämväl för det låntagande företaget. Läntagare
böra i regel hava skyldighet att verkställa avbetalningar å sina lån enligt
fastställd plan, vilket likväl icke innebär, att avbetalningarna skulle behöva
vara lika stora och att ej förhållandevis större avbetalningar skulle
kunna uppskjutas exempelvis till senare delen av lånets löptid. I detta
Bihang lill riksdagens protokoll 19‘U. 1 sami. :Vr 2fi0. (Bilaga.) B
84
sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att omsättning vid länetidens
utgång av då återstående del av lånet uppenbarligen icke bör vara
utesluten.
Föremålet för institutets lånerörelse är att åt näringsidkare inom riket
lämna lan mot säkerhet, som finnes betryggande. X överensstämmelse
med vad regelmässigt torde ske vid prövning av lånefrågor hos
bankerna bör även det nu ifrågasatta institutets ledning med avseende
å varje begärt lån noggrant undersöka dels ändamålet med lånet, dels
sökandens förutsättningar att göra lånet gagneligt och dels den erbjudna
säkerhetens beskaffenhet. Såsom torde framgå av vad redan tidigare
anförts, utgå de sakkunniga från att institutet i princip bör grunda sin
utlåningsrörelse på fullgoda säkerheter och i överensstämmelse härmed
förutsättes, att lån i regel icke må beviljas till högre belopp än femtio
procent av säkerhetens uppskattade värde. Denna gräns utesluter icke,
att institutets ledning i fall, där säkerhetens art och övriga förhållanden
möjliggöra detsamma, utan uppgivande av kravet på säkerhetens
trygghet medgiver belåning till högre del av värdet å säkerheten. Däremot
har det icke varit möjligt att här, liksom i fråga örn bostadskreditkassan
och skeppshypotekskassan, angiva vilka slag av säkerheter, som
kunna läggas till grund för kredit från institutet, vilket fastmera bör
hava frihet att godtaga alla säkerheter, oavsett deras art, blott de uppfylla
förutsättningen att kunna anses betryggande. I förslaget till reglemente
upptagas ytterligare vissa föreskrifter örn värdering av erbjudna
säkei heter, örn säkerheternas vidmakthållande, örn uppsägningsrätt i
vissa fall m. m. och hänvisas i dessa avseenden till vederbörande paragrafer
i reglementsförslaget. Säi’skilt må uppmärksamheten fästas å
§ 12 av samma förslag, enligt vilken paragraf vid den värdering av erbjuden
säkerhet, som vid prövning av låneansökan skall företagas, hänsyn
skall tagas ej endast till säkerhetens art och saluvärde utan ock till
andra omständigheter, som för bedömandet äga betydelse, såsom säkerhetens
avkastning, räntabiliteten hos sökandens rörelse och lånetidens
längd.
De sakkunniga hava slutligen funnit det vara lämpligt, att principerna
för en skälig riskfördelning komma till uttryck i reglementet. Sålunda
vilja de sakkunniga, efter att hava övervägt skilda lösningar av
frågan, uttala sig för en sådan begränsning, att åt samme eller med vara„ndra.
\ väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna låntagare
lån ej må beviljas i större omfattning, än att lånens sammanlagda kapitalbelopp
icke överstiger det belopp, som motsvarar tjugu procent av
sammanlagda aktiekapitalet och reservfonden, eller ock, örn det belopp,
vartill tio procent av sammanlagda kapitalbeloppet av bolagets utestående
förbindelser uppgå, är större, detta belopp. Detta stadgande i
leglementsförslaget är i viss mån en motsvarighet till de genom 1933 års
lagstiftning införda bestämmelserna i 47 och 163 §§ banklagen. Med
35
avseende å innebörden av nämnda m aximerin pregel må erinras, att institutet
enligt dessa bestämmelser skulle äga att vid början av sin rörelse,
innan ännu vare sig någon upplåning verkställts eller reservfond
bildats, på en hand utlåna tjugu procent av aktiekapitalet, d. v. s. 1.6
miljoner kronor, samt sedermera, efter det institutet begagnat hela sin
upplåningsrätt, tio procent av de utestående förbindelsernas sammanlagda
kapitalbelopp eller 4.8 miljoner kronor. Med hänsyn till bland annat
den särskilda säkerhet, som institutet skulle erbjuda genom den av
staten tillskjutna garantifonden, hava de sakkunniga ansett den ifrågavarande
regeln böra fullt motsvara fordringsägarnas skäliga anspråk
på trygghet.
Av den vinst, som återstår efter avsättning till reservfond, bör utdelning
äga rum till aktieägarna. Med hänsyn till institutets uppgifter
och statens medverkan till dess tillkomst föreslå de sakkunniga, att
utdelningen årligen må utgöra högst fem procent å akties belopp, dock
att, där under ett eller flera år utdelning med nu nämnd procentsats ej
skett, under följande år må utdelas vad som brustit. Enär det synes
de sakkunniga särskilt önskvärt, att ett institut av ifrågavarande slag
erhåller starkast möjliga fondställning, böra bestämmelser införas till
påskyndande av reservfondens tillväxt. Sålunda bör enligt de sakkunnigas
mening, intill dess reservfonden uppgår till ett belopp motsvarande
femtio procent av aktiekapitalet, av årets vinst ej få utdelas mera än
att tjugu procent av densamma blir tillförd reservfonden. Detsamma
skall gälla, därest reservfonden nedgår under sålunda bestämt belopp.
I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att före bokslutets
upprättande betryggande avskrivningar å utestående lån självfallet
böra göras. De sakkunniga förutsätta, att institutets ledning härvid
väljer de för ändamålet mest lämpliga formerna för sådana avskrivningar.
Med avseende å det nya kreditinstitutets ledning och revisionens anordnande
vilja de sakkunniga härefter framhålla följande.
Antalet styrelseledamöter synes lämpligen böra bestämmas till åtta.
Detta kan visserligen synas vara ett ganska högt antal, men å andra
sidan är det ett önskemål, att styrelsen blir så mångsidigt sammansatt
som möjligt. För övrigt behöver icke hela styrelsen deltaga vid behandling
av alla ärenden, utan torde ett stort antal sådana kunna avgöras
av en av styrelsen tillsatt direktion.
Av nyssnämnda åtta styrelseledamöter anse de sakkunniga flertalet
böra utses av staten. Den övervikt för staten, som skulle följa av att
staten tecknar större delen av aktiekapitalet och som ytterligare motiveras
av att staten tillskjuter garantifonden, bör av hänsyn till de enskilda
aktieägarna begränsas. Beträffande rätt för andra än staten att ut
-
36
se ledamöter i styrelsen torde böra gälla att bank eller banker, som äga
aktier i institutet, skola vara berättigade att särskilt för sig utse högst
tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter för dem till lika antal.
Staten såsom majoritetsaktieägare kommer härvid alltså att erhålla bestämmanderätten
i fråga örn utseende av minst fem styrelseledamöter
jämte suppleanter för dem. Inom nu angivna gränser blir bestämmandet
av styrelseledamöternas fördelning på statsvalda och bankvalda beroende
av överenskommelse mellan staten och de aktieägande bankerna.
Konungen bör förordna en av styrelsens ledamöter att vara ordförande
i densamma. Styrelsen torde inom sig få välja vice ordförande.
Beträffande styrelsens beslutanderätt anse de sakkunniga, att i ett institut
av förevarande slag bestämmelser böra meddelas örn kvalificerad
majoritet vid avgörande av viktigare ärenden. Sålunda bör enligt de
sakkunnigas mening beslut icke vara giltigt med mindre beslutet biträtts
av minst tre fjärdedelar av styrelsens samtliga ledamöter, där beslutet
avser bland annat följande frågor, nämligen antagande eller entledigande
av verkställande direktör, utfärdande av instruktion för verkställande
direktören eller för direktion, beviljande av lån, upptagande
av lån eller framställning till Konungen angående ändring i reglementet.
Med avseende å denna av de sakkunniga föreslagna bestämmelse
örn kvalificerad majoritet må erinras, att hos bankerna praxis förutsätter
enhällighet vid beslutens fattande, då fråga är örn beviljande av lån
och härmed i betydelse likställda beslut. Beträffande ärenden, för vilkas
avgörande nyss angivna röstövervikt ej erfordras, torde institutets
styrelse böra vara beslutför, då fem ledamöter äro tillstädes eller fyra,
såvida de äro ense, och synas besluten böra fattas med enkel röstövervikt
eller vid lika röstetal med ordförandens utslagsröst. I reglementsförslaget
hava införts föreskrifter örn vissa begränsningar med avseen,
de å frågor, som må hänskjutas till av styrelsen utsedd direktion.
För granskning av styrelsens förvaltning och institutets räkenskaper
torde böra väljas två revisorer jämte två suppleanter för dem. Valet
av en av dessa revisorer jämte en suppleant för honom torde böra,
där de aktieägande bankerna så önska, förbehållas dessa. Utöver nu
nämnda två revisorer jämte suppleanter anse de sakkunniga en ytterligare
revisor böra, på sätt fallet är hos bankerna, förordnas av bankoch
fondinspektionen. Däremot hava de sakkunniga icke ansett erforderligt,
att institutet skulle stå under överinseende av bankinspektionen.
Med avseende å revisorerna i det ifrågavarande institutet bör föreskrivas,
att samtliga skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna
personer.
Det kan av olika anledningar tänkas, att en banle som är aktieägare i
institutet icke önskar kvarstå såsom sådan. Härvid står det till en böljan
banken fritt att försälja sitt aktieinnehav till annan bank. Emel
-
37
lertid hava de sakkunniga ansett det vara rimligt, att banken även skall
kunna påfordra, att staten löser aktierna till sig. I så fall torde det å
andra sidan vara naturligt, att även staten tillerkännes rätt att påfordra
inlösen av de enskildas aktier. Såväl i ena som i andra fallet
torde viss uppsägningstid böra bestämmas för inlösningen, förslagsvis
tre månader efter därom framställd begäran. Lösesumman för aktie
skall motsvara aktiens verkliga värde. Härmed bör förstås det belopp,
som erbålles örn hänsyn tages till å ena sidan värdet av institutets utestående
fordringar och övriga tillgångar samt å andra sidan dess skulder
och andra förpliktelser. Örn ej enighet örn lösesumman kan uppnås,
synes den anordningen kunna träffas, att lösesumman bestämmes av
en skiljenämnd av tre personer, av vilka chefen för finansdepartementet
utser en, banken en och dessa båda eller örn de ej kunna enas i valet
överståthållaren den tredje. Med tanke särskilt på ett sådant fall,
att de aktieägande bankerna mera allmänt skulle vilja till staten överlåta
sina aktier, hava de sakkunniga ovan förordat, att Kungl. Majit
skall äga befogenhet att till ett antal av högst fyra även godkänna andra
än banker såsom aktieägare vid sidan av staten. Enligt gällande aktiebolagslag
måste nämligen antalet aktieägare i ett aktiebolag vara minst
fem.
De sakkunniga hava, på sätt i det föregående i olika sammanhang
understrukits, utgått från att det är ett villkor för institutets sunda utveckling,
att dess utlåningsrörelse kommer att handhavas efter fullt affärsmässiga
principer. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till
reglemente har, såsom även framgått, utarbetats i anslutning härtill.
Emellertid hava de sakkunniga, såsom likaledes redan nämnts, velat i viss
anslutning till ett uttalande i statsrådsprotokollet söka en utväg att i
särskild ordning förmedla kreditgivning till företag, vilka visserligen
icke kunna lämna säkerheter enligt reglementsförslagets bestämmelser,
men vilka kunna befinnas ur olika synpunkter värda understöd i form
av kredit.
Såsom framgår av § 18 i förslaget till bolagsordning hava de sakkunniga
tänkt sig en sådan anordning, att institutets styrelse skulle kunna
åtaga sig att mot skälig ersättning till bolaget för det allmännas räkning
och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid sidan av förvaltningen
av bolagets angelägenheter, handhava utlåning at näringsidkare
här i riket med användande av medel, som av staten i särskild ordning
ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål.
Ett dylikt åtagande från styrelsens sida tillhör enligt do sakkunnigas
mening de viktigare frågor, där beslut av styrelsen icke skulle vara giltigt
med mindre än att kvalificerad majoritet ernås.
De sakkunniga anse sig icke kunna mera i detalj ingå på de olika slag
av med företagarerisk förenade krediter, som jämlikt ifrågavarande bestämmelse
skulle kunna av institutets styrelse enligt föreskrifterna för
38
denna särskilda verksamhets bedrivande beviljas. Likväl vilja de sakkunniga
på tal om detta spörsmål anföra följande.
Exportindustriernas mera riskbetonade engagemang skulle visserligen
icke kunna finansieras av institutet med hjälp av de för den reguljära
utlåningen tillgängliga medlen. De sakkunniga hava emellertid under
sitt arbete funnit, att inom sådana grenar av exportindustrien, som arbeta
med långa betalningsvillkor, ett starkt behov av långfristiga krediter
förefinnes. Den av exportkreditnämnden utövade verksamheten,
som närmare beröres i en härvid fogad bilaga, kan icke i nämnvärd män
tillgodose dessa industriers intresse av åtgärder för exportens finansiering.
Det torde därför kunna tänkas, att statsmakterna skulle vara
villiga att med hjälp av särskilda kreditmedel underlätta för sysselsättningen
inom landets näringsliv viktiga utlandsaffärer av denna natur.
Vidare må framhållas, att den internationella utvecklingen på handelspolitikens
område för närvarande går i sådan riktning, att reciprocitetspolitiken
blivit allmännare omfattad än tidigare samt att t. o. m. mellanstatliga
avtal örn utbyte av varor icke blivit ovanliga. Det förefaller
icke uteslutet, att statsmakterna skulle vara beredda att lämna sin medverkan
även till finansiering av sådana avtal. Ytterligare kan förutses,
att planer kunna uppstå på grundandet av företag, vilka icke kunna
prestera sådana säkerheter, som krävas vid institutets egen utlåning,
och där följaktligen företagarerisk föreligger, men vilka vid en omdömesgill
undersökning kunna antagas med en viss grad av sannolikhet
framdeles komma att bliva ekonomiskt bärkraftiga och för arbetsmöjligheterna
inom landet av betydelse, och möjligt är, att statsmakterna
jämväl med hänsyn till sådana fall skulle vara villiga att träda stödjande
emellan. Självfallet utgå de sakkunniga i nu nämnda olika avseenden
från förutsättningen, att medel för dylika ändamål lämnas
först efter noggrann omprövning av de med en dylik kreditgivning
förenade näringspolitiska fördelarna och statsfinansiella riskerna. Huruvida
och i vad mån den nu angivna utvägen för en kreditgivning efter
särskilda grunder skulle kunna tänkas innefatta ytterligare andra slag
av krediter, må här lämnas öppet. Möjligen kan till övervägande upptagas
fragan, huruvida vissa av de inledningsvis berörda för närvarande
av kommerskollegium och statskontoret förvaltade utlåningsfonderna
skulle kunna överlämnas till institutets styrelse för att av detta användas
för de ändamål, de redan tjäna.
De nu berörda olika frågorna och däribland ej minst spörsmålet om
ett tillgodoseende av exportindustriernas kreditbehov äro enligt de sakkunnigas
mening värda stor uppmärksamhet. De sakkunniga vilja uttala
förhoppningen, att, därest det här ifrågasatta nya kreditinstitutet
kommer till stånd, styrelsen för detsamma kommer att vara beredd att.
örn så påfordras, åtaga sig sådana uppgifter, som avses i den nu omberörda
§ 18 i bolagsordningen. Skulle av en eller annan anledning.
39
som för närvarande undandrager sig bedömande, svårigheter härutinnan
uppstå, anse de sakkunniga, att frågan om sådan kreditgivning, som
i förevarande paragraf åsyftas, bör på annat sätt finna en lämplig lösning.
Beträffande institutets inre organisation torde det icke ankomma på
de sakkunniga att här framlägga något förslag, utan anordnandet härav
bör bliva en bolagsledningens uppgift. De sakkunniga vilja emellertid
ånyo fästa uppmärksamheten på att institutet icke kommer att
driva någon inlåningsrörelse från allmänheten på räkning samt att vad
utlåningsrörelsen beträffar institutet torde kunna påräkna att i synnerhet
i fråga örn krediter, vid vilka samverkan i någon form äger rum med
bankerna, få utnyttja utredningsmaterial och sakkunskap, som stå till
bankernas förfogande. Det är uppenbart att institutet, som skulle hava
hela landet till verksamhetsområde och som skulle tillgodose vitt
skiftande kreditändamål, under andra förutsättningar än nyss nämnts
bleve nödsakat att hålla en i förhållande till sitt rörelsekapital alltför
vidlyftig organisation. Kommer samverkan med bankerna till stånd,
torde man emellertid hava anledning förvänta, att institutets förvaltningskostnader
skola kunna hållas inom tämligen snäva gränser.
Genom att kostnaderna för institutet hållas så låga som det med hänsyn
till institutets uppgifter är möjligt, böra låntagarna med avseende
å ränta och lånekostnader m. m. kunna beredas så fördelaktiga villkor,
som omständigheterna i övrigt medgiva.
I fråga örn de arbetsuppgifter, som i anslutning till § 18 i bolagsordningen
skulle kunna tillkomma institutets styrelse, må erinras örn innehållet
i samma paragraf, enligt vilken skälig ersättning skall utgå till
bolaget för de av denna verksamhet eventuellt föranledda ökade förvaltningskostnaderna.
De sakkunnigas förslag.
I anslutning till vad ovan anförts föreslå de sakkunniga, att åtgärder
från statsmakternas sida vidtagas för inrättande av ett kreditinstitut för
medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet,
byggt på i det föregående utvecklade samt i de här vidfogade förslagen
till bolagsordning och reglemente närmare angivna grunder.
40
Förslag''
till
Bolagsordning.
§ 1.
Detta bolag, vars firma är , är grundat på aktier enligt bestäm
melserna
i lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag och lagen den 22 juni
1911 örn vissa aktiebolag, som driva lånerörelse.
§ 2.
Bolagets verksamhet har till föremål att idka lånerörelse genom att åt
näringsidkare här i riket lämna lån mot säkerhet, som finnes betryggande.
§ 3.
Bolagets styrelse bär sitt säte i Stockholm.
§ 4.
Bolagets aktiekapital skall utgöra åtta miljoner kronor, fördelat pa aktier
å 10 000 kronor.
§ 5.
Såsom garantifond att utgöra en särskild säkerhet för av bolaget ingångna
förbindelser ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
till bolagets förfogande svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara
från innehavarens sida, till ett sammanlagt belopp av minst tolv
miljoner kronor. Garantifonden må tagas i anspråk allenast i den män vid
likvidation av bolaget så finnes erforderligt för att, sedan bolagets egna
tillgångar blivit använda, fullgöra bolagets förbindelser. De i garantifonden
ingående obligationerna fortfara att tillhöra staten, intill dess
obligationerna, på sätt nu sagts, tagits i anspråk, dock att staten ej må
för annat ändamål förfoga över dem, förrän det blivit vederbörligen utrönt,
att obligationerna icke vidare äro för sitt här omförmälda ändamål
erforderliga.
Bolaget må icke inga förbindelser i större omfattning än att sammanlagda
kapitalbeloppet av dem uppgår till fyra gånger sammanlagda beloppet
av garantifonden och bolagets reservfond.
§ 6.
Bolagets aktier kunna tillhöra allenast staten och svenska bankaktiebolag
eller solidariska bankbolag, nedan benämnda banker, ävensom, till ett
antal av högst fyra, andra, vilka Konungen godkänner såsom aktieägare.
41
Staten skall äga minst lein åttondelar av antalet aktier i bolaget.
Aktie, som äges av bank, vare staten berättigad och skyldig lösa till sig
sist tre månader efter därom framställd begäran. Sådan begäran skall
göras av staten genom chefen för finansdepartementet hos ordföranden i
bolagets styrelse, som har att ofördröjligen delgiva densamma den eller de
banker, vilkas aktier skola lösas, och av bank hos chefen för finansdepartementet.
Lösesnmman för aktie skall motsvara aktiens verkliga värde. Uppnås
ej enighet örn lösesumman. skall denna bestämmas av en skiljenämnd av
tre personer, varav chefen för finansdepartementet utser en, banken en
och dessa båda eller, örn de ej kunna enas i valet, överståthållaren den
tredje.
§ 7.
Till aktieägarna må av bolagets vinst, efter avdrag av vad som skall
avsättas till reservfond, årligen utdelas högst fem procent å akties belopp,
dock att, där under ett eller flera år utdelning med nu nämnda procentsats
ej skett, under följande år må utdelas vad som brustit.
Intill dess reservfonden uppgått till ett belopp, motsvarande femtio
procent av aktiekapitalet, må av årets vinst ej utdelas mera än att tjugu
procent av densamma blir tillförd reservfonden. Detsamma skall gälla,
därest reservfonden nedgår under sålunda bestämt belopp.
§ 8.
Bolagets styrelse består av åtta ledamöter och lika många suppleanter
för dem.
Med undantag, varom i nästa stycke förmäles, väljes styrelsen å ordinarie
bolagsstämma för ett år i sänder.
Bank eller banker, som äga aktier i bolaget, äro berättigade att, efter
anmälan därom före företagandet av de i § 17 under 7) omförmälda val,
särskilt för sig utse högst tre av styrelsens ledamöter jämte suppleanter
för dem till lika antal. Nu nämnda val skola, med undantag av att andra
aktieägare än banker ej i dem deltaga, förrättas i samma ordning och
skola gälla för aamma tid som de val, vilka företagas enligt vad i andra
.stycket stadgas.
§ 9.
Konungen förordnar en av styi‘elsens ledamöter att vara ordförande i
styrelsen. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande.
Beslut av styrelsen örn antagande eller entledigande av verkställande
direktör för bolaget, örn utfärdande av instruktion för verkställande direktören
eller för direktion, som av styrelsen utses för handö avande av förvaltningsangelägenheter.
om beviljande av lån eller bolagets iklädande av
garantiförpliktelse eller ändring av villkor för beviljat lån eller åtagen
42
garantiförpliktelse, örn placering av bolagets medel annorledes än genom
utlämnande av beviljade lån eller insättning å bankräkning, örn upptagande
av lån eller träffande av annat avtal angående kredit åt bolaget,
örn framställning till Konungen angående ändring i reglemente, varom i
§ 13 förmäles, eller örn mottagande av förvaltningsuppdrag, som i § 18
avses, vare icke giltigt, med mindre beslutet biträtts av minst tre fjärdedelar
av styrelsens samtliga ledamöter; dock att styrelsen äger med nu
nämnd röstövervikt bestämma, att ärende, som nyss sagts, må avgöras
även utan iakttagande av föreskriften örn dylik röstövervikt.
Beträffande ärenden, för vilkas avgörande den i föregående stycket angivna
röstövervikt ej erfordras, är styrelsen beslutför, då fem ledamöter
äro tillstädes eller fyra, såvida de äro örn beslutet ense, och fattas besluten
med enkel röstövervikt eller vid lika röstetal med ordförandens utslags
-
Bolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.
Styrelsen äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman.
§ 11.
Styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola granskas av tre
revisorer.
En av revisorerna och suppleant för denne förordnas av bank- och fondinspektionen
för högst två år i sänder.
De övriga revisorerna jämte två suppleanter för dem väljas årligen å
ordinarie bolagsstämma; dock att en av dessa revisorer jämte en suppleant
för honom må under betingelser, som i § 8 tredje stycket sägs. kunna utses
på sätt där finnes angivet.
Samtliga revisorer och deras suppleanter skola vara med det ekonomiska
livet väl förtrogna personer.
§ 12.
Bolagets räkenskaper skola uppgöras och avslutas för kalenderår.
§ 13.
Angående handhavandet av förvaltningen inom bolaget, bolagets utlåningsrörelse
och dess upptagande av lån meddelas närmare bestämmelser
i av Konungen utfärdat reglemente.
Finnes reglementet vara i behov av ändring eller tillägg, har styrelsen
att därom till Konungen ingiva förslag.
§ 14.
Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna
skola ske skriftligen i rekommenderat brev till varje aktieägare. Breven
skola vara till posten avlämnade sist två veckor före den ordinarie stämma
och sist en vecka före den extra stämma, som med meddelandet avses.
43
§ 15.
Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande eller, om lian ej är tillstädes.
annan ledamot av styrelsen.
§ 16.
Ordinarie bolagsstämma hålles årligen före utgången av april månad.
§ 17.
Vid ordinarie bolagsstämma skola, sedan röstlängd upprättats och ordförande
vid stämman blivit vald, förekomma följande ärenden:
1) styrelsens och revisorernas berättelser för det förflutna räkenskapsåret;
2)
fråga örn fastställande av balansräkningen;
3) fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, förvaltningsberättelsen
omfattar;
4) fråga örn användning av tillgängliga vinstmedel;
5) frågor, vilka i behörig ordning hänskjutits till stämmans avgörande;
6) bestämmande av arvoden åt styrelseledamöter och revisorer;
71 val av styrelseledamöter och revisorer samt suppleanter för dem.
§ 18.
Styrelsen må mot skälig ersättning till bolaget åtaga sig att, för det
allmännas räkning och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid
sidan av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt
näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i
särskild ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål.
§ 19.
Denna bolagsordning skall för att gälla fastställas av Konungen och
må ej utan Konungens medgivande ändras.
44
F ö r s I a g
till
Reglemente.
Örn förvaltningens handhavande.
§ 1.
Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse sä ofta sadant fordra»
för behandling av föreliggande ärenden. Sammanträde skall ock äga rum.
då så påkallas av minst två av styrelsens ledamöter.
Kallelse, så vitt möjligt upptagande de ärenden, som skola förekomma,
bör i god tid före sammanträde tillställas styrelsens ledamöter eller, vid
hinder för någon av dem, suppleant för honom.
§ 2.
Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll, som justeras pä sätt
styrelsen bestämmer.
§ 3. !
Styrelsen antager och entledigar verkställande direktör och andra béfattningshavare
hos bolaget samt bestämmer deras löner och övriga anställningsvillkor.
I mån av behov skall instruktion för befattningshavarna utfärdas av
styrelsen.
§4.
Till styrelsens avgörande skola hänskjutas alla frågor, som äro av
större betydelse eller intresse för bolaget.
Övriga frågor må, enligt av styrelsen för högst ett år i sänder lämnat
bemyndigande, avgöras av verkställande direktören eller en av styrelsen
utsedd direktion, bestående av verkställande direktören och en eller flera
av styrelsens ledamöter eller suppleanter. Lämnas dylikt bemyndigande,
skall innehållet i detsamma regleras genom av styrelsen utfärdad instruktion.
Innefattar bemyndigandet befogenhet att avgöra frågor örn beviljande
av lån eller ändring av villkor för beviljade lån, örn placering avbolagets
medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller
insättning å bankräkning eller örn upptagande av lån eller träffande av
annat avtal angående kredit åt bolaget, skola i instruktionen angivas de
gränser, inom vilka med bemyndigandet avsedda befogenheter må utövas.
45
§ 5.
Hos styrelsen skola föredragas:
1) i regel vid varje sammanträde alla av verkställande direktören eller
direktionen sedan senaste föredragningen beviljade lån eller medgivna ändringar
av villkor för tidigare lämnade lån, verkställda placeringar av bolagets
medel annorledes än genom utlämnande av beviljade lån eller insättning
å bankräkning, träffade avtal örn kredit åt bolaget samt vidtagna
åtgärder i andra hänseenden, som finnas vara av beskaffenhet att böra hos
styrelsen anmälas;
2) minst två gånger örn året bolagets samtliga utestående lån; och
3) likaledes minst två gånger örn året sammanställningar för belysande
av bolagets ställning och rörelsens gång.
§ 6.
Finnes erforderligt, att särskilda personer inom eller utom styrelsen äga
bemyndigande att teckna bolagets firma, har styrelsen att därom meddela
bestämmelse minst en gång årligen.
§ 7.
Revisorerna äga att till sitt biträde antaga siffergranskare samt för dennes
arbete fastställa instruktion.
Siffergranskarens arvode bestämmes av revisorerna, dock att där styrelsen
så finner erforderligt, frågan om arvodet skall hänskjutas till avgörande
av bolagsstämma.
§ 8.
Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom
styrelsens försorg minst fjorton dagar före ordinarie bolagsstämman offentliggöras
i tryck.
Om utlåningen.
§ 9.
Lan må ej beviljas annorledes än på viss tid, som endast då särskilda
omständigheter därtill föranleda må överstiga tio år. överstiger tiden ett
år, skall i regel låntagaren vara ålagd skyldighet att gälda lånet genom
avbetalningar enligt fastställd plan. Då särskilda omständigheter därtill
föranleda, må anstånd beviljas för högst ett år i sänder med fullgörande
av föreskriven avbetalning.
§ 10.
Åt samme elier med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
förbundna låntagare må lån ej beviljas i större omfattning än att lånens
46
sammanlagda kapitalbelopp icke överstiger det belopp, som motsvarar
tjugu procent av sammanlagda aktiekapitalet och reservfonden i bolaget,
eller ock, örn det belopp, vartill tio procent av sammanlagda kapitalbeloppet
av bolagets utestående förbindelser uppgå, är större, detta belopp.
§ 11.
Vid prövning av uppkommen lånefråga skola ändamålet med lånet, sökandens
ställning och den erbjudna säkerhetens beskaffenhet noggrant
undersökas.
Ej må lån beviljas, med mindre
ändamålet med lånet finnes ägnat att befordra en sund utveckling av
det företag, för vilket lånet är avsett;
sökanden anses besitta nödiga förutsättningar att på avsett sätt göra
lånet gagneligt; och
säkerheten för lånet finnes vara i och för sig fullt betryggande.
§ 12.
\ id den värdering av erbjuden säkerhet, som vid prövning av låneansökan
skall företagas, skall hänsyn tagas ej endast till säkerhetens art och
saluvärde utan ock till andra omständigheter, som för bedömandet äga
betydelse, såsom säkerhetens avkastning, räntabiliteten hos sökandens rörelse
och lånetidens längd.
Häl säkeihetens art därtill föranleder, skall värderingen i regel grundas
på besiktning.
§ 13.
Lån må i regel icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det
värde, vartill säkerheten uppskattas.
§ 14.
Shleisen har att övervaka, att värdet av för lån lämnad säkerhet icke
minskas i vidare mån än som med hänsyn till bolagets intresse må anses
försvarligt ävensom, i fråga örn sådan i säkerheten ingående egendom, som
bör vara försäkrad, att försäkringen är ordnad på för bolaget betryggande
sätt och vederbörligen hålles vid makt.
§ 15.
Vid beviljande av lån skall styrelsen förbehålla sig rätt att uppsäga
lånet till betalning omedelbart eller inom viss av styrelsen bestämd tiel,
därest enligt styrelsens mening ställd säkerhet undergått märklig försämring
eller för bolaget betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren
eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.
47
§ 16.
Av låntagare lämnad säkerhet skall förskrivas att gälla för samtliga
hans förbindelser hos bolaget.
§ 17.
Lån må beviljas endast i svenskt mynt.
§ 18.
Vad ovan i detta reglemente är sagt angående lån skall i tillämpliga
delar gälla även garantiförpliktelser, som bolaget ikläder sig.
Örn upplåningen.
§ 19.
Obligationslån, som av bolaget upptages, skall bolaget vara skyldigt att
återbetala genom amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller
efter uppsägning.
Sådant lån skall bolaget kunna senast tio år efter dess upptagande
uppsäga till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.
Om vården av bolagets värdehandlingar.
§ 20.
Bolagets samtliga värdehandlingar skola vårdas antingen av riksbanken
eller av annan bank eller oek på annat lika betryggande sätt.
48
Bil. /.
P. M.
angående vissa under statskontorets och kommerskollegii förvaltning
stående lånefonder.
För främjande av olika näringsgrenar finnas åtskilliga lånefonder, vilka
stå under statskontorets och kommerskollegii förvaltning. Bland dessa
fonder må särskilt nämnas följande, vilka kunna vara av intresse i förevarande
sammanhang:
Behållning den 30 juni 1933
Kronor
industrilånefonden .......................................................
manufaktur för lagslånefonden
rederilånefonden .....................................................
hantverkslånefonden......................................................
lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare
.................................................................................
vattenkraftslånefonden....................................................
kraftledningslånefonden ....................................................
4150 670-0 2
3 379 932-95
22 792 141*50
300 000-—
1 000 000-—
9 944 334-68
13 616 956-88
Enligt kungörelserna den 13 oktober 1927 (nr 402 och 403) samt den 18
maj 1928 (nr 129) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från
respektive industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden och rederilånefonden
prövas ansökningar örn sådana lån av Kungl. Maj:t. Kommerskollegium
plägar regelmässigt höras över ansökningarna och har därvid att
verkställa erforderlig utredning rörande förutsättningarna för den sökta
krediten. Efter det Kungl. Maj:t beviljat ett lån, utlämnas detsamma av
statskontoret, sedan låntagaren dit avlämnat skuldförbindelse jämte sådan
säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande, som av statskontoret godkännes.
Ifrågavarande lån beviljas för jämförelsevis lång tid, nämligen
industrilån och lån från manufakturförlagslånefonden för tio år samt lån
från rederilånefonden för åtta år. Lånen äro ställda på årlig amortering;
dock äro de två första åren amorteringsfria. Låntagare har rätt att före
lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lån. Räntan å lån
från dessa fonder är i författningarna fastställd till fem procent, men låntagaren
har förklarats skyldig att å lånet eller vad därav återstår oguldet
erlägga ränta med det högre procenttal, som under lånetiden kan bliva bestämt.
Därest statskontoret under lånetiden skulle linna ställd säkerhet
icke vidare vara nöjaktig, är låntagaren skyldig att inom viss tid avlämna
nya säkerhetshandlingar. Vidare finnas i författningarna vissa bestämmelser,
vilka möjliggöra för vederbörande myndigheter att följa den rörelse,
för vilken lån beviljats. Brister låntagare i honom åliggande förpliktelser,
kan lånet förklaras vara förfallet. Så kan även ske i vissa andra fall,
exempelvis då rörelse icke drives på tillfredsställande sätt i enlighet med
de vid lånets beviljande uppställda villkoren.
Vad sålunda sagts örn lån från industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden
och rederilånefonden gäller, enligt kungörelse den 17 juni 1916
49
(nr 2.30). nied däri vidtagna ändringar samt kungörelse den 9 juni 1933
(nr 355), i stora delar även om lån från hantverkslånefonden ock från lånefonden
för ackordslån och förlagslån åt hantverkare. Frågor örn lån från
sistnämnda fonder avgöras emellertid av kommerskollegium, som även utlämnar
dessa lån och prövar säkerheterna för desamma. Lånetiden utgör för lån
från hantverkslånefonden sex år, varav ett ar amorteringsfritt, samt för lan
från lånefonden för ackordslån och förlagslån at hantverkare sju åi, av
vilka två år äro amorteringsfria. Å sistnämnda lån utgör räntesatsen till
skillnad från övriga här nämnda lån endast fyra och en halv procent.
Även beträffande lån från kraftledningslånefonden och vattenkraftslånefonden
gälla, enligt kungörelser den 13 september 1918 (nr 718) och den
19 december 1919 (nr 787) med däri vidtagna ändringar, i huvudsak liknande
bestämmelser som de ovan angivna. Lån från den förstnämnda
fonden beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen gemensamt och
utlämnas i regel på högst 20 år, varav två amorteringsfria, men i särskilda
fall på högst 30 år. Däremot avgöras frågor örn lån från vattenkraftslånefonden
av Kungl. Majit efter hörande av bland andra kommerskollegium.
Dessa lån meddelas på högst 43 år, av vilka tre år äro amorteringsfria.
I båda de nu sist nämnda fallen har statskontoret att utbetala lånen
efter prövning av säkerheterna.
Av tillgängliga uppgifter ur räkenskaperna för ifrågavarande fonder
synes framgå, att de verkställda avskrivningarna å de från manufakturförlagslånefonden
utlämnade lånen, räknat från århundradets början, utgjort i
genomsnitt ungéfär en procent för år av tillgångarna men däremot å övriga
här avsedda lån varit betydligt lägre.
BIL II.
P. M.
angående statsgaranti för exportkredit.
Enligt förordning den 26 juni 1933 må till befrämjande av svensk export
statsgaranti beviljas svensk exportör för kredit, som av honom lämnas vid
försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller
fiske. Statsgaranti må ock i särskilda fall kunna beviljas för entreprenadarbeten,
som utföras i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom
för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet,
särskilt dä dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk
export. Statsgarantien må högst avse, att ett belopp uppgående till 60 procent
av den av exportören lämnade krediten kommer att inflyta. Utan
hinder härav må intill en totalsumma av sex miljoner kronor statsgaranti
kunna beviljas till mer än 60 procent av kreditbeloppct intill hela detta
belopp, då fråga är örn export av alster av jordbruk, särskilt levande
hästar, nötkreatur, får och svin samt utsädesvaror, eller av fisk och fiskprodukter.
I fall, som nu avsetts, må exporten kunna helt eller delvis av
exportkreditnämnden finansieras genom köpesummans förskotterande. Sammanlagda
beloppet av gällande exportkreditgarantier, däri inberäkna! vad
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sand. Nr 260. (Bilaga.) 4
50
staten — utan att återbetalning ägt ram — kan hava fått utgiva på grund
av förskott eller beviljad garanti, må ej överstiga sjuttiofem miljoner kronor.
Statsgaranti för exportkredit eller förskott må beviljas allenast den, som
gjort sig. känd för redbarhet och i övrigt besitter för ifrågavarande förmåns
åtnjutande erforderliga förutsättningar.
Statsgarantien må icke avse utebliven betalning av annan anledning än
koparens insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som allmänt
moratorium, valutaspärr och dylikt.
För beviljad exportkreditgaranti eller lämnat förskott skall erläggas en
premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom
kredittidens längd, förhallandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment
och varans art. Premien skall så beräknas, att den innefattar bidrag
till täckande av administrationskostnaderna för den nämnd, exportkreditnämnden,
som utgör organ för handläggning av frågor rörande statsgaranti
for exportkredit och örn förskott.
Exportkreditnämnden utses av Kungl. Maj:t, som även den 26 juni 1933
fastställt instruktion för densamma.
Enligt erhållna uppgifter har hittills statlig garanti beviljats för exportkrediter
å sammanlagt omkring elva miljoner kronor. Garantien har i flertalet
fall bestämts till det i förordningen angivna maximum av 60 procent
av garanti beloppet. Garantitidens längd, vilken enligt instruktionen för
"■^reditnämnden icke skall bestämmas längre än som är oundgängligen
nödvändigt, har i praktiken vanligen fastställts till mellan ett och två år
från exporten.
P. M.
Bil /n
rörande vissa utländska institut för långfristig och medellång
kreditgivning.
I Belgien bildades under år 1919, med stöd av särskild lagstiftning, ett
aktiebolag med uppgift att meddela krediter och vidtaga andra åtgärder
för rekonstruktion, modernisering, ombildning eller utveckling av belgiska
industri-, jordbruks- eller handelsföretag och särskilt att underlätta mobiliseringen
av dylika företags långfristiga och medellånga fordringar. Bolaget,
som erhöll benämningen Société Nationale de Crédit å 1’Industrie,
tillkom med särskild tanke på återuppbyggnadsarbetet efter kriget.
Bolagets aktiekapital utgjorde ursprungligen 25 miljoner francs, tecknade
av belgiska statsbanken, men har sedermera efterhand ökats till 150 miljoner
francs. Bland aktieägarna återfinnas numera ett flertal banker.
Krediter från bolaget få icke utlämnas på längre tid än 20 år. Vid den
överenskomna lånetidens utgång kan dock förlängning därav medgivas.
Lånen komma i regel till stånd efter förmedling och under garanti av
bank eller liknande inrättning. Dock kan lån beviljas oberoende härav, örn
erbjuden reell eller personlig säkerhet utgör fullt betryggande täckning för
hela lånet och vid ärendets behandling närvarande styrelseledamöter enhälligt
förorda krediten.
51
Bolaget kan under vissa förutsättningar även diskontera växlar.
Beträffande kapitalanskaffningen gäller, att bolaget kan emittera obligationer
med en återbetalningstid av högst 30 år. Beloppet av utelöpande
obligationer må icke uppgå till mer än tio gånger kapital och reserver.
Undantag från dessa regler kunna dock äga rum efter särskilt tillstånd.
Enligt bokslut för den 31 december 1932 utgjorde då beloppet av bolagets
obligationslån omkring 1 200 miljoner francs. Staten garanterar räntorna å
obligationer med längre löptid än 5 år.
Bolaget kan jämväl utgiva kassaanvisningar pä 1 — 5 år.
Slutligen kan bolaget till förräntning mottaga depositioner ä minst 1 000
francs.
Beträffande vinstmedlens användning stadgar bolagsordningen, att i första
hand avsättning till reservfonden skall ske med 5 procent av vinstens belopp.
Härefter erhålla aktieägarna utdelning, motsvarande 5 procent å aktierna,
Örn fördelning av eventuellt överskott finnas särskilda stadganden
meddelade, enligt vilka en del av överskottet tillföres en extra reservfond
och något belopp under vissa förutsättningar jämväl kan tillkomma staten.
Även vid nedsättning av den extra reservfonden genom utlämnande axnya
aktier samt vid eventuell likvidation tillkomma vissa andelar staten.
Bolagets styrelseledamöter utses på bolagsstämma.
Genom en särskilt utsedd person övervakar staten bolagets förvaltning.
Denne kan hos regeringen göra anmälan angående beslut, som han finner
stridande mot lag eller bolagsordning eller icke förenligt med statens intressen
samt i avvaktan å regeringens ståndpunkttagande förordna om inställande,
dock under högst två veckors tid, av sådant besluts verkställande.
1 Finland bildades under är 1924 ett aktiebolag under benämningen IndustriHypoteksbanken
i Finland A. B., vars ändamål i bolagsordningen angivits
våra att tillgodose den finländska industriens behov av långvarig kredit genom
att bevilja amorteringslån åt industriella inrättningar emot inteckning
i dem tillhöriga fastigheter.
Bolagets aktiekapital är 50 miljoner mark men kan ökas till 100 miljoner
mark. Aktierna äro uppdelade på två serier, A och B, på sådant sätt, att 80 procent
av aktierna tillhöra serien A och 20 procent serien B. Förstnämnda
aktier hava från början övertagits av vissa storbanker, som grundat det
ifrågavarande bolaget, medan B-aktierna avsetts för industriidkare, som erhålla
lån hos bolaget.
Lån beviljas till högst 50 procent av det värde, vartill bolagets styrelse
enligt värdering uppskattat ilen intecknade fastigheten. Vid värderingen,
som verkställes genom två av bolagets styrelse utsedda ojäviga fackmän,
bör tagas i betraktande icke blott fastighetens värde såsom sådant utan även
den säkerhet för erläggandet av ränta och amortering, som den lånesökande
inrättningen erbjuder genom sin räntabilitet.
Amorteringstiden för lån utgör högst 25 år.
Bolagets utlåning till en och samma låntagare far under inga omständig
heter överstiga 15 procent av bolagets hela upplåning.
Låntagare har att förutom intecknad skuldsedel å länets nominella belopp avlämna
en siirskild räntebärande förbindelse å ett belopp motsvarande 5 procent
av den nominella lånesumruan, vilken förbindelse likaledes skall interik
nas. Densamma lär endast tagas i anspråk, därest bolagets räkenskaper för
något år utvisa förlust och denna icke kan täckas av oanvända vinstmedel
samt reservfondens tillgångar. Bristen skall därvid fördelas mellan samtliga
52
låntagare ...i £qihaltande, till ufestaende .lånebelopp,- Vad låntagarna sålunda
kunna få tillskjuta, skall gottgöras. deni ur följande års vinster.
Bolagets upplåning ^ skei- genom utgivande äv obligationer. Därest bolaget
upptager obligationslån i. utländsk valuta, bör det ordna motsvarande
utlåning, sä litt detsamma icke löper någon kursrisk.
Bolaget bär hittills,upptagit två obligationslån om respektive 12 miljoner
dollars oell 2 miljoner pund sterling, .båda-upplagda i utlandet och båda
försedda med statens garanti.
.Enligt bolagsordningen böra .av bolagets årsvinst 25 procent överföras till
reservfonden, intill dess denna uppgår till 25 procent av aktiekapitalet.
Därefter kan utdelas 6 procent å aktierna. Av eventuellt återstående belopp
av årsvinsten skall hälften överföras till en fond för amortering av garantiförbindelserna
samt den. andra hälften stå till bolagsstämmans förfogande.
Bolagets styrelse utgöres av sju. ledamöter, av vilka fyra utses av A-aktieägarna
och tid av B-aktieägarna. Den sjunde styrelseledamoten utses enligt
anvisning, av finansministeriet, örn staten ikläder sig garanti för obligationslån,
oell eljest av A-aktieägarna.
1 Frankrike finnes — förutom vissa rent privata, bankinstitut för längre
krediter åt näringslivet — sedan år 1919 ett under statens medverkan bildat
aktiebolag för dylik kreditgivning, vilket främst tillkommit för att utgöra
organ för finansierandet av återuppbyggnadsarbetet i de krigshärjade
provinserna. Detta bolags ursprungliga ändamål framgår även av dess
namn,, som är,»Credit National poul- faciliter la reparation des dommages,
causés par la guerre» eller kortare Credit 1 National. Sedan det egentliga
återuppbyggnadsarbetet slutförts, har bolaget omlagt sin verksamhet till att
huvudsakligen avse stödjande av näringslivet i Frankrike med biländer.
Bolaget, som bildats under . statens medverkan av ett betydande antal
franska banker neli industriföretag, harl ett aktiekapital av 100 miljoner
francs.
Be av bolaget utlämnade lånen pläga uppgå till en storlek av 100 000
francs—5- -miljoner francs. Lånen utlämnas mot botteninteckning eiler
vissa andra, slagräv.säkerheter. Deras löptid utgör o—10 år.
Det för utlåningsrörelsen erforderliga kapitalet har till större delen anskaffats.
, .genom upplåning, varvid staten i viss utsträckning medverkat.
Bland-annat har bolaget emitterat tvä 10-åriga obligationslån örn sammanlagt
450 miljoner francs.
Av vinsten å rörelsen reserveras en del, medan vissa andra andelar tillkomma
aktieägarna och staten...........
Staten bär, bland annat aven rätt att., efter, förslag, frän bolagets styrelse,
utse verkställande direktör för bolaget. .
1 Italien hava under de senaste åren tillkommit två halvofficiella institut
med uppgift att tillhandahålla långfristig kredit at industrier och i övrigt
stödja desamma, nämligen dels Istituto Mobiliare Italiano och dels Istituto
per la Riconstruzione Industriale.
Istituto Mobiliare Italiano har bildats under senare delen av år 1931.
Institutets kapital utgör något mer än 500 miljoner lire, varav en del tillskjutits
av de statliga kreditinstituten. Viss utdelning garanteras av staten,
i Ändamålet ”2 med institutets verksamhet har i reglementet angivits vara
att utlämna län till italienska industriföretag mot säkerhet. Institutet kan
.emellertid även stödja industrien genom att själv förvärva aktier i företagen.
Ett syfte med institutets inrättande har varit, att detsamma skulle
53
övertaga vissa industriengagemang i en av de italienska storbankerna. Institutets
lån få icke utlämnas på längre tid än 10 år.
För anskaffande av kapital för sin utlåning äger institutet verkställa
upplåning i olika former. Institutet kan emittera dels ett slags andelsbevis
i särskilda grupper av de utav institutet förvaltade värdena, dels förbindelser
med bestämd årlig ränta och med rätt till andel i utdelningen å
vissa aktieposter samt dels slutligen räntebärande obligationer.
Upplåningen får icke överstiga ett belopp, motsvarande tio gånger institutets
kapital. Under sina två första verksamhetsår har institutet emitterat
obligationer till ett sammanlagt belopp av omkring 500 miljoner lire.
Skattefrihet är medgiven för obligationerna.
Staten kan ikläda sig garanti för särskilda serier av obligationer, där det
allmännas intresse kan giva anledning härtill.
Institutets styrelse är delvis utsedd av staten.
Istituto per la Riconstruzione Industriale är upprättat så sent som under
år 1933. Detta institut är uppdelat i två avdelningar.
Den ena avdelningen har till ändamål att lämna lån till italienska industriföretag
för att främja dessas tekniska och ekonomiska utveckling.
Denna avdelning har ett kapital av 100 miljoner lire, varav en väsentlig
del tillskjutits av den italienska postsparbanken samt en annan del tecknats
av de statliga försäkringsorganisationerna.
Kredittiden är här icke såsom för Istituto Mobiliare Italiano begränsad
till 10 år, utan lånen kunna meddelas på längre tid.
Avdelningen kan emittera obligationslån med en löptid av lägst 15 och
högst 20 år, i vissa fall med statsgaranti. Under det första verksamhetsåret
hava obligationer under sådan garanti emitterats för 400 miljoner lire
för att finansiera förvärv av aktier i ett italienskt telefonaktiebolag. Obligationerna
löpa med 4 procent ränta, som garanteras av staten, samt äro förenade
med viss andelsrätt i utdelningen å nämnda aktier samt rätt till utbyte
av obligationerna mot aktier.
* Institutets president, som står i spetsen för båda avdelningarna, tillsättes
av staten. Likaså utser staten de sex styrelseledamöterna i den nu ifrågavarande
avdelningen. Beträffande tre av nämnda ledamöter upprättas förslag
av de aktieägande institutionerna.
Den andra avdelningen av Istituto per la Riconstruzione Industriale har
till uppgift att övertaga avvecklingen av vissa industriengagemang, som
överförts från ett tidigare dotterbolag till statsbanken.
För finansieringen av sistnämnda avdelnings verksamhet tillskjuter staten
kapital, som upplånas för ändamålet.
Styrelseledamöterna utses även här av staten.
I Nederländerna finnes sedan år 1928 en särskild kreditinrättning för
medellång kreditgivning, Nederlandsche Crediet en Financiering Maatschappij.
Institutet har till ändamål att meddela krediter, att bedriva finansiell verksamhet
av alla slag, att köpa och sälja aktier, obligationer oell andra värdepapper
samt vidare att utöva varje annan verksamhet till främjande av
nu nämnda syften. Kredittiden för de av institutet utlämnade lånen utgör
i regel 2—5 år.
Institutet har bildats av en internationell grupp av banker och bankirer
och har erhållit formen av ett aktiebolag. Staten har ingen andel i detsamma.
Wh(mg lill riksdagens protokoll 193\. 1 sami. Nr 2(>0. (inlaga./
54
Institutets rörelsekapital har uppgått till 12 miljoner floriner, varav 3
miljoner utgöra inbetalt aktiekapital.
Det ifrågavarande institutet vänder sig i sin kreditgivning huvudsakligen
till den internationella marknaden, och utvecklingen av dess rörelse är till
väsentlig del påverkad härav.
Slutligen må nämnas, att i England under senaste tiden framkommit
planer på grundande av ett institut med särskild uppgift att lämna anläggningskrediter
åt mindre industriföretag i sådana fall, där den erforderliga
kredittiden vore allt för lång för att krediten skulle kunna tillhandahållas av
bankerna men å andra sidan den ifrågavarande kreditens storlek icke vore
tillräcklig för uppläggande av obligationslån. Det har varit avsett, att utlåningen
skulle ske mot bästa inteckningar i industrifastigheter. Institutets
upplåning skulle komma till stånd genom obligationsemissioner. Förslag
örn krediter skulle tillställas institutet från bankerna, vilka dit skulle
vidarebefordra anspråk på krediter av längre varaktighet. Det har förutsatts,
att institutet icke skulle behöva erhålla någon mera omfattande organisation.
Grundandet av institutet har tänkts skola ankomma på Bank of England
och de engelska storbankerna.
Man har emellertid på många håll ställt sig tveksam i fråga örn det planerade
institutets behövlighet, varför det lärer få anses ovisst, örn detsamma
kommer till stånd.
340984. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934