Kungl. Majlis proposition nr 257.
1
Nr 257.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder
till iordbrukets stödjande; given Stockholms slott den 16 mars
1934.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksar enden för denna dag, föreslå riksdagen
att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om införselavgift å havre och majs jämte vissa andra
fodermedel;
2) förordning örn särskild avgift för viss utländsk havre och majs;
3) förordning örn skatt å kli;
4) förordning örn veteavgift;
5) förordning angående villkor i vissa fall för införsel av fodermedel
samt förhud mot viss användning av denaturerad spannmål;
6) förordning angående ändrad lydelse av 2 och 11 §§ förordningen
den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;
dels
ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 257.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Förslag
till
förordning om införselavgift å havre och majs jämte vissa andra
fodermedel.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
För följande varor, som införas till riket, nämligen havre, majs, korn, vicker,
pelusker och andra foderärter, foderbönor, manioka- och arrowrot (tapiokarot),
produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål
framställts av dessa varor, produkter av vete, råg eller annan spannmål,
vilka på grund av tillsättning med annat ämne äro tjänliga endast för
foderändamål, risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder och sockerschnitzel,
skall, i den mån Kungl. Majit så förordnar, erläggas avgift (införselavgift)
efter vad nedan sägs. Kungl. Majit må ock förordna, att införselavgift skall
erläggas för andra till fodermedel hänförliga varor av visst slag, vilka införas
till riket.
Vad i första stycket stadgas har icke tillämpning å vara, för vilken vid
införsel till riket skatt skall utgå enligt vad därom är särskilt stadgat.
Har vara, för vilken enligt vad i denna paragraf sägs införselavgift skall
utgå, blandats med annat ämne, skall avgiften beräknas för varan i dess
helhet; dock skall avgift icke utgå för vara, vari avgiftspliktigt fodermedel
ingår i endast obetydlig mängd utan att väsentligen inverka på varans
beskaffenhet.
2 $.
Införselavgift utgår för varje slag av avgiftspliktig vara med det belopp,
högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.
3 $.
Införselavgiften skall erläggas till tullverket i den ordning, som örn tull
är föreskriven. Jämväl i fråga örn betalningsanstånd, ställande av säkerhet
samt påföljd för dröjsmål med eller uteblivande av betalning skall beträffande
införselavgiften gälla vad rörande tull finnes stadgat.
Införes vara under omständigheter, som för tullbelagd vara medföra tullfrihet,
skall införselavgift ej utgå. Avgiftsskyldighet föreligger dock vid
återinförsel av vara, för vilken vid utförseln erhållits restitution av sådan
avgift.
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
3
4 §.
Visar avgiftsskyldig, att vara,''"för vilken införselavgift utgått eller skall
utgå, försålts till ett pris, som blivit före den 26 mars 1934 avtalat, och är
den avgiftsskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad
att hos köparen uttaga införselavgift, som belöper å det försålda partiet,
äger Kungl. Majit bestämma, att avgiftsskyldigheten skall åligga köpare,
eller ock, då skäl därtill föreligger, utan sådant åläggande för köpare medgiva
säljaren befrielse från eller återbäring av avgiften.
Ansökan om sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom tre månader
efter det av Kungl. Majit meddelat förordnande örn erläggande av avgift för
det slag av vara, som ansökningen avser, trätt i tillämpning. Har Kungl.
Majit efter sådan ansökan meddelat beslut örn överflyttning av avgiftsskyldighet
å köpare, och vill denne i sin tur jämlikt stadgandet i första stycket
erhålla befrielse från eller återbäring av avgiften, skall dock tiden för ingivande
av sådan ansökan räknas från det han erhållit del av Kungl. Majits
beslut.
5 §•
Restitution av införselavgift må efter ansökan åtnjutas för vara, som i
1 § avses, vilken utföres till utrikes ort eller svensk frihamn; dock att där
varan icke utföres i oförändrat skick restitution må åtnjutas allenast i den
omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer.
Närmare föreskrifter angående ansökan örn restitution samt prövning
av sådan ansökan meddelas av Kungl. Majit.
6 §.
Där det med hänsyn till särskilda förhållanden Annes påkallat, må Kungl.
Majit jämväl under andra omständigheter än i 4 och 5 §§ avses medgiva
befrielse, helt eller delvis, från införselavgift eller återbäring av sådan avgift.
7 §.
Medel, vilka inflyta genom upptagande av införselavgift, skola enligt de
föreskrifter Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i
samband med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.
8 §.
Den, som utan behörig anmälan till tullklarering till riket inför eller
söker införa icke fullbelagd vara, för vilken införselavgift skall utgå,
straffes med dagsböter och havé förverkat varan jämte emballage och kärl,
vari den förvaras.
I fråga örn åtal för förseelse, som avses i första stycket, och beslag av
gods, som anses förbrutet, ävensom angående förfarandet med i beslag taget
gods samt påföljd vid förskingring av gods, som skolat dömas förverkat,
skola de bestämmelser, som gälla rörande olovlig införsel av tullbelagd vara,
äga motsvarande tillämpning.
4
Kungl. Majlis proposition nr 257.
9 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom försäljningssumman
för förverkat gods samt belopp, som utgivits i stället för sådant gods, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.
Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Maj:t bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
5
Förslag
till
förordning örn särskild avgift för viss utländsk havre och majs.
Härigenom förorduas som följer:
1 §•
För här i riket den 1934 klockan 6 f. m. befintlig utländsk havre
och majs skall erläggas avgift efter vad i denna förordning stadgas.
Avgift skall ej erläggas för vara, för vilken jämlikt förordningen denna
dag (nr ) om införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel
införselavgift erlägges eller frihet från införselavgift åtnjutes.
2 §.
Skyldighet att erlägga avgift enligt denna förordning åligger, där ej annat
föranledes av vad i 11 § stadgas, den som vid den i 1 § angivna tidpunkt
är ägare till varan.
Sådan skyldighet äger rum allenast där den sammanlagda myckenheten
av avgiftspliktiga varor överstiger 1,000 kilogram; och ma i fall, där avgiftsskyldighet
föreligger, vid avgiftens beräknande nyssnämnda myckenhet
såsom avgiftsfri avräknas.
Är den avgiftspliktiga varan blandad med annat varuslag, skall vid avgiftsskyldighetens
bestämmande hänsyn tagas endast till den myckenhet,
varmed den avgiftspliktiga varan ingår i blandningen.
3 §.
Avgiften utgår nied det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans
nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.
4 §■
/ moni. För bestämmande av den myckenhet av varan, för vilken avgift
skall erläggas, skall i nedan angivna ordning deklaration avgivas. Skyldig
att avgiva deklaration är envar, som enligt 2 § är pliktig erlägga avgift.
2 mom. Deklaration skall innehålla uppgift rörande myckenheten av
varan, den plats, varest denna vid den i 1 § angivna tid förvarades, samt,
där varan var under transport, avsändarens och mottagarens namn och bostad.
6
Kungl. Majlis proposition nr 257.
3 mom. Skyldighet att avgiva deklaration för annan än enskild person
åligger vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där
fråga är örn oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller annan,
som har egendomen i sin vård.
4 morn. För deklarationer användas blanketter enligt formulär, som av
Kungl. Maj:t fastställas. Sådana blanketter skola i Stockholm genom överståthållarämbetets,
i övriga städer genom magistratens, stadsstyrelsens eller
kommunalborgmästarens och å landet genom landsfiskalens försorg på begäran
kostnadsfritt tillhandahållas de uppgiftsskyldiga.
5 §.
Deklaration skall senast inom en månad från dagen för denna förordnings
ikraftträdande avlämnas i Stockholm till Överståthållarämbetet, i övriga
städer till magistraten, stadsstyrelsen eller kommunalborgmästaren samt på
landet till vederbörande landsfiskal.
Deklaration skall avgivas till myndigheten i den ort, där den uppgiftspliktige
författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven, eller, örn han
är avliden, senast varit eller bort vara mantalsskriven,
eller där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller syssloman
eller ombud är bosatt,
eller i fall, då nämnda regler ej äga tillämpning, i den ort, där den med
deklarationen avsedda varan huvudsakligen finnes vid den i 1 § angivna tid.
6 §.
Det åligger i 5 § omförmälda myndigheter att övervaka, att deklarationer
inkomma från alla uppgiftsskyldiga samt att avgivna deklarationer äro fullständiga
och riktiga, därvid särskilt bör tillses, att envar, som idkar handel
med varor av ifrågavarande slag, fullgjort honom åliggande deklarationsskyldighet.
Den, som icke avgivit deklaration men kan antagas vara deklarationspliktig
eller som avgivit ofullständig deklaration, må föreläggas
att inom viss tid inkomma med deklaration eller med erforderliga uppgifter.
7 §•
1 mom. Inkomna deklarationer och övriga uppgifter skola av de i 5 §
omförmälda myndigheter, utom för Stockholm, senast två månader från det
denna förordning trätt i kraft översändas till vederbörande länsstyrelse.
2 mom. Det åligger länsstyrelse att granska inkomna deklarationer och
i särskild längd förteckna dem, som avgivit deklaration eller för vilka uppgifter
eljest inkommit, samt fastställa den myckenhet av varan, för vilken
avgift skall erläggas enligt denna förordning, ävensom därå belöpande avgift.
Där så finnes erforderligt, må länsstyrelsen i den ordning 6 § stadgar
infordra felande uppgifter.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
3 mom. Finner länsstyrelse för behörig påföring av avgift nödigt, att
granskning av den avgiftsskyldiges bokföring eller undersökning av dennes
inneliggande lager av varor, som i 1 § sägs, verkställes, bör länsstyrelsen
föranstalta om sådan granskning eller undersökning; och äger länsstyrelsen
därvid i mån av behov anlita biträde av sakkunnig.
Det åligger avgiftsskyldig att för sådan undersökning bereda länsstyrelse
eller av länsstyrelse förordnad person tillträde till handels-, fabriks- eller
annan upplagslokal samt att för granskning tillhandahålla sin bokföring
och därtill hörande handlingar.
Arvode till sakkunnig bestämmes av länsstyrelsen och skall jämte annan
kostnad för granskning eller undersökning, som i detta moment sägs, bestridas
av medel, som enligt denna förordning inflyta.
8 §.
Så snart ske kan skall till envar avgiftsskyldig i rekommenderat brev
med allmänna posten översändas utdrag av längden, såvitt honom angår,
tillika med underrättelse örn tid och sätt för avgiftens erläggande samt vad
den avgiftsskyldige har att iakttaga, örn han vill överklaga länsstyrelsens
beslut eller eljest söka befrielse från påförd avgift.
9 §.
Har i deklaration eller annan uppgift, som enligt denna förordning avgivits,
lämnats oriktigt meddelande, eller har deklaration eller infordrad
upplysning icke, där så skolat ske, lämnats, och har därav föranletts, att
avgift icke, på sätt vederbort, blivit påförd, skall avgift påföras den avgiftsskyldige
till belopp, som genom berörda förfarande eller underlåtenhet undandragits.
Avgift må ej sålunda påföras senare än år 1939.
10 §.
1 morn. Förmenas länsstyrelse hava vid påförande av avgift oriktigt
förfarit, må besvär anföras hos kammarrätten.
Den, som vill anföra besvär över honom enligt denna förordning påförd
avgift, åligger att inom tre månader efter utgången av den tid, som bestämts
för avgiftens erläggande, ingiva eller på eget äventyr i betalt brev
med allmänna posten insända besvären till länsstyrelsen i det län, där avgiften
påförts, vid påföljd, örn den tid försittes, att besvären icke varda till
prövning upptagna; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället
för till länsstyrelsen ingivits eller avsänts till kammarrätten, utgöra hinder
för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit före utgången
av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären av kammarrätten
omedelbart överlämnas till länsstyrelsen för vidare behandling på
sätt i 2 mom. sägs.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
2 mom. Sedan vid besvären fogats de handlingar, på vilka överklagade
beslutet grundats, ävensom utdrag av längden, i vad den klagande angår,
översänder länsstyrelsen skyndsamt till kammarrätten samtliga handlingar
med de upplysningar och erinringar besvären anses påkalla.
11 §.
Visar avgiftsskyldig, att i 1 § omförmäld vara, som han vid den i samma
paragraf angivna tid innehar, försålts till ett pris, som blivit före den
26 mars 1934 avtalat, äger Kungl. Majit, där den avgiftsskyWige icke på
grund av förbehåll i försäljningsavtalet eller eljest är berättigad att hos
köparen uttaga avgiften, bestämma, att avgiftsskyldigheten skall åligga
köpare, eller ock, då skäl därtill föreligger, utan sådant åläggande för
köpare medgiva säljaren befrielse från eller återbäring av avgiften.
Ansökan örn sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom tre månader
efter utgången av den tid, som bestämts för avgiftens erläggande.
12 §.
Restitution av avgift, som avses i denna förordning, må efter ansökan
åtnjutas för vara som i 1 § sägs, vilken utföres till utrikes ort eller svensk
frihamn; dock att där varan icke utföres i oförändrat skick restitution må
åtnjutas allenast i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit
bestämmer.
13 §.
Där det med hänsyn till särskilda förhållanden tinnes påkallat, må Kungl.
Majit jämväl under andra omständigheter än i 11 och 12 §§ avses medgiva
befrielse, helt eller delvis, från avgift, som enligt denna förordning skall utgå,
eller återbäring av sådan avgift.»
14 $.
Medel, vilka inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter
Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i samband med
åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.
15 §.
Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må
ej verkställas av annan än myndighet, som enligt vad ovan stadgats har
att mottaga deklaration, eller jämlikt 7 § 3 mom. förordnad person. Deklarationerna
skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning böra
därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig
utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande; dock
må deklarationer, på sätt Kungl. Majit förordnar, för statistisk bearbetning
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
utlämnas till Embetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Maj:t
uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
Deklarationerna skola med de undantag, vartill stadgandena i första
stycket föranleda, hos länsstyrelsen behörigen förvaras intill utgången av
år 1939, varefter deklarationerna skola förstöras.
16 §.
Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote
från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må länsstyrelsen
förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.
17 §.
Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som
är ägnad att leda till frihet från avgift eller för låg avgift, bote högst fem
gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller
kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.
Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men har
den, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom den oriktiga
uppgiften undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst
tjugufem kronor.
Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas
utgiva den avgift, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder icke, därest
den uppgiftspliktige, innan tiden för avgiftens inbetalande gått till ända,
av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.
18 §.
Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning
avses, erhållit del av deklaration eller avgiftsskyldigs bokföring, må
ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa vare sig innehållet
i sådan deklaration eller avgiftsskyldigs affärsförhållande, varom han därvid
erhållit kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad
ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fem.
Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av
deklarationer, som i 15 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom
tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav
vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.
19 §.
Länsstyrelse äger ådöma böter eller fälla till utgivande av vite enligt
16 i
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Åtal för förseelse, som i 17 eller 18 § omförmäles, skall anhängiggöras
vid allmän domstol.
Förseelse, som omförmäles i 17 §, är föremål för allmänt åtal. Förseelse,
varom i 18 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande
till sådant åtal angives.
20 §.
Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.
21 §.
Bestämmelser rörande uppbörd av avgift, som i denna förordning avses,
så ock närmare föreskrifter angånde ansökan örn restitution enligt 12 §
ävensom i avseende å denna förordnings tillämpning i övrigt meddelas av
Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Majit bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
11
Förslag
till
förordning om skatt å kli.
Härigenom förordnas som följer:
1 *.
För kli, som införes till riket eller som erliålles vid tillverkning inom
riket av mjöl eller gryn av vete, skall, där Kungl. Maj:t så förordnar,
erläggas skatt efter vad i denna förordning stadgas.
Vad i första stycket stadgas örn skatt å kli, som införes till riket, skall
icke äga tillämpning å mandelkli och ej heller å kli, som blandats med
melass (melassfoder).
Har kli, som införes till riket, blandats med annat ämne än melass, skall
skatt beräknas å varan i dess helhet; dock skall skatt icke utgå för vara,
vari kli ingår i endast obetydlig mängd utan att väsentligen inverka på
varans beskaffenhet.
2 §.
Skatten utgår med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans
nettovikt, som Kungl. Maj:t bestämmer.
3 $.
Skatt för kli, som införes till riket, skall erläggas till tullverket i den
ordning, som örn tull är föreskriven. Jämväl i fråga örn betalningsanstånd,
ställande av säkerhet samt påföljd för dröjsmål med eller uteblivande av
betalning skall beträffande skatten gälla vad rörande tull finnes stadgat.
Äro omständigheterna sådana, att tullfrihet vid införseln skulle hava
åtnjutits, även örn varan enligt tulltaxan varit tullbelagd, skall skatt
icke utgå. Skattskyldighet föreligger dock vid återinförsel av vara, för
vilken vid utförseln erhållits restitution av i denna förordning avsedd
skatt.
4 §.
Har förordnande jämlikt 1 § meddelats, skall den, som ämnar inom riket
använda vete för tillverkning av mjöl eller gryn, därom göra skriftlig
anmälan till statens spannmålsnämnd. Anmälningsskyldigheten skall, där
tillverkningen bedrives vid tiden för ikraftträdande av förordnandet, full
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
göras inom femton dagar från nämnda tidpunkt och i annat fall inom
femton dagar från tillverkningens början.
5 $.
Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att inom åtta dagar efter utgången
av varje kalendermånad, varunder förordnande jämlikt 1 § varit
gällande, till statens spannmålsnämnd avlämna en på tro och heder avgiven
deklaration enligt av nämnden fastställt formulär rörande den
mängd vete, som under månaden eller den del därav, varunder förordnandet
gällt, av honom använts för tillverkning av mjöl eller gryn.
Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där fråga
är örn oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller annan,
som har egendomen i sin vård.
6 $.
Tillverkare, som i 4 § avses, bar att för varje kalendermånad eller den
del därav, varunder förordnande jämlikt 1 § varit gällande, erlägga
skatt för så stor myckenhet kli, som kan antagas hava erhållits vid tillverkningen
under samma tid. Denna myckenhet skall vid skattens beräkning
anses motsvara 25 procent av den använda vetemängden.
7 §.
Visar skattskyldig, att kli, för vilken skatt utgått eller skall utgå, försålts
till ett pris, som blivit före dea 26 mars 1934 avtalat, och är den
skattskyldige icke på grund av särskilt förbehåll eller eljest berättigad att
hos köparen uttaga skatt, som belöper å det försålda partiet, äger Kungl.
Majit bestämma, att skattskyldigheten skall åligga köpare, eller, då skäl
därtill föreligger, utan sådant åläggande för köpare medgiva säljaren befrielse
från eller återbäring av skatten.
Ansökan örn sådan befrielse eller återbäring skall ingivas inom tre
månader efter det av Kungl. Majit jämlikt 1 § meddelat förordnande trätt
i tillämpning. Har Kungl. Majit efter sådan ansökan meddelat beslut örn
överflyttning av skattskyldighet å köpare, och vill denne i sin tur jämlikt
stadgandet i första stycket erhålla befrielse från eller återbäring av
skatten, skall dock tiden för ingivande av sådan ansökan räknas från det
han erhållit del av Kungl. Marits beslut.
8 §.
Restitution av skatt, som avses i denna förordning, må efter ansökan
åtnjutas för kli, som utföres till utrikes ort eller svensk frihamn;
dock att där varan icke utföres i oförändrat skick restitution må åtnjutas
allenast i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer.
13
Kungl. May.ts proposition nr 257.
9 $.
Överinseendet å kontrollen, att skatt, sorn i 6 § sägs, behörigen utgöres,
] landh aves av statens spannmålsnämnd, som jämväl äger utse kontrollanter
att, mot ersättning som bestämmes av nämnden, biträda vid kontrollen.
Närmare bestämmelser angående kontrollants befogenheter och åligganden
meddelas av nämnden.
Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att föra särskild bok över inköp,
tillverkning och inneliggande lager enligt av nämnden fastställt formulär.
Finner nämnden, att erforderliga uppgifter för kontrollens utövande
kunna anses framgå av bok, som tillverkaren i och för sin rörelse
förer, äger nämnden medgiva, att nu föreskriven bokföring ma genom förande
av dylik bok anses helt eller delvis fullgjora.
Tillverkaren skall tillhandahålla sina handelsböckei’ ävensom sådan särskild
bok, som i andra stycket sägs, för kontrollant och ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som nämnden beträffande bokföring eller eljest
för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande
meddelar, samt de anvisningar, som kontrollant i enlighet med
nämndens anvisningar kan lämna.
Kostnaden för kontrollens utövande bestrides av medel, som enligt denna
förordning inflyta.
10 $.
Medel, vilka inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter
Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i samband
med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.
11 §.
Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må
ej verkställas av annan än statens spannmålsnämnd eller jämlikt 9 § utsedd
kontrollant. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och
för sin befattning'' böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke
vara för någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit
dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Majit
förordnar, för statistisk bearbetning'' utlämnas till ämbetsmyndighet eller
tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
12 i
Den, som under tid, då förordnande jämlikt 1 § är gällande, utan behörig
anmälan till tullklarering till riket inför eller söker införa kli, straffes
med dagsböter och havé förverkat varan jämte emballage och kärl,
vari den förvaras.
I fråga örn åtal för förseelse, som avses i första stycket, och beslag av
gods, som anses förbrutet, ävensom angående förfarandet med i beslag ta
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
get gods samt påföljd vid förskingring av gods, som skolat dömas förverkat,
skola de bestämmelser, som gälla rörande olovlig införsel av fullbelagd
vara, äga motsvarande tillämpning.
13 §.
Försummar någon den i 4 § föreskrivna anmälningsskyldigheten eller
bryter någon mot bestämmelserna i 9 § andra eller tredje stycket, vare
straffet dagsböter.
14 §.
Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote
från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må statens
spannmålsnämnd förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.
15 §.
Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som
är ägnad att leda till frihet från skatt eller för låg skatt, bote högst feni
gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller
kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.
Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men halden,
som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet
undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst
tjugufem kronor.
Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas
att utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder icke.
därest den uppgiftspliktige, innan tiden för skattens inbetalande gått till
ända, av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.
16 $.
Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning
avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må ej
i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver yppa vare sig innehållet i
sådan deklaration eller tillverkares affärsförhållande, varom han därvid
fått kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad
ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fem.
Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetningav
deklarationer, som i 11 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom
tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav
vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 257. 15
17 §.
Åtal för förseelse, varom i 13—16 §§ omförmäles, anhängiggöra vid allmän
domstol.
Förseelse, som i 13, 14 eller 15 § avses, är icke föremål för allmänt åtal,
med mindre den av statens spannmålsnämnd till sådant åtal angives.
Förseelse, som i 16 § sägs, må endast efter målsägandes angivelse av
allmän åklagare åtalas.
18 §.
Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, ävensom försäljningssumman
för förverkat gods samt belopp, som utgivits i stället
för sådant gods, tillfalla kronan. Saknas tillgång till gäldande av böter
eller vitén, skola de förvandlas efter allmän strafflag.
19 §.
Närmare föreskrifter beträffande ordningen för erläggande och indrivning
av skatt, rörande ansökan örn restitution enligt 8 § ävensom i avseende
å denna förordnings tillämpning i övrigt meddelas av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Maj:t bestämmer.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
F örslag
till
förordning om veteavgift.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
För svenskt vete, som användes för tillverkning inom riket av mjöl
eller gryn, skall, där Kungl. Majit så förordnar, enligt bestämmelserna
i denna förordning erläggas viss avgift (veteavgift).
2 *.
Veteavgift utgår ej för sådant vete, varav mot tull eller lön tillverkas
mjöl eller gryn för tillgodoseende av odlarens husbehov. Vid beräknande
av den vetemängd, för vilken frihet från avgift sålunda må åtnjutas,
skall årsförbrukningen för person av mjöl och gryn sammanlagt
anses uppgå till en myckenhet högst motsvarande 50 kilogram vete.
Avyttras mjöl eller gryn, vid vars tillverkning använts vete, för vilket
jämlikt stadgandet i första stycket veteavgift ej utgått, skall dock jämväl
för sådant vete veteavgift erläggas.
3 §.
Veteavgiften utgår med det belopp, högst 2 öre för varje kilogram av
varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.
4 §.
Har förordnande jämlikt 1 § meddelats, skall den, som ämnar inom riket
använda svenskt vete för tillverkning av mjöl eller gryn, därom göra
skriftlig anmälan till statens spannmålsnämnd, såframt ej jämlikt förordningen
denna dag (nr ) örn skatt å kli sådan anmälan redan skett.
Anmälningsskyldigheten skall, där tillverkningen bedrives vid tiden för
ikraftträdande av förordnandet, fullgöras inom femton dagar från nämnda
tidpunkt och i annat fall inom femton dagar från tillverkningens början.
5 *.
Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att inom åtta dagar efter utgången
av varje kalendermånad, varunder förordnande jämlikt 1 § varit
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
gällande, till statens spannmålsnämnd avlämna en på tro och heder avgiven
deklaration enligt av nämnden fastställt formulär rörande den
mängd svenskt vete, som under månaden eller den del därav, varunder
förordnandet gällt, av honom använts för tillverkning av mjöl eller gryn.
Därvid skall, med angivande av varje odlare, särskilt angivas, i vad
mån tillverkning skett under sådana omständigheter att avgiftsfrihet enligt
2 § första stycket skall åtnjutas.
För det fall, som i 2 § andra stycket avses, åligger det odlare, som
avyttrat varan, att sist inom femton dagar därefter till nämnden avlämna
en på tro och heder avgiven deklaration enligt av nämnden fastställt
formulär rörande den avyttrade varans myckenhet jämte uppgift å den, till
vilken avyttringen skett.
Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där
fråga är örn oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller
annan, som har egendom i sin vård.
6 §.
För veteavgiftens erläggande ansvarar tillverkare, som i 4 § avses, eller,
örn avgiftsskyldighet inträder jämlikt stadgandet i 2 § andra stycket,
odlaren.
7 §.
Överinseendet å kontrollen, att veteavgiften behörigen utgöres, handhaves
av statens spannmålsnämnd, som jämväl äger utse kontrollanter att,
mot ersättning som bestämmes av nämnden, biträda vid kontrollen. Närmare
bestämmelser angående kontrollants befogenheter och åligganden
meddelas av nämnden.
Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att föra särskild bok över inköp,
tillverkning och inneliggande lager enligt av nämnden fastställt
formulär. Finner nämnden, att erforderliga uppgifter för kontrollens
utövande kunna anses framgå av bok, som tillverkaren i och för sin rörelse
förer, äger nämnden medgiva, att i denna förordning föreskriven
bokföring må genom förande av dylik bok anses helt eller delvis fullgjord.
Tillverkaren skall tillhandahålla sina handelsböcker ävensom sådan
särskild bok, som i andra stycket sägs, för kontrollant och ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som nämnden beträffande bokföring eller eljest
för erhållande av en betryggande kontroll över veteavgiftens behöriga
utgörande meddelar, samt de anvisningar, som kontrollant i enlighet
med nämndens anvisningar kan lämna.
Kostnaden för kontrollens utövande bestrides av medel, som enligt
denna förordning inflyta.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 257.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
8*.
Medel, som inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter
Kungl. Majit meddelar användas till täckande av kostnader i samband
med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.
9 §.
Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits,
må ej verkställas av annan än statens spannmålsnämnd eller jämlikt 7 §
utsedd kontrollant. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och
för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke
vara för någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit
dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Majit
förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller
tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan
bearbetning.
10 §.
Försummar någon den i 4 § föreskrivna anmälningsskyldigheten eller
bryter någon mot bestämmelserna i 7 § andra eller tredje stycket, straffes
med dagsböter.
11 i
Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote
från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må statens
spannmålsnämnd förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.
12 §.
Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift»
som är ägnad att leda till frihet från veteavgift eller för låg sådan avgift»
bote högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet
undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem
kronor.
Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men har
den, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom det oriktiga
förfarandet undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock
minst tjugufem kronor.
Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas
att utgiva den veteavgift, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.
Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder icke,
därest den uppgiftspliktige, innan tiden för avgiftens inbetalande gått till
ända, av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
13 §.
Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning
avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må
ej i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver, yppa vare sig innehållet
i sådan deklaration eller tillverkares affärsförhållande, varom han
därvid fått kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad
ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fern.
Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av
deklarationer, som i 9 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom
tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav
vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.
14 §.
Åtal för förseelse mot denna förordning anhänggöres vid allmän domstol.
Förseelse, som i 10, 11 eller 12 § avses, är icke föremål för allmänt åtal,
med mindre den av statens spannmålsnämnd till sådant åtal angives.
Förseelse, varom i 13 § sägs, må endast efter målsägandes angivelse av
allmän åklagare åtalas.
15 §.
Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.
16 §.
Närmare föreskrifter beträffande ordningen för veteavgiftens erläggande
och indrivning så ock i avseende å denna förordnings tillämpning i
övrigt meddelas av Kungl. Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1934.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Förslag
till
förordning angående villkor i vissa fall för införsel av fodermedel
samt förbud mot viss användning av denaturerad spannmål.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Kungl. Majit äger, där så erfordras för tryggande av en tillfredsställande
avsättning av svensk spannmål, föreskriva, att införsel till riket av
vara, som avses i förordningen denna dag (nr ) örn införselavgift å
havre och majs jämte vissa andra fodermedel, ej må ske, med mindre viss
myckenhet svenskt vete eller svensk råg visas hava genom färgning eller
annorledes blivit denaturerad för foderändamål, ävensom med avseende å
sådan införsel meddela särskilda föreskrifter i övrigt till vinnande av
angivna syfte.
2 $.
Har svenskt vete eller svensk råg på grund av föreskrift, som avses i
1 §, denaturerats för foderändamål, må spannmålen icke användas för tillverkning
av mjöl eller gryn till människoföda eller för utsäde.
3 §.
Vad i 2 § sägs skall jämväl gälla beträffande svenskt vete och svensk
råg, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande i annat fall än i nämnda paragraf
avses denaturerats för foderändamål.
4 §.
Bryter någon mot bestämmelserna i 2 eller 3 §, straffes med dagsböter.
Till enahanda straff vare den förfallen, vilken saluhåller eller försäljer
mjöl eller gryn, som tillverkats i strid mot nämnda bestämmelser.
Gör vid åtal för förseelse mot denna förordning den tilltalade sannolikt,
att han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom örn eller
anledning misstänka, att den vara, med vilken han på sätt här avses tagit
befattning, varit denaturerad eller tillverkad av denaturerad spannmål,
vare han från ansvar fri.
5 $.
Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna
förordning, fortsätter samma förseelse, skall för varje gång åtal därför
anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.
21
Kungl. Majlis proposition nr 257.
Husbonde ansvarar för sådan förseelse, om den begås av bans husfolk
eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången av
honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att den skett
utan hans vetskap och vilja.
6 §.
Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.
Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Maj:t bestämmer.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2 och XI §§ förordningen den
14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.
Härigenom förordnas, att 2 oell 11 §§ förordningen den 14 juni 1933
om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
2 §.
Skatten utgår med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans
nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer.
11 §.
Eestitution av skatt, som avses i denna förordning, må efter ansökan åtnjutas
för vara som i 1 § sägs, vilken i oförändrat skick utföres till utrikes
ort eller svensk frihamn, ävensom, i den omfattning och på de villkor Kungl.
Majit bestämmer, för i 1 § angiven vara, vilken eljest utföres till utrikes ort
eller svensk frihamn eller vilken inom riket användes för framställning av
annan vara än kreatursfoder.
Närmare föreskrifter---Kungl. Majit.
Denna förordning träder i kraft å dag Kungl. Majit bestämmer.
Kungl. May.ts proposition nr 257.
23
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld:
Bland de ingripanden i prisstödjande och reglerande syfte, som från
statsmakternas sida under senare år ägt rum på jordbruksnäringens område,
intaga anordningarna till spannmålsodlingens tryggande en framskjuten
plats. Jämväl i andra hänseenden hava emellertid i först angivna
syfte åtgärder på nämnda område vidtagits. Jag vill här erinra
örn den medverkan statsmakterna lämnat till stödjande av sockerbetsodlingen,
till förbättrande av prissättningen å mjölk och mejeriprodukter
samt till främjande av avsättningen av slaktdjur, kött och
fläsk. Frågan örn fortsatt reglering beträffande såväl den vegetabiliska
som den animaliska produktionen påkallar nu uppmärksamhet.
Talrika från skilda håll gjorda framställningar i ärendet och förslag till
lösning av de olika spörsmål, varom här är fråga, föreligga. Jag torde
i det följande få lämna en översikt över dels de hittills vidtagna åtgärder,
som i förevarande hänseenden närmast äro av intresse, dels ock de
ytterligare åtgärder eller ändringar i gällande bestämmelser i ämnet,
vilka i nyssnämnda framställningar och förslag ansetts böra företagas.
Spannmålsregleringen.
I avsikt att säkerställa, att till brödsäd lämplig svensk spannmål
av vete och råg, som ej åtginge för andra ändamål än den inhemska
brödsädsförbrukningen, bleve såsom brödsäd använd, utfärdades den 13
juni 1930 (nr 249) förordning örn användande av svenskt vete och svensk
råg vid framställning av mjöl m. m., den s. k. inmalningsförordningen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Förordningen trädde enligt kungörelse den 14 augusti 1930 (nr 330) i kraft
den 1 september samma år. Den 14 augusti 1930 utfärdades jämväl kungörelse
(nr 331) med tillämpningsföreskrifter till förordningen. Enligt
förordningen åligger det envar, som driver kvarn och därvid använder
utländskt vete eller utländsk råg, att tillika vid framställning av vetemjöl
och rågmjöl använda svenskt vete och svensk råg i sådan omfattning,
att det svenska vetet respektive den svenska rågen i genomsnitt
under varje fastställd förmalningsperiod uppgår till viss procent av allt
det vete respektive all den råg, som under perioden förmales vid kvarnen
(inmalningsprocent). Vid framställning av vetemjöl skall därjämte
iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss procent av varje för sig
förmalt veteparti (minimiprocent). Vidare stadgas i förordningen såsom
allmän regel, att den, som till riket inför vetemjöl, skall vara pliktig att
låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så att det svenska mjölet kommer
att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent och ej för
någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent, samt att vad
sålunda föreskrivits skall, såvitt angår inblandning intill gällande inmalningsprocent,
äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl. Fastställande
av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent
ankommer enligt förordningen på Kungl. Maj:t.
Den centrala handläggningen av de ärenden, vilka föranledas av
inmalnings- och inblandningsbestämmelserna, tillkommer statens spannmålsnämnd.
Instruktion för nämnden utfärdades den 14 juli 1930 (nr 316).
Under tiden 1 januari—31 maj 1933 hava inmalningsprocenterna utgjort
för vete 95 och för råg 97. Minimiprocenten för vete har under
samma tid varit bestämd till 80. Från och med den 1 juni 1933 har inmalningsprocenten
i fråga örn såväl vete som råg varit fastställd till 98.
Minimiprocenten för vete är alltjämt 80.
I syfte att ytterligare stödja brödsädsodlingen avtalades enligt kontrakt
den 24 april 1931 (intaget i Sv. förf. sami. nr 120/1931) mellan staten
och en av kvarnföretag bildad ekonomisk förening, Svenska spannmålsföreningen
u. p. a., att föreningen under juni och juli vartdera av
åren 19ol och 1932 skulle till vissa av Kungl. Majit bestämda priser inlösa
de myckenheter kvarnduglig svensk brödsäd, som då ännu icke förbrukats.
I gengäld tillförsäkrades föreningen och dess medlemmar av
staten visssa förmåner. Avtalet har 1932 och 1933 förlängts på ett år
för varje gång, därvid samtidigt en del ändringar i de ursprungliga villkoren
företagits (se Sv. förf. sami. nr 147/1932 och 249/1933). Nu gällande
för tiden till och med den 31 december 1934 överenskomna bestämmelser
innebära följande.
Staten tillförsäkrar föreningen, att annan än föreningen ej skall äga
laglig rätt att, utan föreningens medgivande, till riket införa vete eller
råg eller spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt
av vete eller råg, eller gryn av vete. Tillika berättigas de till för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
25
ellingen anslutna kvarnarna att vid sin förmälning tillämpa en inmalnings-
och minimiprocent för vete, som understiger den enligt inmalningsförordningen
fastställda med 10 enheter. Föreningen å andra sidan förbinder
sig att under tiden juni—juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden
spannmål av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och
oskadad) kvarnduglig, samt, vid normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet
och som hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet skall
äga rum. Inköpen skola ske till det för hela riket enhetliga pris, som
för spannmål av normalkvalitet bestämmes av Kungl. Majit. Priset för
spannmål av annan kvalitet skall, med utgångspunkt från det av Kungl.
Majit bestämda priset, regleras enligt särskilda mellan spannmålsnämnden
och föreningens styrelse överenskomna bestämmelser och prisregleringsskalor.
Till ifrågavarande pris skall göras ett tillägg av 1 öre för
varje fulla 100 kilogram för var dag, som leveransen till föreningen i enlighet
med köpeavtalet äger rum senare än den 1 juni. På spannmålsnämnden
så fordrar åligger det föreningen att efter anvisningar av
nämnden även under annan tid än juni och juli företaga inköp av
svenskt vete och svensk råg, örn och i den mån de till föreningen anslutna
kvarnarna enligt föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och
lagra sålunda inköpt spannmål eller andra lagringsutrymmen stå till förfogande.
Föreningens försäljning av svensk brödspannmål skall ske till
pris, icke understigande marknadspriset. Till täckande av sina kostnader
samt förluster vid utövandet av verksamheten äger föreningen att av
importör av brödspannmål samt mjöl och gryn därav uppbära gottgörelse
med belopp, ställt i relation till mängden av den spannmål, det
mjöl eller det gryn, som införes. Vid export skall den erlagda gottgörelsen
under vissa förutsättningar restitueras.
Stadgarna för Svenska spannmålsföreningen u. p. a. kunna ej ändras
utan Kungl. Majits tillstånd. Vissa å föreningssammanträde beslutade
stadgeändringar hava godkänts av Kungl. Maj it den 15 januari och den 20
maj 1932 samt den 2 juni 1933. Enligt nuvarande lydelse av stadgarna tillkommer
medlemskap i föreningen varje enskild eller juridisk person,
som driver handelskvarn och som därom ansöker inom viss tid. Medlems
delaktighet i föreningen bestämmes efter storleken av medlemmens
förmälning av vete och råg. Med medlemskap följer skyldighet att dels
efter vissa med hänsyn till medlemmarnas lagringsutrymmen bestämda
grunder för föreningens räkning mottaga och lagra den svenska brödspannmål,
föreningen inköpt, dels ock årligen under tiden 1 september—
31 december av föreningen övertaga samma spannmål. För befattningen
med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens räkning, äger
medlemmen av föreningen erhålla ersättning med, för lagring, skötsel och
försäkring 1/s öre för dag lier 100 kilogram spannmål, med undantag beträffande
spannmål, som medlemmen köper under tiden 1 september—31
december, samt för utlastning, där sådan sker, 30 öre för 100 kilogram.
Medlem, som uppfyller honom enligt stadgarna åvilande förpliktelser,
äger att genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för
varje fall angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av
sådan spannmål. Föreningens styrelse består av åtta ledamöter med samma
antal suppleanter. Ordförande och två ytterligare ledamöter jämte
suppleanter för dem utses av Kungl. Majit.
Kontrakt och stadgar, sådana dessa handlingar lyda efter do vidtagna
ändringarna, torde fä såsom bilagor fogas till statsrådsprotokollet.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
I anslutning till bestämmelserna i kontraktet har den 29 maj 1931 (nr
119) utfärdats förordning enligt vilken vete, råg, spannmålsblandning,
vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg ävensom gryn av vete
icke få införas till riket av annan än staten eller den, åt vilken Kungl.
Majit överlåter rätt till sådan införsel. Vidare har i anledning av
samma kontrakt spannmålsnämnden den 10 augusti 1932 utfärdat kungörelse
(Sv. förf. sami. nr 399/1932) örn kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor
vid föreningens inköp av vete och råg. Ifrågavarande
kungörelse har i vissa delar ändrats genom spannmålsnämndens kungörelse
den 17 november 1932 (Sv. förf. sami. nr 525/1932).
Beträffande föreningens inköp av svensk brödsäd under tiden 1 juni
—31 juli 1934 har Kungl. Majit den 15 augusti 1933 (Sv. förf. sami. nr
502/1933) förordnat, att grundpriset för normalkvalitet skall vara för 100
kilogram vete 19 kronor och för 100 kilogram råg 18 kronor.
Till främjande av brödsädsodlingen hava vidare meddelats vissa bestämmelser
angående utförselbevis för råg och vete. Nu gällande stadganden
i ämnet innehållas i förordningen den 13 april 1928 (nr 76) och
kungörelsen den 24 maj 1928 (nr 153) med tillämpningsföreskrifter till
nämnda förordning. Ifrågavarande författningar avse enligt sin lydelse
allenast tiden till och med den 31 juli 1931 men hava förlänats fortsatt
giltighet, först till och med den 31 juli 1933 och därefter, genom förordningen
den 9 juni 1933 (nr 301) och kungörelsen samma dag (nr 302),
tillsvidare till och med den 31 juli T935. Innebörden av bestämmelserna
är följande.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder
av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver
och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg
eller till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget
minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses
marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis örn utförseln,
med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av
sådan vara till enahanda myckenhet. Innehavare av utförselbevis är berättigad
att, inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt
rum, mot bevisets återställande antingen utan tullavgifts erläggande
införa omalen eller malen råg eller omalet eller malet vete till så stor
myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika
med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor,
som nu sagts, under de sex kalendermånader, som förflutit närmast före
den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt rum, införts till
myckenhet, att den därav influtna tullavgiften med avdrag av två procent
beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma
sagda belopp med avdrag av två procent. Utförselbevis skall återställas
eller belopp, varå beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara,
för vilken beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid
ifrågasättes.
Även till stöd för den svenska havreodlingen hava vissa åtgärder vidtagits.
Sålunda har genom kungörelse den 16 januari 1930 (nr 7) angå
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ende färgning av importhavre förordnats, att utländsk havre, som införes
till riket, ej får utlämnas från tullverket med mindre havren färgats
med eosinlösning enligt av lantbruksstyrelsen meddelade närmare föreskrifter.
Undantag har likväl medgivits beträffande havre, som av innehavare
av grynkvarn införes för tillverkning av gryn eller mjöl.
Genom förordningen den 29 maj 1933 (nr 234) angående användande av
svensk havre vid gryn- och mjöltillverkning m. m. har vidare stadgats
skyldighet för den, som driver kvarn och därvid använder utländsk
havre, att vid framställning av havregryn, havremjöl, havremust och
övriga produkter av havre, avsedda till människoföda, använda svensk
havre i sådan omfattning, att den för tid, som Kungl. Maj:t fastställer,
(tillverkningsperiod) uppgår till viss av Kungl. Maj:t bestämd procent
av all den havre, varav under perioden nämnda produkter framställas
vid kvarnen, (tillverkningsprocent). I anslutning till denna förordning
har genom kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 343) angående reglering av
införseln av havregryn och havremjöl meddelats förbud mot införsel
till riket av sådana varor utan tillstånd av Kungl. Majit. Giltighetstiden
för nämnda kungörelse är enligt dess lydelse begränsad till den 1
november 1933 men har genom kungörelsen den 12 oktober 1933 (nr 570)
förlängts till den 1 maj 1934.
Omförmälda tillverkningsprocent beträffande havre Ilar fastställts att
utgöra, för juni, juli, augusti samt tiden 1—20 september 1933 40 procent
och för tiden 21 september 1933—30 april 1934 80 procent.
Den 15 augusti 1933 anbefallde Kungl. Majit statens spannmålsnämnd
att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande frågan örn spannmålsodlingens
fortsatta stödjande. I ett nied anledning härav den 18 december
1933 avgivet utlåtande har spaunmålsnämnden hemställt:
1) att överenskommelse måtte träffas med Svenska spannmålsföreningen
u. p. a. örn ändringar i det mellan staten och föreningen ingångna
kontraktet samt förlängning av kontraktet i sålunda ändrat skick, allt
i enlighet med av nämnden härutinnan framlagt förslag;
2) att av nämnden föreslagna ändringar i föreningens stadgar måtte
godkännas;
3) att såsom bidrag till täckande av de förluster, vilka föreningen
vid utövande av sin verksamhet enligt förenämnda kontrakt måste vidkännas
för budgetåret 1934/1935 av statsmedel måtte anvisas det belopp,
Kungl. Majit kunde vilja för ändamålet avse;
4) att föreningen såsom förlagskapital måtte tillhandahållas ett belopp
av högst 70 miljoner kronor i av staten utgivna obligationer;
5) att bestämmelser måtte meddelas angående reglering av införseln av
havre majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor,
tapiokarot, maniokarot, arrowrot och melassfoder samt med de nu nämnda
jämförliga fodermedel enligt av nämnden i utlåtandet angivna grunder;
6) att vid införsel av fodermedel, som nyss nämnts, måtte upptagas särskild
införselavgift på sätt och för ändamål, nämnden i utlåtandet föreslagit;
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
7) att kli, som infördes till riket, måtte påläggas skatt i överensstämmelse
med vad nämnden härutinnan anfört;
a^> i avvaktan på ikraftträdandet av de bestämmelser, som avsåges
under 5)—7), förbud måtte meddelas mot införsel av oförmälda fodermedel
utan nämndens tillstånd; samt
9) att 2 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor
och vissa slag av födermjöl måtte sålunda ändras, att dylik skatt utgmge
för varje kilogram av varans nettovikt med det belopp, lägst 2 öre
och högst 6 öre, som Kungl. Majit bestämde.
Spannmålsnämnden framhåller, att icke endast de nuvarande osäkra
förhållandena å världsmarknaden för brödsäd och utsikterna å densamma
utan även den ekonomiska situationen lör vårt jordbruk i dess helhet
utgjorde bärande skäl för fortsatt stödjande av den inhemska brödsädsodlingen.
Till belysande av läget bar nämnden åberopat en sammanställning
rörande priserna å vissa viktigare jordbruksprodukter — däribland
ej ägg — under tiden januari 1930—november 1933, jämförda med
motsvarande priser i medeltal åren 1925—1929, vilken sammanställning,
kompletterad för tiden december 1933—februari 1934 samt utökad med
uppgifter beträffande äggprisen, torde få såsom bilaga fogas till protokollet.
Vidkommande de särskilda stödåtgärderna på spannmålsodlingens område
har spannmålsnämnden, vad först inmalningstvånget beträffar,
ansett, att detsamma icke kunde tänkas upphöra inom de närmaste
åren. Därjämte har nämnden emellertid — under erinran att, på
sätt i det följande skall närmare beröras, ett betydande'' spannmålsöverskott
för närvarande förefunnes — ansett särskilda prisstödjande åtgärder
erforderliga. Nämnden bar härutinnan uttalat, att man även för
1934 års skörd eller intill dess det befintliga spannmålsöverskottet på ett
eller annat sätt kunnat undanskaffas ur den egentliga brödsädsmarknaden
borde träffa anstalter för spannmålsprisernas stödjande, liknande
dem, som varit gällande de senaste åren. Ett inlösningsförfarande
borde sålunda alltjämt tillämpas. Beträffande sättet för dettas
anordnande har spannmålsnämnden anfört:
. Nättast skulle en inlösningsgaranti ernås genom förlängning på ytterligare
ett år av kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen.
Inom nämnden bade dock rått en viss tvekan härutinnan, ty en fortsättning
av föreningens verksamhet vore icke möjlig med mindre staten
ställde till förfogande ganska betydande kapital. Dessutom hade föreningens
organisation och arbetsordning visat sig icke i alla delar lämplig,
sedan brödsädsskördarna nått den nuvarande omfattningen. Inom
nämnden hade därför utarbetats förslag till bestämmelser angående ett
statligt bolag, som skulle övertaga föreningens verksamhet. Då nämnden
likväl slutligen stannat för den meningen, att man helst borde söka
ernå en förlängning av kontraktet, hade ett avgörande skäl för denna
lösning av frågan varit, att nämnden tänkt sig, att någon ytterligare
förlängning icke skulle behöva komma till stånd och att inlösningsförfarandet
sålunda efter år 1935 skulle kunna upphöra. Nämnden hade
Kungl. Maj:ts proposition nr257.
29
emellertid därvid förutsatt, att — därest förhållandena å världsmarknaden
då skulle vara i det liela oförändrade — åtgärder vidtoges, som dels
ledde till undanskaffande av ett besvärande spannmålsöverskott, dels ock
medförde för den svenska fodersädesodlingen skäliga priser. Med sådana
och med inmalningsförordningen alltjämt i kraft borde brödsädsodlingen
hava fått ett sådant stöd, att jordbrukarna med tillhjälp av sina organisationer
borde kunna uppnå skäliga priser å brödspannmålen.
I samband med att spannmålsnämnden sålunda förordat förlängning
av avtalet med Svenska spannmålsföreningen har nämnden föreslagit vissa
ändringar i gällande kontrakt och stadgar. För de viktigare
skall här i korthet redogöras.
Beträffande föreningens inköpsskyldighet under juni—juli har föreslagits
det tillägget till gällande bestämmelser, att säljare skall äga rätt
att för till föreningen såld spannmål erhålla betalning före utgången av
augusti månad, under förutsättning att säljaren åtager sig att därefter
för föreningens räkning lagra spannmålen på av spannmålsnämnden
föreskrivna villkor, till dess densamma kan av föreningen mottagas.
Föreningens skyldighet att, på anmaning av spannmålsnämnden, verkställa
inköp av spannmål under annan tid än juni—juli har utvidgats i
så måtto, att den gjorts oberoende av kvarnarnas lagringsförmåga. Sistberörda
ändring sammanhänger, på sätt i det följande närmare angives,
därmed, att spannmålsnämnden ansett det böra stå öppet för föreningen
att inköpa och denaturera brödsäd för foderändamål. Av samma anledning
har föreslagits rätt för Kungl. Majit att i vissa fall förordna örn försäljning
av inköpt spannmål till annat pris än marknadspriset å brödsäd.
— De till föreningen anslutna kvarnarnas inköpsskyldighet gentemot
föreningen har föreslagits skola bortfalla. Såsom motivering har spannmålsnämnden
anfört, att kvarnarna vore urståndsätta att, på sätt nu ålåge
dem, före den 31 december inköpa den spannmål, föreningen inlöst. Dels
försloge icke deras lagerutrymmen, dels torde många kvarnar ej kunna
uppbringa erforderligt kapital. Vidare skulle, anför spannmålsnämnden,
ett utförsäljande till kvarnarna av ifrågakommande stora myckenheter
gammal spannmål, även örn detta vore möjligt, förorsaka ett fullständigt
sammanbrott på marknaden för ny skörd. Härtill komme ytterligare, att
erfarenheten visat, att föreningen vid försäljningen av gammal spannmål
till kvarnarna ej lyckats ernå bättre priser än som skulle hava erhållits
i fria marknaden. — Kvarnarnas lagringsskyldighet med avseende å den
spannmål, som föreningen köper under juni—juli, föreslås skola i viss
mån utvidgas. I gällande bestämmelser angående ersättning till kvarnarna
för lagring av föreningens spannmål föreslås jämväl ändringar.
Vidare föreslås beträffande styrelsens sammansättning den ändringen,
att antalet ledamöter skall utökas till nio samt att av dessa ordförande
och ytterligare tre ledamöter jämte suppleanter för dem skola utses av
Kungl. Majit. Vad angår styrelsens befogenhet föreslås, att do av Kungl.
Majit utsedda ledamöterna ensamma skola äga besluta i frågor, som
röra inköp eller försäljning av spannmål, samt att, vid bestämmande
av gottgörelse, örn tre av nämnda ledamöter förena sig örn samma mening,
denna skall gälla såsom styrelsens beslut, under förutsättning att
beloppet ej fastställes högre än till 5 kronor för 100 kilogram spannmål.
I samband med att de av Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna tillerkänts
angivna vidsträckta beslutanderätt har föreslagits, att förenin
-
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
gen skall fritagas från ansvar gentemot staten för förlust, som kan föranledas
genom beslut av sagda ledamöter.
Till närmare motivering av ändringsförslagen, vilka torde få såsom
bilagor fogas till protokollet, anför spannmålsnämnden följande.
»Kontraktet.
2 § tredje stycket. Ändringarna innebära endast ett stadfästande av
gällande praxis, enligt vilken spannmålen i förekommande fall av säljaren
utan kostnader för föreningen skall levereras inlastad i fartyg eller
å järnvägsvagn.
Vidkommande antalet här upptagna uppsamlingsområden har ingen
ändring föreslagits. Jämlikt Kungl. Maj:ts anbefallning till nämnden
i brev den 2 juni 1933 har nämnden visserligen undersökt lämpligheten
aX.. a^ jemväl Kopparbergs län intoges som uppsamlingsområde. Då
möjligheter att inom länet uppsamla och lagra brödsäd i större utsträckning
icke förefinnas, har nämnden emellertid, efter hörande av Svenska
spannmålsföreningens styrelse, ansett sig icke kunna förorda en dylik
utökning av antalet uppsamlingsområden.
2 § fjärde stycket. Detta stycke är nytt. Stadgandet har föranletts
av de ändrade förhållanden, som inträtt till följd av de senaste årens
stora skördar. Då överenskommelsen mellan staten och föreningen första
gången träffades, utgick man från att all spannmål av gammal skörd
skulle kunna mottagas, innan ny skörd kom i marknaden. Redan årets
spannmålsöverskott har omöjliggjort detta. För att möjliggöra för varje
säljare av spannmål att erhålla betalning av föreningen, åtminstone före
den 1 september, bär nu föreslagits skyldighet för föreningen att likvidera
spannmålsköpen mom nämnda tid under förutsättning att spannmålen
därefter, örn så påfordras, lagras för föreningens räkning på ett betryggande
sätt. Jämväl för det fall, att den hembjudna spannmålen varit
belånad, är ett dylikt stadgande av betydelse.
3 §. Stadgandet i denna paragraf har tidigare avsett s. k. stödköp. Den
nu föreslagna utvidgningen av föreningens inköpsskyldighet har föranletts
av behovet att inköpa och genom denaturering eller på annat lämpligt
sätt från den egentliga brödsädesmarknaden undanskaffa en del av
brödsädesöverskottet. Inköpen skola i första hand företagas inom de
områden, där priserna äro lägst, varigenom förluster för föreningen i
görligaste mån undvikas. Denna regel får dock icke utgöra hinder för
att inköpen förläggas till områden, som med hänsyn till frakt- och kvalitetsförhållanden
m. m. äro att föredraga.
6 § första stycket. Förändringen innebär endast ett förtydligande av
nu gällande bestämmelse.
7 § andra stycket. Bestämmelsen torde ej medföra något avsteg från
tillämpad praxis.
7 § tredje stycket. Vad som här föreskrives överensstämmer i huvudsak
med nuvarande stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf.
Den förändring, som vidtagits, innebär, att föreningen, om ny skörd tidigt
kommer i marknaden, får möjlighet att utförsälja gammal skörd
till sådana priser, att den gamla spannmålen kan få önskad avsättning.
7 § fjärde stycket. Nuvarande tredje, fjärde och femte styckena hava
föreslagits skola utgå. Detta sammanhänger med att dels, i anslutningtill
vad tidigare anförts, bestämmelserna i stadgarnas 7 § c) och d) an
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
gående kvarnarnas inköpsskyldighet ansetts böra bortfalla, dels ock do
av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i föreningens styrelse, enligt vad
nedan närmare angives, föreslås skola äga allena besluta angående föreningens
försäljningar. Det föreslagna nya fjärde stycket innebär, att
föreningen blir pliktig att enligt Kungl. Majits bestämmande utförsälja
spannmål till lägre priser än marknadspris och på andra villkor än va''d
i övrigt skall gälla. Stadgandet gäller dock endast sådan spannmål, som
är avsedd att undanskaffas från den egentliga brödsädesmarknaden.
8 § tredje stycket. Ändringen innebär en väsentligen utvidgad rätt
för de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av styrelsen att bestämma
gottgörelsens belopp.
11 § första stycket. Härutinnan bar ingen ändring föreslagits. Från
kvarnhåll har emellertid framhållits, att begreppet god bakningsduglighet
vore i behov av en närmare definition. I sådant hänseende borde enligt
kvarnarnas mening tillämpas vad som anföres i ett i december 1933
av särskilda sakkunniga avgivet utlåtande, vilket såsom bilaga fogats
vid denna skrivelse.1 Kvarnrepresentanterna lia för samtycke till en förlängning
av kontraktet förutsatt, att nämnden anslöte sig till sagda utlåtande.
Då ifrågavarande utlåtande, vid vars utarbetande nämndens sakkunnige,
professor A. Åkerman, deltagit, synes ägnat att klargöra vissa i
sammanhang med begreppet god bakningsduglighet stående frågor, har
nämnden ansett sig kunna uttala sin anslutning till utlåtandet såsom
vägledande för tolkningen av nämnda begrepp, såvitt angår de till föreningen
anslutna kvarnarna.
12 § första stycket. I samband med utvidgningen av den beslutanderätt,
som tillkommer de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av föreningens
styrelse, har föreningens ansvarsskyldighet vid underlåtenhet
att fullgöra kontraktets förpliktelser så till vida ändrats, att dylik underlåtenhet,
därest den föranletts av beslut, som fattats av de utav
Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna, icke skall kunna medföra
några ersättningsanspråk från statens sida gentemot föreningen.
14 § tredje stycket. På förslag av kvarnrepresentanterna har gällande
bestämmelse angående statens ansvarighet gentemot föreningens
medlemmar förtydligats. Vidare har stadgandet rörande föreningens
ansvarighet gentemot staten ändrats i anslutning till vad som anförts
vid 12 §.
14 § fjärde stycket. Det har ansetts skäligt, att den rätt, som enligt
gällande bestämmelser för visst fall tillkommer föreningens styrelse att
påfordra upphörande av föreningens importverksamhet, överflyttas på
kvarnrepresentanterna i styrelsen. Ändringen innebär ett godkännande
av denna synpunkt.
Övriga ändringar i 14 § föranledas uteslutande av kontraktets förlängning.
Stadgarna.
7 § a). Ändringen innebär ett ökat åtagande från kvarnarna att
lagra svensk brödsäd. Enligt det föreslagna stadgandet bliva kvarnarna
skyldiga att vid varje tidpunkt, då så fordras av föreningen, för den
-
1 Nämnda utlåtande har här ej inedtagits.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
nas räkning mottaga och lagra spannmål av gammal skörd, därest ej
tre fjärdedelar av deras lagringsutrymmen då redan äro belagda med
svensk brödspannmål och av denna spannmål minst så stor myckenhet,
som motsvarar halva lagringsutrymmena, utgöres av gammal skörd.
7 §c) och d). De nu under dessa moment upptagna skyldigheterna för
föreningsmedlemmarna hava, såsom förut nämnts, ansetts böra bortfalla.
8 § andra stycket. Tvist angående medlems stadgeenliga lagerutrymmen
har ansetts böra hänskjutas till skiljenämnd enligt stadgarnas 22 §
i stället för till Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln.
9 § tredje stycket. I samband med att kvarnarna åtagit sig ökad lagringsskyldighet
för föreningens räkning har det ansetts skäligt, att de
erhölle ersättning för all lagring av spannmål för föreningen.
10 § och 13 § mom. 2. Nuvarande stadganden under 10 § och 13 §
mom. 2 hava såsom helt sammanhängande med de uteslutna bestämmelserna
i 7 § c) och d) ansetts böra utgå.
15 §. Nämnden har i annat sammanhang omnämnt, att antalet av
Kungl. Majit utsedda ledamöter i föreningens styrelse ansetts böra utökas
. till fyra. Det totala antalet styrelseledamöter blir sålunda nio.
Samtidigt har, på sätt jämväl tidigare framhållits, de av Kungl. Majit
utsedda ledamöterna föreslagits skola erhålla avsevärt vidgad befogenhet,
framför allt beträffande frågor, som gälla föreningens inköp och
försäljningar ävensom angående bestämmandet av gottgörelsen. I anslutning
härtill anser sig nämnden böra uttala, att den fjärde av
Kungl. Majit utsedde styrelseledamoten bör vara en med affärslivet väl
förtrogen person. Samtidigt bör denne emellertid vara i görligaste mån
fristående gentemot kvarnindustrien och spannmålshandelns intressen.
Nämnden vill i detta sammanhang framhålla, att de många svårigheter
av skiftande karaktär, som säkerligen komma att uppstå i samband med
spannmålsöverskottets mottagande och avyttring, komma att ställa stora
krav på spannmålsföreningens styrelse och ledning i övrigt.
17 § första stycket. Det har ansetts förmånligt att låta föreningens
räkenskapsår sammanfalla med kalenderåret.
19 § första stycket. Förändringen av räkenskapsåret föranleder en
däremot svarande framflyttning av tiden för ordinarie föreningssammanträde.
22 §. Ändringen sammanhänger med den föreslagna ändringen i 8 §
andra stycket.»
Beträffande spannmålsproduktionens omfattning anför
spannmålsnämnden, att 1933 års brödsädsskörd vore den största, vårt land
hittills kunnat uppvisa. Samtidigt vore kvaliteten hos nämnda skörd sällsynt
god. Från 1930 till 1933 hade brödsädsarealen ökat med sammanlagt
mer än 40,000 hektar. Den kraftigaste ökningen hade inträffat det senaste
året och finge säkerligen ses i samband med den oförmånliga prisutvecklingen
å de animala produkterna och de låga fodersädspriserna. Utvidgningen
av brödsädsarealen hade i första hand skett på bekostnad
av havreodlingen, men även annan fodersädsodling hade trängts tillbaka.
Spannmålsnämnden åskådliggör ifrågavarande utveckling med följande
tabeller.
Kungl. Maj:ts proposition nr 257. 33
Spannmålsodlingens utveckling 1914—1933.
i r |
Areal för |
Areal för |
Areal för |
Samma spannmåls- arealer |
hektar |
hektar |
hektar |
hektar |
|
1914............................................. |
508,524 |
1,127,214 |
32,861 |
1,668,599 |
1919............................................. |
512,933 |
1,142,367 |
44,680 |
1,699,980 |
1927............................................ |
502,820 |
1,049,056 |
27,442 |
1,579,318 |
1928............................................. |
502,953 |
1,033,000 |
27,227 |
1,563,180 |
1929............................................. |
488,319 |
1,064,147 |
27,470 |
1,579,936 |
1930............................................. |
502,966 |
1,060,182 |
30,620 |
1,593,768 |
1931........................................... |
483,572 |
1,037,015 |
31,516 |
1,552,103 |
1932............................................. |
510,643 |
1,019,194 |
29,876 |
1,559,713 |
1933............................................. |
544,400 |
999,265 |
29,021 |
1,572,686 |
Arealer för vete och råg (hektar).
Å r |
Höstvete |
Vårvete |
Summa vete |
Höstråg |
Vårråg |
Summa råg |
Summa |
1927.................. |
195,011 |
31,805 |
226,816 |
267,852 |
8,152 |
276,004 |
502,820 |
1930.................. |
214,365 |
47,205 |
281,570 |
235,203 |
6,193 |
241,396 |
502,966 |
1931.................. |
215,191 |
61,135 |
276,326 |
200,411 |
6,835 |
207,246 |
483,572 |
1932 1 ............... |
233,361 |
68,433 |
301,794 |
203,195 |
5,654 |
208,849 |
510,643 |
1933 1 ............... |
239,600 |
83,800 |
323,400 |
215,300 |
5,700 |
221,000 |
544,400 |
1 Preliminära tal.
Till jämförelse må återgivas följande från statistiska centralbyrån i
februari 1934 inhämtade arealuppgifter från 1934 års hrödsädsinventering
i Svea- och Götaland, jämförda med motsvarande siffrar för åren
1930—1933.
År 1930 |
År 1931 |
År 1932 |
År 1933 |
År 1934 |
Ökning eller |
|
199,111 43,879 |
212,299 56,413 |
220,068 64,251 |
229,706 77,289 |
233,620 73,945 |
+ 3,914 — 3,344 |
|
Summa vete, hektar |
||||||
242,990 233,490 4,895 |
268,712 219,308 5,738 |
284,319 202,914 5,045 |
306,995 215,547 5,007 |
307,565 224,044 5,888 |
+ 570 + 8,497 + 881 |
|
Summa råg, hektar |
||||||
238,385 225,044 481,875 493,756 |
207,959 492,278 |
220,554 527,549 |
229,932 537,497 |
+ 9,378 + 9,948 |
Vad angår de senaste årens skörderesultat hänvisar spannmålsnämnden
till följande sammanställning.
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 257.
3
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Å r . |
Höstvete |
Vårvete |
Summa vete |
Höstråg |
Vårråg |
Summa råg |
Summa |
ton |
ton |
ton |
ton |
ton |
ton |
ton |
|
1930................. |
489,767 |
76,833 |
566,600 |
428,753 |
7,695 |
436,448 |
1,003,048 |
1931.................. |
367,558 |
96,015 |
463,573 |
275,485 |
7,641 |
283,126 |
746,699 |
19321 ............... |
588,240 |
132,973 |
721,213 |
426,440 |
7,775 |
434,215 |
1,155,428 |
19331 ............... |
639,700 |
155,100 |
794,800 |
452,700 |
5,800 |
458,500 |
1,253,300 |
1 Preliminära tal.
På grund av de två sista årens stora brödsädsskördar kommer enligt
spannmålsnämndens beräkningar den 1 september 1934, därest ej särskilda
åtgärder vidtagas, att finnas ett brödsädsöverskott av omkring
380.000 ton. Nämnden anför härutinnan i huvudsak följande.
Den 1 september 1933 funnes kvar av gammal skörd 113,416 ton vete
och 50,642 ton råg. För en mjuk övergång från ett konsumtionsår till ett
annat med bibehållande av nuvarande inmalningsprocenter fordrades
emellertid, att den 1 september varje år funnes kvar omkring 50,000 ton
vete och 15,000 ton råg. Det absoluta brödsädesöverskottet den 31 augusti
1933 kunde alltså uppskattas till omkring 63,000 ton vete och 35,000
ton råg. Brödsädsförbrukningen under konsumtionsåret 1933/1934 kunde
ej beräknas högre än till 626,000 ton vete och 348,000 ton råg. Enligt
tidigare anförda uppgifter kunde 1933 års skörd uppskattas till omkring
795.000 ton vete och 459,000 ton råg. Beräknades härifrån avgå till utsäde
70,000 ton vete och 45,000 ton råg, återstode 725,000 ton vete och
414.000 ton råg. Någon rågimport behövde man i detta sammanhang icke
räkna med, men veteimporten torde, med utgående ifrån 88 procent effektiv
inmalning, böra uppskattas till 50,000 ton. På angivet sätt beräknade
förbrukning skulle alltså kunna anses uppgå till 775,000
ton vete och 414,000 ton råg. Med en verklig förbrukning av allenast
626.000 ton vete och 348,000 ton råg skulle överskottet av 1933 års skörd
sålunda kunna uppskattas till 149,000 ton vete och 66,000 ton råg. Det
sammanlagda överskottet av 1932 och 1933 års brödsädsskördar den 1 september
1934 kunde därför beräknas till omkring 263,000 ton vete och
117.000 ton råg eller tillhopa 380,000 ton. I denna summa inginge dock
de 65,000 ton, som beräknats under nuvarande förhållanden vara behövliga
för en mjuk övergång från ett konsumtionsår till ett annat. Efter
avdrag av denna kvantitet skulle sålunda som absolut överskott kvarstå
315.000 ton spannmål av vete och råg.
Spannmålsnämnden anför, att inom nämnden förts ingående överläggningar
angående möjligheterna att begränsa brödsädsodlingen,
samt att därvid bland annat frågan örn arealkontingentering
varit under bedömande. Emellertid har nämnden stannat för att för
närvarande ej några andra åtgärder i förevarande syfte borde vidtagas
än att priserna på brödsäd och fodersäd bragtes i lämpligt förhållande
till varandra. Till belysande av prisutvecklingen åberopar nämnden föl
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
jande sammanställning, angivande priset å svensk brödsäd samt foderspannmål
och vissa andra fodervaror i kronor per deciton.
Å r |
Vete |
Eåg |
Korn (foder) |
Svensk foderhavre (vit) |
Jordnöts- kakor |
Vetekli svenskt |
Majs |
1909—1913 ................. |
17.00 |
14.10 |
13.50 |
11.90 |
13.80 |
10.00 |
11.70 |
1925—1929 .................. |
22.66 |
20.41 |
17.76 |
15.4 7 |
20.80 |
14.41 |
17.40 |
1930 .................. |
18.43 |
14.88 |
12.28 |
9.93 |
14.28 |
9.45 |
12.03 |
1931 .................. |
19.il |
16.74 |
12.58 |
10.6 7 |
13.84 |
9.59 |
8.65 |
1932 .................. |
17.40 |
15.76 |
11.93 |
10.4 8 |
15.63 |
10.14 |
9.92 |
1933 .................. |
17.28 |
15.73 |
10.90 |
9.62 |
14.41 |
9.28 |
9.0 9 |
För ernående av den minskning av spänningen mellan brädsäds- och
fodersädspriser, som enligt spannmålsnämndens mening borde komma
till stånd, förordar nämnden dels en skälig sänkning av de garanterade
priserna å brödsäd vid fortsatt inlösningsförfarande, dels ock böjning av
fodersädspriserna. I sistberörda hänseende framhåller nämnden, att under
nuvarande förhållanden ett pris i importhamn för deciton majs ej
understigande 12 kronor och ett havrepris, som anslöte sig därtill, vore
skäligt avvägda. Angivna majspris skulle enligt nämndens beräkning
kunna medföra ett pris å fodervete av omkring 13 kronor för deciton.
Under förmälan, att en förutsättning för höjning av priset å fodersäd
vore, att importen av den utländska fodersäden inskränktes, anför nämnden,
att ett nedskärande av importen av billig fodersäd även av den
anledningen vore önskvärd, att åtgärden skulle verka återhållande på
den under förhandenvarande omständigheter allt för stora animala produktionen,
framför allt svinproduktionen. Nämnden anför vidare i detta
sammanhang.
Uppenbarligen kunde en fördyring av fodersäden under en viss övergångsperiod,
eller intill dess produktionen hunnit anpassa sig efter de
nya förhållandena ganska hårt drabba exempelvis en del svinuppfödare.
I främsta rummet torde detta emellertid gälla dels dem, som hade en
svinproduktion av nästan industriell karaktär, dels ock de jordbrukare,
vilka i onaturligt stor omfattning odlat brödsäd och baserat svinproduktionen
på importerade fodermedel. Även vissa smärre fläskproducenter,
som i stor utsträckning använde sig av inköpta fodermedel och i väsentlig
grad hade sin utkomst av denna produktion, komme givetvis att övergående
få känning av fördyringen. Vad i det föregående sagts örn
fläskproduktionen torde jämväl i vissa hänseenden gälla äggproduktionen.
Nämnden måste dock anse, att i nuvarande läge övervägande skäl
talade för åtgärder av här ifrågavarande slag.
Frågan örn höjning av fodersädspriserna och begränsning av importen
av fodersäd sammanhänger enligt spannmålsnämnden nära med
spörsmålet att finna avsättning för det inhemska brödsäds
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
överskottet. Nämnden anför, att om regleringsorganet skulle kunna
omhändertaga brödspannmålen och örn brödsädsmarknaden hösten
1934 icke skulle bliva fullständigt desorganiserad, stora myckenheter
brödsäd med det snaraste måste undandragas den egentliga brödsädsmarknaden.
I sådant syfte hade diskuterats att ålägga kvarnindustrien
att vid förmälning av vete uttaga mjölprodukter till en viss procentsats,
understigande de 75 å 78 procent, som numera vore vanliga. En dylik
bestämmelse syntes emellertid nämnden vara ett alltför hårt ingrepp i
industriens handlingsfrihet, varjämte den bomme att tyngst drabba de
stora, tekniskt bäst utrustade kvarnföretagen. Enligt nämndens mening
forde, bortsett från den möjlighet till export, som under vissa omständigheter
kunde tänkas föreligga, något annat sätt att förbruka brödsädsöverskottet
än genom utfodring icke för närvarande kunna ifrågakomma,
Ett utförande på fodermarknaden av brödsäd förutsatte emellertid importrestriktiva
åtgärder, vilka borde vara av den art, att högre priser
å den inom landet odlade fodersäden än de nu betalade säkerställdes. Importregleringen
borde omfatta havre, majs, korn, vicker, pelusker och
andra foderärter, foderbönor, tapiokarot, maniokarot, arrowrot och melassfoder
ävensom produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt
för foderändamål framställts av dessa varor. Då möjlighet förelåge, att
de uppräknade fodermedlen kunde ersättas av andra utländska fodervaror,
borde Kungl. Majit äga befogenhet att utsträcka regleringen till att
avse jämväl dylika ersättningsprodukter. Angående sättet för importregleringens
genomförande föreslår spannmålsnämnden i huvudsak följande.
Kegleringen skall i fråga örn havre ske sålunda, att för import av
sådan havre, som ej är avsedd för tillverkning av gryn eller mjöl, fordras,
att i varan inblandas svensk havre till myckenhet motsvarande
av Kungl. Majit fastställd regleringsprocent. Kungl. Majit bör emellertid
äga möjlighet att undantagsvis, där omständigheterna så påkalla,
medgiva befrielse från inblandningsskyldigheten. Spannmålsnämnden
har härvid särskilt tänkt på vissa fall av import för tillgodoseende av de
norrländska behoven av foderhavre. Sådan denaturering av foderhavre
genom färgning med eosinlösning, som för närvarande äger rum enligt
kungörelsen angående färgning av importhavre, skall fortfarande företagas.
De befogenheter, som härvid för närvarande ankomma på lantbruksstyrelsen,
överflyttas på spannmålsnämnden, vilken jämväl skall
handhava regleringen i övrigt.
Vad angår övriga ifrågavarande fodermedel skall för importörerna
stå öppet att välja mellan att i importvaran inblanda svensk brödsäd
till myckenhet motsvarande viss regleringsprocent, som av Kungl. Majit
fastställes, samt att genom färgning eller på annat sätt i motsvarande
utsträckning denaturera sådan spannmål. Kegleringsprocenten kan fastställas
olika såväl för olika fodervaror som beroende på huruvida för omförmälda
inblandning eller denaturering skall användas vete eller råg.
Kungl. Majit skall jämväl kunna föreskriva, att allenast vete eller allenast
råg får komma till användning för ifrågavarande ändamål. För
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
all import skall fordras tillstånd av spannmålsnämnden. Inblandning
vid införseln skall ske under kontroll av tullmyndighet. Denaturering
av svensk brödsäd skall verkställas under kontroll av tullmyndighet eller
under uppsikt av kontrollant, som generaltullstyrelsen utser. .För inblandning
eller denaturering får endast användas fullt kvarnduglig vara.
Denna tillhandahålles importören av regleringsorganet (Svenska spannmålsföreningen)
eller genom dess ombud till fodersädspris. Uteslutet
bör dock ej vara, att importören direkt i marknaden inköper den svenska
brödsäd, som erfordras för inblandningen eller denatureringen, samt
därefter av regleringsorganet erhåller ersättning med skillnaden mellan
marknadspriset å kvarngill brödsäd och skäligt fodersädspris.
För täckande av de kostnader och förluster, regleringsorganet genom
nyssherörda anordning kommer att orsakas, skall å samtliga ifrågavarande
importvaror, såväl foder- som grynhavre däri inräknat, uttagas en införselavgift.
Avgiften skall vid införseln erläggas till tullverket samt utgå
för varje kilogram av varans nettovikt med det belopp, lägst 2 öre och högst
6 öre, som Kungl. Maj:t bestämmer. Avgiften kan fastställas olika för olika
varuslag. Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att, örn omständigheterna
finnas så påkalla, medgiva befrielse från eller nedsättning i stadgad avgift.
Örn de inflytande avgiftsmedlen därtill förslå, skola desamma kunna
tagas i anspråk jämväl för täckande av förlust, som av annan anledning
än förut nämnts uppkommit eller uppkommer genom statliga åtgärder
för spannmålsodlingens tryggande.
För att hindra, att höjningen av fodersädspriserna medför ökad förbrukning
av kraftfoder, föreslår spannmålsnämnden vidare sådan ändring
i förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, att
Kungl. Majit erhölle möjlighet att, örn så skulle visa sig erforderligt,
höja beloppet av sagda skatt, nu bestämt till 2 öre för varje kilogram av
av varans nettovikt, till högst 6 öre för kilogram. Ur liknande synpunkter
föreslår nämnden tillika upptagande av skatt å importerat kli. Sistberörda
skatt bör enligt nämndens förslag anpassas så, att klipriset
kommer att ungefär motsvara havrepriset. På Kungl. Majit bör ankomma
att förordna örn utgörande av dylik skatt och att fastställa skattens
storlek inom en gräns av lägst 2 öre och högst 6 öre för kilogram
av varans nettovikt. Med hänsyn till kliets karaktär ay huvudsakligen
mjölkfoder böra de inflytande skattebeloppen enligt nämndens mening
disponeras på enahanda sätt som skatten å oljekakor och vissa slag av
fodermjöl, eller således för ändamål, sammanhängande med mjölkregleringen.
Enligt nämndens förslag skall, i olikhet mot vad som gäller
beträffande sistnämnda skatt, för inom landet tillverkat kli skatt ej
erläggas. Såsom motiv härför anför nämnden, att kontrollen över till-''
verkat kli svårligen kunde upprätthållas. Ej heller torde, framhåller
nämnden, det inom landet tillverkade kliet behöva skattebeläggas för att
hindra kvarnindustrien att till sin fördel utnyttja de högre priserna å
importerat kli. Då klipriset inginge som en integrerande del i kalkylen
över mjölpriserna, torde nämligen konkurrensen kvarnarna emellan förhindra
obehöriga vinster. En förhöjning av klipriserna kunde där
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
emot enligt nämndens mening så tillvida underlätta spannmålsregleringen,
som därav kunde följa, att kvarnarna av spannmålen uttoge mer knoch
mindre mjölprodukter än vad för närvarande vore fallet.
Spannmålsnämnden har verkställt beräkningar över de myekenheter
brödsäd, som årligen kunde finna avsättning för foderändamål, därest
den av nämnden föreslagna importregleringen genomfördes. För att
belysa förbrukningen av fodersäd och importerat kli under de senaste
konsumtionsåren åberopar nämnden följande sammanställning.
Konsumtionsår ’/s—31/s |
F o d e |
r s ä d |
Kli import ton |
Summa ton |
Skörd (utsäde ton |
Importöver- skott ton |
|||
1928-1929.................................... |
1,646,046 |
161,692 |
43,106 |
1,850,844 |
1929-1930.............................. |
1,812,327 |
155,974 |
43,741 |
2,012,042 |
1930—1931.................................... |
1,693,824 |
335,063 |
67,509 |
2,096,396 |
1931—1932................................. |
1,517,371 |
360,857 |
48,672 |
1,926,900 |
1932—1933................................ |
1,823,519 |
268.355 |
45,340 |
2,137,214 |
Medeltal |
1,698,617 |
256,389 |
49,674 |
2,004,679 |
De i denna sammanställning såsom importöverskott angivna myckenheterna
utgöras, enligt vad spannmålsnämnden framhåller, nära nog uteslutande
av majs och havre. Importen av dessa två foderslag under den
tid, sammanställningen avser, framgår av följande, ur nämndens utlåtande
hämtade siffror.
Konsumtionsår 1/«—sl/s |
Havre ton |
Majs ton |
1928—1929.......................... |
62,272 |
108,751 |
1929-1930................................ |
55,118 |
99,697 |
1930—1931.................................... |
68,520 |
267,758 |
1931—1932.................................... |
43,842 |
322,421 |
1932—1933................................... |
24,517 |
240,497 |
Nämnden förutsätter, att minskning i svinbeståndet, orsakad av exportsvårigheterna
och de förhöjda fodersädspriserna, kommer att medföra
en nedgång i majshehovet med 50,000 å 60,000 ton. Vidare utgår
nämnden från att efterfrågan på havre kommer att bliva obetydlig, samt
att behovet av importerad fodersäd ytterligare minskas därigenom att en
del brödsäd kommer att, såsom en följd av det förbättrade prisläget å
fodervaror, utfodras utan denaturering. I betraktande av dessa omständigheter
anser nämnden det årliga importbehovet av fodersäd efter importregleringens
genomförande icke kunna uppskattas till större myc
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
kenhet än omkring 200,000 ton. Nämnden framhåller emellertid, att ett
fullständigt avskärande av denna import och de importerade fodervarornas
ersättande med denaturerad inhemsk brödsäd knappast vore tillrådligt,
då särskilt för äggproduktionen en viss tillgång på majs finge
anses önskvärd. Man borde därför enligt nämndens mening ej räkna
med att årligen på fodersädsmarknaden kunna utföra mer än omkring
150,000 ton brödsäd.
Spannmålsnämnden har vidare gjort vissa beräkningar rörande Svenska
spannmålsföreningens ekonomiska ställning och
de förluster, som spannmålsregleringen kunde komma att föra med sig.
Enligt vad nämnden anför vore det uppenbart, att föreningen ej längre
kunde finansiera sin rörelse såsom från början avsetts, nämligen genom
upptagande av gottgörelse å importerad brödsäd. Med nuvarande höga
inmalningsprocenter kunde, oaktat gottgörelsen för vete satts så hög
som 5 kronor för deciton, ej beräknas i gottgörelsemedel årligen inflyta
mer än omkring 2.5 miljoner kronor, motsvarande en veteimport av 50,000
ton. Den 31 december 1933 beräknades föreningens räkenskaper visa en
förlust av omkring 4.i miljoner kronor. Före den 1 september 1934 kunde
föreningen möjligen av förenämnda brödsädsöverskott örn 380,000
ton undanskaffa omkring 60,000 ton på annat sätt än genom förmälning.
Förlusterna härå kunde uppskattas till omkring 4 miljoner kronor. Då
under tiden 1 januari—31 augusti 1934 i gottgörelsemedel borde inflyta
omkring 1.6 miljoner kronor, kunde föreningen den 1 september 1934 beräknas
hava en balanserad förlust uppgående till omkring 6.5 miljoner
kronor. Vid samma tidpunkt torde föreningens innehav av spannmål
uppgå till omkring 320,000 ton med ett värde i föreningens band av omkring
63 miljoner kronor. Föreningens totala kapitalbehov skulle således
då vara i det närmaste 70 miljoner kronor, vilket belopp emellertid,
i den mån försäljningen av inlöst spannmål fortskrede, komme att
minskas. Föreningen bade den 31 augusti 1933 ett insatskapital av
11,160,200 kronor, därav 557,250 kronor inbetalats kontant och återstoden
erlagts i form av reverser. En kredit till angivna belopp, 70 miljoner
kronor, skulle föreningen emellertid billigast erhålla, örn däremot svarande
statsobligationer ställdes till förfogande och finge belånas i riksbanken.
Nämnden föresloge, att staten ville utfästa sig att genom riksgäldskontoret
tillhandahålla föreningen såsom förlagskapital ett belopp
av sammanlagt högst 70 miljoner kronor i av staten utgivna obligationer,
vilka finge av föreningen belånas men ej försäljas.
Vid beräknandet av de förluster, spannmålsföreningen måste vidkännas
å sin verksamhet, har spannmålsnämnden förutsatt, att utförsäljningen
av brödsäd till foder kunde påbörjas den 1 mars 1934 och att ett
pris därvid skulle kunna erhållas av 13 kronor för deciton. Vidare har
antagits, att undanskaffandet av hela brödsädsöverskottet skulle taga en
tid av två och ett halvt år. Nämnden har räknat med att under sådana
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
förhållanden prisfallsförlusten komme att uppgå till sammanlagt omkring
19 miljoner kronor varjämte lagrings- och räntekostnaderna komme
att belöpa sig till 18 miljoner kronor. De totala utförsäljningskostnaderna
skulle sålunda bliva 37 miljoner kronor, vartill komme den från
år 1933 balanserade förlusten å 4.i miljoner kronor. Under förutsättning
att införselavgiften å fodermedel årligen inbragte 2 miljoner kronor och
att i gottgörelse uttoges 2.5 miljoner kronor örn året, skulle under bela
utförsäljningstiden sammanlagt i införselavgift och gottgörelse inflyta
omkring 11 miljoner kronor. Den totala förlusten skulle alltså bliva omkring
30 miljoner kronor. Spannmålsnämnden föreslår, att för täckande
av denna förlust medel måtte ställas till föreningens förfogande från
statskassan. Nämnden hänvisar samtidigt till möjligheten att låta den
föreslagna införselavgiften å fodermedel ävensom gottgörelsen för importerad
brödsäd utgå jämväl sedan brödsädsöverskottet undanskaffats
och inlösningsgarantien upphört att gälla.
I samband med sist berörda spörsmål har spannmålsnämnden övervägt
att genom avgiftsbeläggning av brödsädsodlingen
skaffa ytterligare medel till gäldande av de förluster, som spannmålsregleringen
medförde. Sålunda har nämnden undersökt möjligheten att
uttaga viss avgift å svenskt vete, som förmaldes till människoföda. Nämnden
har därvid utgått från att avgiften borde erläggas av odlaren, men
att redovisningsskyldighet för densamma gentemot statsverket borde
åvila vederbörande kvarnföretag, som sålunda bade att ombesörja uppbörden.
Avgiften borde utgå med högst 2 kronor för 100 kilogram. Undantag
borde medgivas i fråga örn sådant vete, som mot tull eller lön
förmaldes för odlarens eget behov, därest odlarens brukningsdel ej omfattade
större åkerareal än 5 hektar. Uppgift härom borde styrkas medelst
intyg från kommunalnämndsordförande eller landsfiskal. Nämnden
har emellertid funnit svårigheterna att effektivt kontrollera avgiftens
behöriga utgörande så stora — närmare 3,000 kvarnar skulle beröras
av anordningen — att nämnden låtit ifrågavarande uppslag förfalla.
Vidare bar nämnden Övervägt ett system, enligt vilket avgift skulle
av odlaren erläggas i förhållande till storleken av den utav honom odlade
brödsädsarealen. Nämnden bar i detta fall, utgående från en grundavgift
av 10 å 12 kronor för hektar, förutsatt, att avgiften borde fastställas
till olika belopp alltefter jordens bördighet. Liksom beträffande
veteavgiften bar nämnden ansett, att mindre brukningsdelar borde vara
fria från avgift, och som övre gräns har nämnden även här tänkt sig en
åkerareal av 5 hektar. Arealavgiftens erläggande borde knytas till
kronouppbörden. Med hänsyn särskilt till de administrativa svårigheter,
som skulle vara förenade med avgiftens uttagande, har nämnden
emellertid ansett, att icke heller denna anordning lämpligen borde komma
till stånd.
Slutligen må nämnas, att spannmålsnämnden räknat med, att de före -
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
slagna åtgärderna för brödsädsöverskottets undanskaffande komme att
för budgetåret 1934/1935 medföra ett ökat anslagsbehov för nämnden av
30,000 kronor.
Inom nämnden har dels beträffande viss del av utlåtandet skiljaktig
mening uttalats av herr C. W. M. Andersson i Igelboda, dels ock särskilt
yttrande avgivits av friherre W. G. Stiernstedt.
Herr Andersson har anfört, att han i likhet med nämndens majoritet
ansett, att brödsädsöverskottet med de åtgärder, som nämnden föreslagit,
borde kunna vara avverkat till den tid, då 1936 års skörd komme i
marknaden, och att, sedan sagda överskott vore undanskaffat, inlösningsförfarandet
borde kunna avvecklas. Enligt reservantens mening borde
detta tydligare hava kommit till uttryck i utlåtandet, så att jordbrukarna,
då de planerade sin sådd, skulle veta, att någon inlösningsgaranti
efter 1935 ej kunde påräknas. Beträffande importregleringen har vidare
reservanten intagit en från nämndens majoritet i viss mån avvikande
ståndpunkt. Reservanten har härutinnan uttalat, att enligt hans mening
de föreslagna inblandnings- och denatureringsbestämmelserna vore tillfyllest
för vinnande av det av spannmålsnämnden avsedda ändamålet
utan att behöva kombineras med upptagande av införselavgift. Importören
borde som regel få inköpa den brödsäd, som skulle inblandas eller
denatureras, till de i fria marknaden gällande priserna å brödsäd.
Regleringsprocenten kunde då sättas så hög, att det önskade prisläget å
fodervaran uppnåddes. Sedan brödsädsöverskottet undanskaffats, kunde
priset å svensk fodersäd hållas på skälig nivå genom att för import av
fodersäd krävdes inblandning av svensk fodersäd. Ansåge emellertid
Kungl. Majit lämpligt att införa en införselavgift, borde i stället inblandnings-
och denatureringsförfarandet slopas. Införselavgiften borde
sättas så, att den verkade fördyrande å den importerade fodervaran i
skälig grad. Brödsädsöverskottet finge sedan av spannmålsföreningen
försäljas till foder i lämplig omfattning och till priser, som kunde konkurrera
med importvarans. Den förlust, som genom denna försäljning uppstode,
borde täckas med de medel, som inflöte i införselavgift och, i den
mån detta ej kunde ske, direkt av statsmedel.
Friherre Stiernstedt har uttalat, att inlösningsförfarandet möjligen
skulle kunna upphöra redan med 1934. I stället skulle då inrättas något
lämpligt statsorgan, som verkställde stödköp av spannmål, där så erfordrades.
Förutsättning för att med detta system priset å den svenska brödsäden
skulle kunna hållas uppe å skälig nivå vore emellertid dels att
möjligheter funnes till lagring av nuvarande brödsädsöverskott, tills
detta kunde utan att tynga brödsädsmarknaden på lämpligt sätt avyttras,
ävensom att lagringen kunde ske utan att inkräkta på de lagerutrymmen,
som behövdes för det normala brödsädsbehovet, dels ock att
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
statsorganet hade möjligheter lagra den spannmål, som stödköptes, tills
den kunde säljas till kvarnarna. På ett relativt sent stadium av spannmålsnämndens
utredning hade från spannmålshandlare framförts ett
uppslag i fråga örn lagringsmöjligheterna, som måhända vore ägnat att
medverka till frågans lösning. Det rörde sig örn ett lagringssätt, gående
ut på spannmålens nedtorkning till en vattenhalt av cirka 14 procent,
som skulle medgiva lagring i säckar i hilliga trämagasin örn en våning
och av enkel konstruktion. I frågans nuvarande läge vore emellertid
svårt att göra något bestämt uttalande, huruvida en dylik linje vore framkomlig
redan till hösten 1934.
Med anledning av spannmålsnämndens framställning meddelades genom
kungörelsen den 21 december 1933 (nr 660) angående reglering av
införseln av havre och majs samt vissa andra fodermedel förhud att,
utan tillstånd av spannmålsnämnden, till riket införa havre, majs, korn,
vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, manioka- och arrowrot
(tapiokarot), kli, alla slag, samt andra produkter, vilka genom förmälning
eller på annat sätt för foderändamål framställts av omförmälda varor,
ävensom melassfoder. Kungörelsen trädde i kraft den 23 december 1933
och gäller tillsvidare till och med den 30 april 1934.
över spannmålsnämndens utlåtande och förslag hava yttranden avgivits
av kommerskollegium efter hörande av vissa handelskammare och
kooperativa förbundet, förening u. p. a., statskontoret, lantbrukstyrelsen
efter hörande av svenska lantmännens riksförbund förening u. p. a.
och svenska ägghandelsförbundet förening u. p. a., generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, statens mjölknämnd efter hörande av svenska
mejeriernas riksförening u. p. a., statens slakterinämnd efter höran-t
de av Sveriges slakteriförhund förening u. p. a., Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening, Malmöhus läns småbrukareförbund,
Sveriges fjäderfäavelsförening och spannmålsfirman Sven
Hylander & C:o i Göteborg.
Beträffande frågan över huvud örn fortsatta stödåtgärder för jordbruket
har lantbruksstyrelsen anfört bland annat följande.
Lantbruksstyrelsen hade verkställt undersökning av prisutvecklingen
för en del jordbruksprodukter under de senaste åren med utgångspunkt
från medelprisen 1925—1929. Resultatet framginge av följande indextal,
därvid medelprisen för åren 1925—1929 satts lika med 100.
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
43
Svenskt vete......
Svensk råg ......
Foderkorn.........
Grynhavre vit • ■
Foderhavre vit
Matpotatis1 ......
Sockerbetor ......
Slaktkor klass I
Svin klass I......
Smör...............
Ägg..................
Prisindex (årsmedelpriser)
1925 — |
1930 |
1931 |
1932 |
1933 |
100 |
81 |
84 |
78 |
76 |
100 |
73 |
82 |
77 |
77 |
100 |
69 |
71 |
67 |
61 |
100 |
63 |
65 |
69 |
64 |
100 |
64 |
69 |
68 |
62 |
100 |
72 |
85 |
76 |
60 |
100 |
74 |
78 |
97 |
96 |
100 |
91 |
75 |
58 |
55 |
100 |
86 |
54 |
55 |
53 |
100 |
76 |
66 |
60 |
65 |
100 |
79 |
67 |
61 |
53 |
Denna sammanställning gåve enligt lantbruksstyrelsen mening en
ganska klar bild av utvecklingen på ifrågavarande område, sedan statsmakternas
ingrepp genom 1930 års riksdagsbeslut togo sin egentliga början.
I fråga örn prisutvecklingen på smör och därmed på mejeriprodukter
vore emellertid nyssnämnda siffror missvisande. De statliga åtgärderna
på mejerihanteringens område hade först under senare delen av
år 1933 nått full verkan. Lades medelpriset för smör under september—
december 1933 till grund för indextalet för samma år — vilket skäligen
måste ske, örn bilden av det nuvarande prisläget skulle bliva riktig, och
utan olägenhet även kunde ske, då smörpriset numera ställts i oberoende
av de olika produktionsförhållandena och marknadsförhållandena under
olika årstider — ernåddes ett indextal av drygt 75 eller i det närmaste
samma relativa prisläge som för vete och råg. Stödåtgärderna för
köttmarknadens främjande vore av så färskt datum och så litet genomgripande,
att deras verkan icke kunnat påverka medelpriset för år 1933.
Det svenska jordbruket befunne sig till följd av de två senaste, på
varandra följande, åtminstone inom större delen av landet sällsynt goda
skördeåren i förening med de stödåtgärder, som vidtagits i prisförhöjande
syfte för brödsäd, sockerbetor och mejeriprodukter, icke längre i lika
svårt nödläge som under vissa andra år under kristiden. Detta förhållande
finge emellertid på intet sätt tagas till intäkt för den uppfattningen,
att stödåtgärder för jordbruket nu skulle vara obehövliga. Världsmarknadspriset
å jordbrukets produkter hade icke förbättrats utan
tvärtom. Skulle det svenska jordbruket utlämnas åt konkurrensen med
världsmarknadens varor, torde icke ens kommande goda skördeår, varmed
emellertid icke med någon visshet vore att räkna, kunna hindra ett
ytterligare försämrat läge för det svenska jordbruket. Fortsatta efter
läget avpassade stödåtgärder syntes lantbruksstyrelsen sålunda tills vidare
ofrånkomliga. I första hand gällde det härvid ett fortsatt stödjande
av de produktionsgrenar, som hittills kommit i åtnjutande av sådant,
så att icke hittills nådda resultat tillspillogåves. Av spannmåls
-
1 Medelpriset för Stockholm.
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
nämndens utredning framginge emellertid, att, därest icke ödesdigra förändringar
i jordbrukets produktionsförhållanden skulle bliva följden,
stödåtgärder måste vidtagas jämväl med avseende å andra delar av produktionen.
En såvitt möjligt rationell och enhetlig plan för verksamheten
i dess helhet vore enligt lantbruksstyrelsens mening ur alla synpunkter
att förorda. Syftet med en sådan enhetlig plan syntes lantbruksstyrelsen
under rådande abnorma förhållanden vara att söka åstadkomma
en planhushållning för tillvaratagande av förefintliga avsättningsmöjligheter
inom och utom Sverige för alla jordbruksprodukter,
som kunde produceras inom landet.
Då såsom under nuvarande förhållanden vore fallet åtgärder till jordbruksnäringens
främjande måste gå ut på en stabilisering av prisläget
för jordbrukets produkter vid ett från världsmarknadens avvikande prisläge,
måste dessa åtgärder inriktas på att å den inhemska marknaden för
sådana produkter skapa jämvikt mellan tillförsel och efterfrågan. Det
första villkoret för framgång på förevarande område vore, att ett lämpligt
jämviktsläge i fråga örn produktionens omfattning bibehölles mellan
lanthushållningens olika produktionsgrenar. I första hand måste de
statliga åtgärderna taga sikte på att åstadkomma jämvikt mellan prisläget
för brödsäd och fodersäd. Innan prisreglerande stödåtgärder vidtagits,
finge jordbruksproduktionen i detta hänseende anses hava utvecklat
sig normalt och ett önskvärt jämviktsläge sålunda i huvudsak
hava förelegat. Det inre prisläget mellan jordbrukets olika produkter
under femårsperioden 1925—1929 syntes därför vara den lämpligaste utgångspunkten
för ett bedömande av det prisläge på fodersäd, som borde
kunna återställa jämvikten. Under år 1933 utgjorde enligt den av lantbruksstyrelsen
anförda sammanställningen medelindextalet vid utgångspunkt
från sagda femårsperiod för brödsäd 76.5 och för foderkorn
och foderhavre 61.5. För att åstadkomma jämvikt krävdes sålunda, under
förutsättning av ett bibehållet prisläge för brödsäden, att fodersädens
prisläge höjdes med cirka 25 procent. Priset å foderhavre — den
betydelsefullaste vårsäden — som år 1933 stod i ett medelpris av cirka
9.5 öre per kilogram, skulle således för vinnande av jämvikt behöva höjas
med cirka 2 kronor 35 öre. Priset å importmajs (La Plata), som enligt
spannmålsnämndens sammanställningar för år 1933 utgjorde i medeltal
cirka 9 öre per kilogram, skulle under samma förutsättningar behöva
höjas med cirka 2 kronor 25 öre. Så länge en viss import av fodervaror
ägde rum, vore den första förutsättningen för en prisförhöjning i
fråga örn den inhemska foderproduktionen, att priset å importfodret
bringades lipp till skälig höjd. Detta ledde med nödvändighet till införande
av avgifter —- tullar eller andra — å importerade fodervaror av
alla slag. Då emellertid den övervägande delen av foderskörden realiserades
genom produktionen av animaliska produkter, vore det nödvändigt,
att priserna å olika animaliska produkter — mjölk, kött och fläsk samt
ägg — samtidigt bringades upp till sådan nivå, att produktionen därav
möjliggjorde uttagandet av mot marknadspriset svarande pris på det
hemmaproducerade fodret. En höjning av foderprisen måste därför
kombineras med en reglering av priserna å animaliska produkter.
Jämväl vid prisreglerande åtgärder i fråga örn den animaliska produktionen
vore det nödvändigt, att hänsyn toges till, att dessa avpassades
så, att de icke ledde till en oskälig rubbning av jämviktsläget inom
produktionen. Mejeriprodukterna torde genom redan vidtagna åtgärder
få anses hava bragts upp uti ett i förhållande till brödsädesproduktio
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
nen skäligt prisläge. De beslutade åtgärderna till kött- och fläskproduktionens
främjande hade, som nämnts, ännu icke hunnit påverka medelpriset
å därmed avsedda produkter. Dessa åtgärder hade huvudsakligen
inriktats på att söka avlasta en del av överskottet utav nötkött och
hade bidragit till ett stabiliserande av prisläget åtminstone i fråga örn
bättre slaktdjur. Att dessa åtgärder fullföljdes och i fall av behov utvidgades
torde vara en förutsättning för en planmässig stödaktion.
Ehuru ägg ur jordbruksnäringens i dess helhet synpunkt vore av mindre
betydelse, torde dock prisreglerande åtgärder vara erforderliga, särskilt
med hänsyn till denna produktions betydelse för det mindre och minsta
jordbruket samt för småfolket i allmänhet.
Åtgärder till reglerande av jämvikten mellan tillförsel och efterfrågan
måste vidare åsyfta att dels förhindra onödig tillförsel från utlandet,
dels söka genom export eller på annat sätt bringa förefintligt produktionsöverskott
ur den öppna inländska produktmarknaden. Ett förhindrande
av en ur regleringssynpunkt olämplig tillförsel från andra
länder syntes nödvändiggöra importreglering i fråga örn varor, för vilka
stödåtgärder ansåges erforderliga, eller varor, som kunde utnyttjas såsom
ersättningsmedel för dessa. Där import av dylika varor medgåves,
måste, därest importen icke skulle förrycka det inre marknadsläget, denna
förbindas med importavgifter till sådan storlek, att priset å importvarorna
bragtes i samma läge som det å den inländska marknaden gällande,
såvitt icke andra för importvaran fördyrande åtgärder vidtoges.
Sådana avgifter borde då rimligen påläggas för underlättande av avlastningen
från marknaden av eventuella produktionsöverskott och härvid
i första hand produktionsöverskott av antingen varor utav samma slag
eller varor, vars produktion genom avgifterna belastades. I vissa fall,
där ersättningsmedel konkurrerade med jordbruksprodukter — exempelvis
margarin och konstfettemulsion med smör och grädde — torde det vidare
vara nödvändigt att för bevarande av ett skäligt jämviktsläge i
fråga örn förbrukningen av naturprodukterna och ersättningsmedlen
åsätta de senare tillverkningsavgifter. Jämväl sådana avgifter syntes
böra, åtminstone i viss omfattning, användas för samma syfte som importavgifterna.
I den män import- och tillverkningsavgifter icke behövde
tagas i anspråk för marknadens befriande från vissa produktionsöverskott,
borde de kunna få användning för liknande ändamål i fråga örn
andra jordbruksprodukter.
I ett flertal fall hade kontingenteringar av olika slag i fråga örn införsel
av vissa jordbruksprodukter till länder, som av gammalt varit avnämare
av svenska produkter, föranlett exportreglering från. svensk sida
med licensförfarande i större eller mindre omfattning. Särskilt där dessa
kontingenteringar vore av sådan art, att de gjorde exporten mer gynnsam
än på andra länder eller till och med än försäljning på den inhemska
marknaden, syntes det lantbruksstyrelsen, som örn planmässiga
anordningar krävde, att genom monopolförfarande eller på annat sätt
sörjdes för, att fördelen av en sådan export såvitt möjligt måtte komma
hela den svenska jordbruksproduktionen till del. Uppmärksammas
mäste emellertid, att i många, kanske de flosta fall en behövlig export
av jordbruksprodukter icke med bibehållande av skäligt pris på den
inhemska marknaden kunde komma till stånd utan understöd för täckande
liv en del av de med exporten förenade kostnaderna. Så vore
fallet i fråga örn brödsäd, smör och kött samt i fråga örn fläsk, med undantag
för den kontingenterade exporten på England. Hå vöre jämväl
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
fallet med ägg, utom möjligen i fråga örn den Sverige tillerkända tullkontingenten
av denna vara till Tyskland.
Åtgärder i syfte att övervinna nuvarande konstlade hinder för världshandeln
droge jämförelsevis stora kostnader. I första hand syntes det,
som örn för täckande av dessa kostnader borde tagas i anspråk de överpris
utöver det inhemska priset, som eventuellt kunde uppnäs under särskilt
gynnsamma exportförhållanden. Lantbruksstyrelsen syftade härvid
på sådana förhållanden, som under senaste tiden rått i fråga örn
fläskexporten på England och i viss mån jämväl i fråga örn den tullkontingentera.
de
varande ändamål tagas i anspråk sådana avgifter, som enligt vad lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, borde åsättas i syfte att åstadkomma jämvikt
i produktionen, framför allt i den mån de verkade fördyrande på vederbörande
exportvaruproduktion. I den mån nödvändiga omKostnader för
erforderlig export icke kunde täckas med anlitande av förenämnda tvenne
källor, syntes medel härför i regel böra beredas genom produkterna
åvilande avgifter, på sätt som nu skedde genom uttagande av mjölkavgifter
och. slaktavgifter. Dessa avgifter såväl som de produktionsreglerande
avgifterna, exempelvis foderavgifterna, belastade, i den mån de användes
i prisreglerande syfte, örn jordbruksproduktionen toges såsom en
enhet, endast skenbart producenterna, då dessa helt komme i åtnjutande
av de ekonomiska fördelar, de med avgifterna utförda åtgärderna avsåge
att medföra för produktionen. Endast i yttersta nödfall och där särskilda
omständigheter förelåge, syntes direkta statsmedel böra tagas i anspråk
för ifrågavarande ändamål.
Örn förefintliga produktionsöverskott ej kunde avlastas genom export,
måste man. söka andra utvägar för användning av desamma. Härvid
läge nära till hands att utnyttja dem till foder eller för tekniska ändamål.
Dylik användning av fodermedel kunde i regel icke ske med samma
ekonomiska fördel, som när de användes för sitt egentliga syfte. En
sådan användning krävde därför ekonomiskt stöd, därest icke det allmänna
prisläget skulle rubbas. Medel till ett sådant stöd syntes höra
åstadkommas och utnyttjas enligt samma grunder som angivits i fråga
örn stödjande av exporten.
Vad angår de särskilda förslag, spannmålsnämnden framlagt, har i
yttrandena förekommit huvudsakligen följande.
Förslaget örn fortsatt inmalningsförfarande har lämnats utan erinran.
Beträffande frågan örn fortsatt inlösnings g ar anti har kommerskollegium
förklarat sig livligt understödja den uppfattning, som uttalats
därom, att inlösningsförfarandet efter 1935 skulle kunna upphöra.
Mot de föreslagna ändringarna i kontraktet mellan staten och Svenska
spannmålsföreningen har kollegiet ej haft något att invända.
Lantbruksstyrelsen har ansett önskvärt, att efter 1935 en omläggning
av ifrågavarande anordning ägde rum. Lantbruksstyrelsen anför
härutinnan:
Mot spannmålsnämndens förslag till förlängning av inlösningsskyldigheten
under år 1935 torde i och för sig icke vara något att erinra.
Lantbruksstyrelsen ansåge sig dock böra framhålla, att, därest åtgärder
i prisreglerande syfte efter den nu föreslagna tidens utgång fortfarande
skulle anses erforderliga, en omläggning av inlösningsskyldigheten vore
47
Kungl. Martts proposition nr 257.
önskvärd. I sådan händelse syntes strävandena böra inriktas på att tillskapa
en representativ jordbruksorganisation, som kunde övertaga handbavandet
under statens kontroll av de direkta stödåtgärderna. Om så
skulle ske, behövde inlösningsskyldigheten icke såsom nu vore fallet begränsas
till att gälla allenast de senaste månaderna av skördeåret, utan
skulle — i likhet med vad som gällde beträffande mjölkregleringen — i viss
utsträckning kunna tillämpas under hela året. Därigenom skulle möjligheterna
att göra inlösningsförfarandet effektivt avsevärt ökas. En
tillfredsställande lösning av lagringsfrågan skulle ock kunna lättare
åvägabringas.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalar, att ett upphävande
i sin helhet av inlösningsförfarandet efter 1935 även vid inmalningstvångets
bibehållande gåve anledning till stora betänkligheter, då
oberäkneliga konskvenser därigenom kunde uppkomma för prisbildningen.
Säväl lagring hos jordbrukarna som organisatoriska åtgärder för
spannmålsavsättningens ordnande från jordbrukarnas sida skulle därigenom
förenas med stora risker. Sällskapet ansåge därför, att inlösningsförfarandet,
örn ock i viss mån modifierat i förhållande till det
nu tillämpade, måste bibehållas tills dess förhållandena på marknaden så
förbättrats och stabiliserats, att eu avveckling av förfarandet kunde genomföras
utan större risker för den inhemska brödsädsodlingen.
Även svenska lantmännens riksförbund har ansett, att inlösningsförfarandet
måste tillämpas ytterligare några år. Förbundet
anför:
Så länge jordbrukets sammanslutningar ej vunnit tillräcklig styrka
och omfattning för att kunna uppträda som jämbördig part gentemot de
starka köpareorganisationer som kvarnarna utgjorde, vore enbart ett inmalningstvång
ej tillräckligt för att tillförsäkra jordbrukarna ett skäligt
brödsädspris. Ett fortsatt inlösningsförfarande under ytterligare ett
antal år, förslagsvis fem, syntes därför ofrånkomligt, och det vore i hög
grad önskvärt, örn en garanti härför från statsmakternas sida kunde lämnas.
Genom en sådan utfästelse skulle även inlösningsförfarandet utan
förfång för jordbruket tidigare kunna avvecklas, i det att jordbrukarnas
sammanslutningar i medvetande örn denna garanti med större trygghet
skulle kunna skaffa sig erforderliga lagringsutrymmen och arbeta
för en sådan anslutning, att de behärskade marknaden i tillräcklig grad
för att med utnyttjande av enbart inmalningstvång vidmakthålla ett
skäligt pris. Det i friherre Stiernstedts yttrande omnämnda systemet
med lagring av spannmål, nedtorkad till cirka 14 % vattenhalt, vore
enligt förbundets mening allt för litet prövat i praktiken för att
jordbrukarnas sammanslutningar i någon större omfattning skulle våga
inlåta sig på dylik lagring.
Vad inlösning spriset beträffar har kommerskollegium ansett
nödvändigt, att en sänkning av sagda pris 1935 komme till stånd. Endast
på den vägen vore det enligt kollegiets åsikt möjligt att förbereda avvecklingen
av spannmålsregleringen.
Å andra sidan hava lantbruksstyrelsen och svenska lantmännens
riksförbund förordat bibehållande av nu fastställdainlös
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ningspriser och uttalat, att i stället, till hindrande av överproduktion,
brödspannmålen borde avgiftsbeläggas i anslutning till det av spannmålsnämnden
avhandlade förslaget om veteavgift.
Den av spannmålsnämnden föreslagna importregleringen bar i flertalet
yttranden varit föremål för ingående överväganden.
Kommerskollegium bar förklarat sig visserligen i likhet med
spannmålsnämnden anse, att priserna å brödsäd och fodersäd borde
bringas i lämplig relation till varandra. Denna anpassning syntes dock
enligt kollegiets mening snarast vinnas genom sänkning av brödsädspriset
än genom stegring av priset å fodersäd. Alltför kraftiga åtgärder
härvidlag skulle kunna rubba förutsättningarna särskilt för fläskexporten.
Av hamdelskamrarna bar handelskammaren i Norrköping avstyrkt
spannmålsnämndens förslag under uttalande att undersökning
borde ske, örn ej andra, till sina verkningar mindre vittutsvävande vägar
lämpligen kunde beträdas. Handelskammaren i Göteborg bar framhållit,
att, då ifrågavarande ingrepp borde äga rum under så litet betungande
former som möjligt, herr Anderssons reservationsvis framförda
förslag syntes vara förtjänt av beaktande. Handelskammaren i
Karlstad bar avstyrkt, att denaturering eller inblandning av svensk
spannmål föreskrevs såsom villkor för införsel till riket, samt föreslagit,
att i stället å de utländska fodermedlen upptoges en skatt i likhet med
vad som skedde vid införsel av oljekakor.
Generaltullstyrelsen, som verkställt granskning av spannmålsnämndens
förslag allenast ur synpunkten av tullverkets intressen, bar erinrat
i huvudsak följande.
Styrelsen förutsatte, att den inblandning, som skulle ske under styrelsens
kontroll, ägde rum å tullplats eller i dess närhet. Bestämmelserna örn inblandning
och färgning av havre borde avse allenast hel havre, enär skrotad,
gröpad eller för foderändamål eljest behandlad havre borde likställas
med de övriga fodermedel, importregleringen skulle omfatta. Sistnämnda
fodermedel borde till antalet utvidgas och inbegripa följande varor:
majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, maniokaoch
arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom förmälning eller på
annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor, ävensom skrotad
eller gröpad havre, produkter av vete, råg eller annan spannmål, vilka
på grund av tillsättning med annat ämne vore tjänliga endast till kreatursfoder,
risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder och sockerschnitzel, samt
andra med de ovan nämnda jämförliga fodermedel, örn vilka Kungl. Maj:t
så förordnade. Undantag borde stadgas för det fall att varan jämväl kunde
hänföras under förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl
eller omfattades av de föreslagna bestämmelserna angående skatt å
kli. Spannmålsnämndens förslag till införselavgift borde undergå motsvarande
jämkningar. — Från den föreslagna skatten å kli borde undantagas
mandelkli. Beträffande såväl införselavgiften som kliskatten vore
det lämpligt, att frågan örn restitution reglerades genom särskild författning
i överensstämmelse med vad fallet vore angående restitution av skatt
Kungl. Majlis proposition nr 257.
49
å oljckakor m. m. — Styrelsen ansåge sig ej kunna medverka vid kontroll
å denaturering av svensk spannmål. Styrelsen kunde nämligen ej ställa
tullpersonal till förfogande för ändamålet, då denatureringen finge antagas
komma att i stor utsträckning äga rum vid spannmålsupplag å skilda
platser inom landet. Ej heller ägde tullpersonalen alltid erforderlig
sakkunskap för bedömande av spannmålens tjänligliet till människoföda.
Styrelsen kunde heller icke åtaga sig att förordna utomstående kontrollant.
Spannmålsnämnden ägde större möjlighet att göra sig underrättad örn
lämpligheten av de personer, som härutinnan kunde ifrågakomma. — Även
örn importen av fodermedel minskades, måste styrelsen räkna med en ökning
av tullverkets arbetsbörda och måhända behov av ytterligare personal.
I viss mån syntes arbetsbördan kunna underlättas, örn ett förenklat
vägningsförfarande i fråga örn avgiftspliktiga fodermedel genomfördes,
därvid styrelsen tänkt sig, att uppvägningen skulle kunna under vederbörlig
tullkontroll förrättas av edsvurna vägare.
Lantbruksstyrelsen har anfört, att två vägar syntes tänkbara
för undanskaffande av den del utav brödsädsöverskottet, som icke skäligen
borde bevaras såsom reserv, nämligen export och användande till foder.
Båda vägarna syntes böra stå öppna att anlitas efter Kungl. Maj:ts bestämmande.
Starka skäl talade emellertid för, att export, örn ens ur ekonomiska
synpunkter genomförbar, av handelspolitiska hänsyn för närvarande
icke borde komma till stånd. Vad anginge brödsädsöverskottets
användning till utfodring borde enligt lantbruksstyrelsens mening någon
inblandningsskyldighet, på sätt spannmålsnämnden föreslagit, ej föreskrivas
utan brödsäden efter denaturering försäljas till foder i öppna marknaden.
Lantbruksstyrelsen har till utveckling av denna sin uppfattning
framhållit följande.
Denatureringsförfarandet vore i allmänhet att föredraga framför ett
inblandningsförfarande, enär dels inblandning måste medföra en onödig
fördyring av fodermedlen, dels ock brödsäden bäst bomme till användning,
örn den utfodrades till vissa djurslag och därvid utfodrades Itel eller i
särskilt avvägda foderblandningar. Det ifrågavarande brödsädespartiet
vore, örn också i och för sig stort, dock icke större, än att det borde kunna
fördelaktigt utnyttjas på detta sätt, därvid ett högre pris borde kunna ernås
för detsamma. Lämpligt syntes ock vara, att den denaturerade spannmålen
salufördes i öppna marknaden. Därest det därvid skulle visa sig.
att avsättning för brödspannmål såsom foder i tillräcklig omfattning ej
skulle vinnas, torde dock Kungl. Majit böra äga att föreskriva, att import
av fodermedel finge ske endast efter särskilt tillstånd. Med dylikt tillstånd
borde i så fall förbindas skyldighet att i viss utsträckning inköpa
denaturerad spannmål.
Beträffande frågan örn införselavgift å utländska fodervaror har lantbruksstyrelsen
biträtt spannmålsnämndens förslag. Vad angår förslaget
örn uttagande av skatt å importerat kli har lantbruksstyrelsen uttalat den
uppfattningen, att, därest sistberörda förslag genomfördes, tillverkningen
inom landet av vetekli jämväl borde avgiftsbeläggas. Såsom motiv härför
har lantbruksstyrelsen — under erinran att spannmålsnämnden till stöd
för sin motsatta ståndpunkt härutinnan åberopat dels svårigheterna att
Bihang lill riksdagens protokoll J sami. Sr nät. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
uttaga och kontrollera utgörandet av en dylik tillverkningsskatt dels ock
att den fria klitillverkningen ej skulle medföra ökade inkomster för kvarnarna
utan leda till motsvarande sänkning av mjölpriset — anfört:
Mot spannmälsnämndens synpunkter kunde med skäl invändas, att förevarande
åtgärder icke syftade till att underlätta en sänkning av mjölpriset,
utan till ett stödjande av produktionen i den mån detta kunde ske med bibehållet
mjölpris. I vad mån de genom importavgifter på kli skapade
förutsättningarna komrne att utnyttjas av kvarnindustrien eller resultera
i en sänkning av mjölpriset vore för övrigt omöjligt att på förhand avgöra.
Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt uttaga avgifterna
syntes hava tillmätts allt för stor betydelse. Särskilt örn avgiftsbeläggningen
begränsades till vetekli, vilket spelade den avgjort största rollen,
torde inga större svårigheter föreligga vid avgifternas uttagande. Problemet
förenklades högst betydligt, därest avgiften beräknades på ett medelutbyte
vid förmalningen, varvid kliproeenten syntes kunna beräknas till
25 procent. Särskilt örn — såsom lantbruksstyrelsen ifrågasatte -— en veteavgift
infördes, syntes inga avgörande svårigheter böra föreligga för uttagande
av en vetekliavgift.
I fråga örn foderavgifternas användning har lantbruksstyrelsen haft en
från spannmålsnämnden delvis avvikande mening. Lantbruksstyrelsen
anför härom:
I enlighet med av lantbruksstyrelsen anförda riktlinjer för ett planmässigt
ordnande av hithörande frågor syntes enligt styrelsens mening
samtliga fodera vgifter — importavgifter såväl som tillverkningsa vgilter
— skäligen böra tillföras en gemensam fond och efter Kungl. Majlis
bestämmande, eventuellt efter av riksdagen utfärdade direktiv, användas
i första hand för att stödja åtgärder till avlastning av produktionsöverskotten
av produkter, vilkas produktion belastades av avgifterna ifråga.
I den mån så av behovet påkallades, borde de således utnyttjas för att underlätta
exporten av mejeriprodukter, kött och fläsk samt ägg ävensom till
andra prisreglerande åtgärder ifråga örn dessa varor. Vissa skäl syntes
dock tala för, att mjölkregleringen, som för sina syften ägde tillgång
till den betydande inkomsten av mejeriaccisen, knappast under nu rådande
förhållanden med nödvändighet behövde göra anspråk på bidrag jämväl
av foderavgifterna, så mycket mindre som mjölkproduktionens ekonomi i
hög grad påverkades av prisläget på kött och fläsk. Fläskpriset vore nämligen
i hög grad bestämmande för skummjölkens värde. En höjning av
fläskpriset med 25 procent skulle med all sannolikhet förbättra mjölkpriset
i stora delar av landet med inemot 0.4 öre per kilogram. Betydligt starkare
skäl syntes föreligga för att ifrågavarande avgifter delvis utnyttjades
för avlastande av överskottet på köttmarknaden. Lantbruksstyrelsen ställde
sig på sin tid av flera orsaker mycket tvekande till jordbruksutredningens
förslag örn införande av slaktdjursavgifter. Skulle genom utnyttjande
av en del utav de genom foderavgifterna inkomna medlen uttagandet
av slaktdjursavgifter tillsvidare kunna inställas, syntes detta fortfarande
lantbruksstyrelsen vara önskvärt. Att en del av avgifterna måste beräknas
till stödåtgärder åt äggmarknaden, funne lantbruksstyrelsen ligga i
öppen dag, så mycket mera som en avsevärd del av äggproducenterna baserade
sin produktion på inköp av fodermedel och således mera direkt belastades
av avgifterna utan att komma i åtnjutande av de fördelar, som åtgärden
medförde genom en värdeförhöjning av det på egen åker prodin
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
51
cerade fodret. I den mån avgifterna icke med nödvändighet vore av behovet
påkallade för förenämnda syften, syntes de, såsom spannmålsnämnden
föreslagit, böra tagas i anspråk för spannmålsregleringen. En sådan
åtgärd sammanfölle, enligt vad lantbruksstyrelsen kunde finna, med en
planmässig stödaktion, åtminstone i den mån medel toges i anspråk för
täckande av kostnaderna för brödsädsöverskottets utnyttjande till foderändamål.
—- Principiellt syntes jämväl eventuell tillverkningsavgift för
vetekli böra tillföras den gemensamma fonden. Då emellertid en del av
fonden under alla förhållanden torde komma att tagas i anspråk för spannmålsregleringen,
syntes det av rent praktiska skäl, därest denna avgift,
som icke syntes böra anses uteslutet, skulle komma att upptagas i samband
med eventuell veteavgift, kunna ifrågasättas, huruvida icke avgiften
å inhemsk vetekli borde direkt tillföras de medel, som användes till spannmålsregleringen.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har tillstyrkt spannmålsnämndens
förslag angående höjning av fodersädspriserna, då därigenom
kunde väntas inträda minskning i fläskproduktionen och högre
fläskpriser. Vidkommande den föreslagna prishöjningen å oljekakor och
kli har sällskapet framhållit följande.
Sällskapet medgåve, att en justering uppåt av prisen även å dessa fodermedel
kunde vara nödvändig i samband med höjningen av majspriset,
enär ifrågavarande fodermedel i icke så obetydlig omfattning kunde komma
till användning såsom ersättare för majs och fodersäd. Sällskapet
vore emellertid av den uppfattningen, att en fördyring av de väsentligen
för mjölkproduktionen använda kraftfodermedlen utöver vad som ur sistnämnda
synpunkt erfordrades, borde företagas med stor varsamhet. Vad
särskilt mjölkproduktionen beträffade, förelåge ej något nödtvång att med
hänsyn till avsättningssvårigheter framtvinga en minskning av densamma,
enär möjlighet funnes att genom begränsning av margarinförbrukningen
inom landet bereda ökad avsättning för mjölk och smör. Med hänsyn
till att produktion av mjölk och därav berett smör beredde sysselsättning
inom landet för flerfaldigt antal personer mot dem, som sysselsattes
av margarintillverkning, syntes en sådan väg vara att föredraga framför
en nedskärning av jordbrukets produktionsapparat.
Vidare har lantbrukssällskapet, som förklarat sig dela spannmålsnämndens
uppfattning, att avgifter, som inflöte å importerad fodersäd och motsvarande
fodermedel, skulle användas till täckande av förluster å utförsäljning
av brödsäd till foder, anfört:
Önskvärt torde vara, att vid prishöjningen å fodersäden priset å de olika
foderslagen bleve tämligen ensartat per foderenhet räknat, vare sig däri
inginge större eller mindre procent svensk brödsäd. Detta syntes icke
kunna vinnas på annat sätt än att man genom importavgifterna sökte
hålla en viss prisnivå å de importerade beståndsdelarna samt att den inhemska
brödsäden tillliandahölles för inblandning eller för denaturering
lill ett pris, som svarade häremot. Då importavgift uttoges å utländska
fodermedel och importen begränsades, skulle i och för sig icke erfordras
någon bestämmelse örn inblandnings- eller denatureringstvång för att
åstadkomma önskvärd prisbildning å fodermedlen. Denaturering av brödsäden
oell dess försäljning kunde väl tänkas ske därförutan. Det skäl,
som egentligen talade för att importrätt likväl kombinerades med in
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
blandnings- oell denatureringstvång, syntes vara, att man härigenom
bättre kunde indraga spannmålsbandeln i sin helhet uti strävan att utförsälja
brödsädsöverskottet.
Svenska lantmännens rik slör b lind har avstyrkt, att det av
spannmålsnämnden förordade denaturerings- eller inblandningstvånget
komme till tillämpning, samt anfört:
Det av nämnden förordade systemet med en kombination av accis och
licensförfarande, baserat på en före importen verkställd destruering av
brödsäd, syntes innebära onödiga svårigheter för dem som ombesörjde
foderimporten, föreningar såväl som enskilda importörer. Tvånget att i
förväg destillera en bestämd mängd brödsäd kunde nämligen under nuvarande
läge på brödsädesmarknaden, tillika med svårigheterna att åstadkomma
erforderliga lagringsutrymmen, innebära avsevärda olägenheter.
Detta torde i synnerhet gälla centralföreningarna, som härvidlag befunne
sig i ett annat läge än de enskilda importörerna. Dessa kunde nämligen
köpa och sälja brödsäd utan andra inskränkningar än sådana, som betingades
av tillgång och efterfrågan. Föreningarna däremot måste i stor utsträckning
upplåta sina magasin för lagring av medlemmarnas spannmål,
över vilken de givetvis ej kunde förfoga utan medlemmarnas samtycke.
Då det samtidigt torde vara nästan omöjligt att under nuvarande förhållanden
uppbringa några större utrymmen för tillfällig lagring av destruerad
spannmål, vore föreningarnas möjligheter att på en gång lagra någon
avsevärd mängd destruerad brödsäd i allmänhet ganska begränsade. Under
ogynnsamma förhållanden kunde föreningarna därför bliva nödsakade
antingen att forcera försäljningen av destruerad brödsäd med sannolikt
åtföljande förlust för att kunna åstadkomma det för importlicensens beviljande
erforderliga destruktionsbeviset, eller att i frihamn eller under
tullens förvar upplägga den importerade majsen i väntan på att kunna
avsätta nödig mängd destruerad brödsäd. Möjligheterna att under tullens
förvar lagra majs torde på grund av bristen på lagerutrymmen vara
synnerligen små. Vilket tillvägagångssätt föreningen än måste välja,
uppstode i varje fall förlust och kostnader. Avsikten med det av nämnden
förordade tvångsförfarandet, nämligen att därigenom skapa bättre garantier
för avsättning av den mängd brödsäd, som önskades avlägsnad genom
förbrukning som foder, syntes kunna vinnas utan att erläggandet av
införselavgift kombinerades med inblandningsförfarande eller destruering
som villkor för import. Genom att sätta en lämpligt avvägd accis å den
importerade fodersäden borde det ej möta några svårigheter för spannmålsföreningen
att efter destruering utförsälja erforderlig del av brödsädsöverskottet
som foder till priser, som kunde konkurrera med importerad
fodersäd, i främsta rummet majs, och borde den härvid uppstående
förlusten kunna täckas genom förenämnda införselavgifter. — Representanter
för spannmåls- och foderämneshandeln borde beredas inflytande
vid utförande av de i samband med avlägsnandet av brödsädsöverskottet
erforderliga åtgärderna. Spannmålsföreningens försäljning av den destruerade
brödsäden borde avsevärt kunna underlättas genom att avtal
träffades med svenska lantmännens riksförbund och svenska foderämnesoch
spannmålsimportörernas förening, vilka båda organisationer genom
sina medlemmar ombesörjde praktiskt taget hela foderimporten. Med ett
sådant arrangement skulle spannmålsföreningens nuvarande organisation
ej behöva utökas. Även skulle handeln med den destruerade brödsäden,
som utgjorde en ersättning främst för en del av den nuvarande majsim
-
53
Kungl. Martts proposition nr 257.
porten, löpa i samma fåror som förut, nämligen via importörerna *— centralföreningarna
och de enskilda — till lokalföreningarna eller lanthandlarna
samt till lantbrukarna. Ingreppet i handeln skulle därigenom bliva
mindre kännbart. — Därest en höjning av skatten å oljekaltor befunnes
nödvändig, vore det önskvärt, att skattens storlek fastställdes i förordningen.
Alla dylika ändringar vållade nämligen handelns utövare stora svårigheter,
som ökades, örn skattesatsens storlek underkastades upprepade
ändringar.
Statens mjölknämnd har framhållit, att då kraftfoder och kli
vore av stor betydelse vid utfodring av kor, en fördyring av dessa fodermedel
ltomme att bliva rätt kännbar för mjölkproduktionen. En minskning
i användningen av ifrågavarande foder kunde därför väntas komma
att inträda. Med hänsyn till den fara för mejeriprodukternas kvalitet,
som läge i en alltför ensidig foderstat, syntes en dylik utveckling ägnad
att ingiva betänkligheter. Vid sådant förhållande ansåge sig mjölknämnden
— trots att vissa skäl kunde komma att tala för vidtagande av åtgärder
för att hålla mjölkproduktionen tillbaka — böra ifrågasätta, att kraftfoderskatten
tillsvidare ej höjdes utöver hittillsvarande belopp samt att
en låg avgift bestämdes för kli. Endast därest det skulle visa sig oundgängligen
nödvändigt för bevarande av jämvikt inom jordbrukets olika
produktionsgrenar, torde en höjning av avgifterna böra ske. I fråga örn
användningen av de genom sagda jämte övriga av spannmålsnämnden
föreslagna avgifter inflytande medlen ansåge sig mjölknämnden ej böra
yttra sig. Enligt mjölknämndens mening torde de avgiftsmedel, som för
närvarande tillfördes mjölkregleringen, vara tillräckliga för att tillgodose
syftet med denna reglering.
Svenska mejeriernas riksförening har ej haft något att
erinra mot spannmålsnämndens förslag under förutsättning att de medel,
som i fortsättningen bomme att inflyta från kraftfoderskatten, i sin helhet
tillfördes mjölkregleringen samt att de medel, som inflöte genom upptagande
av importavgift å kli, finge användas på samma sätt och efter i
huvudsak samma grunder som nu gällde i fråga örn kraftfoderskattemedlen.
Statens slakterinämnd har funnit det angeläget, att åtgärder
vidtoges, ägnade att höja majspriset, därvid en höjning med 3 å 4 öre för
kilogram icke kunde anses oskälig. Förutsättning härför vore dock enligt
nämndens mening, att priserna å exporterat fläsk och å fläsk, som
såldes å hemmamarknaden, utjämnades i viss utsträckning. I fråga örn
de medel, som bomme att inflyta genom de av spannmålsnämnden förordade
importavgifterna, har slakterinämnden framhållit, att de borde sammanföras
i en gemensam fond för att användas till stödjande av i första
liand den animala produktionen samt i andra hand jordbruket i övrigt.
Ur fonden skulle sålunda utanordna» erforderliga belopp till förbättring
av avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk.
Sveriges slakteriförbund hemställer, att de av spannmåls -
54
Kungl. Majlis proposition nr 257.
nämnden föreslagna importrestriktiva åtgärderna måtte, med beaktande
jämväl av behovet av minskad fläskproduktion, vinna statsmakternas bifall.
Tillika har förbundet uttalat, att de inflytande avgiftsmedlen, främst
de som utginge å majs men jämväl de som erlades för vetekli, borde, åtminstone
i någon utsträckning, tillföras statens slaktdjursfond.
Föreningen Sveriges spann målsintressenter har anfört:
Importregleringen
av fodermedel torde komma att vålla flertalet jordbrukare
allvarliga produktionssvårigheter. Vikten härav framträdde särskilt
påfallande i belysningen av den omständigheten, att 550,000 brukningsdelar
omfattade en areal understigande 10 hektar. Härav brukade
icke mindre än 450,000 odlare en areal under 5 hektar. Dessa småbrukare
och mindre jordbrukare producerade i regel icke brödsäd för försäljning
— flertalet torde vara brödsädesköpare — men de vore för sin animalieproduktion
beroende av tillgången på fodermedel. Spannmålsnämndens
förslag torde i betydlig grad beröva dem möjligheten att basera
sin framställning av animaliska kvalitetsvaror på billiga utländska
foderämnen. Enligt föreningens mening följde härav, dels att överskotr
tet av brödsäd borde utförsäljas till de priser, som uppnåddes i marknaden,
varvid förlusten — i den mån den icke utjämnades genom införselavgifter
-— finge gäldas av statsmedel, dels att åtgärder beträffande begränsningen
av importen av foderämnen borde genomföras med iakttagande
av största moderation.
Beträffande brödsädsöverskottet vöre föreningen icke övertygad om
nödvändigheten eller lämpligheten att kombinera avsättningen av detsamma
med rätten till import av fodermedel. Föreningen holle före, att avsättningsfrågan
med fördel kunde särskiljas från anordningarna för nedskärning
av fodermedelsimporten. Inom föreningen hade ifrågasatts, huruvida
icke följande system för utförsäljningen av fodervete borde göras
till föremål för prövning.
Efter denaturering, verkställd under kontroll av spannmålsnämnden
eller den nämnden anförtrodde uppgiften, utställdes av kontrollorganet
en anvisning, assignation, ställd till ägaren av det denaturerade partiet
eller dennes order, inlösningsbar hos Svenska spannmålsföreningen eller
eventuellt bankerna samt gällande å den mellanskillnad mellan kvarnvete
och denaturerat vete, som vid tiden för denatureringen fastställts per 100
kilogram. Denna mellanskillnad å 100 kilogram denaturerat vete fixerades
för vissa perioder, exempelvis per månad. Mellanskillnadens storlek
varierades under olika perioder med hänsyn till behovet att forcera eller
moderera försäljningen av vete för foderändamål. Denatureringens omfattning
bestämdes följaktligen av det pris per 100 kilogram, som Svenska
spannmålsföreningen betalade i mellanskillnad å denaturerat vete. En
högre mellanskillnad befordrade denatureringen, en lägre minskade densamma.
För begränsning av importen av fodermedel förordades under två år en
glidimportavgift efter av riksdagen prövade grunder, gällande med lämpligt
belopp för varje fodermedel.
Därest en anordning enligt dessa linjer ej funnes lämplig, anslöte
föreningen sig till herr Anderssons reservation.
Svenska foderämnes- och spannmålsimportöre mas
förening har anfört:
55
KuikjI. Majda proposition nr 257.
Man torde i allmänhet liava överdrivit vådan av det nuvarande brödsädsöverskottet.
Förutsatt att åtgärder vidtoges till undvikande av
framtida större överskott, torde nämligen i betraktande av den höga
kvaliteten hos 1933 års skörd det vara lämpligt att i största möjliga utsträckning
bevara överskottet härav för kvarnändamål. Skulle hela eller
större delen därav, såsom ifrågasatts, avsättas till foderändamål och
årets skörd, vilket mycket lätt kunde inträffa, bliva ringa eller av kvalitativt
låg beskaffenhet, komme tämligen snart den situationen att inträda,
att man för täckande av konsumtionsbehovet nödgades importera
betydande kvantiteter utländsk brödsäd, vilket under nuvarande handelspolitiska
förhållanden framstode såsom föga önskvärt. — Den förnämsta
svårigheten för överskottets bevarande erbjöde lagringsfrågan.
Vid de förhandlingar härom, som förts mellan spannmålsnämnden och
representanter för spannmåls- och foderämneshandeln, hade de senare
emellertid påvisat, att lagring borde himna ske efter ett system, som
genom låga kostnader såväl för själva lageranläggningarna som för
spannmålens skötsel, möjliggjorde en billig lagring på lång sikt. Föreningen
finge livligt förorda, att denna fråga ytterligare övervägdes.
Även örn större delen av brödsädsöverskottet bevarades för kvarnändamål
torde, på sätt spannmålsnämnden föreslagit, en del därav böra överföras
till foderändamål, varför en reglering av importen av fodersäd syntes
ofrånkomlig. En dylik reglering borde emellertid kunna ske på ett
smidigare sätt än det nämnden föreslagit, och utan uttagande av någon
importavgift. Förfarandet kunde i huvuddrag ordnas sålunda. Sedan
det avgjorts, vilken procent av befintligt brödsädeslager, som skulle överföras
till foderändamål, utfärdades föreskrifter, att kvarn icke finge
mottaga brödsäd till förmälning utan att samtidigt av leverantören erhålla
bevis, att däremot svarande procentandel brödsäd genom behandling
med eosin eller på annat sätt undandragits brödspannmålsmarknaden.
Behandlingeu skulle utföras genom härför särskilt utsedda sakkunniga
och trovärdiga personer, vilkas bevis skulle äga vitsord. I praktiken
torde det i regel komma att gå så till, att en spannmålshandlare,
då han erbjödes brödsäd av en jordbrukare, ordnade eosinbehandlingen
antingen så, att den eosinbehandlade varan behölles av jordbrukaren för
att av honom själv användas för foderändamål eller så, att spannmålshandlaren
köpte även den eosinbehandlade varan för att sedan sälja den
som foder. I båda fallen behölle köpmannen beviset för att användas
vid blivande leverans till kvarn. Dä all brödspannmål ej nådde kvarnarna
före inlösningstklen utan till en del inlöstes av Svenska spannmålsföreningen,
torde även vid lagring för blivande inlösen (i allmänna lagerhus
eller lius andra antagna lagerkällare) bevis örn eosinbehandling
böra krävas. På detta sätt bleve kontrollen helt förlagd till kvarnarna och
vissa lagerkällare, vilka hade att redovisa dylika bevis i förhållande till
inköpt respektive lagrad vara. — Skulle detta föreningens förslag icke
anses kunna läggas till grund för regleringen, förordade föreningen det
av herr Andersson reservationsvis framförda förslaget örn en importreglering
utan upptagande av införselavgift. En importavgift a majs
in. fl. fodermedel torde för jordbrukare, som icke själva producerade fodersäd
i nämnvärd omfattning, vålla betydande olägenheter. Uppmärksammas
borde även, att upptagandet av dessa avgifter med all sannolikhet
medförde den konsekvensen, att de animaliska tullarna, speciellt äggoch
fläsktullarna, måste höjas eller andra importrestriktioner vidtagas.
Skedde en importreglering enligt spannmålsnämndens förslag, hemställde
56 Kungl. Martts proposition nr 257.
föreningen, att bestämmandet av och överinseendet å kontrollen över
denaturering av svensk brödsäd måtte ankomma på spannmålsnämnden
och ej på generaltullstyrelsen.
Malmöhus läns småbrukareförbund har ansett obestridligt,
att överskottet av brödspannmål huvudsakligen vore att tillskriva
arealökningar hos de stora jordbruken. Den enklaste och naturligaste
vägen till balans i brödsädsproduktionen vore enligt förbundets mening
arealbegränsning. Såsom lämplig norm för tillåten brödsädsodling borde
tagas arealerna 1928—1929. Kunde en sådan begränsning ej genomföras,
borde förbjudas veteodling å större areal än som motsvarade 25 procent
av odlarens åkerjord. — Förbundet avstyrker spannmålsnämndens förslag
örn höjning av foderpriserna med hänsyn till de verkningar, en dylik
åtgärd skulle medföra för de av svinuppfödning beroende mindre odlarna,
samt anför härvid:
Långt innan fläskpriset eventuellt hunnit följa foderpriset, skulle den
stora massan av dessa mindre jordbrukare hava blivit nödsakad att minska
sin svinuppfödning till ett minimum. En genom höjda foderpriser
framtvingad reducering av svinbesättningarna hos de jordbrukare, som
bodde på de sämre jordarna och icke odlade vete och sockerbetor utan
alltid varit hänvisade till att bygga sitt livsuppehälle på animalisk produktion,
kunde få katastrofala följder för denna kategori. Det överväldigande
flertalet av dessa jordbrukare hade icke tillräcklig ekonomisk
ryggrad för att kunna invänta en problematisk höjning av svinpriset.
För de större jordbrukarna läge det till på ett annat sätt. De hade i
stor omfattning redan nu fyllt sitt behov av majs och tysk havre för ett
år framåt. De större jordbrukarna bleve alltså icke tvingade att reducera
sin svinuppfödning, vilken i många fall skedde industrimässigt. —
Örn mot alla vägande invändningar en beskattning av importerad fodersäd,
majs o. dyl., skulle anses ofrånkomlig, ville förbundet på det bestämdaste
framhålla nödvändigheten air, att även de nu i landet liggande lagren
av dylik säd, var helst de än funnes, bleve beskattade, dock så att
högst 1,000 kilogram bleve skattefria.
Svenska ägghandelsförbundet har ansett nödvändigt, att,
örn de föreslagna åtgärderna genomfördes, anordningar samtidigt vidtoges
för äggproduktionens stödjande. Förbundet anför i huvudsak följande.
Samtliga de föreslagna åtgärderna berörde på det närmaste äggproduktionens
ekonomi, då resultatet bleve ett fördyrande av foderkostnaden,
vilken utgjorde den största posten på hönsskötselns utgiftssida. För
äggproducenter, som själva odlade fodersäd, betydde fördyringen av priset
på den hemmaodlade fodersäden ingen verklig inkomstminskning,
och produktionsfördyringen inskränkte sig för dessa äggproducenter till
3.7 öre per kilogram. Men även denna ökning av produktionskostnaderna vore
avsevärd och genom att fodersäden uppnådde ett högre saluvärde bleve
äggproduktionens relativa gynnsamhet sämre, vilket kunde leda till att
mången jordbrukare minskade eller nedlade sin äggproduktion. För den
med inköpta fodermedel arbetande äggproduktionen måste foderkostnadsökningen
bliva ödeläggande. Denna äggproduktion bedreves av en
mängd småbrukare, jordbruksarbetare och hantverkare, och med miva
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
rande minskning i många familjers förvärvsmöjligheter spelade denna
äggproduktion en betydande roll. En minskning av äggproduktionen
skulle kunna vara till nytta, örn produktionen samtidigt utjämnades, så
att varken import- eller exportbehov förelåge, men en sådan utjämning
av produktionen kunde ej åstadkommas på kort tid och närmast kunde
den beräknas motverkas av en fördyring av köpfodermedlen. De av
spannmålsnämnden föreslagna åtgärderna vore endast acceptabla., örn de
inordnades i en planmässigt genomförd jordbrukshjälp, där skälig kompensation
gåves åt näringsgrenar, som genom ena eller andra åtgärden
bleve lidande. Endast under sådana förutsättningar kunde förbundet
tillstyrka åtgärderna i fråga och måste då understryka, att vad det i
samband härmed gällde att åstadkomma vore en prisförbättring, som
året runt höjde äggpriset med 10 öre. Därmed kompenserades dock endast
den försämring av produktionsvillkoren, som ett genomförande av
spannmålsnämndens förslag medförde. Dessutom hade äggproduktionen
att göra anspråk på, att statsmakterna infriade tidigare löften örn hjälp
åt äggproduktionen, vilken hjälp ansetts motiverad redan innan dessa
foderprisstegringar varit förutsedda.
Beträffande de föreslagna åtgärdernas detaljer ville förbundet framhålla,
att en inblandning av vete i fodersäd läte sig göra, men att råg
icke som hel säd vore användbar som hönsfoder. Huruvida eosinfärgning
kunde ha någon återverkan på gulans färg vore förbundet obekant,
men innan sådan färgning tillätes borde trygghet vinnas för att så icke
vore fallet. För tillverkning av torrfoderblandning åt värphöns ävensom
av kycklingfoder medförde inblandningsåtgärderna avsevärda svårigheter.
Sveriges fjäder f ä a v e 1 s f ö r e n i n g har ytterligare utvecklat
de av svenska ägghandelsförbundet framförda synpunkterna:
Den svenska äggproduktionen vore för närvarande vid det stora flertalet
av landets hönsbesättningar icke räntabel. Produktionskostnadsberäkning,
utförd för en besättning på 100 värphöns med en rnedelvärpning
av 130 ägg per år, en medeläggvikt av 57 gram och hönsens
medelvikt 1.5 kilogram, hade givit som resultat 1 krona 5 öre per kilogram.
Det medelpris, som utbetalades år 1932 till äggproducenterna hade
varit 96 öre per kilogram enligt lantbrukssällskapets notering, och örn
den efterbetalning, som de flesta äggföreningar utbetalade, lillades, läge
det av producenterna nämnda år utvunna priset vid cirka 1 krona per
kilogram. Det av äggproducenterna utvunna medeläggspriset för år
1933 utgjorde 87 öre. Till stor del utgjordes hönsodlarna av småbrukare,
lägenhetsägare, lant- och industriarbetare m. fl., och för många av dem
iiade äggproduktionen utgjort det ekonomiska stöd, med vars hjälp de
kunnat nödtorftigt reda sig. För dessa befolkningsgrupper tedde sig situationen
för närvarande allt annat än ljus, då äggpriset tenderade att
sjunka allt mera och foderpriserna genom den statliga jordbrukshjälpen
bringades att stiga. För att äggproduktiouen skulle Eli räntabel, måste
medeläggpriset stiga med minst 20 öre per kilogram. Med anledning av
en så relativt blygsam stegring av medelpriset på ägg behövde man
knappast befara, att äggkonsumtionen nvtoge. — 1 och med införandet av
kraftfoderskatten föregående år ökades foderkostnaderna för fjäderfäskötseln
ganska avsevärt. Hur stor ifrågavarande utgiftsökning i verkligheten
vore torde vara svårt att beräkna, då inga säkra uppgifter förelåge
beträffande hönsens oljekaksförbrukning, men enligt utförda beräk
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ningar torde de årliga foderkostnaderna för äggproduktion och kycklinguppfödning
härigenom ha ökats med minst 400,000 kronor och sannolikt
mera. De av spannmålsnämnden föreslagna åtgärderna för säkrandet av
avsättningen av överskottet på brödsädsspannmål komme att i mycket
hög grad drabba äggproduktionen. Importförbudet å havre, kli och
majs, som nu trätt i kraft, hade i och för sig redan åstadkommit en prisstegring
på ifrågavarande fodermedel med cirka 1 krona 50 öre—2 kronor
per 100 kilogram. Bifölles spannmålsnämndens förslag örn accis å
kli, betydde detta, att ytterligare 30—40 procent av hönsens mjölkraftfoder
bleve accisbelagt och sålunda utsatt för en väsentlig fördyring.
Spannmålsnämndens förslag avsåge vidare att åstadkomma en förhöjning
av fodersädspriset. Utom i form av mjölfoder användes såsom
kamfoder till hönsen vete, havre och majs. Vete, som vore ett relativt
dyrt foder, användes huvudsakligast vid utfodring av kycklingar och
ungdjur men torde även användas i avsevärda kvantiteter till värphöns.
Majsen vore behövlig för att på vintern få en lämplig färg på gulan.
Kvalitetsfordringarna på exportmarknaden hade alltmera skärpts och
de anmärkningar, som gjorts på svenska exportäggens kvalitet, hade till
en del påtalat det förhållandet, att de svenska äggen under vintern i allmänhet
haft för svag färg på gulan. I de icke spannmålsodlande distrikten
i vårt land hade majsen hittills haft särskilt stor användning som
hönsfoder. Kärnfodret inginge i hönsens foder till 50 å 60 procent, och
den föreslagna höjningen av fodersädspriset komme därför att i hög grad
fördyra produktionskostnaderna vid äggproduktionen. Det borde i detta
sammanhang icke heller förbises att, då majsen bleve ersatt med inhemsk
foderspannmål, priset även å denna i väsentlig mån stegrades, vilket
drabbade alla äggproducenter.
Det torde icke kunna anses rimligt, att äggproduktionen utan kompensation
belastades med så stora produktionskostnadsökningar, som spannmålsnämndens
förslag syntes medföra. Åtgärder för stödjande av äggpriset,
importreglering m. m. bleve därför ofrånkomliga, örn icke landets
äggproduktion skulle fullständigt lamslås. Ett stödjande av äggpriset
kunde tänkas ske genom att underlätta och stödja exporten för
att avlasta hemmamarknaden. Genom att med exportbidrag utjämna
spänningen mellan hemmamarknadspriset och exportpriset skulle exporten
kunna uppehållas även i de fall, då priset på hemmamarknaden
vore högre än världsmarknadspriset. Prisbildningen på hemmamarknaden
kunde på så sätt frigöras från världsmarknadsprisets inverkan
och genom reglering av exportens storlek kunde äggpriset hållas så högt.
att kompensation för ifrågavarande ökning av produktionskostnaderna
erhölles. Produktionens storlek varierade avsevärt under olika månader
och därmed också behovet av att avlasta marknaden. Exportöverskottet
vöre i allmänhet ganska stort under månaderna april, maj, juni och
juli, oell på grund av det låga äggpriset imder nämnda månader behövde
då exporten stödjas kraftigare än under övriga delen av året. För att
åstadkomma den erforderliga höjning av medeläggpriset till 1 krona 10
öre—1 krona 15 öre per kilogram behövdes ett exportbidrag av 20 öre per
kilogram ägg under månaderna januari, februari, mars, augusti, september,
oktober, november och december. Under månaderna april. maj. juni
och juli borde utgå ett exportbidrag på 25 öre per kilogram ägg. Kostnaderna
för exportbidragen — vilka, beräknade efter angivna grunder,
skulle hava upplupit till under år 1932 953,685 kronor 95 öre och under
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
1933 626,758 kronor 40 öre — borde enligt föreningens mening bestridas
med accismedel.
Örn genom prisstödjaude åtgärder det svenska äggpriset frigjordes
från världsmarknadspriset, måste äggimporten regleras för att icke omintetgöra
de prisstödjande åtgärderna. En sådan importreglering borde
uppdragas åt lämpligt organ exempelvis svenska äggbandelsförbundet
och Sveriges fjäderfäavelsförening förstärkt med någon representant för
konsumenterna. Faran av för högt äggpris reglerades automatiskt av
konsumtionen, som avtoge, örn äggpriset stege på ett onormalt sätt. En
dylik importreglering vore betydelsefull även av den anledningen, att den
icke ovanliga importen i spekulationssyfte härigenom kunde förhindras.
I samband med frågan örn importreglering förtjänade de s. k. kinesäggen
uppmärksamhet. Från Kina importerades nämligen årligen ganska
stora kvantiteter ägg utan skal, frusna i plåtdunkar eller i pulverform.
Importen av frusna ägg och äggpulver hade år 1932 uppgått till 384,843
kilogram, varav något mera än hälften äggpulver. Åtminstone importen
av frusna ägg borde undvikas, då dessa otvivelaktigt försvårade avsättningen
av de s. k. bageriäggen.
Genom konservering och kylhuslagring av äggen, då de vore som billigast,
och försäljningen av dessa ägg under vinterhalvåret, då priserna
vore högre och tillgången mindre, kunde man bidraga till att avlasta
marknaden under våren och sommaren och samtidigt öka tillgången på
ägg under hösten och på så sätt göra en import obehövlig. De källarelokaler
för konservering och de kylliusutrymmen, som funnes tillgängliga,
hade, bland annat beroende på bristande kapitaltillgång, enligt uppgift
under senare år icke fullt utnyttjats, trots att både konservering och kylhuslagring
varit en ganska lönande affär. Genomfördes förslaget örn
exportbidrag såsom stöd åt äggpriset, torde det ligga i statens intresse,
att äggexporten icke bleve större än nödvändigt, och därför borde en avlastning
av marknaden genom en utvidgad konservering och kylhuslagring
av statsmakterna understödjas genom att billig kredit ställdes till
förfogande mot säkerhet i ägglager. Den nämnda krediten kunde lämpligen
ordnas genom uppläggandet av en fond i likhet med spannmålslånefonden.
Härför erfordrades ett belopp av förslagsvis 1,500,000 kronor,
då en kvantitet av cirka 2,000,000 kilogram lämpligen torde böra
lagras genom kylning eller konservering.
Anförda förslag till stödjande av äggpriset kunde få avsedd verkan endast
under förutsättning att äggexporten kumle försiggå obehindrat oell
i tillräcklig utsträckning. Med kännedom örn de ovissa förhållanden, som
för närvarande vore rådande på dea utländska marknaden, och som snart
nog kunde utveckla sig därhän att exporten bleve starkt beskuren, kunde
ytterligare åtgärder för hemmamarknadens stödjande bliva nödvändiga.
Sådana åtgärder vore bland annat: 1) kvalitetsförbättrande åtgärder,
2) fortsatt propaganda för ökad konsumtion inom landet och 3)
direkt prisreglerande åtgärder på hemmamarknaden genom statens
medverkan. Vid fastställandet av bestämmelser för accismedlens användning
borde därför hänsyn tagas till att situationen på äggmarknaden
kunde utveckla sig i antydd riktning, varvid medel för ytterligare
åtgärder bleve erforderliga.
Då det av spannmålsnämnden föreslagna inblandningsförfarandet vid
import av majs, kli och havre ur många synpunkter vöre högst olämpligt
för framställande av hönsfoder, borde möjlighet att erhålla licens
därifrån hållas öppen.
60
Kungl. Maj.-ts proposition nr 257.
Vidkommande den budgettekniska sidan av den föreslagna importregleringen
Ilar statskontoret uttalat, att medel, som inflöte genom
uttagande av införselavgift, borde upptagas å riksstatens inkomstsida,
förslagsvis under rubriken »Tullar och aeciser», för att till liela sitt beräknade
belopp såsom förslagsanslag avföras å samina stats utgiftssida
under nionde huvudtiteln. Hela det medelstillflöde, som sålunda skulle
komma att tillföras sagda anslag, borde sedan överföras till en av statskontoret
omkänderhavd fond, som i män av tillgång skulle tillhandahålla
de för spannmålsregleringens avveckling erforderliga medlen.
Eiksräkenskapsverket har rörande förslaget ur budgetteknisk
synpunkt anfört följande.
Det finge antagas, att spannmålsnämnden åsyftat, att skatten å kli
skulle ingå på budgeten, på samma sätt som fallet vore med skatten å
oljekakor m. m. Då införselavgiften å havre och majs samt vissa andra
fodermedel skulle uppbäras genom tullverket, borde jämväl denna avgift
redovisas över riksstaten, vilket även borde bliva fallet med en
eventuell avgift å förmalt vete. Därest nu nämnda inkomster disponerades
på sätt spannmålsnämnden förutsatt, skulle en ytterligare utvidgning
av det ur budgetteknisk synpunkt otillfredsställande systemet med
specialbudgeter komma till stånd. Härifrån måste rilrsräkenskapsverket
bestämt avråda, särskilt ur budgetredovisningssynpunkt. Det
enklaste förfarandet vore, att man upptoge de utgiftsanslag, varom här
vore fråga, såsom fullt fristående från inkomsttitlarna, även örn anslagen
avmättes efter vad som beräknades inflyta å respektive inkomsttitlar.
Uppkommande överskott och brister å såväl inkomsttitlar som utgiftsanslag
finge då regleras över kassafonden. Därest, trots betänkligheterna
mot specialbudgetssystemet, det i allt fall skulle befinnas önskvärt
att reservera vissa inkomster för bestämda utgifter, syntes det vara
att förorda, att ifrågavarande inkomsttitlar i största möjliga utsträckning
inordnades i en gemensam specialbudget, iipptagande allenast ett
utgiftsanslag, över vilket inkomsterna tillfördes en och samma diversemedelsfond.
Därvid skulle Kungl. Maj.-t lämpligen förbehållas rätt att
inom vissa gränser disponera fondmedlen för av riksdagen angivna särskilda
ändamål.
Spannmålsnämndens förslag angående tillhandahållande av förlagskapital
åt Svenska spannmålsföreningen har föranlett följande uttalanden.
Statskontoret: Att, på sätt av spannmålsnämnden föreslagits,
ställa statsobligationer till förfogande för belåning i riksbanken innebure
i själva verket — då all anledning förelåge att förvänta, att krediten
komme att tagas i anspråk — att statens upplåning på längre eller
kortare sikt ökades med ett belopp, högst motsvarande den sammanlagda
krediten, utan att denna upplåning skulle komma till synes i riksstaten
eller i riksgäldskontorets redovisning av statsskulden. Särskilt
i betraktande av det ansenliga medelsbelopp, varom här vöre fråga, torde
ett sådant förfaringssätt knappast kunna anses lämpligt och med sunda
budgetprinciper förenligt. Det förevarande kreditbeloppet borde, enligt
statskontorets mening, i stället uppföras såsom anslag å riksstaten
bland utgifter för kapitalökning, förslagsvis — i anslutning till vad som
61
Kunni. Majds proposition nr 257.
skedde å tilläggsstaten för år 1918 med rörelsekapital för statens kristidskommissioner
— under en särskild rubrik »Rörelsekapital för spaunmålsregleringen».
De erforderliga rörelsekapitalmedlen syntes därefter
böra i mån av behov tillhandahållas spannmålsföreningen direkt av riksgäldskontoret
mot eu ränta, som antingen ungefärligen motsvarade den
staten vid varje tillfälle själv finge betala å sin upplåning eller ock från
början bestämdes att utgå efter viss fastställd procent, förslagsvis 4 %
procent. Hinder syntes ej böra möta att anvisa det för ifrågavarande
kredit avsedda kapitalökningsanslaget att i sin helhet utgå av lånemedel.
Detta borde emellertid förutsätta, att för den del av krediten, som
komme att åtgå för gäldande av blivande verklig förlust å spannmålsföreningens
verksamhet, täckning anskaffades genom särskilda medel eller
eljest genom anslag ä skattebudgeten. Att åtgärder i sådant syfte
vidtoges ju förr dess hellre, vore så mycket angelägnare som förlusten,
enligt vad av spannmålsnämndens utlåtande framginge, säkerligen komme
att bliva mycket betydande.
P u 11 m ä k t i g e i riksbanken: Enligt av Svenska spannmålsföreningen
lämnade uppgifter utgjorde föreningens kapitalbehov den 1 januari
1934 cirka 5,100,000 kronor. Detta beräknades undergå endast smärre
förändringar under tiden januari—maj 1934. Under juni månad beräknades
kapitalbehovet komma att ökas med ytterligare cirka 22,200,000 kronor, under
juli med cirka 23,000,000 kronor och under augusti med cirka 23,900,000
kronor. Vid utgången av september torde detsamma hava minskats med
cirka 8,350.000 kronor och under oktober månad med cirka 370,000 kronor.
De följande månaderna inflöte netto något större belopp än det sistnämnda.
Under förutsättning att 1934 års skörd icke komme i marknaden synnerligen
tidigt och icke bleve alltför stor, vore det tänkbart, att avbetalningarna under
oktober och november månader kunde ökas med 5 å 10 miljoner kronor.
Ultimo maj 1935 beräknade föreningen kapitalbehovet utgöra cirka
61,000,000 kronor. Vid förestående beräkningar av kapitalbehovet hade
hänsyn icke tagits till de medel, som kunde inflyta på grund av införande
av införselavgift å vissa fodermedel.
De former för finansieringen, som nu ifrågasatts, vore belåniug av statsobligationer,
som ställts till förfogande av riksgäldskontoret, och försäljning
av skattkammarväxlar. I förstnämnda fall måste beräknas lägst
en ränta motsvarande riksbankens officiella diskonto, i det senare fallet
torde åtminstone tidvis en icke oväsenligt »lägre ränta kunna erhållas.
Försäljningen av skattkammarväxlar torde, såsom tidigare varit brukligt,
lämpligen böra ske genom riksbanken. Vid finansieringen av spannmålsföreningens
verksamhet torde till en början skillnad böra göras mellan
de belopp, som kunde anses motsvara statens förluster på verksamheten,
och sådana, som kunde beräknas efter hand återbetalas av spannmålsföreningen
med medel, som inflöte bland annat genom försäljning
av spannmålslagret. Såsom av förenämnda beräkningar framginge, torde
det för närvarande vara vanskligt att bedöma, huru stor den slutliga
förlusten på spannmålsföreningens verksamhet komme att bliva. Det
syntes dock sannolikt, att förlustbeloppet borde beräknas till över 50 miljoner
kronor. Enligt denna approximativa beräkning syntes ett belopp
motsvarande den kredit, som skulle erfordras för juni månad 1934, eller
omkring 22 miljoner kronor, kunna återbära.? genom försäljningen av
spannmål. Enligt fullmäktiges mening torde man därför lämpligen kunna
ordna finansieringen sålunda, att sistnämnda belopp, 22 miljoner kronor.
uppbringades genom försäljning av skattkammarväxlar. Dessas
62 Kungl. Majlis proposition nr 267.
förfallodagar borde fastställas av riksgäldskontoret, förslagsvis till de
tidpunkter, då kapitalbehovet kunde beräknas komma att minskas med
mera avsevärda belopp. De belopp, som erfordrades under juli oell
augusti månader, eller omkring 47 miljoner kronor jämte per den 1 juni
1934 beräknad förlust å verksamheten eller tillsammans omkring 52 miljoner
kronor, torde såsom antytts i stort sett komma att motsvara den
slutliga förlust, som statsverket sannolikt komme att få vidkännas på
inlösen av 1932 och 1933 års skördar. Denna utgift vore enligt fullmäktiges
mening icke av den beskaffenhet, att medel för densamma borde
anskaffas genom upplåning. Örn det emellertid av statsfinansiella
skäl icke visade sig möjligt att omedelbart belasta budgeten med nämnda
förlust, syntes en viss tid, helst så kort som möjlig, böra fastställas,
under vilken densamma skulle ersättas. Skulle det anses, att förlusten
icke redan under nästkommande budgetår borde täckas med skattemedel,
torde det erforderliga beloppet böra anskaffas genom försäljning av slcattkammarväxlar,
förfallande till betalning senast vid de tidpunkter, då beloppet
komme att helt eller delvis täckas med skattemedel.
Fullmäktige i riksgäldskontoret: Vid avgivande av
spannmålsnämndens förslag, som torde bygga på, att det förordade finansieringssättet
i viss omfattning medgivits beträffande jordbrukskasserörelsen,
hade spannmålsnämnden tydligen ej uppmärksammat, att
riksbanken i enlighet med sina vanliga utlåningsnormer belånat de till
Svenska jordbrukskreditkassan för sådant ändamål utlämnade 4 procent
statsränteobligationerna endast till ett belopp, motsvarande 80 procent av
deras nominella belopp. Därest Svenska spannmålsföreningen på angivet
sätt skulle beredas ett förlagskapital av 70 miljoner kronor, skulle .salunda
erfordras tillhandahållande av 4 procent statsränteobligationer till
en fjärdedel högre belopp, d. v. s. 87.5 miljoner kronor. Det erforderliga
obligationsbeloppet bleve ändå större, i händelse, såsom nu närmast läge
till hands, riksgäldskontoret skulle tillhandahålla 3 % procent obligationer,
vilka av riksbanken belånades endast intill 70 procent av nominella
beloppet. Ifrågavarande finansieringsmetod hade fullmäktige, oaktat
vissa principiella betänkligheter, ej velat motsätta sig beträffande jordbrukskasserörelsen,
där det endast gällt relativt små belopp, men när det
nu vore fråga örn tillämpandet av berörda metod i sådan omfattning,
som spannmålsnämnden föreslagit, växte betänkligheterna så i styrka,
att fullmäktige ej ansåge sig kunna biträda det föreliggande förslaget.
Anvisande av förlagskapital till spannmålsföreningen förutsatte en statsupplåning,
vare sig kredit lämnades av riksbanken mot hypotek av statsobligationer
eller erforderligt belopp direkt utbetalades av riksgäldskontoret.
Skillnaden vore, att vid det förra alternativet förlagsbeloppet ej
komme att redovisas bland statens skulder. Svenska statens goda kredit
såväl inom som utom landet hade i viss mån baserats på det öppna
och fullständiga sätt, varpå riksgäldskontoret redovisat statsskulden.
Det syntes vara av största vikt, att en klar och överskådlig redovisning
allt fortfarande lämnades över statens upplåning. Men detta mål uppnåddes
icke, örn en del av upplåningen ginge genom riksbanken och ej
inrymdes i det av riksgäldskontoret redovisade skuldbeloppet. De icke
räntedragande statsobligationer, som av riksgäldskontoret tillhandahållits
såsom underlag för viss kredit till jordbrukskasserörelsen, redovisades
nämligen ej såsom verklig skuld utan hade likställts med de förbindelser.
som riksgäldskontoret i enlighet med riksdagens beslut såsom
grundfond tillhandahållit Sveriges allmänna hypoteksbank, Konunga
-
63
Kunni. Maj:ts proposition nr 257.
riket Sveriges stadshypotekskassa nied flera av staten understödda penninginstitut.
Berörda förbindelser fördes av riksgäldskontoret inom linjen
och betraktades icke såsom verklig statsskuld. De i och för belåning
utlämnade statsobligationerna medförde visserligen ej direkt någon
räntebetalning, men belåningen innebure dock, att de under vissa förutsättningar
kunde utnyttjas av långivaren, i vilket fall de omedelbart löpte
med ränta. Man hade här en mellanform mellan verklig statsskuld och
omtalade förbindelser, vilken försvårade överskådligheten över statsskulden.
Ur olika synpunkter vore det för den skild enligt fullmäktiges mening
riktigare, att, för den händelse det ifrågasatta förlagskapitalet
skulle tillhandahållas spannmålsföreniugen, riksgäldskontoret direkt utlämnade
beloppet till föreningen i mån av behov mot samma ränta, som
riksgäldskontoret självt finge betala. Den del av det erforderliga förlagskapitalet,
som beräknades efter hand flyta tillbaka i den mån försäljning
skedde av inköpt brödsäd, borde riksgäldskontoret lämpligen anskaffa
genom upplåning på kortare tid att återgäldas så snart försäljningsmedel
bleve för ändamålet disponibla.
Vidkommande frågan örn sättet för täckande av förlusterna å spannmålsregleringen
hava följande synpunkter kommit till uttryck.
Statskontoret har ansett det böra tagas under fortsatt övervägande,
örn icke medel skulle kunna uppbringas även annorledes än genom
gottgörelse och införselavgifter. Spannmålsnämnden hade enligt statskontorets
mening icke haft tillräckliga skäl för sitt övergivande av tanken
på en veteavgift eller en avgift å brödsädesarealen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört: Såväl de
redan uppkomna som de blivande förlusterna å spannmålsregleringen
borde givetvis täckas med andra statsinkomster än lånemedel. Fullmäktige
framhölle önskvärdheten av, att Kungl. Majit ville i samband med
föreläggande för riksdagen av förslag örn fortsatt spannmålsreglering,
därest Kungl. Majit skulle anse en sådan nödvändig, meddela en beräkning
över hittillsvarande och väntade förluster genom regleringen samt framlägga
en plan för dessa förlusters ersättande snarast möjligt medelst anslag
av skattemedel å riksstaterna för de kommande budgetåren. Därest riksdagen
skulle fastställa en dylik amorteringsplan, torde riksgäldskontoret
lämpligen kunna upplåna de medel, som motsvarade den beräknade förlusten
å spannmålsregleringen, genom att placera skuldförbindelser, avsedda
att successivt inlösas medelst de å riksstaterna anvisade amorteringsbeloppen.
Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anslutit sig til)
spannmålsnämndens förslag, att förlusterna, i den mån ej inflytande gottgörelsemedel
och andra införselavgifter därtill försloge eller toges i anspråk,
borde bäras av staten.
Lantbruksstyreisen har — under förmälan att de skäl, vilka andragits
mot upptagande av en veteavgift, knappast vora bärande — vidare
anfört:
Ur jordbrukets synpunkt borde några mera allvarliga erinringar mot
en veteavgift knappast med fog kunna framställas. Behovet att uttaga
avgiften ifråga förorsakades av rika brödsädesskördar, som i och för sig
tillfört jordbruket betydande inkomster. Härtill komme, att, örn dessa
64
Kungl. Maurts proposition nr 257.
avgifter, såsom lantbruksstyrelsen förutsatte, sammankopplades med ett
planmässigt ordnande av liela stödaktionen, därmed följde ett förhöjt
värde på foderskörden. Detta värde torde vara av så betydande storleksordning,
att avgiften ifråga för jordbruket i dess helhet knappast kunde
anses såsom en oskälig börda. Lantbruksstyrelsen förbisåge härvid icke,
att ifrågavarande avgift för vissa jordbrukare, som i särskilt hög grad
minskat foderproduktionen för brödsädsproduktionen kunde verka mer
betungande än som svarade mot de fördelar, det ifrågasatta stödet åt foderproduktionen
kunde medföra. Dessa jordbrukare hade emellertid dragit
så mycket större fördel av de båda senaste årens rika brödsädesskördar.
Av icke ringa betydelse syntes jämväl det förhållandet vara, att avgifter
av detta slag, vilka inom vissa av riksdagen bestämda gränser syntes
böra fastställas av Kungl. Majit, lättare än inlösningspriset kunde anpassas
efter det verkliga behovet, det ville säga nied hänsyn till föreliggande
skörderesultat och produktionsöverskott. Skulle brödsädesskörden
under de närmaste åren komma att giva dåligt resultat särskilt i kvalitativt
hänseende, bomme tydligen överskottet av kvarnduglig brödsäd att
undergå starka förändringar och därmed också behovet av att uttaga avgiften
ifråga att minskas. I varje fall syntes det allmänna nu icke gärna
kunna underlåta att söka på lämpligt sätt säkerställa sig mot den under
vissa förutsättningar överhängande risken att till följd av ytterligare anhopning
av väldiga, icke för vanligt ändamål säljbara lager av brödsäd
ådraga sig mycket kännbara förluster.
Fullt planmässigt och önskvärt vore givetvis, att avgiften kunde åsättas
all i marknaden förd brödsäd eller brödsäd, som av producent försåldes
i form av mjöl. Stora svårigheter mötte dock för uttagande av sådan avgift
å råg, som i stor utsträckning användes sammalen och vars förmälning
kunde ske med utnyttjande av jämförelsevis enkla kvarnanordningar.
Veteförmalningen skedde däremot så gott som uteslutande på
kvarnar, som vore försedda med fullständiga kvarnverk. Lantbruksstyrelsen
ansåge därför tanken på avgift böra begränsas till vete. Avgiftsplikten
skulle endast åvila vete, som förmaldes till avsalu. Skyldigheten
att erlägga avgiften syntes, utom i fråga örn sådant vete, som uppköptes
genom de organ, vilka handhade regleringsåtgärderna, böra åligga
vederbörande kvarnars innehavare för vete, som mottagits till förmälning
för avsalu, samt vederbörande producent för allt av honom eventuellt försålt
vetemjöl, omräknat till vete. För vete, som inköpts genom nyssnämnda
organ, torde skyldigheten att uppbära och redovisa avgifterna böra
åligga samma organ. Antalet jordbrukare, som saluförde vetemjöl, torde
för närvarande vara ytterst obetydligt. Föga antagligt vore, att deras antal
skulle väsentligt ökas, örn saluförande av mjöl förbundes med avgiftsplikt
och därmed följande deklarationsplikt. Antalet avgiftspliktiga kvarnar
torde enligt uppgift uppgå till cirka 3,000. Till jämförelse kunde anföras,
att skyldighet att erlägga mjölkavgift för närvarande åvilade cirka
2,000 mejerier och mjölkhandlare samt cirka 25,000 enskilda mjölkproducenter.
Avgiftsskyldigheten syntes, såsom skedde i fråga örn mjölkproduktionen,
böra grunda sig på självdeklaration. De med kontrollåtgärder
över veteavgiftens riktiga erläggande förenade vanskligheterna syntes
hava överskattats av spannmålsnämnden och torde enligt styrelsens förmenande
knappast vara svårare att genomföra än motsvarande anordningar
i fråga örn mjölkavgiften. Lokala ortsombud funnes för närvarande
tillsatta för att biträda vid kontrollen över att mjölkavgiften behörigen
utgjordes av avgiftsskyldiga jordbrukare. Åt dessa ortsombud syntes
Kungl. Maj:ts proposition nr 257. 65
även kunna uppdragas att medverka vid kontroll över veteavgiftens utgörande.
En veteavgift syntes lantbruksstyrelsen endast under vissa förutsättningar
kunna tänkas satt så hög som till 2 kronor för 100 kilogram vete.
Skulle en avgift behöva uttagas med hela detta belopp, vilket skulle ifrågakomma
endast vid särskilt gynnsam skörd, torde uppbörden härav kunna
beräknas stiga till ett belopp av cirka 8 miljoner kronor årligen. Spannmålsnämnden
förutsatte, att det beräknade brödsädsöverskottet skulle avvecklas
under en tid av 2 Va år. Därest den med undanskaffandet av detta
överskott förenade konstnaden skulle anses böra i största möjliga grad
täckas utan anlitande av direkta statsmedel, syntes skäl kunna föreligga
för att staten visserligen förskotterade medlen, men att den del av dessa,
som ansåges böra uttagas genom ifrågavarande avgifter, finge amorteras
under en viss längre tidrymd. På så sätt skulle själva avgiften kunna
väsentligen sänkas och avsett mål dock helt eller åtminstone till stor del
vinnas. Vid bedömande av skäligheten utav den sålunda ifrågasatta avgiften
syntes även böra beaktas, att en avsevärd förhöjning avsetts komma
till stånd för fodersäd och en motsvarande förhöjning jämväl för andra
foderskördar. För jämviktens bibehållande inom jordbruksproduktionen
syntes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en tillfällig nedsättning av
inlösningspriset för råg icke borde företagas, så att nettopriserna å vete
och råg bibehölles i skäligt förhållande till varandra.
Det syntes icke uteslutet antaga, att med anlitande på anfört sätt av
veteavgift samt andelar i fodermedelsavgifterna under den tid, överskottet
vore avsett att undanskaffas, ett belopp av cirka 30 miljoner kronor
skulle kunna ställas till förfogande. I motsvarande grad skulle också
statens direkta tillskott kunna minskas. Täckande av nämnda tillskott
genom anvisande av direkta statsmedel stöde visserligen i strid mot lantbruksstyrelsens
principiella mening, men då det här gällde att råda hot
på olägenheter, som måste anses vara förorsakade av mindre tillfredsställande
planläggning av stödåtgärderna till jordbrukets främjande, syntes
sådana särskilda förhållanden föreligga, att statsmedels användande för
ändamålet torde kunna anses försvarligt särskilt i fråga örn redan uppkomna
förluster.
Även i andra yttranden har veteavgiften funnit förespråkare. Sålunda
har kontrollstyrelsen, trots vissa betänkligheter, närmast ansluti t
sig till lantbruksstyrelsen uppfattning. Kontrollstyrelsen anför följande.
Införande av en veteavgift komine att ske med uppgivande av de anspråk
på en tillfredsställande kontroll, som i vårt land i allmänhet plägat uppställas
i fråga örn erläggandet av tillverkningsavgifter till staten. Med
hänsyn härtill måste kontrollstyrclsen ur den allmänna skattekontrollens
synpunkt anföra starka betänkligheter mot införande av veteavgift. Å
andra sidan skulle genom anlitande av systemet nied veteavgift ernås den
ur principiella synpunkter riktiga ordningen i fråga örn bestridandet av
kostnaderna för spannmålsöverskottets undanskaffande, att dessa kostnader
väsentligen komine att uttagas från den näringsgren, som åtnjutit
fördelarna av spannmålsregleringen, och sålunda icke behöva bestridas av
allmänna statsmedel. Ur denna synpunkt och då veteavgiftens uttagande
vore avsedd att utgöra en allenast tillfällig anordning, syntes det av
spannmåIsnämnden avvisade förslaget vara förtjänt att tagas under förnyat
övervägande. Därest veteavgift ansåges böra införas, syntes anordBihang
till riksdagens protokoll 1934. I sami. Nr 5
66
Kungl. Majlis proposition nr 257.
ilandet av densamma kunna i huvudsak ske enligt det av spannmålsnämnden
angivna systemet. Såsom kontrollmyndighet borde sålunda fungera
spannmålsnämnden, som redan nu hade att utöva viss kontroll över rörelsen
vid kvarnarna. Kvarnarna skulle hava att inom viss tid efter varje
månads utgång avgiva deklaration över den till avsalu under månaden förmalda
spannmålen och samtidigt insända vidimerad avskrift av reversal,
utvisande att avgift blivit i riksbanken inbetald å statsverkets giroräkning
för statskontorets räkning. Deklarationen skulle därefter bliva föremål
för stickprovsvis skeende efterhandsgranskning genom spannmåjsnämndens
funktionärer. Antalet härför anlitade personer finge givetvis
betydligt utökas. För att så långt som möjligt nedbringa antalet av denna
personal torde måhända ett utnyttjande jämväl för nu ifrågavarande kontrollarbete
kunna äga rum av de personer, som för närvarande bade uppdrag
att utöva kontroll över mjölkavgifternas utgörande. För vinnande
av viss förenkling borde sådant vete, som jordbrukare för eget behov läte
förmala vid kvarn, undantagas från avgiften. Skulle mjöl, som härrörde
från dylikt vete, likväl av jordbrukaren försäljas, torde det för sådant
fall böra åligga denne att till spannmålsnämnden avgiva särskild
deklaration — förslagsvis för varje kvartal — över försäljningen samt enligt
av spannmålsnämnden angivna grunder inbetala avgift för motsvarande
myckenhet vete.
Jämväl riksräkenskapsverket, som förklarat sig vara i hög
grad betänksamt mot att täckande av förlusterna å spannmålsregleringen
skulle gå ut över skattedragarna i allmänhet, har ifrågasatt, huruvida
icke en veteavgift skulle kunna upptagas utan alltför stora svårigheter.
Riksräkenskapsverket har vidare framhållit, att i spannmålsnämndens utlåtande
icke förebringats några avgörande skäl för, att inkomsten av den
tilltänkta höjningen av skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl
ävensom av den föreslagna skatten å kli borde tillföras mjölkregleringen.
Enligt riksräkenskapsverkets förmenande borde jämväl dessa inkomster
kunna tagas i anspråk för täckande av förlusterna å spannmålsregleringen.
Malmöhus läns småbrukareförbund slutligen har anfört,
att, örn veteavgift eller arealavgift uttoges, jordbruk med högst 10 hektar
odlad jord borde befrias från avgiftsskyldighet, enär sådana jordbruk ej
bidragit till brödsädsöverskottet. Vidare har förbundet erinrat, att rågodlingen
icke borde lämnas fri från avgift, enär följden då skulle bliva,
att brukarna av vete- och sockerbetsjordarna överginge till rågodling.
Förutom i spannmålsnämndeus utlåtande och de däröver avgivna yttrandena
har frågan örn fortsatt spannmålsreglering behandlats i talrika
framställningar från jordbrukarsammanslutningar och andra intresserade.
Flertalet av berörda framställningar hava med anledning av remisser
varit tillgängliga för spannmålsnämnden under dess utredningsarbete.
Några synpunkter utöver dem, vilka framgå av den tidigare redogörelsen,
hava i stort sett ej kommit till uttryck.
Sedan yttrandena över spannmålsnämndens förslag avgivits, hava med
Svenska spannmålsföreningens styrelse upptagits förhandlingar örn för
-
67
Kungl. May.ts proposition nr 257.
langning av och ändringar i avtalet mellan staten och föreningen på
grundval av en inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria angående
fortsatt spannmålsreglering. I denna promemoria förutsattes, att
för utländsk havre, majs och jämförliga fodermedel skulle utgå en införselavgift
i huvudsaklig överensstämmelse med spannmålsnämndens förslag,
att utländsk havre och majs, som funnes i landet vid tiden för
ikraftträdandet av bestämmelserna örn dylik införselavgift, jämväl skulle
avgiftsbeläggas, att skatt skulle upptagas å kli, som infördes till riket,
samt å vetekli, som tillverkades inom riket för försäljning, att för svenskt
vete, som förmaldes inom landet till avsalu, skulle erläggas avgift i anslutning
till det av spannmålsnämnden övervägda förslaget härutinnan,
samt att avtalet mellan staten oell Svenska spannmålsföreningen skulle
förlängas på ett år och i samband därmed undergå dels de ändringar,
nämnden förordat, dels ock ytterligare den jämkningen, att inlösningspriset
sommaren 1935 skulle minskas med ett belopp, motsvarande nyssberörda
veteavgift. Vid omförmälda förhandlingar hava kvarnföretagens
representanter i spannmålsföreningens styrelse framfört betänkligheter
mot en veteavgift, vars utgörande vore beroende av huruvida vetet
förmaldes till försäljning, ävensom mot en tillverkningsskatt å kli, så
lagd, som i promemorian förutsattes. Vid sammanträde den 23 februari
1934 hava ifrågavarande kvarnrepresentanter emellertid förklarat sig
villiga att vid föreningssammanträde rösta för de i promemorian avsedda
ändringarna i avtalet och avtalets förlängning, under förutsättning dels att
tillverkningsskatt å vetekli utginge för allt inom landet förmalt vete, därvid
som kli skulle räknas 25 procent av den förmalda vetemängden, dels
ock att veteavgift uttoges antingen för allt svenskt vete, som förmaldes
inom landet, eller för allt sådant vete med undantag allenast enligt något
av följande alternativ, nämligen:
1. Befrielse från veteavgift finge åtnjutas för vete, som förmaldes mot
tull eller lön för förbrukning i odlarens eget hushåll eller därmed jämförlig
förbrukning, därvid högst 50 kilogram vete finge anses åtgå för
person och år.
2. Frihet från avgift finge åtnjutas för vete, som mot tull eller lön förmaldes
för förbrukning som nyss nämnts, till myckenhet motsvarande
högst 75 kilogram för person årligen, under villkor likväl att avgiften ej
bestämdes till högre belopp än 1 krona. I båda undantagsfallen förutsattes
tillika, att den, vilken ville bliva befriad från avgiftsplikt, lämnade
skriftlig försäkran på heder och samvete rörande de omständigheter, som
härutinnan vore av intresse. Medvetet oriktiga uppgifter skulle straffbeläggas.
Innan jag slutar denna redogörelse över spannmålsfrågans nuvarande
läge, vill jag erinra, att under behandlingen av nämnda fråga vid 1933 års
riksdag spörsmålet örn åtgärder för underlättande av avsättningen av
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
brödsädesskörden berördes, samt att därvid bland annat förutsattes, att
Kungl. Majit skulle äga föranstalta om utdelande av förmald spannmål till
nödlidande. I propositionen angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens
stödjande (nr 247) anförde jag sålunda i huvudsak följande.
Skulle det visa sig, att ett så betydande spannmålsöverskott funnes, att
svårigheter bomme att yppa sig med avseende å spannmålens tillfredsställande
lagring och skötsel, syntes det bliva nödvändigt, att undantag medgåves
från den bestämmelse i kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen,
enligt vilken föreningens försäljning av svensk brödspannmål
ej finge ske under marknadspris, därvid under månaderna juni
—augusti skulle såsom marknadspris anses inlösningspriset. Förhållandena
kunde även eljest tänkas bliva sådana, särskilt örn den nya skörden
bleve riklig och av hög kvalitet, att avsättningen av den gamla skörden
borde underlättas. Vilka åtgärder, som i angivna hänseenden borde vidtagas,
syntes få bero av omständigheterna. Förslag hade framkommit,
förutom örn export av viss spannmålsmängd, örn spannmålens försäljning
till foder eller dess utdelande efter förmälning till nödlidande. Det
torde, därest riksdagen intet hade att häremot erinra, få ankomma på
Kungl. Majit att, örn förhållandena skulle finnas därtill föranleda, lämna
tillstånd till åtgärder av den ari, varom här vore fråga.
Berörda anförande föranledde ej någon erinran från riksdagen.
Med stöd av vad sålunda förekommit har Kungl. Majit — efter därom
gjord framställning och sedan spannmålsnämnden i remissutlåtande i ärendet
hemställt, att Kungl. Majit måtte medgiva Svenska spannmålsföreningen
att i samråd med nämnden vidtaga åtgärder för att ställa till de
arbetslösas och nödlidandes i Norrland förfogande intill 10,000 säckar vetemjöl,
den 21 december 1933 anbefallt spannmålsnämnden att vidtaga åtgärder
för gratis utdelande av 10,000 deciton (säckar) vetemjöl till behövande
inom de fyra nordligaste länen med fördelning å de olika länsstyrelserna
i länen av följande kvantiteter: vartdera av Norrbottens och
Västerbottens län 2,400 deciton, Jämtlands län 1,800 deciton och Västernorrlands
län 3,400 deciton. Vid utdelningen skulle iakttagas, att länsstyrelsen,
med biträde i mån av behov av ortsorgan, fördelade mjölet på det
till lindrande av nöd lämpligaste sättet bland befolkningen, därvid skulle
tillses, att distributionskostnaderna i görligaste mån begränsades. Vidare
skulle spannmålsnämnden söka ernå överenskommelse med innehavare av
mjöllager i skilda orter inom berörda län, i syfte att mjölet kunde därifrån
omedelbart ställas till förfogande åt vederbörande länsstyrelse eller
den länsstyrelsen anvisade. Betalningen av det från mjöllagren levererade
mjölet förutsattes skola efter attest av spannmålsnämnden gäldas av
Svenska spannmålsföreningen, därvid Kungl. Majit för sin del godkände,
att kostnaderna bures av föreningen. Åt spannmålsnämnden uppdrogs att
. i ämnet meddela ytterligare erforderliga anvisningar.
Vidare har Kungl. Majit den 26 januari 1934, efter därom av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län m. fl. gjorda framställningar och sedan
spannmålsnämnden yttrat sig, meddelat beslut örn gratis utdelande av
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
4,000 deciton vetemjöl till behövande inom sagda län, därvid i fråga örn
ordnandet av mjölutdelningen meddelats enahanda bestämmelser som de
nyss angivna. Den 16 februari 1934 har liknande beslut fattats, avseende
utdelning av sammanlagt 2,530 deciton vetemjöl inom Blekinge och
Gotlands län.
Framhållas må, att spannmålsnämnden i remissyttrande uttalat, att
nämnden vore av den åsikten, att kostnaderna för mjölutdelningen borde
endast i begränsad omfattning drabba Svenska spannmålsföreningen, vars
ekonomiska ställning vore brydsam. I dylikt syfte och då föreningen
vore i det läge, att den måste till fodersäd försälja avsevärda mängder
spannmål, vilka med hänsyn till av spannmålsnämnden framlagda förslag
torde få anses hava ett fodervärde av omkring 13 kronor för 100
kilogram, ifrågasatte nämnden, att de mot fodervärdet svarande kostnaderna
borde gäldas av andra medel än dem, över vilka föreningen förfogade,
samt allenast de däröver liggande kostnaderna stanna å föreningen.
Slutligen må i detta sammanhang erinras, att Kungl. Maj:t genom beslut
den 1 och den 23 februari 1934 medgivit, att Svenska spannmålsföreningen
finge till foder försälja dels kvarvarande lager av vete och råg
av 1932 års skörd dels ock därutöver högst 30,000 ton brödsäd, allt med
iakttagande av de särskilda bestämmelser, som kunde av spannmålsnämnden
föreskrivas i syfte att förebygga spannmålens användande till
annat än foder.
Mjölkregleringen.
De första bestämmelser, vilka meddelats angående prisreglerande åtgärder
på mejerihanteringens område, innefattades i förordningen den 30
juni 1932 (nr 325) örn upptagande av vissa avgifter för åstadkommande av
förbättrad organisation vid avsättningen av mjölk och mejeriprodukter,
vilken förordning enligt kungörelse den 16 september 1932 (nr 419) trädde i
kraft den 20 september 1932. Tillämpningsföreskrifter till förordningen
meddelades genom kungörelse den 16 september 1932 (nr 420). Ifrågavarande
avgifter, vilka skulle utgå å inom landet producerad mjölk och
grädde, skulle kunna upptagas dels inom hela riket (allmän avgift),
dels inom tillförselområdena till olika konsumtionsorter (lokal
avgift). Upptagande såväl av allmän som av lokal avgift förutsatte
förordnande av Kungl. Majit, vilket ej finge meddelas, med mindre
särskild framställning därom skett. Dylik framställning skulle göras av
mejerisammanslutning, representerande minst viss myckenhet av den totala
mjölkmängden inom riket eller, beträffande lokal avgift, inom vederbörande
tillförselområde, och framställningen måste vara biträdd av
visst antal medlemmar i sammanslutningen. Allmän avgift skulle utgå å
inom riket saluförd mjölk samt å. mjölk, som användes för beredande hos
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
mjölkproducenten av grädde, smör eller ost till avsalu. Lokal avgift skulle
utgå å sådan inom det ifrågavarande tillförselområdet saluförd mjölk och
grädde, som ej var avsedd för beredande av smör eller ost eller annan mejeriprodukt.
Uppbörd och förvaltning av avgiftsmedel skulle omhänderhavas
av den mejerisammanslutning, på vars framställning förordnande
örn avgiftens upptagande meddelats. Medel, vilka inflöto genom upptagande
av allmän avgift, skulle användas för åstadkommande av förbättrade
avsättningsförhållanden inom riket för mjölk och mejeriprodukter. De
lokala avgiftsmedlen skulle användas till utjämnande av skillnaden mellan
de priser, som producenterna inom tillförselområdet erhöllo för konsumtionsmjölk,
och de priser, som de erhöllo för mjölk, avsedd för beredande av
mejeriprodukter.
För handläggning av ärenden rörande mjölkregleringen tillsattes statens
mjölknämnd. Instruktion för nämnden utfärdades den 16 september
1932 (nr 421).
Efter framställning av Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. meddelade
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 14 oktober 1932 (nr 456) förordnande
örn upptagande av allmän mjölkavgift för tiden 1 november 1932—30
juni 1933. Avgiften fastställdes till O.i öre för kilogram mjölk inom Norrland
med undantag av landskapet Gästrikland samt till 0.2 öre för kilogram
inom riket i övrigt. Sedermera höjdes avgiften för tiden 1 februari—30
juni 1933 till dubbla beloppen (kungörelser 1933: 5 och 102). Avgiftsmedlen
skulle enligt av Kungl. Majit meddelade beslut huvudsakligen användas
till stödjande av det inhemska smörpriset genom utbetalande enligt vissa
grunder av pristillägg å exportsmör. Därjämte skulle emellertid av
medlen i fråga utgå bidrag för viss tillverkning av torrmjölk samt för viss
ur riket utförd grädde, ost och kondenserad mjölk.
Förordnanden örn upptagande av lokal mjölkavgift hava meddelats,
för tiden 1 februari—30 juni 1933 i fråga örn Stockholms tillförselområde
(kungörelse 1933: 9), för tiden 1 april—30 juni 1933 beträffande Tjustbygdens,
Kalmar läns södra, Blekinge läns och Skånes tillförselområden (kungörelser
1933: 89, 91, 93, 103 och 163) samt för tiden 1 maj— 30 juni 1933
med avseende å Värmlands mejeriförbunds och Norrbottens läns producentförenings
tillförselområden (kungörelser 1933:159 och 161). Avgiften
bestämdes för samtliga tillförselområden till 2 öre för kilogram mjölk
(kungörelser 1933:10, 90, 92, 94, 104, 160 och 162) men höjdes sederméra
för Stockholms tillförselområde för tiden från och med den 1 maj 1933 till
2.5 öre för kilogram (kungörelse 1933:164). Enligt föreskrifter, meddelade i
kungörelserna örn de lokala mjölkavgifternas upptagande, skulle medlen
användas till genomförande inom de olika tillförselområdena av viss prisutjämning
mellan konsumtionsmjölk och produktmjölk.
Efter beslut av 1933 års riksdag (prop. nr 258; R. skr. nr 367) har en omläggning
av anordningen med mjölkavgifter verkställts. Ändringen inne
bär i främsta rummet, att systemet med två särskilda avgifter utbytts mot
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ett system med allenast en avgift. Ue grundläggande bestämmelserna hava
meddelats i förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift,
vilken trätt i kraft den 1 juli 1933, och varigenom förordningen den 30
juni 1932 örn upptagande av vissa avgifter för åstadkommande av förbättrad
organisation vid avsättningen av mjölk och mejeriprodukter upphävts.
Enligt 1933 års förordning skall, där Kungl. Majit så förordnar, för åstadkommande
av förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter
upptagas viss avgift å mjölk och grädde (mjölkavgift). Förordnande
örn upptagande av dylik avgift får ej meddelas, med mindre
framställning därom blivit gjord av mejerisammanslutning, som representerar
minst 60 procent av den totala årliga invägda mjölkmängden vid rikets
samtliga mejerier enligt den senaste tillgängliga officiella mejeristatistiken
och denna framställning biträtts av minst 2/3 av sammanslutningens
medlemmar, företrädande sammanlagt minst 3/4 av den totala
årliga invägda mjölkmängden vid de till sammanslutningen anslutna mejerierna.
Avgiften kan utgöra för mjölk högst 3 öre för kilogram. För
grädde skall avgiften utgå med för varje kilogram mjölk, som åtgått för
gräddens beredande, det för mjölk fastställda avgiftsbeloppet. Avgiften
skan erläggas, då fråga är örn avgiftspliktig vara, som av mjölkproducent
levereras till mejeri eller mjölkhandlare, av den, som sålunda från mjölkproducenten
mottagit varan, samt beträffande annan avgiftspliktig vara
av mjölkproducenten. Kungl. Majit äger från avgiftsskyldighet medgiva
undantag, där så finnes skäligt med hänsyn till ringa produktion eller
andra förhållanden.
Genom kungörelse den 26 juni 1933 (nr 393) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen angående mjölkavgift hava givits bestämmelser angående,
bland annat, grunderna för avgiftens utgörande, ordningen för dess
fastställande, erläggande och indrivning samt kontrollen över avgiftens
utgörande och användning.
I kungörelse den 30 juni 1933 (nr 442) har beslut meddelats örn upptagande
av mjölkavgift dels för mjölk och grädde, som saluföras inom
riket under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934, dels ock för mjölk, som under
samma tid kommer till användning för beredande hos mjölkproducenten
av smör eller ost för avsalu, därest producenten för sådant ändamål av
egen produktion eller eljest använder minst 2,000 kilogram mjölk i månaden.
Avgiften har fastställts att tillsvidare utgå med 2 öre för kilogram
mjölk eller till mjölk omräknad grädde. Den skall uppbäras av svenska
mejeriernas riksförening. Vissa undantag från avgiftsplikt hava samtidigt
meddelats.
Enligt kungörelsen den 15 augusti 1933 (nr 500) angående användningen
av de medel, som inflyta genom upptagande för tiden
1 juli 1933—30 juni 1934 av mjölkavgift, har förordnats, att medlen
skola förvaltas av riksföreningen samt, sedan enligt Kungl.
Majits bestämmande gäldats kostnaderna för uppbörd, förvaltning
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
och kontroll, däri inbegripna kostnaderna för statens mjölknämnds verksamhet,
användas för dels utlämnande av pristillägg å smör, ost, kondenserad
mjölk, torrmjölk och grädde, som berette inom riket och härifrån
utförts, dels utbetalande av prisutjämningsbidrag för inom riket producerad
mjölk eller grädde, varå mjölkavgift utgår och som använts för beredande
av smör, ost eller annan mejeriprodukt, dels ock bestridande enligt
Kungl. Maj:ts förordnande av kostnaderna för andra åtgärder, som vidtagas
i syfte att åstadkomma förbättrade avsättningsförhållanden för
mjölk och mejeriprodukter. Pristillägg, motsvarande i huvudsak skillnaden
mellan export- och hemmamarknadspris, utbetalas till den, för vars
räkning varan hos tullverket anmälts till utförsel ur riket. Prisutjämningsbidrag
tilldelas den, hos vilken mjölken eller grädden kommit till användning
för beredande av ifrågavarande mejeriprodukt. Dylikt bidrag
utbetalas för kalendermånad. För sådan utbetalning har riket indelats
i sju prisutjämningsdistrikt, å vilka av de inflytande avgiftsmedlen viss
del (prisutjämningsmedlen) skola fördelas i förhållande till de myckenheter
mjölk och till mjölk omräknad grädde, varå mjölkavgift inom de olika
distrikten för månaden utgår.
I samband med förevarande redogörelse för systemet med mjölkavgift
må ytterligare erinras, att genom förordningen den 10 februari 1933 (nr
29) med bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter,
vilken förordning i viss del ändrats genom förordning den 26 juni 1933 (nr
392), och vilken gäller för tiden till och med juni 1934, Kungl. Majit förklarats
berättigad att, där så finnes erforderligt för vinnande av det med
upptagande av mjölkavgift avsedda syftet, förordna, att mjölk, grädde,
smör och ost eller någon av nämnda varor icke få till riket införas av
annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit eller av Kungl. Majit
utsedd myndighet lämnar tillstånd till införsel. Med stöd härav har Kungl.
Majit genom kungörelse den 20 oktober 1933 (nr 575), som trätt i kraft
den 1 november 1933 och gäller tills vidare till och med den 30 juni 1934,
förordnat, att nyssnämnda varor icke få till riket införas av annan än staten
eller den åt vilken statens mjölknämnd lämnar tillstånd till införsel.
Tillika har förklarats, att dylikt tillstånd ej får vägras beträffande vara av
sådant slag, som icke eller endast i ringa omfattning är föremål för tillverkning
inom landet. Detsamma skall jämväl gälla i avseende å annan
vara, såframt vederbörande förbinder sig att för den myckenhet, som införes,
till svenska mejeriernas riksförening erlägga viss avgift, huvudsakligen
motsvarande det i kungörelsen nr 500/1933 omförmälda pristilllägget
för varan. Vad på grund av sådan förbindelse inbetalas till riksföreningen
skall månadsvis tillföras de medel, som inflyta genom upptagande
av mjölkavgift, och användas enligt de beträffande dessa medel
gällande grunder.
Bland åtgärder, sammanhängande med mjölkregleringen, må vidare
nämnas de vid 1933 års riksdag beslutade anordningarna med upptagande
73
Kungl. Majds proposition nr 257.
av skatt å vissa slag av kraftfoder samt accis å margarin (prop. nr 264
och 265; B. skr. nr 304 och 334/1933). I överensstämmelse med riksdagens
berörda beslut har genom förut omförmälda förordning den 14 juni 1933
inr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl stadgats, att för
följande slag av kraftfoder, som införas till riket, eller som inom riket tillverkas
för försäljning, nämligen oljekakor, mjöl, erhållet genom krossning
av oljekakor, och mjöl framställt vid extraktion av råvara, som kan
användas för tillverkning av oljekakor, skall erläggas skatt med 2 öre för
varje kilogram av varans nettovikt. Förordningen har enligt kungörelse
den 14 juni 1933 (nr 330) trätt i kraft den 15 juni 1933. Genom kungörelsen
den 20 juli 1933 (nr 488) angående restitution av skatt å oljekakor och vissa
slag av fodermjöl hava meddelats särskilda bestämmelser i de hänseenden,
som av rubriken till sistnämnda kungörelse framgår. — Vad margarinaecisen
beträffar innefattas de grundläggande föreskrifterna i ämnet i en
förordning den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin. Enligt denna förordning,
som trätt i kraft den 1 juli 1933 och avser tiden till och med juni
1934, skall, där Kungl. Majit så förordnar, för margarin, som inom riket
tillverkas för försäljning, utgå accis med för varje kilogram av varans
nettovikt det belopp, lägst 10 och högst 50 öre, som Kungl. Majit bestämmer.
Med stöd av berörda stadgande förordnade Kungl. Majit genom
kungörelse den 20 juli 1933 (nr 484), vilket förordnande trädde i kraft den
24 i samma månad, örn uttagande tillsvidare av accis å margarin, som
levererades intill utgången av år 1933, med 20 öre för kilogram. Samtidigt
föreskrev Kungl. Majit, jämlikt bemyndigande av riksdagen (förenämnda
R. skr. nr 334/1933), att tullen å margarin, förut 15 kronor för 100 kilogram,
skulle från och med den 24 juli 1933 tillsvidare intill årets slut utgöra 35
kronor för 100 kilogram. Genom kungörelser den 15 december 1933 (nr 647
och 648) hava ifrågavarande förordnanden örn upptagande av margarinaccis
och örn tull å margarin utsträckts att avse tiden intill utgången av
juni 1934.
I anföranden till statsrådsprotokollet den 2 juni 1933, då beslut fattades
örn propositioner till riksdagen med förslag till omförmälda förordningar
örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt accis å margarin,
gjorde chefen för finansdepartementet vissa uttalanden rörande avgiftsmedlens
användning. I fråga örn skatten å oljekakor och fodermjöl
(prop. nr 265) framhölls sålunda, att de inflytande medlen borde komma
till användning för den del av mjölkregleringen, som åsyftade en prisutjämning
mellan konsumtionsmjölken och produktmjölken. Vad margarinaccieen
beträffar (prop. nr 264) uttalades, att sistberörda medel borde användas
för stödjande av smörexporten genom pristillägg å exportsmör, då
den årliga exportkvantiteten överstege 15,000 ton. I den mån intäkterna av
accisen ej komme att sålunda finna användning, borde de i stället nyttjas
för något ändamål, som främjade do breda konsumentlagrens intressen.
Dessa departementschefens uttalanden föranledde ej någon erinran från
riksdagens sida.
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Intäkterna av margarinaccisen samt av skatten å oljekakor och vissa slag
av fodermjöl redovisas under särskilda inkomsttitlar i riksstaten. Medlen
tillföras över ett å nionde huvudtiteln under rubriken Avsättning
till statens mjölkregleringsfond upptaget extra förslagsanslag nämnda
fond, vilken förvaltas av statskontoret och från vilken utgifter för mjölkregleringens
genomförande direkt bestridas. Jag erinrar, att för budgetåret
1934/1935 i årets statsverksproposition nämnda intäkter upptagits till
sammanlagt 13,500,000 kronor och samma belopp föreslagits för avsättning
till statens mjölkregleringsfond. Beloppet av under år 1933 influten
margarinaccis har utgjort i runt tal 4,500,000 kronor. I skatt å oljekakor
och fodermjöl har under sistnämnda tid upptagits tillhopa omkring
1,500,000 kronor.
I brev till statskontoret den 15 augusti 1933 har Kungl. Majit föreskrivit,
att av mjölkregleringsfondens medel, i den mån de motsvaras av influten
accis å margarin, svenska mejeriernas riksförening, såvida utförseln
ur riket av smör under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 för någon vecka
överstiger 290,000 kilogram, skall äga utfå vad som erfordras för utlämnande
av pristillägg å den överskjutande myckenheten smör enligt de
grunder, som angivas i förut omförmälda kungörelse angående användningen
av de medel, som inflyta genom upptagande för tiden 1 juli 1933
—30 juni 1934 av mjölkavgift. Skulle utförseln av smör för någon vecka
under sagda tid understiga 290,000 kilogram, skall riksföreningen av accismedel,
som föreningen ägt uppbära, till fonden återbära vad som skulle
erfordrats för utlämnande av pristillägg enligt nyssnämnda grunder å
den understigande myckenheten smör. Vidare bär stadgats, att i den mån
de till mjölkregleringsfonden avsatta medlen motsvaras av influten skatt
å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, medlen skola kvartalsvis av statskontoret
överlämnas till riksföreningen för att jämte de i omförmälda
kungörelse avsedda prisutjämningsmedel fördelas och användas efter där
angivna bestämmelser. Kontrollen över att riksföreningen fullgör sina
åligganden enligt dessa bestämmelser skall handhavas av statens mjölknämnd.
Enligt inhämtade uppgifter för år 1933 hava under första halvåret,
eller sålunda innan nu gällande förordning angående mjölkavgift trätt
i kraft, de allmänna mjölkavgifterna uppgått till 5,367,543 kronor
58 öre samt i lokala avgifter påförts inom Stockholms tillförselområde
2,811,037 kronor 65 öre, inom Tjusthygdens tillförselområde 28,239 kronor
38 öre, inom Kalmar läns södra tillförselområde 56,314 kronor 62 öre, inom
Blekinge läns tillförselområde 65,920 kronor 12 öre, inom Skånes tillförselområde
620,104 kronor 80 öre, inom Värmlands mejeriförbunds tillförselområde
53,779 kronor 35 öre och inom Norrbottens läns producentförenings
tillförselområde 41,221 kronor 8 öre. Under senare halvåret har mjölkavgift
påförts med sammanlagt 24,192,144 kronor 46 öre.
Under hela 1933 hava i pristillägg utbetalats 9,651,663 kronor 70 öre,
nämligen av mjölkavgiftsmedel 7,628,366 kronor 78 öre och av margarin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
75
accismedel 2,023,296 kronor 92 öre. I prisutjämningsbidrag hava utbetalats
under tiden januari—juni samma belopp som upptagits i lokala mjölkavgifter,
efter avdrag av omkostnader, samt under tiden juli—december tillhopa
18,199,802 kronor 18 öre, därav 933,583 kronor 4 öre av medel härrörande
från skatten å oljekakor och fodermjöl.
Nämnas må vidare, att smörexporten 1933 uppgått till 17,127 ton. Till
jämförelse kan erinras att motsvarande export omfattade år 1932 13,547 ton,
år 1931 19,525 ton, år 1930 26,674 ton och år 1929 24,930 ton.
Jag torde i detta sammanhang få anmäla en uppkommen fråga örn viss
ändring i förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.
I en den 12 januari 1934 till Kungl. Majit inkommen framställning har
aktiebolaget Lauxein-Casco — med förmälan att bolaget, som tillgodosåge
landets behov av lim för plywoodindustrien, såsom råvara för limtillverkningen
använde sojakakor och sojamjöl, vilka varor vore underkastade
skatt enligt förenämnda förordning — hemställt, att i förordningen
måtte intagas stadgande av innehåll att oljekakor och genom krossning
av oljekakor erhållet mjöl, som bevisligen anVändes för limfabrikation,
befriades från skatt. Framställningar i enahanda syfte hava sedermera
inkommit jämväl från Alviks träförädlingsaktiebolag, Industriaktiebolaget
Furuplywood, Ljusne-Woxna aktiebolag och Härnösands fanérfabrik,
Forsviks sågverks aktiebolag.
Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen hava i avgivna
yttranden över berörda framställningar tillstyrkt en författningsändring
till möjliggörande av sålunda ifrågasatt skattebefrielse. Av de två
sistnämnda myndigheterna har därvid föreslagits, att skattebefrielse meddelades
i form av restitution, i likhet med vad som gäller exempelvis i
fråga örn skatt för bensin, som användes för annat tekniskt ändamål än
motordrift. Härför borde ändring vidtagas i 11 § i förevarande förordning.
Restitution borde medgivas i den omfattning och på de villkor,
som Kungl. Majit bestämde. Enligt sistnämnda myndigheter borde restitution
emellertid få åtnjutas ej blott för varor avsedda för limtillverkning.
Sålunda föreslås av generaltullstyrelsen, att restitution skulle medgivas
för skattepliktig vara, vilken användes för framställning av annan
vara än kreatursfoder, och av kontrollstyrelsen, att berörda förmån skulle
gälla i fråga om vara, som användes för tekniskt ändamål.
Slaktdjur och slakteriprodukter.
De statliga regleringsåtgärderna på slaktdjursproduktionens område äro
av väsentligen två slag. Dels har staten lämnat sin medverkan till åtgärder
i direkt prisstödjande och avsättningsfrämjande syfte. Dels hava skett
vissa exportreglerande ingripanden, uteslutande föranledda av den kon
tingentering, som ägt rum i fråga örn baconimporton till de brittiska
öarna. Do grundläggande bestämmelserna i förstnämnda hänseende inne
-
76
Kungl. Maj-.ts proposition nr 257.
hållas i förordningen den 26 juni 1933 (nr 387) angående slaktdjursavgift.
Enligt berörda förordning skall, där Kungl. Maj:t så förordnar, viss avgift,
slaktdjursavgift, erläggas för kött av nötkreatur, får, get, svin eller
häst, som godkänts vid besiktning å offentlig köttbesiktningsbyrå, offentligt
slakthus eller enskild under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning.
Avgiftens belopp bestämmes av Kungl. Maj:t under iakttagande
att den högst får utgöra, räknat för hel kropp, beträffande nötkreatur,
som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram (storboskap) och häst
3 kronor, svin 2 kronor och övriga ifrågavarande djur 1 krona. Inflytande
avgiftsmedel skola användas för åstadkommande av förbättrade
avsättningsförhållanden för slaktdjur och slakteriprodukter samt ingå
till en särskild fond, statens slaktdjursfond.
Enligt kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 496) har förordningen angående
slaktdjursavgift trätt i kraft den 21 augusti 1933. Den gäller till och med
den 30 juni 1935. Närmare bestämmelser beträffande ordningen för slaktdjursavgifts
erläggande och indrivande ävensom i avseende å förordningens
tillämpning i övrigt hava meddelats i kungörelse den 15 augusti 1933 (nr
497). Genom ytterligare en kungörelse samma dag (nr 499) har förordnats
örn upptagande av slaktdjursavgift för nötkreatur och svin under tiden 21
augusti 1933—30 juni 1934 med tillsvidare för större nötkreatur — varmed
skall avses sådant nötkreatur, som efter nedslaktningen väger minst 150
kilogram eller, örn avgiften uppbäres före slakten, vars levande vikt utgör
minst 300 kilogram — 3 kronor, för annat nötkreatur 1 krona och för svin
50 öre. Motsvara de vid besiktningstillfället godkända delarna av djuret ej
mer än högst halv kropp, skall avgiften utgå med allenast hälften av förenämnda
belopp.
Frågor avseende tillämpningen av förordningen angående slaktdjursavgift
handläggas av statens slakterinämnd. Instruktion för nämnden bär
utfärdats den 15 augusti 1933 (nr 498).
Förvaltningen av statens slaktdjursfond ankommer enligt Kungl. Maj:ts
beslut på statskontoret. I brev till statskontoret den 16 september 1933 bär
Kungl. Majit meddelat vissa föreskrifter angående medlens användning under
tiden till 1933 års utgång. Sålunda har förordnats, att, enligt närmare
bestämmande av slakterinämnden, ifrågavarande medel finge användas
för att genom export eller genom destruktion av mindervärdiga djur åstadkomma
skälig avlastning å den inhemska marknaden för nötkreatur och
kött därav, varvid emellertid skulle iakttagas, att slakterinämnden icke
utan tillstånd av Kungl. Majit finge för angivna ändamål utgiva mer än
som motsvarade 25 öre för kilogram av djurets levande vikt jämte fraktbidrag
av högst 20 kronor för djur eller för hela perioden mer än sammanlagt
350,000 kronor. Genom beslut den 15 december 1933 har härutöver ett
belopp av 100,000 kronor för nyssberörda ändamål under år 1933 ställts till
slakterinämndens förfogande, och den 12 januari 1934 har nämnden medgivits
att intill den 1 juli 1934 för omförmälda åtgärder — under iakttagande
77
Kungl. May.ts proposition nr 257.
av de i brevet den 16 september 1933 stadgade villkor — av fondens medel
använda ytterligare 600,000 kronor. Sagda den 16 september 1933 har
Kungl. Maj:t tillika anbefallt statskontoret att av slaktdjursfonden till
statistiska centralbyrån i mån av behov utanordna högst 8,300 kronor till
utgifter för svinräkning för år 1933, varom samma dag kungörelse utfärdats.
Vidare har Kungl. Maid den 1 februari 1934 för främjande av organisationsarbete
bland landets slaktdjursproducenter under år 1933 till
Sveriges slakteriförbunds förfogande anvisat ett belopp av 52,000 kronor.
Jag erinrar, att, medan under innevarande budgetår inflytande slaktdjursavgifter
skola inlevereras direkt till statens slaktdjursfond, redovisningen
av ifrågavarande medel under budgetåret 1934/1935, enligt förslag
i årets statsverksproposition, skall äga rum efter samma grunder som de
för statens mjölkregleringsfond nu gällande. Med anledning härav har
i förslaget till riksstat för budgetåret 1934/1935 dels å inkomstsidan upptagits
ett belopp, motsvarande vad som beräknas komma att under året inflyta
i slaktdjursavgifter, eller 1,800,000 kronor, dels ock å utgiftssidan under
nionde huvudtiteln uppförts ett extra förslagsanslag å enahanda belopp
såsom avsättning till statens slaktdjursfond.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1933 har lantmännens slakteriförening
i Nyköping u. p. a. hemställt örn sådan ändring i bestämmelserna
angående slaktdjursavgift, att dylik avgift komme att utgå vid all
slakt i riket med undantag av hemslakt, ävensom att en rättvisare avvägning
av avgifternas belopp komme till stånd. Liknande synpunkter hava
framförts i skrivelse den 21 december 1933 från Södermanlands läns hushållningssällskap
ävensom i skrivelse från hushållningssällskapens i Norrland
och Dalarna ombudsmöte den 17—19 augusti 1933 samt av Värmlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i skrivelse den 20 december
1933. Ytterligare har svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien
i skrivelse den 3 november 1933 — under förmälan att frekvensen vid
rikets köttbesiktningsanstalter minskades till följd av slaktdjursavgiftens
uttagande — hemställt, att åtgärder måtte vidtagas till hindrande av detta
missförhållande.
I infordrade yttranden över berörda framställningar har statens slakterinämnd
framhållit, att anledningen till att slaktdjursavgiftens utgörande
bundits till besiktningen å offentliga köttbesiktningsbyråer och slakthus
samt under offentlig kontroll ställda enskilda slakteriinrättningar varit,
att därigenom kostnaderna för uppbörd och kontroll reducerades till en
obetydlighet. En utvidgning av systemet till att omfatta allt salufört kött
komme att medföra utgifter för administrationen, vilka ej stöde i rimligt
förhållande till beloppet av inflytande avgiftsmedel. Emellertid kunde det,
med hänsyn till det förändrade läge. vari frågan örn statligt stöd åt jordbruksnäringen
för närvarande befunne sig, enligt nämndens mening ifrågasättas,
örn slaktdjursavgifterna längre vore erforderliga. Därest nödigt belopp
för förbättrande av avsättningsförhållandena för kött och fläsk ställ
-
78
Kungl. Maj:ts preposition nr 257.
des till förfogande av medel, som komme att inflyta genom uppbärande enligt
spannmålsnämndens förslag av införselavgifter å fodervaror, borde
slaktdjursavgift ej vidare behöva utgå. — Vad angår slaktdjursavgiftens
storlek ville slakterinämnden ej motsätta sig, att dylik avgift ej uttoges å
kött av mindre kalv, varmed borde förstås kalv med en levande vikt av
högst 50 kilogram eller med en slaktvikt av högst 30 kilogram. Slakterinämnden
ifrågasatte emellertid i stället någon höjning av avgiften å storboskap
och gödkalv.
Vid slakterinämndens yttranden hava fogats utlåtanden från Sveriges
slakteriförbund. Förbundet har i olikhet mot slakterinämnden förordat, att
en utsträckning av skyldigheten att erlägga slaktd jursavgif t åvägabragtes.
Det uppbördsförfarande, som därav kunde föranledas, har förbundet, som
förklarat sig vilja framdeles återkomma till detaljerna för detsamma, ansett
ej behöva möta särskilda svårigheter. I fråga örn slaktdjursavgiften å
spädkalvar har förbundet tillstyrkt, att kalv med en slaktvikt understigande
30 kilogram fritoges från avgift.
Vad angår exportreglerande åtgärder, som från svensk sida vidtagits i
anslutning till den å de brittiska öarna genomförda fläskkontingenteringen,
hava bestämmelser i förevarande hänseende första gången meddelats genom
kungörelse den 18 november 1932 (nr 507). Däri föreskrevs, att export till
Storbritannien och Norra Irland av saltad fläsk från Sverige under tiden 28
november 1932—22 januari 1933 endast finge ske med tillstånd av lantbruksstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, av svenska exportslakteriernas förening
u. p. a. Utförseln skulle, räknat för tiden 23 november 1932—22 januari
1933, vara begränsad till en kvantitet av 1,960,000 kilogram i månaden.
Giltighetstiden för ifrågavarande bestämmelser förlängdes sedermera
från tid till annan, därvid dock utförselkvantitetens storlek växlade (kungörelserna
1932: 507 samt 1933: 47, 87, 134 och 217). Nuvarande bestämmelser
i ämnet innefattas i en kungörelse den 26 juni 1933 (nr 385), som trätt
i kraft den 27 i samma månad. Billigt sistnämnda kungörelse åligger det
lantbruksstyrelsen att tillse, att utförseltillstånd ej lämnas i större myckenhet
än som av Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämmes samt att
utförselkvantiteten fördelas mellan exportörerna enligt skäliga grunder
och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel åstadkommes.
Sedan till jordbruksdepartementet överlämnats vissa engelska förslag
i avseende å fläskexporten till Storbritannien och Norra Irland under tiden
15 september 1933—28 februari 1934, innefattande bland annat den avvikelsen
från tidigare gällande regler, att varje land, som medgåves att införa
fläsk till de brittiska öarna, skulle ansvara för att den medgivna importkvantiteten
också bleve levererad, anbefallde Kungl. Maj:t den 29 september
1933 lantbruksstyrelsen att bemyndiga svenska exportslakteriernas
förening att meddela tillstånd till utförsel, varom här är fråga. Vidare föreskrev
Kungl. Maj:t, att utförselkvantiteten tillsvidare skulle utgöra
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
1,436,000 kilogram brutto för period om fyra veckor, räknat från den 4 oktober
1933. Såsom villkor för att föreningen skulle erhålla nämnda bemyndigande
av lantbruksstyrelsen, stadgades ytterligare, bland annat, att föreningen
skulle åtaga sig att svara för att utförseln uppginge till berörda
myckenhet Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 3 november 1933 nedsattes
utförselkvantiteten från och med den 10 i samma månad till 1,206,000 kilogram
för fyraveckorsperiod, och den 26 januari 1934 förordnade Kungl.
Majit ytterligare, att sistnämnda kvantitet skulle, räknat från den tid, som
återstode till utgången av februari 1934, nedsättas med sammanlagt 123,000
kilogram.
Innan förenämnda beslut den 29 september 1933 meddelades, avgåvos infordrade
yttranden i ärendet dels den 2 september 1933 av lantbruksstyrelsen
dels ock den 8 september 1933 av statens slakterinämnd.
Lantbruksstyrelsen anförde bland annat, att garanti för att exporten under
alla förhållanden uppehölles vid medgiven storlek skulle kunna skapas
därigenom, att till svenska exportslakteriernas förening anslutna exporterande
slakteriföretag, när priset å exportmarknaden avsevärt överstege
priset å hemmamarknaden, finge avsätta en del av överpriset för att möjliggöra
pristillägg, därest exporten bleve förhållandevis mindre lönande. Denna
prisutjämningsandel kunde enligt lantbruksstyrelsen mening lämpligen
inbetalas till statens slaktdjursfond. Den borde användas i första hand till
ifrågavarande prisutjämning men, därest den ej behövde helt tagas i anspråk
härför, till andra åtgärder, som avsåge stärkande av fläsk- och köttmarknaden.
Härigenom skulle, menade lantbruksstyrelsen, också vinnas en
erforderlig minskning i den understundom rådande starka spänningen mellan
priset å den utländska och priset å den svenska marknaden.
Slakterinämnden föreslog i det i lantbruksstyrelsens yttrande avhandlade
syftet — vinnande av garanti för att den Sverige medgivna kontingenten
vid import till de brittiska öarna utnyttjades — att, därest medelnettoexportpriset
å fläsk, levererat fritt slakteri, efter avdrag av 10 öre, någon
vecka överstege medelpartipriset i Sverige för samma vecka å fläsk, levererat
fritt slakteri, svenska exportslakteriernas förening skulle vara skyldig
att till slaktdjursfonden på anfordran av slakterinämnden inbetala ett belopp,
motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset efter
avdrag av merkostnaden för beredning av fläsk till bacon ävensom för
den beredda varans försäljning och transport till London samt å andra sidan
medelpartipriset. TJnderstege medelnettoexportpriset för någon vecka
medelpartipriset, skulle föreningen äga att för under veckan exporterat bacon
av slaktdjursfonden utbekomma ett belopp, motsvarande skillnaden
mellan nämnda priser.
I yttrande den 27 oktober 1933 har Sveriges slakteri förbund avstyrkt slakterinämndens
förslag samt vidare anfört i huvudsak följande.
För de fläskproducenter, vilka för varans avsättning uteslutande vöre
hänvisade till inlandsmarknaden, hade prisläget sedan flera månader varit
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 257-
synnerligen ofördelaktigt. Slakterinämndens förslag vore ej ägnat att
bättra detta förhållande. För att de nuvarande olägenheterna på fläskmarknaden
skulle kunna avhjälpas fordrades, att åtgärder vidtoges för inskränkning
av importen av svinfoder, så att fläskproduktionen begränsades
till vad marknaden till ett tillfredsställande pris kunde upptaga. Vidare
borde emellertid en utjämning mellan exportspriset och inlandspriset äga
rum. För sådant ändamål borde baconexporten överflyttas från svenska
exportslakteriernas förening till Sveriges slakteriförbund, vilket i sig inneslöte
företag med en sammanlagd försäljning av omkring två tredjedelar
av jordbrukets totala saluöverskott av fläsk. Förbundet skulle äga
att fördela exporten på de företag, som härför vore lämpligast, oavsett huruvida
de vore anslutna till förbundet eller ej. Exporterande företag skulle
varje vecka till slakteriförbundet inleverera viss del av det överpris, som
erhölles vid exporten, jämfört med priset på hemmamarknaden. Sålunda
inflytande medel skulle användas dels till stödjande av den inhemska prisnivån
genom att upparbeta nya exportmarknader samt för att finansiera
sådan export, dels ock såsom direkta pristillägg å fläsk, som av förbundets
medlemmar såldes å inlandsmarknaden. Skulle exportpriset sjunka
under inlandspriset, borde företagas en utjämning av merpriset på sistnämnda
marknad till favör för exportörerna.
Med anledning av slakteriförbundets yttrande har slakterinämnden den
8 december 1933 avgivit nytt utlåtande i ärendet. Nämnden framhåller, att
dess förslag till prisutjämning i första hand åsyftade att åstadkomma garanti
för att den fläskkvantitet, som finge från Sverige införas i England,
också bleve dit exporterad. Någon sådan garanti vunnes enligt nämndens
mening ej, därest slakteriförbundets förslag tillämpades. Beträffande frågan
örn åtgärder till förbättrande av det inhemska fläskpriset anförde
nämnden i huvudsak följande.
Slakteriförbundets förslag örn pristillägg till de företag, som sålde pä
hemmamarknaden, kunde slakterinämnden ej förorda. Allt efter som antalet
av dem, som skulle komma i åtnjutande av pristillägg ökades, minskades
nämligen tilläggets storlek, samtidigt som kostnaderna för utjämningsförfarandet
stege. Å andra sidan föranledde den omständigheten,
att endast till förbundet anslutna företag skulle kunna åtnjuta pristillägg,
att jordbrukarna i vissa trakter obehörigen missgynnades. I stora delar
av landet hade nämligen organisationssträvandena ännu ej nått den omfattning,
att den enskilde jordbrukaren kunde leverera sina svin till organiserade
slakteriföretag. Genom att rätten till pristillägg begränsades
till de anslutna slakteriföretagen, minskades även dessas intresse av att organisationen
utvidgades.
Örn svinuppfödarna skulle kunna erhålla ett rimligt pris för sina djur,
vore det nödvändigt, att svinproduktionen reglerades. Enligt svinräkningen
1933 var svinbeståndet i riket den 1 oktober nämnda år väsentligt
större än vid motsvarande tid 1932. En starkt bidragande orsak till denna
utveckling hade säkerligen varit de låga priserna å importerat svinfoder.
Tillförseln till offentliga slakthus, köttbesiktningsbyråer och exportslakterier
vore också större än vid motsvarande tid 1932. Sålunda hade antalet
besiktigade svinkroppar under oktober 1933 uppgått till 117,125 mot 103,877
samma månad föregående år. Ökningen syntes hava ägt rum vid de exportslakterier,
som ägde rätt att utföra bacon till Storbritannien. Vid övriga
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
81
exportslakterier samt vid de besiktningsbyråer, som tolle inom de först
omförmälda exportslakteriernas verksamhetsområden, hade tillförseln i
stället minskats. Orsaken härtill vore att tillskriva den starka spänning,
som under senare tid rått mellan fläskpriset vid export och vid försäljning
inom landet. Denna spänning utgjorde vid tiden för nämndens utlåtande
mellan 70 och 80 öre, vilket innebure, örn hänsyn toges till, bland annat, att
vid baconberedning uppkomme åtskilligt avfall, som försåldes till lägre
priser, att svin, som användes till baconberedning, kunde betalas omkring
50 öre högre för kilogram slaktad vikt än andra svin. Den omständigheten
att tillförseln till exportslakterierna starkt ökat samtidigt med att exportmöjligheterna
beskurits hade medfört, att sagda slakterier, vilka ej inriktats
på försäljning på hemmamarknaden och därför i stor utsträckning''
saknade fasta affärsförbindelser därstädes, varit nödsakade att försälja sitt
produktionsöverskott till realisationspriser, varigenom marknaden i hög
grad försvagats.
En förutsättning för en ändamålsenlig reglering av den inhemska svinmarknaden
i prisstabiliserande syfte vore sålunda, att en viss utjämning
mellan exportpriset och hemmamarknadspriset för fläsk komme till stånd.
Härför fordrades, att exportpriset finge vidkännas visst avdrag. För stabilisering
av den inhemska fläskmarknaden krävdes vidare en bättre jämvikt
mellan priset å hemmaproducerat foder och priset å importerat foder.
En höjning av majspriset med 3 å 4 kronor för 100 kilogram syntes ej oskälig.
Ytterligare en förutsättning för ändamålsenlig reglering av svinmarknaden
vore, att växlingarna i svinbeståndets storlek snabbt kunde följas.
En utvidgad kontroll över galtarna i landet borde därför genomföras sålunda
att för hållande av galt krävdes särskilt tillstånd samt att dylikt
tillstånd lämnades allenast under villkor att vederbörande galthållare
förde noggranna anteckningar över antalet betäckta suggor och månatligen
insände rapport härom till något centralt organ. Visade det sig då, att en
alltför stark stegring av svinbeståndet kunde befaras, finge åtgärder i förebyggande
syfte vidtagas. Åtgärderna komme i vanliga fall sannolikt att
inskränkas till upplysningsverksamhet. I andra fall kunde lämpligen bestämmas
särskild avgift att utgå vid betäckningen. Då dessa avgifter
komme att drabba samtliga svinproducenter, kunde nu utgående slaktdjursavgift
för fläsk bortfalla. Handliavandet av de arbetsuppgifter, som
skulle åvila det centrala organet, borde tillkomma Sveriges slakteriförbund
under kontroll, i den mån sådan erfordrades, av slakterinämnden.
En reglering av svinproduktionen enligt angivna riktlinjer kunde väntas
först efter någon tid komma att visa sina verkningar. Emellertid vore det
av vikt, att åtgärder vidtoges för omedelbar förbättring av förhållandena.
Detta kunde ske bland annat genom att söka stimulera till ökad export av
levande eller slaktade svin. I sådant syfte kunde anlitas de medel, vilka inflöte
genom det avdrag å exportpriset, som, enligt vad nämnden föreslagit,
exportörerna av fläsk till Storbritannien skulle vidkännas. I stort sett
samma resultat skulle ernås, därest med rätt att utföra bacon till Storbritannien
förenades skyldighet att uppköpa oell till annan exportmarknad än
den brittiska utföra svin eller fläsk till myckenhet, som stöde i viss relation
till det antal svin, sorn finge exporteras till Storbritannien i form av
lincon.
! (>n (lim 25 januari Idol till jordbruksdepartementet inkommen, lill
Kungl. -Majit ställd skrivelse bär Malmöhus läns småbrukare fö/baud.
mulor åberopande av den betydelse, svinuppfödnitigen bade för de mindre
JUhnng lill riksdagens pral okoll VXUt. 1 saini. Nr 2~>7.
G
82 Kungl. Maj.-ts proposition nr 257.
jordbrukarna, avstyrkt, att produktionen, på sätt slakterinämnden ifrågasätta
fördyrades genom upptagande av avgift för galt vid betäckning.
Till jordbruksdepartementet hava vidare inkommit ett flertal framställningar
angående åtgärder för åstadkommande av mera tillfredsställande
avsättningsförhållanden å den inhemska fläskmarknaden. I dessa
framställningar har särskilt påtalats, att de slakterier, vilka erhållit rätt
att utföra bacon till Storbritannien, genom det höga pris, de därvid erhold,
sattes i stånd att i Sverige försälja sitt överskott av fläsk till priser,
som för övriga slakterier bleve i hög grad förlustbringande.
Med anledning av vad sålunda förekommit har Kungl. Majit genom
beslut den 23 februari 1934 meddelat vissa bestämmelser till utjämning
av förenämnda spänning mellan fläskpriset å exportmarknaden och å
hemmamarknaden. Enligt berörda beslut åligger det slakterinämnden
att, efter förslag av svenska exportslakteriernas förening, från och
med den 1 mars 1934 för vecka (noteringsvecka) senast före utgången av
påföljande vecka fastställa dels ett medelnettoexportpris å kilogram bacon
levererat fritt slakteri och dels ett medelpartipris i Sverige å kilogram
bacon levererat fritt slakteri. Medelnettoexportpriset skall fastställas
på grundval av i London och Manchester under noteringsveckan satta
noteringar å svenskt bacon av medelkvalitet med avdrag enligt av slakterinämnden
efter hörande av föreningen bestämda grunder av merkostnaderna
för varans transport till och försäljning i Storbritannien. Medelpartipriset
i Sverige skall fastställas på grundval av de toppnoteringar
å fläsk av klass I, härrörande av svin med en slaktvikt av mellan
50 och 70 kilogram, som under noteringsveckan gälla vid de offentliga
slakthusen i Stockholm, Linköping, Göteborg och Malmö, med tillägg av
merkostnaden för beredning av fläsk till bacon. Den, som för tiden från
och med den 1 mars 1934 erhåller tillstånd till utförsel, varom här är
fråga, åligger, bland annat, att, örn medelnettoexportpriset efter avdrag
av 10 öre för någon vecka överstiger medelpartipriset för samma vecka,
för vart kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon inom
fjorton dagar efter noteringsveckans utgång i den ordning slakterinämnden
bestämmer till statens slaktdjursfond inbetala ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset med sagda
avdrag och å andra sidan medelpartipriset. Därest medelnettoexportpriset
för någon vecka understiger medelpartipriset, skall exportören äga
att för kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon från
slaktdjursfondens medel utbekomma ett belopp, motsvarande skillnaden
mellan nämnda priser. Tillika har föreskrivits, att utförselkvantiteten,
räknat från och med den 1 mars 1934, tillsvidare skall utgöra 1,176,000
kilogram brutto för fyraveekorsperiod.
Till belysande av svinproduktionens storlek och utveckling må lämnas
följande sammanställning av antalet svin i riket vid svinräkningen den
1 oktober 1933 samt motsvarande siffror den 15 september 1932.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 257.
83
Å r 1''argaltar |
Mouersuggor |
Svin om 3 |
Svin under 3 mån. |
Summa ■ |
|
1933 .. |
......................... 7,014 |
158,755 | |
785,023 |
762,286 |
1,713,108 , |
1932 .. |
........................ 3,142 |
139,583 | |
708,713 |
610,253 |
1,464,700 |
Vidare må nämnas, att enligt uppgifter, vilka influtit jämlikt kungörelsen
den 7 april 1933 (nr 122) angående skyldighet för innehavare av
fargalt att lämna vissa uppgifter, antalet tjänstbara galtar och betäckta
suggor inom Svea- och Götaland under halvåret juni—december 1933 varit
följande.
TJänstbara galtar vid månadens slut.
■lali |
Augusti |
Septem- ber |
Oktober |
Novem- ber |
Decem- j |
||
Svealand Götaland • |
859 4,143 |
860 4,138 |
859 4,196 |
854 4,157 |
851 4,140 |
844 4,117 |
|
Summa 1 |
5,002 |
5,028 |
5,055 |
5,011 |
4,991 |
4,961 |
Bctäckta suggor.
Svealand .................... Götaland..................... Summa |
Juli |
Augusti |
Septem- ber |
Oktober |
Novem- ber |
Decem- ber |
2,653 20,866 |
2,257 19,160 |
2,529 20.093 |
3,118 20,867 |
4,307 24,051 |
3,902 21,120 |
|
23.519 |
21,417 |
22,622 |
23,985 |
28,358 |
25,022 |
Äggproduktionen.
Sedan innevarande års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande för Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för reglering
under tiden till och med den 30 juni 1935 av införseln av ägg och,
därest så funnes erforderligt, av äggula och flytande äggvita (prop. nr
117; K. skr. nr 47), har kungörelse angående reglering av införseln av ägg
utfärdats den 23 februari 1934 (nr 24). Härigenom har förordnats, att
ägg ej få införas till riket utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller den
lantbruksstyrelsen bemyndigar att meddela tillstånd till sådan införsel.
Lantbruksstyrelsen har vidare berättigats föreskriva, att för tillstånd,
som nyss sagts, skall utgå licensavgift enligt de grunder, som Kungl.
Majit i särskild ordning bestämmer. Kungörelsen trädde i kraft den 1
mars 1934 och skall gälla tills vidare till och med den 30 juni 1935. I avseende
å kungörelsens tillämpning har Kungl. Majit den 23 februari 1934
84
Kungl. Maj:ts -proposition nr 257.
förordna!:, bland annat, att licensavgift må utgå med högst 30 öre för
kilogram ägg. Tillika har stadgats, att lantbruksstyrelsen under iakttagande
härav skall så bestämma licensavgiftens belopp, att äggproducenterna
beräknas erhålla ett för dem nöjaktigt pris utan att äggpriset
blir för konsumenterna oskäligt, ävensom att ett i möjligaste mån stabilt
pris skall eftersträvas. Licensavgift skall av den, vilken önskar tillstånd
till införsel, inbetalas å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets
räkning. Inflytande avgifter skola av statskontoret redovisas
under en gemensam titel »Äggavgifter». Avgiftsmedlen avses, på sätt
jag framhöll vid avlåtandet till riksdagen av förenämnda proposition,
skola enligt Kungl. Majlis bestämmande användas till åtgärder för äggprisets
stödjande.
Utöver vad nu nämnts hava från statsmakternas sida andra ingripanden
på äggmarknaden icke skeft, än att dels från och med den 1 maj
1932 ägg, äggula och flytande äggvita, vilka varor tidigare varit tullfria,
belagts med tull till belopp av 20 kronor för 100 kilogram, dels ock, sedan
importen av ägg till Tyskland i tullhänseende kontingenterats, genom
kungörelse den 19 maj 1933 (nr 215) förordnats, att utförsel till Tyskland
av ägg ej får äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller, efter
lantbruksstyrelsen bemyndigande, av svenska smörprovningarna.
Omförmälda proposition angående reglering av införseln av ägg föranleddes
närmast av en skrivelse den 20 januari 1934 från lantbruksstyrelsen
med utredning och förslag rörande ägghandelns ordnande. Skrivelsen
innefattar tillika yttrande ''över vissa till jordbruksdepartementet
i ärendet inkomna framställningar, däribland en framställning den 23
december 1933 från svenska ägghandelsförbundet, förening u. p. a., förvars
innehåll jag bär torde få redogöra.
Svenska ägghandelsförbundet hemställer, att av de medel, vilka ingöte
genom nu utgående skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl,
10 procent måtte anvisas att användas till exportersättning under månaderna
april—juli med det belopp för kilogram ägg, vartill sagda medel
kunde förslå, dock minst 10 öre för kilogram; att, örn avgift infördes
å kli och genom särskilda åtgärder priset på majs och fodersäd stege med
minst 2 öre för kilogram, medel av kliavgiften och av införselavgift å
majs måtte anvisas till sådant belopp, att de försloge till en exportersättning
under hela året av 10 öre för kilogram; att för möjliggörande avkonservering
och kylhuslagring av ägg samt tillverkning av flytande
äggpreparat en lånefond på 1,500,000 kronor måtte inrättas, från vilken
lån mot säkerhet i de lagrade äggen kunde mot lag ränta erhållas; att
för täckande av högst halva kostnaden för mindre kylanläggningar vid
packerier, som sysslade med tillverkning av flytande ägg, måtte anvisas
ett anslag av 10,000 kronor; samt att ett opartiskt organ med representanter
för producenter och konsumenter mätte skapas för handhavan
-
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
de av importreglering av ligg enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande.
Till utveckling av ifrågavarande förslag Ilar förbundet anfört i huvudsak
följande.
Den svenska äggproduktionen vore i stort sett så fördelad, att nära
hälften komme på månaderna april, maj, juni och juli, medan återstoden
fördelade sig på de övriga åtta månaderna. Under april—juli salulördes
alltså i genomsnitt dubbelt så mycket ägg i veckan som under året i
övrigt. Att genomföra en jämnare produktion vore ej något tekniskt olösbart
problem. För tillfället vore dock åtgärder, som påverkade själva
saluförandet av ägg mest av behovet påkallade. För närvarande täckte
nämligen i allmänhet försäljningspriset ej produktionskostnaderna. Uppmärksamheten
borde främst riktas på de månader, vars produktion läge
över medeltalet. Äggproduktionen under tiden april—juli uppginge till
omkring 48 procent av hela årsproduktionen, vilket vore 11 å 12 procent
mer än örn produktionen varit jämnt fördelad över årets samtliga månader.
Då det beräknades, att av den svenska äggproduktionens 40 miljoner
kilogram ungefär 30 miljoner kilogram salufördes, borde således 11
å 12 procent härav eller i runt tal 3.5 miljoner kilogram avlastas hemmamarknaden
under april—juli för att lätta pristrycket. Deu närmast till
hands liggande utvägen härutinnan vore export. Exporten av ägg borde
därför stödjas genom att till exportören utbetalades någon ersättning,
som höjde betalningen för äggen, i likhet med vad nu skedde i fråga örn
smör. Skulle äggproducenternas berättigade anspråk på kompensation
för den nu utgående skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt
för den föreslagna fördyringen av kli, majs oell annan fodersäd tillgodoses,
kunde ej någon skäligare fördelning av denna kompensation ske än
genom en ersättning, som utginge för kilogram exportägg. I vilken utsträckning
de medel, som inflöte genom omförmälda kraftfoderskatt, skäligen
borde komma till användning för ifrågavarande ändamål, vore
svårt att fastställa. De av ifrågavarande skatt berörda fodermedel, som
användes i hönsskötseln, vore huvudsakligen sojamjöl, linfrömjöl och
jordnötsmjöl ävensom en mindre del kokosmjöl. Förbrukningens omfattning
vore ej lätt att beräkna. Sannolikheten talade emellertid för att
äggproduktionen billinge till nämnda skattemedel med omkiing 10 procent.
Motsvarande belopp borde därför nyttjas till stödjande av samma
produktion.
Förslagsvis syntes av den äggkvantitet örn 3.5 miljoner kilogram, som
på sätt nämnts borde avlastas hemmamarknaden under april—juli, 2 miljoner
kilogram kunna exporteras. Redan nu vore exporten under nämnda
tiel avsevärd. Åren 1929—1932 hade under ifrågavarande månader i
medeltal l.u miljoner kilogram iigg exporterats. Omförmälda 10 procent
av kraft foderskatten borde förslå till exportersättning för sinagda myckenhet
jämte ytterligare 2 miljoner kilogram ägg nied 10 öre för kilogram.
infördes skatt å kli och fördyrades fodersäden med 2 öre för kilogram,
ökades kostnaderna för äggproduktionen nied i runt tal 9 öre
för kilogram. För att ej äggproduktionens läge skulle försämras, mäste
då äggpriset året örn höjas med sistnämnda belopp. En dylik höjning
förutsatte en exportorsättning flir alla under året exporterade ägg med
9 öre för kilogram, vilket belopp för jämnhetens skull borde avrundas till
''l0 öre. Exporten bade under åren 1929—1932 uppgått till i medeltal för
år 3.7 miljoner kilogram. Okades den nu med 2 miljoner kilogram, ^skulle
en exportpremie av 10 öre för kilogram draga en kostnad av 570,000
kronor.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Dea del av förenämnda produktionsöverskott om 3.5 miljoner kilogram,
som ej kunde exporteras, måste omhändertagas genom konservering eller
kylliuslagring för att sedermera avyttras under tider av lågproduktion,
särskilt oktober och november månader. Vid packerier, tillhörande till
svenska ägghandelsförbundet anslutna äggföreningar, hade 1933 funnits
outnyttjade konserveringsutrymmen för omkring 260,000 kilogram ägg.
Anledningen till att konserveringsmöjligheterna ej utnyttjades vore otillräcklig
kapitaltillgång. Brist på kapital vore jämväl orsak till att kylkuslagring
komme till allenast ringa användning. Några principiella
betänkligheter borde ej behöva hysas mot att staten inrättade en fond för
lagring eller konservering av ägg, varifrån lån kunde utlämnas till viss
procent av varans försäljningsvärde mot säkerhet i varan.
Ett särskilt slag av kylkuslagrade ägg vore s. k. flytande ägg, vilka
levererades befriade från skal i slutna plåtdunkar. Någon inhemsk tillverkning
av sådana ägg förekomme ej. Ett annat äggpreparat, som ej
heller tillverkades i Sverige, vore torkad äggula, som användes vid margarinfabrikation,
glasstillverkning m. m. Importen av båda dessa preparat
hade 1932 uppgått till 384,843 kilogram, därav något mer än hälften
utgjort torkad äggula. Vad tillverkningen av sistnämnda preparat
beträffade vöre intet känt örn dess möjligheter här i landet. Däremot syntes
skäl föreligga att pröva, huruvida ej inhemsk tillverkning av flytande
ägg skulle löna sig. Det vore därför önskvärt, att även för flytande
ägg ordnades lånemöjliglieter på samma sätt som föreslagits i fråga örn
konserverade och kylhuslagrade ägg. De flytande äggen måste infrysas
och förvaras å. modernt inrett kylhus. Vid försökstillverkningens början
vore lämpligt, att smärre kylrum inrättades vid ägghandelsförbundets
fyra största packerier i Degeberga, Åhus, Falkenberg och Kalmar.
Värjo anläggning komme att draga en kostnad av 5,000 kronor. För täckande
av halva anläggningskostnaden borde utgå ett bidrag av 10,000
kronor enligt samma principer som gällde bidrag till byggande av spannmålslagerhus.
Lantbruksstyrelsens skrivelse den 20 januari 1934 utmynnar i en hemställan,
att för stödjande av äggpriset viss reglering måtte ske av import
och export av ägg samt äggula och flytande äggvita. För lantbruksstyrelsens
förslag till importreglering redogjorde jag i samband med
att proposition till riksdagen i detta amne begärdes. Vad regleringen av
exporten beträffar har lantbruksstyrelsen förordat, att å exporterade
ägg utbetalades ett pristillägg, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan
priset inom landet och å andra sidan det enligt vissa av Kungl.
Majit fastställda grunder beräknade medelnettoexportpriset efter avdrag
av de med experten förenade kostnader jämte skälig handelsvinst. Då
äggpriset vore föremål för starka svängningar, måste pristillägget vara
rörligt. Det borde bestämmas för vecka och särskilt för varje särskild exportmarknad.
En följd av en dylik anordning ansåge lantbruksstyrelsen
böra. vara, att örn exportpriset å viss marknad efter omförmälda avdrag
överstege inlandspriset, vederbörande exportör borde vara skyldig
att inbetala visst belopp. För export , borde fordras särskilt tillstånd.
Medel till utbetalande av förenämnda pristillägg kunde lämpligen erhållas
sålunda, att av vad som inflöte genom skatten å oljekakor och vissa
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
slag av fodermjöl visst belopp, förslagsvis 500,000 kronor om året, ställdes
till förfogande för ändamålet. Örn under månaderna april—juli den inhemska
marknaden för att producentpriset skulle kunna hållas å avsedd
nivå behövde avlastas i runt tal 3,000 ton ägg, skulle för exportens
stödjande vid ett genomsnittligt pristillägg av 15 öre för kilogram åtgå
cirka 450,000 kronor. Bifölles vad lantbruksstyrelsen i sitt yttrande över
spannmålsnämndens förslag till fortsatt spannmålsreglering anfört rörande
användningen av inflytande avgiftsmedel, kuude, om så erfordrades,
beloppet höjas.
Vidkommande svenska ägghandelsförbundets förslag angående lagring
och konservering av ägg har lantbruksstyrelsen såsom sin mening uttalat,
att stor försiktighet borde iakttagas vid statligt ingripande för den
inhemska marknadens reglering. Det borde ej ifrågakomma, att genom
statens försorg skapades en lånefond för utlämnande av driftslån till
stödjande av äggproducenternas affärsverksamhet. Skulle det för bevarande
av äggpriset å skälig nivå visa sig oundgängligen nödvändigt
att undandraga marknaden förefintligt överskott annorledes än genom
export, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att i varje fall pröva
örn och på vad sätt statens medverkan borde lämnas. Liknande synpunkter
kunde i viss mån anföras beträffande det av ägghandelsförbundet
föreslagna anslaget till anordnande av kylanläggningar vid äggpackerierna.
I fråga örn dylika anläggningar förelåge redan nu möjlighet att
erhålla lån ur statens fjäderfälånefond.
Handhavandet av såväl export- som importregleringen har lantbruksstyrelsen,
på sätt jag vid min tidigare anmälan av styrelsens förevarande
skrivelse anförde, ansett böra överlämnas till en förening, förslagsvis
benämnd Sveriges äggintressenters förening u. p. a., vari producentoch
vissa konsumentsammanslutningar samt privata partihandelsföretag
skulle äga ingå som medlemmar. Av föreningens styrelse skulle Kungl.
Majit äga utse två ledamöter. Föreningens verksamhet borde stå under
kontroll av statlig myndighet.
Nämnas må vidare, att i skrivelse den 10 februari 1934 Sveriges äggexportörers
förening avstyrkt inrättande av en lånefond i det av svenska
ägghandelsförbundet avsedda syftet. Såsom motivering till sin ståndpunkt
bär föreningen anfört i huvudsak följande.
Aven om konservering och kylhuslagring av ägg samt framställning
av flytande ägg och torkad äggula komme att äga rum i hela den utsträckning,
som lånefondens storlek medgåve, kunde detta näppeligen inverka
på prisbildningen under månaderna april—juli. Behovet av konserverade
ägg inom landet vore för övrigt redan fyllt genom konservering,
bedriven av företag, vilka sedan lang tid tillbaka idkat sådan verksamhet.
Härav följde, att, örn ytterligare en större mängd konserverade
ägg utsläpptes i marknaden, ett avsevärt prisfall skulle inträffa. Beträffande
kylhuslagrade ägg gällde i stort sett samma synpunkter. Vad
anginge flytande ägg och torkad äggula vore behovet av dessa produk
-
88
D’«p#rte
mentschefen.
Kungl. Martts proposition nr 257.
ter mycket begränsat. Man torde ej kunna räkna med att framställningen
av desamma här i landet skulle bliva räntabel. Skulle emellertid,
oaktat de sålunda framförda betänkligheterna, anses lämpligt, att konservering
och kylhuslagring av ägg utökades samt att framställning av
iorenamnda äggpreparat igångsattes, behövde likväl icke staten bidraga
härtill genom lån. För den verksamhet, som i berörda hänseenden kunde
komma i fråga, funnes redan erforderligt kapital inom äggbranschen.
Jag har med det anförda lämnat en ingående redogörelse för flertalet
av de utav krisförhållandena föranledda statliga regleringarna inom
jordbruket. Till dessa böra läggas de inledningsvis berörda, sedan
1930 vidtagna stödåtgärderna för sockerbetsodlingen. Jag erinrar, att,
med anledning av proposition i ämnet (nr 78), innevarande års riksdagredan
fattat beslut örn fortsatta dylika åtgärder för ytterligare ett år
enligt i huvudsak samma grunder som de, vilka under de senaste åren
härutinnan tillämpats (R. skr. nr 46). Örn jag därjämte bringar i erinran
den av 1933 års riksdag till potatisodlingens stödjande beslutade regleringen
av tillverkningen av potatismjöl (prop. nr 263; R. skr. nr 339), vilken
fråga även innevarande år i visst hänseende varit föremål för riksdagens
prövning (prop. nr 28; R. skr. nr 28), torde de nu i kraft varande
regleringsanordningarna hava blivit uttömmande angivna. Ser man på
resultatet av anordningarna i fråga, kan konstateras, att, till följd av de
vidtagna åtgärderna, prisförhållandena för sockerbetor, brödspannmål och
smör för närvaiande gestalta sig under förhandenvarande omständigheter
i stort sett tillfi’edsställande. Beträffande jordbrukets övriga produktionsgrenar
ställa sig förhållandena däremot annorlunda. Priserna ligga i
genomsnitt här på en nivå, som icke står i rimlig proportion till kostnaderna
för produkternas framställning-. Följden har blivit, att för de jordbrukare,
vilka huvudsakligen ägna sig åt odling av sockerbetor eller
brödsäd, en viss ljusning inträtt, medan bland dem, vilka i främsta rummet
syssla med animalieproduktion — oaktat den förbättring i situationen
som skett sedan resultatet av mjölkregleringen börjat visa sig _
läget alltjämt är bekymmersamt. Ytterligare hjälpåtgärder torde med
hänsyn härtill vara av behovet påkallade.
Innan jag ingår på frågan vilka åtgärder, som sålunda torde böra vidtagas,
får jag till belysande av nu föreliggande situation i korthet erinra
örn den konjunkturutveckling, jordbruket under det senaste årtiondet genomgått.
Det med deflationskrisen i början av 1920-talet inträffade allmänna
prisfallet a ravaror gjorde sig för vårt lands jordbruk med särskild
styrka först gällande i fråga örn sockerbetor. Under skördeåret 1929
1930 visade sig tendenser till en allvarlig prisförsämring jämväl beträffande
spannmålen, och under senare hälften av 1930 gingo världsmarknadens
spannmålspriser ned till ungefär nuvarande nivå. Vid mitten av
1930 började priset å svin och fläsk att sjunka, vilket prisfall likväl under
1932 efterföljdes av en mindre och kortvarig prisstegring, som emel
-
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
lertid i sin tur under 1933 övergick i ett ännu starkare prisfall än det
föregående ned till nu rådande nivå. Med 1931 ledde den allmänna ekonomiska
krisen Andare till ett starkt prisfall för slaktdjur av alla slag,
vilket prisfall under följande år fortsatt. Under de senaste åren Ilar
jämväl i fråga örn ägg en kraftig prisförsämring inträtt.
Såsom en följd av denna gradvis skeende utveckling av krisläget å jordbruksnäringens
olika områden har statens hjälpverksamhet tagit den form
av åtgärder utan närmare inbördes sammanhang, som av den lämnade redogörelsen
framgår. Jag erinrar, att beslut örn statliga ingripanden i
reglerande och prisstödjande syfte fattades första gången i fråga örn
sockerbetor 1930. Jämväl i fråga örn spannmål beslötos, såsom nämnts, sistsagda
år vissa åtgärder, vilka sedan utbyggdes 1931. Beträffande smör
skapades 1932 en regleringsanordning, som, efter omarbetning 1933, först
under de senare månaderna visat något påtagligt resultat i åsyftad riktning.
Regleringen av tillverkningen av potatismjöl igångsattes, liksom
vissa åtgärder till främjande av avsättningen av kött och fläsk, icke
förrän under det sistförflutna året. Beträffande ägg slutligen har hittills
blott föga åtgjorts.
Den ensidiga inriktning, de särskilda statsingripandena sålunda på
grund av konjunkturutA7ecklingen erhållit, har i sin ordning föranlett viss
rubbning i jämviktsläget mellan de olika produktionsgrenarna. Att detta
resultat skulle inträda ligger i sakens natur. Jordbrukaren söker naturligtvis
i görligaste mån inrikta sig på framställning av7 de produkter, beträffande
vilka prisläget och avsättningsmöjligheterna äro mest gynnsamma.
Vad sockerbetsodlingen angår är detta av mindre betydelse, då
sockerbetsarealen i samband med de beslutade stödåtgärderna blivit i visst
hänseende kontingenter ad. I fråga örn brödsädsodlingen däremot hava
verkningarna av berörda sakförhållande givit sig tydligt tillkänna. De
totala brödsädsarealerna liaA7a sedan 1931 årligen ökat och ett betydande
brödsädsöverskott — delvis beroende på goda skördeår — föreligger nu.
Para finnes, att jämväl beträffande mjölk- och smörproduktionen utvecklingen
tager en liknande riktning.
Ett spörsmål, Aurs lösning, då fortsatta och ytterligare åtgärder till
jordbrukets stödjande nu skola övervägas, framstår såsom trängande, är,
att jordbrukshjalpen så anordnas, att den kommer att verka liksidigt till
förmån för samtliga produktionsgrenar. Det gäller med andra ord att
söka skapa jämvikt mellan jordbruksnäringens olika avdelningar. Man
torde härvid böra sträva efter att uppnå ungefär det förhållande mellan
priserna, som var rådande innan jordbrukskrisen, pa sätt förut nämnts,
under 1929 på allvar gjorde sitt inträde i landet, varvid jag naturligtvis
dock ej vill hava sagt, att icke vissa förskjutningar kunna bliva av omständigheterna
betingade. Såsom utgångspunkt vid berörda jämviktssträvanden
synas priserna å brödsäd och smör skäligen kunna tjäna. I fråga
örn dessa produkter forde man böra inrikta sig på ett bibehållande i lin
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
vudsak av nuvarande prisläge, vilket, såsom framhållits, torde för närvarande
kunna anses i stort sett tillfredsställande. Vad man närmast bör
söka åstadkomma är en höjning av priserna å kött, fläsk och ägg, så att
förhållandet mellan å ena sidan dessa priser samt å andra sidan priserna
å brödsäd och smör blir det nyss angivna. En dylik åtgärd synes motiverad
icke minst med hänsyn till de mindre jordbrukarna, vilka huvudsakligen
äro hänvisade till animalieproduktion. Då prisnivån för jordbrukets
totala produktion dock kommer att ligga 20 ä 25 procent under
motsvarande medelnivå för åren 1925—1929, torde ur konsumenternas synpunkt
grundad anledning ej föreligga att motsätta sig en prispolitik, sådan
som den av mig nu förordade.
I samband med regleringen av avsättningen av animaliska produkter
synes även uppmärksamhet höra riktas på prisbildningen i fråga om fodersäd.
Beträffande sockerbetsodlingen åter torde åtgärder utöver dem.
som, på sätt framhållits, nyligen beslutats till denna odlings fortsatta
stödjande, icke vara påkallade. Yad potatisodlingen slutligen angår vill
jag ånyo erinra örn det stöd, som lämnats denna produktionsgren genom
regleringen av potatismjölstillverkningen. Tillika må erinras örn de förmåner,
vilka avsetts skola komma odlarna av bränneripotatis till godo enligt
Kungl. Maj:ts den 2 innevarande mars beslutade proposition (nr 232)
till riksdagen angående reglering av tillverkningen och avsättningen av
inhemsk sprit. Örn de åtgärder till animalieproduktionens stödjande, som
jag i det följande ämnar föreslå, medföra åsyftat resultat, torde i betraktande
av det nu anförda tillfredsställande priser även kunna uppnås å matpotatis
utan att ytterligare särskilda anordningar behöva vidtagas.
Hur den allmänna ekonomiska utvecklingen i världen kommer att i fortsättningen
gestalta sig är omöjligt att förutse. Den ovisshet, som härutinnan
råder, måste tillmätas en viss betydelse, då det gäller att avväga
hjälpåtgärderna för jordbruket. Örn också omständigheterna föranleda
ett avlägsnande av den inhemska prisnivån från världsmarknadens prisläge
och en inriktning i viss utsträckning på självhushållning, torde
dock härvid böra tillses, att förbindelserna med sagda marknad icke avbrytas.
Vi böra icke beröva oss möjligheten eller försvåra för oss att,
därest en ändring till det bättre skulle inträda i de handelspolitiska förhållandena,
utnyttja konjunkturväxlingen. Det torde därför vara angeläget,
att exporten av jordbruksprodukter i största möjliga utsträckning
uppehälles och att bemödanden göras att tillskapa nya exportmarknader,
även där så icke kan ske utan vissa ekonomiska uppoffringar från vår
sida. Jag vill i detta sammanhang jämväl erinra att, då kontingentering
av ett lands tillförsel av vissa varor tidigare ägt rum, vid fördelningen
av kontingenten mellan de konkurrerande exportländerna storleken
av dessas dittillsvarande utförsel av samma varor tillmätts betydelse.
Beträffande min principiella inställning i övrigt till förevarande spörs -
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
91
mål må till sist nämnas, att jordbrukshjälpen torde böra så anordnas, att
varje produktionsgren får bära de kostnader, som av dess stödjande och
reglering kunna föranledas, däri inbegripna de kostnader, som, i anslutning
till det nyss sagda, kunna bliva erforderliga i exportfrämjande syfte.
Tillämpandet av dessa synpunkter innebär allenast ett fullföljande av
den princip, som redan kommit till uttryck i fråga örn mjölk- och slaktdjursavgif
terna.
Prisstödjande åtgärder utöver de redan företagna torde, såsom antytts,
i främsta rummet vara påkallade beträffande kött, fläsk och ägg. Produktionen
av dessa varor når för närvarande en omfattning, som, på
grund av, framför allt, försvårade exportmöjligheter, hindrar varornas
avsättning till för producenterna skäliga priser. För åstadkommande av
ändring i berörda förhållande fordras, att anordningar vidtagas, vilka medgiva
utnyttjande av de exporttillfällen, som kunna stå till buds. Dylika
anordningar förutsätta, att medel ställas till förfogande för ändamålet.
I anslutning till den princip, som uttalats, att varje produktionsgren bör
bära sina regleringskostnader, torde ifrågavarande medel lämpligen kunna
anskaffas genom att införseln till riket av utländska, för produktionen
av förenämnda varor brukliga fodermedel belägges med viss avgift.
Den fördyring av det utländska fodret, som härigenom sker, kommer att
verka i enahanda riktning beträffande inhemska fodervaror, vilkas prisläge
sålunda, sett ur foderproducenternas synpunkt, förbättras. Då animalieproduktionens
nuvarande storlek delvis är beroende av möjligheterna
till import av billigt utländskt foder, torde vidare genom förenämnda
åtgärder omfattningen av sistnämnda produktion komma att begränsas,
vilket i sin ordning kan väntas medföra stegring av priserna på de animaliska
produkterna. De olägenheter, som animalieproducenterna under
en övergångstid kunna utsättas för genom prisförhöjningen å foderspannmålen,
torde komma att i hög grad lindras, därest den proposition
(nr 253) angående godkännande av en mellan Sverige och de_Socialistiska
Kådsrepublikernas Union avsluten överenskommelse angående
beställningar och krediter m. m., som Kungl. Majit denna dag beslutat
avlåta till riksdagen, bifalles. I så fall torde nämligen åstadkommas
en sådan export av nötkreatur, svin och fläsk, att ett gynnsamt förhållande
mellan tillgång och efterfrågan av dylika produkter på relativt
kort tid vinnes.
De utländska fodervaror, vilka en införselavgift närmast torde böra avse,
äro majs och havre. Därjämte tordo emellertid, i anslutning till
vad generaltullstyrelsen anfört i sitt yttrande över spannmålsnämndens
förslag härutinnan, införselavgift böra kunna påläggas ytterligare
följande varor, nämligen korn, vicker, peluslcer och andra foderärter,
foderbönor, manioka- och arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom
förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa va
-
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ror, produkter av vete, råg eller annan spannmål, vilka på grund av tillsättning
med annat ämne äro tjänliga endast för foderändamål, risfodermjöl,
glutenfoder, melassfoder och sockersclmitzel ävensom andra till
fodermedel hänförliga varor, örn vilka Kungl. Majit så förordnar. Vid
bestämmande av avgiftens storlek torde viss rörelsefrihet böra vara medgiven.
Avgiften bör sålunda kunna fastställas olika för olika varuslag och
möjlighet bör finnas att ändra avgiftsbeloppet allteftersom förhållandena
utveckla sig. Av vikt är naturligtvis dock, att täta fluktuationer i görligaste
mån undvikas. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma,
huruvida införselavgift å viss vara skall uttagas eller ej, ävensom
avgiftens belopp. Då det ej torde kunna påräknas, att åtgärderna
i fråga omedelbart skola resultera i avsedd prisstegring beträffande de
animaliska produkterna, torde en viss försiktighet vid bestämmande av
avgiftsbeloppet till en början böra iakttagas. För närmaste tiden bör
ett majspris av ungefär 12 kronor per deciton banfritt importhamn åsyftas,
varigenom, på sätt lantbruksstyrelsen visat, priserna å fodersäd torde
komma i samma relation till priserna på brödsäd och smör som rådde
under åren 1925—1929. I den förordning, som torde böra utfärdas i ämnet,
synes lämpligen kunna fastställas en maximiavgift av 6 öre för
kilogram av varans nettovikt. Kungl. Majit bör äga befogenhet att, örn
särskilda omständigheter därtill föranleda, medgiva befrielse från eller
nedsättning i stadgad avgift, exempelvis för att underlätta tillförseln
av billig foderhavre i ömmande fall. I övrigt torde böra gälla i huvudsak
samma bestämmelser som de, vilka stadgats angående införsel till
riket av kraftfoder enligt förordningen örn skatt å oljekakor och vissa
slag av fodermjöl. Restitution av införselavgift torde, på sätt generaltullstyrelsen
förordat, likaledes böra medgivas enligt enahanda grunder
som beträffande kraftfoderskatten. Föreskrifter härutinnan torde få av
Kungl. Majit meddelas i särskild kungörelse.
I samband med att bestämmelser utfärdas angående upptagande av införselavgift,
som nyss nämnts, torde för att uppnå största möjliga rättvisa
olika animalieproducenter emellan, då fråga är örn de varuslag, som
i förevarande hänseende äro av större betydelse, nämligen utländsk havre
och majs, böra verkställas beskattning jämväl av inom landet vid tiden
för bestämmelsernas ikraftträdande befintliga varulager. Avgiften bör
utgå med samma belopp som införselavgiften för vara av ifrågavarande
slag. Frihet från avgiftsplikt synes dock böra få åtnjutas för viss innehavd
varumängd, förslagsvis sammanlagt 1,000 kilogram havre och majs. Liksom
beträffande införselavgiften bör Kungl. Majit därjämte hava möjlighet
att, örn så anses påkallat, med hänsyn till särskilda omständigheter
medgiva befrielse från eller nedsättning i avgiften. De närmare
bestämmelserna i ämnet torde böra utformas enligt samma principer
som kommit till uttryck i förordningarna den 31 januari 1932 (nr 19) och
den 29 april 1932 (nr 87) örn tillfälliga avgifter å kaffe och bensin.
93
Kungl, Maj:ts proposition nr 257.
För att kunna förebygga, att uttagande av omförmälda införselavgift
resulterar i ökad förbrukning av kraftfoder eller utländskt kli, måste
Kungl. Majit vidare, i anslutning till vad spannmålsnämnden föreslagit,
erhålla bemyndigande dels att höja skatten å oljekakor och vissa slag
av fodermjöl från nuvarande 2 öre till högst 6 öre för kilogram, varför
gällande förordning i ämnet torde böra i sådant hänseende ändras, dels ock
att pålägga en skatt å kli, som införes till riket, med högst samma belopp,
som föreslagits beträffande införselavgiften, eller således 6 öre för
kilogram. Angående sistnämnda skatt torde jämväl i övrigt böra gälla
enahanda regler som för införselavgiften. I samband med att skatt sålunda
åsättes det importerade kliet synes, på sätt lantbruksstyrelsen framhållit,
vetekli, som tillverkas inom landet, böra beskattas. Då havre är
medtagen bland de varor, vilka skola kunna beläggas med införselavgift,
bör kli, som erliålles vid den inhemska havreförmalningen, kunna undantagas
från beskattning. Likaledes bör kli, som tillvaratages vid förmälning
inom riket av råg, vara fritt från skatt, då dels sådant kli spelar en
mindre betydande roll, dels beskattningen därav skulle medföra avsevärt
ökat kontrollarbete. För att förenkla kontrollen över tillverkningsskattens
utgörande torde, likaledes i överensstämmelse med vad lantbruksstyrelsen
föreslagit, vid skattens beräknande 25 procent av förmak! vetemängd
böra anses såsom kli. Tillverkningsskatten bör utgå med. samma belopp
som skatten å importerat kli. För varje månad bör tillverkaren till
spannmålsnämnden lämna uppgift under straffansvar å den myckenhet
kli, för vilken skatt skall av honom erläggas, ävensom inbetala ifrågakommande
belopp till statsverket. Överinseendet å kontrollen att tillverkningsskatt
behörigen utgöres bör handhavas av spannmålsnämnden.
De närmare bestämmelser, vilka erfordras i fråga örn redovisning, uppbörd
och kontroll, torde kunna givas i stort sett samma innehåll som motsvarande
stadganden angående mjölkavgift och slaktdjursavgift samt
få av Kungl. Majit i administrativ ordning utfärdas. Kostnaderna för
kontrollen över tillverkningsskattens utgörande torde böra bestridas av
medel, som i sådan skatt uppbäras och av Kungl. Majit för ändamålet
ställas till förfogande.
Det möter naturligtvis svårigheter att tillförlitligen uppskatta storleken
av de belopp, som genom nu berörda anordningar kunna komma att inflyta.
Vad införselavgiften beträffar torde hänsyn huvudsakligen få tagas
till införseln av havre och majs. Någon inkomst genom införselavgift å
foderhavre synes knappast böra påräknas. I fråga om grynhavren uppgår
kvarnarnas förbrukning till omkring 45,000 ton årligen. Utgår man
från att tillverkningen i medeltal för år omfattar 00 procent svensk havre,
föreligger ett importbehov av 18,000 ton. Av majs importerades 1933
265,000 ton. Förutsätter man, i likhet med spannmålsnämnden, att tillsvidare
150,000 ton årligen kunna utbytas mot svensk brödsäd, och tages
hänsyn till den inverkan, prisfördyringen i övrigt kan komma att hava
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
på importens storlek, torde man måhända under de närmaste åren ej böra
räkna med större majsimport än 50,000 ton örn året. Örn vidare vid
förevarande uppskattning allenast räknas med en införselavgift a
havre och majs av 2.5 öre för kilogram, skulle sålunda årligen komma
att inflyta omkring 1,700,000 kronor. Den tillfälliga avgiften å inom
landet befintliga lager av utländsk havre och majs skulle med samma
avgift och en uppskattad myckenhet av 15,000 ton giva sammanlagt
375,000 kronor. — Kliskatten skall som nämnt utgå dels för importerat
kli av alla slag, dels för inom landet tillverkat vetekli. Kliimporten har
under senare år uppgått till i medeltal mellan 40,000 och 50,000 ton årligen.
Då under bär avsedda förutsättningar importen ej torde komma att överstiga
30,000 ton örn året, lärer det sammanlagda skattebeloppet belöpa
sig till högst 750,000 kronor. Vad skatten å tillverkningen av vetekli
angår, skulle enligt en av spannmålsnämnden i dess årsredogörelse
för 1932 (stat. off. utr. 1933:17; sid. 10—13) gjord utredning för brödändamål
årligen inom landet förbrukas omkring 585,000 ton vete. Då omständigheter
synas tala för att denna siffra är väl hög, torde den böra reduceras
något, förslagsvis till 560,000 ton. Med utgångspunkt från en huskatt
av samma storlek som den nyss antydda införselavgiften och under
antagande att 25 procent av vetemängden vid förmalningen tillvaratages
såsom kli, skulle den årliga tillverkningsskatten sammanlagt uppgå
till 3,500,000 kronor. — Någon ökad medelstillgång genom höjd kraftfoderskatt
— för budgetåret 1934/1935 beräknad inbringa 4,000,000 kronor
— torde icke för närvarande böra räknas med.
Införselavgiften å havre och majs samt därmed jämställda fodermedel
kommer att bäras huvudsakligen av kött-, fläsk- och äggproducenterna,
medan kliskatten däremot berör i första hand mjölk- och äggproduktionen.
Det sist sagda är jämväl förhållandet med kraftfoderskatten. I huru hög
grad varje särskild produktionsgren drabbas av avgifterna är vanskligt att
avgöra. Vad angår kraftfoderskatten torde man kunna utgå från det av
svenska ägghandelsförbundet gjorda antagandet, att 10 procent träffa
äggproduktionen. Detsamma synes kunna förutsättas beträffande skatten
å kli. Vad införselavgiften beträffar har beräknats, att importen av därav
berörda fodervaror, örn grynhavren undantages, huvudsakligen kommer
att omfatta majs. Då majsen särskilt under vintermånaderna i
tämligen stor utsträckning torde användas såsom hönsfoder, på grund av
dess förmåga att giva en tilltalande färg å äggulan, synes man måhända
böra antaga, att 10 procent även av införselavgiften komma att bäras av
äggproducenterna. I anslutning till de synpunkter, jag i det föregående
hävdat, böra sålunda av de genom införselavgiften inflytande medlen omkring
90 procent användas för stödjande av kött- och fläskproduktionen
samt återstoden komma äggproduktionen till godo. Likaledes bör, med
frångående av de principer, som härutinnan för närvarande tillämpas, för
äggproducenternas räkning användas omkring 10 procent av kraftfoder
-
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
skatten. Återstående del av ifrågavarande skattemedel bör liksom hittills
gå till mjölkregleringen. Vad kliskatten angår bör, beträffande de medel,
som härröra av skatten å importkliet, ske enahanda fördelning som i fråga
örn kraftfoderskatten. De belopp, som upptagas genom skatten å tillverkningen
inom landet av vetekli, vilken sistnämnda skatt ej i och för sig
verkar fördyrande på fodervaran, eftersom denna torde komma att stiga
i pris även örn endast det importerade kliet belägges med skatt, synas
däremot böra avsättas för särskilt, med spannmålsregleringen sammanhängande,
ändamål. På samma sätt torde böra förfaras med den särskilda
avgiften å utländsk havre och majs, som finnas inom landet, då
införselavgift å dylika varor pålägges. Till dessa spörsmål torde jag
få återkomma vid behandlingen av spannmålsfrågan.
Den fördelning av beloppen på animalieproduktionens olika grenar, som
i anslutning till vad nu sagts bör äga rum, torde få ankomma på Kungl.
Maj:ts närmare bestämmande. För att underlätta anpassningen allteftersom
förhållandena utveckla sig, bör Kungl. Majit äga rätt att, örn
så skulle finnas ändamålsenligt, avvika från vad i det föregående utstakats
för medlens fördelning. Kungl. Majit bör sålunda hava möjlighet
även att använda de av en viss avgift härrörande medel för stödjande
av andra jordbrukets produktionsgrenar än dem, för vilka samma medel
närmast avsetts.
På sätt jag tidigare erinrat skall enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser,
vilka trätt i kraft den 1 mars 1934, exportör av bacon på
Storbritannien och Norra Irland till utjämning av spänningen mellan
fläskpriset å exportmarknaden och å hemmamarknaden avstå — efter
vissa avdrag — det vid exporten erhållna överpriset, vilket skall inlevereras
till statens slaktdjursfond. Med ett beräknat dylikt överpris av 50
öre för kilogram och en export av 1,200 ton i månaden — senast fastställda
utförselkvantitet för fyraveckorsperiod utgör 1,176 ton —- skulle på detta
sätt årligen inflyta över 7 miljoner kronor. Sistberörda belopp minskas
i den mån ansträngningarna att höja det inhemska fläskpriset leda till
resultat. Ihågkommas bör också, att utförselkvantitetens storlek tid
efter annan kan bliva föremål för ändringar. Genom inbetalningen av
nämnda exportöverpris samt genom upptagande av den föreslagna införselavgiften
å havre, majs och därmed jämförliga fodermedel torde emellertid
för kött- och fläskproduktionens stödjande sammanlagt ett ganska
betydande belopp komma att stå till förfogande. Beloppet torde, på samma
sätt som avsetts med de medel, vilka inflyta i slaktdjursavgift, böra i
främsta rummet användas dels till exportfrämjande åtgärder dels ock till
andra anordningar, ägnade att avlasta den inhemska marknaden och sålunda
att lätta pristryckct. Vad särskilt fläskproduktionen angår är det,
såsom slakterinämnden framhållit, för bedömande av vilka åtgärder, som
i fråga om denna produktion böra vidtagas, av betydelse att snabbt kunna
följa de starka växlingar, svinbeståndet i landet undergår. Under 1931
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
—1933 har inom Svea- och Götaland allmän svinräkning ägt runi en gång
årligen. Till gäldande av vissa med svinräkningen 1933 förenade kostnader
hava, såsom förut nämnts, medel anvisats ur slaktdjursfonden.
För vinnande av bättre överblick över svinstockens utveckling har genom
kungörelse den 7 april 1933 (nr 122) innehavare av fargalt inom sagda
landsdelar ålagts att under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 dels föra fortlöpande
förteckning rörande betäckningar av suggor, dels kvartalsvis
lämna uppgift angående antalet av honom innehavda fargaltar och det
sammanlagda antalet av de under varje månad av dessa betäckta suggor.
Genom det material, som sålunda insamlas, vinnes en ganska god förhandskännedom
örn fläskproduktionens utveckling. I den mån ytterligare
uppgifter kunna bliva av behovet påkallade, torde kunna tagas
under övervägande anordnandet av tätare svinräkningar än hittills
skett. De kostnader, vilka härav kunna föranledas, synas böra utgå av
medel, vilka inflyta genom omförmälda införselavgift och! överpris å
exportfläsk.
Redan då beslutet örn upptagande av slaktdjursavgift förra våren fattades,
stod det klart, att, till följd av det sätt på vilket uppbördsförfarandet
av kostnadsskäl måste anordnas, avgiften icke skulle komma att.
såsom önskvärt valdt, lika beröra alla producenter av kött och fläsk till
avsalu. Sedan systemet nu någon tid varit i verksamhet, hava klagomål
över de olägenheter, som av berörda förhållanden föranletts, från olika
håll framförts. Någon omläggning av nppbördsförfarandet sålunda, ätt
full rättvisa i förevarande hänseende därigenom skapas, torde, såsom antytts,
icke kunna ske inom en i förhållande till de inflytande avgiftsmedlens
storlek skälig kostnadsgräns. Emellertid synes, därest de i det föregående
föreslagna anordningarna genomföras, böra övervägas, huruvida
någon, slaktdjursavgift över huvud vidare behöver upptagas. Det belopp,
vilket genom den föreslagna införselavgiften skulle komma kött- och fläskproduktionen
till godo, motsvarar ungefär de beräknade intäktex-na av
slaktdjursavgiften. Hänsyn torde också böra tagas till den kostnadsökning
för produktionen, som föranledes av fördyringen av de inhemska
i''odei*medlen. Jag är sålunda bei^edd att, därest omförmälda förslag vinna
bifall, överväga borttagande av skyldigheten att utgöra slaktdjursavgift,
Den i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade förordningen
i ämnet, enligt vilken befogenhet att uttaga dylik avgift tillkommer
Kungl. Majit, torde icke därför behöva upphävas. Jag erinrar för
övrigt, att förordningens giltighet är begränsad till den 1 juli 1935.
Såsom tidigare anförts torde genom höjning av prisläget å fodervaror
ernås en begränsning av animalieproduktionens storlek. Produktionens
reglering genom kontingentering eller på liknande sätt möter avsevärda
svårigheter. Någon avgift å galt vid betäckning, såsom från slakterinämndens
sida ifrågasatts, bör enligt mitt förmenande icke heller lämpligen
upptagas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 257.
97
Skall priset å kött och fläsk kunna höjas till avsedd, nivå, kan det bliva
nödvändigt, att importen av sådana varor begränsas eller i varje fall att
åtgärder vidtagas, vilka förebygga importvarans försäljning till priser,
som stå hindrande i vägen för förstberörda syfte. Kungl. Majit tolide
därför böra erhålla riksdagens bemyndigande att, då skäl därtill föreligga,
besluta de anordningar, som ur angivna synpunkter kunna finnas
erforderliga. Den importreglering, som för sådant fall bör komma till
stånd, synes kunna ordnas enligt samma principer som de, vilka kommit
till uttryck i den nyligen beslutade regleringen av äggimporten. För import
av ifrågavarande varor torde sålunda böra fordras särskilt tillstånd
enligt vad Kungl. Majit härutinnan kan vilja föreskriva. Vidare bör
möjlighet finnas att för importtillstånd kräva erläggande av viss licensavgift.
De belopp, som härigenom inflyta, böra användas för kött- och
fläskprisets stödjande enligt förut avgivna grunder. Handhavandet av
regleringen torde böra ankomma på slakterinämnden eller annat organ,
som Kungl. Majit förordnar.
För stödjande av äggproduktionen skulle enligt det förut anförda bliva
tillgängliga viss del av de medel, som inflyta genom dels införselavgift,
dels skatt å importerat kli och dels kraftfoderskatt. Härtill komma de
licensavgifter, vilka uppbäras till följd av regleringen av äggimporten.
Sistnämnda avgifter torde dock ej komma att inbringa större belopp.
Även örn man räknade med den för närvarande såsom maximum stadgade
avgiften, 30 öre för kilogram, och en import av samma storlek som under
1933 eller omkring 200 ton, skulle det sammanlagda beloppet av licensavgifterna
för år ej uppgå till mer än omkring 60,000 kronor. Vad kraftfoderskatten
beträffar synes hinder ej böra möta att — oaktat de direktiv
i annan riktning, som föregående år härutinnan lämnats — redan under
innevarande budgetår i den utsträckning tidigare föreslagits taga de av
sagda skatt inflytande medlen i anspråk för äggproducenternas räkning.
Det är nämligen av vikt, att ett främjande av äggexporten med det snaraste
må kunna ske.
Åtgärder för äggproduktionens stödjande torde, i anslutning till vad
som anförts beträffanden kött och fläsk, böra huvudsakligen inriktas på
att undandraga den inhemska marknaden ett pristryckande överskott av
ägg, vilket mål även i detta fall bäst torde ernås genom export. I sistnämnda
hänseende synes den av lantbruksstyrelsen förordade anordningen
med ett rörligt pristillägg å exporterade ägg ägnad att vinna tillämpning.
I samband nied att en dylik anordning kommer till stånd torde exporten
av ägg böra regleras efter väsentligen samma grunder som baconexporten
till England. Redan tidigare har förbud meddelats mot export av ägg
till Tyskland utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller, efter lantbruksstyrelsens
bemyndigande, svenska smörprovningarna. En allmän exportreglering
förutsätter, att särskilt tillstånd fordras jämväl för export till
Bihang till riksdagens prololsoll 1934. 1 sami. Sr 2.)7. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
övriga länder. Exportör bör åligga att, därest priset å exportmarknaden,
efter avdrag av särskilda med exporten förenade kostnader jämte skälig
handelsvinst, överstiger inlandspriset, avstå mellanskillnaden. Sålunda
inflytande belopp böra komma äggproduktionen till godo i samma ordning
som förenämnda skatte- och andra avgiftsmedel. Sedan numera den
av lantbruksstyrelsen omförmälda riksföreningen mellan ägghandelsintressenterna,
Sveriges äggintressenters förening u. p. a., kommit till stånd,
synes dess medverkan till regleringens genomförande lämpligen böra erhållas.
Genom de åtgärder, vilka i det föregående berörts, torde beredas
ganska stora möjligheter att påverka äggpriset i önskvärd riktning
under årets olika månader. Man synes, åtminstone för närvarande, böra
stanna härvid. De från visst håll framförda yrkandena angående inrättande
av en lånefond för konservering och kylhuslagring av ägg samt
tillverkning av äggpreparat ävensom angående bidrag till kylanläggningar
för flytande ägg, anser jag mig sålunda i likhet med lantbruksstyrelsen
icke böra tillstyrka. Vad kylanläggningar beträffar föreligger, såsom
lantbruksstyrelsen påpekat, möjlighet att erhålla lån från statens fjäderfälånefond.
I fråga örn flytande ägg och andra äggpreparat må erinras,
att Kungl. Majit av innevarande års riksdag erhållit bemyndigande att,
därest så finnes erforderligt, vidtaga åtgärder för reglering av införseln
av äggula och flytande äggvita.
I fråga örn smör torde, på sätt förut nämnts, böra eftersträvas ett uppehållande
i huvudsak av nuvarande prisnivå. Jag förutsätter, att nu tilllämpade
mjölkreglering till sina grunder bibeliålles. Vad beträffar de
medel, som för närvarande äro avsedda för bestridande av kostnaderna
för regleringens genomförande —■ mjölkavgift, kraftfoderskatt och, inom
vissa gränser, margarinaceis — bör, såsom jag redan framhållit, den ändringen
vidtagas, att av det genom kraftfoderskatten inflytande beloppet
viss del, enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t, skall användas för
stödjande av äggproduktionen. Å andra sidan kommer emellertid, därest
vad jag tidigare anfört vinner bifall, mjölkregleringen att tillföras huvudparten
av det belopp, som den föreslagna skatten på importerat kli
kan komma att inbringa. De genom sistnämnda skatt inflytande medlen
torde, i likhet med vad som gäller i fråga örn skatten å kraftfoder, böra
avses uteslutande för utbetalande av prisutjämningsbidrag för produktmjölken.
Beträffande margarinaccisen erinrar jag, att enligt beslut av
1933 års riksdag det belopp, som på denna väg kommer mjölkregleringen
till godo, skall användas för pristillägg å exportsmör. Margarinaccismedel
må emellertid för närvarande tillföras mjölkregleringen endast i den mån
exportkvantiteten överstiger 15,000 ton örn året. Smörexporten har under
senare månaderna avsevärt ökat. Sålunda uppgick den under år 1933 till
över 17,000 ton mot ungefär 13,500 ton 1932 och under senare halvåret 1933
99
Kungl. Maj.ts proposition nr 257.
till i genomsnitt för månad 1,750 ton mot en genomsnittlig'' månadsexport
av 1,115 ton under förra hälften av samma år. Jämväl pristilläggets storlek
har ökat. Medan detsamma i genomsnitt för 1933 uppgick till 51 öre
för kilogram, utbetalades under de första veckorna i februari 1934 i medeltal
ett pristillägg av 1 krona 30 öre för kilogram. Förändringen sammanhänger
dels med att priset å exportmarknaden sjunkit dels därmed att det
inhemska smörpriset under drygt första hälften av 1933 hölls väsentligt
lägre än det nuvarande, 2 kronor 30 öre för kilogram. Med hänsyn till de
svårigheter, som av berörda anledningar i fortsättningen kunna resa sig
mot mjölkregleringens planmässiga genomförande, synes det rimligt, att
något större anslag av margarinaccismedel än det, som enligt nu tillämpade
grunder kan utgå, kommer mjölkregleringen till godo. Jag erinrar,
att av 1933 års margarinaccismedel, sammanlagt uppgående till i runt tal
4.5 miljoner kronor, endast ungefär hälften åtgått för mjölkregleringen
samma år. I vad mån och till vilket belopp överskott av margarinaccismedel
kan uppstå under första halvåret 1934, kan nu ej avgöras. Reglerna
för utgivande av bidrag av sagda medel till smörexportens stödjande torde
sålunda böra undergå viss jämkning. Därest erinran från riksdagens sida
ej möter, synes Kungl. Majit böra efter den 30 juni 1934 vara berättigad
att taga genom accis å margarin inflytande medel i anspråk för utanordnande
av hälften av förekommande pristillägg å allt smör, som exporteras.
Härigenom skulle bland annat vinnas, att mjölkproducenterna själva
erhölle större intresse av att, exempelvis genom ökad egen förbrukning
av smör, nedbringa exportöverskottet. -—- Chefen för finansdepartementet
framlägger denna dag förslag örn utsträckning av Kungl. Majits befogenhet
att förordna örn erläggande av margarinaccis att avse margarin, som
levererats intill den 1 juli 1935.
I samband med frågan angående margarinaccismedlens användning må
ytterligare följande anföras. Såsom jag vid redogörelsen för de i anslutning
till spannmålsregleringen vidtagna åtgärderna erinrade, har Kungl.
Majit efter framställning av Svenska spannmålsföreningen u. p. a. ställt
sammanlagt ungefär 16,500 deciton vetemjöl till förfogande för gratisutdelning
bland nödlidande. Säkerligen har man att emotse ytterligare
ansökningar av beskaffenhet att böra bifallas. Det synes naturligt, att under
rådande bekymmersamma tid hjälp på angivet sätt beredes dem, som
hava det svårast i avseende å livsmedelsförsörjningen. Mjölutdelningen
har ej insnörts i stela former, utan ortsorganen hava att efter hästa förmåga
fördela mjölet på det till lindrande av nöd i vart fall lämpligaste
sättet. Jag förutsätter, att åtgärder i samma syfte även i fortsättningen
få vidtagas enligt närmare bestämmande av Kungl. Majit. Emellertid
finner jag det vara rimligt, att icke hela kostnaden för mjölutdelningen
lägges på Svenska spannmålsföreningen, utan synes föreningen böra försina
hithörande utlägg ersättas med belopp, ungefärligen motsvarande
fodervärdet av det veto, som beräknas hava åtgått för mjölets framställning.
Då det mjöl, varom hill- är fråga, torde framställas genom utmål
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ning till omkring 65 procent, skulle vart deciton vetemjöl motsvaras
av i runt tal 154 kilogram omalet vete. Med ett antaget fodervärde
av ungefär 13 kronor per deciton vete borde alltså föreningen i särskild
ordning beredas ersättning med i avrundat tal (1.54 X 13 =) 20 kronor för
vart deciton vetemjöl, som enligt Kungl. Maj:ts beslut på föreningens bekostnad
utdelats eller kommer att utdelas gratis till behövande. Återstående
del av mjölets kostnad eller i allmänhet cirka 10 kronor per deciton
skulle stanna å föreningen. Jag förordar alltså, att åtgärder vidtagas för
beredande åt Svenska spannmålsföreningen av ersättning med förenämnda
belopp, 20 kronor per deciton mjöl, med rätt dock för Kungl. Majit att,
därest förhållandena i avseende å fodermedelspris eller utmalningsprocent
därtill skulle giva anledning, jämka ersättningsbeloppet. Den ifrågasatta
ersättningen synes mig lämpligen kunna utgå av margarinaccismedel.
En dylik användning överensstämmer väl med vad som vid fjolårets
riksdag uttalades i avseende å de ändamål, vartill sagda medel borde få
nyttjas. Under förutsättning att riksdagen ej har något att däremot invända
synes Kungl. Majit sålunda böra äga att för täckande enligt angivna
grunder av kostnader för utdelning av mjöl till nödlidande — såväl i
nu föreliggande fall som i händelse av framtida behov — taga i anspråk
högst 1 miljon kronor av margarinaccismedel. Skulle anledning därtill
föreligga, torde här avsedda bemyndigande böra gälla även utdelning
av nötkött.
Kungl. Majit har tidigare denna dag meddelat mig begärt bemyndigande
att tillkalla vissa utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva
förslag rörande frågan örn avsättning av smör och andra fettämnen
av inhemskt ursprung. Såsom motivering för att en dylik utredning åvägabragtes
anförde jag bland annat, att, därest importrestriktioner till
äventyrs skulle införas å de av våra exportmarknader för smör, som ännu
stöde öppna, det bleve svårt att enbart genom export få utbuden av smör
å den inhemska marknaden så begränsade, att smörpriset kunde bevaras
å sin hittillsvarande nivå. Jag framhöll vidare, att under dylika omständigheter
— för undvikande i möjligaste mån av nedgång i smörpriset eller
inskränkning i mjölkproduktionen, vilken sistnämnda åtgärd i nuvarande
situation kunde ingiva vissa betänkligheter och i varje fall mötte stora
praktiska svårigheter — produktionsöverskottet måste disponeras på annat
sätt än genom export. I sistberörda hänseende antydde jag bland annat
möjligheten att inblanda smör i margarin, varvid jag tillika erinrade,
att bestämmelser härutinnan måhända borde omfatta föreskrift örn särskild
accis å margarin, vari smör inblandats, för att hindra, att sådant
margarin utträngde smör som förbrukningsvara. Ifrågavarande utredning
avses skola så bedrivas, att eventuella förslag till åtgärder kunna
framläggas för nästa års riksdag. Redan före denna tidpunkt kan emellertid
den situation å smörmarknaden hava inträtt, som jag nyss berörde.
Omständigheterna kunna därvid gestalta sig sådana, att ett skyndsamt och
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
effektivt ingripande från statens sida blir av behovet påkallat. Även av
annan anledning kan det bliva önskvärt att vidtaga särskilda anordningar
för smörmarknadens stödjande. Genom margarinfabrikanternas
förpliktande att inblanda smör i margarinet torde smörets avsättning på
inlandsmarknaden kunna främjas. Naturligtvis måste, innan verkningarna
av en dylik åtgärd tillförlitligare utretts, en viss försiktighet
iakttagas. Möjlighet synes emellertid böra beredas Kungl. Maj:t att, örn
behov i sådant hänseende skulle yppa sig, tillfälligtvis vidtaga anordningar
för genomförande av tvångsinblandning, varom här är fråga.
Kungl. Majit synes sålunda böra erhålla riksdagens bemyndigande att,
örn så finnes erforderligt för beredande av avsättning för i Sverige framställt
smör, för tiden till och med den 30 juni 1935 förordna, att i margarin,
som inom riket saluhålles, skall finnas inblandat svenskt smör till
viss myckenhet, ävensom meddela de bestämmelser och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som i detta sammanhang kunna föranledas.
Innan jag lämnar mjölkfrågan må erinras, att förordningen den 10 februari
1933 med bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter
upphör att gälla med den 30 juni 1934. Förordningen torde böra
givas förlängd giltighet för tiden till och med den 30 juni 1937, eller samma
giltighetstid som är bestämd för förordningen angående mjölkavgift.
Vad frågan örn fortsatt stöd åt spannmålsodlingen beträffar, tillstyrker
jag, att gällande principer i fråga örn dels inmalning av svenskt vete och
svensk råg vid framställning av vetemjöl och rågmjöl dels ock användande
i viss utsträckning av svensk havre vid tillverkning av havregryn och
andra till människoföda avsedda produkter av havre alltjämt vinna tilllämpning.
Skall under rådande förhållanden, särskilt med hänsyn till det
produktionsöverskott av brödsäd, som för närvarande förefinnes, priset å
den svenska brödspannmålen kunna uppehållas vid skälig nivå, torde
emellertid särskilda prisstödjande åtgärder jämväl vara påkallade. Jag
förordar i sådant avseende, att staten lämnar sin medverkan till ett inlösningsförfarande
enligt i huvudsak samma grunder som de under senare
år tillämpade. Inlösningsgarantien torde allenast böra avse 1934 års skörd.
Ehuru omständigheterna kunna föranleda, att särskilda åtgärder i prisstödjande
syfte även därefter bliva påkallade, torde något avgörande för
längre tid än nyss angivits icke nu böra träffas. Alla torde vara ense örn,
att den nuvarande anordningen är ur flera synpunkter otillfredsställande.
Möjligheter till en omläggning av systemet hava, såsom av den tidigare
redogörelsen framgår, från flera håll berörts. Denna fråga synes
böra närmare utredas. Det är min avsikt att vidtaga anstalter för igångsättandet
av en dylik utredning, vilken torde böra bedrivas så skyndsamt,
att resultatet kan komma under omprövning vid 1935 års riksdag.
På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att det mellan staten
och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. ingångna avtalet förlänges för
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
tiden till och med den 31 december 1935. De av spaunmålsnämnden förordade
ändringarna i kontrakt och föreningsstadgar synas härvid böra
godtagas.
På sätt förut berörts hava de ensidigt på brödsädsodlingens stödjande
inriktade åtgärderna föranlett en alltjämt ökad sådan odling inom landet,
vilket i förening med de senaste årens såväl kvalitativt som kvantitativt
goda skördar medfört en överproduktion av betydande mått. Enligt
spanmnålsnämndens uppskattning skulle den 1 september 1934 finnas ett
brödsädsöverskott av ej mindre än 380,000 ton. Att döma av de preliminära
siffror, som föreligga från årets brödsädsinventering, synes man
kunna räkna med en något lägre myckenhet eller omkring 340,000 ton.
Viktiga spörsmål, som nu påkalla sin lösning, äro, huru berörda överskott
skall kunna avsättas på lämpligaste sätt med minsta förlust för
statskassan samt hur för framtiden produktionen skall kunna hållas inom
skäliga gränser. Vad brödsädsöverskottets undanskaffande beträffar vill
jag erinra att, på sätt tidigare nämnts, Kungl. Majit med anledning av
vad härutinnan förekom vid spannmålsregleringens riksdagsbehandling
1933 torde vara berättigad att vidtaga åtgärder i förevarande syfte.
Åtgärder, vilka vid fjolårets riksdag i sådant hänseende ifrågasattes,
voro bland annat dels export, dels fördelning av spannmål
efter förmälning bland nödlidande samt dels spannmålens utnyttjande
för foderändamål. Någon export synes för närvarande
svår åvägabringa. Utdelning av förmald brödsäd till behövande har,
såsom tidigare erinrats, skett och torde jämväl framdeles i viss utsträckning
komma att äga rum. Med hänsyn till omständigheterna, särskilt
brödsädsöverskottets storlek, torde emellertid avsättningen av detsamma
i främsta rummet böra vinnas genom användning av brödsäd såsom
foder. Vissa åtgärder i sådant hänseende hava, på sätt jag förut nämnt,
redan igångsatts. Skall brödspannmål i den utsträckning, varom här är
fråga, kunna avsättas för foderändamål, kräves emellertid, att användningen
av nu brukliga fodervaror i motsvarande grad inskränkes. Det
synes, såsom spaunmålsnämnden framhållit, naturligt, att denna begränsning
går ut över importfodret. Bifallas de av mig i det föregående framförda
förslagen angående införselavgift m. m., torde sådan begränsning
kunna ernås samtidigt som prisläget å fodersäden inom landet höjes och
därigenom förlusterna vid brödspannmålens utförsäljning för foderändamål
minskas. Det synes antagligt, att brödspannmålens avsättning såsom
foder på denna väg skall kunna tryggas utan att, såsom spannmålsnämnden
föreslagit, rätt till införsel till riket av fodermedel förknippas
med skyldighet att i fodervaran inblanda viss myckenhet svensk brödsäd
eller att denaturera sådan säd. Skulle det emellertid visa sig, att,
oaktat den förhöjning av foderpriset, som genom införselavgiften uppnås,
brödsädsöverskottet icke vinner avsättning i önskad omfattning inom rimlig
tid, synes önskvärt, att möjlighet finnes att vidtaga anordningar i den
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
av spannmålsnämnden föreslagna riktningen. Kungl. Majit torde därför
böra erhålla bemyndigande att för sist angivna fall föreskriva, att import
av fodermedel, som av införselavgiften beröras, ej får äga rum, med
mindre särskilda av Kungl. Majit stadgade villkor uppfyllas. Närmast
till bands torde därvid ligga, att förbud meddelas mot införsel utan särskilt
tillstånd, samt att tillståndets meddelande göres beroende av att viss
myckenhet svensk brödsäd blir denaturerad för foderändamål.
Tidigare har, i överensstämmelse med spannmålsnämndens beräkningar,
antagits, att omkring 150,000 ton svensk brödsäd årligen skulle kunna beredas
avsättning för foderändamål. Den brödsäd, som skall användas som
foder, bör, i anslutning till vad spannmålsnämnden föreslagit, denatureras
genom färgning eller på annat sätt, som lämnar tillfredsställande möjlighet
till kontroll att varan nyttjas uteslutande till foder. Närmare bestämmelser
härutinnan böra meddelas av Kungl. Majit eller, enligt Kungl.
Majits bemyndigande, av spannmålsnämnden. Inköp och denaturering
av brödsäd för foderändamål böra ombesörjas av Svenska spannmålsförcningen.
Föreningen får därefter utsälja den denaturerade spannmålen
till foderpriser. Möjlighet bör emellertid stå öppen för spannmålshandlare
och andra, som så önska och av föreningen finnas lämpliga, att,
efter överenskommelse med föreningen, företaga inköp och denaturering
av brödsäd. För sådant fall bör vederbörande av föreningen erhålla
ersättning med skillnaden mellan priset å brödsäd och fodersädspriset.
Allenast spannmål av sådan beskaffenhet, att föreningen enligt kontraktet
med staten är skyldig inlösa densamma, bör kunna ifrågakomma till
denaturering enligt dessa principer. Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att, därest 1934 års brödsädsskörd skulle visa sig vara av mindre
god kvalitet, spannmål av denna skörd bör komma till användning för nu
avsett ändamål framför spannmål av äldre skörd. Överinseendet å såväl
denatureringen som förfarandet i övrigt bör anförtros spannmålsnämnden.
Användande av denaturerad brödsäd till utsäde eller för kvarnändamål
ävensom försäljning av mjöl eller gryn, tillverkat av sådan
spannmål, bör, så framt ej vederbörande visar sig hava handlat i god tro,
medföra straffpåföljd.
Genom införselavgiften minskas spänningen mellan brödsäds- och fodersädspriset
samt försvinner sålunda till en viss grad den stimulans till
brödsädsproduktion, som inlösningsgarantien för med sig. Spannmålsnämnden
har efter omprövning förkastat vissa förslag, direkt ägnade att
begränsa sagda produktion. Vad beträffar frågan om produktionsbegränsning
genom arealkontingentering torde densamma ej befinna sig i sådant
läge, att en lösning på denna väg nu går att genomföra, och biträder jag
därför spannmålsnämndens mening, att en dylik anordning icke bör komma
till stånd. I överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till
uttryck i ett flertal yttranden i ärendet, finner jag däremot de invändningar,
vilka kunna riktas mot avgiftsbeläggning av veteodlingen genom
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
upptagande av en veteavgift att redovisas vid vetets förmälning, icke vara
av beskaffenhet att böra föranleda förslagets avvisande. Det prisläge,
i vilket brödsäden tack vare statsåtgärderna för närvarande befinner sig,
kan visserligen icke anses oskäligt högt. Det är emellertid å andra sidan
rimligt, att, i den mån produktionen i skyddet av berörda åtgärder gives.
större omfattning än som fordras för tillgodoseende av behovet, någon
prisförsämring inträder. Vad vetet beträffar synes en reglering lämpligen
kunna ske genom påläggande av nyssberörda avgift. Samtidigt hejdes
här en möjlighet att erhålla bidrag till täckande av de förluster,
som genom ett alltför ivrigt utnyttjande av prisgarantien tillskynda»
statsverket. Jag tillstyrker alltså, att bestämmelser meddelas angående
upptagande av en veteavgift å svenskt vete. Avgiftens belopp torde
böra anpassas efter skördens storlek och beskaffenhet. Beloppet synes
böra fastställas av Kungl. Majit, varvid ett maximum av 2 öre för
kilogram vete dock torde böra stadgas. Ehuru avgiften bör bäras av producenten,
torde, såsom redan antytts, uppbördsförfarandet kunna knytas
till förmalningen, sålunda att vederbörande kvarnföretag ålägges
svara för avgiftens inbetalande till statsverket. I praktiken torde
denna anordning komma att medföra, att kvarnföretagen vid sina inköp
av svenskt vete göra avdrag å inköpspriset med belopp, motsvarande
veteavgiften. Frihet från avgift torde skäligen böra åtnjutas för vete,
som mot tull eller lön förmales för tillgodoseende av odlarens eget husbehov.
Vid de förhandlingar, som ägt rum angående förlängning av avtalet
mellan staten och Svenska spannmålsföreningen, bär från kvarnhåll
uttalats, att, vid den avgiftsfria vetemängdens beräknande, årsförbrukningen
för person och år av vetemjöl och vetegryn ej borde få uppskattas
till större myckenhet än som motsvarade 50 kilogram vete. Denna beräkningsgrund
synes kunna godtagas. Såsom mjöl eller gryn till husbehov
torde vidare, likaledes i överensstämmelse med kvarnarnas vid berörda
förhandlingar tillkännagivna mening, ej böra anses annan vara än sådan,
som förbrukas i odlarens eget hushåll eller av personer, som han eljest
har i sin kost eller som av honom åtnjuta gratial eller födoråd, eller vilka
äro i odlarens tjänst anställda i och för hans jordbruk och i vilkas avlöningsförmåner
ingå tilldelning av motsvarande myckenhet vete, vetemjöl
eller vetegryn. Avyttrar odlare mjöl eller gryn, som tillverkats av vete
för vilket enligt vad nu sagts frihet från avgift tillgodonjutits vid förznalningen,
bör för sådant vete avgift i stället erläggas i samband med
■avyttringen. För dylikt fall bör odlaren ansvara för avgiftens inbetalande
till statsverket.
överinseendet å kontrollen över veteavgiftens utgörande synes böra anförtros
spannmålsnämnden. Det närmare förfarandet i fråga örn avgiftens
redovisning torde kunna ordnas på samma sätt, som avsetts beträffande
skatten å inom landet tillverkat vetekli. Det bör sålunda åligga
kvarninnehavare att viss tid efter varje månads utgång till spannmåls
-
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
nämnden deklarera den myckenhet vete, som under månaden förmalts,.
.samt därvid angiva den vetemängd, för vilken veteavgift skall utgå. I
anslutning härtill bör verkställas inbetalning till statsverket av det å månaden
belöpande avgiftsbeloppet. Lämpligen torde böra föranstaltas därom,
att tillverkningsskatt å vetekli samt veteavgift av kvarninnehavaren
redovisas i ett sammanhang med begagnande av ett för båda avgifterna
gemensamt deklarationsformulär. För sådant fall då, enligt vad förut
nämnts, ansvar för veteavgiftens erläggande åvilar odlaren, bör av denne
inom viss tid efter det avgiftsskyldighet inträtt meddelande därom lämnas
spannmålsnämnden och ifrågakommande veteavgift inlevereras. Underlåten
eller felaktig deklaration bör medföra straffansvar. För befrielse
från avgift torde böra fordras, att odlaren vid den kvarn, där förmalningen
äger rum, lämnar skriftlig av honom på beder oell samvete avgiven
förklaring, att mjöl och gryn, som tillverkas av ifrågavarande vete,
avses och skäligen beräknas åtgå för sådan husbehovsförbrukning, varom
tidigare förmälts. Då närmare 3,000 kvarnar torde komma att beröras
av anordningen, fordras naturligtvis en ganska vidlyftig kontrollapparat.
I stor utsträckning torde man, i anslutning till vad kontrollstyrelsen
framhållit, få lita till stickprovsvis skeende efterbandsgranskning
genom av spannmålsnämnden utsedda funktionärer. Möjligheten att vid
kontrollen i viss utsträckning använda de ortsombud, vilka finnas för
kontroll över mjölkavgiftens behöriga utgörande, synes böra tagas under
övervägande. Kontrollkostnaderna böra bestridas av de inflytande
avgiftsmedlen enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. Erforderliga
tillämpningsföreskrifter i avseende å veteavgiftens uppbörd och redovisning
m. m. torde i överensstämmelse med vad nu anförts få av Kungl.
Majit i administrativ ordning meddelas.
Veteavgiften bör ej läggas så, att den medför sänkning av det pris, som
odlarna redan tillförsäkrats beträffande 1933 års skörd. Att vid avgiftsbeläggning
av 1934 års svenska veteskörd undantaga kvarvarande lager
från tidigare skördeår skulle emellertid möta stora kontrollsvårigheter.
En dylik åtgärd synes ej heller vara nödvändig. Det torde kunna antagas,
att Svenska spannmålsföreningens inlösningsskyldighet med avseende
å 1933 års brödspannmål i stort sett blivit fullgjord till den 1 september
1934. Praktiskt taget befinner sig alltså då allt svenskt vete av
gammal skörd i föreningens ägo. Någon förmälning av den nya skörden
torde vid angivna tidpunkt knappast ännu hava ägt rum. Veteavgiftens
utgörande synes i betraktande av det nu sagda för undvikande av omförmälda
kontrollsvårigheter, utan att inlösningspriset sommaren 1934
därav beröres, lämpligen kunna ordnas så, att från och med den 1 september
1934 allt svenskt vete avgiftsbelägges. Visserligen komma spannmålsföreningens
förluster vid spannmålens försäljning till kvarnarna därigenom
att ökas. Å andra sidan komma statsverkets inkomster av veteavgiften
att stiga i samma grad.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
Vid den inlösning, som enligt vad jag föreslagit skall äga rum sommaren
1935, måste, örn syftet med veteavgiftens uttagande skall vinnas, avdrag
med belopp, motsvarande då gällande veteavgift, ske från det pris, som för
sagda inlösning kan bliva fastställt. När det inlösta vetet sedan ånyo utsläppes
i marknaden, kommer försäljningspriset, liksom vid den försäljning,
som sker till kvarn direkt från producent, att påverkas av den veteavgift,
som vid förmalningen skall inlevereras till statsverket. Med hänsyn
till vad nu anförts torde i samband med förlängningen av kontraktet
mellan staten och Svenska spannmålsföreningen, utöver de av spannmålsnämnden
förordade ändringarna i samma kontrakt, böra föreskrivas
•—• lämpligen såsom tillägg till stadgandet i 4 § mom. 4, vari förmäles angående
avdrag i visst fall från det fastställda inlösningspriset — att vid
inköp av vete, som skördats efter den 1 januari 1934, ytterligare avdrag
skall göras med belopp, motsvarande den veteavgift, som, enligt vad i
särskild ordning bestämmes, kan komma att utgå för samma vete.
Det är min avsikt att, därest veteavgift uttages, föreslå oförändrat inlösningspris
å vete, 19 kronor för 100 kilogram av normalkvalitet. Vad
rågodlingen beträffar synes någon rågavgift, motsvarande veteavgiften,
med hänsyn särskilt till svårigheten att kontrollera all landets vid ett
mycket stort antal småkvarnar bedrivna rågförmalning, icke lämpligen
kunna påläggas. För att förhållandet mellan råg- och vetepris ej skall
undergå en icke önskvärd förskjutning till rågprisets förmån, torde vid
sådant förhållande, örn en särskild avgift åsättes vetet, inlösningspriset
för råg böra i skälig grad jämkas nedåt. Inlösningspriset för 1934 års
rågskörd synes sålunda böra fastställas till samma belopp som det nu gällande,
minskat med det belopp, vartill veteavgiften bestämmes.
Vid min uppskattning av det belopp, som årligen kunde komma att inflyta
genom tillverkningsskatten å vetekli, antog jag, att landets samm an -lagda årsförmalning av vete till människoföda kunde beräknas till omkring
560,000 ton. Härav torde på de till Svenska spannmålsföreningen
anslutna 108 kvarnarna komma ungefär 400,000 ton. Med nuvarande inmalningsprocent,
vilken synes kunna bibehållas ganska länge, utgör förbrukningen
av utländskt vete allenast omkring 50,000 ton örn året. De till
spannmålsföreningen anslutna kvarnarnas årsförmalning av svenskt vete
skulle sålunda för den närmaste tiden kunna beräknas till cirka 350,000
ton, vilken myckenhet helt torde förmalas till försäljning. Hur den vid
landets övriga kvarnar bedrivna tillverkningen fördelar sig på tullförmalning
och förmälning till försäljning är svårt att utröna. Antager
man, att vid sistsagda kvarnar 50,000 ton svenskt vete årligen förmalas i
försäljningssyfte, skulle den sammanlagda vetemängd, som komme att,
för år räknat, beröras av veteavgiften, uppgå till omkring 400,000 ton.
Att på nuvarande stadium fastställa storleken av de förluster, Svenska
spannmålsföreningen — och sålunda även staten i dess egenskap av garant
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
för föreningen — kan komma att tillskyndas genom inlösniugsförfarandet,
är icke möjligt. Spannmålsnämnden Ilar, såsom av den föregående redogörelsen
framgår, under närmare angivna förutsättningar uppskattat det
totala beloppet av förlusterna till omkring 30 miljoner kronor. Större
klarhet rörande förlusternas omfattning torde kunna vinnas, då här föreslagna
åtgärder någon tid varit i tillämpning och utfallet av detta års
skörd kan överblickas. Närmare beräkningar över förlusterna torde därför
jämte plan för deras täckande böra föreläggas nästa års riksdag.
Då det emellertid måste anses vara av vikt, att uppkommande förluster
snarast möjligt kunna täckas, böra redan nu medel för avskrivning å förlusterna
avsättas. För detta ändamål böra, såsom redan antytts, i första
hand tagas i anspråk de belopp, vilka uppbäras i veteavgift. Vidare torde
för samma ändamål böra avses de medel, som inflyta dels genom tillverkningsskatten
å vetekli, dels genom den särskilda avgiften för viss utländsk
havre och majs. Huruvida det kan bliva möjligt att härutöver å
riksstaten för nästkommande budgetår anvisa medel för ifrågavarande
ändamål i form av anslag å allmänna skattebudgeten, kan, efter vad jag
vid samråd med chefen för finansdepartementet inhämtat, icke för närvarande
med säkerhet bedömas. Frågan härom torde, i händelse anledning
därtill gives, framdeles få anmälas för Kungl. Maj:t.
Av spannmålsnämndens utredning samt vad i övrigt förekommit torde
framgå, att med hänsyn till det stora spannmålsöverskottet Svenska
spannmålsföreningen icke kan, utan statens medverkan för finansiering
av verksamheten, fullgöra sin inlösningsskyldighet instundande sommar.
Det erforderliga kapitalbeloppet har av spannmålsnämnden beräknats
till närmare 70,000,000 kronor. Härvid har förutsatts en skörd av sådan
storlek, att ett brödsädsöverskott av 380,000 ton den 1 september 1934
skulle föreligga. Då emellertid, såsom förut anmärkts, sagda överskott
kan antagas vara omkring 40,000 ton för högt beräknat, minskas föreningens
kapitalbehov i motsvarande grad. Det erforderliga kapitalbeloppet
torde med hänsyn härtill kunna uppskattas till högst 65,000,000 kronor.
Jag tillstyrker, att åtgärder vidtagas för beredande åt föreningen av förlagskapital
intill nämnda belopp. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
förordar jag, att detta ordnas i den form, att å riksstaten för
nästa budgetår under utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till
statsverket, uppföres ett reservationsanslag av 65,000,000 kronor att utgå
av lånemedel. Föreningen bör vara pliktig att å utbekomna belopp gälda
ränta efter samma räntefot som den, riksgäldskontoret måste betala vid
medlens upplåning. Föreningens återbetalningsskyldighet bör fastställas
med hänsyn till den ordning, i vilken genom försäljning av inköpt
brödsäd medel kunna beräknas inflyta till föreningen. Erinras må, att
föreningens inköpsskyldigliet börjar don 1 juni. Behov av rörelsekapital
föreligger alltså föro ingången av nästa budgetår. Medel härför torde
kunna åvägabringas sålunda, att riksgäldskontoret förskottsvis till
-
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
handahåller föreningen nödigt belopp mot ersättning från omförmälda
anslag, så snart detta efter det nya budgetårets ingång blir disponibelt.
Genomförandet av de av mig tillstyrkta förslagen torde medföra viss
ökning av spannmålsnämndens arbete. Då anslaget till nämndens verksamhet
uppförts såsom förslagsanslag, synes tillräcklig anledning dock
ej finnas att ändra det i årets statsverksproposition härför äskade beloppet
av 80,000 kronor.
Samtliga sådana i det föregående omförmälda avgifter, som helt eller
huvudsakligen äro avsedda för prisreglerande åtgärder, torde böra gå till
en gemensam fond, jordbrukets prisregleringsfond. Till denna böra sålunda
föras såväl de medel, vilka härröra av kraftfoderskatt, margarinaccis och
slaktdjursavgift, som även de belopp, vilka inflyta genom införselavgift å
havre, majs och jämförliga fodermedel, skatt å importerat kli samt särskilda
avgifter vid export eller import av kött, fläsk och ägg. Mjölkregleringsfondens
och slaktdjursfondens medel komma följaktligen att ingå
i den gemensamma fonden. Sistnämnda fond bör förvaltas av statskontoret.
Medelsanvändningen bär ske enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande.
Ur budgetteknisk synpunkt får jag, efter samråd med chefen för
finansdepartementet, förorda, att tillförseln av ifrågavarande avgifter till
prisregleringsfonden redovisas över riksstaten. De påräknade intäkterna
av sagda avgifter böra sålunda upptagas på riksstatens inkomstsida.
Närmare förslag härutinnan torde chefen för finansdepartementet senare
komma att anmäla. Å utgiftssidan torde under nionde huvudtiteln böra till
enahanda belopp som det å inkomstsidan upptagna anvisas ett extra förslagsanslag,
över vilket de inflytande avgifterna tillgodoföras fonden. I anslutning
till vad tidigare anförts och med utgångspunkt från de i förslaget
till riksstat för nästkommande budgetår beräknade inkomsterna av kraftfoderskatt
4,000,000 kronor och av margarinaccis 9,500,000 kronor, synas
de totala intäkterna av nu förevarande avgifter för nämnda budgetår kunna
beräknas till i runt tal 20,000,000 kronor, med vilket belopp följaktligen
jämväl omförmälda förslagsanslag torde böra upptagas.
En liknande specialbudget som den nu förordade torde böra införas i
fråga örn de avgifter, vilka avsetts till täckande av Svenska spannmålsföreningens
förluster, eller den särskilda avgiften å inom landet befintlig
utländsk havre och majs, tillverkningsskatten å vetekli samt veteavgiften.
I anslutning till i det föregående gjorda beräkningar synas inkomsterna
av dessa avgifter för nästa budgetår kunna uppskattas till sammanlagt
omkring 8,000,000 kronor. Vad utgiftssidan beträffar torde till belopp,
motsvarande de sålunda beräknade inkomsterna, böra under nionde huvudtiteln
anvisas ett extra förslagsanslag, benämnt Avsättning till fonden
för mötande av förluster å spannmålsregleringen.
Såsom av det anförda framgår komma vid bifall till vad här föreslagits
prisreglerande åtgärder att vidtagas rörande de flesta av jord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ioy
brukets saluprodukter. Det förvaltningsmässiga handhavandet av dessa
regleringar skall ankomma på ett antal statliga nämnder, en var för sitt
område, samt, vad äggregleringen beträffar, en intressentförening under
lantbruksstyrelsen omedelbara överinseende. Givetvis har jag icke
kunnat undgå att överväga frågan, huruvida icke en centralisering av alla
dessa uppgifter till ett och samma organ skulle medföra sådana fördelar,
att en omorganisation i detta syfte borde föreslås. Helt visst skulle överblicken
över hela regleringsområdet främjas och möjligheterna att anpassa
do olika åtgärderna under hänsynstagande till deras verkningar
även utanför deras egentliga område ökas genom sådan centralisering. Å
andra sidan torde anordningen med flera organ i långt större grad möjliggöra
en specialiserad och fackmässig behandling av de olika frågorna.
Uppbyggandet av ett enda organ synes mig vara en så pass invecklad
uppgift, att jag icke nu anser mig beredd att taga ståndpunkt därtill.
Givetvis bör i fortsättningen uppmärksamhet riktas på denna fråga
och, därest regleringarna finnas böra fortsätta jämväl under kommande
år, frågan upptagas till förnyat övervägande i avsikt att eventuellt
underställa 1935 års riksdag förslag i ämnet. Under tiden bör självfallet
största möjliga kontakt hållas mellan de olika regleringsorganen.
Här ifrågavarande regleringar kräva helt naturligt även fortsatt uppmärksamhet
från Kungl. Maj:ts sida i syfte icke blott att följa deras
verkningar i tillämpningen utan även att vidtaga nödiga ändringar eller
förelägga en kommande riksdag erforderliga förslag till kompletteringar.
Några förslag till riksdagen angående åtgärder för att giva vederbörande
departementschef möjligheter att följa verkningarna av regleringarna
samt utvecklingen av produktion, avsättning och priser beträffande
jordbrukets produkter ävensom att i grundlagsenlig ordning
förbereda uppkommande ärenden torde emellertid icke vara erforderliga.
Kungl. Majit har möjlighet att utan riksdagens hörande härutinnan besluta.
I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till dels förordning örn införselavgift å
havre och majs jämte vissa andra fodermedel, dels förordning om särskild
avgift för viss utländsk havre och majs, dels förordning örn skatt
å kli, dels förordning örn veteavgift dels ock förordning angående villkor
i vissa fall för införsel av fodermedel samt förbud mot viss användning
av denaturerad spannmål. Såsom förut framhållits torde i samband
med genomförandet av berörda förslag böra företagas sådan ändring i
förordningen örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, att ifrågavarande
skatt kan av Kungl. Majit bestämmas till högst f> öre för kilogram
av varans nettovikt. Ändringen berör 2 § i förordningen. Av den
redogörelse i ärendet, jag tidigare lämnat, framgår, att de i samma förordning
avsedda varor användas jämväl för annat ändamål än utfodring
110 Kungl. Martts proposition nr 257.
av kreatur, nämligen såsom råvara för limtillverkning inom plywoodindustrien.
Någon beskattning av varor av nämnda slag, då de komma
till användning för framställning av annan vara än kreatursfoder, är
emellertid ej åsyftad. Förordningen synes därför böra sålunda ändras,
att befrielse från skatt i dylikt fall möjliggöres. Befrielsen torde lämpligen,
såsom i avgivna yttranden föreslagits, böra åtnjutas genom restitution
i den omfattning och på de villkor, som Kungl. Majit bestämmer.
Föreskrift härom torde böra meddelas i 11 § i förordningen. I överensstämmelse
med det nu anförda har upprättats förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 11 §§ förordningen den 11 juni 1933
(nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.
Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas,
utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen
i allmänhet stadgade tid gått till ända.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte — med ändring i så måtto av Kungl. Majits i årets statsverksproposition
gjorda förslag, att de under nionde huvudtiteln punkterna 172
och 173 upptagna anslagen för avsättning till statens mjölkregleringsfond
och till statens slaktdjursfond, med hänsyn till det nedan under 6) begärda
anslaget, icke äskas anvisade — föreslå riksdagen att
dels antaga omförmälda författningsförslag,
dels ock
1) medgiva, att Kungl. Majit må enligt av mig i
det föregående angivna riktlinjer vidtaga åtgärder
för reglering av införseln till riket av kött och fläsk;
2) bemyndiga Kungl. Majit att, örn så finnes erforderligt
för beredande av avsättning av i Sverige
framställt smör, för tiden till och med den 30 juni 1935
förordna örn inblandning av smör i margarin;
3) besluta, att förordningen den 10 februari 1933 (nr
29) med bestämmelser örn införselmonopol å mjölkoch
mejeriprodukter skall äga förlängd giltighet under
tiden till och med den 30 juni 1937;
4) godkänna det såsom bilaga till statsrådsprotokollet.
fogade förslaget till ändringar i gällande kontrakt
mellan staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
med det tillägg till stadgandet i kontraktets 4 §
mom. 4, som av mig i det föregående angivits;
5) till förlagskapital åt Svenska spannmålsföreningen
u. p. a. anvisa för budgetåret 1934/1935 under utgifter
för kapitalökning, fonden för förlag till statsver
-
lii
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ket, avdelningen D övriga anslag, ett reservationsanslag
av 65,000,000 kronor, att utgå av lånemedel;
6) för avsättning till jordbrukets prisregleringsfond''»
för budgetåret 1934/1935 under nionde huvudtiteln anvisa
ett extra förslagsanslag av 20,000,000 kronor;
samt
7) för avsättning till fonden för mötande av förluster
å spamimålsregleringen för budgetåret 1934/1935 undernionde
huvudtiteln anvisa ett extra förslagsanslag av
8,000,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga tili
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
112
Kungl. Majlis proposition nr 257.
Bilaga.
Förslag
till
Ändringar i kontraktet mellan svenska staten och Svenska spann
målsföreningen
u. p. a.
Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. överenskommes
härigenom, att det mellan staten och föreningen ingångna, i Kungl.
Maj:ts brev till generaltullstyrelsen den 29 maj 1931 (Sv. förf. sami. nr 120)
omförmälda kontraktet, sådant detsamma lyder efter däri sedermera vidtagna
ändringar, skall i nedan intagna delar erhålla ändrad lydelse samt
i sålunda ändrat skick hava förlängd giltighet, allt på sätt av det följande
framgår.
2 §.
Föreningen — — — rum.
Leveransterminen — — — leveranstiden.
Spannmålen skall utan annan kostnad för föreningen än i detta kontrakt
sägs levereras till uppsamlingsställen, som föreningens styrelse anvisar.
Föreningen skall söka fördela leveranserna —--transportkostnaden,
kostnad för erforderlig inlastning dock ej medräknad, som uppkommer —
— — bestämmelseorten.
Oavsett vad ovan stadgats äger säljaren påfordra, att föreningen erlägger
betalning för inköpt spannmål före utgången av augusti månad det år, inköpet
sker, mot att säljaren åtager sig att därefter för föreningens räkning
lagra spannmålen på av statens spannmålsnämnd föreskrivna villkor. Har
överenskommelse i sådant hänseende träffats, skall köpet i och med betalningens
erläggande anses å ömse sidor fullgjort; dock skola beträffande
dylik spannmål bestämmelserna i tredje stycket alltjämt äga tillämpning.
3 §.
Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar, före
den 1 juni det år, detta kontrakt upphör att gälla, även under annan tid
än den i 2 § omförmälda företaga inköp av svenskt vete och svensk råg av
den i sagda paragraf angivna beskaffenhet. Inköp, lagring och skötsel skola
ske i enlighet med nämndens anvisningar och i den omfattning, nämnden
bestämmer. Sådana inköp skola ske, där priset är lägst, såvitt detta med
hänsyn till spannmålens kvalitet och förhållanden i övrigt kan anses
skäligt.
Kungl. Majlis proposition nr 257.
113
6 $.
Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att icke
enskilt intresse obehörigen gynnas eller skadas.
Angående — — — innehåller.
7 §.
Föreningens — — — marknadspris.
Vid bestämmande av försäljningspris bör tillämpas vad i 4 § mom. 3 är
för där avsett fall stadgat.
Marknadspriset för gammal skörd skall under tiden 1 juni—15 augusti,
intill dess ny skörd kommer — — — sker.
Utan hinder av vad ovan stadgats äger Kungl. Maj:t att, efter framställning
av statens spannmålsnämnd, i den omfattning som på grund av särskilda
omständigheter prövas skäligt, med för föreningen förpliktande verkan
annorlunda förordna beträffande spannmål, som icke är avsedd att
komma till användning för framställning av mjöl eller gryn till människoföda
för förbrukning inom landet.
8 %.
Till täckande — — — stadgas.
Beloppet---förlänges.
Vid bestämmande av gottgörelse skall, örn tre av de utav Kungl. Majit
utsedda ledamöterna av styrelsen förena sig örn samma mening, denna gälla
såsom styrelsens beslut under förutsättning att beloppet ej bestämmes högre
än till fem kronor för 100 kilogram. För fastställande av högre belopp
fordras, att sex ledamöter äro ense örn beslutet och att detsamma godkännes
av Kungl. Majit.
Gottgörelse----tillämpas.
Vid gottgörelsens — — — blandningen.
12 §•
Skulle föreningen — — — enligt kontraktet; och är föreningen, därest
underlåtenheten varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen
bort avvända, samt ej föranletts av beslut, som fattats av de utav Kungl.
Majit utsedda ledamöterna av föreningens styrelse, skyldig såväl att bära
de kostnader, vilka härigenom åsamkats staten, som även att till staten
utgiva ersättning för av underlåtenheten orsakad skada.
Skulle staten — — — fog.
13 %.
Detta kontrakt gäller för tiden till och med den 31 december 1935.
14 §.
Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1935 icke förslå
--- gryn.
Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 257.
8
114
Kungl. Majlis proposition nr 257.
De av — — — upphöra.
Utan hinder — — — den 31 december 1935, efter — — — likvidation,
varvid staten svarar för att medlemmarna utbekomma envar sin insats
jämte därå belöpande ogulden utdelning. Har genom något föreningens
eller dess styrelses beslut enskild medlem obehörigen gynnats eller föreningens
intressen eljest uppenbart åsidosatts, och har därigenom uppkommit
förlust för föreningen, skall vid övertagande, varom ovan sägs, sådan förlust
bäras av föreningen, där ej beslutet fattats av de utav Kungl. Majit
utsedda ledamöterna i föreningens styrelse. Uppkommen tvist örn gäldande
av dylik förlust skall avgöras av domstol.
Oberoende av föreningens ekonomiska ställning skall, efter framställning
bos Kungl. Majit av minst tre utav de å föreningssa mman träde utsedda
ledamöterna av föreningens styrelse, sagda rätt upphöra från och med den
1 april 1936 eller den senare tidpunkt, framställningen avser, dock ej tidigare
än två månader efter det framställningen skett. Vad ovan sägs örn
statens övertagande av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt
föreningens trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.
Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer,
dock senast den 1 juni 1934. Överenskommelsen är för kontrahenterna
bindande från dagen för undertecknandet, under förutsättning att den godkännes
av 1934 års riksdag.
Kungl. Martts proposition nr 257.
115
Bilaga.
Förslag
till
ändringar i stadgarna för Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
Bestämmelserna i 7 § c) och d), 10 § samt 13 § mom. 2 upphöra att
gälla, varjämte 7 § a) ävensom 8, 9, 15, 17, 19 och 22 §>§ erhålla ändrad
lydelse på sätt av det följande framgår.
7 §.
Medlem åligger:
a) att för föreningens räkning mottaga, lagra och vårda den svenska
spannmål, föreningen jämlikt ovannämnda avtal med staten inköper under
juni och juli, intill dess tre fjärdedelar av de utrymmen för lagring av
spannmål, över vilka medlemmen, på sätt i 8 § sägs, skall anses förfoga,
hlivit helagda med spannmål av svenskt vete eller svensk råg, därav minst
så stor myckenhet, som motsvarar hälften av sagda lagringsutrymmen, skall
vara av den skörd, inköpet avsett;
8 §.
Sedan — — — påkallas.
Statens spannmålsnämnd eller medlem, som är missnöjd med styrelsens
därutinnan fattade beslut, äger att inom två veckor efter beslutets delgivning
hänskjuta frågan till avgörande av skiljenämnd, varom i 22 § förmäles,
vid äventyr att eljest hava förlorat sin rätt till talan mot samma
beslut.
Inträdande — — — göres.
9 $.
Det åligger--— erforderlig.
Medlemmen — — — medlemmen.
För befattning med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens
räkning enligt 7 §a) och b), äger medlemmen av föreningen erhålla ersättning
dels för lagring, skötsel och försäkring med J/s öre samt, örn till följd av sådan
lagring medlemmens sammanlagda inneliggande förråd av svenskt vete och
svensk råg uppgår till större myckenhet än som motsvarar hälften av medlemmens
enligt 8 § fastställda lagringsutrymmen, för den överskjutande
spannmålsmängden ytterligare 1/a öre, allt för dag per 100 kilogram, dels
ock för utlastning, där sådan sker, 30 öre per 100 kilogram.
Därest---utgå.
15 §.
Mom. 1. Styrelsen består av nio ledamöter med samma antal suppleanter.
Kungl. Majit äger för ett år i sänder utse ordförande och ytterligare tre
ledamöter jämte suppleanter för dem. övriga ledamöter och suppleanter
väljas på föreningssammanträde, likaledes för ett år i sänder.
Mom. 2. Vid bestämmande av gottgörelse enligt föreningens avtal med
116
Kungl. May.ts proposition nr 257.
staten, skall, om tre av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna av styrelsen
förena sig örn samma mening, denna gälla såsom styrelsens beslut,
under förutsättning att beloppet ej bestämmes högre än till fem kronor för
100 kilogram spannmål. För fastställande av högre gottgörelsebelopp fordras,
att sex styrelseledamöter äro ense om beslutet och att detsamma godkännes
av Kungl. Maj:t.
I frågor, som röra inköp av spannmål, med undantag för överenskommelse
örn kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor, varom förmäles i
4 § mom. 3 i avtalet med staten, ävensom i frågor, som röra försäljning
av spannmål eller ställande av säkerhet enligt 9 § första stycket, äga de
av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna allena besluta; dock må i besluten
föregående överläggningar, såvitt angår inköp och ställande av säkerhet
som nyss nämnts, jämväl övriga ledamöter deltaga. Vid omröstningen
bland de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna skall den mening gälla,
varom tre av dem förena sig eller, där sådan majoritet ej ernås, den mening
som biträdes av ordföranden och ytterligare en ledamot.
17 %.
Eäkenskapsavslutning skall äga rum den 31 december varje år.
Bokslut — — — revisorn.
19 $.
Ordinarie föreningssammanträde hålles varje år i Stockholm före april
månads utgång.
Å dylikt — — — revisorer och suppleanter för dem.
22 %.
Frågan örn skadestånd och vite enligt 7 § j) i dessa stadgar samt tvister
i övrigt mellan föreningen och föreningsmedlem eller mellan föreningen
och styrelsen eller ledamot därav skola avgöras enligt gällande lag örn
skiljemän. Skiljemännen —--sägs.
Kungl. Majlis proposition nr 257.
117
Bilaga.
Kontrakt
mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
sådant detsamma lyder enligt överenskommelser den 24 april 1931,
den 20 maj 1932 och den 27 maj 1933.x]
Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., i det
följande benämnd föreningen, är, i anslutning till föreningens vid detta
kontrakt fogade stadgar, följande överenskommelse träffad.
1 i
Staten tillförsäkrar föreningen för nedan i 13 § omförmälda tid, att
annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande,
till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, vari vete
eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn av vete.
Den föreningen sålunda tillerkända rätten skall icke utesluta rätt för
annan att utan föreningens medgivande företaga transitering, returförtullning
eller uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager av varor,
som ovan nämnts, eller att införa varorna i egentlig gränstrafik eller under
sådana förhållanden, att tullfrihet åtnjutes enligt annan å varorna
tillämplig bestämmelse i 5 § i tulltaxeförordningen än den under s) upptagna
eller enligt 6 eller 8 §§ i samma förordning. Ej heller skall föreningens
medgivande vara erforderligt för uttagning från provianteringsfrilager
annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning;
i stället skall sådant medgivande ankomma på Kungl. Maj:t.
2 §.
Föreningen förhinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas, varje
år, detta kontrakt gäller, under tiden från och med den 1 juni till och med
den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och
råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid normal
skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes föreningen
före den 1 juni det år, inköpet skall äga rum.
Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av föreningens
styrelse, därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan säljarens
samtycke får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen för
inköpet, samt att leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år, inköpet
sker. Där de till föreningen anslutna kvarnarnas lagerutrymmen,
med hänsyn till vad 7 § a) och 8 § i föreningens stadgar innehålla rörande
medlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra föreningens spannmål,
ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande under ändamålsenlig
skötsel inom den sålunda bestämda tiden, äger föreningens styrelse
i erforderlig mån förlänga leveranstiden.
De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa,
skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse
anvisas. Föreningen skall söka fördela leveranserna så rättvist som möj- 1
1 Lydelsen av 1 § andra stycket godkänd av Kungl. Maj:t den 15 januari 1932.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ligt samt med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas.
Vid fördelningen skall gälla, att leverantör är berättigad att få fullgöra
leveransen inom det av följande elva områden, som ur fraktsynpunkt
är för honom gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms stad och län, 2)
Östergötlands län, 3) Kalmar län, 4) Gotlands län, 5) Blekinge län, 6) Kristianstads
och Malmöhus län, 7) Hallands län, 8) Göteborgs och Bohus län,
9) Skaraborgs län, 10) Örebro län samt 11) Västmanlands län. Föreningen
äger dock kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så önskar,
därest föreningen gäldar den härav föranledda merfrakten, därvid såsom
mer frakt skall räknas den ökning i transportkostnaden, som uppkommer
vid fortsatt transport i hela fartyg, pråmar eller järnvägsvagnar från
den inom vederbörande uppsamlingsområde belägna hamnplats eller
gräns järnvägsstation, över vilken varan på billigaste sätt kan fraktas till
bestämmelseorten.
3 §.
Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd sa påfordrar,
efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni det år, detta kontrakt upphör
att gälla, även under andra tider än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp
av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet,
örn och i den mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt
7 § b) av föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda
inköpt spannmål eller andra lagringsutrymmen stå till förfogande.
4 §.
Mom. 1. Vid föreningens inköp under tiden 1 juni—31 juli skall för
fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med en kvalitetsvikt av
77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund) för vete och 72.2
kilogram per hektoliter (121 holländska skålpund) för råg betalas fritt
anvisat uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit
för vete respektive råg av nämnda kvaliteter filmer skäligt bestämma.
Till ovan angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för varje fulla
100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum
senare än den 1 juni.
Mom. 2. Efter förslag av statens spannmålsnämnd äger Kungl. Majit förordna,
att utöver det enligt mom. 1 bestämda pris vid leverans till kustkvarn
eller till annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden
förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, skall betalas ytterligare
ett belopp, ej överstigande 50 öre för 100 kilogram.
Innan spannmålsnämnden framlägger förslag i sådant hänseende, skall
nämnden hava berett ledamöter i föreningen, företrädande såväl kust- som
inlandskvarnar, tillfälle att uttala sig i frågan.
Till grund för dylikt förslag skall ligga en undersökning angående
spannmålens kvantitet och kvalitet, varav den antagliga genomsnittliga
inmalningsprocenten för ifrågavarande spannmålsslag under konsumtionsåret
låter sig beräknas, och förutsättes för att förslag skall kunna av
spannmålsnämnden framställas, beträffande vete, att sagda procent ej överstiger
70, och, beträffande råg, att procenten ej överstiger 60.
Mom. 3. Beträffande villkoren i övrigt samt prisbestämningen för andra
hektolitervikter än de ovan angivna skola de grunder iakttagas, vilka
finnas angivna i särskilda mellan statens spannmålsnämnd och föreningens
styrelse överenskomna bestämmelser och prisregleringsskalor.
Mom. i. Från de i mom. 1, 2 och 3 stadgade pris skall avdrag ske med
119
Kungl. May.ts proposition nr 257.
50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten
med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten
kan anses ursäktlig. .... . ... .
Mom. 5. Vid inköp enligt 3 § skola de i mom. 3 omformalda bestämmelser
och prisregleringsskalor tillämpas. .
Mom. 6. Uppkommer tvist huruvida kvarn är att .hänföra till lnlandskvarn
eller kustkvarn eller huruvida annat uppsamlingsställe är att likställa
med inlandskvarn eller kustkvarn, äger statens spannmålsnämnd
härutinnan besluta.
5 §.
Föreningen må ej vägra att för annan införa eller att i för varje fall
angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn av
vete föreningens styrelse likväl obetaget att, örn statens spannmålsnämnd
därtill lämnar tillstånd, motsätta sig sådan import, i den mån den kan
antagas ske i spekulativt syfte. ,,
Föreningen må ej för egen räkning driva handel med utländsk spannmål
eller därav framställt mjöl eller gryn.
6 $.
Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att icke
enskilt intresse obehörigen gynnas.
Angående föreningsmedlems skyldighet att tillämpa normal iormalningslön
skall gälla vad 7 § g) av föreningens stadgar härom innehåller.
7 i
Föreningens försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på
grund av stadgandet i 2 § eller i annan ordning, må icke ske till pris,
understigande det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.
Marknadspriset för gammal skörd skall därvid under juni, juli och
augusti månader, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra
minst det pris, som föreningen jämlikt 4 § skulle haft att erlägga vid
inköp av samma spannmål för leverans vid den tid, föreningens leverans
enligt försäljningsavtalet sker. o
Vid försäljning av spannmål av gammal skörd, sedan spannmål av ny
skörd kommit i marknaden, skall föreningen beakta det mervärde, som
den gamla spannmålen kan hava i förhållande till spannmål av den nya
skörden.
Statens spannmålsnämnd äger utöva kontroll över. att ovanberörda
pris icke underskrides. Finner nämnden, att det pris, föreningen vid
försäljningen betingat sig, är väsentligt lägre än det pris, som enligt det
ovan sagda bort erläggas, skall föreningen efter anmodan av nämnden
utkräva prisskillnaden av köparen. Anmodan från nämnden skall i t> fall
vara föreningen tillhandakommen senast fjorton dagar efter det nämnden
erhållit meddelande örn det pris, föreningen betingat sig. Uppstår i anledning
av nämndens anmodan tvist med köparen rörande prisets storlek, skall
sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och loder
ämneshandeln.
...
Föreningen skall vid sin försäljning göra de förbehåll, som erfordras
med hänsyn till ovan upptagna bestämmelser.
120
Kungl. Majlis proposition nr 257.
8 $.
Till täckande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av sin
verksamhet äger föreningen för de myckenheter vete och råg, spannmålsblandningar,
vari vete eller råg ingår, vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete,
vilka införas till riket, av vederbörande importör uppbära gottgörelse, varom
nedan stadgas.
Beloppet av sagda gottgörelse per 100 kilogram spannmål bestämmes
av föreningens styrelse, därvid bör eftersträvas dels att såvitt möjligt
vinst vid kontraktstidens utgång icke kvarstår, dels ock att den tid, under
vilken föreningen jämlikt 14 § första stycket äger fortfara med utövandet
av importrätten, icke över hövan förlänges.
Beträffande vete skall gälla, att örn de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna
av styrelsen äro eniga rörande storleken av berörda belopp och
beloppet av dem icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av
det i Stockholm vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset
å svenskt vete av normalkvalitet, nämnda ledamöters beslut
skall tillämpas. För fastställande av högre belopp i fråga örn vete fordras,
att minst sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes
av Kungl. Majit.
För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att
minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.
Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en tid
av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp skall,
när fråga är örn sänkning av detsamma, tillkännagivas minst 14 dagar
innan beslutet skall tillämpas.
Vid gottgörelsens uttagande beträffande mjöl skall gälla, att mot 100
kilogram finsiktat mjöl och gryn svara 160 kilogram spannmål samt mot
100 kilogram sammalet mjöl 100 kilogram spannmål. I fråga örn spannmålsblandning
skall gottgörelsen beräknas efter den myckenhet vete och
råg, som ingår i blandningen.
9 §.
Den, som till riket infört vete, råg eller spannmålsblandning, vari vete
eller råg ingår, eller vetemjöl, rågmjöl eller gryn av vete och visar, att
han ur riket utfört samma spannmål, mjöl eller gryn, äger rätt att av
föreningen återbekomma den gottgörelse han för samma varor erlagt och
icke redan vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.
Likaledes äger den, som till riket infört förutnämnda varuslag, rätt att,
örn han visar, att han ur riket utfört av de införda produkterna framställt
mjöl eller gryn eller spis- eller knäckebröd, återfå den gottgörelse, han erlagt
till föreningen för motsvarande myckenheter spannmål eller mjöl, och
som han icke vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.
I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga tillämpningsföreskrifter
fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av
föreningens styrelse.
10 $.
Föreningen skall samarbeta med statens spannmålsnämnd, som skall
äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.
Det åligger föreningen att, vid anfordran, till statens spannmålsnämnd
lämna de uppgifter, nämnden finner erforderliga. 11
11 $.
Föreningens åtagande enligt detta kontrakt gäller under förutsättning
att statsmakterna under avtalstiden icke vidtaga åtgärder, som väsent
-
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
ligen rubba de förhållanden, under vilka kvarnindustrien nu arbetar, och
att vid tillämpning av förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) iakttages,
att inmalningsprocenten icke i något fall bestämmes högre än att framställning
kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl av god
bakningsduglighet.
Föreningsmedlemmarna berättigas att vid förmälning vid egna kvarnar
under den i 13 § omförmälda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent
för vete, som understiger de jämlikt 2 § i nämnda förordning fastställda
eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna med 10 enheter,
därvid dock icke avses sådan dispensvis vid enstaka tillfällen för begränsad
kvantitet medgiven inmalnings- eller minimiprocent, som åsyftar
förmälning för särskilt ändamål, liggande utom ramen för den vanliga
mjölhandeln.
Föreningsmedlemmarna tillförsäkras vidare, att under nämnda tid stadgandet
i berörda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales
tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren
blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skall äga tillämpning
beträffande dem.
12 §.
Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta
kontrakt, äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas
samt, där underlåtenheten är av väsentlig beskaffenhet, inträda i föreningens
rättigheter enligt kontraktet; och är föreningen, därest underlåtenheten
varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen bort
avvända, skyldig såväl att bära de kostnader, vilka härigenom åsamkats
staten, som även att till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten
orsakad skada.
Skulle staten underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt kontraktet,
och uppkommer därigenom skada för föreningen eller någon dess medlem,
må den, som skadan lidit, mot staten föra den ersättningstalan, vartill
han kan äga fog.
13 §.
Detta kontrakt gäller för tiden till och med den 31 december 1934.
14 §.
Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1934 icke förslå till
återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning,
skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på de i
5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§ av detta kontrakt stadgade villkor
äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel av
spannmål, mjöl och gryn.
De av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna av föreningens styrelse skola
hos Kungl. Maj-t göra anmälan örn den tidpunkt, då utövandet av omförmälda
ensamrätt enligt deras uppfattning med hänsyn till berörda förhållanden
må kunna upphöra.
Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt
efter den 31 december 1934, efter tillsägelse därom minst två månader
förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid övertaga
föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska förpliktelser
och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet
och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild medlem
eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och har därigenom
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet, varom ovan sägs,
sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist härom skall avgöras
av domstol.
Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens
styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Maj:t minst två månader
förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1935 eller den
senare tidpunkt, styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens övertagande
av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt föreningens
trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.
15 §.
Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen
eller tillämpningen av de i denna överenskommelse intagna bestämmelser,
skall, med undantag, varom i 14 § förmäles, dylik tvist avgöras
enligt gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna
skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda
utsedda tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom
ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.
Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Maj:t bestämmer,
dock senast den 1 juni 1933.
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
123
Bilaga.
Stadgar
försvenska
spannmålsföreningen u. p. a.1
1 §.
Föremålet för föreningens verksamhet är att efter avtal med svenska
staten rörande importen av vete och råg m. m. driva handel med spannmål
och idka annan därmed förenlig verksamhet.
2 §.
Föreningens firma är Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
3 %.
Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.
4 §.
Varje enskild eller juridisk person, som driver handelskvarn, äger under
maj månad varje år vinna inträde i föreningen, därest ansökan örn
medlemskap gjorts före den 1 i samma månad; styrelsen obetaget att,
örn särskilda skäl därtill anses föreligga, jämväl å annan tid än nu sagts
medgiva inträde.
överlåter medlem sin kvarnrörelse eller del därav å annan, äger denne
ingå i föreningen, därest han sist inom en månad efter överlåtelsen
gör ansökan därom.
5 §.
Varje medlem skall i föreningen deltaga med en insats av ettusen
kronor för värjo påbörjade femtio ton vete och varje påbörjade femtio
ton råg av medelförmalningen för år räknat av dessa spannmålsslag,
var för sig, under tiden 1 januari 1928—31 december 1930 vid den kvarn
eller de kvarnar, medlemmen äger. Medlem må icke deltaga i föreningen
med mer än det antal insatser, som sålunda belöper å honom. Insatsernas
antal fastställes efter dessa grunder av styrelsen.
Har vid viss kvarn rörelsen icke börjat förrän efter den 1 januari 1928
eller kan delaktigheten av annan anledning för viss medlem icke avgöras
enligt nyssnämnda beräkningsgrund, eller åtnöjes icke medlem med styrelsens
beslut och anmäler han hos styrelsen missnöje däremot inom två
veckor efter delfående^ äger statens spannmålsnämnd med ledning av
uppgifter rörande kvarnens förmälning och efter styrelsens hörande bestämma
det antal insatser, med vilket medlemmen skall deltaga i föreningen.
Därest storleken av medlems årsförmalning ändras, så att den väsentligt
över- eller understiger den medelförmalning, efter vilken antalet insatser
för medlemmen fastställts, ager statens spannmålsnämnd, efter
1 Med ändringar enligt föreningens av Kungl. Maj:t den 15 januari och den 20 maj 1932 samt
den 2 juni 1933 godkända beslut.
124 Kungl. Majda proposition nr 257.
styrelsens eller medlems hemställan, besluta, att sagda antal skall ökas
eller minskas.
Insats skall erläggas, en tjugondedel kontant och återstoden genom
avlämnande till föreningen av en av medlemmen till innehavaren utfärdad
skuldförbindelse, ställd att betalas tre månader efter uppsägning.
Erläggandet skei- vid inträdet efter det antal insatser, för vilket medlemmen
anmält sig. Fastställes antalet insatser av styrelsen eller nämnden
annorlunda, skall felande insats omedelbart därefter erläggas.
6 %.
Medlems uppsägning till utträde ur föreningen får ej ske förrän ett år
efter inträdet.
Upphör medlem att idka kvarnrörelse, medför detta hans avgång ur
föreningen.
Överlåter medlem utan styrelsens medgivande honom tillhörig kvarn
å annan, skall han, även efter avgången, för tid styrelsen bestämmer,
dock högst till den räkenskapsavslutning, som infaller näst efter ett år
och sex månader från inträdet, svara för fullgörandet av honom enligt
dessa stadgar åliggande skyldigheter som örn han fortfarande vore medlem
av föreningen och ägare till samma kvarn.
Finnes uppenbart, att medlem icke förmår fullgöra sina åtaganden och
förbindelser mot föreningen, åsidosätter han i väsenlig mån sina skyldigheter
enligt dessa stadgar, eller har han lämnat väsentligen oriktiga
uppgifter för fastställandet av antalet insatser eller bedömandet av hans
skyldigheter, må han av styrelsen ur föreningen uteslutas.
Uteslutes medlem ur föreningen, skall avgången anses äga rum vid tidpunkt,
som föreningens styrelse bestämmer.
Avgång ur föreningen i annat fall skall anses äga rum vid den tid för
räkenskapsavslutning, som infaller näst efter sex månader, sedan omständighet
inträffat, som föranlett avgången.
Avgången medlem äger ej, därest icke styrelsen för särskilt fall annorlunda
beslutar, återfå sin insats förrän tidigast ett år efter avgången.
Medlem, vilkens insatser nedsatts jämlikt 5 § tredje stycket, äger återbekomma
mellanskillnaden å tid och under villkor i övrigt, som gälla för
återfående av insats vid utträde efter uppsägning ur föreningen.
7 §.
Medlem åligger:
a) att, intill dess två tredjedelar av de utrymmen för lagring, varöver
medlemmen, på sätt i 8 § sägs, skall anses förfoga, blivit belagda med
svensk spannmål av vete och råg, varje år för föreningens räkning mottaga,
lagra och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt ovannämnda
avtal med staten inköpt under juni och juli månader samma år;
_b) att, intill hälften av medlemm ens omförmälda lagringsutrymmen
blivit belagda med svensk spannmål av vete och råg, för föreningens
räkning mottaga, lagra och vårda av föreningen jämlikt förenämnda avtal
efter anmodan av statens spannmalsnämnd under annan tid än juni
och juli månader inköpt sådan spannmål;
c) att, med den i 10 § omförmälda inskränkning, varje år under tiden
1 september—31 december av den jämlikt avtalet med staten inköpta
spannmål, som föreningen äger den 1 närmast föregående augusti, av
föreningen köpa, av vete och råg var för sig så stor myckenhet fullgod
125
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
(torr, frisk oell oskadad) kvarnduglig vara, som vid spannmålens fördelning
å samtliga medlemmar i förhållande till deras insatser, särskilt
för vete och särskilt för råg, belöper å vederbörande medlem, därvid medlemmen
i första hand skall, där det rättvisligen kan begäras, köpa av
den spannmål, som lagrats hos honom; och äger föreningen påfordra, att
medlemmen av den myckenhet av varje särskilt spannmålsslag, som det
sålunda åligger honom att inköpa, tillhandla!- sig, under september hälften,
under oktober en tredjedel och under november en sjättedel, med iakttagande
likväl härvid att medlemmen icke av någotdera spannmålsslaget
är pliktig att köpa större mängd än att den, ökad med den myckenhet
svensk spannmål av samma slag och gammal skörd, medlemmen därförutan
äger vid respektive månads början, uppgår till, för september 45
procent, för oktober 35 procent och för november 25 procent av allt det
svenska vete respektive all den svenska råg, medlemmen under samma
månad förmaler;
d) att vid inköp från föreningen betala gällande marknadspris i enlighet
med vad därom i omförmälda avtal med staten bestämmes samt
underkasta sig vad samma avtal stadgar örn jämkning i sålunda erlagt
pris; skolande vid tvist örn prisets storlek sådan tvist avgöras av Sveriges
skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln;
e) att icke utan medgivande av föreningens styrelse använda utländskt
vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning på sedvanligt sätt
till människoföda i medlems kvarn;
f) att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar,
vari vete eller råg ingår, vilka inkommit till riket
före den 1 september 1931 och medlemmen sistnämnda dag äger eller därefter
under den tid, föreningens importrätt enligt avtalet med staten är
gällande, förvärvar, till föreningen under villkor och förutsättningar, som
i sagda avtal stadgas, utgiva gottgörelse med belopp, som där sägs, örn
och i den män sådan gottgörelse icke förut utgått till föreningen för samma
spannmål, så ock att för de myckenheter utländskt vete och utländsk
råg samt spannmålsblandningar, vari utländskt vete eller utländsk råg
ingår, vilka medlemmen äger, då förhöjning inträder i gottgörelsens
belopp, till föreningen utgiva gottgörelse i den mån dylik, beräknad efter
det sålunda förhöjda beloppet, icke förut utgått tili föreningen för samma
spannmål;
g) att för vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete, som framställts vid medlemmens
kvarn eller kvarnar, icke betinga sig högre pris än som bereder
normal förmalningslön, därvid som grund för beräkningen skall tillämpas
den genomsnittliga förmalningslönen i riket för motsvarande kvaliteter under
de fem senaste åren före den 1 januari 1931, ägande statens spannmålsnämnd
att utöva tillsyn uti ifrågavarande hänseende;
li) att till föreningens styrelse lämna uppgifter dels vid inträdet och
dels sedermera, då det av styrelsen begäres, i do hänseenden, efter vilka
medlems insatser och hans skyldigheter enligt dessa stadgar bestämmas;
i) att medgiva statens spannmålsnämnd att i den ordning, som stadgas
i kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 juni
1930 (nr 249) örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning
av mjöl m. m., inhämta de uppgifter, som erfordras för kontroll av
efterlevnaden av dessa stadgar och föreningens avtal med svenska staten;
samt
j) att, diirest medlem uraktlåter att fullgöra sin förpliktelser enligt dessa
stadgar eller lämnar oriktig uppgift i de under h) och i) avsedda hänseen
-
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
den eller eljest vidtager åtgärder, som skulle kunna föranleda förlust för
föreningen, förutom skadestånd, för var gång dylik förseelse begås till föreningen
gälda vite från och med 100 till och med 50,000 kronor ävensom
att, örn medlem ej fullgör honom enligt i) åliggande uppgiftsskyldighet
inom av statens spannmålsnämnd förelagd tid, till föreningen utgiva vite
med belopp, som spannmålsnämnden för sådan försummelse föreskriver,
dock högst 50 kronor för varje dag, som infaller efter utgången av sagda
tid, till dess skyldigheten fullgjorts.
8 §.
Sedan medlem inträtt i föreningen, skall styrelsen så snart ske kan,
efter medlemmens hörande, fastställa storleken av de utrymmen för lagring
av spannmål under erforderlig skötsel, över vilka medlemmen vid
avgörandet av hans skyldighet enligt dessa stadgar skall anses förfoga,
styrelsen obetaget att därefter med hänsyn till inträffande förändring i
medlems lagerutrymme besluta de jämkningar, som härav påkallas.
Statens spannmålsnämnd eller medlem, som är missnöjd med styrelsens
härutinnan fattade beslut, äger inom två veckor efter det beslutet delgivits
hänskjuta frågan till avgörande av Sveriges skiljenämnd för spannmålsoch
foderämneshandeln vid äventyr att eljest hava förlorat sin rätt till
talan mot samma beslut.
Inträdande medlem äger icke påkalla ändring av beslut i ovannämnda
hänseende, som meddelats innan hans ansökan örn inträde i föreningen
göres.
9 §.
Det åligger medlem att ägna den spannmål, som medlemmen för föreningens
räkning mottagit, ändamålsenlig och erforderlig skötsel samt ställa
sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter härutinnan ävensom
med avseende å spannmålens emottagning, lagring och utlastning, styrelsen
meddelar. För spannmål, som nyss nämnts, skall medlemmen ställa
den säkerhet, styrelsen finner erforderlig.
Medlemmen svarar för kvantitetsvikten av sålunda emottagen spannmål
med avdrag av O.oi procent för varje dag. Förbättring eller försämring av
kvaliteten under lagringstiden i enlighet med de i avtalet med staten omförmälda
prisregleringsskalor med tillhörande bestämmelser tillgodokommer,
respektive håres av medlemmen.
För befattningen med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens
räkning enligt 7 § a) och b), äger medlemmen av föreningen erhålla
ersättning med, för lagring, skötsel och försäkring V3 öre för dag per
100 kilogram spannmål, med undantag beträffande spannmål, som medlemmen
inköper under tiden 1 september—31 december, samt för utlastning,
där sådan sker, 30 öre per 100 kilogram.
Därest spannmålen av särskild anledning fordrar särskild skötsel, eller
örn annan under vanliga förhållanden ej uppkommande kostnad uppstår,
må skälig ersättning härför utgå.
10 §.
Vid beräknande av den myckenhet spannmål, medlem enligt stadgandet
i 7 § c) är skyldig inköpa av föreningen, äger medlem tillgodoräkna sig
eget inneliggande lager av svenskt vete, respektive svensk råg den 31 juli
det år, inköpet skall ske.
Styrelsen är berättigad att med hänsyn till svårighet för viss medlem
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
att bereda erforderliga lagerutrymmen medgiva den jämkning i berörda
skyldighet, som härav föranledes. När två eller flera medlemmar äro
ense örn annan fördelning av inköpsskyldigheten sinsemellan än den, varom
i nämnda stadgande förmäles, och sådan fördelning kan äga rum utan
förfång för någon av övriga medlemmar, äga de påkalla jämkning i berörda
skyldighet i enlighet därmed.
11 §.
Styrelsen äger utse opartisk person, som skall äga obehindrat tillträde
till arbets- och lagerlokaler vid medlemmarnas kvarnar ävensom att undersöka
medelförmalningen under den tid, som i 5 § sägs.
Styrelsen äger vidare rätt att hos statens spannmålsnämnd inhämta upplysningar
rörande storleken av medlemmarnas inneliggande lager av vete
och råg samt de myckenheter vete och råg, som vid kvarnarna förmalas.
12 §.
Därest medlem på grund av force majeure blir ur stånd att fullgöra honom
enligt dessa stadgar åliggande förpliktelse, utgår ej skadestånd eller
vite enligt 7 § j), ej heller må medlemmen ur föreningen uteslutas, där det
ej måste antagas, att hindret blir av varaktig beskaffenhet.
13 §.
Morn. 1. Medlem, som uppfyller sina förpliktelser mot föreningen, äger
att genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje fall
angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål.
Därest den för import angivna myckenheten står i uppenbart missförhållande
till medlemmens förmälning, äger styrelsen begränsa nämnda myckenhet.
Då sänkning inträder i den i 8 § i avtalet med svenska staten omförmälda
gottgörelsens belopp, åligger det föreningen att i förhållande till de
myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar,
vari utländskt vete eller utländsk råg ingår, vilka medlemmen på sätt, föreningen
bestämmer, styrker sig äga vid tiden för sänkningens inträdande,
till medlemmen i den mån, medlemmen guldit gottgörelse för nämnda spannmål
efter det högre beloppet, återbetala gottgörelse, beräknad efter skillnaden
mellan det högre och det sänkta beloppet.
Menn. 2. Medlem är berättigad att till pris, som i 7 § d) sägs, under loppet
av varje tidsperiod av fjorton dagar av föreningen köpa intill hälften
av föreningens vid periodens början hos medlemmen inneliggande lager av
vete och råg, var för sig. Avtal cm köp av större myckenheter hos medlemmen
lagrad spannmål än nu nämnts, äger icke giltighet utan godkännande
av statens spannmålsnämnd.
Utan hinder av att därigenom den spannmålsmängd överskrides, som
medlem enligt vad ovan stadgats är berättigad att under viss tidsperiod
inköpa, skall medlemmen äga rätt att, till pris, som nyss sagts, köpa den hos
honom lagrade spannmål, som han enligt 7 § c) är pliktig köpa.
Spannmål, som viss medlem enligt vad ovan sägs är berättigad köpa,
skall hembjudas medlemmen, innan försäljning därav sker till annan.
14 §.
Av föreningens årsvinst skall, sedan avdrag skott för täckande av möjligen
förefintlig brist från föregående år samt minst en procent avsatts till
reservfond, utdelning till medlemmarna å deras kontanta insatsbelopp äga
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
rum efter fem procent örn året. Har sådan utdelning under något år ej ägt
rum, skall densamma utgå av följande års vinst.
15 §.
Moni. 1. Styrelsen består av åtta ledamöter med samma antal suppleanter.
Kungl. Majit äger för ett år i sänder utse ordförande oell två ytterligare
ledamöter av styrelsen jämte suppleanter för dem. Övriga ledamöter och
suppleanter väljas på ordinarie föreningssammanträde, likaledes för ett år i
sänder. Därest Kungl. Maj :t icke begagnar sig av sin angivna befogenhet,
skola årligen för tiden intill dess så sker även de ledamöter och suppleanter,
Kungl. Majit äger utse, väljas å ordinarie föreningssammanträde.
Mom. 2. Beträffande beslut inom styrelsen skall följande iakttagas i
Vid fastställandet av den gottgörelse för vete, som omförmäles i 8 § i
det mellan staten och föreningen upprättade avtal, skall såsom styrelsens
beslut gälla den mening, som uttalas av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna,
därest dessa äro eniga örn beloppets storlek, och beloppet av dem
icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av det i Stockholm
vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset å svenskt
vete av normalkvalitet.
För fastställande av högre belopp ifråga örn vete erfordras, att minst sex
ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes av Kungl.
Majit.
För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att
minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.
Vid bestämmande av priser vid försäljning av föreningen tillhörig spannmål,
skall örn minst två av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna
förena sig örn samma mening denna mening gälla såsom styrelsens beslut.
16 §.
För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skola finnas två revisorer och två suppleanter för dem. En revisor och
suppleant för honom utses av Kungl. Majit för ett år i sänder. Den andre
revisorn och suppleanten väljas å ordinarie föreningssammanträde likaledes
för ett år i sänder. Begagnar Kungl. Majit sig icke av sin rätt att
utse revisor och suppleant, skola jämväl dessa årligen väljas å ordinarie
föreningssammanträde för tiden intill dess Kungl. Majit använder sig av
sagda rätt.
17 §.
Eäkenskapsavslutning skall äga rum den 31 augusti varje år.
Bokslut skall därjämte göras för varje månad, så snart så påkallas av
den av Kungl. Majit utsedde revisorn.
18 §.
Medlem äger å föreningssammanträde en röst för varje av honom gulden
insats.
19 §.
Ordinarie föreningssammanträde hålles varje år i Stockholm före december
månads utgång.
Å dylikt sammanträde skola, förutom i behörig ordning dit hänskjutna
frågor, förekomma följande ärenden i
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 257.
1) Val av ordförande.
2) Fastställande av röstlängd.
3) Val av justeringsmän.
4) Föredragning av styrelse- oell revisionsberättelse jämte vinst- och
förlusträkning samt balansräkning.
5) Fastställande av balansräkning.
6) Frågan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen.
7) Fastställande av arvoden till styrelseledamöter och revisorer.
8) Val av styrelseledamöter och suppleanter för dem.
9) Val av revisorer och suppleanter för dem.
20 §.
Kallelse till föreningssammanträde skall ske genom rekommenderat brev
med allmänna posten minst fjorton dagar före ordinarie och minst åtta
dagar före extra sammanträde. På enahanda sätt delgivas andra meddelanden
till medlemmarna.
Skall, enligt vad ovan stadgats, viss tid heräknas från dagen för delgivning,
skall delgivningen anses hava ägt rum å andra dagen efter den,
då meddelandet blivit i rekommenderat brev med posten avsänt till vederbörande
medlem.
21 §.
Vid föreningens upplösning skola behållna tillgångar, sedan en var medlem
återbekommit sin insats jämte ogulden utdelning, tillfalla staten.
22 §.
Frågan örn skadestånd och vite enligt 7 § j) i dessa stadgar samt tvister
i övrigt mellan föreningen och föreningsmedlem eller mellan föreningen
och styrelsen eller ledamot därav skola, där ej i dessa stadgar för
särskilt fall annorlunda bestämts, avgöras enligt gällande lag örn skiljemän.
Skiljemännen skola vara tre av Stockholms handelskammare utsedda
personer, av vilka ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot
tjänstgjort i svensk överrätt.
Jämväl statens spannmålsnämnd äger påkalla utdömande av vite, som
ovan sägs.
23 §.
Ändring av stadgarna må ej ske utan Kungl. Majlis tillstånd.
Bihang lill riksdagens protokoll 1931.
1 sami
Nr 257.
9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 257,
Noteringar å vissa viktigare jordbruks -
Vete |
R å |
g |
Yetekli svenskt |
|||
svenskt ; |
Manitoba I j |
La Plata |
svensk |
utländsk |
||
1925—1929 |
22.66 |
28.00 |
24.5 7 |
20.41 |
— |
14.41 |
1930 januari |
18.61 |
— |
22.2 7 |
14.8 6 |
* 14.87 |
10.7 2 |
februari |
18.07 |
— |
20.2 7 |
14.08 |
1 13.31 |
9.78 |
mars |
17.34 |
— |
19.04 |
13.15 |
1 |
9.38 |
april |
17.63 |
— |
20.03 |
13.63 |
1 13.88 |
10.42 |
maj |
17.44 |
19.61 |
13.42 |
2 11.59 |
10.81 |
|
juni |
18.01 |
19.04 |
13.36 |
1 10.89 |
9.17 |
|
juli |
19.oo |
19.7 8 |
18.19 |
I6.00 |
1 12.44 |
8.8 7 |
augusti |
lS.oo |
19.63 |
18.4 7 |
16.oo |
1 12.54 |
9.3 2 |
september |
18.60 |
17.77 |
16.76 |
15.50 |
1 11.38 |
9.37 |
oktober |
18,80 |
16.92 |
15.09 |
15.80 |
1 11.23 |
8.52 |
november |
19.20 |
15.98 |
14.33 |
16.20 |
1 11.16 |
8.48 |
december |
19.60 |
15.09 |
13.66 |
16.60 |
3 10.92 |
9.03 |
1931 januari |
19.90 |
14.67 |
12.49 |
16.90 |
8 11.15 |
9.49 |
februari |
20.10 |
15.41 |
12.73 |
17.10 |
— |
10.14 |
mars |
20.2 6 |
14.91 |
12.54 |
17.25 |
— |
10.38 |
april |
20.40 |
15.16 |
12.64 |
17.40 |
— |
10.71 |
maj |
20.60 |
15.01 |
12.63 |
17.50 |
— |
10.77 |
juni |
20.50 |
14.61 |
12.82 |
17.50 |
2 11.82 |
9.52 |
juli |
20.50 |
14.18 |
11.86 |
17.50 |
2 11.16 |
8.59 |
augusti |
20.50 |
13.87 |
11.88 |
17.50 |
2 10.15 |
8.54 |
september |
16.90 |
13.79 |
11.41 |
14.6 8 |
1 11.78 |
8.31 |
oktober |
16.24 |
15.31 |
12.71 |
15.64 |
1 13.17 |
8.70 |
november |
17.17 |
18.69 |
15.80 |
16.03 |
1 16.03 |
9.75 |
december |
17.42 |
18.40 |
14.64 |
16.05 |
2 15.84 |
10.22 |
1932 januari |
17.80 |
18.36 |
14.2 4 |
16.05 |
2 14.8 2 |
10.13 |
februari |
17.38 |
18.91 |
14.73 |
15.95 |
1 14.94 |
10.02 |
mars |
17.47 |
19.07 |
15.06 |
16.04 |
1 16.04 |
10.61 |
april |
17.95 |
18.56 |
15.46 |
16.18 |
1 16.88 |
11.86 |
maj |
18.45 |
18.03 |
15.88 |
16.33 |
— |
11.89 |
juni |
18.65 |
16.42 |
15.14 |
16.65 |
1 14.80 |
10.53 |
juli |
18.95 |
16.38 |
14.93 |
16.95 |
— |
9.43 |
augusti |
16.4 7 |
17.23 |
15.81 |
14.73 |
2 13.28 |
9.öo |
september |
16.22 |
17.07 |
15.99 |
14.57 |
2 13.81 |
9.50 |
oktober |
16.7 3 |
16.82 |
15.59 |
15.12 |
2 12.90 |
9.68 |
november |
16.79 |
16.08 |
14.68 |
15.38 |
2 12.49 |
9.59 |
december |
16.46 |
15.37 |
13.73 |
15.26 |
— |
9.35 |
1933 januari |
16.81 |
3 15.97 |
13.25 |
15.30 |
— |
9.81 |
februari |
17.50 |
* 16.11 |
12.87 |
15.84 |
— |
9.40 |
mars |
17.77 |
8 16.36 |
12.98 |
16.24 |
— |
9.22 |
april |
18.20 |
8 16.42 |
13.15 |
16.46 |
— |
9.00 |
ina] |
18.78 |
3 17.24 |
14.ll |
16.99 |
— |
8.90 |
juni |
19.65 |
8 17.09 |
14.24 |
18.15 |
— |
8.74 |
juli |
19.95 |
3 18.41 |
15.67 |
18.45 |
— |
9.23 |
augusti |
15.02 |
3 17.57 |
14.88 |
14.01 |
— |
9.47 |
september |
15.47 |
3 16.90 |
14.4 5 |
13.99 |
— |
9.29 |
oktober |
15.83 |
3 16.14 |
13.57 |
14.22 |
— |
9.2 1 |
november |
16.20 |
3 16.21 |
13.58 |
14.6 2 |
1 9.37 |
9.22 |
december |
16.13 |
3 16.07 |
12.46 |
14.54 |
— |
9.7 4 |
1934 januari |
16.35 |
15.7 4 |
12.38 |
14.71 |
1 9.55 |
11.34 |
februari |
17.il |
16.04 |
12.21 |
15.18 |
— |
11.55 |
1 Tysk råg. — 2 Rysk råg. — 3 Manitoba nr I Hard. — 4 Från och med den 6 april
10 öre per kg. För att siffrorna skola bliva jämförbara hava därför de ursprungliga note
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 257,
131
Bilaga.
produkter (kronor per 100 kilogram.)
H a |
v r e |
Slak |
t d j u r |
Smör |
Ägg* |
||
svensk, |
La Plata |
La plata |
kor klass I |
svin 75-100 kg |
|||
15.4 7 |
15.8 0 |
17.14 |
64 |
Ilo |
305 |
168.00 |
1925—1929 |
10.43 |
10.67 |
13.82 |
56 |
114 |
268 |
156.60 |
1930 januari |
9.84 |
9.73 |
12.7 9 |
57 |
112 |
262 |
141.60 |
februari |
9.49 |
8.79 |
12.86 |
56 |
ilo |
237 |
109.00 |
mars |
10.07 |
9.7 3 |
13.09 |
57 |
lil |
213 |
lOO.oo |
april |
10.24 |
8.80 |
12.6 8 |
58 |
101 |
208 |
102.60 |
maj |
9.91 |
8.26 |
12.14 |
58 |
103 |
221 |
97.00 |
juni |
9.86 |
8.54 |
11.88 |
58 |
93 |
244 |
100.80 |
juli |
10.29 |
9.7 6 |
12.78 |
61 |
90 |
232 |
120.60 |
augusti |
10.49 |
8.55 |
12.55 |
61 |
83 |
235 |
121.50 |
september |
9.71 |
7.69 |
10.87 |
59 |
77 |
224 |
165.20 |
oktober |
8.97 |
7.34 |
9.62 |
58 |
76 |
212 |
210.oo |
november |
8.87 |
6.91 |
9.78 |
56 |
70 |
218 |
179.20 |
december |
9.27 |
6.62 |
8.94 |
55 |
64 |
207 |
144.60 |
1931 januari |
9.53 |
6.68 |
8.76 |
51 |
56 |
230 |
120.60 |
februari |
9.93 |
7.08 |
9.08 |
50 |
59 |
208 |
110.80 |
mars |
11.36 |
7.74 |
9.24 |
49 |
62 |
193 |
83.00 |
april |
12.3 9 |
7.84 |
9.02 |
49 |
60 |
186 |
80.oo |
maj |
11.96 |
7.40 |
8.39 |
48 |
56 |
186 |
80.40 |
juni |
11.69 |
7.55 |
8.02 |
49 |
58 |
183 |
86.00 |
juli |
11.41 |
7.42 |
7.56 |
48 |
63 |
195 |
90.60 |
augusti |
9-78 |
7.91 |
7.24 |
47 |
60 |
196 |
119.20 |
september |
9.49 |
9.88 |
8.19 |
45 |
60 |
194 |
140.00 |
oktober |
10.61 |
11.44 |
9.75 |
42 |
56 |
204 |
167.50 |
november |
10.7 2 |
10.08 |
9.55 |
41 |
51 |
218 |
162.00 |
december |
10.95 |
9.oo |
9.20 |
39 |
47 |
180 |
129.60 |
1932 januari |
10.7 7 |
9.57 |
9.0 7 |
37 |
48 |
215 |
100.60 |
februari |
10.67 |
10.03 |
10.15 |
38 |
51 |
179 |
77.20 |
mars |
10.96 |
10.5 9 |
10.44 |
36 |
50 |
182 |
67.50 |
april |
11.86 |
10.71 |
10.6 5 |
37 |
54 |
167 |
70. oo |
maj |
11.01 |
10.29 |
9.84 |
37 |
64 |
157 |
70. oo |
juni |
10.7 7 |
10.62 |
9.87 |
37 |
67 |
174 |
81.50 |
juli |
10.59 |
10.80 |
10.26 |
39 |
69 |
170 |
91.20 |
augusti |
10.28 |
10.97 |
10.28 |
39 |
73 |
176 |
121.50 |
september |
9.79 |
10.5 2 |
10.02 |
37 |
67 |
179 |
136.80 |
oktober |
9.44 |
9.44 |
9.90 |
35 |
65 |
217 |
184.00 |
november |
9.20 |
8.28 |
9.58 |
34 |
66 |
197 |
142.00 |
december |
8.96 |
8.26 |
9.29 |
34 |
61 |
161 |
108. oo |
1933 januari |
8.79 |
8.17 |
9.26 |
33 |
60 |
168 |
108.60 |
februari |
8.7 8 |
8.30 |
9.06 |
33 |
61 |
160 |
72.50 |
mars |
8.7 2 |
8.2 1 |
8.92 |
33 |
64 |
165 |
55.60 |
april |
8.80 |
8.79 |
9.25 |
32 |
66 |
182 |
62.50 |
maj |
9.35 |
8.6 9 |
9.29 |
33 |
63 |
199 |
55.00 |
juni |
10.68 |
9.39 |
9.8 7 |
34 |
61 |
214 |
57.6 0 |
juli |
10.32 |
8.62 |
9.0 7 |
36 |
58 |
225 |
93.00 |
augusti |
9.89 |
8.81 |
8.90 |
36 |
54 |
230 |
108.00 |
september |
9.97 |
8.4 2 |
8.7 2 |
37 |
50 |
230 |
118.40 |
oktober |
9.99 |
8.36 |
8.79 |
36 |
50 |
230 |
149.00 |
november |
10.10 |
7.47 |
9.2 2 |
37 |
46 |
230 |
127.00 |
december |
11.29 |
6.8 7 |
10.66 |
39 |
51 |
230 |
103.20 |
1934 januari |
11.73 |
6.7 7 |
10.60 |
39 |
48 |
230 |
80.5 0 |
februari |
1933 företogs en ändring i äggnoteringen, som innebar en inkludering av överpris med cirka
ringarna före denna tid i tabellen ökats med 10 enheter.