Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
1
Nr 252.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva; given Stockholms
slott den 9 mars 1934.
Kungl. Majit får härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för
gåva.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 193i.
1 sami.
Nr 252.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 5, 9, 14, 26, 33, 36 och 41 §§ förordningen den
19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
5 *.
1 mom. Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden,
som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i
den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock
må värdet av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets
taxeringsvärde eller, där egendomen åsatts särskilt värde efter vad i 2
mom. sägs, det sålunda åsätta värdet, ej heller värdet å sådana tillgångar,
som omförmälas i 6 §, upptagas till lägre belopp än som bestämmes med
tillämpning av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss
egendom särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,
beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter
prövning av den myndighet, till vilken bouppteckningen eller deklarationen
ingivits. Finnes för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall
såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas i den ordning,
som i 2 mom. sägs.
2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående
årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde
eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller
annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom
skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av
rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning,
äger Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län där egendomen är
belägen att på ansökan av skattskyldig, efter verkställd utredning, åsätta
egendomen särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund
för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.
Sådant värde skall ock av Kungl. Majrts befallningshavande i enahanda
ordning åsättas fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde.
1 Senaste lydelse se beträffande 14 § 1931 : 263 samt beträffande 26 § 1933:431.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Vid värdesättningen skall, under iakttagande i övrigt i tillämpliga
delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet,
hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid dödstillfället eller
i fall, som omförmäles i 3 § 2 morn., 14 § 1) d) eller 26 §, vid tiden
för tillträdet eller mottagandet. Sökanden vare pliktig meddela Kungl.
Maj:ts befallningshavande erforderliga upplysningar för ansökningens
prövning. Kungl. Maj:ts befallningshavande äger att i ärendet höra ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt, inom vilket egendomen
är belägen, eller, örn denna nämnd avslutat sin verksamhet, ordföranden
i taxeringsnämnden i orten, och må Kungl. Maurts befallningshavande
föranstalta örn besiktning av egendomen, där besiktning prövas
nödig och sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna härför.
Över Kungl. Maj:ts befallningshavandes i anledning av ansökningen
meddelade beslut må klagan icke föras.
Vad i detta mom. är sagt örn Kungl. Maj:ts befallningshavande skall,
beträffande Stockholms stad, äga motsvarande tillämpning å Överståthållarämbetet
för uppbördsärenden.
3 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets
taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring
i det ekonomiska läget och uppgår skatten enligt denna förordning,
därest egendomen upptages till nämnda taxeringsvärde, till minst
tretusen kronor, må Konungen, där det finnes uppenbart, att utgörande av
skatt efter dylik beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande, på
ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges ett lägre
värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas.
9 §.
Till styrkande av uppgift örn egendoms värde tjäna:
a) i fråga örn fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat taxeringsbevis
eller debetsedel, så upprättad som uppbördsreglementet föreskriver,
ävensom, där egendomen jämlikt 5 § 2 mom. åsatts särskilt värde,
Kungl. Majis befallningshavandes i ärendet utfärdade beslut; samt
b) i fråga örn---förtrogna personer.
De bevis---vederbörande myndighet.
Påkallar skattskyldig tillämpning av särskilt värde å fast egendom,
varom i 5 § 2 mom. förmäles, men förmår han ej vid ingivandet av den
handling, som skall ligga till grund vid skattens beräkning, uppvisa
Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut angående åsättande av sådant
värde, skall nödigt anstånd lämnas för beslutets uppvisande, såvida det
styrkes, att ansökan örn åsättande av särskilt värde å egendomen blivit
gjord.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
14 §.
Behållning i--- — intecknad i fast egendom av fideikommissnatui-.
Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och boupptecknings■kostnader,
men icke för belopp som skall betalas i arvsskatt ellef för
stämpel som avses i 57 § förordningen angående stämpelavgiften.
Finnas vid beräkning av behållning i dödsbo tillgångar, varom ovan
under 1) a)—c) förmäles, må dock behållningen icke upptagas lägre än
sammanlagda värdet å dessa tillgångar.
26 §.
Har arvinge eller testamentstagare inom tio år före arvlåtarens dödsfall
eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt
33 § a) eller b) är fri från skatt, under villkor att arvlåtaren eller, där
arvlåtaren varit gift, hans make eller hans avkomling, adoptivbarn eller
adoptivbarns avkomling skall äga nyttjanderätt eller rätt till avkomst
eller annan förmån av den bortgivna egendomen,
eller har arvinge eller testamentstagare inom fyra år före arvlåtarens
dödsfall eller vid hans dödsfall av honom erhållit annan gåva, som icke
jämlikt 33 § a) eller b) är fri från skatt,
skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill arvingens eller
testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade grunder fastställts,
och arvsskatten beräknas som örn allt vore på en gång arvfallet.
För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske, dock att arvsskatten
icke i något fall må beräknas till lägre belopp än som belöper
på ifrågavarande arvsandel i och för sig.
Bouppteckning skall---angiven beskaffenhet.
33 §.
Skattskyldighet äger icke rum
a) för gåva---jämförlig samling;
b) för vad —--beskattningsbara årsintäkter;
c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tretusen kronor; dock att
där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år erhåller flera
sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda
värde överstiger tretusen kronor.
36 §.
Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till övriga,
skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom fyra år före mottagandet
av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma givare, så
att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid avdrag
5
Kungl. May.ts proposition nr 252.
sker för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare erhållna gåvor,
dock att skatten för den gåva, varom fråga är, icke i något fall må
beräknas till lägre belopp än som på nämnda gåva i och för sig belöper.
Då fråga---särskild givare.
41 §.
Granskning av —• -— — sådan bearbetning.
Deklarationerna skola med undantag lör den tid, varunder de jämlikt
bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande hovrätt,
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under tolv år.
från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.
Denna förordning träder i kraft i vad avser 14 § den 1 maj 1934 och i
övrigt den 1 juli 1934.
Beträffande arvsandel efter någon, som avlidit före förordningens
ikraftträdande, och, såvitt angår gåvoskatt, gåva, för vilken deklaration
dessförinnan avgivits, skola dock äldre bestämmelser äga tillämpning.
Vid tillämpning av 26 §, 33 § e) eller 36 § första stycket i deras nya lydelse
skall iakttagas:
a) då fråga är örn arvfallen eller testamenterad egendom eller örn gåva,
som skett efter förordningens ikraftträdande,
att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932, och
b) då fråga är örn gåva, som skett före förordningens ikraftträdande,
att hänsyn icke skall tagas till gåva, söm skett tidigare än två år före
mottagandet av den gåva, varom fråga är.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 9 mars 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
ändringar i förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt
för gåva och anför:
I skrivelse nr 375 har 1933 års riksdag i enlighet med hemställan av
särskilda utskottet i utlåtande nr 23 anhållit, att Kungl. Majit ville låta
föranstalta örn en allsidig utredning rörande dels frågan örn beredande av
möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill fast egendom
skall för beräknande av arvsskatt upptagas, dels ock frågan angående
arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning.
I nämnda utlåtande berörde utskottet jämväl gåvobeskattningen. Efter
erinran örn att gåva, som en arvlåtare lämnat en arvinge inom två år
före sin död, skulle medräknas vid bestämmande av arvsskatten å arvingens
arvslott efter arvlåtaren, men att gåva, som lämnats tidigare än två
år före dödsfallet, icke skulle på dylikt sätt medräknas, ifrågasatte utskottet
huruvida icke i det fall, att givaren för sin livstid förbehållit sig nyttjanderätt
till den bortskänkta egendomen eller rätt till periodisk avkastning
av densamma, lämpligen sådana åtgärder borde vidtagas, att gåvorna
kunde inräknas i mottagarens arvslott även efter de två årens förlopp.
Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Majit hade sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål liksom i övrigt på de missförhållanden, vartill
gällande bestämmelser för gåvobeskattningen kunde föranleda. Någon
hemställan örn utredning i detta hänseende gjordes därför icke.
I anledning av vad sålunda förekommit har åt landskamreraren i Uppsala
län F. A. 1. Lundevall uppdragits att verkställa utredning rörande
de av riksdagen berörda frågorna, och har Lundevall den 8 februari 1934
avlämnat en promemoria i ämnet med därvid fogade dels förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva och dels utkast till förordning
7
Kungl. May.ts proposition nr 252.
-om ändring i vissa delar av samma förordning. Denna promemoria med
bifogade förslag och utkast till författningsbestämmelser torde få fogas
som bilaga till statsrådsprotokollet.
över promemorian bava efter remisser utlåtanden avgivits av samtliga
hovrätter, statskontoret, kammarrätten, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län,
I promemorian behandlas tre särskilda frågor, nämligen
1) örn beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde,
vartill fast egendom skall upptagas för beräkning av arvsskatt;
2) örn arvsbeskattningen vid fall av urar vakonkurs; samt
3) örn rättande av vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser
för gåvobeskattningen kunna föranleda.
Jag kommer att redogöra för frågorna i nämnd ordning.
1. Örn beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde,
vartill fast egendom skall upptagas för beräkning av arvsskatt.
Arvsskatteförordningens bestämmelser örn kvarlåtenskapens värdering
hänföra sig principiellt till tidpunkten för dödsfallet (arvfallet) eller, örn
egendomen övergått vid annat tillfälle, till denna tidpunkt. Vad härutinnan
är stadgat gäller även för beskattningen av gåva. I enlighet härmed
stadgas i 4 § av förordningen, att egendom, som utgör föremål för
arvsskatt, upptages till dess värde vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles
i 3 § 2 morn., 14 § 1) d) eller 26 §, till värdet vid tiden för tillträdet
eller mottagandet. Dessa fall äro: då egendom på grund av testamente
tillfaller någon vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens
dödsfall; då fråga är örn egendom, som lämnats delägare i boet såsom
bemföljd eller gåva och i följd av dödsfallet skall dit återbäras; samt då
fråga är örn egendom, som erhållits i gåva inom två år före arvlåtarens
dödsfall och som förty skall tagas i betraktande vid beskattningen av
kvarlåtenskapen efter givaren. Närmare bestämmelser örn egendomens
värdering meddelas i 5—9 §§ i förordningen. Såsom huvudregel torde
gälla, att egendomen skall upptagas till saluvärdet. I 5 § stadgas:
»Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, som upptagits
i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den med
anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock må värdet
av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets taxeringsvärde,
ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i 6 §, upptagas
till lägre belopp än det värde, som bestämmes med tillämpning av
de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom särskilt
penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration, beräknas
värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet,
till vilken bouppteckningen eller deklarationen ingivits. Finnes
för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall såsom sådant anses
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
det värde, vartill egendomen skattas enligt intyg eller prövning, varom
nyss sagts.»
Genom förordningen den 30 juni 1933 (nr 431) örn ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för
gåva har stadgats, jämte det att förordningen skall träda i kraft den 1
juli 1933, att värde å fast egendom i dödsbo efter person, som efter förordningens
ikraftträdande avlider under år 1933, skall, där den skattskyldige
det påfordrar, upptagas lägst till sistnämnda års taxeringsvärde i
stället för näst föregående års taxeringsvärde.
I omförmälda promemoria framhålles, att stadgandet i 5 § arvsskatteförordningen
örn att värdet å fast egendom icke må upptagas lägre än
det nästföregående årets taxeringsvärde enligt praxis ansetts innebära,
att vid arvsskattens beräknande värdet å fast egendom å ena sidan icke
må upptagas högre än angivna taxeringsvärde, med mindre egendomen
vid värdering i samband med arvfallet befunnits vid dödstillfället (varmed
vore att likställa även annan för skattskyldighetens inträdande avgörande
tidpunkt) äga ett högre värde, samt å andra sidan icke må upptagas
lägre än taxeringsvärdet även örn fastighetens värde efter den tidpunkt,
taxeringsvärdet avsett, nedgått vare sig på grund av ändrat prisläge
eller på grund av särskilda omständigheter beträffande egendomen.
Så hade exempelvis arvsskatt för fastighetsfideikommiss efter en år 1918
avliden fideikommissarie beräknats efter 1917 års, ej efter 1918 års (högre)
taxeringsvärde (H. 1920: 258; jfr även H. 1930: 421), och värdet å en fabriksfastighet
hade upptagits enligt taxeringsvärdet, oaktat från fastigheten
bortförts fasta maskiner, till vilka hänsyn tagits vid taxeringsvärdets
bestämmande (H. 1930: 571). Denna lagstiftningens ståndpunkt finge
icke anses som ett avsteg från den i 4 § uttalade grundsatsen örn att den
arvfallna egendomen skall upptagas till värdet vid dödstillfället, utan
torde hava föranletts av nödvändigheten att i minsta möjliga mån belasta
domstolen med prövning av värderingsfrågor.
Den omständigheten, att näst föregående års taxeringsvärde sålunda är
normerande för värderingen av fast egendom vid beräkningen av arvsskatt
och skatt för gåva, kan, såsom särskilda utskottet vid 1933 års riksdag
anfört i sitt omförmälda utlåtande nr 23, i vissa fall leda till obilligt
resultat. Utskottet har erinrat örn att fall uppenbarligen kunde förekomma,
då taxeringsvärdet icke motsvarade det värde, vartill fastigheten
skulle upptagits, örn taxeringen avsett tidpunkten för dödsfallet med då
gällande prisförhållanden o. s. v. Ett dylikt förhållande kunde — enligt
utlåtandet — bero, förutom av en från början mindre riktig taxering,
exempelvis därpå att efter taxeringen konjunkturförändringar inträffat,
vilka påverkat fastighetens värde. Jämväl förändringar i fråga örn bebyggelsen
å fastigheten eller av dess skogsbestånd vore faktorer, varmed
man i detta sammanhang hade att räkna. Det syntes därför utskottet
icke uteslutet, att i sådana fall, där dödsbodelägarna hade skälig anled
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
ning antaga, att en värdering av fastigheten, avseende tiden för arvlåtarens
dödsfall, skulle resultera i ett lägre belopp än det, varmed vid bouppteckningen
enligt gällande bestämmelser fastighetens värde skulle
upptagas, möjlighet kunde beredas dem att påkalla uppskattning i särskild
ordning för åsättande av det värde, vartill fastigheten skulle i bouppteckningen
upptagas. En viss tveksamhet kunde visserligen råda angående
lämpligheten av att ett särskilt värde, låt vara allenast för visst
ändamål, åsattes en fastighet vid sidan av gällande taxeringsvärde, men
det syntes utskottet icke uteslutet, att en sådan anordning skulle kunna
träffas, att dylika betänkligheter förfölle. Spörsmålet borde emellertid
enligt utskottets förmenande icke upptagas till slutlig prövning utan en
föregående allsidig utredning angående samtliga de omständigheter, som
kunde inverka på frågan.
I promemorian upptages först till besvarande frågan, huruvida det vore
tillrådligt att under alla förhållanden låta den domstol, som ombesörjer
uttagande av arvsskatt, själv uppskatta värdet av fast egendom utan att
vara hunden av taxeringsvärdet å egendomen. Denna fråga besvaras nekande.
Angående skälen härför hänvisas till promemorian. Grundsatsen
att taxeringsvärdet i regel skall vara normerande för domstolens beräkning
av egendomens värde anses höra bibehållas, men möjlighet till
avvikelse från detta värde anses böra medgivas i sådana fall, då särskilda
omständigheter föranleda till antagande att taxeringsvärdet icke motsvarar
fastighetens saluvärde vid arvfallet. Härvid framhålles dock, att
det av åtskilliga anförda skäl knappast kan komma i fråga att tillåta
avvikelse från taxeringsvärdet på sådan grund, att den i kommunalskattelagen
angivna värderingsmetoden i visst avseende, nämligen när det gäller
värdesättning av skogsmark och växande skog, principiellt icke syftar
till angivande av saluvärdet med hänsyn tagen till förefintlig möjlighet
att realisera virkesförrådet genom omedelbar avverkning (skogens realisationsvärde),
utan till fastställande av det värde, som skogsmarken och
den växande skogen kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet
skogsbruk (avkastningsvärdet). Frågan gällde därför, örn det även
med tillämpning av kommunalskattelagens värderingsgrunder finge tilllåtas
avvikelse från det resultat, vartill beskattningsmyndigheterna kommit
vid sill värdesättning.
Mot den i promemorian sålunda uttalade uppfattningen har erinran
icke framstäiits i något av de avgivna utlåtandena.
I promemorian skiljes mellan tre grupper av anledningar till att en
fastighets värde väsentligt avviker från det för nästföregående år gällande
taxeringsvärdet, nämligen
1) att värdet redan vid fastställandet icke varit väl avvägt;
2) att allmän konjunkturförändring inträtt, ledande till en allmän viii’-
JDepartements
chefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
destegring eller värdeminskning å fastigheter av ifrågavarande slag;
samt
3) att särskilda omständigheter inträffat beträffande fastigheten.
Ifrågasatt omprövning av taxerings riktighet.
Beträffande det första fallet, nämligen att värdet redan vid fastställandet
icke varit väl avvägt, avstyrkes i promemorian beredande av möjlighet
att ompröva taxeringsåtgärden i ärendet örn arvsskattens beräknande.
Det syntes nämligen betänkligt att, örn vederbörande försummat
att mot taxeringsåtgärden föra talan i vanlig ordning, tillåta en omprövning
av värdet, när fråga vore örn arvsskatt. Örn dylikt bleve tillåtet,
skulle olika resultat kunna uppnås, allt efter som det läge i vederbörandes
intresse eller icke att för annat syfte än beskattningen, t. ex. för
belåning, erhålla ett högre taxeringsvärde än det, efter vilket arvsskatt
skulle beräknas. Skulle omprövningen av taxeringsvärdet anförtros åt
den domstol, som hade att registrera bouppteckningen, i stället för åt
de vanliga beskattningsorganen, kunde ock fara uppstå för att omprövningen
ledde till annat resultat än örn omprövningen skedde hos beskatt -ningsmyndighet.
Mot denna uppfattning har ingen gensaga riktats i de avgivna utlåtandena.
Jag ansluter mig till den i promemorian uttalade uppfattningen, att omprövning
av en gång slutligen fastställd taxerings riktighet icke bör äga
rum.
Särskild uppskattning av fastighetsvärde på grund av allmän konjunktur
förändring.
Vad angår det andra fallet, nämligen att allmän konjunkturförändring
inträtt, ledande till en allmän värdestegring eller värdeminskning
å fastigheter av ifrågavarande slag, hava i promemorian — efter redogörelse
för vad i motioner vid 1933 års riksdag och i särskilda utskottets
utlåtande nr 23 anförts i frågan — framhållits åtskilliga skäl mot framkomna
uppslag att värdet å fast egendom vid beräkning av värdet å en
arvslott generellt upptoges till viss kvotdel av taxeringsvärdet eller att
lägre skatteskala än vanligt tillämpades, därest fastighet till visst, icke
alltför ringa belopp inginge i boet. Härom hänvisas till promemorian.
I promemorian har ock uttalats, att en anordning, varigenom möjlighet
öppnas att utan någon som helst begränsning erhålla omprövning av
taxeringsvärde å fast egendom på grund av ändrade konjunkturer, icke
vore tillrådlig. Vid en sådan anordning kunde nämligen antalet fall, då
omprövning kunde ifrågakomma, bliva större än som kunde bemästras.
11
Kungl. May.ts proposition nr 252.
Dessutom talade mot en sådan obegränsad rätt till omprövning med styrka,
att därigenom skulle åstadkommas en rubbning av förtroendet till
taxeringsvärdena, som ur olika synpunkter måste betecknas som betänklig.
Därest emellertid möjlighet till sådan omprövning ansåges icke böra
helt uteslutas, förordades, att förutsättningarna därför bleve begränsade
tili de fall, där frågan vore av större ekonomisk betydelse för den skattskyldige,
samt att avgörandet bleve känskjutet till Kungl. Majit i varje
särskilt fall. Förslag i sistnämnda hänseende har framlagts i promemorian.
Ingen av de börda myndigheterna har yttrat sig till förmån för bestämmelser
av innebörd, att värdet å fast egendom i fall av nedgång i det allmänna
prisläget må för utgörande av arvsskatt upptagas till viss kvotdel
av taxeringsvärdet eller att arvsskatten i dylikt fall skall utgå efter lägre
skatteskala än eljest gäller.
Obegränsad rätt att påkalla omprövning av värdet å fast egendom av
den anledning, att allmän konjunkturförändring inträtt efter den tidpunkt,
som nästföregående årets taxeringsvärde avsett, har icke tillstyrkts
i något av de avgivna utlåtandena. Däremot har i vissa av dessa
införande av sådan rätt uttryckligen avstyrkts.
Svea hovrätt anför i detta avseende följande:
»I promemorian behandlas bland annat spörsmålet örn vilka omständigheter
lämpligen skulle få föranleda en särskild värdeuppskattning, skild
från beskattningsmyndigheternas ordinära fastighetsvärdering. Därvid
undersökes, huruvida bland dessa omständigheter bör medtagas en nedgång
i fastighetsvärdena på grund av ändring i de allmänna konjunkturerna.
I denna fråga synes promemorieförfattaren principiellt intaga den
ståndpunkten, att en dylik nedgång icke bör få föranleda särskild värdeuppskattning,
i allt fall ej utan betydande begränsningar. — Hovrätten
finner de för denna principiella ståndpunkt i promemorian anförda skäl
vara mycket beaktansvärda och vill särskilt framhålla det skäl emot införandet
av en dylik anordning utan begränsningar, som ligger i faran
för en rubbning av förtroendet för taxeringsvärdena. Ett tillskapande
i större omfattning av två uppskattningsvärden för en och samma fastighet,
båda åsätta av offentlig myndighet, av vilka det ena — lägre — värdet
vore avsett att ligga till grund för arvsbeskattningen och det andra
— högre — för annan beskattning och för fastighetsbelåningen, synes
icke vara tillrådligt.»
Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:
»Beträffande den i förslaget omliandlade frågan rörande möjlighet att
på grund av förändringar i det ekonomiska läget erhålla omprövning av
taxeringsvärdet å fast egendom ställer sig länsstyrelsen tveksam till de
i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna. Visserligen skulle i detta
fall avgörandet förbehållas Kungl. Majit och ett lägre värde kunna åsättas
endast där frågan är av större ekonomisk innebörd för den skattskyldige.
Men emot förslaget talar å andra sidan svårigheten att på
ett tillförlitligt sätt bedöma inverkan av ändrade konjunkturer samt
även don omständigheten, att härigenom en betänklig rubbning av förtroendet
till taxeringsvärdena lätt skulle uppstå.»
Departements
chefen.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 252
Länsstyrelsen i Örebro län gör följande nttalande:
Vad åter angår frågan om omprövning av taxeringsvärde på grund
av förändring i det ekonomiska läget finner länsstyrelsen det kunna
starkt ifrågasättas, huruvida införandet av en sådan är tillrådligt eller
ens av behovet påkallat. Under en fastighetsperiod av allenast fem år
lära de i allmänhet mycket försiktigt åsätta fastighetsvärdena få antagas
förbliva tämligen oförändrade. Det synes också ligga en viss motsägelse
däri, att arvsskatten skulle kunna beräknas efter ett reducerat
fastighetsvärde, under det den kommunala fastighetsskatten skulle utgå
efter oförändrat värde under hela återstående delen av fastighetstaxeringsperioden.
»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att de rådande konjunkturerna
inom jordbruket icke i allmänhet kräva någon nedsättning
av de nuvarande taxeringsvärdena vid arvsskattens beräknande.
Övertygande skäl synas hava blivit anförda mot anordningar, varigenom
hänsyn till nedgång i fastighetsvärdena på grund av förändring
i det ekonomiska läget skulle få tagas på det sätt, att värdet å fast egendom
finge för utgörande av arvsskatt eller skatt för gåva upptagas till
viss kvotdel av taxeringsvärdet, eller genom tillämpning av lägre skatteskala
för fast egendom än eljest gäller. Starka betänkligheter möta ock,
enligt min tanke, mot införande av obegränsad rätt till omprövning av
fastighetsvärden i och för utgörande av arvsskatt eller skatt för gåva av
den anledning, att allmän konjunkturförändring inträtt efter den tidpunkt,
som nästföregående årets taxeringsvärde avsett. Jag kan därför
icke tillstyrka framläggande av förslag i sådan riktning. Beträffande förslaget
örn rätt för Kungl. Majit att i enstaka fall, då särskilda skäl föreligga,
medgiva, att skatten må beräknas efter ett lägre värde än taxeringsvärdet,
skall jag yttra mig, sedan jag redogjort för det tredje av de i promemorian
behandlade fallen, nämligen att värdet å en fastighet nedgått
på grund av särskild händelse beträffande fastigheten.
Särskild uppskattning av fastighetsvärde på grund av dess förändring genom
viss inträffad händelse.
För det fall att värdet å den egendom, varom fråga är, förändrats genom
någon tilldragelse efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet avser,
förordas i promemorian, att särskild uppskattning av det värde, vartill
egendomen skall upptagas för beräkning av arvsskatt, må äga rum. Befogenhet
att verkställa dylik uppskattning borde ej tillkomma den domstol,
som ombesörjde skatteberäkningen, utan något organ med erfarenhet från
fastighetstaxering, antingen de vanliga beskattningsorganen för den kommunala
fastighetsskatten eller Kungl. Maj:ts befallningshavande i den
ort, där egendomen vore belägen. I valet mellan dessa två möjligheter
vore att beakta, att prövningens hänskjutande till taxeringsnämnd och
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
prövningsnämnd måste antagas medföra såväl tidsutdräkt som avsevärda
kostnader. Att lägga kostnaderna på ägaren, såsom skett i likartat fall
genom förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av
särskilt uppskattningsvärde å fastighet, syntes knappast vara lämpligt,
då här vore fråga örn uttagande av skatt till kronan. På grund härav
ansåges prövningens anförtroende åt taxeringsnämnd och prövningsnämnd
icke kunna tillrådas. Mot uppdragets överlämnande till Kungl. Maj:ts
befallningshavande kunde väl invändas, att därigenom avsteg gjordes
från den hävdvunna ordningen, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke ägde åsätta taxering, samt att Kungl. Maj:ts befallningshavande icke
besutte obestridd kompetens att avgöra värderingsfrågor. Men dessa invändningar
ansågos icke avgörande. Det vore nämligen icke fråga örn
taxering i egentlig mening utan örn medgivande av lindring i tillämpningen
av eljest gällande beskattningsgrunder. Vidare ägde redan med
nuvarande bestämmelser Kungl. Maj:ts befallningshavande för visst fall
befogenhet att åsätta fast egendom värde för utgörande av arvs- eller
gåvoskatt. Något principiellt hinder för prövningens hänskjutande till
Kungl. Maj :ts befallningshavande syntes därför icke föreligga. Saklig
kompetens att handlägga dylika frågor saknades icke hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande, då landskamreraren på grund av sin i taxeringsförordningen
föreskrivna befattning med taxeringarna vore förtrogen med
frågor örn värdering av fastighet. Därjämte kunde möjlighet öppnas för
Kungl. Maj:ts befallningshavande att vid prövning av frågor örn jämkning
av taxeringsvärde med avseende å utgörande av arvsskatt tillgodogöra
sig vederbörande taxeringsnämndsordförandes sakkännedom genom
dennes hörande.
På grund härav föresloges, att Kungl. Maj :ts befallningshavande skulle
erhålla befogenhet att i vissa fall åsätta fast egendom särskilt värde att
i stället för taxeringsvärdet ligga till grund för utgörande av arvsskatt
för sådan egendom. Dessa fall vore, då fast egendom efter den tidpunkt,
som nästföregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde: genom
eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande
av byggnad eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör
därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig
förändring av rörelse, i vilken egendom varit använd, eller av annan
liknande anledning. Därjämte upptoges det fall, att särskilt taxeringsvärde
icke finnes egendomen åsatt. Uppräkningen av de omständigheter,
som borde föranleda bestämmande av annat värde än taxeringsvärdet,
anslöte sig delvis till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna
fall, då omtaxering under löpande taxeringsperiod skulle äga rum
på grund av inträffad händelse av natur att minska egendomens värde,
men skilde sig från nämnda lagrum däri, att omprövning skulle få ilga
runi i flera fall än de i lagrummet angivna. Dessutom skulle efter förslaget
även mindre förskjutning i värdet än en femtedel av taxeringsvär
-
14
Kungl. Marits proposition nr 252.
det kunna föranleda åsättande av nytt värde. I sistnämnda hänseende överensstämde
förslaget med förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt
uppskattningsvärde å fastighet.
Besvär över Kungl. Majlis befallningsliavandes beslut borde ej tilllåtas.
För en sådan föreskrift talade i främsta rummet rent praktiska
skäl, främst behovet av ett snabbt avgörande, men till stöd för en sådan
bestämmelse kunde även anföras, att befallningshavandens beslut vore
för domstolen bindande endast såsom angivande det lägsta värde, domstolen
finge tillämpa vid arvsskattens bestämmande. Det utgjorde ej
hinder för domstolen att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, därest
domstolen funne egendomens verkliga värde rätteligen hava bort upptagas
högre än det av befallningshavanden beslutade.
Att genom den ifrågasatta anordningen ökning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i allmänhet redan nu stora arbetsbörda uppkomme vore
ovedersägligt, men att ökningen skulle bliva så stor, att däri läge ett
avgörande skäl mot anordningen, kunde ej antagas. Med all sannolikhet
bleve ärenden av dylik natur ej synnerligen talrika.
I de avgivna yttrandena har någon principiell erinran icke framställts
mot förslaget att tillåta särskild uppskattning av värdet å fast egendom
för utgörande av arvsskatt i de fall, då egendomens värde på grund av
någon tilldragelse beträffande egendomen nedgått efter den tidpunkt,
taxeringsvärdet avser. Däremot hava delade meningar gjort sig gällande
dels i fråga örn åt vilket organ, domstolen, vederbörande beskattuingsnämnd
eller Kungl. Maj:ts befallningsliavande, uppskattningen borde
anförtros, dels ock beträffande i vilka fall dylik uppskattning borde
tillåtas.
Förslaget örn uppskattningens överlämnande åt Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillstyrkes uttryckligen eller lämnas utan erinran av samtliga
hovrätter, statskontoret, kammarrätten och nitton länsstyrelser.
Överståthållarämbetet och fyra länsstyrelser förorda, att uppskattningen
verkställes av beskattningsnämnd. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser,
att uppskattningen borde kunna anförtros åt den domstol, som handlägger
arvsskatteärendet.
Kammarrätten har anfört, att mot förslaget i denna del visserligen
kunde göras erinringar, men att kammarrätten ansåge sig likväl icke böra
avstyrka det föreslagna värderingsförfarandet.
För frågans lösning syntes i främsta rummet böra undersökas i vad
mån beträffande taxeringsvärdet såsom grund för arvsskattens beräknande
sådana undantagsbestämmelser kunde införas, att på grund av särskilda
i fråga örn en viss fastighet inträffade omständigheter eller en inträdd
allmän konjunkturförändring en ny prövning av taxeringsvärdet
kunde komma att företagas.
Det kunde icke undvikas, att för ändamålet på ett eller annat sätt anordnades
en fastighetsvärdering vid sidan av den allmänna uppskattning,
som ankomme på taxeringsmyndigheterna. Kammarrätten hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
15
i yttrande till bevillningsutskottet vid 1933 års riksdag uttalat sin tveksamhet
örn lämpligheten härav. Det syntes också kammarrätten riktigast,
att en särskild fastighetsvärdering för arvsskatteändamål erhölle
sådan form och anordning i övrigt, att därav tydligt framginge, att densamma
utgjorde ett för arvsbeskattning avsett tillfälligt och summariskt
förfarande, som blott åsyftade att undanröja orimliga följder av taxeringsvärdets
läggande till grund för arvsskatteberäkningen och således
ej gjorde anspråk på att träffa just det värde, som vid en vanlig fastighetstaxering,
örn sådan i stället ägt rum, skulle hava fastställts. Med ett
sådant betraktelsesätt behövde värderingen ej innefatta ett föregripande
av de ordinarie taxeringsinstansernas beslut örn en fastighets taxeringsvärde
— som ju för övrigt så gott som alltid måste komma att hänföra
sig till en annan tidpunkt än en fastighets värdering för arvsskatteändamål
— utan lämnade dem härutinnan fria händer. Att under dessa förhållanden
— i likhet med vad som gällde enligt förordningen den 14 juni
1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fäll av särskilt uppskattningsvärde å
fastighet — i viss utsträckning engagera den ordinarie taxeringsapparaten
i saken, syntes mindre tillrådligt, och på sätt promemorieförfattaren
framhållit torde detta jämväl ur ekonomisk synpunkt vara olämpligt.
Skulle denna utväg väljas, torde observeras att, örn kostnaderna härför
lades på staten, säkerligen antalet fall, då en omprövning av fastighets
taxeringsvärde skulle begäras, bleve mycket stort, enär sådan omprövning
troligen skulle många gånger i onödan framtvingas, samt att, örn
kostnaderna lades på sökanden, detta dels vore obilligt och dels kunde
komma att utesluta mindre fastigheter från möjligheten av rättelses
vinnande.
Ville man alltså uppnå, att en arvsbeskattning av fast egendom skedde
med stöd av ett justerat taxeringsvärde samt att tillika denna justering
av taxeringsvärdet läge klar vid tidpunkten för arvsskattens uttagande,
syntes annan lösning av problemet icke återstå att överväga än en sådan,
som i huvudsak följde de i promemorian föreslagna grunder. Det måste
därvid erkännas, att ett på sådana grunder uppbyggt förslag ägde vissa
förtjänster. Förslaget överensstämde sålunda med av kammarrätten tidigare
såsom riktiga framhållna synpunkter, då detsamma ej avsåge att
skapa en taxering i egentlig mening utan allenast att åstadkomma ett
mer tillfälligt och summariskt förfarande, som kunde jämförelsevis snart
reda ut en omstridd värderingsfråga och därvid icke saknade tillgång till
kompetens. Dessutom syntes ett förverkligande av förslaget knappast
komma att i någon högre grad verka kostnadsökande för statsverket. Å
andra sidan kunde ej förnekas, att förslaget lede av betänkliga brister.
Den mest framträdande bristen sammanhängde med frågan, huruvida
över huvud taget en allenast av konjunkturförhållandena betingad om
värdering av fast egendom borde få äga rum. Promemorieförfattarens
egen åsikt i frågan framginge ej fullt klart. Att emellertid helt betaga
vederbörande möjlighet att av dylik anledning erhålla jämkning i beräkningsgrunderna
för arvsbeskattningen, såvitt anginge i kvarlåtenskapen
ingående fast egendom, syntes kammarrätten icke möjligt, enär härav
skulle förorsakas en av tillfälligheter beroende, icke rättvis olikhet i behandlingen
av delägare i olika dödsbon. Det föreliggande författningsförslaget
upptoge också — utan att dock av promemorieförfattaren härutinnan
särskilt tillstyrkas — bestämmelser, varigenom i princip medgåves
rätt till omvärdering av fastighet även för den händelse att alle
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
nast konjunkturförhållandena och ej tillika vissa förändringar å fastigheten
åsamkat en nedgång i dess värde. Då emellertid en obegränsad rätt
till dylik med konjunkturförhållandena sammanhängande omvärdering
av fastighet skulle kunna medföra, att antalet fall, då omvärdering begärdes,
bleve större än som kunde bemästras och att förtroendet till taxeringsvärdena
komme att rubbas, hade enligt förslaget denna rätt till omvärdering
av fastighet genom särskilt angivna villkor blivit starkt beskuren.
Även örn det senare av de skäl, som sålunda anförts mot en obegränsad
rätt till omvärdering av fastighet, icke kunde av kammarrätten
tillerkännas den giltighet, som i promemorian gjordes gällande, vore faran
för en alltför stark arbetsbelastning aAr den prövande myndigheten
så påtaglig, att jämväl kammarrätten trodde, att en lösning av problemet
efter de i promemorian föreslagna linjer måste innefatta jämväl
bestämmelser örn avsevärd begränsning av rätten till omvärdering av
fastighet. Denna begränsning medförde emellertid, att enligt samma förslag
-ändring i fastighets taxeringsvärde på grund av ändrade konjunkturförhållanden
skulle kunna vinnas allenast i ett mindre antal fall, och
att till följd härav ej blott olikhet i behandlingen av dödsbon kunde äga
rum med hänsyn därtill, huruvida uppställda villkor uppfyllts eller ej.
utan även i många fall den oegentligheten komme att kvarstå, att en
omvärdering med hänsyn till ändrat konjunkturläge gjordes beroende av
att en fastighet med avseende å byggnader eller eljest undergått förändring.
Förslaget syntes dessutom vara mindre tillfredsställande därutinnan,
att landskamrerare!! komme att taga befattning med frågor örn justering
för arvsskatteändamål av fastighetsvärden i en helt annan egenskap än
då det gällde fastighetstaxering i allmänhet. Vidare torde böra anmärkas,
att vid Kungl. Maj:ts prövning av förevarande värderingsfrågor tydligen
förutsattes, att en från Konungens befallningsliavandes prövning
av dylika frågor i viss mån avvikande metod komme till användning.
Då kammarrätten haft att fatta ståndpunkt till det framlagda förslaget
hade kammarrätten å ena sidan ej kunnat undgå att taga starkt intryck
av de brister, som på sätt ovan sagts vidlådde förslaget, men å
andra sidan funnit de missförhållanden, som pä hithörande område förefinnas,
så stora, att kammarrätten ansåge sig icke böra avstyrka det föreslagna
värderingsförfarandet, som vore jämförelsevis enkelt att åstadkomma
och tillika i viss utsträckning kunde råda bot på missförhållandena.
Därest olägenheterna med det framlagda förslaget syntes alltför stora
för att en lagstiftning på basis av samma förslag ansåges böra komma
till stånd, torde det dock vara möjligt att råda någon bot på missförhållandena
på ifrågavarande område genom en utsträckning av den enligt
övergångsbestämmelserna till förordningen den 30 juni 1933 (nr 431) vederbörande
skattskyldige beredda förmånen av att, i fall så påfordrades,
värdet av fast egendom i dödsbo efter person, som efter förordningens
ikraftträdande under år 1933 avlidit, upptages lägst till 1933 års taxeringsvärde.
Sålunda skulle kunna generellt meddelas bestämmelser därom
att i stället för nästföregående årets det löpande årets taxeringsvärde
skulle läggas till grund för värderingen i de fall, att allmän fastighetstaxering
ägde rum det år dödsfallet inträffade eller nytaxering samma
år skedde med anledning av omständigheter, varom förmäldes i 12 § 2
inom. kommunalskattelagen. Mot det löpande årets taxeringsvärde så
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 252
sorn grundval för värderingen kunde ju invändas, att detta värde icke
bleve bestämt förrän rätt långt fram på året. Några oövervinnerliga svårigheter
syntes emellertid ej den omständigheten böra erbjuda, då saken
väl borde kunna ordnas så, att nästföregående årets taxeringsvärde för
arvsskatteberäkningen tillämpades intill dess det nya värdet blivit av
prövningsnämnden fastställt och att för den händelse inregistrering av
bouppteckning med stöd av det äldre värdet skett restitution medgåves,
därest värdet bleve lägre än det nästföregående årets.
Otänkbart vore väl ej heller att bestämmelser av ovan angivna innebörd
meddelades såsom komplement till det i promemorian föreslagna
systemet för en omprövning av värdet å fast egendom. Dessa bestämmelser,
som borde givas sådan avfattning, att deras tillämpning uteslöte
användningen av de i det remitterade förslaget ifrågasatta tillvägagångssätten,
skulle härigenom kunna komma att verka minskande på de
fall, då det mera extraordinära förfarande som i det remitterade förslaget
åsyftades komme till användning.
Slutligen ville kammarrätten fästa uppmärksamheten på ett uppslag,
som sökte en lösning av problemet efter andra linjer än de förut här ovan
berörda. Detta uppslag ginge ut därpå, att arvsskatten uttoges såsom
nu vore fallet, men att därefter och sedan fastighets värde blivit, efter
ansökan, men eljest i vanlig ordning av beskattningsnämnderna för det
år dödsfallet timat eller året därefter omprövat, skatterestitution beviljades
med det belopp, vartill beslut av fastighetsprövningsnämnd eller
prövningsnämnd såsom högsta instanser kunde föranleda. Då härvid sådan
ändring i fastighets värde, som berodde av konjunkturförändringar,
borde utan alltför stark begränsning tillåtas, kunde möjligen befaras, att
beskattningsnämndernas arbetsbörda bleve mer än skäligt ökad. En viss
expeditionsavgift liksom vissa allmänna villkor för ansökningsrätten
skulle kunna tänkas utgöra korrektiv häremot.
Inom kammarrätten hava skiljaktiga meningar uttalats. En ledamot
har anfört, att han, som i övrigt vore ense med majoriteten, icke kunde
helt vara med örn en anordning, varigenom såsom komplement till det i
promemorian föreslagna systemet det löpande årets taxeringsvärde för
vissa fall skulle kunna läggas till grund för beräkningen av fast egendoms
värde. Principiellt sett syntes ej något vara att invända däremot,
men av praktiska hänsyn vore det lämpligt att begränsa rätten att för
ändamål varom nu vore fråga använda sig av det löpande årets taxeringsvärde
till de fall, att förutsättningarna att jämlikt de föreslagna
stadgandena i 5 § 2 eller 3 mom. arvsskatteförordningen erhålla en justering
av taxeringsvärdet saknades, till följd varav allenast det år, allmän
fastighetstaxering ägde rum, rättelse i taxeringsvärdet skulle på
denna väg kunna vinnas. En annan ledamot har ansett de i promemorian
anförda skillén mot överlämnande åt beskattningsnämnd att pröva det
värde, vartill i särskilda fall fast egendom borde upptagas för utgörande
av arvsskatt, icke bärande. Ett särskilt uppskattningsförfarande, likartat
med det som i förordningen den 14 juni 1933 anvisats för åsiittande av
särskilt uppskattningsvärde för fastighetsbelåning, syntes icke behöva
anlitas för åsättande av särskilt värde för beräkning av arvsskatt, utan
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 252.
‘>
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
en sådan värdesättning kunde anordnas utan särskild kostnad. Ansökan
om fastställande av det värde, vartill viss fastighet skulle upptagas för
beräkning av arvsskatt, skulle, om dödsfallet inträffat under förra delen
av året, kunna ingivas till taxeringsnämnden eller, örn taxeringsnämndens
arbeten vore avslutade, direkt till prövningsnämnden. Hade åter
dödsfallet inträffat så sent på året, att ansökningen ej hunne ingivas till
samma års prövningsnämnd och hade fastigheten under året antingen
vid allmän fastighetstaxering eller vid nytaxering enligt 12 § kommunalskattelagen
fått sig åsatt lägre värde än det under nästföregående år
gällande, skulle det nya värdet kunna läggas till grund för stämpelbeläggningen.
Eljest skulle denna grundas på nästföregående års taxeringsvärde.
För den händelse att härvid det för stämpelbeläggningen avgörande
värdet bestämdes till lägre belopp än taxeringsvärdet året före
dödsfallet, skulle sökanden restitutionsvis återfå för mycket erlagd stämpelskatt.
Överståthållarämbetet förordar, att i de fall, där enligt promemorian
Kungl. Maj :ts befallningshavande skulle äga åsätta fastighet särskilt
värde för utgörande av arvsskatt, dylik befogenhet uppdroges åt den särskilda
prövningsnämnden. Med hänsyn till behovet av ett snabbt avgörande
borde prövningsnämndens beslut ej få överklagas, men syntes anledning
icke föreligga att befria dödsboet från gäldande av de med fastighetens
uppskattning förenade kostnaderna. Domstolen borde vara
bunden av ett på dylikt sätt åsatt värde. I annat fall torde det böra överlämnas
åt domstolen själv att i första hand pröva det värde, varå arvsskatt
skulle utgå, då de i förslaget nämnda omständigheterna förelåge,
så att icke olika myndigheter komme att bestämma olika värden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län, som ej hade något att erinra mot
fastställande av förutsättningarna för jämkningsförfarandet på sätt föreslagits
i 5 § 2 mom. arvsskatteförordningen, vore tveksam, huruvida bestämmandet
av uppskattningsvärdena borde tillkomma länsstyrelserna.
De i promemorian anförda skälen mot en sådan anordning syntes länsstyrelsen
ej oväsentliga. Länsstyrelsen ansåge det böra övervägas, huruvida
icke ett förfaringssätt, likartat med det, som vore stadgat i förordningen
den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet, kunde komma till användning. Det vore ej
orimligt att kostnaderna i dylikt fall lades på fastighetsägaren, varigenom
dessutom vunnes korrektiv mot yrkanden i oträngt mål. Då särskild
prövningsnämnd sammanträdde ofta, kunde avgörandet i flertalet fall
träffas utan avsevärd tidsutdräkt.
Länsstyrelsen i Kronobergs län vore synnerligen tveksam inför förslagets
bestämmelse, att särskilt värde å fastighet skulle åsättas av länsstyrelsen.
Det syntes ur principiell synpunkt riktigast och jämväl lämpligast,
örn ärende av dylikt slag finge handläggas åtminstone i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som gällde för taxeringsfrågor. I varje
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
fall ville länsstyrelsen uttala sig för att klagorätt mot länsstyrelsens beslut
medgåves. Mot förslaget att länsstyrelsen finge i och för arvsskatteberäkningen
åsätta värde å egendom, för vilket särskilt taxeringsvärde
ej funnes, bade länsstyrelsen intet att erinra.
Länsstyrelsen i Kristianstads län funne åsättande av särskilt värde å
fastighet i oell för utgörande av arvsskatt innefatta en taxeringsfråga,
som borde bedömas av beskattningsmyndigheterna och icke av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Örebro län har anfört: Den i promemorian antydda utvägen
att anförtro prövningen av fastighets värde uti de i 5 § 2 mom. angivna
fallen åt beskattningsmyndigheterna hade ej fullföljts, närmast
därför att en sådan anordning befarats medföra tidsutdräkt och kostnader,
vilka ansetts icke böra läggas å ägaren. Länsstyrelsen ifrågasatte,
örn icke övervägande skäl ändock talade för en sådan ordning. Det gällde
här åsättande av ett för skatteändamål användbart värde, vilket hittills
i allmänhet ansetts icke böra överlåtas åt administrativ myndighet. Det
måste vidare antagas, att den taxeringsmyndighet, som åsatt det värde,
vilket skulle ändras, ägde de bästa förutsättningar att bedöma den nedgång
av värdet, som av angivna skäl ågått en fastighet, så mycket mera
som denna myndighet vore väl förtrogen med förhållandena i orten i allmänhet
och den fastighet det gällde i synnerhet. Även örn erfarenhet i
frågor örn värdering av fastighet vore tili finnandes inom länsstyrelsen,
kunde det icke undvikas, att besiktning å stället i de flesta fall måste
ske. Kostnaden härför skulle enligt förslaget bestridas av sökanden.
Det vore att förmoda att kostnaden för sådan besiktning, för vilken väl
i allmänhet måste anlitas sakkunnig person, måhända icke bosatt å platsen,
skulle visa sig överstiga den kostnad, som skulle uppstå, örn uppdraget
anförtroddes taxeringsnämnd i ungefärligen samma ordning, som
gällde enligt förordningen den 14 juni 1933 örn åsättande i vissa fall av
särskilt uppskattningsvärde å fastighet. De förrättningar, som dittills
inom länet verkställts enligt denna förordning, hade var för sig dragit
en kostnad icke överstigande 15 kronor. Någon fara för obehörig tidsutdräkt
genom omprövningens överlåtande till taxeringsmyndigheterna
syntes ej föreligga, då genom 9 § möjlighet beretts till nödigt anstånd för
uppvisande av beslut rörande nedsatt värde. Länsstyrelsen holle före,
att frågan örn hänskjutande av den föreslagna prövningen till ena eller
andra myndigheten borde göras till föremål för förnyat övervägande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som förordat, att frågor örn avvikelse
från taxeringsvärdet skulle avgöras av domstolen, har till stöd för denna
uppfattning anfört huvudsakligen följande:
Visserligen torde länsstyrelsen på grund av bland annat den befattning,
landskamreraren hade att taga med taxeringsfrågor, få anses äga
sakkunskap på detta område. Emellertid komme väl värderingen i de allra
flesta fall att grunda sig på utredning, som kunde åstadkommas genom
vederbörande taxeringsnämndsordförande eller andra tillförlitliga och
om förhållandena underkunniga personer. Sådan utredning syntes länsstyrelsen
också utan svårighet kunna införskaffas genom domstol, som
måhända uttryckligen borde tillerkännas befogenhet att infordra yttrande
från taxeringsnämndsordförande. Det enligt förslaget länsstyrelsen
20
Kungl. Majlis proposition nr 252.
åliggande arbete skulle i så fall komma att fördelas på åtskilliga händer
och till följd härav med all sannolikhet bliva föga betungande för vederbörande.
Anmärkas kunde för övrigt, att jämväl enligt förslaget en viss
prövningsrätt förbehållits domstolarna, i det att desamma skulle äga att
vidtaga ändringar uppåt i de av länsstyrelsen åsätta värdena.
Mot de sålunda återgivna uttalandena kan ställas följande yttrande av
länsstyrelsen i Södermanlands län.
Länsstyrelsen anslöte sig till den meningen, att nästföregående års
taxeringsvärde regelmässigt bör vara normerande för skattebeloppets bestämmande,
och att lägre värde ej bör få tillämpas med mindre någon
tilldragelse skett efter den tidpunkt, vilken taxeringsvärdet avser. Även
därutinnan, att den särskilda värdering, som sålunda kunde komma i
fråga, borde uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, delade länsstyrelsen
förslagsställarens mening. Visserligen skulle härav följa ökning
av länsstyrelsens arbetsbörda, men å andra sidan måste det för fastighetstaxeringen
vara av värde, att då en avvikelse från gällande taxeringsvärde,
inverkande på kronans rätt, ifrågasattes, densamma icke
finge genomföras annat än under medverkan av landskamrerare^ som
på grund av sin befattning med taxeringsverket i länet finge antagas äga
såväl kunskap och erfarenhet i ämnet som ock särskilt intresse för utfallet
av värderingen.
Vissa detaljerinringar hava framställts uti några av de avgivna utlåtandena.
Svea hovrätt anför, att det knappast vore lämpligt att medgiva omprövning
av taxeringsvärdet uti de i 5 § 2 mom. angivna fall, huru ringa
än nedgången i fastighetsvärdet vore. Det borde i författningstexten utmärkas,
att nedgången skulle vara av mera avsevärd beskaffenhet. Liknande
synpunkter framhållas av länsstyrelserna i Södermanlands och
Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse förordar, att nedgången
skall befinnas hava uppgått till minst 10 procent.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att prövningen för det fall, att
nedgången i värdet beror på nedläggning eller väsentlig förändring av
rörelse, i vilken egendomen varit använd, bör uppdragas åt Kungl. Majit.
Göta hovrätt uttalar, att vid omprövning av fastighets värde enligt
5 § 2 mom. hänsyn bör tagas endast till sådan nedgång, som föranletts
av den inträffade händelsen, men icke till möjligen inträdd ändring av
det ekonomiska läget. Samma erinran göres av länsstyrelsen i Jönköpings
län. Frågan har därjämte berörts i kammarrättens bär förut återgivna
uttalande.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner liksom Överståthållarämbetet, att
domstolen bör vara bunden av det efter särskild omprövning åsätta värdet.
Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län påpeka behovet
av åtgärder för att i de fall, då fastighets värde ökat på grund av nybyggnad
eller annan omständighet, som inträffat efter den tidpunkt, näst
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
föregående årets taxeringsvärde avsett, egendomen verkligen upptages
till det sålunda vid dödstillfället förefintliga högre värdet.
Slutligen framhålla Svea hovrätt och länsstyrelsen i Kronobergs län
sambandet mellan de i arvsskatteförordningen och i stämpelförordningen
förekommande bestämmelserna för värdering av fast egendom och förorda,
att jämväl stämpelförordningens stadganden i det förevarande ämnet
ändras i anslutning till den ändring, som kan bliva vidtagen i arvsskatteförordningen.
I likhet med de hörda myndigheterna finner jag det vara riktigt, att
i det fall, då värdet å fast egendom vid arvfallet eller annan för skattskyldighetens
inträdande avgörande tidpunkt på grund av inträffad särskild
omständighet är lägre än vid den tidpunkt, som nästföregående
årets taxeringsvärde avsett, hänsyn till denna värdenedgång kan tagas
vid arvs- eller gåvoskattens bestämmande. Det i promemorian framställda
förslaget att åt Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där egendomen
är belägen, inrymma befogenhet att på ansökan pröva egendomens
värde har vunnit gillande av det övervägande flertalet hörda myndigheter.
Även jag finner förslaget i allt väsentligt vara ägnat att läggas
till grund för lagstiftning. De skäl mot prövningens anförtroende åt
beskattningsmyndigheterna, som anförts i promemorian och ytterligare
utvecklats av bland andra länsstyrelsen i Södermanlands län, synas mig
vara övertygande. Särskilt vill jag betona, att då här är fråga örn viss
eftergift i statens beskattningsrätt prövningen med större fog bör uppdragas
åt administrativ myndighet än åt beskattningsmyndighet. Några
vägande invändningar mot länsstyrelsernas kompetens att bedöma värderingsfrågan
synas icke heller vara anförda av de myndigheter, som förordat
prövningens överlämnande åt beskattningsnämnderna. De i förslaget
angivna förutsättningarna för dylik omprövning föranleda ej erinran
från min sida. Länsstyrelsens i Jönköpings län förslag örn överlämnande
åt Kungl. Majit att bestämma värdet å fastighet, som använts
i rörelse, i det fall att nedgången i fastighetens värde berott på nedläggning
eller väsentlig förändring av rörelsen, kan jag ej biträda. Att länsstyrelsen
skulle hava svårare att i dylikt fall bedöma värdet än Kungl.
Majit kan ej antagas. Likaså finner jag rätt till talan hos överinstans
mot länsstyrelsens beslut icke böra vara tillåten.
Det synes mig uppenbart att icke varje nedgång i värdet, huru ringa
den än är, bör få leda till åsättande av särskilt värde för ifrågavarande
ändamål. Dock torde det icke vara behövligt att i författningstexten
låta denna uppfattning komma till uttryck. Utan att nedgången är av viss
omfattning lärer icke vara möjligt att konstatera förhandenvaron av ett
lägre värde. Om, såsom blivit ifrågasatt, det skulle uttryckligen krävas,
att nedgången vore avsevärd, lärer stadgandet icke erhålla nödig bestämdhet,
då olika meningar kunna råda om vad som vore att anse såsom en av
-
Departements
che/en.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
sevärd nedgång. Därest åter föreskrift skulle lämnas om att nedgången
skulle hava uppgått till minst viss kvotdel av taxeringsvärdet kan befaras,
att länsstyrelsens prövningsrätt bleve kringskuren i större utsträckning
än som vore önskvärt. Jag finner mig därför ej böra förorda införande
av stadgande i dylik riktning.
De påpekanden, som gjorts därom att vid länsstyrelsens prövning hänsyn
bör tagas endast till sådana händelser, som inträffat å den ifrågavarande
egendomen, men ej till ändring i det ekonomiska läget, finnér
jag befogade. Förslaget bar underkastats en bärav betingad omformulering.
Värdesättningen bör i enlighet härmed ske på grundval av de
beträffande fastigheten i och för sig föreliggande omständigheterna men
samma allmänna prisläge bör vara avgörande som för fastighetstaxeringen
i allmänhet. Härutinnan instämmer förslaget med stadgandena i 12 § 2
mom. sista stycket kommunalskattelagen. Tillika har en redaktionell
ändring vidtagits till förebyggande av tvekan örn vilken ordförande i beskattningsnämnd
skall avgiva yttrande över ansökan i dylik fråga.
Jag finner ej lämpligt föreslå, att ett av länsstyrelsen i förevarande
ordning uppskattat värde skall vara bindande för domstolen så att högre
värde ej må tillämpas av denna. Det torde kunna antagas, att domstolen
utan sådan föreskrift i regel känner sig bunden av ett dylikt värde,
och för det stora flertalet fall är således en föreskrift av antydd art obehövlig,
men fall kunna tänkas inträffa, då vederbörande rättsägare, trots att
särskilt värde åsatts, själva värdera fastigheten högre, t. ex. vid arvskifte,
som avses i 16 § arvsskatteförordningen. För dylika och andra
fall, då domstolen finner anledning att beräkna egendomens värde högre
än det av länsstyrelsen åsätta, bör hinder ej möta härför.
Väl kan det anses följdriktigt att tillsyn övas därå, att fast egendom
vid stämpelbeläggningen upptages till högre värde än taxeringsvärdet,
då ett sådant högre värde vid arvfallet eller annan för skattskyldighetens
inträdande avgörande tidpunkt förefinnes. Men frågan örn huru sådan
tillsyn lämpligen må kunna anordnas synes icke vara lättlöst. Erinras
må, att enligt ett av högsta domstolen meddelat utslag (H. 1928: 576) allmän
åklagare ansetts icke äga föra talan örn förment undervärdering
av arvfallen egendom. Att, såsom av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten
över Skåne och Blekinge ifrågasatts uti ett för mig tillgängligt, till
nämnda hovrätt ingivet utlåtande, införa stadgande i arvsskatteförordningen
örn befogenhet för allmän åklagare vid underrätt och advokatfiskal
i hovrätt att yrka höjning av i bouppteckning upptaget värde är
jag icke beredd att utan ytterligare utredning tillstyrka, synnerligast
som en dylik befogenhet skulle kunna leda till att domstolens handläggning
av arvsskattefrågor avsevärt kompliceras. Denna fråga torde böra få
anstå till senare övervägande i samband med andra frågor örn ändringar
i arvsskatteförordningen, vilka icke ansetts böra i förevarande sammanhang
upptagas till behandling.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Det i vissa yttranden gjorda påpekandet, att i stämpelförordningen
förekommande stadgande örn taxeringsvärdet såsom avgörande för stämpelbeläggningen
av vissa avhandlingar örn fast egendom borde underkastas
motsvarande ändring som den nu förevarande, finner jag visserligen
icke sakna visst fog. Men då beträffande stämpelförordningen
olägenheter av gällande stadgande i denna punkt icke framträtt med
samma styrka som i fråga örn arvsskatteförordningen och icke heller
hava större ekonomisk räckvidd, samt det dessutom synes innefatta viss
fördel att för stämpelförordningens vidkommande behålla det mera summariska
förfarandet, finner jag ej skäl tillstyrka motsvarande ändring i
sistnämnda förordning.
Befogenhet för Kungl. Maj:t att i visst fall medgiva avvikelse från
fastighets taxeringsvärde.
Jag övergår nu till den i det föregående uppskjutna frågan örn hänsynstagande
i vissa fall till inträdd konjunkturändring å fastighetsmarknaden.
I promemorian har, såsom redan erinrats, uttalats, att obegränsad rätt
att påkalla omprövning av taxeringsvärdet å fast egendom på grund av
förändringar i fastighetens värde till följd av allmän ändring i det ekonomiska
läget icke kunde förordas. Ansåges dock möjlighet till sådan omprövning
icke böra helt uteslutas, torde, framhålles det, bliva nödvändigt
att begränsa förutsättningarna till de fall, där frågan vore av större ekonomisk
betydelse för den skattskyldige. Tillika borde avgörandet hänskjutas
till Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Härför talade
icke endast den omständigheten att dylika frågor krävde en diskretionär
prövning, som knappast borde anförtros annan myndighet än Kungl.
Majit, utan än mera angelägenheten av en enhetlig praxis, som lättast
vunnes genom prövningens anförtroende åt en och samma myndighet för
hela riket. I enlighet härmed hade utarbetats förslag att, där fast egendom
efter den tidpunkt, som nästföregående årets taxeringsvärde avsåge,
väsentligt nedgått i värde på grund av allmän och varaktig förändring
i det ekonomiska läget samt det prövades på grund härav möta avsevärd
svårighet att utgöra arvsskatt i förhållande till nämnda värde, det
finge ankomma på Konungen, där skatten beräknad efter sagda värde
skulle uppgå till minst tretusen kronor och tillräcklig lättnad funnes icke
kunna beredas genom anstånd med skattens erläggande enligt vad i 47 §
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva stadgas, att på ansökan
medgiva, att till grund för skattens beräkning skulle läggas ett lägre
värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skulle uppskattas. Genom
stadgande att arvsskatten normalt skolat uppgå till minst tretusen kronor
åsyftades att endast fall, då frågan hade större ekonomisk innebörd,
skulle hänskjutas till Kungl. Maj:t, utan att dock möjligheterna till dylik
lindring gjorts så snäva, att anordningen icke skulle motsvara sitt syfte
24
Kanyl. Maj:ts proposition nr 252.
att innebära ett skydd mot obillig beskattning vid försämrade konjunkturer.
Rörande förslaget, som infogats såsom 3 mom. i 5 § arvsskatteförordningen,
hänvisas till promemorian.
Berörda förslag Ilar mött delade meningar hos de hörda myndigheterna.
Det har tillstyrkts oförändrat eller med vissa jämkningar av hovrätten
över Skåne och Blekinge samt sjutton länsstyrelser. Svea hovrätt,,
kammarrätten och länsstyrelsen i Jönköpings län hava ansett sig ej böra
avstyrka förslaget. Betänkligheter mot detsamma hava anmälts av Göta
hovrätt, Överståthållarämbetet och fem länsstyrelser. Avstyrkande yttranden
föreligga från statskontoret och länsstyrelsen i Uppsala län.
Statskontoret anför:
»Starka betänkligheter möta mot förslaget, att Kungl. Majit skulle kunna
vid inträffande allmän konjunkturförsämring medgiva, att ett lägre
värde än det på regelmässigt sätt beräknade finge läggas till grund för
arvsbeskattningen. Promemorieförfattaren har själv uttalat farhågor för
att antalet fall, då omprövning av denna art skulle ske, bleve större än
som kunde bemästras. Till undvikande härav föreslås i promemorian,
att dylik omprövning skulle få äga rum endast i sådana fall, då arvsskattebeloppet,
beräknat efter taxeringsvärdet, skulle uppgå till minst
3,000 kronor. Statskontoret kan icke anse denna lösning med rättvisa och
billighet överensstämmande, då det synes ämbetsverket självfallet, att sådana
dödsbon, i vilka fastigheter till mindre värde ingå, hava lika befogade
anspråk på skattelindring som de dödsbon, vilka enligt förslaget
skulle kunna komma i åtnjutande av ifrågavarande förmån. Då härtill
kommer, att även med den föreslagna begränsningen en betungande arbetsbörda
sannolikt skulle bliva följden för vederbörande departement
och förberedande myndigheter, finner statskontoret ett genomförande av
förslaget i denna del knappast tillrådligt.»
Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar följande:
»I fråga örn avvikelse från taxeringsvärdet på grund av konjunkturförsämring
må först anmärkas att vid tillkomsten av den riksdagsskrivelse,
som föranlett den remitterade utredningen, sannolikt just konjunkturförsämringarna
varit föremål för uppmärksamhet. Den verkställda
utredningen synes dock giva vid handen, att den lättnad i beskattningen,
som till äventyrs kan hava åsyftats för nämnda fall, icke utan betydande
olägenhet kan genomföras med bibehållandet i övrigt av nuvarande
system för arvsbeskattning. Då den sakkunnige uttalar farhågor angående
den rubbning av förtroendet till taxeringsvärdenas riktighet, som
en dylik speciell värdesättning för arvsskatten skulle medföra, förtjäna
dessa farhågor att kraftigt understrykas. Men de anvisade utvägarna att
minska olägenheterna synas icke tillfredsställande. Vill man, såsom förslaget
innehåller, begränsa tillämpningen av värdeminskningen till sådana
fall, då den normala skatten skulle uppgå till visst högre belopp,
är detta säkerligen nödvändigt ur administrativ synpunkt, Å andra sidan
kan det dock invändas häremot, att, örn avvikelse från taxeringen
skall få ske vid de dyrbarare fastigheterna, lärer just detta vara ägnat
att minska tilltron till taxeringen. Det kan också anses stötande för rättskänslan
att möjligheten till skattelättnad förbeliålles allenast åt de fall
där arvet eller gåvan uppgår till högre värde.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Att låta Kungl. Majit medgiva lindring av beskattningen på grund av
ett inträffat konjunkturläge för därav berörda fastigheter synes också
vara förenat med betänkligheter av helt annan styrka än då en motsvarande
anordning införts i gällande förordning beträffande fideikommissrätt
till fast egendom. I sistnämnda fall kan anordningen rimligen försvaras
därmed att det gäller att mot varandra väga ett statens beskattningsintresse
å ena sidan samt å andra sidan kulturella och sociala intressen.
Den här föreslagna anordningen däremot synes innebära ett frångående
i avsevärd omfattning av de eljest stadgade beskattningsgrunderna.
Det torde ej heller kunna anses lämpligt att det av Kungl. Majit
medgivna lägre värdet vid skattens slutliga bestämmande genom domstolen
skulle kunna frångås, vilket dock torde vara förslagets innebörd.
På grund av de sålunda antydda invändningarna har Eders Kungl.
Majlis befallningshavande haft under övervägande, att förslagets värdesättning
genom Kungl. Majit skulle ersättas genom en värdering av beskattningsmän,
exempelvis prövningsnämnd, på arv- eller gåvotagarens
bekostnad. Även en sådan anordning har dock befunnits förenad med
alltför stora olägenheter. Eders Kungl. Majlis befallningshavande tillåter
sig därför avstyrka 3 mom. i 5 §.»
Göta hovrätt ansåge det kunna starkt ifrågasättas, örn den föreslagna
anordningen kunde vara lämplig, och ville i detta hänseende särskilt
framhålla att, örn en rätt till nedsättning på denna grund infördes, det
torde vara nödvändigt att väsentligt utvidga principens tillämplighetsområde,
men att man i sådant fall bomme att stå inför ganska stora praktiska
svårigheter. — Örn emellertid möjlighet till nedsättning på denna
infördes, borde likväl i författningstexten utmärkas, att det värde, efter
vilket arvsskatten skulle utgöras, icke finge understiga egendomens verkliga
värde. Den uppställda förutsättningen av en skatt å minst 3.000 kronor
för att nedsättning i denna ordning skulle äga rum skulle icke verka
rättvist, särskilt i fråga örn jordbruksfastigheter. En sänkning av gränsen
syntes ofrånkomlig. Det framginge ej heller med tydlighet, huruvida
nämnda belopp 3,000 kronor avsåge den totala arvsskatten, beräknad
med utgångspunkt från taxeringsvärdet å den i boet ingående fasta egendomen,
eller å denna egendom belöpande delen av arvsskatten eller möjligen
det skattebelopp, som skulle ha utgått, örn i boet funnits endast den
ifrågavarande fastigheten. Hovrätten anmärkte jämväl, att ansökan örn
åsättande av dylikt värde borde i likhet med vad som i 9 § vore föreslaget
med avseende å ansökan enligt 5 § 2 mom. ingivas inom viss tid. Slutligen
syntes bärande skäl saknas för att medgiva ett nedsättningsförfarande
på denna grund vid gåva.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ställde sig synnerligen tveksam till
lämpligheten av att medgiva omprövning av taxeringsvärde å fast egendom
på grund av ändrade konjunkturer. I varje fall syntes för lagstiftning
i denna punkt kunna avvaktas den mera genomgripande omläggning
av arvsbeskattningen, som på andra ställen i promemorian omtalades som
sannolikt förestående.
Länsstyrelsen i Ostergötlands län yttrar i
»I fråga om den föreslagna rätten till omprövning av taxeringsvärdet
å fast egendom enbart på grund av ändrade konjunkturer är länsslyrelsen
icke övertygad örn lämpligheten av att införa en sådan. Det torde
26
Kungl. Majlis proposition nr 252.
nämligen möta stora svårigheter att utfinna enhetliga grunder, ägnade
att lämna rättvisa resultat vid fastställandet av de värden, efter vilka
arvsskatten borde beräknas. Därest emellertid bestämmelser i förevarande
ämne med nödvändighet anses påkallade, torde intet vara att erinra
mot dem, som i sådant avseende i promemorian föreslagits.»
Länsstyrelsen i Örebro län har — efter anförande att det kunde starkt
ifrågasättas, örn införande av möjlighet till jämkning i taxeringsvärde
på grund av ändrade konjunkturer vore tillrådligt eller ens av behovet
påkallat — framhållit följande:
»Skulle möjlighet till omprövning anses icke böra helt uteslutas, torde
förslaget härom innebära en i stort sett godtagbar lösning. Länsstyrelsen
vill emellertid härutinnan framhålla vikten av, att bestämmelserna
örn rätt till dylik omprövning så utformas, att därav framgår, att denna
rätt kan ifrågakomma allenast i fall, då det kan klart styrkas, att arvsskattens
beräkning efter taxeringsvärdet skulle leda till uppenbara och
till sina ekonomiska verkningar oskäligt betungande missförhållanden.
Såsom ett villkor för omprövningsrätt har föreslagits, att svårighet på
grund av det ekonomiska läget prövas möta att utgöra arvsskatt i förhållande
till taxeringsvärdet. Enligt länsstyrelsens mening föreligga skäl
att ifrågasätta, örn detta till svårbedömliga och subjektiva omständigheter
hänsyntagande villkor bör bibehållas.»
I några av de yttranden, vari förslaget örn rätt för Kungl. Majit att
vid försämrade konjunkturer i särskilda fall medgiva stämpelbeläggning
efter ett lägre värde å fast egendom än taxeringsvärdet tillstyrkes, har
framhållits, att även örn avgörande hinder mötte för att medgiva oinskränkt
rätt att erhålla omprövning av värdet, när detta nedgått till följd
av ändring i det ekonomiska läget, det dock vore önskvärt, att vid ömmande
fall lindring i arvsskatten av dylik anledning kunde medgivas.
Så anför exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län, att den föreslagna
möjligheten att hos Kungl. Majit erhålla extraordinär nedsättning av
fastighets värde torde bliva ett värdefullt medel att tillgodose billighetens
och rättvisans krav i ömmande fall. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser
prövningen örn och i vad mån värdet å en fastighet nedgått på grund
av försämrade konjunkturer vara en delikat sak, som måste hli i mer eller
mindre grad beroende på vederbörande myndighets subjektiva uppfattning.
Prövningen borde därför läggas i Kungl. Majits hand.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat, att i de fall, då annat värde
än fastighetstaxeringsvärdet ansåges böra ligga till grund för utgörande
av arvsskatt för att tillgodose skattskyldigs intresse att vinna skattelindring,
borde dock tillses, att fastighetens värde kom me att motsvara allmänna
marknadsvärdet. Ett påpekande härav vore påkallat av den omständigheten,
att vid taxering av skogsmark och växande skog marknadsvärdet
icke vore normgivande.
Mot avfattningen av förslaget i denna del hava några erinringar framiörts.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Svea hovrätt finner innebörden av den förutsättning'', som angives med
orden »och prövas på grund härav» (d. v. s. nedgång av fastighets värde
på grund av allmän och varaktig förändring i det ekonomiska läget) »avsevärd
svårighet möta att utgöra arvsskatt i förhållande till nämnda
värde», icke vara fullt klar, men antager meningen vara, att de uppkommande
svårigheterna skola bedömas, icke enbart efter det skattebelopp
i och för sig, som vore i fråga, utan med hänsyn tagen till alla omständigheter,
som inverkade på den skattskyldiges förmåga att erlägga skatten.
Därest stadgandet skulle uppfattas på detta sätt, syntes denna förutsättning
för rätten att medgiva ett lägre värde å fastighet att läggas
till grund för arvsbeskattningen icke vara av sa fast och konkret beskaffenhet,
att erforderlig trygghet kunde vinnas för en jämn och objektiv
tillämpning av bestämmelserna i fråga. Då övriga i 5 § 3 mom. angivna
förutsättningar syntes tillräckligt snävt begränsa rätten att medgiva det
lägre värdet, ansåge hovrätten den här särskilt avhandlade förutsättningen
kunna utelämnas.
Kammarrätten, som framfört liknande synpunkter som Svea hovrätt i
fråga örn den nyss behandlade förutsättningen, har även påpekat, att svårigheterna
att erlägga arvsskatt kunde vara olika för olika delägare i
boet. Därjämte har kammarrätten ansett bestämningen »varaktig» böra
utgå vid angivandet av det ekonomiska lägets förändring.
Förutom Göta hovrätt hava även hovrätten över Skåne och Blekinge,
kammarrätten och några länsstyrelser ansett författningstexten ej klar
i fråga örn huru stor del av arvsmassan det angivna skattebeloppet skall
avse. Det kunde tänkas, att beloppet utmärkte den totala arvsskatt, som
skulle utgå, örn den fasta egendomen upptoges till taxeringsvärdet, eller
blott den arvsskatt, som belöpte på arvslott, i vilken den fasta egendomen
inginge, eller den del av arvsskatten, som belöpte enbart å den fasta egendomen,
eller möjligen det skattebelopp, som skulle hava utgått, örn i boet
endast funnits den ifrågavarande fastigheten, eller ock slutligen den del
av skattebeloppet, som belöpte på den fasta egendomen efter avdrag för
vid egendomen häftande gäld.
Kammarrätten har vidare framhållit, att anstånd med skattens erläggande
enligt 47 § arvsskatteförordningen icke avsåge att skapa en lättnad
i själva skattetungan utan endast utgjorde en lindring i sättet för skattens
erläggande. Det i 5 § 3 moni. på dylikt anstånd syftande villkoret
bordo icke kvarstå. Därjämte påpekades, att i !) § borde meddelas särskilda
bestämmelser, avseende det fall att hos Konungen gjorts ansökan
jämlikt 5 § 3 mom. arvsskatteförordningen.
Jag Ilar förut uttalat den meningen, att oinskränkt rätt att påkalla
jämkning av det värde, vartill fast egendom regelmässigt skall upptagas
vid stämpelbeläggning av bouppteckning eller deklaration jämlikt förordningen
örn arvsskatt och skatt lör gåva, icke bör medgivas av den an
-
Departementschefen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
ledning att egendomens värde nedgått på grund av ändrade konjunkturer.
Det synes mig dock icke kunna förnekas, att fall kunna inträffa, då
uttagande av arvsskatt i förhållande till ett efter rådande prisläge alltför
högt taxeringsvärde skulle innebära ett uppenbart betungande missförhållande.
Öppnande av möjlighet till lindring i sådana särskilt ömmande
fall bör därför icke avvisas, under förutsättning att rätten att påkalla
sådan lindring kan omgärdas med nödiga begränsningar, betingade
av nödvändigheten att förhindra masstillströmning av ansökningar örn
lindring på dylik grund, samt att prövningen anförtros åt myndighet med
kompetens att väga den enskildes behov av lindring i skattetungan mot
det allmännas intressen. Det i promemorian framställda förslaget, enligt vilket
rätt att påkalla sådan lindring medgives endast i särskilda, ekonomiskt
mera betydelsefulla fall samt prövningen lägges i Kungl. Maj:ts hand, synes
mig i huvudsak lämpligt avvägt ur angivna synpunkter. De framställda
erinringarna mot avfattningen hava föranlett en omarbetning av författningstexten.
Det för stadgandets tillämpning föreslagna villkoret örn att nödig
lättnad vid skattebetalningen finnes icke kunna beredas genom anstånd
enligt 47 § anser jag mig icke böra upptaga, då de missförhållanden som anses
böra avhjälpas genom den ifrågasatta lindringen icke hänföra sig till
likviditetssvårigheter utan bero på att skatten anses oskäligt hög i förhållande
till den arvfallna egendomens verkliga värde. Därjämte har det i promemorian
upptagna villkoret örn att utgörande av skatt i förhållande
till taxeringsvärdet skall befinnas möta svårighet erhållit en redaktionell
avfattning, som klarare uttrycker villkorets innebörd, att utgörande av
skatt efter dylik beräkningsgrund skall befinnas oskäligt betungande.
Uttrycket »varaktig» i fråga örn konjunkturförändringen finner jag obehövligt.
Huruvida rätten till lindring skall sättas i förhållande till den
sammanlagda arvsskattens storlek eller till storleken av taxeringsvärdet
eller till äventyrs göras beroende av någon på annat sätt bestämd gräns
kan giva anledning till tveksamhet. För egen del ansluter jag mig till
det i detta avseende i promemorian framställda förslaget, som i det långt
övervägande flertalet yttranden icke blivit föremål för erinran. Någon
tvekan örn att beloppet tretusen kronor avser det totala skattebeloppet anser
jag icke kunna förefinnas. Härutinnan åsyftas kongruens med det likartade
stadgandet i 47 § 1 mom. A. Att begränsa rätten till lindring att
avse endast arvsskatt men ej skatt för gåva finner jag icke befogat. Några
regler för Kungl. Maj:ts prövning anser jag icke vara erforderliga i förevarande
fall. Icke heller för det i 7 § avsedda snarlika fallet äro dylika
regler angivna.
I enlighet med vad sålunda anförts förordar jag, att 5 § 3 mom. avfattas
sålunda: Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående
årets taxeringsvärde avsett, väsentligen nedgått i värde på grund av allmän
förändring i det ekonomiska läget och uppgår skatten enligt denna
förordning, därest egendomen upptages till nämnda taxeringsvärde, till
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
29
minst tretusen kronor, må Konungen, där det finnes uppenbart, att utgörande
av skatt efter dylik beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande,
på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges
ett lägre värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas.
Förfaringssättet torde väsentligen komma att överensstämma med det,
som användes vid prövning av framställningar enligt 2 eller 7 § eller 47 §
1 mom. B sista punkten arvsskatteförordningen. Föreskrift örn tid för
ingivande av ansökan och för uppvisande av Kungl. Maj:ts beslut torde
i nu förevarande fall vara lika litet behövlig som i de förut nämnda.
Skulle Kungl. Maj:ts beslut ej föreligga, då arvsskatten skall erläggas,
lärer möjlighet stå öppen att genom sökande av restitution få skattebeloppet
jämkat enligt Kungl. Maj:ts beslut. Rätt för den myndighet, som ombesörjer
skattens uppbärande, att avvika från ett av Kungl. Majit meddelat
beslut på ansökan, varom nu är fråga, bör icke finnas och framgår ej
heller av förslaget.
I 9 § har jag låtit vidtaga en redaktionell jämkning, för vilken redogörelse
ej torde behöva lämnas.
2. Om arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs.
Efter erinran att gällande arvsskatteförordning icke upptager några särskilda
bestämmelser i fråga örn arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs
framhåller den sakkunnige, att frånvaron av dylika bestämmelser
icke syntes hava betydelse för annat fall än att bouppteckningen utvisade
behållning, men konkurs ändock uppkomme, utan att restitution
kunde erhållas på grund av bestämmelserna i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen.
Sådan händelse kunde inträffa, därest tillgångarna befarades
icke kunna realiseras till värden, som täckte skulderna. Att lagstiftningen
icke tagit hänsyn till sådan möjlighet finge antagas sammanhänga
med det förhållandet, att arvsskatten skulle beräknas på grundval
av boets ställning enligt bouppteckningen, och att utfallet av boutredningen
saknade betydelse för frågan örn arvsskattens storlek.
Skulle, i det fall att ett dödsbo, som enligt den registrerade bouppteckningen
utvisade behållning, bleve avträtt till konkurs, arvsskatt komma
att utgöras allenast i händelse konkursen utvisade överskott, innebure
detta ett avsteg från de principer, enligt vilka arvsbeskattningen för närvarande
vore ordnad. Det kunde under sådana förhållanden ifrågasättas,
huruvida icke frågan örn arvsskatts utgörande i händelse av urarvakonkurs
lämpligen borde uppskjutas för att upptagas till behandling i
sammanhang med frågan örn en omläggning av grunderna för arvsbeskattningen,
vilken fråga icke torde kunna undanskjutas under någon
längre tid. Ett ytterligare skäl härtill vore att genom den nya lagstift
-
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.
ningen om boutredning och arvskifte uppkommit frågor, som återverkade
på arvsbeskattningen. Härmed åsyftades särskilt det fall att för dödsboets
avveckling använts det nya institutet utredning genom förordnad
boutredningsman. Detta institut torde nämligen ofta komma till användning
i stället för urarvakonkurs i sådana fall, då fara uppkomme för att
den avlidnes gäld icke kunde till fullo betalas ur dödsboets tillgångar,
ehuru bouppteckningen utvisade behållning. Att under alla förhållanden
uppskjuta frågan örn utgörande av arvsskatt för dödsbo, som ställts
under utredning av boutredningsman, till dess utredningen förelåge avslutad,
torde däremot med nuvarande anordning med arvsskattens anknytning
till bouppteckningen knappast kunna ske. Legal boutredningsman
kunde nämligen anlitas även i solventa dödsbon. På grund härav
syntes övervägande skäl tala för att frågan örn utgörande av arvsskatt
i händelse av urarvakonkurs icke nu bleve förelagd riksdagen.
Emellertid hade uppgjorts ett utkast till bestämmelser i ämnet, varav
framginge, att frågan kunde lösas inom ramen för nuvarande förordning.
Detta utkast, som bifogats promemorian, innebär i korthet, att om den
i anledning av dödsfallet upprättade bouppteckningen utvisade behållning,
men boet det oaktat bleve avträtt till urarvakonkurs, arvsbeskattningen
skulle uppskjutas och äga rum först då det eventuellt visade sig, att ett
överskott dödsbodelägarna till godo uppkommit i konkursen, samt att endast
detta överskott skulle beskattas. Uträkningen av arvsskatten skulle
verkställas av den domstol, som registrerat bouppteckningen, och till grund
för beräkningen skulle läggas en anmälan av konkursförvaltaren örn utfallet
av konkursutredningen. Denna anmälan skulle behandlas såsom ett
tillägg till bouppteckningen och registreras i bouppteckningsprotokollet.
Ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875
(nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och
andra ärenden hade i dylikt syfte blivit upprättat, vilket såsom bilaga
fogats till promemorian.
Av de hörda myndigheterna hava Svea hovrätt, statskontoret, kammarrätten,
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Älvsborgs, örebro, Gävleborgs och Norrbottens län anslutit sig till
den i promemorian uttalade uppfattningen, att frågan örn arvsbeskattningen
vid fall av urarvakonkurs icke borde för närvarande upptagas till
avgörande utan uppskjutas till annat sammanbang.
Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge hava förordat, att
nämnda fråga nu bleve löst, och syntes det utarbetade utkastet i all huvudsak
kunna läggas till grund för lagstiftning. Mot den i promemorian
uttalade åsikten, att, då bouppteckning utvisade behållning, enligt nu gällande
lagstiftning vid skattens bestämmande hänsyn icke kunde tagas till
urarvakonkurs, som uppkommit på grund av vid bouppteekningstillfället
känd gäld, ville Göta hovrätt åberopa dels ett uttalande av professorn Gösta
Eberstein i hans arbete »Om skatt på arv och gåva», sidan 193 och följan
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
de, dels ock anföra, att hovrätten i ett nyligen avgjort ansökningsärende,
i vilket arvingarna avträtt boet efter den avlidne till konkurs, berättigat
förvaltarna i konkursen, som efter anfordran erlagt skatt å bouppteckningen,
att återfå skattebeloppet. Hovrätten över Skåne och Blekinge
ville ifrågasätta, huruvida icke utöver de i nämnda utkast upptagna bestämmelserna
stadganden borde meddelas, enligt vilka möjlighet yppades
att för dödsbon, där gäldsförhållandena vore ovissa och svåröverskådliga
ehuru ej av beskaffenhet att tvinga till urarvakonkurs före bouppteckningens
inregistrering, komma till ett någorlunda säkert bedömande av den
verkliga behållningen, innan arvsskatt fastställdes. Särskilt för dödsbon,
som häftade för borgensförbindelser, kunde med nuvarande ordning den
behållning, som lades till grund för arvsskattens beräknande, bliva i hög
grad fiktiv.
Länsstyrelsen i Örebro län, som anslutit sig till uppfattningen, att den
förevarande frågan icke i detta sammanhang borde upptagas till avgörande,
har tillika ifrågasatt, örn det överhuvud vore riktigt, att överskott
i konkurs drabbades av arvsskatt. Ett sådant överskott vore i de flesta
fall beroende på omständigheter, som inträffat efter dödsfallet. Men till
sådana omständigheter borde hänsyn ej få tagas vid arvsskatts beräknande.
Länsstyrelsen i Stockholms län ansåge väl de synpunkter, som varit vägledande
vid utarbetande av utkastet till bestämmelser örn utgörande av
arvsskatt vid fall av urarvakonkurs, värda allt beaktande, men enligt länsstyrelsens
mening hade spörsmålet ej blivit fullständigt löst, då hänsyn
borde tagas jämväl till solventa dödsbon, vars tillgångar icke tillnärmelsevis
kunde realiseras till bouppteckningsvärdet.
Av övriga länsstyrelser hava länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs
och Bohus län avstått från att yttra sig i frågan, då denna finge
anses falla utom deras verksamhetsområde. Länsstyrelserna i Östergötlands,
Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs och Värmlands län hava lämnat
de i utkastet upptagna författningsbestämmelserna utan erinran. Övriga
tio länsstyrelser hava funnit de i promemorian gjorda uttalandena icke
föranleda erinran.
Utan att uttala mig örn riktigheten av den av professorn Eberstein och
Göta hovrätt omfattade, mot promemorian i visst avseende avvikande meningen
rörande frågan, huruvida arvsskatt skall utgöras av dödsbo, som
avträtts till konkurs, ehuru den registrerade bouppteckningen utvisar behållning
och urarvagörelsen icke berott på efter registreringen yppad
gäld, vill jag likväl framhålla, att den i promemorian hävdade uppfattningen
synes hava omfattats av riksdagen och att den ej mött gensaga av
de två andra hovrätterna. Såsom i promemorian uttalas och i några
utlåtanden vitsordas, skulle uttagande av arvsskatt för överskott i
konkurs innebära ett avsteg från de grundsatser, varå arvsskatte
-
Departementn
chefen.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
förordningen är uppbyggd. Och även i andra fall än då urarvakonkurs
uppstått kan fog finnas för att hänsyn tages till boutredningens resultat.
Jag åberopar härutinnan vad hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen
i Stockholms län anfört. Under sådana förhållanden synes det
mig lämpligast att det föreliggande spörsmålet uppskjutes till dess frågan
örn en mera genomgripande omläggning av grunderna för arvsbeskattningen
må komma under övervägande. Såsom från olika håll vitsordas kan
detta spörsmål icke anses vara av den vikt, att det bör utbrytas från
nämnda större sammanhang för omedelbar lösning.
Jag förordar alltså, att frågan icke nu förelägges riksdagen.
3. Om rättande av vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser
för gåvobeskattningen kunna föranleda.
Kringgående av bestämmelserna örn beskattning av kvarlåtenskap genom
förtida gåvor.
Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag har i omförmälda utlåtande
nr 23 erinrat örn att gällande bestämmelser för gåvobeskattningen givit
anledning till vissa missförhållanden. Utskottet yttrade i detta sammanhang
följande:
»Utskottet har beaktat, att under de senaste månaderna i betydande utsträckning
förekommit gåvor till stora belopp, vilka kunna tänkas minska
inkomsten av arvsskatten under en följd av år. I sådant avseende är dock
att märka, att dessa gåvor, därest mottagaren är givarens arvinge, under
ett par års tid icke komma att inverka på den merskatt, som den nu förordade
skatteskärpningen kan väntas inbringa. Sådana gåvor skola nämligen
i regel medräknas i arvet, örn givaren dör inom två år efter det gåvan
skett. I dylikt fall skall gåvan sammanläggas med arvslotten och
arvsskatt beräknas å hela det sålunda erhållna värdet, därvid emellertid
vederbörande tillgodoräknas den redan under innevarande budgetår erlagda
gåvoskatten. Avlider givaren först efter det de två åren förflutit,
utgår ej arvsskatt för gåvan. Vad angår gåvor av sådan beskaffenhet,
att givaren för sin livstid förbehållit sig nyttjanderätt till den bortskänkta
egendomen eller rätt till periodisk avkastning av densamma, vill utskottet
ifrågasätta, huruvida icke lämpligen sådana åtgärder borde vidtagas, att
gåvorna kunna inräknas i mottagarens arvslott även efter de två årens
förlopp. Utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål liksom i övrigt på de missförhållanden, vartill
gällande bestämmelser för gåvobeskattningen kunna föranleda.»
I omförmälda utredningspromemoria har en kortfattad redogörelse lämnats
för gåvobeskattningens samband med arvsbeskattningen samt örn
de i 26, 33 och 36 §§ arvsskatteförordningen givna bestämmelserna till
förebyggande av att arvs- och gåvobeskattningen kringgås eller obehörigen
mildras genom gåvor till i och för sig icke skattepliktiga belopp eller
genom upprepade gåvor. Härom hänvisas till promemorian.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
De sålunda meddelade bestämmelserna kunde icke anses tillräckligt effektiva.
Det vore givet — anföres i promemorian — att den stadgade tidsperioden
av två år för sammanräknande av olika gåvor eller gåva och arv
vore allt för kort för att effektivt förhindra åtgärder i syfte att undgå
skattskyldighet eller minska beskattningens tyngd, och förmögenhetsöverflyttning
hade veterligen i många fall ägt rum genom en serie av gåvor
med något mer än två års mellanrum.
En annan utväg att nedbringa eller undgå arvs- eller gåvoskatt vore
att testamentera eller bortgiva egendom under förbehåll för givaren eller
hans make eller annan att under viss tid eller livstiden hava nyttjanderätt
eller rätt till avkomst eller annan förmån av egendomen. I sådan händelse
skulle nämligen värdet å den testamenterade eller bortgivna egendomen
jämlikt 8 § i förordningen minskas med kapitalvärdet å den förbehållna
förmånen. Denna utväg hade, enligt vad som framginge av en
inom finansdepartementet verkställd undersökning, anlitats i betydande
utsträckning för att undgå den ökning av arvs- och gåvoskatten, som efter
beslut av 1933 års riksdag tillkom genom förordningen den 30 juni 1933
(nr 431).
Olika utvägar till förhindrande av dylika transaktioner i syfte att vinna
befrielse från eller lindring i beskattning kunde tänkas. En sådan utväg
vöre att uppskjuta beskattningen av testamente eller gåva med förbehåll
av angivna slag, till dess förbehållets giltighetstid gått till ända, och beräkna
egendomens värde utan avdrag för förmånens kapitalvärde. Denna
utväg innefattade avsteg från den för närvarande tillämpade grundsatsen,
att vid dödsfall hela arvsmassan borde såvitt möjligt på en gång göras
till föremål för beskattning. Ett sådant avsteg från de grander, varpå
gällande arvsskatteförordning vore byggd, syntes icke, örn det över huvud
kunde befinnas lämpligt, böra ske förrän i samband med en mera genomgripande
omläggning av grunderna för beskattningen av arv och gåva.
Då det syntes vara sannolikt, att frågan härom inom nära framtid komme
att upptagas till övervägande, hade nämnda utväg ansetts icke lämpligen
böra i samband med utredningen underkastas närmare undersökning.
En annan utväg, som tillika toge sikte på gåvor utan dylikt förbehåll,
vore att förlänga nämnda tvåårsperiod. Att helt borttaga varje tidsbestämmelse
av förevarande slag torde icke kunna sättas i fråga, bland annat
med hänsyn till svårigheten att efter en längre tids förlopp åstadkomma
utredning örn tidigare dylika förfoganden. Det syntes i allmänhet
vara tillräckligt, örn nämnda tvåårsperiod fördubblades, så att perioden
bestämdes till fyra år, åtminstone för flertalet fall. Måhända kunde
dock en period av fyra år synas väl kort, då vid beskattning av arvfallen
egendom hänsyn skulle tagas till gåva med förbehåll örn nyttjanderätt,
rätt till avkomst eller annan förmån, åtminstone när förfogandet uppenbarligen
åsyftade att bereda arvinge eller testamentstagare lindring i arvsskatten,
såsom då förbehållet träffats till förmån för givaren eller hans
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 2!>2•
34
Kungl. Majlis proposition nr 252.
make eller avkomling till givaren. Med avkomling borde härvid likställas
adoptivbarn och adoptivbarns avkomling. Förslag hade därför upprättats
till ändringar av nämnda tidsbestämmelser, och hade därvid skillnad
gjorts mellan ä ena sidan, så vitt anginge arvsskatt, gåva med förbehåll
örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av den bortgivna
egendomen, tillförsäkrad arvlåtaren eller, örn han vore gift, hans
make, eller hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling,
samt å andra sidan, såväl i fråga örn arvsskatt som beträffande skatt för
gåva, annan gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b) i förordningen vore
fri från skatt. För den förra gruppen föresloges en tidsperiod av tio år
och för den senare gruppen en tidsperiod av fyra år. I samband härmed
hade uppgjorts förslag örn utsträckning av den tid, under vilken enligt
41 § deklarationer skulle förvaras, till tolv år. I nämnda paragraf
stadgade tid av tio år syntes nämligen i vissa fall bliva väl kort.
Med dylika bestämmelser borde det väsentligaste av de inom riksdagen
framförda önskemålen i förevarande hänseende få anses vara tillgodosedda.
Vad sålunda blivit föreslaget Ilar tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga hörda myndigheter med undantag av länsstyrelserna i Uppsala
och Älvsborgs län, vilka förklarat sig ej övertygade örn behovet av
ändringar i förevarande avseenden. Vissa begränsningar eller utvidgningar
påyrkas dock av några myndigheter, som i övrigt förordat förslaget.
Svea hovrätt har i princip intet att erinra, men finner önskvärt, att
lika tidsbestämmelse stadgas för gåvor med eller utan förbehåll av angiven
ari. Den föreslagna tioårsperioden förefölle dock för lång på grund
av svårigheten att effektivt kontrollera dylika gåvors uppgivande för beskattning.
Angelägenheten av skärpt kontroll framliålles av Göta hovrätt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:
»Hovrätten tillstyrker ändringsförslagen, i vad de avse rättande av
vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser för gåvobeskattning
kunna föranleda. Men även i fråga härom vill hovrätten ifrågasätta, örn
man ej för nämnda ändamål borde gå ännu längre än förslaget. Hovrätten
åsyftar det fall att givare förbehåller sig själv nyttjanderätten till
eller räntan eller avkomsten av gåvan under sin livstid. Enligt 26 § i
arvsskatteförordningen skall för arvsskatts bestämmande värdet av gåva,
som givits viss tid före arvlåtarens dödsfall, sammanläggas med värdet
av arvinges eller testamentstagares arvsandel. Värdet av gåva uppskattas
med hänsyn till tiden för dess mottagande och enligt 8 § i förordning
en skall därvid ske avdrag för kapitalvärdet av nyttjanderätt etc. till
gåvan, varom gjorts förbehåll. Det synes hovrätten böra anses, att även
vid nämnda sammanläggning av värde av gåva och värde av arvsandel det
förra värdet skall uppskattas med hänsyn ej till tidpunkten för arvlåtarens
dödsfall utan för gåvans mottagande. Vid sådant förhållande kommer
i det ifrågavarande fallet kapitalvärdet av nyttjanderätten etc. att
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
35
undandragas såväl gåvo- som arvsskatt. I varje fall blir detta händelsen
om givaren lever längre än två år — eller efter förslaget tio år —
efter gåvans fullbordande. Enligt vad hovrätten har sig bekant, har denna
utväg till lindring i skatt på senare tid i avsevärd grad utnyttjats på
olika sätt exempelvis genom överlämnande av skuldebrev å betydliga belopp
i ett fall å ända upp till 1,000,000 kronor såsom gåva med bestämmelse
att ränta därå skall börja löpa först vid givarens död. Dylika möjligheter
att tillfoga staten skatteförlust till egen vinning böra givetvis,
i den mån så kan ske, stävjas, i synnerhet som förlusten kan komma att
stiga till mycket avsevärda belopp. En gåva av här angivet slag är visserligen
formellt fullbordad exempelvis genom skuldebrevets överlämnande
till gåvomottagaren, men i realiteten är det ej så. Den företer avsevärd
likhet med gåva, som skall återbäras till skifte vid givarens död.
Även kan jämförelse göras med bestämmelserna rörande skatt å försäkringsbelopp,
beträffande vilket försäkringstagaren enligt lagen örn försäkringsavtal
insatt annan såsom förmånstagare. Hovrätten vill nu ifrågasätta,
örn ej en lösning av denna fråga skulle kunna vinnas genom ett
stadgande i 14 § arvsskatteförordningen av innehåll att gåva, vartill givaren
förbehållit sig nyttjanderätt, ränta eller avkomst i sin livstid, skall
inräknas bland tillgångarna i hans bo. Detta föranleder givetvis erforderlig
ändring i 26 § enligt förslaget. Det må vara, att den nu föreslagna
utvägen kommer att innebära avsteg i viss mån från principerna för
gåvobeskattning, men hovrätten anser, att frågans praktiska vikt mer än
väl berättigar därtill.»
Statskontoret förordar med hänsyn till svårigheterna att utöva effektiv
kontroll, att tidsbestämmelsen för gåva med förbehåll av nyttjanderätt
eller rätt till ränta eller annan föi*mån för givaren eller hans närskylda
sättes till sex år.
Kammarrätten biträder förslaget i vad avser gåva med dylikt förbehåll
men förordar behållande av nuvarande tidsperiod två år för övriga
gåvor.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som tillstyrker förslaget örn ökning av
tidsperioden beträffande gåvor utan förbehåll till förmån för givaren eller
hans närskylda från två till fyra år, framför erinringar mot förslaget att
utsträcka tidsperioden för gåvor med förbehåll örn nyttjanderätt etc. till
tio år. Härom anför länsstyrelsen i huvudsak följande:
Sistnämnda förslag hade motiverats nied att sådana gåvor vore ägnade
och avsedda att nedbringa eller undgå arvsskatten. Riktigheten av denna
uppfattning, som även i stor utsträckning torde lia delats av de skattskyldiga,
syntes dock kunna dragas i tvivelsmål. Vissa exempel hade
upprättats rörande verkningarna av de nu gällande och de föreslagna
stadgandena beträffande gåvor med angivna förbehåll. De gjorda beräkningarna
vore approximativa och kunde endast belysa några sidor av
det förevarande spörsmålet. Av exemplen torde emellertid framgå, att
det i många fall ingalunda ställde sig fördelaktigare för do skattskyldiga
att bortgiva gåvor med förbehåll iln med oinskränkt äganderätt.
Exemplen syntes även utvisa, att den föreslagna tioårsperioden skulle
leda till avsevärd ojämnhet i beskattningen. Då gåva med förbehåll örn
nyttjanderätt förekommit, skulle beskattningen ofta bliva hårdare än i
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Departements
chefen.
andra fall. Det förefölle länsstyrelsen nödvändigt, att arvs- och. gåvobeskattningens
verkningar bleve föremål för en ingående matematisk undersökning,
innan bestämmelser örn längre kumulationsperiod för gåvor
med nyttjanderättsförbehåll infördes. Det syntes nämligen vara av stor
vikt, att den skärpta arvs- oell gåvobeskattningen drabbade alla lika och
ej framstode såsom godtycklig i sina verkningar. Detta vore givetvis
en nödvändig förutsättning för att denna lagstiftning skulle införlivas
med det allmänna rättsmedvetandet och vinna en lojal efterlevnad.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har erinrat örn att en gåva, given
med förbehåll örn nyttjanderätt, ränta eller avkomst, för mottagaren betingade
ett helt olika värde, därest givaren levde längre eller kortare tid
efter gåvotillfället. Vid gåvans sammanläggning med arvsandelen borde
därför en omräkning ske med hänsyn till faktiskt föreliggande förhållanden,
och gåvoskatten bestämmas med hänsyn därtill. Utsträckning av
tidsperioden två år till fyra år för gåvor utan omförmält förbehåll kunde
i vissa fall leda till mindre tilltalande straffskärpning.
Behovet av effektiv kontroll å efterlevnaden av bestämmelserna i 26,
33 och 36 §§ arvsskatteförordningen har betonats jämväl av länsstyrelsen
i Jönköpings län, som i övrigt icke framställer erinran mot förevarande
förslag.
Inom finansdepartementet har, såsom i promemorian omnämnes, verkställts
undersökning rörande den omfattning, i vilken gåvor med eller
utan förbehåll örn nyttjanderätt, ränta eller avkomst, deklarerats under
åren 1932 och 1933. Av denna undersökning, vars resultat torde få tillhandahållas
vederbörande utskott, har framgått, att gåvor med dylikt
förbehåll synnerligast under första kvartalet 1933 förekommit i mycket
betydande omfattning. Även ett stort antal gåvor utan dylikt förbehåll
har under samma tid deklarerats. Att genom dessa gåvor i stor utsträckning
åsyftades att undgå den år 1933 genomförda skärpningen av arvsoch
gåvobeskattningen är uppenbart. Det måste framstå såsom angeläget,
att vissa mera framträdande missförhållanden på gåvobeskattningens
område, vilka befrämja transaktioner syftande till undandragande av
skatt, bliva undanröjda. Till dessa räknar jag de utvägar att genom förtida
gåvor minska beskattningen av kvarlåtenskap, som möjliggöras genom
nuvarande korta tidsbestämmelse med avseende på sammanläggning
av gåvor och arvsandelar.
Då i förslaget skillnad gjorts mellan å ena sidan gåvor med förbehåll
örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån, tillförsäkrad
givaren eller honom närskylda, samt å andra sidan andra gåvor, har detta
betingats därav, att gåvor med dylikt förbehåll i de allra flesta fall måste
anses givna i syfte att minska beskattningen av givarens kvarlåtenskap.
För dylika gåvor torde en sammanläggning med arvsandelarna te sig
naturlig, och det skulle icke utan fog kunna göras gällande, att samman
-
37
Kungl. May.ts proposition nr 252.
läggning i dylikt fall borde ske utan någon begränsning av tiden. Svårigheterna
att effektivt kontrollera, att sammanläggning sker, när avsevärd
tid förflutit mellan gåvotillfället och arvfallet, nödvändiggöra dock
viss tidsbegränsning. Den föreslagna tioårsperioden synes mig icke kunna
avkortas utan olägenhet för vinnandet av syftet med stadgandet. För
andra gåvor anser jag en utsträckning av kumulationstiden över fyra år,
åtminstone för närvarande, icke vara behövlig. Att en och samma kumulationstid
stadgas för alla slags gåvor finner jag icke nödvändigt.
Vid gamm n ni äggning av arvsandel med gåva, förknippad med förbehåll
örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån för givaren eller
annan, skall på grund av 8 § arvsskatteförordningen gåvans värde upptagas
till det värde, som återstår efter avdrag för nyttjande- eller avkomsträttens
kapitaliserade värde, men icke till den bortgivna egendomens
värde, sedan förbehållet bortfallit, Det kunde visserligen ifrågasättas,
örn icke ändring i denna metod vore påkallad för att effektivt förhindra
arvsbeskattningens kringgående genom gåvor med dylikt förbehåll. Men
i sådan händelse borde knappast gåvoskatt uttagas i samband med gåvans
fullbordande. En ändring av så genomgripande natur är jag icke
beredd att nu tillstyrka, särskilt på grund av farhågor för att dylika gåvor
genom bristande uppmärksamhet vid arvsskattens uttagande skulle
kunna undgå beskattning. Det må även framhållas, att en dylik ändring,
som skulle beröra 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen, komme att innebära
ett frångående av de principer, varå arvs- och gåvobeskattningen för närvarande
är grundad.
Mot de av länsstyrelsen i Stockholms län anförda farhågorna för ojämna
verkningar av de ifrågasatta ändringarna får jag framhålla, att
varje tidsbestämmelse rörande kumulation av gåvor och arvsandelar
måste leda till viss ojämnhet. Däri kan icke ligga något bärande skäl mot
de föreslagna ändringarna.
Jag förordar alltså de i promemorian framlagda förslagen till ändrad
lydelse av 26, 33 och 36 §§ arvsskatteförordningen. Jag biträder jämväl
förslaget till ändring av 41 § samma förordning i vad avser den tid, under
vilken deklarationer enligt arvsskatteförordningen skola förvaras, vilket
förslag icke mött erinran från någon av de hörda myndigheterna.
Vissa ändringar i 14 £ arvsskatteförordningen.
I omförmälda promemoria framlägges jämväl förslag till viss ändring
av 14 § arvsskatteförordningen. Ändringen avser att förhindra att sådana
i 14 § 1) a)—c) angivna tillgångar, vilka icke kunna användas till täckande
av den dödes gäld, icke varda till fulla beloppet beskattade därför
att vid beräkning av behållning i dödsboet från värdet å dessa tillgångar
38
Kungl. Maurts proposition nr 252.
Departement^ ■
chefen.
med nuvarande avfattning av paragrafen må avräknas brist i boet. Härom
hänvisas till promemorian.
Förslaget har icke mött annan erinran i de avgivna yttrandena än att
Göta hovrätt ifrågasätter, huruvida icke från värdet av lös fideikommissegendom
må tillåtas avdrag för sådan den dödes gäld, för vilken den
nye fideikommissinnehavaren är betalningsskyldig, varjämte länsstyrelsen
i Älvsborgs län anser dylik ändring böra förbindas med stadgande
örn rätt till jämkning av arvsskatt för lös fideikommissegendom i enlighet
med de bestämmelser, som för fast egendom av fideikommissnatur meddelats
i 7 § sista stycket arvsskatteförordningen.
Jag biträder det i promemorian framställda förslaget till ändring av
14 § arvsskatteförordningen. De av Göta hovrätt och länsstyrelsen i Älvsborgs
län gjorda ändringsförslagen kan jag icke tillstyrka.
I förevarande sammanhang torde jag få upptaga fråga örn ändring av
14 § i annat avseende än det förut behandlade.
Jag har tidigare för Kungl. Maj:t anmält förslag till ändringar i stämpelförordningen,
innefattande bland annat införande av stämpelavgift
å vissa bouppteckningar m. m. Dylik stämpelavgift belöpande på behållningen
i dödsbo bör, såsom flertalet över förslaget hörda myndigheter
ansett, lika litet som arvsskatt få avdragas från behållningen, då fråga
är örn uträkning av arvsskatt. I följd härav föreslår jag införande av
stadgande härom i 14 § arvsskatteförordningen. Den avvikelse härutinnan,
som föreslogs i den till 1933 års riksdag avlåtna propositionen rörande
arvsbeskattningen, var betingad av storleken av det belopp, örn vars uttagande
då var fråga.
4. Övergångsbestämmelser.
I omförmälda promemoria har föreslagits, att den ifrågasatta förordningen
skulle träda i kraft den 1 juli 1934. Beträffande arvsandel efter
någon, som avlidit före förordningens ikraftträdande, och, såvitt angar
gåvoskatt, gåva, för vilken deklaration dessförinnan avgivits, skulle dock
— efter förslaget — äldre bestämmelser äga tillämpning.
Tillika föreslogs att vid tillämpning av 26 §, 33 § c) eller 36 § första
stycket i deras nya lydelse skulle iakttagas:
a) då fråga vore örn arvfallen eller testamenterad egendom,
att hänsyn icke skulle tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932;
b) då fråga vöre örn gåva, som skett före förordningens ikraftträdande,
att hänsyn icke skulle tagas till gåva, som skett tidigare än två år före
mottagandet av den gåva, varom fråga vore, och
39
Kunyl. Martts proposition nr 252.
c) da fråga vore om gåva, som skett efter förordningens ikraftträdande,
att hänsyn icke skulle tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932.
Rörande de sålunda föreslagna övergångsbestämmelserna har erinran
framställts allenast av kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms
och Västernorrlands län.
Kammarrätten yttrar:
»I överensstämmelse med vad som stadgades dels år 1911 vid införandet
av föreskrift att vid stämpelavgifts beräknande vid inregistrering av
bouppteckning hänsyn skulle tagas till vissa tidigare gåvor dels ock
år 1914 vid meddelande i gällande arvsskatteförordning av bestämmelser
örn en utökad beskattning av gåva torde övergångsbestämmelserna
böra givas sådan avfattning, att det nya innehållet i 26 §, 33 § c) och
36 § första stycket icke kommer att retroaktivt tillämpas i avseende å
tiden före den dag, då detsamma genom propositions framläggande för
riksdagen blivit för allmänheten bekant.»
De av länsstyrelserna i nämnda län framställda erinringarna äro i
huvudsak av samma innebörd som den av kammarrätten framställda.
Jag förordar, att 14 § i dess föreslagna nya lydelse skall träda i kraft
den 1 maj 1934, från och med vilken dag de omförmälda ändringarna i
stämpelförordningen äro avsedda att tillämpas. I övrigt torde vara lämpligt
att förordningen träder i kraft den 1 juli 1934.
Kammarrättens och nämnda två länsstyrelsers ändringsförslag kan jag
icke biträda. Vid beskattning av kvarlåtenskap efter person, som avlidit
efter förordningens ikraftträdande, eller gåva, för vilken deklaration avgives
efter ikraftträdandet, kan det icke anses principiellt oriktigt att taga
hänsyn till den ökning av skattekraften, som anses förefinnas på grund
av att egendom tidigare erhållits av den avlidne eller givaren av gåvan.
Vid dylikt hänsynstagande till tidigare gåva bör dock icke komma i fråga
att medräkna gåva, som skett för så länge sedan, att vid tiden för den nya
lagstiftningens ikraftträdande den äldre lagstiftningens bestämmelser örn
hänsynstagande till tidigare gåva vid skattens bestämmande icke kunnat
tillämpas å gåvan. I)e i promemorian med avseende å 26 §, 33 § c) och
36 § första stycket i förordningen föreslagna övergångsbestämmelserna äro
avfattade i enlighet med detta betraktelsesätt.
Jag förordar alltså, att övergångsbestämmelserna med viss redaktionell
ändring avfattas enligt vad som i promemorian blivit föreslaget.
Departements
chefen.
Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet
utarbetat förslag till förordning örn ändring i vissa delar av
förordningen den 19 november 1914 (nr 981) örn arvsskatt och skatt för
gåva,
samt hemställer, att detta förslag måtte i proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
John O. Karlsson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
41
Bilaga.
P. M.
angående ändringar i gällande bestämmelser örn beskattning av
arv och gåva.
I skrivelse nr 375 har 1933 års riksdag i enlighet nied hemställan av
särskilda utskottet i utlåtande nr 23 anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta
föranstalta örn en allsidig utredning rörande dels frågan örn beredande
av möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill fast egendom
skall för beräknande av arvsskatt upptagas, dels och frågan angående
arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning.
I nämnda utlåtande har utskottet berört jämväl gåvobeskattningen.
Efter erinran örn att gåva, som en arvlåtare lämnat en arvinge inom två
år före sin död, skall medräknas vid bestämmande av arvsskatten å arvingens
arvslott efter arvlåtaren, men att gåva, som lämnats tidigare
än två år före dödsfallet icke skall på dylikt sätt medräknas, har utskottet
ifrågasatt, huruvida icke i det fall, att givaren för sin livstid förbehållit
sig nyttjanderätt till den bortskänkta egendomen eller rätt till periodisk
avkastning av densamma, lämpligen sådana åtgärder borde vidtagas,
att gåvorna kunde inräknas i mottagarens arvslott även efter de
två årens förlopp. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Maj:t hade
sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål liksom i övrigt på de missförhållanden,
vartill gällande bestämmelser för gåvobeskattningen kunde
föranleda; och någon hemställan örn utredning i detta hänseende gjordes
därför icke.
I denna promemoria skola nämnda frågor upptagas till behandling.
Början göres med den första frågan, nämligen
örn beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill
fast egendom skall upptagas för beräkning av arvsskatt.
Arvsskatteförordningens bestämmelser örn kvarlåtenskapens värdering
hänföra sig principiellt till tidpunkten för dödsfallet (arvfallet) eller, örn
egendomen övergått vid annat tillfälle, till denna tidpunkt. I enlighet
härmed stadgas i 4 §, att egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages
till dess värde vid dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 §
2 morn., 14 § 1) d) eller 26 § \ till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.
Såsom huvudregel torde gälla, att egendomen skall upptagas
till saluvärdet, även örn detta icke är i förordningen utsagt. I 5 § stadgas: 1
1 Hänvisningarna avse 3 § 2 inom.: egendom, som på grund av testamente tillfaller någon
vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens dödsfall; 14 § 1) d): hemföljd eller gåva, som
lämnats delägare i boet och skall dit återbäras; 26 §: egendom, som erhållits i gåva inom två
år före arvlåtarens dödsfall och som förty skall tagas i betraktande vid beskattningen av
bouppteckningen efter givaren.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden, sorn upptagits
i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den med
anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock må värdet
av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets taxeringsvärde,
ej heller värdet å sådana tillgångar, som omförmälas i 6 §, upptagas
till lägre belopp än det värde, som bestämmes med tillämpning av de
i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss egendom särskilt penningvärde
icke upptagits i bouppteckning eller deklaration, beräknas värdet
enligt intyg av trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet,
till vilken bouppteckningen eller deklarationen ingivits. Finnes för
fast egendom icke särskilt taxeringsvärde, skall såsom sådant anses det
värde, vartill egendomen skattas enligt intyg eller prövning, varom nyss
sagts.
Genom förordningen den 30 juni 1933 (nr 431) örn ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt
för gåva har stadgats, jämte det att förordningen skall träda i kraft den
1 juli 1933, att värde av fast egendom i dödsbo efter person, som efter
förordningens ikraftträdande avlider under år 1933, skall, där den skattskyldige
det påfordrar, upptagas lägst till sistnämnda års taxeringsvärde
i stället för näst föregående års taxeringsvärde.
Sistnämnda stadgande har tillkommit efter förslag av särskilda utskottet
vid 1933 års riksdag i dess omförmälda utlåtande. I detta utlåtande
yttrade utskottet i anledning av väckta motioner, att utskottet funnit
vissa skäl tala för att möjlighet bleve beredd till en särskild uppskattning
av det värde, vartill i dödsbo ingående fastighet skulle upptagas. Uppenbarligen
kunde fall förekomma, då näst föregående års taxeringsvärde
icke motsvarade det värde, vartill fastigheten skulle upptagits, örn
taxeringen avsett tidpunkten för dödsfallet med då gällande prisförhållanden
o. s. v. Ett dylikt förhållande kunde bero, förutom av en från
början mindre riktig taxering, exempelvis därpå att efter taxeringen kon
junkturförändringar inträffat, vilka påverkat fastighetens värde. Jämväl
förändringar i fråga örn bebyggelsen å fastigheten eller av dess skogsbestånd
vore faktorer, varmed man i detta sammanhang hade att räkna.
Det syntes därför utskottet icke uteslutet, att i sådana fall, där dödsbodelägarna
hade skälig anledning antaga, att en värdering av fastigheten,
avseende tiden för arvlåtarens dödsfall, skulle resultera i ett lägre be
lopp än det, varmed vid bouppteckningen enligt gällande bestämmelser
fastighetens värde skulle upptagas, möjlighet bereddes dem att påkalla
uppskattning i särskild ordning för åsättande av det värde, vartill fastigheten
skulle i bouppteckningen upptagas. En viss tveksamhet kunde
visserligen råda angående lämpligheten av att ett särskilt värde, låt vara
allenast för visst ändamål, åsattes en fastighet vid sidan av gällande
taxeringsvärde, men det syntes icke uteslutet, att en sådan anordningskulle
kunna träffas, att dylika betänkligheter förfölle. Spörsmålet borde
emellertid enligt utskottets förmenande icke upptagas till slutlig prövning
utan en föregående allsidig utredning angående samtliga de omständigheter,
som kunde inverka på frågan. Utskottet förordade följ
aktligen, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
skyndsam utredning av frågan.
Enligt utskottets mening vore det rimligt, att värdet av fast egendom i
dödsbo efter person, som efter den av utskottet föreslagna skatteskärpningens
ikraftträdande avlidit under år 1933, skulle, där den skattskyldige
det påfordrade, upptagas lägst till sistnämnda års taxeringsvärde
Kungl. Majda proposition nr 252. 43
i stället för det föregående årets. Utskottet föreslog därför nämnda övergångsstadgande.
Stadgandet i 5 § arvsskatteförordningen om att värdet å fast egendom
icke må upptagas lägre än det nästföregående årets taxeringsvärde
ilar enligt praxis ansetts innebära, att vid arvsskattens beräknande värdet
å fast egendom d ena sidan icke må upptagas högre än angivna taxeringsvärde,
med mindre egendomen vid värdering i samband med arvfallet
befunnits vid dödstillfället (varmed i det följande förstås även annan
för skattskyldighetens inträdande avgörande tidpunkt) äga ett högre
värde samt å andra sidan icke må upptagas lägre än taxeringsvärdet,
även örn fastighetens värde efter den tidpunkt, taxeringsvärdet avsett,
nedgått vare sig på grund av ändrat prisläge eller på grund av särskilda
omständigheter beträffande egendomen. Så har exempelvis arvsskatt för
fastighetsfideikommiss efter en år 1918 avliden fideikommissarie beräknats
efter 1917 års, ej efter 1918 års (högre) taxeringsvärde (H. 1920: 258:
jfr även H. 1930:421), och värdet å en fabriksfastighet har upptagits enligt
taxeringsvärdet, oaktat från fastigheten bortförts fasta maskiner,
till vilka hänsyn tagits vid taxeringsvärdets bestämmande (H. 1930: 571).
Denna lagstiftningens ståndpunkt torde icke få anses som ett avsteg från
den i 4 § uttalade grundsatsen örn att den arvfallna egendomen skall upptagas
till värdet vid dödstillfället, utan torde hava föranletts av nödvändigheten
av att i minsta mån belasta domstolen med prövning av värderingsfrågor.
Att en fastighets värde väsentligt avviker från det för nästföregående
år gällande taxeringsvärdet kan bero, förutom på att det redan vid fastställandet
icke varit väl avvägt, på antingen en inträdd allmän konjunkturförändring,
ledande till en allmän värdestegring eller värdeminskning
å fastigheter av ifrågavarande slag, eller särskilda omständigheter
beträffande fastigheten.
Att råda hot på anmärkta förhållande, att gällande taxeringsvärde i
vissa fall icke utgör ett riktigt uttryck för fastighetens verkliga värde
vid dödstillfället, genom att giva domstolen befogenhet att själv uppskatta
värdet vid angivna tidpunkt torde icke kunna ifrågakomma. En
sådan prövning skulle förutsätta en sakkunskap hos domstolen, som i regel
icke kan tänkas föreligga och som icke kan tillföras domstolen utan
allt för omfattande anordningar. Den skulle även nödvändiggöra ett
mera omständligt processförfarande än nuvarande summariska tillvägagångssätt
med därav föranledd ökning av kostnaderna för skattens påläggning.
I stället torde, med bibehållande av grundsatsen att det enligt
kommunalskattelagen åsätta värdet å fastigheten (taxeringsvärdet) i
regel skall vara normerande för domstolens beräkning av det värde, som
skall ligga till grund för arvsskattens utgörande, böra övervägas möjligheten
att medgiva avvikelser från detta värde, då särskilda omständigheter
föranleda till antagande att taxeringsvärdet icke motsvarar fastighetens
verkliga värde vid arvfallet.
Härvid bör omedelbart framhållas, att det knappast kan komma i fråga
att tillåta avvikelse från taxeringsvärdet av den anledning, att den i
kommunalskattelagen angivna värderingsmetoden i visst avseende, nämligen
när det gäller värdesättning av skogsmark och växande skog, plån
cipiellt icke syftar till angivande av saluvärdet vid (leii tidpunkt, värdet
åsyftar, med hänsyn tagen till förefintlig möjlighet att realisera virkesförrådet
genom omedelbar avverkning (skogens realisationsvärde), utan
44
Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.
till fastställande av det värde, som skogsmarken och den växande skogen
kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk (avkastningsvärde).
Redan svårigheterna att rätt bedöma skogens realisationsvärde
i de ofta förekommande fall, då virkesförrådets storlek och
aldersklassfördelning icke äro tillförlitligt kända, innebära ett vägande
skäl mot en sådan avvikelse. Härtill kommer, såsom beträffande kommunalbeskattningen
med styrka anförts, att realisationsvärdet å den
växande skogen utgör en mycket olämplig norm för beskattningen, i ty
att en sådan metod är ägnad att leda till skogsskövling och alltså motverkar
en god skogsvård. Detta sistnämnda argument bar visserligen
icke samma betydelse, när det, såsom i fråga örn arvsbeskattningen, gäller
en engångsskatt, som när det, såsom vid kommunalbeskattningen, är
fråga örn en årligen återkommande skatt, men med hänsyn till arvsbeskattningens
tyngd, särskilt vid större arvslotter eller då arvsskatten
.skall beräknas efter någon av klasserna II—IV i skattetariffen. måste
argumentet även i fråga örn arvsbeskattningen anses äga vikt.
Frågan gäller därför, örn det även med tillämpning av kommunalskattelagens
värderingsgrunder må tillåtas avvikelse från det resultat, vartill
beskattningsmyndigketerna kommit vid sin värdesättning.
Vad angår det fallet, att taxeringsvärdet redan då det fastställdes icke
varit väl avvägt, kan en sådan oriktighet bero antingen på en felaktig tilllämpning
av de för värderingen gällande föreskrifterna, därvid såsom
ett specialfall bör upptagas ett oriktigt bedömande av prisläget å fastigheter
av ifrågavarande slag, eller ock på att oriktiga eller ofullständiga
uppgifter örn fastigheten blivit lämnade beskattningsmyndigheten. Den
normala vägen att av slik anledning vinna rättelse är att över beskattningsmyndighetens
beslut anföra besvär i den för sådant fall i taxeringsförordningen
stadgade tid och ordning. Har vederbörande försummat att
begagna denna utväg, synes det vara betänkligt att tillåta omprövningav
taxeringsåtgärden i ärendet örn arvsskattens beräknande. Örn dylikt
bleve tillåtet, skulle olika resultat uppnås, allt eftersom det läge i vederbörandes
intresse eller icke att för annat syfte än beskattningen, t. ex.
för belåning, erhålla ett högre taxeringsvärde än det, efter vilket skatt
skall beräknas. Skulle omprövningen av taxeringsvärdet anförtros åt
den domstol, som ombesörjer bouppteckningens registrering, i stället loide
vanliga beskattningsorganen, kunde ock fara uppstå för att omprövningen
ledde till ett annat resultat än örn omprövningen skedde hos beskattningsmyndighet.
Det torde därför få anses uteslutet att. medgiva
omprövning av ett taxeringsvärde å fastighet på grund av att det förmenas
icke hava blivit riktigt fastställt.
Vid riksdagsbehandlingen år 1933 av frågan örn skärpt beskattning av
arv och gåva ägnades särskild uppmärksamhet åt det förhållandet, att
värdet å jordbruksfastigheter till följd av försämrade konjunkturer för
jordbruket allmänt nedgått efter 1928 års allmänna fastighetstaxering.
I motion 11:385 föreslogs, att vid beräkning av kvarlåtenskapsskatt jordbruksfastighet
skulle upptagas till hälften av gällande taxeringsvärde
samt att vid beräkning av såväl kvarlåtenskapsskatt som arvsskatt skulle
såsom fastighets taxeringsvärde användas det av taxeringsnämnd senast
åsätta värdet. Även andra möjligheter omnämndes. I motionerna I: 221
och II: 387 erinrades örn att enligt den tyska arvsskattelagen av den 22
augusti 1925 ny värdering skulle ske, örn under tiden mellan senaste taxering
och skattskyldighetens inträde det vid taxeringen fastställda värdet
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
i följd av särskilda omständigheter förändrats med mer än lil procent eller
med mer än 20,000 riksmark. Enligt vad i annat sammanhang inhämtats
har beträffande den tyska arvsskatten föreskrivits för år 1932, att i anledning
av ändrade konjunkturer lantbruksfastighet m. m. skulle upptagas
till 80 procent av det uppskattade värdet.
'' Det må ock påpekas, att på vissa håll i utlandet jordbruksfastighets
taxeringsvärde endast till viss del medräknas vid förmögenhetsbeskattningen.
Sålunda gäller i den schweiziska kantonen Ztirich, att mark, som
användes i jord- eller skogsbruk, upptages till 3/i av saluvärdet.
Det torde dock för svenska förhållanden knappast vara lämpligt att
medgiva, att värdet å fast egendom vid beräkning av värdet å en arvslott
må generellt upptagas till viss kvotdel av taxeringsvärdet. En sådan
beräkningsgrund skulle uppenbarligen leda till orättvisa mellan olika
arvingar eller testamentstagare, därest arvskiftet lägges till grund för
stämpelbeläggningen. Men även örn arvsskatten beräknas på grundval
av ett fingerat arvskifte, därvid således förmånen av att arvsskatt beräknas
å ett reducerat fastighetsvärde skulle komma alla arvingar till
godo, skulle lätteligen egendomliga resultat kunna uppstå. Det kan tän
kas, att med hänsyn till intecknad skuld i egendomen en dylik reducering
skulle kunna föranleda, att behållning bleve förbytt i brist, ehuru
brist i verkligheten ej förefinnes därför att egendomens verkliga värde
är större än det, vartill det med tillämpning av en dylik regel skulle
upptagas. Det skulle ock antagligen bliva nödvändigt att begränsa reduktionen
till ett jämförelsevis måttligt belopp, 10 eller högst 20 procent.
Men därvid vore syftet med regeln endast ofullständigt uppnått utan att
dock den nyss berörda invändningen, att en dylik reducering skulle till
lämpas även då verkliga värdet vore högre än det reducerade värdet,
blivit tillgodosedd. Uppslaget att generellt tillåta reduktion av värdet
å fast egendom synes därför icke böra vidare fullföljas.
Det skulle även kunna tänkas, att hänsyn till att fastighetsvärdena
stundom äro högre än saluvärdet foges på det sätt, att arvsskatten ut
ginge med visst lägre belopp, därest fastighet till visst, icke allt för ringa
belopp inginge i boet. Även en dylik metod skulle dock uppenbarligen
verka ojämnt och måhända öppna möjlighet att genom skenköp eller på
annat sätt vinna obehörig lindring i beskattningen. En sådan utväg torde
därför icke vara framkomlig.
Framhållas må ock att efter 1933 års allmänna fastighetstaxering, vid
vilken enligt vad som framgår av verkställd utredning (Statens off. ut
redn. 1933:19) taxeringsvärdena a jordbruksfastighet å landsbygden icke
oväsentligt nedgått i förhållande till värdena år 1932, något större behov
av bestämmelser av ifrågasatt slag, föranledda av rådande konjunktur
för jordbruksnäringen, icke vidare torde föreligga.
Frågan synes därför böra begränsas till att avse i vad man och på vad
sätt avvikelse från eljest gällande taxeringsvärde må tillåtas från fall
till fall med hänsyn till därvid föreliggande omständigheter.
Då såsom nyss framhållits, det svårligen bör tillåtas vederbörande domstol
att i varje ärende taga under övervägande, huruvida egendomens
verkliga värde vid dödstillfället är lägre än taxeringsvärdet, är frågans
lösning beroende på örn det låter sig uppställa en regel, varigenom antalet
fall, rörande vilka en omprövning ina vara tillåten, kan begränsas
därhän, att vederbörande prövningsmyndighet kail medhinna en sådan
prövning, samt även därpå, örn någon annan lämplig myndighet kan an
litas för prövningen än den domstol, som ombesörjer arvsskattens fast
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
ställande. Det förra villkoret torde kunna uppfyllas därigenom att prövningen
begränsas till att avse de fall, dä värdet å den egendom, varom
fråga är, förändrats genom någon tilldragelse efter den tidpunkt, vilken
taxeringsvärdet avser. Det andra villkoret torde kunna uppfyllas genom
att prövningen anförtros antingen åt de vanliga beskattningsorganen folden
kommunala fastighetsskatten eller åt Konungens befallningshavande
i den ort, där den fasta egendomen är belägen. I valet mellan dessa två
möjligheter är att beakta, att prövningens hänskjutande till taxeringsnämnd
oell prövningsnämnd måste antagas medföra såväl tidsutdräkt
som avsevärda kostnader. Att lägga kostnaderna på ägaren, såsom skett
i likartat fall genom förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande
i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet, synes knappast vara
lämpligt, då här är fråga om uttagande av skatt till kronan. På grund
härav torde prövningens anförtroende åt taxeringsnämnd och prövningsnämnd
icke kunna tillrådas. Mot uppdragets överlämnande till Konungens
befallningshavande kan väl invändas, att därigenom avsteg göres
från den hävdvunna ordningen, att Konungens befallningshavande icke
äger åsätta taxering samt att Konungens befallningshavande icke äger
obestridd kompetens att avgöra värderingsfrågor. Men dessa invändningar
torde icke äga den vikt, att en sådan utväg till frågans lösande
bör avvisas. Det bör nämligen beaktas, att här icke är fråga örn taxering
i egentlig mening utan örn medgivande av lindring i tillämpningen
av eljest gällande beskattningsgrunder. Vidare kan redan med nuvarande
bestämmelser Konungens befallningshavande komma att åsätta
fast egendom värde för utgörande av arvs- eller gåvoskatt, nämligen da
befallningshavanden på grund av deklaration jämlikt förordningen om
arvsskatt eller skatt för gåva skall bestämma dylik skatt för fast egendom,
för vilken särskilt taxeringsvärde icke finnes fastställt. Något principiellt
hinder för prövningens hänskjutande till Konungens befallningshavande
synes därför icke föreligga. Saklig kompetens att handlägga
dylika frågor torde ej saknas hos Konungens befallningshavande, då
landskamreraren på grund av sin i taxeringsförordningen föreskrivna
befattning med taxeringarna är förtrogen med frågor örn värdering av
fastigliet. Därjämte kan möjlighet öppnas för Konungens befallningshavande
att vid prövning av frågor om jämkning av taxeringsvärde med
avseende å utgörande av arvsskatt tillgodogöra sig vederbörande taxeringsnämndsordf
brandes sakkännedom genom dennes hörande.
I enlighet härmed föreslås att till grund för utgörande av arvsskatt
för fast egendom ina i vissa fall läggas i stället för taxeringsvärdet ett
av Konungens befallningshavande åsatt värde. Dessa fall äro enligt härvid
fogade författningsförslag (5 § 2 morn.): då fast egendom efter den
tidpunkt, som nästföregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde
genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom
borttagande av byggnad eller annan anläggning å egendomen eller av
tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning
eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendom varit använd, eller
av annan liknande anledning. Därjämte upptages det fall, att särskilt
taxeringsvärde icke finnes egendomen åsatt. Att behålla nuvarande stadgande
att i dylikt fall egendomens värde skall upptagas enligt intyg av
trovärdiga män eller efter prövning av den myndighet, till vilken bouppteckningen
eller deklarationen ingivits, synes ej behövligt eller odelat
lämpligt, därest möjlighet berndes att hos Konungens befallningshavande
erhålla värde å egendomen. Uppräkningen av de omständigheter, som
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
ina föranleda bestämmande av annat värde än taxeringsvärdet, ansluter
sig delvis till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna fall, då
omtaxering under löpande taxeringsperiod må äga rum på grund av inträffad
händelse av natur att minska egendomens värde, men skiljer sig
från nämnda lagrum dels däri, att omprövning må äga rum i flera fall
än de i lagrummet angivna, dels oek däri, att även mindre förskjutning
i värdet än en femtedel av senaste taxeringsvärde må föranleda åsättande
av nytt värde. I sistnämnda hänseende instämmer förslaget med förenämnda
förordning örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet. Någon särskild motivering för uppräkningen av de
olika omständigheter, som berättiga till åsättande av särskilt värde, torde
ej behövas. Dock må framhållas, att nedläggning eller förändring av
rörelse, i vilken egendomen varit använd, ansetts böra särskilt nämnas,
da fall kan tänkas inträffa, när värdet å en fabriksbyggnad är beroende
på att den rörelse, arvlåtaren bedrivit i fabriksbyggnaden, fortsättes,
men att dödsfallet i väsentlig mån rubbat elier tilläventyrs helt undanryckt
förutsättningarna för fortsatt drift. Att vid värdesättningen hänsyn
skall tagas till förhållandena vid clödstillfället eller det tillfälle, som
eljest enligt 4 § i förordningen är bestämmande för värdesättningen, synes
självklart. I författningstexten regleras närmare den ordning, i vilken
åsättande av dylikt särskilt värde skall påkallas, varjämte föreskrifter
lämnas örn anskaffande av material för prövningen. Att ordföranden
i vederbörande beskattningsnämnd i högsta instans må höras är särskilt
utsagt. Behörig att verkställa prövningen är enligt förslaget Konungens
befallningsliavande i den ort, där den fasta egendomen är belägen.
Besvär över Konungens befallningsliavandes beslut torde ej böra tilllåtas.
För en sådan föreskrift tala i främsta rummet rent praktiska
skäl, främst behovet av ett snabbt avgörande, men till stöd för en sådan
bestämmelse må även anföras, att befallningsliavandens beslut är för
domstolen bindande endast såsom angivande det lägsta värde, domstolen
må tillämpa vid arvsskattens bestämmande. Det utgör ej hinder för
domstolen att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, därest domstolen
finner egendomens verkliga värde rätteligen hava bort upptagas
högre än det av befallningshavanden beslutade.
Att genom den ifrågasatta anordningen ökning av Konungens befallningshavandes
i allmänhet redan nu stora arbetsbörda uppkommer är
ovedersägligt, men att ökningen skulle bliva så stor, att däri ligger ett
avgörande skäl mot anordningen, kan ej antagas. Med all sannolikhet
torde ärenden av dylik natur ej bliva synnerligen talrika.
Skulle möjlighet öppnas att erhålla omprövning av taxeringsvärde a
last egendom på grund av ändrade konjunkturer utan någon som helst
begränsning, kan befaras, att antalet fall, då omprövning skulle ske,
bleve större än som kan bemästras. Mot en sådan obegränsad rätt tili
omprövning talar ock med styrka, att därigenom skulle åstadkommas en
rubbning av förtroendet till taxeringsvärdena, som ur olika synpunkter
måste betecknas som betänklig. En anordning med så vidsträckt til 1 -lämpning kan därför icke tillrådas. Anses dock möjlighet till sådan omprövning
icke böra helt uteslutas, torde bliva nödvändigt att begränsa
förutsättningarna till de fall, där frågan är av större ekonomisk betydel
se för den skattskyldige. Tillika bör avgörandet hänskjutas till Kungl.
Majds prövning i värjo särskilt fall. Härför talar icke endast (Ion örn
ständigheten att dylika frågor kräva en diskretioniir prövning, som knap
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 252.
past bör anförtros annan myndighet än Kungl. Maj:t, utan fastmera an
gelägenheten av en enhetlig praxis, som lättast vinnes genom prövningens
anförtroende åt en och samma myndighet för hela riket. I enlighet
härmed föreslås, att där fast egendom efter den tidpunkt, som nästföregående
årets taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund
av allmän och varaktig förändring i det ekonomiska läget samt det prövas
på grund härav möta avsevärd svårighet att utgöra arvsskatt i förhållande
till nämnda värde, det må ankomma på Konungen, där skatten
beräknad efter sagda värde skulle uppgå till minst tretusen kronor och
tillräcklig lättnad finnes icke kunna beredas genom anstånd med skattens
erläggande enligt vad i 47 § förordningen örn arvsskatt och skatt för
gåva stadgas, att på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning
må läggas ett lägre värde än det, vartill den fasta egendomen eljest
skall uppskattas. Genom stadgande att arvsskatten normalt skolat uppgå
till minst tretusen kronor torde hava blivit sörjt för att endast fall, då
frågan har större ekonomisk innebörd, hänskjutes till Kungl. Majit, utan
att dock möjligheterna till dylik lindring gjorts så. snäva, att anordningen
icke skulle motsvara sitt syfte att innebära ett skydd mot obillig beskattning
vid försämrade konjunkturer.
De nu berörda stadgandena hava inarbetats i 5 § förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva. Rörande detaljerna hänvisas till författningstexten.
Det förslag, för vilket nu redogjorts, har berört endast det fall att värdet
å fast egendom nedgått. I ovanberörda motioner 1:221 och 11:387 har
behandlats även det fall att det verkliga värdet å den arvfallna egendomen
är större än taxeringsvärdet. Väl kan det synas följdriktigt att
möjlighet skapas för uttagande av arvsskatt efter ett dylikt större värde.
örn såsom ovan förordats möjlighet öppnas för uttagande av arvsskatt
efter ett lägre värde än taxeringsvärdet, men något förslag i dylikt syfte
torde icke böra framställas. Härvid är nämligen att märka, att redan
med nuvarande lagstiftning intet hindrar arvsskatts bestämmande efter
ett dylikt större värde, därest det anses föreligga, utan tvärt örn kan anses
vara påbjudet. Det heter nämligen såsom redan påpekats, dels i 4 §
arvsskatteförordningen att egendom, som utgör föremål för arvsskatt,
skall upptagas till dess värde vid dödstillfället dels ock i 5 §, att värdet
å fast egendom icke må upptagas lägre än nästföregående årets taxeringsvärde.
Det förutsättes nämligen blott att ett dylikt större värde
upptages i bouppteckningen. Men att värdet ej må upptagas lägre än det
verkliga torde få anses stadgat i 3 kapitlet 4 § lagen örn boutredning
och arvskifte. Örn något skulle anses brista i efterlevnaden av sistnämnda
stadgande, torde det icke vara lämpligt att söka bot härför genom
stadgande i arvsskatteförordningen, utan närmare till hands läge att hos
domstolarna inskärpa vikten av att bouppteckningsvärdena bleve riktigt
upptagna. Tillräckliga skäl för framställande av förslag härom hava
icke framkommit under förevarande utredning.
Härefter skall behandlas den andra i riksdagens berörda skrivelse upptagna
frågan, nämligen
orri arvsbeskattningen vid fall ar'' urarvakonkurs.
Gällande arvsskatteförordning upptager icke några särskilda bestämmelser
i detta ämne. Frågan torde vid författningens antagande hava
ansetts sakna nämnvärd betydelse. I de flesta fall, då urarvakonkurs
49
Kungl. May.ts proposition nr 252.
uppkommer, torde utgörande av arvsskatt ej sättas i fråga, i det att i
dj lika fall bouppteckningen efter den avlidne merendels utvisar brist.
Skulle bouppteckningen upptaga behållning av sadan storlek, att arvsskatt
skall utgå, men urarvakonknrs ändock uppkomma på grund av att
efter bouppteckningens förrättande yppats gäld, som ej förut varit veterlig,
torde stadgandena i 49 § 1 mom. arvsskatteiörordningen örn restitution
av arvsskatt på grund av att förhållanden, som varit av natur att
föranleda utgörande av skatt till lägre belopp än det bestämda, icke varit
kända vid tiden för skatts erläggande, vara tillräckliga för att förhindra
att arvsskatt kommer att utgå. Däremot saknas bestämmelser för det
fall, att urarvakonkurs uppkommer på grund av gäld, som vid bouppteckningstilliället
varit känd, oaktat bouppteckningen utvisar behållning.
Att detta mera ovanliga fall numera tilldragit sig uppmärksamhet
torde sammanhänga med den omständigheten, att fast egendom under
rådande ekonomiska läge stundom icke utan förlust kan realiseras till
det värde, vartill den fasta egendomen enligt hittills gällande bestämmelse:
skall ingå i arvsmassan med avseende å arvsskattens bestämmande.
Därtill torde komma, att elter arvsskattens skärpning större del av arvsmassan
kan befinnas böra realiseras för skattens gäldande än med tidigare
skattesatser varit behövligt.
Frånvaron av bestämmelser örn att vid urarvakonkurs arvsskatt skall
beräknas i förhållande till i konkursen möjligen uppkommande överskott
i stället för behållningen enligt bouppteckningen sammanhänger med
arvsskattens anknytning till bouppteckningen i stället för till arvskiftet.
Denna anordning medför, att hänsyn icke tages till resultatet av boutredningen.
Örn tillgångarna skulle realiseras till högre värden än de i bouppteckningen
upptagna, utgöres icke arvsskatt för överskottet. Å andra
sidan kan lättnad i arvsskatten ej heller vinnas av den anledning att tillgångar
realiseras till lägre pris än bouppteckningsvärdet. Otvivelaktigt
kan härigenom icke oväsentlig avvikelse uppkomma mellan det fingerade
arvskifte, som ligger till grund för arvsskattens uträknande, och det verkliga
arvskiftet. Den i 16 § arvsskatteiörordningen givna bestämmelsen
att det verkliga arvskiftet i visst fall skall läggas till grund för beräkningen
av arvsskatten utgör i själva verkat icke något avsteg från nämnda
princip, eftersom såsom villkor uppställes, att behållningen enligt arvskiftet
icke upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår
enligt i förordningen angivna beräkningsgrunder.
Skulle i det fall att dödsbo, som enligt den registrerade bouppteckningen
utvisar behållning, avträdes till konkurs arvsskatt utgå allenast i
händelse konkursen kommer att utvisa överskott, innebär detta ett avsteg
från de principer, enligt vilka arvsbeskattningen för närvarande är ordnad.
Det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida icke frågan
örn arvsskatts utgörande i händelse av urarvakonkurs lämpligen
bordo uppskjutas för att upptagas till behandling i sammanhang med frågan
om en omläggning av grunderna för arvsbeskattningen, som icke
torde kunna undanskjutas under någon längre tid. Ett ytterligare skäl
härtill iir att genom den nya lagstiftningen örn boutredning och arvskifte
uppkommit frågor, som återverka på arvsbeskattningen. Härmed åsyftas
särskilt det fall att för dödsboets avveckling använts det nya institutet
utredning genom förordnad boutredningsman. Detta institut torde
nämligen ofta komma till användning i stället för urarvakonkurs i sådana
fall, då fara uppkommer för att den avlidnes gäld icke kan till fullo
betalas ur dödsboets tillgångar, ehuru bouppteckningen utvisar behåll
liihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 252
50
Kungl. May.ts ''proposition nr 252.
ning. Att under alla förhållanden uppskjuta frågan om utgörande av
arvsskatt för dödsbo, som ställts under utredning av boutredningsman,
till dess utredningen föreligger avslutad, torde däremot med nuvarande
anordning med arvsskattens anknytning till bouppteckningen knappast
kunna ske. Legal boutredningsman kan nämligen anlitas även i solventa
dödsbon. På grund härav synas övervägande skäl tala för att frågan örn
utgörande av arvsskatt i händelse av urarvakonkurs icke nu törelägges
riksdagen.
Emellertid hava i härvid fogade utkast upptagits bestämmelser i ämnet,
vilka utvisa, att frågan kan lösas inom ramen för nuvarande förordning.
Det första spörsmålet, som uppkommit vid utarbetandet av utkastet är,
vilken handling skall i stället lör bouppteckningen läggas till grund för
arvsskattens beräkning. Ett andra spörsmål är vilken myndighet skall
ombesörja skattens bestämmande och upptagande.
Enligt arvsskatteförordningen skall till ledning för beräkning av arvsskatt
i andra fall än då arvsskatt utgöres i samband med registrering av
bouppteckning deklaration avgivas till Konungens befallningshavande.
som ombesörjer skattens bestämmande och upptagande. Denna anord
ning är icke odelat lämplig för här ifrågavarande fall. I stället är att
föredraga en anordning, varigenom arvsskattens bestämmande uppdrages
åt den domstol, på vilken registreringen av bouppteckningen efter den
avlidne ankommer. Härigenom kan proceduren vid arvsskattens bestämmande
nära ansluta sig till det normala tillvägagångssättet, när arvsskatt
upptages vid registrering av bouppteckning. Därjämte vinnes på
ett naturligt sätt kontroll på att beskattningen icke försummas. Domstolen
torde nämligen genom tillgång till konkursdomarens dagbok i konkursärenden
kunna följa avvecklingen av urarvakonkurser inom domstolens
domvärjo. Såsom handling till ledning för bestämmande av överskott
i konkursen kan föreskrivas en särskild anmälan av den som för
dödsboets räkning mottager överskottet i konkursen. Sedan sådan anmälan
inkommit till domstolen, bör den behandlas närmast såsom ett tilllägg
till bouppteckningen och alltså antecknas i bouppteckningsprotokollet.
Vid avlämnandet torde denna anmälan böra åtföljas av dödsbodelägarnas
exemplar av den hos domstolen registrerade bouppteckningen
jämte de övriga handlingar, som kunna vara av betydelse för arvsskattens
beräknande. Stämplar böra som vanligt anbringas å bouppteckningen.
Har arvsskatt redan utgjorts, innan beslutet örn egendomsavträdet fattats,
bör arvsskatten få återbekommas i den för restitution av arvsskatt
i andra fall stadgade ordning.
Utkastet har uppgjorts efter nu anförda grundsatser. För vinnande
av så nära anslutning till de för arvsskatt eljest gällande bestämmelser
som möjligt har i utkastet genom uttryckligt stadgande i 10 § överskott i
urarvakonkurs likställts med behållning i dödsbo, varjämte på åtskilliga
ställen i författningstexten omförmälda anmälan sidoordnats med bouppteckning.
I övrigt hänvisas till utkastet.
Det i utkastet utformade tillvägagångssättet vid uttagande av arvsskatt
för överskott i urarvakonkurs föranleder ändring i förordningen
den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar
och andra ärenden för åstadkommande av föreskrift örn att anmälan örn
överskott i urarvakonkurs skall antecknas i bouppteckningsprotokollet.
Utkastet åtföljes av ett förslag till lag örn sådan ändring i nämnda förordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Riksdagen. Ilai1 i sin omförmälda skrivelse berört jämväl frågan
arn rättande av vissa missförhållanden, vartill gällande bestämmelser för
gåvobeskattningen kunde föranleda.
Beskattningen av gåva är avsedd, bland annat, att motverka benägenhet
att genom gåvor med varm hand undandraga förmögenhet från arvsbeskattning.
Bestämmelserna örn skatt för gåva äro i väsentliga delar
lika med dem örn arvsskatt, så gälla t. ex. samma skatteskalor. Gåvobeskattningen
går dock icke fullt så långt som arvsbeskattningen, i det
att begränsningar föreligga såväl med avseende å den subjektiva skatteplikten
(d. v. s. i fråga örn vem som är skyldig utgöra skatt) som beträffande
den objektiva skatteplikten (d. v. s. i fråga örn vilken egendom är
föremål för skatt). En av dessa begränsningar är i förevarande sammanhang
av intresse, nämligen den som innefattas i 33 § c) i förordningen.
Sedan i styckena a) och b) av paragrafen från skattskyldighet undantag^
dels gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda
för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande
av offentliga byggnader eller deras förseende med inredning, ävensom
gåva, som avser prydande av allmän plats eller skänkes till allmänt
museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling, dels ock vad
någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran samt vad
som erhållits såsom periodiskt understöd eller såsom gåva, vilken enligt
gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens
beskattningsbara årsintäkter, stadgas i stycket c) av paragrafen,
att skattskyldighet icke äger rum för annan gåva, vars värde icke
överstiger tretusen kronor, dock att där gåvotagaren av samma givare inom
loppet av två år erhåller flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så
snart gåvornas sammanlagda värde överstiger tretusen kronor. I anslutning
till nämnda bestämmelse örn inträdande av skattskyldighet för gåvor,
som skett inom en tidsperiod av två år, är i 26 § stadgat, att, örn arvinge
eller testamentstagare inom två år före arvlåtarens dödsfall eller
vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller
b) är fri från skatt, skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill
arvingens eller testamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade
grunder fastställts, och arvsskatten beräknas som örn allt vöre på en gång
arvfallet. Det är vidare i 26 och 36 §§ stadgat, att från den arvs- eller
gåvoskatt, som efter dessa grunder fastställts, skall ske avdrag för den
skatt, som förut särskilt erlagts, dock att arvs- eller gåvoskatten för den
arvsandel eller den gåva, varom fråga är, icke i något fall må beräknas
till lägre belopp än som på arvsandelen eller gåvan i och för sig belöper.
Genom dessa stadganden åsyftas att förhindra undandragande av arvsskatt
och skatt för gåva genom att överföra förmögenheten till dess mottagare
genom en serie små gåvor, givna med korta mellanrum. Det är
dock givet, att tidsperioden två år är allt för kort för att effektivt förhindra
åtgärder i syfte att undgå skattskyldighet eller minska beskattningens
tyngd, och förmögenhetsöverflyttning har veterligen i många fall ägt
rum genom en serie av gåvor med något mer än två års mellanrum.
En annan utväg att nedbringa eller undgå arvs- oller gåvoskatt är att
testamentera eller bortgiva egendom under förbehåll för givaren eller
hans make eller annan att under viss tid eller livstiden hava nyttjanderätt
elior rätt till avkomst eller annan förmån av egendomen. 1 sådan
händelse skall nämligen värdet å den testamenterade eller bortgivna egen
-
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
domen jämlikt 8 § i förordningen minskas med kapitalvärdet å den förbehållna
törmänen. Denna utväg har, enligt vad som Iramgår av en inom
finansdepartementet verkställd undersökning, anlitats i betydande utsträckning
för att undgå den ökning av arvs- oell gåvoskatten, som elter
beslut av 1933 års riksdag tillkom genom förordningen den 30 juni 1933
(nr 431).
Olika utvägar till förhindrande av dylika transaktioner i syfte att
vinna befrielse från eller lindring i beskattning kunna tänkas. En sådan
utväg är att uppskjuta beskattningen av testamente eller gåva med förbehåll
av angivna slag, till dess förbehållets giltighetstid gått till ända,
och beräkna egendomens värde utan avdrag för förmånens kapitalvärde.
Denna utväg innefattar avsteg från den för närvarande tillämpade grundsatsen,
att vid dödsfall hela arvsmassan bör såvitt möjligt på en gång
göras till föremål för beskattning. Ett sådant avsteg från de grunder,
varpå gällande arvsskatteförordning är byggd, synes icke, örn det över
huvud kan belinnas lämpligt, böra ske förrän i samband med en mera
genomgripande omläggning av grunderna lör beskattningen av arv och
gåva. Då det synes vara sannolikt, att frågan härom inom nära framtid
upptages till övervägande, har nämnda utväg ansetts icke lämpligen
böra i detta sammanhang underkastas närmare utredning.
En annan utväg, som tillika tar sikte på gåvor utan dylikt förbehåll,
är att förlänga nämnda tvåårsperiod. Att helt borttaga varje tidsbestämmelse
av förevarande slag torde icke kunna sättas i fråga, bland
annat med hänsyn till svårigheten att efter en längre tids förlopp åstadkomma
utredning örn tidigare dylika förfoganden. Det synes i allmänhet
vara tillräckligt, örn nämnda tvåårsperiod fördubblas, så att peno
den bestämmes till fyra år, åtminstone för flertalet fall. Måhända kan
dock en period av fyra år synas väl kort, då vid beskattning av arvfallen
egendom hänsyn skall tagas till gåva med förbehåll örn nyttjanderätt,
rätt till avkomst eller annan förmån, åtminstone när förfogandet
uppenbarligen åsyftar att bereda arvinge eller testamentstagare lindring
i arvsskatten, såsom då förbehållet träffats till förmån för givaren eller
hans make eller avkomling till givaren. Med avkomling bör härvid likställas
adoptivbarn och adoptivbarns avkomling. I det förslag till änd
ringar i arvsskatteförordningen, som fogats vid denna promemoria, har
därför skillnad gjorts mellan å ena sidan, så vitt angår arvsskatt, gåva
med förbehåll örn nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån
av den bortgivna egendomen, tillförsäkrad arvlåtaren eller, örn
han är gift, hans make, eller hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns
avkomling, samt å andra sidan, såväl i fråga örn arvsskatt som beträffande
skatt för gåva, annan gåva, som icke jämlikt 33 § a) eller b)
i förordningen är fri från skatt. För den förra gruppen föreslås en tidsperiod
av tio år och för den senare gruppen en tidsperiod av fyra år. I
samband härmed föreslås utsträckning av den tid, under vilken enligt
41 § deklarationer skola förvaras, till tolv år. I nämnda paragraf stadgade
tid av tio år torde nämligen i vissa fall bliva väl kort.
Med dylika bestämmelser torde det väsentligaste av de i riksdagens
omförmälda skrivelse framförda önskemålen i förevarande hänseende
vara tillgodosedda.
Återstår att redogöra för en ändring, som föreslås i 14 §, vilken har
avseende å beräkning av behållning i dödsbo i visst fall.
I nämnda paragraf stadgas iöljande.
53
Kungl. May.ts proposition nr 252.
Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till svensk
domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga företedda
handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt
iakttages:
1) att bland boets tillgångar inräknas:
a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;
b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet på grund
av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren;
c)
egendom, som den avlidne innehaft med förfoganderätt under sin
livstid;
d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under sådana
förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;
2) att bland boets tillgångar icke inräknas:
a) fast egendom av fideikommissnatur;
b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande med
nyttjanderätt innehait utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare
eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid, dock
med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för visst fall
föreskrives;
3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i
fast egendom av fideikommissnatur.
Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,
men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.
I ett nyligen avgjort rättsfall, refererat i Nytt Juridiskt arkiv årg.
1931, sid. 17, har fastslagits, att när bouppteckning, oaktat i behållningen
jämlikt nämnda 14 § inräknats lös fideikommissegendom, utvisar brist,
arvsskatt icke skall utgöras för fideikommissegendomen, ehuru denna
icke kan gå i betalning för den avlidnes gäld utan ograverad skall tillläggas
den nye tideikommissinnehavaren. Den grundsats, som sålunda
fastslagits som gällande rätt, kan uppenbarligen leda till förfoganden,
som göra arvsbeskattningen av tillgångar, som avses i 1) a)—c) i paragrafen,
illusorisk. Särskilt stötande är örn den avlidne genom gåva före
dödstillfället avhänt sig sina tillgångar eller väsentlig del därav under
omständigheter, som utesluta att hänsyn till sådan gåva skall tagas vid
arvsskattens beräknande, och därigenom vållat, att brist i boet uppkommer.
Då det synes föga lämpligt, att på dylikt sätt uttagande i samband
med arvlåtarens dödsfall av tillbörlig arvsskatt för tillgångar av det slag,
som avses i 14 § 1) a)—c) omintetgöres, föreslås, att där vid beräkningen av
behållning i dödsbo finnas tillgångar, varom under 1) a)—c) av paragrafen
förmäles, behållningen icke må upptagas lägre än sammanlagda
värdet å dessa tillgångar.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 5, 9, 14, 26, 33, 36 och 41 §§ förordningen den
19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva \ 9, 14, 26, 33, 36 och 41
§§ i nedan angivna delar, skola hava följande ändrade lydelse.
5 $.
1 mom. Vid egendomens värdering tjäna till efterrättelse de värden,
som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i
den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen; dock
må värdet av fast egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets
taxeringsvärde eller, där egendomen åsatts särskilt värde efter vad i 2
mom. sägs, det sålunda åsätta värdet, ej heller värdet å sådana tillgångar,
som omförmälas i 6 §, upptagas till lägre belopp än som bestämmes med
tillämpning av de i nämnda paragraf angivna grunder. Har för viss
egendom särskilt penningvärde icke upptagits i bouppteckning eller deklaration,
beräknas värdet enligt intyg av trovärdiga män eller efter
prövning av den myndighet, till vilken bouppteckningen eller deklarationen
ingivits. Finnes för fast egendom icke särskilt taxeringsvärde,
skall såsom sådant anses det värde, vartill egendomen skattas i den ordning,
som i 2 mom. sägs.
2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets
taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller
annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan
anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning
eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse,
i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning,
äger Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län där egendomen är belägen
att på ansökan av skattskyldig, efter verkställd utredning, åsätta
egendomen särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund
för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.
Sådant värde skall ock av Kungl. Maj:ts befallningshavande i enahanda
ordning åsättas fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde.
Vid värdesättningen skall, under iakttagande i övrigt i tillämpliga delar
av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet,
hänsyn tagas till förhållandena vid dödstillfället eller i fall, som
omförmälas i 3 § 2 morn., 14 § 1) d) eller 26 §, vid tiden för tillträdet
eller mottagandet. Sökanden vare pliktig meddela Kungl. Maj:ts
befallningshavande erforderliga upplysningar för ansökningens prövning.
Kungl. Maj:ts befallningshavande äger att i ärendet höra ordföranden
i beskattningsnämnden i första instans ävensom föranstalta örn
besiktning av egendomen, där Kungl. Maj :ts befallningshavande finner besiktning
nödig och sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna härför.
1 Senaste lydelse se beträffande 14 § 1931 : 263 samt beträffande 26 § 1933:431.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Över Kungl. Marits befallningshavandes i anledning av ansökningen
meddelade beslut må klagan icke lorås.
Vad i detta mom. är sagt örn Kungl. Maj:ts belallningshavande skall,
beträffande Stockholms stad, äga motsvarande tillämpning å Överståthållarämbetet
för uppbördsärenden.
3 moni. Har fast egendom efter den tidpunkt, som nästföregående årets
taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän och
varaktig förändring i det ekonomiska läget och prövas på grund härav
avsevärd svårighet möta att utgöra arvsskatt i förhållande till nämnda
värde, må Konungen, där skatten beräknad efter sagda värde skulle uppgå
till minst tretusen kronor och tillräcklig lättnad finnes icke kunna
beredas genom anstånd med skattens erläggande enligt vad i 47 § sägs, på
ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges ett lägre
värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas.
9 §.
Till styrkande av uppgift örn egendoms värde tjäna:
a) i fråga örn fast egendom, av vederbörande tjänsteman utfärdat taxeringsbevis
eller debetsedel, så upprättad som uppbördsreglementet föreskriver,
ävensom, där egendomen jämlikt 5 § 2 mom. asatts särskilt värde,
Kungl. Maj:ts befallningshavandes i ärendet utfärdade expedition;
samt
b) i fråga örn--— förtrogna personer.
De bevis--- — vederbörande myndighet.
Påkallar skattskyldig tillämpning av särskilt värde å fast egendom,
varom i 5 § 2 mom. förmäles, men förmår han ej vid ingivandet av den
handling, som skall ligga till grund vid skattens beräkning, uppvisa
Kungl. Maj:ts befallningshavandes expedition angående åsättande av
sådant värde, skall nödigt anstånd lämnas för expeditionens uppvisande,
såvida det styrkes, att ansökan örn åsättande av särskilt värde å egendomen
blivit gjord.
14 i
Behållning i — — — av fideikommissnatur.
Från behållningen---i arvsskatt.
Finnas vid beräkning av behållning i dödsbo tillgångar, varom ovan
under 1) a)—c) förmäles, må dock behållningen icke upptagas lägre än
sammanlagda värdet å dessa tillgångar.
26 §.
Har arvinge eller testamentstagare inom tio år före arvlåtarens döds
fall eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, som icke jämlikt 33 §
a) eller b) är fri från skatt, under villkor att arvlåtaren eller, där arvlåtaren
varit gift, hans make eller hans avkomling, adoptivbarn eller
adoptivbarns avkomling skall äga nyttjanderätt eller rätt till avkomst
eller annan förmån av den bortgivna egendomen,
eller har arvinge eller testamentstagare inom fyra år före arvlåtarens
dödsfall eller vid hans dödsfall av honom erhållit annan gåva, som icke
jämlikt 33 § a) eller b) är fri från skatt,
skall värdet därav sammanläggas med det värde, vartill arvingens eller
tostamentstagarens arvsandel enligt förut stadgade grunder fastställts,
och arvsskatten beräknas som om allt vore på en gång arvfallet.
För skatt, som förut särskilt erlagts, skall avdrag ske, dock att arvs -
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
skatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än som belöper
på ifrågavarande arvsandel i och för sig.
Bouppteckning skall vid ingivandet för registrering vara åtföljd av
uppgift å gåva av här angiven beskaffenhet.
33 §.
Skattskyldighet äger icke rum
a) för gåva---jämförlig samling;
b) för vad ----beskattningsbara årsintäkter;
c) för annan gåva, vars värde icke överstiger tretusen kronor; dock
att där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år erhåller
flera sådana gåvor, skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda
värde överstiger tretusen kronor.
36 $.
Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till övriga,
skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige inom fyra år före mottagandet
av den gåva, varom fråga är, erhållit från samma givare, så
att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp, därvid avdrag sker
för den skatt, som redan må hava erlagts för tidigare erhållna gåvor,
dock att skatten för den gåva, varom fråga är, icke i något fall må beräknas
till lägre belopp än som på nämnda gåva i och för sig belöper.
Då fråga---särskild givare.
41 §.
Granskning av---sådan bearbetning.
Deklarationerna skola med undantag för den tid, varunder de jämlikt
bestämmelsen i 53 § 2 mom. äro överlämnade till vederbörande hovrätt,
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande behörigen förvaras under tolv år
från det år, varunder de ingivits, varefter de förstöras.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.
Beträffande arvsandel efter någon, som avlidit före förordningens
ikraftträdande, och, såvitt angår gåvoskatt, gåva, för vilken deklaration
dessförinnan avgivits, skola dock äldre bestämmelser äga tillämpning.
Vid tillämpning av 26 §, 33 § c) eller 36 § första stycket i deras nya lydelse
skall iakttagas:
a) då fråga är örn arvfallen eller testamenterad egendom,
att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932;
b) då fråga är örn gåva, som skett före förordningens ikraftträdande,
att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett tidigare än två år före
mottagandet av den gåva, varom fråga är, och
c) då fråga är örn gåva, som skett efter förordningens ikraftträdande,
att hänsyn icke skall tagas till gåva, som skett före den 1 juli 1932.
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
57
Utkast
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 3 § 3 morn., 4, 10, 14, 16, 25, 27, 29, 38, 42, 44
och 46 §§, 49 § 1 morn., 51 och 52 §§ samt 54 § 1 mom. i förordningen den
19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva S 16, 25, 27, 29, 38, 42, 44
och 46 §§, 49 § 1 morn., 51 och 52 §§ samt 54 § 1 mom. i nedan angivna delar,
skola hava följande ändrade lydelse samt att till 3 § i förordningen
skall fogas ett moment, betecknat 4 mom. av den lydelse nedan sägs.
3 §.
1 mom.---
2 mom.---
3 mom. Avträdes dödsbo till konkurs, skall för egendom, som hör till
konkursboet, utgå arvsskatt endast i den mån i konkursen uppkommer
överskott, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare.
4 mom. Såsom bosatt här i riket anses den, som här har sitt egentliga
bo och hemvist.
Utlänning, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller
lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses i
fråga örn arvsskatt icke vara bosatt här i riket. Vad nu sagts gäller jämväl
sådan persons hustru, barn under 16 år, och enskilda tjänare, därest de
bo hos honom och äro utlänningar.
För sådana aktier, banklotter och andelar i föreningar för ekonomisk
verksamhet, örn vilka i 1 mom. 2) d) sägs, föreligger icke skyldighet att
erlägga arvsskatt, därest de efterlämnas av utlänning, varom i nästföregående
stycke förmäles.
Vad i denna paragraf stadgas örn den, som är bosatt här i riket, skall
jämväl äga tillämpning å den, som stadigvarande vistas i riket utan att
vara här bosatt.
4 §.
Egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages till dess värde vid
dödstillfället eller i fall, som omförmäles i 3 § 2 eller 3 morn., 14 § 1 mom.
1) d) eller 26 §, till värdet vid tiden för tillträdet eller mottagandet.
10 §.
Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares andel
av behållningen i dödsboet. Har dödsbo avträtts till konkurs, räknas
såsom behållning i dödsboet, under iakttagande av vad i 14 § 1 mom. föreskrives,
vad som jämlikt konkurslagen såsom överskott i konkursen överlämnas
till gäldenärens rättsinnehavare. Fast egendom av fideikommissnatur
betraktas alltid såsom särskild andel.
1 Senaste lydelse se beträffande 3 § 3 mom., 14 och 38 §§ 1931 : 263, 16 § 1920 :636 samt
25 § och 44 § 1928:318.
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 252.
5
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
14 §.
1 mom. Behållning i dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till
svensk domstol, beräknas med ledning av bouppteckningen jämte övriga
företedda handlingar eller eljest inhämtade upplysningar, varvid särskilt
iakttages:
1) att bland boets tillgångar inräknas:
a) lös egendom, som den avlidne innehaft såsom fideikommiss;
b) värdet av förmån eller rättighet, som i följd av dödsfallet på grund
av fideikommissbrev skall tillfalla annan än den nye fideikommissinnehavaren;
_
c) egendom, som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt under
sin livstid;
d) hemföljd eller gåva, som lämnats till delägare i boet under sådana
förhållanden, att den vid skifte av boet skall dit återbäras;
2) att bland boets tillgångar icke inräknas:
a) fast egendom av fideikommissnatur;
b) egendom, som den avlidne på grund av testamentsförordnande med
nyttjanderätt innehaft utan att därtill vara ägare eller fideikommissinnehavare
eller däröver hava fri förfoganderätt under sin livstid, dock
med iakttagande av vad i 13 § beträffande sådan egendom för visst fall
föreskri ves;
3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i
fast egendom av fideikommissnatur.
Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,
men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt.
Förefinnes vid beräkning av behållning i dödsbo tillgångar, varom
ovan under 1) a)—c) förmäles, må dock behållningen icke upptagas lägre
än sammanlagda värdet å dessa tillgångar.
> 2 mom. Har dödsbo avträtts till konkurs och bar egendom i boet jämlikt
konkurslagen såsom överskott i konkursen överlämnats till gäldenärens
rättsinnehavare, skall till ledning vid beräkning av behållningen
i boet särskild uppgift avgivas örn vad sålunda överlämnats till gäldenärens
rättsinnehavare. Uppgiften skall avgivas på beder och samvete
av den, som har dödsboet örn händer, och inom tre månader efter det
skattskyldighet jämlikt 29 § inträtt i två exemplar avlämnas till domstolen
i den ort, där den avlidne vid dödstillfället varit eller bort vara
mantalsskriven. Vid avlämnandet skall uppgiften vara åtföljd av dödsbodelägarnas
exemplar av den hos domstolen inregistrerade bouppteckningen
efter den avlidne jämte övriga handlingar, som äro av betydelse
för arvsskattens beräknande.
16 §.
Är vid bouppteckning eller uppgift, som avlämnats jämlikt 14 § 2 morn.,
fogat i behörig ordning--— den avlidnes samtliga i bouppteckningen
eller uppgiften upptagna tillgångar, skall arvsskiftet--— angivna
beräkningsgrunder.
25 §.
Där egendom---inregistrering av bouppteckning efter denne eller,
där dödsbo avträtts till konkurs, vid avlämnandet av uppgift, som i 14 §
2 mom. sägs, utan skall---blir lägre.
59
Kungl. May.ts ''proposition nr 252.
27 §.
Har vid---gåvan tagits.
Har, då arvsskatt beräknas för behållning i dödsbo, som avträtts till
konkurs, arvsskatt utgått tor egendom, som i 14 § 1 mom. under 1) sägs,
tillgodoföres den förut beräknade arvsskatten, så att ytterligare arvsskatt
erlägges med det belopp, som utgör skillnaden mellan den förut
beräknade arvsskatten och den skatt, som skolat erläggas, därest hänsyn
tagits jämväl till behållningen i dödsboet.
29 §.
Skattskyldighet inträder
a) i fall---testamente erhållits;
b) i fall---laga kraft; samt
c) för egendom---tillträda egendomen.
Har dödsbo avträtts till konkurs och förefinnes, då konkursen avslutats
eller nedlagts eller ackord däri fastställts, behållning i boet elter vad i
10 § sägs, inträder skattskyldighet för behållningen, då konkursen avslutats
eller nedlagts eller ackordet fastställts; dock skall, där elter konkursens
avslutande medel blivit tillgängliga för lyftning, skattskyldighet för
vad som av dylika medel överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare
inträda, då förslag till slututdelning av medlen enligt utfärdad kungörelse
först är att tillgå för granskning elier iörordnande meddelats örn
medlens överlämnande till gäldenärens rättsinnehavare. Vad nu sagts
medför ej inskränkning i skyldigheten att utgöra arvsskatt för egendom,
som i 14 § 1 mom. under 1) sägs, vid registreringen av bouppteckningen
efter den avlidne.
38 §.
De i---testamente i 3 § 4 morn., 5, 6, 8, 9, 12, 13, 19, 22, 23, 25 och
30 §§--- —- för gåva.
42 §.
Skatt enligt denna förordning erlägges:
a) där bouppteckning över egendomen upprättats — ---vara man
talsskriven;
dock att skatt för behållning i dödsbo, som avträtts till konkurs,
i den mån den ej utgöres av egendom, som i 14 § 1 mom. under 1)
sägs, skall erläggas vid ingivandet av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs;
b) där jämlikt---behörig myndighet.
Skatten erlägges---— över testamentsbevakningen.
Beräknas skatten med ledning av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, anbringas
stämpeln å bouppteckningen.
Vid stämpelbeläggningen---avlämnat densamma.
44 §.
Är bouppteckning, uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, eller fideikommissbrev
---ej mottagas.
46 §.
Arvsskatt, som erlägges vid boupptecknings registrering eller vid ingivandet
av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, förskjutes av---åter
stående
värde.
60
Kungl. Majlis proposition nr 252.
49 §.
1 mom. Är någon berättigad till eftergift av erlagd skatt eller har,
efter det arvsskatt erlagts vid registrering av bouppteckning, dödsboet
avträtts till konkurs eller visar sig eljest på grund av förhållanden, som
antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock därvid icke
varit kända, att skatt icke bort utgå eller utgått med högre belopp--
— mån nedsättas.
Ansökan, varom ovan sägs, skall, då den grundar sig därå, att efter
boupptecknings inregistrering gäld yppat sig efter den avlidne eller att
dödsbo avträtts till konkurs, göras inom två år efter det inregistreringen
skett.
51 §.
I det protokoll, vari bouppteckning eller uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs,
inregistreras, antecknas---stämpeln beräknats.
52 i
Å brädden — — — bouppteckning inregistreras och vid inregistrering
av uppgift, som i 14 § 2 mom. sägs, antecknas dagen för inregistreringen
av bouppteckningen efter den avlidne.
Vad i--- — denna förordning.
54 $.
1 mom. Den, som uppgivit död mans bo eller lämnat uppgift, som i 14 §
2 mom. sägs, men därvid — — — på yrkande av allmän åklagare vid vite
tillhålla den, som---uppgiftens riktighet.
Underlåter den, som har dödsbo örn händer, att behörigen avlämna uppgift,
som i 14 § 2 mom. sägs, må den domstol, till vilken uppgiften skall
ingivas, vid vite tillhålla den uppgiftspliktige att fullgöra vad honom i
sådant avseende åligger.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.
Beträffande dödsbo, som avträtts till konkurs före förordningens ikraftträdande,
skola dock äldre bestämmelser äga tillämpning.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket
lagrum senast ändrats genom lag den 9 juni 1933 (nr 328), skall i nedan
angiven del hava följande ändrade lydelse:
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 252.
Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll,
nämligen: ett över lagfarter med fång till fast egendom; ett över inteckningar
i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång
till sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt
(tomträttsprotokoll); ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap
(förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord; samt ett
över bouppteckningar, testamenten, som vid domstolen bevakas, uppgifter,
som till ledning för beräkning av arvsskatt lämnas domstolen rörande
egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, åtgärder, som avses i 9
kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen örn testamente, förordnande eller ent
ledigande av god man, varom förmäles i lagen örn allmänna arvsfonden,
samt avhandlingar örn lösöreköp (bouppteckningsprotokoll).
För--— döde.
Vid---drives.
Hos---infört.
Har---anmärkt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1934.
Bihang lill riksdagens protokoll 19,‘I4. I sami.
Nr 252