. Kungl. May.ts proposition nr 249.

1

Nr 249.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärd för heva+
rande av förre lokomotivmästaren A. Larssons delaktighet i
enskilda järnvägarnas pensionskassa; given Stockholms slott
den 9 mars 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 9 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med chefen för kommunikationsdepartementet:

I skrivelse den 2 februari 1933 hänsköto fullmäktige i riksgäldskontoret
till Kungl. Maj:ts prövning en hos fullmäktige gjord framställning örn
understöd eller pension åt, bland andra, förre lokomotivmästaren vid Varberg—Ätrans
järnvägsaktiebolag Anton Larsson. I nämnda skrivelse anförde
fullmäktige till en början bland annat följande:

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. iVr 249-—250. 1

‘2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag hade i oktober 1931 avträtt sina
tillgångar till konkurs, varefter exekutiv auktion å bolagets järnväg förrättats
den 18 april 1932. Järnvägen hade då inropats av riksgäldskontoret
och hade sedermera med Kungl. Maj:ts tillstånd från och med den
1 juli 1932 utarrenderats till ett av Halmstad—Nässjö järnvägsaktiebolag
för ändamålet bildat bolag, Varberg—Kinnareds Traiikaktiebolag.

Med undantag för Larsson hade samtliga befattningshavare vid ifrågavarande
järnväg, frånsett viss extra personal, kunnat beredas anställning
hos Varberg—Kinnareds Trafikaktiebolag.

Vid inköp å exekutiv auktion eller eljest av enskilda järnvägar för statens
räkning torde under tidigare år hela den vid sådana järnvägar anställda
personalen utan undantag hava övertagits av statens järnvägar respektive
det enskilda företag, till vilket vederbörande järnväg efter statsförvärvet
blivit försåld. Under de allra senaste åren hade emellertid vid statsförvärv
av enskilda järnvägar oell dessas övertagande av statens järnvägar i fråga
örn personalen tillämpats mera restriktiva bestämmelser av innebörd, att
icke-ordinarie personal och sådan, som blivit ordinarie under viss kortare
tid före statsförvärvet, ej garanterats fortsatt anställning, varemot all äldre
ordinarie personal erhållit sådan anställning eller förtidspensionerats med
belopp, svarande mot den pension, de skulle äga uppbära vid uppnådd
pensionsålder, varjämte statens järnvägar åtagit sig erläggande av de pensionsavgifter,
som det ålåge såväl de anställda som järnvägsförvaltningarna
att inbetala. Varberg—Ätrans järnväg hade visserligen efter statsförvärvet
ej övertagits av statens järnvägar utan utarrenderats till enskild järnvägsförvaltning.
Enligt fullmäktiges uppfattning vore det emellertid obilligt,
örn dessa förhållanden skulle föranleda till att Larsson, som den nye arrendatorn
ej kunnat bereda anställning, skulle lämnas utan pension eller understöd.
Fullmäktige ansåge sig därför böra föreslå, att staten trädde
emellan genom att bevilja visst understöd.

Larsson, som vore född den 22 maj 1879 och sedan är 1912 varit anställd
vid Varberg—Ätrans järnväg, hade hos fullmäktige gjort framställning,
att pension måtte tillerkännas honom av statsmedel till belopp av 3,600
kronor för år att utgå intill dess Larsson bleve berättigad till ålderspension
eller invalidpension från enskilda järnvägarnas pensionskassa, samt att
staten måtte därutöver åtaga sig att under samma tid till kassan inbetala
erforderliga pensionsavgifter, 1,062 kronor för år.

Fullmäktige ville meddela, att Larsson vore delägare i pensionskassan
för ett belopp av 4,700 kronor för år; att i anledning därav utgående pensionsavgifter
till kassan erlagts av järnvägsbolaget med kronor 46:41 och
av Larsson med kronor 42:19 för månad; att jämlikt reglementet för kassan
Larsson skulle äga åtnjuta pension vid uppnådda 63 levnadsår eller, örn
de nödiga förutsättningarna härför då förelåge, vid 60 års ålder till ett
belopp av 3,290 kronor; att Larsson från konkursförvaltningen, som han
även efter järnvägens utarrendering biträtt med vissa arbeten, uppburit
avlöning till den 1 februari 1933; samt att det bland annat med hänsyn
till Larssons hälsotillstånd ej varit riksgäldskontoret möjligt att oaktat
upprepade försök anvisa honom någon lämplig anställning.

Fullmäktige ville för sin del föreslå, att understöd av statsmedel bereddes
Larsson dels genom tillerkännande åt honom av pension till belopp av 3,290
kronor för år, dels och genom årlig utbetalning till enskilda järnvägarnas
pensionskassa av 1,063 kronor 20 öre för vidmakthållande av hans rätt till
pension hos kassan. Understödet torde böra utgå tillden dag, då rätt till pension
från nämnda kassa för honom inträdde eller han dessförinnan möjligen

Kunni. Maj.ts proposition nr 249.

3

tillträtt anställning i enskild järnvägs tjänst. Därjämte torde böra stadgas,
att understödet icke Ange utgå till Larsson efter fyllda 60 år, med mindre
lian styrkte sig icke Aava kunnat erhålla pension enligt § 6 mom. 1 b) i
reglementet för kassan.

I utlåtande den 24 februari 1033 över omförmälda framställning anförde
järnvägsstyrelsen bland annat:

Då Larsson såvitt handlingarna utmärkte, aldrig varit anställd i statens
tjänst, syntes det innebära ett med hänsyn till konsekvenserna synnerligen
betänkligt frångående av hittills tillämpade principer, örn pension eller
annat understöd av statsmedel skulle beviljas. Visserligen hade sådan personal
vid f. d. Härnösand—Sollefteå järnväg, som ej bibehållits i statens
järnvägars tjänst, förtidspensionerats, men härvid vore att märka — förutom
att vederbörande dock någon tid varit anställda hos statens järnvägar
— att sagda pensionering grundade sig på statens järnvägars kontraktsenliga
skyldigheter, sådana de fastställts i avtalet örn statens inlösen av
banan. I själva verket vore här alltså fråga örn en del av det pris, staten
jämlikt det frivilliga avtalet haft att gälda för banan.

Helt annorlunda ställde sig givetvis saken då, såsom i nu förevarande
fall, understöd ifrågasattes för personal vid järnvägar, som staten nödgats
endast för skyddande av sina fordringar förvärva i exekutiv ordning. Mot
sådana personer hade ju staten inga särskilda vare sig juridiska eller moraliska
förpliktelser i berörda hänseende, då det icke kunnat beredas dem fort -satt anställning. Staten intoge nämligen i detta fall ingen annan ställning
än vilken som helst kreditgivare i motsvarande situation.

Det syntes för övrigt föreligga så mycket mindre skäl för beviljande av
understöd i förevarande fall som den ifrågavarande banan icke dreves av
staten.

Styrelsen kunde alltså för sin del icke tillstyrka statsunderstöd.

Därest emellertid de principiella betänkligheter, varåt styrelsen givit uttryck,
icke skulle tillmätas avgörande betydelse, syntes det styrelsen, att i
varje läll understöd borde utgå allenast för det fall, att trängande behov
kunde anses vara förhanden, och blott med därav betingat belopp.

Det syntes styrelsen, att högre belopp, utöver vad som åtginge för pensionsavgifter,
än 500 kronor om året icke borde ifrågakomma i pension åt
Larsson.

Statskontoret anförde i utlåtande den 31 mars 1933 bland annat:

Såsom förutsättning för beviljande av pension eller understöd av statsmedel
hade plägat fordras, att vederbörande varit anställd i statens tjänst.
Så vore emellertid ej fallet beträffande nu ifrågavarande befattningshavare.
Ett avsteg från berörda princip i detta fall syntes statskontoret så mycket
betänkligare som det med hänsyn till de enskilda järnvägarnas alltmera
försämrade ekonomiska ställning syntes vara ganska sannolikt, att staten
inom den närmaste framtiden sage sig nödsakad att pä liknande sätt övertaga
ytterligare ett antal dylika järnvägar. Statskontoret kunde för sin del
icke finna skäl föreligga för statsverket, som lidit betydande kapitalförluster
å utlämnade lån till de enskilda järnvägarna, att åtaga sig ytterligare utgifter
för understöd åt personal, som under sådana omständigheter, som i
detta fall vöre förhanden, blivit överflödig.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle linna omständigheterna i förevarande
fall böra föranleda beviljande av något understöd av statsmedel, ansåge
statskontoret, att dylikt understöd borde utgå med högst det belopp, som
vederbörande befattningshavare hade att erlägga i pensionsavgifter till de
enskilda järnvägarnas pensionskassa, och detta allenast i fall, då trängande
behov kunde anses föreligga.

Sedan fullmäktige erfarit, att ärendet ej korn me att av Kungl. Majit
föreläggas 1933 års riksdag, återkallade fullmäktige sin hos Kungl. Majit
gjorda framställning samt hänsköto i stället genom skrivelse den 18 maj 1933
frågan örn understöd åt Larsson till bankoutskottets prövning. I denna
skrivelse anförde fullmäktige bland annat följande:

Av företedda intyg framginge bland annat, att Larsson pä grund av sviter
efter magsår vore oförmögen till kroppsarbete, att hans hustru på grund av
svårt hjärtfel vore oförmögen till allt arbete och att Larsson icke ägde
kapital, livränta, understöd eller annat, som kunde bidraga till hans och
hans hustrus försörjning.

Enligt vad som meddelats, vore Larsson, som hittills ej lyckats förskaffa
sig något lämpligt arbete, så utblottad, att han och hans hustru måste omhändertagas
av fattigvården, såvida ej statsunderstöd kunde utverkas.

Oaktat vad järnvägsstyrelsen och statskontoret anfört måste fullmäktige
vidhålla såsom sin uppfattning, att det vore obilligt, örn staten, som numera
vore ägare till Varberg—Ätrans järnväg, skulle lämna Larsson utan något
understöd, då han uppenbarligen vore i trängande behov därav. Fullmäktige
skulle givetvis helst se, om understödet åt Larsson kunde bestämmas i
enlighet med fullmäktiges framställning hos Kungl. Majit. Därest detta ej
skulle låta sig göra, ville fullmäktige giva uttryck åt den förhoppningen,
att Larsson i varje fall måtte beviljas en pension till sådant belopp, att det
försloge till nödtorftig bärgning för honom och hans hustru, samt att Larssons
pensionsavgifter betalades av statsmedel. Såvitt fullmäktige kunde
finna, kunde Larsson räkna med att erhålla pension från enskilda järnvägarnas
pensionskassa vid fyllda 60 år, varför pension av statsmedel ej
behövde utgå och pensionsavgifter erläggas under längre tid än omkring
6 år.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande (nr 58) anförde bankoutskottet följande:

Av skäl, som framginge av järnvägsstyrelsens och statskontorets utlåtanden,
måste självfallet stor tvekan råda, huruvida årligt understöd från statens
sida i ett fall som det föreliggande borde ifrågakomma. På ett ståndpunktstagande
i denna fråga, vars bedömande i första hand borde ankomma på
Kungl. Majit, ansåge sig utskottet emellertid icke behöva ingå. Av vad tillgängliga
handlingar innehölle rörande Larssons hälsotillstånd ville det nämligen
förefalla, som om Larsson sannolikt skulle uppfylla stadgade förutsättningar
för erhållande av avkortad invalidpension enligt bestämmelserna
i § 6 morn. 1 c) i gällande reglemente för enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Frågan örn Larssons rätt till sådan pension syntes utskottet böra
underkastas prövning i vederbörlig ordning. För att icke Larssons pensionsrätt
skulle förverkas genom försummad avgiftsbetalning hade utskottet
emellertid, i betraktande av att Larsson syntes befinna sig i utblottat tillstånd,
ansett sig böra förorda, att staten åtoge sig att tillsvidare erlägga

Kungl. Maj-.ts proposition nr 249. 5

de för Larssons delägarskap stadgade avgifterna, dock längst intill den
1 juli 1934.

Med bifall till utskottets hemställan beslöt riksdagen bemyndiga fullmäktige
att från förslagsanslaget till kontorsexpenser, inlösningsprovisioner
och andra omkostnader för statsskulden bestrida för Larssons delak
tighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade avgifter till kassan,
intill dess rätt till pension från kassan kunde hava medgivits Larsson,
dock icke för tid efter utgången av juni månad 1934.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 januari 1934 hava fullmäktige i
riksgäldskontoret — med förmälan att enskilda järnvägarnas pensionskassa
numera till prövning förehaft av Larsson gjord ansökning om erhållande
av avkortad invalidpension och därvid ansett sig förhindrad att bevilja
Larsson dylik pension — hemställt dels att Larsson måtte för tiden från
och med den 1 januari 1934 till den dag, då rätt till pension från enskilda
järnvägarnas pensionskassa för honom inträdde, komma i åtnjutande av
understöd av statsmedel till sådant belopp, att det försloge till nödtorftig
bärgning för honom och hans hustru, dels ock att Larsson åliggande avgifter
till nämnda kassa måtte även i fortsättningen gäldas av statsmedel.
Till stöd för framställningen hava fullmäktige anfört i huvudsak följande:

Enligt stadgandet i § 6 mom. 1 c) i reglementet för enskilda järnvägarnas
pensionskassa tillkomme rätt till pension delägare, som efter minst två års
delägarskap i kassan genom sjukdom eller skada, ådragen under den tid,
han tillhört pensionskassan, bleve enligt av legitimerad järnvägsläkare utfärdat
intyg alldeles oförmögen att i järnvägsförvaltningens tjänst vidan*,
användas. Larsson hade vid sin ansökning örn erhållande av pension enligt
nämnda stadgande fogat ett av järnvägsläkaren E. Uddenberg den 17
augusti 1933 utfärdat intyg av innehåll, att Larsson av Uddenberg behandlats
för magsår (med blödningar) och att Larssons arbetsförmåga enligt
Uddenbergs förmenande fortfarande vore i väsentlig grad nedsatt på
grund av nämnda sjukdom. På föranstaltande av styrelsen för pensionskassan
hade Larsson därefter den 30 oktober 1933 undersökts av lasarettsläkaren
A. Westerbom, som i avgivet intyg meddelat, att Larsson undergått
fullständig magundersökning å Varbergs lasarett med röntgenfotografering
utan att några som helst sjukliga förändringar å magsäck eller tolvöngertarm
kunnat konstateras. På grund av detta läkarintyg hade styrel
sen för pensionskassan ansett sig förhindrad att bevilja Larsson pension.

Att Larsson på grund av omförmälda stränga föreskrift i reglementet för
enskilda järnvägarnas pensionskassa ej kunnat tillerkännas s. k. invalidpension
finge ingalunda anses innebära, att han numera skulle vara fulli
arbetsför. Vid sådant förhållande ville fullmäktige såsom sin uppfattning
ånyo uttala, att det vore obilligt, örn staten, som numera vore ägai’e till
Varberg - Ätrans järnväg, skulle lämna Larsson utan något understöd, då
han uppenbarligen vore i trängande behov därav. Larsson torde med hänsyn
till sitt hälsotillstånd möjligen kunna räkna med att jämlikt § 6 mom.

6 Kungl. Majlis proposition nr 249.

1 b) i reglementet för enskilda järnvägarnas pensionskassa erhålla pension från
kassan vid fyllda 60 år, i vilket fall understöd av statsmedel ej skulle behöva
utgå och pensionsavgifter erläggas under längre tid än till den 22
maj 1939. Skulle Larsson emellertid icke erhålla pension vid 60 års ålder,
tillkomne honom rätt till pension vid fyllda 63 år eller den 22 maj 1942.

Järnvägsstyrelsen har i yttrande den 31 januari 1934 över den nu föreliggande
framställningen hänvisat till innehållet i styrelsens avstyrkande
utlåtande den 24 februari 1933, vartill styrelsen icke ansåge sig hava något
att tillägga.

Statskontoret har i utlåtande den 19 februari 1934 förklarat sig icke
hava funnit anledning frånträda sin i yttrande den 31 mars 1933 angivna
ståndpunkt. I varje fall borde enligt statskontorets mening understöd av
statsmedel i fortsättningen icke ifrågakomma i vidare mån än att detsamma
— i överensstämmelse med vad som enligt 1933 års riksdags beslut gällde
för tiden intill den 1 juli 1934 — motsvarade de avgifter, Larsson hade
att erlägga till enskilda järnvägarnas pensionskassa, intill dess rätt till
pension från kassan medgivits honom.

Ehuru det ur principiell synpunkt synes mig i hög grad tveksamt, huruvida
något understöd från statens sida bör lämnas i ett fall som det
förevarande, vill jag dock med hänsyn till de ömmande omständigheter,
som föreligga beträffande Larsson, icke motsätta mig, att den gjorda framställningen
i så måtto tillmötesgås, att statsverket — till förebyggande av
att Larssons pensionsrätt i enskilda järnvägarnas pensionskassa förverkas
genom försummad avgiftsbetalning — även för tiden efter den 30 juni
1934 åtager sig att bestrida erforderliga avgifter till nämnda kassa. Däremot
finnér jag mig icke kunna biträda förslaget om beviljande åt Larsson av
ett årligt understöd såsom bidrag till hans och hans hustrus försörjning.

De ifrågavarande avgiftsbeloppen torde böra gäldas av riksgäldskontoret
samt bestridas från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga omkostnader.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att
från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga omkostnader
bestrida för förre lokomotivmästaren vid
Varberg—Ätrans järnväg Anton Larssons delaktighet i
enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade avgifter
till kassan, intill dess rätt till pension från kassan må
tillkomma Larsson.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 249.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Kegenten, att proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall av låtas till riksdagen.

Ur protokollet:
John O. Karlsson.