Kungl. Maj:t8 proposition nr 241.
1
Nr 241.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928, m. m.; given Stockholms slott den 2 mars 1934.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
dels lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);
dels ock förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den 14
juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å
fastighet.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 241.
1
2
Kungl. Majda proposition nr 241.
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 29 § 3 morn., 30 § 4 morn., sjätte punkten av anvisningarna
till 30 § samt första punkten av anvisningarna till 54 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
29 §.
3 mom. För sparbank---bildande, grundfond.
Sparbank må jämväl åtnjuta avdrag för bidrag till sparbankernas säkerhetskassa.
Sparbankernas säkerhetskassa må göra avdrag för utdelning till sparbankerna.
30 §.
i mom. För partihandelsbolag, som avses i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker, skall nettointäkten av handel
med rusdrycker, där den enligt här ovan givna bestämmelser skulle beräknats
till högre belopp, anses utgöra 5 procent å försäljningssumman för
under beskattningsåret försålda rusdrycker med undantag för vara, vid
vars försäljning bolaget enligt avtal med staten icke äger tillgodoräkna sig
handelsvinst.
För sådant---utminuterade rusdrycker.
För utövare---försålda tobaksvaror.
Anvisningar
till 30 i
6. Under handeln med rusdrycker inbegripas i 30 § 4 mom. även rening,
förskäring och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att
hänföra till tillverkning av råvara.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
till 54 §.
1. Den befrielse från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,
svenska solidariska bankbolag och svenska ekonomiska föreningar,
som enligt 54 § a) är medgiven svenska aktiebolag och svenska ekonomiska
föreningar, har avseende jämväl å utdelning, som uppburits efter annan
grund än i förhållande till innehavda aktier, lotter eller andelar, dock icke
utdelning, för vilken det utdelande företaget må njuta avdrag enligt 25 §
1 mom. sista stycket eller 29 § 2 mom.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 241,
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 15 § 2 morn., 56 § 1 morn., 101, 103 och 135 §§
samt 145 § 1, 4, 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen skola hava ändrad
lydelse på sätt nedan angives, samt att i sagda förordning skall införas en
ny paragraf, benämnd 124 a §, av nedan angiven lydelse:
15 §.
2 mom. Ordförande i — ---av magistraten. I stad utan magistrat, där
debitering av kronoutskylder verkställes av annan än häradsskrivare, skall
erforderligt biträde lämnas av tjänsteman, som ställes till förfogande av
drätselkammaren.
56 §.
1 mom. Granskning av---115 §§.
Självdeklaration skall---verkställa taxeringen. I fall som i 124 a §
sägs äger ock ombud för besvärsberättigad kommun taga del av självdeklaration,
vilken legat till grund för sådan taxering av inkomst, som
besvären kunna avse. Den som -----den skattskyldige.
Då besvär — — — anlitade medhjälpare.
101
Innefattar länsprövningsnämnds---prövningsnämndens protokoll.
Har prövningsnämnd jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § gjort ändring
beträffande fastighetstaxering, skall, i den mån ej delgivning av beslutet
sker enligt 100 § 2 morn., genom länsstyrelsens försorg utdrag av nämndens
protokoll rörande beslutet för kännedom tillställas, förutom klaganden,
den skattskyldige och, örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid
den tidpunkt till vilken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den
kommun, där fastigheten är belägen, så ock, där den skattskyldige eller
fastighetens ägare vid berörda tidpunkt baft sin hemortskommun i annat
län, landskamreraren i det länet.
103 §.
Stadgandena i 98 och 100 §§ samt 101 § andra stycket skola hava--—
20 november.
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
124 a §.
5
1 moni. Har skattskyldig'' vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit
avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet beräknats
med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag
av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4
moni. eller 129 § av prövningsnämnd sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen,
att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till annat
belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd
ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos
prövningsnämnden, eller, örn denna taxering redan varit föremål för beslut
av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Majit, hos
den myndighet, som meddelat beslutet. Är sagda taxering i annan ordning
föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola besvären
anföras hos den myndighet för att prövas i sammanhang med prövning
av målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där
han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i 39 § 1 morn., landskamreraren
och, såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt,
kommun.
Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till den länsstyrelse, som
med motsvarande tillämpning av 119 § 1 och 2 mom. vederbör, av skattskyldig
eller kommun inom sex månader och av landskamrerare inom
åtta månader från den dag, då beslutet rörande fastighetstaxeringen meddelats.
Försummas något av vad sålunda föreskrivits, varda besvären icke
upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvär, som
anföras hos kammarrätten eller Kungl. Majit, i stället för till vederbörande
länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till kammarrätten eller Kungl.
Majit, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, örn besvären
dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant fall
skola besvären omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse för
vidare behandling enligt 124 § 2 mom.
Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän ovan
stadgade besvärstid gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fastighetstaxeringen
överklagats, förrän detta ärende Blivit slutligen avgjort.
Vid besvär enligt denna paragraf skola i övrigt de föreskrifter, som avse
besvär enligt 123 §, äga motsvarande tillämpning.
2 morn. Besvär enligt denna paragraf böra ej, såvitt icke av skattskyldig
eller kommun anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill
föranleda, anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse
av avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxeringen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
135 $.
Har genom---för verkställighet.
Utslag av kammarrätten eller Kungl. Majit beträffande fastighetstaxenng
skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämndens beslut,
för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige och,
örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt till vilken
skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun, där fastigheten
är belägen, landskamreraren i det län, där fastigheten är belägen, så
ock, där den skattskyldige eller fastighetens ägare vid berörda tidpunkt
haft sin hemortskommun i annat län, landskamreraren i det länet.
145 §.
1 mom. Av statsmedel bestridas:
1) ersättning åt---i taxeringsnämnderna;
2) ersättning åt---i Stockholm;
3) bidrag till---det allmänna;
4) gottgörelse för---tjänstemän; samt
5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 och 6 samt 8—12 morn.
bär nedan.
å moni. Efter prövning av de yttranden och framställningar, som inkommit
jämlikt 2 och 3 morn., bestämmer Kungl. Majit, huru mycket skall
stallas till förfogande för varje länsstyrelse och huru mycket skall till
kommun utanordnas.
Därvid må vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning
åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna samt åt
de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna,
för ersättning såvitt angår allmän fastighetstaxering åt kamreraren
vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt
för det i samband med allmän fastighetstaxering jämlikt 15 § 2 mom.
lämnade biträde av städernas tjänstemän jämte vad som utanordnas till
kommuner utgöra sammanlagt högst ett belopp, motsvarande två
hundradels procent av taxeringsvärdet å all fastighet i riket, sådant
detta värde beräknats enligt fastighetstaxeringsnämndernas beslut.
Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordförandena
och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning såvitt
angår årlig taxering åt kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning
för uppbördsärenden samt för det i samband med taxeringsarbetet
jämlikt 15 § 2 moni. lämnade biträde av städernas tjänstemän
jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra högst
ett belopp, motsvarande fyra procent av summan av inkomst- och förmögenhetsskattens
grundbelopp för hela riket, sådan denna summa beräknats
enligt taxeringsnämndernas beslut.
Vid fördelningen mellan de till ersättning berättigade av till länssty -
7
Kungl. Majlis proposition nr 241.
reise anvisat belopp bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens
utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete,
och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som
kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av
statsmedel gottgjord. Särskilda föreskrifter angående fördelningen må
av Kungl. Majit meddelas. Med iakttagande härav bestämmes fördelningen
av länsstyrelsen.
5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, iänsprövningsnämnds
eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda
utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. förordnats
att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning
för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokoll-
och längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för
uppassning hos nämnden, må vederbörande länsstyrelse, såvitt ej nedan
annorlunda stadgas, använda erforderligt belopp. Kungl. Majit äger utfärda
särskilda föreskrifter rörande dispositionen av medel för ändamål,
som nu sagts.
6 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning
gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter
rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Majit må finna nödigt
meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige biträtt
den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet
hos samma nämnd, av Kungl. Majit.
7 mom. Uppgift rörande de jämlikt 4, 5 och 6 mom. till olika personer utbetalda
ersättningsbeloppen, avseende tiden från och med den 1 december
föregående år till november månads utgång, skall årligen före den 15
december av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934 men skall vad angår
56 (§ 1 morn., 101 §, 103 §, 124 a § samt 135 § ej tillämpas såvitt fråga är
om taxering av fastighet för tidigare år än 1933.
De uppgifter, som jämlikt 145 § 7 mom. skola till finansdepartementet
insändas före den 15 december 1934, skola avse tiden från och med den 1
november 1933 till utgången av november månad 1934.
8
Kungl. Maj:t8 -proposition nr 241.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den
14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt
uppskattningsvärde å fastighet
Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 14 juni 1933 om åsättande
i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skall i nedan
angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
13 $.
Ordförande i---nödigt meddela. Örn ersättning till sakkunnig, som
biträtt vid uppskattningen, gäller vad i 145 § 6 och 8 mom. taxeringsförordningen
sägs. Av landsting---är stadgat.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Ekman,
Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler vissa frågor
örn ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen m. m.
samt anför därvid:
Sbattespörsmål i samband med inrättande av sparbankernas
säkerhetskassa.
Enligt vad som framgår av Kungl. Maj:ts till årets riksdag avlåtna proposition
nr 54 med förslag till lag örn sparbankernas säkerhetskassa erinrade
jag vid anmälan inför Kungl. Maj:t av nämnda fråga, att i en i propositionen
omförmäld promemoria anförts, att kassan syntes böra åtnjuta
samma frihet från skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun, som
tillkomme vissa andra kassor och fonder. Jag uttalade vidare, att från några
håll därjämte påyrkats, att sparbankerna måtte berättigas att vid sina
inkomstdeklarationer avdraga beloppet av de bidrag, som av dem Lomme
att erläggas till kassan. Till nu omförmälda frågor anhöll jag att sedermera
få återkomma.
Enligt nämnda lagförslag skall sparbankernas säkerhetskassa hava till
ändamål att trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt genom
att bevilja tillskott till säkerhetsfond åt sparbank eller gottgörelse åt
insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i konkurs. Det
åligger — med visst undantag — sparbank att, därest kassans behållning
ej uppgår till tio miljoner kronor, såsom bidrag till kassan årligen erlägga
ett belopp av två hundradels procent av de medel, som sparbanken vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade. Uppgår kassans behållning
till tio miljoner kronor, skall hälften av den behållna avkastningen
årligen utdelas till sparbankerna »fter förhållandet mellan de bidrag
varje sparbank sammanlagt inbetalat till kassan. Uppgår behåll
-
10
Kungl. May.ts proposition nr 241.
ningen till trettio miljoner kronor, skall liela avkastningen efter samma
grund utdelas. I övrigt äger sparbank, så länge kassan består, ej göra gällande
någon rätt till kassans tillgångar. Frågan hur vid kassans likvidation
skall förfaras med nämnda tillgångar Ilar lämnats oreglerad. Sparbanks
rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid dess
upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper eller
överlåtas annorledes än i samband med överlåtelsen av sparbankens rörelse
å annan sparbank. Kassan förvaltas av en styrelse, utsedd av Konungen
och sparbankerna. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1935.
Något undantag från tillämplighetsområdet för lagen örn ekonomiska
föreningar har i anledning av kassans inrättande icke ansetts böra göras;
kassan har således icke ansetts såsom ekonomisk förening.
Körande de beskattningsspörsmål, som kunde uppställa sig i samband
med bildandet av sparbankernas säkerhetskassa, upprättades inom finansdepartementet
en den 3 februari 1934 dagtecknad promemoria, som remitterades
till kammarrätten för yttrande. I promemorian behandlas bland
annat frågan, huru med tillämpning av gällande bestämmelser beskattningen
av kassan skulle ställa sig. I sådant avseende anföres;
»Enligt nämnda bestämmelser blir kassan såväl statligt som kommunalt
skattskyldig för all sin inkomst. Som intäkter för kassan äro att räkna
kassans ränteintäkter, vilka torde vara att anse som intäkter av rörelse.
Bidragen från sparbankerna, genom vilka bidrag kassans kapital
successivt bildas, synas icke kunna anses som skattepliktig intäkt,
även örn -— enligt vad nedan utvecklas — beloppet av nämnda bidrag
torde få avdragas vid beräkning av sparbanks inkomst. Som avdragsgilla
utgifter äro naturligen att räkna förvaltningskostnader. Däremot torde
som omkostnader icke böra få avdragas medel, som kassan i enlighet med
sitt ändamål utbetalar till nödställda sparbanker eller till insättare. Utdelning
till sparbank av avkastning synes vara att likställa med en
juridisk persons utdelning till sina medlemmar och torde sålunda ej böra
få avräknas. Avkastning, som utdelas till sparbank, skulle alltså bliva
föremål för dubbel beskattning, i det den nämligen skulle beskattas dels
hos kassan dels hos sparbanken.
Skattskyldighet för förmögenhet synes icke åvila kassan, då kassan —
lika litet som sparbank — synes vara att hänföra till de i 12 § 1 mom. b)
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda kategorier
av skattskyldiga.
Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan lärer vara att beräkna
enligt 18 § e) nyssnämnda förordning. Skatten blir sålunda proportionell,
varjämte frihet från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt kommer
att åtnjutås.»
Härefter yttras i promemorian följande:
»Beträffande spörsmålet, huruvida frihet från skyldighet att erlägga
skatt för inkomst bör medgivas kassan, må anmärkas, att dylik frihet icke
synes vara av någon väsentlig betydelse i fråga örn kassans förmåga att
fylla det med inrättandet av densamma avsedda ändamålet. Kassan avser
att tillgodose huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse och lika
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
11
litet som sparbank undantages från beskattning synes beträffande den särskilda
form för sparbankernas verksamhet, som kassan kan anses representera,
skattefrihet böra föreligga.
Däremot torde vara lämpligt att redan nu undanröja den dubbelbeskattning
som kommer att föranledas därav, att kassan icke äger rätt att vid
inkomstberäkningen avdraga till sparbank utbetald utdelning, medan dylik
utdelning tages till beskattning bos sparbanken. Skäl för att beskatta ett
utdelat belopp såväl bos kassan som bos sparbanken synes icke föreligga.
Då det icke torde böra ifrågasättas, att de olika sparbankernas hemortskommuner
frånkännes rätt att taga nämnda utdelning till beskattning,
synes undanröjande av berörda dubbelbeskattning böra ske i den i och för
sig naturliga formen, att kassan berättigas att vid beräkning av sin rörelseinkomst
åtnjuta avdrag för utdelning, som utbetalts till sparbank.
Bestämmelse härom torde —--böra införas i 29 § 3 mom. kommunal
skattelagen.
Någon ändring i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är icke erforderlig, utan blir bestämmelsen utan vidare
tillämplig i avseende å taxering till dylik skatt.
Skattefrihet för förmögenhet skall som nämnts enligt gällande bestämmelser
tillkomma kassan.»
I promemorian behandlas slutligen frågan örn sparbankernas rätt till
avdrag för bidrag till kassan. Härom anföres följande:
»Vad slutligen angår det framförda förslaget, att sparbank måtte berättigas
att vid beräkning av sin inkomst avdraga beloppet av till kassan
utbetalt bidrag, så synes bestämmelse härom icke erforderlig, enär redan
med tillämpning av gällande bestämmelser rätt till avdrag för berörda
belopp torde tillkomma sparbank. Närmast till bands ur sparbankernas
synpunkt ligger att betrakta ifrågavarande bidrag som omkostnader för
rörelsens bedrivande. Såsom sådana lära bidragen böra bokföras i sparbankens
räkenskaper, efter som någon på grund av bidragen grundad rätt
icke får i sparbankens räkenskaper uppföras såsom tillgång. Möjligen
skulle man delvis kunna betrakta bidragen som ersättning för förvärv av
rätt till framtida utdelning, men även örn man anlägger detta betraktelsesätt
synes man ej komma till annat resultat äu att beloppet av bidrag
belt får avdragas vid inkomstberäkningen, enär föreskriften att rätten
till utdelning ej får uppföras som tillgång kan anses innebära, att värdet
av nämnda rätt skall omedelbart avskrivas.»
I kammarrättens yttrande i anledning av nu omförmälda promemoria
göres ingen erinran mot vid promemorian fogat förslag till ändrad lydelse
av 29 § 3 mom. kommunalskattelagen oell förklaras promemorian i övrigt
endast föranleda det yttrande, att, då olika meningar möjligen skulle kunna
uppstå därom, huruvida med tillämpning av gällande bestämmelser sparbank
må vid beräkningen av sin inkomst åtnjuta avdrag för till säkerhetskassan
utbetalt bidrag, kammarrätten ifrågasatte, örn icke till undanröjande
av tveksamhet härutinnan uttrycklig bestämmelse, innefattande dylik
avdragsrätt för sparbank, borde införas i nämnda lagrum.
Till det i berörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria Departementsframlagda
förslaget rörande lösning av vissa beskattningsfrågor, som uppställa
sig i samband med frågan örn bildandet av sparbankernas säkerhets
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
kassa, kan jag i huvudsak ansluta mig. Det är, om man sä vill uttrycka sig,
en utbruten del av sparbankernas tillgångar, som hopsamlas hos kassan.
När sparbankerna själva ej äro befriade från skattskyldighet för ränta på
sina fonder, synas ej heller motsvarande räntor å säkerhetskassans fonder
böra vara skattefria. När fonderna en gång uppnått den storlek, att avkastning
därav kan utdelas till sparbankerna, kommer emellertid dylik avkastning
att beskattas hos dessa, och kassan bör därför göras i motsvarande
man skattefri. Uttryckligt stadgande i sådant avseende föreslås.
Vad åter angår frågan örn rätt för sparbankerna att åtnjuta avdrag
för bidrag till säkerhetskassan, delar jag den uppfattningen att sådant avdrag
bör medgivas. Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida ej uttrycklig
bestämmelse härom bör meddelas. Då det måhända skulle kunna göras
gällande, att den delaktighet i säkerhetskassan, som förvärvas av sparbank,
är att hänföra till sådana tillgångar för stadigvarande bruk, för
vilka avskrivningsavdrag ej är enligt gällande lag medgivet, biträder jag
detta kammarrättens förslag.
Beskattningen av partihandelsbolag, som avses i förordningen
angående försäljning av rusdrycker.
Enligt 30 § 4 mom. första stycket i kommunalskattelagen skall för sådant
i 12 § förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av
rusdr5rcker omförmält bolag, som bedriver partihandel med rusdrycker,
nettointäkten av handel med rusdrycker, där den enligt förut i lagen givna
bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 5 pro
cent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rusdrycker.
I anvisningarna till 30 § förklaras under punkt 6, dels i första stycket,
att under handel med rusdrycker inbegripas även rening, förskäring
och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att hänföra
till tillverkning av råvara, dels ock i andra stycket, att vid tillämp
ning av nämnda bestämmelse skall i försäljningssumman icke inräknas
försäljningssumman för varor, vilka bolaget kan ha försålt till annat
partihandelsbolag.
Till förklaring av dessa stadganden bör även erinras, att enligt punkt 5
av anvisningarna till 18 § skall för partihandelsbolag, som nyss nämnts,
handeln med rusdrycker anses utgöra särskild förvärvskälla. Det är en
dast den i sådan förvärvskälla erhållna nettointäkten, som enligt berörda
bestämmelse begränsats till sin storlek; har bolaget annan förvärvskälla,
skall inkomsten härav beräknas efter eljest gällande regler. Detta gäller
exempelvis i fråga om den av det nuvarande partihandelsbolaget, aktiebolaget
Vin- & Spritcentralen, bedrivna tillverkningen av råbrännvin vid
egna brännerier.
Genom proposition nr 232 har Kungl. Majit förelagt innevarande års
riksdag förslag till nyreglering i åtskilliga avseenden av partihandeln
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
med sprit av olika slag. Förslaget går bland annat ut på att spritcentralen
skulle bliva partihandlare såväl enligt rusdrycksförsäljningsförorönnigen
som enligt förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående han
del med skattefri sprit samt att i sistnämnda avseende partihandlarens
verksamhet skulle, i förhållande till vad nu gäller, utvidgas att avse även
motorsprit. För genomförande härav föreslås ändringar i nämnda båda
förordningar samt i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning
och beskattning av brännvin. I propositionen begäres vidare,
att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa överenskommelse
med spritcentralen örn ordnande av avsättningsförhållandena för
inom riket tillverkad sprit i huvudsaklig överensstämmelse med av mig
i yttrande till statsrådsprotokollet angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer
innehålla bland annat, att priset vid spritcentralens utförsäljning av sprit
för olika ändamål i stort sett skall beräknas efter priset på råspriten med
tillägg av kostnaderna för den färdiga varans framställning samt lagringsoch
förvaltningskostnader ävensom skälig handelsvinst, dock med den modifikationen
att vid bestämmande av priset för skattefri sprit icke må beräknas
handelsvinst.
Därest berörda förslag, vilket avses träda i kraft den 1 oktober 1934, Departement
blir genomfört, torde härav påkallas någon jämkning i bestämmelserna i cf,efen30
§ kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar. Frånsett att dessa
bestämmelser förutsätta möjligheten av flera partihandelsbolag, bygga
desamma nämligen på den förutsättningen, att vederbörande partihandelsbolag
såsom nu är fallet tillgodoräknar sig handelsvinst å hela sin försäljning.
Enligt föreliggande förslag skulle spritcentralens försäljning
emellertid utvidgas att omfatta — utöver den nuvarande försäljningen
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, varvid handelsvinst alltjämt
finge utgå — jämväl försäljning enligt förordningen angående handel
med skattefri sprit, vid vilken försäljning bolaget icke skulle beräkna handelsvinst.
Då denna skillnad avses att komma till uttryck i ett mellan
staten och spritcentralen träffat avtal, synes berörda stadgande i 30 § 4
morn. böra ändras på det sätt, att i den däri omförmälda försäljningssumman
för försålda rusdrycker förklaras icke skola inräknas försäljningssumman
för vara, vid vars försäljning bolaget enligt avtal med staten
icke äger tillgodoräkna sig handelsvinst. Vidare bör andra stycket under
punkt 6 i anvisningarna utgå.
Beskattning av viss utdelning från kooperativa föreningar.
1 en den 13 november 1933 dagteeknad, till finansdepartementet inkom
men skrivelse har länsstyrelsen i Västmanlands län hemställt örn sådan
ändring av gällando skattelagstiftning, att återbäring från kooperativ
centralorganisation till kooperativa föreningar ej må undgå beskattning.
1 skrivelsen an föres i huvudsak:
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
»Uti 29 § 2 mom. av kommunalskattelagen av den 28 september 1928
stadgas följande.
Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet lämnat
sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt
eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,
må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.
Enligt 54 § i samma lag äro bland andra svenska ekonomiska föreningar,
som icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse,
frikallade från skattskyldighet för bland annat utdelning frän
svenska ekonomiska föreningar.
På grund av dessa stadganden är den återbäring, som sker från kooperativa
förbundet till kooperativa föreningar, icke beskattningsbar hos förbundet,
och ej heller föreningarna, som mottagit återbäringen, behöva erlägga
skatt därför. På detta sätt bliva årligen avsevärda belopp undandragna
beskattning. Avskrift av ett utslag i regeringsrätten i ärendet bifogas.
Förhållandet anmärktes av kungl, kammarrätten uti dess yttrande den
28 augusti 1928, uti hithörande del intaget i Kungl. Maj:ts proposition nr
142 till 1930 års riksdag sid. 38—39. Kammarrättens yttrande i nu ifrågavarande
del lyder:
''Enligt 54 § med anvisningar, sådana dessa formulerats i 1928 års proposition,
äro svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, som
icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, Intagna
från skattskyldighet för all slags utdelning från svenska aktiebolag,
bankbolag och ekonomiska föreningar. Det enda undantaget, som
gäller viss del av utdelning från bostadsföretag, vilken uppburits efter
annan grund än i förhållande till aktie eller andel, bekräftar den givna
regelns allmängiltighet. Emellertid äro företag, som lämna utdelning, i
åtskilliga fall själva befriade från skattskyldighet för den del av den egna
inkomsten, som åtgår till utdelning, nämligen dels bostadsföretag enligt
24 § för viss utdelning (som utgått till delägare i form av bostad eller
annan förmån samt utdelning, som utgått annorledes än å andel eller
aktie), dels ock i beskattningshänseende kooperativa föreningar enligt
29 § 2 mom. för rabatter eller pristillägg. För mottagaren blir sådan utdelning
från bostadsföretag städse intäkt av annan fastighet (24 §), och
utdelning i form av rabatter eller pristillägg från kooperativ förening
anses, örn mottagaren driver jordbruk eller rörelse, under viss förutsättning
som intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse (sjätte punkten av
anvisningarna till 21 § och fjärde punkten av anvisningarna till 28 §).
Utdelningar, som nu åsyftas, böra icke göras skattefria hos mottagaren,
örn denne är aktiebolag eller ekonomisk förening, ty då blir intäkten
obeskattad såväl hos det företag, som giver, som hos det företag, som
mottager utdelningen. Något sådant har säkerligen ej heller avsetts med
ifrågavarande stadgande, som blott har till ändamål att undanröja den
s. k. kedjebeskattningen. Kammarrätten anser sig därför icke kunna underlåta
att hemställa, att erforderlig ändring i 54 § med anvisningar snarast
möjligt måtte åvägabringas.’
Vederbörande departementschef yttrade i anledning av detta kammarrättens
uttalande följande:
''Enär frågan örn aktiebolagens, bankbolagens, kommanditbolagens och
de ekonomiska föreningarnas beskattning är föremål för utredning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 241. 15
särskilda sakkunniga (1928 års bolagsskatteberedning) oell, enligt vad jag
har mig bekant, de sakkunniga hava sin uppmärksamhet riktad på det
av kammarrätten påpekade förhållandet, finner jag övervägande skäl tala
för att med prövning av frågan örn ändring av berörda stadgande må
anstå, till dess ämnet i annat sammanhang kommer under Kungl Ma lits
behandling.’
Sedermera har bolagsskatteberedningen den 18 december 1931 avlämnat
sitt betänkande utan att, såvitt befallaingshavanden kunnat finna, nu förevarande
fråga där blivit föreslagen till lösning annat än i sammanhang
med omläggning av kooperativa föreningars skattskyldighet. I varje fall
har beredningens förslag icke lett till någon ändring av gällande lag uti
nu förevarande fall.»
Länsstyrelsen framhåller vidare, att det icke är små summor, som på
detta sätt undgå beskattning, och påpekar, att Kooperativa förbundet på
sätt ett skrivelsen bilagt brev utvisade, vore av den uppfattningen, att beskattning
bör äga rum.
I avgivet yttrande i anledning av denna framställning har Kooperativa
förbundet anfört:
»Då Kooperativa förbundet anmodats inkomma med yttrande över av
Konungens befalluingshavande i Västmanlands län föreslagen förändring
av 54 § i kommunalskattelagen av den 28 september 1928, vill förbundet
med erinran därom, att förbundet, alltsedan nu gällande bestämmelser
trätt i kraft, uppmanat till förbundet anslutna konsumtionsföreningar
att till beskattning upptaga av föreningarna uppburna återbäringsbelopp
på deras köp från förbundet, framhålla, att förbundet i princip
intet har att erinra mot en sådan ändring av 54 §, som här föreslagits.
Oavsett att lagens nuvarande avfattning givit konsumtionsföreningarna
tillfälle att icke deklarera för de ifrågavarande återbäringsbeloppen,
har dock veterligen det ojämförligt största antalet föreningar upptagit
beloppen i fråga i sin deklaration. Att några av de större konsumtionsföreningarna
begagnat sig av sin lagliga rätt att icke i deklarationen
upptaga beloppen i fråga, får ses mot bakgrunden därav, att den för ekonomiska
föreningar gällande skatteprogressionen drabbar de stora ekonomiska
föreningarna synnerligen hårt och på ett sätt, som säkerligen
icke kunde förutses vid den tidpunkt, då bestämmelserna i detta avseende
fastställdes. Det vore önskvärt, att de svårartade ojämnheterna i det
de ekonomiska föreningarna påvilande skattetrycket kunde upphävas. Då
ett obetingat bifall till det av Konungens befallningsliavande i Västmanlands
län framställda förslaget kommo att ytterligare accentuera det redan
förut starkt kännbara, alltför hårda skattetrycket för de större ekonomiska
föreningarna, synes det förbundet vara rimligt, att man samtidigt
med genomförandet av den föreslagna förändringen verkställer en
sådan förändring av de för de ekonomiska föreningarna gällande beskatt -ningsbestämmelsorna, att de uppenbart orimliga verkningarna av den nuvarande
progressionen undanröjas.»
Yttrande i ärendet har jämväl inhämtats från Överståthållarämbetet.
Då det måste anses såsom ett missförhållande, att återbäringar av ifrågavarande
slag icke beskattas vare sig lins Kooperativa förbundet elior mottagaren,
finge ämbetet tillstyrka en lagändring i förslagets syfte.
Departements
chefen.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
I det av bolagsskatteberedningen den 18 december 1931 avgivna betänkandet
var, i motsats till vad länsstyrelsen i Västmanlands län antagit,
den förevarande frågan föremål för förslag. Beträffande punkt 1 av anvisningarna
till 54 § kommunalskattelagen föreslogs nämligen sådan ändrad
lydelse att, förutom utdelning från bostadsförening och bostadsaktiebolag
för vilken bostadsförening åtnjutit avdrag, jämväl utdelning från
kooperativ förening, för vilken den utdelande föreningen erhållit avdrag,
skulle vara undantagen från den eljest gällande friheten från s. k. kedjebeskattning
för den som mottoge utdelningen.
Det anfördes i motiveringen, bland annat, att omformuleringen rådde
bot för den i Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1930 berörda oegentligheten,
att skattefrihet i visst fall förelåge för det företag, som mottoge utdelning,
ehuru det utdelande företaget för densamma vore berättigat till avdrag
(t. ex. konsumentförening för rabatt från Kooperativa förbundet).
I de avgivna yttrandena över bolagsskatteberedningens betänkande har
förslaget i ifrågavarande punkt ej varit föremål för särskilt uttalande.
Den skattefrihet, som uti länsstyrelsens i Västmanlands län förut återgivna
skrivelse påtalats, lärer från början knappast hava varit avsedd,
ehuru kommunalskatlelagen kommit att erhålla en sådan lydelse, att å
ena sidan Kooperativa förbundet och med detta likartade sammanslutningar
i egenskap av kooperativa föreningar erhöllo rätt att göra avdrag
för återbäring till sina medlemmar, men att å andra sidan dessa medlemmar,
där de själva voro föreningar, kommo i åtnjutande av skattefrihet för
rabatterna därför att dessa voro att hänföra till »utdelning». När denna
fråga gjordes till föremål för ett uttalande av chefen för finansdepartementet
vid anmälan av proposition nr 142 till 1930 års riksdag, återgivet i
länsstyrelsens skrivelse, kunde det antagas, att frågan örn kooperationens
beskattning i ett större sammanhang skulle komma att inom kort upptagas
till statsmakternas prövning. Kända förhållanden hava emellertid
skapat ett sådant läge, att frågan om aktiebolagens och de ekonomiska
föreningarnas beskattning måst tills vidare skjutas åt sidan. Då man
ej för närvarande kan våga förutsäga, när detta spörsmål kan föras
till sin lösning, anser jag det lämpligt att berörda specialfråga nu blii
föremål för särskilt förslag. Samtliga de som yttrat sig i frågan, Kooperativa
förbundet inbegripet, hava ej haft något att erinra mot en änd-.
ring. Kooperativa förbundet har härvid ansett rimligt, att samtidigt skatte
tariffen för de ekonomiska föreningarna bleve ändrad. Att nu utbryta denna
fråga ur det större sammanhang, i vilket den bör lösas, synes mig dock
ej möjligt.
Dagtexten synes kunna ändras på i huvudsak det sätt, som föreslagits a^
bolagsskatteberedningen, genom omformulering av första punkten av anvisningarna
till 54 § kommunalskattelagen, vilken på grund av stadgande
i 3 § andra stycket förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äger motsvarande tillämpning för sistnämnda skatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
17
Om rätt att vid ändring av fastighetstaxering erhålla ändring i därav
beroende taxering av inkomst och förmögenhet.
Enligt gällande kommunalskattelag kar kommunalbeskattningen i fråga
örn fastigheterna utformats enligt det så kallade garantiskattesystemet.
Detta innebär att till kommunen erlägges fastighetsskatt för inom densamma
belägna fastigheter efter en för varje fastighet till viss procent av
fastighetens taxeringsvärde beräknad inkomst, oavsett örn fastigheten i
verkligheten lämnat denna inkomst eller icke. Till grund för detta system
ligger den uppfattningen, att inom kommunen belägna fastigheter
böra, trots växlande konjunkturer, garantera kommunen en viss minimiinkomst
att beskatta. Men å andra sidan äger vederbörande skattskyldige
fastighetsägare att såsom ersättning för den sålunda påförda fastighetsskatten
såväl vid beräknandet av den inkomst, som en viss fastighet
i verkligheten lämnat och för vilken kommunal inkomstskatt skall utgöras,
som ock vid beräknandet av inkomst av rörelse, i vilken fastighetsskatt
underkastad fastighet använts, åtnjuta avdrag för det belopp, som
blivit beskattat genom fastighetsskatten (s. k. procentavdrag). Enligt
föreskrift i nyssnämnda lagrum skall också omförmälda avdrag — utom
för visst angivet fall — beräknas efter det taxeringsvärde, som åsatts
fastigheten året näst före taxeringsåret.
I en till finansdepartementet den 21 juni 1933 inkommen framställning
har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anfört i huvudsak
följande:
Jämlikt 30 § 5 mom. kommunalskattelagen jämfört med 45 § samma
lag skall vid taxering till kommunal inkomstskatt från nettointäkten av
rörelse avdragas fem procent av taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret
å fastighet, som använts i förvärvskällan. Beträffande inkomst av
jordbruksfastighet och av annan fastighet återfinnas motsvarande bestämmelser
i 23 § 2 mom. och 26 § 2 mom. samma lag. Det taxeringsvärde,
varå procentavdraget beräknas, blir sålunda det, som fastighetsprövningsnämnden
vid den senast verkställda fastighetstaxeringen bestämt,
och detta gäller jämväl för den händelse, att den skattskyldige överklagat
fastighetsprövningsnämndens beslut med yrkande örn nedsättning i taxeringsvärdet.
Örn besvären helt eller delvis bifallas och taxeringsvärdet
nedsättes, är fastighetsägaren emellertid berättigad att återbekomma de
kommunalutskylder, som belöpa å det belopp, varmed taxeringsvärdet
nedsatts. Att den skattskyldige vid inkomsttaxeringarna fått åtnjuta avdrag
med fem procent å det av fastighetsprövningsnämnden bestämda högre
värdet, fritager icke kommunen från skyldighet att verkställa berörda
restitution. Enligt vad till styrelsens kännedom kommit hade denna brist
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. i sami. Nr 2M. -
18
Kunni. Maj.ts proposition nr 241.
i lagstiftningen i ett flertal fall förorsakat avsevärda skatteförluster för
kommunerna. Visserligen hade; för att mildra olägenheterna av denna
krist i lagstiftningen det vidtagits åtgärder för att få fram ett hastigare
slutligt avgörande av fastighetstaxeringsmålen bland annat genom att
göra kammarrätten till sista instans oell där inrätta ett förtursförfarande
för dessa mål, och ägde kommunerna möjlighet att vid ifrågasatta
nedsättningar av taxeringsvärden, vilka kunde tänkas komma att påverka
inkomsttaxeringarna, reservationsvis överklaga de senare för att på så
sätt hålla sin rätt till talan öppen. Men trots de åtgärder, som sålunda
vidtagits för att vinna ett hastigare avgörande av fastighetstaxeringsmålen
i kammarrätten, hade dock ett stort antal av de besvär, som anförts
över 1928 års fastighetstaxering, icke avgjorts av kammarrätten
förrän under år 1931. Detta visade, att om kommunerna velat genom
reservationsbesvär hålla sin talan öppen, de måst reservationsvis
överklaga ett högst avsevärt antal inkomsttaxeringar. Prövningen av ett
så stort antal reservationsbesvär skulle icke kunnat ske utan avsevärda
kostnader för statsverket. Hittills hade kommunerna i stor utsträckning
underlåtit att överklaga inkomsttaxeringarna, men örn lagändring
ej korinne till stånd, ansåge sig styrelsen nödsakad att i anledning av 1933
års fastighetstaxering vid följande årens inkomsttaxeringar på ett effektivt
sätt fästa kommunernas uppmärksamhet å förhållandet och uppmana
dem att inrätta sig därefter. Att härigenom åtskilliga onödiga besvär
komme att anföras, vilka skulle belasta besvärsinstanserna, kunde ej undvikas.
Enligt styrelsens mening kunde en rationell lösning av frågan vinnas
endast om vederbörande kommun befriades från skyldighet att verkställa
restitution i anledning av nedsatt taxeringsvärde i den mån nedsättningen
borde föranleda höjning av påföljande års inkomsttaxering. Styrelsen
hemställde därför, att bestämmelser måtte utfärdas av dylikt innehåll,
samt att skattskyldig, som sökte restitution, skulle vara skyldig att vid
ansökningen foga av landskamreraren eller annan tjänsteman å fastställt
formulär utfärdat bevis, utvisande antalet skattekronor och skatteören
samt vägfyrk, varå restitution borde beräknas. Huru styrelsen i övrigt
tänkt sig berörda förfarande, utvecklas närmare i framställningen.
Även andra utvägar för avhjälpande av ifrågavarande missförhållande
vore tänkbara, men dessa vore behäftade med, bland annat, den olägenheten,
att de icke enligt gällande bestämmelser örn ränta vid restitution
av utskylder skyddade kommunen mot orättmätig ränteförlust.
Rörande denna framställning hava efter remiss utlåtanden avgivits av
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus
samt Örebro län ävensom kammarrätten.
Överståthållarämbetet kunde icke finna annat än att visst fog förefunnes
för åtgärders vidtagande i anledning av framställningen. Det föreslagna
sättet härför, som innebure att en länsstyrelsens tjänsteman skulle
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
fastställa en ny taxering i stället för den av beskattningsnämnd åsätta,
syntes emellertid icke stå i god överensstämmelse med i övrigt gällande
bestämmelser. Ämbetet ville ifrågasätta, huruvida icke i analogi med
vad som gällde enligt 129 § taxeringsförordningen taxeringen i förekom
mande fall kunde ändras av prövningsnämnd efter anmälan av land skam
läraren eller den skattskyldige.
Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att det i framställningen omförmälda
förhållandet otvivelaktigt utgjorde en svaghet i gällande beskattningssystem,
föranledd ej av ett förbiseende utan av processuella skäl. Ett snabbare
avgörande av fastighetstaxeringsmålen torde kunna i framtiden förväntas.
Olägenheter av omförmält slag framstode för övrigt även beträffande
förmögenhetsberäkningen. Utan utredning syntes ej möjligt att överblicka
problemet från alla de synpunkter som tarvade beaktande. Det i
framställningen framlagda förslaget föranledde starka betänkligheter. Det
mäste anses principiellt icke tillrådligt att administrativa organ finge
verkställa jämkning av beskattningsmyndigheters beslut. Länsstyrelsen
avstyrkte därför att förslaget i befintligt skick Indes till grund för lagstiftning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län antoge, att med hänsyn till
innehållet i den gjorda framställningen den förevarande frågan skulle
komma att få så stor betydelse taxeringstekniskt och ur arbetssynpunkt,
att densamma icke borde lämnas åsido. Det framlagda förslaget vore
emellertid otillräckligt, då det ej tillgodosåge den skattskyldiges intresse
att vid höjd fastighetstaxering erhålla ökat procentavdrag, och föranledde
för övrigt en bestämd erinran mot att låta tjänstemän i denna sin egenskap
ändra taxeringarna. Taxeringsförordningens 129 § anvisade ett
tänkbart förfaringssätt. Emellertid borde ej rimligtvis varje bagatelländring
i fråga om fastighetstaxeringen föranleda undersökning av inkomsttaxeringen.
I sådant avseende föresloges, att ändring av taxeringsvärde
med mindre belopp än 20,000 kronor ej skulle föranleda dylik åtgärd.
Att prövningsnämndens beslut örn dylik ändring i inkomsttaxeringen
befordrades till verkställighet till vederbörande i eljest vanlig ordning
torde medföra förenkling samt större ordning och reda i förfarandet
än vad förbundets förslag innebure.
Länsstyrelsen i Örebro län erinrade till en början örn behovet av uttryckliga
bestämmelser örn räuteberäkning vid restitution av kommunalutskylder.
Att åtgärder i det i framställningen angivna syftet vore av
behovet i hög grad påkallade framginge av flera fall, som under senare
år inträffat. Örn det sålunda vore ostridigt att en ändring av gällande
bestämmelser vore icke blott önskvärd utan nödvändig, kunde tvekan
råda beträffande sättet för ändringen. Det i framställningen i sådant
avseende framlagda förslaget mäste härvid uteslutas. En taxeringsändring
borde ske av de för detta ändamål fungerande myndigheterna.
Ett eftertaxeringsförfarande vore tänkbart meri mindre lämpligt. När
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
mast till bauds syntes ligga, att kammarrätten vid ändring av fastighetstaxering
automatiskt vidtoge vederbörlig ändring i därav beroende inkomsttaxeringar.
Häremot kunde dock invändas, bland annat, att vederbörliga
deklarationer ej vore tillgängliga för kammarrätten ävensom att
kammarrättens arbetsbörda skulle väsentligt ökas. I stället ifrågasattes
föreskrift att landskamrerare!! skulle kava att. dä beslut örn nedsättning
av taxeringsvärde kommit honom tillhanda, så snart ske kunde anmäla
frågan till prövningsnämnden för prövning av inkomsttaxeringarna.
Länsstyrelsen framlade förslag till ändringar i dylikt syfte i 123 och
124 §§ taxeringsförordningen så ock förslag till vissa ändringar i uppbördsreglementet.
Därjämte framlades ett förslag till »förordning angående
restitution av utskylder m. m.».
Kammarrätten anförde, efter att hava redogjort för det huvudsakliga
innehållet av den ifrågavarande framställningen, i huvudsak följande:
»Såsom framgår av vad nu anförts, har styrelsen för landskommunernas
förbund med den gjorda framställningen avsett att rikta Kungl Maj:ts
uppmärksamhet på en enligt styrelsens mening förefintlig brist i kommunalskattelagen,
vilken brist synts styrelsen vara av så allvarlig art,
att densamma borde avhjälpas genom författningsändring. Styrelsen
har emellertid själv påpekat, att möjlighet förefinnes med nu gällande bestämmelser
att genom reservationsbesvär hålla rätten till talan öppen:
och kammarrätten kan vitsorda, att denna utväg även anlitats. Kammar
rätten kan därför icke finna, att det föreligger någon brist i lagstiftningen
i egentlig mening. Visserligen kan det icke förnekas, att det skulle
vara förenat med avsevärda svårigheter för kommunerna att anföra reservationsbesvär
i alla sådana fall, då deras intressen skulle beröras av
en nedsättning i fastighetstaxeringarna. Men det torde allenast i undantagsfall
förekomma, att det för vederbörande kommun är ur ekonomisk
synpunkt av mera avsevärd betydelse, att i anledning av nedsättning
av en fastighets taxeringsvärde besvär över fastighetsägarens inkomsttaxering
anföras; och den omständigheten, att någon gång så kan
vara fallet, synes kammarrätten icke utgöra tillräcklig grund för införande
av en lagstiftning,, som i själva verket skulle innebära, att redan laga
kraftvunna, av prövningsnämnd, kammarrätten eller regeringsrätten meddelade
beslut i fråga örn fastighetsägares taxering till kommunal inkomstskatt
skulle kunna ändras. De principiella betänkligheterna mot en sådan
.lagstiftning framträda med särskild styrka med avseende å det i den
remitterade skrivelsen innefattade förslaget, att dylik ändring skulle
åvägabringas genom beslut av vederbörande landskamrerare eller annan
landsstatst jänsteman och sålunda utan medverkan av taxeringsmvndighet.
Redan av vad i den remitterade skrivelsen yttras finner kammarrätten
det för övrigt, uppenbart, såväl att stora svårigheter av lagteknisk natur
skulle, möta vid utarbetande av en lagstiftning enligt de riktlinjer, som
angivits i nämnda skrivelse, som även att en sådan lagstiftning skulle
i tillämpningen vålla avsevärda svårigheter och ett betydande arbete.»
Kammarrätten berörde härefter den möjligheten, att kammarrätten skulle
vid ändrad fastighetstaxering automatiskt ändra inkomsttaxeringen så
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
21
ock möjligheten att utsträcka eftertaxeringsförfarandet ulen avvisade även
dessa möjligheter. På grund av vad kammarrätten anfört och då
kammarrätten vid sina överläggningar i ämnet ej heller kunnat finna
någon annan framkomlig väg. som kunde vara ägnad att leda till en tillfredsställande
lösning av den föreliggande frågan, ansåg sig kammarrätten
böra hemställa, att vad i den remitterade skrivelsen anförts och yrkats
icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Två ledamöter i kammarrätten uttalade skiljaktig mening. Den ene instämde
i syftet med den gjorda framställningen men ansåg sfg icke kunna
utan en allsidig utredning förorda något av de framlagda förslagen.
Den andre ledamoten fann det även önskvärt, att en väg för frågans
lösning kunde utfinnas, och ifrågasatte, örn det ej borde undersökas, huruvida
frågan kunde lösas efter samma principer, som vunnit tillämpning
beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i fråga örn medgivna
avdrag för kommunalutskylder, d. v. s. att rättelse i anledning av
ändrad fastighetstaxering skulle kunna ske vid därefter följande inkomsttaxering.
Då det vid prövning av vad i ärendet sålunda förekommit föreföll mig,
som om det av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anmärkta
förhållandet kunde föranleda ej ringa praktiska olägenheter,
samt att ett påtagligt behov av deras avhjälpande förelåg, fann jag det
lämpligt, att den föreliggande frågan gjordes till föremål för ytterligare
utredning, och uppdrog jag åt kammarrättsrådet juris doktorn Carl W.
U. Kuylenstierna att verkställa sådan. En utredningspromemoria angående
möjlighet att vid ändring i fastighetstaxering erhålla ändring i därav beroende
taxering av inkomst och förmögenhet jämte utkast till eventuell
lagstiftning i ämnet avlämnades av denne den 5 februari 1934. Denna promemoria
torde få såsom bilaga fogas vid denna dags statsrådsprotokoll.
Över promemorian inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och kammarrätten.
Ur berörda utredningspromemoria, till vilken jag i huvudsak hänvisar,
må här allenast anföras följande punkter.
Det har av hörda myndigheter framhållits, att redan nu utvägen stöde
till buds att genom reservationsbesvär hålla möjligheten öppen att erhålla
ändring i taxering av inkomst eller förmögenhet, när fastighetstaxering
blivit ändrad efter utgången av ordinarie besvärstid i fråga örn
inkomsttaxeringen. Grundtanken i det bearbetade uppslaget är nu den,
att, örn vederbörande inom viss kort tid efter det beslutet rörande fastighetstaxeringen
meddelats framställer yrkande örn följdändring beträffande
taxeringen av inkomst och förmögenhet, han skall försättas i hu
vudsakligen samma läge som örn han i rätt tid anfört reservationsbesvär.
Den omständigheten, att vederbörande äger kännedom örn denna
möjlighet att genom en rent formell åtgärd skydda sin rätt, skall så
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
lunda ej vara avgörande för att denna rätt skall kunna tillgodonjutas.
Att behandlingen blir formellt delvis en annan än vid reservationsbesväi
li„gei i sakens natur. Av praktiska skäl torde också vissa avsteg böra
göras från fullföljande av den vägledande principen.
Mot det ifrågavarande uppslaget liksom mot andra framkomna uppslag
till frågans lösning kan alltid framställas den principiella anmärkningen,
att slutgiltigt fastställda taxeringar ej böra åter rubbas. Såväl
den skattskyldige som det allmänna böra kunna påfordra, att ej en taxering,
som betraktas såsom lagakraftvunnen, skall kunna efter avsevärd
tid rivas upp igen. Man torde emellertid kunna göra gällande, att ett
dylikt betraktelsesätt måhända i förevarande sammanhang är något formalistiskt.
Man kan nämligen ej utan fog påstå, att fastighets- oell inkomsttaxeringarna
tillsammans bilda ett organiskt helt och att sålunda
taxeringen av inkomst oell förmögenhet ej bör betraktas såsom definitivt
avgjord, förrän den justerats med hänsyn till ändrad fastighetstaxering.
En betydande svårighet ligger däremot obestridligen däri, att det vid
taxeringsfrågans återupptagande ej kail med absolut visshet sägas, att
exempelvis procentavdrag åtnjutits med så eller så stort belopp. Vad
som vid taxeringen fastställts är den totala slutsiffran, ej delbeloppen.
Framför allt inom beskattningsnämnder lärer det vara synnerligen vanligt,
att man »kvittar» en post mot en annan. Man finner t. ex., att en
inkomstpost blivit för lågt beräknad, men konstaterar samtidigt, att å
andra sidan visst avdrag ej utnyttjats, oell godkänner slutbeloppet. Hulman
i ett dylikt fall vid taxeringen resonerat framgår ej av några handlingar;
sålunda kan ej utan vidare med säkerhet fastslås med hur stort
belopp procentavdrag åtnjutits. Uppenbart är dock, att den praktiska
betydelsen av denna svårighet ej bör överskattas. I taxeringslängden
finnas införda vissa delsiffror, som kunna tjiina till ledning för bedömande
hur taxeringen skett. När ej självdeklaration frångåtts, är det
också endast undantagsvis som ej även dennas detaljsiffror kunna an
tagas godkända. I de allra flesta fall bör det därför ej möta någon
Praktisk svårighet att med hänsyn till ändrad fastighetstaxering justera
taxeringen av inkomst eller förmögenhet.
Finnér man dylika synpunkter ej i och för sig innefatta avgörande
skäl mot en anordning sadan som den ifrågasatta, uppstår spörsmålet i
vad mån denna kan låta sig praktiskt genomföra utan alltför stora
olägenheter. Härvid torde kunna fastslås att, örn varje ändring i fastighetstaxeringen,
som kunde påverka inkomsttaxeringen, också skulle genomgående
föranleda dylik ändring, det härav förorsakade arbetet skulle
bliva mycket betydande. Man antaga exempelvis, att en mindre ändring
göres i taxeringen av ett bankhus, tillhörigt ett bankföretag, vars
förvärvskälla sträcker sig över hundratals kommuner. Taxeringsändringen
borde antagligen föranleda ändrat procentavdrag och ändrad inkomstskattetaxering
för flera år i samtliga kommuner, måhända blott med
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
ett fatal kronor i varje kommun, varav skulle i alla kommunerna loija delgivning,
efterdebitering eller skatterestitution, vars genomförande skulle
representera mångdubbelt större belopp ån skatteökningen eller
-minskningen. Ett sådant resultat bör, örn möjligt, undvikas. Överhuvud
synes böra så anordnas, att apparaten i fråga ej sättes i gång, såvida
den ej lönar sig. Örn dess användning bindes vid yrkanden från
olika parter, synes redan häri ligga en garanti för att den ej skall komma
till användning i onödan. Denna synpunkt synes i själva verket utgöra
ett avgörande skäl emot förslag örn obligatorisk automatisk ändring
av inkomsttaxeringarna och ett skäl för att anknyta till ett besvärsförfarande.
Detta har dessutom den fördelen, att det skapar en klar
partsställning vid förfarandet i olika instanser, varför taxeringsförordningens
redan befintliga bestämmelser i huvudsak kunna komma till användning
genom en enkel hänvisning. Att förfarandet bör kunna genomföras
utan större praktiska svårigheter synes för övrigt böra vara
en huvudsynpunkt även vid utarbetande av förslagets detaljer.
Vid bestämmande av den extraordinära besvärsrättens omfattning synes
man kunna stanna för att medtaga endast de två verkligt betydelsefulla
kategorierna av fall. där fastighetstaxeringen påverkar inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,
nämligen procentavdraget och förmögenhetsberäkningen.
Det lärer vara i dessa avseenden som påtagliga missförhållanden
gjort sig gällande. Inom dessa yrkandens ram kan emellertid
hänsyn tagas även till sådana övriga förhållanden, som påverkas av fastighets
taxeringsvärde.
Förslaget innebär i huvudsak, att i taxeringsförordningen införes en
ny paragraf, benämnd 124 a §, av i huvudsak följande innehåll:
Har skattskyldig vid taxering tili kommunal inkomstskatt åtnjutit
avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig vid
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet beräknats
med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag
av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4
inom. eller 129 § taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring
i fastighetens taxering, att avdraget eller förmögenheten bör beräk
lias till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav
föranledd ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras
hos prövniugsniilunden. Är berörda taxering i annan ordning föremål
för prövning av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola dock besvären
anföras hos den myndighet för att prövas i sammanhang med prövning
av amiet i övrigt. Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skatt
skyldige, där lian ej underlåtit att behörigen deklarera o. s. v., landskamrerare!
och. såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt, kommun.
Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till vederbörande länsstyrelse,
av skattskyldig eller kommun inom sex månader och av landskamrerare!
inom åtta månader från den dag. då beslutet rörande lustig
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
hetstaxeringen meddelats. Försummas något av vad sålunda föreskrives,
varda besvären icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten,
att besvär, som anföras hos kammarrätten eller Kungl.
Maj:t, i. stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts
direkt till kammarrätten eller Kungl. Majit, utgöra hinder för besvärens
upptagande till prövning, örn besvären dit inkommit före utgången
av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären omedelbart
överlämnas till vederbörande länsstyrelse för vidare behandling. Besvären
i fråga må ej företagas till avgörande, förrän den sålunda stadgade
besvärstiden gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fastighetstaxeringen
överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen avgjort. Vid besvären
skola i övrigt de föreskrifter, som avse besvär enligt 123 § taxeringsförordningen
(s. k. extraordinära besvär), äga motsvarande tillämpning.
Besvär, varom fråga är, böra ej, såvitt icke av skattskyldig eller kommun
anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda,
anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse
a\ avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxeringen.
Härtill hava fogats förslag till ändringar i ytterligare vissa paragrafei,
avseende bland annat en utökad skyldighet till delgivning med kommuner
m. fl. av beslut i besvärsmål rörande fastighetstaxering.
Lagstiftningen skulle träda i kraft den 1 juli 1934 men ej tillämpas
såvitt fråga är om taxering av fastighet för tidigare år än 1933.
Ur de över berörda promemoria avgivna yttrandena må här återgivas
följande.
Överståthållarämbetet hade intet att erinra mot det föreslagna besvärsföifarandet
men ansåge ej att. med den föreslagna begränsningen av besvärsrätten
till att avse procentavdrag och förmögenhetsberäkning, taxeringen
i sin helhet borde vid prövning av besvären få rivas upp. Det vore
önskvärt att i förevarande sammanhang viss ändring gjordes beträffande
restitutionen av fastighetsskatt vid överklagande av inkomsttaxeringen.
Länsstyrelsen i Stockholms län vore för sin del benägen att i princip
förorda åtgärder i det syfte som styrelsen för svenska landskommunernas
förbund funnit önskvärt men funne nödvändigt framhålla att sådana
åtgärder borde noga avvägas i förhållande till behovet av rättelse.
Från denna utgångspunkt vore länsstyrelsen i hög grad betänksam mot
förslaget att låta ändringsförfarandet avse även förmögenhetsberäkningen.
Verkställda undersökningar gåve stöd för antagandet, att det här
gällde mindre betydelsefulla förhållanden. Det i promemorian föreslagna
tillvägagångssättet för att tillgodose kravet på ändrat procentavdrag
syntes i detalj väl genomtänkt och lämnade knappast rum för annan
erinran än att detsamma ytterligare invecklade t axeria gsproeessen. Ett så
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
invecklat förfaringssätt syntes ej erforderligt, om ändringen begränsades
till procentavdraget, enär man beträffande detta kunde nå det åsyftade
resultatet genom reservationsbesvär, anförda å tjänstens vägnar av
1 andskamre raren.
Länsstyrelsen i Uppsala län ansåge, att med hänsyn till möjligheten att
anföra reservationsbesvär den otvivelaktigt förefintliga svagheten i beskattningssystemet
ej borde tillmätas större betydelse. Att intresserade
parter ej beaktat denna möjlighet vore knappast tillräcklig anledning
till den föreslagna ändringen av taxeringsförfarandet, vilken innebure
ett betänkligt avsteg från hävdvunnen ordning. Redan på denna grund
kunde länsstyrelsen ej tillstyrka förslaget. Det tedde sig särskilt egendomligt,
att underordnad myndighet skulle kunna ändra överordnad myndighets
beslut. Förslaget kunde icke betecknas annorlunda än som ett
försök att ge form åt ett framkommet oklart önskemål, trots att detta
visade sig oförenligt med viktiga grunder för lagstiftningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåge det otvivelaktigt att frågan
vöre synnerligen svårlöst. Annan utväg för dess lösande än den föreslagna
med ett särskilt besvärsförfaraude ansåge länsstyrelsen ej finnas.
Länsstyrelsen förmenade, att statens fiskaliska intresse kunde lämnas å sido.
Annorlunda ställde sig saken för kommunerna och de skattskyldiga. I
anslutning härtill ansåge länsstyrelsen, att besvärsrätt ej borde tillerkännas
landskamrerare å tjänstens vägnar. Såsom ytterligare begränsning
av besvärsrätten kunde tänkas någon »summa revisibilis»,
men med frågan örn en sådan kunde anstå, tills verkningarna av eventuell
lagstiftning visat sig. Besvärstiden borde vara tämligen lång.
Länsstyrelsen i Östergötlands län funne sig i allt väsentligt kunna dela
de allmänna synpunkter, som i promemorian framlagts. I fråga örn besvärsrättens
omfattning funne länsstyrelsen det böra tagas under övervägande,
örn ej besvärsrätt borde införas jämväl i avseende å fastighetstaxeringsvärdes
inverkan på beräkning av avdrag för minskning i skogs
ingångsvärde. Det syntes tveksamt, örn laga kraft åt fastighetstaxeringsbeslutet
borde avvaktas, innan inkomsttaxeringsärendet företoges till
avgörande. Besvärstiden kunde eventuellt bestämmas till fyra respektive
sex månader.
Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig hava till fullo beaktat de
svårigheter, som möta vid utformningen av det föreslagna nya besvärsinstitutet,
och den därav betingade nödvändigheten av att begränsa dess
räckvidd. Det ville dock synas, som örn trots dessa i och för sig mindre
önskvärda begränsningar det föreslagna besvärsförfarandet icke skulle
kunna fungera tillfredsställande. Till de synpunkter i detta hänseende,
sorn i promemorian framhållits, ville länsstyrelsen foga ytterligare synpunkter.
Exempel kunde anföras på fall, där en mera ingående omprövning
av den ågångna taxeringen kunde erfordras. Don omständigheten
att omprövningen förutsatte upprivande av taxering i sådana delar, där
26
Kungl. Majds proposition nr 241.
fråga ej vore om rent automatisk beräkning, syntes länsstyrelsen utesluta
införande av det föreslagna besvärsinstitutet. Bestämmelserna örn
delgivning av beslut örn ändring av fastighetstaxering vore ej fullständiga.
I promemorian antoges, att förfarandet ej skulle komma att anlitas,
därest det ej lönade sig. Det funnes anledning antaga, att förfarandet
skulle i regel komma att anlitas från vederbörande kommuners
sida. Slutligen framhålles, att besvärsrätt borde tillkomma även arrendatorer
med äldre arrendekontrakt, vilka åtnjöte procentavdrag.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser den i promemorian anvisade
vägen antaglig och finner ej anledning till erinran mot författningsförslaget.
Länsstyrelsen i Kalmar län har ingen erinran mot förslaget.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför, att det framlagda förslaget ej till -godosåge alla de intressen sorn berördes av frågan, och att tillämpningen
av förslaget i praktiken torde komma att bereda avsevärt större svårigheter
än vad som antagits. Med hänsyn till förefintligheten av möjligheten.
att anföra reservationsbesvär kunde länsstyrelsen ej förorda fastställelse
av de framlagda författningsförslagen.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser behov av den ifrågasatta lagstiftningen
föreligga utom vid ändring av taxeringsvärde jämväl vid över
flyttning av skattskyldighet o. dyl. I övrigt tillstyrker länsstyrelsen förslaget
med den inskränkning, att besvärsrättens omfattning måtte på
något sätt begränsas.
Länsstyrelsen i Kristianstads län finner de i promemorian framförda
synpunkterna fullt motivera den ifrågasatta utökningen av besvärsrätten
och har ingen erinran mot det framlagda förslaget.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar promemorians framhållande av
att fråga vore örn ett upprivande av fastställd taxering och att det ej
kunde med visshet sägas med vilket belopp procentavdrag åtnjutits. Den
första anmärkningen syntes tyngst vägande. Länsstyrelsen föreställde
sig att de fall, då svårigheter beträffande procentavdraget skulle inträffa,
skulle bliva ganska sällsynta. Det oaktat kunde förfarandet befaras
medföra ej ringa besvärligheter för myndigheterna. Landskamrerarens
prövning skulle bliva av ganska grannlaga beskaffenhet. De
antydda svagheterna vore dock måhända icke av den betydenhet att de
borde förhindra spörsmålets lösning. Det funnes skäl antaga, att de
fall, då besvärsrätten bomme att användas, icke bleve sä talrika. Länsstyrelsen
funne sig därför icke böra avstyrka bifall till förslaget.
Länsstyrelsen i Hallands län finner det önskvärt, att den i promemorian
behandlade frågan bleve löst, då länsstyrelsen hade erfarenhet av att
den vore av ej ringa praktisk betydelse. Då det i promemorian framlagda
förslaget syntes erbjuda den bäst framkomliga vägen, hade länsstyrelsen
intet att erinra mot detta.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hade intet att erinra vare sig
Kanyl. Maj:ts proposition nr 241.
27
mot den principiella lösningen av Irågan eller mot den formella avfattningen
av bestämmelserna. Länsstyrelsen ansåge den i promemorian
föreslagna besvärstidens längd lämplig.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåge, att ur statlig beskattningssynpunkt
vägande skäl för dea ifrågasatta lagstiftningen knappast förelåge.
Ur kommunal synpunkt kunde större anledning finnas till reglerande
åtgärder. Den enklaste utvägen i sådant avseende syntes vara ett kvittningsförfarande
i samband med restitution respektive efterdebitering
av vederbörande kommunalutskylder. Länsstyrelsen ansåge emellertid
det i promemorian framlagda förslaget genomförbart,
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att vad anginge förhållandena i
detta län ändringar icke gärna förekomme uti fastighetstaxeringarna
av sådan betydenhet alt något behov av lagändringen kunde anses föreligga.
Det föreslagna besvärsförfarandet vore alltför tidsödande och
ovigt i förhållande till det ändamål, som skulle tillgodoses. Det syntes
icke uteslutet, att det önskade resultatet skulle kunna ernås genom ämh
ringar i uppbördsreglementets bestämmelser örn rätt till restitution.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att det för undvikande av olika
tillämpning inom olika län syntes önskvärt med närmare bestämmelser
örn vilka ändringar som i anledning av besvär skulle kunna vidtagas i
taxeringen. Länsstyrelsen hade anledning antaga, att besvärsrätten ofta
komme att utnyttjas även vid obetydlig ändring. Länsstyrelsen ville
därför ifrågasätta, örn någon fullföljdsavgift kunde stadgas.
Länsstyrelsen i Örebro län hänvisar till sitt tidigare utlåtande med
förslag örn skyldighet för landskamrerare!! att framställa behörigt yrkande
hos vederbörlig instans. Sådan rätt borde emellertid också tillerkännas
kommun. Härför behövdes ingen utsträckt delgivning. Frågan
örn det närmare innehållet i erforderliga föreskrifter i dylikt syfte utvecklas
i utlåtandet.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter örn extra besvärsrätten
i fråga kunde anses vara av sä stor betydelse, att denna uppvägde olägenheterna.
Besvärsrätten skulle antagligen i stor utsträckning begagnas.
Det vore därför nödvändigt att kringskära möjligheterna till dess
begagnande exempelvis så att höjningen eller sänkningen av taxeringsvärdet
för samtliga klagandens i en och samma kommun belägna fastigheter
inverkade på dessa fastigheters sammanlagda taxeringsvärde med
exempelvis minst 50,000 kronor.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansage eu med tva månader förkortad
besvärstid vara att förorda. Beredningen oell slutbehandlingen av besvären
i fråga kunde taga så lång tid i anspråk, att den skattskyldige icke
längre vore solvén! för tilliiggsdebitering. I övrigt linde promemorian icke
föranlett något uttalande fran länsstyrelsens sida.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåge att I ramst äl 1 ni ligen fran svenska
landskommunernas förbund hade visst fog för sig. och funne det önskvärt,
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
att syftet med framställningen kunde vinnas. Ett förfarande i stil med det
i piomemorian föreslagna syntes vara den bäst framkomliga vägen till
fiågans lösning, varför länsstyrelsen icke hade något att erinra mot promemorians
synpunkter. Ej heller den lagtekniska utformningen gåve
anledning till någon erinran från länsstyrelsens sida.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län hade vid utredning funnit, att av besvären
angående fastighetstaxering i länet år 1928 mer än tre fjärdedelar ej
medfört ändring i taxeringen. Eventuella reservationsbesvär kunde därför
ej väntas medföra större arbete. På grund härav och då det föreslagna
extraordinära besvärsförfarandet med dess många från nuvarande besvärsregler
avvikande detaljbestämmelser syntes menligt inverka på den
reda och överskådlighet, som utmärkte gällande taxeringsförordning, ansåge
sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka författningsförslaget.
Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att det påtalade missförhållande,
som man avsåge att avhjälpa, måste anses som en svaghet hos beskattningssystemet.
Då det remitterade förslaget syntes innebära en godtagbar lösning
av ifrågavarande spörsmål, finge länsstyrelsen uttala sin anslutning
till detsamma.
Länsstyrelsen i Västerbottens län funne sig kunna uttala sin anslutning
såväl i stort som i detalj till de framlagda förslagen. De svårigheter vid
tillämpning av förslagen, som icke torde utebliva, syntes icke böra avskräcka.
Länsstyrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, att besvärstiden bestämdes
till fyra respektive sex månader.
Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att det ej torde kunna förnekas,
att ett visst behov förelåge av den föreslagna lagstiftningen. I Norrbottens
län torde många kommuner på grund av lagens bristfällighet gått miste
örn för dem jämförelsevis stora skattebelopp. Möjligheten att anföra reservationsbesvär
torde i länet ha använts endast i ett fåtal fall. Denna utväg
syntes för övrigt mindre tilltalande och vore även ur formell synpunkt
behäftad med åtskilliga olägenheter. Det i promemorian framlagda förslaget
ansåge länsstyrelsen vara det mest lämpliga och bäst överensstämmande
med gällande bestämmelser. Mot förslagets utformning hade länsstyrelsen
ingen erinran. Den föreslagna besvärstiden syntes ej lämpligen
böra avkortas.
Kammarrätten redogör i korthet för det remitterade förslagets innebörd
och anför därefter följande:
»Den nu gällande processordningen i taxeringsmål medger visserligen i
viss utsträckning, att då en taxering varit formellt sett underkastad prövning
av viss myndighet men någon realprövning av taxeringen eller av
visst i densamma ingående moment icke kan antagas hava förekommit,
taxeringen eller sådant moment i densamma behandlas såsom örn den icke''
av samma myndighet prövats. Eftertaxeringsförfarandet lärer sålunda i
princip innebära, att ett visst i en taxering ingående moment, som förut
icke varit föremål för realprövning, upptages till särskild behandling.
Därest en i en taxering ingående post varit föremål för realprövning, kan
däremot eftertaxering på grund av ändring vid beräkningen av samma
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
29
post sedermera icke äga rum. De fall, som avses i 129 § taxeringsförordningen,
torde icke i något avseende innebära förnyad realprövning av redan
avgjord fråga. I motsats härtill innebär den extraordinära besvärsrätten,
att en taxering, i den män besvären därtill föranleda, blir föremål
för förnyad saklig prövning, en prövning som verkställes av närmast högre
instans. Att taxeringsfråga, som varit underkastad realprövning hos
viss myndighet, icke ånyo kan dragas under prövning hos samma eller
lägre instans, har hittills ansetts vara en självfallen sak.
Kammarrätten måste bestämt avstyrka en utvidgning av den extraordinära
besvärsrätten på sådant sätt, att denna grundsats brytes. Det är att
märka, att det visserligen torde bliva sällsynt att, då utslag angående en
fastighetstaxering meddelas, kammarrätten redan träffat slutligt avgörande
i därav beroende inkomsttaxeringsfråga, men att å andra sidan sådana
fall icke kunna helt förebyggas, åtminstone icke där fastighet bytt
ägare. Örn det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning,
böra de föreslagna forumbestämmelserna på det sätt ändras, att då den
taxering av inkomst och förmögenhet, varom fråga är, varit föremål för
prövningsnämuds efter särskild prövning meddelade beslut, besvären skola
prövas av kammarrätten eller, örn kammarrätten meddelat utslag i samma
taxeringsfråga, av Kungl. Maj:t. Skulle någon gång inträffa, att taxeringen
prövats av Kungl. Majit, bör en ny prövning ske allenast örn i den
ordning, som gäller beträffande återbrytande av dom. medgivande därtill
lämnas, i vilket fall den förnyade prövningen tillkommer Kungl. Majit.
Även av annan grund synas emellertid allvarliga betänkligheter möta
mot den ifrågasatta extraordinarie besvärsrätten. I promemorian framhålles,
att en förutsättning för nämnda besvärsrätt är att den kommer
till tillämpning allenast såvitt fråga är örn mera betydelsefulla ändringar.
Denna förutsättning har dock icke i författningstexten kommit till uttryck
i vidare mån än att det föreskrivits, att besvär av landskamrerare
icke böra anföras, med mindre besvären avse rättelse av avsevärt missförhållande.
förorsakat av deli ändrade fastighetstaxeringen. Beträffande
besvär av den skattskyldige och vederbörande kommun stadgas däremot
ingen begränsning av besvärsrätten. För skattskyldig skulle visserligen ett
återhållande moment kunna anses ligga däri att ett yrkande från hans
sida örn nedsättning av taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
sannolikt skulle föranleda landskamreraren att i den föreslagna ordningen
överklaga taxeringen tili kommunal inkomstskatt. Då emellertid
å andra sidan den skattskyldige, därest han underläte att klaga, skulle
riskera att vederbörande kommun anförde besvär med yrkande om höjning
av sistnämnda taxering, synes det kunna befaras, att den skattskyldige
ofta nog skulle finna sig nödsakad att genom anförande av besvär
hålla möjligheten till rättelse till hans förmån öppen. Och vad kommunerna
angår torde besvär från deras sida även i jämförelsevis obetydliga
fall kunna förväntas.
På grund av det anförda och med åberopande av vad kammarrätten i
omförmälda utlåtande den 28 september 1 Död uttalat finner sig kammarrätten
icke kunna tillstyrka förslagets genomförande.
T formellt avseende må följande erinringar göras. Enligt förslaget till
124 a § 1 mom. skulle, därest beslut i viss ordning angående fastighetstaxe
ring innebär sådan ändring, att avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen
eller förmögenhet bör beräknas till annat belopp än som skett, besvär med
yrkande örn härur föranledd andrin!/ i taxeringen av inkomst eller förmögenhet
få anföras. Med hänsyn till vad i promemorian anförts vill
30
Departements
chefen.
Kungl. Majlis proposition nr 241.
det synas som om promemorians författare i nämnda uttryck inlagt mera
an vad orden giva vid handen, oell ett förtydligande synes därför påkallat.
Det i föislaget till ändring i 135 § taxeringsförordningen förekommande
uttrycket vederbörande landskamrerare synes jämväl böra förtydligas genom
angivande, att detsamma avser även landskamreraren i fastighetsägarens
eller med honom likställd innehavares hemortslän.»
Det lärer vara obestridligt, att det för den kommunala beskattningen
grundläggande s. k. garantiskattesystemet i olika avseenden medför tekniska
svårigheter. Detta sammanhänger därmed, att ett organiskt samband
förefinnes mellan fastighets- och inkomstbeskattningen, ehuru man
ansett sig böra använda två skilda skatteformer. Vissa sådana svårigheter
Ilai man sökt i huvudsak övervinna genom speciella regler inom den
materiella beskattningsrättens område. Andra svårigheter äro hänförliga
till det förhållandet att de båda skatterna äro underkastade skilda processuella
förfaranden. Det är svårigheter av sistberörda slag som föranlett
de missförhållanden, varom nu är fråga.
Taxeringen av inkomst och förmögenhet påverkas av fastighetstaxeringen
i flera olika avseenden, såsom beträffande rätt till procentavdrag,
avdrag för minskning av skogs ingångsvärde, avdrag för värdeminskning
å byggnader, förmögenhetsberäkningen m. m. I flertalet av
dessa avseenden är emellertid ej detta beroende grundat på garantiskattesystemet,
utan allenast därpå att fastighets taxeringsvärde utgör en praktisk
utgångspunkt för uppskattningar av olika slag. Det vore sålunda i ingen män
oegentlig! att i dylika hänseenden nöja sig med den fastighetsvärdering som
skett av ordinarie prövningsnämnden. De uppskattningar, varom fråga är,
äi° alltid mer eller mindre schablonartade, och det kan ej utan vidare göras
gällande, att rättvisan kräver att ändringar i fastighetstaxeringen också
komma till synes såsom ändringar i inkomst- och förmögenhetstaxeringen.
Annorlunda förhåller det sig med det s. k. procentavdraget. Genom den
kommunala inkomstskatten skall beskattas sådan inkomst av fastighet
som ej motsvaras av ett genom fastighetsskatt beskattat belopp. Visar det
sig efteråt, sedan utslag meddelats i besvärsmål rörande fastighetstaxering,
att det genom fastighetsskatt beskattade beloppet blir ett annat än det,
med vilket man från början räknat vid inkomstbeskattningen, kräver konsekvensen
onekligen att även inkomstbeskattningen ändras.
Em sådan ändring kan, örn beslutet rörande ändringen i fråga örn fastighetstaxeringen
träffas sedan beskattningsnämnden slutat sitt arbete för
inkomsttaxeringsåret, enligt gällande bestämmelser erhållas endast därest
yrkande därom framställes inom den för inkomsttaxeringen gällande besvärstiden.
Ett dylikt besvärsyrkande måste givetvis vanligen göras villkorligt,
d. v. s. innefatta hemställan, att ändring skall göras därest fastighetstaxeringen
ändras. Det är sålunda anförda besvär som bruka benämnas
reservationsbesvär. Dessa hava den påföljden, att örn inkomsttaxeringen
i annat avseende är beroende på prövning hos högre instans, den
-
31
Kungl. Muj:ts proposition nr 241.
ua prövning ej kan äga runi, förrän fastighetstaxeringsmålet blivit slutligen
avgjort och det sålunda kari konstateras, om det reservationsvis framställda
yrkandet fullföljes eller ej. Så blir fallet, vare sig besvärsyrkandet
framställts av enskild skattskyldig, kommun eller landskamrerare.
Skulle anförande av reservationsbesvär Idiva regel, när besvär anföres
över fastighetstaxering, skulle detta betyda, att huvudparten av ifrågavarande
inkomsttaxeringsmål hölles svävande i flera år. Detta kunde
knappast betecknas som lämpligt. 1 verkligheten lärer det emellertid förhålla
sig sä, att kännedom örn möjligheten att anföra reservationsbesvär är
föga spridd och svårligen kan tänkas bliva allmän hos de skattskyldiga.
Under sådana förhållanden kan man med skäl göra gällande, att reservationsbesvären
ej utgöra en tillfredsställande för normala fall avsedd anordning
att erhålla följdändring i inkomsttaxering vid ändrad fastighetstaxering.
Örn man utgår från den tämligen självklara utgångspunkten, att processförfarandet
i beskattaingsmål är till för att på bästa sätt giva möjlighet
till genomförande av de rättsregler, som betecknas av de egentliga skatteförfattningarna,
lärer man få medge, att de nu gällande processreglerna i
berörda avseende ej uppfylla de krav man rimligen kan uppställa på dem.
Och den frågan inställer sig, huruvida ändring härutinnan kan vinnas
utan åsidosättande av andra betydelsefulla intressen. Kammarrätten och
vissa länsstyrelser hava nu varit av den uppfattningen, att detta ej vore
möjligt, enär lagakraftvunna beslut rörande inkomsttaxeringen ej borde
rubbas. Häremot kan dock genmälas, att om i ett givet fall starkare sakliga
skäl tala för att fastställd taxering i visst avseende brytes, de formella
synpunkterna ej böra hindra detta. Just på beskattningsområdet är
för övrigt laga kraften ett i hög grad relativt begrepp, i det redan nu den
omständigheten att besvärsrätten i många fall räknas med utgångspunkt
från mottagen underrättelse örn ett taxeringsbeslut betyder att formell
möjlighet att överklaga taxering för vissa besvärsberättigade kan kvarstå
i obegränsad tid. Härtill kommer, bland annat, såsom kammarrätten
påpekat, möjligheten av eftertaxering, vilken ej innebär allenast, att till
föregående taxeriugssiffra lägges visst nettobelopp, utan en omprövning
av taxeringsfrågan under hänsyntagande jämväl till sådana fakta, till
vilka hänsyn tagits vid den förra taxeringen. Vid ett bedömande av det
nu föreliggande beskattningsspörsmälets reella sida synes det mig natur
ligt att betrakta fastighetstaxeringen och frågan örn procentavdraget såsom
sammanhängande, så att den senare frågan ej anses vara slutgiltigt
avgjord, förrän den förra frågan är klal-.
Det förefaller mig sålunda, som örn man vore berättigad att betrakta trugan
från rent praktisk synvinkel så, att man spörjer, örn de fördelar, som
enskilda skattskyldiga, kommunala bildningar av olika slag och staten er
hålla genom ett ändringsförfarande, äro av den betydenhet att de till fullo
uppväga de svårigheter som kunna uppstå i taxeringstekniskt avseende.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Svaret på denria fråga synes bliva beroende av vilket förfarande man
väljer för ändringssökandet.
Vad angår sistnämnda fråga hava flera olika uppslag framkommit. I
den framställning från styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
som ligger till grund för den nu verkställda utredningen, ifrågasattes att
rättelse skulle ske vid det kommunala debiterings- och restitutionsförfarandet.
En förutsättning för denna tanke var emellertid att administrativ
tjänsteman skulle utfärda intyg i vad mån procentavdraget vid inkomsttaxeringen
påverkades av fastighetstaxeringen, en utväg som av samtliga
de myndigheter, vilka hördes över styrelsens framställning, ansågs ogenomförbar.
Även en utvidgning av eftertaxeringsförfarandet har ansetts
tänkbar; härigenom skulle man dock ensidigt hjälpa det allmänna men ej de
skattskyldiga. Jämväl möjligheten att låta utslag örn ändrad fastighetstaxering
påverka inkomsttaxeringen för tid efter det utslaget fallit har diskuterats
men ej vunnit anklang. Vidare har föreslagits, att alla inkomsttaxeringar
som påverkades av ändrad fastighetstaxering skulle automatiskt
ändras av kammarrätten eller, efter anmälan av landskamreraren, av prövningsnämnd.
Även denna möjlighet har emellertid ansetts ej böra ifrågakomma,
redan på grund av att den kunde väntas medföra ett alltför vidlyftigt
arbete i förhållande till den påräkneliga nyttan. Slutligen föreligger
det i utredningspromemorian bearbetade uppslaget att genom införandet
av en särskild, i viss mån begränsad extraordinär besvärsrätt
vinna det avsedda syftet. I några av de avgivna yttrandena hava ifrågasatts
vissa modifikationer i detta förslag.
Av de avgivna yttrandena samt vad för övrigt i ärendet förekommit synes
mig nu framgå, dels att ett verkligt behov av en lagstiftning i ämnet
föreligger dels att utvägen med extraordinär besvärsrätt synes vara den enda
hittills anvisade framkomliga vägen för frågans lösning. Ett par länsstyrelser
hava funnit det föreslagna förfaringssättet så invecklat, att de ansett
sig ej kunna förorda detsamma; andra åter hava konstaterat svårigheter
men hava det oaktat funnit sig ej böra avstyrka förslaget. Det stora flertalet
länsstyrelser har mer eller mindre uttryckligen anslutit sig till förslaget. Å
några håll har antagits, att avgörandet av målen i fråga skulle i mera avsevärd
omfattning möta svårigheter; å andra håll har man ej sett större
svårigheter än att man ansett en lösning i ungefärlig anslutning till den av
styrelsen för svenska landskommunernas förbund föreslagna med en enkel
omräkning av taxeringen genom tjänstemans försorg tänkbar. Det förefaller
mig, som örn en ändring av ifrågavarande slag i det vida övervägande
antalet fall måste bliva en enkel räknefråga, men att undantagsvis svårigheter
kunna uppstå. Avgörandet skulle i det största antalet fall komma
att ligga hos prövningsnämnden — jag återkommer till denna fråga —
och arbetet med varje mål torde därför i regel ej bliva väsentligt större
än örn avgörandet ankomme på en tjänsteman. Det har även rått
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
33
olika uppfattningar om frågan, i vilken omfattning det föreslagna
besvärsiöriarandet skulle komma att begagnas. Vissa länsstyrelser
hava ifrågasatt särskilda åtgärder för att åstadkomma begränsning i sådant
avseende. För min del linner jag det ej uteslutet, att såväl kommu
ner som enskilda skola komma att i ej ringa utsträckning utnyttja sin besvärsrätt.
En begränsning framför allt av de enskildas rätt synes mig dock
så svår att genomföra, att valet närmast synes stå mellan ett förfarande
utan sådan begränsning och ett fullständigt avstående från hela anordningen.
I detta sammanhang torde böra till behandling upptagas frågan, vilka
besvärsyrkanden skola få framställas. De synpunkter jag i det föregående
framlagt synas närmast leda därhän, att besvärsrätten borde avse
endast procentavdraget. I promemorian har emellertid ifrågasatts, att
denna borde gälla även förmögenhetsberäkningen. Att jag för min del finner
övervägande skäl tala för detta förslag beror därpå, att en ändring i
taxeringsvärdet påverkar den kommunala inkomstskatten och förmögenhetsskatten
i olika riktningar. Jag anser det med andra ord riktigt att,
örn enskild skattskyldig på grund av höjd fastighetstaxering yrkar höjt
procentavdrag, däremot skall kunna framställas yrkande örn höjd förmögenhetsberäkning.
Sådant yrkande kan, då det ej avser kommunalskattetaxeringen,
ej framställas som yrkande örn kvittning utan måste göras
i särskilda besvär. Den skattskyldige bör ej genom besvärsrätten komma
i ett gynnsammare läge än han skulle varit, örn fastighetstaxeringen från
början varit fastställd till det sedermera beslutade beloppet. Men därjämte
ligger i berörda omständighet ett visst korrektiv mot mindre önskvärda
besvärsyrkanden. Den skattskyldiges intresse av besvär blir mindre, örn
han har anledning antaga, att dessa skola verka i båda riktningar. Likaså
är det rimligt att, örn kommun på grund av sänkt fastighetstaxering begär
höjd taxering till kommunal inkomstskatt, den skattskyldige skall kunna
framställa yrkande örn sänkt förmögenhetsskatt, vilket även verkar till
minskning av eventull kommunal progressivskatt. Då landskamrerarens
skyldighet att framställa yrkande örn höjd förmögenhetsberäkning väsentligen
begränsats, förefaller det som örn den omständigheten att sänkning
av förmögenhetsskatten kan påyrkas knappast borde nämnvärt påverka
svårigheterna på grund av anordningen i fråga. Att inom de behöriga
besvärsyrkandenas ram hänsyn skall kunna tagas till den ändrade
fastighetstaxeringen även i andra avseenden förefaller ofrånkomligt. Utgången
av besvärsmålet bör, såsom nyss antytts, bliva densamma som örn
taxeringsvärdet varit riktigt frän början, såvitt en sådan utgång faller
inom berörda ram. Ett avsteg från denna princip, som nu är grundläggande
såväl i besvärsmål som vid eftertaxering, synes svårligen kunna förordas.
Vid övervägande av frågan, huruvida ett förfarande i angivet syfte bör
genomföras eller ej, finner jag mig sålunda böra utgå ifrån att detta skulle
Bihang lill riksdagens protokoll 19,‘M. I sorni. Nr 24/.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
erhålla i huvudsak den utformning och den omfattning som ifrågasatts i
promemorian. Det synes mig ej kunna förnekas, att vissa betänkligheter
kunna anföras emot detsamma. Då det emellertid avser att avhjälpa ett
missförhållande på en mycket central punkt i beskattningssystemet — sammankopplingen
av fastighets- och inkomstskatten —, då det från intet håll
bestritts att förslaget skulle vara genomförbart och detta mött ett i det hela
gynnsamt mottagande i de avgivna yttrandena, samt då slutligen möjligheten
av ett bättre förfaringssätt än det föreslagna ej påvisats, förordar jag
att ett förslag i huvudsaklig anslutning till det i promemorian framlagda
förelägges riksdagen till antagande.
Vad angår förslagets detaljer, i den mån de ej redan av mig berörts,
har jag särskilt uppmärksammat kammarrättens yrkande, att örn inkomsttaxeringsmålet
varit föremål för särskild prövning av viss instans, det
extraordinära besvärsyrkandet skulle framställas hos närmast högre instans,
under det att sådant yrkande enligt det i promemorian framlagda
förslaget i regel skulle ske hos prövningsnämnd. Lägre instans än den
som beslutat i ärendet eller samma instans borde enligt kammarrättens
mening ej få göra ändring i den fastställda taxeringen. Det förefaller,
som örn betydelsen av denna anmärkning skulle betydligt förringas av den
omständigheten, att det genomgående är ett helt annat spörsmål som skall
prövas än de som förut varit föremål för avgörande, låt vara att vid denna
prövning även förut i målet beaktade faktorer ånyo måste beaktas. Analogi
föreligger här med eftertaxeringsförfarandet. Emellertid finner jag att
utan större olägenhet besvärsyrkandet i ifrågavarande fall kan anhängiggöras
hos den instans, som förut utgjort sista instans i inkomsttaxeringsmålet.
Denna bör bäst känna till vilka synpunkter som förut anlagts i målet.
Jag har därför låtit omarbeta förslaget i dylik riktning.
Kammarrättens påpekande rörande avfattningen av 135 § synes mig
böra iakttagas. Vad angår formuleringen av 124 a § 1 mom. första stycket
åter synes det av kammarrätten ifrågasatta förtydligandet knappast
vara erforderligt, då det där givna stadgandet avser allenast själva besvärsyrkandena.
I flera av de avgivna yttrandena hava uttalanden gjorts rörande den
i promemorian behandlade frågan örn besvärstidens längd. Vissa länsstyrelser
hava uttalat sig för förkortning av besvärstiden med två månader,
medan andra ej ansett en sådan förkortning böra vidtagas. För
min del finner jag ej tillräckliga skäl anförda för att inskränka besvärstiden
under vad i promemorian föreslagits.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att även t. ex. överflyttning
av skattskyldighet bör föranleda besvärsrätt. Det har utan tvivel varit meningen
med det i promemorian framlagda förslaget, att såväl ändring i avseende
å skattskyldighet som ändring av skatteplikt skulle kunna föranleda
besvärsrätt. Då det emellertid ej synes vara fullt tydligt, att uttrycket
»vid fastighetens taxering» inbegriper även fastställande av skatte
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
plikt och skattskyldighet, föreslår jag, att nämnda uttryck utbytes mot
uttrycket »beträffande fastighetstaxeringen».
Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar, att rätt till ändrat procentavdrag
borde få tillkomma även arrendatorer med arrendekontrakt ingångna
före år 1929. I övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen
benämnes arrendatorer tillkommande procentavdrag »avdrag enligt
45 §». Då samma uttryck användes i den föreslagna lagtexten, lärer
ej tvekan böra råda, att dylik rätt tillkommer arrendatorerna i fråga.
Slutligen vill jag framhålla, att de gjorda påpekandena örn bristfällighet
i fråga örn ränteberäkning m. m. synas mig beaktansvärda, men att
det bär gäller ett ganska vittutseende särspörsmål, som ej lämpligen bör
upptagas i förevarande sammanhang.
Vissa ändringar i bestämmelserna rörande ersättning för arbete i
taxerings- och prövningsnämnd.
Enligt 145 § 2 mom. taxeringsförordningen åligger det länsstyrelse att
beträffande årlig taxering senast den 20 juli under taxeringsåret till
Kungl. Majit inkomma med yttrande angående den ersättning, som bör
tillkomma ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, ävensom
rörande den gottgörelse, som bör utgå för det i samband med taxeringsförrättningarna
jämlikt 15 § 2 mom. nämnda förordning lämnade
biträde av städernas tjänstemän. Efter prövning av länsstyrelsernas yttranden
bestämmer sedermera Kungl. Majit med stöd av 4 mom. första
stycket i förstnämnda paragraf, vilket belopp av taxeringsanslaget skall
ställas till förfogande för varje länsprövningsnämnd och för Stockholms
stads prövningsnämnd. I fråga örn fördelningen av de sålunda anvisade
beloppen stadgas i fjärde stycket av nyssnämnda moment följande!
Till prövningsnämnd sålunda anvisat belopp äger nämnden efter förslag
av länsstyrelsen fördela mellan de till ersättning berättigade. Vid ersättningarnas
fördelning bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens
utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och
arbete, och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning,
som kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kom
munen av statsmedel gottgjord.
Nu angivna bestämmelser äga i huvudsak motsvarande tillämpning i
fråga örn ersättning för arbete i samband med allmän fastighetstaxering.
I 145 § 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen meddelas bestämmelser
rörande ersättning för arbete åt prövningsnämnd samt angående gottgörelse
åt sakkunniga, som anlitats för taxeringsarbete m. m. Dessa moment
äro av följande lydelse:
.5 mom. Till gäldande av de av fastiglietsprövningsnämnds, länsprövningsniimnds
eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda utgifter,
såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. förordnats
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning för biträde
åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokollock
längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppassning
hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen
använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas. I förslag
av länsstyrelsen, som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas
de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersättning
till denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande
dispositionen av medel för ändamål, som nu sagts.
6 mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövningsnämnd
enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör
särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter
beloppen i vanlig ordning utbetalas. Utdrag av protokollet, såvitt angår
ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslag till
dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång genom
länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet.
7 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller
undersökning gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter
rörande disposition av medel för ändamålet. Kungl. Majit må
finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkun
nige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna örn
budet hos samma nämnd, av Kungl. Majit. Uppgift rörande de jämlikt
detta moment åt olika personer utbetalda ersättningsbeloppen, avseende
tiden från den 1 november föregående år till oktober månads utgång, skall
samtidigt med uppgifter enligt 6 mom. av länsstyrelsen insändas till fi
nansdepartementet.
Sistnämnda tre moment hava erhållit sin nuvarande lydelse genom förordning
den 22 juni 1932 (nr 292). Genom berörda förordning tillkommo
i 5 mom. andra och tredje punkterna, i 6 mom. andra punkten samt i 7
mom. bestämmelsen inom tankstreck i första punkten ävensom andra
punkten.
I en inom finansdepartementet upprättad promemoria,
vilken remitterats för yttrande till kammarrätten, överståthål
larämbetet och samtliga länsstyrelser, hava föreslagits vissa ändringar i
145 § 4 mom. fjärde stycket samt 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen.
Sedan det framhållits, hurusom erfarenheten torde hava visat, att förberörda
år 1932 vidtagna ändringar i sistnämnda tre moment, åsyftande
att möjliggöra en effektivare kontroll över taxeringsanslagets användning,
i praktiken haft betydelse för detta syftes förverkligande, anföres i
promemorian vidare i
»Den minskade medelstillgången för ifrågavarande ändamål har emellertid
ytterligare skärpt behovet av kontroll över att de medel, som ställas
till förfogande å taxeringsanslaget, fördelas på ett så rättvist och i övrigt
lämpligt sätt som möjligt. Av redogörelser, som inkommit från länsstyrelserna,
har framgått, att ganska stor olikformighet förefunnits de olika
länen emellan särskilt beträffande den gottgörelse som utgått för arbete
åt prövningsnämnd. Men även fördelningen inom länen av tillgängliga
medel för arvoden åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
har i vissa fall kunnat giva anledning till erinringar. I syfte att bereda
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
37
möjlighet för åstadkommande av ytterligare kontroll och, i händelse av
behov, för utfärdande av mera specificerade administrativa föreskrifter
har det synts erforderligt att, med fullföljande av den tankegång, som
kom till uttryck i 1932 års ändringar, vidtaga vissa ytterligare ändringar
i 143 § taxeringsförordningen. Förslag till sådana ändringar har utarbetats
inom finansdepartementet. De ifrågasatta författningsändringarna
skulle även erhålla tillämpning vid bestämmande av ersättning i samband
med allmän fastighetstaxering.»
I omförmälda författningsförslag, vilket som bilaga fogats vid promemorian,
Ilar föreslagits, att 145 § 4 inom. fjärde stycket samt 5, 6 och 7
mom. skulle erhålla följande ändrade avfattning:
4 monn.--------------— ------— ------
Vid fördelningen mellan de till ersättning berättigade av till prövnings
nämnd
anvisat belopp bör fästas avseende på den för de särskilda uppdragens
utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och
arbete, och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning,
som kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen
av statsmedel gottgjord. Särskilda föreskrifter angående fördelningen
må av Kungl. Majit meddelas. Med iakttagande härav bestämmes
fördelningen av prövningsnämnden efter förslag av länsstyrelsen. Utdrag
av nämndens protokoll rörande fördelningen skall överlämnas till
länsstyrelsen, varefter beloppen i vanlig ordning utbetalas.
5 monn. Till gäldande----uppassning hos nämnden, må vederböran
de
länsstyrelse, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, använda erforderligt
belopp. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande dispositionen
av medel för ändamål, som nu sagts.
6 morn. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller
undersökning gottgörelse. som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter
rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Majit må
finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige
biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet
hos samma nämnd, av Kungl. Majit.
7 mom. Uppgift rörande de jämlikt 4, 5 och 6 mom. till olika personer
utbetalda ersättningsbeloppen, avseende tiden från och med den 1 december
föregående år till november månads utgång, skall årligen före den 15
december av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.
I fråga örn innebörden av de föreslagna författningsändringarna anföres
i promemorian följande:
»Ändringen i 4 inom. innebär i sak, att särskilda föreskrifter rörande fördelningen
av de medel, som av Kungl. Majit ställts till prövningsnämnds
förfogande för vissa ändamål, skola kunna av Kungl. Majit utfärdas,
därest sådana föreskrifter visa sig erforderliga. Sista punkten tillkom
mer på grund av ändringarna i 5 och 6 mom. och innebär allenast en utbrytning
ur 6 mom. av visst stadgande.
I 5 mom. föreslås sådan ändring, att där avsedda utgifter skola beslu
tas, ej såsom nu av prövningsnämnd efter länsstyrelsens förslag, utan direkt
av länsstyrelsen. Med stöd av det genom 1932 års författningsändring
givna bemyndigandet har Kungl. Majit för budgetåren 1932/1933 och
1933/1934 meddelat beslut rörande det högsta belopp, som finge av prövningsnämnd
användas för ifrågavarande ändamål. Den omständigheten
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 441.
att dylika beslut måste meddelas innan prövningsnämndernas arbete avslutats
bar emellertid visat sig föranleda vissa olägenheter. Kungl. Majit
synes böra erhålla möjlighet att — i analogi med vad som sker beträffande
ersättningen för arbete i taxeringsnämnd -— anvisa för ifrågavarande
ändamål erforderliga medel först sedan det ordinarie prövningsnämndsarbetet
avslutats. Nödiga uppgifter rörande prövningsnämndernas arbetsförhållanden
m. m. synas böra infordras genom särskilt cirkulär till länsstyrelserna,
vilket tillika borde innehålla föreskrift, att sådana ersättningar
enligt detta inom., för vilka ej eljest kunde vara föreskrivna bestämda
grunder, icke skulle få av länsstyrelsen tillerkännas vederbörande,
förrän Kungl. Maj:t meddelat beslut angående det sammanlagda
belopp, som finge av länsstyrelsen för ändamålet användas. En dylik anordning
nödvändiggör emellertid, att ersättningarna bestämmas av länsstyrelsen,
eftersom prövningsnämnden redan avslutat sitt arbete, när
Kungl. Maj:ts beslut kan meddelas.
Första punkten i nuvarande 6 morn., vilken har avseende å 4 och 5 morn.,
kommer på grund av ändringen i 5 mom. att åsyfta allenast 4 mom. Bestämmelsen
bör därför, såsom redan antytts, överflyttas till sistnämnda
moment. Andra punkten i nuvarande 6 morn., vilken innehåller föreskrift
att vissa uppgifter rörande ersättning för prövningsnämndsarbete skola
insändas till finansdepartementet och som sålunda har syftning endast å
5 morn., bör efter ändringarna i 4 mom. avse även där omförmälda ersättningar.
En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i andra punkten
av 6 mom. återfinnes emellertid också i nuvarande 7 mom. åsyftande
det i sagda moment avsedda fallet. En lämplig anordning synes därför
vara, att huvudbestämmelsen i nuvarande 7 mom. kommer att utgöra
ett nytt 6 morn., medan i ett nytt 7 mom. upptages en bestämmelse
örn skyldighet att lämna uppgift å ersättningar jämlikt 4, 5 och 6 mom. i
deras nya form. I anslutning härtill föreslås, att dessa uppgifter skola
avse tiden 1 december—30 november och att den tidpunkt, inom vilken
uppgifterna skola inlämnas till finansdepartementet, bestämmes till den 15
december.»
I de över berörda promemoria avgivna yttrandena Ilar förslaget biträtts
eller i huvudsak lämnats utan erinran av tjugu länsstyrelser och kammarrätten.
Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län hava ansett sig böra
helt eller delvis avstyrka förslaget.
Rörande de avgivna yttrandena över förslaget i vad detsamma avser
införande i 145 § 4 mom. fjärde stycket taxeringsförordningen
av bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att meddela särskilda
föreskrifter i fråga örn fördelningen av medel, som anvisats enligt nämnda
moment, må anmärkas följande.
Överståthållarämbetet anför:
»Mot införande av stadgande i 4 mom. av ifrågavarande paragraf i taxeringsförordningen
att särskilda föreskrifter angående fördelning av anvisat
anslag till ersättning för taxeringsår be tet må av Kungl. Majit meddelas
har Överståthållarämbetet intet att erinra. Härvid förutsätter dock
ämbetet, att sådana föreskrifter komma att endast i stora drag reglera
anslagets fördelning mellan de olika kategorier, såsom taxeringsnämndernas
oi’dförande, kronoombuden m. fl., för vilka anslaget är avsett.
Kungl. Maj-.ls proposition nr 241.
39
I: samband härmed anser ämbetet sig böra ifrågasätta, att beslut örn
fördelning av det anvisade beloppet i enlighet med de direktiv Kungl.
Majit må hava meddelat överlämnas till länsstyrelsen i stället för till
prövningsnämnden, enär den förra torde hava större förutsättningar att
bedöma de omständigheter, som skola vara normerande för fördelningen.
Härtill kommer att en stor del av prövningsnämndens ledamöter, åtminstone
i Stockholm, varit ordförande i samma års taxeringsnämnder och
därigenom äro jäviga att besluta i ärendet.»
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att länsstyrelsen av vissa
uttalanden i årets statsverksproposition föranletts till antagande, att avsikten
med den föreslagna ändringen i 145 § 4 mom. taxeringsförordningen
syntes vara att möjliggöra genomförande av bestämmelser av innebörd,
att befattningshavare inom landsstaten, vilka erhållit uppdrag såsom ord
förande eller kronoombud i taxeringsnämnd, skulle gottgöras för sitt arbete
efter snävare grunder än andra personer, för vilka dylika förordnanden
meddelades. Åtgärder i sådan riktning ansåge sig länsstyrelsen böra
bestämt avstyrka.
Enahanda synpunkter hava uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, hurusom det enligt länsstyrelsens
mening knappast vore möjligt att åvägabringa full likformighet
de olika länen emellan vid fördelningen av anvisade medel till ersättning
för arbete i taxeringsnämnd och prövningsnämnd, örn icke detaljerade anvisningar
meddelades. Dessa anvisningar borde icke begränsas till att
avse blott de beviljade anslagens fördelning, utan önskvärt vore även, att
länsstyrelserna finge sig ålagt att vid sina framställningar till Kungl.
Majit örn anvisande av anslag för ändamålet beräkna anslagsbehovet efter
likformiga grunder. Vid fastställande av dylika anvisningar borde dock
nödig hänsyn tagas till växlande förhållanden å olika orter. Däremot
syntes det icke vara lämpligt att lägre ersättningar beräknades för sådana
ordförande eller kronoombud, som innehade statstjänst, än för andra.
Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig betvivla, att det skulle låta
sig göra att beträffande fördelningen av anvisade medel till ersättning föt
taxeringsarbete uppställa allmängiltiga föreskrifter, som kunde tillämpas
för samtliga länsstyrelser. Däremot syntes det länsstyrelsen föreligga
anledning befara, att sådana föreskrifter skulle komma att menligt inverka
på taxeringsarbetet. På grund av detta arbetes säregna beskaffenhet,
nödvändigheten av att anpassa detsamma efter de å särskilda orter för
tillfället rådande förhållandena samt önskvärdheten av att den personliga
arbetsförmågan, dugligheten och initiativkraften i varje särskilt fall vederbörligen
premierades, borde länsstyrelserna eller prövningsnämnderna
lämnas fria händer vid sitt förfogande över de anslagna medlen. I motsatt
fall skulle länsstyrelserna kunna hindras att ordna taxeringsarbetet
på ändamålsenligaste sätt under fullt utnyttjande av för arbetet mest
lämpade krafter.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att saknaden av specialbestämmelser
rörande fördelningen av för arbetet med den allmänna taxeringen
inom länen anvisade ersättningsbelopp, vållat länsstyrelsen ett
både besvärligt och delvis onödigt bestyr.
Beträffande innehållet i de avgivna yttrandena över förslaget i vad det
avser ändring i 145 § 5 mom. ta xe ringsförord ningen må
omnämnas följande:
Överståthållarämbetet anser sig böra bestämt avstyrka förslaget i denna
del. Ersättningen för biträde åt landskamreraren vid förberedande göromål
borde nämligen enligt ämbetets förmenande vara fastställd före arbetets
början, enär omfattningen och planläggningen i övrigt av detta arbete
vore i hög grad beroende av det anslag, som stöde till förfogande för
ändamålet. För vinnande av ett gott resultat av förevarande arbete vore
nämligen nödvändigt att därtill anlita de bästa tillgängliga arbetskrafterna,
men det vore i hög grad tvivelaktigt örn dessa vore villiga att ställa
sig till förfogande, därest de icke på förband kunde erhålla kännedom örn
åtminstone den ungefärliga ersättning de kunde påräkna för detta i hög
grad kvalificerade och pressande arbete, vilket därtill tvingade dem att i
viss utsträckning avstå från den särskilt begärliga sommarsemestern.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför:
»Nu liksom tidigare nödgas länsstyrelsen avstyrka sådana åtgärder,
som måste antagas minska möjligheterna för arbetet med deklarationskontrollen
samt härigenom — såväl direkt genom minskade skattevinster
som indirekt genom efter hand allt slappare deklarationsmoral — föranleda
nedgång av skatteunderlaget och höjning av utdebiteringsprocenterna.
Frågan örn införande av förbättrad skattekontroll lärer, sedan de s. k.
skattekontrollsakkunnigas betänkande numera föreligger, få anses vara
aktuell. De arbetsförhållanden, som nu råda beträffande deklarationskontrollen,
särskilt i fråga örn prövningsnämndsarbetet, torde fördenskull
kunna betraktas såsom ett provisorium. Länsstyrelsen vill för sin del
hemställa, att nu, under provisorietiden, sådana åtgärder icke tillgripas,
som försvåra granskningsarbetet och på dylikt sätt avlägsna taxeringsväsendet
från det tillstånd, som man genom förbättrad kontroll vill uppnå.
De i promemorian föreslagna ändringarna av 5 mom. måste komma att
verka i sådan riktning. Länsstyrelsen har tidigare vid upprepade tillfällen
framhållit nödvändigheten av att länsstyrelserna i god tid före prövningsnämndernas
sammanträden erhålla meddelande örn de belopp, som
kunna få disponeras för prövningsnämndsarbetet. Kan så ej ske, blir det
uppenbarligen svårt att med tillräcklig effektivitet organisera arbetet;
det torde för en var vara uppenbart, att man icke kan föranstalta örn
stora arbetens igångsättande och uppbåda härför erforderlig arbetskraft
utan kännedom om de ersättningsbelopp, som kunna disponeras för arbetskrafternas
ersättande. Det nu i promemorian löreslagna systemet försvårar
eller rent av omöjliggör organiserandet av arbetet och förlamar
härigenom kontrollverksamheten.»
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands
län hava jämväl avstyrkt förslaget till ändring av 5 mom. och såsom skäl
häriör anfort i huvudsak samma synpunkter som framhållits av Överståthållarämbetet.
lotsstyrelsen i Alvsborgs län har ansett sig höra biträda förslaget även
i denna del under motivering, att det visat sig vara förenat med svårigheter
att så tidigt som till prövningsnämndens sammanträde kunna fram
lägga en noggrann beräkning av den ersättning för ai’bete åt nämnden,
som borde tillkomma flertalet därtill berättigade personer.
övriga föreslagna ändringar i 145 § faxe ringsförordningen
hava i de avgivna yttrandena lämnats utan erinran.
Den i berörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria föreslagna
ändringen i 145 § 4 mom. fjärde stycket taxeringsförordningen avser
att möjliggöra för Kungl. Majit att meddela särskilda föreskrifter
rörande fördelningen av medel, som ställts till prövningsnämndernas förfogande
för ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
m. fl. Såsom skäl härför har i promemorian framhållits, att fördelningen
av för ändamålet tillgängliga belopp i vissa fall kunnat giva
anledning till erinringar.
Den sålunda föreslagna ändringen i berörda författningsrum har förordats
eller lämnats utan erinran av flertalet av de hörda myndigheterna.
I de avstyrkande yttrandena från ett par länsstyrelser hava uttalats
farhågor för att Kungl. Majit skulle med stöd av det ifrågasatta
bemyndigandet meddela föreskrifter örn att befattningshavare vid landsstaten
skulle erhålla lägre ersättning för arbete i taxeringsnämnd än
övriga personer, som tagits i anspråk för sådant arbete. Även svårigheterna
att uppställa allmängiltiga föreskrifter rörande fördelningen hava
understrukits.
Utan tvivel möta betydande vanskligheter, då det gäller att på ett tillfredsställande
sätt söka reglera ersättningen för det mångskiftande arbete,
som åvilar ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna. Vid
frågans bedömande får icke heller lämnas ur räkningen, att samma arbete
kan utföras på ett mer eller mindre förtjänstfullt sätt. Dessa omständigheter
torde dock icke kunna åberopas som skäl för att reglerande föreskrifter för
fördelningen av tillgängliga medel under inga förhållanden böra meddelas.
Frågan örn utformningen av de ifrågasatta föreskrifterna bör själv
fallet göras till föremål för ingående överväganden. I sådant syfte har
jag lör avsikt att framdeles iöreslå, att sakkunniga personer tillkallas lör
att inom finansdepartementet överlägga rörande hithörande spörsmål.
Såsom förut nämnts beslutar enligt gällande bestämmelser prövningsnämnd
efter förslag av länsstyrelsen rörande fördelningen av anvisade
medel till ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna.
Överståthållarämbetet har emellertid ifrågasatt, huruvida icke
Departement lich
pfeit.
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
beslutanderätten borde överlämnas till länsstyrelserna. Den av ämbetet
anförda motiveringen härför synes mig övertygande. Någon väsentlig
ändring i redan bestående förhållanden skulle en överflyttning av beslutanderätten
å länsstyrelserna knappast innebära, då prövningsnämnderna
vanligen lära följa vederbörande länsstyrelses fördelningsförslag. Jag
anser mig därför böra biträda vad Överståthållarämbetet sålunda föreslagit.
Detta nödvändiggör vissa ändringar i samtliga stycken av 4 mom.
Den i promemorian föreslagna ändringen i 145 § 5 mom. taxeringsiörordningen
innebär, att i nämnda moment avsedda utgifter för prövningsnämndernas
arbeten skola beslutas, ej såsom nu av prövningsnämnd efter
länsstyrelsens förslag utan direkt av länsstyrelsen. Även för en överflyttning
av beslutanderätten rörande ifrågavarande kostnader synas starka
skäl tala. Landskamrerarna utöva som bekant den direkta ledningen av
förberedelserna för prövningsnämndernas sammanträden, varför länsstyrelserna
få anses äga större möjligheter än prövningsnämnderna att bedöma
omfånget och halten av utfört arbete. Det må även framhållas, att
arvodena för protokoll- och längdföringen enligt nuvarande bestämmelser
måste av vederbörande prövningsnämnd fastställas, innan arbetet hunnit
slutföras.
De länsstyrelser, som framställt invändningar mot förslaget i denna
del, hava tagit avstånd från den i promemorian uttalade uppfattningen örn
fördelen därav att en överflyttning av beslutanderätten på länsstyrelserna
skulle möjliggöra att för ifrågavarande ändamål erforderliga medel kunde
anvisas först sedan det ordinarie prövningsnämndsarbetet avslutats. Enligt
dessa länsstyrelsers uppfattning låter det sig icke göra att planlägga och
fullfölja granskningsarbetet, förrän det blivit bestämt, inom vilken ram
kostnaderna måste hållas. Säkerligen kunna dessa betänkligheter hava fog
för sig. Det torde emellertid böra framhållas, att med nu gällande bestämmelser
Kungl. Maj:ts beslut örn anvisande av medel för ändamålet
måste grundas företrädesvis på sannolikhetskalkyler rörande omfattningen
av vederbörande prövningsnämnds arbetsuppgifter, något som uppenbarligen
icke heller kan vara tillfredsställande. Jag är icke beredd att
nu taga ståndpunkt till den svårlösta frågan, huru dessa förhållanden
lämpligen skola ordnas, utan anser att även denna fråga dessförinnan
bör dryftas vid överläggningar med tillkallade sakkunniga personer. Den
föreslagna överflyttningen av beslutanderätten från prövningsnämnderna
till länsstyrelserna nödvändiggör emellertid icke en sådan tillämpning,
som i promemorian närmast förutsatts, utan dess genomförande lämnar
tvärtom flera utvägar öppna till en lämplig lösning av ifrågavarande
spörsmål. Jag ansluter mig således till vad det remitterade författnings
förslaget härutinnan innehåller.
De övriga i promemorian föreslagna ändringarna i 145 § taxeringsförordningen
hava av de hörda myndigheterna lämnats utan erinran och
torde icke kräva någon närmare motivering. Såsom av ett par länsstyrelser
påpekats, nödvändiggör överflyttandet av huvudstadgandet i
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
nuvarande 7 mom. till 6 morn., att hänvisningen i 1 mom. 5) till 7—12 mom.
ändras till att i stället avse 6 mom. samt 8—12 mom. Av samma anledning
hör den i 13 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i
vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet förekommande hänvisningen
till 7 mom. i förevarande paragraf ändras till att avse 6 mom.
Ändring i 15 § 2 morn. taxeringsförordningen.
I 15 § 2 mom. taxeringsförordningen stadgas, bland annat, att vid uppläggandet
och kompletterandet av de längder, som skola föras hos fastighetstaxeringsnämnd
och taxeringsnämnd i stad, där magistrat finnes, erforderligt
biträde skall lämnas av upphörds- eller annan tjänsteman, som
ställes till förfogande i Stockholm av Överståthållarämbetet och i annan
stad av magistraten. Enligt 145 § utgår ersättning av statsmedel för sådant
biträde.
Enligt numera gällande bestämmelser kan emellertid även stad utan
magistrat ha anställd tjänsteman för, bland annat, debitering av kronoutskylder.
Berörda stadgande i taxeringsförordningen lärer böra vara
gällande även för sådan stad, då dylik tjänsteman ofta torde vara bäst
skickad för arbetet med taxeringslängdernas uppläggande o. s. v. Tillägg
till 15 § 2 mom. taxeringsförordningen i syfte att stadga skyldighet för
sådan stad att ställa erforderligt biträde till förfogande föreslås fördenskull.
Föredraganden uppläser härefter inom finansdepartementet upprättade
förslag till
dels lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),
dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379),
dels ock förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den
14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet,
samt hemställer att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Allan Broomé.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Prag ané
tn ne börd.
Allmänna
synpunkter.
Bilaga..
P. M.
angående möjlighet att vid ändring i fastighetstaxering erhålla ändring
i därav beroende taxering av inkomst och förmögenhet.
I en till Kungl. Majit gjord, den 21 juni 1933 till finansdepartementet
inkommen framställning kar styrelsen för svenska landskommunernas förbund
hemställt örn åtgärder för beredande av möjlighet att vid beslut örn
sänkt fastighetstaxering i anledning av besvär undgå restitution av kom
munalutskylder i det fall, då avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen,
s. k. procentavdrag, vid inkomsttaxeringen bort i motsvarande mån sän
kas men denna taxering redan blivit slutgiltigt avgjord.
Rörande denna framställning hava elter remiss utlåtanden avgivits av
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus
samt örebro län ävensom kammarrätten. I intet av dessa utlåtanden har
det förslag till frågans lösning som framlagts av lörbundsstyrelsen, vunnit
anslutning. I allmänhet har man emellertid vidgått, att det vore önsk
värt örn huvudsyftet med den remitterade framställningen kunde till
godoses. Kammarrätten har hemställt, att vad i den remitterade skrivelsen
anförts och yrkats icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd, under åberopande av anförda skäl mot de uppslag, som framlagts
i skrivelsen, »och då kammarrätten vid sina överläggningar i ämnet ej
heller kunnat finna någon annan framkomlig väg, som kunde vara ägnad
att leda till en tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan».
Då det nu ansetts att de olägenheter, som i förevarande sammanhang
påtalats, bottnade i en svaghet i själva grunderna för skattesystemet och
vöre av ej ringa praktisk betydelse, göres i föreliggande promemoria, i
enlighet med av chefen för finansdepartementet meddelat uppdrag, ett
försök att närmare bearbeta det uppslag, som synes innefatta den mest
framkomliga vägen att lösa frågan, nämligen en utökning i vissa avseenden
av den extraordinära besvärsrätten, i syfte att resultatet av utredningen
skall underställas olika myndigheters prövning.
Det har av hörda myndigheter framhållits, att redan nu utvägen stöde
till buds att genom reservationsbesvär hålla möjligheten öppen att erhålla
ändring i taxering av inkomst eller förmögenhet, när fastighetstaxering
blivit ändrad efter utgången av ordinarie besvärstid i fråga om inkomst
taxeringen. Grundtanken i det här bearbetade uppslaget är nu den, att.
om vederbörande inom viss kort tid efter det beslutet rörande fastighetstaxeringen
meddelats framställer yrkande örn följdändring beträffande
taxeringen av inkomst och förmögenhet han skall försättas i huvudsakligen
samma läge som örn hail i rätt tid anfört reservationsbesvär. Den
omständigheten, att vederbörande äger kännedom örn denna möjlighet att
genom en rent formell åtgärd skydda sin rätt, skall sålunda ej vara av
görande för att denna rätt skall kunna tillgodonjutas. Att behandlingen
blir formellt delvis en annan än vid reservationsbesvär ligger i sakens natur.
Att av praktiska skäl vissa avsteg torde böra göras från fullföljande av
den vägledande principen, framgår av det följande.
Mot det ifrågavarande uppslaget liksom mot andra framkomna uppslag
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
45
till frågans lösning kan alltid framställas den principiella anmärkningen,
att slutgiltigt fastställda taxeringar ej böra åter rubbas. Såväl den skattskyldige
som det allmänna böra kunna påfordra, att ej en taxering, som
betraktats såsom lagakraftvunnen, skall kunna efter avsevärd tid rivas
upp igen. Man torde emellertid kunna göra gällande, att ett dylikt betraktelsesätt
måhända i förevarande sammanhang är något formalistiskt.
Man kan nämligen ej utan fog påstå, att fastighets- och inkomsttaxeringarna
tillsammans bilda ett organiskt helt och att sålunda taxeringen av
inkomst och förmögenhet ej bör betraktas såsom definitivt avgjord, förrän
den justerats med hänsyn till ändrad fastighetstaxering. Att »lagakraitvunnen»
taxering av inkomst och förmögenhet kan ändras är för
övrigt såtillvida ej en nyhet, att extraordinär besvärsrätt enligt 123 § taxeringsförordningen
kail komma till användning långt efter det den ordinarie
besvärstiden gått till ända. Ett annat fall, där slutgiltigt fastställda
taxeringar kunna ändras, föreligger, när Kungl. Majit på grund av
dubbelbeskattningsavtal med utlandet i vissa fall kan medgiva befrielse
från viss skattskyldighet.
En betydande svårighet ligger däremot obestridligen däri, att det vid
taxeringsfrågans återupptagande ej kan med absolut visshet sägas, att
exempelvis procentavdrag åtnjutits med så eller så stort belopp. Vad som
vid taxeringen fastställts är den totala slutsiffran, ej delbeloppen. Detta
visar sig bland annat därutinnan, att, örn mål fullföljes till högre instans
med visst yrkande, detta i vanliga fall anses avse endast visst belopp, men
att överinstansen kan bifalla yrkandet på en helt annan grund än den
som anförts i besvären, måhända hänförlig till en helt annan förvärvskälla
än den vartill i besvären hänvisats. Förhållandet lärer kunna uttryckas
så, att de olika delbeloppen endast representera domskäl, att sålunda slutbeloppet
fastställes till visst belopp, enär inkomst av fastighet uppgår
till så och så mycket, o. s. v. Den närmare innebörden av dessa synpunkter
har mig veterligen ingenstädes närmare utvecklats, vilket emellertid ej
hindrar att de lära vara i huvudsak riktiga. Framför allt inom beskattningsnämnder
lärer det för övrigt vara synnerligen vanligt, att man
»kvittar» en post mot en annan. Man finner t. ex., att en inkomstpost
blivit för lågt beräknad men konstaterar samtidigt, att å andra sidan visst
avdrag ej utnyttjats, och godkänner slutbeloppet. Hur man i ett dylikt
fall vid taxeringen resonerat framgår ej av några handlingar; sålunda kan
ej utan vidare med säkerhet fastslås med hur stort belopp procentavdrag
åtnjutits 1. Uppenbart är dock, att den praktiska betydelsen av denna svårighet
ej bör överskattas. I taxeringslängden finnas införda vissa delsiffror,
som kunna tjäna till ledning för bedömande hur taxeringen skett.
När ej självdeklaration frångåtts, är det också endast undantagsvis som
ej även dennas detaljsiffror kunna antagas godkända. I de allra flesta
fall bör det därför ej möta någon praktisk svårighet att med hänsyn till
ändrad fastighetstaxering justera taxeringen av inkomst eller förmögenhet.
Att emellertid vid den nya taxeringen möjlighet bör föreligga att
taga hänsyn även till övriga på taxeringen inverkande omständigheter,
skall närmare utvecklas i det följande.
Finner man de nu antydda synpunkterna ej i och för sig innefatta avgörande
skäl mot en anordning sådan sorn den ifrågasatta, uppstår spörsmålet
i vad mån denna kan låta sig praktiskt genomföra utan alltför stora
1 Det är följaktligen ej möjligt för landskamrerare!! att avgiva intyg örn det belopp, var
med procentavdrag utnyttjats; möjligheten att utfärda sådant intyg var en förutsättning för
landskommunernas förbunds huvudförslag.
ynka beslut
örn, ändrad
fastighetstaxering
böra
kunna grunda
ifrågavarande
besvär srätt ?
Besvärs
rättens
omfattning.
46 Kungl. May.ts ''proposition nr 241.
olägenheter. Härvid torde kunna fastslås att. om varje ändring i fastig*
hetstaxeringen, som kunde påverka inkomsttaxeringen, också skulle genomgående
föranleda dylik ändring, det härav förorsakade arbetet skulle
bliva mycket betydande. Man antage exempelvis, att en mindre ändring
göres i taxeringen av ett bankhus, tillhörigt ett banklöretag, vars förvärvskälla
sträcker sig över hundratals kommuner. Taxeringsändringen
borde antagligen föranleda ändrat procentavdrag och ändrad inkomstskattetaxering
för flera år i samtliga kommuner, måhända blott med ett
fåtal kronor i varje kommun, varav skulle i alla kommunerna följa delgivning,
efterdebitering eller skatterestitution, vars genomförande skulle representera
mångdubbelt större belopp än skatteökningen eller -minskningen.
Ett sådant resultat bör, örn möjligt, undvikas. Överhuvud synes böra
så anordnas, att apparaten i fråga ej sättes i gång, såvida den ej lönar sig.
Örn dess användning bindes vid yrkanden från olika parter, synes redan
häri ligga en garanti för att den ej skall komma till användning i onödan.
Denna synpunkt synes i själva verket utgöra ett avgörande skäl emot
förslag örn obligatorisk automatisk ändring av inkomsttaxeringarna och
ett skäl för att anknyta till ett besvärsförfarande. Detta har dessutom
den fördelen, att det skapar en klar partsställning vid förfarandet i olika
instanser, varför taxeringsförordningens redan befintliga bestämmelser i
huvudsak kunna komma till användning genom en enkel hänvisning. Att
förfarandet bör kunna genomföras utan större praktiska svårigheter synes
för övrigt böra vara en huvudsynpunkt även vid utarbetande av förslagets
detaljer.
Förutsättning för besvärsrätt, varom här är fråga, bör vara, att ändring
sker i fastighetstaxeringen vid sådan tidpunkt, att hänsyn till ändringen
ej kunnat tagas i vederbörandes självdeklaration för det inkomstår, vars
förhållanden påverkas av fastighetstaxeringen. Beslut av ordinarie prövningsnämnd
vid dess vanliga handläggning av fastighetstaxeringsmål bör
sålunda ej föranleda besvärsrätt. De fall, då besvärsrätt bör föreligga,
synas vara dels vid beslut av kammarrätten och Kungl. Majit, dels vid
följdändringar av prövningsnämnd jämlikt 129 § taxeringsförordningen,
dels ock vid beslut av prövningsnämnd — vanligen särskild prövningsnämnd
— på grund av extraordinära besvär enligt 123 § taxeringsförordningen.
Att beslut av särskild prövningsnämnd stundom kan meddelas så
tidigt, att hänsyn därtill kan tagas i det ordinarie förfarandet rörande
inkomsttaxeringen, synes ej böra utesluta den ifrågavarande besvärsrätten
i dessa fall. Det synes nämligen erbjuda svårighet att draga en gräns
inom kategorien av de beslut av prövningsnämnd, som träffas på grund
av besvär enligt 123 §. Att vederbörande i de antydda fallen i regel ej
kommer att utnyttja sin besvärsrätt, torde kunna förutsättas.
Fastighetstaxeringen kan påverka inkomsttaxeringen i olika avseenden.
Till en början må hänvisas till de ovan berörda bestämmelserna örn s. k.
procentavdrag enligt 45 § kommunalskattelagen, vilka i förevarande avseende
äro de avgjort viktigaste. Skogs ingångsvärde skall i vissa fall (t. ex.
i fråga örn ärvd fastighet) räknas till taxeringsvärdet. Värdeminskningsavdrag
å annan fastighet beräknas i regel efter taxeringsvärdet; hänsyn
till taxeringsvärdet torde vanligen också tagas i fråga örn värdeminskningsavdrag
beträffande jordbruksfastighet. Vid fördelning av inkomst
mellan olika kommuner kan taxeringsvärdet äga betydelse; enligt uttrycklig
bestämmelse är detta fallet beträffande inkomst av rörelse som avser
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
47
att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft. Även
i andra avseenden lärer vid inkomsttaxeringen större eller mindre hänsyn
kunna tagas till fastighets taxeringsvärde.
Vad angår taxering av förmögenhet skall fastighet enligt uttrycklig bestämmelse
upptagas till taxeringsvärdet. Indirekt får taxeringsvärdet
härigenom betydelse även för kommunal progressivskatt och utjämningsskatt
(så ock för extra inkomst- och förmögenhetsskatt och, örn det föreliggande
förslaget till särskild skatt å förmögenhet vinner bifall, för
denna).
Däremot äger taxeringsvärdet ej någon direkt betydelse för fördelningav
kommunal progressivskatts grundbelopp å olika kommuner. Denna fördelning
skall ske med hänsyn till den till kommunal inkomstskatt uppskattade
nettointäkten, d. v. s. inkomsten utan procentavdrag.
Det synes ej böra ifrågakomma, att det ifrågasatta extraordinära förfarandet
skulle få användas för att ställa besvärsyrkanden örn ändring i alla
de avseenden, i vilka inkomstberäkningen påverkats av fastighetstaxeringen,
framför allt ej i sådana avseenden där denna taxering ej varit
enligt skatteförfattningarna bindande för inkomstberäkningen. Utan att
närmare diskutera de olika fallen synes man kunna stanna för att medtaga
allenast de två verkligt betydelsefulla kategorierna av fall, nämligen procentavdraget
och förmögenhetsberäkningen. Det lärer vara i dessa avseenden,
som påtagliga missförhållanden gjort sig gällande.
Örn emellertid besvär syrkande får ställas allenast i nu berörda punkter,
innebär detta ej, att icke vid ärendets avgörande hänsyn skulle inom yrkandets
ram kunna tagas även till sådana övriga förhållanden, som påverkats
av fastighets taxeringsvärde. Föranleder exempelvis höjning av
taxeringsvärde yrkande örn höjning av förmögenhetssiffra, så bör å andra
sidan av den skattskyldige i förekommande fall kunna åberopas, att värdeminskningsavdrag
för honom bör beräknas å det högre taxeringsvärdet
o. s. v.
Detta sammanhänger med det förut antydda förhållandet att vid nyprövning
av inkomst- eller förmögenhetstaxeringen avgörandet givetvis
hör gälla, i vad mån under hänsyntagande till fastighetens taxeringsvärde
och övriga på taxeringen inverkande förhållanden taxeringen bör ändras.
Att härvid beskattningsmyndigheten kan i ett eller annat avseende komma
till andra resultat än deni, vartill vederbörande kommit vid taxeringsfrågans
första handläggning, kan visserligen synas egendomligt men är
i och för sig ej oegentligt, då den ändrade uppfattningen är hänförlig till
domskälens område och dessa ej lära vinna laga kraft.
Det synes till en början klart, att den till kommunal inkomstskatt eller
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldige, vilkens procentavdrag
eller förmögenhetsberäkning påverkas av den ändrade fastighetstaxeringen,
bör erhålla sådan besvärsrätt, varom här är fråga. Det är
möjligt, att en eller annan gång härav kunna föranledas besvär, som helsi
borde undvikas, men man lärer dock kunna utgå från att i regel besvär ej
skola komma att anföras, om de ej löna sig. Att ett större affärsföretag
med förvärvskälla omfattande många kommuner skulle komma att anföra
besvär som avse alla dessa, är ej att antaga, med mindre verklig vinst av
besvären kan påräknas.
Vadi procentavdraget angår är i förevarande sammanhang vanligen
fråga örn den. som ägde fastigheten vid den tidpunkt taxeringsvärdet
avser, och som jämväl i regel är skattskyldig för fastigheten. Har fastig
-
Besvära
berättiqade.
48
Kungl. May.ts proposition nr 241.
het därefter under året bytt ägare, tillkommer procentavdrag även den
nye ägaren. Var fastighet vid 1929 års ingång utarrenderad enligt arrendeavtal,
som ännu är gällande, skall arrendatorn vara skattskyldig iör
fastigheten och jämväl åtnjuta procentavdraget för det år, som följer
efter den tidpunkt till vilken skattskyldigheten hänför sig. Har för visst
år taxeringsvärde icke funnits fastställt, avser procentavdraget det följande
årets taxeringsvärde, d. v. s. i allmänhet värdet vid början av nästa
beskattningsår. Taxeringsvärdet för visst år kan såmedelst bliva grundläggande
för procentavdraget vid två års inkomsttaxering. I fråga örn
vissa bostadsföreningar tillkommer procentavdraget, i den mån det belöper
på medlems lägenhet, denne.
Vad förmögenheten angår är fråga örn taxeringsvärdet vid beskattningsårets
utgång, d. v. s. ett för visst år fastställt taxeringsvärde kommer i regel
att påverka förmögenhetsberäkningen för den som äger fastigheten vid
årets slut. Härifrån kan dock givas undantag, nämligen för skattskyldig,
vilkens beskattningsår ej sammanfaller med kalenderåret. Har fastighet
sålts efter utgången av bokföringsår för viss skattskyldig, kan sålunda ett
års taxeringsvärde komma att få betydelse både för dennes och den nye
ägarens förmögenhetsberäkning.
Ehuru det, enligt vad som framgår av det följande, ej synes vara praktiskt
möjligt att åstadkomma delgivning av utslag i fastighetstaxeringsmål
med alla dem, vilkas inkomsttaxering kan i berörda avseenden påverkas
av utslaget, synes besvärsrätt, varom nu är fråga, böra tillerkännas
dem alla. En förutsättning bör dock givetvis vara. att vederbörande
ej förlorat sin ordinarie besvärsrätt på grund av underlåtenhet att avgiva
deklaration. Detta villkor synes böra uttryckligen införas i lagtexten, då
underlåtenhet att deklarera etc. ej eljest berövar vederbörande rätt att besvära
sig hos prövningsnämnden, utan allenast rätten att besvära sig hos
kammarrätten och Kungl. Majit.
Ett intresse att vid sänkt taxeringsvärde föra talan örn minskat pro
centavdrag och därigenom höjd kommunal inkomsttaxering tillkommer vidare
de kommunala bildningar, för vilka skattekronor beräknas på grund
av taxering till kommunal inkomstskatt, d. v. s. kommun, municipalsamhälle,
vägdistrikt och landstingsdistrikt. Erfarenheten visar, att endast i
mycket sällsynta undantagsfall besvärsrätten utnyttjas av andra av dessa
kommunala bildningar än kommunerna. Då samtliga de kommunala bildningarnas
intressen i regel sammanfalla och den ifrågavarande besvärsrätten
ej lärer böra utvidgas mer än nödigt, torde det vara lämpligt att
inskränka besvärsrätten till kommunerna. Genom den besvärsrätt som
enligt vad nedan sägs skulle tillkomma landskamrerarna kan denna besvärsrätt
anses tillräckligt supplerad. Tänkbart är emellertid, att förvärvskälla,
vari annan fastighet (men ej jordbruksfastighet) ingår, kan
omfatta ett flertal kommuner. Framför allt kan detta vara händelsen
i fråga om rörelse, som för övrigt representerar det enda slag av förvärvskälla
inom vilken procentavdrag vanligen kan i full utsträckning utnyttjas.
Nu lärer det av praktiska skäl vara uteslutet att delgiva beslut i
fastighetstaxeringsmål med alla de kommuner, som kunna erhålla del i en
dylik förvärvskälla (jfr exempelvis det ovan anförda fallet med ett bankföretag
som har rörelse i hundratals kommuner). Vill man skapa besvärsrätt
för dessa kommuner, lärer man sålunda få göra den oberoende av delgivning
med kommunerna. Man kan därför tänka sig möjligheten att
inskränka besvärsrätten till att avse blott den kommun, där fastigheten
ligger. Med det förslag angående besvärstid, som framlägges i det föl
-
Kungl. Marits proposition nr 241. 49
jande och som ej binder besvärstiden vid delgivningen, synes man dock
Kunna medgiva aven annan kommun besvärsrätt. En kommun, som är
starkt intresserad av utgången av ett fastighetstaxeringsmål just på grund
av utsikten att erhålla sänkning av procentavdraget, har alltid möjlighet
att, exempelvis genom vederbörande kommissionär, bevaka detta mål och
kan salunda säkra sig mot att försitta fatalier. Att annan kommun än
lastighetskommunen kan antagas endast sällan besvära sig, är knappast
n.^®°1n na.c ,.e|: „ven hän kan hänvisas till att landskamrerare^ besvärsratt
kan i nödfall tillitas. Denne skulle ha skyldighet att i betydelsefulla
tall framställa besvär för att få taxeringen riktig, även örn ej ett kronans
intresse gör saken aktuell.
Rätt för kommun att i ifrågavarande ordning överklaga förmögenhetslerakningen
i fråga örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
Pä pund av dess betydelse för kommunala progressivskatten lärer knappast
behova stadgas. Det väsentliga intresset ifråga örn förmögenhetsbeskattningen
tillkommer staten, som representeras av landskamreraren
Um denne överklagar förmögenhetstaxeringen, skall givetvis även kommunala
progressivskatten såsom en följd därav ändras. Däremot synes kommun
ej böra ei halla självständig rätt att överklaga kommunala progressivskatten.
Något synnerligen viktigt spörsmål är detta ej, då fråga allenast
ar örn enskilda skattskyldiga och stiftelser m. fl. men ej aktiebolag.
I detta sammanhang synes böra framhållas, att ett ändrat grundbelopp
for kommunal progressivskatt också kan medföra en väsentligt ändrad
grund beträffande dess fördelning på olika kommuner. Höjd taxering kan
exempelvis medföra överskridande av 300-kronorsgränsen i totalt grundbelopp,
vilket kan betyda att andra kommuner rätteligen böra få del av
grundbeloppet, eller överskridande av 50-kronorsgränsen för någon kommun,
vilket kai till följd att denna kommun bör få del av grundbeloppet
och andra kommuner eventuellt minskning i sin tilldelning. Tvärtom kan
en minskning av förmögenhetstaxeringen bringa grundbeloppet under
300-kronorsgränsen med den påföljd att de kommuner, som förut fått andel
få avstå denna till hemortskommunen, o. s. v. Ett dylikt resultat är måhända
mindre tilltalande, och man kunde fördenskull ifrågasätta att ändling
av grundbeloppet i ifrågavarande fall skulle proportionellt fördelas
på kommunerna enligt den förut fastställda fördelningsnormen. Tillräcklig
anledning att för detta speciella fall frångå eljest gällande bestämmelser
synes dock knappast föreligga, särskilt i betraktande av att förmögenhetsskatt
ej utgår för aktiebolag och att alltså antalet kommuner i fråga
vanligen är ringa.
För att kommun skall kunna utnyttja sin besvärsrätt bör den kunna få
tillfälle att konstatera, i vad mån procentavdrag blivit utnyttjat. Detta
gör det önskvärt, att ombud för kommun skall kunna erhålla tillgång till
vederbörandes deklarationer. Det må så vara, att den i 56 § taxeringsförordningen
nu stadgade rätten lör den som »utför talan» för kommuner
m. fl. att taga del av självdeklarationer skulle i nödfall vara tillfyllest, då
kommunerna kunde mer eller mindre pa en slump anföra besvär och sedan
eventuellt återkalla dom. Detta synes dock vara en mindre tillfredsställande
anordning. Det finnes knappast anledning misstänka att med
den begränsning av området för ifrågavarande rätt, som här föreslås,
missbruk av densamma skulle vara att befara.
Besvärsrätt, varom här är fråga, bör slutligen, såsom redan antytts,
tillkomma även landskamrerare^ På grund av sin allmänna skyldighet
att arbeta för en jämlik och rättvis taxering kan denne böra verka ej allcBihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 241.
4
Fo rn fri.
Frågan, huruvida
besvärsrätt
en bör förutsätta
laga
kraft för beslutet
beträffande
fastighetstaxeringen.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
nast för tillgodoseende av kronans rätt utan även för tillvaratagande av
enskildas och olika kommunala bildningars intressen. Härigenom suppleras
de luckor i besvärsmöjligheterna, som av olika skäl eljest komma att
kvarstå. Emellertid har det, såsom av det förut anförda framgår, ansetts
vara en förutsättning för hela det nu ifrågasatta förfaringssättet, att detta
ej kommer i tillämpning, såvida ej fråga är örn mera betydelsefulla ändringar.
Om ej denna tanke kommer till tydligt uttryck, kunde det ifrågasättas,
att landskamrerare!! skulle äga skyldighet att anföra besvär i
praktiskt taget varje ifrågakommande fall, enär besvären i regel nästan
med visshet skulle bifallas. Skulle landskamreraren äga en sådan skyldighet,
vore givetvis hela försöket att inskränka besvärsförfarandets användning
förfelat. Det har övervägts, örn landskamrerarens skyldighet
kunde begränsas med utgångspunkt från ändringsbeloppets storlek, men
denna utväg har visat sig i olika avseenden svårframkomlig. Det är för
övrigt omöjligt att generellt fastställa, i vilka fall ändring kan anses lönande.
Den utväg, som bäst tillgodoser de synpunkter man vill anlägga,
synes vara att lita på landskamrerarens bedömande av de särskilda fallen.
Bärande skäl synas till och med tala för den uppfattningen, att, örn man
finner en regel, som giver uttryck ät detta syfte, alltför godtycklig, hela
anordningen ej kan genomföras utan så stora olägenheter i andra avseenden,
att försöket att komma till rätta med frågan måhända måste anses
misslyckat. Den bestämmelse, som nu ifragasättes, synes kunna erhålla
ungefär det innehåll, att, såvida icke av skattskyldig eller kommun anförda
besvär eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda, besvär
varom nu är fråga ej böra av landskamreraren anföras, med mindre besvären
avse rättelse av avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade
fastighetstaxeringen.
Det synes självklart, att den justering av taxering av inkomst eller förmögenhet,
varom här är fråga, bör utföras i enklast möjliga form. Detta
lärer innebära, att uppgiften bör anförtros åt prövningsnämnden, d. v. s.
i regel särskilda prövningsnämnden. Analogi kommer följaktligen att i
huvudsak skapas med besvär enligt 123 § taxeringsförordningen. Örn emellertid
frågan örn taxeringen av inkomst eller förmögenhet är föremål för
prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj:!, bör även det nu ifrågavarande
besvärsyrkandet omedelbart upptagas av samma instans och i sak
behandlas som ett tilläggsyrkande därstädes. Förbises bör ej, att taxeringarna
till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
kunna komma att behandlas såsom skilda mål. Några större
praktiska olägenheter härav synas dock e,i vara att befara. Uppenbart är,
att örn de olika målen samtidigt komma att föreligga vid samma instans,
de i regel komma att avgöras i ett sammanhang.
Det kunde synas, som örn man såsom en naturlig fordran för ifrågavarande
besvärsförfarande borde uppställa, att det beslut örn fastighetstaxeringen,
varpå förfarandet grundar sig, vunnit laga kraft. Nu förhåller
det sig emellertid så, att besvärsrätten i fastighetstaxeringsmål är knuten
vid delgivning med den det vederbör. De. som ej erhållit delgivning, ha
sin besvärsrätt kvar, eventuellt under obegränsad tid. Beslutet vinner följaktligen
ej laga kraft gentemot andra äu dem, som fått beslutet sig delgivet,
Besvärsrätt tillkommer emellertid enligt taxeringsförordningen även
andra än dem som vanligen pläga erhålla delgivning, exempelvis municipalsamhälle,
vägstvrelse och landsting. I fråga örn besvär till prövnings
-
Kungl. May.ts proposition nr 241.
51
nämnd stadgas detta uttryckligen i 118 § taxeringsförordningen; beträffande
besvär till kammarrätten gives motsvarande stadgande i 121 §. I
fråga örn besvär över kammarrättens utslag åter talas i 127 § örn »den
som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål»; härmed lärer
enligt gängse uppfattning förstås den som Ilar direkt intresse av tvistens
utgång, d. v. s. i huvudsak samma som äga klaga hos kammarrätten. Stadgades
nu obligatorisk delgivning med alla besvärsberättigade, kunde man
givetvis vinna, att laga kraften bleve fullständigare än nu. Dylik fullständig
delgivning lärer för närvarande förekomma i åtminstone ett län.
Man torde emellertid knappast vara berättigad anse, att det syfte, som i
förevarande sammanhang skulle tillgodoses, kräver ett konsekvent genomförande
av delgivning till alla eventuellt besvärsberättigade. Härtill
kommer, att delgivning med enskild part ofta kan möta betydande svårigheter.
och att dylik delgivning såsom förutsättning för exempelvis kommuns
rätt att yrka ändrat procentavdrag svårligen kan påfordras. TJpprätthölles
kravet på laga kraft åt fastighetstaxeringsbeslutet, skulle detta
för övrigt innebära, att den som anförde besvär rörande ändrat procentavdrag
eller ändrad förmögenhetsberäkning bleve nödsakad förete bevis
ning om delgivning till samtliga besvärsberättigade, en bevisning som i
vissa fall kunde möta svårigheter. En förenkling vunnes, örn man avskure
rätten för landsting m. fl. att föra klagan hos Kungl. Majit, såvitt
de ej själva varit parter hos kammarrätten, en reform som väl ej skulle
behöva väcka större betänkligheter. Det förefaller emellertid, som örn,
även örn detta genomfördes, de återstående svårigheterna skulle vara av
den betydenhet, att de i och för sig innefatta tillräcklig motivering för att
ej uppställa krav på laga kraft rit fastighetstaxeringsbeslutet.
Enligt det föregående skulle det ej bliva teoretiskt uteslutet, att ett beslut
örn ändrad fastighetstaxering av exempelvis särskild prövningsnämnd
föranleder besvär med yrkande om ändring av därav beroende inkomst
taxering, och att dessa besvär bifallas, men att på grund av senare besvär
i fastighetstaxeringsmålet till kammarrätten, vilka i sin tur bifallas, in
komsttaxeringen återigen bör ändras. Emellertid bör givetvis tillses, att
något sådant praktiskt taget ytterst sällan eller aldrig skall kunna inträffa.
Detta syftemål synes man kunna vinna genom ett .stadgande att besvär rörande
inkomsttaxeringen ej skola företagas till avgörande, förrän så långtid
förflutit från fastighetstaxeringsbeslutet, att man kan med tämlig visshet
antaga, att besvär däröver ej skola komma att anföras. Tillräcklig sådan
effekt synes kunna vinnas genom en föreskrift, att besvären i inkomsttaxeringsmålet
ej må företagas till avgörande, förrän besvärstiden i detta
mål gått till ända — vid extraordinära besvär enligt 123 § taxeringsförordniugen
lärer besvärstidens utgång ej avvaktas —, ej heller, därest be
slutet örn fastighetstaxeringen överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen
avgjort. Såsom självklart förutsättes, att i inkomsttaxeringsmålet
hänsyn skall tagas till det slutliga beslutet rörande fastighetstaxeringen.
Skulle det en gång framställda besvärsyrkandet rörande inkomsttaxeringen
sedermera visa sig otillräckligt för att möjliggöra vederbörlig justering i
anledning av senare beslut rörande fastighetstaxeringen, kunna nya be
svär anföras i anslutning till detta senare beslut. Det är emellertid att
antaga, att besvär rörande inkomsttaxeringen i praktiken ej skola komma
att anföras, förrän relativ visshet föreligger att beslutet örn fastighets
taxeringen är slutgiltigt. Ovan berörda möjligheter torde därför kunna antagas
bliva utan praktisk betydelse. 1 förbigående må anmärkas att unge
får samma fråga som här behandlats kan uppställas beträffande de fall
som avses i 129 § taxeringsförordningen.
52
Besvärstid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
I och för sig naturligast kunde måhända synas vara att låta besvärstiden
löpa från den tidpunkt, då vederbörande erhållit del av beslutet om
fastighetstaxeringen. Nu torde det emellertid vara uteslutet att tänka sig
delgivning med alla dem som böra vara berättigade till besvär beträffande
inkomsttaxeringen. I många fall -— särskilt där fråga är örn taxering
i olika län — finns det ingen möjlighet att i fastighetslänet avgöra vilka
skattskyldiga som med denna utgångspunkt borde erhålla delgivning. Hänvisas
må i sådant avseende till vad ovan anförts örn vilka skattskyldiga
som kunna här komma i fråga. Örn förvärvskälla, däri fastighet ingår,
omfattar mångå kommuner, vore det också knappast påkallat att med hänsyn
till möjligheten av ändrat procentavdrag delgiva alla dessa kommuner
beslut om ändrad fastighetstaxering.
Enklast lärer i förevarande sammanhang otvivelaktigt vara en regel,
som anknyter besvärstid™ till dagen för beslutet i fastighetstaxeringsärendet.
Tillses måste givetvis, att detta beslut normalt bör hinna expedieras
och delgivas samtliga parter, samt att dessutom tillräcklig tid för
besvärens beredande bör kunna påräknas, innan besvärstiden går till ända.
Skulle besvärstiden fastställas med hänsyn till normala förhållanden,
borde det vara tillräckligt att beräkna en månad för expediering och en
för delgivning samt två månader för besvärens beredande, d. v. s. en sammanlagd
tid av fyra månader. Vill man stadga en viss säkerhetsmarginal
och taga särskild hänsyn till att utsikterna för dem, som ej erhålla delgivning,
att erhålla kännedom örn den ändrade fastighetstaxeringen givetvis
bliva något större, örn besvärstiden utsträckes, synes en besvärstid av
sex månader kunna fastställas. Iakttagas bör emellertid, att landskamrerare^
besvärstid bör utsträckas längre än övriga parters, framför allt
därför att han bör hava tillfälle att besvärsvis framställa motyrkanden
mot andra parters besvär i sådana fall då detta ej kan ske på annat sätt.
Ett exempel härpå utgör, att enskild skattskyldig på grund av höjd fastighetstaxering
yrkat ökat procentavdrag, varemot landskamreraren, där han
ej redan förut besvärat sig över förmögenhetsberäkningen, bör ställa besvärsyrkande
örn höjd sådan. Landskamreraren bör enligt det föregående
ej utan särskild anledning yrka höjning av förmögenhetsberäkningen utom
i mera flagranta fall. Särskild anledning till besvär synes däremot otvivelaktigt
föreligga, därest landskamrerarens yrkande blir att betrakta
mera som ett yrkande örn kvittning. Den utsträckta besvärstiden för
landskamreraren kan jämväl vara av värde därför att dennes besvärsrätt
kan användas även örn en kommun, som icke erhållit delgivning av beslutet
rörande fastighetstaxeringen, ej i tid fått kännedom örn detta men har
uppenbart intresse av besvären. För att tiden må räcka till även i sådana
fall då kommunikation mellan olika landskamrerare bör äga rum, synes
besvärstiden för landskamrerare böra fastställas till två månader melån
för andra.
Vid besvärstidens bestämmande bör emellertid uppmärksammas vad
som förut anförts därom, att besvären i inkomsttaxeringsmålet ej böra
företagas till avgörande, förrän oesvärstiden — även landskamrerarens__
gått till ända. Med hänsyn till önskvärdheten av att ej alltför lång tid
förflyter från ändringen av fastighetstaxeringen kan en utsträckt besvärstid
medföra olägenheter. Skatterestitution kan exempelvis äga rum på
grund av sänkt fastighetstaxering, medan kompensation genom tilläggsdebitering
för sänkt procentavdrag erhålles först betydligt senare; detta
kan betyda viss ränteförlust för kommunen. Att i förevarande samman
hang upptaga räntefrågan synes ej lämpligt — denna fråga är nämligen i
Kungl. Maj:ts proposition, nr 241.
58
och för sig av rätt komplicerad beskaffenhet — men den berörda synpunkten
kan utan tvivel göra det i viss mån tveksamt, örn en så lång besvärstid
som den här ifrågasatta bör väljas. Alternativt synes en besvärstid av sex
månader för landskamrerare!! och fyra månader för övriga besvärsberättigade
tänkbar.
Införandet av sådan besvärsrätt, som här ffrågasättes, lärer få anses såsom
tillskapandet av en ny förmån. Detta kan måhända synas utgöra ett
tillräckligt skäl att ej anlägga ett alltför pedantiskt betraktelsesätt i fråga
om detaljerna. Det skulle sålunda ej behöva anses innebära någon stor
olägenhet, örn det i något fall inträffade, att besvärstiden ginge till ända,
utan att vederbörande fått kännedom örn det förhållande, som skapar hans
besvärsrätt. Man lärer emellertid också vara berättigad till det förut antydda
betraktelsesättet, att det står öppet för den, som har påtagligt intres
se av att använda ifrågavarande besvärsrätt, att t. ex. genom vederbörande
kommissionär följa gången av fastigketstaxeringsmålet. För närvarande
hava vederbörande endast rätten att anföra reservationsbesvär. De
komma nu alla i ett väsentligt bättre läge, och det synes ej vara någon
orimlig begäran, att den intresserade själv tillvaratager sina förbättrade
möjligheter. Betraktar man frågan med utgångspunkt från detta betrak
telsesätt, bör man kunna nöja sig med en besvärstid, som är tillräcklig för
normala fall.
Enligt det föregående har den ifrågasatta besvärsrätten ej i något avseende
gjorts direkt beroende av delgivning av beslut angående ändrad
fastighetstaxering. Det är emellertid uppenbart, att delgivning är önskvärd
till så många som möjligt av dem, som skola hava besvärsrätt. Delgivning
förekommer för närvarande vanligen i jämförelsevis inskränkt omfattning.
Bestämmelserna härom äro knapphändiga. I 100 § taxeringsförordningen
meddelas bestämmelser örn delgivning i vissa fall av prövningsnämnds
beslut, där sådan delgivning erfordras såsom utgångspunkt för
besvärsförfarande i samma mål. Dessutom förekomma bestämmelser örn
delgivning i och för debitering i 101 och 135 §§ nämnda förordning. Att
den delgivning av beslut om fastighetstaxering, varom här är fråga, erfordras
just på grund av dess plats i taxeringsförfarandet är givet. Det
synes därför också i sin ordning, att föreskrifterna därom erhålla sin
plats i taxeringsförordningen. Då delgivningen här har betydelse för besvär
i andra mål än dem besluten avse, synas bestämmelserna därom kunna
få sin plats i 101 och 135 §§.
Delgivning, varom här är fråga, avser det fall, att beslutet innefattar
ändring i beskattningsnämnds beslut. Anledning torde saknas att i taxeringsförordningen
införa bestämmelser om delgivning i andra fall. Delgivningen
synes alltid böra ske med klaganden — sådan sker i regel redan
nu — så ock med den skattskyldige och den kommun, där fastigheten är
belägen, samt med landskamreraren i fastighetslänet. Eftersom emellertid
fråga är även örn vederbörandes taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
bör jämväl landskamreraren i den till fastighetsskatt skattskyldiges
hemortslän erhålla delgivning. Skall taxeringen behandlas av
mellankommunala prövningsnämnden, blir det denne landskamrerares sak
att underrätta allmänna ombudet lios berörda nämnd.
Såsom ovan berörts, kan emellertid även andras inkomst och förmögen
hetstaxering än den till fastighetsskatt skattskyldiges påverkas av den
ändrade fastighetstaxeringen. Har fastighet sålts under året efter den
tidpunkt skattskyldigheten avser, inträffar detta normalt. Procentavdrng
Delgivning
av beslut
angående,
fastighetstaxering.
Lagteknisk
anordning.
54 Kungl. Marits proposition nr 241.
kommer här vanligen att åtnjutas jämväl av annan eller andra än den
till fastighetsskatt skattskyldige, och förmögenhetsskatt kommer vanligen
att beräknas för den som ägde fastigheten vid årets slut. År fastighet
utarrenderad enligt kontrakt från tid före 1929, är arrendatorn skattskyldig
för fastigheten och har procentavdraget men är ej skattskyldig för fastigheten
såsom förmögenhet.* Att på den grund föreskriva delgivning av
beslutet örn den ändrade fastighetstaxeringen med alla ifrågakommande
persöner synes dock ej kunna ifrågasättas. Den som ägde fastigheten vid
den tidpunkt till vilken skattskyldigheten till fastighetsskatt hänför sig
synes alltid böra erhålla del av beslutet. Vad angår övriga ifrågavarande
personer är att antaga, att de i allmänhet erhålla kännedom örn den ändrade
fastighetstaxeringen på annan väg. Landskamreraren i det län. där
sådan person har sin hemortskommun, lärer, örn så erfordras med hänsyn
till det allmännas rätt eller av annan anledning, underrättas örn förhållandet
genom landskamreraren i den till fastighetsskatt skattskyldiges
hemortslän.
Att i taxeringsförordningen införa helt nya paragrafer är i och för sig
mindre tilltalande. När det gäller att i lagtext giva uttryck åt de resultat,
till vilka utredningen härovan kommit, befinnes det emellertid, att införandet
av en ny paragraf medför avsevärda fördelar. Ville man organiskt
infoga de nya bestämmelserna på respektive platser i förordningen, skulle
väl till en början bliva fråga örn tillägg till 123 § och omskrivning av 124
§, varigenom otvivelaktigt den nuvarande överskådligheten skulle i viss
mån brytas. Härtill skulle komma vissa följdändringar. Örn en ny paragraf
införes efter 124 § såsom 124 a kan denna hänföra sig til] inne
hållet i såväl 123 § som 124 §, och kan för övrigt en hänvisning ske till de
regler, som gälla besvär enligt 123 §. Överhuvud torde det vara lämpligt,
att besvär enligt 123 § alltfortfarande behandlas som en kategori för sig,
innefattande den vanliga extraordinära besvärsrätten, medan besvär enligt
124 a §, som obestridligen innefatta en säregen anordning, också i sin
lagtekniska utformning uttryckas såsom en sådan. Redan ur hänvisningssynpunkt
är det fördelaktigt att kunna åberopa besvär enligt 123 § och besvär
enligt 124 a § såsom skilda rättsinstitut. Sannolikheten talar för att,
örn från början ifrågavarande besvärsrätt införts i taxeringsförordningen,
denna skulle behandlats ungefär på det sätt som nu föreslås.
Att vissa ändringar ansetts böra införas på andra ställen i lagen, framgår
av utkastet till lagtext och torde ej erfordra särskild motivering.
Det synes självklart att ifrågavarande anordning, örn den genomföres,
första gången bör tillämpas i anslutning till beslut örn ändringar i 1933
års allmänna fastighetstaxering. Stockholm den 5 februari 1934.
Carl W. U. Kuylenstierna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
55
Förslag till vissa ändringar i taxeringsförordningen.
56 § 1 mom.
Granskning av självdeklarationer---och 115 §§.
Självdeklaration skall tillhandahållas---att verkställa taxeringen.
I fall som i 124 a § sägs äger ock ombud för besvärsberättigad kommun
taga del av självdeklaration, vilken legat till grund för sådan taxering
av inkomst, som besvären kunna avse. Den som utför---för den skatt
skyldige.
101 §.
Innefattar länsprövniugsnämnds beslut-----av prövningsnämndens
protokoll.
Ilar prövningsnämnd jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § gjort ändring
i taxering av fastighet, skall, i den mån ej delgivning sker enligt
100 § 2 morn., genom länsstyrelsens försorg utdrag av nämndens protokoll
rörande beslutet för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige
och, örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt
till vilken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun,
där fastigheten är belägen, så ock, där den skattskyldige eller fastighetens
ägare vid berörda tidpunkt haft sin hemortskommun i annat län, landskamreraren
i det länet.
103 $.
Stadgandena i 98 och 100 §§ samt 101 § andra stycket skola hava--
— den 20 november.
124 a §.
1 mani. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åtnjutit
avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig
vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet beräknats
med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och skei* genom utslag
av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4
mom. eller 129 § taxeriugsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring
i fastighetens taxering, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till
annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd andx-ing
i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos prövningsnämnden.
Är berörda taxering i annan ordning föremål för prövning
av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola dock besvären anföras hos den
myndighet för att prövas i sammanhang med prövning i målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där
han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i 39 § 1 morn., landskamrerare
och, såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt,
kommun.
Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till den länsstyrelse, som
med motsvarande tillämpning av 119 § 1 och 2 mom. vederbör, av skattskyldig
eller kommun inom sex månader och av landskamreraren inom
åtta månader från den dag, då. beslutet rörande fastighetstaxeringen
meddelats. Försummas något av vad sålunda föreskrives, varda besvären
56
Kungl. Mattts proposition nr 241.
icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvär,
som anföras hos kammarrätten eller Kungl. Majit, i stället för till vederbörande
länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till kammarrätten eller
Kungl. Majit, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, örn
besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I sådant
fall skola besvären omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse
för vidare behandling enligt 124 § 2 mom.
Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän
ovan stadgade besvärstid gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fastighetstaxeringen
överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen avgjort.
Vid besvär enligt denna paragraf skola i övrigt de föreskrifter, som
avse besvär enligt 123 § taxeringsförordningen, äga motsvarande tillämp
ning.
2 moni. Besvär enligt denna paragraf böra ej, såvitt icke av skattskyldig
eller kommun anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill
föranleda, anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse
av avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxeringen.
135 i
Har genom utslag — ---- utslaget för verkställighet.
Utslag av kammarrätten eller Kungl. Majit beträffande fastighetstaxering
skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämndens beslut,
för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige och,
örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt till vilken
skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun, där fastigheten
är belägen, så ock vederbörande landskamrerare.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934 men skall ej tillämpas
såvitt fråga är örn taxering av fastighet för tidigare år än 1933.
340692. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.