Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

1

Nr 24.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående anslag till ackords-
och stödlån åt jordbrukare; given Stockholms slott den
3 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari

1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I enlighet med vad som anförts i årets statsverksproposition under
nionde huvudtiteln, punkt 93, anhåller jag att nu få underställa Kungl.
Majit frågan örn avlåtande till riksdagen av proposition om anvisande
för budgetåret 1934/1935 av anslag till ackordslån och stödlån åt jordbrukare.
Erinras må, att 1932 och 1933 års riksdagar (se 1933: prop. nr
92; R. skr. nr 152) för utlämnande av sådana lån anvisat extra reservationsanslag
för budgetåren 1932/1933 och 1933/1934 av respektive 15,000,000
och 10,000,000 kronor. Rörande användningen av det för budgetåret 1933/
1934 anvisade anslaget hava bestämmelser meddelats i kungörelsen den

Bihang till riksdagens protokoll 193A. I sami. Nr 24.

1

2

Kungl. May.ts proposition nr 24.

21 april 1933 (nr 135). För behandlingen av frågor rörande ackordslån
och stödlån finnes av Kungl. Majit tillsatt en för riket gemensam centralnämnd
ävensom för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde en
lånenämnd.

För att erhålla en såvitt möjligt allsidig utredning rörande behovet av
fortsatta stödåtgärder har Kungl. Majit den 1 september 1933 anbefallt
dels centralnämnden att efter lånenämndernas hörande och i övrigt verkställd
utredning inkomma med utlåtande rörande vunna erfarenheter om
ackords- och stödlåneverksamheten m. m., dels ock samtliga länsstyrelser
att införskaffa yttranden angående erfarenheter och önskemål beträffande
förberörda verksamhet ej mindre från vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott än även från kommunalnämnderna i ett antal
på ifrågavarande område representativa kommuner inom länet samt att
med de sålunda erhållna yttrandena ävensom med eget utlåtande — vilket
jämte annat borde innehålla uppgift örn de fall, då länsstyrelsen nödgats
uppsäga ifrågavarande lån — inkomma till jordbruksdepartementet.
De från länsstyrelser, förvaltningsutskott oell kommunalnämnder inkomna
utlåtanden hava överlämnats till centralnämnden för att tagas i övervägande
vid avgivandet av det utlåtande, centralnämnden anbefallts avgiva.
Centralnämnden har den 28 oktober 1933 avgivit det begärda utlåtandet.

Innan jag ingår på frågan örn vidtagande av fortsatta åtgärder, torde
jag få erinra örn innehållet i nu gällande bestämmelser samt, i anslutning
till centralnämndens redogörelse, lämna en översikt över den hittills
bedrivna verksamheten.

Gällande bestämmelser.

Kungörelsen den 21 april 1933 örn ackordslån och stödlån till jordbrukare
uppställer som allmänna förutsättningar för att lån skall kunna beviljas,
att vederbörande jordbrukare på grund av rådande jordbrukskris kommit
i ekonomiska svårigheter, att han är i trängande behov av ekonomiskt
bistånd, samt att han kan antagas hava själv gjort vad på honom skäligen
ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt
av bistånd. Till jordbrukare, som tillträtt den av honom brukade
fastigheten senare än den 1 maj 1931, får lån ej utlämnas i andra fall,
än då förre innehavaren avlidit och i anledning därav jordbruket övertagits
av delägare i dödsboet eller av efterlevande make eller då barn
genom köp eller arrendeavtal övertagit sina föräldrars fastighet och dessas
ekonomiska ställning vid avtalets slutande får antagas hava varit
sådan, som enligt kungörelsen förutsättes för erhållande av lån. Lån kan
beviljas dels för underlättande av ackord (ackordslån) dels ock för betalning
av gäld annorledes än vid ackord eller för anskaffande av för
fastighetens fortsatta brukande oundgängligen nödiga levande eller döda

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

inventarier (stödlån). Utöver vad som framgår av det redan sagda fordras
för erhållande av ackordslån, att gäldenärens ställning på grund av
krisen blivit så försämrad, att skulderna överstiga värdet av tillgångarna,
samt att det med hänsyn till ackordets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt synes sannolikt, att han efter ackordets genomförande skall kunna
fortsätta att driva sitt jordbruk och därunder göra rätt för sig. I anslutning
härtill lämnas beträffande ackordet vissa närmare föreskrifter,
som måste uppfyllas, örn ackordslån skall kunna beviljas, däribland att
de i ackordet deltagande borgenärerna icke få i ackordet erhålla mer än
70 procent av fordringsbeloppet. I fråga örn storleken av ackordslån
stadgas, att detsamma ej får överstiga ett belopp av 400 kronor, ökat
med 20 procent av det år 1932 gällande taxeringsvärdet å den av gäldenären
brukade fastigheten, samt att det ej i något fall får utgå med
högre belopp än 5,000 kronor. Vid bestämmande av lånebeloppets storlek
skall i övrigt iakttagas, att de i ackordet deltagande borgenärerna
icke genom ackordslånet erhålla, utöver vad med hänsyn till gäldenärens
tillgångar och skulder kan anses belöpa å deras fordringar, mer än 5
procent av fordringsbeloppet. Återbetalning av ackordslön skall verkställas
med en femtedel örn året med början år 1940. Å ackordslån erlägges
under de två första åren ej någon ränta. Därefter skall gäldas
ränta efter 5 procent örn året å halva lånebeloppet och, sedan amorteringsskyldighet
inträtt, å lånet i dess helhet. — Beträffande stödlån har stadgats,
att sådant lån får beviljas allenast där det synes sannolikt, att sökanden,
örn dylikt lån erhålles, skall kunna fortsätta att driva sitt jordbruk.
Jordbrukare, som äger möjlighet att tillgodose sitt penningbehov
genom inteckning i sin fastighet inom dennas normala belåningsvärde,
får ej beviljas stödlån. Sådant lån bör i främsta rummet beviljas för
betalning av annan gäld än ränta och amortering å lån ur egnahemslånefonden.
Stödlån får ej överstiga ett belopp av 750 kronor. Den, som erhållit
stödlån enligt kungörelsen den 30 juni 1932 örn ackordslön och stödlån
till jordbrukare eller kungörelsen den 17 juni 1932 örn stödlån till
egnahemslåntagare, får ej beviljas stödlån till högre belopp än som motsvarar
skillnaden mellan 750 kronor och förut tilldelat belopp. Lånet
skall återbetalas med en sjundedel årligen med början år 1937. Åtager sig
låntagaren att enligt godkänd plan och kostnadsberäkning utföra visst,
närmare angivet förbättringsarbete å den av låntagaren brukade fastigheten,
skall emellertid så stor del av lånet, som motsvarar beräknade
kostnaden för arbetet, anses gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen
utförts. Berörda tid må ej bestämmas längre än till dess 3
år förflutit från lånets beviljande. Vid beräkning av kostnaden för arbetet
får låntagaren för redskap och material tillgodoräknas ett belopp
av högst 100 kronor. Förbättringsarbete må ej föreskrivas i större omfattning
än som motsvarar det beviljade lånets storlek. Bunta å stödlån
skall i regel ej erläggas.

4

Kungl. May.ts proposition nr 24.

Handläggningen av ärenden rörande ackordslån och stödlån ankommer
på den av Kungl. Majit utsedda centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden
samt de likaledes av Kungl. Majit utsedda lånenämnderna,
en för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde. Ansökan örn lån
skall göras hos vederbörande lånenämnd. I fråga örn stödlån har stadgats,
att dylik ansökan borde göras före den 15 juni 1933. Någon viss tid,
inom vilken ansökan örn ackordslån borde ingivas, är ej föreskriven.

Kungl. Majit fastställer, efter framställning av lånenämnd, de belopp,
inom vilka ackordslån och stödlån må av nämnden beviljas. Framställningen
insändes av lånenämnden till centralnämnden, som har att med
eget utlåtande överlämna densamma till Kungl. Majit. I den mån av
Kungl. Majit för ändamålet fastställda belopp därtill föreslå, äger sedan
lånenämnden bevilja lån. Över lånenämndens beslut, utom vad angår
ställande av säkerhet för beviljat lån, kan klagan föras hos centralnämnden.
Talan mot centralnämndens beslut får däremot ej föras.

För beviljat lån skall, örn lånenämnden finner så skäligen kunna påfordras,
lämnas av nämnden godkänd säkerhet. Beviljat lånebelopp skall
utan anfordran ofördröjligen utbetalas av länsstyrelsen. Förfallen ränta
och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång av låntagaren
inbetalas till länsstyrelsen, som det åligger övervaka, att låntagaren
fullgör sina skyldigheter i avseende ä honom beviljat lån.

För centralnämnden och lånenämnderna för ackords- och stödlåneärenden
har Kungl. Majit utfärdat instruktion den 21 april 1933 (nr 136). Enligt
denna skall centralnämnden bestå av fem ledamöter och lika antal
suppleanter samt lånenämnd, där Kungl. Majit ej annorlunda bestämmer,
bestå av tre ledamöter och lika antal suppleanter. Ledamöter och
suppleanter förordnas av Kungl. Majit. Varje lånenämnd skall utse låneombud
i orterna dels för ackordslåneärenden (ackordslåneombud) dels
ock för stödlåneärenden (stödlåneombud) till antal och med verksamhetsområden,
som centralnämnden efter förslag av lånenämnden bestämmer.
Ackordslåneombuds verksamhetsområde skall i regel sammanfalla med
tingslags eller domsagas jurisdiktionsområde. Till ackordslåneombud bör
ej den utses, som plägar vara utredningsman i konkurs; ej heller bör till
låneombud utses person, som på grund av sin verksamhet kan antagas
vara ekonomiskt intresserad av låns beviljande. Lånenämnds beslut örn
utseende av ackordslåneombud skall underställas centralnämnden för
fastställelse. Låneombud skall hava till uppgift att biträda lånenämnden
och verka för låneverksamhetens ändamålsenliga bedrivande ävensom
att med råd och hjälp tillhandagå allmänheten i ärenden, vilka angå
ackords- eller stödlån, såsom med upprättande av låneansökningar, uppgörande
av förteckningar över tillgångar och skulder samt upptagande
och bedrivande av ackordsförhandlingar. Närmare föreskrifter rörande
låneombud tillkommande arbetsuppgifter meddelas av vederbörande lånenämnd.

Kungl. Majda proposition nr 24.

5

Den under år 1933 bedrivna ackords- och stödlåneverksamheten i vad
avser fördelningen av för budgetåret 1933/1934 anvisat anslag.

Av centralnämndens redogörelse i ämnet inhämtas, att till mitten av
juni 1933 jämlikt kungörelsen nr 135/1933 till lånenämnderna inkommit
100 ansökningar örn ackordslån till sammanlagt 322,841 kronor 74 öre samt
40,375 ansökningar örn stödlån örn tillhopa 24,911,529 kronor 18 öre. 1 sina
med anledning av dessa ansökningar i slutet av juni 1933 till centralnämnden
gjorda framställningar örn fastställelse av belopp, inom vilka lån
finge beviljas, begärde lånenämnderna sammanlagt för ackordslån 302,675
kronor 74 öre och för stödlån 16,721,700 kronor. Centralnämnden föreslog
i utlåtande den 10 juli 1933, att det anvisade lånebeloppet, 10,000,000 kronor,
jämte 496,000 kronor, som icke tagits i anspråk av de för budgetåret
1932/1933 anvisade lånemedlen, eller sammanlagt 10,496,000 kronor, borde
användas sålunda: 2,000,000 kronor borde anslås till då sökta ackordslån
och till de ansökningar örn sådana lån, som framdeles kunde vara att
förvänta; 8,014,000 kronor borde användas för utlämnande av stödlån;
återstoden, 482,000 kronor, borde reserveras dels till administrationskostnader,
392,000 kronor, därav 32,000 kronor till centralnämnden och 360,000
kronor till lånenämnderna, dels ock till sådana lån, som efter anförda
besvär kunde komma att av centralnämnden beviljas, 90,000 kronor. Den
21 juli 1933 fastställde Kungl. Maj:! de belopp, inom vilka lån finge beviljas,
till i fråga örn ackordslånen 302,675 kronor 74 öre och i fråga om
stödlånen 8,014,000 kronor.

Sedermera hava ytterligare belopp blivit av Kungl. Maj:t fastställda.
Den 31 december 1933 uppgingo sålunda de belopp, inom vilka ackordslån
och stödlån enligt Kungl. Maj:ts beslut lingö beviljas, till sammanlagt
beträffande ackordslånen 838,600 kronor 84 öre och beträffande stödlånen
8,034,750 kronor.

En del till centralnämnden från lånenämnderna ingivna framställningar
örn fastställande av belopp för ackordslån och stödlån hade emellertid
då ännu ej blivit slutligt prövade. Enligt vad från centralnämnden inhämtats,
skulle, om bos centralnämnden inneliggande framställningar
bifölles, det sammanlagda belopp, som finge tagas i anspråk, uppgå till
beträffande ackordslån 860,641 kronor 84 öre och i fråga örn stödlån
8,043,300 kronor.

Beträffande de utlämnade lånens storlek framgår av centralnämndens
redogörelse, att av 149 beviljade ackordslån med ett sammanlagt belopp av
546,960 kronor 74 öre 5 lån beviljats till belopp av högst 1,000 kronor, 46
lån till belopp mellan 1,001 och 3,000 kronor samt 98 lån till belopp mellan
3,001 och 5,000 kronor, ävensom att av 23,917 beviljade stödlån med ett sammanlagt
belopp av 8,006,317 kronor 76 öre 13,601 lån meddelats till belopp
av högst 300 kronor, 8,282 lån till belopp mellan 301 och 500 kronor samt
2,034 lån till belopp mellan 501 och 750 kronor. Medeltalet per utlämnade

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

lån utgjorde beträffande ackordslån 3,671 kronor oell beträffande stödlån
344 kronor.

Åtskilliga av lånenämnderna icke bifallna låneansökningar, vilka överklagats
hos centralnämnden, äro alltjämt beroende på dess prövning. Enligt
vad från centralnämnden uppgivits hava över lånenämndernas beslut
till den 31 december 1933 anförts 3,703 besvär. Av dessa hava till sagda
dag prövats 1,847, vilka i 145 fall föranlett ändring. Omkring 1,850 låneansökningar
torde sålunda ännu icke vara slutligt avgjorda.

Yttranden om den hittills bedrivna ackords- och stödlåneverksamheten.

De lånenämnder, som uttalat sig rörande den vunna erfarenheten örn
ackords- och stödlåneverksamheten, hava nästan utan undantag ansett,
att verksamheten varit till stort gagn för de mindre jordbrukarna och i
väsentlig utsträckning fyllt sin uppgift. Det har framhållits, att utan
denna hjälp hade många jordbrukare på grund av den rådande jordbrukskrisen
med säkerhet måst lämna gård och grund. Låneverksamhetens
hjälpande betydelse har kanske starkast framhävts av Norrbottens läns
lånenämnd, som anfört, att verksamheten varit ett utomordentligt stöd
för länets jordbrukare, utan vilken läget inom ett flertal kommuner säkerligen
skulle hava blivit katastrofalt. Å andra sidan har påpekats från
vissa håll, att denna understödsverksamhet även medfört vissa olägenheter,
såsom ett avtrubbande av självansvaret, bristande tillit till egen
förmåga och ett allt större förlitande på staten och dess möjligheter att
lämna hjälp. En redogörelse för vunna erfarenheter örn låneverksamheten
har ansetts vara förenad med vissa svårigheter dels på grund av den
korta tid, varunder verksamheten pågått, och dels till följd av den ovisshet,
som alltjämt vore rådande örn utvecklingen av konjunkturläget för
jordbruket.

Flertalet lånenämnder hava uttalat, att ackordslånen varit en
lämplig form av hjälpverksamhet. Genom dessa lån hade ackordsförfarandet
i framträdande grad underlättats, och det syntes sannolikt, att i flera
fall, då sådana lån erhållits, en eljest oundviklig konkurs förhindrats. Av
yttrandena har emellertid framgått, att ackordslånen på många håll icke
rönt den efterfrågan, som varit önskvärd. Några lånenämnder hava framhållit,
att anledningen härtill ej så mycket vore de stränga villkoren för
erhållande av sådana lån som fasthellre motvilja mot själva låneformen.
Endast en lånenämnd har ställt sig tveksam till frågan, huruvida ackordslåneverksamheten
fyllde ett verkligt behov. — De flesta lånenämnderna
hava ansett, att stödlånen varit till stor nytta framförallt för sådana
mindre jordbrukare, som förvärvat sina fastigheter under högkonjunkturen
och därvid ådragit sig skulder. Även örn stödlånen icke alltid kunnat
utdelas till så stort belopp, som önskvärt varit, hade ett mindre lån dock
ofta varit tillräckligt att bringa reda i låntagarens affärer. Några låne -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

nämnder liava dock uttalat tvekan, huruvida det med stödlåneverksamheten
avsedda syftet nåddes, sedan maximibeloppet för stödlånen nedsatts
till 750 kronor. Dessa låns betydelse av varaktig hjälp hade helt
naturligt varit större i de fall, då lånen kunnat beviljas mot utförande
av förbättringsarbeten å jordbruket. Åtskilliga lånenämnder hava klagat
över att de tillgängliga stödlånemedlen icke på långt när tillfredsställt
behovet.

Länsstyrelsernas yttranden angående erfarenheter örn ackords- och
stödlåneverksamheten sammanfalla i stort sett med lånenämndernas. Sålunda
har allmänt uttalats, att verksamheten visat sig ändamålsenlig,
varit en mycket värdefull hjälp i den rådande jordbrukskrisen eller varit
till stort gagn. Flera länsstyrelser hava dock framhållit, att möjligheten
att erhålla ackordslån allenast i ringa utsträckning utnyttjats. Det
har även påpekats från vissa håll, att det icke kunnat undvikas, att vid
en bidragsverksamhet av så omfattande art lån understundom utlämnats
till personer, vilka icke uppfyllt förutsättningarna för erhållande av
hjälp, antingen så att hjälpbehovet icke varit alltför trängande eller ock
så att lånesökanden av annan anledning icke bort ifrågakomma till erhållande
av lån. Vidare har anmärkts, att man syntes näppeligen kunna
räkna med att låneverksamheten haft större betydelse för upphjälpande
och stabilisering av själva jordbruksnäringens allmänna ekonomiska betingelser,
vartill verksamheten såsom statlig omvårdnad ytterst mäste
syfta. Ett flertal av de statliga åtgärder till jordbruksnäringens stödjande
genom prisregleringar och dylikt, som kommit till stånd under senare
år, vore säkerligen, ehuru även de enligt sakens natur vore av tillfällig
art, bättre än nu ifrågavarande låneverksamhet ägnade att effektivt
gagna jordbruksnäringen som sådan.

Av länsstyrelsernas yttranden framgår vidare, att uppsägningar av
lån skett i 27 fall. De orsaker, som föranlett uppsägningarna, hava varit
av skiftande art och kunna inordnas under följande grupper: att låntagaren
överlåtit den av honom brukade fastigheten (4 fall); att han försatts
i konkurs (10 fall); att sedan till säkerhet för erhållet stödlån lämnats
inteckning i jordbruksinventarier, till gäldande av annan borgenärs
fordran hos låntagaren sökts utmätning i inventarierna (3 fall hava fullföljts
exekutivt); att låntagaren avlidit (1 fall); samt att han i låneansökningen
lämnat vilseledande uppgifter (1 fall). I 8 fall av skedda uppsägningar
har den direkta orsaken icke angivits.

Jämväl hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava allmänt vitsordat
den stora betydelsen av ackords- och stödlåneverksamheten. Meningarna
hava däremot varit delade rörande frågan, åt vilkendera låneformen
borde givas företräde, ackordslånen eller stödlånen. Att ackordslånen
varit efterfrågade i en förhållandevis ringa utsträckning har uppmärksammats
i ett flertal yttranden. I de fall, där ackordslån utlämnats,
har vitsordats, att dessa varit till stor nytta. Från mer än ett håll har

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

emellertid framhållits, att nu ifrågavarande hjälpåtgärder bleve alltmera
otillräckliga, i samma mån krisen fortfore. Ackords- och stödlåneverk*
samheten måste därför betraktas som ett provisorium på kortare sikt. Endast
sådana åtgärder, som vore ägnade att göra jordbruket räntabelt,
kunde mildra eller avhjälpa jordbrukskrisen i sin helhet.

Samtliga kommuner, från vilka yttranden inkommit, hava, direkt eller
indirekt, givit tillkänna den meningen, att landets jordbruksbefolkning
icke kunnat motstå verkningarna av den ekonomiska krisen utan verksamt
statligt ingripande till modernäringens stödjande. Det ojämförligt
största antalet av de hörda kommunerna hava vitsordat, att detta ingripande,
såvitt avser ackords- och stödlåneverksamheten, i stort sett fått
en lycklig utformning, även örn åtskilliga kommuner särskilt framhållit,
att verksamheten vore förenad med åtskilliga olägenheter. Av de 126
kommuner, från vilka yttranden inkommit, hava endast 3 ansett sig icke
kunna tillstyrka verksamhetens fortsatta bedrivande eller åtminstone
ställt sig tveksamma härtill.

Centralnämnden har anfört, att av den vidlyftiga utredning, som förelåge,
måste anses framgå, att låneverksamheten varit till stor hjälp för
de mindre jordbrukare, som genom den rådande kristiden kommit i ekonomiska
svårigheter, och i många fall avvärjt ett hotande ekonomiskt
sammanbrott. Särskilt syntes detta gälla i fråga örn stödlånen. Även örn
dessa lån, på grund av de tillgängliga anslagens otillräcklighet, i de flesta
fall måst utgå med belopp, avsevärt understigande de fastställda maximibeloppen,
syntes dock de i och för sig ringa lånen hava berett låntagaren
möjlighet att frigöra sig från de mest tryckande skulderna, såsom för*
fallna utskylder och räntor, växelskulder och dylikt. Därigenom hade
otvivelaktigt i en mängd fall exekutiva försäljningar av fastigheter eller
lösöre kunnat undvikas. Vad inventarierna beträffade vore deras bibehållande
i nödig utsträckning av avgörande betydelse för möjligheten
att driva ett rationellt jordbruk. I de flesta fall, då lån beviljats, hade
låntagaren berättigats att återbetala lånet genom utförande av förbättringsarbeten
av skilda slag. Därigenom hade nyttan och betydelsen av
stödlånen i väsentlig mån ökats. Låntagaren, som för sin fulla försörjning
vid sidan av jordbruket ofta nödgats söka sig inkomstbringande
lönearbete, hade genom förbättringsarbetet erhållit en ersättning för den
för honom ödesdigra brist på arbetstillfällen, som nu vore rådande. I
arbetet hade i många fall hemmavarande söner och andra anhöriga kunnat
deltaga, vilket förvisso i sin mån bidragit till att minska arbetslösheten.
Slutligen vore att märka, att lånen tack vare reglerna örn förbättringsarbeten
bomme ett produktivt ändamål av stor betydelse till godo,
varigenom låntagarens möjlighet till fortsatt jordbruksdrift ökades. Säkerligen
borde man ej heller underskatta den psykologiska betydelsen av
stödlånerörelsen. Kristidens förödande verkningar hade i särskilt hög
grad drabbat utövarna av landets viktigaste näringsgren, jordbruket.

9

Kungl. May.ts proposition nr 24.

Stödlåneverksamheten vore ett påtagligt uttryck för statsmaktens beredvillighet
att träda hjälpande emellan i det oförvållade nödläge, som inom
jordbruksnäringen vore särskilt framträdande, och medvetandet örn detta
statliga stöd hade säkerligen hos landets jordbrukare bidragit till att
framkalla en ljusare syn på tingen och eggat till fortsatta ansträngningar
för svårigheternas övervinnande. Ackordslånen hade icke på långt
när varit så efterfrågade som man kunnat vänta. Orsaken därtill syntes
delvis ligga i att året 1932 gav goda skördar, men också i den, från många
håll vitsordade, i och för sig aktningsvärda motviljan mot att hos borgenärer
begära efterskänkande av en större eller mindre del av skulden.
Då dessa lån kommit till användning, hade de uppenbarligen varit till påtaglig
och effektiv hjälp. I de delar av riket, där ackordslånen i större
omfattning anlitats, hade de i många fall förebyggt eljest oundvikliga
konkurser och exekutivförsäljningar samt således säkerligen bidragit att
minska dessas antal.

Frågan om fortsatta stödåtgärder.

I lånenämndernas yttranden rörande frågan örn låneverksamlietens
fortsättande framhålla de flesta nämnderna, att det förhandenvarande
läget påkallar fortsatt hjälpverksamhet till lindring av jordbrukarnas ekonomiska
svårigheter. Särskilt påpekas, att lånenämnderna varit nödsakade
avslå ett stort antal stödlåneansökningar, vilka, därest medel funnits
att tillgå, skulle hava bifallits. Av de 26 lånenämnderna hava 19 ansett,
att ackordslåneverksamheten bör fortsätta tills vidare eller
åtminstone under år 1934. En lånenämnd anser ovisst, huruvida behov
av denna verksamhet kommer att förefinnas efter 1933 års utgång, 3 lånenämnder
anse, att ackordslåneverksamheten bör upphöra, under det att
3 andra lånenämnder ej direkt yttrat sig i denna fråga. Beträffande
stödlåneverksamheten hava 24 lånenämnder uttalat sig för verksamhetens
fortsättande tillsvidare eller åtminstone under år 1934, varvid
av några lånenämnder bland annat framhållits, att verksamheten ej borde
utsträckas under någon längre tid och ej längre än nöden krävde. En
lånenämnd anser, att verksamheten knappast beredde jordbruket nämnvärd
hjälp. En lånenämnd har ej direkt yttrat sig i frågan.

Det torde böra bemärkas, att av de 3 lånenämnder, vilka ansett att
ackordslåneverksamheten borde upphöra, 2 såsom skäl härför anfört, att
ackordslånen icke syntes vara särskilt eftersträvade av jordbrukarna.

Av länsstyrelserna hava beträffande ackordslånen 17 uttalat, att
verksamheten bör tills vidare fortsätta, så länge nuvarande ekonomiska
kris varade eller åtminstone under nästa budgetår, 2 varit tveksamma huruvida
behov förefunnes för verksamhetens fortsättande, 3 ansett, att verksamheten
borde upphöra eller snarast avvecklas, samt 2 ej direkt yttrat sig
i denna fråga. Angående stödlånen hava 20 länsstyrelser ansett, att
verksamheten borde fortsättas tills vidare eller åtminstone under nästa

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

''budgetår, 2 uttalat, att verksamheten borde avvecklas, samt 2 icke direkt
yttrat sig i frågan.

Av yttrandena från hushållningssällskapens förvaltningsutskott framgår,
att beträffande ackordslånen 17 förvaltningsutskott ansett, att
denna verksamhet borde fortgå, så länge krisen varade eller åtminstone
under nästa budgetår, 2 varit tveksamma, huruvida behov förefunnes för
verksamhetens fortsättande, 1 ansett, att denna verksamhet snarast borde
avvecklas, 1 ansett verksamheten vara en nödfallsåtgärd, som i längden
icke kan bringa hjälp, samt 5 icke direkt uttalat sig i frågan. Vad angår
stödlånen hava 20 förvaltningsutskott uttalat, att verksamheten borde
fortsättas, så länge krisen varade eller åtminstone under nästa budgetår,
1 ansett, att verksamheten borde avvecklas, 1 ansett verksamheten vara en
nödfallsåtgärd, som i längden ej kan hjälpa, samt 4 ej yttrat sig i denna
fråga.

De flesta kommuner hava varmt förordat verksamhetens fortsättande
och därvid begränsat uttalandet att gälla ännu ett år eller under den tid,
jordbrukskrisen fortfar. 2 kommuner hava ansett, att verksamheten borde
upphöra, och till stöd härför anfört, att, så länge jordbruket icke vore
räntabelt, stödlånen icke kunde hindra en fortgående skuldsättning bland
jordbrukarna men möjligen med något år uppskjuta ett oundvikligt ekonomiskt
sammanbrott. Stödlåneverksamheten komme blott att förorsaka
statsverket stora kostnader utan att kunna bliva till varaktigt gagn för
beträngda jordbrukare.

Centralnämnden har anfört: Redan det förhållande, att för de 1933 inkomna
40,375 låneansökningarna, avseende ett belopp av nära 25 miljoner
kronor, av vilka lånenämnderna ansett ansökningar för ett belopp
av omkring 16.7 miljoner kronor förtjänta av bifall, endast 8,014,000 kronor
eller således icke ens hälften av det erforderliga beloppet stått till
förfogande, syntes visa, att lånebehovet fortfarande vore stort. I de avgivna
yttrandena uttalades även nästan enstämmigt behovet och önskvärdheten
av att låneverksamheten måtte fortgå åtminstone under nästa
år, såvida ej någon förbättring av konjunkturerna skulle inträda; dock
framliölles från flera håll, att endast högre priser å jordbrukets produkter
kunde bringa verklig hjälp. Centralnämnden hemställde därför, att
även för nästa budgetår medel måtte ställas till förfogande för låneverksamhetens
fortsättande. Örn så skedde, torde såväl ackords- som stödlånebehovet
böra tillgodoses. Den förstnämnda låneformen hade visserligen,
såsom från flera håll erinrats, icke kommit till användning i den utsträckning,
man haft anledning förvänta. Men då ackordslånen uppenbarligen
lämnade en mera varaktig hjälp än stödlånen, torde möjligheten att fortfarande
erhålla sådana lån icke böra avskäras. I fråga örn det belopp,
som borde ifrågakomma vid ett eventuellt nytt anslag, hade i de yttranden,
där denna fråga berörts, uttalats önskvärdheten av att helst ett
större belopp än det för innevarande budgetår anvisade, men i varje fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 24. 11

Icke ett lägre, vore erforderligt, om de mest trängande behoven skulle
kunna tillgodoses. Centralnämnden hemställde, att för ackords- och stödlåneverksamheten
måtte för hudgetåret 1934/1935 anvisas 10,000,000 kronor.

Innevarande budgetår är det andra, under vilket nu ifrågavarande låneverksamhet
pågår. Erfarenheterna hava givit vid handen, att de visserligen
i och för sig avsevärda belopp, som riksdagen anvisat för ändamålet,
varit otillräckliga. Behovet av att i det alltjämt rådande krisläget
fortsatta stödåtgärder från statens sida vidtagas synes av den förebragta
utredningen till fullo bestyrkt. Emellertid är det uppenbart, att
denna stödverksamhet ej bör bliva permanent. Förhållandena måste utveckla
sig dithän, att jordbruket skänker sina utövare uppehälle och möjliggör
nöjaktig förräntning av jordbrukskapitalet. I vad män detta låter
sig göra är för närvarande omöjligt att med bestämdhet uttala sig örn.
För att frigöra jordbruket från det ekonomiska tryck, som för närvarande
vilar över detsamma, torde emellertid andra, mera radikala utvägar
böra sökas än de hittills prövade. Det är med en sådan avsikt jag
hos Kungl. Majit hemställt örn bemyndigande att tillkalla utredningsmän
för att, i enlighet med vissa angivna riktlinjer, verkställa utredning och
avgiva förslag rörande formerna för en reglering av jordbrukets kreditförhållanden.
Erinras må, att Kungl. Majit den 1 december 1933 lämnat
dylikt bemyndigande, varefter jag den 22 samma december tillkallat fem
utredningsmän. Utredningen bör kunna vara slutförd i så god tid, att av
densamma föranledda förslag till hjälpåtgärder kunna föreläggas nästa
års riksdag. I avvaktan härpå synes det vara erforderligt, att förevarande
låneverksamhet får fortgå. Av det sagda framgår, att jag anser verksamheten
i sin nuvarande form böra upphöra med utgången av nästa budgetår.
Vad beträffar de båda låneformerna, ackordslånen och stödlånen,
hava visserligen de senare men däremot ej de förra varit livligt efterfrågade.
Att på grund härav vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser
torde dock ej böra ske, särskilt som ackordslånen, där de utlämnats, allmänt
vitsordats hava medfört stort gagn. Jag förordar alltså, att anslag
för utlämnande av ackordslån och stödlån beviljas även för nästkommande
budgetår.

Att beräkna det för den fortsatta låneverksamheten erforderliga anslaget
är givetvis vanskligt. Centralnämnden Ilar såsom nämnts hemställt
örn anvisande av 10,000,000 kronor eller lika stort belopp som för innevarande
budgetår utgår. I nuvarande statsfinansiella läge har jag dock ansett
mig icke kunna förorda högre belopp än 8,000,000 kronor. Fördelningen
av anslaget på de olika ändamålen torde liksom hittills böra ankomma
på Kungl. Majit. Av anslaget torde, likaledes i överensstämmelse
med vad nu sker, jämväl böra bestridas de med låneverksamheten förenade
kostnaderna.

Beträffande grunderna för verksamhetens bedrivande synas de i kun -

Departementa chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Departe marits»
chefen.

görelsen den 21 april 1938 intagna bestämmelserna böra tjäna som förebild.
Vissa avvikelser torde dock böra göras från de nu gällande reglerna.
Förslag härutinnan hava framförts i de avgivna utlåtandena.
Med ledning av vad sålunda förekommit har inom jordbruksdepartementet
utarbetats ett förslag till kungörelse om ackordslån och stödlån till
jordbrukare, vilket torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll. De
nya bestämmelserna torde böra tillämpas jämväl i avseende å belopp, som
vid kungörelsens ikraftträdande kan återstå odisponerat av det för innevarande
budgetår anvisade anslaget, därvid Kungl. Maj:t må äga meddela
erforderliga övergångsbestämmelser.

Jag övergår till en redogörelse för de särskilda bestämmelserna i nyssberörda
förslag, därvid jag kommer att paragraf för paragraf omnämna
de avvikelser, som ansetts böra ske från gällande regler.

Förslaget till ny kungörelse.

1 §•

Enligt 1933 års kungörelse kan lån icke beviljas jordbrukare, som tillträtt
den av honom brukade fastigheten senare än den 1 maj 1931, utom
i vissa särskilt angivna fall.

Vissa av deni, som nu yttrat sig, hava ansett denna bestämmelse vara
väl sträng, särskilt i fråga örn arrendatorer, samt föreslagit, att bestämmelsen
måtte utgå eller mildras.

Centralnämnden bär anfört, att anledningen till ifrågavarande bestämmelse
torde varit, att jordbrukskrisen våren 1931 var fullt utbildad, varför
den, som då eller senare satt upp nytt jordbruk, merendels kunnat draga
fördel av den nedgång i fastighetsvärden och arrenden samt priser å inventarier,
som krisen fört med sig, samt även haft anledning räkna med
de förändrade förhållanden för jordbruket, som krisen vållat. Skäl syntes
därför ej föreligga att helt utesluta bestämmelsen örn tillträdesdag,
men torde det böra tagas under övervägande, om ej beträffande arrendatorer
i vissa fall undantag kunde medgivas.

1 likhet med centralnämnden anser jag, att bestämmelsen örn tillträdesdag
ej bör utgå. Med den avfattning förevarande paragraf härutinnan
erhållit kunna emellertid fall tänkas föreligga, vilkas olika bedömande
icke kunna sägas vara tillfredsställande, dag tänker därvid på det fall,
att lån sökes av två arrendatorer, vilka båda tillträtt sina fastigheter före
den 1 maj 1931 men av vilka den ene efter sistnämnda dag erhållit ett nytt,
av jordbrukskrisen betingat förmånligare arrendekontrakt å samma fastighet
som han förut innehaft, medan den andre likaledes efter den 1 maj 1931
nödgats flytta från den av honom dittills innehavda fastigheten för att
arrendera en annan. Med nu gällande bestämmelser kan sökanden i förra
fallet men ej i det senare medgivas lån. Förhållandet gestaltar sig enahanda,
örn arrendatorn under i övrigt lika omständigheter i stället för att

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

träffa nytt arrendeavtal köper samma respektive annan fastighet. Även
i detta fall saknas tillräcklig anledning att låta bedömandet i fråga örn
möjligheten att erhålla lån utfalla olika allt eftersom sökanden köpt samma
fastighet, som han tidigare arrenderat, eller en annan fastighet. Ej
heller finner jag det vara riktigt, att en jordägare, som kanske under en
följd av år före den 1 maj 1931 innehaft sin fastighet och därunder iklätt
sig skulder, allenast därför att han efter sistnämnda dag sålt sin förutvarande
fastighet och förvärvat en ny skall vara utesluten vid beviljandet
av lån. Ej sällan torde det nämligen förhålla sig på det sätt, att jordägaren
medfört en del av sin gäld samt sina levande och döda inventarier
från den gamla fastigheten till den nya. Sistnämnda fall skiljer
sig uppenbarligen ej oväsenligt från det, där jordbrukaren — utan att
dessförinnan utövat jordbruksdrift — satt upp ett nytt jordbruk. Gränslinjen
mellan de på grund av bestämmelsen örn tillträdesdag till erhållande
av lån behöriga och obehöriga synes mig därför böra dragas på
något annat sätt än tidigare. I överensstämmelse härmed har stadgandet
i andra stycket av förevarande paragraf avfattats, I övrigt äroföreskrifterna
under denna paragraf lika lydande med de i 1 § av 1933
års kungörelse upptagna.

2 §.

I likhet med föregående år hava vissa lånenämnder föreslagit, att stödlån
borde få utlämnas icke blott för de ändamål, vartill stödlån enligt gällande
kungörelse kunna beviljas, utan jämväl för utförande av reparationer
å åbyggnader eller andra liknande förbättringsarbeten å fastigheten.
Centralnämnden har under hänvisning till sitt förra året härutinnan
gjorda uttalande (prop. nr 92/1933 sid. 11) avstyrkt förslaget.

Då någon anledning att frångå den i fjol intagna ståndpunkten ej synes Departementsföreligga,
avstyrker även jag förslaget. chefen.

3 §.

En lånenämnd har föreslagit borttagande av bestämmelsen i första
stycket av 3 § i 1933 års kungörelse, att skulderna skola överstiga värdet
av tillgångarna för att ackordslån skall kunna erhållas. Föreskriften,
att borgenärerna i ackordet icke må erhålla mer än 70 procent av fordringsbeloppet,
har denna lånenämnd funnit vara tillräckligt betryggande
mot missbruk av möjligheten till erhållande av sådant lån.

Centralnämnden har ansett ändringsförslaget ej böra vinna avseende.

Centralnämndens mening har jag ansett mig böra biträda. Däremot Departementsföreslår
jag i sagda stycke en ändring, som är betingad av att under år
1933 allmän fastighetstaxering ägt rum. Enligt nuvarande bestämmelser
skall såsom grund för värderingen av gäldenärens tillgångar läggas
saluvärdet, dock att fastigheten ej får åsättas värde, som med mer än

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Departementschefen.

Departements chefen.

tjugo procent avviker från det under 1932 gällande taxeringsvärdet. Sedan
numera nytt taxeringsvärde för en mängd fastigheter torde blivit fastställt,
saknas anledning att längre fasthålla vid det tidigare värdet. Åtminstone
i ett fall har enligt vad jag inhämtat de nuvarande bestämmelserna
härutinnan lagt hinder i vägen för beviljande av ackordslån åt sökande,
som i övrigt fyllt förutsättningarna för erhållande av dylikt lån.

Med den avvikelse, som föranledes av det nu anförda, överensstämma
föreskrifterna i förevarande paragraf helt med bestämmelserna i 3 § av
1933 års kungörelse.

4 §.

En lånenämnd har ansett, att ackordslån borde utgå med högre belopp
än 5,000 kronor, detta för att bereda brukare av större jordbruksfastigheter
möjlighet att erhålla sådana lån. En kommun har föreslagit, att
jordbrukare, vilkas fastigheter vöre taxerade till 10,000 kronor eller därunder,
borde få komma i åtnjutande av så stort lån, som motsvarade 400
kronor, ökat med 25 procent av taxeringsvärdet (i stället för nu 20 procent).
En annan kommun har framhållit, att ackordslånets storlek borde
i sådana fall, då brukningsdelen ej vore åsatt särskilt taxeringsvärde, få
beräknas efter dennas uppskattade värde.

Centralnämnden har anfört, att, då ifrågavarande låneverksamhet icke
vore avsedd för innehavare av större jordbruk, någon höjning av maximibeloppet
för ackordslån ej syntes erfordras. De av berörda kommuner
föreslagna ändringarna syntes knappast av behovet påkallade.

I likhet med centralnämnden anser jag, att de föreslagna ändringarna
ej höra vinna bifall. Den ändring, som föreslagits i 3 §, påkallar däremot
en motsvarande ändring av förevarande paragraf. I överensstämmelse
härmed har paragrafen avfattats.

5 §.

Ackordslån, som beviljas enligt 1933 års kungörelse, skall enligt stadgande
i 5 § återbetalas med en femtedel örn året med början år 1940. Under
de två första åren erlägges icke någon ränta. Därefter gäldas ränta
efter fem procent örn året å halva lånebeloppet och, sedan amorteringsskyldighet
inträtt, å lånet i dess helhet.

Från kommunalt håll har föreslagits, att 5 § måtte ändras i syfte att
erhålla lindrigare villkor för ackordslåntagarna. Återhetalningstiden vore
för kort och den föreskrivna räntan för hög.

Centralnämnden har ansett, att förslaget borde lämnas utan avseende.

Annan ändring av paragrafen än den, som påkallas av tiden för amorteringsskyldighetens
början, synes ej höra vidtagas. Enligt uttalande av
sammansatta första lag- och jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag (utlåtande
nr 10) skall, för den händelse konjunkturerna för jordbruket icke

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

vid amorteringstidens början visas hava förbättrats i märklig grad, tagas
under omprövning i vad mån en lindring i de föreskrivna återbetalningsvillkoren
bör äga rum. Jag förutsätter, att även beträffande de ackordslån,
för vilka nu föreslagna bestämmelser bliva tillämpliga, frågan om återbetalning
skall, då skyldighet härutinnan enligt förslaget inträder, kunna
bliva föremål för omprövning i anslutning till de synpunkter, som av 1932
års riksdag godtagits.

6 §.

I paragrafens tredje stycke stadgas, att stödlån bör i första rummet
beviljas för betalning av annan gäld än ränta och amortering å lån ur
egnahemslånefonden. Bestämmelsen tillkom på förslag av jordbruksutskottet
vid 1933 års riksdag.

En lånenämnd och två förvaltningsutskott hava ansett, att bestämmelsen
i tredje stycket borde utgå eller mildras. Centralnämnden har avstyrkt
detta förslag.

Under hänvisning till jordbruksutskottets uttalande i förevarande ämne Departementsfinner
jag i likhet med centralnämnden, att bestämmelsen bör bibehållas. chefen.

7 §.

För närvarande gäller, att stödlån ej får överstiga 750 kronor.

Från åtskilliga håll hava framförts förslag örn höjning av maximibeloppets
storlek. I en del yttranden har därvid dock ifrågasatts, att endast
i särskilda, ömmande fall möjlighet borde beredas lånenämnden att
utlämna stödlån till högre belopp än 750 kronor. Jämväl bibehållandet
av nuvarande maximibelopp har påyrkats. En lånenämnd har ifrågasatt,
örn den, som tidigare erhållit stödlån å lägst 500 kronor, borde vara berättigad
att erhålla lån. Samma lånenämnd har ansett, att endast i undantagsfall
borde maximibeloppet, 750 kronor, utgå.

Centralnämnden har ej funnit vägande skäl för höjning av beloppen
vara förebragta.

Jag har alltjämt den uppfattningen, att stödlån icke bör få till en och Departementssamma
jordbrukare utgå med högre belopp än 750 kronor. Otvivelaktigt chefen.
förekomma emellertid sådana ömmande fall, då tilldelandet av stödlån till
belopp överstigande maximibeloppet skulle vara av förhållandena motiverat.
Det kunde därför synas tilltalande att, såsom från vissa håll ifrågasatts,
i dylika fall överlämna åt lånenämnderna att själva bestämma. Svårigheten
att rättvist avgränsa dessa fall samt risken för en bristande enhetlighet
vid prövningen inom de olika lånenämnderna — säkerligen skulle
ett stort antal lånesökande åberopa en eller flera omständigheter av ömmande
art — synes mig dock vara påtaglig.

Med den avvikelse, som betingas av att de jordbrukare, vilka beviljats
lån enligt 1933 års kungörelse, icke kunna komma i åtnjutande av högre

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

lånebelopp än som motsvarar skillnaden mellan 750 kronor och förut tilldelat
belopp, överensstämma föreskrifterna i förevarande paragraf med
bestämmelserna i 7 § av nämnda kungörelse.

8 §.

Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf, att stödlån skall
återbetalas med en sjundedel årligen med början år 1938, skiljer sig ej från
motsvarande bestämmelse i 1933 års kungörelse i annan mån än som föranledes
av tidpunkten för de olika lånens beviljande. I anslutning till vad
jag beträffande ackordslånen uttalat och i överensstämmelse med den ståndpunkt,
som intagits i förenämnda, av 1932 års riksdag härutinnan godkända
utskottsutlåtande, utgår jag från, att därest konjunkturerna för jordbruket
icke i märklig grad förbättrats, då återbetalningsskyldigket med avseende
å de nya stödlånen författningsenligt inträder, statsmakterna skola
taga under övervägande i vad mån lindring i återbetalningsvillkoren bör
medgivas.

I andra stycket av 8 § stadgas, att, där låntagare åtagit sig att enligt
godkänd plan och kostnadsberäkning utföra förbättringsarbete å fastigheten,
så stor del av lånet, som motsvarar beräknade kostnaden för arbetet,
skall anses gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen
utförts.

I fråga örn tillämpningen av förenämnda stadgande har ceri träl nämnden
uppgivit, att nämnden, med stöd av vad jordbruksutredningen i sitt
betänkande anfört, i en till samtliga lånenämnder och låneombud den 4
augusti 1932 utsänd promemoria föreskrivit bland annat, att, örn förbättringsarbete
förekomme, enkel beskrivning över arbetet med uppskattning
av arbetskostnaden skulle upprättas. Därest sökanden icke på förhand
låtit upprätta dylik beskrivning, syntes den i regel kunna upprättas av
låneombudet vid besök å sökandens jordbruk. Stundom kunde erfordras,
att sakkunnig person anlitades. Härvid borde allenast ifrågakomma vandringsrättare,
dikningsförman, länsskogvaktare, länsträdgårdsmästare eller
annan person, vars medverkan icke droge väsentlig kostnad.

Några lånenämnder hava framhållit, att det ej sällan mött svårighet
att erhålla arbetsplaner, vilka kunnat av nämnden godkännas. Det har
därför uttalats såsom ett önskemål, att medel måtte ställas till förfogande
för anlitande i större utsträckning än vad hittills kunnat ske av sakkunniga
personer vid uppgörande av sådana planer, och har därvid ifrågasatts,
örn icke åt vid hushållningssällskapen anställda tjänstemän borde
uppdragas att upprätta dessa planer. Jämväl vissa förvaltningsutskott
hava yttrat sig i samma riktning. Särskilt har påpekats såsom angeläget,
att, då möjlighet att för flera av de i 8 § omnämnda förbättringsarbetena
erhålla understöd från olika håll förefunnes, åtgärder borde
vidtagas till förhindrande av missbruk. Det har uppgivits, att inom ett par

Kungl. Maj:ts proposition nr 24. 17

län, däribland Jämtlands, planer oell kostnadsberäkningar åtminstone tidvis
helt upprättats genom hushållningssällskapets försorg.

Centralnämnden har anfört: Enligt förenämnda av centralnämnden meddelade
föreskrifter ägde lånenämnd vid upprättande av planer och kostnadsberäkningar
för förbättringsarbeten befogenhet att, då så erfordrades,
anlita sakkunnig hjälp, under förutsättning att detta ej droge väsentlig
kostnad. Så hade också skett, i det att exempelvis vandringsrättare
eliel dikningsförman biträtt vid förslagens uppgörande och därför erhållit
ersättning av lånenämnden. I andra fall hade sökanden själv ingivit
en enkel ritning, t. ex. för ett mindre dikningsarbete eller en gödselstad,
vilka ritningar enligt centralnämndens förmenande syntes varit tillräckliga
för ifrågavarande i allmänhet enkla arbeten. Örn en ingiven plan
vore ofullständig eller av annan orsak ej kunde godkännas, ägde givetvis
lånenämnd gå i författning örn ny plans upprättande under iakttagande
av att ej därigenom oskälig kostnad drabbade statsverket. Ovillkorlig
skyldighet för lånenämnd att i varje fall anlita sakkunnig, exempelvis hos
vederbörande hushållningssällskap anställd funktionär, för planernas uppgörande
skulle, såsom också framginge av Jämtlands läns hushållningssällskaps
föivaltningsutskotts yttrande, otvivelaktigt medföra avsevärda
kostnader, varigenom den del av låneanslaget, som skulle utdelas såsom
lån, förminskades. Det kunde icke anses praktiskt och klokt att för planläggning
av ett enklare, mindre arbete, som kanske beräknades draga en
kostnad av ett par hundra kronor, i reseersättning och arvode åt en sakkunnig
måhända utbetala ett belopp, som ej stöde i rimlig proportion till
kostnaden för arbetet. Att såsom ifrågasatts alla planer för förbättringsarbeten
ovillkorligen skulle uppgöras av hos hushållningssällskapen anställda
tjänstemän, måste centralnämnden därför på det bestämdaste avstyrka.
Oavsett den betydande kostnad, särskilt i de nordligaste länen,
detta skulle medföra, skulle denna anordning vålla avsevärda olägenheter.
De framställda erinringarna syntes ej böra föranleda annan åtgärd än en
uppmaning från centralnämnden till lånenämnderna, att dessa borde ställa
sig förberörda direktiv till efterrättelse. En brist i bestämmelserna vore
uppenbarligen, att föreskrift saknades till förhindrande av att för ett till
utförande godkänt förbättringsarbete bidrag av statsmedel erhölles även
från annat håll. Ansökningsblanketten syntes därför böra kompletteras
med en försäkran från sökande, att så ej skett. Till frågan, hur en kontroll
i förevarande avseende borde äga rum, återkomme centralnämnden
i samband med frågan örn organisationen av nämndernas verksamhet.

Beträffande frågan, huruvida sakkunniga personer böra i större omlattning
än vad hittills varit fallet anlitas för upprättande av planer
vid förbättringsarbeten, anser jag mig böra biträda centralnämndens mening.
De av nämnden lämnade direktiven, nyss återgivna, torde, örn de
vinna efterföljd, bereda lånenämnderna möjlighet att, då så erfordras, an Bihang

till riksdagen!! protokoll 19311. 1 sami. Nr Vt. 2

Departements chefen.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

lita sakkunniga personer för uppgörande av arbetsplaner. Flertalet arbeten
torde dock vara av den enkla art, att någon särskild sakkunskap vid
uppgörandet av dylika planer icke erfordras. Till frågan huru kontroll
bör utövas till förhindrande av missbruk i sådana fall, då låntagare, som
berättigats tillgodoräkna sig utfört förbättringsarbete såsom betalning respektive
avbetalning å beviljat lån, erhållit medel jämväl från annat håll
med skyldighet att därför utföra visst arbete, återkommer jag vid behandlingen
av 9 §.

Det i tredje stycket av förevarande paragraf införda stadgandet, enligt
vilket ränta å stödlån som regel ej skall erläggas, överensstämmer med
motsvarande bestämmelse i 1933 års kungörelse.

9 i

Under denna paragraf hava huvudgrunderna för ackords- och stödlåneverksamhetens
organisation angivits. Den fortsatta verksamheten avses
skola, liksom den hitills bedrivna, handhavas dels av centralnämnden såsom
centralt organ för riket i dess helhet, dels ock av lånenämnderna, en
nämnd för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde.

Under varje lånenämnd finnas för närvarande, på sätt förut anförts, ute
i orterna låneombud dels för ackordslåneärenden (ackordslåneombud) och
dels för stödlåneärenden (stödlåneombud), utsedda av vederbörande lånenämnd,
med uppgift att biträda lånenämnden samt verka för låneverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande ävensom att tillhandagå allmänheten
med råd och hjälp. Bestämmelser angående låneombuden är o av Kungl.
Maj:t meddelade i den för centralnämnden och lånenämnderna utfärdade
instruktionen.

Den hittillsvarande organisationen har från en del håll föranlett vissa
erinringar.

Centralnämnden har härutinnan anfört, bland annat, att de framställda
anmärkningarna riktade sig huvudsakligen mot den bristande enhetlighet,
som ansåges råda mellan låneverksamheten och den av hushållningssällskapen
handhavda, delvis likartade understödsverksamheten. För att
råda bot härför föresloge några förvaltningsutskott, att verksamheten helt
överflyttades till hushållningssällskapen, under det att i andra yttranden
krävdes ett intimare samarbete mellan nämnda sällskap och lånenämnderna.
Vore det fråga örn inrättande av en permanent institution eller örn
att låneverksamheten skulle fortgå en längre tid, ansåge även centralnämnden,
att en överflyttning av verksamheten till hushållningssällskapen borde
tagas i övervägande, men då man torde kunna hysa den förhoppningen,
att statens hjälpåtgärder på detta område snart skulle kunna undvaras,
skulle en sådan överflyttning, enligt centralnämndens mening, komma att
medföra avsevärda olägenheter, särskilt för de lånesökande. Centralnämnden
ansåge därför, att ingen anledning funnes att frångå de av riksdagen
lämnade direktiven rörande handläggningen av låneärendena. Däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 24. 19

funne centralnämnden uppenbart, att ett intimare samarbete mellan lånenämnderna
och hushållningssällskapen vore av stor vikt, så att bland annat
garanti vunnes mot att statligt understöd erhölles från olika håll för
samma arbete, samt att det vore önskvärt att — såsom i stor utsträckning
redan nu vore fallet — hos hushållningssällskapen anställda befattningshavare,
när så erfordrades, biträdde vid uppgörandet av planer för eller vid
kontroll över förbättringsarbeten. Därest anslag komme att beviljas för
låneverksamhetens fortsättande ännu ett år, syntes av centralnämnden
böra meddelas anvisning, att vid lånenämnds prövning av inkomna ansökningar
den ledamot eller suppleant, som representerade hushållningssällskapet,
skulle deltaga. I de lånenämnder, till antalet 4, där representant
för hushållningssällskapet ej funnes, torde lånenämnd bemyndigas att,
efter centralnämndens medgivande och efter samråd med vederbörande
förvaltningsutskott, såsom biträde vid ansökningarnas prövning anlita
hos hushållningssällskapet anställd befattningshavare mot ersättning, som
av Kungl. Majit på förslag av centralnämnden bestämdes. Vidare torde
böra i lånekungörelsen föreskrivas dels att, innan förbättringsarbete godkändes,
lånenämnd hos vederbörande förvaltningsutskott borde inhämta,
huruvida statsbidrag i någon form beviljats för arbetet, och dels att, sedan
arbetet godkänts, därom av lånenämnd skulle lämnas meddelande till utskottet.
Det hade även framhållits önskvärdheten av att en av kommunal
myndighet inom varje ort utsedd person finge deltaga i granskningen av
ansökningarna, eller att kommunalnämnden inom värjo socken finge i
uppdrag att mottaga ansökningarna och med eget yttrande insända dem
till lånenämnden. Någon ändring rörande sättet för låneärendenas förberedande
handläggning syntes centralnämnden dock ej vara påkallad.
Lånenämnderna torde emellertid böra göras uppmärksamma på lämpligheten
av att i tveksamma fall hänvända sig till vederbörande kommunala
myndighet för erhållande av nödiga upplysningar och på nödvändigheten
av att låneombudens verksamhetsområden ej äro för stora.

De erinringar, som framförts mot organisationen av ifrågavarande hjälpverksamhet,
hava såsom centralnämnden jämväl påpekat framförallt
riktat sig mot den bristande enhetlighet, som ansåges vidlåda de olika statliga
åtgärderna till jordbrukets stöd. Att nu, sedan verksamheten med
nuvarande organisation pågått under två år och efter ytterligare ett år
föreslås skola upphöra, överflytta densamma å hushållningssällskapen
synes mig icke böra ifrågakomma, detta så mycket mindre som de påtalade
olägenheterna åtminstone delvis kunna avhjälpas. På sätt centralnämnden
föreslagit torde nämligen ett intimare samarbete mellan lånenämnderna,
å ena, samt hushållningssällskapen och de kommunala myndigheterna,
å andra sidan, kunna åstadkommas. För att ernå ett dylikt
samarbete torde annan åtgärd ej vara erforderlig än att vederbörande
uppmärksam göras härpå.

Departements chefen.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 24

10 §

110 § av 1933 års kungörelse är föreskrivet, att ansökan om stödlån borde
ingivas till vederbörande lånenämnd före den 15 juni 1933. Syftet med
denna föreskrift har givetvis varit att underlätta en rättvis fördelning
av de för lånen tillgängliga medlen. Beträffande ackordslånen har
någon motsvarande tidsbegränsning ej skett, vilket sammanhänger därmed,
att då vidlyftiga och långvariga förhandlingar ofta erfordras, innan
ansökan örn sådant lån blir färdig att ingivas, en fixering av ansökningstiden
skulle gentemot vissa hjälpbehövande innebära en orättvisa.

Med hänsyn till att propositionen i år avlåtes och fördenskull även
riksdagens beslut torde kunna väntas föreligga något tidigare, än vad
fallet var i fjol, har under förevarande paragraf i förslaget stadgats,
att ansökan örn stödlån bör ingivas före den 1 juni 1934. I övrigt förete
de under denna paragraf intagna bestämmelserna ej någon avvikelse
från motsvarande nu gällande bestämmelser.

11 $.

En mot 11 § i 1933 års kungörelse svarande föreskrift återfinnes under
denna paragraf.

12 §.

Enligt första stycket i 12 § av 1933 års kungörelse skall, då lån beviljas,
föreskrift tillika meddelas rörande lånets användning och sättet
för dess utbetalande, därvid må stadgas, att lånebeloppet helt eller delvis
skall utbetalas till angiven borgenär.

Från visst håll har gjorts gällande, att i författningen borde klart utsägas,
att lånen skulle såsom regel utbetalas direkt till borgenärerna. Jämväl
har påpekats svårigheten att konstatera, att stödlånen verkligen användas
för det avsedda ändamålet, samt därför ifrågasatts, huruvida icke
låntagaren borde styrka, att så skett.

Centralnämnden har anfört, att det ålåge vederbörande låneombud att,
när anledning därtill förefunnes, å ansökningshandlingen föreslå, att lånet
skulle helt eller delvis utbetalas till angiven borgenär. En generell
föreskrift, att lånebeloppet ovillkorligen skulle utbetalas till de olika borgenärerna,
torde icke vara lämplig eller behövlig och skulle avsevärt öka
länsstyrelsernas arbete med utbetalningarna. Däremot ämnade centralnämnden
för lånenämnderna framhålla, att föreskrift örn lånebeloppens
utbetalande till borgenärerna borde lämnas i alla fall, då man ej på grund
av personlig kännedom örn låntagaren och hans förhållanden funne sig
övertygad örn att lånemedlen jämväl utan sådan föreskrift komme till avsedd
användning. En bestämmelse örn att låntagare, som berättigats själv
lyfta lånet, borde styrka, att detsamma använts på sätt, som vid lånets
beviljande föreskrivits, vore nog i vissa fall erforderlig. Det syntes
dock vara tillräckligt, att centralnämnden, örn ytterligare lånemedel an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24. 21

visades, genom cirkulärskrivelse till samtliga lånenämnder lämnade föreskrift
därom.

Mot vad centralnämnden sålunda anfört har jag icke något att erinra. DepartementsDe
under denna paragraf upptagna bestämmelserna överensstämma därför ch«fenmed
vad härutinnan gäller enligt 1933 års kungörelse.

13 %.

Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluta sig till nu gällande
föreskrifter.

14 $.

114 § av 1933 års kungörelse stadgas skyldighet för låntagare att utfärda
skuldförbindelse samt att för lånet, örn lånenämnden finner så skäligen
kunna påfordras, lämna av nämnden godkänd säkerhet.

Från flera håll har i de avgivna yttrandena frågan örn säkerheten berörts.
Sålunda har Östergötlands läns lånenämnd anfört, att säkerhet för
lånen i form av inventarieförteckning i många fall visat sig vara till ekonomiskt
förfång för låntagaren, enär den misskrediterat hans ställning vid
sökande av för hans verksamhet nödig annan kredit. Härjämte hade länsstyrelsen
i länet ej kunnat undgå att, då utmätning skett hos stödlåntagare,
vilken såsom säkerhet avlämnat inventarieinteekning, begära vederbörande
i konkurs. Dittills hade visserligen blott emot en låntagare ansökningen
även lett till konkursförfarande, men den svåra ställning, en
låntagare genom jordbruksinventariernas pantförskrivning sålunda kunde
iråka, funne nämnden påkalla utfärdandet av särskilda direktiv till
länsstyrelserna i dylika fall. — Jämväl från andra håll har påpekats
olämpligheten av inventarieinteekning såsom säkerhet för lånen. Det har
även framhållits, att den först i 1933 års kungörelse införda föreskriften,
att lånenämnd ägde eftergiva säkerhet, visat sig vara av stort värde, samt
uttalats anslutning till de av jordbruksutskottet vid sagda års riksdag
ifråga örn lånesäkerheten framförda synpunkterna. Å andra sidan har,
särskilt från kommunalt håll, framhållits, att bestämmelserna örn ställandet
av säkerhet för lån även enligt 1933 års kungörelse vore för
stränga eller i varje fall av lånenämnderna tillämpats alltför strängt.

Centralnämnden har anfort, att den prövorätt, som i 1933 års kungörelse
lämnats lånenämnd rörande frågan, huruvida säkerhet borde fordras eller
ej, syntes vara så vidsträckt, att, örn den utövades med urskilning och med
aktgivande på förhandenvarande förhållanden, någon fara icke borde föreligga
för att låntagaren avfordrades säkerhet, som kunde ogynnsamt påverka
hans kredit eller i övrigt för honom medföra svårigheter. Av yttrandena
framginge emellertid, att flera lånenämnder i förevarande avseende
gått fram med för stor stränghet. Särskilt syntes, i de fall då
hela eller större delen av lånet finge gäldas medelst förbättringsarbete,

Departements

chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

kravet på säkerhet kunna eftergivas eller mildras, när låntagarens personliga
kvalifikationer icke lämnade rum för tvivel, att han komme att utlöra
arbetet. Vad i yttrandena anförts beträffande inventarieinteckning
såsom säkerhet syntes centralnämnden beaktansvärt, och torde
lånenämnderna böra göras uppmärksamma på att detta slag av säkerhet
örn möjligt borde undvikas. Synnerligen belysande för inventarieinteckningarnas
olämplighet såsom säkerhet vore det av Östergötlands
läns lånenämnd omnämnda fallet, då en låntagare, vilken såsom säkerhet
avlämnat inventarieinteckning, av länsstyrelsen begärts i konkurs,
därför att utmätning skett å dessa inventarier. Det torde kunna ifrågasättas,
örn ej i detta fall lämpligen grunderna för 18 § bort komma i
tillämpning och frågan bort underställas Kungl. Maj:! Önskligt syntes
vara, att, såsom lånenämnden ifrågasatt, närmare bestämmelse utfärdades,
huru i dylika fall borde förfaras.

I fjolårets proposition i ämnet anförde jag beträffande frågan, i vad mån
säkerhet borde fordras för erhållande av lån, till statsrådsprotokollet
följande.

»För egen del anser jag det visserligen icke obilligt, att den låntagande
jordbrukaren, örn och i den mån förmåga därtill finnes, ställer säkerhet
för lånet. Äger låntagaren sålunda möjlighet att lämna fastighetsinteckning,
som, ehuru liggande utom fastighetens normala belåningsvärde,
dock icke kan anses helt värdelös, synes dylik säkerhet böra avfordras
honom. Bortsett från nu angivna fall torde emellertid skälig
säkerhet endast undantagsvis stå att erhålla. Då lånet sökes, torde låntagaren
hava till det yttersta prövat möjligheterna att annorledes uppbringa
medel. Utsikterna att anskaffa vederhäftig borgen torde i den
situation, låntagaren befinner sig, vara mycket små. Måhända är han i
stånd att lämna den säkerhet, som inventarieinteckning innebär. Då
emellertid en jordbrukare, som belånat sina inventarier, kan riskera att
i fortsättningen icke bliva beviljad den kredit, vartill han ofta torde vara
hänvisad vid inköp av utsäde, gödningsämnen och andra för jordbruksdriften
nödvändiga varor, synes denna form av säkerhet merendels mindre
lämplig. Det förefaller mig i betraktande av vad jag nu anfört mest
tilltalande att icke uppställa någon ovillkorlig fordran på säkerhet. Finner
lånenämnden, att ur de synpunkter, jag här framhållit, låntagare skäligen
kan avfordras säkerhet för lånet, bör så ske. I annat fall torde lånet
kunna lämnas utan att säkerhet därför ställes. De bästa garantierna
för lånets återbetalning torde dock vara att finna i låntagarens vilja att
göra rätt för sig. hans skötsamhet och förmåga att driva ett jordbruk.»

I sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande i ämnet anförde
jordbruksutskottet i fjol följande:

»Utskottet har för egen del samma allmänna syn på förevarande
fråga, som kommit till uttryck i vad departementschefen anfört. Utskottet
anser dock, att man bör fasthålla vid att det här gäller lån, för vars
återbetalning ordinärt sett säkerhet bör ställas, även örn denna, såsom
departementschefen ock antytt, mången gång icke kan bliva av önskvärd
beskaffenhet. Enligt vad utskottet erfarit har emellertid under den tid

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

stödlåneverksamheten pågått som regel oöverstigliga svårigheter ej mött
för ställande av säkerhet. Å andra sidan håller utskottet före, att den
omständigheten att en eljest för jordbruk lämplig och i övrigt skötsam
person icke kan anskaffa säkerhet icke bör utesluta honom från möjligheten
att erhålla stödlån.»

De direktiv i fråga örn ställandet av säkerhet för beviljat lån, som sålunda
lämnats, torde böra gälla även vid fortsatt låneverksamhet. I den
mån lånenämnderna vid tillämpningen av bestämmelserna i 14 § gå
fram med för stor stränghet, bör det ankomma på centralnämnden att
meddela rättelse. Särskilt i de fall, där å ena sidan lånesökanden åtagit
sig att utföra förbättringsarbete i sådan omfattning, att lånet i sin helhet
eller till största delen skall anses därigenom guldet, och å den andra
låntagarens personliga förutsättningar att göra rätt för sig vitsordas,
lärer kravet på säkerhet ofta kunna eftergivas. Av yttrandena framgår
emellertid, att den form av säkerhet, som inventarieinteckning innebär,
medför svåra nackdelar. Ur statens synpunkt sett är denna säkerhet av
tvivelaktigt värde. Jag anser därför av behovet påkallat, att 14 § i 1933
års kungörelse kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att sådan
inteckning av lånenämnd icke bör mottagas såsom säkerhet för lån. Till
delvis härmed sammanhängande spörsmål återkommer jag vid behandlingen
av 17 och 18

15 §.

De under denna paragraf upptagna bestämmelserna överensstämma
med vad härutinnan gäller enligt 1933 års kungörelse.

16 §.

Enligt andra stycket av 16 § i 1933 års kungörelse åligger det låntagare,
därest lån helt eller delvis skall gäldas genom utförande av förbättringsarbete,
att inom två månader efter den för arbetets avslutande
bestämda tiden till länsstyrelsen inkomma med skriftlig, på heder och
samvete avgiven försäkran, att arbetet vederbörligen utförts. Försäkran
skall vara till riktigheten styrkt av sakkunnig och trovärdig person,
som länsstyrelsen godtager.

Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må — enligt
stadgande i 8 § — ej bestämmas längre än till dess tre år förflutit från
lånets beviljande.

Enligt vad centralnämnden uppgivit har frågan, huru denna kontroll
borde ske, nu blivit aktuell, enär en del låntagare redan slutfört de för
dem föreskrivna förbättringsarbetena.

I särskild skrivelse den 28 oktober 1933 har centralnämnden efter länsstyrelsernas
hörande avgivit förslag rörande kontrollens utövande och
därvid anfört bland annat: Till undvikande av obehag och tidsspillan för
låntagarna syntes det önskvärt, att dessa erhölle kännedom om till vilka:
intygsgivare de kunde hänvända sig utan risk, att den jämlikt 16 § i låne -

24

Departements^

theden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

kungörelsen avgivna försäkran av länsstyrelsen underkändes. Om låntagare
själv vände sig till sådan intygsgivare för att få sin försäkran
till riktigheten bestyrkt, torde detta, särskilt örn intygsgivaren vöre bosatt
i närheten av den plats, där förbättringsarbetet utförts, icke behöva
medföra någon kostnad. Skulle emellertid kostnader uppstå, syntes rimligt,
att dessa bestredes av låntagaren. I fall länsstyrelse undantagsvis
ansåge nödigt, att något förbättringsarbete borde konti ullerås av särskild
sakkunnig, borde däremot den härav föranledda kostnaden gäldas
av statsmedel, d. v. s. av de anvisade lånemedlen. Skulle Kungl. Majit
finna, att kontroll genom särskilda av länsstyrelsen utsedda sakkunniga
vore erforderlig för förbättringsarbetena, torde ett visst belopp, förslagsvis
högst 500 kronor för varje län, ställas till länsstyrelsernas förfogande
för ändamålet. I så fall syntes erforderliga medel kunna erhållas
av besparingar å det för ackordslån reserverade beloppet 2,000,000 kronor,
vilket, såvitt nu kunde bedömas, icke under innevarande budgetår
helt komme att tagas i anspråk. Med åberopande härav hemställde
centralnämnden, att sista punkten i 16 § av kungörelserna den 30 juni
1932 (nr 366) och den 21 april 1933 (nr 135) örn ackordslån och stödlån
till jordbrukare måtte erhålla följande ändrade lydelse:

. Försäkran skall vara till riktigheten bestyrkt av egnahemsombud,
jordbrukskonsulent, vandringsrättare, ordförande i styrelse för hushållskrets,
landsfiskal, nämndeman, ordförande i kommunalnämnd, god man
vid lantmäteriförrättningar, låneombud eller annan sakkunnig och trovärdig
person, som länsstyrelsen godtager.

Den 17 november 1933 har Kungl. Majit på det sätt bifallit centralnämndens
förenämnda hemställan, att Kungl. Majit förklarat egnahemsombud,
jordbrukskonsulent, vandringsrättare, ordförande i styrelse för
husbållskrets, landsfiskal, nämndeman, ordförande i kommunalnämnd,
god man vid lantmäteriförrättningar och av lånenämnd utsett låneombud
böra av länsstyrelse, där ej särskilda skäl annorlunda föranleda, godtagas
att till riktigheten bestyrka försäkran, varom i 16 § kungörelserna
den 30 juni 1932 (nr 366) och den 21 april 1933 (nr 135) örn ackordslån
och stödlån till jordbrukare sägs.

En del lånenärnnder och förvaltningsutskott hava i sina yttranden berört
denna fråga. I allmänhet bar man härvid ifrågasatt, örn det icke
vore lämpligt att för kontrollen av utförda förbättringsarbeten anlita
hushållningssällskapets tjänstemän, varigenom en mera likartad tillsyn
å de arbeten, som staten genom lånenämnderna och hushållningssällskapens
förmedling på det ena eller andra sättet understödde, kunde utövas.

Givetvis ligger det stor vikt uppå, att kontrollen av utförda förbättringsarbeten
verkställes så omsorgsfullt som omständigheterna det medgiva.
Syftet med stödlåneverksambeten skulle i ej ringa grad förfelas,

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

om kontrollen bruste i effektivitet. Enligt centralnämndens förslag skall
avsyningen av verkställda förbättringsarbeten såsom regel ombesörjas
av förut nämnda personer samt ej medföra några kostnader för staten.
Vad centralnämnden sålunda föreslagit lärer överensstämma med vad
statsmakterna härutinnan avsett vid lånerörelsens igångsättande. Att,
såsom från vissa håll ifrågasatts, förbehålla denna kontroll åt hushållningssällskapen
och deras tjänstemän anser jag med hänsyn till de merendels
enkla arbeten, som förekomma, och de stora kostnader, en dylik
anordning skulle medföra, ej böra ifrågakomma. Med den av centralnämnden
föreslagna, av mig biträdda anordningen synas garantier hava
skapats för att kontrollen ej eftersättes. Fall kunna emellertid tänkas
föreligga, då de för kontrollen närmast avsedda personerna ej innehava
erforderlig kompetens härför. För sådana fall, vilka endast mera sällan
torde förekomma, bör möjlighet beredas länsstyrelse att för avsyningen
anlita särskild sakkunnig person. För bestridande av kostnaderna
för kontrollen i dylika undantagsfall bör ett visst belopp ställas till
varje länsstyrelses förfogande. Åt Kungl. Majit torde överlämnas att
närmare bestämma storleken av dessa belopp, vilka böra bestridas av de
för låneverksamheten anvisade medlen.

I anslutning till vad sålunda rörande kontrollens anordnande anförts
har andra stycket av förevarande paragraf avfattats. I övrigt överensstämma
stadgandena i paragrafen med motsvarande bestämmelser i 1933
års kungörelse.

17 i

I 17 § av 1933 års kungörelse stadgas bland annat, att länsstyrelsen
åligger övervaka, att låntagare fullgör sina skyldigheter i avseende å
honom beviljat lån.

Flera länsstyrelser hava påpekat, att gällande bestämmelser saknade
närmare anvisningar örn de åtgärder, länsstyrelsen hade att vidtaga, i
händelse säkerhet för utlämnat lån försämrades eller förlorade sitt värde,
samt därför framhållit önskvärdheten av att närmare direktiv meddelades
beträffande länsstyrelsernas skyldighet att övervaka de lämnade säkerheternas
bestånd. Liknande framställning har tidigare gjorts av länsstyrelsen
i Gävleborgs län, över vilken framställning utlåtande inhämtats
från såväl centralnämnden som statskontoret. Statskontoret yttrade
därvid följande:

»Beträffande länsstyrelsens i Gävleborgs län föreliggande framställning
anser statskontoret, att, därest all den lösegendom, vari inventarieinteckning
lämnats som säkerhet för ackordslån eller stödlån, tages i mät
för annan låntagarens gäld, länsstyrelsen icke torde kunna underlåta
att för skyddandet av statsverkets på inteckningen grundade rätt försätta
låntagaren i konkurs enligt bestämmelsen i 1 kap. 4 § konkurslagen.

Departements
chefen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Utmätes däremot allenast en obetydlig del av egendom och äro de återstående
inventarierna fullt tillräckliga för jordbrukets fortsättande, synas
övervägande skäl tala för, att länsstyrelsen låter inteckningssäkerheten
i den utmätta egendomen förfalla. Någon skyldighet för gäldenär
att ställa ny säkerhet i stället för den, som blivit värdelös, torde icke
föreligga. Ej heller lärer länsstyrelsen för dylikt fall kunna uppsäga lånet
till omedelbar betalning. Däremot synes länsstyrelsen hava möjlighet
att med låntagaren upptaga förhandlingar örn ny säkerhet i stället
för den inventarieinteckning, som genom utmätning och försäljning blivit
värdelös, samt hänskjuta frågan örn godkännande av erbjuden säkerhet
till lånenämndens prövning. Statskontoret anser för sin del, att
några närmare bestämmelser i ämnet icke äro erforderliga; utan bör det
tillkomma länsstyrelsen att med stöd av redan utfärdade föreskrifter i
varje särskilt fall träffa avgörande. På grund härav får statskontoret
hemställa, att länsstyrelsens förevarande framställning icke måtte föranleda
till någon Kungl. Majits vidare åtgärd.»

Kungl. Maj :t fann i avsagt beslut den 11 augusti 1933 den gjorda framställningen
icke föranleda någon annan åtgärd, än att avskrifter av förberörda
utlåtanden från centralnämnden och statskontoret skulle tillställas
länsstyrelsen.

Centralnämnden har nu anfört bland annat, att, då ett allt för strängt
hävdande av kronans rätt för låntagarna kunde medföra ödesdigra följder
och motverka det med låneverksamheten avsedda syftet, samt då
olika förfaringssätt i förevarande avseende syntes användas i olika län,
centralnämnden ansåge sig böra hemställa, att enhetliga föreskrifter i
ämnet måtte av Kungl. Majit utfärdas.

Den övervakningsskyldighet i avseende å beviljat lån, som jämlikt bestämmelserna
i förevarande paragraf åligger länsstyrelse, är en maktpåliggande
och grannlaga uppgift, vilken åtminstone i viss fall kan komma
att ställa stora krav på den, som handlägger dessa ärenden. Särskilt
torde det sagda äga tillämpning, då det gäller att övervaka de lämnade
säkerheternas bestånd. Det är naturligt, örn länsstyrelserna i främsta
rummet i dessa säkerheter se rättsliga realiteter, som böra begagnas till
behörigt iakttagande av kronans rätt till återbetalning. Enligt min mening
bör emellertid vid ett sådant begagnande tillses, att icke stödlåneverksamhetens
syfte därigenom trädes för när. De fall, som kunna tänkas
komma under länsstyrelsens handläggning, hava synts mig vara alltför
olikartade för att kunna regleras genom några allmänna föreskrifter.
Uppenbarligen måste därför en viss självständig prövningsrätt tillkomma
länsstyrelsen vid avgörandet av dylika ärenden. Det nu anförda utesluter
givetvis icke, att vissa riktlinjer kunna uppdragas, vilka böra
vara länsstyrelsen till ledning härutinnan. Vad först beträffar säkerhet,
som utgöres av fastighetsinteckning, synes det vara självklart, att
länsstyrelsen bör tillse, att en sådan åtgärd som exempelvis erforderlig

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

förnyelse av inteckning vidtages. I fråga örn borgen torde däremot länsstyrelsens
möjlighet att övervaka säkerhetens bestånd få anses vara
mera begränsad. Det kan icke rimligen fordras, att länsstyrelsen skall
föranstalta örn undersökning, huruvida borgensmannen alltjämt är vederhäftig
för det borgade beloppet eller örn han fortfarande lever. Endast
för sådana fall, då det kommer till länsstyrelsens kännedom, att
någon händelse av beskaffenhet att rubba säkerheten inträffat, torde
länsstyrelsen böra vidtaga med anledning därav påkallade åtgärder.
Vad slutligen angår inteckning i jordbruksinventarier — vilken säkerhet
för övrigt enligt vad jag under 14 § föreslagit ej i fortsättningen
bör godtagas — delar jag den uppfattning, som kommit till uttryck i
statskontorets förenämnda utlåtande. Med hänsyn till att lånenäinnderna
i en snar framtid komma att upphöra med sin verksamhet, torde
det dock ej vara erforderligt att hänskjuta frågan örn godkännande
av erbjuden ny säkerhet till lånenämnds prövning. För övervakande
av att intecknade inventarier icke utmätas utan länsstyrelsens vetskap,
torde böra tagas i övervägande lämpligheten av att — såsom på något
håll skett — förteckning å lämnade inventarieinteckningar tillställes
vederbörande landsfiskal med förständigande för denne att underrätta
länsstyrelsen örn företagen utmätning av sådana inventarier. Jämlikt
grunderna för nästföljande paragraf torde Kungl. Maj:t äga befogenhet
att eftergiva säkerhet. För att undanröja varje tvivelsmål härutinnan
har sagda paragraf (18 §) försetts med ett tillägg, varigenom möjlighet
beredes länsstyrelse att i tveksamma fall hänskjuta ärendet till Kungl.
Majit. Detta gäller jämväl äldre lån.

I enlighet med vad nu anförts har förevarande paragraf ansetts böra
erhålla samma lydelse som i 1933 års kungörelse.

18 §.

Körande det tillägg, varmed bestämmelserna i 18 § av 1933 års kungörelse
i förevarande förslag försetts, hänvisas till vad under nästföregående
paragraf blivit anfört.

Under åberopande av det anförda och med hänvisning till årets statsverksproposition,
nionde huvudtiteln, punkt 93, hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen

att för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse
med de bestämmelser, vilka finnas intagna i det
vid detta protokoll fogade förslag till kungörelse, av
ackordslån och stödlån åt jordbrukare samt för bestridande
av med låneverksamheten förenade kostnader
för budgetåret 1934/1935 under nionde huvudtiteln
och benämning »Ackordslån och stödlån åt jord -

28

Kungl. May.ts proposition nr 24.

brukare» anvisa ett extra reservationsanslag av
8,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Majit Konungen, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

29

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse om ackordslån och stödlån till jordbrukare.

Härigenom för ordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 %.

Jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit i ekonomiska
svårigheter och är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, må,
under förutsättning att han kan antagas hava själv gjort vad på honom
skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt finnes
förtjänt av bistånd, kunna, i den mån tillgängligt anslag det medgiver,
erhålla lån av statsmedel enligt bestämmelserna i denna kungörelse.

Till jordbrukare, som tillträtt den av honom brukade fastigheten senare
än den 1 maj 1931 och som under tiden närmast dessförinnan ej innehaft
annat jordbruk, må lån icke utlämnas i andra fall än då förre innehavaren
avlidit och i anledning därav jordbruket övertagits av delägare i dödsboet
eller av efterlevande make eller då barn genom köp eller arrendeavtal
övertagit sina föräldrars fastighet och dessas ekonomiska ställning
vid avtalets slutande får antagas hava varit sådan, som enligt denna kungörelse
förutsättes för erhållande av lån.

2 *.

Lån må beviljas dels för underlättande av genomförande av ackord
(ackordslån), dels ock för betalning av gäld annorledes än vid ackord eller
för anskaffande av för fastighetens fortsatta brukande oundgängligen
nödiga levande eller döda inventarier (stödlån).

Om ackordslån.

3 %.

Ackordslån må beviljas allenast där, å ena sidan, gäldenärens ställning
på grund av krisen blivit så försämrad, att skulderna överstiga värdet
av tillgångarna, och, å andra sidan, det med hänsyn till ackordets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt synes sannolikt, att han efter ackordets
genomförande skall kunna fortsätta att driva sitt jordbruk och därunder
göra rätt för sig. Såsom grund för värderingen av gäldenärens till -

Kungl. May.ts proposition nr 24.

30

gångar skall läggas saluvärdet, dock att fastighet ej må åsättas värde, som
med mer än tjugo procent avviker från gällande taxeringsvärde.

Med avseende å ackordet skola, såvitt särskilda omständigheter ej annat
föranleda, följande villkor gälla:

1. gäldenärens skulder skola genom ackordet så nedbringas, att skuldsumman,
örn däri inräknas hälften av ackordslånet, icke överstiger tillgångarnas
enligt vad nyss sagts beräknade värde;

2. ackordet skall omfatta jämväl fordran hos gäldenären, för vilken
ställts säkerhet i form av pant eller inteckning, till den del säkerheten
kan antagas ej förslå till fordringens gäldande;

3. i samband med ackordet skola betalas förfallen utskyld och arrendeavgift
ävensom ränta å fordran, varom under 2. sägs, i den mån säkerheten
beräknas förslå även till räntans gäldande, såvida icke borgenären
medgiver, att räntan får innestå, samt utfäster sig att under två år från
dagen för ackordslånets beviljande icke indriva fordringen;

4. ackordet må icke innebära nedsättning av tjänstehjons och arbetares
lönefordran till lägre belopp än dessa varit berättigade att utfå i
händelse av konkurs;

5. de i ackordet deltagande borgenärerna må icke i ackordet erhålla mer
än sjuttio procent av fordringsbeloppet.

4 §.

Ackordslån må ej överstiga ett belopp av fyrahundra kronor, ökat med
tjugo procent av gällande taxeringsvärde å den av gäldenären brukade
fastigheten, och får icke i något fall utgå med högre belopp än femtusen
kronor.

Vid bestämmande av lånebeloppets storlek skall i övrigt iakttagas, att
de i ackordet deltagande borgenärerna icke genom ackordslånet erhålla,
utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder kan anses
belöpa å deras fordringar, mer än fem procent av fordringsbeloppet.

5 $.

Ackordslån skall återbetalas med en femtedel örn året med början
år 1941.

Å ackordslån erlägges under de två första åren icke någon ränta. Därefter
gäldas ränta efter fem procent örn året å halva lånebeloppet och,
sedan amorteringsskyldigbet inträtt, å lånet i dess helhet. Hurusom i vissa
fall skyldighet kan uppkomma att erlägga ränta utöver vad nu sagts,
därom stadgas i 17 §.

Örn stödlån.

6 $.

Stödlån. må beviljas allenast där det synes sannolikt, att sökanden, örn
dylikt lån erhålles, skall kunna fortsätta att driva sitt jordbruk.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

Jordbrukare, som äger möjlighet att tillgodose sitt penningbehov genom
inteckning i sin fastighet inom dennas normala belåningsvärde, må ej beviljas
stödlån.

Stödlån bör i första rummet beviljas för betalning av annan gäld än
ränta och amortering å lån ur egnahemslånefonden.

7 §.

Stödlån må ej överstiga ett belopp av sjuhundrafemtio kronor.

Den, som erhållit stödlån enligt kungörelserna den 30 juni 1932 (nr 366)
eller den 21 april 1933 (nr 135) örn ackordslån och stödlån till jordbrukare
eller kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 296) örn stödlån till egnahemslåntagare,
må ej beviljas stödlån enligt denna kungörelse till högre belopp än
som motsvarar skillnaden mellan sjuhundrafemtio kronor och förut tilldelat
belopp.

8 §.

Stödlån skall återbetalas med en sjundedel örn året med början år 1938.

Där låntagare åtagit sig att enligt godkänd plan och kostnadsberäkning
utföra förbättringsarbete å den av låntagaren brukade fastigheten, skall
så stor del av lånet, som motsvarar beräknade kostnaden för arbetet, anses
gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen utförts. Med
förbättringsarbete förstås dränering eller annan dikning, nyodling, röjning,
betesförbättring, byggnadsarbete, anläggning för gödselvård eller
för ensilering, stenbrytning, åtgärder för skogskultur, vägarbete eller liknande.
Vid beräkningen av kostnaden för arbetet må låntagaren för redskap
och material tillgodoräknas ett belopp av högst etthundra kronor.
Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må ej bestämmas
längre än till dess tre år förflutit från lånets beviljande. Förbättringsarbete
må icke föreskrivas i större omfattning än som motsvarar det
beviljade lånets belopp.

I den mån ej annat följer av stadgandet i 17 § skall å stödlån ej erläggas
ränta.

Om förfarandet i låneärenden m. m.

9 §.

För behandling av frågor rörande ackordslån och stödlån skola finnas
dels en för riket gemensam centralnämnd för ackords- och stödlåneärenden,
dels ock för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde en lånenämnd.

Nämnderna utses av Kungl. Majit, som jämväl för dem utfärdar instruktion.

10 §.

Vill någon erhålla lån enligt denna kungörelse, skall han därom göra
ansökan hos lånenämnden i orten; och äger nämnden efter erforderlig ut -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

redning att, i den mån av Kungl. Majit för ändamålet fastställda belopp
därtill förslå, bevilja lån.

Ansökan örn stödlån bör göras före den 1 juni 1934.

11 i

Efter framställning av lånenämnd fastställer Kungl. Majit de belopp,
inom vilka ackordslån och stödlån må av nämnden beviljas. Dylik framställning
skall, ställd till Kungl. Majit, av lånenämnd, sedan förberedande
granskning verkställts av inkomna låneansökningar, insändas till centralnämnden,
som har att så snart ske kan med eget utlåtande överlämna
framställningen till Kungl. Majit.

Framställning, som avser fastställande av belopp för beviljande av stödlån,
bör inkomma till centralnämnden senast den 15 juni 1934.

12 %.

Då lån beviljas, skall tillika föreskrift meddelas rörande lånets användning
och sättet för dess utbetalande, därvid må stadgas att lånebeloppet
helt eller delvis skall utbetalas till angiven borgenär. I förekommande
fall må ock bestämmas viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget
vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall
vara förverkad.

Lånenämnds beslut rörande låneansökning skall ofördröjligen tillställas
sökanden; och skall, där ej lån beviljats till äskat belopp, sökanden underrättas
örn vad han har att iakttaga, därest han enligt 13 § vill draga frågan
under centralnämndens prövning.

13 §.

Är lånesökande missnöjd med lånenämnds beslut i ärendet, äger han
draga frågan, utom vad angår ställande av säkerhet, varom i 14 § sägs,
under centralnämndens prövning genom inlaga, vilken, ställd till centralnämnden,
skall insändas till lånenämnden och dit inkomma sist å femtonde
dagen från det beslutet meddelades; åliggande det lånenämnden att
skyndsamt, jämte ansökningshandlingarna och eget yttrande, översända
inlagan till centralnämnden.

Har låneansökning sålunda kommit under centralnämndens prövning,
må centralnämnden, där det med hänsyn till omständigheterna finnes påkallat,
vidtaga ändring i lånenämndens beslut, dock att lån ej må av centralnämnden
beviljas i vidare mån än enligt 11 § för lånenämnden fastställda
belopp eller medel, som Kungl. Majit eljest ställt till förfogande,
därtill förslå. Centralnämndens beslut i ärendet skall utan dröjsmål tillställas
sökanden och, i avskrift, lånenämnden.

Centralnämndens beslut må ej överklagas.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

14 §.

När lån beviljats, skall låntagaren utfärda skuldförbindelse, däri angivas
hans åtaganden i fråga örn lånets användning oell återbetalande jämte
övriga lånevillkor. För lånet skall, om lånenämnden finner så skäligen
kunna påfordras, lämnas av nämnden godkänd säkerhet. Säkerhet bestående
av inteckning i jordbruks^ventarier bör icke mottagas.

15 §.

Då lån av lånenämnd beviljats till äskat belopp eller, där lån medgivits
allenast till lägre belopp än sökanden begärt, frågan ej enligt 13 § dragits
under centralnämndens prövning, skall lånenämnden till länsstyrelsen
översända dels ofördröjligen avskrift av beslutet jämte den av låntagaren
utfärdade skuldförbindelsen med tillhörande säkerhetshandlingar dels ock,
därest förbättringsarbete skall äga rum, så snart ske kan plan och kostnadsberäkning
härför. Länsstyrelsen har att, sedan skuldförbindelse och,
i förekommande fall, säkerhetshandlingar inkommit, utan anfordran ofördröjligen
utbetala beviljat lånebelopp.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där avcentralnämnden
meddelat beslut, enligt vilket lånebelopp skall utbetalas,
kommit lånenämnden tillhanda.

16 §.

Förfallen ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång
av låntagare inbetalas till länsstyrelsen.

Där lån skall helt eller delvis gäldas genom utförande av förbättringsarbete,
åligger det låntagaren att inom två månader efter den för arbetets
avslutande bestämda tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig, på heder
och samvete avgiven försäkran, att arbetet vederbörligen utförts. Försäkran
skall vara till riktigheten bestyrkt av egnaliemsombud, jordbrukskonsulent,
vandringsrättare, ordförande i styrelse för husliållskrets, landsfiskal,
nämndeman, ordförande i kommunalnämnd, god man vid lantmäteriförrättningar
eller av lånenämnd utsett låneombud; dock att länsstyrelsen
må. där särskilda skäl därtill äro, medgiva eller fordra, att försäkran
skall vara på annat sätt bestyrkt.

17 §.

Länsstyrelsen åligger övervaka, att låntagare fullgör sina skyldigheter
i avseende å honom beviljat lån.

Länsstyrelsen äger uppsäga lån till omedelbar betalning, där det befinnes,
att låntagaren använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts,
eller han visar försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering
eliel att utföra åtaget förbättringsarbete, så ock eljest när sådana
förhållanden inträffat, att han med hänsyn till det med lånet avsedda
syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet. Sker upp Bihang

till riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 14.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 24.

sägning av länet enligt vad nu sagts, skall, ända att ränta eljest ej skolat
utgå, å lånet gäldas ränta efter fem procent om året från och med uppsägningsdagen.

18 $.

Finner länsstyrelsen, att avskrivning av fordran på grund av utlämnat
lån bör äga rum eller att säkerhet för lån bör eftergivas, skall frågan
därom underställas Kungl. Majit.

Denna kungörelse träder i kraft den 1934.

338107.

Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.