Kungl. Majlis proposition nr 222.
1
Nr 222.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rätt till tjänstepension
för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i statens tjänst: given Stockholms slott
den 2 mars 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
dels godkänna härvid fogade förslag till
1) reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den
civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet) och
2) reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst
(tjänstepensionsreglementet för arbetare);
dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang lill riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 222.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Förslag
till
reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande
den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet).
1 kap.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
1. Detta reglemente skall, med de undantag som i 2 § angivas, äga tilllämpning
å följande ordinarie befattningshavare:
a) ordinarie tjänsteman, som är underkastad föreskrifterna i något av
följande avlöningsreglementen, nämligen avlöningsreglementet den 19 juni
1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
oell statens vattenfallsverk, avlöningsreglementet den 22 juni 1921
(nr 451, jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och
vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, avlöningsreglementet
den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och
fyrstaten, avlöningsreglementet den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare
och provinsialläkare samt avlöningsreglementet den
för tjänstemän vid domänverket; ävensom
b) justitieråd, regeringsråd och landshövding.
2. Reglementet skall, likaledes med de undantag som i 2 § angivas,
jämväl tillämpas å
a) extra ordinarie tjänsteman tillhörande verk, å vars ordinarie tjänstemän
reglementets bestämmelser jämlikt 1 mom. äga tillämpning;
b) annan icke-ordinarie tjänsteman vid dylikt verk, i den mån Kungl.
Maj:t med hänsyn till anställningens natur samt tjänstgöringens omfattning
därom förordnar.
3. Där Kungl. Majit så förordnar, skall reglementet lända till efterrättelse
även beträffande befattningshavare vid verk, vars samtliga tjänstemän
innehava allenast icke-ordinarie anställning, under förutsättning
att befattningshavarna åtnjuta avlöning enligt något av de i 1 mom. a)
omförmälda avlöningsreglementena eller enligt av Kungl. Majit i anslutning
därtill utfärdade avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal.
4. Kungl. Majit äger, när särskilda skäl därtill äro, besluta, att reglementet
skall i tillämpliga delar bliva gällande jämväl för icke-ordinarie
anställningshavare, som icke avses i 2 eller 3 mom.
3
Kungl. May.ts proposition nr 222.
2 %.
1. Från reglementets tillämpning är undantagen
a) innehavare av ordinarie tjänst, som tillsättes genom förordnande tills
vidare, såvitt angår dylik tjänst;
b) kvinnlig tjänsteman, som icke är underkastad de från och med den 1
juli 1925 genomförda ändringarna i de i 1 § 1 mom. a) omförmälda avlöningsreglementena
den 19 juni 1919, den 22 juni 1921 och den 9 juni 1922;
c) innehavare av tjänst, med vilken är förenad pensionsrätt i arméns
eller flottans pensionskassa eller i statens pensionsanstalt, såvitt angår
dylik tjänst;
d) tjänsteman vid statens järnvägar, vilken vid statens övertagande
av enskild järnväg eller bandel övergått i statens järnvägars tjänst men
vid reglementets ikraftträdande icke är underkastad bestämmelserna i
lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk; samt
e) extra ordinarie tjänsteman, vilkens dagliga tjänstgöringstid vid ett
och samma verk understiger hälften av den för ordinarie tjänstemän vid
verket föreskrivna.
2. Där ej Kungl. Majrt annorlunda förordnar, är ock från reglementets
tillämpning undantagen
a) tjänsteman, vilken vid statens övertagande av enskilt företag övergått
till befattning, som avses i reglementet; samt
b) extra ordinarie tjänsteman, vilkens avlöning icke utgår enligt av
Kungl. Majit fastställd löneplan.
3 i
1. Tjänstår, som avses i detta reglemente, beräknas för tid, under
vilken tjänsteman före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern
innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller
haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet
för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering
till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa.
Vid tjänstårsberäkningen iakttages, dels att avdrag göres för
tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken tjänsteman åtnjutit
tjänstledighet för svag hälsas vårdande, för havandeskap eller barnsbörd
eller för enskild angelägenhet, dels ock att tid, under vilken extra
ordinarie tjänsteman haft avkortad tjänstgöring, minskas med så stor
del, som svarar mot avkortningen i tjänstgöringstiden.
2. Har tjänsteman eljest i eller utom statens tjänst förrättat arbete
eller uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet, att tid, varunder sådant
arbete eller uppdrag förrättats, skäligen bör helt eller delvis tillgodoräknas
honom såsom tjänstår, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit
föreskriver, örn och i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
3. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggande av
rätt till pension, må sedermera icke i något avseende ånyo tillgodoräknas
såsom tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annan
tjänstgöring än den, på vilken den tidigare tjänstårsberäkningen grundats.
4. Därest vid beräkning av tjänstår den uppkomna slutsumman utvisar
del av dag, skall avrundning ske till närmast högre hela dagantal.
4 §.
Från och med den dag, tjänsteman tillträder befattning med pensions
rätt enligt detta reglemente, och intill utgången av den månad, under
vilken han uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan inträder i pensionsåldern,
skall honom tillkommande lön (arvode) minskas med pensionsavdrag
i enlighet med bestämmelserna i detta reglemente.
Vid tillämpning av detta stadgande må, utan avseende å vad i 3 § 1 och
2 mom. föreskrives, tid, som förflutit innan detta reglemente blivit å
tjänstemannen tillämpligt, räknas såsom tjänstår endast i den mån för
sådan tid erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad
eller understödd pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa.
5 §.
1. Pension till belopp för år räknat, som framgår av detta reglemente,
utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med dagen näst
efter den, då avgång från tjänsten ägt rum, till och med den dag, då en
månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.
Vid tillämpning av detta stadgande iakttages, att det för tiden efter
pensionstagarens frånfälle utgående pensionsbeloppet icke må överstiga
femhundra kronor.
2. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott enligt de näimare
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t; vederbörande myndighet
likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis
utbetala återstående pensionsbelopp.
6 *.
1. Varder tjänsteman dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel
skild från tjänsten, må han ej komma i åtnjutande av pension.
2. Har pensionstagare blivit för förbrytelse i sin tidigare innehavda
tjänst dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 §
strafflagen, må han från och med månaden näst efter den, under vilken
utslaget vunnit laga kraft, åtnjuta allenast en tredjedel av pensionen.
3. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är
föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff,
eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast
en tredjedel av pensionen.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Har pensionstagare!! anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av
honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan
anhörig rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.
7 §.
1. Örn tjänsteman, vilken kommer i åtnjutande av pension för i detta
reglemente avsedd tjänst, vid avgång från den tjänsten åtnjuter eller
sedermera erhåller lön eller arvode för annan statstjänst eller ock annan
pension för statsanställning till sådant belopp, att sammanlagda förmånerna
för år räknat överstiga femtusenfyra kronor, må han, så länge
sådan annan förmån åtnjutes, av pensionen enligt detta reglemente uppbära
allenast en tredjedel, med iakttagande likväl dels att i förekommande
fall därutöver må utgå så mycket av den återstående delen, att vad
vederbörande äger behålla ej understiger summan av den större förmånen
och en tredjedel av den mindre eller, örn båda äro lika, den ena av
dem ökad med en tredjedel, dels ock att minskning skall ske endast i den
män så erfordras för att förmånernas sammanlagda belopp ej må överstiga
femtusenfyra kronor.
2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. skall i förekommande
fall iakttagas,
att hänsyn icke tages till pension, sorn utgår enligt gällande bestämmelser
angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och
civilmilitär personal, samt
att i fråga örn icke-ordinarie tjänsteman, som innehar befattning med
avkortad tjänstgöringstid i två verk och erhåller pension för båda befattningarna,
sammanlagda beloppet av de båda pensionerna betraktas
såsom en pension.
8 §.
1. Fråga örn rätt till pension enligt detta reglemente prövas
a) beträffande tjänsteman, som avses i 12 § 4 mom. ävensom i 3 kap.,
av Kungl. Maj:t;
b) beträffande tjänsteman vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar,
statens vattenfallsverk eller domänverket av vederbörande verks
styrelse, såframt icke annat följer av vad ovan under a) stadgas; samt
c) beträffande annan tjänsteman av den myndighet, Kungl. Majit bestämmer.
2. Avsked må ej meddelas tjänsteman, innan frågan örn hans rätt till
pension, där sådan fråga förekommer, blivit vederbörligen avgjord. Vad
nu sagts har dock icke avseende å innehavare av förtroendesyssla enligt
§ 35 regeringsformen.
3. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt
bevis därom.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
9
Till ledning vid prövning av tjänstemans pensionsrätt skall kos vederbörande
myndigheter föras tjänstematrikel enligt de närmare föreskrifter,
som utfärdas av Kungl. Majit.
10 §.
Därest beloppet av pension, som beräknats enligt bestämmelserna i detta
reglemente, icke är i helt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma
jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.
11 i
Enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit, skall för
varje räkenskapsår fonderas vad som motsvarar den överslagsvis beräknade
summan av de belopp, vilka jämlikt bestämmelserna i 4 § under
räkenskapsåret innehållas såsom pensionsavdrag. Av de fonderade medlen,
vilka skola göras räntebärande, bestrides så stor del av kostnaden
för beredande av pension eller uppskjuten livränta enligt detta reglemente,
som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning finnes motsvara
medelstillgångarna och de stadgade pensionsavdragens storlek.
2 kap.
Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial.
12 §.
1. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för innehavare av domarämbete,
med undantag av vattenrättsingenjör,
a) vid utgången av den månad, under vilken han fyller sextiosju år;
b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och det behörigen styrkes,
att han till följd härav är för framtiden oförmögen till tjänstgöring;
c) då han under tre på varandra följande år till följd av sjukdom, vanförhet
eller lyte i andra fall än under b) sägs varit ur stånd att tjänstgöra
och det behörigen styrkes, att han är för framtiden oförmögen att
sköta sin tjänst, eller då han, efter att hava uppnått pensionsåldern, under
sex månader på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit oförmögen
till tjänstgöring.
2. För annan tjänsteman än i 1 mom. avses inträder skyldighet att
avgå från tjänsten,
a) då han uppnått den för hans tjänst stadgade pensionsåldern, den
myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, likväl obetaget att medgiva
anstånd med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas
kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något
fall längre tid än sammanlagt två år;
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och det behörigen styrkes,
att han på grund härav är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen kunna
tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han må vara pliktig att
låta förflytta sig;
c) då det behörigen styrkes, att han till följd av sjukdom, vanförhet
eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga
är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt
sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i sådan
annan befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta
sig.
3. Har tjänsteman, för vilken enligt 1 eller 2 mom. inträtt skyldighet
att avgå från tjänsten, underlåtit att söka avsked, ankommer det på den
myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, att entlediga tjänstemannen.
4. Befinnes tjänsteman, som i 2 mom. avses, urståndsatt att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall
för handen, varom i 2 mom. b) eller c) sägs, må Kungl. Majit, därest
tjänstemannen uppnått en levnadsålder, som med högst fem år understiger
den för hans tjänst stadgade pensionsåldern, på därom av vederbörande
myndighet gjord framställning förklara honom skyldig att avgå
från tjänsten och entlediga honom.
Framställning, som nyss sagts, må icke avlåtas, utan att tjänstemannen
erhållit tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet. Avgives yttrande,
skall detsamma åtfölja framställningen till Kungl. Majit.
13 %.
Kätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommen
a)
tjänsteman, som uppnått den för hans tjänst stadgade pensionsåldern
(ålderspension);
b) tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 12 § 1 mom. b) eller 2
mom. b) är skyldig att avgå (invalidpension);
c) tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 12 § 1 mom. c) eller 2 mom.
c) är skyldig att avgå eller som med tillämpning av bestämmelsen i 12 §
4 mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension).
14 §.
1. Ålderspension bestämmes i förhållande till antalet tjänstår enligt
följande grunder. Kan tjänsteman räkna minst trettio eller, örn han är
innehavare av i bilaga A till detta reglemente omförmäld befattning,
minst tjugufem tjänstår, utgår hel pension. Är tjänstårens antal mindre
än nu sagts, utgår avkortad pension.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
2. Hel pension sammanfaller till beloppet med det för tjänsten stadgade
pensionsunderlaget; dock att för tjänsteman, som under kortare tid
än tre år innehaft den tjänst, från vilken avgång äger rum, beloppet av
hel pension skall utgöra medeltalet av de pensionsunderlag, vilka under
de senast förflutna tre åren före avgången varit gällande för honom.
i Avkortad pension motsvarar beloppet av hel pension, minskat med
|''120 eller> där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med
Vtoo för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger
trettio respektive tjugufem.
15 §.
Invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för tjänstemannen
vid avgången gällande pensionsunderlaget.
16 §.
Sjukpension bestämmes enligt de i 14 § angivna grunderna men utgår
med lägst sjuttiofem procent av hel pension. Beloppet av sjukpension
må dock icke överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit
tjänstemannen, därest han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått
i sin befattning till pensionsålderns inträde.
17 §.
1. Tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern
frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Maj:t medgivas
rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att
han innehar minst trettio tjänstar samt att avgången finnes icke vara
stridande mot statens intressen.
Förtidspension motsvarar hel ålderspension men skall för tiden intill
dess tjänstemannen uppnår pensionsåldern vara minskad med */«„ för
varje full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder vid avgången
understiger pensionsåldern.
2. Varder sådan i detta kapitel avsedd tjänsteman, vilken innehar förtroendesyssla
enligt § 35 regeringsformen, entledigad utan egen ansökning
och utan att på grund av bestämmelse i 12 § detta reglemente skyldighet
att avgå från tjänsten föreligger, må han kunna efter Kungl.
Majrts beprövande komma i åtnjutande av förtidspension. Förtidspension
till sådan tjänsteman bestämmes, där tjänstemannen under minst
tolv år innehaft befattningen, till ett belopp, motsvarande det för densamma
gällande pensionsunderlaget men eljest till ett belopp, som med
ettusen kronor understiger nämnda underlag.
För tjänsteman, hänförlig till diplomatisk eller konsulär personal, gäller
i förevarande hänseende vad särskilt finnes stadgat.
Kungl. Mattts proposition nr 222.
18
9
1. Beträffande de i detta kapitel avsedda befattningar, som äro hänförda
till viss lönegrad, skola, där ej annat följer av stadgandena i 2 morn.,
20 och 21 §§ samt 24 § 4 morn., tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag,
som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas:
1. Befattningar vid allmänna civilförvaltningen, med undantag av lots- och fyrstaten,
samt vid affärsdrivande verk.
a) Tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning:
Lönegrad |
Pensions- underlag kr. |
Pensionsav-drag för år |
7,296 |
438 |
|
7,896 |
474 |
|
8,496 |
510 |
|
8,796 |
528 |
b) Andra tjänstemän:
Lönegrad |
Pensions- underlag |
Pen-sions-avdrag kr. |
Lönegrad |
Pensions- nnderlag |
Pen-sions-avdrag kr. |
||||
man kr. |
kvinna kr. |
man kr. |
kvinna kr. |
||||||
fR\ |
] |
1?320 |
1,236 |
36 |
(R''l |
16 ..................... |
3,240 |
3,036 |
141 |
i) |
1,404 |
1,320 |
39 |
» |
17 ..................... |
3,444 |
3,240 |
156 |
|
3 ..... |
1,476 |
1,404 |
42 |
» |
18 ..................... |
3,684 |
3,444 |
174 |
|
X ............ |
1,560 |
1,476 |
45 |
» |
19 ..................... |
3,924 |
3,684 |
192 |
|
1,644 |
1,560 |
48 |
» |
20 ..................... |
3,924 |
3,684 |
192 |
||
6 |
1,716 |
1,644 |
» |
21 ................... |
4,200 |
3,924 |
213 |
||
» |
1,824 |
1,716 |
57 |
» |
22 |
4,476 |
4,200 |
234 |
|
| » |
8........................ |
1,920 |
1,824 |
63 |
» |
23 .................... |
4,764 |
4,476 |
255 |
9 |
2,040 |
1,920 |
69 |
24 ..................... |
5,076 |
4,764 |
279 |
||
10 |
2 160 |
2,040 |
5,400 |
5,076 |
303 |
||||
» |
11..................... |
2,304 |
2,160 |
84 |
» |
26 ..................... |
5,724 |
5,400 |
330 |
» |
12........................ |
2,436 |
2,304 |
90 |
» |
27 ..................... |
6,036 |
5,724 |
354 |
» |
13........................ |
2,640 |
2,436 |
102 |
28 ..................... |
6,360 |
6,036 |
378 |
|
» |
14........................ |
2,844 |
2,640 |
114 |
» |
29 .................... |
6,684 |
6,360 |
399 |
» |
15........................ |
3,036 |
2,844 |
129 |
» |
30 ..................... |
6,996 |
6,684 |
420 |
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
2. Befattningar vid lots- och fyrstaten.
Lönegrad
Pensions- underlag |
Pen-sions-avdrag kr. |
Lönegrad |
Pensions- underlag |
Pen-sions-avdrag kr. |
||
man kr. |
kvinna kr. |
man kr. |
kvinna kr. |
|||
1,404 |
1,320 |
39 |
8........................... |
2,160 |
2,040 |
75 |
1,560 |
1,476 |
45 |
9........................... |
2,304 |
2,160 |
84 |
1,644 |
1,560 |
48 |
10........................... |
2,436 |
2,304 |
90 |
1,716 |
1,644 |
51 |
11........................... |
3,924 |
3,684 |
192 |
1,824 |
1,716 |
57 |
12........................... |
5,724 |
5,400 |
330 |
1,920 |
1,824 |
63 |
13........................... |
6,036 |
5,724 |
354 |
2,040 |
1,920 |
69 |
1 ...
2 ...
3 ...
4 ...
5 ...
6 ...
7 ...
2. För följande befattningar skola, oavsett vilken lönegrad befattningen
tillhör, tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som enligt 1
mom. gälla för nedan angivna lönegrader, nämligen:
för överläkare av lea klass vid statens sinnessjukhus____30:e lönegraden
» » » 2:a » » » » ____29:e »
» » » 3:e » » » » ____28:e »
dock att för överläkare, som tillika är professor i psykiatri vid
universitet eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, pensionsunderlaget
skall utgöra 7,500 kronor och pensionsavdraget 450
kronor,
för lantbruksingenjör .................................. 26:e lönegraden
» länsveterinär ...................................... 22 :a »
» lokomotivförare .................................... 13 :e »
» lokomotiveldare .................................... 8:e »
För lotspersonal, tillhörande 10:e lönegraden, utgör pensionsunderlaget
2,640 kronor för man och 2,436 kronor för kvinna samt pensionsavdraget
102 kronor. För övrig lotspersonal skola tillämpas de pensionsunderlag och
pensionsavdrag, som gälla för lönegrad närmast högre än den, till vilken
vederbörande befattning hör.
3. För nedan angivna, till viss lönegrad ej hänförliga befattningar skola
tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdrag:
för justitieråd, regeringsråd och landshövding: pensionsunderlag 9,996
kronor och pensionsavdrag 600 kronor,
för förste provinsialläkare: pensionsunderlag 6,996 kronor för man och
6,684 kronor för kvinna samt pensionsavdrag 420 kronor,
för provinsialläkare: pensionsunderlag 6,036 kronor för man och 5,724
kronor för kvinna samt pensionsavdrag 354 kronor, ävensom
för distriktsveterinär: pensionsunderlag 3,924 kronor för man och 3,684
kronor för kvinna samt pensionsavdrag 192 kronor.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
19 §.
Där ej för viss befattning annan pensionsålder angives i den såsom
bilaga B till detta reglemente fogade åldersförteckningen, inträder pensionsåldern
vid utgången av den månad, under vilken tjänsteman uppnår
nedan angivna levnadsålder:
1. För justitieråd, regeringsråd och landshövding ....................
2. För tjänstemän vid provinsialläkarstaten:
provinsialläkare ........................................................................
förste provinsialläkare .............................................................
3. För distriktsveterinär....................................................................
4. För tjänstemän vid lots- och fyrstaten:
tjänstemän, tillhörande lönegraderna 1—10 ................
» » » 11—13 .........................
5. För övriga tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen samt
för tjänstemän vid affärsdrivande verk:
tjänstemän, tillhörande lönegraderna (B) 1—12
» > » (B) 13—30 ............
» » »A 1—4 ............
20 §.
1. Varder tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttad till tjänst
med lägre pensionsunderlag, skall i pensionshänseende för honom fortfarande
gälla vad som finnes stadgat i fråga örn den tjänst, han vid förflyttningen
innehade.
2. Har tjänsteman efter egen ansökning förflyttats till tjänst med
lägre pensionsunderlag eller har sådan förflyttning föranletts av något
tjänstemannens förfarande i tjänsten, skall i pensionshänseende gälla vad
som finnes stadgat för den lägre tjänsten.
3. Nedflyttas tjänst till lägre lönegrad och sänkes till följd därav
det för tjänsten dittills gällande pensionsunderlaget, skall i pensionshänseende
icke inträda någon förändring för den, som vid nedflyttningen innehade
tjänsten.
21 $.
För ordinarie tjänsteman, som är förordnad att innehava sådan i reglementet
avsedd icke-ordinarie befattning, för vilken gäller ett högre pensionsunderlag
än det för hans ordinarie tjänst fastställda, skola tillämpas
de för icke-ordinarie befattningshavare i reglementet givna bestämmelserna,
under iakttagande likväl att han härigenom icke må lida inskränkning
i de pensionsförmåner, som tillkomma honom i hans egenskap av
ordinarie tjänsteman.
22 §.
1. Tjänsteman, som avgår från tjänsten utan rätt att komma i åtnjutan
de av pension, är från och med avgången försäkrad till erhållande av uppskjuten
livränta till det belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk
beräkning svarar mot den intjänta pensionen.
65 år
63 »
65 »
63 »
60 »
65 »
60 »
65 »
65 »
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pension
av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för befattning,
beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2,436 kronor för man
och 2,304 kronor för kvinna, samt 65 år för annan befattning. Därest antalet
tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta pensionen
med två procent för varje felande helt tjänstår. För tjänsteman,
vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller
som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid den intjänta
pensionen minskas med två tredjedelar, där ej Kungl. Maj :t finner
skäl tillerkänna tjänstemannen större del, dock ej mera än två tredjedelar
av den intjänta pensionen.
2. Tjänsteman skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång ur
statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.
3. Därest livränteförsäkrad person ånyo tillträder med pensionsrätt förenad
befattning i statens tjänst eller erhåller sådan befattning med pensionsrätt
i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa,
i vilken tjänstår för pension må räknas för statstjänsten, upphör hans
rätt till livränta. Är jämväl den nya befattningen underkastad bestämmelserna
i detta reglemente, skall — där ej föreskrifterna i 1 mom. ånyo träda
i tillämpning — vid bestämmande av pension för befattningen hänsyn
tagas till den tid, under vilken tjänstemannen förut innehaft sådan anställning,
som enligt bestämmelserna i 3 § må räknas honom till godo såsom
tjänstår för pension.
4. Livränta utbetalas enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl.
Majit, från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande
uppnått den ålder, som tillämpats såsom pensionsålder vid beräkning av
intjänt pension, till och med den månad, varunder livräntetagaren avlider.
3 kap.
Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande på viss tid.
23 §.
1. Den, som innehar ordinarie tjänst, vilken tillsättes genom förordnande
på viss tid, är skyldig att efter beslut av Kungl. Majit frånträda
förordnandet, därest han till följd av sjukdom befinnes oförmögen att i
fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.
2. I sammanhang med beslut örn förordnandes upphörande, så ock då
meddelat förordnande utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande,
skall frågan örn tjänstemannens rätt till pension, där sådan fråga förekommer,
avgöras.
24 §.
1. Har tjänsteman, som avses i detta kapitel, under minst tolv år innehaft
förordnande å sin befattning, eller har han, oavsett tjänstetidens
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
längd, befunnits på grund, av olycksfall i tjänsten vara oförmögen att i
fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, är han berättigad
att vid avgång ur statens tjänst komma i åtnjutande av hel pension, vilken
till beloppet motsvarar det för befattningen gällande pensionsunderlaget.
2. Därest sådan tjänsteman, innan han under tolv år innehaft förordnande
å befattningen, avgår ur statens tjänst antingen på grund av att
förordnandet utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande eller på
grund därav, att han befunnits vara till följd av sjukdom, som ej föranletts
av olycksfall i tjänsten, oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst, så ock därest tjänsteman eljest dessförinnan utan
egen begäran nödgas avgå ur statens tjänst, äger han uppbära avkortad
pension till belopp, som med ettuseu kronor understiger det för befattningen
gällande pensionsunderlaget.
3. Vid tillämpning av vad i 1 och 2 mom. stadgas iakttages, att pensionen
för den, som vid tillträdande av förordnandet innehade tjänst, vilken tillsättes
genom fullmakt, konstitutorial eller förordnande på viss tid, icke
må beräknas till lägre belopp än den pension, som skulle hava tillkommit
honom, örn han intill tiden för avgången kvarstått i sin förra tjänst.
4. Övergår tjänsteman vid förordnandes upphörande till annan tjänst
med pensionsrätt enligt detta reglemente, skall i pensionshänseende gälla
vad för den tjänsten finnes stadgat. Har förordnandet fortgått under
minst tolv år, må dock med avseende å pensionsunderlag och pensionsavdrag
kunna för honom allt fortfarande tillämpas de stadgande!!, som
gällde vid tiden för frånträdande av förordnandet.
25 §.
För de i detta kapitel avsedda befattningarna skola gälla de pensionsunderlag
och tillämpas de pensionsavdrag, som här nedan angivas:
Pensions- underlag kr. |
Pensionsav-drag för &r |
|
a) Allmänna civilförvaltningen: |
||
Generaldirektör (generaltulldirektör) ................................... |
9,000 |
540 |
Överdirektör och chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ...... |
8,000 |
480 |
Byggnadschef i byggnadsstyrelsen samt chef för stuteribyrån inom |
7,000 |
420 |
lantbruksstyrelsen .......................................................... |
||
| Kustbevakningsinspektör vid tullverket.................................... |
6,000 |
360 |
Depåchef vid hingstdepåer och stuteri .................................... |
5,500 |
330 |
b) Affärsdrivande verk: |
||
J Generaldirektör .................................................................. |
9,000 |
540 |
1 Överdirektör ävensom Överingeniör ....................................... |
8,000 |
480 |
'' Distriktschef, driftdirektör, förrådsdirektör, kraftverksdirektör, |
||
telefondirektör i Stockholm ävensom verkstadsdirektör ......... |
7,000 |
420 |
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
4 kap.
Icke-ordinarie tjänstemän.
26
Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommer
icke-ordinarie tjänsteman:
a) då tjänstemannen entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder
(ålderspension);
b) då tjänstemannen entledigas på grund därav, att han till följd av
olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänstgöring
(invalidpension);
c) då tjänstemannen entledigas på grund därav, att han till följd av
sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av
nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande
tjänstgöring, dock under förutsättning att han vid avgången kan räkna
minst tio tjänstår (sjukpension).
27
1. I fråga örn beräkning av pension för icke-ordinarie tjänsteman gäller,
att
a) ålderspension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 14 §;
b) invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för tjänstemannen
vid avgången gällande pensionsunderlaget; dock att för tjänsteman
med avkortad tjänstgöringstid pensionen skall reduceras i samma omfattning,
som vid avgången gällt i fråga örn lönen;
c) sjukpension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 14 §, varvid
emellertid iakttages, å ena sidan, att pensionen utgår med lägst sjuttiofem
procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen icke må
överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit tjänstemannen,
därest han med oförändrat pensionsunderlag och oförändrad tjänstgöringstid
kvarstått i sin befattning till pensionsålderns inträde.
2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. a) och c) skola för innehavare
av sådan icke-ordinarie befattning, som direkt motsvarar eller av
Kungl. Majit förklarats vara i pensionshänseende likställd med i bilaga
A angiven ordinarie tjänst, de i 14 § 1 och 3 mom. för dylik tjänst stadgade
särskilda beräkningsgrunderna lända till efterrättelse.
28 §.
1. För sådana extra ordinarie tjänster, vid vilka lön utgår enligt av
Kungl. Majit fastställd löneplan, skola, med de undantag som i 2 och 3
mom. stadgas, tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här
nedan för de särskilda lönegraderna angivas:
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
a) Befattningar vid allmänna civilförvaltningen, med undantag av lots- och fyrstaten, samt
vid affårsdrivande verk.
Lönegrad |
Pensions-unde Tlag |
Pen-sions-aydrag kr. |
Lönegrad |
Pensions- nnderlag |
Pen-sions-aydrag |
||
man kr. |
kvinna kr. |
man kr. |
kvinna kr. |
||||
i ........................... |
1,236 |
1,164 |
33 |
16........................... |
3,036 |
2,844 |
129 |
2 ........................... |
1,320 |
1,236 |
36 |
17........................... |
3,240 |
3,036 |
141 |
3 ........................... |
1,404 |
1,320 |
39 |
18........................... |
3,444 |
3,240 |
156 |
4 |
1,476 |
1,404 |
42 |
19........................... |
3.684 |
3.444 |
174 |
1,560 |
1,476 |
45 |
20........................... |
3,684 |
3,444 |
174 |
|
6 ........................... |
1,644 |
1,560 |
48 |
21........................... |
3,924 |
3,684 |
192 |
7 ............... |
1,716 |
1,644 |
51 |
22 |
4,200 |
3,924 |
213 |
8 ........................... |
1,824 |
1,716 |
57 |
23........................... |
4,476 |
4,200 |
234 |
9 ......... |
1,920 |
1,824 |
63 |
24.......................... |
4,764 |
4,476 |
255 |
10 ........................... |
2,040 |
1,920 |
69 |
25........................... |
5,076 |
4,764 |
279 |
11 ........................... |
2,160 |
2,040 |
75 |
26........................... |
5,400 |
5,076 |
303 |
12 ........................... |
2,304 |
2,160 |
84 |
27........................... |
5,724 |
5,400 |
330 |
13 ........................... |
2,436 |
2,304 |
90 |
28........................... |
6,036 |
5,724 |
354 |
14 ........................... |
2,640 |
2,436 |
102 |
29.......................... |
6,360 |
6,036 |
378 |
15 ........................... |
2,844 |
2,640 |
114 |
30........................... |
6,684 |
6,360 |
399 |
b) Befattningar vid lots- och fyrstaten.
Lönegrad |
Pensiona- underlag |
Pen-sions-aydrag kr. |
Lönegrad |
PensionB- underlag |
Pen-sions-avdrag kr. |
||
man kr. |
kvinna kr. |
man kr. |
kvinna kr. |
||||
1 .............................. |
1,320 |
1,236 |
36 |
8 ........................ |
2,040 |
1,920 |
69 |
2............................. |
1,476 |
1,404 |
42 |
9 ........................ |
2,160 |
2,040 |
75 |
3 .............................. |
1,560 |
1,476 |
45 |
10 ........................... |
2,304 |
2,160 |
84 |
4 .............................. |
1,644 |
1,560 |
48 |
11 ........................... |
3,684 |
3,444 |
174 |
5 .............................. |
1,716 |
1,644 |
51 |
12 .......................... |
5,400 |
5,076 |
303 |
6 .............................. |
1,824 |
1,716 |
57 |
13 ........................... |
5,724 |
5,400 |
330 |
7 .............................. |
1,920 |
1,824 |
63 |
2. För lotspersonal, berättigad till andel i lotspenningar och tillhörande
10:e lönegraden, utgör pensionsunderlaget 2,436 kronor för man och
2,304 kronor för kvinna samt pensionsavdraget 90 kronor. För övrig
till andel i lotspenningar berättigad lotspersonal skola tillämpas de pensionsunderlag
och pensionsavdrag, som gälla för lönegrad närmast högre
än den, till vilken vederbörande befattning hör.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
3. I fråga om annan icke-ordinarie befattning än i 1 mom. sågs äger
Kungl. Maj:t bestämma den lönegrad, till vilken befattningen är att i pensionshänseende
hänföra, eller ock fastställa särskilt pensionsunderlag och
pensionsavdrag för densamma. Vad nu är sagt äger ock avseende å i 1
mom. nämnd tjänst för det fall, att slutlönen i densamma fastställts till annat
belopp än det, som normalt gäller såsom slutlön för extra ordinarie
befattningar i den lönegrad, tjänsten tillhör.
4. För tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid skall vidtagas en mot
avkortningen svarande minskning av pensionsavdraget.
29 §.
För icke-ordinarie befattning gäller samma pensionsålder som för motsvarande
ordinarie tjänst. Där sådan motsvarighet saknas eller där särskilda
skäl till avvikelse föreligga, fastställer Kungl. Maj:t pensionsåldern.
Tjänsteman må icke i något fall bibehållas i tjänst längre tid än två
år utöver pensionsåldern.
30 §.
Bestämmelserna i 17 § 1 mom. angående förtidspension och i 22 § angående
uppskjuten livränta skola äga motsvarande tillämpning beträffande
icke-ordinarie tjänsteman; dock att vid beräkning av uppskjuten
livränta för tjänsteman, vilken blivit dömd till avsättning på grund av
förbrytelse i tjänsten eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten,
den intjänta pensionen skall i varje fall minskas med två tredjedelar.
5 kap.
Reglementets tillämplighet m. m.
31 §.
Varder ordinarie tjänsteman, som avses i detta reglemente, utan ändring
beträffande innehavande lönegrad förflyttad till tjänst, å vilken
reglementet icke äger tillämpning, skall han, så länge han kvarstår i den
tjänsten, fortfarande vara underkastad reglementets föreskrifter.
32 §.
Därest justitieråd eller regeringsråd avgått från sin tjänst för utövande
av statsrådsämbete eller för tillträdande av annan statstjänst eller för
fullgörande av något av Kungl. Majit meddelat uppdrag, för vilket ersättning
av statsmedel utgår, skall, så länge han innehar befattningen
eller uppdraget, i pensionshänseende så anses, som örn han alltjämt kvarstode
i sin förra tjänst, varvid han i förekommande fall har att å sin
avlöning eller ersättning vidkännas avdrag med belopp, motsvarande
pensionsavdrag för justitieråd eller regeringsråd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
17
Vad sålunda stadgats gäller även beträffande justitieråd eller regeringsråd,
som innehaft statsrådsämbete och omedelbart efter avgången
från detta ämbete erhåller befattning eller uppdrag, som nyss sagts.
33 §.
Har ordinarie diplomatisk eller konsulär tjänsteman försatts i disponibilitet
och åtnjuter han exspektansarvode eller annan eljest med rätt till
pension icke förenad avlöning av statsmedel till belopp ej understigande
pensionsunderlaget för den av honom senast innehavda ordinarie befattningen,
skall han vara underkastad bestämmelserna i detta reglemente,
varvid för honom skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag,
som gälla för nämnda befattning. Sådan tjänsteman äger såsom
tjänstår tillgodoräkna tid, under vilken han haft att vidkännas pensionsavdrag
å exspektansarvode eller annan avlöning, som nyss sagts.
34 §.
De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen
av reglementet, meddelas av Kungl. Majit.
Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken dag
vad i lag eller annan av Kungl. Majit utfärdad författning eller föreskrift
finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla,
så vitt angår tjänsteman, å vilken reglementet erhåller tillämpning.
Övergångsbestämmelser.
1. För bestämmande av beloppet av pension eller av uppskjuten livränta
skall den, som vid reglementets ikraftträdande innehar sådan ordinarie
eller extra ordinarie tjänst eller tjänst å extra stat, å vilken reglementet
erhåller tillämpning, äga att såsom tjänstår tillgodoräkna före
ikraftträdandet förfluten tjänstetid, i den mån densamma fått tillgodoräknas
såsom tjänstår enligt de för ordinarie tjänstemän vid det verk
eller den förvaltningsgren, befattningshavaren tillhör, före ikraftträdandet
gällande pensioneringsbestämmelserna. För den, vilken vid ikraftträdandet
innehar tjänst vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
eller statens vattenfallsverk, må dock av tid, som ordinarie tjänsteman
enligt lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för
ordinarie tjänstemän vid nämnda verk icke ägt räkna såsom avgiftsår,
tillgodoräknas endast två tredjedelar.
Vad nu stadgats skall icke föranleda inskränkning i den rätt till tjänstårsberäkning,
som må tillkomma tjänsteman enligt bestämmelserna i 3 §.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Tjänsteman, för vilken till följd av reglementets bestämmelser angående
pensionsålder skyldighet att avgå från tjänsten inträder vid tidigare
tidpunkt än med tillämpning av de för honom omedelbart före reglementets
ikraftträdande gällande stadgandena, må såsom tjänstår för bestämmande
av beloppet av pension eller av uppskjuten livränta jämväl tillgodoräkna,
örn avgångsskyldigheten inträder före den 1 juli 1938, hela
den tid, varmed pensionsåldern blivit genom reglementets bestämmelser
nedsatt, örn avgångsskyldigheten inträder under tiden 1 juli 1938—30
juni 1939 nämnda tid minskad med ett år, örn avgångsskyldigheten inträder
under tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 samma tid minskad med två
år och så vidare.
2. I fråga örn rätt att vid tillämpning av stadgandena i 4 § tillgodoräkna
tjänstår skall, utan hinder av den i andra stycket av sagda paragraf
stadgade begränsningen, beträffande nedan angivna befattningshavare
iakttagas,
a) att tjänsteman vid telegrafverket, vilken antingen den 30 juni 1920
var delägare i telegrafverkets pensionsinrättning eller ock vid statens övertagande
av aktiebolaget Stockholmstelefons anläggningar övergått till
statstjänst och för vilken pensionsavgifter erlagts enligt de för nämnda
pensionsinrättning gällande grunderna, skall äga tillgodoräkna den tid,
som må hava förflutit från det han uppnått en levnadsålder av tjugufem
år och intill dess han erhållit ordinarie befattning vid verket;
b) att tjänsteman vid statens järnvägar, vilken före den 1 januari 1911
erhållit ordinarie befattning vid verket, skall äga tillgodoräkna den tid,
som må hava förflutit från det han uppnått en levnadsålder av trettio år
och intill ordinarieblivandet; samt
c) att tjänsteman vid statens vattenfallsverk, vilken vid statens övertagande
av företag, tillhörande Nya Trollhätte kanalbolag eller Södertälje
kanal- och slussverksaktiebolag, övergått i statstjänst och som före den
1 juli 1920 erhållit ordinarie befattning vid statens vattenfallsverk, skall
äga tillgodoräkna den tid, under vilken han innehaft sådan anställning vid
vederbörande enskilda företag samt vid Trollhätte kanal- och vattenverk
eller vid statens vattenfallsverk, som av vattenfallsstyrelsen prövas jämförlig
med ordinarie tjänst.
3. Därest vid tillämpning av stadgandet i 14 § 2 mom. hänsyn skall tagas
till tjänstemans pensionsunderlag för tid, innan reglementet blivit gällande
för honom, skall därvid så anses, som örn för tjänstemannen gällt det
pensionsunderlag, som vid pensioneringstillfället är fastställt för den
tjänst, han under nämnda tid innehaft, eller för därmed närmast jämförlig
tjänst.
4. Har tjänsteman, som före reglementets ikraftträdande på grund av
egen ansökning eller till följd av något sitt förvållande förflyttats till
tjänst med lägre pensionsunderlag, jämlikt då gällande bestämmelser erlagt
pensionsavgift, såsom örn han kvarstått i den tjänst, från vilken för
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
flyttning skett, skall för honom från och med reglementets ikraftträdande
i fråga örn pensionsavdrag tillämpas vad enligt reglementet gäller för den
högre tjänsten, varemot pensionsunderlaget anses lika med det för den
lägre tjänsten fastställda underlaget, förhöjt med en tredjedel av skillnaden
mellan pensionsunderlagen för de båda tjänsterna.
5. Örn den, som är berättigad till pension enligt detta reglemente, tilllika
är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund
av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt stadgande i tidigare gällande
författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal,
räknas sistnämnda pension såsom del av den honom enligt detta
reglemente tillkommande pensionen, vilken alltså skall minskas med det
belopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.
6. Därest ordinarie tjänsteman skulle vid avgång ur tjänst hava enligt
de bestämmelser, som i fråga örn pensionsunderlag eller för hel pension
erforderligt antal tjänstår gällde för honom omedelbart innan detta reglemente
blev å honom tillämpligt, kommit i åtnjutande av högre pensionsbelopp
för den av honom innehavda tjänsten än med tillämpning av reglementets
bestämmelser, skall pensionen utgå med det högre beloppet.
7. I fråga örn pension åt distriktsveterinär, vilken till följd av statens
övertagande av distriktsveterinärväsendet övergått i statens tjänst, är särskilt
stadgat.
20
Kungl. Majlis proposition nr 222.
Bilaga A.
Förte ckning
angivande de i 14 § 1 morn. civila tjänstepensionsreglementet avsedda
ordinarie befattningar, beträffande vilka det för hel pension erforderliga
antalet tjänstår utgör tjugufem.
Verk och befattningar |
Verk och befattningar |
1. Allmänna civilförvaltningen. |
Musikaliska akademien med musik-konservatoriel. |
Fångvårdsstaten. Lantbruksinspektor |
Sekreterare Lärare |
Statens uppfostringsanstalt å Bona. |
Universitetet i Uppsala. |
Lantbruksinspektor |
Fogde |
Yrkesinspektionen. |
Tandläkarinstitutet. |
Underinspektör |
Lärare |
Statens toångsarbetsanstalter■ |
Farmaceutiska institutet. |
Lantbruksinspektor |
Professor |
Statens alkoholistanstalt å Venngarn. |
Tekniska högskolan. |
Lantbruksinspektor |
Professor |
Provinsiallåkarstaten. |
Chalmers tekniska institut. |
Förste provinsialläkare Provinsialläkare |
Professor Andre lärare |
Statens sinnessjukhus. |
Gymnastiska centralinstitutet. |
Förestånderska Översköterska Sköterska |
Lärare i fysisk fostran Lärarinna i fysisk fostran |
Statskonsulenter. |
|
Barnmorskeläroanstalterna. Överlärare |
Statskonsulent |
Landsstaten. Landshövding |
Centralanstalten för försöksväsendet på |
Naturhistoriska riksmuseet. |
Avdelningsföreståndare |
Professor och avdelningsföreståndare |
Statens växtskgddsanstalt. |
Akademien för de fria konsterna med |
Avdelningsföreståndare |
konsthögskolan. Professor |
Lantbrukshögskolan. |
Lärare i etsning |
Professor |
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
21
Verk och befattningar |
Verk och befattningar |
Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitulet |
Språngämnesinspeklionen. |
vid Alnarp. Professor |
Sprängämnesinspektör |
Veterinär högskolan. |
Statens elektriska inspektion. |
Professor |
Statsinspektör över elektriska starkströms- |
Statens centrala frökontrollanstalt. |
anläggningar |
Föreståndare |
Forty gsinspektionen. |
Skogshögskolan. Professor |
Förste fartygsinspektör |
Lektor |
Andre fartygsinspektör |
Statens skogsförsöksanstalt. |
|
Avdelningsföreståndare |
2. Affärsdrivande verk. |
Bergsstaten. |
Telegrafverket. |
Bergmästare |
|
Gruvingenjör |
Rikstelefonist |
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Bilaga. B.
Åldersförteckning tillhörande 19 § civila tjänstepensionsreglementet.
. För innehavare av följande ordinarie befattningar inträder pensionsåldern
vid utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnår nedan angivna
antal levnadsår.
Verk och befattningar |
Lev- nadsår |
Verk och befattningar |
Lev- nadsår |
1. Allmänna civilförvaltningen. |
Flyinge hingstdepå och stuteri. |
||
Sjökarteverkel. |
Beridare....................................... |
60 |
|
Ritare eller gravör........................ |
63 |
Strömsholms hingstdepå. |
|
Beridare....................................... |
60 |
||
Yrkesinspektionen. |
|||
Yrkesinspektör.............................. |
63 |
Rikets allmänna kartverk. |
|
Skogs- och flottledsinspektör........... |
63 |
Gravör eller heliogravyrritare ......... |
63 |
Yrkesinspektris............................ |
63 |
Lotsverket. |
|
Yrkesinspektörsassistent................. |
63 |
Lotsstyrelsen: |
|
Yrkesinspektrisassistent.................. |
63 |
Fyringenjör .............................. |
63 |
U nderinspektör............................. |
63 |
Byggmästare.............................. |
63 |
Medicinalstyrelsen. |
Verkmästare .............................. |
63 |
|
[ Inspektris över sjuksköterskeväsendet |
63 |
Lots- och fyrstaten: |
|
Befälhavare å lotsverkets ångfartyg |
63 |
||
Statens sinnessjukhus. |
|||
j Sjukvårdspersonal: |
2. Affärsdrivande verk. |
||
Uppsyningsman av 1 klass ......... |
60 |
||
Förestånderska av 1 klass ........... |
55 |
Telegrafverket. |
|
Förestånderska av 2 klass............ |
55 |
Linjemästare................................. |
63 |
Översköterska ........................... |
55 |
Verkmästare ................................. |
63 |
Ritare.......................................... |
63 |
||
Sköterska ................................. |
55 |
||
Verkstadsmästare........................... |
63 |
||
Ekonomipersonal: |
|||
Rikstelefonist................................ |
55 |
||
Maskinmästare av 1 klass............ |
63 |
||
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. |
Statens järnvägar. |
||
Byråchef och broinspektor ............ |
63 |
||
Väginspektör................................. |
63 |
Ledningsmästare ........................... |
63 |
Maskininspektör ........................... |
63 |
63 |
|
Statens vattenfallsverk. |
|||
Vågorganisationen i länen■ |
Maskinmästare .............................. |
63 |
|
Vägingenjör ................................. |
63 |
Ritare .......................................... |
63 |
Gymnastiska centralinstitutet. |
I Stationsmästare.............................. |
63 |
|
Lärare i fysisk fostran .................. |
60 |
Övermontör ................................ |
63 |
Lärarinna i fysisk fostran............... |
60 |
Förste maskinist ........................... |
63 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
23
Verk och befattningar |
Lev- nadsår |
Verk och befattningar |
Lev- nadsår |
Domänverket. |
Skogsskolföreståndare..................... |
63 |
|
X m . |
63 |
63 |
|
63 |
60 |
||
Jägmästare.................................... |
63 |
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
F örslag
till
reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens
tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare).
1 §.
1. Detta reglemente äger tillämpning å sådana arbetare i statens tjänst,
vilka fylla ett fortlöpande örn ock endast för viss del av året förefintligt
behov av arbetskraft och för vilka fastställts en arbetstid av normal omfattning.
Övergår arbetare från arbete av fortlöpande natur till annat
arbete, skall reglementet dock fortfarande tillämpas å honom.
2. Såsom förutsättning för reglementets tillämplighet gäller, att arbetaren
nått en levnadsålder av minst 21 år samt att hans anställning antingen
fortgått 21 månader i följd eller för vart och ett av tre på varandra
följande kalenderår omfattat minst 7 månader eller ock under fem
på varandra följande kalenderår omfattat tillhopa minst 30 månader.
Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å arbetare, som vid
reglementets ikraftträdande är delägare i kassa för pensionering av ickeordinarie
personal i statens tjänst.
Arbetare skall erhålla skriftligt bevis örn den tidpunkt, från vilken han
är underkastad reglementets föreskrifter.
3. Från tillämpningen av bestämmelserna i reglementet kunna genom
beslut av Kungl. Maj:t undantagas såväl den till visst förvaltningsområde
hörande arbetarpersonalen i dess helhet eller någon del av densamma
som ock arbetare, vilka i samband med statens övertagande av enskilt
företag övergått till anställning i statens tjänst.
2 §.
1. Tjänstår, som avses i detta reglemente, beräknas för tid, under vilken
arbetare vidkänts pensionsavdrag, varom förmäles i 3 och 4 §§.
2. Såsom tjänstår enligt detta reglemente skall jämväl tillgodoräknas
a) tid, under vilken arbetare, innan detta reglemente blivit tillämpligt
å honom, erlagt avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad
eller understödd pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa;
b) två tredjedelar av den tid, under vilken arbetare eljest, med eller utan
pensionsrätt, innehaft statsanställning av beskaffenhet och under förutsättningar,
som i 1 § sägs; samt
c) , i den mån så prövas skäligt, två tredjedelar av den tid, under vilken
arbetare, innan reglementet blev tillämpligt å honom, under de i 1 § 2
mom. angivna förutsättningarna i statens tjänst förrättat arbete, som icke
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 222,
varit av fortlöpande natur, eller inneliaft fast anställning vid armén, marinen
eller flygvapnet.
3. Har arbetare i samband med statens övertagande av enskilt företag
övergått till statens tjänst, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit
föreskriver, örn och i vad män tid, under vilken arbetaren innehaft anställning
hos det enskilda företaget, må tillgodoräknas honom såsom
tjänstår.
I fråga örn den, som före detta reglementes ikraftträdande sålunda övergått
från enskilt företags till statens tjänst, tillkommer det vederbörande
verks styrelse att besluta, örn och i vad mån tjänstår må tillgodoräknas
arbetaren för tid, under vilken han innehaft anställning hos det enskilda
företaget.
4. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggandet av
rätt till pension, må icke i något avseende ånyo tillgodoräknas såsom
tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annat arbete än det,
på vilket den tidigare tjänstårsberäkningen grundats.
3 §.
Från och med den dag, arbetare erhåller pensionsrätt enligt detta reglemente,
och intill utgången av den månad, under vilken han uppnår trettio
tjänstår eller dessförinnan inträder i pensionsåldern, skall han å sin avlöning
vidkännas pensionsavdrag till belopp, som framgår av bestämmelserna
i 4 §.
Vid tillämpning av detta stadgande må, utan avseende å vad i 2 §
2 och 3 mom. föreskrives, tid, som förflutit innan detta reglemente blivit
å arbetaren tillämpligt, räknas såsom tjänstår endast i den mån för sådan
tid erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd
pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa.
År arbetare vid ordinarie avlöningstillfälle icke berättigad att utbekomma
någon avlöning för den tidsperiod löneutbetalningen avser, skall
han icke heller vidkännas pensionsavdrag för nämnda tidsperiod.
4 $.
1. Arbetare skall tillhöra endera av nedanstående pensionsgrupper, för
vilka gälla följande pensionsunderlag och pensionsavdrag:
Pensionsgrupper |
Pensions- underlag kronor |
Pensionsavdrag kronor |
||||
man |
för månad |
för vecka |
||||
man |
kvinna |
man |
kvinna |
|||
1. Arbetare i anställning, tor vilken ej kräves |
1,476 |
1,104 |
3.60 |
2.80 |
0.8 5 |
0.65 |
2. Arbetare i anställning, för vilken kräves sär-skild yrkesutbildning ........................... |
1,644 |
1,236 |
4.— |
3.20 |
0.95 |
0.75 |
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
2. Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, tillkommer det vederbörande
verks styrelse att meddela föreskrifter beträffande arbetarnas
placering i pensionsgrupper.
5 §.
1. Varder arbetare utan något sitt förvållande förflyttad till anställning
med lägre pensionsunderlag, skall i pensionshänseende för honom
fortfarande gälla vad som finnes stadgat i fråga örn den anställning, han
vid förflyttningen innehade.
2. Har arbetare efter egen ansökning förflyttats till anställning med
lägre pensionsunderlag eller har sådan förflyttning föranletts av något
arbetarens förvållande, skall i pensionshänseende gälla vad som finnes
stadgat för den anställning, till vilken han förflyttats.
6 §.
Pensionsåldern inträder vid utgången av den månad, under vilken arbetaren
uppnår en levnadsålder av 60 år.
7 §.
Kätt att åtnjuta pension enligt detta reglemente tillkommer:
a) arbetare, som entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder (ålderspension);
b)
arbetare, som entledigas på grund därav, att han till följd av olycksfall
i arbetet blivit oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom
åliggande arbete (invalidpension);
c) arbetare, som entledigas på grund därav, att han till följd av sjukdom,
vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av
nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra
honom åliggande arbete, dock under förutsättning, att han vid entledigandet
kan räkna minst tio tjänstår (sjukpensim).
8 §.
1. Ålderspension bestämmes i förhållande till antalet tjänstår sålunda,
att hel pension utgår, därest arbetaren kan räkna minst trettio tjänstår,
men eljest avkortad pension.
2. Hel pension sammanfaller till beloppet med det för arbetaren enligt
detta reglemente gällande pensionsunderlaget; dock att för den, som under
loppet av de senaste tre åren före avgången innehaft anställning inom
skilda pensionsgrupper, beloppet av hel pension skall utgöra medeltalet
av de pensionsunderlag, vilka under de tre senast förflutna åren före avgången
varit gällande för honom.
Därest härvid skall tagas hänsyn till tid före det reglementet vunnit
tillämpning å arbetaren, skall så anses, som örn för honom under sådan
tid gällt det pensionsunderlag, som vid pensioneringstillfället är fastställt
Kungl. May.ts proposition nr 222.
27
för den pensionsgrupp, till vilken arbetaren skulle hava varit hänförd, om
reglementet under ifrågavarande tid varit gällande för honom.
3. Avkortad pension motsvarar beloppet av hel pension, minskat med
Vis» för varje full fjärdedel av år, varmed tjänståren understiga trettio.
9 $.
Invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för arbetaren
vid entledigandet gällande pensionsunderlaget.
10 §.
Sjukpension bestämmes enligt de i 8 § angivna grunderna, varvid emellertid
iakttages, å ena sidan, att pensionen utgår med lägst sjuttiofem
procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen icke må
överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit arbetaren, därest
han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i anställningen till pensionsålderns
inträde. I fråga örn arbetare, vilkens anställning varit begränsad
till del av år, skall därvid anställningen beräknas för tiden intill pensionsåldern
hava haft samma omfattning, som varit i medeltal för honom
gällande under de fem senast förflutna kalenderåren före entledigandet.
11 §.
Till ledning vid prövning av arbetares pensionsrätt skall hos vederbörande
myndigheter föras tjänstematrikel enligt de närmare föreskrifter,
som utfärdas av Kungl. Majit.
12 §.
Därest beloppet av pension, som beräknats enligt bestämmelserna i detta
reglemente, icke är i helt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma
jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.
13 §.
1. Pension till belopp för år räknat, som framgår av detta reglemente,
utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med dagen näst
efter den, då avgång från anställningen ägt rum, till och med den dag,
då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.
2. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott enligt de närmare
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit; vederbörande myndighet
likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis
utbetala återstående pensionsbelopp.
14 §.
1. Pension enligt detta reglemente må ej åtnjutas av den, som till följd
av fel eller försummelse skilts från sin anställning.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
2. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är
föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff,
eller oek avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast
en tredjedel av pensionen.
Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av
honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan
anhörig rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.
15 §.
1. Därest arbetare, som åtnjuter invalid- eller sjukpension, erhåller pension
för annan statsanställning, skall förstnämnda pension minskas med
ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den lägre pensionen eller, örn
båda äro lika, av den ena av dem.
2. Örn arbetare, som är berättigad till pension enligt detta reglemente,
tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund
av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt stadgande i tidigare gällande
författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal,
räknas sistnämnda pension såsom del av den honom enligt detta
reglemente tillkommande pensionen, vilken alltså skall minskas med det
belopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.
16 $.
1. Arbetare, som avgår ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnjutande
av pension enligt detta reglemente, är från och med avgången försäkrad
till erhållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räknat,
som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den intjänta pensionen.
Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en pensionsålder av 63 år.
Därest antalet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den
intjänta pensionen med två procent för varje felande helt tjänstår. För
arbetare, vilken entledigats på egen önskan eller ock till följd av fel eller
försummelse skilts från sin anställning, skall emellertid, där avdraget
härigenom blir större, den intjänta pensionen minskas, i förra fallet med
hälften och i senare fallet med två tredjedelar.
2. Arbetare skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång ur
statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.
3. Arbetare, vilken icke baft årsanställning utan varit anställd allenast
för viss del av varje år, skall vid tillämpning av stadgandena i denna
paragraf anses hava avgått ur statens tjänst, när han under ett belt kalenderår
icke haft anställning; och skall utfärdandet för honom av bevis,
varom förmäles i 2 morn., ske endast på därom gjord framställning.
4. Därest livränteförsäkrad person ånyo vinner anställning i statstjänst,
medförande rätt till pension, eller erhåller sådan befattning med pensions
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
rätt i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa,
i vilken tjänstår för pension må räknas för statsanställningen, upphör
hans rätt till livränta. Är jämväl den nya anställningen underkastad
bestämmelserna i detta reglemente, skall — där ej föreskrifterna i 1 mom.
ånyo träda i tillämpning — vid bestämmande av pension för anställningen
hänsyn tagas till den tid, under vilken vederbörande förut innehaft
sådan anställning, som enligt bestämmelserna i 2 § må räknas honom
till godo såsom tjänstår för pension.
5. Livränta utbetalas enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl.
Maj:t, från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande
uppnått en levnadsålder av 63 år, till och med den månad, varunder livräntetagaren
avlider.
17 §.
1. Fråga örn rätt till pension enligt detta reglemente prövas beträffande
arbetare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens
vattenfallsverk eller domänverket av vederbörande verks styrelse samt
beträffande annan arbetare av den myndighet, Kungl. Majit bestämmer.
2. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt
bevis därom.
18 §.
De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för reglementets
tillämpning, meddelas av Kungl. Majit.
Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1935, från och med vilken
dag vad i författning eller annan av Kungl. Majit utfärdad föreskrift
finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, så vitt
angår arbetare, å vilken reglementet erhåller tillämpning.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 2 mars 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Ekman,
Sköld.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
departementschefen, statsrådet Wigforss, fråga örn nya föreskrifter rörande
tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
samt örn bestämmelser rörande rätt till tjänstepension för viss
arbetarpersonal i statens tjänst. Departementschefen anför därvid:
Inledning. Behovet av ny pensionslagstiftning.
Gällande bestämmelser örn tjänstepension för ordinarie personal vid
den civila statsförvaltningen innefattas för kommunikationsverkens vidkommande
i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vatten fallsverk. Denna lag bygger på det nya lönesystem,
som från och med den 1 juli 1920 infördes vid kommunikationsverken
genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343).
För ordinarie personal vid den civila statsförvaltningen i övrigt gäller
i pensionshänseende lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension. Denna lag, som ansluter sig till de för
allmänna civilförvaltningen före det nya lönesystemets införande rådande
avlöningsförhållandena, har i samband med införandet av det nya
lönesystemet kompletterats genom provisoriska pensionsbestämmelser,
innefattade i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser
för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen
hörande verk i fråga örn rätt till pension samt i motsvarande
författningar för vissa särskilda verk.
Vad angår icke-ordinarie befattningshavare samt anställningshavare i
arhetarställning, finnes för närvarande tjänstepensionsrätt endast för ett
fåtal personalgrupper, huvudsakligen tillhörande kommunikationsverken.
Rörande tillkomsten av och innehållet i de pensionsbestämmelser, som så -
31
Kungl. May.ts proposition nr 222.
lunda för närvarande gälla för de personalgrupper, om vilka här är
fråga, har inom finansdepartementet upprättats en sammanfattande
översikt, vilken torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet och
till vilken jag här tillåter mig hänvisa (Bilaga A).
Som bekant hava under det senaste årtiondet pågått utredningar rörande
ett nyordnande av det statliga pensionsväsendet. Dessa utredningar
hava icke blott åsyftat förändringar, delvis av ganska genomgripande
art, i bestämmelserna örn tjänstepension för ordinarie personal — i främsta
rummet ny pensionslagstiltning för allmänna civilförvaltningens
personal och för militära beställningshavare men jämväl vissa ändringar
i och tillägg till kommunikationsverkens pensionslag — utan därjämte
har avsetts att åvägabringa generella pensioneringsbestämmelser för
icke-ordinarie personal, innefattande bland annat rätt till pension för åtskilliga
hittills icke pensionsberättigade personalgrupper.
Jämväl för nu berörda utredningar på pensionsväsendets område har,
såvitt angår civil personal, i förenämnda bilaga till statsrådsprotokollet
lämnats en redogörelse, till vilken jag tillåter mig hänvisa.
Såsom nämnda redogörelse utvisar, framlade Kungl. Majit genom proposition
(nr 153) till 1925 års riksdag ett förslag till ny civil tjänstepensionslag,
avsedd att ersätta 1907 års lag jämte därtill hörande provisoriska
pensionsföreskrifter. Detta förslag förföll emellertid på grund av
kamrarnas skiljaktiga beslut. Anledningen till att de nya förslag, som
därefter av särskilda sakkunnigberedningar — 1921 års pensionskommitté
och 1926 års pensionsutredning — framlagts under åren 1925 och
1927, hittills icke föranlett framställning till riksdagen är närmast att
söka däri, att frågan örn avveckling av det sedan kristiden bestående
systemet med dyrtidstillägg till löner och pensioner aktualiserats och
att det ansetts ändamålsenligt att i avbidan på lösningen av denna fråga
låta tills vidare anstå med en revision av bestämmelserna på pensionsväsendets
område.
Genom beslut den 29 juni 1928 tillsatte Kungl. Majit under finansdepartementet
en särskild kommitté, benämnd 1928 års lönekommitté, med
uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag dels rörande dyrtidstilläggens
inarbetande i de fasta löne- och pensionsbeloppen, dels be''
träffande vissa ännu återstående löneregleringsfrågor, dels ock angående
revision av gällande avlöningsförfattningar. Till fullgörande av
dessa uppdrag avgav lönekommittén under åren 1930 och 1931 förslag,
vilka innefattas i följande tryckta betänkanden, nämligen betänkande
med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie
tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, samt betänkande
med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisningsväsendet,
båda av den 21 juli 1930, betänkande med förslag till avlöningsreglemente
för extra ordinarie och extra tjänstemän tillhörande den civila
statsförvaltningen av den 27 maj 1931 ävensom betänkande med för
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
slag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler
m. m. av den 11 juli 1931.1
De av lönekommittén föreslagna grundläggande lönebestämmelserna
äro innefattade i förslaget till allmänt avlöningsreglemente. Utom befattningshavare,
som nu lyda under avlöningsreglementena för kommunikationsverken
samt för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, skulle under det föreslagna nya avlöningsreglementet
inordnas även befattningshavare vid domänverket, lots- och
fyrstaten samt provinsialläkarstaten ävensom justitieråd, regeringsråd
och landshövdingar samt professorer och lärare vid universiteten och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet. Även undervisningsväsendets befattningshavare
samt, med visst undantag, befattningshavare vid fögderiförvaltningarna
skulle enligt kommitténs förslag erhålla ny lönereglering och
bliva underkastade bestämmelserna i allmänna avlöningsreglementet.
Kommitténs förslag till allmänt avlöningsreglemente uppbyggdes på
det för befattningshavare vid nyreglerade verk genomförda lönesystemet.
Vid avvägning av löneplanen utgick kommittén från det vid tiden för
förslagets utarbetande rådande löneläget och ansåg därvid detta ungefärligen
motsvaras av de enligt nuvarande avlöningsreglementen för
kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen fastställda lönebeloppen,
inberäknat 17 procents dyrtidstillägg. I fråga örn löneplanens
utformning innebar förslaget vidare, att antalet ortsgrupper skulle
minskas från .sju till fem samt att löneskillnaden mellan lägsta och
högsta ortsgrupp — löneplanens s. k. spännvidd — skulle ökas i förhållande
till nu gällande löneplaner. Den nuvarande bestämmelse, enligt
vilken kvinnlig befattningshavare icke äger rätt att åtnjuta lön enligt
högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, upptogs ej i reglementsförslaget.
Frågan örn dyrtidstilläggens inarbetande i pensionerna — vilken
fråga, såsom redan omförmälts, ingick i det åt 1928 års lönekommitté
ursprungligen meddelade uppdraget — anmäldes av min
företrädare i ämbetet ånyo inför Kungl. Majit den 20 juni 1930.
Departementschefen förordade därvid, att utredningen rörande dyrtidstilläggens
inarbetande i pensionerna måtte sammanknytas med arbetet
på pensionsbestämmelsernas revision. Dessa båda spörsmål borde
i fortsättningen göras till föremål för gemensam bearbetning. Utredningen
borde anförtros åt en särskild, mindre sakkunnigberedning, vilken
emellertid borde taga hänsyn till resultatet av den utav lönekommittén
verkställda utredningen rörande dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna.
Arbetet borde örn möjligt bedrivas så, att i samband med lönefrågans
slutliga behandling även förslag till pensionsväsendets ordnande
kunde komma under omprövning, i tillämpliga delar uppbyggda på
samma grunder som avlöningsbestämmelserna.
1 Statens offentliga utredningar 1930: 17 och 20 samt 1931: 12 och 18.
33
Kungl. Martts proposition nr 222.
I enlighet med departementschefens hemställan beslöt Kungl. Majit,
med återkallande av det åt 1928 års lönekommitté lämnade uppdraget i
vad anginge dyrtidstilläggens inarbetande i pensionerna, bemyndiga chefen
för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag
att överarbeta de av 1926 års pensionsutredning avgivna förslagen till
bestämmelser örn tjänstepension vid den civila statsförvaltningen ävensom
verkställa utredning och avgiva förslag angående dyrtidstilläggens
inarbetande i pensionerna.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag generaldirektören
och chefen för telegrafverket, greve H. A. Hamilton, ledamoten
av riksdagens andra kammare, förste kontoristen vid statens järnvägar
E. G. E. Eriksson samt byråchefen i fångvårdsstyrelsen E. Tli. Sidenbladh
såsom sakkunniga för ifrågavarande utredning. Tillika uppdrogs åt
generaldirektören Hamilton att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
Sedermera förordnade departementschefen förste aktuarien i försäkringsinspektionen,
filosofie doktorn T. Jansson att biträda de sakkunniga
med verkställande av vissa försäkringstekniska utredningar.
Till fullgörande av sitt uppdrag hava ifrågavarande sakkunniga, vilka
antagit benämningen 1930 års pensionssakkunniga, den 5 september 1932
avgivit betänkande med förslag till reglemente angående tjänstepension
för tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen m. m.1
I enlighet med de givna direktiven hava de sakkunniga vid utarbetande
av sitt förslag tagit hänsyn till resultatet av den av 1928 års lönekommitté
verkställda utredningen rörande dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna.
Föreskrifterna angående pensionsväsendets ordnande äro ock i
tillämpliga delar utarbetade i anslutning till de avlöningsbestämmelser,
vilka blivit av lönekommittén föreslagna. Härav följer bland annat, att
de pensionsbelopp, som innefattas i de sakkunnigas reglementsförslag,
äro helt avhängiga av de löner, som upptagas i den av lönekommittén
framlagda löneplanen.
Över pensionssakkunnigas betänkande hava utlåtanden avgivits av
tillhopa över ett hundratal verk och myndigheter, vilka beröras av kommitténs
förslag, varjämte yttranden och framställningar i ärendet inkommit
från åtskilliga personalsammanslutningar.
Genom beslut den 8 januari 1932 uppdrog Kungl. Majit sedermera åt
1930 års pensionssakkunniga att utarbeta förslag till bestämmelser
angående pensionering av arbetare i statens tjänst samt av efterlevande
änkor och minderåriga barn efter sådan anställningshavare. Vid anmälan
av frågan örn detta uppdrag anförde föredragande departementschefen,
att vid den överarbetning av redan föreliggande förslag i arbetarpensionsfrågan,
som borde äga rum, det borde eftersträvas att såvitt
möjligt åvägabringa enhetliga pensionsbestämmelser för all hithörande
personal, i den mån icke för viss eller för vissa grupper avvikelser
1 Statens offentliga utredningar 1932: 19.
Bihang lill riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Sr 222.
3
Departements
chefen.
34 Kungl. Marits proposition nr 222.
med hänsyn till skiljaktiga anställnings- eller avlöningsförhållanden eller
eljest funnes påkallade.
Till fullgörande av den del av det sistnämnda uppdraget, som
avser ordnandet av arbetarpersonalens tjänstepensionering, hava de sakkunniga
den 27 september 1932 avgivit betänkande nied förslag till reglemente
angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst2
Jämväl över sistnämnda betänkande hava utlåtanden avgivits av vederbörande
myndigheter, varjämte en skrivelse i ämnet inkommit från
representanter för vissa personalsammanslutningar.
I detta sammanhang torde jag tillika få anmäla, att pensionssakkunniga
i skrivelse den 26 april 1933 framlagt förslag till vissa följdförfattningar
till civila tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet
för arbetare ävensom att utlåtanden över dessa förslag avgivits
av vissa ämbetsverk och myndigheter.
Såsom av det anförda framgår, hava de av 1930 års pensionssakkunniga
avgivna förslagen till pensionsförfattningar upprättats i anslutning
till de reglementsförslag på löneområdet, som utarbetats av 1928 års lönekommitté,
och under förutsättning att sistnämnda förslag skulle bliva i huvudsak
av statsmakterna godkända. Lönekommitténs förslag hava emellertid
ännu icke blivit föremål för slutlig prövning. Angående skälen härtill
kan jag i detta sammanhang inskränka mig till att hänvisa till vad
min företrädare i ämbetet i statsverkspropositionen till 1931 års riksdag
(Utgifterna: för flera huvudtitlar gemensamma frågor, punkten 3) anförde
i samband med en redogörelse för löneregleringsfrågornas dåvarande
läge.
Då alltså den tilltänkta revisionen av avlöningsförfattningarna blivit
uppskjuten, har fråga uppstått, huruvida icke en ny pensionslagstiftning
borde genomföras utan avvaktan på antagande av nya lönebestämmelser.
Denna fråga berördes av riksdagens bankoutskott i ett år 1932 avgivet
utlåtande (nr 36) i anledning av väckta motioner angående reglering
av pensionsförhållandena för vissa icke-ordinarie befattningshavare
i statens tjänst. Utskottet betonade angelägenheten av att frågan örn
nyordnande av pensionsväsendet för personal i statstjänst snarast bragtes
till lösning. I anslutning härtill ifrågasatte utskottet, huruvida icke,
vid ett förnyat uppskov med revisionen av lönesystemet, tanken på en
sammankoppling av löne- och pensionsfrågorna borde tills vidare övergivas
och en omläggning av pensionslagstiftningen i stället utan dröjsmål
genomföras på grundvalen av nuvarande lönebestämmelser.
För egen del berörde jag samma spörsmål i samband med den redogörelse
beträffande utredningen av vissa pensionsfrågor, som lämnades
i 1933 års statsverksproposition (elfte huvudtiteln, sid 37—38). Jag omnämnde
därvid, att jag låtit inom finansdepartementet igångsätta vissa 1
1 Statens offentliga utredningar 1932:22.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
undersökningar och beräkningar i syfte att erhålla material för ett bedömande
av möjligheterna att åvägabringa en tillfredsställande fristående
lösning av pensionsfrågan med utgångspunkt från nu gällande löneförfattningar.
Vid den fortsatta prövning, jag efter slutförandet av nämnda undersökningar
ägnat ärendet, har jag kommit till den uppfattningen, att nya
pensionsbestämmelser för civilförvaltningens personal utan större olägenheter
kunna genomföras utan avvaktan på en omarbetning av avlöningsförfattningarna,
även örn därvid givetvis gränserna för en revision av
pensionslagstiftningen — såväl med avseende på den nya lagstiftningens
giltighetsområde som i fråga örn revisionens karaktär — få uppdragas på
ett annat och snävare sätt än vad i pensionssakkunnigas förslag förutsatts.
Vid nu angivna förhållanden bör också efter min uppfattning en fristående
lösning av pensionslagstiftningsfrågan utan uppskov komma till
stånd. Behovet av ett nyordnande av det civila pensionsväsendet är nämligen
enligt min mening synnerligen framträdande. Det sätt, på vilket
pensionsförhållandena för närvarande äro reglerade, måste betecknas såsom
i många hänseenden bristfälligt och otillfredsställande. Detta omdöme
gäller redan beträffande befattningshavare med ordinarie anställning.
Tjänstemän vid kommunikationsverken, å ena sidan, och inom övriga nyreglerade
delar av den civila statsförvaltningen, å andra sidan, äro, ehuru
båda kategorierna inordnats under samma lönesystem, i pensionshänseende
underkastade bestämmelser, som i grundläggande delar äro av olika
innebörd. Visserligen hava genom år 1921 vidtagna ändringar i civila
pensionslagen ävensom genom de i anslutning härtill utfärdade provisoriska
pensionskungörelserna för allmänna civilförvaltningen enhetliga föreskrifter
åstadkommits på vissa punkter, exempelvis i fråga örn pensionsunderlagens
och pensionsavgifternas bestämmande. Men några av de väsentligaste
olikheterna i pensioneringsföreskrifterna -— såsom beträffande
pensionens beräkning i förhållande till tjänst- och avgiftsår, tiden för avgiftspliktens
fortvaro, den för hel pension erforderliga tjänståldern, skyldigheten
att av olika anledningar avgå från tjänsten samt rätten att vid avgång
utan pension erhålla gottgörelse för inbetalda pensionsavgifter
m. m. — kvarstå alltjämt outjämnade. Att en revision av pensionslagstiftningen
för ordinarie civil personal med nyreglerade löner icke kommit
till stånd vållar ock olägenhet icke blott för civilförvaltningens eget vidkommande
utan även med avseende å pensionsförhållandena för militära
befattningshavare. För den militära personalen gälla ännu i grundläggande
hänseenden pensioneringsregler, som fastställts på 1870-talet och
vilka sedan lång tid tillbaka framstått såsom mycket otillfredsställande.
Förslag till nya bestämmelser hava vid flera tillfällen utarbetats, men det
har — enligt min mening mod fog — ansetts påkallat att låta anstå med
omläggning av den militära pensionslagstiftningen intill dess principerna
36
Kungl. May.ts proposition nr 222.
för det civila pensionsväsendet blivit av statsmakterna fastställda. Att
detta icke alltlör länge uppskjutes, är däriör även med hänsyn till den
militära pensioneringen ett önskemål av betydelse. En lösning av pensionsfrågan
för de civila statstjänstemännens del bör enligt min mening
föranleda, att de militära pensioneringsfrågorua utan dröjsmål upptagas
till ny utredning och avgörande.
Olägenheterna med nuvarande pensionsförhållanden äro dock ännu
större i fråga örn den icke-ordinarie personalen. Medan vissa grupper av
icke-ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk
samt ett fåtal sådana tjänstemän vid telegrafverket sedan åtskilliga
år tillbaka åtnjuta förmånen av en ordnad pensionering enligt 1917 års
pensionsreglementen för icke-ordinarie personal, äro motsvarande kategorier
befattningshavare inom den övriga civila statsförvaltningen i total
avsaknad av rätt till tjänstepension. Visserligen utgöra de icke-ordinarie
tjänstemännen i stor utsträckning rekryteringspersonal, som förr eller senare
övergår i ordinarie anställning och därigenom får sin pensionsfråga
ordnad. Icke desto mindre äger pensionsrätten betydelse för dem även under
tiden såsom icke-ordinarie. Pensionsrätt möjliggör sålunda förtidspensionering
vid olycksfall i tjänsten och vid sjukdom. Genom att inordnas under
tjänstemannapensioneringen skulle vidare de extra ordinarie tjänstemännen
redan under icke-ordinarietiden få börja bidraga till sin pensionering.
Sistnämnda fördel av pensionsrätten framträder särskilt i fråga örn de
extra ordinarie tjänstemännen inom allmänna civilförvaltningen. Några
siffror ur 1928 års lönekommittés betänkande den 27 maj 1931 med förslag
till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande
den civila statsförvaltningen, äro ägnade att belysa denna sak. Den 1 juli
1930 utgjorde de icke-ordinarie tjänstemännen vid centralförvaltningen,
rikets hovrätter och länsstyrelserna 52.8 procent av hela personalen. Medelåldern
vid utnämning till första ordinarie tjänst låg, frånsett de lägsta
biträdesbefattningarna, inom de centrala verken vid en levnadsålder av
omkring 40 år.
Ett förhållande motsvarande det nu angivna råder ock beträffande sådana
icke-ordinarie anställningshavare, som äro att hänföra till arbetarpersonal.
Den stadigvarande arbetarpersonalen vid statens järvägar, telegrafverket
och statens vattenfallsverk är tillförsäkrad pensionsrätt enligt
nyssnämnda pensionsreglementen. Pensionsbestämmelserna för denna
personal äro emellertid till sin natur synnerligen invecklade och svårtilllämpliga
och därför i stort behov av revision. Vidare åtnjuta ett par arbetargrupper
inom den övriga statsförvaltningen —- daglönare vid marinen
och stallpersonalen vid hingstdepåerna — förmån av en summarisk pensionsrätt
enligt vissa grunder. I fråga örn hela den övriga statsanställda
arbetarpersonalen — såsom arbetare vid statens reproduktionsanstalt,
myntverket, lotsverket och statens lantbruksuudervisningsanstalter samt
framför allt de talrika arbetarkårerna vid försvarsväsendets verkstäder,
37
Kungl. May.ts proposition nr 222.
fabriker, förråd och truppförband, i den män de icke falla under gruppen
daglönare vid marinen — har däremot någon ordi ad pensionering ännu
icke kommit till stånd. Även vid kommunikationsverken finnas åtskilliga
grupper av såväl stadigvarande som mera tillfälligt anställda arbetare,
vilka stå utanför en sådan pensionering. Beträffande de pensionsbestämmelser,
som gälla för pensionsberättigad arbetarpersonal, råder därjämte den
olikheten mellan kommunikationsverkens arbetare och arbetare inom
andra grenar av statsförvaltningen, att de förra hava att erlägga pensionsavgifter
och därigenom kunna uppbringa pensionerna till en nivå,
som närmar sig tjänstemannapensionerna, medan däremot pensionsrätten
för arbetare inom de andra förvaltningsgrenarna icke är grundad på
avgiftsplikt, vilket har till följd att pensionerna bliva avsevärt lägre.
Frånvaron av pensionsrätt för flertalet grupper av arbetarpersonal är
så mycket mera otillfredsställande som denna personal, i motsats till de
icke-ordinarie tjänstemännen, endast undantagsvis utgör rekryteringspersonal
till ordinarie tjänstemannabefattningar.
Uppenbart är, att dessa missförhållanden inom pensionsväsendet måste
för befattningshavarna framstå såsom alltmera kännbara, ju längre tiden
lider. Särskilt gäller detta den personal, som ännu är helt i avsaknad av
pensionsrätt och för vilken pensionsfrågan därför måste från fall till fall
lösas genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Detta sätt för bereoande
av pension kan, såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, icke sägas
erbjuda tillräckliga garantier för en enhetlig och rättvis avvägning
av pensionerna, och det medför därjämte för olika prövningsinstanser
ett arbete, som icke står i rimligt förhållande till ärendenas betydelse i
och för sig. Härtill kommer ock, att de provisoriska anordningar i form
av pensionstillägg av olika slag, som måst vidtagas för att förbättra pensioner
av äldre typ, medfört ökat arbete och besvär för vederbörande ämbetsverk
vid pensionsärendenas behandling.
Till vad nu anförts kommer slutligen, att frånvaron av en ordnad pensionering
för flertalet icke-ordinarie anställningshavare lagt hinder i vägen
för lösande av frågan örn rätt till familjepension för dessa anställningshavare.
Icke minst ur denna synpunkt framstår anordnandet av en
på bidragsplikt grundad tjänstepensionsrätt för stadigvarande och mera
fast anställd icke-ordinarie personal i statens tjänst, såväl tjänstemän som
arbetare, såsom en angelägenhet av vikt.
Av skäl, som här antytts, finner jag för min del nya pensionsbestämmelser
för den civila personalen böra snarast komma till stånd. Mest
trängande är frågans lösning enligt min mening för arbetarpersonalens
vidkommande, men då huvudgrunderna för tjänstepensionsrättens anordnande
rimligen böra avvägas på ett i möjligaste mån enhetligt sätt lör ali
icke-ordinarie personal och detta lättast kan ske genom en samtidig omläggning
av pensionsbestämmelserna för såväl tjänstemän som arbetare,
bör såvitt möjligt frågan i dess helhet på en gång företagas till avgörande.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Innan jag övergår till att angiva de grunder, enligt vilka en lösning av
frågan synes lämpligen kunna ske, torde jag få lämna en kortfattad översikt
över den huvudsakliga innebörden i 1930 års pensionssakkunnigas föleliggande
förslag samt över vissa allmänna uttalanden rörande förslaget,
vilka gjorts i avgivna utlåtanden över detsamma.
Huvudgrunderna för en revision av pensionslagstiftningen.
Den allmänna innebörden av det förslag, 1930 års pensionssakkunniga
framlagt i fråga örn tjänstemannapensioneringen, framgår av följande redogörelse:
Förslaget
avser att enhetligt ordna pensionsförhållandena för tjänstemän
tillhörande såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen.
Den hittills rådande anordningen med särskilda pensionsförfattningar
för ifrågavarande områden av statsförvaltningen skulle sålunda
upphöra. I anslutning till vad 1921 års pensionskommitté och 1926
års pensionsutredning på sin tid föreslagit skulle under bestämmelser,
som skulle Oliva gällande för den ordinarie personalen, inordnas även
extra ordinarie tjänstemän samt tjänstemän å extra stat. Enär reglementsförslaget
ansluter sig till de löneregleringsförslag, 1928 års lönekommitté
avgivit, följer därav, att pensionsreglementets tillämplighetsområde
skulle sträcka sig även till de delar av statsförvaltningen, som av kommittén
föreslagits till lönereglering, nämligen det statliga undervisningsväsendet
samt fögderiförvaltningarna.
De egentliga pensioneringsiöreskrifterna äro intagna i två särskilda författningsförslag,
nämligen dels ett reglemente angående tjänstepension
för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet),
innefattande de grundläggande pensionsbestämmelserna,
^ dels ock en kungörelse med tilläggsbestämmelser till reglementet,
innehållande en del kompletterande föreskrifter rörande reglementets tilllämplighetsområde
ävensom vissa specialföreskrifter beträffande särskilda
bef attningshavargrupper. Dessa båda författningar skulle enligt de sakkunnigas
lörslag antagas av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt. De sakkunniga
hava härvid följt den ordning för författningsförslagens formella
uppställning, som lönekommittén tillämpat i sitt betänkande angående
allmänt avlöningsreglemente. I ett särskilt kungörelseförslag med föreskrifter
angående ikraftträdandet av civila tjänstepensionsreglementet
hava de sakkunniga upptagit vissa övergångsbestämmelser, avsedda att
utfärdas av Kungl. Majit.
Den i nu gällande pensionslag för kommunikationsverken stadgade uppdelningen
av tjänstetiden i tjänstår och avgiftsår för pensions beräknande
bär icke fått någon motsvarighet i reglementsförslaget. Genom av de sakkunniga
föreslagna ändrade grunder för tjänstårsberäkningen skulle nämligen
tjänstår och avgiftsår komma att praktiskt taget sammanfalla. I
följd härav skulle ej heller tillämpas någon uppdelning av ålderspensionen
i en statspensionsdel, beräknad i förhållande till antalet tjänstår, och
en avgiftspensionsdel, beräknad i förhållande till den tid, under vilken
pensionsavgiiter (pensionsavdrag) erlagts. I stället betraktas enligt förslaget
pensionen, på sätt för övrigt i 1907 års civila pensionslag stadgas,
såsom en enhet, vars storlek ställes i relation till pensionsunderlaget
och antalet tjänstår. Pensionsunderlaget beräknas, på sätt för närvarande
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
aker enligt kommunikationsverkens pensionslag ock enligt de provisoriska
pensionsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen, till två tredjedelar
av slutlönen inom vederbörande lönegrad. Härvid hava emellertid
de sakkunniga till grund för beräkningen lagt de löner, som upptagits
i den av 1928 års lönekommitté föreslagna löneplanen, och följaktligen
grunda sig de föreslagna pensionsunderlagen på löner, som med hänsyn
till däri inräknade dyrtidstillägg ligga genomsnittligt 17 procent över de
i nu gällande avlöningsreglementen angivna lönebeloppen. Vidare innehåller
förslaget en nyhet därutinnan, att pensionsunderlagen icke, såsom
för närvarande är fallet inom den nyreglerade statsförvaltningen, beräknats
i förhållande till slutlönen å billigaste ort inom vederbörande lönegrad
utan till lönen å medeldyr ort, d. v. s. Hi ort enligt lönekommitténs
förslag. I fråga örn beräkning av beloppet av ålderspension, invalidpension
och sjukpension ansluta sig bestämmelserna till motsvarande föreskrifter
i kommunikationsverkens pensionslag. Tjänstemännens bidrag
till pensioneringen skulle icke såsom hittills utgå i form av pensionsavgifter
utan uttagas i form av pensionsavdrag å lönen under 30 år. Härigenom
skulle de utgående lönebeloppen få karaktär av nettolöner.
Bestämmelserna angående skyldighet att avgå från tjänsten hava jämväl
utformats i nära anslutning till stadgandena i kommunikationsverkens
pensionslag.
Den allmänna pensionsåldern bar i förslaget icke upptagits till en viss,
för befattningshavarna gemensam levnadsålder utan bar graderats efter
lönegrad, lägst 63 och högst 67 levnadsår. Enär för hel ålderspension alltid
skulle erfordras minst 30 tjänstår, hava de sakkunniga föreslagit, att
befattningshavare, som vid tillträdande av viss befattning icke kan beräknas
uppnå sagda antal tjänstår senast vid pensionsålderns inträde, skulle
erhålla rätt att genom särskilda avgifter, s. k. extra pensionsavdrag, inom
vissa gränser bereda sig utfyllnad i antalet tjänstår. Slutligen innehåller
reglementsförslaget även bestämmelser örn rätt för tjänsteman, som innebar
minst 30 tjänstår, att före pensionsålderns inträde frivilligt avgå från tjänsten
med pension ävensom rätt för tjänsteman, som avgår från tjänsten utan
pension, att bliva försäkrad till erhållande av s. k. uppskjuten livränta med
belopp motsvarande den intjänta pensionen, att utbetalas då tjänstemannen
uppnått den för hans förut innehavda befattning bestämda pensionsåldern.
Den nu i kommunikationsverkens pensionslag och i vissa andra pensionsförfattningar
stadgade ordningen, enligt vilken befattningshavare vid avgång
från tjänsten utan pension tillgodoföres inbetalda pensionsavgifter
genom deras överförande till allmänna pensionsförsäkringsfonden, skulle
alltså icke vidare äga tillämpning.
Beträffande innehållet i de sakkunnigas förslag rörande arbet ar jyensioneringen
må nämnas följande:
Förslaget ansluter sig, såsom förut nämnts, till sin utlormning nära till
principerna i förslaget till civilt tjänstepensionsreglcmente. Pensioneringen
är följaktligen grundad pä bidragsplikt. Iteglementet är avsett att
äga tillämpning å flertalet arbetare med kontinuerlig eller regelbundet
återkommande anställning såväl inom den civila
statsförvaltningen, kommunikationsverken däri givetvis inbegripna, som
ock vid armén, marinen och flygvapnet. De sakkunnigas förslag skiljer
sig från de tidigare av 1921 års pensionskommitté och 1926 års pcnsionsutredning
avgivna förslagen till tjänstepensionering för arbetare såtillvida,
som den på bidragsplikt grundade arbetarpensioneringen skulle örn
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
fatta jämväl s. k. säsongarbetare. Även därutinnan avviker de sakkunnigas
förslag från tidigare pensioneringsförslag, att arbetsledande lörman
och förestånderskor icke med särskilda pensionsunderlag inordnats
under arbetarpensioneringen utan avsetts skola efter särskild prövning
kunna i vissa fall beredas pension enligt civila tjänstepensionsreglementet.
För den i reglementslörslaget avsedda arbetarpersonalen
skulle, liksom för tjänstemän, tillämpas fixa pensionsunderlag,
vilka föreslagits till olika belopp alltefter som fråga är örn arbetare med
eller utan yrkesutbildning. I likhet med 1921 års pensionskommitté och
19*26 års pensionsutredning hava även pensionssakkunniga härvid frånsett
den i nu gällande pensionsreglementen vid vissa kommunikationsverk
tillämpade principen, att månads- eller timlönerna ligga till grund för
pensionsunderlagens bestämmande, och i stället föreslagit pensionsunderlagen
till samma belopp, som enligt civila tjänstepensionsreglementet
skulle gälla för extra ordinarie tjänstemän i vissa angivna lönegrader.
Härav följer, att även de i pensionsreglementet för arbetare upptagna underlagen
hänföra sig till en lönenivå, som bestämts med hänsyn tagen
till dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna efter 17 procent. Arbetarnas
bidrag till pensioneringen skulle liksom för tjänstemännen utgå i form
av pensionsavdrag å lönen. Avdragen skulle uttagas under 30 år, och
samma antal år skulle erfordras för hel ålderspension. Även i arbetarreglementet
äro upptagna föreskrifter örn rätt till uppskjuten livränta vid
avgång utan pensionsrätt.
Vad härefter angår frågan örn pensionering av mera tillfälligt
anställd arbetar per sonak är att märka, att de sakkunniga härutinnan
icke framlagt något utarbetat förslag. De sakkunniga hava allenast
uttalat, att därest sådan pensionering ansa ges böra genomföras, densamma
syntes — i likhet med vad som skett exempelvis i fråga örn förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning — lämpligen kunna ordnas efter ganska summariska
grunder och utan bidragsplikt från anställningshavarnas sida. Detsamma
har synts de sakkunniga böra gälla i fråga örn arbetare, vilkas
avlöning till övervägande del utgår in natura, oavsett om anställningen
har mera fast eller blott tillfällig karaktär. Såsom lämplig grundval för
blivande bestämmelser i ämnet anvisa de sakkunniga det författningsförslag
rörande pensionering av mindre stadigvarande arbetarpersonal, som
1926 års pensionsutredning framlagt i betänkande den 25 november 1927,1
varvid dock de sakkunniga förutsätta viss överarbetning i syfte att ernå
närmare anslutning till de principer, som de sakkunniga vid uppgörande
av sina författningsförslag ansett sig böra följa.
Avgivna yttranden. Av de ämbetsverk, som yttrat sig över de sakkunnigas
betänkanden, hava ett flertal i sina utlåtanden mera allmänt uttalat
sig rörande lämpligheten att lägga pensionssakkunnigas pensioneringsförslag
till grund för en blivande revision av gällande pensionslagstiftning.
Beträffande till en början tjänstemannapensioneringen har
av ett flertal ämbetsverk framhållits, att de grundprinciper, på vilka förslaget
till civilt tjänstepensionsreglemente byggts, syntes riktiga och val
ägnade att tillgodose såväl statens som befattningshavarnas intressen, att,
Statens offentliga utredningar 1927: 33.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
pensionsbestämmelserna icke blott vunnit i klarhet och överskådlighet
utan i sin rättsgestaltning syntes stå i överensstämmelse med nyare uppfattning
om pensionsväsendet, att förslaget betecknade ett väsentligt framsteg
jämfört med tidigare pensionsutredningar samt att detsamma i sin
helhet gåve ett starkt intryck av vederhäftighet, reda och omsikt, varför
detsamma i huvudsak vore väl lämpat såsom grundval för ett ordnande
av tjänstemännens pensioneringsangelägenheter. Dessa och liknande omdömen
hava fällts av Göta hovrätt, arméförvaltningen, chefen för generalstaben,
pensionsstyreisen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs,
Kristianstads, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län, generalpoststyrelsen,
domkapitlet i Visby, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium
samt patent- och registreringsverket. Uttalanden i samma riktning förekomma
även i de yttranden över förslaget, som inkommit från vissa personalsammanslutningar,
såsom Sveriges statstjänstemannanämnd, statsförvaltningens
tjänstemannaförening, de centrala ämbetsverkens icke-ordinarie
befattningshavares förening, trafiktjänstemännens riksförbund samt
personalföreningen vid statens vattenfallsverk.
Ett avsevärt antal ämbetsverk hava lämnat förslaget helt utan erinran.
Hit äro att räkna hovrätten över Skåne och Blekinge, chefen för marinstaben,
styrelsen för sjökarteverket, styrelsen för statens alkoholistanstalt
å V''ennyarn, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Västmanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län, mynt- och justering sverket,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksarkivet, kungl,
biblioteket, stifts- och landsbiblioteket i Linköping, chefen för nationalmuseet,
föreståndaren för livrustkammaren, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Lund,
Göteborg och Luleå, styrelserna föi'' farmaceutiska institutet, centralanstalten
för för söksväsendet på jordbruksområdet, statens växtskyddsanstalt
och statens centrala frökontrollanstalt, Sveriges geologiska undersökning,
statens meteorologisk-hydrografiska anstalt samt styrelsen för skogshögskolan
och statens skogsförsöksanstalt.
Följande mera allmänna uttalanden av vissa andra verk torde här få
återgivas:
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke
vore förnuftigt att ännu tills vidare för kommunikationsverken och allmänna
civillörvaltningen behålla två, låt vara moderniserade och sig närmande
pensionsreglementen. Med all sannolikhet bleve det i fortsättningen
lättare att arbeta samman dessa i ett mera fullödigt och för olika
tjänstegrupper rättvist fungerande, gemensamt pensionsreglemente. Med
de direktiv de sakkunniga erhållit funne sig ändock länsstyrelsen kunna
giva sin anslutning till de sakkunnigas förslag.
Järnvägsstyrelsen: Under erinran att styrelsen i utlåtande över 1928 års
lönekommittés förslag uttalat, hurusom do speciella förhållandena vid statens
järnvägar med deras utomordentligt talrika personal väl motiverade
ett särskilt avlöningsreglemente för denna personal, anför järnvägsstyrelsen,
att styrelsen måste ställa sig lika betänksam mot ett pensionsreglements
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
förslag, vilket som det föreliggande byggde på samma lönekommittés förslag.
Även örn det i och för sig sett mötte mindre hinder att genomföra
ett gemensamt pensionsreglemente, vars huvudsakliga bestämmelser skulle
tillämpas först vid avgång ur tjänst, än ett för den aktiva tjänsten avsett
gemensamt avlöningsreglemente, vore det dock att befara, att införandet
av ett gemensamt pensionsreglemente komme att verka försvårande på
möjligheterna att åt statens järnvägar förskaffa ett för dessa synnerligen
behövligt speciellt avlöningsreglemente. Till dessa betänkligheter komme
de svårigheter av ekonomisk art, som förslagets genomförande skulle vålla
statens järnvägar. Ett genomförande av förslaget skulle för statens järnvägar
innebära en approximativt beräknad årlig kostnadsökning av 300,000
kronor.
Styrelsen ville emellertid ingalunda förneka, att de sakkunnigas förslag
utmärkte sig framför kommunikationsverkens pensionslag för reda och
klarhet samt även innehölle en del nyheter av värde. Styrelsen ville därför,
trots de anmärkta betänkligheterna mot införande av ett gemensamt
pensionsreglemente, icke motsätta sig, att förslaget, därest ur andra synpunkter
än statens järnvägars ett gemensamt civilt pensionsreglemente
ansåges böra införas, lades till grund för detsamma, dock med bibehållande
av nuvarande pensionsunderlag -— jämte dyrtidstillägg enligt för närvarande
eller framdeles gällande grunder — och med pensionsavdragen
reglerade till överensstämmelse härmed.
Vattenfallsstyrelsen: Det vore önskvärt, att ett nytt pensionsreglemente
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bleve fastställt
snarast möjligt, oberoende av när en allmän lönereglering för statens
tjänstemän kunde komma till stånd. Den väsentligaste synpunkt, som
borde anläggas på nämnda pensionsfråga, vore visserligen den, att någon
ordnad pensionering ännu icke genomförts för större delen av de icke-ordinarie
tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen, men det kunde
även framhållas, att de pensionsreglementen, som nu gällde för icke-ordinarie
personal vid vissa kommunikationsverk, vore föråldrade och behäftade
med åtskilliga oegentligheter, varför de åtminstone beträffande statens
vattenfallsverk vållade svårigheter vid tillämpningen.
Kommunikationsverkens lönenämnd: Någon invändning vore icke att
framställa mot ett sammanförande av kommunikationsverkens tjänstemän
med tjänstemännen inom den allmänna civilförvaltningen under ett gemensamt
pensionsreglemente, särskilt som de sakkunniga syntes hava
vinnlagt sig örn att genom särbestämmelser tillgodose de krav på speciella
föreskrifter, vilka för kommunikationsverkens del kunde anses påkallade.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd: Nämnden har vid sin granskning
av förslaget kommit till den uppfattningen, att detsamma till sina
huvuddrag vöre av natur att kunna för allmänna civilförvaltningens
del godtagas. — En reservant inom nämnden anser däremot, att förslaget
till sin sakliga innebörd vore präglat av en halvhet, som verkade otillfredsställande,
och en ekonomisk optimism, som bjärt kontrasterade mot
nationens allmänna nöd och betryck. Pensionen borde enligt reservantens
mening uppdelas i statspension, som vore en gåva av staten, och aygiftspension,
som helt täcktes av tjänstemännens avgifter.
Vad härefter angår förslaget till arbetarpension ering må framhållas,
att detsamma lämnats utan erinran av styrelsen för sjökar teverket,
mynt- och justering sverket, riksarkivet, lant bruksakademien, styrelsen
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för
lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, lantbrukshögskolekommitterade,
styrelsen för veterinärhögskolan saint styrelsen för skogshögskolan och
statens skogs för söksanstalt ävensom lant mäteristy reisen.
Följande mera allmänna omdömen örn förslaget må återgivas:
Marinförvaltningen: Ämbetsverket förutsatte, att de sakkunnigas förslag
till tjänstemannapensionering och till arbetarpensionering bomme att
samtidigt genomföras. Detta vore av stor betydelse såtillvida, som de arbetsledande
förmännen uteslutits från arbetarpensionsreglementets tilllämplighetsområde
och deras pensionsförhållanden föreslagits ordnade i
anslutning till vad som i civila tjänstepensionsreglementet föreslagits för
tjänstemän.
Vattenfallsstyrelsen: Det vore önskvärt, att rätt till tjänstepension snarast
möjligt bereddes de arbetare med kontinuerlig anställning vid statens
vattenfallsverks driftverk och linjebyggnader, vilka för. närvarande saknade
pensionsrätt. För detta ändamål ville styrelsen tillstyrka fastställandet
av ett nytt pensionsreglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag. Pensionsbeloppen för arbetargrupper, beträffande
vilka allt fortfarande särskilda pensionsbestämmelser skulle gälla,
t. ex. kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859), borde närmare anpassas
efter de pensionsbelopp som komme att utgå enligt ett blivande tjänstepensionsreglemente
för arbetare, dock med den reduktion som betingades
av frånvaron av avgiftsplikt.
Kommunikationsverkens lönenämnd: Nämnden har funnit de föreslagna
pensionsföreskrifterna i allt väsentligt vara av beskaffenhet att kunna för
kommunikationsverkens del godtagas. Förutsättningen härför vore dock,
att tjänstemannapensioneringen i huvudsak ordnades såsom de sakkunniga
föreslagit.
Statskontoret: Det måste framstå såsom olämpligt och ägnat att förvirra
begreppen att beteckna den del av pensioneringskostnaden, som motsvarades
av avgifterna, såsom ett bidrag av befattningshavarna; formellt
vore det visserligen så, men i realiteten vore det staten, som det oaktat
finge bekosta det hela. Statskontoret finge därför i främsta rummet yrka,
att pensioneringen ordnades utan avgiftsplikt. Övergångsvis borde emellertid
gälla, att den, som vid författningens ikraftträdande vöre.delaktig
i pensionering med avgiftsplikt, skulle tillsvidare å avlöningen vidkännas
avdrag motsvarande den avgift, som enligt förut gällande pensioneringsgrunder
skulle hava utgått.
Därest åter avgiftssystemet komme att tillämpas, borde avgiftsbet.alningen
fortgå under hela tjänstetiden. För övrigt kunde de båda. olika
pensioneringssystemen tillämpas parallellt på sådant sätt, att avgiftssystemet
bomme i tillämpning allenast för arbetargrupper, för vilka redan
nu vore ordnad på avgiftsplikt grundad pensionering, men att för övriga
arbetargrupper den avgiftsfria pensioneringen skulle tills vidare bliva
gällande, intill dess att Kungl. Majit på framställning från vederbörande
arbetarsammanslutning medgivit viss arbetargrupp att ansluta sig till
pensionering med avgiftsplikt.
Av ämbetsverkens nyss återgivna yttranden framgår, att ett stort antal
verk och myndigheter i huvudsak tillstyrkt de av pensionssakkunniga
framlagda pensioneringsförslagen, vilka ansetts utgöra en lämplig grund
-
Vepa rtementschefen.
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
val för en reviderad lagstiftning på pensionsväsendets område. De invändningar,
som gjorts mot förslagen i deras helhet, äro icke av mera allvarlig
innebörd. Även jag har kommit till den uppfattningen, att de sakkunniga
på ett i stort sett tillfredsställande sätt lyckats utjämna skiljaktigheterna
i nuvarande pensionsföreskrifter för de olika förvaltningsområden,
örn vilka bär är fråga. De föreslagna nya bestämmelserna torde
ock, icke minst i avseende å föreskrifternas enkelhet och reda, böra tillerkännas
ett avgjort företräde framför tidigare utarbetade förslag. Att
pensionsföreskrifterna för samtliga de tjänstemän, för vilka samma lönesystem
är gällande, sammanförts i en gemensam huvudförfattning är enligt
min mening en bestämd fördel. Likaså finner jag det vara synnerligen
lämpligt, att pensioneringsbestämmelserna för den mera fast anställda
och stadigvarande arbetarpersonalen vid såväl civilförvaltningen
i dess helhet som försvarsväsendet intagas i en gemensam författning,
byggd i väsentliga delar på samma huvudgrunder, som skulle bliva gällande
för den icke-ordinarie tjänstemannapersonalen. Givetvis kunna olika meningar
göra sig gällande på särskilda punkter av mer eller mindre principiell
innebörd; jag skall i det följande återkomma till de erinringar, som
gjorts mot olika delar av sakkunnigförslagen, och därvid även angiva
vissa ändringar, som jag för egen del ansett mig höra förorda. I stort
sett synas mig emellertid de sakkunnigas förslag vara väl ägnade att läggas
till grund för en lösning av frågan.
Den omständigheten, att enligt vad jag tillstyrkt revisionen av pensionslagstiftningen
nu skulle genomföras utan föregående lönereglering
och därmed sammanhängande omarbetning av avlöningsförfattningarna,
ändrar emellertid utgångspunkten för revisionen och nödvändiggör vissa
omläggningar av sakkunnigförslaget. Till en början gäller detta, vad angår
tjänstemannapensioneringen, gränserna för den nya lagstiftningens
tillämpningsområde, i det att lagstiftningen måste inskränkas till de
nyreglerade verken, medan de oreglerade verkens tjänstemän fortfarande
bliva underkastade 1907 års civila pensionslag. Härav följer,
att icke-ordinarie befattningshavare vid oreglerade verk för
närvarande måste lämnas utanför en generell pensionsrätt. Vidare måste
den nya lagstiftningen i tekniskt avseende anpassas efter nuvarande
löneförfattningars terminologi och klassificering av olika tjänstemannagrupper.
Slutligen är beträffande såväl tjänstemanna- som arbetarpensioneringen
att märka, att de nya föreskrifterna måste i fråga örn pensionsunderlag
och pensionsavgifter grundas på andra förutsättningar än
sakkunnigförslaget. Det är naturligt, att de nu angivna förhållandena
bliva ägnade att i vissa hänseenden giva den avsedda revisionen av pensionsbestämmelserna
en annan karaktär än den, som kunnat framgå ur
en omläggning i samband med en allmän lönereglering.
Att en fristående lösning av pensionsfrågan med nu antydda begränsningar
kan vara förenad med olägenheter i vissa avseenden hör ej förbises. Den
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
tekniska utformningen av pensionsbestämmelserna för tjänstemannapersonalen
kan med utgångspunkt från nuvarande lönetorfattningar icke
göras fullt så enkel och överskådlig som i de sakkunnigas förslag. Skulle
framdeles i anslutning till lönekommitténs förslag en revision av avlöningsbestämmelserna
komma till stånd vare sig med ett inarbetande av
dyrtidstilläggen i de fasta lönerna eller med deras bibehållande i någon
form såsom en rörlig del av avlöningen, torde detta få till följd, att vissa
jämkningar samtidigt måste ske i pensionsbestämmelserna. I den mån
det nya lönesystemets tillämpningsområde successivt utsträckes, kunna
kompletterande ändringar av pensionsföreskrifterna bliva erforderliga.
Dessa ofrånkomliga olägenheter synas emellertid icke vara av den beskaffenhet,
att de böra stå hindrande i vägen för en lösning av den föreliggande
frågan enligt de av mig angivna riktlinjerna.
Inom finansdepartementet har på grundval av sakkunnigförslaget och
med de utgångspunkter i övrigt, som nyss angivits, upprättats ett förslag
till civilt tjänstepensionsreglemente, som jag nu övergår att behandla.
Förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente.
Vissa allmänna frågor.
Pensioneringssystem.
De sakkunniga hava i sin allmänna motivering till civila tjänstepensionsreglementet
till en början upptagit till behandling frågan, huruvida
tjänstemannapensioneringen bör grundas på avgiftsskyldighet eller
icke. Efter att hava omnämnt, hurusom riksdagen år 1899 liksom
även sedermera vid skilda tillfällen intagit den ståndpunkten, att de statsanställdas
pensionering borde vara förenad med avgiftsplikt, yttra de
sakkunniga huvudsakligen:
Skälen för denna ståndpunkt syntes vara av övervägande psykologisk
art. Den tjänstemannen liksom andra medborgare åliggande förpliktelsen
att i tid sörja för sitt uppehälle på ålderdomen borde genom erläggandet
av pensionsavgifter ställas mera levande för honom. Genom avgiftsplikten
undvekes vidare skenet av en vid jämförelse med övriga samhällsklasser
obehörigt gynnad ställning för tjänstemännen.
För dessa syften hade emellertid åtskilliga praktiska hänsyn måst
ge vika. Av avgiftssystemets motståndare hade sålunda framhållits,
att pensionsavgifterna medförde en med ett vidlyftigt redovisningsväsende
förbunden omgång, som kunde undvikas, örn avlöningen bestämdes
till det lägre belopp, vartill densamma kunde begränsas, då hänsyn
icke toges till skyldigheten för tjänstemannen att bestrida den utgiftspost,
som bestodo i avsättningar för framtida pension. För staten själv måste
det anses likgiltigt, örn löneavdraget skedde en gång för alla — vid löneregleringen
— eller örn det uttoges årligen i form av innchållningar vid
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
löneutbetalningarna. En liknande åsikt hade framförts av statskontoret och
riksräkenskapsverket i deras utlåtanden över 1928 års lönekommittés förslag
till allmänt avlöningsreglemente.
I likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket funne de sakkunniga,
att det ur administrativ förenklingssynpunkt skulle vara till stor
fördel, örn en övergång till ett pensioneringssystem utan avgifter nu läte
sig genomföra. En omläggning i nämnd riktning kunde även i förstone
te sig enkel nog; lönen minskades med ett mot pensionsavgiften svarande
belopp. Undersökte man saken närmare, uppställde sig emellertid åtskilliga
svårigheter. Alldenstund pensionsavgifterna för närvarande utginge
med enhetliga belopp för varje lönegren men lönegraderna inneslöte ett
flertal löneklasser, delvis gemensamma för ända till fem olika lönegrader,
skulle det bliva förenat med betydande svårigheter att utforma den nya
nettolöneplanen, enär den minskning, som borde ske beträffande lönen i en
viss lönegrads löneklasser, icke skäligen kunde bliva lika med den minskning,
som skulle krävas beträffande lönen i de av dessa löneklasser, som
inginge i andra lönegrader. Det vore icke uteslutet, att man då rentav skulle
nödgas i väsentliga avseenden omarbeta hela det under senaste decenniet
med så mycken möda genomförda lönesystemet.
Örn emellertid det antagandet gjordes, att man funnit en genomsnittsprocent,
med vilken de nuvarande lönerna borde minskas vid ett slopande
av pensionsavgifterna, återstode den svårlösta frågan, huru skulle förfaras
med tjänstemän, vilkas hittillsvarande pensionsavgifter beräknats för en
trettioårig betalningstid.
Avgörande för de sakkunniga hade dock icke varit endast de tekniska
svårigheterna utan den omständigheten, att de sakkunniga vid hänvändelse
till dåvarande chefen för finansdepartementet erhållit direktiv att
söka lösa pensionsfrågan på ett sätt, som bevarade de fördelar, man genom
avgiftssystemet velat vinna.
Vid utarbetande av sitt förslag till pensionsbestämmelser hava de sakkunniga
sålunda utgått från att tjänstemännen allt fortfarande skola
själva bidraga till kostnaderna för sin pensionering. De sakkunniga hava
emellertid föreslagit en form härför, som enligt de sakkunnigas mening
skulle väsentligen undanröja olägenheterna med det nuvarande avgiftssystemet.
Örn den av de sakkunniga förordade anordningen anföres i
betänkandet följande:
Anordningen innebär i huvudsak, att pensionsavgifterna utbytas mot
pensionsavdrag, vilka reellt tjäna samma syfte som avgifterna men formellt
tillämpas på sådant sätt, att lönen under viss tidsperiod är minskad
med pensionsavdragets belopp och alltså erhåller karaktär av nettolön. I
avlöningslistorna verkställas icke individuella anteckningar örn avdragens
storlek utan räknas med nettolöner. Icke heller företages omföring
av avdragsbeloppen till pensionsfonderna, vilka i stället — i den mån
fonderingsprincipen anses böra upprätthållas — tillgodoföras mot pensionsavdragen
ungefärligen svarande belopp från för ändamålet i riksstaten
och de affärsdrivande verkens stater beräknade utgiftsanslag. I
lönestaterna för respektive verk räknas såsom regel med netto- i stället
för bruttolöner. Den härigenom uppkommande minskade belastningen å
lönekontot kommer att — fortfarande under förutsättning av fonderingens
fortsättande — motsvaras av en lika stor ökning av utgifterna för pension
sväsendet.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
När befattningshavaren vidkänts avdrag under 30 år, upphör pensionsavdraget,
och lönen utgår med det i löneplanen angivna bruttobeloppet.
Angående vissa andra med tjänstemännens bidragsplikt sammanhängande
frågor anföres härefter:
Förslaget bygger på den principen, att tid, som må tillgodoräknas såsom
tjänstår, i allmänhet skall sammanfalla med den tid, under vilken
pensionsavdrag å lönen äger rum. Den dubbla beräkning av tjänstår
och avgiftsår, som enligt kommunikationsverkens pensionslag skall företagas
vid bestämmande av pensionsbeloppets storlek, har fördenskull icke
erhållit någon motsvarighet i de sakkunnigas förslag.
Icke heller har det synts erforderligt att bibehålla anordningen med uppdelning
av pensionen i en särskild del, motsvarande värdet av de verkställda
pensionsavdragen, och en »statspensionsdel». Vad man åsyftat med
en dylik uppdelning, nämligen att pensionens storlek bör påverkas både
av omfattningen av tjänstemannens egna bidrag till sin pensionering och
av tjänstetidens längd, ernås även med de sakkunnigas förslag.
Då de sakkunniga såsom allmän regel uppställt, att tjänsteman för rätt
att komma i åtnjutande av hel ålderspension skall kunna räkna 30 tjänstår,
hava de icke förbisett de förhållanden, som gåvo anledning till den av
1926 års pensionsutredning förordade klassificeringen av befattningarna
och uppdelningen av pensionsavgifterna i två tariffer, beräknade den
lägre för en 30-årig och den högre för en 25-årig betalningstid. Emellertid
synes det låta sig göra att utan dylika åtgärder på ett annat
sätt förena kravet på enhetliga bestämmelser beträffande villkoren för
oavkortad pension med fordringarna på vederbörligt hänsynstagande till
befintliga olikheter i fråga örn utbildningstid, rekrytering, befordran,
tjänstgöring o. s. v. De sakkunniga hava i nu angivna syfte tänkt sig,
att tjänsteman, som icke i vanlig ordning hinner förvärva det för hel pension
stadgade antalet tjänstår, skulle under vissa närmare angivna förutsättningar
kunna bereda sig viss utfyllnad av antalet tjänstår genom att
under hela sin tjänstetid såsom ordinarie tjänsteman vidkännas extra pensionsavdrag
å sin lön. Utfyllnaden skulle, efter tjänstemannens eget val,
kunna avse minst ett fjärdedels och högst 5 tjänstår, varigenom anpassning
kunde, inom den nämnda tidsgränsen, ske efter behovet i varje
särskilt fall. Då högsta antalet utfyllnadsår satts till 5, har detta sin
grund däri, att 25 »effektiva» tjänstår ansetts vara det minimum, som
i allmänhet bör krävas för rätt till oavkortad pension.
De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit till diskussion jämväl
frågan örn pensionens karaktär. Med framhållande, att pensionen
ursprungligen torde hava rätt och slätt ansetts såsom ett ålderdomsunderstöd
men att denna uppfattning numera uppenbarligen icke
kunde vidhållas, yttra de sakkunniga bland annat:
De, som motivera det nuvarande avgiftssystemets bibehållande därmed,
att tjänstemännen böra av egna medel göra avsättningar för sin ålderdom
i form av pensionsavgifter, torde i värjo fall icke karakterisera pensionen
såsom helt och hållet utgörande ett ålderdomsunderstöd. Då vidare upprepade
gånger uttalats, hurusom en av anledningarna till att statens befattningshavares
lönenivå bör ligga under den privata marknadens vore
don, att statstjänstemannen äro med statens garanti tillförsäkrade pen
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
.sion såväl vid invaliditet och sjukdom som ock vid viss inträdd ålder, kan
det icke vara riktigt att säga, att pensionen ens till den del, som icke täckes
av tjänstemännens egna avgifter, har understöds natur. Snarare skulle
man kunna ansluta sig till den rätt allmänt förfäktade åsikten, att pensionen
i sin helhet utgör »uppskjuten lön», varmed väl närmast avses, att
pensionen utgör vederlag lör det kapital, som samlats dels genom tjänstemännens
direkta insatser och dels genom att deras löner satts lägre, än
som bort ske, därest ingen hänsyn tagits till pensionen.
En klarare uppfattning av pensionens karaktär vinnes dock enligt de
sakkunnigas mening, örn man i pensioneringen ser en kollektiv livränteförsäkring,
för vilken premierna erläggas dels direkt genom avgifter — eller
enligt de sakkunnigas förslag pensionsavdrag — dels ock indirekt genom
den reduktion av lönen, som gjorts vid själva lönesättningen. Även med
teorien om pensionen såsom »uppskjuten lön» måste nämligen förutsättas,
att det samlade kapitalet tages i anspråk för en tvångsförsäkring, enär
det endast är vederbörande befattningshavare själv, som i form av pension
beredes vederlag för vad som innehållits av hans lön; hans efterlevande
kunna däremot icke tillgodogöra sig det kapital, som genom den
avlidnes avsättningar eller minskningen i hans löneförmåner sammanbragts.
Genom att betrakta pensioneringen såsom en livränteförsäkring
motiveras likaledes, att staten ensam bestämmer örn de samlade pensionsfondernas
förvaltning. Skulle ett försäkringsmoment icke inläggas i pensioneringen,
måste fonderna betraktas såsom tjänstemännens tillhörighet.
De sakkunniga hava vid uppgörandet av förslag till nya pensionsbestämmelser
givit uttryck åt sin sålunda tillkännagivna syn på pensioneringsproblemet.
Liksom det vid kommunikationsverken gällande pensioneringssystemet
med sitt krav på 30 »tjänstår» och 30 »avgiftsår» för erhållande
av hel pension bottnar i uppfattningen örn pensionsväsendet såsom
en försäkringsanordning, kan detta än mera sägas vara fallet beträffande
de sakkunnigas förslag örn rätt för tjänsteman att genom extra pensionsavdrag
bereda sig utfyllnad i antalet tjänstår. Vidare kan påpekas,
att de sakkunniga icke funnit det förenligt med försäkringsprincipen, att
en tjänsteman, som intjänat ålderspension för en tjänst, berövas rätt att
behålla denna pension oförkränkt, även om han skulle komma i åtnjutande
av pension från annan tjänst, eller att en pensionstagares medborgarskap
skall hava inverkan på hans rätt att erhålla pension.
Att de sakkunniga emellertid i vissa fall ansett fullt befogat att göra avsteg
från principen, framgår särskilt av vad som i specialmotiveringen
till 5 § i reglementsförslaget anföres rörande hur i pensionshänseende skall
förfaras, då en tjänsteman dömes till avsättning eller för tjänstefel skiljes
från sin tjänst ävensom då en pensionstagare för förbrytelse i sin tidigare
innehavda tjänst dömes, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap.
17 § strafflagen eller undergår frihetsstraff eller avtjänar tvångsarbete.
Avgivna yttranden. I ämbetsverkens yttranden hava vissa erinringar
framställts mot de sakkunnigas iittalanden och förslag i förevarande hänseenden.
Härutinnan må följande redogörelse lämnas:
Länsstyrelsen i Stockholms län: Pensionens storlek borde icke göras beroende
av pensionsavgifter eller pensionsavdrag. Alldenstund tjänstemännens
berättigade krav på en rättvis lönereglering undanskjutits, vore
det angeläget, att tjänstemännen icke pålades betungande utgifter för pensionering.
De sakkunnigas förslag att utbyta avgifterna mot avdrag
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
vore en åtgärd, som icke tillfullo avhjälpte de olägenheter, varmed
det nuvarande systemet ur administrativ synpunkt vore behäftat. Förslaget
örn extra pensionsavdrag å lönen vid senare anställning i statens
tjänst kunde länsstyrelsen icke tillstyrka. — Länsstyrelsen vore
icke övertygad därom, att pensionen borde vara att anse såsom ett vederlag
för det kapital, som samlats dels genom tjänstemännens direkta
insatser och dels genom att deras löner satts lägre än som bort ske, därest
ingen hänsyn tagits till pensionen. Denna teoris godtagande innebure,
att tjänstemännens ekonomiska lörmåner av tjänsten skulle närmast motsvara
dem, som skulle komma tjänstemännen till del, örn de erhölle lön,
motsvarande den lör jämlörliga privat anställda, intill den av staten föreskrivna
pensionsåldern, men därefter vore helt hänvisade att leva av egna
besparingar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade städse med sympati
omlattat den åsikten, att statstjänstemannen icke borde genom avgiiter
bidraga till sin egen pensionering. Det system, som nu vore rådande,
byggde till viss del på ett slags iörsäkringsprincip, som borde vara en
så stor arbetsgivare som staten ijärran. Staten borde betala sina pensionärer
likaväl som sina tjänstemän, och detta vore förvisso en xitgif t av
högst löpande art.
Kommunikationsverkens lönenämnd: Systemet med pensionsavdrag och
ett i praktiken tillämpat nettolönesystem syntes innebära en godtagbar
lösning av den nu och tidigare mycket omdiskuterade frågan angående
pensionsavgifterna.
Statskontoret: Ämbetsverket kände icke till några verkliga fördelar med
avgiltssystemet, som icke lika väl kunde ernås utan ett sådant system.
De iöreslagna pensionsavdragen vore i och för sig ett framsteg i jämförelse
med 1926 års pensionsutrednings förslag, och ett frivilligt lösande av
felande tjänstår vore givetvis ett fyndigt sätt att undvika nämnda utrednings
förslag örn dubbla avgiftstariffer. Men vad beträffade förslaget örn
felande tjänstårs lösande genom extra avdrag, drabbades även detta förslag
— bortsett från frivilligheten — av samma kritik, som framställdes
i lråga örn de dubbla tarifferna.
Det iöreslagna pensionssystemet kunde sålunda icke av statskontoret förordas.
I första rummet ville ämbetsverket påyrka, att pensioneringen
ordnades utan avgiitsplikt eller utan avdrag å lönen för pensionsändamäl
och att lönerna i sammanhang därmed minskades till verkliga nettolöner,
varvid — om avsättning till pensionsfonden fortfarande ansåges böra äga
rum —. särskilda anslag lör sådant ändamål borde anvisas. Vidare ansåge
ämbetsverket ofrånkomligt ur billighetssynpunkt, att en lägre tjänstålder
för liel pension än 30 tjänstår fastställdes för åtskilliga grupper av
befattningshavare, nämligen 25 tjänstår. Statskontoret tvekade för övrigt
icke att förorda, att 25 tjänstår måtte över bela linjen bliva förutsättningen
för hel pension.
Löneskalorna kunde utan större svårighet förändras till nettolöneskalor
genom fråndragande från lönen i varje löneklass av pensionsavgiften, genom
interpolering utslagen på de i varje lönegrad ingående löneklasserna,
såsom framginge av det försök till sådan ny beräkning, som intagits i en
vid utlåtandet fogad bilaga.1 Vad anginge kommunikationsverkens tjänstemän
linge de, som icke ville gå in på de nya bestämmelserna, kvarstå å de
gamla.
1 Ilar cj intagen.
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222.
4
50 Kungl. Maj:ts propositicm nr 222.
I andra rummet ville statskontoret förorda avgiftspliktens utförande på
sätt de sakkunniga föreslagit, dock att löneavdraget för pension gjordes
permanent och alltså icke upphörde, när tjänstemannen vidkänts avdrag
under visst antal år, samt att tjänstetiden för hel pension bestämdes till
25 tjänstår åtminstone för vissa grupper av befattningshavare, i stort
sett de grupper, för vilka nu gällde en tjänstetid av 25 år eller därunder
såsom förutsättning för hel pension.
Enligt de sakkunnigas mening vore pensioneringen att betrakta såsom
en kollektiv livränteiörsäkring. Örn därmed avsåges att karakterisera den
rättsliga ställningen mellan staten och dess befattningshavare, måste detta
betraktelsesätt anses fullständigt ohållbart. Pension vore ett underhåll,
som alltid ansetts böra tillmätas elter vad som kunde anses skäligt under
de olika omständigheter, som förelåge.
Riksräkenskapsverket: I likhet med de sakkunniga såge riksräkenskapsverket
i pensioneringen en kollektiv livränteförsäkring, garanterad av staten
men bekostad av tjänstemännen. Sättet för täckningen av pensionskostnaderna
borde bedömas väsentligen ur praktiska redovisnings- och
kontrollsynpunkter, och enligt verkets mening vore det hittills tillämpade
blandade systemet i fråga örn kostnadstäckningen ur angivna synpunkt
förenat med betydande olägenheter. Genom den föreslagna omläggningen
från pensionsavgifter till pensionsavdrag skulle visserligen en del med det
blandade systemet förbundna olägenheter beträffande redovisningen undvikas,
men avsevärda svårigheter särskilt i kontrollhänseende skulle fortfarande
kvarstå. Systemet med pensionsavdrag måste också i övrigt betraktas
såsom föga rationellt.
Riksräkenskapsverket funne sig bestämt böra förorda övergång till ett
pensionssystem utan vare sig pensionsavgifter eller pensionsavdrag. De
svårigheter, som de sakkunniga åberopat såsom skäl mot frågans lösning
på det sätt, som statskontoret och riksräkenskapsverket tidigare förordat
och vilket de sakkunniga syntes i princip gilla, kunde icke anses vara av
avgörande natur.
_ Ämbetsverket ställde sig mycket tveksamt mot förslaget, att ordinarie
tjänsteman, som vid uppnående av pensionsåldern icke kunde komma att
räkna 30 tjänstår och alltså då icke kunde erhålla hel ålderspension, skulle
kunna genom extra pensionsavdrag så att säga köpa tjänstår att räknas
honom till godo för ålderspension. Införandet av extra pensionsavdrag
skulle förorsaka stor förvirring beträffande avlöningsbeloppen och ytterligare
försvåra kontrollen. Vid tillämpning av det utav riksräkenskapsverket
förordade nettolönesystemet vore det väl ej omöjligt att
medgiva utfyllnad av tjänståren genom påläggande av en särskild fyll
nadsavgift. Det syntes emellertid ämbetsverket vara lämpligare att från
början nedsätta kravet på antalet tjänstår i fråga örn de befattningshavare,
för vilka pensionsåldern skulle inträda tidigare än för flertalet
andra. Fastställandet för viss tjänsteman av en lägre tjänstålder än
normalt motiverade icke i och för sig nedsättning av pensionsbeloppet.
För befattningshavaren personligen vore den låga pensionsåldern i regel
icke att anse såsom någon fördel, utan intresset för den tidigare avgån
gen läge väsentligen på statens sida.
Statistiska centralbyrån: Statsverket borde påtaga sig samtliga kostnader
för pensioneringen, utan att några mer eller mindre fingerade avgifter
av befattningshavarna behövde förekomma, men givetvis med motsvarande
reduktion av lönerna. Därest avlöningsreglementet av annan
anledning behövde omarbetas, borde därför nettolöner däri upptagas och
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
pensionsreglementet undergå därav betingade ändringar. Oaktat de erinringar,
som kunde resas mot det töreslagna avdragssystemet, måste dock
ämbetsverket erkänna, att detsamma i stort sett ledde till en förenkling av
avlöningslistorna och en minskning av arbetet. Ännu mer skulle detta
bliva tallet, örn även änke- och pupillpensioneringen kunde i sin helhet
övertagas av staten.
Ämbetsverket kunde ej dela de sakkunnigas mening, att örn pensioneringen
i den del, den vilade på avgifter, betraktades såsom försäkring, pensionsfonden
likväl icke vore att anse såsom en tjänstemännens tillhörighet.
Denna uppfattning syntes vara alldeles motsatt den, som kommit till uttryck
i gällande lag örn försäkringsrörelse. Detta spörsmål föreiölle dock
ämbetsverket vara av mera teoretisk innebörd.
Patentverket: Förslaget borde på alla de ställen, där försäkringsprincipen
ej fullständigt genomförts, ändras till full överensstämmelse med
densamma.
Ordföranden i allmänna civilförvaltningens lönenämnd har reservationsvis
inom lönenämnden framhållit, att de sakkunnigas förslag närmast innebure
en tillämpning av nettolönesystemet med den huvudsakliga modifikationen,
att efter ett visst antal år lönen höjdes med ett belopp motsvarande
det s. k. pensionsavdraget. Ett dylikt ålderstillägg vore i och lör
sig alldeles irrationellt. Genom att tjänstemännen linge en höjd lön något
år, innan han skulle vidkännas den stora inkomstminskning, som
följde av utbytandet av lön mot pension, försvårades i verkligheten inträdet
på pensionsstaten.
De svårigheter, vilka de sakkunniga anfört såsom skäl mot avgiftssystemets
fullständiga slopande, vore endast svårigheter vid själva övergången.
Det arbete, som skulle erfordras för att övervinna dessa svårigheter, skulle
mångfaldigt uppvägas av de ständigt återkommande vinster, som skulle
följa med att alltid kunna räkna med nettolön.
De med extra pensionsavdrag avsedda fördelarna skulle vid ett nettolönesystem
kunna vinnas genom att för pensionstagare, för vilka särskilt låg
pensionsålder ansåges behövlig, antalet för full pension erforderliga tjänstår
kunde reduceras.
Domkapitlet i Härnösand och statens egnahemsstyrelse hava uttalat sig
för slopande av pensionsavgifterna och övergång till nettolön. Däremot har
personalföreningen vid statens vattenfallsverk uttalat sig mot övergång
till ett pensionssystem utan avgifter.
Vid de olika utredningar, som verkställts i pensionsfrågan, har spörs- Departementsmålet
örn borttagande av pensionsavgifterna varit föremål för ingående rhefen.
överväganden. Självfallet har det dock icke varit fråga örn att pensionsavgifterna
skulle utan vidare avskaffas. En sådan åtgärd skulle ju — i betraktande
av att lönerna beräknats med hänsyn tagen till tjänstemännens
bidragsskyldighet såväl för egen pension som för familjepensioneringen —
i själva verket innebära, att tjänstemännen erhölle en mot pensionsavgifternas
belopp svarande avlöningsförhöjning. Frågan har gällt, huruvida
man genom förändring i sättet för pensionsavgifternas uttagande kunde
vinna förenkling och arbetsbesparing.
1921 års pensionskommitté, som hade att utarbeta ny pensionslag för ali
männa civilförvaltningens nyreglerade verk och därvid även utreda
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
frågan oni pensionsavgifternas borttagande, framhöll beträffande sistnämnda
fråga i sitt den 18 oktober 1924 avgivna betänkande, att det knap
past vore möjligt att i dåvarande sammanhang bringa frågan örn familjepensionsavgifternas
avskaffande till sin lösning utan att spörsmålet tills
vidare måste begränsas till att avse endast avgifterna för tjänstemännens
egen pensionering. Men kommittén ansåg sig ej heller kunna tillstyrka
genomförandet av det så att säga partiella nettolönesystem, som skulle bliva
en följd av bruttolönernas minskande med allenast tjänstepensionsavgifterna.
Den genomgripande omarbetning av löneplanerna, som därför
skulle erfordras, syntes kommittén ej lämpligen böra vidtagas enbart för
sist angivna ändamål, utan därmed borde anstå, till dess frågan örn familjepensionsavgifternas
indragande vore mogen för avgörande.
I stället framlade kommittén förslag till viss förenkling i pensionsavgifternas
uppbörd och redovisning. Enligt förslaget skulle tjänstepensionsavgifterna
— i stället för att såsom för närvarande sker redovisas
månadsvis — årsvis omföras från vederbörande avlöningsanslag till civila
pensionsfonden med ledning av uppgifter i vederbörande verks stat å antalet
befattningshavare i de särskilda lönegraderna. Sedan omföringen
verkställts, skulle statskontoret till de s. k. huvudförvaltningarna, d. v. s. de
verk, som hava eget konto i rikshuvudboken, översända meddelande örn omföringen.
Vid utbetalning av avlöningarna skulle vederbörande verk räkna
med årsavlöningen, minskad med den årliga pensionsavgiften. Den dittills
i avlöningslistorna förekommande kolumnen »avdrag för . egen pensionering»
skulle alltså kunna uteslutas och allenast avlöningens återstående belopp
däri redovisas. Härigenom skulle bland annat vinnas, att vederbörande
redogörare ej bomme att belastas med de månatliga avgiftsredovisningarna
till statskontoret, att statskontorets räkenskapsväsende i förevarande
del förenklades och att riksräkenskapsverkets granskning av de olika
verkens räkenskaper bleve underlättad.
Pensionskommitténs förslag upptogs i 1925 års proposition angående ny
civil pensionslag. För att icke befattningshavarna genom pensionsavgifternas
uteslutande ur avlöningslistorna skulle gå miste örn däremot svarande
dyrtidstillägg föreslogs emellertid i propositionen, att kolumnen »avdrag
för egen pensionering» allt fortfarande skulle bibehållas å avlöningslistorna,
vilka alltså fortfarande skulle upptaga bruttolönebelopp. Mot det sålunda
framlagda förslaget gjordes icke någon erinran i bankoutskottets
utlåtande över propositionen.
I detta sammanhang torde jag böra omnämna, att frågan örn pensionsavgifternas
upphörande även tidigare varit föremål för riksdagens prövning,
nämligen åren 1920 och 1921 i anledning av inom riksdagen väckta
motioner. Vid 1920 års riksdag avstyrktes motionen av vederbörande utskott
(andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 13) och avslogs
av riksdagen. År 1921 hemställde bankoutskottet (utlåtande nr 44),
att riksdagen måtte besluta skrivelse i ämnet till Kungl. Majit med be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 222. 53
gäran om utredning. Kamrarna stannade emellertid i olika beslut, oell
frågan förföll.
Det i 1925 års proposition framlagda förslaget örn avgiftsuppbördens och
avgiftsredovisningens förenkling upptogs även av 1926 års pensionsutredning
ehuru med viss jämkning till följd av utredningens förslag örn avgiftstidens
begränsning. Även enligt pensionsutredningens förslag skulle
pensionsavgifterna uppföras å avlöningslistorna.
1930 års pensionssakkunniga hava vid sitt ställningstagande till frågan
örn pensionsavgifternas avskaffande haft större handlingsfrihet så till vida,
som enligt de för de sakkunnigas arbete givna förutsättningarna dyrtidstilläggen
skolat inräknas i lönebeloppen och följaktligen löneskalan
omarbetas. Härvid behövde formella hinder icke möta att pröva en sådan
lösning av frågan, varigenom de nya lönebeloppen redan i löneplanen minskades
med vad som motsvarade pensionsavgifterna. På anförda skäl
hava emellertid de sakkunniga funnit sig böra avstå från att förorda
ett verkligt nettolönesystem i fråga örn tjänstepensioneringen och inskränkt
sig till en anordning i syfte att förenkla pensionsbidragens uttagande.
Härvid hava de sakkunniga gått ett steg längre än vad man
vid tidigare utredningar ansett lämpligt. Enligt förslaget skulle de
i löneplanen fastställda bruttolönebeloppen å avlöningslistorna upptagas
till med pensionsavgifter (pensionsavdrag) minskade belopp, varigenom
den utgående lönen skulle — örn man bortser från familjepensionsavgiften
— få karaktär av nettolön. Verkens lönestater skulle likaledes grundas
på nettolöneberäkning. Vid fortsatt fondering av tjänstemännens bidrag
till pensioneringen skulle dessa, summariskt beräknade, överföras till civila
pensionsfonden från särskilt riksstatsanslag och till kommunikationsverkens
pensionsfonder från utgiftsposter i verkens driftkostnadsstater. Den
genom nettolöneberäkning inträdande minskningen i avlöningsanslag, respektive
driftkostnadsposter till avlöningar skulle alltså komma att motsvaras
av den ökning i anslag och poster till pensionsutgifter, som föranledes
av avsättningen till pensionsfonderna.
För egen del kan jag ej undgå att i likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket
samt vissa av de övriga hörda myndigheterna finna starka
skäl tala för ett verkligt nettolönesystem, d. v. s. ett system med lönerna
redan i löneplanerna upptagna till de belopp, som få uppbäras av tjänstemännen.
Av olika anledningar lärer det emellertid icke vara möjligt att i
detta sammanhang genomföra ett dylikt system. Då det givetvis icke kan
komma i fråga, att staten skulle utan vidare övertaga den del av pensioneringskostnaden,
som svarar mot tjänstemännens bidrag, skulle genomförandet
av berörda system kräva en omräkning av lönebeloppen. Den omläggning
av löneplanerna, som härför bleve erforderlig och som otvivelaktigt
bleve förenad med betydande tekniska svårigheter, kan dock svårligen
ske utan samband med en allmän omarbetning av avlöningsförfattningarna.
I varje fall synes mig en dylik omläggning knappast böra
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
komma till stånd utan att möjligheterna för övergång till nettolönesystem
jämväl i fråga örn familjepensionsavgifterna kunna samtidigt tagas unner
övervägande, något som icke kan ske för närvarande, då frågan örn
familjepensioneringens framtida ordnande befinner sig under utredning.
Av bär antydda skäl nödgas jag, trots sympatier för ett verkligt nettolönesystem,
i förevarande sammanhang inskränka mig till att förorda den
förenkling i det administrativa bestyret med pensioneringen, som kan vinnas
genom ändring i sättet för uttagandet av tjänstemännens bidrag till pensioneringskostnaderna.
Den av 1930 års sakkunniga i detta hänseende
förordade anordningen med pensionsavgifternas utbytande mot pensionsavdrag,
som innehållas å tjänstemännens löner, synes erbjuda en även från
min utgångspunkt godtagbar och i jämförelse med tidigare förslag avgjort
fördelaktigare lösning av detta förenklingsproblem. Visserligen kan icke
heller den av de sakkunniga föreslagna anordningen helt komma till sin
rätt, så länge tjänstemännen hava att enligt nuvarande regler erlägga avgifter
till de olika änke- och pupillkassorna, men det föreslagna systemet
skulle likväl medföra den betydande fördelen, att det inom allmänna civilförvaltningen
för närvarande tillämpade uppbörds- och redovisningsförfarandet
bleve obehövligt. Även för kommunikationsverkens del skulle
uppenbarligen icke oväsentliga lättnader i det administrativa och kamerala
arbetet vara att emotse. Jag tvekar sålunda icke att förorda vad 1930
års pensionssakkunniga i förevarande del föreslagit.
Jag har härvid icke förbisett, att den föreslagna anordningen skulle i
vissa fall komma att föranleda minskning i de vederbörande befattningshavare
enligt gällande bestämmelser tillkommande dyrtidstilläggen. Därest
nämligen dyrtidstillägg beräknas å det i avlöningslistan upptagna nettolönebeloppet,
komma nämligen befattningshavarna att gå miste örn den del
av dyrtidstillägget, som i förekommande fall belöper å den pensionsavdraget
motsvarande delen av bruttolönen. Givetvis vore det tänkbart, att
även med tillämpning av de sakkunnigas förslag dyrtidstillägget beräknades
å bruttolönen, men en sådan anordning skulle medföra betydande besvär
vid uträkningen av avlöningarna och även försvåra revisionsgranskningen
av verkens räkenskaper. Den omförmälda minskningen blir ej
heller av någon större betydenhet utan varierar med nu gällande grunder
för dyrtidstilläggen mellan 1 krona och 3 kronor för månad eller
12 respektive 36 kronor för år räknat. Denna relativt obetydliga jämkning
i löneinkomsten kan enligt min mening icke utgöra tillräcklig anledning
att lämna outnyttjad den möjlighet till förenkling i avgiftssystemet,
som de sakkunniga anvisat. För förslagets genomförande bör föreskrift
meddelas av innebörd, att med avlöningsbelopp, varå enligt gällande
bestämmelser dyrtidstillägg utgår, bör i fall, där vederbörande har att
vidkännas pensionsavdrag å lönen, förstås lönebeloppet minskat med
pensionsavdraget.
Vid bifall till det tillstyrkta förslaget böra de till allmänna civilförvalt -
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ningen hörande verkens stater och anslag från och med de nya bestämmelsernas
ikraftträdande upptagas till belopp, grundade på nettolöneberäkning.
Då en dylik omräkning synts mig icke lämpligen kunna äga rum
innan riksdagens beslut i irågan föreligger, har jag bland annat av berörda
anledning funnit ikraftträdandet av den nu föreslagna pensionslagstiftningen
icke kunna ske förrän med ingången av budgetåret 1935/
1936.
Vid en fortsatt fondering av tjänstemännens bidrag till pensioneringskostnaderna
bör i anslutning till de sakkunnigas förslag överföring till vederbörande
pensionsfonder en gång örn året ske av belopp, som enligt överslagsberäkning
motsvara summan av pensionsavdragen för samtliga pensionsberättigade
tjänstemän inom vederbörande förvaltningsgrenar. Jag
återkommer i det följande till frågan örn fonderingen.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår, skulle enligt de sakkunnigas
förslag sådan omläggning ske av nuvarande regler beträffande
tjänstårsberäkning för pension, att tjänstår skulle räknas endast för tid,
under vilken tjänstemannen innehaft med pensionsrätt förenad befattning
i statens tjänst eller eljest erlagt avgift till av staten upprättad pensionsanstalt
eller pensionskassa. Härigenom skulle för framtiden tjänstår
för pension praktiskt taget komma att sammanfalla med tiden för bidragsplikt
till egen pensionering. Genom denna anordning, som möjliggöres av
de icke-ordinarie tjänstemännens inbegripande i tjänstepensionsrätten,
skulle bestämmelser motsvarande de i kommunikationsverkens pensionslag
intagna föreskrifterna örn pensionens bestämmande med hänsyn icke blott
till antalet tjänstår utan även till antalet avgiftsår samt örn pensionens
uppdelning i statspension och avgiftspension bliva överflödiga. Då de
sakkunnigas förslag i dessa delar synes mig på ett enkelt och såväl ur
kommunikationsverkens som allmänna civilförvaltningens synpunkt lämpligare
sätt än de nuvarande bestämmelserna i kommunikationsverkens
pensionslag tillgodose de syften, som man genom nämnda uppdelning velat
vinna, finner jag mig böra biträda vad de sakkunniga sålunda föreslagit.
Från kommunikationsverkens pensionslag hava de sakkunniga i sitt förslag
upptagit föreskrift örn att för erhållande av hel ålderspension skulle
för alla befattningar krävas 30 tjänstår. I anslutning härtill har ock löreslagits,
att tjänstemännens bidragsplikt skulle upphöra efter 30 tjänstår,
vilken regel med hänsyn till innebörden av begreppet tjänstår i
sak sammanfaller med det för kommunikation sverken nu gällande stadgandet
örn avgiftsskyldighetens upphörande efter 30 avgiftsår. Enligt min
mening måste sistberörda stadgande, såsom också i de avgivna yttrandena
från vissa håll framhållits, redan i pensionsföreskrifternas nuvarande
utformning anses föga rationellt, i det att detsamma för en tjänsteman,
som under 30 år erlagt pensionsavgifter eller fått vidkännas pensionsavdrag,
medför en särskild löneförhöjning utöver dem, som innefattas i
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
löneplanerna. Denna (^egentlighet framträder ytterligare markerad genom
den omläggning av pensionsavgiftssystemet i riktning mot nettolön, som
jag nyss förordat. Härtill kommer, att tillämpningen av regeln i fråga är
ägnad att i någon mån minska den arbetsbesparing och förenkling, som
man genom ändringen i sättet för bidragspliktens fullgörande velat vinna.
Trots de invändningar, som sålunda kunna riktas mot den avsedda bestämmelsen,
bar jag emellertid ansett densammas avskaffande näppeligen i
detta sammanhang böra komma i fråga, enär den redan under avsevärd
tid ägt tillämpning inom kommunikationsverken och för dessa verks talrika
personalgrupper måste framstå såsom en beaktansvärd ekonomisk
förmån.
Det nyssnämnda kravet på 30 tjänstår för erhållande av hel pension lärer
utan olägenhet kunna tillämpas för det övervägande antalet befattningar
inom såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen. För
ett mindre antal befattningar, särskilt inom allmänna civillörvaltningen,
är emellertid — med hänsyn till utbildnings- och rekryteringsförhållanden
eller behovet av särskilt låg pensionsålder — nämnda tjänstålder alltför
hög för att i normalfall möjliggöra hel pension. Närmast med tanke härpå
hava pensionssakkunniga ifrågasatt en anordning, varigenom ordinarie
tjänsteman skulle medgivas rätt att genom extra pensionsavdrag under
tjänstetiden bereda sig utfyllnad i antalet tjänstår, därest han vid tillträdande
av sin befattning nått sådan levnadsålder, att han före inträdet i
pensionsåldern icke skulle hinna intjäna det för hel ålderspension stadgade
antalet tjänstår. Jag har icke kunnat undgå att ställa mig betänksam mot
denna anordning. För en del belattningshavare skulle visserligen ett dylikt
medgivande såtillvida medföra en fördel, som det skulle möjliggöra
för vederbörande att, alldeles oavsett vilka omständigheter som föranlett
ett sent inträdande i ordinarie anställning, efter eget val i viss utsträckning
förvärva sig tjänstår för pension utan att behöva fullgöra motsvarande
tjänstgöring och utan att för den förvärvade fyllnadspensionen behöva
vidkännas större vederlag än som motsvarar omkring hälften av fyllnadspensionen.
Men just härigenom synes mig förslaget örn extra pensionsavdrag
innebära ett icke önskvärt avsteg från den allmänna princip,
som hittills i regel följts vid den statliga pensioneringen, nämligen att
ålderspensionen bör för alla innehavare av samma slags tjänster ställas
i samma relation till den av tjänstemannen fullgjorda effektiva tjänstgö
ringen. De talrika individuella variationer i pensionsavdragsberäkningen,
som förslagets genomförande måste föranleda, skulle i hög grad komplicera
de administrativa bestyren med pensioneringen och över huvud taget
komma i strid med de fordringar på enhetlighet och enkelhet, som rimligen
måste ställas på den statliga tjänstemannapensioneringen. Ur de
synpunkter, som här antytts, synes det mig långt mera tillfredsställande
att, såsom statskontoret och riksräkenskapsverket anvisat, de olägenheter
ur pensioneringssynpunkt, som äro förenade med att vissa hefatt
-
57
Kungl. May.ts proposition nr 222.
ningar till följd av rådande utbildnings- och rekryteringsförhållanden
i regel icke tillträdas förrän relativt sent, undanröjas genom att tjänståldern
i sådana befattningar sättes lägre än den för tjänster i allmänhet
normala. För egen del vill jag förorda, att det för hel ålderspension
erforderliga antalet tjänstår beträffande det fåtal befattningar, om
vilka här är fråga, bestämmes till 25 år. Då ett sådant avsteg från den
allmänna tjänståldern är förestavat icke av de enskilda befattningshavarnas
utan av statens intressen, är det rimligt, att staten vidkännes den
ökning i pensionskostnaden, som kan bliva en följd av avkortningen i antalet
tjänstår. Denna ståndpunkt bör emellertid icke för de enskilda
tjänstemän inom ifrågavarande personalgrupper, vilka ■ till äventyrs
kunna uppnå en längre tjänstetid än 25 år, medföra någon avkortuing av
den normala tiden för bidragsplikten.
Jag anser mig i detta sammanhang slutligen böra med några ord beröra
den av de sakkunniga behandlade frågan om pensionens karaktär.
Såsom de sakkunniga framhållit, lärer uppfattningen örn pensionen såsom
enbart ett av staten beviljat ålderdomsunderstöd ej numera kunna vidhållas.
Pensionen måste, även till den del, som icke täckes av tjänstemannens
pensionsavgiiter eller pensionsavdrag, betraktas såsom en förmån,
vilken tjänstemannen under sin tjänstgöring intjänat. Frågan, huruvida
pensionen bör betraktas såsom en uppskjuten lön eller såsom en
genom kollektiv försäkring grundlagd livränta, lör vilken premierna erläggas
dels genom avgifter och dels genom vid lönesättningen vidtagen
reduktion av lönen, synes emellertid äga ett övervägande teoretiskt intresse.
Enligt min mening kunna reglerna för en statlig tjänstemannapensionering
ej rimligen utformas med konsekvent anläggande av försäkringsynpunkter,
och icke heller de sakkunnigas förslag är grundat på
en lullt genomlörd tillämpning av försäkringsprinciper. Örn jag alltså
icke är beredd att oreserverat ansluta mig till den uppfattning, som de
sakkunniga på förevarande punkt uttalat, hindrar detta likväl icke, att
jag i llertalet detaljfrågor kan biträda den ståndpunkt, som de sakkunniga
med tillämpning i större eller mindre utsträckning av försäkringssynpunkter
intagit.
Pensioneringens omfattning.
De sakkunniga. Beträffande frågan, vilka olika slag av befattningshavargrupper
skulle lyda under civila tjänstepensionsreglementet, anföra
de sakkunniga:
Vid sitt övervägande av pensioneringens lämpliga omfattning hava 1930
års pensionssakkunniga utgått från den uppdelning av tjänstemannapersonalen,
som kommit till uttryck i 1928 års lönekommittés lörslag till nya
avlöningsreglementen för ordinarie och icke-ordinarie personal. De redan
pensionsberättigade grupperna av ordinarie befattningshavare, nämligen
tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, och tjänste
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
män, som tillsättas genom förordnande på viss tid, torde i detta sammanhang
icke behöva närmare beröras. Det är först, då det gäller att taga
ställning till Irågan örn vilka grupper av icke-ordinarie belattningshavare
böra beredas pensionsrätt, som anledning till tveksamhet föreligger. Såsom
ett huvudvillkor för erhållande av pensionsrätt torde emellertid, på
sätt framhållits av 1926 års sakkunniga, böra uppställas det kravet, att
vederbörande befattningshavare vunnit en någorlunda fast anställning
inom sitt verk. Detta är fallet med de i tilläggsbestämmelserna till det
föreslagna allmänna avlöningsreglementet omiörmälda tjänstemännen å
extra stat, vilka enligt riksdagens beslut skola motsvara ordinarie tjänstemän,
ehuru de avlönas från extra anslag och endast äro iörordnade tillsvidare.
V idare äro att hit hänföra de extra ordinarie tjänstemännen, vilka
utgöra den egentliga rekryteringspersonalen. De i lönekommitténs förslag
omiörmälda extra tjänstemännen utgöras däremot av personer, som äro
mindre fast knutna vid statstjänsten än de extra ordinarie tjänstemännen
och som antingen befinna sig pä utbildnings- och prövningsstadiet eller ock
ansetts böra under tjänstemannaställning antagas för tillgodoseende av ett
mer eller mindre varaktigt ehuru icke permanent behov av arbetskraft.
Lönekommittén har slutligen under beteckningen arvodestagare sammanfattat
sådana anställda, vilka utan att vara tjänstemän i egentlig mening
åtnjuta ersättning lör arbete eiler uppdrag i statens tjänst. I allmänhet
vöre det därvid fråga örn personer, som hade statstjänsten allenast som
bisyssla, stadigvarande eller tillfällig.
Vid ett godtagande av lönekommitténs uppdelning av den icke-ordinarie
personalen torde allenast två kategorier kunna sägas uppfylla fordringarna
för erhållande av pensionsrätt, nämligen tjänstemän å extra stat och extra
ordinarie tjänstemän. Då de sakkunniga aviattat sitt förslag till tjänstepensionsreglemente
i överensstämmelse med denna uppfattning, hava de
icke förbisett, att de bestämda gränser, som 192S års lönekommité ansett
sig kunna uppdraga mellan olika grupper av icke-ordinarie tjänstemän,
icke alltid — vilket kommittén även framhållit — motsvaras av rådande
förhållanden på personalområdet utan snarare äro att anse som ett uttryck
lör hur det enligt lönekommitténs mening borde vara. De sakkunniga
linna det emellertid vara av största vikt att kunna bestämt fixera
de befattningshavargrupper, som skola tillerkännas pensionsrätt, och finna
det vidare uppenbart, att sedan väl begreppen rörande vad som är att
förstå med en »extra ordinarie tjänsteman», en »extra tjänsteman» o. s. v.
en gång blivit uppklarade, anställningsformerna snart nog komma att anpassas
därefter.
Säkerligen kommer det. emellertid att befinnas önskligt, att även för
vissa andra grupper av icke-ordinarie befattningshavare än tjänstemän
å extra stat och extra ordinarie tjänstemän ordnad pensionering genomföres.
De sakkunniga föreslå i annat sammanhang, att befogenhet lämnas
Kungl. Majit att utsträcka pensionsreglementets tillämplighet till andra
icke ordinarie tjänstemän, än nyss nämnts. För de grupper icke-ordinarie
befattningshavare, som ändock måste bliva stående utanför det reguljära
pensionsväsendet, synes annan anordning icke för närvarande böra ifrågakomma,
än att de tillförsäkras en mera summarisk rätt till sjuk- och invalidpension,
beräknad i visst förhållande till tjänstetidens längd och avlöningens
storlek men icke förenad med skyldighet för befattningshavaren
att vidkännas pensionsavdrag å avlöningen. De undantagsfall, då
ålderspensionering kan ifrågakomma för här avsedda befattningshavare
i tjänstemannaställning, torde, på sätt nu vanligen sker, böra underställas
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
riksdagens prövning, där icke riksdagen kan befinnas villig att helt eller
nied vissa begränsningar överlåta prövningen åt Kungl. Majit. Å andra
sidan må framhållas, att om en extra tjänsteman eller arvodestagare vinner
anställning såsom extra ordinarie eller ordinarie tjänsteman och detta
skulle inträffa så sent, att lian före pensionsålderns uppnående icke hunne
förvärva det för hel pension stadgade antalet tjänstår, Kungl. Majit enligt
reglementsförslaget (2 §) skulle, örn så prövades skäligt, kunna tillgodoräkna
vederbörande en del av den föregående anställningstiden såsom
tjänstår för pension, oaktat han därunder icke haft att vidkännas pensionsavdrag
å sin avlöning.
Vad därefter angår spörsmålet, huruvida endast extra ordinarie tjänstemän,
som bestrida heltidstjänstgöring, böra komma i åtnjutande av pensionsrätt,
hava de sakkunniga med hänsyn till de erinringar, som framställts
mot tidigare förslag i sådan riktning, ansett sig böra söka en annan
lösning. Utan att vilja närmare ingå på frågan örn halvtidstjänstgöringens
större eller mindre värde anse de sakkunniga det vara ur alla
synpunkter lämpligast att låta anställningens karaktär bliva avgörande
för pensionsrätten. De sakkunniga tro sig emellertid genom sitt förs åg
med avseende å tjänstårsberäkningen hava lyckats finna en utväg, varigenom
vederbörlig hänsyn blir vid pensionsförmånens utmätande tagen
även till tjänstgöringens omfattning. För tid, under vilken extra ordinarie
tjänsteman haft avkortad tjänstgöringstid, skulle nämligen vid tjänstårsberäkningen
vidtagas en reduktion, svarande mot den nedsättning av
tjänstgöringstiden, som för tjänstemannen varit gällande. För rätt att
räkna fulla tjänstår skulle alltså krävas full tjänstgöring. Vid bestämmande
av storleken av den pension, som skulle tillkomma en extra ordinarie
tjänsteman med halvtidstjänstgöring i tvenne olika verk, uträknas
pensionen för vardera av de båda befattningarna, varefter de sålunda erhållna
beloppen sammanläggas. I fråga örn invalidpension skulle dessutom
gälla, att pensionsunderlaget reduceras i förhållande till den kortare
tjänstgöringen.
De sålunda föreslagna reglerna torde i tillämpningen knappast medföra
större svårigheter. Det må även i detta sammanhang erinras örn att antalet
åo/utidstjänster i förhållande till hela antalet med pensionsrätt förenade
befattningar är försvinnande litet och dessutom tenderar att ytterligare
minskas. Anledning lär fördenskull knappast föreligga att vid pensionsfrågornas
bedömande allt för mycket dröja vid de säregna anställningskombinationer,
som kunna tänkas med avseende å halvtidsamanuenser.
Såsom förut omnämnts, har för vissa grupper av den icke-ordinarie
tjänstemannapersonal, som enligt förslaget skulle vara att hänföra under
civila tjänstepensionsreglementet, ordnad pensionering redan blivit genomförd.
Extra ordinarie tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar
och vid statens vattenfallsverk liro sålunda delägare, de förra i statens
järnvägars pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal och
de senare i statens vattenfallsverks pensionskassa för samma ändamål.
Vidare linnas vid telegrafverket ett antal extra ordinarie reparatörer och
extra ordinarie linjeförmän, vilka i sin tidigare egenskap av linjearbetare
varit delägare i telegrafverkets pensionskassa för pensionering av fast
anställda verkstads-, förråds- och linjearbetare och som efter utnämningen
till extra ordinarie tjänstemän tillåtits kvarstå i kassan.
I samband med det nya pensionsreglementets ikraftträdande skulle emellertid
delägarskapet uti ifrågavarande, huvudsakligen för pensionering av
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
viss arbetarpersonal upprättade pensionskassor upphöra för de ovan
nämnda extra ordinarie tjänstemännen. Härvid torde från arbetarpensionskassorna
böra till respektive verks fonder tor tjänstemannapensionering
överföras kapitalbelopp, motsvarande de förbindelser, som av pensionsfonderna
övertagas. Att föranstalta örn utredning rörande storleken
av dessa kapitalöverföringar, torde få ankomma på vederbörande verks
styrelse.
I detta sammanhang torde jag böra erinra, att de sakknnniga i sitt förslag
till tilläggsbestämmelser till civila tjänstepensionsreglementet
(4 §) upptagit en föreskrift av innehåll, att Kungl. Majit skulle äga besluta,
att bestämmelserna i reglementet i tillämpliga delar skola bliva
gällande jämväl för andra icke-ordinarie befattningshavare än extra ordinarie
tjänstemän och tjänstemän å extra stat. I sin motivering till
sagda paragraf hava de sakkunniga yttrat bland annat följande:
Bland den icke-ordinarie personalen förekomma vissa grupper, för
vilka gälla anställnings- och avlöningsförhållanden, som väsentligt avvika
från de normala, men vilka grupper det oaktat torde böra inbegripas
i den föreslagna pensioneringen. Sålunda finnas icke-ordinarie befattningshavare,
vilka betraktas såsom extra tjänstemän under hela den
tid, som föregår befordran till ordinarie tjänst, och fördenskull icke antagas
till extra ordinarie tjänstemän, även örn anställningen har samma
fasthet, som utmärker anställning i extra ordinarie tjänst. Ett exempel
härpå erbjuda de extra telefonisterna, vilka avlönas enligt ett mellan
telegrafstyrelsen och kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centrallörening
träffat avtal och bibehålla ställningen av extra tjänstemän
under hela den icke-ordinarie anställningstiden.
Även inom andra förvaltningsområden förekomma extra tjänstemän,
vilka i fråga om anställningens fasthet och omfattning äro fullt jämförliga
med extra ordinarie tjänstemän. Sålunda finnas vid mynt- och justeringsverket
ett antal befattninghavare — verkmästare, mästare och kontrollstämplingsbiträden
— vilka i tjänstgörings- och lönehänseende intaga
en ställning, som, enligt vad de sakkunniga inhämtat, torde motivera beredande
åt dem av rätt till pension enligt i huvudsak samma grunder som
av de sakkunniga föreslås för extra ordinarie tjänstemän. Vid statens
vattenfallsverk äro vidare såväl extra ordinarie som extra tjänstemän
för närvarande tillförsäkrade pension enligt Kungl. Maj:ts reglemente
den 29 juni 1917 (nr 443) för statens vattenfallsverks pensionskassa för
pensionering av icke-ordinarie personal, vilken pensionskassa emellertid
även ombesörjer pensionering av viss stadigvarande arbetarpersonal vid
vattenfallsverket. Likaså äro extra ordinarie tjänstemän vid statens
järnvägar och fast anställda tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader
tillförsäkrade pension enligt ett samma dag utfärdat reglemente för statens
järnvägars pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal
(nr 441). De sakkunniga hava utgått från att delägarskapet uti
ifrågavarande pensionskassor bör i samband med det nya pensionsreglementets
ikraftträdande upphöra för de extra ordinarie tjänstemännen.
Givetvis måste det anses önskligt, att Kungl. Majit äger besluta, att
bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet skola i tillämpliga
delar bliva gällande även å de extra tjänstemän, som redan nu innehava
eller finnas för framtiden böra beredas pensionsrätt. Framställning i
sådant syfte torde böra göras av vederbörande verks styrelse, som därvid
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
även lär hava att avgiva förslag i fråga om de erforderliga detaljbestämmelserna.
I samband med pågående utredning angående ordnandet av arbetarpersonalens
pensionsfrågor hava de sakkunniga slutligen uppmärksammat
vissa icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, tillhörande
arbetsledar- och kontorspersonalen, vilka borde beredas pensionsrätt.
Dessa befattningshavare äro icke att jämställa med de grupper av
arbetare vid försvarsväsendet, beträffande vilka de sakkunniga komma
att föreslå pensionsreglering. Ehuru de icke heller äro i lönehänseende
helt jämförbara med de extra ordinarie eller ordinarie tjänstemännen,
vill det synas de sakkunniga lämpligt att — under förutsättning att
för försvarsväsendet kommer att antagas ett nytt tjänstepensionsreglemente,
uppbyggt enligt samma grunder som det av de sakkunniga utarbetade
civila tjänstepensionsreglementet — de ifrågavarande befattningshavarnas
pensionsfråga ordnas genom ett stadgande av samma innebörd
som 4 § i här föreslagna tilläggsbestämmelser.
I allmänhet torde det icke möta någon svårighet att i pensionshänseende
hänföra ieke-ordinarie befattningshavare, som anses böra beredas
pensionsrätt, till viss lönegrad å den för extra ordinarie tjänstemän avsedda
skalan, varigenom såväl pensionsunderlag som pensionsavdrag utan
vidare skulle bliva bestämda. För vissa kategorier torde det emellertid
icke låta sig göra att inplacera vederbörande i särskild lönegrad, nämligen
om utgående avlöningsbelopp väsentligt avvika från de för närmast
jämförliga extra ordinarie tjänstemän bestämda lönerna. I dylika
fall bör Kungl. Maj:t äga att, i samband med beslut örn utsträckning av
reglementets tillämplighet, fastställa särskilt pensionsunderlag och pensionsavdrag
för befattningen i fråga.
Avgivna yttranden. I de avgivna utlåtandena förekomma vissa mera
principiella uttalanden angående lämpligheten över huvudtaget av att utsträcka
pensioneringen till befattningshavare i icke-ordinarie anställning.
På dessa yttranden behöver jag i detta sammanhang icke ingå, då jag redan
förut tagit ståndpunkt till denna fråga. I övrigt förekomma bland
annat följande allmänna uttalanden örn avgränsningen av pensionsrätten
för icke-ordinarie personal:
Överståthållarämbetet: Det syntes kunna starkt ifrågasättas, örn pensionsrätten
borde utsträckas även till extra ordinarie tjänstemän med
väsentligt avkortad tjänstgöringstid. Den s. k. halvtidstjänstgöringen
kunde nämligen i allmänhet näppeligen tillmätas samma värde som full
tjänstgöring. För halvtidstjänstemän syntes pensioneringsfrågan utan olägenhet
kunna göras beroende av individuell prövning av riksdagen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget att lämna utanför pensions
rätt
andra icke-ordinarie befattningshavare än extra ordinarie tjänstemän
och tjänstemän å extra stat innebure allvarliga olägenheter i betraktande
av den långa tid, som numera förflöte före befordran till extra
ordinarie tjänst.
Lantbrukssstyrelsen ifrågasätter, huruvida det bör tillkomma Kungl.
Maj:t att, såsom i 4 § tilläggsbestämmmelserna förutsattes, besluta örn
pensioneringens utsträckande till andra icke-ordinarie befattningshavargrupper
än de i förslaget nämnda.
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Vissa ämbetsverk hava särskilt uttalat sig beträffande frågan, i vad
mån pensionsrätt borde tillkomma dem underlydande icke-ordinarie personal:
Nedre
justitierevisionen framhåller, att hos revisionen vore anställda
fem amanuenser med en tjänstgöringstid av 2 ''A timmar för dag. Det
vore tvivelaktigt, örn dessa tjänstemän enligt förslaget skulle tillerkännas
pensionsrätt. Revisionen ville i allt fall uttala, att tjänsteman med
kortare tjänstgöring än halvtidstjänstgöring icke borde äga rätt till
pension. Svea hovrätt yttrar, att pensionsrätt icke borde tillkomma tillförordnade
fiskaler — numera benämnda extra fiskaler — och av de adjungerade
ledamöterna endast sådana, som av Kungl. Majit förordnats
att vara assessorer. Arméförvaltningen har riktat uppmärksamheten på
sådana civila och civilmilitära tjänstemän vid försvarsväsendet, som avses
i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215). I avseende å anställningens
art måste flertalet av ifrågavarande befattningshavare anses äga en
ställning, som gjorde dem framför civilförvaltningens extra ordinarie
tjänstemän likställda med ordinarie befattningshavare. Med hänsyn härtill
borde civila tjänstepensionsreglementet antingen givas en sådan vidgad
omfattning, att det uttryckligen komme att omfatta även de civila
och de civilmilitära extra ordinarie befattningshavarna eller ock Kungl.
Majit uttryckligen medgivas rätt att besluta örn reglementets tilllämpning
å nyssberörda tjänstemän vid försvarsväsendet. Arbetsrådet
och arbetsdomstolen förutsätta, att civila tjänstepensionsreglementet
bliver tillämpligt å där anställd personal. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
finner det icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande örn tillförordnade
landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler, vilka i realiteten
vore att anse såsom ordinarie befattningshavare, endast på grund
av svävande organisationsplaner skulle berövas rätten till den pension,
de under vanliga förhållanden skulle ägt åtnjuta. Byggnadsstyrelsen
framhåller angelägenheten av att länsarkitekternas pensionsfråga vinner
sin lösning. Järnvägsstyrelsen uttalar, att de fast anställda tjänstemännen
vid statens järnvägsbyggnader borde inordnas under civila
tjänstepensionsreglementet. Stockholms stads konsistorium anmäler till
erhållande av pensionsrätt den vid konsistoriet anställda personalen, en
sekreterare och extra biträden. Musikaliska akademien erinrar, att
konservatoriedirektören tillsättes av akademien för en tid av sex år.
Akademien uttalar, att hans pensionsrätt borde regleras enligt bestämmelser,
som skulle gälla för ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande
på viss tid. Med hänsyn till rekryteringen vore det önskvärt,
att de biträdande lärarna erliölle pensionsrätt. Lärarkollegiet vid tekniska
högskolan uttalar den förhoppning, att speciallärarnas och assistenternas
vid tekniska högskolan pensionsförhållanden bliva ordnade.
Statens biografbyrå finner rättvisa och billighet tala för att de i staten
upptagna granskningsmännen bleve pensionsberättigade. Statens egnahemsstyrelse
hemställer, att Kungl. Majit måtte meddela de särskilda
bestämmelser, som eriordrades lör att pensionsrätt måtte tillkomma såväl
cheien som befattningshavarna hos styrelsen. Styrelsen för skogshögskolan
och statens skogsförsöksanstalt uttalar önskvärdheten av att de vid skogsförsöksanstalten
tjänstgörande assistenterna, vilka kunde sägas vara jämställda
med extra ordinarie befattningshavare, ehuru de endast åtnjöte arvode,
kunde beredas möjlighet att erhålla pension. Försäkringsinspektionen
framhåller, att pensionsfrågan för inspektionens chef, vilken för när
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
varande i sådan egenskap icke åtnjuter pensionsrätt, borde ordnas på det
sätt, att förordnandet å befattningen förvandlades från förordnande tills
vidare till iörordnande på viss tid.
I detta sammanhang må nämnas, att representanter för vissa kvinnliga
personalsammanslutningar framhållit, att vid avgörandet av frågan
örn pensionering av de extra tjänstemän, varifrån rikstelefonisterna rekryteras,
det vore nödvändigt att beakta de svårigheter i fråga örn uppfyllandet
av förutsättningarna för erhållande av hel pension, som uppstode
beträffande rikstelefonisterna på grund av den låga pensionsåldern
och den höga genomsnittliga levnadsåldern vid ordinarieblivande, samt
att lär över kslär anias riksförbund hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen besluta örn pensionsreglering på grundval av de sakkunnigas
förslag för tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen,
däri inbegripna befattningshavare vid de allmänna läroverken, oaktat
lönereglering för dessa sistnämnda icke blivit genomförd.
Slutligen torde få omnämnas, att marinens civila tjänstemannaförbund
hemställt bland annat, att 4 § av tilläggsbestämmelserna till pensionssakkunnigas
förslag till civilt tjänstepensionsreglemente måtte givas
sådan utsträckning, att även de vid försvarsväsendet anställda ickeordinarie
tjänstemännen måtte inrymmas under reglementsförslaget,
samt att arméns civila tjänstemannaförening yrkat, att personal, som
uppbure lön enligt kungörelsen nr 215 år 1928, måtte komma i åtnjutande
av tjänstepension enligt förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente.
Då enligt mitt förslag frågan örn tjänstemannapensioneringen skulle Departement»-lösas utan avvaktan på den slutliga prövningen av 1928 års lönekommittés 5 e''"‘n''
förslag, måste, såsom jag redan förut framhållit, tillämpningsområdet
för de nya pensionsbestämmelserna begränsas till att avse allenast de
förvaltningsgrenar, vid vilka ny lönereglering hittills blivit genomförd
enligt principerna i kommunikationsverkens lönesystem. I enlighet härmed
bör det nya tjänstepensionsreglementet äga tillämpning å ordinarie
befattningshavare, som lyda under avlöningsregleinentet den 19 juni 1919
(nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfailsverk, avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451, jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, avlöningsreglementet
den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten
samt avlöningsreglementet den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare
och provinsialläkare. Beträffande befattningshavare vid domänverket
gäller för närvarande allenast ett provisoriskt avlöningsreglemente
av den 22 juni 1920 (nr 493). I proposition till innevarande års riksdag
(nr 148) har emellertid Kungl. Majit framlagt förslag angående omorganisation
av domänverket och därvid även upptagit förslag till nytt
avlöningsreglemente för domänverkets befattningshavare. Då såväl nuvarande
avlöningsbestämmelser för domänverket som nämnda reglementsforsing
bygga på samma huvudgrunder som kommunikationsverkens avlöningsreglemente,
bör tjänstepensionsreglementets tillämpningsområde
självfallet omfatta jämväl domänverkets befattningshavare.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Pensionsrätten bör liksom för närvarande avse ordinarie tjänstemän,
vilka tillsättas genom fnllmakt eller konstitutorial eller genom förordnande
på viss tid. Vidare torde under det nya reglementet lämpligen böra
inordnas justitieråd, regeringsråd och landshövdingar, vilka för närvarande
äro underkastade 1921 års provisoriska pensionsbestämmelser (kungörelsen
nr 456 år 1921).
Sådana ordinarie befattningshavare vid den civila statsförvaltningen,
vilka ännu icke kommit i åtnjutande av lönereglering enligt kommunikationsverkens
lönesystem, skulle, såsom jag förut framhållit, vara uteslutna
från reglementets tillämplighet och fortfarande lyda under 1907
års civila pensionslag. Hit höra häradshövdingar, överståthållare och
underståthållare, landsfogdar, häradsskrivare, landsfiskaler, befattningshavare
vid det statliga undervisningsväsendet (inklusive skeppsgosseskolorna,
veterinärinrättningen i Skara och navigationsskolorna), distriktslantmätarna
m. fl. Av såväl formella som praktiska skäl torde den av läroverks
lärarnas riksförbund gjorda framställningen, att befattningshavare vid de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter måtte inordnas under pensionsreglementet,
icke nu kunna vinna avseende. För professorerna vid universiteten
och karolinska institutet har visserligen en lönereglering genomförts
vid 1925 års riksdag. Denna lönereglering är dock icke grundad
på principerna i de vid lcommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsreglementena. Avlöningen till dessa befattningshavare
är allt fortfarande såsom vid oreglerade verk uppdelad i lön och
tjänstgöringspenningar, varav lönen utgår i förskott och tjänstgöringspenningarna
i efterskott. Jag utgår från att bestämmelserna i 1907 års
civila pensionslag skola fortfarande äga tillämpning å ifrågavarande pro
fessorer.
Pensionssakkunniga hava i likhet med tidigare sakkunnigberedningar
ansett, att under en ny pensionsförfattning för civila ordinarie befattningshavare
böra inordnas även sådana icke-ordinarie tjänstemän, vilka
vunnit en någorlunda fast anställning inom vederbörande verk. I enlighet
härmed hava de sakkunniga föreslagit, att bestämmelserna i civila
tjänstepensionsreglementet skola äga generell tillämpning å extra ordinarie
tjänstemän samt tjänstemän å extra stat, vilket sistnämnda begrepp
givits den innebörd, som innefattas i lönekommitténs förslag till tilläggsbestämmelser
till allmänna avlöningsreglementet. För min del har jag
intet att erinra mot att pensionsrätten för icke-ordinarie personal i huvudsak
avgränsas enligt de sakkunnigas förslag. De tjänstemän, som i nu
gällande lönebestämmelser benämnas befattningshavare å extra stat —
härunder inbegripas icke vikarier med ersättning enligt de s. k. extrastatsreglerna
— äro i avseende å arbetsuppgifter m. m. i allt väsentligt
jämställda med ordinarie befattningshavare och innehava i regel sina
förordnanden under längre tidsföljd. Även de extra ordinarie tjänstemännen
äro antagna i mera stadigvarande anställning och för samma eller
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
likartade arbetsuppgifter, som åvila ordinarie personal, och en extra ordinarie
befattning inom ett visst förvaltningsområde bär därstädes merendels
motsvarighet i en ordinarie tjänst.
Extra ordinarie tjänsteman inom den nyreglerade civila statsförvaltningen
antages i regel för tjänstgöring i ungefär samma omfattning, som
är bestämd för jämförlig ordinarie befattningshavare. De extra ordinarie
befattningshavarna uppfylla därigenom även det ytterligare krav, som
enligt mitt förmenande i allmänhet bör uppställas såsom villkor för pensionsrätt
åt icke-ordinarie personal, nämligen att tjänstgöringen skall till
omfattningen ungefärligen motsvara den, som åligger jämförlig ordinarie
personal inom samma verk eller samma förvaltningsområde. Emellertid
må enligt gällande avlöningsbestämmelser såsom amanuens i extra ordinarie
anställning antagas även befattningshavare med en tjänstgöringstid
för söckendag motsvarande minst hälften av den för ordinarie tjänsteman
bestämda (s. k. halvtidsamanuens).
Spörsmålet, huruvida halvtidsamanuenserna böra medgivas pensionsrätt,
har varit föremål för ingående överväganden av de olika sakkunniga,
som haft att utreda pensionsfrågan. 1921 års pensionskommitté och 1926
års pensionsutredning funno sig främst med hänsyn till praktiska svårigheter
icke kunna förorda pensionsrätt för ifrågavarande befattningshavare.
Denna ståndpunkt föranledde emellertid erinringar från ett flertal
ämbetsverk, vilka påyrkade pensionsrätt för halvtidsamanuenserna.
1930 års pensionssakkunniga hava ansett, att tjänstepensionsrätt borde
tillkomma jämväl extra ordinarie tjänstemän med avkortad daglig tjänstgöringstid.
Ett utsträckande av pensionsrätten till dylik personal skulle
visserligen sannolikt komma att bereda vederbörande ämbetsverk vissa
svårigheter och besvär. Det lärer nämligen icke vara möjligt eller ens
lämpligt att i tjänstepensionsreglementet upptaga bestämmelser så detaljerade,
att de skulle kunna reglera pensionsförhållandena för alla tänkbara
anställningskombinationer eller växlingar i anställningsförhållandena.
Å andra sidan är att märka, att det här är fråga örn befattningshavare,
vilka ehuru de i ett och samma verk fullgöra allenast begränsad
tjänstgöring, likväl ofta genom anställning samtidigt i annat verk utföra
arbete i statens tjänst till omfattning motsvarande eller till och med
överstigande det, som regelmässigt utföres av ordinarie personal. Med
hänsyn härtill och till den inställning, ett flertal ämbetsverk intagit till
lialvtidsamanuensernas pensionsfråga, har jag ansett mig böra biträda de
sakkunnigas förslag i förevarande del, särskilt som de föreslagna reglerna
för tjänstårsberäkning och pensions bestämmande beträffande dylika
tjänstemän synas mig innebära en framkomlig utväg att ordna dessa
befattningshavares pensionsförhållanden. Oavsett avlöningsbestämmelsernas
avfattning har jag emellertid ansett det böra såsom villkor för pensionsrätt
stadgas, att befattningshavarens dagliga tjänstgöringstid vid ett
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
och samma verk uppgår till minst hälften av den för ordinarie tjänsteman
vid verket föreskrivna.
Inom den centrala statsförvaltningen lärer det understundom förekomma,
att amanuens med heltidstjänstgöring i ett verk anställes såsom amanuens
med halvtidstjänstgöring i ett annat verk. Ehuru en dylik förening
av anställningar knappast kan tänkas fortgå intill pensionsåldern, är det
alltså teoretiskt möjligt, att en sådan tjänsteman skulle kunna bliva pensionsberättigad
i ett verk i egenskap av heltidsamanuens och i ett annat
såsom halvtidsamanuens. En dylik ackumulering av pensionsförmåner
bör icke få förekomma. Eegulativet häremot bör dock sökas icke i pensioneringsbestämmelserna
utan i föreskrifter örn anställningsformer och
avlöningsförhållanden. I fall som det nu anförda bör befattningshavaren
i det verk, där lian avses skola vara halvtidstjänstgörande, icke anställas
såsom extra ordinarie tjänsteman. Jag förutsätter, att ämbetsverken
låta sig angeläget vara att, vid antagande av extra ordinarie amanuenser,
på nu antydda sätt taga hänsyn till de konsekvenser i avseende å pensionsrätten,
som den extra ordinarie anställningen skulle i och med reglementets
ikraftträdande föra med sig.
Jag biträder även de sakkunnigas förslag, att möjlighet öppnas för
Kungl. Majit att besluta örn pensionsrätt jämväl åt andra icke-ordinarie
befattningshavare vid nyreglerade verk än extra ordinarie tjänstemän
och tjänstemän å extra stat, i den mån de med hänsyn till anställningens
art och omfattning skäligen finnas böra komma i åtnjutande av
dylik förmån. Inom vissa förvaltningsgrenar finnas nämligen icke-ordinarie
befattningshavare, vilka icke äro hänförliga till nyssnämnda grupper
men likväl måste i avseende å anställningens varaktighet, tjänstgöringsförhållanden
m. m. anses jämförliga med desamma och därför kunna
ifrågasättas till erhållande av pensionsförmån. Hit höra exempelvis de
redan nu pensionsberättigade fast anställda tjänstemännen vid statens
järnvägsbyggnader och de extra tjänstemännen vid statens vattenfallsverk,
vidare viss extra telefonistpersonal vid telegrafverket o. s. v.
I fall, då Kungl. Majit enligt vad nu sagts meddelar beslut örn icke-ordinarie
befattningshavares inordnande under civila tjänstepensionsreglementet,
torde Kungl. Majit samtidigt böra bestämma den lönegrad, vederbörande
skall i pensionshänseende anses tillhöra, eller ock fastställa pensionsunderlag
och pensionsavdrag för vederbörande befattning.
Jag anser mig i förevarande sammanhang icke hava anledning att upptaga
till behandling alla de detaljyrkanden, som i vissa ämbetsverks utlåtanden
framställts i fråga örn pensionsrätt åt dem underlydande personal.
Allenast i följande hänseenden föranleda verkens yttranden uttalande
från min sida.
De adjungerade ledamöterna i hovrätterna intaga i viss mån en särställning
i lönehänseende, i det att lön utgår enligt 26le löneklassen med
uppflyttning till 28le löneklassen efter ett och ett halvt års adjunktion.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
I övrigt gälla för dem i tillämpliga delar avlöningsbestämmelserna för
ordinarie personal. Liknande är förhållandet med hovrätternas extra
fiskaler, å vilka det ordinarie avlöningsreglementet likaledes äger tilllämpning
men till vilka lönen utgår enligt 15 :e löneklassen med uppfattning
till 21 :a löneklassen efter ett och ett halvt års fiskalstjänstgöring.
Ifrågavarande tjänstemän torde vara att hänföra till de grupper ickeordinarie
befattningshavare, vilkas pensionsrätt skulle bliva beroende av
Kungl. Maj :ts särskilda beslut. Jag vill emellertid här uttala, att det synes
mig naturligt att, på sätt Svea hovrätt uttalat, icke-ordinarie befattningshavare
i hovrätt med fortlöpande adjunktion eller med andra ord
av Kungl. Majit förordnade assessorer erhålla pensionsrätt. — I anledning
av arméförvaltningens förslag att under civila tjänstepensionsreglementet
inordna sådan icke-ordinarie personal inom försvarsväsendet, som
är underkastad bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) —
vilket förslag även framförts av vissa personalsammanslutningar inom försvarsväsendet
— må framhållas att, såsom jag redan antytt, frågan örn det
militära pensionsväsendets ordnande bör utan dröjsmål upptagas till fortsatt
beredning så snart pensionsfrågan för civilförvaltningen vunnit sin
lösning. Då de civila och civilmilitära extra ordinarie befattningshavarna
inom försvarsväsendet närmast synas höra hemma under en blivande
ny pensionsförfattning för militär och civilmilitär personal, anser jag, att
pensionsfrågan för dem lämpligen bör ordnas i nämnda sammanhang,
särskilt som vissa undersökningar torde bliva erforderliga för att utröna,
vilka icke-ordinarie tjänstemannagrupper inom försvarsväsendet skäligen
böra erhålla pensionsrätt. — Av den ståndpunkt, jag intagit till frågan
örn tjänstepensionsreglementets tillämplighetsområde i allmänhet, följer,
att länsstyrelsens i Älvsborgs län hemställan örn pensionsrätt för vissa
vikarier inom fögderiförvaltningarna icke kan vinna avseende. — Beredande
av pensionsrätt åt direktören vid musikkonservatoriet och chefen
för försäkringsinspektionen enligt samma grunder, som skulle tillämpas
för på viss tid tillsatta generaldirektörer m. fl., förutsätter enligt min
mening, att den förra befattningen inordnas i 5 § 1 mom. av det vid allmänna
civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet och att sistnämnda
befattning överflyttas från sagda paragrafs 2 mom. till dess 1
mom. Ett ordnande på antytt sätt av dessa tjänstemäns pensionsförhållanden
kan följaktligen icke ske, förrän ståndpunkt tagits till berörda
lönefrågor.
Pensionssakkunniga hava vidare berört frågan örn pension för vissa
anställningshavare inom såväl den civila som den militära förvaltningen,
vilka icke vore helt jämställda vare sig med arbetare i den av de sakkunniga
använda bemärkelsen eller med någon av de tjänstemannakategorier,
som skulle beredas pensionsrätt, men vilka i pensionshänseende närmast
borde jämföras med tjänstemännen. Enligt de sakkunnigas mening borde
dessa anställningshavare inordnas under tjänstemannapensioneringen. På
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
sätt jag vid behandlingen av tjänstepensionsreglementet för arbetare
kommer att närmare utveckla, har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas
förslag på denna punkt.
Såsom pensicnssakkunniga framhållit, torde även med den utsträckning
av pensionsrätten till icke-ordinarie befattningshavare, som i det föregående
förordats, vissa grupper av personal i tjänstemannaställning i allt
fall komma att stå utanför en författningsmässigt ordnad pensionering.
T fall av invaliditet, uppkommen under arbete i statens tjänst, skulle för
sådan befattningshavare liksom hittills gälla bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Därest åter sådana omständigheter föreligga, att
sjuk- eller ålderdomspensionering skäligen anses böra ifrågakomma, torde
framställning örn pension i varje särskilt fall böra göras till riksdagen.
Pensionsålder.
Såsom framgår av den i förenämnda bilaga A till statsrådsprotokollet
lämnade redogörelsen för nu gällande pensionsbestämmelser, är enligt
1907 års civila pensionslag pensionsåldern normalt fastställd till 67 år
för manliga och 60 år för kvinnliga befattningshavare. Från denna huvudregel
hava emellertid stadgats åtskilliga undantag, enligt vilka för
särskilda befattningar gälla pensionsåldrar av 65, 62, 60 eller 55 år. För
kommunikationsverkens vidkommande hava pensionsåldrarna fastställts
i en vid pensionslagen för nämnda verk fogad åldersförteckning, upptagande
alla de olika befattningarna vid vart och ett av verken. Även
för dessa verk är den högsta pensionsåldern 67 år, men därjämte tillämpas
enligt åldersförteckningen i vissa fall pensionsåldrarna 65, 63, 60 och
55 år. För kvinnlig innehavare av sådan befattning, för vilken i åldersförteckningen
angives högre pensionsålder än 64 år, skall enligt beslut
av 1925 års riksdag pensionsåldern tillsvidare och intill dess annorlunda
förordnas inträda vid 64 levnadsår.
De sakkunniga hava till ingående behandling upptagit frågan örn den
levnadsålder, som borde väljas såsom pensionsålder för olika befattningar.
För vissa allmänna överväganden härutinnan har i betänkandet till en
början givits följande uttryck:
Vitt skilda intressen och synpunkter göra sig härvidlag gällande. För
staten måste det te sig önskligt att kunna bibehålla tjänstemannen vid
hans befattning, så länge han befinnes kunna på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina åligganden, vilket ofta kan vara fallet även vid en tämligen
framskriden ålder. Den fond av erfarenhet, tjänstemannen under en lång
tjänstemannabana förvärvat, innebär ock en värdefull tillgång för staten.
Denna omständighet och kravet på kontinuitet i arbetet liksom även hänsynen
till pensioneringskostnaderna utgöra motiv för en jämförelsevis
hög pensionsålder. Å andra sidan tala för en relativt låg pensionsålder
vikten av att hava de olika posterna besatta med personer med obrutna
kropps- och själskrafter ävensom den besparing i direkta löneutgifter, som
kan bliva en följd, å ena sidan av det med en lägre pensionsålder följande
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
minskade behovet av tjänstledighet för sjukdom och hälsans vårdande, å
andra sidan av den omständigheten, att en äldre tjänsteman, som uppnått
slutlönen, kan ersättas med en billigare yngre arbetskraft.
För tjänstemännen själva ställer sig problemet annorlunda. Vid unga
år torde de främst lia i sikte möjligheterna att vinna befordran. En låg
pensionsålder ger flera befordringstilliällen och förefaller därför eftersträvansvärd;
men ju närmare tjänstemannen kommer den kritiska ålder,
då han måste lämna sin tjänst, desto mer träda de ekonomiska intressena i
förgrunden. Övergång från lön till pension innebär en kraftig inkomstminskning,
som helst bör undvikas, så länge det är möjligt, åtminstone till
dess att förhållandena inom tjänstemannens familj —- exempelvis fullbordandet
av barnens uppfostran och utbildning — göra det möjligt för
honom att utan alltför stark sänkning av sin levnadsstandard försörja sig
och de sina på den lägre inkomst, som pensionen utgör.
Dessa intressemotsatser förtjäna att hållas i minnet vid bedömande av
frågan örn lämplig pensionsålder. Även andra problem göra sig emellertid
i detta sammanhang påminta. Sålunda måste man exempelvis fråga
sig, örn icke den ökade arbetsintensitet och snabbare arbetstakt, som prägla
vår tid, i och för sig ställa krav på en lägre pensionsålder, örn ej nämnda
förhållanden medföra en hastigare förslitning av den mänskliga arbetskraften
än tillförene, örn vid pensionsålderns bestämmande hänsyn allt fortfarande
bör tagas till befattningshavarens kön o. s. v.
De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att de haft att behandla
framställningar från personalhåll, avseende sänkning av nu gällande
pensionsålder för vissa befattningshavargrupper. Sålunda hade svenska
järnvägsmannaförbundet hemställt, att pensionsåldern för vid statens järnvägar
anställda tjänstemän inom de lägre lönegraderna måtte sänkas till
60 levnadsår. Även statstjänarnas centralorganisation hade uttalat sig
för en pensionsålder av i allmänhet 60 år. Styrelsen för Sveriges allmänna
tulltjänstemannaförening hade föreslagit pensionsåldern 65 år för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning i kammarskrivares och högre tjänsteställning.
De sakkunniga omnämna vidare, att de hos ett stort antal verk anhållit
örn uttalande angående lämplig pensionsålder för olika kategorier befattningshavare.
Angående resultatet av denna förfrågan anföres i betänkandet
huvudsakligen följande:
De olika meningsriktningar, som kommit till synes i myndigheternas
svar, hade bestyrkt riktigheten av den av generalpoststyrelsen därvid uttalade
uppfattningen, att det vore svårt och näppeligen ens möjligt att ur
förhållandena (personal-, tjänstgörings-, sjukdoms-, förtidspensionerings-,
dödlighets- och liknande) leta fram några siffermässigt oller eljest bestämbara
faktorer att lägga till grund för en verklig beräkning, vilken pensionsålder
i det ena eller andra fallet vore just den rätta.
Även rörande innebörden av fullt konstaterbara fakta ginge myndigheternas
slutsatser isär. Sålunda hade vissa myndigheter ansett den ökning
av medellivsliingden, som enligt vad befolkningsstatistiken utvisade gjort
sig gällande både för män och kvinnor under en lång följd av år, tyda på
ökad vitalitet och längre bibehållen arbetsduglighet, vilket snarare talade
för en höjning än för en sänkning av nuvarande pensionsåldrar. Ä
70
Kungl. Majlis proposition nr 222.
andra sidan hade försäkringsinspektionen framhållit, att ökningen av medellivslängden
till stor del berodde på minskad dödlighet under de första
levnadsåren, medan däremot någon väsentlig ökning av den återstående
medellivslängden vid tidpunkten för inträdet i pensionsåldern icke kommit
till synes.
I fråga örn de kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder hade meningsskiljaktigheterna
varit än mera påfallande. I några fall hade yrkanden
framkommit på sänkning av den nu i allmänhet för kvinnor gällande
pensionsåldern av 60 år, vissa myndigheter hade önskat en höjning av
pensionsåldern med »ett eller annat år», andra hade förordat status quo
och åter andra hade tillstyrkt full likställighet i pensionshänseende mellan
manliga och kvinnliga befattningshavare.
De myndigheter, som uttalat sig till förmån för en mera allmän sänkning
av nuvarande pensionsåldrar, hade varit relativt fåtaliga. Såsom
stöd för förslag i nämnda riktning hade åberopats den ökade arbetsmängden,
förlängningen av arbetstiden å tjänsterummet, den snabbare arbetstakten
och liknande av tidsutvecklingen och rationaliscringssträvandena
föranledda ändringar inom området för statens verksamhet. I ett fall hade
även såsom skäl för att pensionsåldrarna borde sättas jämförelsevis låga
framhållits den arbetslöshet, särskilt bland ungdomen, med vilken man helt
säkert syntes få räkna under en följd av år framåt. Majoriteten av de
hörda myndigheterna hade däremot ansett nu gällande pensionsåldrar i det
stora hela väl avvägda. Ändringsyrkanden hade visserligen icke saknats,
men de hade närmast tagit sikte på vissa speciella tjänster och betingats
av omständigheter, som hänfört sig just till dessa befattningar.
För egen del anföra de sakkunniga:
Den föregående redogörelsen torde giva vid handen, att myndigheternas
yttranden icke lämna någon bestämd vägledning för utformandet av bestämmelser
på det område, som här är föremål för behandling. Den slutsatsen
hava emellertid de sakkunniga ansett sig kunna draga av den gjorda
undersökningen, att en alltför långt i detalj gående differentiering av
pensionsåldrarna icke är befogad, enär en dylik differentiering måste bygga
på den felaktiga föreställningen, att den med åldrandet inträdande nedsättningen
i kroppslig och andlig vitalitet följer på förhand givna regler,
som göra det möjligt att med anspråk på allmängiltighet och rättvisa fixera
pensionsåldern efter de krav, som uppställas för varje särskild tjänst.
De sakkunniga vilja därmed icke hava sagt, att pensionsåldern bör vara
lika för alla befattningshavare. Därtill äro arbets- och tjänstgöringsförhållandena
alltför olika. Men det gäller att icke alltför mycket förlora sig
i detaljer utan söka se förhållandena mera i stort. Det kan då till en början
konstateras, att de befattningshavare, å vilka ställas de största kraven
i fråga örn rörlighet och rent fysisk uthållighet, merendels återfinnas i de
lägre graderna å löneskalan. Hit äro även att hänföra ett stort antal befattningshavare,
som äro sysselsatta med mera mekaniskt arbete, såsom
maskinskrivning och dylikt, där särskild vikt måste fästas vid snabbhet
och precision i arbetet. För dessa befattningshavare synes det fördenskull
motiverat att fastställa en relativt låg pensionsålder, vilket också i stor
utsträckning redan skett. För innehavare av rent administrativa befattningar
med i övervägande grad »skrivbordsarbete» torde pensionsåldern
utan olägenhet kunna sättas högre.
Dessa synpunkter hava givit de sakkunniga anledning att närmare undersöka,
örn icke pensionsåldrarna skulle med fördel och utan större avvi
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
keiser från nuvarande regler kunna graderas efter löneställningen, detta så
mycket hellre som ett gemensamt lönesystem är avsett att gälla för samtliga
de tjänstemän, å vilka pensionsreglementet skulle äga tillämpning.
De sakkunniga anse sig elter denna undersökning kunna förorda, att personalen
i pensionshänseende indelas i tre huvudgrupper med pensionsåldern
63
år för tjänstemän, tillhörande 1—12 lönegraderna,
65 » » » » 13-20 »
67 » » » » 21-38 »
Givet är, att denna huvudregel icke oförändrad passar för alla förvaltningsområden.
De sakkunniga hava fördenskull sökt genom särskilda
undantag tillgodose de speciella krav med avseende å pensionsåldern, som
för vissa befattningar och verksamhetsgrenar göra sig gällande, och hava
därvid ansett angeläget att undvika alltför betydande rubbningar i nu
rådande pensionsförhållanden. En viss schablonmässighet måste givetvis
alltid bliva utmärkande för alla bestämmelser rörande gemensam pensionsålder
för stora och heterogent sammansatta personalgrupper. Genom att
hålla öppen en möjlighet såväl till förtidspensionering som till kvarstående
i tjänst viss tid efter inträdet i pensionsåldern hava de sakkunniga emellertid
sökt tillgodose även kravet på individuell anpassning av bestämmelserna.
I anledning av det ovan återgivna uttalandet angående hänsynstagande
vid pensionsålderns bestämmande till nu rådande arbetslöshet vilja de
sakkunniga framhålla, att de icke ansett det tillkomma dem att på frågan
örn lämplig pensionsålder anlägga rent sociala synpunkter.
Såsom en viktig principiell nyhet i förslaget torde kunna betecknas, att
pensionsåldern skulle bliva lika för män och kvinnor i samma befattningar.
De sakkunniga hava nämligen för sin del icke kunnat finna tillräckligt
stöd för upprätthållande av en avsevärt lägre pensionsålder för kvinnor än
för män. Med hänsyn emellertid till den ringa erfarenhet,, som kunnat
vinnas angående kvinnornas förmåga att vid mera framskriden levnadsålder
uppehålla sina befattningar, torde en omläggning i den av de sakkunniga
föreslagna riktningen böra för kvinnornas vidkommande förknippas
med det villkoret, att de skola vara pliktiga underkasta sig de ändringar
med avseende å pensionsåldern, som framdeles kunna bliva bestämda.
Ett stadgande härom har även införts i tilläggsbestämmelserna (5 §) till
det föreslagna pensionsreglementet.
Då för närvarande flertalet kvinnliga tjänstemän tillhöra den grupp av
befattningshavare, för vilken pensionsåldern skulle bliva 63 år, innebär
förslaget icke något mera betydande avsteg från den pensionsålder, som
nu i allmänhet är gällande för kvinna, d. v., s. 60 år. Enligt kommunikationsverkens
pensionslag är för övrigt pensionsåldern för skriv- och kontorsbiträden
redan fastställd lill 63 år, och för övriga kvinnliga tjänstemän
gäller vid nämnda verk en högsta pensionsålder av 64 ar.
En av do sakkunniga, förste kontoristen Eriksson, har reservationsvis uttalat
sig för en allmän pensionsålder av 60 år, lika för män och kvinnor.
Skälen för detta förslag hava av reservanten sammanfattats på i huvudsak
följande sätt:
Tjänstens krävande natur medförde, att tjänstemännen vöre utslitna redan
innan ännu pensionsåldern uppnåddes, och i följd härav erhölles i
genomsnitt ganska ringa valuta för de uppoffringar, som gjorts under en
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
lång tjänstetid genom erläggande av pensionsavgifter. Det borde kunna
beredas en person tillfälle att efter en lång och arbetsfylld levnadsbana
erhålla pension och i följd härav en möjlighet till vila, medan ännu någon
del av andliga och fysiska krafter stöde åter.
Främst talade emellertid sociala skäl och arbetsgivarintressen för en
sänkning av pensionsåldern för tjänstemännen. I vår tid av omfattande
arbetslöshet, vilken särskilt gjorde sig gällande bland de yngre årsgrupperna
av den arbetsföra delen utav befolkningen, borde det vara ett socialt
intresse att genom pensionering av äldre personer bereda arbete och anställning
åt de yngre. Det avlöningssystem, som tillämpades för tjänstemännen,
borde också ovillkorligen leda till en sådan åtgärd. De i tjänsten
äldre tjänstemännen erhölle nämligen avsevärt högre avlöning än de i
tjänsten yngre. Särskilt när det gällde befattningar, där stor rörlighet och
spänstighet erfordrades, betalade staten sålunda i regel lägre avlöning till
den bättre arbetskraften än till den sämre. När det gällde befattningar i
högre lönegrader, dit befordran skedde från lägre lönegrader, skulle en
sänkt pensionsålder medföra, att yngre och dugande tjänstemän kunde erhålla
befordran, medan de ännu stöde mitt uppe i sin fulla arbetskraft. De
större fördelarna av en avsevärd sänkning av pensionsåldrarna för tjänstemännen
läge därför på statens och samhällets sida.
Det vore reservantens fulla övertygelse, att det nu gällande systemet med
bibehållande i statens tjänst av tjänstemän intill en levnadsålder av 65 och
67 år, ja i vissa fall ännu längre, vore ur samhällelig synpunkt skadligt
och olämpligt. Men även när det gällde tjänstemännen i de lägre ställningarna,
för vilka pensionsåldern vore fastställd till 63 år, måste man
säga, att denna ålder vore alltför hög.
Avgivna yttranden. I den mån ämbetsverken särskilt uttalat sig rörande
de sakkunnigas förslag örn uppdelning av befattningshavarna med hänsyn
till pensionsåldern i tre grupper alltefter lönegradsplaceringen, hava
några av dem förklarat sig biträda förslaget eller icke hava någon erinran
att framställa mot detsamma. Hit höra styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, statskontoret,
skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt patent- och registreringsverket.
Nämnda länsstyrelse förklarar sig emellertid anse en nedpressning
av pensionsåldern i de olika åldersklasserna med två å tre år
vara ur social synpunkt icke alldeles omotiverad, och patent- och registreringsverket
har direkt ifrågasatt en sänkning av pensionsåldrarna i de två
första åldersklasserna från 63 och 65 år till respektive 60 och 64 år. Lantbruksstyrelsen
uttalar, att 67 år är en väl hög pensionsålder, men framställer
dock icke något yrkande om sänkning.
Även en del andra ämbetsverk hava föreslagit vissa jämkningar i de
sakkunnigas förslag i förevarande del. Sålunda anser länsstyrelsen i Alvsborgs
län, att för befattningshavare i chefsställning — tjänstemän i högre
löneställning än 30:e lönegraden — borde medgivas rätt till avgång med
hel pension efter uppnådda 65 år. Alternativt föreslås, att förtidspension
enligt sakkunnigförslagets 14 § (17 § i departementsförslaget) skall kunna
utgå oavkortad för ifrågavarande befattningshavare efter uppnådda
65 år. Järnvägsstyrelsen anser sig icke kunna ansluta sig till de sakkun
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
nigas förslag, så vitt detsamma medför ändringar i nu gällande pensionsåldrar
för ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar. Något behov
av sänkt pensionsålder för de befattningshavare, för vilka sådant av de
sakkunniga föreslagits, hade icke försports. Vattenfallsstyrelsen finner det
vara riktigare att fastställa 65 år såsom normal pensionsålder även för
tjänstemän inom 21:a och högre lönegrader och att behandla de fall, för
vilka eventuellt borde gälla en pensionsålder av 67 år, såsom undantag.
Enligt styrelsens uppfattning borde pensionsåldern vid statens vattenfallsverk
vara högst 65 år och den för tjänstemän inom l:a—12:e lönegraderna
föreslagna normala pensionsåldern av 63 år borde sänkas med något år.
Kontrollstyrelsen uttalar, att en sänkning av den högsta pensionsåldern
till 65 år borde övervägas, och domkapitlet i Visby yttrar, att tjänstemän,
som intoge chefsställning å ett kansli, ej borde hava högre pensionsålder
än 65 år. Statens provningsanstalt hemställer, att för den manliga personalen
vid anstalten måtte, oavsett lönegrad, bestämmas en pensionsålder av
65 år.
Förenämnda representanter för vissa kvinnliga personalsammanslutningar
ifrågasätta, huruvida ej den tidigare för män såsom regel fastställda
högsta pensionsåldern av 65 år borde bliva gällande. Svenska jänvägsmannaförbundet
hemställer, att pensionsåldern för tjänstemän vid statens
järnvägar, tillhörande lönegraderna 1—12, måtte fastställas till 60 år, med
undantag dock för lokomotivförare, lokomotiveldare och eldare å ångfärja,
för vilka pensionsåldern borde bestämmas till 58 år.
Mot den föreslagna graderingen av pensionsåldern efter lönegrad hava
principiellt uttalat sig länsstyrelsen i Gotlands län, kammarkollegium,
riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd ävensom
två reservanter inom kommunikationsverkens lönenämnd. Allmänna
civilförvaltningens lönenämnd har förordat en allmän pensionsålder av 65
år. En reservant inom nämnden har dock förklarat sig biträda de sakkunnigas
förslag, och en annan reservant har uttalat sig för en allmän pensionsålder
av 60 år eller samma pensionsålder, som föreslagits i den vid
sakkunnigbetänkandet fogade reservationen. Reservanterna inom kommunikationsverkens
lönenämnd bava jämväl åberopat nyssnämnda reservation.
För den i sagda reservation förordade pensionsåldern, 60 år. hava ock uttalat
sig vissa personalsammanslutningar, nämligen statstjänarnas centralorganisation,
statens vatten}allsverks tjänst emanna förbund samt statsanställd
maskinpersonals förening.
Vad härefter angår frågan örn de kvinnliga befattningshavarnas pen
sionsålder, må nämnas, att do sakkunnigas förslag örn lika pensionsålder
för manliga och kvinnliga tjänstemän uttryckligen biträtts av länsstyrelserna
i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, kammarkollegium,
statskontoret ävensom generaltullstyrelsen. Länsstyrelserna i
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Departements
chefen.
Kronobergs och Jämtlands län samt generaltullstyrelsen hava dock uttalat
viss tveksamhet i frågan. Även byggnadsstyrelsen, domkapitlet i Karlstad,
domänstyrelsen, lantbruksakademien och styrelsen för veterinärhögskolan
hava ställt sig tveksamma beträffande lämpligheten av de sakkunnigas
förslag örn samma pensionsålder för man och kvinna i samma befattning.
För lägre pensionsålder för kvinnlig än för manlig tjänsteman hava
direkt uttalat sig nedre justitierevisionen, länsstyrelserna i Kristianstads,
Värmlands och Västerbottens län, järnvägsstyrelsen samt skolöverstyrelsen.
Vissa av dessa ämbetsverk anse, att pensionsåldern för de kvinnliga
tjänstemännen bör bibehållas vid den inom allmänna civilförvaltningen
nu gällande, eller 60 år. Skolöverstyrelsen förordar, att pensionsåldern
för kvinnlig befattningshavare sättes tre år lägre än för manlig innehavare
av tjänst i samma lönegrad. Nedre justitierevisionen anser, att under
förutsättning av bibehållande av nu gällande pensionsålder för kvinnlig
tjänsteman, anstånd med avsked för sådan befattningshavare bör kunna
utsträckas till fem år. Järnvägsstyrelsen föreslår ett tillägg till reglementsförslagets
16 § (departementsförslagets 19 §) av innehåll, att pensionsåldern
för kvinnlig tjänsteman skall utgöra 64 år, där ej tillämpningen
av bestämmelserna i paragrafen föranleder lägre pensionsålder.
Av det anförda framgår, att bland de hörda myndigheterna meningarna
äro ganska delade örn de pensionsåldrar, som lämpligen böra fastställas
för olika befattningar. De sakkunnigas utredning bestyrker hittills vunnen
erfarenhet örn de stora svårigheter, som föreligga för avvägning av
pensionsåldrarna på ett sätt, som kan tillfredsställa alla skilda förvaltnings-
och personalintressen. För min del biträder jag de sakkunnigas
uppfattning därom, att en alltför långt gående differentiering av pensionsåldrarna
icke är lämplig och att en förenkling av nuvarande regler
på detta område måste anses påkallad. Ur dessa synpunkter och med
beaktande av de omständigheter i övrigt, vilka föranlett de sakkunniga
att beträffande pensionsåldrarna tillstyrka en uppdelning av befattningshavarna
på vissa grupper allt efter löneställningen, har jag funnit mig
böra biträda förslaget örn en dylik metod för de allmänna pensionsåldrarnas
bestämmande. Jag har härvid ansett mig kunna gå något längre i
fråga örn förenkling än vad de sakkunniga ifrågasatt. Tillräckliga skäl
hava nämligen synts mig knappast föreligga för en åtskillnad beträffande
pensionsåldern mellan å ena sidan befattningshavare i 13:e—20:e lönegraderna
och å andra sidan tjänstemän i högre löneställning. Det avgörande
synes mig härvid böra vara, att det övervägande flertalet befattningshavare
i lönegrader över den 12:e väsentligen har att fullgöra administrativt
arbete.
På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra tillstyrka, att
de under reglementet hörande befattningarna med avseende å pensions
-
75
Kungl. May.ts proposition nr 222.
ålder uppdelas i två huvudgrupper, omfattande den ena tjänster i lönegraderna
1—12 och den andra befattningar i högre löneställning.
Vad härefter angår frågan om de ålderssiffror, som höra fastställas för
ifrågavarande grupper, är jag för min del av den uppfattningen, att — såsom
också i de avgivna yttrandena från åtskilliga håll framhållits -— den
nuvarande högsta pensionsåldern, 67 år, är alltför hög. Detta gäller i
främsta rummet beträffande befattningshavare i chefsställning eller eljest
med ledande och mera ansvarsfulla uppgifter. Ur statsnyttans synpunkt
måste det anses önskvärt, att de viktigare befattningarna inom administrationen
icke uppehållas av personer, som nått en sådan levnadsålder,
att deras bästa arbetskraft merendels redan är förbrukad. Initiativförmågan
och den själsliga vitaliteten äro för bestridande av sådana befattningar
av minst lika stor betydelse som den rent kroppsliga rörligheten
och spänstigheten för uppehållande av befattning i någon av de lägre
eller lägsta lönegraderna. Visserligen förekomma fall, där en befattningshavare
även vid 67 års ålder eller däröver är i besittning av oförminskade
kropps- och själskrafter, men då bestämmelserna örn den statliga pensioneringen
såväl i fråga örn pensionsålder som i övrigt med nödvändighet
måste avvägas efter på genomsnittsfallen grundade generella regler, lärer
vid fastställandet av pensionsåldern hänsyn icke kunna tagas till de fall,
som avvika från genomsnittet.
I den utomstatliga verksamheten torde, där ordnad pensionering förekommer,
en så hög pensionsålder som 67 år numera i regel icke vara gällande.
Av intresse torde i detta hänseende vara att omnämna, att för befattningshavare
i Stockholms stads tjänst 65 levnadsår utgör den normala
och högsta pensionsåldern för män, medan motsvarande siffra för kvinnliga
tjänstemän utgör 60 år. Detsamma är fallet för befattningshavare
i Malmö stads tjänst. Vid Göteborgs stads kommunalförvaltning gäller
en pensionsålder av 65 år för män och 62 år för kvinnor. Vid de affärsbanker,
som utan anlitande av pensionskassa genomfört en generell pensionsrätt
för sin personal, har enligt tillgängliga uppgifter pensionsåldern
för manliga tjänstemän vid flertalet företag fastställts till 60 år men
i intet fall satts högre än 65 år; för kvinnliga befattningshavare gäller i
allmänhet en pensionsålder av 55 år men vid några företag 60 eller 50
år. Enligt inhämtade upplysningar plägar vid den pensionering för privatanställd
personal, som är anordnad inom Svenska personal-pensionskassan
(S. P. P.) — denna omfattar för närvarande cirka 900 företag inom industri,
handel, bank-, försäkrings- och transportväsen m. m. med tillhopa
cirka 20,000 pensionsberättigade anställda — regelmässigt tilliimpas åldrarna
65 år för manlig och 60 år för kvinnlig personal; högre pensionsåldrar
än dessa förekomma praktiskt taget icke.
Här angivna förhållanden utgöra enligt min mening ett kraftigt stöd för
en sänkning av den högsta pensionsåldern för tjänstemän i statsanställning.
Vid övervägande av frågan ur olika synpunkter har jag ansett mig
76
Kungl. Majlis proposition nr 222.
böra tillstyrka, att den normala pensionsåldern för befattningshavare i
högre löneställning än 12:e lönegraden fastställes till 65 år eller samma
levnadsålder, som före ikraftträdandet av 1907 års pensionslag gällde såsom
allmän pensionsålder för civilförvaltningens personal.
Jämväl för befattningar i 12:e och lägre lönegrader Ilar från åtskilliga
håll — såväl av myndigheter som av personalorganisationer — påyrkats
en lägre pensionsålder än den av de sakkunnigas majoritet föreslagna. I
allmänhet synes man därvid hava åsyftat en pensionsålder av 60 år.
Även enligt min mening tala med hänsyn till kravet på effektivitet i statsverksamheten
ganska vägande skäl för någon sänkning av den föreslagna
åldersgränsen för ifrågavarande befattningshavare. Beträffande denna
talrika grupp av tjänstemän — vars pensionsålder givetvis blir avgörande,
då det gäller att bestämma avgångsåldern för statens pensionsberättigade
arbetarpersonal — böra emellertid, jämsides med effektivitetssynpunkterna,
jämväl andra omständigheter tagas i betraktande. Enligt
min mening kan staten under nuvarande förhållanden icke underlåta att
vid bestämmande av pensionsåldern för sina talrikaste anställningshavargrupper,
nämligen arbetarpersonalen och den lägre tjänstemannapersonalen,
skänka beaktande även åt sociala synpunkter. I dessa hänseenden är
främst att märka den starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom vårt
lands befolkning, som ägt rum under de senaste årtiondena och som i
samband med en förskjutning i åldersfördelningen är att motse under
de närmaste tre decennierna. För en närmare kunskap örn hithörande
förhållanden, vilka för närvarande göra sig starkt kännbara icke
minst i form av utbredd arbetslöshet bland de produktiva åldrarnas yngre
årsgrupper, tillåter jag mig här att hänvisa — utom till den officiella befollmingsstatistiken
— till de särskilda undersökningar, vilka offentliggjorts
av 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkunniga
(Statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar, statens offentliga
utredningar 1930:15, sid. 125 ff.) samt av arbetslöshetsutredningen (betänkande
I, statens offentliga utredningar 1931:20, sid. 119 ff.). Från åtskilliga
håll hava på senare tid framställts förslag till åtgärder, ägnade
att i den allmänna arbetsmarknaden befrämja en avkoppling av de högsta
åldersgrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre
arbetskraft. Självfallet måste för befordrandet av detta syfte den pensioneringspolitik,
staten såsom arbetsgivare följer, vara av stor betydelse.
De olika förhållanden, som jag här berört, föranleda mig att i likhet
med reservanten inom pensionssakkunniga tillstyrka en normal pensionsålder
för tjänstemän inom lönegraderna 1—12 av 60 år. På sätt jag redan
antytt, bör samma pensionsålder fastställas för statens arbetarpersonal.
Vad angår de befattningar, vilka ej äro placerade i viss lönegrad, torde
pensionsåldern böra bestämmas till 65 år för justitieråd, regeringsråd,
landshövding och förste provinsialläkare samt 63 år för provinsialläkare
och distriktsveterinär.
Självfallet övar pensionsåldrarnas fastställande stor inverkan på pensio -
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
neringskostnaderna. Nedsättningen av pensionsåldern 67 år, avseende i allmänhet
lönegraderna 21—30, till 65 år medför dock icke någon i förhållande
till de totala pensionskostnaderna mera avsevärd kostnadsökning. Det
har beräknats, att stegringen i bruttopensionskostnaden för hela den nyreglerade
statsförvaltningen — i förhållande till bruttopensionsutgifterna
vid en fortsatt tillämpning av åldersbestämmelserna i sakkunnigförslaget
— av berörda anledning skulle komma att utgöra, när ett år förflutit
efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande, omkring 780,000 kronor
och fem år efter ikraftträdandet omkring 680,000 kronor för år räknat.
Sänkningen av pensionsåldern för den lägre tjänstemannagruppen till 60
år samt fastställande av sistnämnda pensionsålder för arbetarna medför
däremot en avsevärt större kostnadsökning. Beträffande denna ökning
hänvisar jag till den översikt rörande kostnaderna för pensioneringsbestämmelsernas
genomförande, som jag i det följande kommer att lämna.
Mot kostnadsökningarna i anledning av pensionsåldrarnas sänkning
kan ställas en tillfällig besparing i avlöningskostnader, föranledd av att
en avgående befattningshavare regelmässigt åtnjuter högre lön än den
tillträdande efterträdaren under den första tiden av sin tjänstgöring i
befattningen får uppbära. I den mån vidare ett personalöverskott föreligger,
behöver man icke räkna med nyrekrytering i samma omfattning,
som svarar mot pensioneringen, och lönebesparingen blir alltså då både
mera betydande och dessutom för framtiden bestående. I dessa fall synes
emellertid viss försiktighet böra iakttagas vid det omedelbara utnyttjandet
av möjligheterna till indragning, om ej den med pensionsålderns
sänkning åsyftade ökningen av arbetstillfällena för yngre årsklasser
skall i väsentlig grad motverkas. Vad arbetarpersonalen angår, må
framhållas, att på sina håll icke pensionsberättigade arbetare, vilka på
grund av ålder eller sjukdom liro mer eller mindre otjänstbara, för närvarande
i stor utsträckning uppbära sjukavlöning. Här uppkommer alltså
genom pensioneringens genomförande en bestående lönebesparing, som
torde vara av ganska stor ekonomisk betydelse.
De vinster i fråga örn statsverksamhetens effektivitet samt ur allmänt
sociala synpunkter, som motväga nyssnämnda kostnadsstegringar, kunna
tydligen icke siffermässigt uppskattas. De liro emellertid enligt min
mening av den betydenhet, att de väl motivera den föreslagna sänkningen
av pensionsåldrarna. Av den översikt rörande pensionskostnaderna, som
i det följande kommer att lämnas, framgår att totala ökningen i antalet
pensionärer vid de förvaltningsgrenar, för vilka civila tjänstepensionsreglementet
skulle bliva gällande, vid reglementets ikraftträdande kommer
att uppgå till omkring 1,700. För arbetarpersonalen kan ökningen i
antalet pensionärer vid arbetarpensionsreglementets ikraftträdande uppskattas
till omkring 400 inom grupper, som redan nu lia pensionsrätt,
samt till omkring 750 för nu icke pensionsberättigade grupper. Rcglementsförslagcns
genomförande kommer alitsa att innebära ett utbyte i
mycket avsevärd utsträckning av äldre arbetskraft mot yngre.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Vad angår frågan om kvinnliga befattningshavares pensionsålder,
har jag, i trots av de invändningar som från vissa myndigheter
framförts mot de sakkunnigas förslag örn lika pensionsålder för manlig
och kvinnlig innehavare av samma befattning, ansett mig böra obetingat
tillstyrka detta förslag. Uppenbart torde vara, att de av mig föreslagna
sänkningarna av de normala pensionsåldrarna äro ägnade att förminska
stödet för de yrkanden örn lägre pensionsålder för kvinnor, vilka även nu
från vissa håll framställts. Det må framhållas, att det övervägande antalet
kvinnliga befattningshavare för närvarande tillhör lönegraderna 1—12,
för vilka enligt mitt förslag skulle stadgas en pensionsålder av 60 år eller
samma åldersgräns, som för närvarande generellt gäller för kvinnliga
tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen.
Till de avvikelser från de allmänna pensionsåldrarna, som kunna vara
påkallade beträffande vissa särskilda tjänster, återkommer jag i det följande.
Såsom förut framhållits, skulle det nya pensionsreglementet bliva gällande
endast för nyreglerade verk, medan tjänstemän vid oreglerade verk
fortfarande komme att vara underkastade 1907 års civila pensionslag. Denna
lag stadgar en högsta pensionsålder av 67 år. Nämnda åldersgräns gäller
bland annat för häradshövdingar, häradsskrivare m. fl. befattningshavare,
medan däremot den största oreglerade tjänstemannagruppen — lärarpersonalen
— redan nu på grund av undantagsbestämmelser i lagen
har en pensionsålder av 65 år. Då det enligt min mening vid genomförande
av reglementsförslaget icke kan vara lämpligt att i civila pensionslagen
bibehålla stadgandet örn en högsta pensionsålder av 67 år, torde lagen
böra i detta hänseende undergå ändring från och med den 1 juli 1935. Jag
återkommer i annat sammanhang till denna fråga. Enär emellertid
tjänstemännen vid oreglerade verk i regeln icke äro skyldiga underkasta
sig ändrade bestämmelser i fråga örn pension, kan en dylik ändring icke
erhålla tillämpning å andra tjänstemän än dem, som utnämnas efter den
1 juli 1935. Med hänsyn bland annat härtill synes det vara lämpligt att
— därest riksdagen godkänner det liär framlagda förslaget beträffande
pensionsålder — i samband med besättande av lediga oreglerade tjänster
göra förbehåll örn skyldighet för tjänstinnehavaren att underkasta
sig ändrade bestämmelser beträffande pensionsålder och skyldighet att avgå
från tjänsten.
Pensionsunderlag.
Be sakkunniga. Genom det av 1928 års lönekommitté framlagda förslaget
till allmänt avlöningsreglemente med däri intagen reviderad löneplan,
däri lönebeloppen — med hänsyn till att dyrtidstilläggen inarbetats i lönerna
— ligga i genomsnitt 17 procent högre än i nu gällande löneplaner,
har den viktigaste utgångspunkten för bestämmande av pensionsunderlagen,
nämligen lönen, varit för pensionssakkunniga given. Det har dock
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
återstått för de sakkunniga att taga ställning till frågan, i vilken relation
pensionen bör stå till lönen. Härom anföres i pensionssakkunnigas
betänkande bland annat följande:
Från personalhåll liava de sakkunniga fått mottaga ett flertal framställningar,
syftande till ändring i nu gällande grunder för pensionens beräknande.
Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer, att pensionsunderlagen
måtte vid uppgörande av förslag till nya pensionsbestämmelser sättas
till belopp, motsvarande 75 procent av avlöningen å medeldyr ort;
statstjänarnas centralorganisation yrkar, att pensionsbeloppen må utgå
med 70 procent av den årslön, som uppburits under de tre sista tjänstgöringsåren;
styrelsen för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening anser,
att slutlönen i en något högre ortsgrupp än den lägsta, exempelvis
Hi ort eller åtminstone Il-ort i det av 1928 års lönekommitté avgivna förslaget
till löneplan, bör läggas till grund för beräknandet av pensionerna
o. s. v.
Anledningen till att pensionsunderlagen vid nyreglerade verk beräknats
på grundval av de för lägsta ortsgruppen fastställda lönerna har varit
den, att ortstillägg, där sådana förekommit, icke ansetts böra påverka pensionens
storlek. Emellertid torde åtskilliga av de skäl, som tala för att
genom lönens avvägande efter dyrortsförhållandena bereda tjänstemannen
samma reallön, oberoende av bostadsorten, kunna anlöras även i fråga örn
pensionerna.
Visserligen föreligger för pensionstagaren valfrihet i fråga örn bostadsorten,
men värdet av denna valfrihet torde icke böra överskattas. Man
lär svårligen kunna förutsätta, att en tjänsteman, som haft hela eller
större delen av sin verksamhet i statens tjänst förlagd till en viss ort,
skall vara beredd att vid pensioneringstillfället lämna denna ort, där
kanske alla hans anhöriga och vänner äro bosatta, för att på gamla dagar
omplanteras i en ny miljö. Utom det personliga obehag och de kostnader,
som äro förenade med en sådan flyttning, torde man i detta sammanhang
även böra framhålla den omständigheten, att pensionstagaren, örn han
uppnått sextio års ålder, icke kan förvärva hemortsrätt på den nya bostadsorten,
vilket kan hava sin stora betydelse bland annat för bestämmande
av vårdavgiitens storlek, därest han skulle behöva intagas å sjukhus.
Örn det alltså förhåller sig på sätt de sakkunniga antagit, att flertalet
pensionärer kvarbliva å de orter, där de såsom tjänstemän varit för längre
tid stationerade, är det uppenbart, att pensionens realvärde blir mycket
olika alltefter prisförhållandena å orten. Beräknad i förhållande till slutlönen
inom respektive lönegrader, motsvarar sålunda pensionen ungefär
två tredjedelar av lönen å A-ort men föga mer än halva lönen å G-ort.
Ännu mera framträdande skulle denna olikhet bliva, örn man bibehölle
nuvarande grunder för pensionens bestämmande och samtidigt utökade
löneplanens s. k. spännvidd, på sätt föreslagits av 1928 års lönekommitté.
De sakkunniga hava fördenskull övervägt, örn möjligen även pensionerna
lämpligen skulle kunna differentieras efter dyrort. Denna tanke har
dock, icke minst av praktiska skäl, funnits böra övergivas. För sin del
hava de sakkunniga ansett lämpligast, att pensionsunderlagen fortfarande
bestämmas till enhetliga belopp för varje lönegrad. Däremot synes det
kunna av förut anförda skäl ifrågasättas att vid pensionsunderlagens bestämmande
utgå från ett något högre löneläge än det, som skulle gälla för
billigaste ortsgrupp, och de sakkunniga vilja förorda, att de i 1928 års
80
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 222.
lönekommittés förslag till allmän löneplan angivna lönerna å medeldyr
ort (III-ort) läggas till grund för beräkningarna av de nya pensionsbeloppens
storlek. Möjligen invändes häremot, att detta förslag försätter
tjänstemännen å de billigaste orterna i en gynnsammare ställning, än
som kan anses påkallad, men det torde å andra sidan icke böra förglömmas,
att drygt två tredjedelar av de tjänstemän, på vilka det föreslagna
pensionsreglementet skulle bliva tillämpligt, äro att hänföra till de tre
högsta ortsgrupperna i den nya allmänna löneplanen. På de sakkunnigas
ställningstagande till frågan örn pensionsunderlagens avvägande har sistnämnda
omständighet i varje fall icke kunnat undgå att öva inflytande.
Örn också de sakkunniga sålunda vilja föreslå, att de nya pensionsunderlagen
beräknas på grundval av lönerna å medeldyr ort, hava de däremot
icke funnit anledning frångå den hävdvunna principen, att hel ålderspension
bör motsvara ungefär två tredjedelar av lönen, i detta fall slutlönen
inom respektive lönegrader.
Enligt kommunikationsverkens pensionslag och de särskilda pensionsbestämmelser,
som utfärdats för verk och myndigheter, vilka erhållit lönereglering
av kommunikationsverkstyp, gäller i fråga örn kvinnliga befattningshavare
ett lägre pensionsunderlag än för manliga tjänstemän, tillhörande
samma lönegrad. Detta har sin grund i en bestämmelse i avlöningsreglementena,
varigenom kvinnlig befattningshavare icke äger rätt
att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad.
Eftersom pensionsunderlaget beräknats på grundval av slutlönen, har
denna inskränkning i löneförmånerna för kvinnor återverkat i pensionshänseende,
så att pensionsunderlaget för kvinna kommit att bliva lika med
det för manlig tjänsteman i närmast lägre lönegrad fastställda.
Sedan 1928 års lönekommitté numera föreslagit, att ovan omförmälda
inskränkning i kvinnornas rätt till löneklassuppflyttning icke skall erhålla
någon motsvarighet i ett reviderat avlöningsreglemente, förefinnes
uppenbarligen icke någon anledning för de sakkunniga att räkna med särskilda
pensionsunderlag för kvinnliga befattningshavare, utan de hava
utgått från att för varje lönegrad skall gälla allenast ett pensionsunderlag,
lika för man och kvinna.
Avgivna yttranden. Vidkommande kommitténs förslag i fråga örn pensionsunderlagens
beräknande yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, att det icke borde möta oöverstigliga svårigheter att bereda pensionär
den rättvisa, att pensionsbeloppet direkt anknötes till den faktiska ortsgrupp,
där han vore bosatt (mantalsskriven). Då emellertid även skäl talade
för den av de sakkunniga förordade utvägen, ville länsstyrelsen ej
motsätta sig förslaget. Domkapitlet i Härnösand finner det beklagligt,
örn reglering av pensionsunderlaget icke skulle kunna genomföras i fullständig
proportion till lönen efter dyrort. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter,
huruvida det icke vore möjligt att fastställa tvenne jämlöpande avdrags-
och pensionsskalor, nämligen en lägre för befattningshavare å billigare
orter och en högre för befattningshavare å dyrare orter, i syfte att
icke tjänstemännen å de billigare orterna skulle bliva överkompenserade
i pensionshänseende. En reservant inom allmänna civilförvaltningens
lönenämnd anför, att med de pensionsbelopp, som föreslås, vårt folk skulle
i många fall komma att betala i pension vad andra med oss jämförliga
81
Kungl. May.ts proposition nr 222.
folk betalade i lön. En annan reservant inom samma nämnd anser, att
det vore en gärd av rättvisa att låta pensionernas storlek vara avhängig
av den årslön, pensionären åtnjutit under de tre sista tjänstgöringsåren,
och att bestämma pensionsbeloppen till 70 procent av dylik årslön. Trafiktjänstemännens
riksförbund och statstjänarnas centralorganisation åberopa
och vidhålla sina i skrivelser till pensionssakkunniga framställda
yrkanden.
Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, vattenfallsstyrelsen
och statskontoret hava uttryckligen tillstyrkt bifall till de sakkunnigas
förslag i nu förevarande delar.
Enligt min mening kunna onekligen vissa skäl anföras till stöd för de
sakkunnigas förslag örn sådan ändring i sättet för pensionsunderlagens
beräknande, att lönen för någon högre ortsgrupp än den lägsta skulle
tjäna såsom grundval för beräkningen. Inom finansdepartementet hava
ock vissa olika alternativ för en dylik ändring varit under omprövning.
Vid frågans övervägande har jag emellertid stannat för att förorda, att
någon ändring i nu gällande pensionsunderlag för de ordinarie befattningar,
vilka skulle bliva underkastade den nya lagstiftningen, icke för
närvarande kommer till stånd. Detta ställningstagande sammanhänger
på det närmaste med den i det föregående antydda karaktär, som revisionen
av pensionslagstiftningen enligt mitt förslag skulle få. Då denna revision
enligt vad jag tillstyrkt skulle genomföras utan samband med omarbetning
av lönebestämmelserna, har det synts mig icke lämpligen böra
ifrågakomma att nu vidtaga förhöjning av pensionsunderlagen med därav
följande omräkning av pensionsavdragen. Enligt mitt förslag blir revisionen
av pensionsbestämmelserna, bortsett från pensionsrättens utsträckning
till icke-ordinarie personal, väsentligen att betrakta såsom ett välbehövligt
ordnande av pensionsvillkoren efter enhetliga och mera rationella
grunder, medan den egentliga pensionsförmånen till storleken lämnas
orubbad.
I det inom finansdepartementet upprättade förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente
har jag sålunda låtit upptaga pensionsunderlagen inom
de olika lönegraderna till samma belopp som för närvarande. Med hänsyn
till att kvinnlig befattningshavare allt fortfarande icke äger rätt att
åtnjuta lön i högsta löneklassen inom den lönegrad, hennes befattning tillhör,
torde pensionsunderlaget för sådan tjänsteman böra såsom hittills utgöra
det belopp, som gäller såsom pensionsunderlag för manlig tjänsteman
i närmast lägre lönegrad.
I konsekvens med vad nu anförts ifrågasätter jag ej heller någon ändring
i de belopp, vilka gälla såsom pensionsunderlag för justitieråd, regeringsråd
och landshövding eller för de genom förordnande på viss tid tillsatta
generaldirektörerna m. fl.
Bihang lill riksdagens protokoll 19lii. 1 sami. Nr 222. *>
Departementschefen.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
I detta sammanhang ber jag få erinra, att pensionssakkunniga i sitt
betänkande ifrågasatt särskilda förhöjda pensionsunderlag för några
grupper av befattningshavare vid kommunikationsverken. Sålunda bar
för lokomotivförare (12 :e lönegraden) och lokomotiveldare (7:e lönegraden),
med hänsyn till de till dessa tjänstemän utöver ionen utgående s. k.
lokomotivtjänstpenningarna, föreslagits pensionsunderlag, som skulle
innefatta omkring två tredjedelar av den inkomst av lokomotivtjänstpenningar,
som befattningshavarna i genomsnitt uppbära för år och vilken
beräknats till 266, respektive 136 kronor. Framställningar örn ytterligare
höjning av pensionsunderlagen för lokomotivpersonalen hava bos Kungl.
Maj :ts gjorts av sammanslutningar bland nämnda personal. Vidare hava
de sakkunniga föreslagit särskilda pensionsunderlag för de förste postexpeditörer
(12:e lönegraden) och postexpeditörer (Ilie lönegraden) samt
förste telegrafexpeditörer (12:e lönegraden) och telegrafexpeditörer (Ilie
lönegraden), som enligt beslut av 1926 års riksdag personligen i lönekänseende
placerats i lönegrad närmast högre än den, till vilken vederbörandes
befattning bör. Efter samråd med cliefen för kommunikationsdepartementet
bar jag ansett mig böra tillstyrka ett tillgodoseende av dessa
yrkanden. För lokomotivpersonalen torde därvid böra tillämpas de pensionsunderlag
och pensionsavdrag, som gälla för lönegrader närmast
högre än dem, till vilka befattningarna höra, d. v. s. de underlag och avdrag,
som äro fastställda för 13 :e, respektive S:e lönegraderna. Vad angår
nämnda befattningshavare vid post- och telegrafverken, torde fristående
beslut böra fattas örn en dem personligen tillkommande särställning
med avseende å pensionsunderlag och pensionsavdrag.
Till frågan örn de pensionsunderlag, som böra fastställas för icke-ordinarie
befattningar, återkommer jag i det följande.
Beträffande pensionsavdragen må framhållas, att dessa — i anslutning
till grundsatser, som hittills antagits med avseende å pensionsavgifternas
storlek — i sakkunnigförslaget avvägts så, att de under gjorda antaganden
beträffande dödlighet, räntefot, inträdesåldrar, befordringsgång, pensionsålder
m. m. beräknats för bela personalbeståndet genomsnittligt täcka
ungefär en tredjedel av pensioneringskostnaderna, däri inberäknat de
i pensionerna inarbetade dyrtidstilläggen. I fråga örn dessa beräkningar
tillåter jag mig hänvisa till en i sakkunnigbetänkandet (sid.
172—208) intagen försäkringsteknisk utredning av förste aktuarien dr
T. Jansson. Med den ståndpunkt, jag intagit beträffande pensionsunderlagen,
står bäst samman, att såsom pensionsavdrag fastställas nuvarande avgiftsbelopp
oförändrade. Vid de sänkningar av vissa pensionsåldrar, som
innefattas redan i sakkunnigförslaget eller som därutöver tillstyrkts i det
föregående, borde visserligen en böjning av pensionsavdragen äga rum, folden
händelse man ville strängt uppehålla den antagna täckningsprocenten
och därvid fastbölle vid de antaganden i övrigt, på vilka beräkningen
av nuvarande avgiftsbelopp vilar. Enligt min mening kan emellertid
Kungl. May.ts proposition nr 222.
83
någon mera avsevärd rubbning i pensionsavdragens storlek näppeligen
ifrågakomma utan samband med ändring i löne- eller pensionsbeloppen.
Oavsett detta må framhållas, att de antaganden, som ligga till grund
för avgiftsberäkningarna såvitt angår vissa av de faktorer, vilka jämte
pensionsåldrarna mest påverka pensioneringens ekonomi, icke torde helt
svara mot nu rådande förhållanden. I samband med en eventuell framtida
omarbetning av skalorna för pensionsunderlag och pensionsavdrag
lära såväl berörda antaganden som frågan angående de konventionella
grundlinjerna för avdragsberäkningarna, exempelvis fixerandet av täckningskvoten
till en tredjedel eller annan kvotdel, böra komma under förnyad
omprövning.
Ordinarie kvinnlig tjänsteman erlägger för närvarande pensionsavgift
för egen pensionering med samma belopp, som är fastställt för manlig
tjänsteman i samma befattning. Därjämte har kvinnlig tjänsteman att
till vederbörande tjänstepensionsfond inbetala avgift för familjepensionering
till enahanda belopp, som manlig innehavare av befattningen har
att gälda till vederbörande änke- och pupillkassa. Denna anordning stöder
sig på den grundsatsen, att i en och samma befattning den behållna
lönen — bortsett från skiljaktigheten beträffande antalet löneklassuppflyttningar
— bör vara lika, vare sig befattningen innehaves av man
eller kvinna. Då för kvinnlig befattningshavare gäller ett lägre tjänstepensionsunderlag
än för manlig tjänsteman i samma lönegrad och då
vidare den kvinnliga befattningshavarens familjepensionsrätt avser allenast
pupillpensionering, lärer emellertid den nuvarande ordningen för de
kvinnliga tjänstemännens bidrag till tjänste- och familjepensioneringen
knappast kunna betraktas såsom fullt rationell. Med den ståndpunkt,
jag i det föregående intagit till frågan örn tjänstepensionsavdragens belopp,
och i avvaktan på den pågående utredningen rörande familjepensioneringen
anser jag mig dock icke kunna föreslå någon ändring härutinnan.
Hittills gällande grunder i förevarande hänseenden torde därför
böra tillämpas även i fortsättningen. Det må för övrigt erinras, att ehuru
propositionen till 1925 års riksdag angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares
löne- och pensionsförhållanden (Utgifterna: för flera huvudtitlar
gemensamma frågor, punkten I) utgick från att ett inordnande
av de kvinnliga tjänstemännen å den för manliga och kvinnliga befattningshavare
gemensamma löneplanen icke borde få innebära mera betydande
avlöningsförhöjningar, inplaceringen likväl kom att för flertalet
kvinnliga tjänstemän medföra en löneökning, vilken uppvägde den merutgift
för pensioneringen, som tillfördes dessa tjänstemän genom de nytillkommande
famil jepensionsavgifterna.
Pensionsfonder.
För närvarande överföras de ordinarie befattningshavarnas pensionsavgifter
såväl vid kommunikationsverken som inom den övriga civila stats
-
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
förvaltningen till särskilda pensionsfonder. 1921 års pensionskommitté
och 1926 års pensionsutredning ifrågasatte härutinnan icke annan ändring
än att, då även viss icke-ordinarie personal skulle inordnas under
samma pensionsförfattningar som den ordinarie personalen, jämväl de
icke-ordinarie befattningshavarnas avgifter skulle tillföras pensionsfonderna.
De sakkunniga hava nu framhållit, att fonderingsspörsmålet bomme i
ett annat läge, därest på sätt de sakkunniga föreslagit pensionsavgifterna
ersattes med pensionsavdrag å lönen. Enär enligt detta förslag de med
pensionsavdrag minskade lönerna skulle erhålla karaktären av nettolöner
och de individuella avdragsbeloppen icke bomme till synes i räkenskaperna,
liksom ej heller kontant uppbörd av pensionsavdrag tänkts skola i
någon form äga rum, kunde direkt omföring av avdragsbeloppen till pensionsfonderna
icke lämpligen ifrågakomma. Örn fondering ansåges fortfarande
höra äga rum, syntes i stället pensionsfonderna höra tillgodoföras
mot pensionsavdragen svarande, mera summariskt beräknade belopp från
för ändamålet i riksstaten och de affärsdrivande verkens stater beräknade
utgiftsanslag. Den minskade belastningen å lönekontot skulle sålunda
komma att motsvaras av en lika stor ökning av utgifterna för pensionsviisendet.
Därmed uppställde sig emellertid frågan, huruvida fondbildning
verkligen vore den lämpligaste formen för mötande av sådana löpande
utgifter som pensioner till f. d. befattningshavare i statens tjänst.
Ehuru de sakkunniga för sin del icke vore beredda att lämna något bestämt
svar å denna fråga, ansåge de dock spörsmålet vara av sådan vikt,
att det icke syntes tillrådligt att längre undanskjuta detsamma. I stället
borde nämnda spörsmål bliva föremål för en närmare undersökning av
för detta ändamål särskilt tillkallade utredningsmän. I syfte att icke på
någon punkt föregripa resultatet av en dylik undersökning hade de sakkunniga
i sitt förslag till pensionsreglemente icke intagit några bestämmelser
rörande fondering, vilket icke heller ur andra synpunkter ansetts
vara erforderligt. De sakkunniga vore emellertid angelägna att framhålla,
att ett nytt pensionsreglemente i enlighet med det framlagda förslaget
läte sig genomföras helt oberoende av den ställning, man funné sig
böra intaga till frågan örn fondering av vissa medel för pensionskostnadernas
bestridande.
Föi att åskådliggöra pensionsfondernas ställning och den omfattning'',
i vilken fondering av pensionsavgifter för närvarande äger rum inom civilförvaltningen,
hava de sakkunniga på grundval av från vederbörande
verk införskaffade uppgifter meddelat vissa sammanställningar, avseende,
vad angår kommunikationsverkens pensionsfonder, kalenderåret 1931 samt
beträffande civila pensionsfonden budgetåret 1930/1931. Dessa sammanställningar
hava sammanförts i en i betänkandet intagen tablå, till vilken
jag tillåter mig hänvisa (betänkandet sid. 38—39).
För egen del anföra de sakkunniga bland annat:
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
85
Fondbildningens anhängare å sin sida göra gällande, att eftersom pensionen
skall intjänas av befattningshavaren under hans tjänstetid, pensionskostnaden
bör belasta statens budget under samma tid. Örn detta
icke sker, flyttas pensionskostnaden helt eller delvis över från den generation
av skattedragare, som tar befattningshavarens arbete i anspråk, till
den, under vilken pensionerna utbetalas. Den slutsats, vartill man med
detta resonemang måste komma, blir givetvis, att icke blott befattningshavarens
utan även statens andel i pensionskostnaden rätteligen borde
fonderas, något som även föreslagits av de s. k. centraliseringssakkunniga
i deras den 3 november 1917 avgivna betänkande rörande det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering. Även kommunikationsverkens
lönekommitté har varit inne på samma tankegång, ehuru kommittén avstått
från att framställa något direkt förslag i sådant avseende.
Det torde å andra sidan kunna anföras skäl även mot fondbildning för
pensioneringsändamål. Betraktar man pensionskostnaderna såsom löpande
statsutgifter av i stort sett enahanda slag som utgifter för löner, kan
det knappast sägas, att pensionskostnaderna »kastas på framtiden», örn de
bestridas av löpande statsinkomster. Bemärkas må även, att 1899 års pensionskommitté
vid framställandet av förslag örn fondering av pensionsavgifterna
knappast synes hava letts av någon tanke på att söka riktigare
fördela statens pensionskostnader, utan motiverade sitt förslag med att
avgifternas värde genom förräntandet skulle förhöjas, varjämte graden
av tjänstinnehavarnas deltagande i pensionskostnaderna genom fondbildningen
skulle bliva bättre åskådlig.
Även örn den av de sakkunniga ifrågasatta utredningen av fonderingsspörsmålet
skulle leda till det resvdtatet, att fondering anses böra bibehållas
i nuvarande eller utökad omfattning, vill det synas de sakkunniga lämpligast,
att pensionsfondernas förvaltning centraliseras till statskontoret.
Tillräckliga skäl att bibehålla kommunikationsverkens pensionsfonder under
förvaltning av dessa verks styrelser synas knappast föreligga. Erfarenheten
har nämligen givit vid handen, att vissa av kommunikationsverken
måst placera vederbörande pensionsfond tillhöriga medel i riksgäldskontoret
eller i obligationer otc., enär kapitalbehållningarna överstiga behovet
av förlag för verken.
I sin tablå över pensionsfondernas ställning hava de sakkunniga upptagit
särskilt för sig de medel för pensionering av avlidna kvinnliga befattningshavares
barn, som enligt beslut år 1925 i samband med ordnandet
av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden redovisas
under pensionsfonderna. Dessa medel visa en kapitalbehållning vid
utgången av kalenderåret 1931 respektive budgetåret 1930/1931 av 3.8a miljoner
kronor. Kapitalökningen under samma tid belöpte sig till 0.72 miljon
kronor, medan utgifterna för barnpensioner stannade Vid den blygsamma
siffran av 6,119 kronor. Det vore visserligen, yttra de sakkunniga,
förhastat att härav draga några bestämda slutsatser rörande storleken av
fondernas utgifter i framtiden, men man syntes dock våga påstå, att det
icke vore av behovet påkallat att fortsätta med en så pass betydande fondering
för mötande av de relativt små utgifter, som kunna komma att krävas.
En lämplig användning för någon del av de betydande överskott, som
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
familjepensionsmedlen lämnade, trodde sig emellertid de sakkunniga hava
funnit i ett utnyttjande av familjepensionsmedlen för befrämjande av
kvinnliga gifta tjänstemäns avgång ur statstjänsten. Härom hava de
sakkunniga på annat ställe i sitt betänkande anfört huvudsakligen följande:
Kvinnlig
tjänsteman,^ som i samband med ingående av äktenskap eller
senare önskade avgå från sin tjänst, skulle, på därom gjord framställning,
få sin enligt bestämmelserna i 21 § av reglementsförslaget beräknade invänta
pension (»uppskjuten livränta») överförd till familjepensionsmedlen
för att där sammanföras med kapitalvärdet av de familjepensionsavgifter,
som hon till pensionsfonden inbetalat. Avkastningen av dessa medel
skulle ställas till den avgångna kvinnans disposition antingen omedelbart
eller från senare tidpunkt, då de genom årligen tillagd ränta formerats.
Uppenbarligen kunde, särskilt vid tidig avgång från statstjänsten,
denna avkastning icke bliva stor, men den innebure dock ett påtagligt nyttiggörande
för kvinnan av inbetalda avgifter och av fullgjord tjänstgöring
åt staten.
Den avkastning av familjepensionsmedel, som alltså skulle komma kvinnan
till godo, borde givetvis vid hennes frånfälle utbytas mot pupillpension
till hennes minderåriga barn.
Förutom tillgodonjutandet av nu nämnda förmåner, till vilka den ur
tjänsten avgångna kvinnan kunde anses berättigad, borde av familjepensionsmedlens
försäkringstekniskt påvisbara överskott åtminstone en viss
del kunna tagas i anspråk till att, där så prövades skäligt, öka ut de belopp,
_ som hon eller hennes barn eljest skulle äga utbekomma, dock att
härvid borde sättas viss maximigräns. Tilläggsbeloppets storlek borde i
viss mån göras beroende av antalet tjänstår vid avgången.
De sakkunniga framhålla emellertid, att spörsmålet, vilka åtgärder lämpligen
borde vidtagas i syfte att underlätta gift kvinnas avgång ur statstjänst,
icke kunde erhålla sin slutliga lösning i ett tjänstepensionsreglemente.
Frågan syntes nämligen äga närmare samband med familjepensioneringens
ordnande och borde därför bliva föremål för uppmärksamhet
i samband med en revision av grunderna för denna pensionering. Den
tanke, åt vilken de sakkunniga givit uttryck, vore därför icke att uppfatta
såsom ett i sina detaljer utformat förslag utan snarare som ett uppslag
till fortsatt diskussion i ämnet.
Avgivna yttranden. Av de hörda ämbetsverken hava länsstyrelsen i
Hallands län, statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen
och försäkringsinspektionen uttryckligen förordat den av pensionssakkunniga
ifrågasatta utredningen rörande behovet av fortsatt fondering
av tjänstemännens bidrag till pensioneringen. Domänstyrelsen uttalar,
att örn fonderingsprincipen därvid funnes böra bibehållas, en särskild
pensionsfond borde upprättas för domänverket.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner likaledes en ändring
av nuvarande fonderingssystem med fog kunna ifrågasättas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222. 87
Däremot yttrar lantbruksstyrelsen, att ett mera försäkringstekniskt ordnande
av statstjänstemannens pensionsfråga borde såsom en given följd
medföra, att fondering av avgifterna ägde rum. Ur tjänstemännens
synpunkt syntes med en fondering jämväl följa en viss trygghet, som icke
borde helt förbises.
Länsstyrelsen i Hallands län håller före, att någon kapitalökning av de
olika pensionsfonderna hädanefter icke borde förekomma utan att f ondei -nas hela avkastning borde användas för de årliga pensionsutbetalningarna.
I liknande riktning har vattenfallsstyrelsen uttalat sig.
Pensionsstyrelsen och statskontoret anse, att i tjänstepensionsreglementet
bestämmelser rörande fondering av medel för pensioneringsändamål
kunna utan olägenhet utelämnas.
Järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och riksräkenskapsvei ket hava
förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag örn att pensionsfonderna
vid kommunikationsverken skulle överflyttas till statskontoret
för förvaltning. Härvid har framhållits, att en sadan överflyttning skulle
medföra omgång i det kamerala arbetet. Riksräkenskapsverket har förordat,
att den ifrågasatta utredningen rörande fonderingssystemet måtte
omfatta jämväl frågan örn eventuellt kvarstående pensionsfonders förvaltning.
Slutligen är att nämna, att vattenfallsstyrelsen och försäkringsinspektionen
framhållit, hurusom de tillgångar i kommunikationsverkens pensionsfonder,
sorn äro placerade såsom förlagsmedel hos vederbörande verk,
borde förräntas efter en förhöjd räntefot av 4.5 procent i stället för såsom
för närvarande efter en räntefot av 4 procent. Ämbetsverkens ifrågavarande
uttalanden torde hava föranletts av den omständigheten, att de i betänkandet
intagna försäkringstekniska beräkningarna rörande pensionsavdrag
m. m. grunda sig på en beräknad räntefot av 4.5 procent.
De sakkunnigas uppslag till åtgärder i fråga örn befrämjande av gift
kvinnas avgång ur tjänst har gjorts till föremål för välvilliga uttalanden
av åtskilliga myndigheter. Vissa av dessa förorda en närmare utredning
av förevarande spörsmål i samband med revisionen av grunderna
för statens befattningshavares familjepensionering.
Vad först angår frågan om en fortsatt fondering av de medel, som i form
a,v pensionsavdrag skulle innehållas å befattningshavarnas löner, synes
denna fråga vara förtjänt att närmare övervägas. En prövning av denna
fråga torde dock lämpligen kunna anstå intill dess på dagordningen stående
ytterligare spörsmål rörande pensioneringsförhållanden för statstjänstemän
— i främsta rummet den militära tjänstepensioneringen samt familjepensioneringen
— i sina huvudgrunder vunnit en lösning. Så länge
en dylik prövning icke verkställts, bör enligt mitt förmenande det nuvaran
-
Vepartements
chefen.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
de fonderingssystemet bibehållas i princip oförändrat. Då jag förut biträtt
de sakkunnigas förslag angående tillämpning i viss omfattning av
systemet med nettolöner, tillstyrker jag, att de nuvarande pensionsfonderna
vid kommunikationsverken av vederbörande verks medel årligen tillföras
ett överslagsvis beräknat belopp, svarande mot summan av de pensionsavdrag,
som vederbörande verks befattningshavare med pensionsrätt
enligt civila tjänstepensionsreglementet få vidkännas. För detta ändamål
böra särskilda utgiftsposter upptagas å verkens driftkostnadsstater.
I anslutning härtill bör för allmänna civilförvaltningens del å elfte huvudtiteln
uppföras ett särskilt anslag, motsvarande den överslagsvis beräknade
summan av de under civila tjänstepensionsreglementet lydande befattningshavarnas
pensionsavdrag under budgetåret, från vilket anslag
de mot tjänstemännens bidrag till pensioneringen svarande medlen böra
tillgodoföras civila pensionsfonden. Med hänsyn bland annat till att befattningshavarna
skulle vidkännas pensionsavdrag allenast under 30 år,
synes det för beräkningen av detta anslag bliva nödvändigt, att vederbörande
verk i samband med avgivande av förslag till anslagsäskanden för
nästföljande budgetår meddela uppgift rörande det sammanlagda belopp,
som beräknas under sagda budgetår bliva genom pensionsavdrag innehållet
vid verket.
Emellertid är att märka, att vissa till den civila pensionsfonden anslutna
verk bekosta sina utgifter av särskilda medel. För dessa verk torde ett förfaringssätt,
motsvarande det för kommunikationsverken nyss förordade,
böra komma i tillämpning. Sålunda torde å domänverkets kostnadsstat
böra upptagas en särskild utgiftspost till beloppet ungefärligen motsvarande
summan av de pensionsavdrag, de vid verket anställda, under tjänstepensionsreglementet
lydande befattningshavarna beräknas komma att
vidkännas, å vilken post avsättningen till civila pensionsfonden bör redovisas.
Vid de verk (statens biografbyrå, patent- och registreringsverket,
försäkringsinspektionen m. fl.), för vilka gälla s. k. specialbudgeter, böra
i verkens stater upptagas anslagsposter för pensionsavdragen. De på
tjänstemännen vid sistnämnda verk ankommande bidragen till tjänstepensioneringen
skulle komma civila pensionsfonden tillgodo genom omföring
från de till specialbudgeterna hörande diversemedelsfonderna. I den mån
befattningshavare vid verk, som i likhet med de nu nämnda bestrida sina
utgifter av egna medel men vilkas tjänstemän innehava allenast ickeordinarie
anställning, komma att inordnas under civila tjänstepensionsreglementet,
förutsätter jag, att samma anordning kommer att tillämpas
även där.
I detta sammanhang torde jag få erinra, att för innevarande budgetår,
i syfte att begränsa anslagsbehovet under elfte huvudtiteln, genomförts
viss inskränkning beträffande fondering av avgiftsmedel i civila pensionsfonden.
I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag har riksdagen be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
89
slutat, att de till fonden under budgetåret 1932/1933 inflytande pensionsavgifterna
ävensom avkastningen under samma budgetår av fondens kapital
skola, i den mån dessa medel icke tagas i anspråk för bestridande av den
på fonden enligt 1907 års civila pensionslag ankommande andel i kostnaderna
för beredande av pension enligt lagen, under budgetåret 1933/1934
tillgodoföras det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget
till pensionering av civila tjänstinnehavare. För genomförande
av denna anordning, som innebär ett avsteg från föreskrifterna i 11 § civila
pensionslagen, bär särskild lag örn användande av viss del av de till
pensionsfonden under budgetåret 1932/1933 inflytande medlen antagits.
Motsvarande anordning har av Kungl. Majit föreslagits och av riksdagen
beslutats för nästkommande budgetär. Jag torde icke nu behöva taga
ståndpunkt till frågan, huruvida och i vad mån någon jämkning i de
för allmänna civilförvaltningens del nyss förordade budgetära anordningarna
för överförande till respektive pensionsfonder av tjänstemännens
bidrag till pensioneringen må bliva erforderlig, därest en motsvarande
inskränkning i fonderingen skulle komma att tillämpas även efter civila
tjänstepensionsreglementets ikraftträdande.
Med den ståndpunkt, jag i det föregående intagit i fonderingsfrågan,
har jag ansett det riktigaste vara, att i civila tjänstepensionsreglementet
upptages en allmän bestämmelse rörande fondering av tjänstemännens
bidrag till pensioneringen. De sakkunnigas förslag att överflytta förvaltningen
av de nuvarande pensionsfonderna vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk till statskontoret har jag i
likhet med vissa ämbetsverk ansett mig åtminstone för närvarande icke
böra biträda. Domänstyrelsens förslag örn inrättande av en särskild pensionsfond
för domänverket lärer i fonderingsfrågans nuvarande läge icke
böra föranleda åtgärd.
Vid det föreslagna inordnandet av pensionsberättigade icke-ordinarie
tjänstemän vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
under tjänstepensionsreglementet skulle ifrågavarande befattningshavares
delägarskap i de nuvarande pensionskassorna för icke-ordinarie
personal vid dessa verk upphöra. Då jag utgår från att dessa pensionskassor
skola även efter civila tjänstepensionsreglementets och arbetarpensionsreglementets
ikraftträdande bestå och därvid uteslutande tagas
i anspråk för arbetarpensioneringen, torde, i anslutning till vad de
sakkunniga föreslagit, från arbetarpensionskassorna till respektive verks
fonder för tjänstemannapensioneringen böra överföras medel motsvarande
vad av gjorda avsättningar belöper på de i kassorna delaktiga tjänstemännen.
De särskilda föreskrifter, som kunna visa sig erforderliga
rörande sättet för genomförande av dylik överföring m. m., torde det få
ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Likaledes bör Kungl. Majit äga
ineddela de närmare bestämmelser rörande fonderingen och pensionsfondernas
förvaltning m. m., som må anses erforderliga.
Departements
chefen.
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Vad slutligen angår de sakkunnigas uppslag till befrämjande av gift
kvinnas avgång från tjänsten, bar, såsom de sakkunniga framhållit, denna
fråga nära samband med spörsmålet örn familjepensioneringens ordnande
för statens befattningshavare. Enligt vad jag inhämtat kommer också
berörda fråga att av de sakkunniga närmare övervägas i samband med
den pågående utredningen örn familjepensioneringen. Med hänsyn härtill
och då såsom de sakkunniga framhållit förevarande spörsmål icke
lärer kunna erhålla sin slutliga lösning i ett tjänstepensionsreglemente,
har jag ansett mig sakna anledning att nu för egen del taga ställning till
detta spörsmål.
Detaljmotivering till reglementsförslaget.
Såsom jag redan framhållit, har det förslag till civilt tjänstepensionsreglemente,
som 1930 års pensionssakkunniga framlagt, underkastats omarbetning
inom finansdepartementet bland annat i syfte att ansluta detsamma
till nu gällande avlöningsbestämmelser. Det förslag till civilt
tjänstepensionsreglemente, som jag framlägger, avviker av denna anledning
på åtskilliga punkter från avfattningen av de sakkunnigas förslag.
Vid avvikelser allenast av sådan anledning har jag i det följande i allmänhet
ansett mig icke behöva redogöra för de sakkunnigas förslag och den därtill
anknutna specialmotiveringen. Jämväl i övrigt ingår jag på närmare
behandling av de sakkunnigas detaljmotivering endast i den mån gjorda
erinringar det föranleda eller särskilt uttalande från min sida eljest ansetts
påkallat.
Rubriken m. m.
De sakkunniga hava givit sitt förslag formen av ett reglemente. I avseende
härå hava de sakkunniga anfört, att det vore lika betryggande för
tjänstemännen, örn pensionsbestämmelserna meddelades i form av ett reglemente,
fastställt av Kungl. Maj:t och riksdagen, som örn desamma, på
sätt för närvarande är fallet, intoges i en författning av civillags natur.
Därest pensionsföreskrifterna utfärdades i form av ett reglemente, skulle
ock överensstämmelse vinnas med vad som i motsvarande hänseende gällde
på löneområdet.
Avgivna yttranden. Några myndigheter hava uttalat sig för ett bibehållande
av den nuvarande anordningen, enligt vilken pensionsföreskrifterna
innehållas i en i lagform utfärdad författning.
Frågan, huruvida pensionsbestämmelserna böra utfärdas i form av lag
eller reglemente, synes mig vara utan praktisk betydelse för befattnings
-
91
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
liavarnas pensionsrätt. Vid sådant förhållande har jag ansett tillräcklig
anledning saknas att frångå de sakkunnigas förslag, som ansluter sig till
gällande ordning beträffande formen för de statliga avlöningsbestämmelserna.
Såsom redan förut omnämnts, hava de sakkunniga sammanfattat de nya
pensionsbestämmelserna i två huvudförfattningar att antagas av Kungl.
Majit och riksdagen gemensamt, nämligen dels pensionsreglementet och
dels ett förslag till kungörelse med tilläggsbestämmelser till reglementet.
Därjämte hava de sakkunniga i ett särskilt kungörelseförslag upptagit
vissa övergångsbestämmelser, vilka enligt de sakkunnigas mening skulle
utfärdas av Kungl. Majit utan riksdagens medverkan.
Vid överarbetningen av sakkunnigförslaget har jag i förenklingssyfte låtit
vidtaga sådan ändring, att erforderliga delar av förslagets tilläggsföreskrifter
infogats i själva pensionsreglementet, varigenom särskilda tilläggsbestämmelser
av avsedd art skulle bliva obehövliga. De ifrågasatta övergångsbestämmelserna
äro enligt min mening av den beskaffenhet, att de
böra beslutas av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt. Härvid kan lämpligen
förfaras så, att övergångsbestämmelserna direkt anslutas till reglementet.
Genom dessa anordningar skulle de huvudsakliga pensionsföreskrifterna
komma att innefattas i en enda av Kungl. Majit och riksdagen
antagen författning. Däremot torde det, på sätt de sakkunniga ock avsett,
böra få ankomma på Kungl. Majit att meddela de särskilda tillämpningsföreskrifter,
som kunna visa sig behövliga.
Reglementets uppställning ansluter sig nära till de sakkunnigas förslag,
som uppdelats i fyra särskilda kapitel, av vilka 1 kap. innehåller vissa
allmänna pensioneringsbestämmelser, tillämpliga å samtliga i reglementet
avsedda befattningshavare, medan 2—4 kap. innehålla särskilda pensioneringsföreskrifter
för var och en av de huvudgrupper befattningshavare,
å vilka reglementet skulle äga tillämpning. I departementsförslaget har
tillagts en ny avdelning, 5 kap., innefattande vissa specialföreskrifter rörande
reglementets tillämplighet m. m. Härtill ansluta sig, såsom nyss
nämnts, vissa övergångsbestämmelser.
1 *.
Enligt 1 § i de sakkunnigas reglementsförslag skulle civila tjänstepensionsreglementet
äga tillämpning å ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
samt tjänstemän å extra stat, vilka bleve underkastade bestämmelserna
i de av 1928 års lönekommitté utarbetade förslagen till allmänt avlöningsreglernente
och till avlöningsreglemente för extra ordinarie och
extra tjänstemän. För vinnande av anslutning till nu gällande avlöningsreglementen
vid den nyreglerade civila statsförvaltningen har fullständig
omredigering av paragrafen blivit nödvändig.
92
Kungl. May.ts proposition nr 222.
1 § 1 morn.
För att tydligt utmärka reglementets tillämpningsområde beträffande
ordinarie tjänstemän med lön enligt det nya lönesystemet Ilar det ansetts
ändamålsenligt att i författningstexten angiva de olika avlöningsreglementen,
vilka reglera ifrågavarande tjänstemäns avlöningsförhållanden.
1 § 2 mom.
Av icke-ordinarie personal skulle gruppen extra ordinarie tjänstemän
vid nyreglerade verk generellt inordnas under reglementet. Däremot har
den i de sakkunnigas reglementsförslag upptagna personalkategorien tjänstemän
å extra stat icke angivits i författningstexten. Anledningen härtill
ar — förutom att begreppet tjänsteman å extra stat icke är enhetligt
bestämt inom alla de förvaltningsgrenar, som bär avses — att fråga
föreligger om viss omläggning i uppställningen av riksstatens utgiftssida,
vilken fråga torde komma att föreläggas årets riksdag, samt att
en lösning av denna fråga med därav föranledda ändringar i anslagsredovisningen
å riksstaten måhända kommer att föranleda ändrade benämningar
å de grupper av icke-ordinarie tjänstemän, som för närvarande åtnjuta
avlöning från extra anslag. Jag utgår emellertid från att de tjänstemän,
som i fortsättningen komma att i avseende å anställnings- och löneförhållanden
intaga en ställning motsvarande de nuvarande extra-statstjänstemännens,
skola såsom regel bliva delaktiga av pensionsrätt enligt reglementet.
Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, finnas vid de nyreglerade
verken vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare,
vilka, ehuru de icke innehava extra ordinarie anställning eller äro
tjänstemän å extra stat, likväl kunna anses jämförbara med befattningshavare
i dylik ställning och fördenskull vid en utsträckning av tjänstemannapensioneringen
till icke-ordinarie personal skäligen kunna göra anspråk
på pensionsrätt. Att genom en bestämmelse i reglementet klart definiera
dylika personalgrupper är för närvarande icke möjligt. Anställningsformer
och avlöningsbestämmelser äro nämligen vid olika förvaltningsgrenar
och institutioner så skiftande, att tillfredsställande generella
avgränsningar icke torde kunna ernås. Det synes därför nödvändigt, att
frågan örn inordnande under reglementet av andra icke-ordinarie befattningshavare
än extra ordinarie tjänstemän och tjänstemän å extra stat
göres beroende av prövning beträffande varje särskild grupp eller befattning.
Såsom allmän grundsats för dylik prövning bör uppställas, att personal
med full sysselsättning och i mera fast anställning för arbetsuppgifter
av fortlöpande natur bör beredas pensionsrätt. För att säkerställa nödig
reda och konsekvens i fråga örn beviljande av pensionsrätt torde det bliva
erforderligt att i regel göra pensionsrätten beroende av anställningsform
och avlöningsnormer på sådant sätt, att med en viss anställnings- och
avlöningsform regelmässigt följer pensionsrätt samt att denna form
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
icke heller kommer till användning i andima fall än då pensionsrätt skäligen
bör ifrågakomma. Detta förutsätter emellertid, att anställnings- och avlöningsformerna
inom olika delar av civilförvaltningen fixeras på ett mera
enhetligt sätt än för närvarande, med beaktande av de konsekvenser, som
pensioneringens utsträckning kommer att medföra. Då emellertid Kungl.
Majit äger meddela avlöningsföreskrifter beträffande icke-ordinarie personal,
ligger det i Kungl. Marits hand att i angivna hänseenden söka skapa
grundval för en tillfredsställande avgränsning av pensionsrätten. Jag har
för avsikt att vidtaga åtgärder för att frågan härom efter erforderlig utredning
skall kunna lösas inom sådan tid, att pensionsrätt må kunna
efter pensionsreglementets ikraftträdande utan uppskov beredas här avsedd
personal.
Vad särskilt angår den nu på sina håll i avsevärd utsträckning och i
skilda anställningsformer förekommande gruppen befattningshavare med
arvoden å eller utom stat anser jag mig här böra framhålla, att pensionsrätt
i regel synes böra beredas dylika befattningshavare endast örn befattningen
är jämförlig med de i avlöningsreglementena avsedda ordinarie
arvodesbefattningarna samt anställnings- och avlöningsreglerna anpassas
därefter.
Med hänsyn till vad här anförts har under 2 mom. b) av förevarande paragraf
upptagits ett allmänt stadgande, enligt vilket reglementet skulle
äga tillämpning även å annan icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerat
verk än extra ordinarie tjänsteman, i den mån Kungl. Majit med
hänsyn till anställningens natur och tjänstgöringens omfattning därom
förordnar.
Med uttrycket »anställningens natur» avses närmast, att anställningen
är av mera stadigvarande art antingen på det sätt, att befattningshavaren
är i likhet med extra ordinarie tjänstemän avsedd att rekrytera ordinarie
tjänst eller oek eljest fyller ett mera bestående behov av arbetskraft vid
verket.
Villkoret örn tjänstgöringens omfattning åsyftar en daglig arbetstid av
ungefär samma omfattning som gäller för motsvarande ordinarie befattningshavare.
Den eftergift från en dylik fordran, som enligt departementsförslaget
skulle göras för extra ordinarie tjänstemän (halvtidsamanuenser),
torde sålunda såsom regel icke böra komma i fråga beträffande
tjänstemän, vilka avses i 2 mom. b).
1 § 3 moni.
Till nyreglerade verk höra för närvarande icke blott de å ordinarie stat
uppförda utan även vissa verk, för vilkas verksamhet medel utgå från
extra anslag, såsom exempelvis arbetsrådet, arbetsdomstolen och egnahemsstyrelsen,
eller vilkas samtliga tjänstemän eljest innehava endast
icke-ordinarie anställning, såsom exempelvis statens reproduktionsanstalt.
Reglementet är avsett att, i den mån Kungl. Majit så förordnar, äga till
-
94
Kungl. May.ts proposition nr 222.
lämpning även å verk med endast ieke-ordinarie personal, antingen å samtliga
befattningshavare vid verket eller å vissa av dem, under förutsättning
att befattningshavarna åtnjuta avlöning enligt något av de i 1 mom. omförmälda
avlöningsreglementena eller enligt av Kungl. Majit i anslutning
därtill utfärdade avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal.
1 § i morn.
Bestämmelserna i detta moment avse att möjliggöra för Kungl. Majit
att, i enlighet med vad i annat sammanhang anförts, i särskilda fall under
reglementet inordna arbetsledande förmän — eventuellt även arbetsförestånderskor
— som icke hava tjänstemannaställning men vilka i avseende
å löne- och anställningsförhållanden intaga en sådan särställning, att
de skäligen böra beredas bättre pensionsförmåner än som skulle kunna
utgå enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare. Stadgandet har
viss motsvarighet i 4 § av pensionssakkunnigas förslag till tilläggsbestämmelser
till reglementet.
2 §.
I 2 § hava sammanförts föreskrifter örn de undantag, som vid tillämpning
av föreskrifterna i 1 § rörande reglementets tillämplighetsområde
böra iakttagas. Flertalet av dessa föreskrifter har i sakkunnigförslaget
införts i tilläggsbestämmelserna. Därutöver har i departementsförslaget,
under 2 mom. b) av förevarande paragraf, upptagits en bestämmelse, enligt
vilken — där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar — från reglementets
tillämpning äro undantagna sådana extra ordinarie tjänstemän,
vilkas avlöning icke utgår enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan.
3 §.
Förevarande paragraf innefattar regler angående tjänstårsberäkning
för pension och motsvarar 2 § i de sakkunnigas förslag.
3 § 1 mom.
Enligt 2 § 1 mom. av sakkunnigförslaget skulle tjänstår beräknas
för tid, under vilken tjänsteman före uppnåendet av pensionsåldern
innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller eljest
erlagt avgift till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt
eller pensionskassa för tjänstepensionering. Vid tjänstårsberäkning skulle
avdrag göras för tid, under vilken tjänsteman åtnjutit tjänstledighet av
annan anledning än som omförmäldes i allmänna avlöningsreglementet 13
och 14 §§ samt 15 § 1 mom. (ledighet för svag hälsas vårdande, för havandeskap
eller barnsbörd eller för enskild angelägenhet). Till närmare motivering
av sitt förslag i denna del anföra de sakkunniga bland annat följande
i
De sakkunniga hade sökt giva bestämmelserna örn beräkning av tjänstår
ett innehåll, som dels uteslöte tvekan örn vilken tid i regel finge till
-
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
godoräknas, dels ock begränsade tillgodoräkningsrätten till vad som kunde
anses ur olika synpunkter skäligt och rättvist. Det föreslagna stadgandet
innebure, att såsom tjänstår skulle få medräknas även tid, under vilken
tjänsteman åtnjutit semester (ferier) eller tjänstledighet på grund av särskilt
tjänsteuppdrag, annat offentligt uppdrag, militär tjänstgöring,
olycksfall i tjänsten och vissa därmed jämförliga ledighetsorsaker samt
sjukdom.
De sakkunniga hade vid bestämmande av den tid, som skulle få medtagas
vid tjänstårsberäkningen, sökt anslutning till vad som enligt 6 § 3
mom. i förslaget till allmänt avlöningsreglemente skulle få tillgodoräknas
i och för uppflyttning i löneklass, varigenom bland annat matrikelföringen
skulle underlättas. Anledning hade då icke heller synts föreligga
att i tjänstårsberäkningen medtaga — i enlighet med nuvarande
stadgande — även ledigheter för enskilda angelägenheter eller för hälsans
vårdande under kortare tid än femton dagar. Att i reglementet inrymma
någon bestämmelse örn viss lägsta ålder, från och med vilken beräkning
av tjänstår finge ifrågakomma, syntes icke behövligt med den begränsning,
tillgodoräkningsrätten erhållit i de sakkunnigas förslag.
Genom föreskriften att såsom tjänstår endast skulle få räknas tid, som
infölle före uppnåendet av pensionsåldern, hade de sakkunniga bland annat
velat undvika, att anstånd med avsked skulle kunna sättas i fråga
allenast för att bereda tjänsteman tillfälle att förbättra sina pensionsvillkor
genom intjänande av ytterligare tjänstår.
Rätten till pension borde grundas på stadigvarande anställning i
statens tjänst med bestämd tjänstgöringsskyldighet. I och med
pensionsrättens utsträckande till tjänstemän å extra stat och extra
ordinarie tjänstemän folie det sig naturligt att knyta rätten att räkna
tjänstår just till tjänstgöringen i de befattningar, som vore förenade med
rätt till pension. Enär inom vissa förvaltningsområden ett intimt samarbete
ägde rum mellan statstjänsten och sådan allmän eller halvenskild
tjänst, till vilken staten i olika former lämnade bidrag, hade de sakkunniga
ansett, att de befattningar, vilka vore förenade med pensionsrätt i
och avgiftsplikt till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt
eller pensionskassa, borde vid tjänstårsberäkningen jämställas med förut
örn förmälda statliga befattningar.
Avgivna yttranden. Nedre justitie!’evisionen och skolöverstyrelsen hava
ansett, att jämväl tiden efter pensionsålderns inträde borde få tillgodoräknas
såsom tjänstår för den, som erhölle anstånd med avsked. Göta
hovrätt, järnvägsstyrelsen och skolöverstyrelsen hava påyrkat, att tillgodoräknande
även av annan ledighet än den av de sakkunniga avsedda
måtte få äga rum, örn ledigheten icke överstege 15 dagar. Järnvägsstyrelsen
framhåller dessutom, att det för undvikande av missförstånd borde
särskilt angivas, att semester icke skulle föranleda avdrag vid tjänstårsberäkningen.
Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, huruvida ej tjänstår borde
få tillgodoräknas jämväl för tid, som tjänsteman kunde hava ägt tillgodoräkna
enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare, liven örn vederbörande
under sistnämnda tid icke varit skyldig erlägga avgift för egen
pensionering. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd finner synnerligen
tveksamt, huruvida lämpligen en tjänsteman, som tidigare under
96
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
viss tid erlagt avgift tili en av staten understödd pensionsinrättning,
exempelvis lärarinnornas pensionsanstalt, bör få tillgodoräkna denna tid
för erhållande av pension från statsverket utan att någon prövning skett
av tjänstemannens anställningsförhållanden under sagda tid.
Den av de sakkunniga föreslagna huvudregeln för beräknande av tjänstår
för pension synes mig i stort sett ägnad att genomföras. Med tillämpning
av denna grundregel skulle den tid, som må tillgodoräknas såsom tjänstår
för pension, för framtiden regelmässigt komma att sammanfalla
med den tid, varunder vederbörande erlagt avgift eller vidkänts pensionsavdrag
för egen pensionering. Enär emellertid för närvarande på grund av
övergångsbestämmelse i 1907 års civila pensionslag befattningar finnas, vilka
äro förenade med pensionsrätt utan att avgiftsplikt föreligger, och innehavare
av dylik befattning efter övergång till tjänst, som lyder under reglementet
-— t. ex. en häradshövding, vilken efter reglementets ikraftträdande
övergår till justitierådsämbete — givetvis bör äga tillgodoräkna tjänstetiden
i den föregående befattningen, har härav föranledd jämkning i de
sakkunnigas formulering måst vidtagas. Då vidare med befattning i reglementet
bör förstås viss tjänstemannabefattning men icke t. ex. arbetaranställning,
har det ansetts böra utsägas, att tjänstetid i arbetaranställning
med skyldighet att vidkännas pensionsavdrag enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare må tillgodoräknas. Tjänstår skulle härjämte få
beräknas för tid, för vilken för tjänsteman erlagts tjänstepensionsavgift
till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa.
Detta stadgande innebär exempelvis, att en tjänsteman, som tidigare
innehaft delaktighet i någon av de vid telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk förefintliga pensionkassorna för pensionering
av icke-ordinarie personal, skulle äga tillgodoföra sig den tid,
han erlagt avgift till sådan pensionskassa. Men även tid, varunder -—
utan att tjänstemannen innehaft statsanställning — för honom erlagts tjänstepensionsavgift
till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt
eller pensionskassa, skulle få ingå i tjänstårsberäkningen. Sistnämnda
bestämmelse skulle få betydelse exempelvis för innehavare av en med
pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenad kommunal lärarbefattning,
vilken övergår till statstjänst.
Med anledning av vad allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrat
vill jag med avseende å innebörden av uttrycket »av staten upprättad eller
understödd pensionsanstalt eller pensionskassa» framhålla, att tid, för
vilken erlagts avgift till statsunderstödda pensions- eller understödsföreningar,
vilka äro av livränteanstalts karaktär eller i vilka delaktigheten icke
varit beroende av en tjänstgöringsskyldighet av viss minimiomfattning
— t. ex. svenska lärarinnornas pensionsförening eller pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom —
icke rimligen lärer böra på grund av det avsedda stadgandet tillgodoräk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
97
nas. Däremot synes tjänstetid med delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt,
vilken tjänstetid varit förbunden med viss i författning stadgad
minimitjänstgöring och räknas såsom tjänstår för pension i statens pensionsanstalt,
böra tillgodoräknas enligt reglementet.
Vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt, att tjänsteman, som före tillträdande
av i civila tjänstepensionsreglementet avsedd befattning innehaft anställning
med pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare,
skulle äga tillgodoräkna den tid, han ägt räkna såsom tjänstår enligt sistnämnda
reglemente, även örn han under denna tid icke varit skyldig
att erlägga pensionsavgift. Yrkandet kan sägas äga visst stöd i
den omständigheten, att enligt övergångsbestämmelse till reglementena
för nuvarande pensionskassor för icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken
vederbörande må för statspension tillgodoräknas alla de
tjänstår, han intjänat såsom innehavare av i reglementena avsedd befattning;
däremot må för avgiftspension tillgodoföras endast de tjänstår,
som intjänats efter den 1 januari 1918, då ifrågavarande reglementen
trädde i kraft. Vidare må framhållas, att på grund av bestämmelserna
angående tjänstårsberäkning i kommunikationsverkens pensionslag ordinarie
tjänsteman vid dessa verk regelmässigt må såsom tjänstår för
statspension tillgodoräkna icke blott den tid, han innehaft delaktighet i
sagda pensionskassor, utan även den tid, han före nämnda pensionsreglementens
ikraftträdande innehaft i reglementena avsedd befattning. Då
emellertid ett bifall till vattenfallsstyrelsens yrkande icke skulle stå väl
samman med den avgränsning av rätten till tjänstårsberäkning, som reglementsförslaget
åsyftar, har jag ansett yrkandet icke böra föranleda ändring
av författningstexten. Enär Kungl. Majit jämlikt 3 § 2 mom. skulle
äga generell befogenhet att besluta rörande tillgodoräknande i pensionshänseende
av annan tjänstetid än som avses i 1 morn., torde frågor örn tillgodoräknande
av tid, som i styrelsens yrkande åsyftats, få i förekommande
fall av Kungl. Majit övervägas.
De olika slag av ledigheter, som böra föranleda avdrag i tjänstetiden
vid tjänstårsberäkning, hava i departementsförslaget uttryckligen angi
vits i författningstexten. I den sakliga innebörden av sakkunnigförslaget
har därvid ej gjorts annan ändring än att, på yrkande av några ämbetsverk,
avdrag för ledighet av avsett slag — svag hälsas vårdande, enskild
angelägenhet m. m. — skulle äga rum allenast örn ledigheten varat minst
15 dagar i en följd. En motsvarande begränsning finnes för närvarande
stadgad i kommunikationsverkens pensionslag.
.‘1 § 2 inom.
Förevarande moment är av samma lydelse som 2 § 2 mom. i de
sakkunnigas förslag och avser tillgodoräknande såsom tjänstår i fall, som
ej omförmälts i 1 morn., av verksamhet i eller utom statens tjänst. Till
motivering för stadgandet anföra de sakkunniga bland annat:
Ililläng till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222. 7
98
Kungl. Majlis proposition nr 222.
l>epartewienti>-
chefen.
Om exempelvis staten för en viss befattning önskade förvärva en framstående
kapacitet från det enskilda näringslivet, vore det givetvis av största
betydelse, att icke blott löne- utan även pensionsvillkoren kunde på
förhand preciseras och på ett tillfredsställande sätt regleras. Kungl. Maj:t
borde fördenskull äga befogenhet förklara, att av vederbörandes föregående
verksamhet viss angiven tid finge räknas såsom tjänstår för erhållande
av pension i statstjänst. Beslut angående dylik individuell tillgodoräkning
borde därför lämpligen meddelas i samband med tjänstens tillsättande
och icke uppskjutas till pensioneringstillfället, då ovidkommande
hänsyn lättare kunde göra sig gällande.
Likaledes syntes det vara lämpligt, att Kungl. Majit kunde för viss
grupp av tjänstemän meddela särskilda bestämmelser angående tjänstårsberäkning.
Den omständigheten, att vederbörande under den tjänste
tid, som må ifrågakomma till tillgodoräkning, varit befriad från skyldighet
att bidraga till pensioneringskostnaderna genom särskilda pensionsår
gifter eller pensionsavdrag å lönen, borde vid tjänstårsberäkningen uppmärksammas
och föranleda sådan reduktion av den tjänstetid, som till
godoräknades, att vad som bruste i dylika bidrag uppvägdes av viss
längre tids tjänstgöring.
Avgivna yttranden. Kammarrätten anser, att den i reglementsförslaget
at Kungl. Majit givna befogenheten att medgiva tillgodoräknande av
tjänstår även för hela grupper av befattningshavare jämte föreskrift
om tiden för tjänstårsberäkningsfrågans prövning borde komma till synes
i författningstexten. Riksräkenskapsverket anmärker bland annat,
att stadgandet i fråga syntes alltför obestämt avfattat för att kunna säkerställa
en konsekvent och ändamålsenlig tillämpning. Allmänna civilförvaltningens
lönenämnd anför, att stadgandet komme att innebära, att
tjänsteman för anställningstid utom statens tjänst, som tillgodoförts honom
i pensionshänseende, icke behövde vidkännas något ekonomiskt vederlag
på grund av pensioneringen. I
I likhet nied de sakkunniga finner jag lämpligt, att i reglementet
inrymmes befogenhet för Kungl. Majit att tillgodoräkna en befattningshavare
såsom tjänstår för pension annan tid än som enligt huvudregeln i
1 mom. skulle få tillgodoföras honom. En liknande föreskrift har
tidigare föreslagits såväl av 1921 års pensionskommitté som ock av 192(1
års pensionsutredning. Stadgandet har viss motsvarighet på löneområdet.
Att detsamma erhållit en ganska allmän avfattning ligger i sakens natur.
Det synes varken möjligt eller lämpligt att i reglementet upptaga så detaljerade
föreskrifter i förevarande hänseende, att en på förhand given norm
erhålles för bedömande av olika tänkbara fall. Då beslutanderätten skulle,
där ej delegation av prövningsbefogenhet beträffande viss grupp äger ram.
ligga i Kungl. Majits hand — med beredning i ett och samma departement
— torde nödig enhetlighet vid tillämpningen kunna förväntas. Vid tillgodoräkningsrättens
handhavande torde i regel hänsyn böra tagas till att
vederbörande icke under avsedd tid behövt vidkännas ekonomiskt veder
-
99
Kungl. May.ts proposition nr 222.
lag för pensionsrätter!. Undantagsfall kunna emellertid förekomma, då
avkortning i tjänstårsberäkning av denna anledning icke bör vidtagas;
såsom exempel på dylika fall må nämnas nuvarande extra jägmästare
och extra kronojägare vid domänverket, för vilka dylik avkortning skulle
innebära en långt gående skärpning i förhållande till hittillsvarande tillgodoräkningsregler.
Såvitt angår anställningstid utom statens tjänst
bör stadgandet tillämpas med en viss försiktighet.
I individuella fall torde, såsom de sakkunniga framhållit, för framtiden
beslut örn tillgodoräknande av tjänstetid enligt förevarande moment böra
fattas redan i samband med befattnings tillsättande. Hinder bör dock
icke föreligga att tillämpa stadgandet även på befattningshavare, som redan
vid reglementets ikraftträdande innehava statstjänst. Något förtydligande
av författningstexten i av kammarrätten angivet syfte synes icke
vara erforderligt.
3 § 3 mom.
Föreskriften i 3 mom. överensstämmer med 2 § 5 mom. i sakkunnigförslaget
och har motsvarighet såväl i kommunikationsverkens pensionslag
(20 § 1 morn., fjärde stycket) som ock i 1907 års civila pensionslag
(17 §, andra stycket).
4 *.
Förevarande paragraf — motsvarande 3 § i sakkunnigförslaget — innehåller
allmänna bestämmelser rörande pensionsavdrag. Jag hänvisar beträffande
bestämmelsernas innebörd till vad jag förut anfört samt till de sakkunnigas
specialmotivering (betänkandet sid. 54—55).
Pensionsstyrelsen har påyrkat sådan ändring av bestämmelserna rörande
pensionsavdrag, att tiden för dylikt avdrag skulle begränsas till den
månad, under vilken tjänstemannen uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan
inträder i pensionsåldern.
Jag delar pensionsstyrelsens uppfattning, att peusionsavdraget bör upp- Departement*
höra vid tjänstemannens inträde i pensionsåldern, även örn lian tillåtes
kvarstå i tjänst någon tid utöver denna ålder. Då enligt 3 § 1 mom. tjänstetid,
som infaller efter pensionsålderns inträde, icke skulle få tillgodoräknas
såsom tjänstår, synes det mig nämligen icke vara med billigheten
överensstämmande, att tjänstemannen det oaktat skall vara skyldig att
vidkännas pensionsavdrag för sådan tid. Av denna ståndpunkt föranledd
jämkning i författningstexten har vidtagits. t
Med anledning av att, såsom under 3 § framhållits, tjänstetid i med
pensionsrätt förenad befattning — vilken tid enligt 3 § må räknas såsom
tjänstår — för närvarande icke alltid är förenad med avgiftsplikt har det
vidare befunnits nödvändigt att till sakkunnigförslagets avfattning av
författningstexten göra ett tillägg av innebörd att tjänstår vid tillämp
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Departements
chefen.
liing av 4 § må, såvitt angår tid innan reglementet blivit tillämpligt på
vederbörande tjänsteman, räknas endast i den mån avgiftsplikt förelegat.
5 $.
1 mom.
Enligt 4 $ 1 mom. i de sakkunnigas förslag, motsvarande 5 § 1
mom. i departementsförslaget, skall pension, där ej annorlunda i reglementet
stadgas, utgå från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten
äger rum, till oell med den månad, under vilken pensionstagaren avlider.
Ett motsvarande stadgande återfinnes i nu gällande pensionsbestämmelser
för nyreglerade verk.
Be sakkunniga hava under förevarande paragraf upptagit till behandling
spörsmålet örn begravningshjälp åt avliden pensionstagares dödsbo
och därvid anfört huvudsakligen följande:
I anledning av från personalhåll framkomna önskemål hade de sakkun
niga övervägt, örn icke en sådan ändring borde vidtagas i nuvarande föreskrifter
angående utbetalning av pension, att pensionen utginge icke såsom
nu till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider,
utan till och med dagen för dödsfallet, men samtidigt, i analogi med vad
som gällde på löneområdet, dödsboet tillerkändes särskild begravningshjälp.
Med erkännande av det teoretiskt tilltalande i en sådan anordning
hade emellertid de sakkunniga funnit sig höra av praktiska skäl avstå
från att framställa förslag därom. Inträffande dödsfall kunde icke förutsättas
komma lika snabbt till den pensionsutbetalande som till den löneutbetalande
myndighetens kännedom. En omläggning av pensionsutbetalningen
i antydd riktning syntes bland annat på denna grund komma att
medföra olägenheter och ökat besvär. Vid sådant förhållande hade frågan
örn införande av begravningshjälp åt avliden pensionstagares dödsbo
ansetts böra förfalla.
Avgivna yttranden. Marinförvaltningen förklarar sig anse det såsom
en stor brist i sakkunnigförslaget, att några stadganden angående begravningshjälp
icke intagits däri. Länsstyrelsen i Hallands län finner det
likaledes påkallat, att begravningshjälp tilldelas pensionstagares dödsbo.
Liknande uttalanden hava ock gjorts av vissa personalsammanslutningar.
Pensionsstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och domkapitlet
i Växjö uttala sig för att pension måtte få utgå under en månads
tid efter pensionstagarens frånfälle. Härigenom skulle syftet med sär
skild begravningshjälp i viss mån kunna ernås.
Förslaget örn beredande av viss begravningshjälp åt pensionstagares
efterlevande synes mig i och för sig behjärtansvärt. Emellertid torde
behovet av dylikt understöd kunna i väsentlig mån tillgodoses genom
en jämkning i de nuvarande bestämmelserna angående pensions utbetalande.
Dessa bestämmelser leda nämligen i praktiken till stor
ojämnhet. Örn en pensionstagare avlider någon av de första dagar
-
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
na i månaden, utgår pensionen för nära en månad efter dödsfallet. Avlider
däremot pensionstagaren sista dagen i månaden, utgår icke någon
pension efter dödsfallet. En ändring av bestämmelserna därhän, att pensionen,
på sätt av vissa ämbetsverk ifrågasatts, utbetalades för en tid
av en månad efter dödsfallet, skulle vara ägnad att undanröja omförmälda
ojämnhet och samtidigt tillgodose syftet med förslaget örn särskild
begravningshjälp. De i 5 § 1 mom. av departementsförslaget intagna
utbetalningsföreskrifterna hava avfattats i enlighet med denna uppfattning,
dock att härvid den begränsningen vidtagits, att den efter pensionstagarens
frånfälle utgående pensionen icke må överstiga 500 kronor. Vid
stadgandets tillämpning böra givetvis bestämmelserna i lagen om beräkning
av lagstadgad tid lända till efterrättelse. Slutdag för pensionsrätten
kommer alltså att, oberoende av dagantalet, regelmässigt bliva den dag
i månaden näst efter dödsfallet, som genom sitt tal i månaden motsvarar
dödsdagens tal.
5 § 2 moni.
Enligt 6 § i kommunikationsverkens pensionslag verkställes utbetalning
av pension från det verk, tjänstemannen vid avgången tillhörde. För allmänna
civilförvaltningens vidkommande utbetalas pensionen av statskontoret,
för så vitt den icke utgår av medel, som för ändamålet
stå till förfogande för vissa särskilda verk (tullverket, patent- och
registreringsverket m. fl.). Då det numera torde höra till undantagen, att
pensionär personligen avhämtar sin pension hos den pensionsutbetalande
myndigheten, anlitas redan nu postverket för pensionernas utbetalande.
I betraktande härav hava de sakkunniga ansett, att onödig omgång och
kostnader skulle undvikas, därest hela proceduren med utbetalning av
pensioner direkt uppdroges åt postverket, som redan har bestyret med utbetalningen
av folkpensionerna. Fördenskull hava de sakkunniga under
4 § 2 mom. föreslagit, att pensionen skulle utbetalas månadsvis i efterskott
genom postverket enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare föreskrifter.
Sedan tjänstemans pensionsrätt blivit fastställd och avsked beviljats,
skulle postverket av den myndighet, som beviljat avskedet, erhålla
de uppgifter, som erfordrades för pensionens utbetalande. Åt postverket
skulle månadsvis beredas gottförelse för gjorda pensionsutbetalningar från
de medel, som vore avsedda för bestridande av pensioneringskostnaderna.
Denna gottgörelse borde även innefatta skälig ersättning för postverkets
bestyr med utbetalningen.
Avgivna yttranden. Mot förslaget på denna punkt hava vissa erinringar
framställts. Järnvägsstyrelsen har bestämt motsatt sig, att utbetalningen
av pensionerna överlämnades till postverket. För närvarande voro pensionsntbetalningarna
ordnade genom anlitande av postgirot, och denna anordning
hade visat sig synnerligen bekväm och enkel. Statskontoret, som intet
haft att erinra i och för sig mot den föreslagna centraliseringen till postver
-
102
Kintal. Maj:ts proposition nr 222.
Departements
chefen.
ket av pensionsutbetalningarna, har förutsatt, att centraliseringen endast
skulle avse de pensioner, som komme att beviljas enligt civila tjänstepensionsreglementet
och icke de pensioner — till antalet omkring 4,000, därav
omkring hälften s. k. riksdagspensioner— som nu utbetalades av statskontoret
med anlitande av postverket. Vid sådant förhållande skulle reformen
först i framtiden få betydelse för organisationen inom ämbetsverket.
I detta sammanhang torde jag böra omförmäla, att de sakkunniga sedermera
i sin förutnämnda skrivelse med förslag till följdförfattningar
till pensionsreglementet avgivit detaljerat förslag till föreskrifter rörande
postverkets bestyr med pensionsutbetalningarna. Av det yttrande, som
generalpoststyrelsen häröver avgivit, framgår, att enligt styrelsens mening
utbetalning av tjänstepensioner framdeles borde verkställas genom
postverkets försorg på enahanda sätt, som för närvarande användes beträffande
utbetalning av folkpensioner. En övergång till detta utbetalningssystem
kunde emellertid enligt styrelsens mening icke lämpligen ske,
så länge dyrtidstillägg utginge å pensionerna. Intill dess systemet med
dyrtidstillägg avvecklats, syntes pensionsutbetalningarna böra äga rum
medelst postanvisningar eller utbetalningskort. Det förefölle styrelsen,
som örn med användande av sistnämnda ntbetalningssätt någon större be
sparing ej skulle vinnas genom centraliseringen av utbetalningarna till
postverket. Den kostnadsminskning, som enligt de sakkunnigas mening
skulle vid en centralisering åvägabringas genom förenklade arbetsmetoder
och maskinella hjälpmedel, syntes i väsentlig mån neutraliseras därav,
att förteckningar över pensionärer skulle behöva föras både av de pensions
bestridande myndigheterna och hos postverket, samt av arbetet med upprättande
och granskning av redovisningar m. m. Det stora flertalet pensionsutbetalningar
verkställdes för närvarande genom statskontorets eller
järnvägsstyrelsens försorg, och arbetet vore i båda fallen så omfattande,
att rationella arbetsmetoder kunde komma till användning.
Styrelsen funne därför starka skäl tala för att med en centralisering av
pensionsutbetalningarna finge anstå, intill dess systemet med dyrtidstilllägg
avvecklats och möjligheter förelåge att tillämpa det enklare utbetalningsförfarande,
som för närvarande användes beträffande folkpensionerna.
Med hänsyn till vad som anförts i de avgivna yttrandena lärer en centralisering
till postverket av pensionsutbetalningarna icke för närvarande
böra äga rum. Det synes emellertid icke lämpligt att i själva reglementet
intaga föreskrift örn sättet för tjänstepensionernas utbetalande,
vilken fråga är att betrakta såsom en angelägenhet av administrativ natur.
I enlighet med denna uppfattning har jag i de i 5 § 2 mom. av depärtementsförslaget
intagna utbetalningsföreskrifterna icke upptagit något
stadgande rörande ordningen för pensionsutbetalningarnas verkställande.
Då det kan tänkas vara av värde för pensionstagarens dödsbo att sna -
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
rast möjligt elter pensionstagarens frånfälle kunna disponera över återstående
pensionsbelopp, bör den myndighet, på vilken det ankommer att
verkställa utbetalning av pensioner, äga befogenhet att efter erhållen underrättelse
örn dödsfallet på därom framställd begäran förskottsvis utbetala
den pension, som belöper på tiden efter dödsfallet. Utbetalningsföi-eskrifterna
hava kompletterats i enlighet härmed.
6 *.
Förevarande paragraf inrymmer föreskrifter rörande pensions förverkande
och är av samma lydelse som 5 § i de sakkunnigas förslag. De detaljerinringar,
som av några myndigheter framställts mot innehållet i
förevarande bestämmelser, har jag ansett icke vara av beskaffenhet att
böra föranleda ändring i bestämmelsernas avfattning.
7 %.
Såväl i 1907 års civila pensionslag (16 §) som i kommunikationsverkens
pensionslag (29 §) äro meddelade vissa bestämmelser rörande minskning
eller indragning av pensionsbelopp vid sammanträffande av pensioner för
olika statstjänster eller vid förening av pension för statstjänst med lön
eller arvode för annan statstjänst.
De sakkunniga hava i motiveringen till 18 § i sitt reglementsförslag
upptagit till ingående behandling frågan örn pensions minskning i dylika
fall och därvid anfört bland annat följande:
Nu gällande föreskrifter örn minskning eller indragning av pensionsbelopp
grundade sig uppenbarligen på den principiella uppfattningen, att
av pensionen den del, som tjänstemannen icke själv bekostat genom egna
avgifter, vore att betrakta såsom ett understöd, vartill vederbörande icke
kunde anses berättigad, örn han på annat sätt — i form av lön, arvode
eller pension — av staten bereddes en däremot svarande försörjning. De,
som förmenade, att pensionen i sin helhet vore att betrakta såsom uppskjuten
lön, hade givetvis icke kunnat godtaga en dylik uppfattning.
De sakkunniga, som i pensioneringen såge ett slags försäkring, förmenade,
att den pension, som en gång tillerkänts en befattningshavare, borde
för framtiden lämnas orubbad, såvida icke begånget brott gåve anledningtill
minskning av pensionen. Därmed ville emellertid de sakkunniga icke
hava sagt, att hänsyn ej skulle behöva tagas till en redan utgående pen
sion vid bestämmande av andra ersättningar, som kunde komma vederbörande
pensionstagare till del.
Vad först anginge förening av pension med lön eller arvode för annan
statstjänst, hade 1928 års lönekommitté i sitt förslag till avlöningsreglemente
för extra ordinarie och extra tjänstemän intagit bestämmelser, enligt
vilka myndighet kunde, örn så ansåges skäligt, i fråga om extra ordinarie
eller extra tjänsteman, vilken från staten uppbure livränta, pension
eller understöd, från lönen avdraga ett belopp, motsvarande högst denna
förmåns storlek. Dessa bestämmelser byggde tydligen på den även av
de sakkunniga omfattade principen, att pensionen uppbures nied prioritetsrätt
och fördenskull borde lämnas orörd. De sakkunniga ville för sin del
104
Kungl. Majda proposition nr 222.
föreslå, att ett stadgande av liknande innebörd meddelades även i ett blivande
avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän.
Vidkommande frågan, när och i vilken omfattning uppbärandet av pension
borde föranleda minskning i lönen, ansåge de sakkunniga detta främst
böra bliva beroende av pensionens art. Den vanliga ålderspensionen syn
tes utgöra en avtalsmässig ersättning, vilken en tjänsteman, som uppfyllt
de för erhållande av dylik pension stadgade villkoren, borde kunna hava
anspråk på att i regel få njuta utan att fördenskull behöva vidkännas avkodning
i honom tillkommande löneförmåner för annan statstjänst. Något
annorlunda läge däremot saken till, då fråga vore örn invalid- elier
sjukpension. Dessa former av pension kunde icke sägas vara i samma
mån »intjänta» som ålderspensionen utan hade snarare karaktären av ett
understöd, som blivit utmätt under förutsättning, att vederbörande tjänsteman
genom olycksfallet eller sjukdomen blivit oförmögen till vidare
arbete i statens tjänst. Skulle denna förutsättning sedermera visa sig
felaktig, i det att pensionstagare bleve så pass återställd från sin skada
eller sjukdom, att han ånyo kunde vinna en mera fast anställning i statens
tjänst, måste det anses riktigt att nedsätta lönen i denna befattning
med ett belopp, som ginge utöver de två tredjedelar av pensionen, vilka
ansåges motsvara statens bidrag till pensioneringen.
Vad sålunda anförts angående minskning av lönen i vissa fall borde
i tillämpliga delar iakttagas, även då ersättningen utginge i form av arvode.
Under det att i avlöningsreglementena borde meddelas erforderliga föreskrifter
angående huru förfaras skulle vid förening av lön och pension,
borde enligt de sakkunnigas mening pensionsreglementet innehålla regler
angående sammanträffande av pensioner för olika statstjänster. Även i
dessa fall vore de sakkunniga böjda för att göra en bestämd åtskillnad
mellan olika slag av pensioner. Då det gällde förening av ålderspensioner
för olika tjänster, syntes anledning knappast finnas att reducera endera
av pensionerna, alldenstund båda svarade mot tjänstetidens längd i vederbörande
befattning och det genom bestämmelserna angående tillgodoräktjänstår
blivit sörjt för att tid, som tagits i beräkning såsom
tjänstår för grundläggandet av rätt till pension, icke finge i något avseende
ånyo tillgodoräknas, så framt icke under nämnda tid fullgjorts annan
tjänstgöring än den, på vilken den tidigare tjänstårsberäkningen
grundats. Däremot syntes särskilda föreskrifter vara på sin plats i fråga
örn förening av pension för någon av de i pensionsreglementet avsedda
tjänster, som tillsatts genom förordnande på viss tid, med pension för annan
befattning i statens tjänst.
Beträffande de visserligen sällsynta men dock understundom inträffande
fall, då en tjänsteman, som beviljats invalid- eller sjukpension, efter sedermera
inträdd förbättring i hälsotillståndet på nytt erhölle en med pensionsrätt
förenad statstjänst, syntes, i överensstämmelse med vad som anförts i
fråga örn minskning av lönen i sistnämnda befattning, även den med befattningen
följande pensionen böra reduceras.
I enlighet med sin sålunda uttalade uppfattning hava de sakkunniga, så
vitt angår ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial,
under 18 § föreslagit, att därest tjänsteman, som åtnjöte invalid-
eller sjukpension, erhölle pension för annan statstjänst, sistnämnda
pension skulle minskas med ett belopp, motsvarande två tredjedelar av
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222. 105
den högre pensionen eller, om båda vore lika, av den ena av dem. Samma
regel skulle enligt 29 § gälla i fråga om i reglementsförslaget avsedd
icke-ordinarie tjänsteman.
Beträffande tjänstemän, tillsatta genom förordnande på viss tid. hava
däremot de sakkunniga med hänsyn till den undantagsställning i pensionshänseende,
dessa befattningshavare intaga, i 23 § 3 morn., tredje attsatsen,
av sitt förslag upptagit ett stadgande, enligt vilket minskning av
pensionen alltid skulle inträda för det fall att sådan befattningshavare vid
avgång från tjänsten redan vore i åtnjutande av pension för annan statstjänst.
Sagda minskning skulle motsvara två tredjedelar av den lägre pensionen
eller, örn båda vore lika, den ena av dem.
Avgivna yttranden. Arméförvaltningen, som ansett frågorna örn förening
av flera pensioner vara lösta på ett i stort sett tillfredsställande sätt,
har emellertid uttalat, att det syntes som örn de sakkunniga icke beaktat,
att de anställnings- och pensionsförhållanden, som gällde för beställningshavare
tillhörande arméns övergångsstater och reservstater, kunde erfordra
särskilda stadgande!! i förevarande avseende. Kammarkollegium
framhåller, att någon avkortning av de båda pensionsdelarna för en halvtidsamanuens
i två verk, vilken drabbats av olycksfall i tjänsten, icke borde
äga rum. Statskontoret, kammarrätten samt patent- och registreringsverket
ifrågasätta, huruvida de inskränkande bestämmelser, som de sakkunniga
föreslagit i 18 §, verkligen vore behövliga med hänsyn till den obetydliga
räckvidd, paragrafen med all sannolikhet komme att erhålla.
Vad först angår frågan örn förening av pension enligt civila tjänstepensionsreglementet
med lön eller arvode för annan statstjänst, framgår av
den nyss lämnade redogörelsen, att de sakkunniga varit av den meningen,
att den pension, varav en befattningshavare kommit i åtnjutande, bör lämnas
orubbad, men att däremot lönen eller arvodet bör minskas med vad
som efter prövning kan anses skäligt. Den princip, som ligger till grund
för detta ständpunktstagande, synes mig vara fullt riktig. Jag delar också
de sakkunnigas mening, att vid en blivande revision av gällande löneförfattningar
avlöningsbestämmelserna för ordinarie tjänstemän böra, på sätt
redan skett i fråga örn extra ordinarie tjänstemän, kompletteras med en
föreskrift, som stadgar skyldighet för tjänsteman, vilken åtnjuter pension,
livränta eller understöd av statsmedel, att efter Kungl. Majlis bestämmande
underkasta sig minskning i de löneförmåner, till vilka han eljest
kan vara berättigad såsom innehavare av statstjänst.
Enär emellertid en sådan skyldighet icke nu lärer utan vidare kunna
åläggas de ordinarie befattningshavare, som lyda under avlöningsreglementena
vid de nyreglerade verken, synes vid det förhållandet, att mitt
förslag till pensionsreglemente anslutits till sagda avlöningsreglementen.
den av de sakkunniga anvisade utvägen för åstadkommande av en såsom
skälig ansedd begränsning i sammanlagd inkomst av pension och lön icke
Departementschefen.
106 Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
kunna följas. Den enda möjligheten torde för närvarande vara att meddela
föreskrifter örn minskning av pensionen, för den händelse en peil
sionstagare kommer i åtnjutande av lön för annan statstjänst.
Beträffande det fall, att en tjänsteman blir berättigad uppbära pension
för mer än en tjänst, hava de sakkunniga uttalat, att motsvarande restriktiva
föreskrifter vore erforderliga endast för den händelse tjänstemannen
i den ena befattningen åtnjöte sjuk- eller invalidpension. Däremot har
anledning ansetts icke föreligga att reducera någondera pensionen, där frå
ga vore örn förening av ålderspensioner för olika tjänster. Även örn jag
finner någon mera vägande invändning icke vara att framställa mot en
sådan princip, torde emellertid en generell tillämpning av densamma under
nuvarande förhållanden icke vara möjlig. Därest en beställningshavare,
som uppbär ålderspension för militär tjänst, kommer i åtnjutande
av pension för tjänst, som avses i civila tjänstepensionsreglementet, kom
mer nämligen på grund av bestämmelser i de militära pensionsförfatt
ningarna den militära pensionen alltid att minskas enligt vissa regler.
Tills vidare och så länge någon revision av de militära pensionsförfattningarna
icke kommit till stånd, skulle följaktligen den ojämnheten
uppkomma, att ålderspension för två eller flera tjänster finge av vederbörande
oavkortat åtnjutas, allenast därest pensionerna vore knutna till
civila tjänster. Denna ojämnhet skulle bliva desto mera framträdande,
som det för närvarande ej så sällan inträffar, att militära beställningshavare,
vilka uppförts å försvarsväsendets övergångsstater, söka och
erhålla civila tjänster.
I betraktande av nu anförda omständigheter har jag ansett en tillfredsställande
lösning av föreliggande frågor under för handen varande omständigheter
endast stå att vinna genom att, på sätt skedde i det till 1925 års
riksdag avgivna förslaget till ny civil pensionslag, i det nya tjänstepensionsreglementet
intagas bestämmelser, som enhetligt reglera reduktion av
förmåner vid sammanträffande pensioner eller vid förening av pension och
lön för olika statstjänster. En dylik anordning förutsätter, att den i de militära
pensionsförfattningarna intagna föreskriften örn att minskning av
militär pension icke skall ske vid förening av sådan pension med pension
för civil tjänst, å vilken 1907 års pensionslag äger tillämpning, utsträckes
att gälla jämväl vid förening av militär pension med pension för tjänst,
som avses i civila tjänstepensionsreglementet. Jag återkommer i annat
sammanhang till denna fråga.
I principiell överensstämmelse med de reduktionsregler, som framlades
i förenämnda lagförslag till 1925 års riksdag och i viss anslutning till den
formulering av dessa regler, som återfinnes i 1926 års pensionsutrednings
förslag till ny civil pensionslag, har i departementsförslaget upptagits en
föreskrift av innehåll, att örn tjänsteman, vilken kommer i åtnjutande av
pension för i civila tjänstepensionsreglementet avsedd tjänst, vid avgång
från den tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller lön eller arvode för
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
107
amian statstjänst eller ock pension för statsanställning till sådant belopp,
att sammanlagda förmånerna för år räknat överstiga 5,004 kronor, tjänstemannen
må, så länge sådan annan förmån åtnjutes, av pensionen enligt
reglementet uppbära allenast en tredjedel. Härvid skulle dock iakttagas,
dels att i förekommande fall därutöver må utgå så mycket av den återstående
delen, att vad vederbörande äger behålla ej understiger summan
av den större förmånen och en tredjedel av den mindre eller, örn båda äro
lika, den ena av dem ökad med eu tredjedel, dels ock att minskning skall
ske endast i den mån så erfordras för att förmånernas sammanlagda belopp
ej må överstiga nyssnämnda belopp av 5,004 kronor.
Såväl 1926 års pensionsutredning som 1930 års pensionssakkunniga
hava ansett, att vid tillämpning av reglerna angående minskning av pension
eller lön vid sammanträffande dylika förmåner hänsyn icke bör tagas
till pension, som utgår enligt gällande bestämmelser angående pensionering
av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. Jag
har ansett mig böra i förevarande paragraf inrycka ett stadgande härom.
Vidare har intagits en föreskrift till förhindrande av att lialvtidsamanuens,
som innehar befattning i två verk och erhåller reducerade pensioner
för båda befattningarna, drabbas av den förut omförmälda reduktionsregeln.
Den föreslagna reduktionsregeln bör äga tillämpning ej blott å de i
reglementet avsedda ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas genom fullmakt
eller konstitutorial, utan även å sådana ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas
allenast genom förordnande på viss tid, samt å icke-ordinarie tjänstemän.
Med hänsyn härtill har stadgandet upptagits bland de i reglementet
intagna allmänna pensionsbestämmelserna. Härigenom skulle föreskriften
i tredje att-satsen av 23 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag bliva
obehövlig.
8 %.
Denna paragraf innefattar föreskrifter rörande de myndigheter, som
skola pröva frågor örn rätt till pension m. m., och motsvarar 6 § av de sakkunnigas
förslag. Då det för allmänna civilförvaltningens vidkommande
ansetts olämpligt att i författningstexten angiva prövningsmyndigheterna,
har i sakkunnigförslaget gjorts den ändringen, att prövningen beträffande
tjänstemän vid andra verk än de stora affärsverken ankommer
på myndighet, som bestämmes av Kungl. Majit. För närvarande lärer
emellertid någon ändring i nu gällande ordning ej böra vidtagas.
Till 2 mom. av paragrafen har vidare fogats ett tillägg, varigenom utsäges,
att regeln, att avsked ej må meddelas tjänsteman, innan frågan örn
hans rätt till pension avgjorts, icke skall gälla beträffande tjänsteman,
som innehar förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen.
108
Kungl. May.ts proposition nr 222.
9 och 10 §§.
Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämma, i sak med föreskrifterna
i 7 och 8 §§ av de sakkunnigas förslag och äga för övrigt sin motsvarighet
i nu gällande pensionsförfattningar.
11 §.
I förevarande paragraf har intagits det allmänna stadgande örn fonderingen
av belopp motsvarande tjänstemännens bidrag till pensioneringen,
som jag enligt vad förut framhållits ansett böra införas i det nya pensionsreglementet.
Med hänsyn bland annat till den delvis ändrade karaktär,
som tjänstemännens bidrag skulle erhålla genom omläggningen från pensionsavgifter
till pensionsavdrag, har det ansetts lämpligt att i paragraten
införa ett uttryckligt stadgande om att de fonderade medlen skola
göras räntebärande.
12 %.
.Enligt bestämmelserna i såväl 1907 års civila pensionslag som komrnunikationsverkens
pensionslag inträder skyldighet för tjänsteman att avgå
från tjänsten i första hand, då han uppnått den för hans befattning stadgade
pensionsåldern. Vederbörande myndighet äger emellertid bevilja anstånd
med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre
än högst tre år utöver pensionsåldern för tjänsteman vid kommunikationsverken
samt till fyllda 70 år för tjänsteman lydande under civila pensionslagen.
Beträffande avgångsskyldighet av annan anledning skilja sig bestämmelserna
i de båda lagarna i betydelsefulla delar från varandra. På grund
av sjukdom eller liknande anledning inträder enligt civila pensionslagen
avgångsskyldighet först efter det befattningshavaren under 5 på varandra
följande år till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att
tjänstgöra, under förutsättning tillika att han finnes för framtiden till
tjänstgöring oförmögen. Kommunikationsverkens pensionslag däremot
uppställer icke något krav på längre sammanhängande sjuktid utan begränsar
sig till fordran, att den framtida arbetsoförmågan skall vara
styrkt, varjämte lagen upptager — förutom sjukdom, vanförhet och lyte —
även nedsatt arbetsförmåga såsom anledning till avgångsskyldighet.
Även beträffande avgångsskyldigheten i anledning av olycksfall i tjänsten
föreligga mellan 1907 års lag och kommunikationsverkens pensionslag
vissa, ehuru mindre betydande skiljaktigheter.
Vad slutligen angår s. k. tvångspensionering av tjänsteman förete de
båda lagarna härutinnan avsevärda olikheter. Enligt civila pensionslagen
kan Konungen på framställning av vederbörande myndighet förklara tjänsteman
skyldig att avgå från tjänsten, örn han befinnes vara av sjukdom
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänståligganden och lian tillika uppnått en levnadsålder, som
med högst 2 år understiger pensionsåldern. Jämlikt kommunikationsverkens
pensionslag åter kan en motsvarande förklaring meddelas beträffande
tjänsteman, som i annat fall än då fråga är örn olycksfall i tjänsten
eller sjukdom, lyte, vanförhet eller nedsatt arbetsförmåga befinnes urståndsatt
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, örn
tjänstemannen uppnått en levnadsålder, som med högst 7 år understiger
pensionsåldern.
I 1907 års pensionslag göres i fråga örn tjänstemans avgångsskyldighet
viss åtskillnad mellan innehavare av domarämbete och andra tjänstemän.
Under det att såsom nyss nämnts avgångsskyldighet för tjänstemän
i allmänhet inträder vid uppnående av pensionsåldern — vilken frånsett
vissa i lagen angivna undantag inträder vid 67 år för man och 60 år för
kvinna — gäller för domare en ovillkorlig avgångsplikt dels vid fyllda 70
levnadsår, dels ock vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår, i sistnämnda
fall dock under förutsättning att befattningshavaren under 6 månader på
grund av sjukdom oavbrutet varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring
oförmögen. Därjämte må nämnas, att de i civila pensionslagen
meddelade bestämmelserna angående s. k. tvångspensionering ansetts icke
vara tillämpliga å domare.
De av pensionssakkunniga under 9 § av deras förslag upptagna generella
bestämmelserna angående tjänstemans avgångsskyldighet hava i allt väsentligt
anslutits till motsvarande föreskrifter i kommunikationsverkens
pensionslag. En saklig avvikelse förefinnes dock, i det att s. k. tvångspensionering
skulle kunna ske högst 3 år i stället för, såsom nu är i nyssnämnda
lag stadgat, 7 år före pensionsåldern. Den nyss omförmälda särställningen
för domare, vilken i viss utsträckning bibehållits i tidigare pensionsutredningars
förslag, har allenast i vad angår rätten att kvarstå till
70 års ålder erhållit motsvarighet i de sakkunnigas förslag. I övrigt har i
sakkunnigförslaget icke gjorts någon skillnad mellan domare och andra
tjänstemän, vadan domare följaktligen skulle vara pliktig att jämväl underkasta
sig s. k. tvångspensionering. De sakkunniga anföra beträffande domares
avgångsskyldighet följande:
De sakkunniga känna sig visserligen icke helt övertygade örn behovet av
att för innehavare av domarämbete meddela särskilda regler rörande rätten
att kvarstå i tjänst utöver pensionsåldern, men hava dock icke ansett
tillräckliga skäl förefinnas att frångå den nuvarande ordningen, enligt
vilken domare må efter eget avgörande kunna kvarstå i tjänst intill 70 års
ålder med rätt för honom att vid avgång tidigast efter uppnådda 67 levnadsår
erhålla ålderspension.
Att däremot i fråga örn domare uppställa mindre stränga regler än för
övriga befattningshavare beträffande skyldigheten att avgå ur tjänst på
grund av framtida otjänstbarhet till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller
nedsatt arbetsförmåga synes icke böra ifrågakomma. De stora krav. som
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
med hänsyn till rättssäkerheten höra ställas å domarkallets utövare, måste
enligt de sakkunnigas mening komma ett undantag att framstå såsom särskilt
olämpligt. Icke heller har åt domarna i § 36 regeringsformen givits
någon särställning, som skulle kunna motivera en dylik anordning.
Någon annan orsak än farhåga för missbruk i tillämpningen lär väl icke
kunna anföras mot en bestämmelse om skyldighet för en icke tjänsteduglig
befattningshavare att frånträda sin befattning. Domarkårens självständighet
torde i varje fall icke i ringaste män äventyras genom en dylik
bestämmelse.
Beträffande särskilt tillämpningen å domare av föreskrifter angående
tvångspensionering yttra de sakkunniga, att de visserligen ansett det vara
tveksamt, örn dylika föreskrifter borde göras tillämpliga jämväl å innehavare
av domarämbete. Tanken, att en icke tjänstduglig domare skulle
med avseende å skyldigheten att frånträda sin befattning intaga en annan
och förmånligare ställning än övriga tjänstemän, som befunne sig i samma
predikament, funne emellertid de sakkunniga mindre tilltalande. Då någon
anledning att befara missbruk av bestämmelsen icke syntes förefinnas.
hade de fördenskull stannat vid att pä denna punkt icke föreslå undantag
för domare.
Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag på förevarande punkt har i
yttrandena blivit föremål för delade meningar. Jag återger här vissa av
de framkomna uttalandena. Nedre justitiereviskmen framhåller, att de
föreslagna bestämmelserna icke iunehölle tillräckliga garantier för att
tjänsteman skulle förklaras skyldig avgå från tjänsten allenast i fall av
bestående verklig oförmåga att sköta sin tjänst. Särskilt i fråga örn domare
vore det ägnat att väcka allvarliga betänkligheter att medgiva
tvångspensionering utan att samtidigt föreskriva, att arbetsoförmågan
skulle hava fortvara! under viss längre tid. Bestämmelserna borde därför
omarbetas i överensstämmelse med principerna i 1907 års civila pensionslag.
Justitiekansler sämbetet anser de sakkunnigas förslag näppeligen
stå i överensstämmelse med § 36 regeringsformen, varför det kunde ifrågasättas,
örn ej berörda grundlagsstadgande borde i förevarande sammanhang
bliva föremål för ändring. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms
län, kammarrätten och generaltullstyrelsen uttala betänkligheter
mot den skärpning i bestämmelserna örn avgångsskyldighet, som förslaget
innebär, och anmärka särskilt på att nedsatt arbetsförmåga upp
tagits såsom anledning till avgångsskyldighet. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län finner däremot tvekan ur statsnyttans synpunkt
icke kunna råda örn det ändamålsenliga i föreslagen utvidgning av
möjligheten till tvångspensionering av otjänstbara befattningshavare
samt framhåller, att de betänkligheter, som häremot yppats med hänvisning
till § 36 regeringsformen, knappast syntes giltiga gentemot
vad de sakkunniga i betänkandet anfört. Svea och Göta hovrätter
hemställa, att stadgandena angående skyldighet för domare att i förtid
avgå måtte i närmare anslutning till civila pensionslagen erhålla sådan
Kungl. Maj:ts proposition nr 222. lil
avfattning, att avgångsskyldighet inträdde, då domaren antingen på grund
av olycksfall i ämbetet befunnes för framtiden oförmögen till ämbetsutövning
eller då han, efter att under någon viss tid — förslagsvis 3 år — till
följd av sjukdom, vanförhet eller lyte hava varit ur stånd att uppehålla
ämbetet, funnes för framtiden oförmögen att tjänstgöra eller ock då han
efter uppnående av den ålder, då rätt men icke skyldighet att avgå förelåge,
oavbrutet tinder 6 månader på grund av sjukdom, vanförhet eller
lyte varit och fortfarande funnes vara till tjänstgöring oförmögen. Länsstyrelserna
i Blekinge, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län,
statskontoret, kammarrätten och skolöverstyrelsen anse, att arbetsoförmåga
på grund av sjukdom m. m. bör hava varat under viss tid, innan vederbörande
anses pliktig avgå. I detta hänseende hava framställts olika förslag,
innefattande en tidsfrist från ett år lipp till 5 år. Allmänna civilförvaltningens
lönenämnd föreslår, att avgångsskyldighet på grund av sjukdom
m. m. skall inträda, då tjänstemannen under sammanlagt mer än 4/s
av 3 på varandra följande år varit förhindrad tjänstgöra. För domare bör
enligt nämndens mening skyldighet att avgå därjämte inträda, då han
efter uppnådd pensionsålder oavbrutet under 6 månader på grund av
sjukdom, vanförhet eller lyte varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring
oförmögen.
Järnvägsstyrelsen, kommunikationsverketts lönenämnd och Växjö domkapitel
finna anledning icke föreligga att förkorta den i korumunikationsverkens
lag stadgade tiden av 7 år före pensionsåldern, varunder tjänsteman
må kunna tvångspensioneras. Biksräketiskapsverket och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd förorda, att sagda tidsperiod bestämmes till
högst 5 år före pensionsåldern. Slutligen uttala sig sistnämnda myndigheter
för att anstånd med avsked utöver pensionsåldern bör begränsas
till ett år samt att motsvarande begränsning bör gälla i fråga örn den tid
utöver pensionsåldern, varunder domare må äga rätt att kvarstå i sin befattning.
I)e av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående tjänstemans
skyldighet att avgå från tjänsten hava utformats i nära anslutning till
de för kommunikationsverkens befattningshavare gällande föreskrifterna
och skulle för de i reglementsförslaget avsedda tjänstemän, vilka för närvarande
äro underkastade bestämmelserna i 1907 års civila pensionslag,
komma att innebära en icke oväsentlig skärpning i nuvarande avgångs
plikt. I likhet med de sakkunniga finner jag en dylik skärpning vara ur
statsintressets synpunkt påkallad. Erfarenheten har visat, att de Duva
rande bestämmelserna lämna möjlighet för en tjänsteman att under oskä
ligt lång tid utnyttja den ordinarie statsanställningens förmåner utan att
fullgöra däremot svarande prestationer. De betänkligheter, som från
några håll med åberopande av grundlagens bestämmelser uttalats mot
de ifrågasatta skärpningarna, synas mig icke bärande. Det må fram
Departementschefen
.
112
Kungl. Majlis proposition nr 222.
hållas, att 1907 ars civila pensionslag redan för närvarande innehåller för
reskrifter rörande tjänstemans förtidspensionering vid inträffande arbetsoförmåga.
Jag tillåter mig i avseende å bestämmelsernas förenlighet med
grundlagens stadganden åberopa den framställning, som av de sakkunniga
lämnats å sid. 66—67 i betänkandet.
Gentemot de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av att under de
föreslagna bestämmelserna på förevarande område inordna även innehavare
av domarämbeten har jag emellertid måst ställa mig i någon mån
betänksam. Mot den principiella giltigheten av de sakkunnigas argumentering
har jag visserligen ingen invändning att göra. Det har emellertid nu
liksom tidigare gjorts gällande, att de strängare föreskrifter i fråga örn
förtidspensionering, som innefattas i kommunikationsverkens pensionslag,
icke äro förenliga med den oberoende ställning, domarkåren sedan gammalt
intagit i vårt land. Med hänsyn härtill och i betraktande av det motstånd
mot sakkunnigförslaget på denna punkt, som bland annat kommit
till uttryck i utlåtandena från nedre justitierevisionen samt Svea hovrätt
och Göta hovrätt, har jag ansett lämpligast, att bestämmelserna örn skyldighet
för domare att avgå från tjänsten närmare anslutas till principerna
i 1907 års pensionslag. Jag har följaktligen låtit verkställa en omarbetning
av de i 9 § av sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna i syfte
att efter förebild i lagförslaget till 1925 års riksdag ävensom i de förslag,
som framlagts av tidigare pensionsutredningar, särskilja de bestämmelser,
som i förevarande hänseende skola gälla för domare, å ena, och övriga ordinarie
tjänstemän å andra sidan.
I avseende å den sålunda verkställda omarbetningen torde jag få anföra
följande.
För domare gäller för närvarande en ovillkorlig avgångsskyldighet vid
fyllda 70 år, vilket innebär, att sådan befattningshavare äger rätt att med
pension avgå vid 67 års ålder men skyldighet till avgång först 3 år senare.
Denna anordning sammanhänger med den befogenhet att bevilja anstånd
med avsked intill 70 levnadsår, som för andra tjänstemän, lydande under
civila pensionslagen, är lagd i vederbörande myndighets hand; åt domarna
har lämnats en motsvarande anståndstid utan prövning av någon myn
dighet. Då i departementsförslaget möjlighet ansetts böra fortfarande
lämnas för vederbörande myndigheter att bevilja anstånd med avsked efter
uppnådd pensionsålder, ehuru under högst 2 år, har jag funnit en anståndsrätt
böra med samma begränsning medgivas domarna. Då enligt
vad jag förut förordat pensionsåldern för här ifrågavarande befattnings
havare skulle inträda vid en levnadsålder av 65 år. har sålunda under 12 §
1 mom. a) av departementsförslaget upptagits föreskrift örn ovillkorlig avgångsskyldighet
för innehavare av domarämbete vid 67 år.
Under 1 mom. b) och c) har vidare föreslagits, att domare skall vara
skyldig avgå, då han träffats av olycksfall i tjänsten eller då han under
3 på varandra följande år till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ur stånd att tjänstgöra, allt under förutsättning att det behörigen styrkes,
-att han är oförmögen till tjänstgöring. Med uttrycket »behörigen styrkes»
avses givetvis, att arbetsoförmågan skall styrkas genom läkarbetyg. Nedsatt
arbetsförmåga har däremot i författningstexten icke upptagits såsom
orsak till avgångsskyldighet för domare.
Slutligen har under 1 mom. c) med viss jämkning upptagits den i 3907
års lag givna bestämmelsen örn avgångsskyldighet för domare, som efter
uppnådd pensionsålder under <> månader på grund av sjukdom, vanförhet
eller lyte varit till tjänstgöring oförmögen.
Bestämmelserna angående avgångsskyldighet för övriga i reglementet
avsedda ordinarie tjänstemän hava sammanförts i 32 § 2 och 4 mom. Frånsett
vissa formella jämkningar i författningstexten har härvid någon annan
ändring icke vidtagits i de sakkunnigas förslag än att möjligheten
till anstånd med avsked utöver pensionsåldern begränsats till att
avse en tid av högst 2 år utöver pensionsåldern samt att den tid före
pensionsålderns inträde, varunder tvångspensionering må kunna ske,
satts till 5 år. De av vissa ämbetsverk framställda yrkandena därom,
att arbetsoförmåga på grund av sjukdom m. m. bör hava varat under
viss tid, innan förtidspensionering av tjänstemän må kunna ske, har jag
sålunda ansett mig icke böra biträda.
I 7 § i verkställighetskungörelsen till 3907 års pensionslag liksom ock i
21 § 3 mom. av kommunikationsverkens pensionslag är intagen en föreskrift,
huru förfaras skall, då en tjänsteman, oaktat skyldighet inträtt för
honom att avgå från tjänsten, ej söker avsked. Någon motsvarighet till
dessa stadganden återfinnes icke i de sakkunnigas förslag. Jag har emellertid
ansett en sadan föreskrift vara påkallad såväl ur ordningssynpunkt
som med hänsyn till angelägenheten för vederbörande myndighet att i
dylikt fall kunna utau vidare entlediga tjänstemannen. Denna föreskrift
har intagits i 12 § 3 mom. Givetvis bör jämlikt bestämmelsen i 8 § 2 mom.
frågan örn tjänstemannens pension avgöras i samband med entledigandet.
Såsom av det föregående framgår, har i förslaget ansetts böra bibehållas
en viss — ehuru i jämförelse med nuvarande föreskrifter begränsad
— möjlighet för vederbörande myndighet att medgiva anstånd med
avsked efter uppnådd pensionsålder. Jag anser mig här böra uttryckligen
betona, att denna möjlighet enligt min mening bör begagnas med
stor varsamhet. Ett annat förfaringssätt skulle vara ägnat att äventyra
syftet med eller förminska gagnet av de sänkningar i pensionsåldrarna,
som jag förordat. Vid prövning av frågor örn tillstånd att kvarstå i
tjänst efter uppnådd pensionsålder bör statsnyttan men icke hänsyn till
tjänstemannens personliga intressen vara avgörande. I)e fall, där avgångsåldern
icke sammanfaller med pensionsåldern, torde vid en dylik
tillämpning komma att bliva rena undantagsfall.
Bihang till riksdagens protokoll 19.Vi. i sami. .NY 222.
8
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
13 §.
Förevarande paragraf är, med vissa mindre jämkningar i formuleringen,
av samma innehåll som 10 § i de sakkunnigas förslag.
14 $.
14 § innefattar bestämmelser angående beräkning av ålderspension och
motsvarar 11 § i sakkunnigförslaget. Med hänsyn till att för dylik pension
skulle för innehavare av vissa i bilaga A till departementsförslaget
upptagna tjänster erfordras allenast 25 tjänstår, har emellertid en komplettering
av bestämmelserna blivit erforderlig.
15—16 $§.
Dessa paragrafer överensstämma i stort sett med 12 och 13 §§ i sakkunnigförslaget.
Beträffande invalidpensionens belopp innehåller emellertid
departementsförslaget, att detta skall motsvara det för tjänstemannen
vid avgången gällande pensionsnnderlaget, medan de sakkunniga
föreslagit ett belopp, motsvarande det vid tiden för olycksfallet gällande
underlaget. Ett från några håll framfört yrkande, att hel pension alltid
måtte tillkomma den, som avgår på grund av sjukdom, ådragen i tjänsten,
anser jag mig bland annat av praktiska skäl icke böra biträda.
17 §.
I 14 § av sitt förslag hava de sakkunniga upptagit bestämmelser örn rätt
för tjänsteman att under vissa villkor komma i åtnjutande av förtidspension.
Enligt nämnda paragraf skulle tjänsteman, som innehar minst 3(1
tjänstår, kunna, där det. finnes icke vara stridande mot statens intressen,,
vid frivillig avgång ur statens tjänst tidigast 3 år före uppnåendet av pem
sionsåldern medgivas rätt till sådan pension. Förtidspensionen skulle motsvara
hel ålderspension men för tiden intill pensionsåldern undergå viss
minskning.
Till motivering för detta förslag hava de sakkunniga åberopat de uttalanden
till förmån för en genom författningsbestämmelser ordnad frivillig
förtidspensionering, som förekommit i myndigheternas svar på de sakkunnigas
förut nämnda cirkulärskrivelse angående pensionsåldern, och
för egen del anfört följande:
Berörda opinionsyttring från myndigheternas sida har givit de sakkunniga
anledning att upptaga frågan örn frivillig förtidspensionering till
förnyad prövning. Att det icke kan ligga i statens intresse att förtidspensionera
en fullt tjänstduglig befattningshavare är visserligen sant;
men å andra sidan bör det icke förbises, att fall förekomma, där den normala
pensionsåldern visar sig väl hög, utan att fördenskull befattningshavarens
arbetskapacitet blivit så väsentligt nedsatt, att fullt giltiga skäl
till tvångspensionering kunna anses föreligga. En dylik åtgärd torde väl
även myndigheterna i fall, som nu avses, draga sig för att tillgripa av
hänsyn om icke till tjänstemannens ekonomi, så i allt fall till hans person.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
115
Kunde man däremot finna en form, varigenom tjänstemannen utan en
officiell oduglighetsförklaring bereddes tillfälle att »ställa sin plats tili
förfogande», torde detta vara till uteslutande fördel för såväl staten som
tjänstemannen.
De sakkunniga finna emellertid angeläget att betona, att förtidspensioneringen
icke får tjäna ett ensidigt tjänstemannaintresse, varför såsom
villkor för bifall till en framställning örn avsked med dylik pension bör
förutsättas, att avskedet icke befinnes vara stridande mot statens intressen.
Likaså torde såsom förutsättning för rätt att på egen begäran komma
i åtnjutande av förtidspension böra gälla, att vederbörande tjänsteman
innehar minst trettio tjänstår och sålunda ägnat sig åt statstjänsten under
så lång tid, som normalt kräves för bel pension.
Möjligheten för tjänsteman att på egen begäran avgå med rätt till förtidspension
synes liksom tvångsvis skeende iörtidspensionering av anledning,
som omförmäles i 9 § 3 mom. (departementslörslagets 12 § 4 morn.),
böra inträda tidigast tre år före uppnåendet av pensionsåldern. Nu angivna
anordningar jämte den enligt 9 § 1 mom. (departementsförslagets
12 § 2 mom. a)) förefintliga möjligheten att medgiva anstånd med avsked
intill tre år efter uppnåendet av pensionsåldern medföra, att pensionsåldern
icke blir stelt knuten till ett visst datum utan kan sägas omspänna
en tidsperiod av sex år, varigenom lämnas rum för större individuell anpassning.
Avgivna yttranden. Överståthållarämbetet anser det vara förtjänt av
övervägande, örn ej innehavare av chefsbefattningar böra medgivas rätt
till frivillig avgång med oavkortad pension, exempelvis 5 år före pensionsåldern.
Generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen ifrågasätta, örn det kan anses skäligt,
att tjänsteman, som frivilligt avgår efter intjänta 30 tjänstår, skall vidkännas
avkortning i pension intill pensionsålderns inträde.
Statskontoret och kammarrätten uttala sig för att frivillig avgång med
pension måtte medgivas utan villkor örn 30-årig tjänstålder.
Socialstyrelsen och järnvägsstyrelsen anföra, att rätt till förtidspension
vid frivillig avgång bör utan fara för missbruk kunna medgivas redan
7 år — enligt socialstyrelsens mening åtminstone 5 år — före pensionsålderns
inträde. Riksräkenskapsverket och trafiktjänstemännens
riksförbund förorda, att sagda rätt måtte få inträda 5 år före pensionsåldern.
Lantbruksstyrelsen föreslår, att den kvotdel, varmed minskning av förtidspension
skulle äga rum, måtte ändras från ‘/iso till Viso.
Generalttdlstyrelsen framhåller, att de omständigheter, på grund av vilka
frivillig avgång skulle kunna medgivas, närmare borde angivas i paragrafen.
Därjämte har riksräkenskapsverket anmärkt, att avfattningen av de
föreslagna bestämmelserna icke gåve vid handen, vilken myndighet, som
skulle bevilja förtidspensionen. Om den pensionsprövande myndigheten
vore annan än den, varunder befattningshavaren lydde, kunde i varje fall
ej den förra myndigheten gärna avgöra, om avgången strede mot statens
intressen, varför ett förtydligande erfordrades.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Departemc,.
chefen.
Slutligen har statskontoret ifrågasatt sådan komplettering av de föreslagna
bestämmelserna angående förtidspension, att dylik pension må efter
prövning av Kungl. Majit tillkomma även den, som entledigas med tillämpning
av § 35 i regeringsformen.
Frågan örn rätt att frivilligt avgå ur tjänst före pensionsåldern mot åtnjutande
av pension var föremål för övervägande vid framläggande för
1925 års riksdag av proposition nr 153 angående ny civil pensionslag. I
anledning av vad då från vissa håll härutinnan ifrågasatts framhöll
jag, att så länge en befattningshavare vore tjänsteduglig, det icke
kunde ligga i statens intresse att förtidspensionera honom; vore han urståndsatt
att fullgöra sina tjänståligganden, kunde han med stöd av de i
lagförslaget intagna bestämmelserna angående s. k. tvångspensionering
erhålla förtidspension, därvid en eventuellt uttalad önskan från tjänstemannens
sida kunde underlätta en dylik åtgärd.
Med hänsyn till vad pensionssakkunniga i ämnet anfort och i betraktande
av den vitt utbredda opinion, som uppenbarligen inom ämbetsverken
förefinnes för införande i pensionssystemet av en anordning med frivillig
förtidspensionering, anser jag mig emellertid nu icke böra ställa mig
avvisande till de sakkunnigas förslag. De villkor, de sakkunniga ifrågasatt
för rätt att erhålla förtidspension, synas mig utgöra garanti för att
denna rätt icke kommer att missbrukas eller statens intressen eljest trädas
för nära. Under 17 § 1 mom. av departementsförslaget hava därför upptagits
bestämmelser örn rätt till pension vid frivillig avgång från tjänsten
före pensionsålderns inträde i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag. Vissa jämkningar och tillägg har jag dock ansett mig
böra tillstyrka. Sålunda har jag funnit den tid före pensionsåldern, varunder
frivillig avgång med pension må kunna medgivas, böra utökas till 5
år, varigenom en viss överensstämmelse skulle vinnas med föreskrifterna
i 12 § 4 mom. angående s. k. tvångspensionering. Vidare har det synts skäligt
att, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, den kvotdel, varmed minskning
av förtidspension skall ske under tiden före pensionsålderns uppnående,
jämkas till Vibo för varje full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens
levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern. Denna
jämkning tillgodoser i någon mån yrkandena på slopande av villkoret om
förtidspensionens minskning intill pensionsåldern.
Beträffande innehavare av sådan befattning, som angives i bilaga A till
reglementsförslaget, kunde det sättas i fråga, örn icke dessa befattningshavare
borde kunna tillerkännas förtidspension redan efter uppnådda
25 tjänstår, varvid självfallet kvotdelen för pensionens minskning
under tiden före pensionsålderns uppnående finge undergå jämkning. Jag
har emellertid ansett, att det generella villkoret örn fullgjorda 30
tjänstår bör gälla även för sådan tjänsteman.
I anledning av generaltullstyrelsens erinran, att författningstexten bor -
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
de angiva de omständigheter, under vilka frivillig förtidspensionering
må kunna medgivas, torde jag få framhålla, att reglementet knappast
synes böra tyngas med dylika detalj föreskrifter. Styrelsen synes i första
hand hava tänkt sig nedsatt arbetsförmåga såsom giltigt skäl för frivillig
avgång med pension. I och för sig torde någon anmärkning icke
vara att göra mot en dylik uppfattning. De anledningar, som kunna
påkalla förtidspension, böra dock icke alltför snävt avgränsas. Örn
exempelvis en övertalig befattning är bestämd till indragning vid innehavarens
avgång, lärer det i de flesta fall vara ur statsintressets synpunkt
likgiltigt, på vilka personliga skäl en dylik tjänsteman må grunda en
eventuell ansökan örn förtidspension.
För att enhetligheten vid bedömande av frågor örn förtidspension enligt
förevarande författningsrum icke må äventyras, har jag ansett lämpligast
vara, att sådana ärenden avgöras av Kungl. Maj:t. Sedan Kungl.
Majit medgivit, att förtidspension må utgå, skulle därefter pensionsbeloppet
bestämmas och avsked beviljas i vanlig ordning.
Den av statskontoret väckta frågan örn införande i reglementet av bestämmelser
angående förtidspension åt sådan tjänsteman, som entledigas
enligt § 35 regeringsformen — s. k. förtroendeämbetsman — har synts
mig vara förtjänt av beaktande. Enligt reglementsförslaget skulle visserligen
sådan befattningshavare alltid komma i åtnjutande av uppskjuten
livränta, motsvarande hela eller viss del av den enligt försäkringsteknisk
beräkning intjänta pensionen. Det är emellertid här fråga örn innehavare
av chefsbefattningar, vilka äro jämförbara med de genom förordnande
på viss tid tillsatta tjänstemännen, av vilka sistnämnda jämväl några
äro förtroendeämbetsmän. För dessa senare hava, i anslutning till vad de
sakkunniga föreslagit, i departementsförslaget (3 kap.) upptagits vissa särskilda
bestämmelser i pensionshänseende. För att undvika den ojämnhet i
pensionsreglerna för här ifrågavarande chefer, som onekligen härigenom
skulle uppkomma, har jag ansett skäligt och rimligt, att även i 2 kap. avsedd
förtroendeämbetsman, som entledigas enligt § 35 regeringsformen utan egen
ansökan och utan att skyldighet för honom inträtt att lämna sin befattning,
blir berättigad till pension enligt samma regler, som gälla för en genom
förordnande på viss tid tillsatt befattningshavare. I enlighet härmed bör
pensionen utgå, där tjänstemannen under minst 12 år innehaft befattningen,
med ett belopp motsvarande det för densamma gällande pensionsunderlaget,
men eljest med ett belopp, som med 1,000 kronor understiger nämna underlag.
Vad nu sagts bör dock icke äga tillämpning å de i § 35 regeringsformen
avsedda tjänstemän, vilka äro att hänföra till diplomatisk eller konsulär
personal. Reglerna rörande de förmåner, som må tillerkännas dessa
befattningshavare under disponibilitet, synas icke vara av beskaffenhet
att böra införas i tjänstepensionsreglementet.
Bestämmelser angående förtidspension åt förtroendeämbetsmän hava
upptagits i 17 § 2 mom. av departementsförslaget.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
18 och 19
Beträffande bestämmelserna under 18 § angående pensionsunderlag
och pensionsavdrag samt under 19 § i fråga örn pensionsålder torde jag
få åberopa vad jag härom anfört i allmänna motiveringen.
20 och 21 §§.
Föreskrifterna under 20 och 21 §§ äro i allt väsentligt av samma lydelse
som motsvarande föreskrifter i 17 § av de sakkunnigas förslag.
Socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, för säkring srådet och kammarkollegium
hava ansett bestämmelser erforderliga för att reglera det fall,
att ordinarie tjänsteman, som förordnats att innehava högre icke-ordinarie
befattning, nödgas på grund av den icke-ordinarie befattningens indragning
eller dylikt återgå till sin ordinarie tjänst. Sistnämnda ämbetsverk
anser, att örn förordnandet varat förslagsvis 5 år, befattningshavaren
bör bibehållas vid det högre pensionsunderlaget och vidkännas däremot
svarande pensionsavdrag. Det synes mig emellertid, som örn den omständigheten,
att pensionsrätt nu beredes viss icke-ordinarie personal, knappast
kan anföras såsom skäl för att åt sådan personal tillerkänna samtliga
de pensionsförmåner, som funnits böra tillkomma ordinarie tjänstinnehavare.
Det torde få anses ligga i sakens natur, att ett förordnande
för en ordinarie tjänsteman att innehava en högre icke-ordinarie befattning
icke bör tillförsäkra vederbörande någon ovillkorlig rätt till en mot
den högre befattningen svarande, förhöjd pension, även örn förordnandet
sedermera skulle upphöra. Att tjänstemannen må hava vidkänts högre
pensionsavdrag under förordnandet, synes härvid icke böra få bliva av avgörande
betydelse. Då retroaktivavgifter i reglementsförslaget icke äro
påbjudna vid befordran, synes anspråk icke kunna resas på återbetalning
av skillnaden i pensionsavdragen under förordnandetiden.
Jag anser ej heller tillräckliga skäl föreligga att, såsom järnvägsstyrelsen
påyrkat, beträffande tjänsteman, som på egen ansökning eller på
grund av något sitt förfarande i tjänsten förflyttats till lägre befattning,
i reglementet införa bestämmelser örn höjning av pensionsunderlaget i den
nya tjänsten med en tredjedel av skillnaden mellan detta pensionsunderlag
och pensionsunderlaget i hans förutvarande tjänst.
22 §.
Örn tjänsteman upphör att innehava ordinarie anställning i statens
tjänst utan att vara berättigad till tjänstepension, skall enligt kommunikationsverkens
pensionslag kapitalvärdet av tjänstemannens pensionsavgifter
inbetalas från vederbörande pensionsfond till pensionsstyrelsen för beredande
av pension åt honom jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring.
Enligt 1907 års civila pensionslag är däremot rätt att från pensionsfonden
återbekomma erlagda pensionsavgifter medgiven endast vid övergång till
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är förenad skyldighet
att för beredande av pension erlägga retroaktivavgift, dock ej till
högre belopp än det, vartill retroaktivavgiften uppgår. Denna viktiga
principiella olikhet mellan de båda pensionslagarna ha\a tidigare pensionsutredningar
velat utjämna genom att i sina förslag till n> civil pensionslag
upptaga en bestämmelse av samma innebörd som nyss angivna i
kommunikationsverkens pensionslag införda stadgande.
De sakkunniga åter hava bedömt förevarande spörsmål från en annan
utgångspunkt. Örn ålderspensionen betraktades såsom en uppskjuten livränta,
grundad på försäkring med premieinbetalning intill pensionsåldern,
kunde den intjänta pensionen vid varje särskild tidpunkt sägas motsvara
försäkringens fribrevsvärde, d. v. s. det reducerade livräntebelopp, som
kunde erhållas för redan erlagda premier. Den beräknade premien, som
skulle vara konstant, så länge tjänstemannen kvarstode i samma befattning,
syntes böra göras beroende icke blott av lönegraden utan även av d©
för tjänstemannen gällande inträdes-, befordrings- och pensionsåldrarna.
Tillämpades som jämförelse den i kommunikationsverkens pensionslag
uppställda regeln, befunnes det kapitalvärde, som enligt denna regel tillgodoräknades,
i genomsnitt tillräckligt endast för beredande av en pension
lika med en mindre del av den intjänta. I stort sett kunde man säga,
att den ekonomiska förlust, som sålunda drabbade en i förtid avgången
tjänsteman genom indragningen av större delen av hans intjänta pension,
avsevärt ökades med tjänstetidens längd. Verkningarna härav bleve särskilt
kännbara för tjänstemannen, när han avginge vid så hög ålder, att
utsikterna att erhålla pension från en ny anställning vore ringa.
De sakkunniga anföra vidare:
Betraktade man i likhet nied de sakkunniga pensioneringen som ett slags
försäkring, talade onekligen vissa skäl mot att beröva den avgångne tjänstemannen
hans intjänta pensionsrätt, i varje fall då iråga vore örn en
ordinarie tjänsteman, som uppnått erforderligt antal tjänstår för hel pension.
Å andra sidan måste det sägas, att staten hade fullgod anledning
att förfara något strängare med en tjänsteman, som avginge efter en relativt
kort anställningstid. I detta senare fall syntes vederbörande knappast
kunna göra anspråk på större del av sin intjänta pension än som kunde
beräknas ungefärligen motsvara de å lönen innehållna pensionsavdragen.
En medelväg syntes därför vara att så avväga de förmåner, som skulle
komma avgången tjänsteman till del, att den längre tjänstetiden premierades,
varigenom tjänstemännen knötes fastare vid statstjänsten. Däremot
syntes det knappast ligga i statens intresse att giva villkoren en innebörd,
som direkt syltade till att förhindra eller försvåra möjligheterna för en
statsanställd befattningshavare att, även i lall då detta skulle vara ur
samhällets synpunkt gagneligt, övergå till verksamhet utom statens tjiinst.
Dessa utgångspunkter hade lett de sakkunniga till den i 21 § 1 morn. av
doras regleinentsiörslag givna regeln, vilken i princip innebure, att tjänsteman,
som avginge ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnjutande av
pension enligt reglementet, försäkrades till erhållande av uppskjuten livränta
för ett belopp, som allt efter anställningstidens längd varierade mel
-
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Ian 42 oell 100 procent av den intjänta pensionen. Ehuru den pension, som
re^. mentet tillförsäkrades en tjänsteman, vilken kvarstode i tjänst
intill pensionsåldern, tekniskt sett även kunde sägas vara en uppskjuten
livränta, hade de sakkunniga dock funnit sig böra i reglementet reservera
ifrågavarande benämning för det belopp, som skulle utbetalas enligt bestämmelserna
i 21 §.
I fråga örn den pensionsålder, som borde läggas till grund vid beräkning
av den invänta pensionen, bade det synts de sakkunniga vara lämpligast
att i allmänhet tillämpa den för lönegraden gällande normala pensionsåldern.
En tjänsteman, som innehade befattning med lägre pensionsålder
an normalt, syntes nämligen knappast vid förtidig avgång ur tjänst böra
tulei kännas högre livränta än som skulle följa, örn den för vederbörande
lönegrad fastställda allmänna pensionsåldern varit för honom gällande.
Värdet av den invänta pensionen bleve nämligen högre, ju lägre pensionsålder
man räknade med. Då dessutom tjänstemän i samma lönegrad,
oavsett pensionsåldern, vöre i princip likställda med avseende å lön och
pensionsavdrag, måste olika värdering av den intjänta pensionen förefalla
ganska obefogad. Denna likställighet syntes dock icke böra utsträckas
ända därhän, att en tjänsteman med högre pensionsålder än normalt
skulle beredas en extra förmån vid avgång i förtid genom att få sin intjänta
pension beräknad efter en lägre pensionsålder än den för befattningen
fastställda. De sakkunniga föresloge därför, att vid beräkningert
av mtjänt pension skulle tillämpas den enligt reglementet fastställda normala
pensionsåldern eller, örn den för befattningen gällande pensionsåldern
vore högre, sistnämnda ålder.
Att låta en på grund av brott i tjänsten eller tjänstefel avskedad tjänsteman
i pensionshänseende intaga samma ställning som en tjänsteman, vilken
frivilligt lämnat sin befattning, ansåge de sakkunniga icke vara riktigt.
Livräntan i dylikt fall syntes i stället böra avvägas så, att dea
ungefärligen motsvarade värdet av de pensionsavdrag, varmed vederbörandes
lön under tjänstetiden varit minskad. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle den intjänta pensionen för avskedad tjänsteman alltid minskas
med två tredjedelar.
Den försäkringstekniska beräkningen av den intjänta pensionen och livräntebeloppets
storlek borde enligt de sakkunnigas mening lämpligen ankomma
på pensionsstyrelsen, som på grund av sin befattning med olika
förmer av pensionsförsäkring besutte den härför erforderliga sakkunskapen.
För detta ändamål skulle uppgifter rörande den avskedssökande
tjänstemannens tjänstgöringsförhållanden lämnas pensionsstyrelsen av
den myndighet, som hade att besluta angående avskedet.
Livräntan borde börja utgå från och med månaden näst efter den, under
vilken vederbörande uppnått den ålder, som tillämpats såsom pensionsålder
vid beräkning av pensionsrätter kapitalvärde. Rörande sättet för
utbetalningen syntes i tillämpliga delar böra gälla vad som lunnes stadgat
angående utbetalning av pensioner enligt lagen den 13 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring.
För att någon oklarhet icke skulle behöva råda rörande den rätt till
uppskjuten livränta, som en tjänsteman kunde hava förvärvat genom viss
tids anställning i statens tjänst, hava de sakkunniga ansett sig under 21 §
2 mom. böra upptaga en föreskrift, att tjänstemannen i samband med avskedet
skall erhålla skriftligt bevis, som styrker denna hans rätt. Där
-
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
jämte har under 21 § 3 morn. föreslagits, att livränteförsäkrad personr
som vid senare tidpunkt återinträder i med pensionsrätt förenad statsanställning,
skall frånträda rätten till uppskjuten livränta men i stället
berättigas tillgodoräkna förut förvärvade tjänstår vid bestämmande av
pension i den nya tjänsten.
Avgivna yttranden. Socialstyrelsen anför, att i fråga örn tidpunkten för
den uppskjutna livräntans utbetalande samma regler syntes böra gälla,
som stadgats i 34 $ pensionsförsäkringslagen, d. v. s. vid ren ålderdomsförsäkring
tidigast från fyllda 55 år och senast från fyllda 70 år. Pensionsstyrelsen
påyrkar, att de föreslagna bestämmelserna örn uppskjuten
livränta måtte utvidgas till att innefatta jämväl livränta för invaliditet,
varmed lämpligen borde förstås varaktig oförmåga i pensionsförsäkringslagens
mening. Liknande uttalande har även gjorts av vattenfallsstyrelsen
och personalföreningen vid statens vattenfallsverk. Telegrafstyrelsen
anser, att ordinarie tjänsteman, som avgår från tjänsten på egen begäran,
bör underkastas samma begränsning med avseende å rätt till livränta,
som av de sakkunniga ifrågasatts beträffande icke-ordinarie befattningshavare,
nämligen att den intjänta pensionen minskas med två
tredjedelar. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att någon nedsättning i de
föreslagna procenttalen för beräkning av intjänt pension syntes kunna
ske. Skolöverstyrelsen håller före, att livräntan alltid bör utgå med ett
belopp, som är lika med den intjänta pensionen, försäkringstekniskt beräknad.
Slutligen ifrågasätter generaltullstyrelsen, örn icke reglementet
borde upptaga en föreskrift örn sättet för utbetalande av uppskjuten livränta.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen med uppskjuten livränta DspaHemeiUtär,
liksom det förut behandlade förslaget om förtidspension vid frivillig chefe*.
avgång från tjänsten, en nyhet i förhållande till nu gällande pensionsbestämmelser
inom den civila statsförvaltningen.
För kommunikationsverkens vidkommande finnes dock en viss motsvarighet
till den ifrågasatta anordningen, i det att dessa verks pensionslag
samt pensionsreglementena för icke-ordinarie personal vid telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk innehålla stadganden, enligt
vilka tjänsteman vid avgång utan rätt till pension äger lå kapitalvärdet
av sina pensionsavgifter överfört till pensionsförsäkringsfonden för beredande
av pension enligt pensionsförsäkringslagen. Förslaget örn uppskjuten
livränta innebär emellertid såtillvida en utsträckning av denna
förmån, som den avgångne genom livräntan helt eller i viss utsträckning
skulle erhålla vederlag icke blott för de under tjänstetiden erlagda bidragen
till pensioneringen utan även för den del av den på tjänstetiden belöpande
pensionen, som bekostas av staten. Denna princip för vederlagets bestämmande
är redan nu icke alldeles främmande lör det statliga pensionsviisendet.
Jag erinrar, att i statens pensionsanstalt pensionsberättigad
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
befattningshavare, som avgår utan rätt att erhålla pension, kan komma i
åtnjutande av s. k. uppskjuten pension, som i vissa fall innefattar även
statens och huvudmannens hela bidrag till pensioneringen. Vidare må
framhållas, att i reglementena för pensionskassorna för icke-ordinarie personal
vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk är
stadgat (16 §), att delägare i sådan kassa, som upphör att innehava med
delaktighet i kassan förenad befattning, i vissa fall äger för pension enligt
pensionsförsäkringslagen få kapitalvärdet icke blott av de av honom
själv till vederbörande kassa inbetalda avgifterna utan även av de av
vederbörande verk för honom till kassan erlagda avgifterna överförda
till pensionsförsäkringsfonden.
Den av de sakkunniga föreslagna anordningen innebär, att frågan, i vad
mån större eller mindre del av den intjänta pensionen får åtnjutas, blir
beroende av tjänstetidens längd. Sålunda tillgodoräknas hela den efter
försäkringsteknisk beräkning intjänta pensionen, örn mer än 29 tjänstår
uppnåtts, men eljest allt efter tjänstetidens längd viss del av den intjänta
pensionen, lägst 42 procent. För min del finner jag, att de sakkunnigas
förslag tillför en före pensionsrättens inträde avgången tjänsteman vad
som kan betraktas såsom skälig andel av den av honom genom tjänstgöringen
intjänta pensionsförmånen. Ur praktisk synpunkt innebär förslaget
bland annat den fördelen, att de avgiftsmedel, som en avgången tjänsteman
under sin tjänstetid erlagt till vederbörande pensionsfond, där få
kvarbliva, till dess den avgångne uppnår den för livräntans erhållande
stadgade levnadsåldern, i stället för att överföras till pensionsförsäkringsfonden.
Jag anser mig därför böra tillstyrka de sakkunnigas förslag.
Vad pensionsstyrelsen anfört i fråga örn livränteförmånens utvidgning
till en livränta jämväl vid invaliditet synes visserligen vara beaktansvärt,
särskilt med tanke på icke-ordinarie befattningshavare, som entledigas
utan eget förvållande. Den omläggning av grunderna för livräntans beräkning,
som skulle erfordras för tillgodoseende av styrelsens önskemål,
torde emellertid komma att föranleda praktiska svårigheter och skulle
därjämte medföra, att livräntan vid uppnådd pensionsålder komme att
utgå med lägre belopp än vid tillämpning av de av de sakkunniga föreslagna
grunderna. Att staten skulle påtaga sig merkostnaden för en avgången
tjänstemans invaliditetsförsäkring synes nämligen icke böra ifrågakomma.
Av nu antydda skäl har jag ansett mig icke böra tillstyrka
styrelsens förslag. Ej heller i övrigt kan jag biträda i avgivna yttranden
framställda ändringsyrkanden i olika riktningar.
I ett par andra hänseenden har jag emellertid funnit ändring böra vidtagas
i avfattningen av sakkunnigförslaget på denna punkt. Med hänsyn
till att enligt departementsförslaget för vissa befattningar skulle gälla
en tjänstålder av 25 år torde sålunda böra i 22 § uttryckligen stadgas, att
vid beräkning av intjänt pension alltid skall tillämpas den i sakkunnigförslaget
förutsatta tjänståldern av 30 år. Vidare bör enligt min mening
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
departementsförslagets ståndpunkt beträffande pensionsålder för lönegraderna
1—12 föranleda jämkning i sakkunnigförslagets huvudregel beträffande
den pensionsålder, som skall tillämpas vid beräkning av intjänt pension.
De sakkunniga hava föreslagit samma pensionsålder, som av
dem lagts till grund för beräkningen av pensionsavdragen eller 63 år.
I departementsförslaget bär emellertid pensionsåldern sänkts till 60 år
utan att därvid någon ändring skett i beloppen av nu gällande pensionsavgifter.
Då, såsom de sakkunniga framhållit, värdet av den intjänta pensionen
blir högre, ju lägre pensionsålder man räknar med, skulle ett bibehållande
av de sakkunnigas huvudregel för den intjänta pensionens beräkning
innebära, att tjänstemännen i lönegraderna 1—12 bomme i en mera
gynnad ställning än övriga tjänstemän, något som skulle ytterligare framhävas
därigenom, att pensionsaA7dragen för de lägre lönegraderna — i
motsats till Arnd som i allmänhet gäller för högre lönegrader — äro satta
till lägre belopp än som motsvara den antagna täckningsprocenten. Med
hänsyn till vad här anförts har jag —- i nära anslutning till de förutsättningar,
som lagts till grund för pensionsavdragens beräkning i sakkunnigförslaget,
och för vinnande av en i möjligaste män enkel regel — ansett
mig böra förorda ett stadgande av innebörd, att ATid beräkning av
intjänt pension skall tillämpas en pensionsålder av 63 år för befattningar
i lönegraderna 1—12 och aA7 65 år för övriga befattningar.
Framhållas må, att frågan örn lämplig pensionsålder vid beräkning av
intjänt pension lärer böra tagas under förnyat övervägande vid den av\7ägning
av pensionsavdragen, som framdeles kan komma att ske i samband
med en reglering aA7 aA7lönings- och pensionsbeloppen.
Vissa jämkningar i avfattningen av sakkunnigförslagets 3 mom. hava
vidtagits bland annat i syfte att förebygga att livränteförsäkrad person,
som erhåller pensionsberättigande statstjänst eller tjänst med pensionsrätt
i statsunderstödd pensionsanstalt, jämte pensionsrätten bibehålies
vid rätt till livränta.
Enligt sakkunnigförslaget skulle den intjänta pensionen för tjänsteman,
som blivit dömd till avsättning på grund aA7 förbrytelse i tjänsten
eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, i varje fall minskas
nied två tredjedelar. Då fall kunna förekomma, i vilka en så stark minskning
måste framstå såsom obillig, har jag ansett mig böra förorda sådan
avfattning av stadgandet i fråga, att Kungl. Majit skulle kunna elter
prövning medgiva större del av den intjänta pensionen, dock högst två
tredjedelar.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att fastställa närmare grunder
för beräkning av uppskjuten livränta och därvid även meddela de
stadganden av övergångsnatur, som kunna erfordras beträffande pensionsunderlag
för tidigare innehavd icke pensionsberättigande tjänst
m. m. Likaledes bör Kungl. Majit utfärda närmare bestämmelser om
handläggningen av ärenden rörande uppskjuten livränta.
124 Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Det bör i detta sammanhang slutligen framhållas, att dyrtidstillägg icke
torde böra utgå å uppskjuten livränta.
23—25 §§.
En särställning i pensionshänseende intaga enligt nu gällande bestämmelser
de ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande
på viss tid, i det att dessa tjänstemän tillförsäkrats rätt till pension oberoende
av levnadsålder vid avgången och med jämförelsevis högt belopp
även efter en kort tjänstetid. Principiellt äro de för olika områden av
den civila statsförvaltningen utfärdade pensionsföreskrifterna för ifrågavarande
tjänstemän sinsemellan tämligen nära överensstämmande. Endast
i mindre väsentliga detaljer förefinnas olikheter.
Vid utformandet av sitt reglementsförslag hava de sakkunniga vidtagit
vissa jämkningar i ändamål att åstadkomma en utjämning av dylika olikheter.
En av dessa jämkningar torde här böra särskilt omnämnas. I 14 §
2 moni. av kommunikationsverkens avlöningsreglemente stadgas, att ordinarie
tjänsteman, som erhållit förordnande såsom distriktschef vid statens
järnvägar, telefondirektör i Stockholm eller driftdirektör vid statens
vattenfallsverk, är skyldig att, om förordnandet upphör, återgå till ordinarie
befattning vid vederbörande verk i den tjänstegrad, han tillhörde
vid förordnandets tillträdande. I anslutning härtill har i 13 § 2 mom. av
kommunikationsverkens pensionslag föreskrivits, att för sådan förordnandetjänsteman
skall i pensionshänseende gälla vad för hans tidigare
innehavda ordinarie tjänst finnes i pensionshänseende stadgat. Härav
följer med nuvarande bestämmelser, att örn exempelvis en icke-ordinarie
tjänsteman vid statens järnvägar erhåller förordnande såsom distriktschef,
han även kommer i åtnjutande av pension såsom distriktschef, medan
en tjänsteman, som före förordnandet innehaft ordinarie befattning,
erhåller pension för den tidigare befattningen. Nämnda för vissa
tjänstemän gällande speciella stadgande har icke fått någon motsvarighet
i de sakkunnigas förslag. I stället har i reglementsförslaget upptagits
ett för alla förordnandetjänstemän avsett generellt stadgande (23 §
4 mom. i sakkunnigförslaget), enligt vilket för tjänsteman, som tillsatts
genom förordnande pa viss tid och som vid förordnandets upphörande
övergår till annan befattning med pensionsrätt enligt reglementet, i pensionshänseende
skulle gälla vad för sådan tjänst finnes i reglementet stadgat.
Örn förordnandet fortgått under minst 18 år, skulle dock i avseende å
pensionsunderlag och pensionsavdrag kunna för tjänstemannen allt fortfarande
tillämpas de stadganden, som gällt under den tid, han innehaft
förordnandet.
Avgivna yttranden. På denna punkt hava pensionsstyrelsen, statskontoret,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd och skolöverstyrelsen påyrkat
en nedsättning till 12 år av den tid, som förordnande skall hava
varat för att här avsedd tjänsteman vid övergång till annan befattning
125
Kungl. Majlis proposition nr 222.
ina kunna bibehållas vid förordnandetjänstens pensionsunderlag. Därjämte
har pensionsstyrelsen framhållit, att förordnandetjänsteman, som
övergår till annan förordnandetjänst med samma pensionsunderlag, bör i
pcnsionshänseende få tillgodräkna jämväl den tid, han innehaft förordnande
å den förra befattningen.
De erinringar, som av vissa ämbetsverk framställts mot den i 23 § 4 Departementimom.
av sakkunnigförslaget intagna bestämmelserna, synas mig befogade. chefen.
Det föreslagna villkoret örn 18 års förordnandetid för rätt att få bibehållas
vid förordnandetjänstens pensionsunderlag skulle medföra den
ojämnheten att den, som efter förloppet av 12 års förordnandetid fortsatt
sitt arbete i statens tjänst i annan befattning, bomme i sämre ställning i
pensionshänseende än den, som omedelbart efter förordnandets upphörande
avgått ur statens tjänst I departementsförslaget har fördenskull kravet
på viss förordnandetid såsom villkor för bibehållande vid oförändrat
pensionsunderlag jämkats till att avse 12 år (24 § 2 mom. i departementsförslaget).
Pensionsstyrelsens erinran, att föregående förordnandetid
vid övergång från en förordnandetjänst till annan borde få tillgodoräknas,
har föranlett viss jämkning i 24 § 3 mom.
Beträffande de av de sakkunniga föreslagna pensionsbestämmelserna i
övrigt för förordnandetjänstemän hava — frånsett vissa formella jämkningar
i författningstexten — följande ändringar synts erforderliga.
Enär i 7 § av departementsförslaget intagits generella regler örn pensionsminskning
vid förening av pensioner för olika statstjänster eller aAr pension
för viss statstjänst med lön för annan statstjänst, har det i 23 § 3
mom. tredje att-satsen av sakkunnigförslaget upptagna stadgandet icke
fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Vidare har — i anslutning
till avfattningen av 4 § i departementsförslaget - de sakkunnigas
förslag i 23 § 3 mom. första att-satsen örn pensions minskning i vissa fall
med belopp, motsvarande pensionsavdrag, uteslutits. Slutligen har till
följd av departementsförslagets anslutning till nu gällande avlöningsbestämmelser
viss omredigering av bestämmelserna i 24 § av sakkunnigförslaget
blivit nödvändig.
2(i §.
I denna paragraf, som motsvarar 25 § av sakkunnigförslaget, innefattas
bestämmelser örn icke-ordinarie tjänstemäns rätt till pension.
De sakkunnigas förslag innebär, att rätt till ålderspension skulle tillkomma
sådan tjänsteman, då han entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder,
samt att invalidpension skulle utgå till den, som entledigas på
grund därav, att han till följd av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till
fortsatt nöjaktig tjänstgöring. Icke-ordinarie tjänsteman, som entledigas
på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än där olycksfall i
tjänsten inträffat, skulle ilga rätt till sjukpension, dock under förutsättning
att han vid avgången uppnått en levnadsålder av 30 år och därjämte
126
Departements
chefen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
kunde räkna minst 5 tjänstår. Efter skälighetsprövning skulle sjukpension
även kunna tillerkännas icke-ordinarie tjänsteman, vilken vid en levnadsålder,
som med högst 3 år understiger pensionsåldern, entledigas på
grund därav, att han till följd av nedsatt arbetsförmåga eller av annan
anledning befunnits urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina
åligganden.
Avgivna yttratiden. Lämpligheten av att bestämma viss lägsta levnadsålder
för erhållande av sjukpension har ifrågasatts av pensionsstyrelsen
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Lönenämnden yttrar, att
örn en skärpning av villkoren för sjukpensionen överhuvudtaget ansåges
erforderlig, det syntes lämpligare att höja antalet tjänstår och samtidigt
slopa villkoret örn en viss minsta levnadsålder. Nämnden uttalar därjämte,
att den för villkorlig sjukpensions erhållande angivna tidsperioden
av 3 år före pensionsåldern borde utökas till 5 år. Järnvägsstyreisen, vattenfallsstyrelsen
och kommunikationsverkens lönenämnd anse, att sjukpension
borde, såsom vid avgång på grund av sjukdom, vanförhet eller
lyte, utan vidare tillkomma icke-ordinarie tjänsteman, vilken entledigas
till följd av nedsatt arbetsförmåga. Enligt järnvägsstyrelsens mening
borde därjämte ett undantag från villkoret örn viss minimiålder och viss
minsta tjänstetid medgivas i fråga örn sjukpension för den, som entledigades
till följd av sjukdom, ådragen under tjänstutövning.
Bestämmelsen örn en viss lägsta levnadsålder för erhållande av sjukpension
synes mig kunna i vissa fall leda till ett icke fullt rättvist förfarande
vid pensioneringen. I enlighet med vad vissa myndigheter påyrkat
har därför denna föreskrift icke upptagits i departementsförslaget.
I stället har, i anslutning till vad civila lönenämnden ifrågasatt, en jämkning
i villkoret örn viss minsta tjänstetid från 5 till 10 tjänstår ansetts
böra vidtagas.
I anledning av vad järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och kommunikationsverkens
lönenämnd yrkat och i anslutning till vad som föreslagits
för ordinarie tjänstemän har jag funnit mig böra tillstyrka, att rätt
till sjukpension tillerkännes befattningshavare vid entledigande på grund
av nedsatt arbetsförmåga, givetvis nied samma begränsning som föreslagits
i fråga örn sjukpension i övrigt, Vid bifall härtill blir det i 2 mom.
av sakkunnigförslaget upptagna stadgandet örn skälighetsprövning överflödigt.
27 §.
1 mom.
27 § 1 mom. inrymmer regler för beräkning av icke-ordinarie tjänstemans
pension och motsvarar 26 § i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga föreslå, att för bestämmande av ålders- och invalidpension
åt icke-ordinarie tjänsteman samma grunder skulle gälla som för
ordinarie tjänstemän. För tjänsteman med avkortad tjänstgöring (halv
-
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
tidsamanuens) skulle dock invalidpensionen reduceras i samma omfattning,
som vid tiden för olycksfallet gällt i fråga örn lönen. För beräkning
av sjukpension avses likaledes de för ordinarie tjänstemän i motsvarande
hänseende föreslagna reglerna skola komma i tillämpning, varvid
dock sjukpensionen skulle begränsas till 50 procent av hel pension,.
örn antalet tjänstår vid avgången understege 10. Sjukpension skulle ej
heller få överstiga den ålderspension, vederbörande erhölle, örn han med
oförändrat pensionsunderlag kvarstode i tjänst till pensionsålderns inträde.
Pensionsstyrelsen har i ändamål att åvägabringa en jämnare beräkning
av sjukpensionen vid en tjänstetid av mellan 5 och 10 år föreslagit
en gradering av sjukpensionens belopp på det sätt, att pensionen skulle
ökas med 1 7« procent för varje fjärdedels tjänstår utöver 5 och intill 10,
Även allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalar sig till förmån för
en utjämning av sjukpensionen vid en tjänstetid understigande 10 år. Personalföreningen
vid statens vattenfallsverk påyrkar, att sjukpensionen
beräknas helt efter samma grunder, som skulle gälla för ordinarie befattningshavare.
Syftet med pensionsstyrelsens förslag att gradera sjukpensionen synes
beaktansvärt, men förslaget skulle enligt min mening alltför mycket komplicera
bestämmelserna. Då emellertid, enligt vad jag nyss förordat, rätt
till sjukpension för icke-ordinarie befattningshavare skulle inträda först
efter en lägsta tjänstetid av 10 år, synes mig tillräcklig anledning saknas
att i fråga örn beräkningen av sådan pension avvika från reglerna för
motsvarande förmån för ordinarie tjänstemän. Departementsförslaget
har avfattats i överensstämmelse med denna uppfattning och med iakttagande
av viss jämkning i övrigt i sakkunnigförslaget.
27 § 2 moni.
De särskilda regler för ålders- och sjukpensions bestämmande, som jag''
i det föregående förordat beträffande innehavare av i bilaga A till reglementet
upptagen ordinarie tjänst, torde böra gälla även beträffande innehavare
av sådan icke-ordinarie befattning, som direkt motsvarar nu avsedd
ordinarie tjänst eller av Kungl. Majit förklarats vara i pensionshänseende
därmed likställd. Ett stadgande härom har upptagits under
förevarande moment.
28 §.
Bestämmelserna i 27 § av sakkunnigförslaget angående pensionsunderlag
och pensionsavdrag för icke-ordinarie tjänstemän hava helt och hållet
omformulerats med hänsyn till att reglementsförslaget, i vad det avser
dylika befattningshavare, är uppbyggt på nu gällande avlöningsbestämmelser
för extra ordinarie tjänstemän m. fl. De sålunda omredigeradeföreskrifterna
återfinnas under 28 § av departementsförslaget.
Dop artenlevi »-chejen.
128
Kungl. Majlis proposition nr 222.
I fråga om beräkning av pensionsunderlag och pensionsavdrag för ickeordinarie
tjänstemän har jag ej funnit anledning att frångå den princip,
sorn härutinnan följts av de sakkunniga. I enlighet härmed hava pensionsunderlag
oell pensionsavdrag i varje lönegrad upptagits till samma belopp,
som i 18 § angivits för ordinarie tjänsteman tillhörande lönegrad
med närmast lägre ordningsnummer. Ehuru nuvarande löneplaner för
extra ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen
icke äro utbyggda upp till 30:e lönegraden, har likväl
skalan för pensionsunderlag och pensionsavdrag ansetts böra fullständigas
till och med nyssnämnda lönegrad.
Bestämmelserna i 1 och 2 moni. reglera pensionsunderlag och pensionsavdrag
för extra ordinarie tjänstemän, så vitt de åtnjuta avlöning enligt
av Kungl. Majit fastställd löneplan. Emellertid finnas vissa extra ordinarie
tjänstemän, vilkas löner icke utgå enligt av Kungl. Majit meddelad löneplan.
Så är forild Ilandet exempelvis beträffande extra ordinarie ekonomipersonal
vid statens sinnessjukhus, vilken personal uppbär lön enligt
en av medicinalstyrelsen utfärdad särskild löneplan. Vidare må framhållas,
att enligt avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän vid
kommunikationsverken slutlönen för sådan tjänsteman undantagsvis kan
bestämmas till annat belopp än det för extra ordinarie tjänst i hans lönegrad
normalt gällande. Slutligen är att märka, att reglementet är avsett
att kunna äga tillämpning även å sådana icke-ordinarie befattningslia■s
are, sorn utan att vara inplacerade i lönegrad enligt löneplanen för extra
ordinarie tjänstemän likväl kunna jämställas med sistnämnda kategori
befattningshavare.
För bestämmande av pensionsunderlag och pensionsavdrag åt nu omförmälda
befattningshavare erfordras särskilda föreskrifter, vilka lämpligen
böra meddelas av Kungl. Majit. Stadgande härom har intagits i 3 mom.
av förevarande paragraf.
I detta sammanhang torde jag böra omförmäla, hurusom järnvägsstyrelsen
framhållit, att extra ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar,
som tilldelats samma avlöning som motsvarande ordinarie tjänstemän,
ävensom fast anställda tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader borde
beträffande pensionsunderlag och pensionsavdrag erhålla samma ställning
som ordinarie befattningshavare. Jag är nu icke beredd att taga
ställning till denna fråga, vilken skulle ankomma pä Kungl. Majits avgörande.
Medgives en sådan särställning i pensionshänseende, torde densamma
icke kunna begränsas allenast till den av järnvägsstyrelsen om1
öi meilda pei sonalen, emir även på andra hall inom statsförvaltningen
icke-ordinarie personal finnes, som är i lönellänseende likställd med ordinarie
befattningshavare.
Ett flertal ämbetsverk hava påyrkat, att de icke-ordinarie tjänstemän,
som kunna komma att inordnas under reglementet, måtte beredas kompensation
i lönehänseende för de pensionsavdrag, de härigenom få vidkännas.
129
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Ett bifall till dessa yrkanden, som i realiteten skulle innebära, att staten
påtoge sig hela kostnaden för den förmån av ordnad pensionering, som nu
i tjänstemännens intresse tillskapas, synes mig icke böra ifrågakomma.
29 $.
De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående icke-ordinarie
tjänstemans pensionsålder överensstämma i huvudsak med motsvarande
föreskrifter i de sakkunnigas förslag (28 §) med den jämkningen att, i
anslutning till vad jag förordat i fråga örn ordinarie befattningshavare,
den tid, vederbörande må kunna bibehållas i tjänst utöver pensionsåldern,
icke får överstiga 2 år. I fråga örn bibehållande av icke-ordinarie
befattningshavare i tjänst efter uppnådd pensionsålder åberopar jag vad
jag anfört beträffande anstånd med avsked åt ordinarie tjänstemän, som
uppnått pensionsåldern.
30 §.
Enligt 30 § i sakkunnigförslaget skulle de för ordinarie tjänstemän föreslagna
bestämmelserna angående uppskjuten livränta äga tillämpning
jämväl för icke-ordinarie tjänstemän, dock att, därest sådan tjänsteman
entledigats på egen ansökan, den intjänta pensionen i varje fall skulle
minskas med två tredjedelar.
Avgivna yttranden. Pensionsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
ävensom ett par personalorganisationer ifrågasätta, örn icke
i avseende å rätten till livränta icke-ordinarie tjänstemän borde likställas
med ordinarie tjänstemän. Statskontoret och riksräkenskapsverket finna
den för visst fall föreslagna minskningen i uppskjuten livränta alltför
stark och uttala sig för att densamma begränsas till hälften av den intjänta
pensionen. Även allmänna civilförvaltningens lönenämnd gör ett
liknande uttalande.
I detta sammanhang torde jag få omförmäla, att vattenfallsstyrelsen
samt personalföreningen vid statens vattenfallsverk uttalat, att skäl förelåge
att även för icke-ordinarie tjänstemän införa bestämmelser örn förtidspension
vid frivillig avgång från tjänsten.
De sakkunnigas förslag örn minskning av icke-ordinarie tjänstemans Departemmtslivränta
vid frivillig avgång men tillämpning i övrigt av reglerna för liv- chefen.
ränta åt ordinarie befattningshavare skulle i visst hänseende kunna medföra
mindre tilltalande ojämnhet. Sålunda skulle en icke-ordinarie tjänsteman,
som på grund av brott utom tjänsten bleve dömd till avsättning,
få behålla sin livränta oförkränkt, medan en tjänsteman, som frivilligt avginge
till enskild verksamhet, finge förmånen reducerad. Med hänsyn
härtill och i anslutning till yrkanden i vissa av de avgivna utlåtandena
har jag ansett mig böra tillstyrka, att det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet om begränsning i vissa fall av livräntans belopp uteslutes och
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222.
9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
att alltså de för ordinarie tjänstemän förordade reglerna få i förevarande
avseende äga tillämpning även för icke-ordinarie befattningshavare.
Däremot har jag ansett den beträffande ordinarie tjänstemän förordade
möjligheten för Kungl. Majit att i vissa fall tillerkänna en på
grund av förbrytelse i tjänsten avsatt tjänsteman större del av den invänta
pensionen än en tredjedel icke böra medgivas i fråga örn ickeordinarie
personal.
I likhet med vattenfallsstyrelsen anser jag skäligt, att även åt de ickeordinarie
tjänstemän, som komma att lyda under reglementet, beredes
möjlighet till frivillig avgång före pensionsåldern med åtnjutande av förtidspension.
Jag har följaktligen kompletterat förevarande paragraf
med en föreskrift, enligt vilken i detta hänseende enahanda bestämmelser
skulle gälla, som ifrågasatts beträffande ordinarie tjänstemän.
31 §.
Stadgandet i förevarande paragraf är hämtat från de sakkunnigas förslag
till kungörelse med föreskrifter angående civila tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande, punkt 7. Då stadgandet är av principiell betydelse
för bedömande av pensionsrätten för tjänsteman, som övergår till
oreglerad befattning, har det ansetts böra få sin plats i själva reglementet.
32 §.
Föreskrifterna i förevarande paragraf överensstämma — bortsett från
vissa formella jämkningar — med vad i motsvarande hänseenden föreslagits
under tilläggsbestämmelserna i de sakkunnigas förslag.
33 i
Under denna paragraf har, i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande
föreskrift, intagits stadgande örn rätt till pension under vissa förutsättningar
för diplomatisk eller konsulär tjänsteman i disponibilitet.
34 §.
Åt Kungl. Majit torde i reglementet böra inrymmas befogenhet att utfärda
de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för reglementets
tillämpning. Ett stadgande härom återfinnes i 34 § av departementsförslaget.
Med hänsyn icke minst till de växlande förhållanden, som
äro rådande beträffande icke-ordinarie befattningshavare inom de skilda
förvaltningsområden, örn vilka här är fråga, torde det vara påkallat, att åt
detta stadgande gives en ganska vidsträckt innebörd. Sålunda lärer det
t. ex. vara erforderligt, att Kungl. Majit äger frihet att vid beslut örn
reglementets tillämpning å sådan icke-ordinarie personal, som icke omedelbart
på grund av föreskrift i reglementet blir underkastad dess bestämmelser,
meddela nödiga övergångsstadganden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222. 131
Övergångsbestämmelserna.
Punkt 1. Beträffande frågan, i vad mån tjänsteman må såsom tjänstår
för bestämmande av pension eller av uppskjuten livränta tillgodoräkna tid
före pensionsreglementets ikraftträdande, innehåller departementsförslaget
— i nära anslutning till de sakkunnigas förslag — den huvudregeln, att
tjänsteman, som vid ikraftträdandet innehar sådan ordinarie eller extra ordinarie
tjänst eller tjänst å extra stat, å vilken reglementet erhåller tillämpning,
må tillgodoräkna före ikraftträdandet förfluten tjänstetid, i den mån
densamma fått tillgodoräknas såsom tjänstår enligt de för ordinarie tjänsteman
vid vederbörande verk eller förvaltningsgren omedelbart före ikraftträdandet
gällande pensioneringsbestämmelserna. Jag utgår från att till
innehavare av tjänst å extra stat i detta sammanhang hänföras samtliga
sådana i 2 avd. av gällande kungörelse med avlöningsbestämmelser för ickeordinarie
befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk (356/1925) avsedda
befattningshavare med avlöning från extra anslag, å vilka reglementet
erhåller tillämpning, utan hinder av att i berörda bestämmelser endast vissa
av de i kungörelsens 32 § omförmälda befattningshavarna uttryckligen betecknats
såsom »befattningshavare å extra stat».
I departementsförslagets avfattning kan ifrågavarande huvudstadgande tilllämpas
jämväl å tjänstemän vid verk, vilkas samtliga befattningshavare äro
icke-ordinarie.
Nyssnämnda huvudregel har emellertid på yrkande av järnvägsstyrelsen
modifierats därhän, att den, som vid reglementets ikraftträdande innehar
tjänst vid något av kommunikationsverken, må av tid, som enligt kommunikationsverkens
pensionslag icke må räknas såsom avgiftsår, tillgodoräkna
endast två tredjedelar. Denna modifikation är betingad av med att enligt
kommunikationsverkens pensionslag begreppet tjänstår har en annan innebörd
än i de för allmänna civilförvaltningen gällande pensionsbestämmelserna.
Ytterligare har i förevarande punkt — med hänsyn till att bestämmelserna
i reglementets 3 § för vissa fall innebära en utvidgning av
den för ordinarie tjänstemän hittills gällande rätten till tjänstårsberäkning
— ansetts böra uttryckligen föreskrivas, att ifrågavarande övergångsstadganden
icke skola föranleda inskränkning i den rätt till tjänstårsberäkning,
som må tillkomma tjänsteman enligt 3 §.
Med den avfattning, övergångsbestämmelserna i förevarande ämne erhållit,
skulle en nuvarande extra tjänsteman icke få efter framdeles skeende befordran
till ordinarie tjänst tillgodoräkna tjänstår för den tid, han exempelvis
uppehållit ordinarie tjänst på förordnande. Där så anses skäligt, bör
i stället stadgandet i 3 § 2 mom. av reglementet för dylika fall tillämpas.
I detta sammanhang har jag ansett mig böra upptaga till behandling
frågan örn övergångsbestämmelser i anledning av de föreslagna
ändringarna i pensionsåldern. Med framhållande, att de sakkunnigas
förslag i fråga örn pensionsålder innebure en del såväl sänkningar som
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
höjningar gentemot vad nu gäller, hava de sakkunniga i detta hänseende
anfört, att det syntes komma att medföra ett allt för starkt ingripande gentemot
tjänstemännen, örn dessa förändringar undantagslöst skulle träda i omedelbar
tillämpning. För en tjänsteman, som enligt nu gällande bestämmelser skulle
hava 2 eller 3 år att kvarstå i tjänst, kunde det medföra ekonomiska bekymmer,
om han omedelbart vid reglementets ikraftträdande eller mycket kort tid
därefter skulle nödgas avgå. Likaså kunde det för en tjänsteman, som
planerat för sin avgång vid en nära liggande tidpunkt, innebära betydande
olägenhet att behöva kvarstå i tjänst utöver den beräknade tiden. Av dessa
anledningar hava de sakkunniga föreslagit en viss valfrihet för de av stadgandena
örn ändrad pensionsålder berörda ordinarie tjänstemännen. Innebörden
av de föreslagna bestämmelserna är den, att en tjänsteman, som fått
sin pensionsålder sänkt och som därigenom skulle bliva nödgad att avgå
inom 3 år efter reglementets ikraftträdande, skulle kunna kvarstå i tjänst
till sin nuvarande pensionsålder, samt att den, för vilken höjd pensionsålder
skulle inträda, skulle kunna, örn han nått en levnadsålder av minst 50
år, likaledes bibehållas vid sin nuvarande pensionsålder. För erhållande av
rätt att bibehållas vid gällande pensionsålder har förutsatts, att anmälan
därom skulle ingivas till vederbörande myndighet senast en månad före
reglementets ikraftträdande.
För egen del kan jag med hänsyn till de skäl, som föranlett det av mig
framlagda förslaget örn ändringar i pensionsåldrarna, icke tillstyrka, att ett
genomförande av detta förslag skulle för avsevärd tid framåt göras beroende
av tjänstemännens fria val. Med hänsyn till den övergångstid, som kommer
att beredas tjänstemännen därigenom, att reglementet är avsett att träda i
kraft först den 1 juli 1935, synas mig de nya reglerna om pensionsålder
böra sättas i tillämpning samtidigt med reglementets föreskrifter i övrigt
Däremot har jag ansett billigheten påkalla, att åtgärd vidtages för att
icke med avseende å pensionens belopp försätta sådana tjänstemän i alltför
ogynnsam ställning, vilka till följd av de nya åldersbestämmelserna icke
kunna intjäna tillräckligt antal tjänstår för erhållande av eljest möjlig hel
pension eller vilka måste få större avkortning i pensionen än enligt de tidigare
bestämmelserna. En sådan åtgärd torde böra gå ut på ett medgivande
av rätt till utökad tjänstårsberäkning för de av ändringarna berörda ordinarie
tjänstemännen. Åtgärden bör dock rimligen icke genomföras på sådant
sätt, att dess verkningar komma att sträcka sig alltför långt fram i tiden.
Med beaktande av att behovet av en övergångsbestämmelse i förevarande
hänseende givetvis är större, ju kortare tid efter ikraftträdandet avgångsskyldigheten
inträder, har jag ansett mig böra förorda en regel av innebörd,
att för den, som till följd av de nya bestämmelserna blir skyldig att avgå
tidigare än enligt förut gällande stadganden, må såsom tjänstår räknas, örn
avgångsskyldigheten inträder inom 3 år efter ikraftträdandet, hela den tid
varmedj pensionsåldern blivit sänkt, eller örn avgångsskyldigheten inträder
senare, nämnda tid minskad med ett år för varje år, som förflyter efter ikraft
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 222. 133
trädandet. Denna regel har intagits i punkt 1 av övergångsbestämmelserna.
Jag vill här förutskicka, att jag i det följande jämväl kommer att förorda
en övergångsbestämmelse till förmån för ordinarie innehavare av befattningar,
beträffande vilka de nya bestämmelserna medföra böjning av det för
hel pension stadgade antalet tjänstår.
I detta sammanhang må vidare framhållas, att vid bifall till de föreslagna
sänkningarna av vissa pensionsåldrar en del tjänstemän, vilka enligt nuvarande
bestämmelser icke skulle inträda i pensionsåldern förrän efter den
1 juli 1935, omedelbart vid reglementets ikraftträdande bliva avgångsskyldiga.
I dessa fall torde lämpligen åtgärd för beslut rörande tjänstemans
rätt till pension böra vidtagas redan före ikraftträdandet. I den mån fråga
uppkommer örn tillgodoräknande av tjänstår jämlikt reglementets 3 § 2 morn.,
bör jämväl prövning av dylik fråga påkallas före ikraftträdandet.
Punkterna 2—4. Den sakliga innebörden av stadgandena i dessa punkter
överensstämmer i stort sett med pensionssakkunnigas förslag och torde icke
tarva närmare motivering.
Punkt 5. I nuvarande pensionsbestämmelser för såväl kommunikationsverken
som allmänna civilförvaltningen finnes ett stadgande av innehåll,
att örn den, som är berättigad till pension enligt nämnda bestämmelser,
tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden
på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt förut omförmälda
stadganden i kommunikationsverkens pensionslag eller i reglementena för
de vid vissa av kommunikationsverken befintliga pensionskassorna för
icke-ordmarie personal, sistnämnda pension skall räknas såsom del av den
förstnämnda pensionen, vilken alltså skall minskas i motsvarande mån.
En sådan föreskrift har icke upptagits i sakkunnigförslaget men synes
mig vara erforderlig. Då nämligen en tjänsteman, för vilken vid avgång
ur statstjänst dylik inbetalning till pensionsstyrelsen gjorts men vilken sedermera
erhåller befattning, som avses i tjänstepensionsreglementet, enligt
reglementet får tillgodoräkna den förra tjänstetiden såsom tjänstår såväl
för pension som för beräkning av avdragspliktens varaktighet, kan det icke
anses riktigt, att han dessutom skulle på grund av ifrågavarande tjänstetid
erhålla fyllnad i pensionen. I departementsförslaget har därför under
förevarande punkt införts ett stadgande av angiven innebörd.
Punkt 6. I kommunikationsverkens pensionslag (40 §), i 1921 års kungörelse
(nr 456, 3 § punkt g)) med pensionsbestämmelser för den allmänna
civilförvaltningen samt i övergångsbestämmelser till 1925 års kungörelser örn
ändringar i pensionsbestämmelserna hava meddelats stadganden av innebörd,
att ingen må genom do nya bestämmelserna lida minskning i fråga om pensionens
belopp. Av nära liggande skäl har någon motsvarande föreskrift icke
upptagits i de sakkunnigas förslag. Med den utgångspunkt, som gällt för de
134
Kungl. May.ts proposition nr 222.
sakkunniga vid uppgörandet av förslag i fråga om pensionsunderlag, nämligen
den lönenivå, som kommit till uttryck i 1928 års lönekommittés betänkande
med förslag till allmänt avlöningsreglemente, kunde det icke befaras, att
de föreslagna pensionerna komme att understiga pensionerna enligt nu gällande
bestämmelser, helst de sakkunniga utgått från att pensionsunderlaget
skulle utgöra två tredjedelar av slutlönen å Ill-ort. De sakkunniga hava
emellertid framhållit, att åtminstone i vissa fall pension enligt nu gällande
bestämmelser kunde understiga pension enligt de för vissa kvinnliga tjänstemän
före den 1 juli 1925 gällande stadgandena. Sålunda hade 1925 års ändringar
i pensionslagen för kommunikationsverken medfört en minskning
med 60 kronor för år av pensionen för rikstelefonist; till följd av de nämnda
övergångsbestämmelserna äro emellertid rikstelefonister, som utnämnts före
den 1 juli 1925 — ett antal av för närvarande omkring 1,390 — oberörda
av denna minskning.
Med de förändrade utgångspunkter, som gällt vid departementsförslagets
uppgörande, har det ansetts erforderligt att i övergångsstadgandena meddela
en bestämmelse, enligt vilken ordinarie tjänsteman icke vid avgång ur
tjänst må lida minskning i det pensionsbelopp, som skulle hava utgått med
tillämpning av för honom enligt äldre bestämmelser gällande pensionsunderlag.
Med hänsyn till de ändringar, som departements förslaget för
allmänna civilförvaltningens del innebär i fråga örn för hel pension erfor
derligt antal tjänstår, har jag vidare ansett påkallat att, där tillämpningen
av äldre bestämmelser i sistnämnda hänseende skulle medföra högre pensionsbelopp,
de äldre föreskrifterna fortfarande få gälla för nuvarande ordinarie
tjänstemän. Stadganden i nu omförmälda avseenden hava meddelats
i punkten 6 av övergångsbestämmelserna.
I detta sammanhang må beröras frågan örn tjänstemans skyldighet att
underkasta sig framtida ändringar i pensionsbestämmelser. För nyreglerade
delar av statsförvaltningen är i avlöningsreglementena stadgad skyldighet
för tjänsteman att vara underkastad »ändring i fråga örn pension», och i
de för tjänstemän med nyreglerad lön utfärdade pensionsbestämmelserna
föreskrives, att tjänsteman skall vara underkastad sådana »ändringar i
pensionsrätten, som kunna varda fastställda i sammanhang med det statsunderstödda
pensionsväsendets centralisering». Pensionssakkunniga hava
anfört att, därest samtidigt komme att fastställas nya såväl avlönings- som
pensionsreglementen, berörda skyldighet icke vidare borde föreskrivas. På
grund härav och då anledning icke synts de sakkunniga föreligga att bibehålla
det tidigare förbehållet i avseende å pensionsväsendets centralisering,
hava de sakkunniga icke upptagit någondera skyldigheten. På anförda skäl
hava emellertid de sakkunniga i sitt förslag till tilläggsbestämmelser (5 §)
intagit förpliktelse för kvinnlig tjänsteman att underkasta sig framtida
ändringar i fråga örn pensionsåldern jämte övriga därav föranledda ändringar
i civila tjänstepensionsreglementet. Då enligt den ståndpunkt, jag i
det föregående intagit, någon revision av avlöningsbestämmelserna icke nu
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
skulle vidtagas, kommer berörda bestämmelse i avlöningsreglementena att
kvarstå. Någon rubbning i bestämmelsens giltighet kan enligt min mening
icke föranledas av att en revision av gällande pensionsföreskrifter nu
kommer till stånd. Vid sådant förhållande lärer alltså någon specialföreskrift
örn kvinnliga tjänstemäns plikt att underkasta sig ändringar i fråga
örn pensionsålder icke vara erforderlig. Med hänsyn till den allmänna avfattningen
av berörda i avlöningsreglementena intagna bestämmelse synes
ej heller särskilt stadgande vara behövligt örn tjänstemans skyldighet att
underkasta sig ändringar i samband med eventuell centralisering av det
statsunderstödda pensionsväsendet, en fråga som för övrigt icke längre kan
anses aktuell.
Punkt 7. I samband med beslut örn statens övertagande av distriktsveterinärväsendet
har en särskild anordning vidtagits beträffande pensioneringen
av distriktsveterinärer, vilka övergått från landstings- till statstjänst
I anledning härav erfordras med avseende å dessa distriktsveterinärer en
särskild föreskrift av övergångsnatur, vilken intagits under förevarande
punkt
I detta sammanhang ber jag få uppehålla mig vid vissa av de sakkunniga
föreslagna övergångsbestämmelser, vilka icke fått någon motsvarighet
i departementsförslaget.
piri del av de nu åsyftade bestämmelserna äro av den beskaffenhet, att
de med de ändrade förutsättningar i allmänhet, som ligga till grund för
departementsförslaget, utan vidare förfalla. Andra sammanhänga med vissa
av de sakkunniga framlagda förslag, vilka jag i det föregående avstyrkt,
t ex. förslaget örn rätt för tjänsteman att genom extra pensionsavdrag bereda
sig utfyllnad av antalet tjänstår. Till sistnämnda grupp av övergångsbestämmelser,
vilka icke upptagits i departementsförslaget, hor emellertid
en fråga, som här torde böra särskilt beröras, nämligen örn pensionsrätten
för vissa rikstelefonister.
Efter riksdagens bemyndigande har Kungl. Majit genom brev till telegrafstyrelsen
den 27 juni 1927 meddelat bestämmelser angående rätt för
rikstelefonist att mot erläggande av vissa tilläggsavgifter erhålla hel avgiftspension.
I detta brev stadgas, bland annat, att den, som efter att hava
uppnått en levnadsålder av 25 år tillträtt ordinarie rikstelefonistbefattning
_ för vilken gäller en pensionsålder av 55 år — må såsom avgiftsår för
bestämmande av tjänstepension enligt kommunikationsverkens pensionslag
tillgodoräkna föregående tjänstetid såsom icke-ordinarie telefonist vid telegrafverket
i den mån så erfordras, för att vederbörande vid uppnåendet av
pensionsåldern skall vara berättigad till hel avgiftspension, under villkor
att vissa enligt försäkringsteknisk beräkning fastställda tilläggsavgifter erläggas.
Den, som vill begagna sig av ifrågavarande medgivande, skall gora
skriftlig anmälan därom hos telegrafstyrelsen. Sedan dylik anmälan in
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
kommit, fastställer styrelsen de tilläggsavgifter, som skola av vederbörande
månatligen erläggas, intill dess hon uppnått pensionsåldern.
De sakkunniga hava omnämnt, att vid tiden för betänkandets avgivande
— enligt från telegrafstyrelsen inhämtade uppgifter — 396 ordinarie rikstelefonister
anmält sin önskan att erlägga tilläggsavgifter för förvärvande
av rätt till hel avgiftspension. Ett antal av 52 telefonister, för vilka tillläggsavgifter
likaledes kunnat ifrågakomma, hade däremot avstått från denna
möjlighet att fylla ut den blivande pensionen.
De sakkunniga hava framhållit, att den nu omförmälda anordningen till
sitt syfte sammanfölle med den av de sakkunniga föreslagna anordningen
med utfyllnad av antalet tjänstår genom extra pensionsavdrag samt att det
vid sådant förhållande syntes naturligt, att i och med pensionsreglementets
ikraftträdande erläggandet av tilläggsavgifter upphörde och tjänstemannen
i stället finge vidkännas extra pensionsavdrag. Detta extra pensionsavdrags
storlek borde uppenbarligen bestämmas så, som örn det börjat
utgå vid den tidpunkt, då tjänstemannen tillträtt sin rikstelefonisttjänst.
Under det att enligt de sakkunnigas förslag rätten till utfyllnad av antalet
tjänstår skulle begränsas till att avse högst 5 år samt icke få begagnas
av den, för vilken mindre än 20 år återstode till pensionsåldern, vore i
förenämnda kungl, brev inga motsvarande restriktioner införda. Då det,
enligt vad de sakkunniga inhämtat, förekomme ett betydande antal fall
— 240 — i vilka rikstelefonist genom tilläggsavgifters erläggande berett sig
utfyllnad för större antal avgiftsår än 5, samt även ett 60-tal fall, då
för vederbörande återstått mindre än 20 ar till pensionsålderns uppnående,
räknat från ordinarieblivandet, hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå
övergångsstadganden, avseende sådana fall.
Enligt departementsförslaget skulle befattning såsom rikstelefonist hänföras
till de tjänster, beträffande vilka det för hel pension erforderliga antalet
tjänstår skulle reduceras till 25. Någon möjlighet för den, som
på grund av tiden för tillträdet av pensionsberättigande tjänst icke kan
erhålla hel pension, att efter eget val genom tilläggsavgifter förvärva
ytterligare tjänstår, skulle icke föreligga vare sig för rikstelefonister eller
för andra tjänstemän. Den i detta avseende för närvarande stadgade rätten
för rikstelefonister torde därför böra upphävas med pensionsreglementets
ikraftträdande, och från och med den 1 juli 1934 bör sådan rätt ej heller
medgivas för nytillträdande rikstelefonister. Det synes mig emellertid angeläget
att tillse, att de rikstelefonister, som redan börjat erlägga tilläggsavgifter
för utfyllnad av antalet avgiftsår, beredas kompensation för erlagda
tilläggsbelopp. Lämpligen synes detta kunna ske genom sådan
förhöjning i den enligt pensionsreglementet utgående pensionen, som svarar
mot de er lagda tilläggsavgifterna. Möjligen kan det också komma att visa
sig skäligt att medgiva rikstelefonist, som även med hänsynstagande till
redan erlagda tilläggsavgifter icke skulle kunna ernå hel pension, rättighet
att genom i viss omfattning fortsatt avgiftsbetalning bereda sig utfyllnad av
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
pensionen. Jag kommer i det följande att hemställa om bemyndigande för
Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser, som kunna erfordras för ett ordnande
av ifrågavarande angelägenhet på i huvudsak här antytt sätt.
Bilagor till reglementet.
Bilaga A. Såsom bilaga A till reglementet har intagits förteckning
över de ordinarie befattningar, beträffande vilka enligt vad jag förut tillstyrkt
det för hel pension erforderliga antalet tjänstår skulle utgöra 25.
Antalet av dessa tjänster har för allmänna civilförvaltningens del kunnat
avsevärt reduceras i förhållande till antalet befattningar, för vilka enligt
civila pensionslagen gälla särbestämmelser i fråga örn tjänståldern. Anledningen
härtill är i huvudsak dels att för vissa tjänster rekryteringsförhållandena
numera gestalta sig på ett annat sätt än vid tiden för de nuvarande
bestämmelsernas tillkomst, dels att enligt förslaget rätt till tjänstårsberäkning
skulle införas för tjänstetid i anställning med delaktighet i
statsunderstödd pensionsanstalt, dels ock att möjlighet skulle föreligga för
Kungl. Majit att såsom tjänstår tillgodoräkna en tjänsteman verksamhet
före tillträdet till pensionsberättigande tjänst. Flertalet av de tjänster,
vilka upptagits i bilagan, äro sådana, för vilka antingen stadgats en särskilt
låg pensionsålder (t. ex. kvinnlig sjukvårdspersonal vid sinnessjukhusen)
eller utbildningstiden regelmässigt är så lång, att en lägre tjänstålder än
den normala ansetts påkallad (t. ex. åtskilliga tjänster, av vilkas innehavare
kräves högre vetenskaplig utbildning och vetenskaplig produktion), eller ock
särskilda skäl i övrigt ansetts tala för en lägre tjänstålder.
De befattningar vid allmänna civilförvaltningen, för vilka nu gäller en lägre
tjänstålder än 30 år men vilka icke upptagits i bilaga A, äro följande! vid
yrkesinspektionen yrkesinspektör, skogs- och flottledsinspektör, yrkesinspektris,
yrkesinspektörsassistent och yrkesinspektrisassistent; i medicinalstyrelsen
sjuksköterskeinspektris; vid statens sinnessjukhus kvinnlig ekonomipersonal;
vid barnmorskeläroanstalterna barnmorskelärare; vid farmaceutiska institutet
laborator; i skolöverstyrelsen ledamot å yrkesskola vdelningen; i lantbruksstyrelsen
byråchef för lantbruksärenden; vid lantbruksakademien sekreterare;
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet Överassistent;
vid lantbrukshögskolan laborator; vid veterinärhögskolan lärare i
hov beslag; vid veterinärstaten länsveterinär samt vid statens provningsanstalt
överdirektör, avdelningschef och förste avdelningsingenjör.
Å andra sidan hava i bilagan ansetts böra upptagas vissa tjänster, för
vilka särbestämmelse örn tjänstålder för närvarande icke gäller. Delvis
förklaras detta av att vid organisationsändringar och uppförande av nya
personalkårer på ordinarie stat under senare år icke alltid vidtagits erforderlig
komplettering av civila pensionslagens specialbestämmelser. De bär
avsedda tjänster, för vilka lägre tjänstålder än nu gällande ansetts böra
stadgas, äro följande: vid fångvårdsstaten lantbruksinspektor; vid lands
-
138
Kungl. Majlis proposition nr 222.
staten landshövding; vid naturhistoriska riksmuseet professor; vid musikaliska
akademien sekreterare samt vid fartygsinspektionen förste fartygsinspektör
och andre fartygsinspektör, varvid avses såväl ingenjörsutbildad
som annan andre fartygsinspektör.
Vid de affärsdrivande verken upptages i bilagan endast rikstelefonist.
Bilaga B. Såsom bilaga B till reglementet har intagits en åldersförteckning,
angivande de undantag från reglementets allmänna stadganden örn
pensionsålder, som ansetts påkallade.
Denna förteckning har kunnat göras väsentligt mindre omfattande än i
de sakkunnigas förslag. Med de generella regler beträffande pensionsålder,
som intagits i reglementet, bliva nämligen åtskilliga av de sakkunniga
föreslagna undantag i sänkande riktning obehövliga. Med den allmänna
inställning till frågan örn pensionsålder, som jag i det föregående tillkännagivit,
har jag vidare ansett undantag i höjande riktning icke böra ifrågakomma.
Jag har exempelvis ansett mig icke böra tillstyrka att, såsom de
sakkunniga ifrågasatt, för gruppen förste expeditionsvakter och expeditionsvakter
fastställes en högre pensionsålder än den, som följer av reglementets
allmänna regler.
Av en del myndigheter framställda yrkanden örn höjningar i förhållande
till sakkunnigförslaget av pensionsåldern för vissa särskilda tjänster har jag
i anslutning till vad här framhållits funnit mig icke kunna biträda. Bland
dessa yrkanden må nämnas förslag av länsstyrelsen i Blekinge län om pensionsåldern
för landskanslister och landskontorister, av styrelsen för veterinärhögskolan
örn pensionsåldern för maskinist vid högskolan, av lotsstyrelsen
örn pensionsåldern för lots och distriktsfyrmästare samt av statens provningsanstalt
örn pensionsåldern för vissa befattningshavare vid anstalten.
Genom den föreslagna generella nedsättningen i pensionsåldrarna tillgodoses
vidare det stora flertalet av de yrkanden, som i de avgivna yttrandena
framställts örn sänkningar av sakkunnigförslagets pensionsåldrar för särskilda
tjänster. Bland förslag örn sänkningar, som jag ansett mig icke
böra biträda, må nämnas av svenska järnvägsmannaförbundet — i anslutning
till hemställan i den vid sakkunnigbetänkandet fogade reservationen
av herr Eriksson — framställt yrkande örn fastställande av en pensionsålder
av 58 år för lokomotivförare, lokomotiveldare och eldare å ångfärja vid
statens järnvägar samt yrkande av statstjänarnas centralorganisation m. fl.
örn bestämmande av en pensionsålder av 55 år för kvinnlig ekonomipersonal
vid statens sinnessjukhus.
I fråga örn de undantag från de allmänna pensionsåldrarna, som upptagits
i bilagan, må framhållas följande.
För ritare eller gravör vid sjökarteverket, gravör eller lieliogravyrritare
vid rikets allmänna kartverk samt ritare vid telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk har i överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag upptagits en pensionsålder av 63 år. För dessa befattningshavare
är pensionsåldern för närvarande bestämd till 65 år.
139
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
För samtliga befattningshavare vid yrkesinspektionen har i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag — delvis i anslutning till vad socialstyrelsen
ifrågasatt — upptagits en enhetlig pensionsålder av 63 år. Samma
pensionsålder föreslås för inspektrisen över sjuksköterskeväsendet.
Beträffande statens sinnessjukhus har bibehållits nuvarande pensionsålder
av 55 år för den kvinnliga sjukvårdspersonalen (förestånderska, Översköterska,
sköterska). Beträffande uppsyningsman av l:a klass har ansetts böra
föreskrivas en pensionsålder av — liksom nu — 60 ar. För maskinmästare
av lia klass har av skäl, som i det följande angivas beträffande vissa befattningar
vid lotsverket, föreslagits en pensionsålder av 63 år (nn 62).
För vägingenjör har med hänsyn till den rörlighet och fysiska spänstighet,
som dennes arbete kräver, ansetts böra stadgas en pensionsålder av 63
år. För broinspektor, väginspektör och maskininspektör i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslås samma ålder. Av enahanda skäl har upptagits
en pensionsålder av 60 år för beridare vid hingstdepåerna.
Vad gymnastiska centralinstitutets lärarpersonal angår, gäller nu en
pensionsålder- av 65 år för manlig och 60 år för kvinnlig lärare. Pensionssakkunniga
hava föreslagit 65 år för både manlig och kvinnlig lärarpersonal.
I utlåtande över sakkunnigförslaget har direktionen över institutet
föreslagit en pensionsålder av 60 år för samtliga lärare utom den nuvarande
överläraren i sjukgymnastik; och direktionen har förklarat sig, under
förutsättning att denna åldersgräns bestämdes, icke vilja avstyrka
lika pensionsålder för män och kvinnor. I ett den 30 november 1933 framlagt
förslag till omorganisation av institutet — vilket ärende av Kungl.
Majit förelagts innevarande års riksdag genom proposition nr 157 — har
direktionen emellertid föreslagit en pensionsålder av 60 år för manlig
och 55 år för kvinnlig lärare. Detta förslag har tillstyrkts av statskontoret,
varemot institutets lärarkollegium och svenska gymnastiklärarsällskapet
förordat en pensionsålder av 60 år för såväl lärare som lärarinna.
För egen del har jag ansett mig böra biträda sistnämnda förslag. Enär
i omorganisationsförslaget förutsatts, att en lärarbefattning i sjukvårdslära
— för vilken den normala pensionsåldern 65 år torde böra gälla —
skulle vid institutet inrättas från och med den 1 juli 1935, hava de i bilagan
B införda lärarbefattilingar, för vilka den tillstyrkta undantagsbestämmelsen
skulle lända till efterrättelse, upptagits under benämningarna
lärare, respektive lärarinna i fysisk fostran.
För fyringenjör och verkmästare vid lotsstyrelsen samt befälhavare å
lotsverkets ångfartyg gäller för närvarande en pensionsålder av 62 år. Med
hänsyn till önskvärdheten av att undvika alltför stor variation i pensionsåldrarna
har denna ålderssiffra, som saknas i kommunikationsverkens pensionslag,
ansetts icke böra bibehållas i departementsförslaget. På grund
härav har pensionsåldern för nämnda befattningar jämkats till 63 år.
Samma åldersgräns bör bestämmas för byggmästare vid lotsstyrelsen.
Vad de affärsdrivande verken angår, har redan förut omnämnts det för -
140 Kungl. Majus proposition nr 222.
slag, som i bilagan innefattas beträffande ritare vid telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. I övrigt har för telegrafverkets
vidkommande icke föreslagits annan ändring i nuvarande pensionsåldrar
för i bilagan upptagna befattningar än att i enlighet med de sakkunnigas
förslag åldersgränsen för verkstadsmästare angivits till 63 i stället för
såsom nu 65 år. Beträffande statens järnvägar föreslås, likaledes i enlighet
med sakkunnigförslaget, att pensionsåldern för Överbanmästare bestämmes
till 63 år (nu 65). I fråga om statens vattenfallsverk har pensionsåldern
för maskinmästare ansetts böra i enlighet med pensionssakkunnigas
förslag fixeras till 63 år (nu 65). Vad slutligen angår domänverket, har
pensionsåldern för Överjägmästare, byrådirektör, jägmästare, skogsskolföreståndare
och skogstaxator ansetts böra, på yrkande av domänstyrelsen och i
huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, sänkas från nuvarande
67 eller 65 år till 63 år. Beträffande assistent, vilken befattning
i samband med föreslagen omorganisation av domänverket ifrågasatts till
uppförande å ordinarie stat, har domänstyrelsen vid organisationsförslagets
avgivande påyrkat en pensionsålder av 55 år. För sistnämnda befattning
har emellertid pensionsåldern i departementsförslaget upptagits till 60 år.
Såsom i det föregående omnämnts, hava bland andra vissa förste postexpeditörer
och förste telegrafexpeditörer — vilka befattningar tillhöra
12:e lönegraden — tillerkänts personlig löneställning lika med befattningshavare
i 13:e lönegraden, och enligt vad jag förordat skulle de erhålla motsvarande
ställning beträffande pensionsunderlag och pensionsavdrag. Med
avfattningen av mitt förslag på denna punkt komma för ifrågavarande befattningshavare
i övrigt i pensionshänseende att gälla reglerna för 12:e lönegraden,
vadan pensionsåldern för dem kommer att bliva 60 år. Enahanda
blir förhållandet med lokomotivförare.
På de yrkanden, som i avgivna yttranden framställts beträffande särskild
pensionsålder för vissa icke-ordinarie befattningar, torde jag i detta sammanhang
icke behöva ingå, enär Kungl. Majit skulle äga att i förekommande
fall meddela undantagsbestämmelser i detta hänseende.
Förslaget till tjänstepensionsreglemente för arbetare.
Vissa allmänna frågor.
Såsom jag redan i det föregående framhållit, torde i fråga örn pensioneringssystem
för statens arbetarpersonal, på sätt 1930 års pensionssakkunniga
föreslagit, tjänstemannapensioneringen lämpligen kunna tjäna som
mönster, givetvis med de modifikationer, vilka äro betingade av de särskilda
anställnings- och avlöningsförhållanden, som gälla för arbetare.
Spörsmålet örn lämpligt pensioneringssystem är nära avhängigt av frågan
örn arbetarpensioneringens omfattning.
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
I denna fråga laar majoriteten av de sakkunniga ansett, att pensionsrätt
enligt det föreslagna tjänstepensionsreglementet borde beredas sådana arbetare
i statens tjänst, vilka fylla ett fortlöpande om ock endast för viss
del av året förefintligt behov av arbetskraft och för vilka fastställts en arbetstid
av normal omfattning. Härmed åsyftas alltså icke blott de arbetare,
vilka med olika benämningar bruka kallas »fast anställda», »stadigvarande»,
»årsarbetare» eller dylikt, utan även de säsongarbetare, vilka
tämligen regelbundet anställas år efter år för utförande av arbete, som
på grund av sin särskilda natur kan utföras endast under en viss del av
året, ehuru själva arbetsbehovet måste betecknas såsom fortlöpande. Reglementet
vore däremot icke avsett att gälla exempelvis arbetare vid statens
järnvägsbyggnader eller vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning,
vilkas anställning måste sägas äga mera tillfällig karaktär, även örn den,
såsom fallet kunde vara under en period av större nybyggnads- och anläggningsarbeten,
komme att utsträckas över en följd av år. Sistnämnda
anställningshavares pensionsförhållanden syntes fördenskull tillsvidare
böra regleras enligt i huvudsak samma grunder, som innefattas i kungörelsen
den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning, vilken kungörelse borde undergå viss omarbetning.
Ett huvudvillkor för åtnjutande av pensionsrätt enligt reglementet syntes
vidare böra vara, att den anställde hade en arbetstid av normal omfattning.
Härmed hava de sakkunniga åsyftat en för dag, vecka eller annan
tidsperiod fastställd arbetstid av i yrket gängse omfattning, exempelvis
8 timmar per dag eller 48 timmar per vecka. Såsom ytterligare förutsättningar
för reglementets tillämplighet skulle gälla, att arbetaren nått
en levnadsålder av minst 21 år samt att hans anställning antingen fortgått
21 månader i följd eller ock under vart och ett av tre på varandra
följande kalenderår omfattat minst 7 månader.
Örn dessa förutsättningar anföra de sakkunniga:
Vad åldersbestämmelsen angår, innebär den en skärpning gentemot vad
nu gäller i fråga örn inträde i de pensionskassor, som ombesörja pensioneringen
av vissa icke-ordinarie anställningshavare vid kommunikationsverken
enligt förut omförmälda, år 1917 fastställda bestämmelser. I dessa
kassors reglementen är nämligen minimiåldern för inträde bestämd till 18
år. En höjning synes emellertid de sakkunniga befogad med hänsyn bland
annat till den föreslagna begränsningen av det antal tjänstår, som erfordras
för åtnjutande av hel pension — nu 35 men enligt förslaget 30
tjänstår.
Vidkommande därefter föreskriften örn minimitiden för anställning, innan
pensionsrätt må tillerkännas vederbörande, vilja de sakkunniga framhålla,
att det icke synes föreligga anledning att låta arbetaren börja medelst
pensionsavdrag å lönen bidraga till sin pensionering, förrän han
varit i statens tjänst så lång tid, att anställningen vunnit en viss stadga.
Det torde likaledes vara av vikt, med hänsyn icke minst till de anställda,
att reglementet bestämt fixerar de anställningsperioder, som skola tjäna
till ledning vid bedömande av huruvida, å ena sidan, en årsarbetare och,
142
Kungl. Maj.-ts proposition nr 222.
å andra sidan, en säsongarbetare med avseende å anställningens varaktighet
fyller måttet för erhållande av pensionsrätt. I fråga örn säsongarbetare
är speciellt att märka, hurusom de sakkunniga ansett, att anställningen
skall hava omfattat större delen — 7 månader — av vartdera av
tre på varandra följande år. Även med avseende å säsongarhetarna hör
alltså enligt de sakkunnigas mening gälla, att statsanställningen skall
vara deras huvudsakliga sysselsättning för att pensionsrätt må kunna
ifrågakomma.
Framhållas må, att den tid av 21 månader i följd eller, för säsongarbetare,
7 månader under vartdera av tre på varandra följande kalenderår,
som anställningen skall hava omfattat för att pensionsrätt må kunna ernås,
icke behöver infalla efter uppnådda 21 års ålder. En arbetare, som
exempelvis varit i tjänst från och med det han fyllde 19 år, blir sålunda
underkastad reglementets bestämmelser omedelbart vid uppnåendet av den
fastställda åldersgränsen 21 år.
Bland de arbetare, vilka vid reglementets ikraftträdande redan äro delägare
i någon av de enligt av riksdagen år 1917 antagna föreskrifter inrättade
kassorna för pensionering av viss icke-ordinarie personal vid telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, torde emellertid
förefinnas personer, som icke uppfylla de med avseende å minimiålder
och viss minsta anställningstid föreslagna villkoren för åtnjutande av
pensionsrätt. Då det icke torde kunna sättas i fråga, att arbetare, vilka
enligt nu gällande föreskrifter blivit delaktiga i en på avgiftsplikt grundad
pensionering, skulle vid utfärdandet av nya pensionsbestämmelser gå
miste örn sin pensionsrätt, hava de sakkunniga ansett sig böra för nu avsedda
fall intaga ett undantagsstadgande i 1 § 2 mom.
En av de sakkunniga, byråchefen Sidenbladh, har reserverat sig mot att
det föreslagna tjänstepensionsreglementet skulle gälla jämväl s. k. säsongarbetare.
Enligt reservantens mening vore nämligen det pensioneringssystem,
som innefattades i reglementsförslaget, icke lämpligt beträffande denna
kategori av arbetare. I varje fall syntes det bliva svårt att draga en
skarp gräns mellan säsongarbetare och mera tillfälligt anställda arbetare.
Även andra svårigheter kunde befaras uppstå vid tillämpning å säsongarbetare
av reglementsbestämmelserna. Vid sådant förhållande ansåge
reservanten, att pensionsfrågan för säsongarbetare borde lösas efter enahanda
linjer, som av de sakkunniga förordats i fråga örn mera tillfälligt
anställda arbetare.
Avgivna yttranden. Ett flertal myndigheter har förklarat sig dela reservantens
uppfattning beträffande säsongarbetarnas pensionering. Arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen hava sålunda avstyrkt säsongarbetarnas inbegripande
under tjänstepensionsreglementet för arbetare. Även vissa andra myndigheter
hava beträffande denna detalj i förslaget uttalat tveksamhet eller
betänkligheter. Försvar sväsendets lönenämnd känner sig icke övertygad
örn att de föreslagna bestämmelserna i allo lämpa sig för säsongarbetare,
ehuru nämnden icke vill bestrida, att nämnda arbetargrupp kan hava
befogade anspråk på att få sin pensioneringsfråga ordnad i samma rikt
-
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ning seni årsarbe tarna. Pensionsstyr elsen anser sig böra framhålla, att
pensionsrätter utsträckning till säsongarbetare medför vissa vanskligheter
av teknisk natur, vilka de sakkunniga enligt styrelsens förmenande
icke lyckats helt övervinna. Kommunikationsverkens lönenämnd föreställer
sig, att en utsträckning av tjänstepensioneringen till att omfatta
även säsongarbetare kommer att bereda vederbörande myndigheter icke
så litet extra arbete på grund av skyldigheten för verket att föra tjänstematrikel
över dylika arbetare, pröva pensionsansökningar, uträkna livräntor
för avgångna m. m. Genom tillkomsten av spörsmålet örn pensionering
av arbetare i mindre fast anställning hade enligt nämndens mening det
statliga arbetarpensionsproblemet fått ett avsevärt större innehåll och en
långt större betydelse än förut. Det kunde vid sådant förhållande vara
förtjänt av övervägande, huruvida icke arbetarpensioneringen i dess helhet
lämpligen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas genom anlitande
av den utav pensionsstyrelsen omhänderhavda frivilliga pensionsförsäkringen.
Statskontoret anser någon tvekan visserligen kunna råda, örn även säsongarbetarna
böra bliva delaktiga i den föreslagna pensioneringen. Det
förefölle, som örn dessa arbetare i många fall skulle bliva bra nog besvärliga
att hålla reda på med den noggrannhet, som krävdes för att i sinom
tid kunna erhålla en exakt beräkning av tjänstetiden för pension (avdragstiden).
Statskontoret ansåge sig dock ej hava anledning motsätta
sig förslaget i denna del. Riksräkenskapsverket uttalar likaledes betänksamhet
mot att säsongarbetare inneslutas i pensionsregleringen, därest
denna löses på sätt de sakkunniga föreslagit. Skulle nämnda arbetare
likväl befinnas böra inordnas i pensionsregleringen, syntes i varje fall
böra uppställas det kravet, att säsongarbetare skulle vara anställd i statens
tjänst viss del av varje år, förslagsvis 7 månader. I
I betraktande av den avvisande eller tveksamma hållning, som myndig- Departementsheterna
intagit gentemot förslaget att under den avsedda tjänstepensioneringen
inordna även de s. k. säsongarbetarna kunde det möjligen synas
välbetänkt att tills vidare undantaga dessa från pensionsreglementets tilllämpning.
Då jag i allt fall finner mig böra tillstyrka en lösning av
arbetarpensionsfrågan på sätt majoriteten av pensionssakkunniga föreslagit,
varigenom såväl års- som säsongarbetare skulle erhålla en på egen bidragsplikt
grundad pensionering, är det främst av den anledningen, att jag
finner det ligga i statens eget intresse att ordna för sina anställdas ålderdomslorsörjning
på sådant sätt, att så många som möjligt av dem, vilka
verkligen fylla ett stadigvarande behov av arbetskraft, erhålla tillfälle
att genom egna bidrag förbättra den pension, som eljest skulle kunna utgå
för anställningen. Ingen torde kunna bestrida det sakligt berättigade i att
en säsongarbetare, vars statsanställning på grund av arbetets natur visserligen
företer längre eller kortare årliga avbrott men dock utgör veder
-
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
börandes huvudsakliga sysselsättning, erhåller en pension, som ansluter
sig till vad en arbetare i kontinuerlig anställning med samma effektiva
tjänstgöringstid anses böra åtnjuta. Jag förbiser ingalunda, att vissa
praktiska olägenheter och en del ökat administrativt arbete kunna vara
förenade med genomförandet av ordnad pensionering av säsongarbetare.
Det synes mig dock sannolikt, att de flesta svårigheterna äro av övergående
natur och att, sedan väl en tids erfarenhet av det nya pensioneringssystemet
vunnits, en anpassning skall ernås, som bestyrker min tro, att
myndigheternas farhågor varit icke oväsentligt överdrivna.
I samband med frågan örn pensioneringens omfattning torde även spörsmålet
örn de ar betsledande förmännens och arbetsförestånderskornas
ställning i pensionshänseende böra beröras.
De sakkunniga hava funnit visst fog förefinnas för de erinringar, som
gjorts mot tidigare pensionsutredningars förslag att hänföra de arbets]
edande förmännen till en gemensam särskild pensionsgrupp i arbetarpensionsreglementet.
Denna personalgrupp syntes nämligen med avseende
å såväl anställnings- som avlöningsförhållanden vara så heterogent sammansatt,
att för samtliga hit hänförliga anställningshavare knappast borde
fixeras ett gemensamt pensionsunderlag, vilket av naturliga skäl bleve
relativt lågt. En lämpligare lösning av dessa anställningshavares pensionsfråga
syntes kunna vinnas genom att å dem tillämpa samma pensioneringsgrunder,
som föreslagits för tjänstemannapersonalen, och alltså,
i den mån Kungl. Majit så prövade skäligt, bereda dem pensionsrätt enligt
civila tjänstepensionsreglementet.
Avgivna yttranden. Mot detta förslag har riktats kritik av statskontoret.
Även örn, yttrar statskontoret, man skulle vara benägen att i likhet
med de sakkunniga anse, att det mera kvalificerade befälet, såsom
verkmästare och mästare, lämpligen kunde inplaceras i löneskalan för
tjänstemän och i avseende å pensionsförhållanden behandlas såsom tjänstemän,
så återstode dock det arbetsledande befäl, som utgöres av exempelvis
föreståndare för regementenas intendenturverkstäder och förestånderskor
för truppförbands tvättinrättningar. Dessa sistnämnda arbetsledare
stöde visserligen arbetarna mycket nära, och skillnaden i avlöning
plägade icke vara så synnerligen stor, men den vore dock tydligt markerad;
och vid den pensionering av arbetarpersonal, som hittills med riksdagens
medverkan i varje fall ägt rum, hade nämnda arbetsledande befäl
ansetts böra erhålla något större pensionsförmån än annan arbetare. Örn
man över huvudtaget ville, att denna förmansgrupp skulle höja sig något
även i pensionshänseende över de vanliga arbetarna, vore det därför enligt
statskontorets mening nödvändigt att i pensionsreglementet för arbetare
upptaga en särskild pensionsgrupp för arbetsledande förmän (arbetsförestånderskor).
Representanter för vissa personalsammanslutningar (försvarsverkens ci -
145
Kungl. Maj:ts propositio7i nr 222.
viig, personals förbund, telegraf- och telefonmannaförbundet, svenska järnvägsmannaförbundet,
svenska elektriska arbetarförbundet, svenska vägoch
vattenbyggnadsarbetarförbundet samt mynt- och justeringsverkets
verkstadsklubb) hava i gemensamt avgivet utlåtande likaledes yttrat sig
i frågan. I anledning av de sakkunnigas förslag, att vissa förmän, däribland
sådana vid truppförbandens intendenturverkstäder, skulle pensioneras
som tjänstemän, erinra förbunden, att riksdagen år 1929 enhälligt
avslagit en motion örn att åt dessa förmän skulle givas tjänstemannaställning.
Förmännen vid arméns truppförband intoge i allt väsentligt en ställning,
som vore jämförlig med yrkesarbetarnas. Arméförvaltningen hade
också i en skrivelse till försvarsväsendets lönenämnd den 20 augusti 1927
framhållit denna likhet mellan förmännen och de övriga arbetarna, i det att
ämbetsverket meddelade, att förmännen numera aktivt deltoge i arbetet
samt att de under sig hade endast ett fåtal arbetare. Det gåves även exempel
på förmän, som vore ensamma på respektive plats. Alla dessa förmän
vore så likställda med arbetarna, att det icke funnes skäl att i pensionshänseende
göra någon åtskillnad mellan dem och övriga arbetare. På grund
därav ansåge personalrepresentanterna, att ifrågavarande förmän borde
inrymmas under pensionsreglementet för arbetare och därvid hänföras till
gruppen: arbetare i anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning.
De anmärkningar, som på denna punkt riktats mot de sakkunnigas förslag,
hava givit mig anledning att låta införskaffa vissa upplysningar från
de verk, vilka i större omfattning sysselsätta arbetarpersonal, i avsikt att
därigenom erhålla närmare belysning av de arbetsledande förmännens ställning
i lönehänseende. De inkomna uppgifterna bestyrka till fullo riktigheten
av de sakkunnigas på överläggningar med vederbörande verks- och
personalrepresentanter grundade omdöme, att denna personalgrupp med
avseende å såväl anställnings- som avlöningsförhållanden är synnerligen
heterogent sammansatt. Vad angår kommunikationsverken torde såsom
allmänt omdöme kunna sägas, att förmanspersonalen i regel utgöres av
ordinarie tjänstemän, vilka höra under tjänstepensionsreglementet, eller
av anställningshavare, vilka — örn de anses böra bibehållas som förmän
— så småningom vinna tjänstemannaställning. För kommunikationsverkens
vidkommande torde sålunda behovet av en i arbetarpensionsreglementet
intagen särskild pensionsgrupp, avsedd för arbetsledande förmän, vara
skäligen ringa, vilket bestyrkes av den omständigheten, att vederbörande
verksmyndigheter i sina yttranden över pensionssakkunnigas förslag lämnat
detsamma utan erinran i denna del. Vad därefter angår arbetarpersonalen
vid försvarsväsendet, giva de inkomna uppgifterna vid handen,
att avlöningsförmånerna i fråga örn ett stort antal av de såsom arbetsledande
förmän redovisade anställningshavarna endast i obetydlig mån
—- exempelvis med endast några öre i timmen -— avvika från dem, som
tillkomma närmast jämförliga arbetare inom samma yrkesgrupp. AnledBihang
till riksdagens protokoll 193A. 1 sami. Nr 222.
Departements
chefen.
10
146
Kungl. Maj:ts -proposition nr 222.
ningen härtill torde ofta vara den, att förmansskapet icke för vederbörande
medför väsentligt ökat ansvar. Sålunda har exempelvis i en
av de insända uppgifterna använts beteckningen »titulärförmän» på
vissa av de redovisade förmännen. I vissa fall åter redovisas förmän,
vilkas avlöning med tämligen betydande belopp överstiger den lön, som
tillkommer närmast jämförliga arbetare. Vid arméns centrala beklädnadsverkstad
finnas förmän, för vilka fastställts en maximilön av 5,300,
respektive 6,000 kronor, och vid marinens centrala beklädnadsverkstad åtnjuta
exempelvis förmannen i skrädderireparationsverkstaden och förmannen
i skomakeriavdelningen för nytillverkning löner, vilka motsvara den
för extra ordinarie tjänstemän i 12:e lönegraden fastställda lönen; andra
förmän äro i lönehänseende jämställda med e. o. tjänstemän i 10 :e lönegraden
o. s. v. Vid allmänna civilförvaltningen torde ett liknande förhållande
vara rådande.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden har jag i likhet med de sakkunniga
funnit lämpligast, att förmanspersonalen icke behandlas såsom
en särskild pensionsgrupp i arbetarpensionsreglementet. Dock vill jag
uttryckligen betona, hurusom den omständigheten, att enligt mitt förslag
Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att utsträcka tillämpningen av pensionsreglementet
för tjänstemän till vissa anställningshavare i förmansställning,
icke bör förstås så, att alla förmän skulle hänföras under
tjänstemannapensioneringen. Detta synes endast böra ifrågakomma
i särskilda undantagsfall, nämligen då vederbörande arbetsledande förman
intager en löneställning, som mera avsevärt avviker från övriga arbetares
lönevillkor. Icke heller får den omständigheten, att för en arbetsledande
förman fastställes ett särskilt pensionsunderlag eller han i pensionshänseende
hänföres till viss lönegrad å tjänstemannaskalan, anses
innebära, att man därvid tagit ställning till frågan, huruvida vederbörande
även i övrigt bör beredas samma ställning som med honom i lönehänseende
jämförliga tjänstemän. Med anledning av statskontorets betänkligheter
mot att nu göra avsteg från den praxis, som med avseende å
förmännen hittills följts vid den av riksdagen från fall till fall beslutade
tjänstepensioneringen, vill jag framhålla, att de tämligen låga pensionsbelopp,
som tillämpats vid riksdagens pensioneringsbeslut, utgjort en anledning
för särskiljande av förmännen, som i framtiden icke kommer att
föreligga. Det förtjänar likaledes understrykas, att med det pensioneringssystem
för arbetare, som nu föreslås, pensionsunderlagen icke bestämts i
förhållande till den till varje arbetare faktiskt utgående lönen utan ansetts
böra fixeras till enhetliga belopp för en hel grupp arbetare med tämligen
växlande lönevillkor. Att då låta förmanskapet i och för sig berättiga
till högre pension torde icke vara motiverat, lika litet som det kan
vara riktigt att helt bortse från de i jämförelse med övriga arbetare betydligt
större avlöningsvariationerna inom förmansgruppen, något som
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
skulle bliva fallet, därest för denna grupp fastställdes ett enhetligt särskilt
pensionsunderlag.
Beträffande sådana förmän vid försvarsväsendet, vilka kunna komma
i fråga till inordnande under pensionsbestämmelser för tjänstemän,
torde böra övervägas att låta därmed anstå i avvaktan på genomförande
av en ny pensionslagstiftning för militära, civilmilitära och civila tjänstemän
vid försvarsväsendet. Av olika anledningar synas nämligen dessa
förmän närmast höra hemma under en dylik lagstiftning. Till detta
spörsmål kan emellertid för närvarande bestämd ståndpunkt icke tagas.
Jag övergår härefter till att något beröra frågan, vilka arbetargrupper
böra und antagas från pensionsreglementets tillämplighet.
De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, förklarat, att reglementet icke
vore avsett att gälla exempelvis arbetare vid statens järnvägsbyggnader
eller vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, vilkas anställning
måste sägas äga mera tillfällig karaktär. Likaså framhålla de sakkunniga,
hurusom inom vissa verk löneförhållandena för arbetarpersonalen
kunde vara så ordnade, att de för normala fall föreslagna pensioneringsgrunderna
icke lämpligen kunde vinna tillämpning. Detta gällde exempelvis
stallbetjänter vid statens hingstdepåer och stuteri samt arbetarpersonalen
vid statens lantbruksinstitut. Sistnämnda arbetargrupper vore
avlönade till avsevärd del genom naturaförmåner, varigenom den kontanta
lönen bleve relativt låg. Det syntes därför, såsom av vederbörande
verksmyndigheter framhållits, icke kunna ifrågasättas att ålägga dylika
arbetare någon avgiftsskyldighet, utan det syntes nödigt att för dem ordna
pensioneringen efter andra och mera summariska grunder. De sakkunniga
hava därför i reglementsförslaget infört ett stadgande, som skulle
möjliggöra för Kungl. Maj:t att undantaga den till visst förvaltningsområde
hörande arbetarpersonalen i dess helhet eller någon del av densamma.
Avgivna yttranden. Av myndigheternas uttalanden rörande den föreslagna
arbetarpensioneringens lämpliga omfattning må, frånsett vad redan
anförts rörande de s. k. säsongarbetarna, återgivas följande.
Medicinalstyrelsen framhåller, att den fåtaliga grupp av arbetare, som
sysselsättes vid statens sinnessjukhus huvudsakligen för utförande av behövliga
reparationsarbeten, i regel icke har sådan stadigvarande anställning,
att det föreslagna pensionsreglementet bör tillämpas å den.
Järnvägsstyrelsen anser lämpligast, att de vid färdiga banan tjänstgörande
ban- och byggnadsarbetarna inordnas under kungörelsen den 8 november
1918 (nr 859) angående pensionering av förmän och arbetare vid
statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning.
Sagda kungörelse skulle därigenom vinna tillämpning å samtliga
ban- och byggnadsarbetare. De sakkunnigas förslag skulle däremot, örn
det genomfördes, medföra en uppdelning av ifrågavarande, på gemen
-
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
samma anställningsvillkor anställda arbetare i pensionshänseende allt efter
som de tjänstgjorde vid byggnadslinjerna eller vid färdiga banan. Det
vore enligt järnvägsstyrelsens mening uppenbart, att en sådan uppdelning
icke kunde vara lämplig, och det så mycket mindre som i stor utsträckning
överflyttning av dylika arbetare ägde rum fram och åter mellan
byggnadslinjen och färdiga banan. Styrelsen erinrar dessutom örn att
styrelsen i särskilda skrivelser den 20 september 1930 och 29 september
1932 uttalat sig för att även stadigvarande banarbetare och omlastare —
vartill borde komma de stadigvarande arbetarna å statens järnvägars
tryckeri — borde provisoriskt inordnas under 1918 års kungörelse. Med
hänsyn till det för närvarande rådande och nu förutsebara synnerligen
bekymmersamma ekonomiska läget för statens järnvägar ansåge sig järnvägsstyrelsen,
som måste på allt sätt hålla driftkostnaderna nere, ej kunna
tillstyrka, att arbetarnas pensionsrätt nu utvidgades i annan mån än vad
den av styrelsen redan föreslagna utökningen av tillämpningsområdet för
1918 års kungörelse innebure.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar, hurusom de arbetare, vilka
sysselsättas vid de av styrelsen bedrivna hamn- och vägbyggnadsarbetena,
med hänsyn till anställningens karaktär torde vara likställda med arbetarna
vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning,
för vilka det föreslagna pensionsreglementet icke vore avsett
att gälla. Fördenskull hemställer styrelsen, att kungörelsen 859/1918
måtte utvidgas till att omfatta även arbetarna vid nyss berörda, genom
styrelsens försorg bedrivna arbeten.
Byggnadsstyrelsen fäster uppmärksamheten på att styrelsen anställer
maskinister och eldare vid vissa av styrelsen förvaltade egendomar. För
dessa arbetare kunde emellertid icke fastställas någon arbetstid av normal
omfattning, vilket vore en av förutsättningarna för pensionsrätt enligt det
föreslagna reglementet. Dylika anställningshavare borde emellertid enligt
styrelsens mening icke utestängas från direkt tillämpning av reglementet.
Skolöverstyrelsen anser billighet tala för att även städerskor vid statens
verk och inrättningar beredas rätt till pension.
Domänstyrelsen framhåller, att domänverkets arbetare, såsom en följd
av skogsbrukets natur, till stor del vore säsongarbetare av mer eller mindre
tillfällig art. Avverkningen skedde till större delen under vintermånaderna.
Hyggesvård, skogsodling och flottning vore i regeln förlagda till
våren och försommaren, övriga arbeten verkställdes vanligen under sommaren
och hösten. Arbetsplatserna växlade rätt starkt år från år. Dessa
förhållanden föranledde, att en verkligt stadigvarande anställning av de
egentliga skogsarbetarna icke förekomme. Mera fast anställning ägde
däremot de, som arbetade vid domänverkets sågar. I Norrland och större
delen av Dalarna utfördes domänverkets skogsarbeten dels av innehavare
av å kronoparker befintliga skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp och
149
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
kolonat samt deras söner, dels av sådana mindre hemmansägare och lägenhetsinnehavare
och deras familjemedlemmar, vilka vore boende i närheten
av kronans skogar, dels ock av från andra orter komna tillfälliga
arbetare, vilka efter säsongarbetets slut å en ort söka arbetsanställning
å annan ort. Inom södra och mellersta delarna av landet utfördes domänverkets
skogsarbeten till väsentlig del av arrendatorer av gårdar, torp
och mindre lägenheter å kronans skogar. Med hänsyn till nu angivna
förhållanden holle domänstyrelsen före, att pensionering av den i domänverkets
rörelse anlitade arbetarpersonalen endast i undantagsfall borde
komma i fråga.
Förenämnda representanter för vissa personalsammanslutningar hava
yrkat, att arbetarna vid statens hingstdepåer och stuteri måtte medtagas
i den bidragspliktiga pensioneringen, oaktat deras avlöning delvis utginge
in natura.
Ehuru jag finner det önskvärt, att så stora grupper som möjligt av statens
arbetarpersonal göras delaktiga i en på bidragsplikt för de anställda
grundad tjänstepensionering, är det likväl obestridligt, att ett pensioneringssystem
sådant som det här närmast avsedda icke kan eller hör vinna
tillämpning å samtliga av staten sysselsatta arbetare. I likhet med pensionssakkunniga
finner jag sålunda det kravet obetingat böra uppställas
för pensionsreglementets tillämplighet, att vederbörande arbetare fyller
ett fortlöpande behov av arbetskraft samt att för honom gäller en arbetstid
av normal omfattning. Örn sålunda pensionsreglementets tillämpningsområde
av dessa anledningar måste i viss mån begränsas, böra fördenskull
de undantagna arbetargrupperna icke ställas utanför möjlighet att
komma i åtnjutande av pension. Hedan nu har en pensionering av understödskaraktär
blivit ordnad för vissa här åsyftade arbetare, exempelvis
förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning. Pensionssakkunniga hava för sin del
uttalat att, i den mån pensionering funnes böra genomföras även för sådana
mera tillfälligt anställda arbetare, vilka på grund av särskilda förhållanden
kommit att kvarstå i statstjänst under längre tid, en dylik pensionering
lämpligen syntes kunna ordnas efter ganska summariska grunder
och utan bidragsplikt från anställningshavarnas sida. Jag har låtit
inom finansdepartementet utarbeta ett utkast till dylika summariska pensionsföreskrifter
(Bilaga B vid statsrådsprotokollet), för vilket jag blir i
tillfälle att lämna närmare redogörelse i det följande.
Järnvägsstyrelsens uppfattning, att samtliga ban- och byggnadsarbetare,
således även de vid färdiga banan anställda, liksom ock stadigvarande
banarbetare och omlastare samt arbetarna å statens järnvägars tryckeri
borde pensioneras enligt förut omförmälda kungörelse 859/1918, kan
jag icke dela. Väl är det sant, att för ban- och byggnadsarbetarna i lönehänseende
gäller ett gemensamt kollektivavtal, men denna omständighet
Departements
chefen.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
synes mig — lika litet som det förhållandet, att förflyttning av arbetare
i viss utsträckning äger rum mellan byggnadslinjen och färdiga banan
— utgöra tillräckligt motiv för att från det föreslagna pensionsreglementet
undantaga en så stor arbetargrupp med relativt stadigvarande anställning.
Upplysningsvis må nämnas, att enligt tillgängliga uppgifter antalet
arbetare vid statens järnvägsbyggnader under år 1933 utgjorde
högst omkring 1,740 (september) och lägst omkring 600 (december), medan
antalet ban- och byggnadsarbetare, anställda vid färdiga banan och för
närvarande belt i avsaknad av pensionsrätt, under samma år utgjorde
högst omkring 5,500 (augusti) och lägst omkring 1,350 (januari). Att låta
den förra, mindre gruppens anställnings- och pensionsförhållanden bliva
bestämmande för den senare, långt talrikare gruppens synes mig ganska
oegentligt. Än mindre skäl anser jag föreligga att, på sätt järnvägsstyrelsen
föreslagit, under 1918 års pensionskungörelse inordna de stadigvarande
banarbetarna och omlastarna samt tryckeriarbetarna, alldenstund
några betänkligheter med avseende å bristande kontinuitet i anställningen
eller dylikt knappast torde kunna anföras till stöd för deras
undantagande från pensionsreglementet. Det förtjänar också att nämnas,
att järnvägsstyrelsen tidigare, i skrivelse den 20 december 1919, hemställt,
att banarbetarna och omlastarna, måtte komma i åtnjutande av
rätt till pension enlig reglementet för statens järnvägars pensionskassa
för icke-ordinarie personal. Järnvägsstyrelsen framhöll i detta sammanhang
bland annat, att de stadigvarande banarbetarna i avseende på sin
tjänsteställning vore fullt jämförliga med verkstads- och förrådsarbetare
med stadigvarande anställning.
Att däremot pensioneringen av den del av gruppen ban- och byggnadsarbetare,
som bar anställning vid statens järnvägsbyggnader, liksom också
för arbetare vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning fortfarande
ordnas utan bidragsplikt från de anställdas sida och enligt mera summariska
grunder, lärer få anses betingat av att dessa anställningsbavare
icke kunna sägas uppfylla det för pensionsrätt enligt reglementet stadgade
huvudvillkoret att fylla »ett fortlöpande örn ock endast för viss
del av året förefintligt behov av arbetskraft». Skulle emellertid en arbetare,
å vilket pensionsreglementet vunnit tillämpning, överflyttas till
byggnadslinjerna, synes detta icke böra för honom medföra förlust av den
redan vunna pensionsrätten. Jag bar, såsom i det följande skall omnämnas,
funnit mig böra komplettera de sakkunnigas förslag med uttrycklig
föreskrift härutinnan. Likaledes torde en arbetare, som från byggnadslinjerna
övergått till färdiga banan och där vunnit pensionsrätt enligt
reglementet, böra få räkna sig viss del av den föregående anställningstiden
till godo såsom tjänstår för bestämmande av pensionsförmånens
storlek.
Vad angår de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen omförmälda hamnoch
vägbyggnadsarbetarna, torde även dessa vara att hänföra under de
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
mera summariska pensioneringsgrunder, vilka jag i det följande kommer
att närmare beröra. Detsamma gäller i fråga örn städerskor och andra anställningsliavare,
för vilka icke kan sägas gälla en arbetstid av normal
omfattning.
Av domänstyrelsens redogörelse för de anställningsförhållanden, som
gälla beträffande domänverkets arbetare, synes mig framgå, att pensionering
av skogsarbetare, där sådan kan ifrågakomma, måste ske i enlighet
med de summariska pensionsbestämmelserna. De fast anställda arbetarna
vid domänverkets sågverk torde däremot i allmänhet falla under det
föreslagna pensionsreglementet.
I fråga örn arbetare, vilkas avlöning till mera avsevärd del utgår in
natura, hava de sakkunniga av anförda skäl intagit den ståndpunkten, att
dylika anställningshavare icke borde införas under tjänstepensionsreglementet
för arbetare. Givetvis kan denna fråga vara föremål för tvekan.
För min del är jag emellertid av den uppfattningen, att beträffande arbetare,
vilka uppfylla de i det föregående angivna allmänna villkoren för
pensionsrätt enligt det ifrågavarande reglementet, avlöningens utgående
delvis in natura i och för sig icke bör vara tillräcklig anledning att undantaga
dem från reglementets tillämplighet. Ett dylikt undantagande
bör vara beroende av frågan, örn reallönen i sin helhet är så låg, att reglementets
pensionsunderlag icke rimligen kunna tillämpas, eller örn särskilda
skäl till undantag eljest föreligga. Vad särskilt angår arbetarna
vid statens hingstdepåer och stuteri, synas mig övervägande skäl tala för
dessas inordnande under reglementet.
Någon fullständig uppräkning av de arbetargrupper, vilka av olika anledningar
böra undantagas från pensionsrätt enligt reglementet, torde för
närvarande varken vara lämplig eller möjlig. Det bör ankomma på
Kungl. Majit att efter närmare utredning meddela beslut örn erforderliga
undantag. Dock vill jag i detta sammanhang icke underlåta att framhålla,
att reglementet uppenbarligen icke är avsett att bliva gällande för den
kontraktsanställda personalen vid post- och telegrafverken, bland vilken är
att märka låd- och lantbrevbärare samt poststations- och växelstationsföreståndare.
För dessa anställningshavare är för närvarande anordnad
en särskild understödsverksamhet enligt av riksdagen antagna huvudgrunder.
Frågan, huruvida dessa grunder böra underkastas någon revision,
kan icke lämpligen i detta sammanhang upptagas till prövning.
De s. k. packhuskarlarna vid tullverket torde icke kunna anses innehava
anställning i statens tjänst och böra av denna anledning icke medtagas i
den föreslagna arbetarpensioneringen.
I myndigheternas yttranden har från ett par håll ifrågasatts, huruvida
icke arbetarpensioneringen i sin helhet skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt ordnas genom anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen.
Med anledning härav vill jag erinra örn att redan 1926 års pensionsutred
ning i sitt år 1927 avgivna betänkande angående pensionering av arbetar
-
152 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
personal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen (statens
offentliga utredningar 1927: 33) utförligt redogjort för skälen emot en dylik
anordning. För egen del har jag ansett denna form för en tjänstepensionering
för ifrågavarande personal icke lämpligen böra anlitas.
Detaljmotivering till reglementsförslaget.
1 $.
1 och 2 mom.
Enligt den av pensionssakkunniga föreslagna huvudregeln skulle tjänstepensionsreglementet
för arbetare äga tillämpning å sådana arbetare i
statens tjänst, vilka fylla ett fortlöpande örn ock endast för viss del av
året förefintligt behov av arbetskraft och för vilka fastställts en arbetstid
av normal omfattning. Såsom allmän förutsättning för reglementets
tillämplighet skulle dessutom gälla, att arbetaren nått en levnadsålder
av minst 21 år samt att hans anställning antingen fortgått 21 månader i
följd eller för vart och ett av tre på varandra följande kalenderår omfattat
minst 7 månader.
Avgivna yttranden. Frånsett de förut omförmälda invändningarna mot
att utsträcka pensioneringen även till säsongarbetare hava i de avgivna
yttrandena över förslaget gjorts vissa erinringar mot de nu avsedda bestämmelsernas
avfattning.
Sålunda anser kommunikationsverkens lönenämnd, att såsom villkor
för pensionsreglementets tillämpning borde stadgas ett visst minimiantal
av arbetaren fullgjorda arbetstimmar för år, förslagsvis 1,500 timmar,
varvid villkoret örn en arbetstid av normal omfattning kunde bortfalla.
Riksräkenskapsverket bar icke funnit formuleringen »arbetstid av normal
omfattning» Vara tillfredsställande. Skolöverstyrelsen saknar en definition,
som på tillfredsställande sätt klargör begreppet »arbetare». Statens
provning saust alt bar funnit en anställningstid av 21 månader vara
allt för kort för att utgöra grund för pensionsrätt. Förenämnda
representanter för personalen framhålla, att den angivna åldersgränsen
av 21 år innebure en skärpning av villkoren för pensionsrätt i fråga
örn arbetare tillhörande grupper, som äga sådan rätt enligt nu gällande bestämmelser.
Det andra villkoret — 21 månaders anställning i följd —
verkade på samma sätt. Något ändringsyrkande i dessa avseenden har
dock icke framställts, enär de nämnda skärpningarna av villkoren ändock
icke hindrade arbetare med längre anställningstid att erhålla pensionsrätt.
Alternativvillkoret — 7 anställningsmånader under vart och ett av
tre på varandra följande kalenderår — verkade däremot direkt beskärande
på det antal arbetare, som man velat förbjälpa till pensionsrätt, eftersom
de fyllde ett fortlöpande behov av arbetskraft. Det arbete, dessa arbetare
utförde, voro i allmänhet sådant, att det icke lämpligen kunde bedrivas
153
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
under vintermånaderna, och följaktligen skulle det bliva ett mycket stort
antal arbetare, som aldrig skulle få pensionsrätt, då de icke kunde beräknas
nå upp till 7 månaders anställning under vart och ett av tre kalenderår.
För egen del finner jag de sakkunnigas förslag till avgränsning av
reglementets tillämpningsområde kunna i huvudsak godtagas. Att, på
sätt kommunikationsverkens lönenämnd ifrågasatt, uppställa såsom villkor
för pensionsrätt, att minimiantalet arbetstimmar för varje år uppgått
till 1,500, synes av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma. Riksräkenskapsverkets
och skolöverstyrelsens anmärkningar må visserligen äga
formellt berättigande men synas icke kunna föranleda ändring i avfattningen,
då fullt uttömmande definitioner på de avsedda begreppen —
vilka ansluta sig till vedertaget språkbruk — knappast torde kunna ernås.
Uttrycket »arbetstid av normal omfattning» måste uppenbarligen tolkas
under beaktande av vad som beträffande arbetstiden i allmänhet gäller för
i statens tjänst anställda arbetare med full sysselsättning. Några svårigheter
i praktiken torde knappast möta att avgöra, vilka anställda äro att
betrakta såsom arbetare i reglementets mening.
Däremot bar jag ansett mig böra i ett par andra hänseenden komplettera
de sakkunnigas förslag. Såsom jag i annat sammanhang antytt, torde
en arbetare, som vunnit rätt till pension enligt reglementet, icke böra förlora
denna rätt, för den händelse han överflyttas till arbete, vilket icke är
av fortlöpande natur, t. ex. örn en ban- och byggnadsarbetare vid statens
järnvägar övergår från färdiga banan till statens järnvägsbyggnader.
Likaså synes mig den omständigheten, att arbetssäsongen på grund av
klimatiska förhållanden blir kortare ju längre norrut arbetsplatsen är belägen,
motivera en bestämmelse, som gör det möjligt för en säsongarbetare,
vilken icke uppfyller villkoret örn anställning minst 7 månader under vart
och ett av 3 på varandra följande kalenderår, att likväl bliva delaktig i
den på bidragsplikt grundade pensioneringen. I detta syfte bar jag ansett
mig böra tillstyrka pensionsrätt jämväl under förutsättning, att anställningen
under 5 på varandra följande kalenderår omfattat tillhopa minst
30 månader, motsvarande en genomsnittlig arbetstid av 6 månader örn
året.
3 mom.
Rörande stadgandet i detta moment hänvisas till vad jag yttrat under
allmänna motiveringen.
2 §.
I fråga örn beräkningen av tjänstår för bestämmande av pensions storlek
föreslå de sakkunniga, att såsom tjänstår i första hand skulle tillgodoräknas
arbetare tid, under vilken han haft att vidkännas pensionsavdrag
å sin lön. Av tid innan reglementet blivit å arbetaren tillämp
-
Departements
chefen.
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
ligt skulle han dessutom äga såsom tjänstår tillgodoräkna dels oavkortad
sådan anställningstid i statens tjänst, under vilken han haft att erlägga
avgift för egen pensionering, dels ock två tredjedelar av den tid han eljest
med eller utan pensionsrätt innehaft statsanställning under de förutsättningar,
som angivits i 1 §. Slutligen skulle vid tjänstårsberäkningen
kunna under vissa förutsättningar tagas i betraktande även tid, under
vilken arbetaren innehaft anställning hos enskilt företag, som övertagits
av staten.
Vissa mot avfattningen av denna paragraf riktade erinringar hava givit
mig anledning att låta densamma undergå en huvudsakligen formell omarbetning
i förtydligande syfte.. Därvid har jag även beaktat ett av
marinförvaltningen gjort yrkande i fråga örn tillgodoräknande av fast
anställning vid försvarsväsendet.
I övrigt torde bestämmelserna i denna paragraf icke tarva närmare
motivering.
3 §.
Arbetarnas bidrag till pensionskostnadernas bestridande äro föreslagna
att uttagas i form av pensionsavdrag å lönen under en tidrymd av 30 år.
Pa denna punkt överensstämmer sålunda förslaget helt med vad som föreslagits
för tjänstemän, hänförliga under civila tjänstepensionsreglementet.
Av olika anledningar har det ansetts lämpligt att, såsom under 4 § civila
tjänstepensionsreglementet skett, i förevarande paragraf införa ett stadgande
av inneböra att vid bestämmande av avdragspliktens varaktighet
anställningstid innan reglementet blivit tillämpligt å arbetaren må räknas
såsom tjänstår endast i den mån avgiftsskyldighet förelegat.
Pensionssakkunniga hava i arbetarpensionsreglementet föreslagit ett förtydligande
tillägg till huvudstadgandet örn pensionsavdrag av innebörd,
att arbetare, som vid ordinarie avlöningstillfälle icke är berättigad att utbekomma
någon avlöning för den tidsperiod löneutbetalningen avser, icke
heller skall vidkännas pensionsavdrag för nämnda tidsperiod. Denna föreskrift
finner jag ändamålsenlig. Därest vid visst avlöningstillfälle den till
betalning förfallna lönen till beloppet understiger pensionsavdraget för
avlöningsperioden, kan givetvis något pensionsavdrag icke verkställas,
och tidsperioden i fråga bör följaktligen icke medtagas vid tjänstårsberäkningen.
Ett särskilt stadgande härom, såsom från visst håll yrkats, synes
dock knappast erforderligt.
Kommunikationsverkens lönenämnd har ansett tveksamt, huruvida en
säsongarbetare, som under den tid av året, då han eljest icke sysselsättes
vid verket, inkallas till arbete endast någon eller några dagar av en månad,
därvid skall vidkännas pensionsavdrag och sålunda för den månaden
räkna tjänstår i pensionshänseende. En dylik tolkning av reglementets
bestämmelser synes icke vara påkallad. Örn en säsongarbetare, som vunnit
pensionsrätt enligt reglementet, skulle utanför den »ordinarie» arbets
-
155
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
säsongen, sysselsättas i tillfälligt arbete några dagar, bör han givetvis för
denna tid betraktas som en tillfällig arbetstagare. Gränsfall av denna art
torde utan risk kunna lämnas åt de beslutande myndigheternas eget bedömande.
I detta sammanhang ber jag få beröra frågan örn fondering för
pensionsändamål, såvitt angår arbetarpensioneringen.
I det föregående har jag vid behandling av motsvarande spörsmål i
fråga örn tjänstemannapensioneringen uttalat mig för att någon ändring i
nuvarande regler för fondering icke skulle äga rum, att därför belopp motsvarande
tjänstemännens pensionsavdrag skulle årligen tillföras pensionsfonderna
vid vederbörande förvaltningsgrenar samt att i pensionsreglementet
skulle intagas en allmän föreskrift örn fonderingen. I samband
därmed har jag tillstyrkt, att efter civila tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande skulle till de vid telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk befintliga pensionsfonderna från pensionskassorna för
icke-ordinarie personal vid samma verk överföras belopp, motsvarande
vad av de i kassorna fonderade medlen belöper å den personal i tjänstemannaställning,
som för närvarande är delaktig i kassorna, samt att kassorna
för framtiden skulle tagas i anspråk för arbetarpensioneringen.
Nämnda pensionskassor för icke-ordinarie personal tillföras för närvarande,
enligt bestämmelser i kassornas reglementen, icke blott delägarnas
avgifter utan även de årliga bidrag av vederbörande verks medel, som
tillsammans med avgifterna motsvara delägarnas pensionsrätt. Storleken
av verkens avsättningar har fastställts i enlighet med 191/ års riksdags
beslut; dock har för telegrafverkets kassa sedermera vidtagits viss ändring
i avsättningsgrunderna.
Med den ståndpunkt, jag förut tillkännagivit i fonderingsfrågan beträffande
tjänstemannapensioneringen, har jag med avseende å fondering för
arbetarpensioneringen ansett mig för närvarande icke böra förorda vare
sig ett avbrytande av pågående fondering eller något påbörjande av avsättningar
till nya fonder. Jag föreslår därför, att fondering för arbetarpensioneringen
vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenf
all sverk fortfarande får äga runi med avsättning till nyssnämnda pensionskassor
såväl av ett summariskt beräknat belopp, motsvarande pensionsavdragen,
som ock av bidrag från verkens driftmedel. Någon ändring
i storleken av de årliga avsättningarna av driftmedel synes i avvaktan
på närmare utredning icke böra ske. För dessa avsättningar böra
fortfarande, liksom nu, upptagas utgiftsposter i verkens driftkostnadsstater.
Därjämte få i staterna upptagas utgiftsposter för överföring till pensionskassorna
av belopp motsvarande pensionsavdragen, men sistnämnda
poster komma att motsvaras av minskning i utgiftsposterna för avlöningar.
Beträffande övriga affärsdrivande verk samt allmänna civilförvaltningen
och försvarsväsendet torde någon fondering icke nu böra påbör
-
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
jas. För dessa förvaltningsgrenar kommer vid sådant förhållande innehållandet
av pensionsavdrag å arbetarnas löner att medföra besparing i de
driftmedel respektive arbetsanslag, från vilka lönerna bestridas.
Till frågan örn sättet för bestridande av pensioneringskostnaderna återkommer
jag i annat sammanhang.
I anslutning till vad jag bär anfört bar jag funnit mig icke böra föreslå
intagande i pensionsreglementet för arbetare av några föreskrifter örn
fondering.
4 §.
Denna paragraf reglerar frågan örn pensionsunderlag och pensionsavdrag.
De sakkunniga hava funnit den pensionsnivå, som kunde komma
att fastställas för tjänstemännen, böra bliva normgivande även för de
pensionsbelopp, vilka skulle gälla för arbetare. De sakkunniga motivera
denna sin uppfattning på följande sätt:
Av 1926 års pensionsutredning bar i dess betänkande angående pensionering
av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen
framhållits (sid. 40), att det icke torde böra ifrågakomma, att pensionsunderlagen
för de olika grupperna icke-yrkesarbetare och yrkesarbetare
overskote de pensionsunderlag, som föreslagits för de kategorier ickeordmarie
tjänstemän, nied vilka de särskilda grupperna av arbetarpersonal
kunde anses i anställnings- och lönehänseenden närmast jämförliga.
1 anslutning till detta uttalande satte pensionsutredningen pensionsunderlaget
för manlig icke-yrkesarbetare något lägre än det belopp, som i det
tidigare av samma utredning avgivna förslaget till ny civil pensionslag
bestamts såsom pensionsunderlag för en extra ordinarie tjänsteman, tillhörande
5:e lönegraden; för manlig yrkesarbetare sattes något lägre pensionsunderlag
än för en extra ordinarie tjänsteman, tillhörande 7:e lönegraden.
På sammä sätt som pensionsunderlaget för icke-ordinarie befattning enigt
det av de sakkunniga föreslagna civila tjänstepensionsreglementet genomgående
skulle motsvara pensionsunderlaget för ordinarie befattning i
närmast lägre lönegrad vill det synas som örn, i enlighet med de principer,
som 1926 års pensionsutredning fann sig böra följa vid pensionsunderlagens
avvägande, pensionsunderlagen för manliga arbetare lämpligen kunde
sattas i motsvarande relation till pensionsunderlagen för med dem närmast
jämförliga extra ordinarie tjänstemän. Detta skulle med andra ord
innebära, att pensionsunderlaget för en icke-yrkesarbetare skulle till beloppet
sammanfalla med pensionsunderlaget för en extra ordinarie tjänsteman
i 4:e lönegraden, medan yrkesarbetaren i fråga örn pensionsunderlag
skulle bliva jämställd med en dylik tjänsteman i 6:e lönegraden. Vid tilllampning
av denna princip erhålles en fast utgångspunkt för bedömande
av pensionsunderlag for arbetare, i det att pensionsunderlagen skulle bliva
automatiskt bestämda, så snart statsmakterna tagit ställning till frågan
vilka pensionsunderlag skola tillämpas för extra ordinarie tjänstemän uti
ifrågavarande lönegrader. Detta torde vara av stor betydelse i betraktande
icke minst av såväl löne- som pensionsfrågornas nuvarande ovissa
lage. I
I sitt betänkande med förslag till civilt tjänstepensionsreglemente hava
157
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
de sakkunniga uttryckligen betonat, att de pensionsbelopp, som innefattades
i de sakkunnigas förslag, voro helt avhängiga av den lönenivå, vilken
1928 års lönekommitté föreslagit skola bliva gällande efter dyrtidstillläggens
inarbetande i nuvarande fasta löner. På grund av det nära sambandet
mellan tjänstemanna- och arbetarpersonalens pensionsfrågor gäller
detta uttalande i lika mån med avseende å det nu framlagda förslaget till
blivande pensioner för arbetare.
Vad angår kvinnliga arbetare liava de sakkunniga icke funnit anledning
frångå den av både 1921 års pensionskommitté och 1926 års pensionsutredning
tillämpade principen, att pensionsunderlagen för de olika grupperna
kvinnliga arbetare böra utgöra omkring 75 procent av underlagen för motsvarande
manliga arbetare.
Avgivna yttranden. Av de myndigheter, som yttrat sig rörande själva
principen för pensionsunderlagens beräknande, har arméförvaltningen såsom
sin mening uttalat, att uppdelningen i två pensionsgrupper borde bortfalla
och reglementet undergå den förenkling, som därigenom skulle möjliggöras.
Att draga gränsen mellan yrkesarbetare och icke-yrkesarbetare
bleve i vissa fall vanskligt, och uppdelningen kunde förutses medföra tvister,
vilka eljest ej skulle behöva förekomma. Marinförvaltningen har för
sin del intet att erinra mot den gjorda grupperingen. Telegrafstyrelsen
anser däremot, att det hade varit att föredraga, örn en uppdelning av arbetarna
i två pensionsgrupper kunnat undvikas. Vattenfallsstyrelsen uttalar
sin anslutning till den föreslagna principen för pensionsunderlagens
bestämmande, d. v. s. för yrkesarbetare = extra ordinarie tjänstemän i 6:e
lönegraden och för icke-yrkesarhetare = extra ordinarie tjänstemän i 4:e
lönegraden. Statskontoret finner de föreslagna pensionsunderlagen anmärkningsvärt
höga, även då hänsyn tages till att dyrtidstillägget inarbetats
och i övrigt vidtagits en liknande förbättring, som ifrågasatts beträffande
pensionsunderlagen i det av de sakkunniga föreslagna tjänstepensionsreglementet
för civila tjänstemän. En reservant i allmänna civilförvaltningens
lönenämnd föreslår, att kvinnlig arbetare med yrkesutbildning
måtte i pensionshänseende likställas med extra ordinarie tjänsteman
i 2:a lönegraden samt att beträffande kvinnliga arbetare utan yrkesutbildning
måtte vidtagas härav föranledd jämkning i pensionsunderlaget. Domänstyrelsen
framhåller, att därest de föreslagna pensionsunderlagen
skulle tillämpas å domänverkets arbetare, pensionen — även örn man räknade
med ett väsentligt lägre dyrtidstillägg än vad de sakkunniga utgått
från — komme att uppgå till högre belopp än avlöningen.
Mot de principer, som av pensionssakkunniga följts vid bestämmande av
pensionsunderlag för arbetare, har jag intet att erinra. Likaledes biträder
jag förslaget att uppdela arbetarna i två pensionsgrupper, den ena avsedd
att omfatta arbetare i anställning, för vilken ej kräves särskild yrkesutbildning,
och den andra arbetare i anställning, för vilken dylik yrkesutbildning
kräves. De svårigheter med personalens uppdelning i pensions
-
Depariements
chefen.
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
grupper, som från vissa håll hefarats, torde helt säkert bliva av övergående
art.
De anmärkningar, som riktats mot de föreslagna pensionsunderlagens
storlek, torde närmast hänföra sig till den pensionsnivå, med vilken pensionssakkunniga
haft att räkna och som varit betingad av 1928 års lönekommittés
förslag på löneområdet. Då jag förordat, att nuvarande pensionsunderlag
för tjänstemannapersonalen bibehållas oförändrade, torde
även den föreslagna relationen mellan tjänstemännens och arbetarnas pensioner
kunna godtagas, vilket alltså innebär, att pensionsunderlagen skulle
för manliga icke-yrkesarhetare bestämmas till samma belopp som för manliga
extra ordinarie tjänstemän i 4:e lönegraden eller 1,476 kronor och för
manliga icke-yrkesarbetare till samma belopp som för manliga extra ordinarie
tjänstemän i 6:e lönegraden eller 1,644 kronor. I överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag vill jag beträffande kvinnliga arbetare förorda,
att pensionsunderlagen bestämmas till cirka 75 procent av de för
motsvarande manliga arbetare föreslagna beloppen eller till 1,104 respektive
1,236 kronor.
Vad därefter angår storleken av de bidrag, som arbetarna i form av pensionsavdrag
å lönen böra erlägga till sin pensionering, bar det synts mig
riktigast att även bär bibehålla överensstämmelsen med vad som skulle
gälla för närmast jämförliga tjänstemän. De i förslaget upptagna pensionsavdragen
för manliga arbetare motsvara sålunda de avdrag, som i
civila tjänstepensionsreglementet föreslagits för extra ordinarie tjänstemän
i 4:e respektive 6:e lönegraderna, ehuru angivna i belopp för månad
respektive vecka. De kvinnliga arbetarnas pensionsavdrag utgöra omkring
75 procent av de avdragsbelopp, som föreslagits för extra ordinarie
tjänstemän i närmast högre lönegrader, d. v. s. 5:e respektive 7:e lönegraderna.
Detta sammanhänger med att för kvinnlig tjänsteman allt fortfarande
liksom nu skulle gälla ett pensionsunderlag, som ligger en lönegrad
lägre än pensionsunderlaget för en manlig tjänsteman i samma lönegrad,
ehuru den kvinnliga tjänstemannen ansetts böra vidkännas samma
pensionsavdrag som en manlig tjänsteman i motsvarande löneställning.
Den beräkningsgrund, som valts vid bestämmande av kvinnlig arbetares
pensionsavdrag, bar sålunda till syfte att upprätthålla samma relation
mellan manliga och kvinnliga arbetares pensionsavdrag som mellan manliga
och kvinnliga tjänstemäns bidrag till pensioneringen.
Pensionsavdragens veckobelopp äro så uträknade, att de motsvara 84/s66
av det för månad fastställda beloppet
avrundning till närmast högre 5-tal ören.
12 x månadsbeloppet\
5 $.
I denna paragraf regleras de fall, då arbetaren av olika anledningar förflyttas
till anställning med lägre pensionsunderlag. Pensionssakkunnigas
159
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
förslag innebär, att någon rubbning i pensionshänseende icke skulle inträffa,
därest förflyttningen icke varit beroende på en av arbetaren uttryckt
önskan eller på något hans förvållande, men att eljest det lägre
pensionsunderlaget och avdraget i fortsättningen skulle tillämpas. Förslaget
har icke givit mig anledning till annan erinran, än att särskilt stadgande
för det fall, att själva anställningen nedflyttas till lägre pensionsgrupp
(3 mom. i sakkunnigförslaget), icke synts mig erforderligt. Skulle
dylik nedflyttning vid något tillfälle bliva beslutad utan samband med
ombyte av anställningsliavare, lärer vederbörande myndighet tillse, att
arbetare, som redan förvärvat pensionsrätt enligt den högre pensionsgruppen,
förblir oberörd av omgrupperingen.
6 1
Valet av pensionsålder för arbetarpersonal är direkt betingat av vad
som i detta hänseende föreslagits för tjänstemän i närmast jämförlig ställning.
Jag torde fördenskull få hänvisa till vad jag härom anfört i allmänna
motiveringen till civila tjänstepensionsreglementet.
Den omständigheten, att stadgande örn entledigande vid pensionsåldern
med hänsyn till arbetaranställningens karaktär anses icke behöva intagas
i reglementet, bör givetvis icke få föranleda, att arbetare, som uppnått
pensionsåldern, bibehålies i tjänst utöver sagda ålder annat än undantagsvis
och för kortare tid. Jag förutsätter sålunda, att även i fråga örn arbetare
pensionsåldern och avgångsåldern normalt skola sammanfalla.
7 §.
De i denna paragraf innefattade bestämmelserna rörande arbetares rätt
att åtnjuta pension enligt reglementet överensstämma nära med vad som
föreslagits skola enligt civila tjänstepensionsreglementet gälla beträffande
icke-ordinarie tjänstemän. I fråga örn förutsättningarna för sjukpension
har sålunda även här slopats det av de sakkunniga föreslagna villkoret örn
minst 30 levnadsår, varemot kravet på tjänstetidens längd skärpts till att
avse 10 i stället för 5 tjänstår. Ett av riksräkenskapsverket framställt yrkande
örn skärpning av villkoret för sjukpension till att avse 15 tjänstår
har jag ansett mig icke kunna biträda. Bland avgångsanledningar med rätt
till sjukpension har vidare upptagits nedsatt arbetsförmåga, i samband varmed
det av de sakkunniga under 2 mom. föreslagna stadgandet örn skälighetsprövning
av frågan örn sjukpension vid entledigande av sådan anledning
uteslutits. Bestämmelserna i fråga torde i detta sammanhang icke
tarva ytterligare motivering.
8 och 9 §§.
Ifrågavarande paragrafer, som behandla beräknandet av hel oell avkortad
ålderspension samt av invalidpension, äro till sin sakliga innebörd
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
helt överensstämmande med motsvarande stadganden i civila tjänstepensionsreglementet.
Framhållas må endast, hurusom pensionssakkunniga
beträffande den medeltalsheräkning, vilken beträffande ålderspensionen
skall äga rum, därest arbetaren under loppet av de senaste tre åren före
avgången innehaft anställning inom skilda pensionsgrupper, gjort ett förtydligande
tillägg med avseende å tid före det reglementet vunnit tillämpning
å arbetaren. För att icke komplicera pensionsuträkningen har därvid
föreslagits, att i fråga örn nyss nämnd tid skall så anses, som örn för
arbetaren gällt det pensionsunderlag, vilket vid pensioneringstillfället är
fastställt för den pensionsgrupp, till vilken arbetaren skulle hava varit
hänförd, örn reglementet under ifrågavarande tid varit gällande för honom.
Mot en dylik föreskrift har jag intet att erinra.
10 §.
Enligt pensionssakkunnigas förslag skulle sjukpension bestämmas enligt
de för beräknande av ålderspension angivna grunderna, under iakttagande
likväl, å ena sidan, att sjukpensionen skulle utgå med 50 procent av hel
pension, örn antalet tjänstår vid avgången understege 10, men eljest med
lägst 75 procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen
icke finge överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit arbetaren,
därest han med oförändrat pensionsunderlag oavbrutet kvarstått i
anställningen till pensionsålderns inträde.
För sv ar sväsendets och allmänna civilförvaltningens lönenämnder samt
pensionsstyrelsen hava funnit bestämmelserna rörande sjukpensionens reduktion
vid kortare anställningstid icke tillfredsställa kraven på en mjuk
anpassning av pensionsförmånerna, varför de förordat en utjämning. Sålunda
föreslår pensionsstyrelsen, att sjukpensionen skulle bestämmas att
utgå med 25 procent av hel pension, ökad med 1 V« procent av hela pensionens
belopp för varje intjänt fjärdedels tjänstår upp till 10, varefter
sjukpensionen i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle utgå med lägst
75 procent av hel pension. Sjukpension vid uppnådda 5 tjänstår skulle
då komma att utgöra oO procent av hel pension. Pensionsstyrelsen riktar
mot de sakkunnigas förslag även den anmärkningen, att vid fastställandet
av sjukpensionens maximibelopp för en säsongarbetare skulle räknas,
som örn arbetaren för framtiden skulle, örn sjukdomen ej mellankommit,
hava varit sysselsatt hela året i statens tjänst. Detta beräkningssätt skulle
kunna medföra, att en dylik arbetare erhölle en sjukpension, som icke oväsentligt
överstege den pension han erhållit, örn han kvarstått såsom säsongarbetare
till pensionsåldern. För undvikande av dylika konsekvenser
syntes bestämmelsen böra omläggas så, att sjukpension för säsongarbetare
icke komme att överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit
honom, därest han med en enligt närmare angivna grunder beräknad
årlig anställningstid kvarstått såsom säsongarbetare till pensionsålderns
inträde.
161
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
På skäl, som anförts vid behandlingen av motsvarande pensionsbestäm- Departementsmelser
för icke-ordinarie tjänstemän har jag ansett mig böra i så måtto chefen.
frångå de sakkunnigas förslag, att sjukpension alltid skulle utgå med
lägst 75 procent av hel pension. Vidare har den av pensionsstyrelsen
framställda anmärkningen i fråga örn grunderna för beräknande av
sjukpension åt säsongarbetare synts mig äga fog och givit mig anledning
att tillägga en bestämmelse av innebörd, att säsongarbetarens anställning
för tiden intill pensionsåldern skall anses hava haft samma omfattning,
som varit i medeltal för honom gällande under de fem senast förflutna
kalenderåren före entledigandet.
11—13 §§.
Föreskrifterna angående tjänstematrikel, avrundning av pensionsbelopp
samt pensions utbetalande överensstämma med motsvarande
stadganden i civila tjänstepensionsreglementet och torde icke här behöva
närmare motiveras.
14 $.
Denna paragraf motsvarar 15 § i de sakkunnigas förslag. Även i fråga
örn arbetare bör uppenbarligen gälla, att den, som till följd av fel eller
försummelse skiljes från sin anställning, icke må komma i åtnjutande
av pension. Arbetarens egna avsättningar till pensioneringen skulle
emellertid komma honom till godo i form av en däremot svarande uppskjuten
livränta från uppnåendet av den såsom pensionsålder fastställda
levnadsåldern. I detta hänseende ansluter sig sålunda förslaget till de
i civila tjänstepensionsreglementet uppställda reglerna. Detsamma gäller
örn indragning av viss del av pensionen för pensionstagare, som undergår
frihetsstraff eller avtjänar tvångsarbete.
15 §.
1 mom.
Avkortning av pension vid sammanträffande av pensioner för skilda
anställningar i statens tjänst skulle enligt pensionssakkunnigas förslag endast
ifrågakomma, därest arbetare, som tillerkänts invalid- eller sjukpension,
efter sedermera inträdd förbättring i hälsotillståndet erhåller annan
med pensionsrätt förenad statsanställning. I detta fall syntes den pension,
vartill han eljest varit berättigad i den senare anställningen, böra
underkastas lämpligt avvägd minskning, varvid den regeln föreslagits, att
sistnämnda pension skulle minskas med ett belopp, motsvarande två tredjedelar
av den lägre pensionen eller, örn båda äro lika, av den ena av dem
(16 § i sakkunnigförslaget).
De erinringar mot en dylik mera summarisk regel, som på tjänstemannapensioneringens
område synts mig kunna göras och som föranlett mig
att i civila tjänstepensionsreglementet föreslå ett avsteg från den av de
Bihang till riksdagens protokoll 193i. t sami. Nr 222.
11
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
sakkunniga principiellt intagna ståndpunkten om pensionsrättens oantastbarhet,
finner jag i fråga om arbetarpensionsreglementets utformning
sakna egentligt fog. Jag anser mig fördenskull kunna tillstyrka de sakkunnigas
förslag allenast med den jämkningen, att avkortning av pensionsförmånerna
skall verkställas å den enligt arbetarpensionsreglementet beviljade
pensionen.
Statskontoret bar fäst uppmärksamheten på att det kunde förekomma,
att arbetare, som erkölle pension, vore i åtnjutande av underhåll från Vadstena
krigsmanskuskassa och att det lämnats öppet, huru i sådant fall
skulle förfaras. Med anledning härav vill jag framhålla, att anledning
knappast synes föreligga att vid pensionsbeloppets bestämmande taga hänsyn
till det relativt blygsamma underkållsbelopp, vartill vederbörande kan
vara berättigad från krigsmanshuskassan i egenskap av f. d. indelt soldat
eller från flottans pensionskassa såsom f. d. båtsman. Jag erinrar härvid,,
att enligt pensionsförsäkringslagen vid bestämmande av årsinkomst, som
avses i lagen, hänsyn icke tages till underhåll från krigsmanshuskassan eller
båtsmanspension från flottans pensionskassa. Skulle någon reduktion av
de sammanlagda pensionsförmånerna för här avsedda undantagsfall anses
böra ifrågakomma, torde i första hand böra övervägas indragning av det
fasta dyrtidstillägg å 150 kronor örn året, som från fyllda 60 år utgår till
krigsmanshuskassans understödstagare jämlikt gällande föreskrifter (kungörelse
nr 350/1933) angående dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och
marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare. I
detta sammanhang torde frågan icke böra bliva föremål för reglering. Då
anställning såsom indelt soldat eller båtsman icke kan betraktas såsom
statsanställning, har paragrafen i sin avfattning enligt det föreliggande
förslaget icke avseende å underhållsförmåner, vilka i dylik egenskap intjänats.
15 § 2 moni.
Såsom 2 mom. av förevarande paragraf har införts ett stadgande av
samma innebörd som föreskriften i punkt 5 av övergångsbestämmelserna
till civila tjänstepensionsreglementet.
16 §.
Den uppfattning, som ligger till grund för bestämmelserna angående
uppskjuten livränta (17 § i sakkunnigförslaget), har jag förut behandlat
i redogörelsen för det framlagda förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente.
Här torde endast behöva beröras vissa föreskrifter, som äro betingade
av arbetaranställningens i vissa avseenden särskilda natur.
Pensionsstyreisen framhåller, hurusom det syntes vara nödvändigt att
i reglementet angiva de antaganden, som vid den intjänta pensionsrättens
beräknande för en säsongarbetare skulle göras beträffande hans
framtida årliga anställningstid, därest han kvarstått i tjänst. Det syntes
163
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
vidare ofta bliva svårt att i fråga om säsongarbetare avgöra, huruvida
enledigandet grundade sig på egen ansökan eller icke. Styrelsen hade rörande
icke-ordinarie tjänstemäns pensionering framhållit, att det icke syntes
föreligga skäl att vid entledigande, örn vilket befattningshavaren själv
ansökt, bereda honom sämre villkor än en ordinarie tjänsteman samt att
vid oförvållat entledigande den uppskjutna livräntans belopp borde sammanfalla
med hela den intjänta pensionens. Dessa synpunkter ansåge styrelsen
äga samma berättigande med avseende å arbetare. I de fall, då den
intjänta pensionens belopp vid fixerandet av rätten till uppskjuten livränta
skulle reduceras, förefölle det, som örn man beträffande säsongarbetare
borde till grund för beräkningen lägga den tid, arbetaren varit underkastad
reglementets bestämmelser och ej det av honom uppnådda antalet
tjänstår.
Enligt telegrafstyrelsens mening kunde man icke i fråga örn arbetare,
särskilt sådana med kortare anställningstid, tala örn intjänt pension på
samma sätt som beträffande tjänstemännen. Den statliga arbetarens lön
fastställdes nämligen i regel genom kollektivavtal och torde i allmänhet
ingalunda vara lägre än lönerna i den privata arbetsmarknaden, snarare
tvärtom. Att staten skulle utbetala en uppskjuten livränta, vars storlek
grundade sig ej endast på de av arbetarna själva erlagda avgifterna utan
även på ett bidrag från staten, kunde telegrafstyrelsen därför icke finna
befogat. Statskontoret ifrågasätter, örn icke för rätt till uppskjuten livränta
borde erfordras åtminstone 5 tjänstår. Allmänna civilförvaltningens
lönenämnd finner tveksamt, örn den föreslagna begränsningen av
intjänt pension bland annat vid entledigande på egen ansökan kan anses
skälig och billig. Även skolöverstyrelsen anser den för vissa fall föreslagna
reduktionen av intjänt pension opåkallad. Representanterna för
personalen hava för sin del framhållit såsom uppenbart oriktigt att vid
beräkning av uppskjuten livränta jämställa arbetare, som entledigats på
egen begäran med arbetare, som på grund av fel eller försummelse skilts
från sin anställning.
De särskilda detaljföreskrifter, vilka pensionsstyrelsen finner erforder- Departementsliga
för beräknande av den uppskjutna livränta, som må tillkomma en chefen.
entledigad säsongarbetare, torde icke böra meddelas i själva pensionsreglementet
utan, på sätt pensionssakkunniga föreslagit, utfärdas av
Kungl. Majit efter hörande av pensionsstyrelsen, som är den myndighet,
å vilken verkställandet av här avsedda uträkningar torde böra ankomma.
Någon särskild svårighet att beträffande säsongarbetare avgöra, huruvida
entledigandet grundar sig på egen ansökan eller på myndighetens
initiativ, synes mig knappast behöva befaras.
Beträffande grunderna för livränteförmånens beräknande har jag med
avseende å icke-ordinarie tjänstemannapersonal funnit mig föranlåten
att ändra de sakkunnigas förslag därhän, att den intjänta pensionen icke
164 Kungl. May.ts proposition nr 222.
skulle underkastas minskning av annan anledning än som för ordinarie
tjänstemän föranleder reduktion. För en så långt gående ändring av arbetarpensionsreglementet
synas mig bland annat med hänsyn till anställningens
natur och sättet för lönens reglerande icke tala lika starka skäl.
I likhet med vissa myndigheter och personalrepresentanter finner jag
däremot mindre tilltalande att stadga samma reduktionsregel för livräntans
beräknande vid entledigande på egen ansökan som vid avsked på grund
av fel eller försummelse. Jag har därför ansett mig böra förorda, att
livräntan i förra fallet minskas endast med hälften. I de fall, där det procentuella
avdraget på grund av bristande antal tjänstår skulle bliva
större än en sådan minskning, bör givetvis nämnda avdrag tillämpas.
Av skäl, som under 22 § civila tjänstepensionsreglementet antytts, och
då pensionsavdragen i arbetarpensionsreglementet ställts i en bestämd
relation till pensionsavdragen för vissa i civila tjänstepensionsreglementet
avsedda lönegrader, beträffande vilka vid beräkning av intjänt pension
skulle tillämpas en pensionsålder av 63 år, har det synts mig nödvändigt
att jämväl i arbetarpensionsreglementet stadga denna beräkningsgrund
för livränteförmånens bestämmande. Härav bör givetvis
följa, att livräntan börjar utbetalas först vid uppnådda 63 levnadsår.
Rörande paragrafens 4 morn., avseende upphörande av rätten till livränta,
vill jag allenast framhålla, att en livränteförsäkrad arbetare, som
ånyo vinner anställning med pensionsrätt enligt här omhandlade reglemente,
givetvis bör omedelbart från nyanställningen vara underkastad
reglementets bestämmelser och att sålunda de i 1 § stadgade förutsättningarna
för erhållande av pensionsrätt böra anses vara av honom uppfyllda
redan i den tidigare anställningen.
För de formella ändringar i de sakkunnigas förslag, som vidtagits i anslutning
till redigeringen av motsvarande paragraf i civila tjänstepensionsreglementet,
torde jag här icke behöva redogöra.
17 §.
Beträffande prövningen av frågor, som avses i arbetarpensionsreglementet,
hava de sakkunniga (11 §) föreslagit, att denna prövning borde verkställas
av styrelsen för det verk, vid vilket arbetaren är anställd.
Avgivna yttranden. Vissa betänkligheter mot en dylik anordning hava
uttalats bland annat av marinförvaltningen, som påpekat, att den ifrågasatta
föreskriften skulle medföra, att till marinförvaltningen komme att
hänföras en grupp av ärenden, som tidigare icke hört dit och vars handläggning
komme att vålla ett icke obetydligt arbete. Riksräkenskapsverket
anser, att särskilt de mindre ämbetsverken i allmänhet icke kunna anses
skickade att behandla pensionsfrågor, varför den föreslagna anordningen
skulle äventyra pensioneringens enhetlighet och rättvisa. Frågan
örn prövningen av arbetares rätt till pension syntes enligt riksräkenskapsverkets
mening i stället böra ordnas i nära anslutning till de grunder, som
165
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
i förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente föreskrivits beträffande
tjänstemans rätt till pension. I enlighet härmed skulle sålunda prövningen
av pensionsrätten beträffande arbetare hos postverket, telegrafverket, statens
järnvägar, statens vattenfallsverk och domänverket utövas av vederbörande
verks styrelse samt beträffande övriga arbetare av statskontoret
eller eventuellt av statens pensionsanstalt.
I likhet med riksräkenskapsverket anser jag det lämpligast, att prövningen
av pensionsfrågorna förläggas till ett fåtal med dylika frågor redan
förut väl förtrogna myndigheter. För arbetare vid de stora affärsdrivande
verken torde dessa ärenden böra handläggas av vederbörande
verks styrelse. För övriga arbetare har jag ansett mig böra förorda en
central prövning av pensionsärendena inom statens pensionsanstalt. I författningstexten
torde emellertid, i anslutning till avfattningen av motsvarande
föreskrift i civila tjänstepensionsreglementet, endast böra stadgas,
att prövningen beträffande arbetare vid andra verk än nämnda affärsverk
skall ske av den myndighet, som Kungl. Majit bestämmer.
Vad jag sålunda förordat bör givetvis icke medföra någon ändring i vad
sakkunnigförslaget innehåller med avseende å prövningen av andra i reglementet
avhandlade frågor än örn rätt till pension, t. ex. spörsmål örn
reglementets giltighet, örn fördelning på pensionsgrupper o. s. v. Dessa
frågor böra givetvis behandlas av vederbörande myndigheter, vilka också
hava att föra de anteckningar, som erfordras för pensionsrättens fastställande.
Överlämnandet till statens pensionsanstalt av beslutanderätten i pensionsfrågor
i den utsträckning, jag här förordat, kommer givetvis att föranleda
ökning i anstaltens arbete. Innan någon erfarenhet vunnits örn
arbetets omfattning, kan någon beräkning icke göras angående den personalökning
hos anstalten, som kan bliva erforderlig. För nästkommande
budgetår torde lämpligen Kungl. Majit böra erhålla befogenhet att från
den i anstaltens stat såsom förslagsanslag upptagna posten avlöningar till
icke-ordinarie befattningshavare bereda den medelsförstärkning, som för
ändamålet kan bliva oundgänglig. Jag gör i det följande hemställan örn
medgivande i sådant hänseende. Därest kostnad uppstår för beredande
av ökat lokalutrymme för anstalten, lärer Kungl. Majit äga möjlighet
att anvisa härför erforderliga medel.
18 §.
I denna paragraf har stadgats befogenhet för Kungl. Majit att meddela
de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för reglementets
tillämpning.
Ikraftträdandet.
Med hänsyn till vad förut anförts angående behovet av en ordnad pensionering
för statens arbetarpersonal synes det vara av vikt, att de nya
Departement»-
chefen.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
pensionsbestämmelserna snarast möjligt kunna vinna tillämpning. På
grund härav och då i fråga örn arhetarpensioneringen tekniska hinder för
ikraftträdande under loppet av ett budgetår icke synas föreligga, har jag
funnit mig böra föreslå, att ikraftträdandet sker den 1 januari 1935. Från
och med denna dag bör vad i författning eller annan av Kungl. Maj:t utfärdad
föreskrift finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphöra
att gälla, så vitt angår arbetare, å vilken reglementet erhåller tillämpning.
De bestämmelser, som i enlighet härmed komma att träda ur kraft, äro
föreskrifterna i reglementena den 29 juni 1917 för de vid telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk inrättade pensionskassorna
för icke-ordinarie personal, såvitt angår arbetarpersonal, reglementet den
31 oktober 1879 för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap,
såvitt angår daglönare vid marinen, jämte senare utfärdade kungörelser
i fråga örn daglönarnas pensionsrätt samt — därest stallpersonalen vid
hingstdepåerna inordnas under reglementet — kungörelsen den 8 april 1925
med grunder för pensionering av vissa icke-ordinarie befattningshavare
vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms hingstdepå.
Grunder för pensionering av arbetarpersonal, som icke erhåller
pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare. I
I det föregående har jag haft tillfälle att understryka behovet av vissa
mera summariska pensionsbestämmelser avsedda att vinna tillämpning å
sådana till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare i statens tjänst,
vilka, utan att uppfylla villkoren för pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare, dock finnas böra vid entledigandet beredas viss pension
på grund av utfört arbete för statens räkning. Örn dylika bestämmelser
utfärdas samtidigt med anordnande av pensionsrätt för arbetare,
vilka fylla ett fortlöpande behov av arbetskraft och hava en arbetstid av
normal omfattning, skulle den nu av Kungl. Maj:t och riksdagen från fall
till fall verkställda prövningen av pensionsärenden för arbetarpersonal kunna
upphöra och ersättas av en genom vederbörande myndigheter verkställd
pensionering enligt grunder, som vunnit Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande.
Jag har inom finansdepartementet låtit utarbeta ett utkast till dylika
summariska pensionsföreskrifter, vilket utkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet
(Bilaga B). Huvudgrunderna i detta utkast synas böra underställas
riksdagen för att efter riksdagens godkännande tjäna som grundval
för de pensioneringsbestämmelser, vilka jämte erforderliga tillämpningsföreskrifter
böra meddelas av Kungl. Majit. Att, såsom i fråga örn de båda
tjänstepensionsreglementena föreslagits, Kungl. Majit och riksdagen gemensamt
skulle fastställa författningens ordalydelse torde icke vara erforderligt.
167
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Framhållas må, att de i nämnda utkast skisserade pensionsföreskrifterna
skulle för statens järnvägars och statens vattenfallsverks vidkommande ersätta
kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av
förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning.
Rörande utkastets innehåll får jag anföra följande.
§ 1.
I motsats till vad som kan sägas vara fallet beträffande arbetarpensionsreglementet
skulle bestämmelserna i den föreslagna kungörelsen icke konstituera
en pensionsrätt, knuten till viss anställning, utan frågan örn pension
skulle först vid tiden för arbetarens avgång ur tjänst vid viss levnadsålder
— eller dessförinnan vid sjukdom — göras till föremål för prövning
i varje särskilt fall. Under förutsättning att arbetaren vid denna
tidpunkt uppfyller vissa i kungörelsen närmare stipulerade villkor, skulle
han kunna erhålla en pension, beräknad i förhållande till anställningstidens
längd. Såsom allmän förutsättning för erhållande av pension skulle enligt
utkastet gälla, att statsanställningen under anställningstiden utgjort arbetarens
huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. Denna karakteristik
av statsanställningen har av naturliga skäl med avsikt gjorts så vag, att
den lämnar rum för viss skälighetsprövniug vid bedömande av framställningar
örn pension. Dock vill jag uttryckligen betona, att anställningen
för att motivera pension bör med avseende icke blott å tjänstgöringens omfattning
utan även å avlöningens storlek vara sådan, att den icke är att
betrakta såsom en ren bisyssla. I andra fall synes staten såsom arbetsgivare
icke böra bereda underhållsförmån efter avgången, även om anställningstiden
varit utsträckt över en tämligen lång följd av år. Jag vill därmed
icke hava sagt, att man för pension bör kräva, att tjänstgöringen skall hava
haft normal omfattning i tjänstepensionsreglementets bemärkelse, d. v. s. uppgått
till 7 å 8 timmar dagligen. Skälighetsprövningen bör, liksom hittills
vid beviljandet av s. k. riksdagspensioner, ske under beaktande av de i varje
särskilt fall föreliggande omständigheterna.
§ 2.
Såsom villkor för att här avsedda arbetare må komma i åtnjutande av
pension synes mig böra gälla, att arbetaren antingen i anställningen uppnått
en levnadsålder av 60 år eller också måst dessförinnan entledigas på
grund därav, att han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till
följd av nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen att på tillfredsställande sätt
utföra honom åliggande arbete, samt att han, då åldersgränsen uppnås eller
då dessförinnan entledigande av nyssnämnd anledning sker, kan räkna en
väl vitsordad anställningstid av sammanlagt minst 15 år. Detta krav på an
-
168
Kungl. Maj:ls proposition nr 222.
ställningstidens längd ansluter sig till den praxis, som under senare år följts
vid beviljande av pension genom särskilt riksdagsbeslut åt yrkesarbetare i mera
varaktig anställning. För sådana mindre fasta anställningar, örn vilka väl
här merendels blir fråga, har i allmänhet plägat krävas en längre anställningstid.
Då emellertid här torde böra fastställas en bestämd gräns, under
vilken pensionering icke bör förekomma, har jag ansett denna böra sättas
till 15 år. I jämförelse med 1918 års kungörelse angående pensionering
av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens
vattenfallsverks byggnadsavdelning innebär förslaget i denna del en avsevärd
förbättring för de anställda, enär sagda kungörelse för rätt till pension
kräver minst 25 tjänstår och 55 levnadsår, oavsett örn entledigandet
skett på grund av sjukdom eller ej.
§ 3.
Beträffande de föreslagna pensionsbeloppen må nämnas, att det maximibelopp
för manliga arbetare, 1,008 kronor, vilket skulle utgå vid en anställningstid
av 30 år eller mera, valts så att det ungefär motsvarar två
tredjedelar av det i arbetarpensionsreglementet föreslagna pensionsunderlaget
för en icke-yrkesarbetare. Reduktionen är betingad därav, att de arbetare,
som skulle pensioneras enligt de summariska pensionsföreskrifterna,
icke själva skulle bidraga till sin pensionering genom avgifter eller avdrag
å lönen. Pensionsskalan, som graderats efter anställningstidens längd med
femårsintervaller från lägst 15 anställningsår intill pensionsmaximum vid
30 anställningsår, har i övrigt avvägts efter medeltalsberäkning så att en
jämnt stigande och till synes skälig pensionsserie erhållits. För kvinnliga
arbetare hava pensionerna, i överensstämmelse med den i arbetarpensionsreglementet
följda principen, satts till ungefär 75 procent av de för manliga
arbetare föreslagna beloppen, varvid jämkning av siffrorna skett för att erhålla
med 12 delbara tal. Maximibeloppen för såväl manliga som kvinnliga
anställningshavare sammanfalla ungefär med de av 1926 års pensionsutredning
föreslagna pensionsunderlagen för arbetare i anställning, för vilken
icke kräves yrkesutbildning.
Med hänsyn till de summariska grunder, som skulle gälla för bestämmande
av pension enligt här avsedda kungörelse, har anledning icke synts
mig föreligga att uppdela pensionstagarna i grupper alltefter som anställningen
krävt särskild yrkesutbildning eller ej.
§ 4.
Reglerna rörande pensions utbetalning ansluta sig till vad som föreslagits
i arbetarpensionsreglementet.
§ 5.
Någon särskild föreskrift av innebörd, att den, som till följd av fel eller
försummelse skilts från sin anställning, icke må erhålla pension, torde icke
169
Kungl. Maj:ts proposition nr 222,
vara erforderlig med den avfattning, som skulle givas åt bestämmelserna
i § 2, och med hänsyn till att pensions beviljande skulle bero av en skälighetsprövning.
Däremot synas bestämmelser böra meddelas om att en
pensionstagare, som undergår frihetsstraff eller avtjänar tvångsarbete, regelmässigt
bör under sådan tid avstå pensionen, med rätt dock för den myndighet,
som beviljat pensionen, att medgiva anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av pensionstagaren, att uppbära pensionen eller del därav.
§ 6.
Beslutanderätten i frågor angående pension enligt denna kungörelse bör
enligt min mening tillkomma samma myndigheter, som skulle omhänderhava
prövning av ärenden angående pension enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare, d. v. s. beträffande arbetare vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk eller domänverket vederbörande
verks styrelse samt beträffande annan arbetare statens pensionsanstalt.
Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen.
Civila tjänstepensionsreglementet.
Det har synts mig vara önskvärt att kunna erhålla en i möjligaste mån
fullständig överblick rörande den ekonomiska innebörden av den omläggning
av statens pensionsväsende, som här föreslagits. 1930 års pensionssakkunniga
hava även i sitt betänkande med förslag till civilt tjänstepensionsreglemente
framlagt resultatet av en ingående ekonomisk och försäkringsteknisk
utredning, grundad på ett omfattande och detaljerat uppgiftsmaterial.
Denna utredning, som bygger på delvis andra förutsättningar än
de i departementsförslaget tillämpade, har emellertid icke kunnat utan vidare
läggas till grund för beräkningen av departementsförslagets ekonomiska innebörd.
Jag har fördenskull anmodat de sakkunnigas försäkringsmatematiker,
förste aktuarien fil. dr T. Jansson att med ledning av de sakkunnigas uppgiftsmateriak
som hänför sig till tidpunkten 1 juli 1930, verkställa den
kompletterande utredning, som erfordrats för kostnadsfrågans belysning.
Resultatet av denna förnyade utredning har dr Jansson meddelat bland
annat i en tablå, som avser f. d. civila tjänstemän, pensionerade vid reglerade
eller oreglerade verk till och med den 1 juli 1930, ävensom f. d.
civila tjänstemän, pensionerade vid reglerade verk efter sistnämnda tidpunkt.
Tablån utvisar pensionärsbeståndet — antal pensionärer och summa pensionsbelopp
för år — vid tidpunkterna den 1 juli 1935 (då reglementet
beräknas träda i kraft), den 1 juli 1936, den 1 juli 1940 och den 1 juli
1945. De angivna pensionsbeloppen kunna för den 1 juli 1936 och följande
tidpunkter sägas ungefärligen motsvara beräknade pensionsutbetal
-
170 Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Pensionärer 7/j 1935 |
Pen- |
||||||
Antal |
Pensionsbelopp i |
Antal |
|||||
Berak- |
1 Berak- |
Berak- |
Berak- |
Berak- |
Berak- |
Berak- |
|
ning |
ning |
ning |
ning |
ning |
ning |
ning |
|
1 O. 2 |
3 |
l |
2 |
3 |
1 0. 2 |
3 |
|
I. Allm. civilförvaltningen (exkl. oregle-rade pensioner beviljade elter V7 1930) Reglerade och oreglerade verk: |
|||||||
Kvarlevande av 1/i 1930 förefintliga pen- |
|||||||
sionärer ....................................... Reglerade verk: |
1,757 |
1,757 |
6.46 |
6.4ö | |
6.46 |
1,635 |
1,635 |
Pensionerade efter 1/i 1930 ............... |
861 |
1,329 |
3.19 |
3.19 |
4.62 |
1,042 |
1,532 |
Summa I (med angivet undantag) II. Postverket. Kvarlevande av 1h 1930 förefintliga pen- |
2,618 |
3,086 |
9 85 |
9 65 |
11.08 |
2,677 |
3,167 |
sionärer ....................................... |
500 |
500 |
1.38 |
1.38 |
1.38 |
471 |
471 |
Pensionerade efter ,|^ 1930 .................. |
289 |
485 |
0.83 |
0.83 |
1.3 2 |
351 |
598 |
Summa II |
789 |
985 |
2.21 |
2.21 |
2.70 |
822 |
1,069) |
III. Telegrafverket. Kvarlevande av */7 1930 förefintliga pen- |
|||||||
sionärer .......................................... |
352 |
352 |
0.83 |
0.8 8 |
0.88 |
336 |
336 |
Pensionerade efter 1/i 1930 ................. |
249 |
329 |
0.64 |
0.64 |
0.88 |
307 |
394 |
Summa III IV. Statens järnvägar. |
601 |
681 |
1.4! |
1.47 |
1.71 |
643 |
730 |
Kvarlevande av V7 1930 förefintliga pen- |
|||||||
sionärer ......................................... |
2,328 |
2,328 |
5.28 |
5.28 |
5.28 |
2,187 |
2,187 |
Pensionerade efter */’ 1930 .................. |
1,279 |
2,228 |
3.11 |
3.11 |
5.08 |
1,647 |
2,723 |
Summa IV |
3,607 |
4,556 |
8.39 |
8.39 |
10.36 |
3,834 |
4,910 |
V. Statens vattenfallsverk. |
|||||||
sionärer .......................................... |
23 |
25 |
0.06 |
0.06 |
0.06 |
22 |
22 |
Pensionerade efter 1/i 1930 .................. |
15 |
23 |
0.03 |
0.03 |
0.06 |
18 |
27 |
Summa V |
38 |
46 |
0 09 |
0 09 |
0.11 |
40 |
49j |
Summa I—V (med angivet undantag) |
7,653 |
9,354 |
21.81 |
21.81 |
25.96 |
8,016 |
9,925 |
fingar under det kalenderår, vars mitt beståndssiffran avser. Tablån upptager
tre olika beräkningar av bruttopensionskostnaderna. Vid samtliga
beräkningar förutsättes, att pensioner beviljade före den 1 juli 1935 ej
komma att sedermera omregleras samt att dyrtidstillägg å dylika pensioner
beräknas efter 12 procent (index 156). För pensioner, som beviljas från
och med den 1 juli 1935, antagas följande förutsättningar:
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
171
sionärer |
/, 1936 |
[ |
Pensionärer ’/> |
1940 |
Pensionärer 1/i |
1945 |
||||||
Pensionsbelopp i |
Antal |
Pensionsbelopp i |
Antal |
Pensionsbelopp i |
||||||||
Beräk- ning l |
Berak- 1 2 |
Beräk- ning 3 |
Beräk-ning |
Beräk- ning 3 |
Beräk- ning l |
Beräk- ning 2 |
Beräk- ning 3 |
Beräk- ning 1 o. 2 |
Beräk- ning 3 |
Berak- 1 1 |
Beräk- ning 2 |
Beräk- ning 3 |
6.08 |
1 6.03 i |
6.03 |
1,181 |
i 1,181 |
4.38 |
4.38 |
4.88 |
685; |
685 |
2.16 |
2.461 |
2.46 |
3.80 |
3.94: |
5.2 4 |
1,784 |
2,343 |
6.18 |
6.88: |
7.71 |
2,748 |
3,355 |
8.96 |
10.86 |
10.78 |
9.88 |
9,oj| |
11.27 |
2,965 |
3,524 |
10 56 |
11.26 |
12.09 |
3,433 |
4,040 |
11.42 |
12 82 |
13.19 |
l.so |
1.3 01 |
1.30 |
360 |
360 |
1 0.99 |
0.99 |
0.99 |
233 |
233 |
0.63 |
0,68 |
0.63 |
1.00 |
1.0 5 |
1.62 |
690 |
1,087 |
1.89 |
2.18 |
2.84 |
1,315 |
1,777 |
8.4 5 |
4.H |
4.4 7 |
2.30 |
2.85 |
2.92 |
1,050 |
1,447 |
i 2.88 |
317 |
3.83 |
1,548 |
2,010 |
4.08 |
4.74 |
5.io |
0.80 |
O.so |
0.80 |
271 |
271 |
0.66 |
0.65 |
0.66 |
193 |
193 |
0.4 5 |
0.45 |
0.45 |
0.80 |
0.8 5 |
1.06 |
653 |
768 |
1.02 |
1.93 |
1.94 |
1,337 |
1,492 |
3.io |
3.8 2 |
3.50 |
l.ao |
1.66 |
1.85 |
924 |
1,039 |
2.27 |
2.58 |
2 59 |
1,530 |
1,685 |
3.55 |
4.27 |
3.95 |
4.99 |
4.0 9 |
4.99 |
1,655 |
1,655 3.83 |
3.83 |
3.88 |
1,063 |
i 1,063 |
2.48 |
2.48 |
2.43 |
|
4.oi |
4.2 9 |
6.24 |
3,258 |
4,739 7.89 |
9.26 |
10.94 |
5,589 |
7,340 |
13.81 |
15.95 |
16.91 |
|
floo |
9.28 |
11.23 |
4,913 |
6,394^ 11.72 |
13 08 |
14 7 7 |
6,652 I |
8,409 |
15.7 4 |
18.38 |
1934 |
|
0.06 |
1 1 0.06 |
0.06 |
17 |
r |
'' O.o.i |
j 0.0 5 |
0.05 |
11 |
11 |
j 0.03 |
0.03 |
0.08 |
0.04 |
0.0 4 |
O.oo |
35 |
5( |
) O.os |
j O.io |
0.12 |
66 |
9r |
018 |
0.21 |
0.2 7 |
0.10 |
O.io |
0.12 |
52 |
6’ |
1\ 0.14 |
0.15 |
0.17 |
77 |
106j 021 |
0 24 |
0 30 |
|
22.83 |
23 35 |
27.39 |
9,904 |
12,471 27.57 |
! 30 24 |
33 45II 13,24® |
i 10,250''! 35 oo |
1 40.45 |
41.88 |
beräkning 1: nuvarande pensiousunderlag samt de av pensionssakkunniga
föreslagna pensionsåldrarna; dyrtidstillägg efter 12 procent;
beräkning 2: de av pensionssakkunniga föreslagna pensionsunderlagen
(på basis av 1928 års lönekommittés III-ortslöner, innefattande i princip
dyrtidstillägg med 17 procent) och de sakkunnigas pensionsåldrar;
beräkning 3: nuvarande pensionsunderlag och de i departementsförslaget
angivna pensionsåldrarna; dyrtidstillägg efter 12 procent.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Vid tillämpning av de i statsverkspropositionen föreslagna grunderna
för dyrtidstilläggens beräknande — index 154, motsvarande ett dyrtidstilllägg
å tjänstepensioner efter 11 procent — skulle pensionskostnaderna enligt
beräkning 1 och 3 i runt tal nedgå med en procent; vid beräkning 2
blir reduktionen mindre.
Tablån är intagen å sid. 170—171.
De i tablån angivna pensionssiffrorna avse såsom nämnt bruttopensionskostnaden.
Härifrån avgå emellertid de bidrag till pensioneringen, som
tjänstemännen i form av pensionsavdrag å lönen skulle hava att erlägga.
Enligt i pensionssakkunnigas betänkande meddelade uppgifter rörande civila
pensionsfonden och pensionsfonderna vid de särskilda kommunikationsverken
uppgingo pensionsavgifterna för ordinarie tjänstemän med pensionsrätt enligt
1907 års civila pensionslag eller kommunikationsverkens pensionslag, vilka
avgifter motsvara de belopp, som skulle fastställas såsom pensionsavdrag
enligt det nu framlagda förslaget, under budgetåret 1930/1931 respektive
kalenderåret 1931 till nedan angivna belopp i runda tal:
civila pensionsfonden .........................
postverkets pensionsfond ....................
telegrafverkets pensionsfond .............
statens järnvägars pensionsfond.........
statens vattenfallsverks pensionsfond
Summa 3.7 9 miljoner kronor.
Vid den i de sakkunnigas betänkande meddelade försäkringstekniska utredningen
har förutsatts, att införandet av pensionsrätt för icke-ordinarie
tjänstemän ej i och för sig kommer att medföra någon nämnvärd
ökning i summan av utgående pensioner, detta av den anledningen, att
även enligt de sakkunnigas förslag ålderspensionering av en tjänsteman, innan
han hunnit bliva ordinarie, åtminstone under den tid beräkningarna avse
torde komma att ske blott i sällsynta fall. Det är alltså icke i fråga om
pensionssumman, som man synes hava att vänta någon egentlig ändring
genom ifrågavarande reform, örn de nuvarande pensionsunderlagen bibehållas
oförändrade och örn man bortser från pensionsåldrarnas sänkning. Däremot
kommer förslaget att medföra en förskjutning i tiden för avgiftsbetalningens
verkställande i riktning mot en tidigare tidpunkt, emedan
förslaget inför pensionsavdrag för icke-ordinarie tjänstemän. För närvarande
är avgiftsplikt stadgad endast i fråga om vissa icke-ordinarie tjänstemän
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk — beträffande vilka avgiftsplikten
inträder först vid 30 års ålder - samt för ett fåtal sådana
tjänstemän vid telegrafverket. Vid den nya ordningens införande kommer
alltså en tillfällig ökning i pensionsavgiftssumman att inträda.
1 I detta belopp ingå pensionsavgifter för befattningshavare nied oreglerad avlöning, vilka
icke beröras av den nu föreslagna pensionsregleringen.
1.73 1 miljoner kronor
0.4 3 » »
0.3 3 » »
1.2 6 » »
0.04 » »
173
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Pensionsavdragen för extra ordinarie tjänstemän kunna beräknas uppgå
till ungefärligen följande belopp: för allmänna civilförvaltningens reglerade verk |
0.22 |
miljon |
kronor |
» postverket .................................................................... |
0.0 3 |
» |
» |
» telegrafverket............................................................... |
0.0 4 |
» |
» |
» statens järnvägar....................................................... |
0.0 6 |
» |
|
» statens vattenfallsverk................................................ |
0.0 2 |
» |
» |
Summa |
0.37 |
miljon |
kronor |
Den tillfälliga ökningen i statens inkomster i form av pensionsavdrag för
extra ordinarie tjänstemän skulle alltså — frånsett det fåtal extra ordinarie
tjänstemän vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk,
som redan erlägga pensionsavgift — bliva ungefär 0.3 7 miljon kronor.
Häremot är emellertid att ställa den minskning i pensionsavgiftssumman
för ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen, vilken blir en
följd av att enligt förslaget den för kommunikationsverken redan gällande
begränsningen av avgiftsbetalningstiden till 30 år utsträckes till att gälla
även allmänna civilförvaltningens reglerade verk. Ifrågavarande minskning
kan uppskattas till 0.15 miljon kronor, och nettoökningen i tjänstemännens
bidrag till pensioneringen skulle alltså utgöra 0.22 miljon kronor. Vid
ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle ökningen i tjänstemännens
bidrag givetvis bliva ej oväsentligt större.
Den kostnadsökning, som departementsförslagets genomförande medför,
beror huvudsakligen på sänkning av pensionsåldrarna. Bruttokostnadsökningen
genom sänkningen av pensionsåldrarna i förhållande till de sakkunnigas
förslag kan angivas såsom skillnaden mellan siffrorna i beräkning
3 och beräkning 1 av tablån. Denna kostnadsökning utgör vid de olika
tidpunkter, som i tablån redovisas, följande belopp i miljoner kronor,
nämligen:
1 juli 1935 1 juli 1936 1 juli 1940 1 juli 1945
4.15 4.56 5.88 6.88
Tjänstepensionsreglementet för arbetare.
För belysande av de med den föreslagna tjänstepensioneringen för arbetare
förenade kostnaderna framlade 1930 års pensionssakkunniga med skrivelse
den 20 april 1933 resultatet av härutinnan verkställd försäkringsteknisk
utredning av dr Jansson. I sina beräkningar har dr Jansson utgått
från olika alternativ med avseende å såväl pensionsunderlag som pensionsåldrar.
Det har fördenskull blivit möjligt att utan förnyad utredning, annat
än i vissa detaljer, använda beräkningarna även pä det av mig nu framlagda,
från de sakkunnigas ursprungliga förslag delvis avvikande reglementsförslaget.
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
I en särskild tablå framlägges här en jämförelse mellan de uppskattade
bruttokostnaderna för pensionering enligt tjänstepensionsreglementet för
arbetare vid tillämpning av olika förutsättningar. Vid samtliga beräkningar
förutsättes, att pensioner beviljade före den 1 januari 1935 ej sedermera
omregleras samt att dyrtidstillägg å dessa pensioner utgår med 12
procent (indextal 156). För pensioner beviljade från och med den 1 januari
1935 kunna förutsättningarna för tablåns tre beräkningar angivas sålunda:
beräkning 1: pensionsunderlag på basis av nuvarande A-ortslöner för närmast
jämförliga tjänstemän och en pensionsålder av 63 år; dyrtidstillägg
efter 12 procent;
beräkning 2: 1930 års pensionssakkunnigas förslag (pensionsunderlag på
basis av lönekommitténs Ill-ortslöner, innefattande dyrtidstillägg med i
princip 17 procent, pensionsålder 63 år);
beräkning 3: departementsförslaget (pensionsunderlag lika med beräkning
1, pensionsålder 60 år; dyrtidstillägg efter 12 procent).
Vill man bedöma kostnaderna med utgångspunkt från samma dyrtidsindex,
som i statsverkspropositionen lagts till grund för beräknandet av
dyrtidstilläggen för nästkommande budgetår eller 154 (11 procent), böra
tablåns kostnadssiffror för beräkning 1 och 3 minskas med i genomsnitt en
procent; för beräkning 2 blir reduktionen mindre.
Tablån är av följande utseende:
Bruttokostnader för pensioner i miljoner kronor enligt olika |
|||||||||
Förvaltningsområde |
‘/i- |
-s% 1935 |
V*- |
-31/is 1939 |
*/l- |
- 31 lii 1944 |
|||
Beräk-ning 1 |
Beräk-ning 2 |
Beräk-ning 3 |
Beräk-ning 1 |
Beräk-ning 2 |
Beräk-ning 3 |
Beräk-ning 1 |
Beräk-ning 2 |
Beräk-ning 3 |
|
Försvarsväsendet ............ |
0.257 |
0.2 7 6 |
0.3 2 5 |
0.786 |
0.891 |
0.955 |
1.216 |
1.421 |
1.462 |
Myntverket och statens re-produk tionsanstalt......... |
0.004 |
0.006 |
0.004 |
0.012 |
0.015 |
0.013 |
0.019 |
0.02 2 |
0.02 0 |
Postverket ..................... |
0.00 2 |
0.002 |
0.002 |
0.011 |
0.013 |
0.016 |
0.025 |
0.0 3 0 |
0.028 |
Telegrafverket.................. |
0.0 9 9 |
0.104 |
0.126 |
0.334 |
0.375 |
0.442 |
0.689 |
0.688 |
0.721 |
Statens järnvägar ............ |
0.642 |
0.6 9 0 |
0.818 |
1.883 |
2.070 |
2.178 |
2.410 |
2.797 |
2.818 |
Statens vattenfallsverk...... |
O.015 |
0.016 |
0.018 |
0.04 8 |
0.054 |
0.055 |
0.078 |
0.091 |
0.09 2 |
Domänverket .................. |
0.010 |
0.012 |
O.014 |
0.049 |
0.058 |
0.062 |
0.098 |
0.117 |
0.117 |
Summa |
1.029 |
1.105 |
1.307 |
3.078 |
3.4 76 |
3.715 |
4.435 |
5.166 |
5.258 |
Vid bedömande av dessa siffror bör uppmärksammas, att i dem inneslutas
utgifter till betydande belopp för pensioner till arbetare, som äga
pensionsrätt enligt nu gällande bestämmelser. Dessa pensioner komma, i
den mån de beviljats före den 1 januari 1935, icke att påverkas av den
föreslagna pensionsregleringen. Vid ett genomförande av departementsförslaget
kunna pensionerna för dessa nu pensionsberättigade grupper för
Kungl. Majlis proposition nr 222.
175
olika förvaltningsområden och förut angivna tidpunkter beräknas
i miljoner kronor angivna belopp:
»/,_»»/, 1935 År 1939
1. Försvarsväsendet (marinens daglönare) 0.216 0.5 5 2
2. Telegrafverket.................................................... 0.124 0.4 3 5
3. Statens järnvägar ............................................ 0.615 1.544
4. Statens vattenfallsverk........................ 0,oi2_O-025
Summa 0.967 2.556
till nedan
År 1944
0.804
0.7 0 8
1.881
0.O3O
3.423
Kostnaden för utsträckning av pensioneringen — med tillämpning av
föreslagna pensioneringsgrunder — till grupper, som nu icke äro pensionsberättigade,
kan följaktligen uppskattas för samtliga omförmälda verk till
skillnaden mellan å ena sidan slutsiffrorna enligt beräkning 3 i förut intagna
tablå över bruttokostnaderna vid vart och ett av verken och å andra
sidan slutsiffrorna i den senaste sammanställningen eller till följande belopp
i miljoner kronor:
*/,—s»/6 1935 År 1939 År 1944
0.3 40 1.159 1.830
De pensioner för nu pensionsberättigade grupper, som skulle hava utgått
under första halvåret 1935 vid en fortsatt tillämpning av nuvarande bestämmelser,
alltså utan ändring av pensionsålder och pensionsunderlag,
kunna beräknas till följande belopp:
1. Försvarsväsendet ........................ 0.16 2 miljon kronor
2. Telegrafverket ............................ 0.0 8 5 » »
3. Statens järnvägar........................ 0.4 2 2 » »
4. Statens vattenfallsverk ........... O.on___»_»
Summa 0.68o miljon kronor.
Den utsträckning av arbetarpensioneringen och det genomförande av nya
pensioneringsgrunder, som enligt departementsförslaget skulle äga rum, kan
sålunda för första halvåret 1935 beräknas medföra en ökning av de totala
bruttopensionskostnaderna med 0.6 2 7 miljon kronor.
Skillnaden mellan siffrorna i beräkning 3 och beräkning 1 utvisar kostnadsökningen
för pensionsålderns bestämmande till 60 i stället för 63 år.
Denna ökning utgör för första halvåret 1935 0.2 7 8 miljon kronor, för år
1939 0.642 miljon kronor och för år 1944 0.818 miljon kronor.
Från de först angivna bruttopensionskostnaderna bör vid bedömande av
förslagets ekonomiska innebörd för statsverket avdragas arbetarnas egna
bidrag till sin pensionering. Enligt en av dr Jansson gjord uppskattning
skulle pensionsavdragen vid olika förvaltningsområden sammanlagt belöpa
sig till ungefär följande belopp för år räknat:
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
1. Försvarsväsendet ........................................................ 0.187 miljon kronor
2. Myntverket och statens reproduktionsanstalt ........ 0.0 0 4 » »
3. Postverket .................................................................... O.009 » »
4. Telegrafverket............................................................. 0.138 » »
5. Statens järnvägar ........................................................ 0.247 » »
6. Statens vattenfallsverk.............................................. O.ois » »
7. Domänverket ....................... O.019 » »
Summa 0.619 miljon kronor.
Anmärkas må slutligen, att i här återgivna beräkningar icke ingå några
uppgifter beträffande stallpersonalen vid statens hingstdepåer. Denna personals
ringa numerär gör emellertid, att berörda ofullständighet i uppgiftsmaterialet
saknar praktisk betydelse för bedömande av kostnadsfrågan.
Pensionering enligt föreslagna summariska grunder.
Vad angår kostnaderna för den pensionering, som skulle äga rum efter
de föreslagna mera summariska pensionsföreskrifterna, kunna dessa förutsättas
till beloppet allenast obetydligt överstiga nuvarande utgifter för pensionering
av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens
vattenfallsverks byggnadsavdelning. Merutgiften torde i stort sett uppvägas
genom motsvarande besparing i kostnaderna för en eljest från fall
till fall ombesörjd pensionering genom beslut av Kungl. Majit eller riksdagen
i enlighet med hittills följd praxis.
Sättet för pensionskostnadernas bestridande.
Jag ber slutligen att få beröra frågan örn sättet för bestridande av pensionskostnaderna
för de olika grupper av tjänstemän och arbetare, för
vilka de av mig förordade pensioneringsbestämmelserna skulle bliva gällande.
Beträffande utgifterna för pensioner enligt civila tjänstepensionsreglementet
torde någon ändring icke böra ske i de grunder, som nu tillämpas
i fråga örn pensionskostnaderna för ordinarie tjänstemän. För kommunikationsverkens
vidkommande böra alltså utgifterna bestridas av vederbörande
verks medel med bidrag från verkens pensionsfonder. För domänverket
böra kostnaderna liksom nu gäldas från verkets egna medel
med bidrag från civila pensionsfonden. För allmänna civilförvaltningen
torde pensionsutgifterna böra bestridas vid verk, vilkas omkostnader i
allmänhet gäldas av särskilda medel, från dessa medel, och vid övriga
verk från vederbörliga riksstatsanslag. Till pensionskostnaderna för verk,
tillhörande allmänna civilförvaltningen, böra liksom för närvarande bidrag
utgå från civila pensionsfonden.
Med avseende å utgifterna för pensioner enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare bör givetvis gälla, att dessa utgifter vid de affärsdrivande
verken — sålunda icke blott kommunikationsverken utan även do
-
177
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
mänverket och statens reproduktionsanstalt — bestridas av vederbörande
verks medel. Beträffande telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk är emellertid att märka att, såsom förut nämnts, särskilda
kassor finnas upprättade för pensionering av icke-ordinarie personal, vid
telegrafverket huvudsakligen arbetarpersonal men även sådana förutvarande
arbetare, vilka befordrats till extra ordinarie tjänstemän, och vid
de båda övriga verken såväl tjänstemän som arbetare. I det föregående
har jag förordat, att dessa kassor skulle tagas i anspråk för pensioneringen
enligt arbetarpensionsreglementet. Vid dessa tre verk böra alltså
kostnaderna tills vidare utgå direkt från nämnda kassor. För övriga affärsdrivande
verk torde i vederbörande verks driftkostnadsstater böra
upptagas utgiftsposter för pensionskostnaderna.
Beträffande arbetare vid allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet
synas pensionskostnaderna böra bestridas från elfte huvudtiteln.
Lämpligast torde därvid för framtiden vara, att för ändamålet under huvudtiteln
anvisas särskilda anslagsmedel. Då enligt mitt förslag arbetarpensionsreglementet
skulle träda i kraft den 1 januari 1935 och alltså redan
under budgetåret 1934/1935 erfordras medel för pensionskostnaderna
för ett balvår men särskilt anslag för detta ändamål icke beräknats i riksstatsförslaget,
torde kostnaderna under ett övergångsbalvår få bestridas
från det under elfte huvudtiteln upptagna anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. Kostnaderna för pensioner enligt de nya bestämmelserna
kunna vid ifrågavarande förvaltningsgrenar för första halvåret
1935 approximativt uppskattas till omkring 150,000 kronor förutom dyrtidstillägg.
Huruvida hela detta belopp i verkligheten kommer att belasta
anslaget för nästkommande budgetår, beror på örn samtliga de anställningshavare,
vilka vid reglementets ikraftträdande uppnått pensionsåldern,
komma att bliva omedelbart entledigade. I avsevärd mån kommer
merutgiften å elfte huvudtiteln att motvägas av de besparingar under
avlönings- och arbetsanslag å andra huvudtitlar, som vinnas genom innehållandet
av pensionsavdrag och till vilka det icke varit möjligt att taga
hänsyn vid budgetförslagets uppgörande. Av förut meddelade beräkningar
framgår, att pensionsavdragens summa för ifrågavarande förvaltningsområden
kunna för första halvåret 1935 uppskattas till omkring
95,000 kronor. Anmärkas må, att anslaget till diverse pensioner oell understöd
i riksstatsförslaget upptagits till ett belopp, som med omkring 25,000
kronor överstiger den beräknade utgiftssumman för nuvarande pensioner.
Kostnaderna för pension åt daglönare vid marinen bestridas enligt gällande
regler från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till pensionering av flottans gemenskap. I sättet för gäldande av dessa
kostnader, såvitt angår anställningshavare vilka redan blivit eller före de
nya bestämmelsernas ikraftträdande bliva pensionsberättigade enligt nuvarande
föreskrifter, torde för närvarande någon ändring icke böra äga
rum.
Kostnaderna för uppskjuten livränta enligt de båda tjänstepensionsBihang
till riksdagens protokoll 193i. 1 soini. Nr 222.
12
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
reglementena torde böra gäldas i samma ordning, som föreslagits beträffande
pensionskostnaderna.
Vad slutligen angår kostnaderna för beredande av pension enligt de
summariska pensioneringsbestämmelser, som förordats för anställningsbavare,
vilka ej bliva underkastade tjänstepensionsreglementet för arbetare,
utgöra arbetarna vid statens järnvägsbyggnader samt vid statens
vattenfallsverks byggnadsavdelning de största grupperna bland de anställningshavare,
å vilka nämnda bestämmelser komma att tillämpas. För
närvarande bestridas kostnaderna för pension åt dessa grupper från ett
under elfte huvudtiteln uppfört särskilt anslag. I avseende å nuvarande
pensionärer samt anställningshavare, vilka före den 1 januari 1935 bliva
pensionerade efter hittillsvarande grunder, lärer någon ändring i sättet för
kostnadernas bestridande icke böra ske. För framtiden synes det däremot
vara riktigast, att samtliga kostnader för pensionering av arbetarpersonal
vid de affärsdrivande verken, vare sig de föranledas av arbetarpensionsreglementet
eller av de summariska föreskrifterna, gäldas av vederbörande
verks medel. Från och med de nya bestämmelsernas ikraftträdande
böra alltså även kostnaderna för nytillkommande pensioner åt arbetare
vid järnvägsbyggnaderna och vattenfallsverkets byggnadsavdelning utgå
av statens järnvägars, respektive vattenfallsverkets medel. För övriga
förvaltningsgrenar lära kostnaderna enligt de summariska pensionsbestämmelserna
bliva obetydliga. Dessa kostnader synas åtminstone tillsvidare
böra bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m.
Jag gör i det följande erforderlig hemställan angående sättet för pensionskostnadernas
bestridande.
I detta sammanhang ber jag få erinra örn att för stallpersonalen vid
hingstdepåerna för närvarande gäller en summarisk pensionsrätt, för vilken
särskilda fondmedel tagas i anspråk. I det föregående har jag närmast
uttalat mig för att denna personal hädanefter skulle pensioneras i
samma ordning som arbetarpersonal i allmänhet. Vid bifall härtill torde
frågan örn nämnda fondmedels användning efter det fondens nuvarande
förpliktelser fullgjorts böra längre fram göras till föremål för övervägande.
Följdförfattningar till civila tjänstepensionsreglementet m. m.
Civila tjänstepensionsreglementets antagande föranleder åtskilliga följdförfattningar,
däribland en del författningsändringar, vilka kräva riksdagens
medverkan.
Sålunda måste i 1907 års civila pensionslag vidtagas vissa ändringar för
att bringa bestämmelserna angående lagens tillämpningsområde i behörigöverensstämmelse
med tjänstepensionsreglementet. I samband härmed
påkallas bland annat utmönstrande ur 1907 års pensionslag av sådana
undantagsföreskrifter rörande pensions- och tjänstålder samt skyldighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
179
att avgå från tjänsten, vilka hava avseende å nyreglerade befattningar.
Dessa ändringar böra träda i kraft den 1 juli 1935 eller samtidigt som
reglementet. Det kunde måhända ifrågasättas att låta anstå med berörda
ändringar till 1935 års riksdag, detta särskilt med hänsyn till att
det icke är uteslutet, att för 1935 års riksdag kunna komma att framläggas
förslag örn organisationsändringar eller löneregleringar, vilka föranleda
ytterligare ändringar i civila pensionslagen. Då det emellertid
måste anses önskvärt, att samtidigt med civila tjänstepensionsreglementets
antagande för nyreglerade verk fastslås, vilka pensionsbestämmelser
som från reglementets ikraftträdande komma att gälla för övriga delar av
civilförvaltningen, bar jag likväl ansett mig böra förorda, att erforderliga
ändringar i 1907 års lag redan i år genomföras. Förslag härom anmäler
jag senare i dag.
Vidare böra gällande kungörelser om pensionstillägg och pensionsförhöjning
(nr 360/1922 och 280/19251 kompletteras på sådant sätt, att pensioner
enligt civila tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet för
arbetare samt de föreslagna summariska pensionsbestämmelserna för viss
arbetarpersonal undantagas från dylika tilläggsförmåner.
övriga av civila tjänstepensionsreglementet föranledda författningsändringar,
vilka påkalla riksdagens medverkan, torde däremot utan olägenhet
kunna uppskjutas till år 1935. För att klargöra de konsekvenser i
fråga örn dylika författningsändringar, som reglementets antagande föranleder,
anser jag mig emellertid här höra i korthet angiva de ändringar,
som synas erforderliga och för vilka riksdagsbeslut kräves.
Gällande grunder för pensionering av arméns och flottans befäl och underbefäl
med vederlikar. De av Kungl. Maj:t med riksdagen antagna
grunderna för pensionering av arméns oell flottans befäl och underbefäl
med vederlikar (cirkulär den 24 november 1876 och den 22 juni 1877) innehålla
vissa regler beträffande reduktion av pension för militär tjänst vid
förening av dylik pension med annan pension, som icke utgår enligt
1907 års pensionslag. Då i 7 § av civila tjänstepensionsreglementet
föreslagits en generell reduktionsregel för fall av pensionsförening,
torde — såsom förut antytts — för undvikande av dubbel avkortning sådan
ändring i nämnda pensioneringsgrunder böra vidtagas, varigenom
från reduktionsbestämmelserna i dessa grunder undantagas pensioner enligt
civila tjänstepensionsreglementet. I samband härmed bör det i grunderna
stadgade avdragsfria maximibeloppet höjas från 3,000 till 5,000
kronor.
1920 års grunder för pension åt viss personal, som i samband med statens
övertagande av enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars
tjänst. I fråga örn befattningshavare, som vid statens övertagande av
Västkustbanan m. fl. enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars
tjänst, gälla vissa av riksdagen godkända, i kungl, brev den 4 juni 1920
intagna grunder. Dessa innebära i huvudsak, att dylik befattningshavare
äger att, utöver honom från enskild pensionsanstalt tillkommande
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
pension, erhålla fyllnadspension från statens järnvägar till det belopp,
varmed pensionen från pensionsanstalten, till den del densamma icke
täckes av tjänstemannens egna avgifter, må understiga vad han enligt
kommunikationsverkens pensionslag skulle hava uppburit, därest denna
lag varit för honom gällande och hänsyn tagits allenast till statspensionen.
Bestämmelserna i fråga torde böra undergå vissa formella ändringar
i anledning av att civila tjänstepensionsreglementet icke innehåller
föreskrift örn pensions uppdelning i stats- och avgiftspension. Därjämte torde
ett kompletterande stadgande örn tjänstårsberäkning vara erforderligt,
Lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt 5 § lagen örn allmän pensionsförsäkring
är från avgiftsplikt till pensionsförsäkringsfonden undantagen
ordinarie tjänsteman, å vilken 1907 års civila pensionslag eller kommunikationsverkens
pensionslag äger tillämpning. I övrigt ankommer på
Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och under vilka villkor personer, vilka
pension är tillförsäkrad på grund av anställning i statens tjänst, må undantagas
från avgiftsplikt. 1930 års pensionssakkunniga hava, i anslutning
till den ståndpunkt, som intagits av tidigare pensionsutredningar,
föreslagit bland annat sådan ändring av pensionsförsäkringslagens 5 §,
att från avgiftsplikt skulle undantagas tjänsteman, å vilken civila tjänstepensionsreglementet
erhåller tillämpning, samt arbetare med årsanställning,
vilken blir tillförsäkrad pensionsrätt enligt arbetarpensionsreglementet.
Till frågan, huru i detta avseende hör förfaras, synes emellertid
— med hänsyn bland annat till pensionsförsäkringskommitténs pågående
arbete med utredning rörande den allmänna pensionsförsäkringen — ståndpunkt
för närvarande icke höra intagas.
I gällande reglemente för statens pensionsanstalt torde sådan ändring
höra övervägas, att pensionsåldern för distriktsveterinärer, som fortfarande
äro delaktiga i anstalten — denna ålder utgör 65 år — bringas
i överensstämmelse med den föreslagna pensionsåldern (63 år) för distriktsveterinärer,
vilka bliva underkastade civila tjänstepensionsreglementet.
De övriga följdförfattning ar, vilka påkallas av civila tjänstepensionsreglementet
eller av tjänstepensionsreglementet för arbetare, äro av natur
att kunna utfärdas av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan. Pensionssakkunniga
hava i förenämnda skrivelse den 26 april 1933 framlagt
förslag till följande dylika författningar, nämligen kungörelse med föreskrifter
rörande tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet och
tjänstepensionsreglementet för arbetare, cirkulär angående vissa åtgärder
i anledning av ikraftträdandet av tjänstepensionsreglementet för arbetare,
kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 28 september
1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet, kungörelse
angående skyldighet att i vissa fall meddela underrättelse i fråga örn pensionstagare,
som dömts till straff eller straffpåföljd m. m., kungörelse örn
ändrad lydelse av 9 och 19 §§ kungörelsen den 23 oktober 1925 med vissa
bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater samt kungö
-
181
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
reise angående ändrad lydelse av kungörelsen den 12 juni 1925 med föreskrifter
i fråga om pensionering av vissa kvinnliga befattningshavare. Utöver
föreskrifter i de ämnen, som i dessa förslag berörts av de sakkunniga,
torde vissa andra administrativa bestämmelser bliva erforderliga. Särskilt
anser jag mig böra framhålla, att det med hänsyn till pensioneringens utsträckning
till icke-ordinarie befattningshavare med den rätt till sjukpension,
som därav skulle följa, synes vara påkallat, att föreskrifter utfärdas
örn styrkande genom läkarintyg av frihet från sjukdom och lyte såsom
villkor för antagande i sådan anställning i statstjänst, som skulle medföra
pensionsrätt. Förslag till dylika bestämmelser framlades på sin tid av
1926 års pensionsutredning. I anslutning till utfärdandet av sådana bestämmelser
torde frågan örn anställande av verksläkare jämväl vid allmänna
civilförvaltningen och örn skyldighet för tjänsteman att underkasta
sig undersökning av verksläkare böra göras till föremål för övervägande.
Departementschefens hemställan.
Departementschefen uppläser härefter omförmälda inom finansdepartementet
upprättade förslag till reglemente angående tjänstepension
för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet)
och till reglemente angående tjänstepension för
arbetare i statens tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare) samt
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna berörda två förslag;
dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen förordade
grunder, utfärda bestämmelser angående pensionering
av arbetarpersonal, som icke erhåller pensionsrätt
enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare;
dels
besluta,
att pension och uppskjuten livränta, som beviljas
med tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet,
skola utgå
vid affärsdrivande verk av vederbörande verks
medel,
vid andra verk, vilkas omkostnader i allmänhet
gäldas av särskilda medel, från dessa medel, samt
vid övriga verk av de riksstatsanslag, vilka äro eller
må bliva avsedda för bestridande av pensionskostnader;
att
de anslag eller de medel, från vilka pension och
uppskjuten livränta sålunda utbetalas, skola beredas
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
gottgörelse från vederbörande pensionsfonder med belopp,
svarande mot pensionsfondernas efter fastställd
fördelningsgrund uträknade andel i utgifterna;
att pension och uppskjuten livränta, som beviljas
med tillämpning av tjänstepensionsreglementet för
arbetare, skola bestridas
vid telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk av de vid nämnda verk befintliga
pensionskassorna för pensionering av ické-ordinarie
personal,
vid andra affärsdrivande verk av vederbörande
verks medel, samt
vid övriga verk från det under riksstatens elfte
huvudtitel uppförda förslagsanslaget till diverse pensioner
och understöd m. m.;
samt att de pensioner, vilka beviljas med tillämpning
av de av departementschefen förordade bestämmelserna
angående pensionering av arbetarpersonal,
som icke erhåller pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare, skola bestridas vid affärsdrivande
verk av vederbörande verks medel samt vid
övriga verk från nyssnämnda anslag till diverse pensioner
och understöd m. m.;
dels föreskriva,
att från de vid telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk befintliga pensionskassorna
för pensionering av icke-ordinarie personal skola efter
den 1 juli 1935 till vederbörande pensionsfonder överföras
de hos kassorna fonderade medel, som belöpa å
i kassorna delaktig icke-ordinarie personal i tjänstemannaställning,
att nämnda kassor skola från och med den 1 juli
1935 benämnas telegrafverkets, statens järnvägars,
respektive statens vattenfallsverks arbetarpensionskassa,
samt att avsättning av vederbörande verks medel
till ifrågavarande kassor skall tills vidare ske i enlighet
med nu gällande bestämmelser;
dels förklara, att å pensioner, som beviljas med
tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet, tjänstepensionsreglementet
för arbetare eller av departementschefen
förordade bestämmelser angående pensionering
av arbetarpersonal, som icke erhåller pen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
183
sionsrätt enligt sistnämnda reglemente, ej må utgå
pensionstillägg eller pensionsförhöjning;
dels i fråga örn grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst förklara, att med avlöningsbelopp,
å vilket enligt gällande bestämmelser
dyrtidstillägg utgår, skall i fall, där vederbörande
tjänsteman eller arbetare bar att vidkännas pensionsavdrag
å lönen, förstås lönens nettobelopp;
dels medgiva, att beträffande sådan förste postexpeditör
och postexpeditör samt förste telegrafexpeditör
och telegrafexpeditör, vilken enligt riksdagens
beslut personligen i lönebänseende placerats i lönegrad
närmast högre än den, till vilken vederbörande befattning
hör, må från och med den 1 juli 1935 tillämpas det
pensionsunderlag och det pensionsavdrag, som gäller
för den lönegrad, enligt vilken vederbörandes avlöning
utgår;
dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat, utfärda bestämmelser örn förhöjda pensioner
för vissa rikstelefonister samt örn rätt för rikstelefonister
att i vissa fall för förhöjning av pensionsbeloppen
fortfarande erlägga tilläggsavgifter;
dels och bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret
1934/1935 av den i ordinarie staten för statens
pensionsanstalt upptagna anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare bereda medel för
den förstärkning av anstaltens personal, som kan bliva
erforderlig för anstaltens handläggning av vissa pensionsärenden
i enlighet med vad departementschefen
förordat.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet!
Allan Broomé.
184
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
Bilaga A.
Redogörelse för det civila pensionsväsendets utveckling, för nu
gällande pensionsbeslämmelsers innebörd samt för pensionsutred
ningar
under senare år.
Äldre pensionsbestämmelser.
Nu gällande pensionslagar för civila befattningshavare i statens tjänst
innehålla dels de grundläggande bestämmelserna angående pensionsbelopp
och villkoren för pensions åtnjutande, dels ock vissa föreskrifter om
tjänstemans skyldighet att vid uppnådd viss ålder eller på grund av
sjuklighet avgå från tjänsten. I äldre tid fanns icke någon sådan avgångsskyldighet.
Ej heller förekom någon rättighet för befattningshavarna
att efter uppnående av viss ålder lämna tjänsten och därvid komma
i åtnjutande av pension. Tjänstemannen var i stället berättigad att
kvarstå i befattningen, även örn han till följd av ålderdomssvaghet eller
sjuklighet kunde vara urståndsatt att behörigen förrätta tjänsten. Först
genom en kungl, förordning den 24 januari 1778 stadgades, att örn en
ämbetsman vid civilstaten, som uppnått 70 års ålder samt länge och väl
tjänat, så åstundade, han kunde få avsked från tjänsten med bibehållande
av hela lönen. Medan sålunda den avgångne befattningshavaren alltfort
uppbar den för tjänsten anslagna lönen, nödgades hans efterträdare
tjäna antingen utan lön eller, i händelse han förut innehade tjänst, mot
den lön, som var förenad med denna tjänst. Först vid den förre tjänstinnehavarens
frånfälle kom efterträdaren i åtnjutande av den till befattningen
hörande lönen.
För att avhjälpa de härigenom vållade olägenheterna beslöt 1809—1810
års riksdag, att pensionsbeloppen för de civila ämbets- och tjänstemän,
vilka dittills erhållit avsked med fulla lönen i pension, skulle uppföras i
riksstaten under en särskild avdelning, benämnd allmänna indragningsstaten.
I anledning av ett vid 1812 års riksdag fattat beslut förklarade Kungl.
Maj:t i brev den 3 december samma år, att enahanda förfarande skulle
iakttagas jämväl i fråga örn de tjänstemän, som därefter finge avsked
med lönen i pension.
En närmare bestämmelse rörande det antal tjänstår, som skulle erfordras
för erhållande av avsked med pension, motsvarande lönens belopp,
meddelades genom kungl, brevet den 25 juni 1818 i anledning av ett
vid samma års riksdag fattat beslut. Enligt föreskrift i detta brev
skulle — förutom uppnådd 70 års ålder — 30 års oavbruten tjänst medföra
rätt till pension, motsvarande lönens belopp. Samtidigt meddelades
ock föreskrifter rörande pensionering av sådana civila löntagare, som
voro försedda med indelt lön.
På framställning av 1823 års riksdag vidtogs sedermera en viss jämkning
i åldersgränsen. Genom kungl, brev den 12 november 1823 förordnades
nämligen, att terminen för civila ämbets- och tjänstemäns rätt
att taga avsked med oavkortade löneförmåner skulle nedsättas från 70
185
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
till 65 år, då efter vid pass 40 års tjänstgöring deras sjuklighet eller försvagade
hälsotillstånd genom laglig läkarattest styrktes.
Sedan i samband med den vid 1856—1858 års riksdag beslutade provisoriska
löneregleringen vissa förändrade föreskrifter meddelats örn beräkning
av pensionens belopp, vilka bestämmelser enligt beslut av 1859
—1860 års riksdag skulle med viss jämkning äga fortsatt giltighet, blevo,
genom beslut av 1877 års riksdag och ett i anledning därav utfärdat
kungl, brev den 1 juni samma år, nya föreskrifter gällande för de verk,
för vilka ny lönereglering enligt det av 1876 års riksdag för rikets hovrätter
m. fl. verk antagna lönesystemet genomförts. I anslutning till den
härvid skedda uppdelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar
stadgades i sistnämnda brev, att de ämbets- och tjänstemän samt
betjänte, för vilka dylik uppdelning av avlöningen skett, skulle, såvida
ej för särskilda fall andra bestämmelser vore eller bleve meddelade, då
de uppnått 65 levnads- och minst 35 tjänstår, vid avskedstagandet från
tjänsten å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens bela belopp.
Först i samband med 1870-talets löneregleringar kommo också föreskrifter
till stånd örn skyldighet för befattningshavare att vid viss ålder
avgå från befattningen. Bland villkoren för åtnjutande av de vid
löneregleringen bestämda avlöningsförmånerna intogs nämligen i de
flesta fall ett stadgande örn skyldighet för löntagaren att vid uppnådd
pensionsålder avgå från tjänsten.
Förutom de föreskrifter örn pensionering, som sålunda voro gällande
för civila tjänstinnehavare i allmänhet, funnos även specialföreskrifter
för särskilda befattningshavargrupper. I vissa fall gällde sålunda
lägre pensions- och tjänståldrar än de i allmänhet fixerade.
För tullverkets personal, vars pensionering bestreds av tullmedel, funnos
specialstadganden i kungl, förordningen den 18 november 1836, enligt
vilka till den, som ej uppnått den för erhållande av hel pension stadgade
pensionsåldern — 60 levnads- och 30 tjänstår — i viss omfattning
kunde utgå avkortad pension.
I detta sammanhang torde böra omförmälas, att vid sidan örn den
statliga pensionering, som sålunda var anordnad, befattningshavare
kunde beredas pension genom den sammanslutning av tjänstemän, som
utgjordes av civilstatens pensionsinrättning. Pensionsinrättningen, som
på grund av beslut utav 1823 års riksdag åtnjöt bidrag av statsmedel
och som erhöll sitt första reglemente 1826, var ursprungligen avsedd att
övertaga all tjänstepensionering inom civilstaten men kom i själva verket
att ombesörja allenast viss förtidspensionering vid sidan av sin med
åren undergående utveckling att bliva i främsta rummet en familjepensionskassa.
I samband med antagande av 1907 års civila pensionslag har
kassan i fråga omvandlats till en pensionsinrättning uteslutande för famil
jepensioneringsändamål.
I fråga örn postverkets befattningshavare — vilka, oaktat deras pensionering
bestreds av postmedel, ägde delaktighet i civilstatens pensionsinrättning
— utbildade sig emellertid en särskild praxis. Efter det
ifrågavarande befattningshavare uppnått den ålder, som jämte stadgad
tjänstetid berättigade till avgång med lönens bibehållande, söktes och,
såvitt vederbörande fullgjort stadgade villkor, erhölls pension i civilstatens
pensionsinrättning, varefter fyllnad i det belopp, som skulle utgått
som statspension, tillädes vederbörande å postverkets pensionsstat av
186
Kungl. Majlis proposition nr 222.
postmedel. Från dessa medel bestredos jämväl underhåll och pensioner
till otjänstbara befattningshavare vid postverket, vilka vid avskedstagandet
ej förvärvat sig rätt till pension från pensionsinrättningen.
De civila befattningshavarna vid marinförvaltningen samt befattningshavare
vid lotsstyrelsen ävensom befäl och underbefäl vid lotsverket
voro tidigare delägare i flottans pensionskassa. Lotsstyrelsens och lotsverkets
personal erhöllo på grund av särskilda kungörelser den 21 september
1888 och den 22 januari 1892 fyllnadspension och pensionsförhöjning
från lotsverket.
För pensionering av befattningshavare, tillhörande utrikesförvaltningen,
gällde, intill dess 1906 års omorganisation av utrikesrepresentationen
trädde i kraft, ministerreglementet den 19 december 1845.
För personalen vid telegrafverket och statens järnvägar voro pensionsförhållandena
ordnade genom särskilda pensionsinrättningar.
Vid telegrafverket inrättades sålunda en särskild pensionsinrättning
för ordinarie befattningshavares tjänstepensionering från och med den
1 januari 1875. Delaktighet i pensionsinrättningen var grundad på avgiftsplikt.
Till en början utgingo pensionerna endast från pensionsinrättningen,
men genom beslut av 1883 års riksdag medgåvos telegrafverkets
tjänstemän rätt att åtnjuta pension motsvarande lönens hela belopp,
att utgå dels från pensionsinrättningen enligt bestämmelserna i de för
pensionsinrättningen gällande reglementet, dels ock med erforderligt
fyllnadsbelopp av telegrafverkets medel. Pensionsinrättningens verksamhet
varade till den 1 juli 1920, då nu gällande pensionslag för kommunikationsverken
trädde i kraft.
För statens järnvägars del inrättades år 1872 en på avgiftsplikt
grundad pensionsinrättning, med särskilda kassor för tjänste- och för familjepensioneringen
och med bidrag av trafikmedel för sin verksamhet.
Pensionskassan för tjänstepensioneringen existerade till den 1 januari
1911, då en den 4 juli 1910 utfärdad lag angående rätt till pension för
tjänstemän vid statens järnvägar trädde i tillämpning. I och med lagens
ikraftträdande överfördes pensionsinrättningens tillgångar till en i lagen
föreskriven, för tjänstepensioneringen inrättad särskild fond, pensionsfonden
för tjänstemän vid statens järnvägar, vilken ställdes under
statskontorets förvaltning. Till denna fond skulle personalens avgifter
inbetalas och ur densamma gäldas så stor del av utgående pensioner,
som fonden enligt matematisk utredning var i stånd att bestrida. Lagen
i fråga avlöstes den 1 juli 1920 av kommunikationsverkens nuvarande
pensionslag.
Tillkomsten av nu gällande pensionsförfattningar.
Sedan 1889 års riksdag hos Kungl. Majit anhållit örn utredning av civilstatens
pensionsinrättnings ställning och behov och i sammanhang
därmed örn övervägande rörande ändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen,
uppdrog Kungl Majit den 19 augusti 1889 åt en kommitté
att verkställa den begärda utredningen. Efter det kommittén sedermera
erhållit vidgat utredningsuppdrag, framlade kommittén i betänkande
den 28 maj 1894 bland annat förslag till pensionslag för civilstaten.
Förslaget vilade på den förutsättningen, att vederbörande
tjänstinnehavare borde vara befriade från avgifter för den egna pensioneringen.
Den till 1899 års riksdag under angivna förutsättning avlåtna
propositionen (nr 34) vann emellertid icke riksdagens bifall. Under er
-
187
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
inran, hurusom icke blott riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat den
meningen, att skyldighet skulle åläggas tjänstinnehavarna att själva
lämna bidrag till bestridande av de med deras pensionering förenade
kostnaderna, utan även vid lagförslagets föredragning inför Kungl.
Maj:t av föredragande departementschefen erkänts, att den av riksdagen
sålunda påyrkade förpliktelsen för tjänstinnehavarna grundade sig
på en i och för sig fullkomligt riktig princip, framhöll riksdagen i sin
skrivelse i ämnet (nr 121), att riksdagen funnit frågan angående det civila
pensionsväsendets omreglering höra till slutligt avgörande anstå
under den tid, som erfordrades för verkställande av en utredning i fråga
örn storleken av de avgifter, som skulle kunna åläggas tjänstinnehavarna.
I anledning av denna riksdagens ståndpunkt tillsattes den 9 juni 1899
en ny kommitté för utredning i ämnet. Det betänkande, som kommittén
sedermera avlämnade den 7 november 1902, föranledde framläggande i
proposition till 1907 års riksdag (nr 18) av förslag till lag ani'' å 0 T’ ^ e
civila tjänstinnehavares rätt till pension. Lagförslaget
blev av riksdagen med vissa jämkningar och tillägg antaget (skrivelse
nr 143). Lagen utfärdades den 11 oktober 1907 och är med vissa sedermera
vidtagna ändringar fortfarande gällande.
Civila pensionslagen av år 1907 innehar en sedan länge av förhållandena
påkallad lösning av pensioneringsfrågorna för den civila statsförvaltningen
i dess helhet. Från lagens tillämpning undantogos dock redan
från början befattningshavare inom vissa förvaltningsgrenar eller
innehavare av vissa särskilda tjänster, beträffande vilka pensionsförhållandena
förut blivit i särskild ordning reglerade. Till dessa hörde, såsom
av det förut anförda framgår, tjänstemän vid telegrafverket och
statens järnvägar. Även befattningshavare å civilavdelningen inom marinförvaltningen
liksom även befattningshavare i lotsstyrelsen och vid
lotsverket bibehöllos vid sin tidigare pensionsrätt hos flottans pensionskassa.
Båda de sistnämnda kategorierna hava dock sedermera inordnats
under den civila pensionslagen.
Sedan av 1919 års lagtima riksdag antagits ett på delvis helt nya löneprinciper
grundat avlöningssystem för postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk, de s. k. kommunikationsverken,
utarbetades av kommunikationsverkens lönekommitté förslag till en för
dessa verk gemensam pensionslag, framlagt i betänkande, den 29 januari
1920. Förslaget i fråga var i vissa delar omedelbart betingat av de för
det nya lönesystemet gällande principerna och avvek följaktligen i viktiga
punkter såväl från de tidigare vid telegrafverket oell statens järnvägar
gällande pensionsbestämmelserna som ock från bestämmelserna i
1907 års civila pensionslag, under vilken bland annat befattningshavarna
vid postverket och statens vattenfallsverk lydde. Ett på kommitténs betänkande
grundat förslag till lag angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk
förelädes 1920 års riksdag i proposition (nr 313) och blev
av riksdagen i allt väsentligt godkänt (skrivelse nr 245). Lagen är utlärdad
den 4 juni 1920 (nr 254).
Elter att 1921 års riksdag antagit förslag till avlöningsreglemente för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, varigenom det för kommunikationsverken
antagna nya lönesystemet kom att i huvudsak tillämpas jämväl å nämnda
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
befattningshavare, uppkom fråga om de ändringar i dittills gällande pensionsbestämmelser,
som kunde föranledas av det nya avlöningsreglementet.
Efter förslag av 1902 års löneregleringskommitté utarbetades och förelädes
1921 års riksdag propositioner i ämnet (nr 276 och 277). De framlagda
författningsförslagen vunno riksdagens bifall, och den 29 juni 1921
utfärdades lag örn vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension (nr 455) samt kungörelse
med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen
hörande verk i fråga örn rätt till pension (nr 456).
Bestämmelserna i sagda kungörelse äro avsedda att äga allenast provisorisk
karaktär i avbidan på utarbetande av en ny pensionslag i stället för
1907 års civila pensionslag. I anslutning till de specialreglementen på
löneområdet, som antagits för domänverkets och lotsverkets del, hava pensionskungörelser
med motsvarande eller liknande innehåll utfärdats för
domänverket den 15 juni 1922 (nr 323) och för lots- och fyrstaten samma
dag (nr 380). Vissa ändringar i de provisoriska pensionsbestämmelserna
hava sedermera vidtagits, av vilka här särskilt må erinras örn de ändringar,
som betingades av den vid 1925 års riksdag beslutade omredigeringen
av löneplanerna vid de nyreglerade verken (jfr nr 245, 251 och 277).
De hittills omförmälda pensionsförfattningarna hava uteslutande avseende
å ordinarie personal. Emellertid hava bestämmelser örn tjänstepensionering
meddelats även beträffande vissa grupper av icke-or dinar
i e befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.
I avseende härå må beträffande kommunikations v er ken nämnas följande.
Sedan järnvägsstyrelsen år 1912 till Kungl. Majit ingått med framställning
örn beredande av pension åt viss icke-ordinarie personal vid statens
järnvägar, föreläde Kungl. Majit i proposition (nr 228) 1913 års riksdag
förslag till bestämmelser angående pensionering av extra ordinarie tjänstemän
samt verkstads- och förrådsarbetare vid nämnda verk. Förslaget,
som icke förutsatte avgiftsplikt för de till pensionering ifrågasatta befattningshavarna,
bifölls icke av riksdagen, som ansåg frågan örn skyldighet
för anställningshavarna att genom avgifter bidraga till sin pensionering
böra göras till föremål för förnyad prövning.
Efter det att fråga uppkommit örn pensionering jämväl av verkstads-,
förråds- och linjearbetare vid telegrafverket, uppdrogs år 1913 åt särskilda
sakkunniga att verkställa utredning och till Kungl. Majit inkomma
med förslag till bestämmelser rörande pensionering av de vid statens järnvägar
och telegrafverket anställda, nyss omförmälda personalgrupperna.
Nämnda sakkunniga avgåvo den 12 december 1914 betänkande och förslag
i ämnet. Sedan emellertid även vattenfallsstyrelsen påkallat Kungl.
Majits uppmärksamhet beträffande behovet av pensionsrätt för viss ickeordinarie
personal vid statens vattenfallsverk och för ändamålet tillkallade
nya sakkunniga avgivit förslag rörande den icke-ordinarie personalens
vid dessa verk pensionering, föreläde Kungl. Majit i proposition (nr
222) frågan för 1917 års riksdag. I enlighet med riksdagens medgivande
och i huvudsaklig anslutning till de i propositionen framlagda författningsförslagen
utfärdade Kungl. Majit den 29 juni 1917 med giltighet från
och med den 1 januari 1918 särskilda reglementen för pensionskassorna
för pensionering av icke-ordinarie personal vid statens
189
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk
(nr 441, 442 och 443). o
De grupper av icke-ordinarie befattningshavare, som omfattas av ifragavarande
reglementen, äro
vid statens järnvägar: extra ordinarie tjänstemän vid statens trafikerade
järnvägar, fast anställda tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader
samt verkstads- och förrådsarbetare med stadigvarande anställning;
vid telegrafverket: fast anställda verkstads-, förråds- och linjearbetare;
samt
vid statens vattenfallsverk: extra ordinarie och extra tjänstemän ävensom
drifts- och underhållsarbetare med stadigvarande anställning.^
Även till en annan grupp av arbetare vid ifrågavarande verk utgår under
vissa förutsättningar pension, nämligen till förmän och arbetare
vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfalls
verks byggnadsav delning. Den pensionsrätt, som
tillkommer ifrågavarande anställningshavare, har medgivits genom beslut
av 1918 års lagtima riksdag (proposition nr 233, riksdagens skrivelse nr
359) och regleras genom kungörelse den 8 november 1918 (nr 859).
I fråga örn vissa särskilda anställningshavargrupper vid postverket och
telegrafverket har riksdagen på Kungl. Maj:ts hemställan ställt medel till
förfogande för viss understödsverksamhet. Sålunda har alltsedan år 1910
å postverkets stat funnits uppfört ett årligt anslagsbelopp till understöd
åt avgångna poststationsföreståndare och lantbrevbärare.
1920 års riksdag har medgivit (skrivelse nr 355), att liknande understöd
må medgivas vissa ur telegrafverkets tjänst avgångna anställningshavare
(växelstationsföreståndare).
Vad härefter angår icke-ordinarie personal inom den övriga civila statsförvaltningen,
är att nämna, att endast ett ringa fåtal grupper av sådan
personal är i åtnjutande av någon ordnad pensionering. I sådant hänseende
må följande bringas i erinran.
Genom kungl, brev den 22 maj 1812 bildades en pensionskassa för tjänstemännen
vid Strömsholms stuteri, numera Strömsholms hingstdepå. Till
denna kassa lämnades, förutom bidrag från delägarna, tillskott av statsmedel.
Sedan vid 1909 års riksdag vissa tjänstemän vid hingstdepåerna
uppförts å ordinarie stat och därigenom blivit pensionsberättigade enligt
1907 års civila pensionslag samt statskontoret och stuteriöverstyrelsen
framlagt förslag örn kassans avveckling, förordnade Kungl. Majit genom
beslut den 21 mars 1919, att den hos kassan samlade pensionsfondens tillgångar
skulle överlämnas till statskontoret för förvaltning, och skulle
statskontoret ombesörja utbetalning av pensioner till fondens pensionärer.
— Sedermera anhöll 1924 års riksdag (skrivelse nr 215) örn utredning och
förslag angående pensionering av i c k e-o rdinarie personal vid
Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms
hingstdepå. Riksdagen uttalade, att nyssnämnda av statskontoret
förvaltade fond, som till stor del uppkommit genom direkta tillskott av
statsmedel, syntes böra komma till användning för denna pensionering, i
den mån så kunde ske utan rubbning av fondens ännu kvarstående förpliktelser.
Efter utredning framlades förslag i ämnet för 1925 års riksdag
(prop. nr 45), som i allt väsentligt godkände detsamma. Bestämmelserna
äro intagna i kungörelse den 8 april 1925 (nr 87). Pensionsrätt enligt
kungörelsen tillkommer vid nämnda hingstdepåer och stuteri anställda
fodermarskar, körmästare, stallbetjänter och nattvakter.
Åt vissa sjuksköterskor m. fl. vid en del statsinstitutioner
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
har pensionsrätt beretts i statens pensionsanstalt, och ifrågavarande befattningshavare
äro följaktligen underkastade bestämmelserna i det för
anstalten gällande reglementet av den 31 december 1919 (nr 878) med däri
sedermera vidtagna ändringar.
I det förslag till arbetarpensionering, som framlagts av 1930 års pensionssakkunniga,
bar inbegripits även arbetarpersonal vid för sv ar sväsendet.
I anledning bärav torde i detta sammanhang böra erinras örn att
daglönare vid marinen sedan lång tid tillbaka ägt rätt att vid
avgång från tjänsten åtnjuta pension enligt vissa grunder. Reglementet
den 31 oktober 1879 för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap
upptager såsom pensionsberättigade, förutom personal av manskaps
grad vid flottan, även daglönare vid flottans militärdepåer eller varvsstater,
sjukvaktare samt förmän bland nämnda daglönare. Berörda reglemente
är fortfarande i vissa delar gällande för daglönarnas vidkommande,
men genom kungörelser den 2 december 1904 (nr 58), den 25 november 1910
(nr 130) och den 24 augusti 1920 (nr 645) hava vissa höjningar vidtagits i
de ursprungligen fastställda pensionsbeloppen, varjämte en del jämkningar
i övrigt gjorts i förut gällande pensionsbestämmelser.
Innehållet i nu gällande pensionsbestämmelser.
Bestämmelserna i 1907 års civila pensionslag innehålla i huvudsak
följande.
Rätt till pension tillkommer under de i lagen stadgade villkor envar
ordinarie innehavare av civil tjänst med lön å stat, som blivit fastställd
av Konungen och riksdagen. Från lagens tillämpning äro dock undantagna
vissa i lagen uppräknade ämbeten och tjänster, bland andra statsrådsämbeten,
civila tjänster med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,
tjänster vid kommunikationsverken, vissa lärartjänster m. fl.
befattningar (1—2 §§).
Där ej för viss tjänst särskilt pensionsunderlag finnes bestämt, gäller,
att pensionsunderlaget motsvarar för tjänst, med vilken jämte lön tjänstgöringspenningar
eller ortstillägg äro förenade, hela lönen och för annan
tjänst två tredjedelar av lönen. Pensionsunderlaget utgöres således enligt
huvudregeln ej av ett för varje befattning fixerat belopp, utan kan
ökas, i mån befattningshavaren intjänar ålderstillägg, som helt eller delvis
har karaktär av lön (3 §).
Pensionen är till sitt belopp antingen hel eller avkortad. Hel pension
utgör samma belopp som det för tjänstinnehavaren vid tiden för hans
avgång från tjänsten gällande pensionsunderlaget. Avkortad pension
utgår med viss del av hel pension och beräknas på sätt i 7 § av lagen
närmare föreskrives (4 §).
Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder för manlig tjänstinnehavare
vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår samt för kvinnlig
tjänstinnehavare vid uppnådda 60 levnads- och 30 tjänstår. Från denna
huvudregel stadgas dock ett flertal i lagen närmare angivna undantag
(5 %).
I fråga örn skyldighet att från tjänsten avgå föreskrives, att sådan
förpliktelse inträder för innehavare av domarämbete vid fyllda sjuttio
år eller där sådan tjänstinnehavare, efter att hava uppnått de i lagen
för rätt tili hel pension stadgade levnads- och tjänstår, oavbrutet under
sex månader på grund av sjukdom varit och fortfarande befinnes vara
191
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
till tjänstgöring oförmögen. För annan tjänstinneliavare inträder berörda
skyldighet vid uppnåendet av den i 5 § för rätt till hel pension
stadgade levnadsåldern. Emellertid kan den myndighet, som äger att
avskeda från tjänsten, låta med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinneliavaren
prövas i tjänsten på ett tillfredsställande sätt kunna gagna
det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år.
Enligt lagens bestämmelser kan skyldighet att avgå från tjänsten inträda
jämväl i andra fall än de förut nämnda. Sålunda föreskrives, att
dylik skyldighet åligger tjänstinnehavare, innan han uppnått pensionsåldern,
därest han, elter att under fem på varandra följande år i följd
av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara
för framtiden oförmögen till tjänstgöring. Vidare föreligger avgångsskyldigliet
för tjänstinnehavare, som träffats av olycksfall i tjänsten,
därest olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.
Därjämte äger Kungl. Majit under vissa i lagen närmare angivna
betingelser i fråga örn uppnådd levnadsålder förklara sådan tjänstinnehavare
skyldig avgå från tjänsten, som på grund av sjukdom eller minskad
arbetsförmåga är urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänståligganden (6 §).
Såsom tjänstår för pension räknas den tid, befattningshavaren innehaft
tjänst, som i lagen avses, ävensom den tid, han innehaft annan statstjänst
eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eiler förordnande
(17 §).
Pensionsavgiften är enligt lagen ej fixerad till visst belopp för varje
befattning utan utgår med viss procent — högst 6 lägst 3 — av det för
befattningshavaren gällande pensionsunderlaget (10 §).
De pensionsavgifter, som jämlikt bestämmelserna i civila pensionslagen
gäldas av befattningshavarna, tillföras en i 11 § av lagen omlörmäld,
för pensionering av civila befattningshavare inrättad fond, vilken
förvaltas av statskontoret. De medel, från vilka pensionerna enligt civila
pensionslagen utbetalas, beredas gottgörelse från denna fond med belopp,
som svara mot fondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel
i pensionsutgifterna.
Bestämmelserna i kommunikationsverkens pensionslag
skilja sig i åtskilliga hänseenden från den civila pensionslagen.
Sålunda äro pensionsunderlagen bestämda till fixa belopp för varje
lönegrad i den i avlöningsreglementet för ifrågavarande verk intagna löneplanen.
Pensionsunderlagets belopp, som ungefärligen motsvarar två
tredjedelar av slutlönen å billigaste ort (A-ort) inom lönegraden, är alltså
oberoende av om tjänstemannen vid tiden för pensioneringen uppnått den
högsta för lönegraden bestämda löneklassen.
Även kommunikationsverkens pensionslag är grundad på avgiftsplikt,
men pensionsavgifterna äro liksom pensionsunderlagen angivna till bestämda
belopp för varje lönegrad och äro vidare beräknade under antagande
av en 30-årig inbetalningsperiod, varför befattningshavarens skyldighet
att erlägga pensionsavgifter såsom regel upphör efter denna tids
utgång. Avgår tjänstemannen från sin befattning utan att vara pensionsberättigad,
iiro dc inbetalade pensionsavgifterna icke för honom förlorade,
utan kapitalvärdet av dessa avgifter överföres till allmänna pensionsförsäkringsfonden
för beredande åt tjänstemannen av pension enligt
lagen örn allmän pensionsförsäkring.
För att åtskilja den del av pensionen, som motsvaras av inbetalade avgifter,
från den del, som helt bekostas av staten, anses två tredjedelar av
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
hel pension utgöra statspension och en tredjedel avgiftspenslon. I detta
syfte betraktas det för pensions beräknande fastställda pensionsunderlalaget
såsom statspensionsunderlag till två tredjedelar och såsom avgiftspensionsunderlag
till en tredjedel. För åtnjutande av hel pension kräves
icke blott, att tjänstemannen innehar stadgat antal — 30 — tjänstår, utan
även att han skall hava erlagt avgifter under 30 år och alltså kan räkna
30 avgiftsår; eljest avkortas avgiftspensionen i förhållande till det felande
antalet avgiftsår, liksom statspensionen avkortas i förhållande till det
felande antalet tjänstår.
Såsom pensionsålder gäller enligt lagen den ålder, som finnes angiven
i en vid lagen fogad åldersförteckning. Högsta pensionsålder är 67 år,
vilken i allmänhet tillämpas å befattningshavare hos styrelserna. För
befattningshavare vid lokalförvaltningarna gäller däremot såsom regel
en pensionsålder av 65 år, där ej för vissa grupper annan pensionsålder
är i förteckningen föreskriven. För kvinnlig innehavare av sådan befattning,
för vilken i förteckningen är angiven högre pensionsålder än
64 år, inträder pensionsåldern tills vidare och intill dess annorledes varder
förordnat vid 64 levnadsår.
I enlighet med bestämmelserna i kommunikationsverkens pensionslag
finnes vid vart och ett av ifrågavarande verk inrättad en pensionsfond
för ordinarie befattningshavares pensionering, till vilken befattningshavarnas
pensionsavgifter ingå. Fonden förvaltas av verkets styrelse. Pensionerna
utbetalas av verkets medel, men dessa medel erhålla gottgörelse
från pensionsfonden, i den mån fondens tillgångar och inkomster enligt
försäkringsteknisk beräkning därtill förslå.
Vissa av de principer, som vunnit tillämpning i kommunikationsverkens
pensionslag, såsom pensionsunderlagens och pensionsavgifternas bestämmande
till fixa belopp för varje lönegrad, hava i avbidan på en ny
civil pensionslag genom utfärdande i förutnämnda kungörelse den 29 juni
1921 (nr 456) ävensom motsvarande kungörelser för domänverket och lotsoch
fyrstaten intagna provisoriska pensionsbestämmelserna
för allmänna civilförvaltningen utsträckts att gälla även
för befattningshavare vid nyreglerade verk, tillhörande sistnämnda förvaltningsgrenar.
De avvikelser från 1907 års lag, som sålunda gälla beträffande
de under lagen lydande nyreglerade befattningshavarna, inskränka
sig emellertid i huvudsak till storleken av pensionsunderlag och
pensionavgifter.
Beträffande de pensioneringsföreskrifter, som innefattas i de enligt i allt
väsentligt samma principer upprättade pensionsreglementena
för icke-ordinarie personal vid telegrafverket, statens
järnvägar och statens vatten fallsverk, torde följande få
bringas i erinran.
För beräknande av pensionsunderlaget tillämpas två olika förfaringssätt,
alltefter som det är fråga örn tjänstemannapersonal eller arbetarpersonal.
De extra ordinarie tjänstemännen vid statens trafikerade järnvägar
och vid statens vattenfallsverk samt de fast anställda tjänstemännen
vid statens järnvägsbyggnader och de extra tjänstemännen vid statens
vattenfallsverk få såsom underlag räkna 2/a av årslönen å A-ort, varvid
dock gäller beträffande de två sistnämnda grupperna att pensionsunderlaget
icke må överstiga pensionsunderlaget för närmast motsvarande ordinarie
befattning, h ör den i reglementena upptagna arbetarpersonalen
har timlönen lagts till grund för pensionsunderlaget. Följande formel
gäller härutinnan: pensionsunderlaget motsvarar ett belopp, som med
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
193
200 kronor överstiger 1,800 gånger timlönen, dock högst 850 kronor mer
än 800 gånger timlönen (5 §).
En motsvarande olikhet mellan tjänstemän och arbetare förefinnes i
fråga örn grunderna för pensionsavgiftens beräknande. För de förra utgår
den årliga pensionsavgiften med 5 procent av pensionsunderlaget, då
detta utgör 2,800 kronor eller därunder, samt stiger med pensionsunderlaget
efter viss i reglementena angiven skala till högst 6.5 procent. För
järnvägsbyggnadernas tjänstemän och de extra tjänstemännen vid statens
vattenfallsverk är skalan något utbyggd nedåt, så att vid ett pensionsunderlag
av högst 2,000 kronor procenttalet stannar vid 4.c procent.
Dag- och timavlönade befattningshavare hava att erlägga månadsavgift
i förhållande till den beräknade timlönen dels i form av grundavgift,
motsvarande 7 gånger den timlön, han åtnjuter, när avgift första
gången gäldas, dels i form av tilläggsavgifter i förhållande till erhållna
avlöningsförhöjningar under tjänstetiden.
Avgiftsplikten varar under hela tjänstetiden från inträdet i kassan;
dock inträder avgiftsplikt för extra ordinarie tjänsteman först då han
fyllt 30 år (7 $).
Pensionens belopp beräknas enligt en i reglementena angiven skala till
viss procent av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för
befattningshavaren gällande under vart och ett av de fem sista åren före
avgången. Sålunda utgår avkortad ålderspension med ett procenttal, som
vid minst 10 tjänstår utgör 25 procent och växer för varje ytterligare
fullbordat tjänstår, till dess befattningshavaren vid uppnådda 35 tjänstår
eller därutöver erhåller hel ålderspension (12 §).
Därest befattningshavare entledigas utan rätt till pension, överföres
— med vissa undantag — kapitalvärdet av erlagda avgifter till pensionsförsäkringsfonden.
Även kapitalvärdet av do utav verket för hans pensionering
avsatta medel kunna under vissa villkor tillgodoräknas honom
för samma ändamål (16 §).
Den med tillämpning av nu omförmälda bestämmelser förefintliga
tjänstepensioneringen finansieras dels genom avgifter från anställningshavarna,
dels genom årliga bidrag till kassorna från vederbörande verks
medel. I fråga örn statens tillskott till pensioneringen råder sålunda den
skillnaden mellan den ordinarie och den icke-ordinarie personalen vid
kommunikationsverken, att medan verkens bidrag till pensioner åt de
ordinarie befattningshavarna utgå, i den mån pensionerna utfalla, och
alltså någon fondering av statsmedel för ändamålet icke äger rum, utgå
verkens bidrag till den icke-ordinarie personalens pensionering i form av
årliga avsättningar till kassorna.
Pensionsbestämmelserna för förmän och arbetare vid statens
järnvägsbyggnader och statens vattenfalls v erks byggnadsavdelning
äro av tämligen summarisk och enkel beskaffenhet,
och pensionerna ha karaktären av ålderdomsunderstöd. Pension tillkommer
vederbörande tidigast vid fyllda 55 år och efter en anställningstid
av 25 år. Pensionerna utgå efter en i förhållande till antalet levnads- oell
tjänstår graderad skala med vissa minimi- och maximibelopp. De pensioner,
som beviljas enligt denna författning, bestridas uteslutande av
statsmedel; någon avgiftsplikt förefinnes icke. Å elfte huvudtiteln är
ett särskilt ordinarie förslagsanslag anvisat för ändamålet.
Till pensionsberättigad icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken
utgår pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360)
samt pensionsförhöjning 1 enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280).
/lilläng lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 222.
ia
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Pensionsberättigad arbetarpersonal åtnjuter dessutom pensionsförhöjning
II enligt sistnämnda kungörelse.
Kätt till pension för hingstdepåernas stallpersonal inträder,
då vederbörande entledigas efter att hava uppnått en levnadsålder
av, fodermarsk och körmästare, minst 65 år samt stallbetjänt och nattvakt,
minst 60 år — eller i fall av sjukdom vid vissa tidigare åldrar —
under förutsättning att vederbörande vid avgången under minst 25 år
innehaft anställning i statens tjänst. Pensionerna bestämmas efter
tjänstetidens längd enligt särskilda skalor med vissa minimi- och maximibelopp.
Pensionsavgifter erläggas icke. Å pensionerna utgår icke pensionstillägg
eller pensionsförhöjning.
Daglönare vid marinen skall för rätt till pension vid avgången
ur tjänst hava tjänat staten under minst 25 år samt därjämte
antingen hava uppnått 65 levnadsår eller efter uppnådda 60 levnadsår
befinnas vara på grund av försvagat hälsotillstånd eller nedsatta
krafter mindre tjänlig till arbete vid marinen eller ock efter uppnådd
levnadsålder av 55 år befinnas av behörigen styrkt sjuklighet vara för
framtiden oförmögen till utförande av arbete därstädes. Avgiftsbetalning
förekommer icke. Å daglönarpension utgår pensionstillägg och pensionsförhöjning
I men däremot icke pensionsförhöjning II. Pensioneringen
sker genom flottans pensionskassa och pensionerna bestridas från
det.å elfte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till pensionering
av flottans gemenskap.
För erhållande av en överblick över storleken av de pensioner, som tillkomma
pensionsberättigade arbetargrupper utan avgiftsplikt, torde få
återgivas följande sammanställning rörande pensionsbelopp — inberäknat
utgående pensionstillägg och pensionsförhöjning — för daglönare vid
marinen, personal vid hingstdepåerna samt förmän och arbetare vid statens
järnvägsbyggnader:
Antal tjänstål'' |
Tensi |
o ! P | 00 & 1 |
e 1 o p |
P |
|
Daglönare vid marinen |
Personal vid hingstdepåerna |
L„ .. borman o. ar-betare vid sta-tens järnvägs-, |
|||
Förman |
Annan daglönare |
Fodermarsk |
Stallbetjänt |
||
25............................... |
924 |
816 |
720 |
600 |
1 |
26................................. |
948 |
840 |
750 |
630 |
|
i 27................................ |
972 |
852 |
780 |
660 |
852 |
28................................. |
996 |
876 |
810 |
690 |
|
29................................. |
1,020 |
900 |
840 |
720 |
|
30................................. |
1,044 |
924 |
870 |
750 |
|
31................................ |
1,056 |
948 |
900 |
780 |
; |
32................................. |
1,080 |
972 |
930 |
810 |
> 900 |
33................................. |
1,104 |
996 |
960 |
840 |
|
34................................ |
1,128 |
1,020 |
990 |
870 |
) |
35................................. |
1,152 |
1,044 |
1,020 |
900 |
|
36................................. |
1,176 |
1,056 |
1,050 |
(maximum) |
|
37................................. |
1,200 |
1,080 |
1,080 |
948 |
|
38................................. |
1,224 |
1,104 |
1,110 |
||
39................................. |
1,248 |
1,128 |
1,140 |
||
40................................. |
1,260 |
1,152 |
1,170 |
I |
|
41................................ |
(maximum) |
("maximum) |
1,200 |
} 996 |
|
däröver ....................... |
(maximum) |
1 |
Kungl. Majlis proposition nr 222.
195
Utredningar i tjänstepensionstrågan beträffande civilförvaltningen (före tillsättandet
av 1930 års pensionssakkunniga).
Hedan före införande av det nya lönesystemet hade vissa utredningar
verkställts i syfte att genomföra i möjligaste mån enhetliga pensionsbestämmelser
för statsförvaltningens befattningshavare. Här erinras örn
det förslag i sådant hänseende, som framlades av de s. k. centraliseringssakkunniga
i betänkande den 3 november 1917. Detta förslag avsåg, att
i ett enda, gemensamt reglemente ordna pensionsförhållandena dels för
statsförvaltningens ordinarie befattningshavare, såväl civila som militära,
dels för den genom 1917 års reglementen pensionsberättigade ickeordinarie
personalen vid telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk, dels ock för de icke-statstjänare, som antingen för det
dåvarande ägde pensionsrätt i av staten understödda pensionskassor eller
som dittills ifrågasatts till sådan pensionering. De sakkunniga uppställde
såsom slutmål för det statliga pensionsväsendets centralisering, att
all av staten bedriven eller understödd tjänste- och familjepensionering
skulle, örn ock successivt, sammanföras i en enda pensionsanstalt.
Efter antagandet av 1920 års pensionslag för kommunikationsverkens
ordinarie tjänstemän och sedan kommunikationsverkens lönesystem utsträckts
att äga tillämpning även inom andra områden av statsförvaltningen
än de nyssnämnda verken, liava nya omfattande utredningar pågått
i syfte att åvägabringa en nydaning inom hela det statliga pensionsväsendet.
En början härtill gjordes, då genom Kungl. Majlis beslut den 11 juni
1920 kommunikationsverkens lönekommitté anbefalldes att verkställa utredning
i fråga om bland annat pensionering av viss statsanställd ickeordinarie
personal. Uppdraget åsyftade dels ändring i de sedan ingången
av år 1918 tillämpade pensionsbestämmelserna för icke-ordinarie personal
tillhörande kommunikationsverken — varvid samtidigt borde undersökas,
örn och i vad mån pensionsförmånen borde utsträckas jämväl
till icke pensionsberättigade grupper av icke-ordinarie personal vid
nämnda verk, dels förslag till pensionering av vissa andra grupper av
icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst, såsom arbetare vid marinen,
personal vid arméns fabriker och verkstäder samt extra personal
vid mynt- och justeringsverket m. fl. Sedan uppdraget sedermera genom
Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1921 begränsats till att avse allenast
kommunikationsverkens icke-ordinarie personal, avgav kommittén
den 6 november 1922 ett betänkande angående tjänstepensioneringens ordnande
för icke-ordinarie personal vid dessa verk. Betänkandet innefattade
dels förslag till kungörelse angående tjänstepension för extra ordinarie
tjänstemän och stadigvarande arbctarpersonal vid kommunikationsverken,
upprättat i enlighet med principerna i kommunikationsverkens
pensionslag, dels ock förslag till kungörelse angående försäkringspension
för viss mindre fast anställd personal vid dessa verk, utarbetat
i anslutning till den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkringen.
över betänkandet inhämtades yttranden från vederbörande verk.
Genom beslut den 29 juni 1921 tillsatte Kungl. Majit en särskild kommitté,
1921 års pensionskommitté, för utredning beträffande åtskilliga
till pensionsväsendet börande frågor. Till kommitténs beredning överlämnades
— förutom vissa spörsmål, som numera vunnit sin lösning —
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
dels frågan örn utarbetande av nya pensionsbestämmelser för allmänna
civilförvaltningens ordinarie personal, avsedda att träda i stället för 1907
års civila pensionslag samt de denna lag kompletterande provisoriska
föreskrifter, vilka föranletts av den år 1921 antagna löneregleringen för
statsdepartement och vissa andra verk, dels den sedan länge vilande
frågan om en genomgripande omläggning av den militära pensioneringen,
dels ock förutberörda, till kommunikationsverkens lönekommitté tidigare
hänskjutna frågor angående tjänste- och familjepensionering för
icke-ordinarie personal utom kommunikationsverken.
Kommittén avgav den 18 oktober 1924 betänkande med förslag till
ny civil tjänstepensionslag. Detta förslag avsåg endast ordinarie
personal och åsyftade att ersätta 1907 års civila pensionslag jämte densamma
kompletterande provisoriska bestämmelser.
Sedan utlåtanden över nämnda betänkande avgivits av vederbörande
myndigheter, framlades genom proposition nr 153 till 1925 års riksdag
förslag till ny civil pensionslag, i huvudsak grundat på kommittébetänkandet.
Frågan förföll emellertid genom kamrarnas skiljaktiga beslut.
Med hänsyn till vissa erinringar, som framkommit vid behandlingen
inom riksdagen av nyssnämnda proposition, uppdrog Kungl. Majit den
12 juni 1925 åt 1921 års pensionskommitté att i samband med behandlingen
av den åt kommittén överlämnade frågan örn pensionering av viss statsanställd
icke-ordinarie personal efter verkställd utredning taga under
förnyat övervägande spörsmålet, huruvida jämväl vid allmänna civilförvaltningen
tjänstepension lämpligen skulle kunna för samma syfte som
vid kommunikationsverken uppdelas i statspension och avgiftspension.
I anledning av det sålunda meddelade uppdraget framlade kommittén i ett
den 30 november 1925 dagtecknat betänkande nytt förslagtillcivil
tjänstepensionslag. Detta förslag upptog icke endast ordinarie
personal vid civilförvaltningen utan även extra ordinarie tjänstemän
samt befattningshavare å extra stat inom nämnda förvaltning ävensom
vissa vid försvarsväsendet anställda, till arbetarpersonal ej hänförliga
civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare. I fråga örn
pensions uppdelning i statspension och avgiftspension m. m. byggde förslaget
icke på samma grunder, som kommit till uttryck i kommunikationsverkens
pensionslag.
Till fullgörande av sitt förutnämnda uppdrag i fråga örn pensionering
av viss statsanställd icke-ordinarie personal avgav pensionskommittén
vidare den 30 november 1925 betänkande, innefattande förslag till
pensionering av till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare
vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen.
Enligt detta förslag skulle arbetare vid nämnda förvaltningsgrenar,
som vunnit fast anställning med arbetstid av normal omfattning,
erhålla såväl tjänste- som familjepensionsrätt genom anslutning till statens
pensionsanstalt. Pensioneringen skulle vara grundad på avgiftsplikt.
Sedermera avgav kommittén den 30 juni 1926 utlåtande över kommunikationsverkens
lönekommittés förutnämnda betänkande den 6 november
1922 angående pensionering av icke-ordinarie personal vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. I detta utlåtande
framlade pensionskommittén dels förslag till ny tjänstepensionslag
för korum unikationsverken, innefattande
jämväl föreskrifter rörande pensionering av extra ordinarie och därmed
jämställda tjänstemän vid nämnda verk, dels ock förslag till k u n g ö
-
197
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
reise angående rätt till tjänstepension för till arbeta
rpersonal hänförliga anställnings havare vid dessa
verk. Kommitténs förslag innebar beträffande icke-ordinarie befattningshavare
i tjänstemannaställning, vilkas avlöningsförhållanden ordnats i
anslutning till det för ordinarie tjänstemän gällande lönesystemet, att för
dessa befattningshavare skulle i huvudsak tillämpas samma allmänna
pensioneringsgrunder som för ordinarie tjänstemän vid ifrågavarande
verk. För arbetarpersonal skulle pensioneringen ordnas genom vid de
särskilda verken upprättade pensionskassor, avsedda för personal med
fast anställning, för vilken gällde en arbetstid av normal. omfattning.
Till nämnda kassor skulle anställningshavarna erlägga pensionsavgifter.
De nu omnämnda av pensionskommittén utarbetade förslagen, anmäldes
i statsrådet den 4 september 1926 av dåvarande chefen för finansdepartementet.
Departementschefen förklarade sig därvid finna kommitténs
förnyade förslag till civil tjänstepensionslag böra, i vad det avsåge
såväl ordinarie tjänstemäns som ock extra ordinarie och därmed jämställda
befattningshavares pensionering, göras till föremål för överarbetning.
Därvid borde särskilt tagas under förnyat övervägande det omhandlade
spörsmålet, huruvida icke det för kommunikationsverken antagna
systemet med pensions uppdelning i stats- och avgiftspension borde
vinna tillämpning jämväl för befattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen.
Jämväl de av pensionskommittén, uppg jorda, förslagen
till pensionsbestämmelser för arbetarpersonal vid. civilförvaltningen och
försvarsväsendet, till ny pensionslag för kommunikationsverken samt till
bestämmelser angående rätt till tjänstepension för arbetarpersonal vid
sistnämnda verk borde överarbetas.
Med bifall till departementschefens därom gjorda hemställan bemyndigade
Kungl. Majit den 4 september 1926 chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst tre personer för att såsom sakkunniga inom departementet
biträda vid överarbetning av det uppgjorda förslaget till .civil
tjänstepensionslag samt av vissa andra pensionsfrågor. Samtidigt
förklarade Kungl. Majit, att de åt 1921 års pensionskommitté meddelade
uppdragen i de delar, desamma icke slutförts, skulle omedelbart upphöra.
De nya sakkunniga, 1926 års pevsionsutredning, avgåvo sedermera dea
29 mars 1927 betänkande med förslag till ny civil pensions1
a g m. m. Vidare förehade pensionsutreduingen i enlighet med sitt riupdrag
till behandling frågan örn pensionering av kommunikationsverkens
icke-ordinarie personal, och i yttrande den 29 juni 1927
framlades förslag dels till tjänstepensionslag för tjänstemän
vid kommunikationsverken, dels ock till särskilda kuure
1 s e r angående pensio noring av arbetarpersonal vid
nämnda verk. Jämväl det av 1921 års pensionskommitté avgivna
förslaget rörande pensionering av viss arbetarpersonal
vid förs v arsväs e adot och all m ä niia civilförval tningen
blev föremål för övervägande inom pensionsutreduingen, som
den 25 november 1927 avgav betänkande, innefattande nytt förslag i ämnet.
Enligt de av 1926 års pensionsutredning avgivna förslagen skulle ■—
liksom enligt 1921 års pensionskommittés förslag — extra ordinarie
tjänstemän samt befattningshavare å extra stat och närmast jämförlig
personal i pensionshänseende inordnas under bestämmelserna i den civila
tjänstepensionslagen, respektive kommunikationsverkens pensionslag.
Med avseende å pensions uppdelning i stats- och avgiftspension samt
198 Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
begränsning av avgiftsplikten till visst antal år byggde pensionsutredniugens
förslag till civil tjänstepensionslag i stort sett på det system, som
antagits för kommunikationsverkens vidkommande, ehuru med vissa av
de särskilda förhållandena inom civilförvaltningen betingade icke oväsentliga
modifikationer. Tjänstepensionering av arbetarpersonal vid försvarsväsendet
och allmänna civilförvaltningen skulle enligt pensionsutredningens
förslag ordnas på sådant sätt, att för fast anställd personal
med arbetstid av i allmänhet normal omfattning skulle anordnas pensionering
grundad på avgifter, vilka jämte statens bidrag skulle ingå
till en särskild kassa, benämnd statens allmänna arbetarpensionskassa
och förvaltad av statens pensionsanstalt. Frågor örn rätt till pension
skulle prövas av pensionsanstalten, men pensioneringen skulle regleras
genom en från pensionsanstaltens reglemente fristående författning, som
uppbyggts icke. på de i nämnda reglemente innefattade huvudgrunderna
utan i tillämpliga delar på de principer, som kommit till uttryck i kommunikationsverkens
pensionslag. För personal med mindre fast anställning
ävensom viss annan personal, som med hänsyn till avlöningsförhållandena
kunde anses icke böra åläggas avgiftsplikt, skulle åvägabringas
en jämväl av statens pensionsanstalt omhänderhavd pensionering utan
bidrag från anställningsliavarnas sida. För arbetarpersonal vid kornmunikationsverken
skulle tjänstepensioneringen i tillämpliga delar ordnas
på huvudsakligen samma sätt. För fast anställd personal skulle sålunda
anordnas en på avgiftsplikt grundad pensionering genom särskilda vid
. de olika verken upprättade arbetarpensionskassor, omhänderhavda av
verkens styrelser, vilka skulle äga meddela beslut angående pensionering,
bör mindre fast anställd personal skulle anordnas pensionering utan avgiftsplikt,
vilken pensionering skulle omhänderhavas av verkens styrelser.
Körande sättet för ordnandet av familjepensionering för icke-ordinarie
personal utmynnade pensionsutredningens förberedande undersöktas
i ett förslag av följande innebörd. För manliga ieke-ordinarie
tjänstemän med rätt till tjänstepension skulle familjepension för efterlevande
änka och barn beredas genom befattningshavarens inträde i vederbörande
för ordinarie tjänstemän nu avsedda änke- och pupillkassa.
Kvinnlig ieke-ordinarie befattningshavare med rätt till tjänstepension
skulle för efterlevande barn erhålla pensionsrätt på enahanda villkor och
efter samma grunder, som för ordinarie kvinnliga befattningshavare enligt
beslut av 1925 års riksdag stadgats genom kungörelse den 18 juni
1925 (nr 279). Därest det emellertid skulle visa sig omöjligt att på nu angivet
sätt lösa familjepensionsfrågan för ieke-ordinarie tjänstemän, syntes
det närmast böra undersökas, huruvida och i vad mån en av staten
omhänderhavd, gemensam familjepensionering för såväl ordinarie som
ieke-ordinarie befattningshavare inom statens skilda förvaltningsområden
skulle kunna genomföras. För sådan till arbetarpersonal luinförlig
manlig eller kvinnlig anställningshavare, vilken erhållit rätt till tjänstepension,
skulle familjepensionering av efterlevande barn samt, i fråga
örn manlig anställningshavare, jämväl av änka anordnas genom en nyinrättad
kassa, förslagsvis benämnd »familjepensionskassan för statens arbetarpersonal».
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
199
Bilaga B.
Utkast
tm
kungörelse nied föreskrifter angående pensionering av viss
arbetarpersonal i statens tjänst.
§ 1.
1. Pension enligt denna kungörelse må efter prövning i varje särskilt
fall beredas arbetare i statens tjänst, vilken icke enligt annan författning
eller eljest meddelade föreskrifter är berättigad till tjänstepension eller
därmed jämförligt understöd av statsmedel.
2. Såsom allmän förutsättning för beviljande av pension gäller, att statsanställningen
skall hava utgjort arbetarens huvudsakliga sysselsättning
och förvärvskälla.
§ 2.
Pension må ej beviljas, där ej arbetaren antingen vid entledigandet
uppnått en levnadsålder av sextio år eller ock före nämnda ålder blivit
till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till följd av nedsatt arbetsförmåga
oförmögen att på ett tillfredsställande sätt utföra honom
åliggande arbete. Ej heller må pension beviljas, såframt ej arbetaren
vid den tidpunkt, då han uppnår sextio års ålder eller dessförinnan entledigas
av anledning som nyss sagts, under sammanlagt minst femton år
innehaft anställning i statens tjänst och därvid gjort sig förtjänt av gott
vitsord.
§ 3.
Pension bestämmes i förhållande till den tid, anställningen omfattat,
till nedan angivna belopp för år räknat:
Pensionsbelopp
Om anställningstiden |
uppgår |
till |
15 |
men ej |
till 20 år... |
man kr. 540 |
kvinna kr. 408 |
|
» » |
» |
» |
20 |
» |
» |
» 25 » ... |
696 |
528 |
» » |
» |
» |
25 |
» |
» 30 » ... |
852 |
648 |
|
» » |
» |
» |
30 |
år eller |
mera........... |
. 1,008 |
768 |
§ 4.
Pension utgår från och med dagen näst efter den, då avgång från anställningen
ägt rum, till och med den dag, då en månad förflutit efter
pensionstagnrens frånfälle.
200
Kungl. Majlis proposition nr 222.
Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott; vederbörande myndighet
likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis
utbetala återstående pensionsbelopp.
§5.
Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål
för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff, eller
ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden icke uppbära pensionen.
Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende
av honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan
anhörig rätt att uppbära pensionen eller del därav.
§ 6.
Beslutanderätten i frågor, som i kungörelsen avses, tillkommer beträffande
arbetare, som är eller senast varit anställd vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar, statens vattenfallsverk eller domänverket, vederbörande
verks styrelse samt beträffande annan arbetare statens pensionsanstalt.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1935, från och med vilken
dag kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av
förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning upphör att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
201
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen ........................................................................................................ 1
Förf attningsf örslag:
Förslag till reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande
den civila statsförvaltningen (civila tjänsepensionsreglementet) 2
Förslag till reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens
tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare) .................................... 24
Departementschefens motivering:
Inledning. Behovet av ny pensionslagstiftning ........................................ 30
Huvudgrunderna för en revision av pensionslagstiftningen .................... 38
Förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente:
Vissa allmänna frågor:
Pensioneringssystem...................... 45
Pensioneringens omfattning........v.....;/................................ 57
Pensionsålder ....................................................................................... 68
Pensionsunderlag .................................................................................... 78
Pensionsfonder........................................................................................ 83
Detaljmotivering till reglementsförslaget ............................................... 90
Förslaget till tjänstepensionsreglemente för arbetare:
Vissa allmänna frågor............................................................................... 140
Detaljmotivering till reglementsförslaget ................................................ 152
Grunder för pensionering av arbetarpersonal, som icke erhåller pensions
rätt
enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare ............................... 166
Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen.................... 169
Sättet för pensionskostnadernas bestridande ............................................ 176
Följdförfattningar till civila tjänstepensionsreglementet m. m................. 178
Departementschefens hemställan .................................................................... 181
Bilagor till statsrådsprotokollet:
Redogörelse för det civila pensionsväsendets utveckling, för nu gällande
pensionsbestämmelsers innebörd samt för pensionsutredningar under
senare år .................................................................................................... 184
Utkast till kungörelse med föreskrifter angående pensionering av viss
arbetarpersonal i statens tjänst................................................................ 199
Bihang tiil riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222.
14