Kungl. Majlis proposition nr 203.

1

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande
av ett centralorgan för civilanställning sv ensamheten
vid försvarsväsendet m. m.; given Stockholms slott
den 28 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj: ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ivar Vennerström.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 28 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström, anför:

Av Kungl. Majit den 12 januari 1934 tillkallade sakkunniga för utredning
angående vissa civilanställningsfrågor (de s. k. civilanställningssakkunniga)
hava i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 5 februari 1934
framlagt vissa förslag i syfte att befrämja civilanställningen, gående ut bland
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 203. 438 84 1

2

Kungl. Majlis proposition nr 203.

annat på inrättande av ett för liela försvarsväsendet gemensamt centralt
organ för liandhavande av civilanställningsfrågor m. m.

Innan jag går att närmare redogöra för de framlagda förslagen, skall jag
tillåta mig att i korthet beröra de anordningar, som f. n. äro till finnandes
för civilanställningens tillgodoseende.

Sedan ett par år tillbaka finnas vid truppförbanden särskilda organ inrättade
för handläggande av ärenden av hithörande art. Sålunda bemyndigade
Kungl. Majit genom särskilda brev den 24 september 1931 truppförbandschef
(motsvarande chef) att utse lämplig befattningshavare vid truppförbandet
att fullgöra vissa närmare angivna åligganden i avseende å civilanställning
för manskap i samband med avgången ur tjänst. Samtidigt ställde
Kungl. Majit från respektive anslag till extra utgifter vissa belopp till förfogande
(för armén 12,000 kronor, för marinen 6,700 kronor och för flygvapnet
500 kronor) för bestridande av uppkommande utgifter av expensers
natur, som stöde i samband med åtgärder för civilanställning av avskedat
manskap. Berörda bemyndigande har vid olika truppförband utnyttjats på
olika sätt. På åtskilliga håll hava sålunda anordnats kommissioner vid truppförbanden,
bestående av exempelvis en officer, en imderofficer och ett underbefäl.
I andra fall har allenast en person fått i uppdrag att sköta ifrågavarande
åligganden.

Genom beslut den 22 juni 1932 medgav Kungl. Majit, att en särskild
civilanställningskommission finge anordnas gemensamt för de till Stockholm
med omnejd förlagda truppförbanden, inberäknat Stockholms örlogsstation,
andra flygkåren och truppförbanden i Vaxholm. Benna kommission består
av två officerare, en från armén och en från marinen, samt en underofficer
på övergångsstat, vilken är expeditionsföreståndare, sekreterare och redogörare.
Därjämte finnes ett underbefäl beordrat som skrivbiträde. Till bestridande
av lokalhyra och med verksamheten förenade expensutgifter ställdes ett belopp
av 6,120 kronor till förfogande från olika anslag under de särskilda försvarsgrenarna.

Jämväl för tiden intill innevarande budgetårs utgång hava medel ställts
till förfogande för expenser m. m. såväl åt de särskilda civilanställningsorganen
vid truppförbanden som åt den nyssnämnda civilanställningskommissionen
för truppförbanden i Stockholm med omnejd.

De salcTcunniga hava i sin förberörda skrivelse framhållit, att genom de
nämnda redan befintliga civilanställningsorganen utan tvivel en hel del uträttats
för det syftemål, de äro avsedda att tjäna. Utfallet av organens verksamhet
vore dock tämligen ojämnt. Bet i vissa fall rätt klena resultatet
syntes främst få tillskrivas omständigheter av organisatorisk art. Sålunda
kunde svårligen med nuvarande organisation åstadkommas en korrespondens
mellan de särskilda civilanställningsorganen, varigenom önskvärd utjämning
av de platssökande till ur arbetslöshetssynpunkt mindre svåra trakter av
landet skulle underlättas. Vidare kunde de lokala organen knappast tänkas
vart för sig kunna i någon högre grad hålla känning med de centrala eller
eljest offentliga myndigheter, vilka på ett eller annat sätt borde engageras

3

Kungl. Majus proposition nr 203.

för civilanställningsfrågans förande framåt. Uppehållandet av en dylik korrespondens
med myndigheterna måste, framhålla de sakkunniga, anses vara
av så mycket större betydelse, örn man ansåge sig tvungen avstå från det
på en del håll framställda kravet på företrädesrätt till vissa befattningar i
statens tjänst.

De sakkunniga funne det för sin del ofrånkomligt att inrätta ett mera
centralt organ med huvudsaklig uppgift att, i samarbete med de lokala
organen, handhava det viktiga avsnitt av civilanställningsspörsmålet, som
hänförde sig till förmedlingsverksamheten. Det sålunda enligt de sakkunnigas
mening erforderliga centrala civilanställningsorganet, som borde lyda
direkt under försvarsdepartementet och få som sin främsta uppgift att utöva
ledningen av den för hela landet gemensamma civilanställningsverksamheten,
borde i sådant hänseende åligga

att genom allmän upplysningsverksamhet sprida kännedom örn civilanställningen,
dess ändamål och dess möjligheter att tillgodose såväl arbetsgivarnas
som det fast anställda manskapets intressen, samt att i övrigt tillhandagå
med upplysningar i hithörande frågor,

att träda i förbindelse med myndigheter och arbetsgivare och med dem
söka träffa överenskommelse angående beredande av civilanställning åt avskedat
manskap,

att emottaga uppgifter örn lediga befattningar och vidarebefordra dessa
uppgifter till de lokala civilanställningsorganen jämte uppgifter örn de med
befattningarna förenade förmånerna och sättet för deras sökande,

att införskaffa uppgifter örn fordringarna för vinnande av olika anställningar
och för inträde i olika skolor och utbildningskurser, samt sammanställa
dessa uppgifter och utsända desamma till de lokala civilanställningskommission
erna,

att utarbeta och utsända program m. m. för sådan frivillig studieverksamhet
bland krigsmaktens fast anställda manskap, som kunde bereda ökade möjligheter
för civilanställning,

att i övrigt underlätta de lokala civilanställningsorganens verksamhet,
samt

att med uppmärksamhet följa alla de förhållanden, som kunde vara ägnade
att befordra civilanställningen och att i samma sjfte avgiva de förslag
och framställningar, som kunde erfordras.

Allt arbete inom den centrala kommissionen borde bedrivas så, att samverkan
ägde rum med den offentliga arbetsförmedlingen, med socialstyrelsen
och med de övriga myndigheter och organ, som bedreve likartad verksamhet.

De sakkunniga framhålla vidare, att ehuru det nuvarande rekryteringssättet
i princip borde lämnas orubbat, det emellertid syntes lämpligt och
praktiskt, att det föreslagna centralorganets sakkunskap och organisationsapparat
ställdes till förfogande jämväl för rekryteringens underlättande och
förbilligande. Därutinnan skulle det huvudsakligen åligga detsamma att
verka för spridande av mera allmän kännedom örn rekryterings- och tjänstgöringsförhållandena
vid försvarsväsendet, exempelvis genom utarbetande

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

och spridande av broschyrer, föredrag och annan upplysningsverksamhet.
Vidare skulle centralorganet i mån av behov bistå de lokala rekryteringsorganen
i deras arbete, såsom genom att på förfrågningar lämna anvisning
på goda rekryteringskällor m. m.

Det centrala organet borde, enligt de sakkunnigas mening, med hänsyn
till att det även skulle erhålla vissa mera allmänna uppgifter angående manskapsrekryteringen
lämpligen benämnas Försvarsväsendets centrala anställningsbyrå.
Det borde bestå av fem ledamöter, nämligen en pensionerad
officer av regementsofficers grad, ordförande, en aktiv officer av kompaniofficers
grad med Stockholm som ordinarie tjänstgöringsort, en ämbets- eller
tjänsteman tillhörande socialstyrelsen, en representant för företagarverksamlieten,
helst tillhörande någon industriell sammanslutning eller dylikt, samt
en representant för underbefälet. Av ledamöterna skulle allenast ordföranden
hava mera stadigvarande tjänstgöring, under det att de övriga endast
skulle fungera vid sammanträdena, vilka icke torde behöva hållas mer än
högst 12 gånger örn året. Vid byrån skulle vidare vara med ständig tjänstgöring
anställda en sekreterare och en annan tjänsteman som expeditionsbiträde
och redogörare, den sistnämnde förutvarande fast anställd med underofficers-
(motsvarande) utbildning eller eventuellt pensionerad underofficer.

Med en dylik organisation beräknade de sakkunniga kostnaderna på följande
sätt. Ordföranden, vilken förutsattes komma att ägna avsevärd tid åt
utövande av ledande och underhandlande verksamhet jämväl utöver sammanträdena
och som borde vara skyldig att hava bestämda mottagningstider
vissa dagar i veckan, syntes med hänsyn därtill böra uppbära ett årligt
arvode av 2,000 kronor. Ledamöterna borde erhålla 20 kronor för varje
sammanträde, eller tillhopa högst 960 kronor örn året. Då det vore av vikt
att som sekreterare kunde förvärvas en fullt kvalificerad kraft, syntes denne
— i analogi med sekreterare i allmänhet — böra placeras i 24: e lönegraden
av gällande löneplan för icke-ordinarie befattningshavare (S. E. S. 356/1925),
vilket med tillämpning av föreskriften i 33 § i kungörelsen den 26 juni 1925
(nr 356) efter stockholmstariff innebure en begynnelselön av 7,212 kronor
örn året. Expeditionsbiträdet slutligen syntes, därest därtill utsåges en f. d.
fast anställd, böra placeras i 8:e lönegraden av samma löneplan, vilket medförde
en begynnelselön av 2,832 kronor örn året. Romme en pensionerad
underofficer att vara expeditionsbiträde, borde han erhålla ett arvode av
2,130 kronor örn året. Sammanlagda kostnaden för löner och arvoden skulle
sålunda uppgå till 13,004 (eventuellt 12,302) kronor örn året. Härtill komme
för de ständigt tjänstgörande provisoriskt dyrortstillägg och dyrtidstillägg,
som emellertid borde utgå av därför avsedda medel. På arvodena till ledamöterna
borde dyrtidstillägg icke utgå. Till expenser, inklusive extra arbetskraft
för skrivhjälp, örn sådan skulle behövas, annonser, trycksaker, oundgängligen
erforderliga resor m. m. syntes cirka 7,000 kronor vara tillräckligt,
örn man räknade med att lokal för byrån skulle kunna erhållas i försvarsdepartementets
hus och tjänstebrevsrätt bereddes byrån. Sammanlagda kostnaden
för byråns verksamhet skulle således kunna beräknas uppgå till omkring
20,000 kronor örn året.

5

Kungl. Majus proposition nr 203.

I fråga om anskaffande av de för den centrala anställningsbyrån sålunda
erforderliga medlen ansåge de sakkunniga icke erforderligt att begära några
anslagsmedel å riksstaten utöver vad i årets statsverksproposition äskats för
budgetåret 1934/1935. De där upptagna anslagen till rekryteringskostnader
syntes nämligen, därest vissa restriktioner infördes med avseende å utbetalande
av värvararvoden, utan svårighet kunna lämna tillgång till anställningsbyråns
finansiering. I sistberörda hänseende påpekade de sakkunniga, att
under senare år avsevärda summor utbetalats i arvoden åt s. k. värvare av
rekryter. Då värvararvodet numera utginge med ett belopp av högst 30
kronor för varje genom värvares förmedling anställd, kunde med ledning avvissa
tillgängliga uppgifter de nuvarande årliga kostnaderna för värvararvoden
beräknas till cirka 20,000 kronor vid armén och cirka 10,800 kronor vid
marinen. Yid flygvapnet vore dessa utgifter obetydliga. Av vissa tillgängliga
yttranden från olika militära myndigheter syntes det de sakkunniga framgå,
att värvararvoden i många fall utbetalades i onödan eller slentrianmässigt.
Sålunda hade upplysts, att icke sällan en värvare arrangerades därigenom
att en släkting eller god vän uppträdde som värvare för att få ut arvodet.
Värvararvode borde enligt de sakkunnigas mening icke utgå i andra fall än
där ombudet verkligen utfört ett arbete och således gjort försvarsväsendet
en tjänst. Att i vissa fall ombud behövdes för rekryteringen vore ovedersägligt,
men dessa ombud borde då ha karaktären av ortsombud, som för ändamålet
av vederbörande chef förordnades. En dylik anordning vore den vid marinen
huvudsakligen tillämpade. Dessa ombud borde givetvis ha betalt för sina
tjänster, men med hänsyn till det ringa arbete, som under nuvarande förhållanden
torde vara förenat med ombudsskapet, syntes arvodet kunna väsentligen
nedsättas, exempelvis till högst 20 kronor för rekryt. De sakkunniga
föresloge fördenskull, att till staterna för de respektive rekryteringsanslagen
under budgetåret 1934/1935 fogades den bestämmelsen, att för rekryt, vars
anställning förmedlats av person, som av vederbörande chef för viss ort förordnats
som rekryteringsombud, finge utgå ersättning till ombudet med högst
20 kronor, dock att till sådant ombud ej finge förordnas befattningshavare i
aktiv tjänst vid försvarsväsendet. Genom en dylik restriktion med avseende
å värvningsarvodens utbetalande syntes en effektiv rekrytering icke kunna
under nuvarande förhållanden i minsta mån äventyras, helst som den upplysningsverksamhet
angående rekryteringsförhållandena, som skulle bedrivas
av den centrala anställningsbyrån, borde taga sikte bland annat på att vänja
de anställningssökande att vända sig direkt till truppförbanden. Däremot
skulle en hel del uppenbara missbruk stävjas. Därest de sålunda föreslagna
restriktionerna genomfördes, syntes det bliva möjligt att utan någon nämnvärd
olägenhet disponera det för den centrala anställningsbyråns verksamhet
erforderliga beloppet från de till de olika försvarsgrenarna anslagna rekryteringsmedlen.
En lämplig fördelning syntes vara, att från lantförsvarets
anslag för ändamålet disponerades 18,000 kronor, från sjöförsvarets anslag
1,500 kronor och från flygvapnets anslag 500 kronor eller sålunda tillhopa
det erforderliga beloppet, 20,000 kronor.

6

Kungl. Majus proposition nr 203.

I anslutning till förslaget att med medel från de olika försvarsgrenarnas
rekryteringsanslag upprätta ett centralt civilanställningsorgan kava de sakkunniga
jämväl framställt förslag därom, att de medel, som ställas till truppförbandens
disposition från rekryteringsanslagen, skulle i den mån de icke
åtginge för direkta rekryteringskostnader få tagas i anspråk för bekostande
av åtgärder i civilanställningssyfte. Detta syntes de sakkunniga i själva
verket principiellt synnerligen befogat. Det förelåge nämligen ett otvivelaktigt
samband mellan rekryterings- och civilanställningsproblemen. Sålunda
vore en ordnad civilanställningsverksamhet en förutsättning för att under
tider med gynnsamma arbetsförhållanden erhålla en kvalitativt och kvantitativt
tillfredsställande rekrytering. Men vidare måste man fasthålla, att i goda
tider, då rekryteringen medförde svårigheter, vore civilanställningsfrågan alltid
mindre aktuell, under det att i lågkonjunkturtider, då tillgången på arbetskraft
vore stor, förhållandet vore det motsatta. Därav följde, att under
vissa tider avsevärda belopp behövde användas för rekryteringens uppmuntrande,
medan under andra tider, såsom nu, dessa pengar bättre behövdes
för civilanställningens underlättande. Det syntes därför riktigt och rimligt,
att vad av truppförbandens rekryteringsmedel, som icke åtginge till verkliga
rekryteringsutgifter, finge av truppförbanden användas till civilanställningsåtgärder.

I samband med införande i staten för lantförsvarets anslag till rekryteringskostnader
av en bestämmelse av nyssnämnda innebörd syntes de sakkunniga
— för undvikande av eljest nära liggande misstag — rubriken å titel
II i anslaget för avskedspremier m. m. böra förändras från »Civilanställning»
till ett uttryck, som mera täckte anslagspostens ändamål, vilka framginge av
anm. 3 och 4 till den nu gällande staten. Lämpligen kunde rubriceringen
vara följande: »Arvoden för viss tjänstgöring utöver anställningstiden».

Över de sakkunnigas förenämnda förslag hava yttranden infordrats från
arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygstyrelsen och chefen för flygvapnet,
cheferna för generalstaben och marinstaben, inspektörerna för infanteriet,
kavalleriet, artilleriet och trängen, chefen för fortifikationen, chefen för kustartilleriet
samt socialstyrelsen.

Arméförvaltningen har förklarat sig kunna i stort sett tillstyrka vad de
sakkunniga i den remitterade framställningen anfört och föreslagit. Vissa
detaljanmärkningar hava dock av arméförvaltningen framförts. Sålunda har
ämbetsverket ansett, att i och med inrättandet av det centrala civilanställningsorganet
den för truppförbanden i Stockholm med omnejd gemensamma
lokala civilanställningskommissionen skulle kunna upphöra och dess uppgifter
övertagas av centralorganet. Beträffande fördelningen på de olika försvarsgrenarna
av årskostnaderna för den centrala anställningsbyrån har arméförvaltningen,
under åberopande av att det för lantförsvaret avsedda reservationsanslaget
till rekryteringskostnader i hög grad begränsats med hänsyn till förefintliga
men i framtiden icke påräkneliga reservationer å detsamma, förordat sådan
jämkning i den av de sakkunniga föreslagna kostnadsfördelningen, att av lant -

7

Kungl. Majus proposition nr 203.

försvarets medel disponerades i runt tal 15,200 kronor, av sjöförsvarets 4,300
kronor oell av flygvapnets 500 kronor. Samtidigt har arméförvaltningen i
avseende å den tekniska anordningen av arméns rekryteringsanslag föreslagit,
att under detsamma skulle uppföras en ny titel lil: »För uppehållande av
verksamheten vid försvarsväsendets centrala anställningsbyrå» å 15,200 kronor.
Benämningen å den nuvarande titel II under anslaget till avskedspremier
ansåge arméförvaltningen böra i stället för vad av de sakkunniga föreslagits
bestämmas till: »Kontant ersättning för viss tjänstgöring utöver anställningstiden».

Marinförvaltningen har likaledes förklarat sig i huvudsak icke hava något
att erinra mot inrättandet av en central anställningskommission. Ämbetsverket
framhölle emellertid, att det för marinens del vore obehövligt, att
det centrala organet finge några uppgifter med avseende å rekryteringen.
Då centralorganets huvuduppgift under alla förhållanden borde vara åtgärder
för civilanställning, syntes det föreslagna namnet ej heller lämpligt. Det
föreslagna arvodet till ordföranden, 2,000 kronor, ansåge marinförvaltningen
vara för lågt beräknat. I motsats till de sakkunniga ansåge nämligen marinförvaltningen,
att ordföranden borde förutsättas ägna hela sin tid åt byråns
verksamhet, varför han icke heller borde avlönas lägre än övriga pensionerade
officerare eller med 3,180 kronor. I och för sig hade ämbetsverket icke
något att erinra mot förslaget att kostnaderna för det centrala civilanställningsorganet
utginge av rekryteringsanslaget. Ämbetsverket ansåge emellertid
att den i samband därmed föreslagna nedsättningen av ersättningen till
rekryteringsombuden kunde medföra risk för rekryteringens försämrande,
varför ämbetsverket icke kunde tillstyrka denna nedsättning. Bekryteringsombudens
verksamhet borde icke heller bindas till viss ort.

Flygstyrelsen och chefen för flygvapnet hava anmält, att intet vore att erinra
mot den av de sakkunniga gjorda framställningen.

Chefen för generalstaben har förklarat sig icke vilja motsätta sig en lösning
av föreliggande frågor enligt utredningens och förslagets riktlinjer. Mot
det föreslagna centralorganets lydnadsförhållande, uppgifter, benämning och
sammansättning funnes i huvudsak intet att erinra. Likaså tillstyrktes införandet
av ortsombud och maximering av värvararvodet till 20 kronor. I
fråga örn fördelningen av kostnaderna för det centrala organet på de olika
försvarsgrenarnas rekryteringsanslag syntes i de sakkunnigas förslag marinen
hava gynnats över hövan i förhållande till övriga försvarsgrenar. Kostnaderna
syntes i stället böra fixeras till för lantförsvaret 14,000 kronor, sjöförsvaret
5,500 kronor och flygvapnet 500 kronor. Mot förslaget att truppförbandens
rekryteringskostnader, i den män de icke åtginge för direkta rekryteringskostnader,
skulle få tagas i anspråk för bekostande av åtgärder för
civilanställning, funnes från generalstabscliefens sida intet att erinra.

Chefen för marinstaben har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas
förslag, dock att de nu till rekryteringsombudens verksamhet utgående ersättningsbeloppen
icke borde sänkas. Centralorganets benämning borde med
hänsyn till att dess verksamhet huvudsakligen skulle ligga på civilanställningens
område bliva »försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå».

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Inspektören för infanteriet har funnit tillkomsten av en central kommission
med i förslaget angivna uppgifter i och för sig innebära ett värdefullt tillskott
till de krafter, som nu på olika håll och främst vid truppförbanden
arbeta på anskaffandet av civilanställning åt f. d. stamanställda. I fråga om
centralorganets finansiering syntes medlen för närvarande kunna tagas från
rekryteringsanslaget genom nedskärande av värvararvodena. En sådan medelsöverföring
måste emellertid under för rekryteringen svåra tider betecknas
såsom olämplig, varför förutsattes, att densamma finge allenast tillfällig
karaktär. — Arvodet till ordföranden ansåge infanteriinspektören böra höjas
till 3,180 kronor, för att fullt kvalificerade reflektanter på befattningen skulle
kunna erhållas.

Inspektören för kavalleriet har lämnat förslaget i dess helhet utan erinran.

Inspektören för artilleriet har anmält, att han icke hade något att erinra
mot tillsättande försöksvis under budgetåret 1934/1935 av den föreslagna
anställningsbyrån.

Chefen för fortifikationen har förklarat sig intet hava att erinra mot de
sakkunnigas framställning.

Inspektören för trängen har anfort, att inrättandet av en central byrå för
civilanställning icke torde komma att bereda något ökat antal platser för
underbefälet. Man syntes kunna befara, att vidtagandet av åtgärder av nämnt
slag kunde komma att ånyo förskjuta civilanställningsfrågans effektiva ordnande.
Den nuvarande lokala, decentraliserade organisationen hade lyckats
på ett förtjänstfullt sätt fylla sin svåra uppgift under nu rådande trängsel
på arbetsmarknaden. Den upplysande och förmedlande verksamhet, som
möjligen skulle kunna vara av betydelse för vissa truppförband, torde med
fördel kunna bedrivas av personal, inordnad i de militära kommandoexpeditionerna.
Skulle emellertid en central anställningsbyrå anses böra komma
till stånd, borde byrån icke taga någon befattning med rekryteringen. Ej
heller borde anslag för rekrytering och civilanställning sammanblandas.

Chefen för kustartilleriet har intet haft att erinra mot anordnande av en
centralbyrå enligt i huvudsak de nu föreslagna grunderna. Till förebyggande
av missförstånd rörande byråns vippgift syntes byrån böra benämnas »försvarsväsendets
centrala civilanställningsbyrå». Det syntes också böra föreskrivas,
att byråns militära ledamöter och tjänstemän borde utses med hänsyn
till önskemålet att olika vapenslag därstädes bleve representerade. —
Den föreslagna nedsättningen av ersättningen till rekryteringsombuden från
30 till 20 kronor syntes väl stark och kunde skada rekryteringen i kvalitativt
hänseende. Eventuellt kunde en differentiering mellan olika truppförband
vidtagas. För kustartilleriets del vore det önskvärt, att ersättningen
fortfarande bestämdes till hittillsvarande belopp.

Socialstyrelsen har förklarat sig icke vilja motsätta sig, att såsom ett försök
det föreslagna centrala organet inrättades. Beträffande anställningsbyråns
sammansättning kunde ifrågasättas, örn ej suppleanter för ledamöterna lämpligen
borde utses.

9

Kungl. Majus proposition nr 203.

De sakkunnigas förslag om anordnande av ett för hela försvarsväsendet Departementsgemensamt
centralt organ för handhavande av civilanställningsfrågor synes chefenmig
väl motiverat, Den korrespondens mellan försvarsväsendets myndigheter,
å ena, samt civila institutioner, kommunala korporationer m. fl., a
andra sidan, vilken torde vara en nödvändig förutsättning för åstadkommande
av ett effektivt resultat å förevarande område, lärer näppeligen kunna
ernås på annan väg än genom ett centralt organ med särskilda uppgifter
i sådant syfte. De i ärendet hörda myndigheterna hava ock så gott som enhälligt
anslutit sig till förslaget. Även jag finner mig böra ansluta mig till
de sakkunnigas förslag örn anordnande av ett centralt civilanställningsorgan.

Med hänsyn till den rådande situationen på arbetsmarknaden synes den
föreslagna organisationen böra träda i funktion redan från och med nästkommande
budgetårs ingång.

Vad beträffar det ifrågasatta centralorganets arbetsuppgifter, lära dessa
böra bliva huvudsakligen de, som av de sakkunniga föreslagits. Jag förutsätter
sålunda, att organet i viss mån kommer att få syssla även med en
del mera allmänna rekryteringsfrågor, låt vara att civilanställningsfrågorna
naturligen komma att utgöra den huvudsakliga arbetsuppgiften. Fastställandet
i detalj av arbetsuppgifter m. m. torde böra ankomma på Kungl. Majit. Då
det synes önskvärt, att det nya organet erhåller en benämning, som angiver
dess huvudändamål, torde benämningen »Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå»
vara att föredraga framför den av de sakkunniga föreslagna.

Vidkommande arméförvaltningens förslag, att på den nya centrala byrån
skulle överflyttas den lokala civilanställningskommissionens i Stockholm
arbetsuppgifter, lärer det, så länge kostnaderna för kommissionens verksamhet
bestridas på sätt som nu sker, få ankomma på Kungl. Majit att därom
fatta beslut. Enligt min mening bör, åtminstone till en början, någon sammanslagning
av de båda institutionerna icke ske. Sedan någon tids erfarenhet
vunnits rörande den nya byråns verksamhet, bör måhända frågan örn
en sammanslagning närmare prövas. Örn någon nämnvärd besparing skulle
därigenom uftpkomma, torde dock vara tvivelaktigt.

Emot den föreslagna sammansättningen av personalen å byrån hava några
invändningar icke framförts. Jag anser mig också kunna biträda förslaget
därutinnan, därvid jag dock förutsätter, att det skall ligga i Kungl. Majits
skön att vidtaga de smärre ändringar i personalsammansättningen, som må
kunna av omständigheterna betingas.

Kostnaderna för byråns verksamhet lära i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas beräkningar kunna bestämmas till högst 20,000 kronor
om året, detta även örn det skulle visa sig nödvändigt att, såsom ett pär
av de hörda myndigheterna anfört, höja ordförandens arvode något utöver vad
av de sakkunniga föreslagits. Nämnda kostnader torde, på sätt de sakkunniga
förutsatt, kunna, utan ökning av anslagsbehovet, täckas genom anlitande
av medel, anvisade å de särskilda försvarsgrenarnas rekryteringsanslag.

Detta förutsätter emellertid, såsom framgår av utredningen, att vissa restriktioner
vidtagas med avseende å utbetalande av s. k. värvararvoden, bl. a.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 203.

428 34 2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

deras maximering till 20 kronor för rekryt. Trots vissa uttalade betänkligheter
från ett par av de hörda myndigheterna, synes mig någon större risk
icke vara förbunden med en dylik åtgärd. Jag har således för avsikt att,
därest den centrala civilanställningsbyrån kommer till stånd, hemställa örn
införande av bestämmelser örn restriktioner av nämnt slag linder de stater,
som må komma att fastställas för de olika rekryteringsanslagen för nästkommande
budgetår. Under dessa stater böra också å särskilda titlar uppföras
de belopp, som avses för byråns verksamhet. I samband därmed
synes rubriken å den nuvarande titel II under lantförsvarets anslag till avskedspremier
m. m. på sätt arméförvaltningen föreslagit böra ändras till
»Kontant ersättning för viss tjänstgöring utöver tjänstgöringstiden».

Enligt de sakkunnigas förslag skola kostnaderna för anställningsbyråns
verksamhet gäldas med 18,000 kronor av lantförsvarets, 1,500 kronor av sjöförsvarets
och 500 kronor av flygvapnets anslag. Arméförvaltningen och
chefen för generalstaben hava, som förut nämnts, ansett denna fördelning
av kostnaderna alltför betungande för lantförsvarets anslag och i stället föreslagit,
arméförvaltningen respektive 15,200, 4,300 och 500 kronor samt chefen
för generalstaben respektive 14,000, 5,500 och 500 kronor. Att de sakkunniga
beräknat sjöförsvarets andel i förhållande till det för lantförsvarets vidkommande
föreslagna beloppet relativt lågt torde hava sin grund däri, att marinens
rekrytering redan nu är i huvudsak ordnad på det sätt som av de
sakkunniga föreslagits eller med anlitande av särskilt antagna ortsombud.
Emellertid synes, även med tillbörlig hänsyn härtill, den föreslagna sänkningen
av rekryteringsarvodena böra medföra, att sjöförsvarets andel i kostnaderna
för byråns verksamhet till förmån för lantförsvarets anslag något
höjes. Jag vill i detta hänseende föreslå 3,500 kronor. Fördelningen på
de olika rekryteringsanslagen skulle alltså bliva för lantförsvaret 16,000
kronor, för sjöförsvaret 3,500 kronor och för flygvapnet 500 kronor.

Mot det av de sakkunniga framställda förslaget, att de i vederbörliga
stater till truppförbandens (motsvarande förbands) förfogande ställda rekryteringsmedel
skulle, i den mån de icke åtginge för direkta rekryteringskostnader,
få tagas i anspråk för bekostande av åtgärder för civilanställning,
har från de hörda myndigheternas sida knappast någon erinran gjorts. Även
jag finner mig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i det föregående angivits,
under nästkommande budgetår anordna en för hela försvarsväsendet
gemensam central civilanställningsbyrå

dels ock medgiva, att vad av de särskilda truppförbanden
(kårerna) enligt stat tilldelade rekryteringsmedlen icke åtgår
till utgifter för rekryteringsverksamheten må vid vederbörande
truppförband (kår) användas till vidtagande av åtgärder till
underlättande av avgående manskaps civilanställning.

11

Kungl. Majlis proposition nr 203.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Edsberg.

STOCKHOLM 1934. K. L. BECKMANS BOKTR.