Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Nr 202.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande
av ytterligare kompensation till Vaxholms stad
i anledning av 1925 års försvarsbeslut; given Stockholms
slott den 23 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande t. f. departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Karl Levinson.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Iiegeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför t. f.
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Levinson följande.

Enligt 1914 års försvarsorganisation bestod Vaxholms garnison av Vaxholms
kustartilleriregemente, Vaxholms grenadjärregemente samt Svea ingenjörkårs
fästningsingenjörkompani. Såsom kommendant i fästningen var förBihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 202. 438 34 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

ordnad en regementsofficer ur kustartilleriet, vilken till sitt biträde hade en
fästningsstab.

1925 års härordningsbeslut har medfört en betydande reducering av garnisonen
i Vaxholm. Sålunda har Vaxholms kustartilleriregemente •— enligt
1914 års härordning organiserat på regementsstab och tre bataljoner örn
sammanlagt tio kompanier, nämligen sex artillerikompanier, två minkompanier
samt två yrkeskompanier — organiserats på tre bataljoner örn sammanlagt
fyra artillerikompanier, två minkompanier och ett yrkeskompani. Vaxholms
grenadjärregemente har indragits; i dess ställe ingår i garnisonen
Göta livgardes fästningsbataljon, vilket förband i fråga örn personalstyrkan
i det närmaste kan anses motsvara en tredjedel av det indragna grenadjärregementet.
Därjämte har Svea ingenjörkårs fästningsingenjörkompani, numera
benämnt kustingenjörkompani, något reducerats. Såsom kommendant

1 fästningen tjänstgör chefen för Vaxholms kustartilleriregemente; fästningsstabens
personal har även undergått viss minskning.

I anledning av den sålunda vidtagna reduceringen av garnisonen i Vaxholm
gjorde Vaxholms stad framställning hos Kungl. Maj:t, att staden måtte
beredas vederlag härför. Framställningen överlämnades till den särskilda
kommitté, keiser nkommittén, vilken den 6 november 1925 tillsatts för undersökning
av ersättningsfrågor i anledning av de genom 1925 års försvarsbeslut
verkställda truppförbandsindragningarna m. m.

Med skrivelse den 27 februari 1929 framlade kasernkommittén förslag örn
att det för Svea ingenjör kårs kustingenjörkompani avsedda kasern etablissemanget
å Vaxön skulle efter vissa tillbyggnader tagas i anspråk för en statlig
sinnesslöanstalt. Såsom ett motiv för denna anstalts förläggande till Vaxholm
anfördes önskvärdheten av att på detta sätt bereda Vaxholms stad
viss kompensation för de förluster, som komme att drabba staden genom
de vidtagna indragningarna beträffande de till staden förlagda truppförbanden.
Kommitténs förslag förutsatte, att ifrågavarande kasernetablissemang
skulle bliva ledigt genom ingenjörkompaniets överflyttning till ett etablissemang
å Kindön.

Med skrivelse den 12 oktober 1929 överlämnade kasernkommittén ett den

2 och den 10 oktober 1929 dagtecknat, under förbehåll av Kungl. Maj:ts
och riksdagens godkännande, med Vaxholms stad träffat avtal örn beredande
av vederlag åt staden genom överlåtelse utan ersättning med äganderätt å
staden av viss tomtmark m. m. I denna skrivelse anfördes, att kasernkommittén
funnit, att Vaxholms stad borde, med anledning av det försämrade
läge, vari staden oförvållat kommit i följd av 1925 års försvarsorganisation,
beredas hjälp utöver vad som skulle ske, därest omförmälda sinnesslöanstalt
förlädes dit. Beträffande den närmare innebörden av kasernkommitténs förevarande
förslag hänvisas till den redogörelse, som återfinnes i Kungl. Majits
proposition den 21 februari 1930 (nr 180) angående godkännande av viss
överenskommelse mellan kronan och Vaxholms stad m. m. Sedan riksdagen
i skrivelse den 6 maj 1930 (nr 179) anmält, att riksdagen bifallit Kungl,
Majlis i nämnda proposition gjorda framställning örn godkännande av för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

berörda den 2 och den 10 oktober 1929 ingångna preliminära avtal, med vissa
av Kungl. Majit föreslagna ändringar och tillägg, uppdrog Kungl. Majit den
20 juni 1930 åt fortifikationsdepartementet att å kronans vägnar med Vaxholms
stad sluta avtal i ämnet.

Det i enlighet härmed mellan fortifikationsdepartementet och staden träffade
avtalet — dagtecknat den 24 september och den 1 oktober 1930 —
innebar i huvudsak, att den inom stadsplanegränsen belägna marken å Vaxön,
med vissa undantag, utan vederlag med full äganderätt överlämnades till
staden tillika med två utanför nämnda gräns belägna områden, det ena avsett
till pump- och transformatorstation samt det andra till sopstation.

Med avseende å den föreslagna sinnesslöanstalten i Vaxholm vill jag erinra
örn denna frågas behandling i proposition den 19 februari 1932 (nr 129)
angående anslag till hospitalsbyggnader. Föredragande departementschefen
framhöll, att han med hänsyn bland annat till vissa nackdelar, som skulle
vara förenade med användningen av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompanis
kasern etablissemang i enlighet med kasernkommitténs förslag, icke ansåge
sig kunna tillstyrka detsamma. Även örn en användning av etablissemanget
enligt nämnda förslag i och för sig skulle vara önskvärd av hänsyn till Vaxholms
stad, borde tanken därpå förty övergivas. Örn denna uppfattning biträddes
av riksdagen, torde, då någon användning av etablissemanget för
annat statligt sjukvårdsändamål för det dåvarande icke syntes möjlig att
anvisa, frågan örn etablissemangets framtida disposition böra göras till föremål
för förnyat övervägande inom försvarsdepartementet. Därvid syntes
även böra komma under omprövning frågan örn eventuell ytterligare kompensation
till Vaxholms stad, utöver vad 1930 års riksdag i sådant hänseende
beslutit, för förluster i anledning av 1925 års försvarsorganisation.
Efter det riksdagen i skrivelse den 7 juni 1932 (nr 284) uttalat sig för,
att planen på användande av sistnämnda etablissemang för ifrågavarande
ändamål borde övergivas, förklarade Kungl. Majit i brev den 17 juni 1932
(å socialdepartementet), att det av nämnda kustingenjörkompani disponerade
kasernetablissemanget å Vaxön icke skulle tagas i anspråk såsom statlig
sinnesslöanstalt eller för annat statligt sjukvårdsändamål.

Sedan arméförvaltningen i skrivelse den 28 juli 1932 anmodats att verkställa
utredning rörande ifrågavarande kasernetablissemangs framtida använd*
ning samt inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen kunde
föranleda, anmälde ämbetsverket uti ett den 21 oktober 1932 dagtecknat
yttrande — efter vederbörande militära myndigheters hörande — att det
syntes ämbetsverket lämpligast, att etablissemanget i avvaktan på resultatet
av pågående utredning rörande försvarsväsendets omorganisation alltjämt
utnyttjades för sitt nuvarande ändamål, d. v. s. för förläggning av Svea
ingenjörkårs kustingenjörkompani. Efter kommendantens i Vaxholms fästning
hörande förklarade sig marinförvaltningen instämma i det av arméförvaltningen
avgivna yttrandet i frågan. Härefter förordnade Kungl. Majit
den 27 januari 1933, att någon ändrad förläggning av truppförbanden inom

Kungl. Majda proposition nr 202.

Vaxholms fästning tillsvidare oell intill dess annorlunda kunde varda bestämt
icke skulle äga rum.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 februari 1933 gjorde stadsfullmäktige
i Vaxholm framställning, i syfte att Vaxholms stad måtte beredas ytterligare
kompensation för förluster i följd av genomförandet av 1925 års försvarsbeslut.
Härvid anfördes, bland annat, följande:

Genom 1925 års försvarsbeslut hade militärstyrkorna i Vaxholm reducerats
så avsevärt, att Vaxholms samhälle förorsakats ekonomiska förluster,
som knappast torde hava någon motsvarighet annorstädes i landet. Att Vaxholms
stad i alldeles särskild grad måste vara känslig för en så kraftig
ekonomisk åderlåtning som den nyssnämnda berodde dels på stadens obetydlighet
i folkmängdsavseende, dels på att det övervägande flertalet av stadens
bofasta befolkning hade sin inkomst direkt eller indirekt härflytande
från försvarets olika verksamhetsgrenar å orten. Folkmängden i Vaxholm
hade år 1924 utgjort 4,269 personer; vid ingången av år 1933 hade folkmängden
nedgått till 2,969 personer eller med i det närmaste 30 procent. Från år
1924 till år 1933 hade antalet skattekronor sjunkit från 48,341 till 31,756
och progressivskattens kommunandel från 7,527 kronor 76 öre till 3,202
kronor 79 öre. Skattekronornas antal hade således minskat med 34.81 procent
och progressivskattens kommunandel med 57.4 6 procent.'' Förhållandet
mellan folkmängdssiffrorna och skatteunderlaget klarlade på ett tydligt och
ovedersägligt sätt, att stora grupper av stadens förutvarande bästa inkomsttagare
på grund av försvarsreduceringen lämnat samhället. Med sin jämna
inkomst och statliga anställning tillhörde dessa inkomsttagare också stadens
bästa skattebetalare. Skatteunderlaget hade således icke endast undergått
en kraftig minskning, utan det hade även blivit svagare. Stadens myndigheter
hade år från år pressat ned utgifterna för allmänna behov för att icke
uttaxeringen skulle springa i höjden alltför fort. Sålunda hade år 1925 för
olika ändamål uttaxerats 315,241 kronor 52 öre, medan för samma ändamål
år 1933 uttaxerats endast 247,723 kronor 99 öre. Alltså hade utgifterna
under denna tid nedskrivits med 67,517 kronor 53 öre, motsvarande 21.41
procent. Nu syntes emellertid gränsen, under vilken utgifterna ej kunde
pressas, vara uppnådd. Arbetet måste därför alltmer inriktas på att tillföra
staden nya inkomster. Att utgifterna för olika allmänna ändamål icke kunnat
eller kunde nedbringas i samma proportion som folkmängden och skatteunderlaget
sjunkit, berodde huvudsakligast på att stora utgifter vore en följd
av statsmakternas krav på samhället i olika avseenden, reglerade genom
lagar och förordningar.

Det vore givet, att den bästa kompensationen vore en sådan, som i likhet
med den nu avskrivna sinnesslöanstalten bestode i tillförsel av skatteobjekt,
som samtidigt kunde stimulera handeln och arbetsmarknaden. I de fall
andra garnisonsstäder vidtagit vissa åtgärder, stående i samband med truppförbandsförläggningar
till respektive städer, och sedermera på grund av försvarsreduceringen
fått vidkännas förluster, hade samtliga städer tillerkänts
kompensation i någon form. Genom ledigblivna kaserners omändring till
sinnessjukhus hade i många fall dessa kompensationer mer än väl uppvägt
förluster, uppkomna genom försvarsreduceringen. Att statsmakterna i vissa
fall på grund av juridiskt bindande avtal ansett sig skyldiga att tillerkänna
dessa städer rikliga kompensationer förändrade icke själva sakförhållandet.
Mellan staten och staden Vaxholm förelåge visserligen inga dylika juridiskt
bindande avtal, men synnerligen starka moraliska skäl hade ansetts tala för,

Kungl. Majus proposition nr 202.

att Vaxholm i här avsett fall intoge en med förutnämnda garnisonsstäder
likvärdig ställning. Den av Kungl. Majit tillsatta kasernkommittén hade
även kommit till det resultatet, att Vaxholms stad borde hållas skadeslös i
största möjliga mån genom beredande av kompensation i lämplig form. I
skrivelse den 29 februari 1929 hade nämligen kasernkommittén föreslagit,
att en sinnesslöanstalt skulle förläggas till Svea ingenjörkårs kustingenjörkompanis
kasernetablissemang å Vaxön. Även om förläggande av en dylik
anstalt till Vaxholm icke på långt när kunnat uppväga de förluster, som
uppstått genom försvarsreduceringarna därstädes, skulle förslagets genomförande
dock hava betytt en avsevärd lättnad och bidragit till att staden
med större utsikt till framgång kunnat möta de svårigheter av huvudsakligast
ekonomisk art, som blivit en följd av förenämnda försvarsreducering.

Vaxholm som samhälle hade på ett så intimt sätt blivit sammankopplat
med statens och de militära intressena, att ett avkopplande av dessa militära
intressen ovillkorligen medförde skyldighet för staten — örn icke juridiskt
så dock moraliskt — att sörja för att samhället gåves möjlighet till
fortbestånd.

Kasernkommittén hade framhållit, att ett överlåtande av tomtmark otvivelaktigt
komme att för staden medföra så stora utgifter, att någon direkt
vinst genom exploateringen näppeligen kunde beräknas förrän efter en avsevärd
tidsperiod. Fördelarna av överlåtelsen vore, hade kasernkommittén
uttalat, att söka på annat håll, nämligen i de tryggade markförhållandena,
detta såväl för staden som framför allt för dess innevånare. Med det sagda
hade staden velat framhålla, att någon kompensation i egentlig mening alltjämt
icke blivit tillerkänd Vaxholms stad för förluster, som förorsakats på
grund av försvarsreduceringen.

Under överläggningarna på sin tid mellan kasernkommittén och staden
angående överlämnandet av den inom stadsplanen liggande tomtmarken hade
stadens delegerade förslagsvis påyrkat, att även den utanför stadsplanen varande
marken å Vaxön, som befunne sig i kronans ägo, skulle överlämnas
till Vaxholms stad. Kasernkommittén hade emellertid, på grund av det uppdrag
kommittén av Kungl Majit erhållit, ansett, att det läge utanför kommitténs
befogenhet att förhandla jämväl angående överlåtandet av förenämnda
markområde. Ifrågavarande markområden utgjordes av det till kustingenjörkompaniet
upplåtna kasernområdet samt en del övningsterräng, ett till friherrinnan
Leuhusen på tio år upplåtet bebyggt område, benämnt Blynäs,
ett till annan enskild person på sextio år upplåtet bebyggt område benämnt
Petersberg, några bebyggda tomter belägna söder örn ingenjörkompaniets område,
benämnda Fredrikstrand, samt ett obebyggt område, huvudsakligast
beläget väster örn stadsplanen och nied sin västliga gräns mot egendomen
Eriksö. Sistnämnda område utgjordes dels av skogs- och åkermark och dels
av stora mot söder vettande bergområden. Den årliga inkomsten för kronan
av nämnda områden vore synnerligen blygsam. Många skäl talade för att
här omnämnda markområden skulle i stadens ägo betyda väsentliga lättnader
för staden i vissa avseenden. Staden hade sin sopstation belägen
inom kronans ägor; viig till densamma ginge över kronans mark. För
närvarande bedreve kronan skogsplantering å en del av skogsmarken. Dessa
nyplanterade skogsområden vore inhägnade. Men då den västligaste delen
av Vaxön av ålder begagnats till promenader av såväl den bofasta befolkningen
som stadens sommargäster, uppkomme icke så sällan irritationsmoment
av rätt så besvärlig natur. Vore denna mark i stadens ägo, skulle
måhända det även vara möjligt för staden att tomtstycka åtminstone en del
av området för att sedermera söka avyttra en eller annan tomt och därigenom
söka bereda sig någon, örn jin ringa ersättning för alla de förluster,

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

sorn förorsakats staden på grund av försvarsreduceringarna. Visserligen
vore möjligheterna till exploatering av området i fråga synnerligen ringa,
särskilt med hänsyn till att den tid numera vore försutten, då tomter i Vaxholm
och å Vaxön efterfrågades; vidare skulle ett överlåtande av förenämnda
markområden på Vaxholms stad förorsaka staden stora utgifter för lagfart,
tomtstyckningar m. m., förlust av skatter, som nu erlades av kronan, utgifter
i form av skatter till landstinget m. m. Men det syntes ändå staden
vara en fördel örn överlåtelsen kunde ske, särskilt med hänsyn till stadens
framtida eventuella utveckling. Det gå ve åtminstone staden möjligheter till
att av egen kraft söka arbeta för att den för framtiden skulle kunna bestå.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde stadsfullmäktige i Vaxholm,
att staden måtte på lämpligt sätt tillföras skatteobjekt av natur att
kunna stimulera handeln och arbetsmarknaden eller, örn så icke läte sig
göra, att staden måtte beredas lättnader i förestående utgifter för vissa arbeten,
att det i kronans ägo nu befintliga markområdet, beläget mellan stadsplanegränsen
i väster och Eriksö, måtte överlåtas på Vaxholms stad, samt
att det av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani disponerade området
måtte överlåtas på Vaxholms stad, därest på ifrågavarande område belägen
kasern och övriga byggnader framdeles icke komme att tagas i anspråk till
militär förläggningsanstalt eller för annat statligt ändamål.

Sedan arméförvaltningens fortifikations- och civila departement anmodats
att yttra sig över stadsfullmäktiges i Vaxholm omförmälda framställning, avgåvo
departementen utlåtande i ärendet den 18 mars 1933. Departementen
hemställde därvid, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt fortifikationsdepartementet
att med Vaxholms stad upptaga förhandlingar uti de i stadens framställning
berörda frågor; och ansågo departementen att i samband därmed
lämpligen borde behandlas dels en uppkommen fråga örn överlämnande till
Vaxholms stad av befintlig behållning, 11,140 kronor 27 öre, å influtna tomtören
för tomter i Vaxholm samt kronans fordringar å obetalda sådana tomtören,
allt belöpande på tiden före kronans enligt propositionen nr 180/1930
genomförda marköverlåtelser till staden, dels ock en av staden i annat sammanhang
gjord ansökning att få till sig upplåtet ett markområde å Vaxön
för anordnande av en idrottsplats.

Genom beslut den 2 juni 1933 uppdrog Kungl. Majit åt fortifikationsdepartementet
att upptaga förhandlingar med Vaxholms stad rörande beredande
av kompensation, utöver vad 1930 års riksdag i sådant avseende beslutit,
för förluster i anledning av 1925 års försvarsorganisation; och skulle
därvid jämväl övervägas omförmälda uti fortifikations- och civila departementens
yttrande angivna frågor.

I skrivelse till Kungl. Majit den 6 december 1933 har arméförvaltningens
fortifikationsdepartement anmält resultatet av de förhandlingar, som departementet
jämlikt ifrågavarande uppdrag fört med Vaxholms stad. Förhandlingarna
hava lett till avslutande av ett den 5 december 1933 dagtecknat
preliminärt avtal mellan fortifikationsdepartementet, å Kungl. Majits och
kronans vägnar, å ena, samt Vaxholms stad, å andra sidan. Ifrågavarande
avtal torde få fogas såsom bilaga (Bil. A) vid statsrådsprotokollet rörande
detta ärende. I samma skrivelse har fortifikationsdepartementet hemställt,
att Kungl. Majit måtte, efter inhämtande i nödiga delar av riksdagens medgivande,
godkänna berörda avtal.

Kungl. Majus proposition nr 202. 7

Beträffande innehållet i avtalet jämte motiven till vissa bestämmelser
däri bär arméförvaltningens Jbrtifikationsdepartement i nyssnämnda skrivelse
den 6 december 1933 anfört i huvudsak följande.

Vid förhandlingarna mellan fortifikationsdepartementet och staden hade
enighet vunnits, att den kompensation, som i nu förevarande sammanhang
borde tillerkännas staden, skäligen borde beräknas till ett värde, motsvarande
ungefär de förmåner, vilka skulle hava kommit staden och dess innevånare
till del, därest den av kasernkommittéu i skrivelse den 27 februari
1929 föreslagna sinnesslöanstalten kommit till stånd.

Körande beräkningen av de skatteintäkter, som skulle hava kommit staden
till godo genom sinnesslöanstaltens förläggning dit, hade mellan fortifikationsdepartementets
och stadens delegerade vunnits enighet, att ifrågavarande
skatteintäkter skäligen kunde beräknas till det belopp, som — efter
nuvarande uttaxering av 7 kronor 70 öre — utgjorde medeltalet av kommunalskatten
på begynnelselönerna för befattningshavarna vid anstalten och
på deras slutlöner (respektive 15,198 kronor 3 öre och 20,116 kronor 94 öre),
eller sålunda 17,657 kronor årligen. Härvidlag hade emellertid från departementets
sida framhållits, att berörda uträknade skattebelopp, örn det kommit
staden till godo, torde hava kommit att i väsentlig utsträckning uppvägas
av de ökade bördor, som de tänkta skattebetalarna genom sin inflyttning
och bosättning i staden skulle hava åsamkat denna. Belojjpet måste således
anses för högt för att kunna utan vidare läggas till grund vid kompensationens
beräknande. Häremot hade från stadens delegerades sida framhållits,
att beloppet måste anses skäligt med hänsyn till att stadens förvaltning
vid genomförandet av 1925 års beslut i försvarsfrågan varit organiserad
för dåvarande befolkningssiffra (år 1925 4,269 personer), medan befolkningen
år 1933 utgjorde allenast 2,903 personer. Utgifterna kunde icke utan vidare
nedpressas i samma proportion som befolkningen minskat. Emellertid hade
stadens kommunala utgiftsstat, utgifter för kyrka och skola ej medräknade,
i följd av stränga besparingsåtgärder nedgått från 225,800 kronor år 1925
till 171,800 kronor år 1933, men på grund av denna beskärning hade mycket
trängande behov måst åsidosättas.

Mellan kronans och stadens delegerade hade enighet rått, att till staden
borde överlåtas förefintlig behållning å guldna tomtören, 11,140 kronor 27
öre, samt kronans fordringar å dylika tomtören.

I sin framställning den 23 februari 1933 hade staden i främsta rummet
yrkat, att staden mätte, på sätt kunde finnas lämpligt, tillföras skatteobjekt
av sådan natur, att de kunde stimulera handeln och arbetsmarknaden. Yid
förhandlingarna hade såväl kronans som stadens delegerade funnit sig urståndsätta
att giva anvisning på något dylikt skatteobjekt, varjämte från stadens
sida framhållits, att gjorda undersökningar rörande härutinnan tidigare
framkomna projekt närmast givit negativt resultat.

I andra rummet hade staden i berörda framställning yrkat, att staden
måtte beredas lättnader i förestående utgifter för vissa arbeten. Yid förhandlingarna
hade härvid från stadens delegerade framställts önskemålet, att
genom kronans försorg, lämpligen såsom statligt beredskaps- eller reservarbete,
måtte anläggas en hamn, avsedd för motor- och segelbåtar, i enlighet
med ett av ingenjören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kaptenen E.
Svensén, upprättat förslag, vilken anläggning beräknats draga en kostnad av
i runt tal 400,000 kronor. Det hade härvid framhållits, att en dylik båthamn
torde ilga förutsättningar att mottaga en stor del av de båtar, för vilka hittills
kajplatser måst sökas närmare Stockholm. Då farvattnen i Stockholms
närhet vore föga lämpade för båttrafiken och denna trafik på senare år visat

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

sig hinderlig för den ordinära sjöfarten å dessa farvatten, kunde det förväntas,
att den föreslagna båthamnen bomme att bliva eftersökt såsom angöringsplats
för båtar. Detta skulle i sin tur medföra — förutom inkomster
i form av direkta avgifter — såväl ökade arbetstillfällen för stadens invånare
genom arbeten med båtarnas skötsel som, i ali synnerhet, ökad handelsomsättning
i staden, enär det vore sannolikt, att de personer, som ägde eller
brukade ifrågavarande båtar, bomme att i stor utsträckning göra sina uppköp
för båtfärderna i Vaxholms stad.

Fortifikationsdepartementet hade för sin del funnit anläggningen av en
båthamn utgöra ett synnerligen lämpligt kompensationsobjekt. Då detta
arbete syntes kunna utföras såsom statligt beredskaps- eller reservarbete,
torde därigenom kunna vinnas jämväl syftet att lindra arbetslöshet.

Beträffande det värde, som anläggningen av båthamnen såsom statligt
reservarbete för en kostnad av i runt tal 400,000 kronor borde anses motsvara
såsom kompensationsobjekt, hade från stadens sida vid förhandlingarna
medgivits, att anläggningen finge anses motsvara en årlig intäkt för staden
av 8,000 kronor eller i det närmaste hälften av vad staden skulle hava vunnit
i skatteintäkter genom sinnesslöanstalten, 17,657 kronor årligen. Fortifikationsdepartementet
hade väl å ena sidan funnit uppenbart, att — med hänsyn
till anläggningens föreslagna utförande såsom statligt beredskaps- eller reservarbete
— kronan skäligen icke kunde göra gällande, att kompensationsvärdet
för staden borde beräknas efter normal avkastning å anläggningskostnaden,
vilket skulle motsvara ett kompensationsvärde av inemot 20,000 kronor örn
året i intäkter, men hade å andra sidan ansett, att ett kompensationsvärde
av 8,000 kronor, motsvarande endast 2 procent av anläggningskostnaden,
vore något för lågt. Det hade synts departementet självklart, att varje förhandsberäkning
av värdet för staden av anläggningens utförande måste bliva
endast approximativ. Emellertid hade departementet ansett sig böra räkna med
en därigenom uppkommande årlig inkomst för staden av minst 10,000 kronor.

Ett av staden under förhandlingarna framställt yrkande, att i kompensationen
måtte ingå jämväl iordningställande genom kronans försorg av en
idrottsplats å Yaxön för en beräknad kostnad av cirka 50,000 kronor hade
under förhandlingarnas gång frånträtts.

Slutligen hade staden i förberörda framställning den 23 februari 1933
hemställt, att det i kronans ägo nu befintliga markområdet mellan stadsplanegränsen
i väster och Eriksö måtte överlåtas på Vaxholms stad, samt att
det av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani nu disponerade området
måtte överlåtas på Vaxholms stad, därest på ifrågavarande område belägen
kasern och övriga byggnader framdeles icke bomme att tagas i anspråk till
militär förläggning eller för annat statligt ändamål.

Vad beträffade den ifrågasatta överlåtelsen av kasernen med tillhörande
område hade fortifikationsdepartementet funnit, att överlåtelse nu icke borde
ifrågakomma samt att det ej heller vore lämpligt, att från kronans sida nu
gåves någon utfästelse om sådan överlåtelse framdeles. Vidare hade departementet
ansett, att med kasernen borde Arara förenat ett område, som dels
vore — såvitt nu kunde bedömas — tillräckligt för dess utnyttjande för nuvarande
eller eventuellt blivande försvarsändamål, och som dels i och för sig
vore för en fastighet med dylik byggnad, oavsett dess användning, ur ekonomisk
synpunkt tillfredsställande. Ur nu angivna synpunkter hade departementet
funnit, att kronan icke borde avhända sig den södra delen av det
mellan stadsplanegränsen och Eriksö belägna området å Vaxön. Däremot
hade departementet ansett, att tillräckliga skäl saknades att i kronans ägo
behålla den norra delen av samma område ävensom den därutanför belägna
Myrholmen. Beträffande kompensationsvärdet, såvitt avsåge Vaxön, av denna

Kungl. Majus proposition nr 202.

mark, hade departementet utgått från ett medelvärde av 50 öre per kvadratmeter.
Yad beträffade Myrholmen, hade departementet räknat med ett värde
av 500 kronor per hektar. Efter dessa beräkningsgrunder och med utgångspunkt
från ett beräknat kompensationsvärde av förenämnda hamnanläggning,
motsvarande 10,000 kronor om året, hade det ansetts skäligt, att till staden
i ytterligare kompensation överlätes dels ett område av omkring 28 hektar,
beläget å Vaxöns norra del, dels ock den därutanför belägna Myrholmen örn
1.5 0 hektar.

Efter de ovan angivna huvudgrunderna hade det mellan fortifikation sdepartementet
och staden den 5 december 1933 träffade preliminära avtalet
utformats.

Vid förhandlingarna hade som nämnts enighet rått därom, att staden
genom sinnesslöanstalten skulle tillgodoförts en skatteinkomst av 17,657
kronor årligen. Med utgångspunkt från att detta värde borde kompenseras
av kronans nu ifrågasatta prestationer erhölles följande uppställning:

Staden förlorade genom att sinnesslöanstalten ej kommit till stånd per
år 17,657 kronor i bruttoinkomst, som kunde antagas motsvara omkring

15.000 kronor netto; staden erhölle i inkomster av båthamnen omkring

10.000 kronor per år och genom överlåtelsen av mark å Yaxön till ett värde
av omkring 140,000 kronor ett räntevärde per år av omkring 5,000 kronor.

Att denna beräkning varken vore eller kunde vara exakt torde framgå av
det föregående, men den syntes departementet likväl giva vid handen, att
den i avtalet avsedda kompensationen finge anses i det hela skäligt och
rättvist avvägd.

Eortifikationsdepartementet överginge härefter till att — under hänvisning
till avtalet med staden — närmare behandla sådana punkter däri, vilka synts
erfordra motivering utöver vad här ovan anförts.

§ 1. I denna paragraf hade intagits föreskrift, att det till staden överlämnade
beloppet ävensom de medel, som komme att inflyta vid indrivning
av till staden överlåtna fordringar, skulle användas för i § 15 av förberörda
avtal den 24 september och den 1 oktober 1930 omförmälda ändamål. Vid
förhandlingarna hade från departementets sida ifrågasatts, att medlen skulle
tillföras den i samma paragraf omförmälda fond, men då från stadens sida
hävdats, att staden vore i behov av att få disponera över medlen i fråga utan
att desamma fonderades, hade departementet ansett sig icke böra motsätta
sig detta, under förutsättning att användningen skedde för med fonden avsedda
ändamål. Sista stycket i paragrafen hade tillkommit, enär vid förhandlingarna
uppgivits, att vissa tomtinnehavare i Vaxholm skulle hava
gjort gällande, att de till kronan erlagt tomträttsavgälder till större belopp
än som kontraktsenligt ålegat dem, och enär departementet ansett lämpligt
att skydda kronan mot eventuella krav på återbetalning.

§ 2. Det hade vid förhandlingarna framkommit, att kronans äganderätt
till Myrholmen icke skulle vara obestridlig och att från enskilt håll gjorts
gällande bättre rätt därtill. Vid sådant förhållande hade fortifikationsdepartementet
ansett, att till staden allenast borde överlåtas den rätt kronan
kunde äga till holmen.

§ 6 hade tillkommit i anledning av en av friherrinnan Anna Leuhusen
till fortifikationsdepartementet ingiven, den 11 juni 1933 dagtecknad framställning,
däri Anna Leuhusen anhållit att få inköpa det av henne arrenderade
området Blynäs å Yaxön. Till stöd för framställningen hade Anna
Leuhusen anfört, att Blynäs innehafts av henne och hennes föräldrar sedan
år 1871, att samtliga byggnader å området vore henne tillhöriga samt att
vissa anläggningar därstädes vore utförda genom hennes eller hennes föräldrars
försorg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Blynäs vore för närvarande jämlikt kontrakt den 6 juli 1929 mellan chefen
för östra arméfördelningen och änkefriherrinnan Hilda Amalia Leuhusens
sterbhus utarrenderat till sterbhuset för tiden intill den 1 oktober 1939 mot
ett årligt arrende av 300 kronor. Vid förhandlingarna hade från såväl departementets
som stadens sida ansetts, att Anna Leuhusens framställning
örn inköp borde vinna tillmötesgående; och hade i enlighet härmed överenskommelse
träffats örn intagande i förevarande avtal av bestämmelse härom.
Det fastställda priset, 50 öre per kvadratmeter, motsvarande det värde, som
beräknats för den genom avtalet till staden överlåtna marken, och köpevillkoren
i övrigt anslöte sig, enligt vad vid förhandlingarna från stadens
sida uppgivits, till den, som staden tillämpade vid försäljning för bebyggelse
av staden tillhörig mark.

Enligt § 8 hade staden åtagit sig viss stängsel- och vakthållningsskyldighet
i syfte att förhindra obehörigt beträdande av Svea ingenjörkårs kustingenjörkompanis
skjutbana, särskilt vid skjutningar därstädes.

§ 10 överensstämde med motsvarande stadgande i avtalet den 24 september
och den 1 oktober 1930 mellan kronan och staden.

Det hade ansetts lämpligt, att staden förklarade sig genom avtalet hava
erhållit full gottgörelse för 1925 års militära indragningar. Dylik förklaring
hade intagits under § 11.

Över förevarande förslag till avtal hava yttranden avgivits av länsstyrelsen
i Stockholms län, statens arbetslöshetskommission samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har till en början angivit sin uppfattning
beträffande frågan, huruvida Vaxholms stad bör beredas ytterligare vederlagav
staten för de förluster, genomförandet av 1925 års försvarsorganisation
medfört för staden. Härutinnan har länsstyrelsen anfört:

Att Vaxholms stad vore i stort behov av kompensation för den minskning
i befolkning och skatteunderlag, som vållats staden genom den med
1925 års försvarsorganisation följande starka reduceringen av militära förläggningar
därstädes, och att staden finge anses äga anspråk på skäligt tillmötesgående
i detta hänseende från statens sida, torde vara uppenbart.
Det kunde väl också betraktas såsom officiellt erkänt genom det elen 2 juni
1933 åt arméförvaltningens fortifikationsdepartement lämnade uppdraget att
med staden upptaga förhandlingar angående kompensation, utöver vad 1930
års uppgörelse örn överlåtande av viss mark till staden m. m. finge anses
innebära. Länsstyrelsen skulle under sådana förhållanden rörande denna
grundläggande utgångspunkt inskränka sig till att framhålla, att länsstyrelsen
nu liksom vid tidigare tillfällen, då kompensationsfrågan behandlats
eller berörts, funne det opåkallat och ägnat att föranleda missförstånd, när
från statlig myndighets sida särskilt betonades, att staden icke kunde åberopa
någon juridisk rätt till kompensation. Ej heller de andra samhällen,
vilka staten sökt i möjligaste mån hålla skadeslösa för motsvarande förluster,
torde såsom regel hava kunnat åberopa någon formlig juridisk rätt
för sina önskemål, men staten hade i handling erkänt vad man skulle kunna
kalla en självfallen förpliktelse till allmän omvårdnad om samhällen, vilka
genom statens egna åtgärder fått grundvalarna för sin ekonomi allvarligt
rubbade. Vad Vaxholm anginge, hade länsstyrelsen redan i utlåtande den
IG december 1929, i anledning av kasernkommitténs då föreliggande framställning
örn avtal med staden, ingående påvisat, att statens månghundraåriga
förmynderskap över Vaxholm, vilket bland annat undanhållit staden

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

fri disposition av den mark, på vilken den vore byggd, måste för staten
medföra ett. alldeles särskilt ansvar i förhållande till denna stad, samt att
detta ansvar i den situation, som vållats av de militära indragningarna,
rimligen borde kännas såsom verkligt förpliktande. Oavsett frågan örn juridisk
rätt måste sålunda stadens krav på kompensation ur andra avgörande
samhälleliga synpunkter erkännas vara oavvisligt.

Sedan länsstyrelsen därefter framhållit såsom sin åsikt, att det vid förhandlingarna
mellan fortifikation sdepartementet och Vaxholms stad träffade
preliminära avtalet innebure en anmärkningsvärd reduktion av de utav staden
i dess skrivelse den 23 februari 1933 framförda önskemålen i kompensationsfrågan,
har länsstyrelsen riktat anmärkning ej mindre mot de utav fortifikation
sdepartementet använda beräkningsgrunderna vid avvägningen av den
föreslagna kompensationen, än även mot den enligt § 11 i avtalsförslaget
avfordrade förklaringen från stadens sida, att denna genom tidigare vidtagna
åtgärder och det föreliggande avtalets genomförande skulle erhålla full kompensation
för förlusterna i anledning av de år 1925 beslutade truppförbandsindragningarna.
Till motivering av dessa anmärkningar har länsstyrelsen
anfört bland annat:

När fortifikationsdepartementet — mot stadens delegerades bestridande
— nedräknade den uppskattade medeltalsintäkten av den tilltänkta sinnesslöanstalten
från 17,657 kronor till netto 15,000 kronor, tedde sig detta närmast
som ett godtyckligt tillrättaläggande av kompensationens totalbelopp,
synbarligen företaget i syfte att kunna nå upp till samma belopp med de
beräknade inkomsterna av båthamn och överlåten mark. Och å andra sidan
hade dessa sistnämnda inkomstberäkningar av departementet pressats uppåt
på ett sätt, som även det måste betecknas såsom godtyckligt. Från stadens
delegerade hade »medgivits», att hamnanläggningen »finge anses motsvara»
en årsinkomst av 8,000 kronor, men departementet hade utan vidare ökat
denna till 10,000 kronor. Länsstyrelsen nödgades för sin del starkt ifrågasätta,
örn icke redan den av stadens delegerade »medgivna» beräkningen
vore avgjort för hög, med hänsyn till de begränsade möjligheterna att taga
ut inkomster av en sådan anläggning. Lika litet kunde länsstyrelsen finna
tillräckliga grunder för departementets uppskattning av marköverlåtelsen
till ett »räntevärde» av omkring 5,000 kronor — en uppskattning, för vilken
ej heller åberopades något godtagande från stadens sida. Länsstyrelsen
lämnade därhän, om värdesättningen av själva markområdet (140,000 kronor)
kunde anses skälig; i varje fall vore, såsom staden uttryckligen betonat i
sin framställning till Kungl. Maj:t den 23 februari 1933, möjligheterna till
exploatering av det område staden önskat erhålla synnerligen ringa, medan
områdets övertagande och iordningställande för bebyggelse måste förorsaka
staden stora utgifter, och ett räntevärde av 5,000 kronor kunde överlåtelsen
under sådana förhållanden åtminstone under nu överskådlig tid icke representera,
såvida man, såsom fortifikationsdepartementet gjorde, likställde detta
räntevärde med inkomst för staden.

Yad länsstyrelsen i denna del anfört avsåge icke att underkänna betydelsen
för Vaxholms stad av den kompensation, som föreliggande avtal hade
att giva. Det ville synas, som om någon annan eller bättre kompensation
för närvarande icke kunde beredas staden, och under sådana förhållanden
villo länsstyrelsen givetvis oförbehållsamt tillstyrka, att staden nu erliölle
den ersättning, som avtalet i huvudsak likväl skulle innebära. Ett tillgodoseende
utan kostnad för staden av dess behov av moderna hamnanordningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

för motorbåtar oell segelbåtar skulle otvivelaktigt vara av verklig nytta för
Vaxholm såsom sommarort, även örn de direkta inkomsterna svårligen kunde
förväntas uppgå till 8,000 kronor, än mindre till 10,000 kronor. Och den
i avtalet ingående marköverlåtelsen tillförde givetvis staden en avsevärd tillgång,
låt vara att denna tillgång ur direkt inkomstsynpunkt knappast representerade
mera än ett möjligt, men mycket ovisst och på lång sikt ställt
framtidsvärde.

Däremot förmenade sig länsstyrelsen hava förebragt synnerligen vägande
skäl för ett yrkande, att den föreslagna § 11 i avtalet icke borde bibehållas,
åtminstone icke i föreliggande avfattning. Det kunde icke vara rättmätigt,
att staden nödgades avgiva en förklaring, att den med detta avtal erhållit
full kompensation för sina förluster genom de militära indragningarna, nälen
sådan förklaring uppenbart skulle strida mot avtalets faktiska innebörd.
Helst skulle länsstyrelsen vilja förorda, att paragrafen finge helt utgå. Skulle
det emellertid anses önskvärt att intaga något medgivande från stadens sida
örn att den icke hade några ytterligare anspråk att framställa, så borde efter
länsstyrelsens mening detta medgivande begränsas till en deklaration, att
staden erhållit den kompensation, som från statens sida kunnat under förhandenvarande
förhållanden åvägabringas.

Statens arbetslöshetskommission har ingått på ett bedömande av spörsmålet,
huruvida den i avtalsförslaget omförmälda båthamnen — betingande en kostnad
av i runt tal 400,000 kronor — vore lämplig att komma till utförande
såsom statligt reservarbete. I detta hänseende har kommissionen anfört:

På grund av arbetets natur torde det endast komma att medgiva sysselsättning
åt ett 60-tal för egentligt grovarbete kvalificerade arbetslösa, vilket
måste anses vara en jämförelsevis ringa arbetsstyrka i förhållande till arbetets
kostnader. Effekten ur arbetslöshetspolitisk synpunkt syntes följaktligen
icke svara mot de beräknade ekonomiska uppoffringarna. Enligt kommissionens
uppfattning kunde också sättas i fråga, örn det avsedda arbetet
fyllde de krav på ekonomiskt berättigande, som ett med arbetslöshetsmedel
finansierat företag hittills ansetts böra tillgodose. Kommissionen ansåge sig för
sin del icke kunna förorda, att arbetet utfördes såsom statligt reservarbete.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har underkastat det av kaptenen E. Svensén
utarbetade, under § 9 i det preliminära avtalet berörda förslaget angående
anläggande av en båthamn vid den s. k. Askudden en närmare granskning.
Hörande resultatet härav ävensom av vissa utav styrelsen verkställda ytterligare
undersökningar i frågan har styrelsen anfört:

Det av kaptenen Svensén utarbetade förslaget kunde ej — oavsett den
anmärkningsvärt höga kostnaden — i föreliggande skick förordas till utförande.
Av styrelsen utförda bottenundersökningar hade nämligen givit
vid handen, att djupet till fast botten i det föreslagna pirläget vore allt för
stort, för att en pir där skulle för rimlig kostnad kunna utbyggas till den
avsedda längden av 270 meter. Dessutom vore plananordningen särdeles
obekväm med endast en landförbindelse för denna långa pir.

Styrelsen hade undersökt möjligheten att, för undvikande av de större
vattendjupen, anordna lämpligt belägna bryggor även i den s. k. Västerhamnen.
Detta hade ock visat sig kunna ske. Det inom styrelsen utarbetade
förslaget till hamnanläggning innebnre i jämförelse med Svenséns förslag
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

Deli av Svensén ifrågasatta 270 meter långa pirén hade givits en fri längd
av endast 106 meter, men plananordningen vid Askudden hade i övrigt
bibehållits. 1 Västerhamnen föresloges en yttre brygga, samtidigt tjänstgörande
såsom lagbrytare, samt en brygga mellan därvarande badhus och
land. Denna sistnämnda brygga jämte motsvarande vid Askudden — dessa
bryggor kunde endast angöras från en sida — hade givits en bredd av 3
meter. De båda yttre bryggorna, med angöringsmöjliglieter å båda sidor,
hade upptagits till 4 meters bredd. Utmed land i Askuddshamnen hade
anordnats kaj med samma fria längd som enligt Syenséns förslag. Enligt
styrelsens förslag uppginge elen totala kajlängden till 580 meter, vara\ 383
meter skyddad och 197 meter oskyddad kaj. Det av Svensén utarbetade
förslaget omfattade visserligen större kajlängd, 637 meter, men vore i stället
den skyddade sträckan — 367 meter — något kortare. Örn härjämte hänsyn
toges till att den östra piren lämnade skydd för den befintliga kajen utmed
södra strandgatan, vilken således kunde bättre utnyttjas, sa syntes de båda
förslagen kunna anses ungefär jämställda med avseende å nyttig kajlängd.
Plananordningen i det av styrelsen framlagda förslaget måste emellertid
obetingat anses vara bekvämare för trafikanterna, varjämte kostnaderna hade
kunnat nedbringas till ett belopp — 190,000 kronor ■ som stöde i mera
rimlig proportion till den betydelse, som hamnanläggningen kunde tänkas få.

Av nyssnämnda kostnadsbelopp fördelade sig 107,000 kronor pa hamnen
vid Askudden och 83,000 kronor på Västerhamnen.

Skulle den nu ifrågasatta hamnanläggningen komma till utförande, sjntes
detta lämpligen böra ske såsom statligt beredskapsarbete.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, föreslog kasernkommittén,
att Vaxholms stad skulle för de förluster, staden lidit genom 1925 års försvarsbeslut,
beredas vederlag dels därigenom att kronan på staden överläte
viss tomtmark m. m., dels ock pa det sätt att det för Svea ingenjölkars
kustingenjörkompani avsedda kasernetablissemanget å Vaxön skulle tagas
i anspråk för en statlig sinnesslöanstalt. Kommitténs förslag örn marköverlåtelse
har år 1930 vunnit statsmakternas godkännande. Förslaget örn förläggande
till Vaxholm av en statlig sinnesslöanstalt har däiemot förfallit.
Starka billiglietsskäl synas tala för att staden — utöver vad redan skett —
erhåller ytterligare vederlag för nyssnämnda förluster. Förut omförmälda
mellan arméförvaltningens fortifikationsdepartement å Kungl. Maj:ts och
kronans vägnar, å ena, samt Vaxholms stad, a andra sidan, upplättade pieliminära
avtal innefattar förslag till slutlig uppgörelse i kompensationsfrågan.

Enligt § 1 i nämnda avtalsförslag skall kronan till staden överlämna förefintlig
behållning, 11,140 kronor 27 öre, av influtna tomtavgifter, belöpande
å tiden före den 1 oktober 1930 och avseende den tomtmark i Vaxholm,
vilken genom 1930 års avtal mellan kronan och staden nämnda 1 oktober
övergått i stadens ägo, ävensom å staden överlåta de fordringsrätter å sådana
tomtavgifter, som kronan må äga. Häremot synes ej vara något att erinra.
Ifrågavarande medel förutsättas skola av staden användas för utgifter motsvarande
dem, vartill medlen i kronans liand — under den tid kronan var
iigare till marken inom stadens planlagda område — varit avsedda, nämligen till
bestridande av kostnader för anläggning och underhåll av gator i staden m. lii.

Under § 2 avhandlas ifrågasatt marköverlåtelse å "N axholms stad. Här

Dopartements chefön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

förutsattes, att kronan skall utan ersättning till staden överlämna dels den
norra delen, innehållande i areal cirka 28 hektar, av det område å Ajaxon, som
gränsar i öster till Vaxholms stadsplanegräns och i väster till Eriksö egendom,
dels ock — med den rätt kronan därtill må äga — den s. k. Myrholmen,
innehållande cirka 1.5 o hektar. A den återstående södra delen av
nyssnämnda område å Vaxön, vilken del avses skola kvarbliva i kronans
ägo, är, såsom tidigare anförts, det utav Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani
disponerade kasernetablissemanget beläget. Några olägenheter ur övningssynpunkt
hava icke ansetts vara förbundna med den föreslagna marköverlåtelsen
å Vaxön. Vid sådant förhållande har jag intet emot, att avtalsförslaget
i förevarande del genomföres. Förslaget örn överlåtelse å staden av
kronans rätt till Myrholmen kan jag även biträda.

Den tredje huvudpunkten i avtalsförslaget avser, att vid Askudden i
"V axholm skall på statens bekostnad anläggas en hamn för motor- och segelbåtar.
Med hänsyn till den stora betydelse, staden tillmäter åstadkommandet
av tillfredsställande angöringsmöjligheter för dylika båtar, anser jag,
att kronan i nu förevarande sammanhang bör på sätt, som befinnes ändamålsenligt
och ur kostnadssynpunkt ter sig försvarligt, tillmötesgå stadens
önskan i detta avseende.

På grund av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande anfört
rörande de tekniska förutsättningarna för ett genomförande av det av kaptenen
Svensén uppgjorda förslaget till hamnanläggning vid Askudden, torde
detta förslag icke kunna ifrågakomma till utförande. Detsamma skulle för
övrigt draga alltför höga kostnader.

Annorlunda förhåller det sig med det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagda förslaget. Beträffande sättet för hamnanläggningens anordnande,
synes det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle innebära en
ändamålsenligare lösning, örn man gjorde de enligt styrelsens förslag avsedda
anordningarna vid Askudden mindre omfattande och i stället utbyggde
den av styrelsen planerade anläggningen i Yästerhamnen så, att bättre skydd
därstädes erhölles för östliga vindar. Skäl synas föreligga att, innan avgörande
i saken träffas, genom ytterligare utredning undersöka, på vilket sätt man
lämpligast bör realisera liamnbyggnadsplanen. Resultatet av utredningen bör
givetvis underställas Kungl. Maj:ts prövning. Huru än anläggningen i detalj
kan komma att utföras, torde den totala kostnaden under inga förhållanden
böra överstiga det belopp, 190,000 kronor, som av väg- och vattenbyggnads^
styrelsen beräknats erforderligt för realiserande av det av styrelsen framlagda
förslaget. Arbetet lärer lämpligen kunna utföras såsom statligt bereda
skapsarbete under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ledning.

Jag finner mig sålunda böra föreslå, att slutlig uppgörelse mellan kronan
och Vaxholms stad i kompensationsfrågan kommer till stånd enligt de av
mig här ovan angivna grunderna. Enligt vad jag förvissat mig om, kommer
den sålunda av mig förordade slutuppgörelsen under förhandenvarande omständigheter
att i stort sett tillfredsställa stadens önskemål.

De närmare villkoren för den avsedda marköverlåtelsen — vilka synas

Kungl. Majus proposition nr 202.

kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna härutinnan
i det upprättade preliminära avtalet — ävensom bestämmelserna i övrigt
till reglerande av detaljer i uppgörelsen torde böra fastställas av Kungl. Maj:t.

På grund av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att — i överensstämmelse med
de grunder, som av mig i det föregående angivits, och på de
villkor i övrigt, som må bestämmas av Kungl. Majit — träffa
avtal med Vaxholms stad angående beredande av ytterligare
kompensation till staden i anledning av 1925 års försvarsbeslut.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenIiegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

,4. Broberg.

Kungl. Majus proposition nr 2G2.

Bil. A.

Avtal.

Mellan Kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement, å Kungl.
Maj:ts ock kronans vägnar, å ena, samt Vaxholms stad, å andra sidan, är följande
avtal träffat.

Avd. A.

Angående överlämnande till staden av vissa tillgångar.

§ L

Kronan överlämnar till staden ett belopp av 11,140 kronor 27 öre, utgörande
influtna tomtavgifter, belöpande å tiden före den 1 oktober 1930
ock avseende tomter i Vaxholm, vilka genom avtal mellan kronan och staden
den 24 september och den 1 oktober 1930 överlåtits till staden.

Kronan överlåter vidare till staden de fordringsrätter, kronan må äga å
tomtören och tomträttsavgifter, belöpande å förenämnda tid och avseende
sådana tomter, som ovan nämnts. Nämnda sådana fordringsrätter angivas i
vid detta avtal fogad förteckning (bilaga 1). Kronan svarar icke för fordringarnas
säkerhet.

Det sålunda överlämnade beloppet och de medel, som kunna komma att
inflyta vid indrivning av de överlåtna fordringarna, skola användas för i
15 § av förberörda avtal den 24 september och den 1 oktober 1930 omförmälda
ändamål.

Nu kan så hända, att någon säger sig för tomt, som förut nämnts, hava
erlagt för mycket i tomtören eller tomträttsavgifter, avseende tid före den
1 oktober 1930, och kräver beloppets återbäring, svare då staden ensam därför,
och äge till ersättnings gäldande använda ovan nämnda tillgångar.

Avd. B.

Angående överlåtande till staden av visst markområde m. m.

§ 2-

Kronan överlåter till Vaxholms stad följande mark

l:o) den del av Vaxön, som å här närslutna av distriktslantmätaren C. A.
Virde år 1933 upprättade karta (bilaga 2) är betecknad med ägofigur nr 1
och som i areal innehåller cirka 28 hektar.

2:o) med den rätt, kronan må äga, den utanför här ovan under l:o) nämnda
område belägna Myrholmen (Mörholmen), jämväl kallad Norrholmen, å ovannämnda
karta betecknad med ägofigur nr 2 och i areal innehållande cirka
1.50 hektar.

Med marken följer jämväl den rätt kronan må äga till vattenområde såväl
utanför områdenas stränder som utanför stranden till Vaxholms stads
sopstation, allt till den omfattning, som må följa av 12 kap. 4 § jordabalken,
samt allt fiske å detta vattenområde.

Rätt till fiske i det sålunda överlåtna vattenområdet må dock icke av staden
upplåtas, utan skall denna rätt tillkomma samtliga innevånare i staden samt
personalen vid de till orten förlagda truppförband och annan därstädes
bosatt militär personal.

§ 3.

Staden äger tillträda området den 1 oktober 1934.

Kungl. Majus proposition nr 202.

§ 4-

Kronan samt framtida ägare av i kronans ägo kvarblivande mark å Vaxön
ävensom nuvarande och blivande ägare av hemmanet Eriksö förbehålles rätt
till utfartsväg över det överlåtna området mellan Eriksö och Vaxholms stadsplanelagda
område.

Kronan förbehålles vidare ej mindre rätt till nödiga utfartsvägar till
nyssnämnda väg Eriksö—Vaxholms stadsplanelagda område än även rätt att
begagna stadens nuvarande och blivande utfartsvägar till Vaxöns norra strand
jämte lastageplatser därstädes.

Kronan skall vara berättigad att över det överlåtna området draga elektriska
ledningar (luft- eller jordledningar) ävensom ledningar för gas, vatten
och avlopp.

Örn staden till annan överlåter eller upplåter någon del av området, vare
staden pliktig på lämpligt sätt trygga beståndet av ovannämnda servitutsrättigheter.

§ 5.

Vid överlåtelsen gällande arrende- och andra avtal rörande området skola
respekteras av staden.

Staden övertager efter tillträdesdagen alla skyldigheter, som enligt sådana
avtal åligga kronan såsom markägare.

Staden svarar för skatter oell onera, avseende det överlåtna området, såvitt
de belöpa å tid efter tillträdesdagen.

Staden skall bestrida alla kostnader, som kunna uppkomma för att erhålla
avstyckning av och lagfart å området.

§ 6.

Lägenheten Blynäs, utgörande den del av ägolotten litt. S, som å kartan
(bilaga 2) är särskilt utmärkt och som omfattar en areal av cirka 3,8 0 hektar,
skall staden vara pliktig att försälja till änkefriherrinnan Hilda Amalia Leuliusens
sterbhus eller dess rättsinnehavare under förutsättning, att vederbörande
köpare skriftligen före den 1 oktober 1939 — intill vilken dag
huvuddelen av Blynäs är till sterbhuset utarrenderad — hos staden gör
framställning örn inköp.

Vid dylik försäljning skall gälla såsom villkor:

att köpeskillingen icke må överstiga 50 öre för kvadratmeter, samt

att, örn köparen så önskar, åt denne skall medgivas rätt att amortera
köpeskillingen under minst 15 år med lika stora åriiga amorteringar, och
att därvid å ogulden del av köpeskillingen icke må uttagas högre ränta än
efter fyra procent om året.

§ 7.

Å det genom detta avtal till Vaxholms stad överlåtna området må kronan
tills vidare och i den mån det kan ske utan men för bebyggelse å området
och utan skada å växande gröda bedriva militära övningar.

§ 8.

Uti gränsen mellan det överlåtna området och den i kronans ägo kvarblivande
mark söder därom skall staden, å den sträcka, som å kartan
(bilaga 2) utmärkts med grön färg och bokstäverna A—B, uppföra och underhålla
stängsel, som av fortifikationsdepartementet godkännes, ävensom låta
uppsätta anslagstavlor till antal och beskaffenhet, som av departementet
bestämmes.

Vid idrottsövningar eller andra tillfällen, då folksamling uppstår i när Biliang

till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 202 . 438 34 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 202.

beten av gränsen mellan kronans och stadens områden, skall staden bärjämte
vara pliktig att invid sagda gräns bestrida sådan vakthållning, att obehöriga
ej inkomma å kronans mark. Närmare överenskommelse härom träffas vid
behov mellan staden och kronans vederbörande myndighet.

Avd. C.

Angående anläggning av en båthamn.

§ 9.

Kronan förbinder sig att låta såsom s. k. statligt reservarbete eller beredskapsarbete
anlägga en båthamn invid Askudden i huvudsaklig överensstämmelse
med här närslutna, av B. Svensén upprättade förslag (bilaga 3). Staden
— som härför skall tillhandahålla erforderliga mark- och vattenområden —
åligger dessutom att i den mån så påfordras bidraga till arbetet med sådana
prestationer, som sedvanligen pläga åläggas dem, för vilka sådana arbeten
utföras, såsom upplagsplatser, sten-, grus- och jordtäkter, inkvartering av
arbetare m. m., så ock att svara för alla krav från tredje man örn ersättning
för skada och intrång.

Örn så erfordras träffas härom särskilt avtal mellan kronan och staden.

Avd. D.

Gemensamma bestämmelser.

§ io.

Underlåter staden att uppfylla i detta avtal gjord utfästelse äger kronan
påfordra återgång av avtalet i den omfattning, vartill den förelupna uraktlåtenheten
må anses föranleda.

.§!!• .

Staden förklarar, att genom tidigare vidtagna åtgärder och detta avtals
genomförande staden erhållit full kompensation för förlusten genom den år
1925 beslutade militärindragningen.

§ 12.

Detta avtal är giltigt allenast såvitt detsamma blivit av Kungl. Maj:t
godkänt före 1 juli 1934.

Av detta avtal äro två exemplar upprättade och växlade.

Stockholm den 5 december 1933.

Kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement
OVE SYLVAN.

L. Nohrman.

/ A. Norrman.

Bör Vaxholms stad:

C. HASSELGREN.

D. K. EDLUND.

KARL MARTIN.
CARL FRÖLIN.

Stockholm 1984. K. L. Beckmans Boktr.