Kungl. Majlis proposition nr 196.

1

Nr 196.

Kungl. Marits proposition till riksdagen angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given Stockholms
slott den 23 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—7:o hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler följande
frågor örn avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv efter vissa
personer och anför därvid:

l:o.

Rätten till arv efter förre hemmansägaren Erik Adolf Westman från
Vendels socken. Den 9 februari 1932 avled förre hemmansägaren Erik
Adolf Westman från Romstarbo i Vendels socken av Uppsala län utan
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 196.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna
någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen
14,766 kronor 51 öre.

Den 1 juni 1932 anställdes inför Uppsala läns norra domsagas häradsrätt
vittnesförhör rörande tillkomsten av vissa utav Westman fällda yttranden
av innehåll, att jordbruksarbetaren Evert Höglund i Golvsta, Alunda
socken, skulle erhålla så stor del av kvarlåtenskapen efter Westman, att
Höglund därför kunde inköpa ett hemman, samt att Höglunds halvsyster
Svea Höglund i Romstarbo, Vendels socken, skulle erhålla återstoden av
kvarlåtenskapen.

Berörda yttranden bevakades den 27 september 1932 vid häradsrätten såsom
muntligt testamente efter Westman.

Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet med hänsyn till bestämmelserna i
4 § lagen den 8 juni 1928 örn allmänna arvsfonden underställt frågan örn
godkännande av berörda, testamente Kungl. Maj:ts prövning, förklarade
Kungl. Maj:t genom beslut den 9 december 1932, att klander mot ifrågavarande
såsom muntligt testamente bevakade yttranden skulle för allmänna
arvsfondens räkning äga rum.

Efter det ämbetet i anledning därav vid förenämnda häradsrätt anhängiggjort
klandertalan mot förordnandet, förklarade häradsrätten genom
utslag den 8 mars 1933 detsamma icke utgöra hinder för allmänna arvsfonden
att tillträda kvarlåtenskapen efter Westman, vilket utslag vunnit
laga kraft.

Med utlåtande den 5 februari 1934 har kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Uppsala län ingiven
och av länsstyrelsen med eget utlåtande den 27 januari 1934 tili
kammaradvokatfiskalsämbetet översänd skrift, däri förutnämnda Evert
Höglund och Svea Höglund anhållit, att allmänna arvsfondens rätt till
arv efter Westman måtte helt eller delvis avstås till förmån för dem.

Till stöd för ansökningen hava sökandena åberopat de såsom testamente
bevakade yttrandena av Westman samt i övrigt anfört i huvudsak följande.

Sökandenas mormoder Kristina Hammerberg, avliden före Westman,
hade varit dennes hushållerska under många år. År 1922 hade Westman
sålt sitt jordbruk och flyttat med Kristina Hammerberg till ett av henne
ägt ställe, där de sedan bott och arbetat tillsammans »som fästfolk». Sökandenas
moder Edla Höglund, född Hammerberg, hade som ung haft
tjänst hos Westman. Före sitt äktenskap hade hon haft ett barn, sökanden
Evert Höglund, och i äktenskapet hade fötts en dotter, sökanden Svea
Höglund. Båda sökandena hade så gott som vuxit upp i Westmans hem.
Trots att Edla Höglund med sin familj haft eget hem i Tegelsmora socken,
hade Evert Höglund bott hos Westman tills han nått sådan ålder, att
han kunnat få anställning på annat håll. Westman hade många gånger
för flera personer talat örn att köpa ett ställe åt Evert Höglund, men denne
hade vid dessa tillfällen varit för ung. Sökandena vore meddellösa, och
Svea Höglund hade ett barn utom äktenskap att försörja.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Länsstyrelsen i Uppsala län har vid sitt utlåtande fogat dels en av landsfiskalen
i Dannemora distrikt avgiven rapport i ärendet, dels ock av åtskilliga
personer utfärdade intyg rörande sökandena och deras förhållande
till Westman. Av rapport och intyg bekräftas i huvudsak vad sökandena
anfört såsom stöd för sin ansökning. Av andra till ärendet hörande
handlingar framgår, att Evert Höglund är född 1909 och Svea Höglund
1912. Länsstyrelsen har för egen del tillstyrkt, att en väsentlig del av
kvar låtenskapen efter Westman avstodes till sökandenas förmån.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har tillstyrkt, att viss del av behållningen
i boet efter Westman efterskänktes till sökandena, vilken del skäligen
syntes böra bestämmas till 7,500 kronor. Vid sådant efterskänkande borde
efter ämbetets mening Evert Höglund, som enligt vad utredningen gåve
vid handen stått den avlidne närmare än Svea Höglund, bekomma ett
större belopp än den sistnämnda, förslagsvis 5,000 kronor, och Svea Höglund
således 2,500 kronor.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag skäligt, att
någon del av kvarlåtenskapen efter Westman avstås till förmån för sökandena.
För egen del vill jag med hänsyn till omständigheterna förorda,
att två tredjedelar av behållningen efterskänkes till sökandena. Tillräckliga
skäl att tillerkänna Evert Höglund en större del än Svea Höglund
synas mig icke vara förebragta.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att två tredjedelar av det allmänna arvsfonden tillfallna
arvet efter förre hemmansägaren Erik Adolf
Westman från Romstarbo i Vendels socken må avstås
till Evert Höglund och Svea Höglund att mellan dem
lika fördelas.

2:o.

Rätten till arv efter sömmerskan Fredrika Gudmundsson från Väsby
socken. Den 16 februari 1932 avled sömmerskan Fredrika Gudmundsson
från Ornakärr i Väsby socken av Malmöhus län utan att, såvitt en efter
henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Enligt av boutredningsmannen avlämnad slutlig redovisning
utgjorde behållningen i boet 21,719 kronor 9 öre, vilket belopp inlevererats
till allmänna arvsfonden.

I en till Kungl. Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Malmöhus län ingiven
skrift hava Carolina Paulsson och Gerda Andersson, båda i Jonstorp,
Klara Smitt i Hälsingborg och Anna Johansson i Everöd, samtliga kusiner
till Fredrika Gudmundsson, homställt, att hälften av behållningen i

Departements chefen.

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 196.

boet efter Fredrika Gudmundsson måtte avstås till förmån för sömmerskan
Alfrida Persson i Hälsingborg, arbetaren Gustaf Larsson och lantbrukaren
Arvid Jönssons hustru Anna Jönsson, båda i Jonstorp, samt
förra småskollärarinnan Johanna Johansson i'' Höja, vilka jämväl vore
kusiner till den avlidna och levde i knappa ekonomiska omständigheter.
Till ytterligare stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att Fredrika
Gudmundsson, som plötsligt bortryckts genom hjärtslag och därför icke
hunnit förordna örn sin kvarlåtenskap, till dem fällt vissa yttranden av
innehåll, att staten icke skulle få hennes kvarlåtenskap utan att denna
skulle tillfalla hennes mest behövande kusiner.

Länsstyrelsen har den 29 oktober 1932 till kammaradvokatfiskalsämbetet
avgivit utlåtande över ansökningen, varjämte länsstyrelsen till ämbetet
överlämnat yttrande av landsfiskalen i Höganäs distrikt ävensom övrig
i ärendet införskaffad utredning.

Av utredningen inhämtas bland annat följande:

Alfrida Persson är född 1874 och ogift. Hon bedriver sedan omkring 25 år
tillbaka damskrädderirörelse i Hälsingborg. Rörelsen är numera av ganska
ringa omfattning. Beträffande sina ekonomiska förhållanden har Alfrida
Persson själv uppgivit, att hennes enda tillgångar utgjordes av möbler,
husgeråd och förnödenheter för rörelsen till ett sammanlagt värde av
högst 1,000 kronor samt att hon häftade i skuld till en broder med 4,000
kronor. För åren 1929, 1930 och 1931 har hon enligt förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats till en inkomst av respektive
1,280, 1,250 och 1,660 kronor. En hos Alfrida Persson sedan 18 år
tillbaka anställd sömmerska har uppgivit, att Alfrida Persson och Fredrika
Gudmundsson varit synnerligen goda vänner och flera gånger årligen
vistats hos varandra under längre eller kortare perioder.

Gustaf Larsson, som är född 1880, är gift och har i äktenskapet sex barn.
Två av dessa äro minderåriga, och en son i 25-årsåldern är till följd av
invaliditet oförmögen till arbete. Larsson äger en fastighet med taxeringsvärde
av 4,500 kronor samt lösören till värde av 1,000 kronor, varjämte
han har innestående i bank 4,700 kronor. Enligt egen uppgift har
han inga skulder. Hans till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst
har för åren 1929—1931 växlat mellan 1,000 och 1,200 kronor. I ett
polisförhörsprotokoll har antecknats, att Gustaf Larsson stått Fredrika
Gudmundsson nära och rätt ofta besökt henne i hennes hem.

Anna Jönsson är född 1882. Hennes man, lantbrukaren Arvid Jönsson,
vilken är född 1875, lider enligt företett läkarintyg av lungtuberkulos i
avancerat stadium och är till följd därav oförmögen att utföra kroppsligt
arbete. Makarna hava fem barn, därav ett minderårigt. En dotter, 24 år
gammal, har sedan barndomen lidit av hjärtfel och är mindre arbetsför.
Mannen Jönsson äger två fastigheter med taxeringsvärde av tillhopa
24,000 kronor samt lösegendom till värde av 6,435 kronor, varjämte han
har i bank innestående omkring 900 kronor. Fastigheterna äro intecknade
för 12,500 kronor. I övrigt har han inga skulder. För åren 1929,
1930 och 1931 har han taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt för respektive
1,780, 1,040 och 1,670 kronor. En fjärdingsman har uppgivit, att
Anna Jönsson stått Fredrika Gudmundsson nära och att de rätt ofta
vistats i varandras hem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

5

Johanna Johansson är född 1871 och ogift. Alltsedan 1901 har hon på
grund av nervsjukdom varit oförmögen till arbete och för sin försörjning
hänvisad till hjälp av sina släktingar. Hon uppbär pension enligt lagen
örn allmän pensionsförsäkring med 140 kronor 40 öre örn året. En syster
till Johanna Johansson har uppgivit, att Johanna Johansson i sin ungdom
flitigt umgåtts med Fredrika Gudmundsson och att förhållandet mellan
dem alltid varit det bästa. Sedan Johanna Johansson blivit sjuk, hade
hon ofta fått mottaga besök av Fredrika Gudmundsson.

Landsfiskalen i Höganäs distrikt har i sitt yttrande föreslagit, att till
de ifrågavarande kusinerna måtte avstås ett belopp av 11,000 kronor att
mellan dem fördelas med 3,000 kronor till Alfrida Persson, 2,500 kronor
till Gustaf Larsson, 1,500 kronor till Anna Jönsson och 4,000 kronor till
Johanna Johansson.

För egen del har länsstyrelsen anfört bland annat:

Av utredningen syntes det ådagalagt, att Alfrida Persson och Johanna
Johansson levde under sådana villkor och förhållanden, att det med hänsyn
till omständigheterna finge anses billigt, att viss del av kvarlåtenskapen
avstodes till deras förmån. Ehuru Gustaf Larsson och Anna Jönsson
måste anses vara i ekonomiskt avseende gynnsammare ställda, syntes
likväl med hänsyn till storleken av deras familjer och däri förekommande
sjuklighet hinder icke böra möta för att jämväl de finge komma i åtanke.
Länsstyrelsen hade under sådana förhållanden icke något att erinra mot
bifall till ansökningen, varjämte länsstyrelsen ansåge sig höra biträda
landsfiskalens förslag beträffande storleken av de belopp, som skäligen
borde tillkomma envar av ifrågavarande personer.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 21 december 1933
anfört i huvudsak följande:

Ämbetet hade hört de personer, till vilkas förmån ansökningen gjorts,
och hade dessa därvid förklarat sig biträda ansökningen.

Av den verkställda utredningen syntes framgå, att samtliga ifrågavarande
personer, vilka varit kusiner till Fredrika Gudmundsson, stått henne
nära samt befunne sig i små ekonomiska omständigheter. På grund
därav och då enligt den arvsordning, som gällt innan lagen den 8 juni
1928 örn arv trätt i kraft, Alfrida Persson skulle hava bekommit V*<>,

Gustaf Larsson V20, Anna Jönsson Vao och Johanna Johansson Vaa av behållningen
i boet efter den avlidna, ansåge sig ämbetet böra tillstyrka,
att till bemälda personer avstodes de andelar av kvarlåtenskapen, som
enligt vad nyss sagts skulle hava tillkommit dem enligt äldre lag.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag skäligt, att Departementsnågon
del av kvarlåtenskapen efter Fredrika Gudmundsson avstås till «*•«/««•
förmån för hennes ifrågavarande fyra kusiner. Vad angår storleken av
de understöd, som böra komma ifråga, ansluter jag mig till det av landsfiskalen
i orten framlagda och av länsstyrelsen biträdda förslaget, vilket
enligt min mening får anses väl avvägt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Fredrika Gudmundsson från Ornakärr i
Väsby socken må avstås 3,000 kronor till Alfrida Persson,
2,500 kronor till Gustaf Larsson, 1,500 kronor till
Anna Jönsson samt 4,000 kronor till Johanna Johansson.

3:o.

Rätten till arv efter förre hovmästaren Carl Herman Bergström.

Den 26 maj 1932 avled förre hovmästaren Carl Herman Bergström i
Norrköping utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. I bouppteckningsinstrumentet
antecknades, att arrendatorn Carl Albin Bergström under förmenande
att han vore trolovningsbarn till Carl Herman Bergström gjorde
anspråk på arv efter honom. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen
4,301 kronor 32 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Östergötlands län ingiven
och av länsstyrelsen med eget yttrande den 31 januari 1933 till kammaradvokatfiskalsämbetet
översänd skrift har nu arrendatorn Bergström
anhållit att, då han på grund av arvsrätt ägde framför allmänna arvsfonden
rätt till den avlidnes kvarlåtenskap, Kungl. Majit måtte avstå
från arvsfondens anspråk på samma kvarlåtenskap till förmån för honom
eller, därest detta yrkande icke kunde bifallas, att allmänna arvsfondens
rätt till kvarlåtenskapen måtte efterskänkas till hans förmån.
Till stöd för ansökningen har anförts bland annat, att före och vid tiden
för sökandens födelse Carl Herman Bergström och sökandens moder varit
trolovade eller att i varje fall Carl Herman Bergström lämnat hans moder
äktenskapslöfte. Till styrkande av sina uppgifter härutinnan har sökanden
åberopat vissa vid ansökningen fogade handlingar.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande tillstyrkt avstående av allmänna arvsfondens
rätt till kvarlåtenskapen till förmån för sökanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har genom vederbörande landsfiskal införskaffat
utredning rörande sökandens ekonomiska förhållanden, varav
framgår i huvudsak följande.

Sökanden, som vore född den 13 november 1890 och änkling sedan år
1929, hade i äktenskapet nio barn, av vilka det yngsta adopterats av andra
personer. Sju barn i åldern 5—18 år vistades i hemmet, och en 15-årig
dotter hade tjänst hos annan person. Sökanden arrenderade en gård örn
60 tunnland i Väsby i Össeby garns socken av Stockholms län mot ett årligt
arrende av 1,200 kronor, varjämte han hade att erlägga gårdens
skatter med omkring 500 kronor och amortering å elektrisk anläggning
med 180 kronor. För hemmets skötsel hade sökanden hos sig anställd en
hushållerska. Tillgångarna i hans bo utgjordes, förutom av nödigt enkelt

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 196.

bohag, av 2 hästar, 10 kor och nödvändigaste redskap. Skulderna uppginge
till omkring 2,600 kronor.

Kammarcidvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 6 oktober 1933
överlämnat ärendet till Kungl. Maurts prövning och därvid för egen del
anfört i huvudsak följande.

Enligt 3 kap. 2 § lagen örn arv den 8 juni 1928, vilken lag vore tillämplig
å förevarande arvsfråga, ägde barn utom äktenskap arvsrätt efter sin
fader allenast i de fall, då barnet vöre trolovningsbarn eller då fadern i
viss ordning avgivit förklaring, att barnet skulle hava samma rätt till
arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Sökanden hade emellertid
enligt ämbetets mening icke styrkt, att han vore trolovningsbarn till
den avlidne eller att denne i livstiden avgivit sådan förklaring beträffande
sökanden, som nyss nämnts. Ämbetet kunde därför icke för sin del
medgiva någon arvsrätt för sökanden efter den avlidne, vilken rätt således
finge anses vara tvistig. Ämbetet hemställde, att sökandens framställning
i denna del icke måtte föranleda någon åtgärd.

Till stöd för sitt alternativa yrkande örn efterskänkande av allmänna
arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen efter Carl Herman Bergström hade
sökanden åberopat att han vore barn utom äktenskap till Carl Herman
Bergström, och torde den i ärendet förebragta utredningen också giva vid
handen, att denna sökandens uppgift vore riktig. På grund härav och
med hänsyn jämväl till de billighetsskäl, som förelåge, ansåge sig ämbetet
böra tillstyrka ett efterskänkande av den rätt, som kunde tillkomma allmänna
arvsfonden till ifrågavarande kvarlåtenskap.

Då frågan, huruvida sökanden är att anse som Carl Herman Bergströms Departementstrolovningsbarn
och på grund därav berättigad att taga arv efter denne,
är av beskaffenhet att icke kunna upptagas och avgöras annorledes än i
rättegångsväg, finner jag ansökningen kunna i nu förevarande ordning
komma under bedömande endast i den man den avser ett efterskänkande
till sökandens förmån av allmänna arvsfondens eventuella rätt till kvarlåtenskapen
efter Carl Herman Bergström. Då de i ärendet föreliggande
omständigheterna enligt min mening tala för bifall till ansökningen i
denna del, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den rätt, allmänna arvsfonden må äga till arv
efter förre hovmästaren Carl Herman Bergström
från Norrköping, må avstås till förmån för arrendatorn
Carl Albin Bergström.

4:o.

Rätten till arv efter förre hemmansägaren Karl Johan Jonsson från
Nysunds socken. Den 7 juni 1932 avled förre hemmansägaren Karl Johan
Jonsson från Sirbo i Nysunds socken av Örebro län utan att, såvitt en
efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvs -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

berättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen
90,564 kronor 44 öre.

Under år 1932 hade Jonsson låtit upprätta ett utkast till testamente,
enligt vilket elva särskilda legat å sammanlagt 26,000 kronor skulle utgå
av hans kvarlåtenskap. En av de avsedda testamentstagarna, vilken tilldelats
ett belopp av 2,000 kronor, har efter Jonssons död förklarat sig avstå
från sina å förordnandet grundade anspråk. Sedan förordnandet, som
icke blivit av Jonsson underskrivet, vid vederbörande häradsrätt bevakats
såsom muntligt testamente, har detsamma av kammaradvokatfiskalsämbetet
godkänts såsom testamente efter Jonsson.

I särskilda till Kungl. Majit ställda, till länsstyrelsen i Örebro län inkomna
och av länsstyrelsen med egna utlåtanden överlämnade ansökningar
hava dels hustrun Johanna Lovisa Johansson i Gisselnäs, dels Karl
Felix Larsson i Deldenäs genom sin broder Emil Larsson därstädes, dels
Johan Knut Petterson och hans hustru Johanna Petterson i Sirbo, dels
ock Anna Olivia Larsson i Stockholm anhållit, att en del av den allmänna
arvsfonden tillkommande behållningen i boet efter Jonsson måtte efterskänkas
till förmån för dem, vilka samtliga utom mannen Petterson varit
den avlidnes kusiner.

Till stöd för ansökningarna har anförts av Johanna Lovisa Johansson,
som begärt ett belopp av 2,000 kronor, att hon och hennes barn innehaft
tjänst hos Jonsson, hon själv under två år, en son under ett år och en
dotter under ett och ett halvt år, samt dessutom åt honom utfört många
hjälpdagsverken, allt mot ringa eller ingen ersättning men mot löften
att senare bliva ihågkomna, ävensom att hon och hennes make, vilka vore
födda respektive 1850 och 1845, befunne sig i mycket små ekonomiska omständigheter;
av Karl Felix Larsson, som likaledes begärt att få 2,000
kronor, att han tjänat hos Jonsson ett och ett halvt år och därjämte varit
honom behjälplig med många dagsverken, alltid mot ringa eller ingen
ersättning men mot löfte att bliva ihågkommen i dennes testamente, samt
att han, som vore född 1873, vore medellös och till följd av nervsjukdom
och allmän kroppslig svaghet helt oförmögen till arbete; av makarna Petterson,
som anhållit att få 10,000 kronor eller eventuellt ett mindre belopp,
att mannen Petterson arbetat åt Jonsson i tjugutre års tid mot synnerligen
liten betalning men mot löfte örn gottgörelse vid Jonssons frånfälle,
att mannen Petterson nu vore över sextio år gammal och arbetslös samt
att makarna befunne sig i mycket små omständigheter; samt slutligen
av Anna Olivia Larsson, som begärt att få ett skäligt belopp, att hon,
som vore född 1881, saknade tillgångar och icke hade större kontant inkomst
än 30 kronor i månaden, som hon förtjänade såsom hushållerska.

Genom polisutredning har utrönts, att Johanna Lovisa Johansson och
hennes man ej äga annan tillgång för sitt uppehälle än understöd enligt
lagen örn allmän pensionsförsäkring med sammanlagt 190 kronor 40 öre
örn året för dem båda och att makarna icke genom eget arbete kunna

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

bidraga till sin försörjning utan underhållas av en dotter, lios vilken de
bo; att Karl Felix Larssons uppgifter om medellöshet och arbetsoförmåga
äro riktiga och att han åtnjuter understöd enligt omförmälda lag med
245 kronor för år; att makarna Petterson, som leva i torftiga omständigheter,
jämte en deras son vid bouppteckningen efter Jonsson bevakat fordran
för utfört arbete hos Jonsson under de tio sistförflutna åren med sammanlagt
923 kronor 50 öre, vilket belopp även utbetalts till deni; samt att
Anna Olivia Larsson för år 1932 taxerats för en inkomst av 950 kronor.

Länsstyrelsen har utan angivande av skäl avstyrkt bifall till Johanna
Lovisa Johanssons, Karl Felix Larssons och Anna Olivia Larssons ansökningar.
Beträffande makarna Pettersons ansökning har länsstyrelsen
anfört, att den, jämväl med hänsyn till att makarna Petterson bevakat
och erhållit gottgörelse för utfört arbete, icke syntes förtjäna avseende.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har den 20 januari 1934 avgivit infordrat
utlåtande i ärendet och därvid anfört bland annat följande:

Av den i ärendet verkställda utredningen framginge, att Johanna Lovisa
Johansson vore dotter till en moster till den avlidne, att Karl Felix
Larsson och Anna Olivia Larsson vore barn till en morbror till den avlidne,
att Johanna Petterson vore dotter till en faster till den avlidne
samt att alla sökandena befunne sig i små ekonomiska omständigheter.

Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen den 8 juni 1928 örn arv finge därför anses
vara tillämpligt å sökandena, varför ämbetet ansåge ansökningarna vara
förtjänta av beaktande.

Beträffande storleken av de andelar av kvarlåtenskapen, som vid ett
efterskänkande borde tillerkännas sökandena, utgjorde enligt ämbetets
mening den arvsordning, som gällt innan nyssnämnda lag trätt i kraft,
en lämplig grundval för beräkning av dessa andelar. Enligt denna
arvsordning skulle Johanna Lovisa Johansson, Karl Felix Larsson och
Anna Olivia Larsson hava bekommit vardera 1Ao och Johanna Petterson
1h* av behållningen i boet efter den avlidne. Ämbetet ansåge sig böra
tillstyrka ett avstående till förmån för dessa personer av de andelar av
behållningen, som enligt vad nyss sagts skulle hava tillkommit dem, därest
äldre lag varit tillämplig beträffande kvarlåtenskapen ifråga.

På grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag Departement&■
skäligt, att någon del av kvarlåtenskapen efter Jonsson efterskänkes till
förmån för dennes ifrågavarande fyra kusiner. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag beträffande storleken av do andelar av kvarlåtenskapen,
som böra tillerkännas dem, har jag icke något att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter
förre hemmansägaren Karl Johan Jonsson från Sirbo
i Nysunds socken må avstås en fyrtiondel till envar
av Johanna Lovisa Johansson, Karl Felix Larsson och
Anna Olivia Larsson samt en tjugufjärdedel till Johanna
Petterson.

10

Kungl. Majlis proposition nr 196.

5:o.

Rätten, till arv efter Emma Karolina Katarina Påhlman från Höganäs.
Den 29 december 1932 avled Emma Karolina Katarina Påhlman från
Höganäs i Malmöhus län utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Den till allmänna
arvsfonden redovisade behållningen i boet uppgick till 3,248 kronor
42 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Malmöhus län ingiven
och av länsstyrelsen med eget yttrande den 3 augusti 1933 till kammar -advokatfiskalsämbetet översänd skrift har Anna Maria Appeltofft, född
Nilsson, i Hälsingborg, med förmälan att hon varit kusin till Emma Karolina
Katarina Påhlman, hemställt, att det allmänna arvsfonden tillfallna
arvet efter den avlidna måtte helt eller till viss del avstås till sökandens
förmån. Till stöd för ansökningen har sökanden anfört, bland annat,
att hon vore 69 år gammal och gift med en skomakare, som vore 72 år
gammal, att hon och hennes man befunne sig i synnerligen fattiga omständigheter
och på grund av sjukdom vore oförmögna till arbete samt
att de för sitt uppehälle vore hänvisade till en pension å tillhopa 408 kronor
örn året, som de uppbure enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring.

Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat en av polismyndigheten i Hälsingborg
avgiven rapport, enligt vilken makarna Appeltofft vid anställt
förhör uppgivit bland annat följande:

Mannen Appeltofft lede av astma och dövhet, dock icke svårare än att
han ännu i ringa omfattning kunde utföra skomakeriarbete. Hustru
Appeltofft lede av kronisk lungsjukdom och vore oförmögen till arbete.
Några tillgångar utöver nödigt bohag ägde makarna Appeltofft icke,
men de hade heller icke några skulder. Mannens inkomst av arbete hade
under de senaste 5—6 åren icke överstigit 200 kronor örn året. Makarna
hade i äktenskapet tre barn. Två av dessa vore gifta och kunde icke i
nämnvärd utsträckning bidraga till föräldrarnas försörjning. Yngste
sonen, vilken vore handelsresande, vore ogift och bodde i hemmet vid de
tillfällen, då han vistades i Hälsingborg. Han betalade 100 kronor i månaden
till föräldrarna, då han vistades borta, samt något mera vid vistelse
i hemmet. Dessa medel användes huvudsakligen till bostadshyra.
Makarna Appeltofft förhyrde en trerumslägenhet mot en årlig hyra av
800 kronor. Två av rummen möblerades och disponerades av sonen. För
verkstadslokal betalade mannen 226 kronor årligen. Hustrun hade alltsedan
barndomen varit mycket god vän med fröken Påhlman. Under de
senaste 25 åren hade fröken Påhlman varit bosatt i Höganäs, och under
hela denna tid hade hon och makarna Appeltofft umgåtts flitigt. Fröken
Påhlman hade flera gånger årligen under längre eller kortare tider vistats
i makarna Appeltoffts hem. Däremot hade hustru Appeltofft på
grund av sjukdom icke så ofta besökt fröken Påhlman. Under denna tid
hade fröken Påhlman ofta talat med makarna Appeltofft örn sina enskilda
angelägenheter och därvid yttrat, att hustru Appeltofft och två systrar
till henne skulle ärva fröken Påhlmans kvarlåtenskap. Efter det nya

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

arvslagen trätt i kraft hade fröken Påhlman, liksom tidigare, vid flera
tillfällen yttrat, att hustru Appeltofft och hennes systrar skulle ärva fröken
Påhlmans kvarlåtenskap. Hustru Appeltofft hade då förklarat för
fröken Påhlman, att hon i så fall måste testamentera kvarlåtenskapen till
hustru Appeltofft och systrarna, enär kvarlåtenskapen eljest komme att
tillfalla allmänna arvsfonden. Härtill hade fröken Påhlman svarat, att
testamentet varit ordnat. I början av 1932 hade fröken Påhlman, som tidigare
lidit av åderförkalkning, blivit sinnesförvirrad och trott, att hon
varit alldeles utfattig. Makarna Appeltofft förmenade, att sinnessjukdomen
varit anledningen till att fröken Påhlman icke låtit upprätta testamente.

I rapporten har vidare antecknats, att mannen Appeltofft för åren 1931
och 1932 icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt att
en i ärendet hörd läkare förklarat, att hustru Appeltofft sedan flera år
tillbaka lede av kronisk lungkatarr i så hög grad, att hon vore fullkomligt
oförmögen till arbete.

Länsstyrelsen har tillstyrkt, att en skälig del av kvarlåtenskapen avstodes
till sökanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 20 januari 1934 anfört
i huvudsak följande.

Stadgandet i 5 kap. 3 § i lagen den 8 juni 1928 örn arv vore tillämpligt
å sökanden, varför ämbetet ansåge ansökningen vara förtjänt av beaktande.
Beträffande storleken av den andel av kvarlåtenskapen, som vid ett
efterskänkande borde tillerkännas sökanden, utgjorde enligt ämbetets mening
den arvsordning, som gällde innan nämnda lag trätt i kraft, en lämplig
grundval för andelens beräkning. Enligt denna arvsordning skulle sökanden
som arvinge hava bekommit 1/e av behållningen i boet. Ämbetet
tillstyrkte därför, att av behållningen i boet efter den avlidna till sökanden
efterskänktes en andel av nyssberörda storlek.

På grund av vad i ärendet förekommit anser jag skäligt, att någon del Departementsav
kvarlåtenskapen efter Emma Karolina Katarina Påhlman efterskän- chefen.
kes till förmån för sökanden. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets förslag
beträffande storleken av den andel av kvarlåtenskapen, som bör tillerkännas
sökanden, har jag icke något att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en sjättedel av det allmänna arvsfonden tillfallna
arvet efter Emma Karolina Katarina Påhlman
från Höganäs må avstås till Anna Maria Appeltofft,
född Nilsson.

6:o.

Rätten till arv efter disponenten Pontus Andersson från Motala. Den
19 oktober 1906 avled disponenten Pontus Anderssons hustru Maria Fredrika
Elisabeth Andersson, född Beyer, efterlämnande såsom dödsbodelägare

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

sin bemälde man samt sina föräldrar, direktören Helmuth Theodor Beyer
och dennes hustru Fredrika Beyer. Behållningen i boet uppgick enligt bouppteckning
till 35,780 kronor 88 öre. Genom en den 10 november 1906 dagtecknad
handling överläto Helmuth Theodor Beyer och hans förenämnda
hustru å Pontus Andersson med full äganderätt sin rätt till arv efter den
avlidna.

Den 30 december 1932 avled Pontus Andersson, som då var bosatt i Motala,
utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar,
efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet efter honom
utgjorde enligt bouppteckningen 179,227 kronor 6 öre.

Den 30 januari 1933 anställdes vid rådhusrätten i Göteborg vittnesförhör
rörande tillkomsten av vissa utav Pontus Andersson fällda yttranden,
varigenom han skulle hava förordnat örn sin kvarlåtenskap till förmån
för sin avlidna hustrus bröder, trädgårdsmästaren Julius Beyer och
direktören Robert Beyer, båda i Göteborg. Berörda yttranden bevakades
sedermera den 13 februari 1933 vid rådhusrätten i Motala såsom muntligt
testamente efter Pontus Andersson.

Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet på grund av bestämmelserna i 4 §
lagen den 8 juni 1928 örn allmänna arvsfonden underställt Kungl. Maj:t
frågan örn godkännande av berörda testamente, förklarade Kungl. Maj:t
genom beslut den 18 augusti 1933, att klander mot detsamma skulle för
fondens räkning äga rum.

Efter det klandertalan anhängiggjorts vid rådhusrätten i Motala, förklarade
rådhusrätten genom utslag den 15 januari 1934, att de åberopade
yttrandena icke skulle utgöra hinder för allmänna arvsfonden att tillträda
kvarlåtenskapen efter Pontus Andersson. Utslaget vann laga kraft.

Redan innan berörda rättegång avgjorts hade Julius Beyer och Robert
Beyer i en till Kungl. Maj:t ställd, den 2 oktober 1933 dagtecknad skrift
anhållit, att kvarlåtenskapen efter Pontus Andersson måtte i sin helhet
avstås till deras förmån att lika fördelas mellan dem.

Till stöd för ansökningen har anförts i huvudsak följande:

Båda sökandena hade stått Pontus Andersson nära. Mellan denne och
sökandena hade alltid ett synnerligen gott förhållande varit rådande. Då
Pontus Anderssons hustru avlidit, hade sökandenas föräldrar icke påfordrat
att utbekomma något arv efter henne. På detta tillmötesgående från
deras sida hade Pontus Andersson satt så stort värde, att det för honom
framstått som en naturlig sak, att kvarlåtenskapen efter honom skulle
tillfalla sökandena. Härom hade han också ofta talat. Det förtjänade
framhållas, att örn nya arvslagen varit tillämplig i förevarande fall, så
hade sökandena varit berättigade till en del av kvarlåtenskapen. Sökandenas
ekonomiska ställning vore sådan, att de vore i stort behov av Pontus
Anderssons efterlämnade tillgångar. I

I en till Kungl. Majit ställd skrift den 6 december 1933, vilken ingivits
till länsstyrelsen i Östergötlands län, hava vidare Emma Andersson och
Svea Thudén, båda i Motala, hemställt, att av kvarlåtenskapen efter Pon -

13

Kungl. Majlis proposition nr 196.

tus Andersson måtte avstås till förmån för Emma Andersson en årlig livränta
å 1,120 kronor under hennes återstående levnad eller ett engångsbelopp,
motsvarande livräntans uppskattade kapitalvärde, samt till förmån
för Svea Thudén ett engångsbelopp av 3,000 kronor.

Till stöd för denna ansökning har anförts i huvudsak följande:

Båda sökandena, av vilka Emma Andersson vore 57 år och Svea Thudén
31 år, hade varit anställda hos Pontus Andersson sedan den 1 augusti
1920, Emma Andersson såsom husföreståndarinna och Svea Thudén såsom
hembiträde. Under de första nio åren av deras tjänstetid hade hos Pontus
Andersson innebott en hans moster, som vid sin död 1929 varit 92 år
gammal. Vårdnaden av henne hade varit särskilt besvärlig med hänsyn
till hennes höga ålder och sjuklighet. Sökandena hade gjort sitt bästa
för att tjäna sin husbonde samt vårda hans hem och tillhörigheter. Hans
uppskattning av deras arbete samt hans tacksamhet mot dem härför hade
visat sig på flera sätt. Särskilt hade han uttalat sin tacksamhet mot
Emma Andersson för den vård, som lämnats mostern under hennes långa
sjukdom. Vid flera tillfällen hade han också till Emma Andersson fällt
yttranden av innehåll, att han som tack för hennes arbete skulle sörja
för henne under hennes återstående levnadsdagar. Det vore sökandenas
bestämda uppfattning, att Pontus Andersson, därest han insett att hans
död varit så nära förestående, skulle ihågkommit sökandena på ett eller
annat sätt. Emma Andersson hade den 5 juli 1933 drabbats av hjärnblödning,
vilken sjukdom i förening med ett gammalt hjärtlidande samt högt
blodtryck gjorde henne oförmögen att för framtiden genom eget arbete
förtjäna sitt uppehälle. Sökandenas årliga löneförmåner hade utgjort,
Emma Anderssons 1,120 kronor och Svea Thudéns 820 kronor. I dessa
belopp inginge förmånen av fritt vivre, som av vederbörande taxeringsnämnd
uppskattats till ett värde av 400 kronor för envar av dem. Efter
Pontus Anderssons död vore sökandena på enahanda villkor anställda
av utredningsmannen i boet för att vårda detsamma i avbidan på dess
realisation. Några tillgångar utöver vad sökandena förtjänade ägde de ej.

Vid sistberörda ansökning har bland annat fogats dels ett läkarintyg,
vilket bestyrker uppgifterna örn Emma Anderssons sjukdom och arbetsoförmåga,
dels ock utdrag av rådhusrättens i Motala dombok den 24 juli
1933, varav inhämtas, att vid på sökandenas begäran anställt vittnesförhör
med tre personer, som varit Pontus Anderssons umgängesvänner,
dessa sammanstämmande uttalat som sin bestämda uppfattning, att Pontus
Andersson genom testamente skulle hava ihågkommit sina båda tjänarinnor,
örn han kunnat ana sin nära föreståede bortgång, samt att två av
vittnena dessutom uppgivit, att Pontus Andersson vid flera tillfällen till
dem fällt yttranden av innehåll, att han ämnade sörja för Emma Anderssons
återstående dagar.

Sedan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län genom remiss den 12
oktober 1933 fått sig anbefallt att verkställa utredning i anledning av Julius
Boyers och Robert Beyers ansökning och att däröver avgiva utlåtande,
har länsstyrelsen i skrivelse till kammaradvokatfiskalsämbetet den 4
januari 1934 avgivit sådant utlåtande samt tillika överlämnat från magi -

14 Kungl. Majus proposition nr 196.

stråten i Göteborg inhämtat yttrande ävensom övrig i ärendet införskaffad
utredning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län Ilar den 9 december 1933 med eget utlåtande
till kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat Emma Anderssons
och Svea Tkudéns ansökning. Den 8 februari 1934 har samma länsstyrelse,
efter inhämtande av yttrande från magistraten i Motala, till ämbetet avgivit
utlåtande jämväl över Julius Beyers och Robert Beyers ansökning.

Av den verkställda utredningen framgår i huvudsak följande:

Julius Beyer är född 1876 och gift men barnlös. Ingen av makarna har
1933 taxerats för inkomst. Julius Beyer är jämte Robert Beyer och en
deras syster ägare till egendomen Helmuthsro i Örgryte, taxeringsvärderad
till 212,000 kronor. Julius Beyer arrenderar för 2,000 kronor örn året
syskonens andelar av egendomen och har där en handelsträdgård. Därjämte
har han en blomsterhandel i Göteborg. Vid polisförhör har Julius
Beyer uppgivit, att rörelsen år 1932 lämnat ett underskott av 1,900 kronor,
att den även för år 1933 sannolikt komme att visa förlust eller möjligen
en obetydlig vinst, att han häftade i skuld till olika personer med omkring
60,000 kronor, att hans enda tillgång utgjordes av andelen i egendomen
Helmuthsro samt att hans ekonomiska ställning överhuvud vore sådan, att
han icke blott vore ur stånd att betala räntorna å sina skulder utan även
saknade inkomst till sitt och sin hustrus uppehälle.

Robert Beyer är född 1870 och gift samt har i äktenskapet en till myndig
ålder kommen son. Han är verkställande direktör för aktiebolaget Hugo
Scharfenberg & C:o och åtnjuter i denna egenskap en årslön av 10,000 kronor.
Bolaget, som bildades 1929 för försäljning i parti av tapisserier, har
ett aktiekapital av 87,500 kronor. Robert Beyer äger för egen del aktier
till nominellt värde av 20,000 kronor. Någon utdelning å aktierna har
icke förekommit. Robert Beyer har uppgivit, att han förgäves sökt uppbringa
nytt rörelsekapital och att bolagets ställning nu vore så dålig, att
risk förelåge för bolagets fortbestånd. Örn Robert Beyer erhölle del av
den ifrågavarande kvarlåtenskapen, skulle bolaget kunna fortsätta sin
verksamhet, vilken enligt Robert Beyers mening framdeles skulle bliva
mera lönande. Robert Beyer är vidare revisor i Aktiebolaget Svenska
Lloyd mot ett årsarvode av 1,333 kronor samt innehar anställning som
föreståndare för exportavdelningen hos Aktiebolaget Pripp & Lyckholm
mot en årslön av 6,000 kronor. En kamrerare hos sistnämnda bolag har
uppgivit, att berörda anställning på grund av ovissa framtidsutsikter för
exporten av bolagets tillverkningar finge betraktas som tillfällig. Robert
Beyer har uppgivit vissa skulder till sammanlagt belopp av omkring 67,000
kronor samt förklarat, att han hade ytterligare en del skulder, örn vilka
han icke önskade lämna några upplysningar. Han har år 1933 taxerats
för en inkomst av 13,481 kronor.

Beträffande Emma Andersson och Svea Thudén har utredningen i allt
väsentligt bekräftat vad de anfört till stöd för sin ansökning.

Magistraten i Göteborg har i sitt yttrande över Julius Beyers och Robert
Beyers ansökning tillstyrkt bifall till densamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

Länsstyrelsen vitsordade, att både Julius Beyer och Robert Beyer befunne
sig i sådan ekonomisk ställning, att de vore i stort behov av den

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

förmån, varom de gjort framställning. Därest arvskifte nu kunnat av de
båda sökandena påfordras efter deras år 1906 avlidna syster, torde med
ledning av äldre arvsordningen — utan tagen hänsyn till Pontus Anderssons
fördel av bo oskifto samt vad denne borde tillgodoräknas för boets
förkovran — sökandena, såsom två av de efterlevande tre syskonen, icke
kunnat göra anspråk på större arv än vardera en tredjedel av halva behållningen,
89,613 kronor 53 öre, efter den avlidne svågern, eller 29,871 kronor
17 öre. Även med tillämpning av nya arvslagens grunder skulle å
vardera av sökandena kommit att belöpa högst lörenämnda belopp, örn
därvid bortsåges från att boets förkovran efter hustruns död varit mer
eller mindre beroende av Pontus Anderssons förvärvsarbete. Länsstyrelsen
ansåge framställningen i hög grad förtjäna beaktande och ville i anslutning
till det anförda uttala den meningen, att till envar av Julius Beyer
och Robert Beyer borde avstås 29,871 kronor 17 öre jämte ränta därå från
den 30 december 1932.

Magistraten i Motala, som i likhet med länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län endast uttalat sig angående Julius Beyers och Robert Beyers
ansökning, har förklarat sig instämma i nämnda länsstyrelses yttrande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har icke haft något att erinra mot bifall
till Julius Beyers och Robert Beyers ansökning i den utsträckning,
som i berörda yttrande förordats, varjämte länsstyrelsen hemställt örn bifall
till Emma Anderssons och Svea Thudéns ansökning.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har den 14 februari 1934 avgivit utlåtande
i detta ärende oell därvid meddelat, att ämbetet i avbidan på beslut
över de föreliggande ansökningarna icke vidtagit några åtgärder för indrivning
till arvsfonden av arvet efter Pontus Andersson. Vidare har
ämbetet anfört följande:

Vad till en början sökandena Emma Andersson och Svea Thudén vidkomme,
befunne sig dessa enligt den i ärendet förebragta utredningen i
fattiga omständigheter. Emma Andersson vore dessutom sjuklig. På
grund härav och då sökandena därjämte stått Pontus Andersson i livstiden
nära, syntes fog finnas för ett efterskänkande till deras förmån av
allmänna arvsfondens rätt till viss del av kvarlåtenskapen efter den avlidne.

Beträffande Emma Andersson ansåge ämbetet ett avstående böra få formen
av beviljandet av en årlig livränta till henne under hennes återstående
livstid. I fråga örn storleken av livräntan syntes ett årligt belopp av
900 kronor vara skäligt. Livräntan borde utgå från och med den månad,
som infölle näst efter den, varunder kvarlåtenskapen blivit redovisad till
allmänna arvsfonden, och av statskontoret utbetalas månadsvis i efterskott.
För tiden, innan denna livränta började utgå, borde Emma Andersson
erhålla understöd, vilket enligt ämbetets mening borde utgå med
samma belopp för år räknat, vartill livräntan bestämts. Jämväl detta understöd
syntes böra utgå månadsvis och utbetalas av boutredningsmannen
i slutet av månaden med början från och med den månad, varunder hon
slutat sin anställning hos stärbhuset efter Pontus Andersson, till dess livräntan
började utgå.

I fråga örn Svea Thudén syntes det ämbetet med hänsyn till upplysta
omständigheter skäligt, att till henne avstodes ett engångsbelopp, som enligt
ämbetets mening lämpligen bordo bestämmas till 2,000 kronor.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 196.

Departements chefen.

Vad därefter anginge Julius Beyer och Robert Beyer ansåge ämbetet,
att kvarlåtenskapen icke till någon del borde avstås till förmån för dem.
Beträffande Julius Beyer syntes dennes ekonomiska ställning visserligen
att döma av i ärendet lämnade uppgifter vara dålig, men då ett bifall belt
eller delvis till dennes framställning synbarligen endast skulle föranleda
till att bans borgenärer skulle komma i åtnjutande av de till honom avstådda
arvsmedlen utan att han själv därigenom bragtes en varaktig hjälp,
ansåge ämbetet ansökningen, i vad den rörde honom, icke böra vinna beaktande.

Beträffande Robert Beyer hade några sådana ömmande omständigheter
icke visats föreligga, att billighetsskäl talade för avstående till hans förmån
av någon del av kvarlåtenskapen.

Varken beträffande Julius Beyer eller Robert Beyer föreligga enligt
min mening sådana omständigheter, att något avstående av kvarlåtenskapen
efter Pontus Andersson till deras förmån bör komma ifråga.

Däremot synas mig starka skäl tala för att en del av kvarlåtenskapen
användes till beredande av understöd åt Emma Andersson och Svea
Thudén. Lika med kammaradvokatfiskalsämbetet anser jag understödet
åt den förstnämnda böra lämnas i form av en livränta under hennes
återstående livstid till årligt belopp av 900 kronor. Då kostnaden för
inköp av en sådan livränta enligt vad jag inhämtat skulle uppgå till det
ganska avsevärda beloppet av omkring 12,000 kronor, synes — i likhet
med vad som skedde i de fall, som avsågos i Kungl. Maj:ts proposition
nr 200 till 1931 års riksdag angående avstående av viss del av allmänna
arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus Edvard Svedbom — den anordningen
böra vidtagas, att erforderligt kapitalbelopp, efter en räntefot
av 3 Vi procent uppgående till ungefär 25,700 kronor, överlämnas till
särskild förvaltning hos statskontoret, som skall hava att med avkastningen
gälda livräntan och sedermera efter livräntetagarens död inleverera
det avsatta kapitalet till arvsfonden. De närmare bestämmelser,
som kunna finnas erforderliga rörande kapitalets förvaltning med mera,
synas böra meddelas av Kungl. Majit. Vidare torde, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad kammaradvokatfiskalsämbetet föreslagit, till
Emma Andersson böra ur kvarlåtenskapen utgå understöd, beräknat efter
75 kronor i månaden, för tiden från det hon slutar sin anställning
hos Pontus Anderssons dödsbo till dess livräntan börjar utgå.

Beträffande Svea Thudén ansluter jag mig till kalnmaradvokatfiskalsämbetets
förslag att till henne bör utgå ett engångsbelopp av 2,000 kronor.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillkommande
kvarlåtenskapen efter disponenten Pontus Andersson
från Motala må avstås

Kungl. Majlis proposition nr 196.

17

dels vad som åtgår för beredande av livränta åt
Emma Andersson med 900 kronor örn året under hennes
återstående livstid,

dels vad som erfordras för beredande därutöver av
understöd åt benne med 75 kronor i månaden för tiden
från det bon slutar sin anställning hos Pontus
Anderssons dödsbo till dess livräntan börjar utgå,
dels ock ett belopp av 2,000 kronor till Svea Thudén.

7:o.

Rätten till arv efter Lovisa Söderström från Skellefteå socken. Den
24 mars 1933 avled Lovisa Söderström från Stämningsgården i Skellefteå
socken av Västerbottens län utan att, såvitt en efter henne upprättad
bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting.
Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 15,789 kronor 58 öre.
Den 10 augusti 1933 godkände kammaradvokatfiskalsämbetet ett av Lovisa
Söderström den 13 januari 1929 upprättat testamente av innehåll, att
tre särskilda legat å tillhopa 1,200 kronor skulle utgå av hennes kvarlåtenskap.
Den till allmänna arvsfonden sedermera redovisade behållningen
i boet utgjorde 14,382 kronor 78 öre.

I en till Kungl. Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Västerbottens län ingiven
skrift hava arbetaren Nils Gustaf Söderström i Stämningsgården och
änkan Kristina Karolina Lövgren i Ursviken, Skellefteå socken, vilka
båda varit kusiner till Lovisa Söderström, anhållit, att en del av det allmänna
arvsfonden tillfallna arvet efter henne måtte avstås till förmån
för dem. Till stöd för ansökningen har åberopats, att sökandena befunne
sig i fattiga omständigheter och att Lovisa Söderström mot slutet av sin
levnad skulle hava fällt vissa yttranden, varav sökandena fått den uppfattningen,
att de skulle bliva ihågkomna i hennes testamente.

Länsstyrelsen har med eget yttrande den 27 december 1933 till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat i ärendet införskaffad utredning. Av
denna framgår bland annat följande:

Nils Gustaf Söderström, som vore född 1865, ägde en jordbruksfastighet
i Stämningsgården med ett taxeringsvärde av 3,000 kronor. Hans skulder
utgjordes av ett lån i Skellefteå sparbank å 900 kronor. Söderström
hade under senare år saknat fast arbetsanställning. Under 1932 hade han
haft en inkomst av 600 kronor, och under 1933 hade han haft tillfälligt
arbete i tre månader. Söderström vore änkling oell hade hos sig anställd
en hushållerska med en lön av 25 kronor i månaden.

Kristina Karolina Lövgren vore född 1846. Hon levde i små ekonomiska
omständigheter, bodde hos en son samt vore för sitt uppehälle beroende
av en pension å 140 kronor 40 öre örn året, som hon erhölle enligt lagen
örn allmän pensionsförsäkring, samt av bidrag från sina barn.

Bihang till riksdagens protokoll 193t. 1 sami. Nr 196. 2

Departement s ehefen -

18 Kungl. Martts proposition nr 196.

Ingen, av sökandena hade, så vitt utredningen givit vid handen, umgåtts
med Lovisa Söderström eller på annat sätt stått henne nära. Lovisa
Söderström hade i livstiden icke haft närmare beröring med någon utan
levat för sig själv ända till dagarna närmast före sin död, då hon vårdats
av andra personer än sökandena.

Länsstyrelsen har med hänsyn till den förebragta utredningen örn sökandenas
ekonomiska förhållanden funnit ansökningen vara värd allt behjärtande.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 15 januari 1984 anfört
i huvudsak följande:

Av utredningen framginge, att sökandena varit kusiner till den avlidna
samt att de befunne sig i små ekonomiska omständigheter. Stadgandet i
5 kap. 3 § i lagen den 8 juni 1928 örn arv finge därför anses vara tillämpligt
å sökandena, varför ämbetet ansåge ansökningen vara förtjänt av beaktande.
Beträffande storleken av de andelar av kvarlåtenskapen, som
vid ett efterskänkande borde tillerkännas sökandena, utgjorde enligt ämbetets
mening den arvsordning, som gällde innan nämnda lag trätt i kraft,
en lämplig grundval för beräkning av dessa andelar. Enligt denna arvsordning
skulle Nils Gustaf Söderström hava bekommit Vae och Kristina
Karolina Lövgren V« av behållningen i boet efter den avlidna.
Ämbetet tillstyrkte förty, att av behållningen i boet efter Lovisa Söderström
till sökandena efterskänktes andelar av nyssberörda storlek.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag skäligt, att någon del
av kvarlåtenskapen efter Lovisa Söderström efterskänkes till förmån för
sökandena. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets förslag beträffande storleken
av de andelar av kvarlåtenskapen, som böra tillerkännas sökandena,
har jag icke något att erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter
Lovisa Söderström från Stämningsgården i Skellefteå
socken må avstås en trettiosjättedel till Nils Gustaf
Söderström och en tolftedel till Kristina Karolina
Lövgren.

Vad föredragande departementschefen ovan
under punkterna l:o—7:o hemställt, däri statsrådets
övriga ledamöter instämma, bifaller Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
R. Borgström.

340627. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.