Kungl. Majlis proposition nr 191.
1
Nr 191.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316); given Stockholms slott den 23 februari
1934.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning örn ändrad lydelse av
4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316).
Under Hans Maurts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1934.
1 saini.
Nr litt
2
Kungl. Maj:ts preposition nr 191.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316).
Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
4 *.
Där tull---äger rum.
Det åligger---värdera varan.
Närmare bestämmelser — — — av Konungen.
I den mån det påkallas för kontroll å lämnad uppgift örn varas värde
äx varuhavaren eller annan, för vars räkning varan införts, skyldig att
tillhandahålla sina affärshandlingar för granskning på sätt Konungen
bestämmer.
7 *.
Tullfrihet under viss tid åtnjutes för:
a) transportmedel, som--— egentlig inrikestrafik;
b) transportmedel, som medföres av resande, vilken endast tillfälligtvis
skall vistas inom riket, därest transportmedlet är avsett att återutföras
sist inom ett år;
c) dragare och---ändamål; samt
d) kreatur, vilka---gå i bet.
Angående den tid och de villkor, under vilka resande må, enligt vad i
b) sägs, utan erläggande av tull förfoga över medfört transportmedel,
så ock angående tid för åtnjutande jämlikt bestämmelserna under a) av
tullfrihet för järnvägsmateriel förordnar Konungen. I övrigt —--
ett år.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.
Kungl. Majlis proposition nr 191.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet K ronpri lisen - Hegén ten i statsrådet å Stockholms slott
den 23 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn vidtagande
av vissa ändringar i tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316) samt anför därvid:
I. Fråga om skärpt kontroll över uppgivna tullvärden.
Vid anmälan den 3 januari 1934 till årets statsverksproposition av behov
av anslag till tullverket (sjunde huvudtiteln, punkt 16) omnämnde
jag, att generaltullstyrelsen inkommit med förslag till bestämmelser örn
rätt för styrelsen att granska vissa affärshandlingar rörande varor, för
vilka tull beräknades efter varuvärdet, och att styrelsen, under förutsättning
att den avsedda granskningsrätten komme att medgivas, hemställt
örn inrättande å styrelsens stat av en ny, för styrelsens tullbehandlingsbyrå
avsedd byråinspektörstjänst i lönegraden B 24. Jag förklarade min
avsikt vara att senare, då utredningen i ärendet avslutats, för Kungl.
Majit anmäla frågan örn avlåtande till riksdagen av proposition i ämnet.
I avvaktan härå blev på min hemställan i statsverkspropositionen
anslag beräknat för omförmälda byråinspektörstjänst.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling för avlåtande
till riksdagen av den bebådade propositionen.
Till en början torde jag få redogöra för nu gällande bestämmelser angående
beräkning av varas tullvärde. De grundläggande stadgandena
härom återfinnas i 4 § av tulltaxeförordningen samt i 6—9 §§ av kungörelsen
den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen;
av sistnämnda författningsrum har 7 § erhållit sin nuvarande
lydelse genom kungörelse den 4 mars 1932 (nr 43). Därjämte äro
vissa föreskrifter meddelade i 4 och 5 §§ av generaltullstyrelsens kungörelse
den 16 december 1929 med anvisningar till tulltaxeförordningen»
tillämpningsföreskrifter (tullverkets författningssamling nr 262) samt i
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
43 och 47 §§ av tullordningen den 17 oktober 1927 (tullverkets författningssamling
nr 241).
Enligt 4 § tulltaxeförordningen skall tullvärdet för oskadad vara beräknas
lika med varans marknadspris å inköpsorten vid tiden för inköpet
eller, i fråga örn ej inköpt vara, lika med marknadspriset å avsändningsorten
vid tiden för avsändningen, med tillägg i vartdera fallet av
emballagets värde jämte frakt, försäkringspremier och annan å varan
nedlagd kostnad, intill dess varan anlänt, därest den inkommit med fartyg
eller luftfartyg, till ort, dit den är bestämd eller varest den för vidare
befordran till bestämmelseorten lossas ur fartyget eller luftfartyget,
eller, därest den inkommit på annat sätt, till gränsort inom tullområdet.
För vara, som lidit avsevärd skada, beräknas allenast det lägre värde,
varan vid tulltaxeringen befinnes äga å den ort, där tulltaxeringen
äger rum.
Enligt samma författningsrum åligger det varuhavaren att uppgiva
och, såvitt ske kan, styrka de belopp, vilka sålunda tillhopa skola anses
utgöra oskadad varas värde. I anslutning härtill har föreskrivits, dels
i 43 och 47 §§ av tullordningen att uppgift örn varuvärdet skall intagas i
den varuanmälan, som varuhavaren jämlikt 119 § tullstadgan är skyldig
avgiva, och att uppgiften, när så påfordras, skall bekräftas medelst på
tro och heder avgiven skriftlig förklaring, att densamma vidhålles, dels
ock i 6 § av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen att varuhavaren
till styrkande av oskadad varas värde skall, såvitt ske kan, förete
faktura ävensom frakt- och försäkringshandlingar samt speditionsräkning.
Fakturan skall innehålla vissa närmare angivna uppgifter
samt vara av tillverkaren eller säljaren utställd på viss mottagare här
i riket, varjämte fakturans riktighet skall vara bekräftad genom namnunderskrift
av utställaren eller den eller dem, som äga teckna dennes
firma.
Fullgör ej varuhavaren vad honom åligger i fråga örn uppgivande och
styrkande av oskadad varas värde eller finner tullanstalten skälig anledning
antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga, eller
är fråga örn skadad vara, är enligt 4 § tulltaxeförordningen tullanstalten
pliktig, liksom den i allt fall är berättigad, att låta besiktiga och värdera
varan. Närmare bestämmelser örn sådan besiktning och värdering äro
meddelade i 8 § av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen.
Besiktningen förrättas av två personer, båda utsedda av tullanstalten.
Har besiktningen föranletts av att varuhavaren icke fullgjort honom
åliggande uppgiftsskyldighet eller utrönes vid besiktningen, att värdet
med mer än tio procent överskjuter det av varuhavaren uppgivna, skall
varuhavaren gottgöra tullverket kostnaderna för besiktningen. Åtnöjes
varuhavaren icke med värde, som blivit utrönt vid besiktningen, äger
han enligt 9 § av samma tillämpningsföreskrifter inom åtta dagar efter
besiktningens avslutande påkalla, att värdet i stället bestämmes genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
5
skiljenämnd. Denna skall bestå av tre personer, av vilka en utses av
tullanstalten, en av varuhavaren och den tredje av de sålunda utsedda
gemensamt eller, där dessa ej kunna enas, av överexekutor. Har varuhavaren
icke fullgjort honom åliggande uppgiftsskyldighet eller fastställes
värdet av skiljenämnden till minst samma belopp, som åsatts vid
besiktningen, skall varuhavaren vidkännas kostnaderna såväl för skiljenämndsförfarandet
som för den föregående besiktningen. I annat fall
skola dessa kostnader gäldas av tullverket.
De i 6 § av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen intagna
stadgandena örn vad varuhavare har att iakttaga till styrkande av
oskadad varas värde äro i sak lika med motsvarande bestämmelser i det
förslag till tillämpningsföreskrifter, som på sin tid avgavs av generaltullstyrelsen
och som finnes publicerat i serien Statens offentliga utredningar
(1929:23).
I ett till kommerskollegium ställt, den 1 november 1929 avgivet yttrande
över berörda förslag förklarade Skånes handelskammare, att den
vid övervägande av spörsmålet huruvida man för att få fram ett tillförlitligt
marknadsvärde kunde nöja sig med de föreslagna bestämmelserna
rörande den faktura, varuhavaren hade att förete vid tulltaxeringen,
stannat vid den uppfattningen, att det beträffande varor sålda i fast
räkning torde få anses tillfyllest att varuhavaren företedde av utställaren
till riktigheten bestyrkt faktura. För varor åter, som levererades
från utländsk firma till ett dess dotterföretag i Sverige eller i konsignation,
ställde sig saken enligt handelskammarens mening annorlunda.
Det pris, till vilket ett moderföretag fakturerade varor levererade till
ett dotterförtag, bestämdes ofta av andra faktorer än varans marknadspris
och kunde mycket väl understiga detta. Även beträffande konsignationsvaror
vore risken för att företedd faktura upptoge ett lägre värde
än marknadsvärdet ofta tillfinnandes. Det syntes därför vara en
angelägenhet av synnerlig vikt att söka skapa garantier för en riktig
tull taxering av dessa varor. Visserligen innehölle tillämpningsföreskrifterna
bestämmelser örn ett värderingsförfarande genom skiljenämnd, men
skiljemannaförfarandet vore förenat med sådan kostnad och omgång, att
detsamma måste betecknas såsom en nödfallsutväg. I Danmark gällde
för vara, som ej definitivt blivit såld till Danmark eller som infördes
till filialer, agenter eller kommissionärer, att importören skulle förete
av säljaren utställd faktura, försedd med på tro och heder avgiven uppgift
av denne örn det i exportlandet gällande engrospriset för varor av
samma slag. I Norge vore föreskrivet, att vid försändelse till avsändarens
egen representant eller avdelningskontor i Norge av vara, underkastad
värdeförtullning, fakturan skulle innehålla en på heder och samvete
avgiven förklaring, att det i fakturan angivna priset icke vore lägre
än det, som avsändaren i regel betingade sig vid försäljning till utlan
-
6 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 191.
det eller på hemmamarknaden. Det syntes handelskammaren lämpligt,
att bestämmelser liknande dessa i Danmark och Norge gällande utfärdades.
I utlåtande den 8 november 1929 över samma förslag förklarade sig
kommerskollegium finna vad Skånes handelskammare sålunda anfört
förtjäna allt beaktande. Emellertid framhöll kollegium, att i vissa fall
svårigheter kunde möta att angiva, ett allmänt marknadsvärde, exempelvis
för utländsk firma, som till dotterbolag i Sverige exporterade sådana
delar till maskiner eller apparater, vilka icke vore handelsvaror i vanlig
mening. Kollegium inskränkte sig därför till en hemställan, att lämpligheten
och genomförbarheten av föreskrifter i det av handelskammaren
angivna syftet matte genom generaltullstyrelsens försorg bliva föremål
för närmare prövning.
Med anledning av vad handelskammaren och kommerskollegium sålunda
anfört anbefallde Kungl. Majit genom remiss den 29 november
1929 generaltullstyrelsen att verkställa utredning beträffande frågan örn
styrkande av värdet å sådana värdefull underkastade varor, som av utländskt
företag levererades till dotterföretag i Sverige eller hit infördes
i konsignation, samt att till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Till åtlydnad härav har nu generaltullstyrelsen
i skrivelse den 17 oktober 1933 avgivit utredning och förslag
i ärendet, därvid styrelsen tillika överlämnat från tullbehandlingsinspektionema
i Stockholm, Göteborg och Malmö infordrade yttranden.
I sin nyssnämnda skrivelse har generaltullstyrelsen till en början berört
frågan örn behovet av skärpt kontroll över uppgivna tullvärden och
därutinnan anfört följande:
Enligt gällande bestämmelser skall beträffande värdefull underkastade
varor det för tullberäkningen grundläggande värdet utgöras av inköpsrespektive
avsändningsortens marknadspris å varan vid tiden för inköpet
respektive avsändningen jämte tillägg av vissa med varans försändning
till Sverige förenade kostnader. Då emellertid stadgats, att detta
värde skall styrkas genom faktura, kommer tullvärdet i vårt land, liksom
i flertalet främmande länder, vilkas lagstiftning på här ifrågavarande
område icke påverkats av särskilda åtgärder till förhindrande av
dumping, i realiteten att bliva beroende av de på den utländska exportmarknaden
tillämpade prisen och ej av de å inköps- respektive avsändningsorten
gällande inhemska prisnoteringarna.
För att ett fakturapris skall kunna godtagas som grund för tullvärdets
beräkning måste uppenbarligen krävas, att det ger ett riktigt uttryck
för det å den utländska exportmarknaden gällande priset, givetvis med
hänsyn tagen till köpets storlek och övriga i det särskilda fallet föreliggande
omständigheter. I allmänhet torde man också kunna utgå från
att fakturapriset, då det grundar sig på en mellan köpare och säljare i
fri och öppen marknad träffad överenskommelse, icke företer några större
avvikelser från exportmarknadens gängse pris. Föreligga icke dessa
förutsättningar, är det å andra sidan tydligt, att det fakturerade priset
icke kan tillmätas samma bevisvärde rörande det allmänna marknadspriset.
Kungl. Majda proposition nr 191. 7
Härvid kommer torst i betraktande det fall, att aagot verkligt köp
icke föreligger, såsom förhållandet är exempelvis i fråga örn konsignationsförsändelser.
I dylikt fall utgör den vid tulltaxeringen företedda
fakturan i regel en å försäljningskommissionär utställd proforma-faktura.
Beträffande sådana fakturor Ilar man att räkna med en strävan
hos vederbörande att nedbringa priset till det minsta möjliga, så att det
ofta kommer att innefatta endast tillverkningskostnaderna för varan
utan tillägg för skälig handelsvinst.
Den omständigheten, att en verklig inköpsfaktura föreligger, innehar
emellertid icke heller under alla förhållanden tillräckliga garantier för
överensstämmelse mellan fakturavärdet och marknadspriset. Detta inträffar
i synnerhet, då fakturorna gälla kontrahenter, vilka stå i större
eller mindre ekonomisk intressegemenskap med varandra, såsom utländsk
företagare eller säljare i förhållande till dotterföretag eller filial.
På faktureringen till högre eller lägre pris kommer i dylika fall att bero,
huruvida större eller mindre del av handelsvinsten blir beskattad hos
moderbolaget eller hos dotterbolaget respektive filialen, varför det säkerligen
icke är uteslutet, att vid faktureringen större hänsyn ofta tages till
beskattningssynpunkten än till rent kommersiella faktorer. Erfarenheten
har också visat, att ett dotterbolags ställning till moderbolaget, sådan
den ter sig efter faktureringen, kan bliva föremål för reglerande åtgärder
periodvis eller vid enstaka tillfällen, exempelvis i samband med
bokslutet.
Vidare må erinras örn sådana fall, då avsändaren levererar varan
franko, förtullad. Förtullningen sker då ofta genom ombud, som tillställes
en proforma-faktura, vars tillförlitlighet man, enligt vad erfarenheten
visat, ofta har anledning att draga i tvivelsmal. Flera andra olika
fall kunna förekomma, då godtagandet av det i en företedd faktura angivna
värdet skulle medföra en allt för låg tullbeskattning.
Av det ovan anförda framgår, att anledning ofta kan föreligga för tullverket
att anställa kontroll däröver, att i företedda fakturor angivna värden
verkligen motsvara de marknadspris, som skola läggas till grund för
tullberäkningen. Den åtgärd, vederbörande tullanstalt i dylika fall har att
vidtaga, består i att tillkalla besiktningsmän för värdets utrönande. Man
lär emellertid icke kunna anse, att denna till buds stående möjlighet i fall,
som här avses, innebär tillfredsställande garantier för en riktig tullbeskattning.
Först och främst ligger i sakens natur, att med hänsyn till
tulltaxeringsgöromålens behöriga gång nämnda förfarande måste anlitas
med viss försiktighet. Tulltaxeringsförrättarna besitta vidare i allmänhet
icke så ingående kännedom örn marknadsprisen, att de äro i stånd
att bedöma, huruvida i det särskilda fallet besiktning kan vara motiverad
eller ej. Dessutom har det ofta, särskilt å mindre och medelstora
tullplatser, mött svårigheter att finna personer, som kunna anses vara
i erforderlig grad sakkunniga och opartiska och samtidigt äro villiga
att åtaga sig uppdrag såsom besiktningsmän. Då härtill även kommer,
att värderingsförfarandet, därest det icke föranleder större höjning av
det uppgivna varuvärdet, medför kostnader för statsverket, är förklarligt,
att nämnda förfarande endast kommit tili användning som en nödfallsutväg,
när det varit uppenbart, att en större differens förelegat mellan
det verkliga och det uppgivna värdet,
I betraktande härav måste det anses vara av stor betydelse icke endast
för statsverket men även för den inhemska tullskyddade industrien
och den lojala importhandeln, att åtgärder vidtagas för att bereda tull
-
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
verket möjlighet att jämväl i annan form än ovan nämnts utöva kontroll
över riktigheten av de vardén, som bagges till grund för tullberäkningen
fekfåsidosättls f0rutsättning att trafikens berättigade krav härigenom
Beträffande det av Skånes handelskammare ifrågasatta införandet i
den svenska tullagstiftningen av bestämmelser örn skyldighet för utländsk
leverantör att under vissa förhållanden avgiva särskild deklaration i
fråga örn det fakturerade prisets förhållande till gängse marknadspris
bär generaltullstyrelsen yttrat i huvudsak följande:
För att vinna, en såvitt möjligt allsidig belysning av förevarande spörsmål
hade styrelsen införskaffat uppgifter angående de bestämmelser, som
gande pa ifrågavarande område i Danmark, Norge, Finland, Nederländerna,
Belgien, Frankrike och Amerikas Förenta Stater. Av de inhämtade
uppgifterna framgmge, att man, med undantag för Danmark och
■Norge, i allmänhet icke i utlandet — åtminstone icke i länder, vilkas bestämmelser
på här ifrågavarande område vore jämförbara med de i
Sverige gapande — till kontroll av tullvärdet infört någon sådan deklarationsplikt,
som Skånes handelskammare ansåge lämpligen böra föreskrivas.
Det syntes, även kunna ifrågasättas, huruvida införandet av en
dylik deklaratmnsplikt för vårt lands vidkommande skulle bliva av större
praktisk betydelse för kontrollen över tullvärdenas riktighet. Såsom
kommerskoHegium i sitt utlåtande över förslaget till tillämpningsföreskrifter
till tulltaxeförordningen framhållit, skulle i vissa fall svårigheter
mota — exempelvis för utländsk firma, som till dotterbolag i Sverige
exporterade sådana delar till maskiner och apparater, vilka icke
vöre handelsvaror i vanlig mening — att angiva ett allmänt handelsvarde.
Men även för det fall, att de importerade produkterna utgjorde
verkliga handelsvaror, kunde man draga i tvivelsmål, huruvida det vore
lämpligt att i nu berörda hänseende ställa större krav på de utländska
takturautställarna.. Man hade nämligen att räkna nied en obenägenhet
hos dessa att, då likvid skulle erläggas med det i fakturan angivna beloppet,
även örn detta vore lägre än vad som i vissa andra fall debiterades,
deklarera ett högre allmänt marknadsvärde än det i fakturan angivna
priset. Kunde man vinna garanti för att tullen ej beräknades efter
lägre pris än det, som mottagaren hade att erlägga, syntes också berättigade
krav vara tillgodosedda. Då därtill komme, att något tryck å de
utländska fakturautställarna givetvis icke kunde utövas från svensk
myndighets sida, ville det synas, som örn den föreslagna deklarationsplikten
icke skulle kunna leda till åsyftat resultat. Vad särskilt anginge
de norska bestämmelserna kunde framhållas, att de gåve anledning till
tveksamhet angående den rätta innebörden, enär de utginge från två
olika marknadspris, nämligen priset vid försäljning till utlandet och
priset å hemmamarknaden, vilka uppenbarligen kunde förete en rätt avsevärd
skillnad. . Generaltullstyrelsen funne sig sålunda icke kunna giva
sm anslutning till Skånes handelskammares förslag i nu ifrågavarande
punkt.
För egen del har generaltullstyrelsen funnit förevarande spörsmål böra
lösas genom att tullverket tillerkännes rätt att för kontroll å riktigheten
av lämnade värdeuiipgifter granska vederbörande importörers handels
-
Kungl. May.ts proposition nr 19 J. 9
böcker oell övriga affärshandlingar. Härom har styrelsen anfört följande:
Då
till grund för beräkningen av tullvärdet i regel lades en varas
marknadsvärde, sådant det framginge genom en normal köpetransaktion,
hade styrelsen vid ett övervägande av de åtgärder, som kunde befinnas
ändamålsenliga, kommit till den uppfattningen, att en granskning av tullvärdenas
riktighet för att kunna lämna mera påtagliga resultat i första
hand borde inriktas på en kontroll däröver, att vid tulltaxeringen
uppgivna och med faktura styrkta värden stöde i överensstämmelse
med de belopp, som i verkligheten kommit säljaren eller avsändaren
till godo. Tullmyndigheterna syntes därför böra erhålla möjlighet
att i tvivelaktiga fall övertyga sig örn att säljaren blivit i köparens
böcker krediterad för just det belopp, som upptoges i fakturan, samt
att inga andra avräkningsförfaranden förekommit mellan parterna än
som framginge av de vid tulltaxeringen företedda handlingarna. En sådan
kontroll förutsatte emellertid rätt att företaga granskning av importörens
handelsböcker och övriga affärshandlingar vid en tidpunkt, då
parternas mellanhavanden kunde antagas hava blivit slutligt reglerade.
Denna kontrollmöjlighet anlitades flerstädes i utlandet, bland annat i
Danmark, Norge och Amerikas Förenta Stater. I Frankrike och Belgien
förekomme jämväl granskning i dylikt avseende. Granskningen utövades
dock i sistnämnda länder ej direkt av tullmyndigheten utan verkställdes
på därom av tullverket gjord framställning av den myndighet, på
vilken ankomme tillämpningen av den samtidigt med tullen utgående
omsättningsskatten.
För vårt lands vidkommande komme även bokföringsgranskning till
användning vid kontroll av självdeklarationer för inkomstbeskattningen.
Enligt 32 § 3 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)
ålåge det skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker, att efter anmaning av landskamrerare, i den utsträckning
denne prövade nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill
hörande handlingar för granskning, som befunnes erforderlig för en
behörig taxering.
Med hänsyn till vad sålunda redan gällde pä ett närliggande område
syntes principiella betänkligheter icke kunna resas mot att i tullagstiftningen
som kontrollmedel införa granskning av importörs affärshandlingar.
Enligt styrelsens uppfattning skulle säkerligen blotta förefintligheten
av en tullmyndigheten tillkommande granskningsbefogenhet vara
ägnad att i viss mån avhålla illojala importörer från att till tullmyndigheterna
lämna ofullständiga eller vilseledande uppgifter vid beräkningen
av införda varors tullvärden.
Då en granskning av här ifrågavarande slag uppenbarligen utgjorde ett
arbete av grannlaga natur, finge det anses lämpligt, att granskningen
verkställdes utav en av styrelsen beordrad tulltjänsteman. I detta sammanhang
kunde erinras därom, att tullverkets tjänstemän genom 27 § tullstadgan
ålagts iakttaga tystnadsplikt beträffande enskildas affärsförhållanden.
I åtskilliga fall syntes granskningen efter framställning av viss tullanstalt
kunna anförtros åt tjänsteman vid den lokala förvaltningen. I
andra fall åter erfordrades för ändamålet särskilt kvalificerad personal.
Styrelsen hade därför i det för budgetåret 1934/1935 avgivna förslaget till
utgiftsstater för tullverket upptagit en ny baninspektör,stjänst å styrel
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
sens tullbeliandlingsbyrå, vilken tjänst vore avsedd att besättas med person,
som ägde erforderliga kvalifikationer på det bokföringstekniska området
för att kunna leda granskningsarbetet. Därest styrelsen erhölle en
på området kvalificerad kraft, borde, såsom nu skedde flerstädes i utlandet,
ett samarbete kunna etableras mellan tullverkets och taxeringsmyndigheternas
granskningsmän, vilket uppenbarligen skulle kunna vara till
fördel för båda parterna.
Erhölle styrelsen sådan befogenhet att granska importörs bokföring,
som nu angivits, syntes vara lämpligt, att varuhavaren, såsom föreskrivits
i Danmark och Norge, vid tulltaxering av värdetull underkastade varor
ålades till tullverket avlämna ett duplettexemplar av fakturan. Beräkningen
av varas tullvärde skedde för närvarande med ledning av en
faktura, som företeddes vid tulltaxeringen och därefter återställdes till
varuhavaren. Därest tullmyndigheterna erhölle duplettfakturor och dessa
från olika orter insändes till styrelsen, skulle en jämförande, hela landet
omfattande fakturagranskning kunna komma till stånd. För Danmarks
vidkommande utövades fakturagranskning i Köpenhamn genom ett särskilt
organ, den s. k. fakturakontrollen, i vars uppgift inginge att på basis
av vid tulltaxeringarna avlämnade duplettfakturor verkställa jämförande
undersökning av prisen i företedda fakturor. Duplettfakturorna
lämnade material för verkställande av omförmälda bokföringsgranskning,
och en kontroll av att de i fakturorna lämnade uppgifterna vore riktiga
skulle även bliva till gagn för det allmänna bedömandet av importvarornas
marknadsvärden. Härvid förutsattes att de olika tullanstalterna
i samband med översändandet till styrelsen av duplettfakturorna fäste
uppmärksamheten på fall, där sådana omständigheter framkommit, att en
granskning syntes vara påkallad. Den överblick över tulltaxeringsarbetet
på ifrågavarande område vid olika tullplatser, som erhölles vid granskningens
centralisering inom styrelsen, borde även kunna bidraga till genomförandet
av likformighet i tulltaxeringen, en fördel, som knappast
skulle kunna ernås vid granskningens överlåtande till en för tulltarifferingen
främmande myndighet.
Avlämnandet av duplettfaktura borde icke bereda importhandeln några
större olägenheter, helst som möjlighet skulle förefinnas att i särskilda
fall lämna en avskrift av fakturan. Det torde nämligen redan nu vara
brukligt, att fakturor utställdes i ett flertal exemplar, och, såsom redan
nämnts, erfordrades för närvarande duplettfakturor vid införsel till Danmark
och Norge.
I fråga örn påföljd för varuhavare i de fall, då uppgivet tullvärde höjes
eller då varuhavare vägrar att tillhandahålla sina affärshandlingar
för granskning har generaltullstyrelsen därefter yttrat följande:
Därest vid granskning av importörs bokföring skulle befinnas, att tullen
å en till riket införd vara bör beräknas å högre värde än som uppgivits
vid tulltaxeringen, åligger det importören enligt stadgandet i 3 §
av förordningen den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall
vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket att, såvida krav mot honom
anställes inom två år från det avgiften senast bort erläggas, till tullverket
inbetala det felande tullbeloppet,
Varuhavare, som avlämnar oriktig uppgift vid beräkning av inkommen
varas tullvärde, kan för närvarande, så vitt allmänna strafflagens
bestämmelser icke äro tillämpliga, åtalas enligt bestämmelserna i
4 ( av lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff för olovlig varu
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 191.
11
införsel. För att vederbörande skall kunna fällas till straff nied tillämpning
av sistnämnda lagrum erfordras emellertid bevisning örn att åtgärder
vidtagits i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande
vid tulltaxeringen helt eller delvis undandraga varan stadgad avgift till
tullverket. Erfarenheten har visat, att det ofta är förenat med stora svårigheter
att förebringa sådan bevisning. Med hänsyn härtill torde effektiviteten
av här ovan ifrågasatta åtgärder böra säkerställas genom ett
enklare förfarande vid beivrandet av förseelser än som nu står till buds.
I sådant syfte synes för det fall, att genom granskning av affärshandlingar
utrönt tullvärde väsentligt överstiger det vid tulltaxeringen uppgivna,
lämpligen böra stadgas en påföljd, bestående däri, att varuhavaren
får vidkännas ökad tull genom en höjning av tullvärdet, förslagsvis bestämd
till högst fem gånger skillnaden mellan det slutligen utrönta och
det uppgivna värdet. I anslutning till vad som gäller i fråga örn bestridandet
av kostnaderna för verkställd besiktning, borde höjningen endast
tillämpas i det fall, att det utrönta värdet överstiger det uppgivna med mer
än 10 procent.
För vinnande av önskvärd likformighet i tillämpningen av bestämmelserna
rörande denna påföljd och till förenkling av prövningsförfaraudet
i detta avseende torde böra anförtros åt generaltullstyrelsen att avgöra,
huruvida det utrönta värdet skall höjas för tullberäkningen, samt, där sådan
höjning anses böra ifrågakomma, närmare bestämma dess storlek
inom fastställd gräns.
Den påföljd, som sålunda i vissa fall skulle grundas på en eftergranskning
av handelsböcker m. m., synes böra utsträckas att omfatta även det
fall, att ett vid besiktning eller av skiljenämnd utrönt värde befinnes väsentligt
överstiga det, som uppgivits vid tulltaxeringen. Även då tullvärdet
utrönes på sistnämnda sätt, kunna sådana omständigheter framkomma,
att varuhavaren, utöver kostnaderna för själva förfarandet, bör få vidkännas
en särskild påföljd, avvägd med hänsyn till skillnaden mellan det
fastställda och det uppgivna värdet.
I detta sammanhang förtjänar framhållas, att bestämmelse angående
påföljd av väsentligen samma slag, som här ifrågasatts, redan tidigare
förekommit i svensk tullagstiftning. Sålunda kunde, enligt § 52 mom. 1
av den numera urkraftträdda tullstadgan den 1 juli 1904 (nr 35), den omständigheten,
att gods vid försändning inrikes orter emellan anträffades
utan förpassning, där sådan erfordrades, för ägaren till godset medföra
bötespåföljd, i huvudsak bestämd till två procent av godsets värde eller
dubbel införseltull, beroende på den bevisning, som kunde åstadkommas
rörande godsets karaktär i tullhänseende.
Styrelsen har även haft under övervägande, huruvida icke viss påföljd
borde stadgas för importör, som vägrar att trots anmaning av styrelsen
tillhandahålla sina affärshandlingar för verkställande av erforderlig
granskning. Då någon påföljd i dylikt avseende hittills icke kommit
till införande i taxeringslagstiftningen och man torde kunna räkna med
att en importör helst vill undvika sådana konsekvenser med avseende å
tulltaxeringen, som ett undanhållande av affärshandlingarna skulle medföra,
anser styrelsen sig för närvarande icke böra framlägga förslag i
dylikt hänseende.
I enlighet med vad sålunda anförts och under framhållande av att
riksdagens medverkan syntes krävas för införande av rätt till granskning
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
av affärshandlingar och till höjning för tullberäkningen av varas tullvärde.
i anledning varav erforderliga föreskrifter i dessa delar herde införas
i tull taxef bror dningen, har generaltullstyrelsen föreslagit, att 4 §
av sagda förordning måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Där tull---äger rum.
Det åligger ----värdera varan.
Närmare bestämmelser angående styrkande av oskadad varas värde
ävensom angående varas besiktning och värdering meddelas av Konungen.
I den mån sådant påkallas för kontroll å av varuhavare lämnad uppgift
örn varas värde må, på sätt Konungen bestämmer, granskning ske av
varuhavares affärshandlingar.
Därest vid besiktning, värdering eller granskning, som nyss sagts, värdet
fastställes till belopp, som med mer än 10 procent överstiger det av
varuhavaren uppgivna, må värdet för tullberäkningen kunna efter generaltullstyrelsens
beprövande höjas med högst fem gånger skillnaden mellan
det sålunda utrönta och det uppgivna värdet.
Under förutsättning att detta ändringsförslag vunne bifall har generaltullstyrelsen
hemställt, att i 6 § av de utav Kungl. Maj:t meddelade tilllämpningsföreskrifterna
till tulltaxeförordningen måtte intagas bland annat
föreskrift örn skyldighet för varuhavare att avlämna duplettexemplar
av faktura ävensom vissa närmare bestämmelser örn granskningsrätten.
Över det av generaltullstyrelsen sålunda avgivna förslaget har kommerskollegium
efter remiss avgivit utlåtande den 21 december 1933 samt
därvid fogat yttranden av rikets samtliga handelskammare.
För innehållet av dessa yttranden har kommerskollegium i sitt utlåtande
lämnat följande redogörelse:
Bland handelskamrarna vore uppfattningarna starkt divergerande i
den föreliggande frågan. Handelskamrarna i Göteborg, Örebro, Gävle,
Karlstad, Luleå och Visby tillstyrkte sålunda i det väsentliga generaltullstyrelsens
förslag; likaså handelskammaren i Malmö, den sistnämnda dock
med viss tvekan och förordande samtidigt det av handelskammaren tidigare
framförda förslaget örn införande av viss deklarationsplikt i närmaste
anslutning till de i Danmark och Norge i berörda hänseende gällande
bestämmelserna. Handelskammaren i Norrköping, som med hänsyn
till den korta remisstiden ej varit i tillfälle underkasta ärendet någon
mera ingående granskning, ansåge visserligen önskvärt, att tullmyndigheterna,
i den mån så erfordrades, erhölle ökade möjligheter till fastställande
av riktiga tullvärden, men förmenade, att redan nu tillräckliga sådana
möjligheter förelåge. Handelskamrarna i Stockholm, Borås, Jönköping
och Sundsvall ställde sig i huvudsak avvisande till det framlagda
förslaget, särskilt med hänsyn till den för tullverket föreslagna rätten till
bokföringsgranskning, som ansåges bliva för importörer onödigtvis besvärande
och betungande bland annat genom den tidsutdräkt, som därigenom
skidle vållas. Stockholms handelskammare, som ansåge, att hela
frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning, föresloge såsom
lämplig utväg för vinnande av en önskvärd, ökad kontroll införande
av deklarationsplikt med skyldighet för varumottagare att, där så påfordrades,
framlägga bevis för riktigheten av lämnade uppgifter genom
granskning, verkställd av auktoriserad revisor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
13
För egen del Ilar kommerskollegium anfört bland annat följande:
Den av generaltullstyrelsen förebragta utredningen hade enligt kollegii
åsikt givit starkt belägg för önskvärdheten av att åtgärder snarast vidtoges
för att bereda tullmyndigheterna ökade möjligheter till beivrande
av missbruk vid avlämnandet av de värdeuppgifter, som skulle läggas
till grund för tulltaxeringen. Detta gällde uppenbarligen framför allt
sådana fall, där vara infördes i konsignation med företeende av en proforma-faktura,
men även införsel och fakturering till i Sverige etablerade
dotterbolag eller filialer till utländska företag ävensom leveranser
av varor franko, förtullade genom förmedling av ombud för säljaren. I
flertalet dylika fall torde föreligga en stark tendens för den utländske leverantören
att vid faktureringen åsätta varan lägsta möjliga pris. Vad i
ärendet härom anförts finge anses innebära tillfyllestgörande bevis för
nödvändigheten av ett skärpt kontrollförfarande, särskilt i dylika fall.
Den i sådant syfte av handelskammaren i Malmö föreslagna bestämmelsen
örn deklarationsplikt för säljaren i dylika fall syntes, såsom av generaltullstyrelsen
framhållits, knappast kunna anses fullt tillfredsställande;
den skulle även i åtskilliga fall i tillämpningen vålla avsevärd omgång
och besvär både för tullverket och mottagaren. Såväl ur den lojala importhandelns
som ur den inhemska industriens synpunkt måste det emellertid
anses vara en angelägenhet av verklig vikt, att icke vissa importörer
bereddes möjligheter att delvis undandraga sig erläggandet av den
avsedda tullen å importerad vara. Kollegium anslöte sig därför till generaltullstyrelsens
förslag örn sådan ändring av 4 § i tulltaxeförordningen,
varigenom, då så ansåges påkallat, en efterkontroll av lämnad uppgift örn
varas värde genom granskning av varuhavares affärshandlingar skulle
kunna äga rum.
Kollegium utginge från att sådana särskilda kontrollåtgärder endast
skulle av tullverket tillgripas i de fall, då grundad anledning ansåges föreligga
att misstänka felaktig fakturering eller värdedeklaration. Med hänsyn
härtill ville det synas som örn de av vissa handelskammare uttalade
farhågorna för att den föreslagna befogenheten att granska varuhavares
affärshandlingar och handelsböcker skulle i tillämpningen verka alltför
besvärande för handelsfriheten knappast kunde anses tillräckligt grundade.
Principiellt sett syntes väl i övrigt en felaktig uppgift av varuhavare
rörande importvaras värde i syfte att därigenom delvis undgå tullbeskattning
böra jämställas med underlåtenhet att deklarera inkomst för
undvikande av inkomstskatt. Då numera vissa möjligheter beretts till
kontroll av skattskyldigs bokföring för förhindrande av undertaxering i
sistnämnda fall, syntes det även principiellt riktigt och lämpligt att möjliggöra
en liknande kontroll för undvikande av undertaxering av tullavgift.
Kollegium ville icke heller motsätta sig det av generaltullstyrelsen föreslagna
tillägget till 4 § tulltaxeförordningen, varigenom generaltullstyrelsen
bemyndigades i de fall, då vid besiktning, värdering eller granskning
åsatt värde med mer än tio procent överstege det av varuhavaren uppgivna,
vid tullberäkningen åsätta varan på visst sätt förhöjt varuvärde
oell sålunda tillämpa strafftull.
Tillämpningen därav syntes visserligen i princip böra begränsas till de
fall, då grundad anledning förelåge för antagande, att uppsåtligt felaktig
värdedeklaration avgivits. Fullt bindande bevisning rörande sådant svik
-
Departements
chefen.
14 Kungl. Majlis proposition nr 191.
ligt uppsåt torde emellertid, i flertalet fall vara svår att åstadkomma ock
syntes därför ej böra uttryckligen påfordras.
Generaltullstyrelsens förslag örn åläggande för varuhavare att vid förtullningen
avlämna duplettexemplar av faktura biträddes likaledes av
kollegium.
■ Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen äger vederbörande
tullmyndighet, då den vid tulltaxering av en värdefull underkastad
vara finner anledning antaga, att ett uppgivet varuvärde understiger
det verkliga, tillkalla besiktningsmän för värdets utrönande. Någon
annan möjlighet att utöva kontroll över riktigheten av uppgivna tullvärden
står för närvarande icke till buds. Emellertid har besiktningsförfarandet,
såsom generaltullstyrelsen framhållit, i praktiken endast kommit
till användning i de fall då det varit uppenbart, att en större differens
förelegat mellan det verkliga och det uppgivna värdet. Särskilt torde
detta förhållande sammanhänga med de i det föregående omnämnda, för
statsverket mindre förmånliga reglerna beträffande skyldigheten att gälda
kostnaderna för besiktning och därpå eventuellt följande värdering genom
skiljenämnd. Men även bortsett härifrån torde besiktningsförfarandet
i tillämpningen vara förenat med så många svårigheter och olägenheter,
att det icke gärna kan sägas innebära någon tillfredsställande garanti
för en riktig tullbeskattning i här avsedda fall. Då det såväl ur
statsfinansiell synpunkt som av hänsyn till den inhemska tullskyddade
industriens och den lojala importhandelns intressen uppenbarligen är av
stor vikt att i möjligaste mån söka hindra varje försök från mindre nogräknade
importörers sida att undandraga sig stadgade tullavgifter, anser
även jag önskvärt, att tullverket beredes möjlighet att jämväl i annan
form än som för närvarande sker utöva kontroll över riktigheten av de
värden, som läggas till grund för tullberäkningen. Att ett verkligt behov
av åtgärder i sådan riktning föreligger har vitsordats i flertalet av de
i ärendet avgivna yttrandena och har med särskild styrka framhållits av
tullbehandlingsinspektionerna i Göteborg och Malmö.
I fråga örn sättet för kontrollens anordnande har Skånes handelskammare
förordat införande efter danskt och norskt mönster av skyldighet
för den utländske leverantören att i vissa fall avgiva en särskild deklaration
beträffande det fakturerade prisets förhållande till gängse marknadspris.
Emellertid är att märka, att såväl i Danmark som i Norge vid sidan
av denna deklarationsplikt stadgats rätt för tullmyndigheterna att
kontrollera värdeuppgifternas riktighet genom granskning av vederbörande
importörs affärsböcker, korrespondens m. m. Att deklarationsplikten
enbart för sig skulle medföra någon mera avsevärd förbättring, synes
mig knappast antagligt. Då den dessutom otvivelaktigt i många fall skulle
vålla betydande omgång och besvär både för tullverket och mottagaren,
anser jag mig icke kunna förorda detta förslag.
För egen del har jag funnit generaltullstyrelsens förslag örn rätt för tull -
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
15
verket att utöva kontroll genom granskning av vederbörandes bokföring
och övriga affärshandlingar innefatta den lämpligaste och mest effektiva
utvägen. Jag förbiser icke, att ej heller genomförandet av detta förslag under
alla förhållanden kan leda till åsyftat resultat. Man lärer nämligen få
räkna med, att en importör, som avsiktligt uppgiver för låga tullvärden, ofta
också söker ordna sin bokföring på sådant sätt, att åtminstone skenbar
överensstämmelse förefinnes mellan denna och de uppgivna värdena.
Denna omständighet bör dock enligt min mening icke föranleda till att
man lämnar oprövad en åtgärd, som kommit till användning i ett flertal
andra länder. För nyss antydda fall torde den likaledes föreslagna jämförande
fakturagranskningen å styrelsens tullbehandlingsbyrå kunna väntas
bliva i viss mån vägledande och bereda större möjligheter till ett riktigt
fastställande av värdena. De handelskammare, som ställt sig avvisande
mot förslaget, hava till stöd för sin ståndpunkt huvudsakligen framhållit,
att bokföringsgranskningen enligt deras mening skulle bliva alltför
besvärande för importörerna. För egen del måste jag finna dessa farhågor
till väsentlig del ogrundade. Sedan med hänsyn till de begränsade
arbetskrafter, som för ändamålet kunna stå till buds, torde det vara tydligt,
att granskningsrätten icke kan tagas i anspråk i någon större omfattning
utan måste inskränkas till sådana fall, där en mera påtaglig anledning
finnes att ifrågasätta riktigheten av lämnade värdeuppgifter.
Detta utesluter dock icke, att den föreslagna anordningen kan komma att
medföra betydande fördelar. Såsom generaltullstyrelsen framhållit, lärer
nämligen blotta förefintligheten av en granskningsbefogenhet vara ägnad
att i viss mån avhålla illojala importörer från att lämna ofullständiga eller
vilseledande uppgifter örn införda varors värde.
Enligt 8 § i tullstadgan förstås med varuhavare den som på grund av
äganderätt eller eljest är berättigad att förfoga över vara. När förtullning
sker genom ombud för säljaren, torde ombudet, vanligen en speditör,
enligt nämnda stadgande vara att anse som varuhavare. I ett sådant
fall bör rätten till bokföringsgranskning, för att den överhuvud skall hava
någon betydelse, uppenbarligen rikta sig mot den, för vars räkning varan
införts. Att detta även av generaltullstyrelsen avsetts framgår av förslaget
till ändrad lydelse av 6 § i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen.
För att möjliggöra detta synes emellertid det av generaltullstyrelsen
föreslagna tillägget till 4 § tredje stycket tulltaxeförordningen
böra undergå någon jämkning.
Generaltullstyrelsen har vidare föreslagit, att därest vid besiktning, värdering
eller granskning värdet fastställes till belopp, som med mer än tio
procent överstiger det uppgivna, värdet för tullberäkningen skulle kunna
efter styrelsens beprövande höjas med högst fem gånger skillnaden mellan
det utrönta och det uppgivna värdet. Förslaget har motiverats med svårigheten
att förebringa sådan bevisning, som erfordras för att en varuhavare,
vilken avlämnat oriktig värdeuppgift, skall kunna fällas till ansvar enligt
16
Kungl. Majlis proposition nr 191.
4 § ] morn. i lagen om straff för olovlig varuinforselj detta lagrum är nämligen
tillämpligt endast då »åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att genom
tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen helt eller delvis undandraga
vara stadgad avgift till tullverket». Jag anser mig emellertid i
denna del icke kunna biträda styrelsens förslag, vilket skulle innebära möjlighet
för administrativ myndighet att efter eget beprövande ådöma straffpåföljd
för ett förfarande, som även skulle kunna åtalas vid domstol men
som i sådant fall skulle kunna straffas endast under vissa strängare förutsättningar.
Därest en utvidgning i en eller annan form av det straffbara
området anses böra genomföras, lärer detta böra ske genom ändring
i berörda lag, men tillsvidare synes man kunna avvakta resultatet
av de av mig förordade övriga åtgärderna.
I detta sammanhang har jag emellertid haft under övervägande, huruvida
icke en viss garanti mot oriktiga värdeuppgifter skulle kunna vinnas
genom lämplig jämkning av reglerna örn skyldighet att bestrida kostnaderna
för besiktning och skiljenämndsförfarande. I detta avseende gäller,
såsom redan förut omnämnts, att varuhavaren skall gottgöra tullverket
kostnaden för besiktning, därest det vid besiktningen utrönta värdet med
mer än tio procent överstiger det av varuhavaren uppgivna. Hänskjuter
varuhavaren värdebedömningen till skiljenämnd, skall tullverket gälda
kostnaderna såväl för skiljenämndsförfarandet som för den föregående besiktningen,
så snart det av skiljenämnden fastställda värdet understiger
det vid besiktningen åsätta. Därest samtliga ledamöter i nämnden stanna
vid olika värden, vilket är det vanligen förekommande fallet, bestämmes
värdet genom medeltalsberäkning. Då alltså den av varuhavaren utsedde
skiljemannen i allmänhet endast behöver nämna ett lagom lågt värde
för att skiljenämndsförfarandet skall leda till åtminstone någon nedsättning
av det vid besiktningen åsätta värdet, föreligger uppenbarligen stor
risk för att tullverket skall drabbas av kostnaderna för båda förrättningarna.
Enligt vad i ärendet uppgivits är detta också nästan undantagslöst
fallet. Generaltullstyrelsen, som i sin utredning ägnat uppmärksamhet
jämväl åt förevarande spörsmål, har för sin del ansett det icke vara rättvist
att statsverket belastas med dessa kostnader i fall, då slutresultatet av värderingsförfarandet
innebär höjning av det uppgivna värdet. Då skiljenämndsförfarande
komme till användning, borde enligt styrelsens mening
kostnaderna såväl för nämnda förfarande som för besiktningen i fråga örn
oskadad vara alltid åvila varuhavaren, när det av skiljenämnden fastställda
värdet överstege det av varuhavaren uppgivna. I fråga örn skadad vara,
för vilken någon uppgiftsskyldighet rörande värdet icke föreligger, skulle
däremot de nuvarande bestämmelserna icke behöva undergå någon ändring.
Kommerskollegium, som likaledes berört denna fråga, har ansett
varuhavarens skyldighet att ensam gälda kostnaderna för båda förrättningarna,
då fråga är örn oskadad vara, böra begränsas till de fall, då det
av skiljenämnden åsätta värdet med mer än tio procent överstiger det av
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
17
varuhavaren uppgivna. Om förstnämnda värde med högst tio procent överstiger
det uppgivna, syntes enligt kollcgii mening samma kostnader skäligen
böra delas mellan varuhavaren och tullverket. För egen del håller
jag före, att örn hithörande bestämmelser ändrades i den riktning nu antytts,
skulle vetskapen örn den ökade risken att drabbas av värderingskostnaderna
sannolikt i många fall avhålla varuhavare från att lämna oriktiga
värdeuppgifter. Då ifrågavarande bestämmelser hava sin plats i tilllämpningsföreskrifterna
till tulltaxeförordningen och sålunda meddelas i
administrativ ordning, torde det icke vara nödvändigt att redan nu fatta
ståndpunkt till frågan om vilketdera alternativet som bör väljas eller örn
möjligen något ytterligare alternativ är tänkbart.
II. Fråga om utsträckt temporär tullfrihet för vissa transportmedel.
Fartyg, som i trafik inkomma till tullområdet, äro enligt 148 § tullstadgan
fritagna från förtullning utom i fall då de förvärvas till Sverige från
utlandet. Fartyg, som inkomma annorledes än i trafik, d. v. s. såsom last
med andra transportmedel, äro däremot underkastade förtullning. För
förtullningspliktigt fartyg kan emellertid med stöd av 8 § 1 mom. a) i tulltaxeförordningen
medgivas temporär tullfrihet i vissa fall. Detta gäller
bland annat då fartyget inkommit för att användas vid anordnade tävlingar,
i vilket fall tullfriheten åtnjutes under högst ett år från införseln.
Närmare bestämmelser örn denna temporära tullfrihet äro meddelade i 7
kap. av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen och innebära,
bland annat, att vid tulltaxeringen hos tullverket skall nedsättas ett belopp,
motsvarande den för fartyget enligt tulltaxan belöpande tullen, eller
ock ställas säkerhet därför.
I en den 31 mars 1933 dagtecknad skrift hava Svenska seglar förbundet
och Kungl, motorbåt klubben, i det följande gemensamt benämnda sökandena,
gjort framställning örn ändring av gällande bestämmelser om temporär
tullfrihet i syfte att bereda utsträckt tullfrihetsförmån för lustfartyg,
därvid de anfört i huvudsak följande:
För närvarande vöre från tullfrihet helt utestängd den kategori av lustfartyg,
som av turister medfördes såsom gods. Genom förfrågningar från
utlandet hade det visat sig, att många turister skulle önska göra färder i
vår skärgård, på våra kanaler och våra sjöar förmedelst medförda smärre
lustfartyg av olika slag, därigenom tillförande vårt land inkomster. Ätt
de skulle vara nödsakade betala en tullavgift motsvarande 25 procent av
fartygets värde, utan möjlighet att vid återresan återbekomma det erlagda
tullbeloppet, torde i de allra flesta fall omöjliggöra dessa planer. För att
råda bot på denna olägenhet ur turistsynpunkt och i likhet med övriga
länder söka åstadkomma största möjliga lättnad i den gemensamma samfärdseln
länderna emellan ville sökandena föreslå sådan ändring av 8 § 1
mom. a) tulltaxeförordningen, att där avsedda tullfrihet för fartyg, som
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 191.
o
IS
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
inkomme för att användas vid anordnade tävlingar, konime att åtnjutas
jämväl för fartyg, vilka infördes såsom gods för att användas vid turistfärder.
Sökandena hava tillika anhållit, att Kungl. Maj:t måtte medgiva en
lättnad i bestämmelserna örn »erläggandet» av tullavgifter i berörda fall.
I detta avseende hava sökandena erinrat, att Kungl. Majit genom resolution
den 29 juli 1932 på hemställan av kungl, svenska segelsällskapet medgivit,
att fartyg, som annorledes än i trafik inkommit till riket för att användas
vid vissa angivna tävlingar under viss tid, finge för ändamålet
disponeras utan erläggande av tull eller ställande av säkerhet därför
mot förbindelse av sällskapet att fartygen återutfördes omedelbart efter
tävlingarna eller anmäldes till förtenning. Som utvecklingen inom sjöidrotten
undergått en förskjutning därhän, att fartygen till storlek och
typ alltmera överginge till lättransportabla småfartyg, s. k. starbåtar och
segeljollar samt utombordsmotorbåtar, vilka användes för såväl tävlingssom
turiständamål men ej lämpligen kunde forslas överhavs på egen köl,
syntes det så småningom både för myndigheterna och för vederbörande
organisationer bliva en alltför omständlig och tidsödande procedur, örn
ansökan örn sådan lättnad i varje särskilt fall måste göras hos Kungl.
Majit. Sökandena andolie därför om generellt tillstånd att vid behov
få utfärda sådan förbindelse, som enligt vad nyss nämnts godtagits i stället
för deposition av tullbeloppet.
I syfte att påvisa, att framställningen vore av behovet påkallad, har
därvid fogats avskrift av korrespondens, som i förevarande ämne förts
mellan motorklubben och vissa utländska organisationer.
På grund av remiss har generaltullstyrelsen den 26 juli 1933 avgivit
utlåtande i detta ärende och därvid överlämnat yttranden från tulldirektörerna
samt tullbehandlings- och tullbevakningsinspektionerna i Stockholm
och Malmö.
Tulldirektören i Stockholm har anfört, att det finge anses skäligt och,
av den till ärendet fogade brevväxlingen att döma, även av behovet påkallat,
att temporär tullfrihet kunde beredas för lustfartyg, som hi thomine
uteslutande i turiständamål. Dock funné tulldirektören, att tullfriheten
icke borde grundas på 8 § tulltaxcförordningen utan att sådana
fartyg närmast borde likställas med för enahanda ändamål inkommande
motorfordon. I 7 § b) av samma förordning stadgades, att tullfrihet
under viss tid åtnjötes för automobil, som medfördes av resande, vilken
endast tillfälligtvis skulle vistas inom riket. Denna tullfrihet gällde oavsett
örn automobilen vid införseltillfället användes som transportmedel
eller ej. Såsom av 51—53 §§ i tillämpningsföreskrifterna tili tulltaxeförordningen
närmare framginge, åtnjötes tullfriheten antingen mot företeende
av passersedel, utfärdad under garanti av vissa enskilda organisationer,
eller med stöd av ett efter särskild ansökning av vederbörande
Kuuyl. Majlis proposition nr 191.
19
distrikttullanstalt utfärdat tillståndsbevis, i vilket senare fall tullbeloppet
skulle nedsättas eller säkerhet därför ställas. l)å det kunde förmodas, att
Ilar avsedd införsel av lastfartyg endast komme att bliva av förhållandevis
ringa omfattning, ansåge tulldirektören en så vittomfattande åtgärd
som anordnandet av ett passersedelsystem icke böra ifrågakomma, utan
syntes det vara tillfyllest, att tillståndsbevis i varje särskilt fall efter ansökan
utfärdades.
I anledning av att tullbehandlingsinspektionen i Stockholm i sitt yttrande
ifrågasatt utfärdande av särskilda bestämmelser örn inbegripande
under den temporära tullfriheten av lustfartygs utrustning har tulldirektören
vidare anfört, att ehuru det av tulltaxerubrikens avfattning;
ävensom av anvisningar i den ritav generaltullstyrelsen utgivna varuhandboken
till tulltaxan framginge, att tillsammans med fartyg skulle
tulltaxeras för dem avsedda tillbehör, så syntes dylika bestämmelser likväl
lämpligen böra komina till stånd, bland annat med hänsyn till en i
sagda anvisningar meddelad föreskrift att utombordsmotorer skalle tulltaxeras
för sig.
Även tulldirektören i Malmö bär uttalat sig för en ändring av 7 § b)
tulltaxeförordningen i syfte att medgiva temporär tullfrihet i förevarande
fall. Tulldirektören har därvid ifrågasatt, huruvida icke författningsrumrnet
borde erhålla sådan lydelse, att tullfriheten kunde åtnjutas även
örn lustfartyget icke i egentlig mening medfördes av den resande utan inkomme
till honom nied särskild lägenhet, detta i överensstämmelse med
vad i tulltaxeförordningens 5 § f) vore medgivet beträffande instrument,
redskap, verktyg och andra dylika föremål, som vore avsedda att användas
av vissa personer under tillfälligt uppehåll i riket. Det syntes nämligen
icke vara uteslutet, att lustfartyget kunde komma att införas nied
exempelvis lastångfartyg eller godståg, under det att ägaren föredroge
att själv färdas liit till landet med passagerarefartyg, snälltåg, automobil
eller flygmaskin. Örn nu avsikten vöre att underlätta den internationella
turisttrafiken, borde enligt tulldirektörens förmenande den resandes
eget färdsätt icke utgöra hinder för den önskade förmånens begagnande.
De i ärendet hörda tidlbehandlings- och tullbevakningsinspektionerna
hava likaledes tillstyrkt medgivande av temporär tullfrihet i bär åsyftade
fall.
(leneraltullstyrelsen bar anfört i huvudsak följande:
Med hänsyn till bestämmelserna i 148 § tullstadgan oell 8 § 1 mom. a)
femte punkten tulltaxeförordningen hade den föreliggande frågan örn utvidgad
temporär tullfrihet egentligt intresse allenast beträffande fartyg,
vilka för turiständamål infördes såsom last med andra transportmedel.
I ett den 19 maj 1932 avgivet utlåtande över en av motorbåtklubben gjord
framställning örn införande av passersedelsystem för motorbåtar, som
inkomma från utlandet för att tillfälligt brukas inom svenskt tullområde,
bade styrelsen bland annat vidrört spörsmålet örn införande för bär
20
Kunyl. Maj:ts proposition nr 191.
avsedda fall av en motsvarighet till vad som enligt 7 § b) tulltaxeförorduingen
gällde angående tullfrihet för av resande medförd automobil.
Jämväl i utlåtande den 9 mars 1933 över ansökning av motorbåtklubben
örn temporär tullfrihet för visst fartyg hade styrelsen uttalat sig i förevarande
ämne. Vid avgivandet av berörda utlåtanden hade styrelsen
funnit sig icke hava anledning att framställa förslag örn ändring av tulltaxeförordningen
i nämnda del, då något större behov därav dittills icke
påvisats. Emellertid syntes några avgörande principiella betänkligheter
icke föreligga gentemot en dylik författningsändring, därest densamma
på grund av vad i förevarande ärende eller eljest numera förekommit
skulle finnas vara av praktiska hänsyn påkallad.
Vad anginge den i ärendet berörda frågan örn inbegripande under den
temporära tullfriheten för lustfartyg av därtill hörande utrustning finge
det enligt styrelsens uppfattning anses ligga i sakens natur, att sedvanliga
tillbehör till infört transportmedel borde få disponeras under samma
villkor som själva transportmedlet, vilket jämväl överensstämde med vad
som tillämpades beträffande automobiler. Vad särskilt anginge till fartyg
hörande utombordsmotorer, syntes den omständigheten, att dylika tulltaxerades
för sig, icke utgöra hinder för att desamma med avseende å
temporär tullfrihet behandlades gemensamt med respektive fartyg.
I ärendet hade vidare ifrågasatts införande av en uttrycklig bestämmelse
att tullfriheten finge åtnjutas även beträffande fartyg, som för resandes
räkning inkomme nied särskild lägenhet. Det sålunda berörda
spörsmålet hade sin aktualitet jämväl vid tillämpningen av gällande bestämmelser
angående automobiler. Möjligen kunde en jämförelse med
ordalagen i 5 § c) och f) tulltaxeförordningen giva visst stöd för uppfattningen,
att 7 § b) i dess nuvarande lydelse icke ägde tillämpning för det
fall, att en automobil inkomme med annan lägenhet än den resande, för
vars räkning den infördes. Emellertid hade det vid författningsrummets
tillämpning icke brukat uppställas såsom något oeftergivligt villköl1, att
införd automobil skulle hava inkommit nied samma lägenhet som den resande,
och såvitt styrelsen kunde finna måste denna i praxis antagna
något vidsträcktare tolkning av författningsrummet anses befogad.
I enlighet mod vad sålunda anförts har generaltullstyrelsen uppgjort
förslag till ändring av 7 § tulltaxeförordningen. Förslaget innebär, att
den under b) för automobiler stadgade tullfriheten skulle utsträckas att
gälla även beträffande övriga transportmedel, vilka inkomma under sådana
omständigheter, som där angivits.
Vad slutligen angår det i ärendet framställda yrkandet, att av sökandena
avgivna förbindelser måtte godtagas i stället för deposition av eller
säkerhet för å införda lustfartyg belöpande tull, har styrelsen anfört, att
denna hemställan syntes böra tagas i övervägande i samband med de ändringar
i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen, som betingades
av en ändring i förordningen. Styrelsen, som förutsatt att närmare
behandling av dithörande detaljspörsmål icke i förevarande sammanhang
påkallades, har emellertid framhållit, att såvitt för närvarande kunde bedömas
anledning icke syntes föreligga att vid eventuella ändringar i tillämpningsföreskrifterna
göra några mera betydande avsteg från de principer,
som för närvarande vore därstädes fastslagna.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
Genom förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällan- Departement
de tulltaxa blevo till tulltaxenummer 10G4 hänförliga lustfartyg av andra <hefen.
slag än maskindrivna fartyg för ångkraft belagda med tull till 25 procent
av värdet. Förordningen trädde i kraft den 1 februari 1932. Dessförinnan
voro ifrågavarande lustfartyg fria från tull. Vissa andra lustfartyg,
upptagna under tulltaxenummer 1063, äro enligt tulltaxan i dess ursprungliga
lydelse underkastade tull uppgående till 10 procent av värdet.
1 förevarande framställning avsedda lustfartyg torde huvudsakligen
vara att hänföra till förstnämnda kategori. Behov av åtgärder i framställningens
syfte synes därför hava blivit aktuellt först genom tillkomsten
av nämnda förordning,
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är enligt gällande
bestämmelser ett för turiständamål avsett lustfartyg fritaget från förtullning,
örn det i trafik ingår till tullområdet, men däremot helt utestängt
från tullfrihet, därest det inkommer som last med annat transportmedel.
Då tullfriheten i det förra fallet är grundad därå, att fartyget
icke förvärvas till Sverige, synes det skäligt, att tullfrihet medgives jämväl
i det senare fallet under förutsättning att fartyget införes endast för
att tillfälligt nyttjas inom landet. Jag vill därför förorda, att möjlighet
beredes till temporär tullfrihet för lustfartyg i sistberörda fall. Lika
med generaltullstyrelsen anser jag detta lämpligen kunna ske genom att
den i 7 § av tulltaxeförordningen stadgade tullfriheten för automobil ut
sträckes att gälla beträffande transportmedel överhuvud taget, vilka in
komma under sådana omständigheter, som i paragrafen under b) angivits
beträffande automobiler.
I detta sammanhang vill jag anmärka, att fråga tidigare väckts örn inbegripande
under 7 § b) tulltaxeförordningen av jämväl ett annat slagav
transportmedel, nämligen luftfartyg. Jag syftar härvid på en av
kungl, svenska aeroklubben den 31 juli 1929 gjord framställning örn införande
för den icke yrkesmässiga resandetrafiken med luftfartyg av ett
passersedelsystem likartat med det, som för närvarande användes beträffande
automobiler. I ett den 24 februari 1931 efter remiss avgivet utlåtande
över denna framställning, vilken fortfarande är på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, har generaltullstyrelsen, bland annat med hänsyn till
det mindre fullständiga material för frågans bedömande, som stöde till
buds, uttalat en viss tveksamhet i fråga örn systemets behövlighet för
Sveriges del men tillika framhållit, att bifall till framställningen syntes
förutsätta ändring av 7 § tulltaxeförordningen i den riktning, som nu
ifrågasatts. För egen del kan jag ansluta mig till detta uttalande. De
detaljbestämmelser, som bliva erforderliga i händelse av systemets införande,
torde böra intagas i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen,
detta i likhet med vad som skett beträffande föreskrifterna örn
passersedlar för automobiler. Om det nu föreliggande förslaget till äml
Bihang
till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 191.
3
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.
ring av 7 § tulltaxeförordningen godtages, lärer alltså därigenom öppnas
möjlighet för Kungl. Majit att sedermera, därest det skulle anses påkallat,
i administrativ ordning meddela föreskrifter örn systemets införande.
Såsom generaltullstyrelsen framhållit torde sökandenas hemställan om
beredande av lättnad i avseende å skyldigheten att deponera tull eller
ställa säkerhet därför vid införsel av lustfartyg höra tagas i övervägande
först i samband med de ändringar i tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen,
som hetingas av ett bifall till den föreslagna ändringen
i förordningen.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har jag låtit utarbeta
förslag till förordning oni ändrad lydelse av å och 7 §§ tulltaxeförordningen
den i oktober 1929 (nr 316). Förordningen torde höra träda i kraft
den 1 juli 1934.
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag samt hemställer, att
Kungl. Majit måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
B. Borgström.
840581. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934