Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
1
Nr 181.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till
vapenkungörelse; given Stockholms slott den 23
februari 1934.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till vapenkungörelse.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 19114. 1 sami. Arr 181.
441 34 1
2
Kungl. Majlis proposition nr 181.
Förslag
till
vapenkungörelse.
Härigenom förordnas som följer:
Om skjutvapen och ammunition.
1 §•
Med skjutvapen förstås i denna kungörelse vapen, med vilket kulor, hagel
eller andra projektiler kunna utskjutas medelst krutladdning eller annat drivmedel,
vare sig projektilerna äro massiva, fyllda med sprängladdning, tårgas,
giftgas eller annat ämne med likartad verkan eller ofyllda.
Lika med skjutvapen anses lösa pipor, eldrör och slutstycken till sådana
vapen.
Vad i denna kungörelse stadgas angående skjutvapen äger även tillämpning
å apparater eller andra anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål
äro jämförliga med skjutvapen, såsom lufttorpeder, apparater för gasblåsning
och eldsprutor ävensom handgranater, bomber, minor och andra dylika effekter,
fyllda eller avsedda att fyllas med sprängladdning, tårgas, giftgas eller annat
ämne med likartad verkan.
Bestämmelserna i denna kungörelse gälla ej handvapen avsedda för framladdning,
skjutapparater för slakt, signaländamål eller linkastning, startpistoler,
sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler som äro
avsedda för sportändamål eller apparater eller andra anordningar avsedda för
nautiskt bruk.
2 §.
Med ammunition förstås i denna kungörelse
1. för skjutvapen varå kungörelsen äger tillämpning avsedda patroner samt
kulor och andra projektiler än hagel, vare sig projektilerna äro massiva, fyllda
med sprängladdning, tårgas, giftgas eller annat ämne med likartad verkan eller
ofyllda;
2. patron- och laddningshylsor för ammunition som under 1. sägs;
3. för ammunition som under 1. sägs eller för apparater eller anordningar
varå kungörelsen enligt 1 § tredje och fjärde styckena äger tillämpning avsedda
tårgaser, giftgaser, andra ämnen med likartad verkan och brandrör.
Utöver vad i denna kungörelse är föreskrivet skall beträffande sådan ammunition
som är att hänföra till explosiv vara eller innehåller giftämne gälla vad
därom är särskilt stadgat.
3
Kungl. Majus proposition nr 181.
Om deklaration oell Innehav av skjutvapen.
3 §.
Envar som den 1 juli 1934 såsom ägare eller eljest innehar skjutvapen
vare, där han ej på grund av kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa
bestämmelser angående skjutvapen och ammunition deklarerat vapnet och
därom mottagit bevis eller erhållit tillstånd till förvärv eller införsel av vapnet,
skyldig att senast den 30 september 1934 deklarera vapnet hos länsstyrelsen i
det län där han har sitt hemvist. Deklarationen skall innehålla
1. innehavarens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt, där
han ej är ägare till vapnet, uppgift örn ägarens fullständiga namn, yrke och
hemvist;
2. vapnets beteckning och kaliber.
Deklarationen ingives i Stockholm till Överståthållarämbetet för polisärenden,
i stad med poliskammare till denna, i annan stad där magistrat finnes till
magistraten och i stad utan magistrat till stadsstyrelsen eller, örn sådan ej
finnes, till kommunalborgmästaren. A landet ingives deklarationen till landsfiskalen;
dock må den som tillhör lappbefolkningen i stället ingiva deklarationen
till lappfogden.
Myndighet som mottagit deklarationen skall, där fråga ej är örn Stockholm,
insända densamma till länsstyrelsen.
över verkställd deklaration skall bevis utfärdas av länsstyrelsen. Beviset
skall innehålla löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande ävensom
de uppgifter örn innehavare och ägare samt örn vapnets beteckning och
kaliber, som skola lämnas i deklarationen. Länsstyrelsen åligger att utan
kostnad för den som deklarerat vapnet översända beviset till honom.
4 §.
Aili någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen;
eller
vill någon som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvar
skjutvapen innehava vapnet; eller
vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutvapen,
vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist söka
tillstånd att innehava vapnet.
Ansökan beträffande vapen som förvärvas genom arv eller testamente eller
på grund av giftorätt skall ingivas inom tre månader från det bouppteckning
förrättades eller, där arvskifte eller bodelning erfordras, från det arvskiftet
eller bodelningen ägde rum.
Skjutvapen må ej överlåtas eller upplåtas till annan än den som erhållit
tillstånd att innehava vapnet.
Utan hinder av vad nu sagts må skjutvapen tillfälligt upplåtas i fall, då
tillstånd enligt denna kungörelse meddelats, till användande för samma ändamål
som det för vilket tillståndet lämnats och i annat fall för jakt- eller sportändamål.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Angående skyldighet för den som idkar handel med skjutvapen att söka tillstånd
till innehav för försäljning av sådana vapen stadgas i 16 §.
5 §.
Ansökan örn tillstånd att innehava skjutvapen skall innehålla upplysning
örn det ändamål för vilket sökanden ämnar använda vapnet samt angående de
omständigheter han vill åberopa till utredning örn behovet för honom att innehava
vapnet. Därjämte skall ansökningen innehålla sådana uppgifter som
avses i 7 § 2. och 3.
Ansökningen ingives till myndighet som i 3 § andra stycket sägs. Myndigheten
skall, där fråga ej är örn Stockholm, insända ansökningen jämte eget
yttrande till länsstyrelsen.
6 §.
Tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild person,
som för visst ändamål finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas
ej komma att missbruka detsamma.
Avser ansökan pistol eller annat dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas,
med mindre synnerliga skäl därtill äro.
Är sökanden omyndig, erfordras samtycke till innehavet av den som enligt
lag har att sörja för hans person.
7 §•
Över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas. Beviset
skall innehålla
1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;
2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt överlåtarens
eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och hemvist;
3. vapnets beteckning och kaliber;
4. uppgift örn det ändamål för vilket sökanden erhållit tillstånd att innehava
vapnet.
Tillståndsbevis skall, där fråga är örn köp eller därmed efter vad i 4 §
sägs likställt fång eller om lån eller annan upplåtelse, utfärdas i två exemplar,
det ena försett med påskrift att det utgör duplett. Skjutvapen må ej av överlåtare
eller upplåtare utlämnas, med mindre dupletten senast vid utlämnandet
tillställes honom.
8 §.
När skäl därtill äro, må länsstyrelse återkalla meddelat tillstånd att innehava
skjutvapen eller meddela förbud mot fortsatt innehav av sådant vapen. Har
annan länsstyrelse eller myndighet, lydande under sådan länsstyrelse, meddelat
tillstånd till innehav av vapnet eller mottagit deklaration rörande vapnet, skall
uppgift om återkallelsen eller förbudet lämnas till samma länsstyrelse.
9 §.
Avslås ansökan om tillstånd att innehava skjutvapen, som förvärvats genom
arv eller testamente eller på grund av giftorätt; eller
o
Kungl. Majus proposition nr 181.
återkallas meddelat tillstånd att innehava vapen; eller
meddelas förbud mot innehav av sådant vapen,
skall vapnet avlämnas till myndighet som i 3 § andra stycket sägs eller till
den som myndigheten bestämmer.
Vapnet skall, där det ej förklaras förverkat, inlösas av kronan enligt grunder,
som av Kungl. Maj:t bestämmas.
Vad i nästföregående stycke sägs skall ej gälla, där vapen tillhör annan än
innehavaren och ägaren själv vill innehava vapnet samt är därtill berättigad. I
sådant fall skall vapnet överlämnas till honom.
10 §.
Den som bär skjutvapen skall medföra deklarations- eller tillståndsbevis
för att på tillsägelse av polisman uppvisas. Företes ej sådant bevis, må vapnet
av polismannen omhändertagas.
Kan innehav av skjutvapen antagas vålla fara för missbruk, äger polismyndighet
förordna örn vapnets omhändertagande.
Har vapen omhändertagits, skall anmälan härom ingivas till länsstyrelsen i
det län där omhändertagandet skett; och har länsstyrelsen att pröva, huruvida
tillstånd att innehava vapnet bör återkallas eller förbud mot fortsatt innehav
därav meddelas. Beslutas ej återkallelse eller förbud, skall vapnet återlämnas.
Om förvärv av ammunition.
11 §.
Vill någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva ammunition,
vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist söka
tillstånd till förvärvet.
Tillstånd må beviljas allenast den som äger innehava sådant skjutvapen för
vilket ammunitionen är avsedd.
Ammunition må ej överlåtas till annan än den som erhållit tillstånd att
förvärva ammunitionen.
Vad i denna paragraf sägs äger ej tillämpning, där någon som är berättigad
att innehava skjutvapen önskar förvärva hagelpatroner till vapnet eller hylsor
för sådana patroner.
Angående skyldighet för den som idkar handel med ammunition att söka
tillstånd till förvärv av dylik vara stadgas i 16 §.
12 §.
Ansökan om tillstånd att förvärva ammunition skall innehålla sådana uppgifter
som avses i 14 § 2. och 3. ävensom uppgift örn löpande nummer å deklarations-
eller tillståndsbevis rörande det skjutvapen flir vilket ammunitionen
är avsedd samt om den myndighet som utfärdat beviset.
Ansökningen ingives till myndighet som i 3 § andra stycket sägs. Myndigheten
skall, där fråga ej är om Stockholm, insända ansökningen jämte eget
yttrande till länsstyrelsen.
6
Kungl. Majus proposition nr 181.
13 §.
Vad i 6 § första och tredje styckena är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande ansökan örn tillstånd att förvärva ammunition.
Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst sex månader.
14 §.
över meddelat tillstånd att förvärva ammunition skall bevis utfärdas. Beviset
skall innehålla
1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;
2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt överlåtarens
fullständiga namn, yrke och hemvist;
3. det eller de varuslag och den myckenhet därav tillståndet avser;
4. uppgift örn den tid tillståndet gäller.
Tillståndsbevis skall utfärdas i två exemplar, det ena försett med påskrift
att det utgör duplett. Ammunition må ej av överlåtare utlämnas, med mindre
dupletten senast vid utlämnandet tillställes honom.
Om handel med skjutvapen och ammunition.
15 §.
Vill någon idka handel med skjutvapen, vare skyldig att hos länsstyrelsen
i det län där rörelsen skall utövas söka tillstånd därtill.
Tillstånd att idka handel med skjutvapen må ej meddelas annan än den
som är berättigad att idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordentlighet
och pålitlighet. Meddelas tillstånd för bolag eller förening, skall för
handelsrörelsen finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare som besitter
nämnda egenskaper; och är denne ansvarig för rörelsens behöriga utövande.
Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst fem år, och skall avse
skjutvapen till visst antal och slag som må på en gång innehavas. I beslutet
skall angivas den plats där rörelsen får bedrivas.
Har den som idkar handel med skjutvapen avlidit eller råkat i konkurs,
aligger det dödsboet eller konkursboet, därest det vill fortsätta rörelsen, att
ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen och tillika föreslå föreståndare
för rörelsen. Godkännes denne av länsstyrelsen, må rörelsen på hans
ansvar fortsättas under högst ett år från dödsfallet eller beslutet örn egendomsavträdet.
Om särskilda skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.
Angående tillstånd till handel med ammunition gäller vad därom är särskilt
stadgat.
16 §.
Vill den som idkar handel med skjutvapen för försäljning innehava dylika
vapen; eller
vill den som idkar handel med ammunition förvärva sådan vara,
vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där rörelsen utövas söka tillstånd
därtill.
7
Kungl. Majus proposition nr 181.
Skjutvapen eller ammunition må ej överlåtas och skjutvapen ej heller upplåtas
till den som idkar handel med dylik egendom, med mindre han erhållit
tillstånd att innehava vapnet eller förvärva ammunitionen.
Ansökan örn tillstånd skall innehålla sådana uppgifter som avses under 2.
och 3. i nästa stycke samt, där fråga är örn skjutvapen, uppgift örn antal och
slag av de vapen sökanden innehar.
över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen eller förvärva ammunition
skall bevis utfärdas. Beviset skall innehålla
1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;
2. sökandens och överlåtarens eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och
hemvist;
3. i fråga örn skjutvapen vapnens antal och slag samt i fråga örn ammunition
det eller de varuslag och den myckenhet därav tillståndet avser.
Yad i 7 § andra stycket och 14 § andra stycket sägs skall äga motsvarande
tillämpning.
Bestämmelserna i denna paragraf skola ej gälla beträffande förvärv eller
överlåtelse av hagelpatroner eller hylsor för sådana patroner.
I fråga örn skjutvapen skola föreskrifterna i 8—10 §§ i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
17 §.
Den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition vare skyldig att
föra särskild bok över verkställda försäljningar av dylik egendom. I sådan
bok skola beträffande varje försäljning antecknas
1. dagen för försäljningen;
2. köparens fullständiga namn, yrke och hemvist;
3. i fråga om skjutvapen vapnens antal och slag samt i fråga örn ammunition
det eller de varuslag och den myckenhet därav försäljningen avsåg;
4. den länsstyrelse, som utfärdat det av köparen åberopade tillståndsbeviset,
jämte dagen för bevisets utfärdande.
Såsom bilagor skola vid boken fogas dupletter av tillståndsbevisen.
Försäljningsbok skall, jämte bilagor, förvaras under en tid av minst tio år
från den dag sista inskrivningen gjordes och hållas tillgänglig för polismyndighet
eller den som är stadd i polismyndighetens ärende.
Vad förut i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning beträffande försäljning
av hagelpatroner eller hylsor för sådana patroner.
Den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition vare pliktig att
taga sådan vård örn skjutvapen eller ammunition som av honom innehavas att
de icke äro åtkomliga för obehörig person.
Om införsel till riket av skjutvapen och ammunition.
18 §.
Utan tillstånd av chefen för socialdepartementet må ej någon till riket
införa skjutvapen eller ammunition; dock må transitering av sådan egendom
äga rum till ort inom riket.
8
Kungl. Majlis proposition nr 181.
Har tillstånd att införa skjutvapen meddelats någon, åge lian ock innehava
vapnet för det ändamål tillståndet avser. Därvid skola bestämmelserna i
8—10 §§ i tillämpliga delar gälla med iakttagande, att där beslut örn återkallelse
enligt 8 § avser skjutvapen som innehaves på grund av införseltillstånd,
uppgift örn återkallelse!! skall lämnas till chefen för socialdepartementet.
Ansvarsbestämmelser m. m.
19 §.
1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vare sig på grund av kungörelsen
den 26 juli 1927 nr 338 eller enligt denna kungörelse hava deklarerat
vapnet eller erhållit föreskrivet tillstånd till förvärv eller innehav av vapnet
eller till införsel därav; eller
använder någon, med uppenbart missbruk av erhållet tillstånd, skjutvapen
för annat ändamål än det som i tillståndsbeviset angives; eller
underlåter innehavare av skjutvapen att, efter vad i 9 § sägs, avlämna
vapnet; eller
förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 11 eller 16 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse och havé förverkat egendomen.
Äio omständigheterna synnerligen mildrande, äge rätten pröva, huruvida
egendomen skall vara förverkad.
2 mom. överlåter eller upplåter någon skjutvapen i strid mot vad i 4 §
tredje och fjärde styckena eller 16 § andra och sjätte styckena sägs; eller
överlåter någon ammunition i strid mot vad i 11 § tredje och fjärde styckena
eller 16 § andra stycket sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse.
3 mom. Utlämnar överlåtare eller upplåtare skjutvapen eller utlämnar överlåtare
ammunition utan att föreskriven duplett av tillståndsbeviset senast vid
utlämnandet tillställes honom; eller
medför någon ej deklarations- eller tillståndsbevis i fall som i 10 § första
stycket sägs,
straffes med dagsböter.
Visar den, som blivit angiven för förseelse varom sist sagts, inom en vecka
efter det angivelsen blev honom kunnig hos åklagaren, att han vid tiden för
förseelsen deklarerat vapnet eller eljest ägde innehava detsamma, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende,
vare från ansvar fri.
4 morn. Idkar någon handel med skjutvapen utan att vara berättigad därtill
enligt 15 §; eller
innehar den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen sådana
vapen till större antal eller av annat slag än som angives i tillståndsbeslut enligt
15 §; eller
idkar han handel med skjutvapen å annan plats än tillståndet avser; eller
bryter han eller den som erhållit tillstånd att idka handel med ammunition
mot vad i 17 § är stadgat,
straffes med dagsböter.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Deli som under tid, då lian är ställd under atal för förseelse som i detta
moment sägs, fortsätter samma förseelse skall för varje gång åtal därför
anhängiggöres fällas till särskilt ansvar.
5 morn. Inför någon till riket skjutvapen eller ammunition utan att hava
erhållit föreskrivet tillstånd därtill, straffes med dagsböter eller fängelse, och
vare den olovligen införda egendomen förverkad.
Lika med olovlig införsel anses försök därtill.
Är införsel av skjutvapen eller ammunition belagd med straff enligt gällande
bestämmelser örn ansvar för olovlig varuinförsel, skola dessa lända till efterrättelse.
6 moni. Kan egendom som förklarats förverkad ej tillrättaskaffas, skall
dess värde gäldas.
7 morn. Fälles den som deklarerat eller erhållit tillstånd att innehava eller
till riket införa skjutvapen till ansvar jämlikt 1 mom. och förklaras vapnet
förverkat; eller
fälles han till ansvar jämlikt 2 mom. för obehörig överlåtelse eller upplåtelse
av vapnet; eller
fälles den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen eller ammunition
till ansvar jämlikt denna paragraf,
åligger det domstolen att örn beslutet underrätta länsstyrelsen i det län där
den dömde har sitt hemvist eller, i fall som sist nämnts, där handelsrörelsen
utövas.
20 §.
Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
21 §.
Polisman eller tulltjänsteman, som anträffar egendom vilken skäligen kan
antagas vara förverkad enligt 19 § 1 eller 5 morn., eller som påträffar skjutvapen
eller ammunition vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall
taga egendomen i beslag. Äger beslagaren själv anställa atal, aligger det
honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan
angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan
anträffas, göra sådan anmälan som i 22 § sägs. Äger beslagaren icke själv
anställa åtal, skall lian ofördröjligen göra anmälan örn beslaget hos allmänna
åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget skall bestå och, därest
beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.
Anställcs, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,
vare detsamma förfallet.
22 §.
Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,
skall åklagaren inom en månad från beslaget göra anmälan därom hos länsstyrelsen.
Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen meddela
förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet
jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet och anmaningen
senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen
anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står fast
och egendomen är förverkad.
Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget
gå åter.
23 §.
Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.
Förverkad egendom skall förvaras på sätt nu sagts samt så snart ske kan
genom aklagarens försorg försäljas under iakttagande av de i denna kungörelse
givna föreskrifterna. Kan egendomen ej sålunda försäljas, skall därmed förfaras
på sätt länsstyrelsen bestämmer.
24 §.
Böter som ådömas enligt denna kungörelse samt behållna försäljningssumman
för egendom som är förverkad ävensom belopp som utgives i stället
för dylik egendom tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande,
skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna kungörelse som jämlikt
annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman eller
egendomens värde vad i sådan författning är stadgat äga tillämpning.
Särskilda bestämmelser.
25 §.
1 mom. Hos länsstyrelse skall föras förteckning angående inkomna deklarationer
örn innehav av skjutvapen.
Dylik förteckning skall innehålla
1. ärendets nummer och dagen, då deklarationen inkom;
2. innehavarens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt, där
han ej är ägare till vapnet, uppgift örn ägarens fullständiga namn, yrke och
hemvist;
3. vapnets beteckning och kaliber;
4. löpande nummer å deklarationsbevis;
5. uppgift örn beslut angående förbud mot innehav av vapnet och örn dagen
för vapnets avlämnande, där denna är känd;
6. uppgift örn underrättelse som jämlikt 19 § 7 mom. lämnats till länsstyrelsen
om domstols beslut, varigenom vapnet förklarats förverkat.
2 mom. Hos länsstyrelsen skall därjämte föras förteckning rörande inkomna
ansökningar örn tillstånd att innehava skjutvapen eller att förvärva ammunition.
Sådan förteckning skall innehålla
1. ärendets nummer och dagen då ansökningen inkom;
2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt överlåtarens
eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och hemvist;
Kungl. Majus proposition nr 181. 11
3. i fråga om skjutvapen vapnets beteckning och kaliber samt i fråga om
ammunition det eller de varuslag och den myckenhet därav ansökningen avser;
4. dagen för länsstyrelsens beslut, beslutets huvudsakliga innehåll och
löpande nummer å tillståndsbevis;
5. uppgift örn beslut angående återkallelse av rätt att innehava vapen och
om dagen för vapnets avlämnande, där denna är känd;
6. uppgift örn underrättelse som jämlikt 19 § 7 mom. lämnats till länsstyrelsen
örn domstols beslut, varigenom vapnet förklarats förverkat.
3 moni. Har tillstånd meddelats någon att innehava skjutvapen, som deklarerats
av annan än den som idkar handel med sådana vapen eller till vars
förvärv eller innehav person som nu avses förut erhållit tillstånd, skall anteckning
härom göras å det ställe i förd vapenförteckning där vapnet antecknats.
Har deklarationen mottagits eller sistnämnda tillstånd meddelats av annan
länsstyrelse eller myndighet lydande under sådan länsstyrelse, eller är fråga
örn skjutvapen som innehaves på grund av meddelat tillstånd att till riket införa
vapnet, skall uppgift örn det nya tillståndet lämnas i förstnämnda fall
till omförmälda länsstyrelse för anteckning som nyss angivits och i fall som
sist sagts till chefen för socialdepartementet.
4 moni. Länsstyrelse har att inom en månad efter varje halvårs utgång till
socialdepartementet insända uppgift örn antalet under halvåret inkomna ansökningar
angående tillstånd att innehava skjutvapen, örn antal och slag av de
vapen som avses med ansökningarna samt örn antalet bifallna och avslagna
ansökningar.
26 §.
över länsstyrelses beslut i ärende som avses i denna kungörelse må talan ej
föras.
27 §.
Denna kungörelse äger ej tillämpning å kronan eller polismyndighet.
Bestämmelserna i 4 § äga ej tillämpning å överlåtelse eller upplåtelse från
kronan eller polismyndighet till statens befattningshavare eller person tillhörande
försvars- eller polisväsendet såvitt angår tjänstevapen; och äger befattningshavare
eller person som nu nämnts utan tillstånd varom i 11 § stadgas
från kronan eller polismyndighet förvärva ammunition till sådant vapen.
Föreskrifterna i 3 samt 8—10 §§ gälla ej tjänstevapen som innehavas av
statens befattningshavare eller person tillhörande försvars- eller polisväsendet.
Stadgandena i 6 och 13 §§, att tillstånd till innehav av skjutvapen och
förvärv av ammunition må meddelas allenast enskild person, äga ej tilllämpning
å förening, tillhörande det av staten understödda frivilliga skytteväsendet,
och skola bestämmelserna i 11 § örn förvärv och överlåtelse av ammunition
ej gälla för det fall att sådan förening överlåter ammunition till sina
medlemmar. Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning å Sveriges landstormsföreningars
centralförbund samt till detsamma anslutna landstormsförbund och
landstormsföreningar, frivilliga automobilkåren och frivilliga motorbåtskaren.
12
Kungl. Majus proposition nr 181.
28 §.
Med polismyndighet avses i denna kungörelse statspolisintendenten ävensom
polischef i stad och på landet samt dem överordnade myndigheter.
Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1934;
dock skola bestämmelserna i 10 § första stycket icke träda i kraft förrän den
1 november 1934.
Härigenom upphäves kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) nied vissa bestämmelser
angående skjutvapen och ammunition.
Vill den som vid tiden för kungörelsens ikraftträdande idkar handel med
skjutvapen fortsätta rörelsen, skall han senast den 30 september 1934 göra
ansökan som i 15 § sägs och därvid fullgöra honom enligt 3 § åliggande deklarationsplikt.
Utan särskilt tillstånd må rörelsen därefter fortsättas till dess
ansökningen hunnit prövas.
Kungl. Majus proposition nr 181.
13
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 23 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Möller, anmäler fråga örn revision av gällande
författning angående skjutvapen och ammunition samt anför:
Inledning.
I proposition nr 268 i fjol hemställde Kungl. Maj:t örn riksdagens yttrande
över förslag till vapenkungörelse, innefattande en skärpning i olika
avseenden av kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa bestämmelser
angående skjutvapen och ammunition. Sedan första lagutskottet i utlåtande
nr 55 med hänsyn bland annat till den synnerligen begränsade tid som stått
till utskottets förfogande förklarat sig ur stånd att avgiva något yttrande
över förslaget, godkände första kammaren utskottets hemställan, att riksdagen
skulle för Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen ansett sig icke böra
avgiva något yttrande angående förslaget. Andra kammaren åter biföll en
vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri hemställts, att riksdagen
skulle för Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen vid granskning av förslaget
icke funnit anledning till erinran mot detsamma.
Vid anmälan av riksdagens skrivelse i ämnet, nr 377, den 20 juli 1933 beslöt
Kungl. Maj:t — i anslutning till vissa av första lagutskottet gjorda, av riksdagen
utan erinran lämnade uttalanden —utfärda kungörelse (nr 480) örn ändring
i vissa delar av 1927 års kungörelse. Dessa ändringar avsågo i huvudsak
införande, vid sidan av böter, av fängelsestraff för olovligt innehav av vapen,
varmed följde möjlighet till husrannsakan, samt överflyttning av prövningen
av ärenden enligt kungörelsen från myndigheter i städerna till länsstyrelserna,
som förut allenast besluta i ärenden från landsbygden. De sålunda beslutade
ändringarna avsågo allenast att vara en provisorisk åtgärd i avbidan å
fullständig omarbetning av vapenkungörelsen.
Sedan jag i enlighet med berörda uppfattning anmodat de sakkunniga
angående beväpnade enskilda sammanslutningar — vilka sakkunniga utarbetade
den promemoria, som jämte däröver av åtskilliga myndigheter och
korporationer avgivna yttranden låg till grund för 1933 års proposition — att
till förnyad behandling upptaga frågan örn revision av författningen, hava
de sakkunniga den 12 januari 1934 till mig överlämnat en promemoria i
ämnet jämte förslag till vissa ändringar i 1933 års förslag.
14
Kungl. May.ts proposition nr 181.
Frågan har sedermera underkastats förnyat övervägande inom socialdepartementet.
Jag anhåller nu få redogöra för resultatet härav och vill därvid till
en början uppehålla mig vid de spörsmål, som framförallt tilldragit sig intresse,
nämligen frågorna om företagande av en ny vapeninventering i riket
i förening med en allmän behovsprövning rörande vapeninnehavet samt örn
de slätborrade jaktvapnens hänförande under vapenkontrollen. Därefter
torde jag få övergå till förslagets särskilda bestämmelser.
Ny vapeninventeriug jämte behovsprövning eller andra kontrollåtgärder.
Enligt 1933 års förslag skulle en allmän vapeninventering företagas och
prövning enligt skärpta regler verkställas rörande fortsatt innehav av de
deklarerade vapnen. Angående beståndet av sådana skjutvapen, som omfattas
av gällande vapenkungörelse, lämnades vissa uppgifter i en i förslaget
omförmäld tablå. Av tablån, vilken torde såsom Inlaga få fogas vid detta protokoll,
framgår, att sammanlagda antalet av andra än vapenhandlare t. o. m.
den 15 maj 1933 deklarerade och med tillstånd förvärvade skjutvapen — andra
än slätborrade jaktgevär — uppgick till i runt tal 350,000 därav gevär 264,000
och pistoler (revolvrar) 86,000.
1 1934 års promemoria framhålla de sakkunniga, att avsevärda utgifter skulle
föranledas av en ny vapendeklaration med åtföljande prövning av rätten till
vapeninnehav. Särskilt medförde berörda prövning stora kostnader, då densamma
måste anförtros åt mera kvalificerad personal, varemot själva registreringsarbetet
icke torde komma att draga alltför stora utgifter. Då den statsfinansiella
situationen gjorde det synnerligen önskvärt, att statsverkets utgifter
för ifrågavarande ändamål begränsades i största möjliga mån, men å
andra sidan enligt de sakkunnigas mening det vore av stor vikt, att en tämligen
omfattande revision av 1927 års vapenkungörelse komme till stånd
inom den närmaste tiden, hade de sakkunniga ansett sig böra undersöka,
huruvida icke en revision av denna kungörelse, som tillgodosåge de huvudsakliga
önskemål som angivits i de sakkunnigas tidigare promemoria, läte
sig genomföras utan allt för stora kostnader. Sedan de sakkunniga härvid
understrukit, att den utav de sakkunniga tidigare uttalade åsikten att en
fullt effektiv kontroll över enskildas vapeninnehav icke kunde vinnas utan
en allmän behovsprövning rörande samtliga vapeninnehav alltjämt ägde full
giltighet, anföra de sakkunniga i promemorian vidare:
Vad som ur det allmännas synpunkt främst krävdes i fråga örn enskildas
vapeninnehav vore, att samtliga innehav av vapen funnes registrerade hos
offentlig myndighet. Förekomsten av vapen i enskildas förvar borde uppenbarligen
vara känt för statens myndigheter. Enligt gällande vapenkungörelse
funnes, förutom innehavarna av slätborrade vapen, huvudsakligen två
kategorier utav enskilda vapeninnehavare, vilka icke vore skyldiga att anmäla
vapeninnehav, nämligen dels de som efter den 1 september 1927 genom
arv eller annat dylikt fång förvärvat vapen, och dels de som annorledes
än med äganderätt innehade vapen. För fullständigande av de offentliga
registren över vapeninnehav borde de kategorier av vapeninnehavare,
15
Kungl. Majus proposition nr 181.
såväl beträffande refflade som slätborrade vapen, som icke tidigare haft anmälningsplikt,
åläggas att anmäla innehavet. En dylik komplettering av
deklarationsskyldigheten, åtföljd av stadgande örn rätt för länsstyrelse att,
så snart skäl därtill vore, ej blott återkalla meddelat tillstånd till vapeninnehav
utan även meddela förbud mot fortsatt innehav av vapen, för vars
innehav ej krävdes särskilt tillstånd, syntes nödtorftigt fylla de krav på
kontroll, som från statsmakternas sida måste uppställas. Därest vidare
därtill fogades föreskrift örn rätt för polismyndighet att omhändertaga vapen,
då anledning vore att befara missbruk, hade myndigheterna ganska stora
möjligheter att förekomma orätt användande av vapen. Ett genomförande
av nu antydda principer torde kunna ske utan större kostnader för statsverket.
Det kunde visserligen invändas, att slätborrade vapens hänförande
under den blivande författningen komme att medföra avsevärt ökat arbete
för länsstyrelserna under tiden närmast efter författningens ikraftträdande
och därigenom åsamka statsverket kostnader, men då det endast krävdes
anmälan, men ej behovsprövning, och därmed förenat registreringsarbete,
kunde dessa kostnader icke uppgå till alltför stora belopp. Därest alltså
statsfinansiella skäl förhindrade genomförande av behovsprövning rörande
samtliga nu förefintliga vapeninnehav, syntes tämligen tillfredsställande förbättringar
i fråga om vapenkontrollen kunna ernås enligt nu angivna riktlinjer.
I fråga örn framtida förvärv eller lån av vapen funnes ur ekonomiska
synpunkter ej anledning att frångå de grundsatser, som kommit till uttryck
i propositionen till 1933 års riksdag.
I stort sett torde enighet råda därom, att en skärpning av nu gällande Departementsregler
rörande kontroll å vapeninnehavet bör komma till stånd. Meningarna chefen.
hava däremot gått i sär beträffande frågan örn sättet för åvägabringandet
av en skärpt kontroll och omfattningen därav. Eör min del anser jag lika
med de sakkunniga alltjämt, att en fullt effektiv vapenkontroll förutsätter
en prövning enligt strängare regler än de hittills tillämpade av samtliga
nuvarande vapeninnehav. Med hänsyn till de betänkligheter som mött häremot,
bland annat på grund av de betydande kostnader en ny fullständig
vapeninventering skulle draga, och då de sakkunnigas förslag synes mig
erbjuda en godtagbar lösning av frågan, har jag ansett mig böra uppgiva
tanken på en nyprövning av vapeninnehavet och förordar nu i stället den
mindre genomgripande revision av gällande kungörelse, som de sakkunniga
föreslagit.
Slätborrade jaktgevär fria från kontroll eller icke.
Nuvarande vapenkungörelsen undantager bland annat slätborrade jaktgevär
från kungörelsens tillämpningsområde.
De sakkunniga anförde i sin första promemoria, att det syntes kunna
ifrågasättas, örn slätborrade jaktgevär fortfarande skulle vara undantagna
från författningens tillämpningningsområde.
I yttrande över de sakkunnigas promemoria framhöll arméförvaltningens
artilleridepartement, att tekniskt sett slätborrade jaktgevär, avsedda för hagelpatroner,
jämväl kunde användas för skjutning med kula och att de därför
med hänsyn till sin beskaffenhet och verkan syntes böra jämställas med de
skjutvapen, som nu omfattades av vapenkungörelsen. •
16
Kungl. Maj:t$ proposition nr 181.
Av de länsstyrelser, som i sina yttranden över promemorian ingått på
frågan huruvida slätborrade jaktgevär för framtiden skola vara undantagna
från författningens tillämplighetsområde, ansåg en del, att dylika vapen icke
borde beröras av en blivande vapenförfattning. Såsom skäl härför anfördes
av länsstyrelsen i Jönköpings län, att dessa vapen torde spela en mera underordnad
roll och att ett hänförande av visst slags vapen under kungörelsen
visat sig medföra en betydligt minskad efterfrågan å sådant vapen,
vilket för den inom länet bedrivna vapenindustrien medförde väsentligt avbräck.
Länsstyrelsen i Kronobergs län instämde i vad landsfogden yttrat
därom, att någon fara för missbruk av dylika vapen i de hänseenden, som
åsyftades med lagstiftningen ifråga, knappast torde föreligga och att den
procedur, som erfordrades för sökande av tillstånd till förvärv och innehav
av vapen av nämnda slag, skulle medföra betydande besvär och kostnader
för stora befolkningsgrupper samt även innebära en avsevärd ökning av de
licensbeviljande myndigheternas arbetsbörda. Länsstyrelsen i Kalmar län
påpekade att genom undantagande av slätborrade jaktgevär undvekes åtskilliga
betydelselösa registreringar. Ett likställande av sådana vapen med
kulgevär ansåg länsstyrelsen i Malmöhus län innebära synnerligen stort
besvär även för vapenhandlarna. Därest kontroll över innehavet ansåges
önskvärd borde sådan kunna åstadkommas genom en inventering samt därigenom
att vapenaffärerna ålades att periodiskt till länsstyrelsen översända
förteckning över skedda försäljningar av dylika gevär med,uppgift å köparens
namn och bostad, vilka förteckningar i sin ordning kunde ligga till grund
för uppgifter från länsstyrelserna till central myndighet. Länsstyrelsen förutsatte,
att det finge tillkomma Konungen att utan riksdagens särskilda
hörande införa licensförfarande beträffande ifrågavarande vapen örn och så
snart det skulle visa sig av förhållandena påkallat. Vidare framhöll länsstyrelsen
att örn hagelbössor inrymdes under författningen, detta skulle betyda
en ökning av antalet av länsstyrelsen behandlade ansökningar med
över 600 procent, vilket jämte vissa av de övriga föreslagna ändringarna i
författningen skulle föranleda ökning av länsstyrelsens personal. Sistnämnda
synpunkt på frågan anlade även länsstyrelsen i Värmlands län, som bestred
att det vore nödigt eller lämpligt att lägga slätborrade jaktgevär eller åtminstone
vanliga hagelgevär under den nya författningen, och framhöll, att
författningens tillämpning å dylika gevär med ali sannolikhet skulle väcka
starkt motstånd hos lojala innehavare av sådana vapen. Länsstyrelsen i
Orebro län ansåg, att åtgärden att lägga slätborrade jaktgevär under författningens
tillämplighetsområde borde, örn den icke ur ordnings- och säkerhetssynpunkt
funnes alldeles oundgänglig, undvikas med hänsyn till därav
uppkommande praktiska svårigheter; härvid syntes länsstyrelsen i främsta
rummet avse följderna av att för inköp av ammunition till slätborrade jaktgevär
skulle krävas särskilt tillstånd. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län
fann det starkt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt skäl förelåge att
låta ifrågavarande vapen inbegripas under författningen.
Sprängämnesinspektionen, vars yttrande biträddes av kommerskollegium,
17
Kungl. Majda proposition nr 181.
framhöll att ifrågavarande vapen, som vore avsedda för hagelpatroner, knappast
torde komma till användning för sådant illojalt syfte, som i promemorian
avsåges. Det syntes vara (av vikt att största möjliga hänsyn foges till
jaktens intressen och att härutinnan ej betungande intrång gjordes utan
synnerligen starkt vägande skäl. En inrangering av slätborrade jaktgevär i
författningen skulle dessutom efter allt att döma föranleda ett avsevärt avbräck
för de inhemska tillverkningarna av såväl dylika vapen som av ammunition
för desamma. Jämväl Sveriges industriförbund och centralstyrelsen
för Sveriges järnhandlareföreningar avstyrkte, att författningen komme att
omfatta jaktgevär och hagelammunition, industriförbundet under anförande
bland annat att den ifrågasatta ordningens realiserande kunde förväntas
medföra ökad arbetslöshet. Centralstyrelsen för järnhandlareföreningarna
gjorde därjämte gällande, att även alla slag av s. k. salongsgevär av 6 och 9
m/m. kaliber med tillhörande ammunition borde vara fria.
I åtskilliga av de avgivna yttrandena hävdades emellertid uttryckligen
den åsikten, att de nya bestämmelserna på området borde göras tillämpliga
även å slätborrade jaktgevär. Länsstyrelsen i Stoclchobns län påpekade, att
jaktförfattningarna genom dylika vapens hänförande under bestämmelserna
i ämnet torde komma att bättre efterlevas, då vid överträdelse risk förelåge
att meddelat tillstånd till vapeninnehav återkallades eller tillstånd till inköp
av vapen eller ammunition vägrades. Länsstyrelsen i Alvsborgs län framhöll
att ordningsintresset på denna punkt syntes sammanfalla med opinionen
bland de jaktvårdsintresserade. Även länsstyrelserna i Kristianstads och
Västernorrlands län tillstyrkte att författningen gjordes tillämplig på dylika
vapen. Landsfogden i Uppsala län — länsstyrelsen i länet tillstyrkte promemorian
i dess helhet — fann det välbetänkt att vapenkungörelsen gjordes
tillämplig å slätborrade jaktgevär, och samma uppfattning uttalades av landsfogden
i Hallands län. Styrelsen för svenska jägareförbundet slutligen fann
det ur jaktvårdssynpunkt, till förhindrande av olycka vid jakt och till befrämjande
av jaktlagarnas efterlevnad, vara ett oeftergivligt villkor, att kontrollen
utsträcktes även till de slätborrade bakladdningsgevären, vilka spelade
den ojämförligt största rollen vid jakt.
1933 års förslag likställde slätborrade jaktgevär med andra gevär men
upptog en särbestämmelse örn rätt att utan licens inköpa hagelammunition
till dylika gevär.
I 1933 års proposition yttrade jag beträffande slätborrade jaktgevär:
»Enligt vad arméförvaltningens artilleridepartement uttalat, kunna sådana
gevär tekniskt sett användas för skjutning med kula. På grund härav och
då de jämväl med hagelammunition kunna användas för illojala syften, synas
de böra jämställas med övriga här ifrågavarande skjutvapen och följaktligen
omfattas av vapenförfattningen. Av vad svenska jägareförbundet anfört framgår,
att dessa gevärs hänförande under vapenkontrollen också är önskligt
ur jaktvårdssynpunkt. Framhållas må, att vid den prövning av sökandes
behov att innehava vapen, som enligt förslaget skall äga rum, tillbörlig
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 181. 441 34 2
Departements
chefen.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
hänsyn givetvis måste tagas till ett ganska allmänt förekommande lojalt behov
att för jakt använda gevär av ifrågavarande typ.»
Nämnda ståndpunkt anser jag mig alltjämt böra intaga, detta så mycket
mera som enligt det nu framlagda förslaget tillstånd till innehav av slätborrade
jaktgevär ej fordras för dem som redan innehava sådana vapen;
de hava allenast att deklarera sina vapen. Tillika är att märka, att enligt
11 § nästsista stycket i förslaget — liksom i 1933 års förslag — den som
är berättigad innehava skjutvapen äger att, utan särskilt tillstånd, förvärva
hagelammunition till sådant vapen.
Förslagets särskilda bestämmelser.
Om skjutvapen och ammunition.
1 §•
Gällande vapenkungörelse har avseende å skjutvapen av alla slag med
undantag av handvapen avsedda för framladdning, slätborrade jaktgevär,
skjutapparater för slakt samt luft- och fjäderbössor.
I förevarande avseende upptogo de sakkunniga i 1933 års promemoria
till behandling särskilt frågan örn författningens tillämplighet å slätborrade
jaktgevär, gasvapen och maskerade vapen m. fl. jämförliga vapen samt luft- och
fjäderbössor. Beträffande förstnämnda vapen har jag redan redogjort för
förslagets ställning till dem. I fråga örn övriga vapen får jag anföra följande.
Gasvapen och s. k. maskerade vapen m. fl.
De sakkunniga framhöllo i 1933 års promemoria, att det borde övervägas,
örn icke innehav av vapen för spridande, annorledes än genom projektil, av
gaser och giftiga vätskor och därmed jämförliga ämnen ävensom innehav
av maskerade skjutvapen överhuvud borde förbjudas. Dock borde undantag
göras för aktiebolag, som bedreve vapentillverkning, och måhända även för
sådana personer, som för viss tjänstgöring vore i behov av ifrågavarande
vapen.
Vid det av artilleridepartementet avgivna yttrandet var fogat ett av departementet
upprättat utkast till definition av de vapen och den ammunition,
som syntes böra omfattas av en ny författning i ämnet. Detta utkast omfattade
samtliga nu ifrågavarande vapen.
Allenast några av de hörda myndigheterna ingingo på förevarande spörsmål.
Länsstyrelsen i Kristianstads län fann det ovisst, örn under föreskrifterna
borde hänföras vapen avsedda för spridning av gaser eller giftiga vätskor
och därmed jämförliga ämnen. Något ovillkorligt förbud mot innehav av
dylika vapen torde enligt länsstyrelsens mening ej böra stadgas. Länsstyrelsen
i Hallands län åter ansåg, liksom landsfogden i länet, synnerligen
starka skäl förefinnas till offentlig kontroll eller snarare förbud beträffande
dylika vapen för spridning av gaser m. m. Jämväl sprängämnesinspektionen
anslöt sig i yttrande, som biträddes av kommerskollegium, till det ifrågasatta
förbudet mot användandet av gaser eller giftiga vätskor och därmed järn
-
19
Kungl. Majits proposition nr 181.
förliga ämnen (s. k. skräckpistoler). Likaså syntes det inspektionen välbetänkt,
att förbud utfärdades mot maskerade skjutvapen, som förekomme
i form av reservoarpennor, »Ever Sharp» och liknande pennor. Inspektionen
ansåg att det vidare borde tagas i övervägande, huruvida ej s. k. ollonpistoler
ur säkerhetssynpunkt borde innefattas i förbudet, varemot inspektionen
beträffande s. k. startpistoler fann att sådana borde ställas utanför
författningens tillämplighetsområde. Marinförvaltningen ansåg likaledes, att
innehav av'' gasvapen av alla slag borde helt förbjudas med undantag av
gaspistol, vilken torde vara värdefull även för privatpersoner till skydd vid
inbrott m. m.
1933 års förslag inbegrep här ifrågavarande vapen under kungörelsen.
Luft- och fjäderhössor.
De sakkunniga yttrade, att det borde närmare undersökas, huruvida luftoch
fjäderbössor under alla omständigheter borde såsom för närvarande
falla utanför bestämmelserna på området.
Artilleridepartementet anförde att ehuru förekomsten i större utsträckning
av luft- och fjäderbössor, i verkan lika med de skjutvapen vilkas innehav
vapenkungörelsen avsåge att kontrollera, icke vore departementet bekant,
syntes dock teknisk möjlighet föreligga för tillkomsten av sådana luft- och
fjäderbössor. Vapenkungörelsens bestämmelser syntes därför böra avfattas
med hänsyn härtill. I sitt förslag till definition å skjutvapen hade artilleridepartementet
undantagit »för sportändamål avsedda luft- och fjäderbössor
(-pistoler)».
Även i denna fråga yttrade sig allenast ett fåtal av de hörda myndigheterna.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län ansågo skäl saknas att göra
de nya bestämmelserna tillämpliga å dylika vapen. Jämkil spräng ämnesinspektionen
anslöt sig till denna mening och anförde i yttrande, som biträddes
av kommerskollegium, att vapen av ifrågavarande slag knappast kunde rubriceras
såsom hänförliga till den kategori av vapen, som till följd av sin konstruktion
och verkan behövde undantagas i den nya författningen. Bössorna
ifråga — anförde inspektionen — där projektilen utgjordes av en mindre
pil, vore avsedda för ungdomens övningar vid målskjutning. Den enda inskränkning
i nyttjanderätten till dylika bössor, som eventuellt skulle kunna
ifrågasättas, vore enligt inspektionens mening, att de ej utan målsmans medgivande
finge försäljas till personer under 18 är.
Landsfogden i Uppsala län däremot fann det välbetänkt att den nya författningen
gjordes tillämplig jämväl å dylika vapen.
1933 års förslag anslöt sig i förevarande hänseende till artilleridepartementets
ståndpunkt.
I förevarande hänseenden intager jag samma ståndpunkt som förra året.
I den mån behov att i försvarssyfte innehava gasvapen och därmed jämförliga
vapen kan tänkas föreligga, kommer självfallet licens att meddelas.
Vad angår definitionen å skjutvapen har jag ansett mig kulina biträda artilleridepartementets
förslag med vissa ändringar. Av de sakliga ändringar,
Departements''
chefen.
20
Kungl. Majus proposition nr 181.
sorn vidtagits, må här nämnas, att undantagen från vapenregleringen utvidgats
att omfatta skjutapparater för signaländamål, t. ex. för avskjutande av nödsignaler
eller lotssignaler, och för linkastning i livräddningssyfte samt startpistoler.
I 1933 års förslag voro handgranater, bomber, minor och andra dylika
effekter hänförda till ammunition. Häremot erinrades under förslagets behandling
i riksdagen, att effekter av angivna slag vore att anse som skjutvapen.
Då förslagets bestämmelser angående skjutvapen synas mig böra
vinna tillämpning å ifrågavarande effekter, har jag bland de i tredje stycket
av förevarande paragraf angivna anordningar, vilka beträffande verkan och
ändamål äro jämförliga med skjutvapen, upptagit även förutnämnda effekter.-Med hänsyn härtill hava bland undantagen i fjärde stycket upptagits järn
väl apparater eller andra anordningar avsedda för nautiskt bruk.
2§-
Innehållet i denna paragraf är även till väsentliga delar hämtat från artilleridepartementets
förslag. Dock hava såsom redan nämnts handgranater,
bomber, minor och andra dylika effekter likställts med skjutvapen. För övrigt
hänför sig den viktigaste skillnaden till avfattningen av 2 § 3. i förevarande
förslag. Sålunda hava vissa ämnen såsom sprängämnen, krut och
tändhattar i olikhet med vad artilleridepartementet ifrågasatt icke hänförts
till ammunition, emedan de erfordras för andra ändamål än vapen. Beträffande
innehavet m. m. av dessa ämnen gäller förordningen den 18 maj 1928
angående explosiva varor.
Om deklaration oell innehav av skjutvapen.
. 3§.
I förevarande paragraf hava upptagits de bestämmelser, som ansetts erforderliga
rörande den nu föreslagna av mig i det föregående omförmälda
deklarationsplikten. Denna skyldighet avser i första hand innehavare av
de skjutvapen, som ej nu omfattas av vapenkungörelsen, således framförallt
de slätborrade jaktgevären. Vidare föreligger deklarationsplikt bland annat
för dem som icke varit skyldiga att söka tillstånd till förvärv eller innehav
av vapen, vilka inbegripas under gällande kungörelse. Detta är fallet i
fråga örn ärvda eller lånade vapen. Har, oaktat deklarationsplikt icke förelegat,
anmälan örn vapeninnehav gjorts och deklarationsbevis utfärdats, synes
någon skyldighet att ånyo verkställa deklaration icke böra föreligga. Detsamma
lärer böra gälla, där tillstånd till förvärv meddelats, ehuru tillstånd
ej erfordrats.
Över verkställd deklaration skall utfärdas bevis, som skall medföras vid
bärandet av vapnet och vars nummer skall uppgivas vid ansökan örn tillstånd
att förvärva ammunition. För att enskilda ej skola vidkännas utgift
för deklarationsbevis torde dessa böra vara fria från stämpel. Förslag härom
torde senare komma att framläggas av chefen för finansdepartementet.
21
Kungl. Majis proposition nr 181.
4 §•
Fordran å tillstånd till innehav av vapen.
De sakkunniga erinrade i 1933 års promemoria örn att för närvarande tillstånd
fordrades för förvärv av vapen genom köp eller därmed likställt fång
men däremot ej för innehav på annan grund. Den som exempelvis ärvt
eller fått låna ett skjutvapen behövde ej söka tillstånd till innehavet. Då
emellertid alla vapeninnehav borde vara registrerade, ansåge de sakkunniga
att tillstånd borde fordras också för annat innehav än det som grundade
sig å köp och därmed likställt fång.
Behovet av bestämmelser örn särskilt tillstånd till innehav vitsordades i
allmänhet i de av länsstyrelserna avgivna yttrandena. Av länsstyrelsen i
Kristianstads län gjordes emellertid gällande, att örn fordran på tillstånd till
förvärv av skjutvapen bibehölles samt därjämte stadgades befogenhet för
vederbörande myndighet att återkalla rättighet till innehav av vapen, särskilt
tillstånd för innehav icke borde föreskrivas. Länsstyrelsen i Västmanlands
län fann ifrågavarande spörsmål enklast kunna ordnas så, att i tillståndsbeviset
för förvärvet inrycktes en bestämmelse örn att förvärvet finge
ske för personligt bruk. Endast beträffande vapenhandlare torde den tänkta
åtgärden med särskilt tillstånd att innehava vapen vara erforderlig.
Arméförvaltningen anförde, att örn överhuvud någon särskild licensplikt
beträffande innehav av vapen finge anses erforderlig, syntes densamma
lämpligen böra begränsas till att avse den i promemorian föreslagna engångsprövningen
för hela riket beträffande rätten att behålla innehavda vapen
samt för framtiden till att gälla de fall, där vapen genom arv eller testamente
övergått i ny ägares besittning, varom polismyndigheten näppeligen
torde hava möjlighet att på annat sätt erhålla kännedom.
Från åtskilliga håll framhölls, att i fråga om utlåning av vapen fordran
på tillstånd till innehav borde begränsas till att avse utlåning under längre
tid och icke omfatta t. ex. det fall att någon utlånade ett jaktgevär till en
vän vid ett tillfälligt besök.
Fordran å tillstånd till innehav av skjutvapen uppställes allenast i fråga
örn framtida innehav. Blott innehav av mera stadigvarande natur avses,
exempelvis ej utlånande som är allenast tillfälligt. Till undvikande av
varje missförstånd har i denna paragraf utsagts, att skjutvapen må, utan
hinder av vad i paragrafen sägs örn tillstånd till innehav, tillfälligt upplåtas
till användande för samma ändamål som det för vilket tillstånd till innehav
meddelats eller då dylikt tillstånd ej meddelats för jakt- eller sportändamål.
Givetvis kräves ej heller tillstånd för skjutvapens utlämnande till annan
för reparation. Ett uttryckligt stadgande härom har synts överflödigt.
Tillståndsgivande myndighet är liksom enligt numera gällande bestämmelser
städse länsstyrelse.
<3 §•
Tillstånd endast till enskild person.
De sakkunniga framhöllo år 1933, att bestämmelserna i gällande vapenkungörelse
ej ansetts lägga hinder i vägen för meddelande av tillstånd till
Departements
chefen.
22
Kungl. Majus proposition nr 181.
förvärv av skjutvapen jämväl åt vissa sammanslutningar. Enligt de sakkunnigas
mening borde emellertid tillstånd att förvärva eller innehava vapen ej
kunna meddelas annan än enskild person, oell detta borde uttryckligen angivas
i författningen. Stadgandet borde dock ej gälla aktiebolag eller handelsbolag,
som hade till ändamål att tillverka eller försälja vapen eller
ammunition.
Mot det föreslagna förbudet att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen
åt annan än enskild person i och för sig riktades i allmänhet i
yttrandena icke någon invändning. Ett stort antal myndigheter, vilka befarade
att en undantagslös tillämpning av förbudet komme att försvåra eller
omöjliggöra skytte- och landstormsföreningars verksamhet, framhöll emellertid
nödvändigheten av att uttryckligt undantag medgåves för dylika sammanslutningar.
Arméförvaltningen ansåg att, förutom de föreningar och sammanslutningar
för skytte och idrott, vilka åtnjöte statsunderstöd och vilkas verksamhet
stöde under offentlig kontroll, jämväl andra sammanslutningar med legitimt
syfte, exempelvis jaktvårdsföreningar o. d., borde bibehållas vid rätten att
förvärva och innehava vapen och ammunition i den mån anledning icke
förelåge till antagande att dylik rätt skulle missbrukas. Det syfte att undvika
fara för det allmänna genom uppkomsten av beväpnade enskilda sammanslutningar,
som skulle ligga till grund för ett förbud mot ideella föreningars
vapeninnehav, syntes arméförvaltningen väsentligen kunna tillgodoses
genom den i allmänhet skärpta kontroll, som avsåges att införas vid
meddelandet av tillstånd till förvärv och innehav av vapen. Örn så ansåges
erforderligt, skulle denna kontroll beträffande föreningar och andra sammanslutningar
kunna ytterligare skärpas genom införande av föreskrift, att dylik
förening eller sammanslutning icke finge förvärva eller innehava vapen eller
ammunition utan att av Kungl. Majit hava förklarats berättigad därtill. En
dylik legitimation syntes kunna ske generellt för sådana sammanslutningar
som skytte- och landstormsföreningar ( förbund).
Länsstyrelsen i Blekinge län ansåg rätt till inköp och innehav av åtminstone
fickvapen böra medgivas bankbolag och vissa andra penningförvaltande
institutioner samt bolag som ombesörja nattvakt m. fl. vilka plägade
förse vissa av tjänstemännen med skjutvapen till försvar under tjänsteutövning.
Det förefölle ej tillräckligt att den enskilde individen härvidlag
hade möjlighet att erhålla tillstånd till vapenanskaffning. Länsstyrelsen
fann vidare mindre vikt böra fästas vid behovet att innehava vapen utan
huvudvikten borde enligt länsstyrelsens mening läggas påf sökandens kvalifikationer,
så att med största möjliga visshet kunde antagas, att vapnet icke
komme till användning i skadligt eller eljest illojalt syfte. En liknande
ståndpunkt företräddes av styrelsen för svenska jägareförbundet, som anförde,
att styrelsen helst skulle se, att det bleve ett villkor för tillståndet till
innehav av gevär, att sökanden visade sig besitta sådan förmåga att handhava
ett skjutvapen, att det kunde antagas, att han ej bleve farlig för annans
person eller egendom, och att han besutte sådan skjutskicklighet, att det ej
23
Kungl. Majus proposition nr 181.
Tore att befara, att han skulle komma att genom osäker skjutning utsätta
Tillebrådet för onödiga plågor.
Såsom jag uttalade i 1933 års proposition är de sakkunnigas principiella Departement.
uppfattning, att tillstånd icke bör meddelas föreningar och andra samman- c efm''
slutningar enligt min mening välgrundad. Även örn den fordran på tillstånd
för innehav av skjutvapen, som uppställes i förslaget, skulle utesluta
det missförhållande, som för närvarande kan uppkomma därigenom, att en
förening som erhållit vapenlicens utlånar vapen till sina medlemmar, vilka
för innehavet ej äro underkastade skyldighet att söka tillstånd, synes det
mindre lämpligt att bevilja en sammanslutning såsom sådan tillstånd att
innehava vapen. Härifrån torde emellertid — såsom ock av de sakkunniga
avsetts — undantag böra stadgas för föreningar, tillhörande det av staten
understödda frivilliga skytteväsendet. Detsamma bör gälla i fråga örn landstormsföreningar
m. fl. Stadgande härom har givits i 27 §. Däremot anser
jag det saknas anledning att beträffande sadant innehav av skjutvapen som
ej är tillfälligt befria medlemmar i förening som nyss sagts från skyldigheten
att söka tillstånd till innehavet. Örn sålunda ett gevär, såsom understundom
sker, utlånas till föreningsmedlem för längre tid, exempelvis över
sommaren, erfordras tillstånd för innehavet. Några praktiska olägenheter
för ifrågavarande föreningar torde ej härav uppkomma.
Förbudet för annan än enskild person att innehava skjutvapen gäller ej
bolag eller föreningar, som hava till ändamål att idka handel med skjutvapen;
se 4 och 16 §§.
Att behov föreligger för vissa juridiska personer såsom banker eller andra
penningförvaltande institutioner att förvärva skjutvapen, vilka skola användas
av tjänstemän, kan väl ej förnekas. Med hänsyn till vikten av att i största
möjliga utsträckning upprätthålla principen att allenast enskilda må inneliava
vapen och då i praktiken någon nämnvärd olägenhet knappast torde
behöva befaras därav, att institutionerna såsom sådana ej kunna erhålla
licens av länsstyrelserna, har jag icke ansett något undantag för nu ifråvarande
fall böra stadgas. Hinder möter däremot ej för Kungl. Majit att i
särskilda fall göra de undantag, som av omständigheterna kunna påkallas.
Villkoren för erhållande av tillstånd.
Enligt gällande författning erfordras för erhållande av tillstånd till förvärv
av skjutvapen, att sökanden gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet
samt finnes vara i behov av vapen som avses i hans ansökan.
lie sakkunniga föreslogo i 1933 års promemoria en skärpning i förevarande
villkor, exempelvis så, att den som sökte tillstånd att förvärva eller
innehava vapen skulle kunna antagas ej komma att missbruka vapnet till
fara för sig eller annan eller för allmän ordning eller säkerhet eller för
stats- och rättsordningen. Kravet på att sökanden skulle styrka, att han
verkligen hade behov av vapnet, borde bibehållas, varjämte i fråga örn
pistoler och andra fickvapen ansökan som avsåge dylika vapen ej borde få
bifallas, med mindre synnerliga skäl därtill vore. I tillståndsbevis borde
24
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 181.
uttryckligen angivas, att tillståndet avsåge rätt till innehav för det i ansökningen
omförmälda syftet. Förmyndares samtycke borde städse utgöra förutsättning
för att omyndig person skulle erhålla tillstånd till förvärv eller
innehav av vapen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg tillräcklig trygghet kunna vinnas, örn
föreskriften i detta hänseende erhölle sådan lydelse, att tillstånd kunde
lämnas, därest det icke funnes anledning antaga att sökanden komme att
bruka vapnet till fara för sig eller annan eller för allmän ordning och säkerhet
eller för stats- och rättsordningen.
Av länsstyrelsen i Älvsborgs län framhölls, att det för varje licensgivande
myndighet vore nödigt att tämligen noggranna föreskrifter lämnades i författning
eller annorledes örn vilka principer, som vid tillstånds lämnande
skulle följas, och länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekade den synnerliga
betydelsen av att i görligaste mån fullständiga anvisningar härom meddelades.
Dylika föreskrifter borde, ansågo länsstyrelserna i Västmanlands
och Kalmar län, meddelas genom ett i administrativ ordning utfärdat cirkulär.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ansag för sm del icke någon ändring i
nuvarande bestämmelser om behovsvillkoret böra ske. Att i lag närmare
angiva behovets art och när behov skulle anses föreligga syntes icke möjligt,
utan bedömandet av behovet torde fortfarande böra överlåtas åt vederbörande
myndighet. Innehavaren av ett skjutvapen torde vidare icke gärna
kunna förvägras att använda det för annat ändamål än det i ansökningen
uppgivna. Villkoret för tillstånd till förvärv eller innehav av fickvapen, att
synnerliga skäl skola visas, ansåge länsstyrelsen icke böra stadgas. Många
människor kunde önska innehava en revolver till självförsvar i hemmet och
denna önskan mäste väl anses legitim, även om synnerliga skäl för behövligheten
vanligen ej kunna visas.
Polismästaren i Stockholm åter fann att vad som föreskreves i fråga örn fickvapen
borde gälla även mausergevär samt ansåg det nödvändigt att kvalifikationen
»synnerliga skid» bleve antingen i författningen eller på annat sätt
exemplifierad.
Styrelsen för svenska jägareförbundet ansåg behovssynpunkten i fråga örn
slätborrade gevär överhuvudtaget olämplig. Skulle den bibehållas beträffande
de refflade gevären, måste därför enligt styrelsens uppfattning en
annan bedömningsgrund utfinnas såvitt anginge de slätborrade. Den nuvarande
bedömningsgrunden, sökandens ordentlighet och pålitlighet, syntes
styrelsen strängt taget vara tillräcklig i alla förekommande fall, örn den
genomfördes med tillräcklig omsorg i tillämpningen. Styrelsen ifrågasatte,
örn ej, därest denna synpunkt lades till grund för bedömandet, även särskilda
bestämmelser i fråga örn de s. k. fickvapnen bleve överflödiga. Sådana
kunde nämligen även från jaktsynpunkt innehavas i fullt lojala syften.
Såsom jag yttrade i 1933 års proposition anser jag de kvalifikationer, ordentlighet
och pålitlighet, som för närvarande fordras för tillstånd att förvärva
skjutvapen ej med erforderlig tydlighet angiva vissa av de väsentliga omständig
-
25
Kungl. Majus proposition nr 181.
heter som vid prövningen böra komma i betraktande. De sakkunnigas förslag
att tillstånd ej må meddelas, med mindre sökanden skäligen kan antagas ej
komma att missbruka vapnet till fara för sig eller annan eller för allmän
ordning eller säkerhet eller för stats- och rättsordningen, synes mig på ett
lämpligt sätt antyda de väsentliga momenten vid prövningen. I själva författningstexten
torde det emellertid ej vara nödvändigt att närmare exemplifiera
de olika formerna av missbruk.
Sökanden bör liksom för närvarande styrka, att han har behov av vapnet.
Att i lagrummet angiva behovets art synes mindre lämpligt. Tydligt är,
att örn slätborrade jaktgevär, såsom förslaget innebär, inbegripas under författningen,
tillstånd ej bör vägras dem som önska för lojalt jaktbehov innehava
sådana vapen. Någon svårighet att styrka sådant behov lärer i regel
ej föreligga. Motsvarande synpunkter göra sig gällande beträffande medlemmar
av förut omförmälda föreningar vilka önska innehava sådana skjutvapen
som pläga användas vid de av föreningarna anordnade övningarna.
I fråga örn vapen, som huvudsakligen hava prydnads- eller affektionsvärde,
torde ej böra uppställas lika stränga krav å behovet av vapnen, som beträffande
vapen, avsedda för praktiskt bruk.
När fråga är örn pistoler, revolvrar och andra dylika fickvapen, vilka
ur samhällets synpunkt torde erbjuda särskilt stora risker, synes prövningen
— såväl i vad rör sökandens behov att innehava vapnet som hans
personliga kvalifikationer ■— böra följa strängare normer. Det synes vara
grundad anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga att tillstånd
att innehava dylika vapen ej må meddelas, med mindre synnerliga skäl därtill
äro.
Enligt gällande vapenkungörelse må tillstånd ej lämnas den som är under
18 år, med mindre han erhållit förmyndarens samtycke till förvärvet. De
sakkunniga anse, att förmyndarens samtycke städse — alltså beträffande
den som ej uppnått myndig ålder och den som förklarats omyndig — bör
utgöra förutsättning för tillstånd. Stadgande i sådant avseende har upptagits
i tredje stycket av förevarande paragraf.
7 §;
Förevarande stadgande motsvarar § 6 i gällande vapenkungörelse. De
ändringar som företagits äro i stort sett betingade av vissa förut angivna
nyheter i den föreslagna författningen samt därav att bestämmelserna örn
ammunition behandlas först i en senare avdelning av författningen.
8§-
De sakkunniga erinrade år 1933, att om någon efter vederbörlig deklaration
eller tillstånd till förvärv innehade vapen, det för närvarande ej vore möjligt
att fråntaga honom denna rätt, även om det funnes uppenbart att vapnet icke
lämpligen borde innehavas av honom. I anslutning härtill föreslogo de
sakkunniga, att återkallelse av tillstånd till innehav av vapen skulle kunna
ske, om skäl diirtill vore. Ett närmare angivande i författningen av särskilda
anledningar till återkallelse ansågo de sakkunniga knappast erfordras,
utan finge avgörandet bero på prövning i det särskilda fallet. En viss led
-
26
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 181.
ning gåve bestämmelserna angående förutsättningar för erhållande av tillstånd
till innehav av vapen; vore förutsättningar för sådant tillstånd ej
längre för handen, borde återkallelse sålunda ske.
Mot de sakkunnigas förslag i denna del framställdes ej några erinringar
i de avgivna yttrandena. Styrelsen för svenska jägareförbundet framhöll, att
till vinnande av större konsekvens i tillämpningen vissa exempel borde
lämnas på förhållanden, som kunde föranleda återkallande, såsom att tillståndshavaren
gjort sig skyldig till störande av lugn eller allmän ordning,
eller att hail dömts till ansvar för grövre vållande till skada å person eller
egendom, där vållandet skett medelst skjutvapen, eller grövre djurplågeri,
förövat medelst sådant vapen, eller för förseelse mot jaktförfattningarna av
viss grövre beskaffenhet.
Att möjlighet bör föreligga att återkalla meddelat tillstånd till innehav
av skjutvapen eller att, där sådant tillstånd ej lämnats, förbjuda fortsatt
innehav av vapnet, torde utan vidare vara tydligt. I likhet med de sakkunniga
anser jag emellertid, att i författningen ej närmare böra angivas de
skäl, som betinga återkallelse eller förbud.
Åtgärd som nu sagts bör kunna beslutas ej blott av den länsstyrelse, som
meddelat tillståndet eller mottagit deklaration av vapnet, utan jämväl av
annan länsstyrelse, exempelvis länsstyrelsen i det län där innehavaren är
bosatt eller uppehåller sig. Har återkallelsen ej skett eller förbudet ej
meddelats av den myndighet, som givit tillståndet, bör denna för ombesörjande
av vederbörlig anteckning i förd vapenförteckning underrättas örn återkallelsen
eller förbudet av den myndighet, som beslutat därom.
9 §•
Enligt 1933 års promemoria skulle vapen i följande fall överlämnas till
polismyndighet, nämligen 1) då tillstånd till fortsatt innehav av vapen, som
deklarerats vid den allmänna vapeninventeringen, ej meddelades, 2) då tillstånd
ej meddelades till innehav av vapen som genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt förvärvats efter den nya författningens ikraftträdande
samt 3) då tillstånd att innehava vapen återkallades.
De sakkunniga anförde, att vapnen i dessa fall borde inlösas av kronan,
enär här vore fråga örn personer som ej låtit komma sig någon förseelse
mot författningen till last. Denna ersättning syntes lämpligen böra utgå
efter värdering av vapnet i dess vid avlämnandet befintliga skick.
Arméförvaltningen fann det ofrånkomligt, att staten i förevarande fall inlöste
vapnen, såframt ägaren icke själv ville sörja för vapnets försäljning eller
disponerande på annat ur trygghetssynpunkt tillfredsställande sätt.!
Statskontoret ansåg det självfallet, att gottgörelse efter vederbörlig uppskattning
borde utgå av statsmedel för de vapen, som, utan att hava av innehavaren
förverkats, överlämnades till kronan.
1933 års förslag innebar i detta hänseende, att vapen, som skulle avlämnas
till polismyndighet, togos i förvar för ägarens räkning. Denna lösning av
27
Kungl. Majus proposition nr 181.
frågan betecknades som provisorisk, därvid påpekades, att kungörelsen enligt
förslaget bade en begränsad giltighetstid. Tillika framhölls, att staten härigenom
skulle undgå de till synes avsevärda kostnader, som en inlösen av
vapnen skulle medföra för det allmänna.
Be sakkunniga hava nu i sin senaste promemoria, däri förutsatts att en
ny kungörelse skulle erhålla definitiv karaktär, anfört:
Därest en allmän behovsprövning i fråga örn nu förefintliga vapeninnehav
icke genomfördes, syntes de skäl, som föranlett ett frångående av de sakkunnigas
tidigare förslag örn skyldighet för statsverket att inlösa sådana
vapen, som icke borde innehavas av enskilda, icke längre äga samma styrka.
En inlösning av i enskildas förvar befintliga vapen bomme enligt förevarande
förslag att ske endast successivt och statsverkets årliga kostnader därför
torde bliva tämligen obetydliga. I längden torde kostnaderna för förvarande
av vapen för enskildas räkning dessutom draga kanske lika stora kostnader
som inlösen av vapnen utan att statsverket i förstnämnda fall erhölle någon
valuta för kostnaderna.
Såsom de sakkunniga anfört, ligger frågan om inlösen av vapen, till
vilkas innehav tillstånd ej meddelas, i år i ett väsentligt annat läge än i fjol.
Anledning föreligger icke nu att föreslå en provisorisk lösning av frågan,
enär en ny vapenkungörelse lärer böra erhålla definitiv karaktär. Och enligt
årets förslag skall en allmän vapeninventering, då naturligen antalet fall av
vägrad licens och därmed kostnaden för inlösen av vapen kan förväntas
bliva betydande, icke äga rum. Med hänsyn härtill förordar jag de sakkunnigas
förslag. Det belopp, som erfordras för inlösen av vapen, lärer på
sätt de sakkunniga framhållit bliva tämligen obetydligt och torde kunna
bestridas av anslaget till polisväsendet i riket.
10 §.
Deklarationsbevis eller tillståndsbevis har ansetts böra medföras vid bärande
av alla med författningen avsedda vapen. En föreskrift härom har
upptagits i paragrafens första stycke, där jämväl stadgats, att beviset skall
på tillsägelse av polisman uppvisas och att, örn beviset ej företes, vapnet
må av polismannen omhändertagas.
I andra stycket föreskrives, att örn innehav av skjutvapen kan antagas
vålla fara för missbruk, polismyndighet äger förordna örn vapnets omhändertagande.
Såsom synes är förutsättningen för vapnets omhändertagande av
liknande innebörd som den för medgivande av rätt till innehav av skjutvapen
— jämte behovet av vapnet — uppställda betingelsen. Föreligger
omedelbar fara för missbruk, lärer polisman utan uttryckligt stadgande äga
omhändertaga vapnet.
Om förvärv av ammunition.
11 §■
I likhet med vad de sakkunniga föreslagit har fordran på tillstånd till
innehav av ammunition ej uppställts utan skall, såsom för närvarande, tillstånd
krävas allenast för den som önskar förvärva ammunition. Det har
Departements
chefen.
Departements
chefen.
28 Kungl. Majis proposition nr 181.
emellertid ansetts böra föreskrivas, att, såsom också påpekats av länsstyrelsen
i Västernorrlands län, tillstånd till förvärv av ammunition må beviljas allenast
den som äger innehava sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är avsedd.
Enligt den i 2 § föreslagna definitionen kommer, såsom en konsekvens
av att de slätborrade jaktgevären ansetts böra inbegripas under författningen,
även ammunition till sådana gevär att omfattas av berörda definition. För
det stora antal medborgare som innehava och även för framtiden komma
att för jaktbruk få innehava slätborrade jaktgevär skulle det ofta vålla
ansenligt besvär att gång efter annan skaffa sig tillstånd att förvärva ammunition
härför. På grund härav och då det näppeligen kan antagas vara
förenat med några olägenheter att medgiva dem som äro berättigade att
innehava skjutvapnen att förvärva hagelammunition utan att härför söka tillstånd,
har ett stadgande av dylikt innehåll upptagits i näst sista stycket av
förevarande paragraf.
Av 27 § sista stycket framgår, att vad i nu förevarande paragraf stadgas
örn förvärv och överlåtelse av ammunition ej gäller för det fall att förening
tillhörande det av staten understödda frivilliga skytteväsendet eller landstormsförening
m. fl. överlåter ammunition till sina medlemmar.
12-14 §§.
De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna torde ej tarva någon
närmare motivering. Det må emellertid erinras därom, att det förbud för
annan än enskild person att förvärva ammunition som följer av den i 13 §
gjorda hänvisningen till 6 § första stycket ej gäller beträffande ammunition
som förvärvats av sådan förening som nyss nämnts.
Om handel med skjutvapen och ammunition.
15-17 §§.
Några nya föreskifter beträffande handel med skjutvapen och ammunition
föreslogos ej av de sakkunniga, som emellertid framhöllo, att gällande bestämmelser
borde underkastas de jämkningar vilka betingades av de nya
stadgandena på andra områden av författningen. Av länsstyrelsen i Södermanlands
län ifrågasattes, örn ej tid efter annan borde genom central myndighets
försorg verkställas inventering av vapenhandlares vapenförråd, och
att det därför skulle åligga vederbörande länsstyrelse att till den centrala
myndigheten överlämna avskrift av meddelat tillstånd till idkande av handel
med skjutvapen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län fann enahanda förfaringssätt
böra tillämpas som beträffande tillstånd till förvärv och innehav
av vapen.
Såsom kvalifikationer för erhållande av tillstånd till handel med skjutvapen
uppställer gällande vapenkungörelse, att sökanden är berättigad att
idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet.
Då beträffande den som vill innehava skjutvapen enligt 6 § i förslaget uppställes
krav på att han skäligen kan antagas ej komma att missbruka vapnet
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
samt ett uttryckligt omnämnande av fordran på ordentlighet och pålitlighet
därför ansetts kunna undvaras, kunde det ligga nära till hands att beträffande
vapenhandlare upptaga ett liknande stadgande. Det synes emellertid,
som örn de skäl vilka föranlett det nya stadgandet i 6 § ej äga samma giltighet
i fråga örn vapenhandlare. Någon ändrad avfattning av förevarande
stadgande i denna del har därför ej vidtagits. Däremot föreslås här, i överensstämmelse
med 57 § i förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva
varor, att örn tillstånd meddelas för bolag eller förening, för handelsrörelsen
skall finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare som besitter förenämnda
egenskaper och att denne skall vara ansvarig för rörelsens behöriga
utövande.
Den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen och ammunition
bör vara pliktig att söka tillstånd att för försäljning innehava de skjutvapen
och att förvärva den ammunition, varmed han ämnar driva handel.
En föreskrift härom har upptagits i 16 §, varjämte bestämmelser givits örn
ansökningens innehåll samt örn tillståndsbevis i anledning av bifallen ansökan.
Örn handel med ammunition äro bestämmelser givna i 5 kap. av förordningen
angående explosiva varor, varjämte vissa kompletterande föreskrifter
meddelats i § 8 av gällande vapenkungörelse. Sistnämnda stadgande motsvaras
av 17 § i förslaget.
De jämkningar som vidtagits äro betingade av vissa nya bestämmelser i
förslaget.
Om införsel till riket av skjutvapen oell ammunition.
18 §.
Första stycket överensstämmer i sak med § 9 i gällande vapenkungörelse.
I enlighet med den terminologi som användes i 144 § i tullstadgan den 7
oktober 1927 har, på hemställan av generaltullstyrelsen, uttrycket »omedelbar
transitförsändning» utbytts mot »transitering».
Då enligt förslaget tillstånd fordras för innehav av skjutvapen, uppkommer
fråga, örn den som erhållit importlicens å skjutvapen bör vara skyldig
att söka särskilt tillstånd att innehava vapnet. Detta synes ej böra fordras,
utan den som fått dylik licens bör på grund därav vara berättigad att innehava
vapnet. För sådant fall böra bestämmelserna i 8—10 §§ i tillämpliga
delar gälla.
Ansvarsbestämmelser lii. lii.]
De bestämmelser, som upptagits i förevarande förslag, överensstämma i
stort sett med de i 1933 års förslag meddelade.
19 §.
1 mom. För rätt till innehav av skjutvapen erfordras enligt föreliggande
förslag antingen att innehavaren enligt nu gällande vapenkungörelse deklarerat
vapnet eller erhållit tillstånd till förvärv eller införsel därav, såframt sådant
erfordrats enligt sagda kungörelse, eller att han fullgjort den nu i förslaget
Departements
chefen.
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
stadgade deklarationsplikten eller att lian erhållit tillstånd till innehav eller
införsel av vapnet, där sådant i förslaget föreskrives. Såsom en följd härav
har straff i första ledet av detta moment stadgats för den som innehar
skjutvapen utan att något av nämnda fall är för handen. Denna bestämmelse
avser jämväl vapenhandlare, som ej innehar föreskriven licens för
innehav till försäljning av de vapen han saluhåller.
Ansökan örn tillstånd att innehava skjutvapen skall enligt förslaget innehålla
uppgift angående det ändamål för vilket vapnet är avsett att av sökanden
användas (5 §), och tillståndsbeviset skall angiva det ändamål för vilket
sökanden erhållit tillstånd att innehava vapnet (7 §). I sin promemoria av
år 1933 yttrade de sakkunniga i anslutning till motsvarande av dem föreslagna
bestämmelser, att straffskyldighet borde inträda för den som nyttjade
skjutvapen annorledes än vartill han enligt tillståndet vore berättigad. Ett
stadgande med sådan allmän avfattning fann Överståthållarämbetet vara ägnat
att ingiva betänkligheter, då detsamma lätt skulle kunna leda till konsekvenser,
som icke vore avsedda, och föranleda ingripanden, som näppeligen
skulle motsvara det allmänna rättsmedvetandet. Liknande synpunkter framfördes
mot förslaget i denna del av länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus
län. Det skulle exempelvis icke kunna anses rimligt, örn någon som erhållit
tillstånd att innehava vapen för att därmed skjuta vissa skadedjur använde
vapnet för att skjuta andra skadedjur än de angivna, eller örn någon som
innehade ett jaktgevär använde detsamma i självförsvar.
För egen del yttrade jag i 1933 års proposition, att det syntes mig uppenbart,
att möjlighet måste finnas att med straff belägga den som använde
skjutvapen för annat ändamål än tillståndet avsåge; någon hade exempelvis
erhållit tillstånd att innehava skjutvapen för jakt eller i sin egenskap av
medlem i skytteförening, men bure vapnet i ett demonstrationståg eller å
ett offentligt möte. För att ett stadgande i ämnet ej skulle leda till straff
i sådana fall som de av nämnda myndigheter befarade hade detsamma så
avfattats att endast uppenbara missbruk av tillstånd att innehava eller till
riket införa skjutvapen träffades av straff. Att ett användande av skjutvapen
till självförsvar skulle, när laga förutsättningar för nödvärnsrätt vore
för handen, kunna medföra straff enligt nu ifrågavarande stadgande vore
uteslutet. Yad jag sålunda anförde i fjol äger alltjämt giltighet.
Straff bör vidare inträda för den som underlåter att, efter vad i 9 § sägs,
avlämna skjutvapen eller för den som i strid mot föreskriften i 11 eller 16 § förvärvar
ammunition.
I fall som nu nämnts synes straffet böra vara böter eller fängelse. Tillika
bör, liksom för närvarande i motsvarande fall, förverkandepåföljd kunna
ådömas. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, bör, i likhet med vad
nu gäller, rätten äga pröva, huruvida sådan påföljd skall inträda.
I 3 mom. stadgas straff för, bland annat, det fall att någon som erhållit
tillstånd att innehava skjutvapen ej medför tillståndsbeviset, då han bär
vapnet. I likhet med vad enligt 42 § motorfordonsförordningen den 20 juni
31
Kungl. Majus proposition nr 181.
1930 gäller beträffande underlåtenhet att medföra körkort synes straffpåföljden
emellertid, såsom ock framhållits av styrelsen för svenska jägareförbundet
i dess yttrande över 1933 års promemoria, ej böra inträda, då vederbörande
efter viss tid — som här synes böra bestämmas till en vecka efter det angivelsen
för förseelsen blev vederbörande kunnig — hos åklagaren visar, att
han vid tiden för förseelsen deklarerat vapnet eller eljest ägde innehava
detsamma samt att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende.
4 morn. Då i detta moment bötesstraff stadgas för, bland annat, den som
idkar handel med skjutvapen utan att vara berättigad därtill efter vad i 15 §
sägs må framhållas, att handlande, som överlåter skjutvapen eller ammunition
till någon som ej erhållit tillstånd att förvärva dylik egendom, gör sig skyldig
till ansvar jämlikt 2 morn., i vilket också fängelse ingår i straffsatsen.
20—24 §§.
Dessa paragrafer återge med endast smärre jämkningar bestämmelserna
i §§ 14—18 av gällande vapenkungörelse. Då bestämmelsen i § 13 av
nämnda författning ej torde, vid sidan av § 14, äga självständig betydelse
har någon motsvarighet till bestämmelsen ej upptagits i förslaget.
Särskilda bestämmelser.
27 §•
I första stycket har generellt undantag gjorts för kronan och polismyndighet.
Då det sålunda gjorda undantaget icke lärer innebära rätt för enskild
person att utan i författningen föreskriven licens från kronan eller polismyndighet
förvärva skjutvapen eller såsom lån eller eljest innehava kronan
eller polismyndighet tillhörigt skjutvapen, men sådan rätt tydligen bör tillkomma
statens befattningshavare och person tillhörande försvars- eller polisväsendet
såvitt angår tjänstevapen, har stadgande härom upptagits i paragrafens
andra stycke. Med tjänstevapen avses endast sådant vapen, som vederbörande
på grund av särskilda föreskrifter eller eljest är skyldig att innehava
i eller för tjänsten. I regel kan det således ej vara fråga örn mera än
ett vapen för varje person. För övertaliga vapen måste därför bestämmelserna
i 4 § örn skyldighet att söka tillstånd följas. Den myndighet, från
vilken överlåtelsen eller upplåtelsen sker, får tillse, att tillstånd förefinnes,
då fråga ej är örn tjänstevapen. Ammunition till ifrågavarande vapen bör
tydligen kunna förvärvas från kronan eller polismyndighet utan tillstånd.
Uttryckligt stadgande härom har jämväl upptagits i förevarande stycke.
Enligt sista stycket äro skytte- och landstormsföreningar m. fl. i vissa
avseenden undantagna från författningens tillämplighetsområde. För innebörden
av dessa undantag har redogjorts vid 6, 11 samt 12—14 §§.
Övergångsbestämmelserna.
Den föreslagna kungörelsen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1934.
Dock hava bestämmelserna i 10 § första stycket ej ansetts böra vara till
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
lämpliga förrän den 1 november 1934. Vid denna tidpunkt synes kunna
förväntas, att alla deklaranter fått mottaga sina deklarationsbevis.
Sista stycket av övergångsbestämmelsen motsvarar en föreskrift i gällande
vapenkungörelses övergångsstadgande.
Det förslag till vapenkungörelse, för vilket redogörelse nu lämnats, lärer
Kungl. Maj:t äga utfärda i administrativ ordning. Med hänsyn till den betydelse,
särskilt vissa av förslagets bestämmelser äga, torde emellertid
riksdagen böra beredas tillfälle att giva sin mening tillkänna rörande förslaget.
Härefter uppläser departementschefen det upprättade författningsförslaget
och hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande
över förslaget.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Bertil Wirseen.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 181.
Bilaga.
Antalet deklarerade och i ansökningar om förvärvstillstånd upptagna skjutyapen (ej slätborrade jaktgevär).
g Ar |
Deklarationer |
av skjutvapen |
Ansökningar örn |
tillstånd |
att förvärva skjutvapen |
|||||||||||||
Samtliga deklarationer |
Härav deklarationer av |
B i f a |
Ilna |
A v s 1 |
agn |
a |
||||||||||||
Samtliga ansökningar |
Härav ansökningar av |
Samtliga ansökningar |
Härav ansökningar av |
|||||||||||||||
Antal deklara- tioner |
Antal deklarerade |
Antal deklara- tioner |
Antal deklarerade |
Antal ansök- ningar |
Antal med |
Antal ansök- ningar |
Antal med |
Antal ansök- ningar |
Antal med |
Antal ansök- ningar |
Antal med |
|||||||
gevär |
pistoler (revolv- rar) |
gevär |
pistoler (revolv- rar) |
gevär |
pistoler (revolv- rar) |
gevär |
pistoler (revolv- rar) |
gevär |
pistoler (revolv- rar) |
gevär |
pistoler (revolv- rar) |
|||||||
1927...... |
175,326 |
226,958 |
83,776 |
172,490 |
217,920 |
75,713 |
3,716 |
7,764 |
2,957 |
2,369 |
2,252 |
457 |
139 |
120 |
40 |
132 |
105 |
35 |
1928...... |
480 |
487 |
165 |
470 |
476 |
159 |
8,626 |
14,589 |
6,791 |
7,470 |
6,386 |
2,591 |
450 |
363 |
192 |
432 |
274 |
177 |
1929...... |
214 |
163 |
112 |
210 |
161 |
110 |
10,296 |
17,401 |
4,886 |
8,719 |
7,757 |
1,645 |
447 |
330 |
156 |
430 |
297 |
150 |
1930..... |
168 |
120 |
82 |
162 |
116 |
80 |
12,224 |
28,500 |
4,858 |
10,567 |
9.813 |
1,748 |
487 |
360 |
192 |
467 |
297 |
183 |
1931...... |
187 |
123 |
85 |
184 |
120 |
81 |
12,138 |
22,822 |
5,517 |
10,223 |
9,285 |
1,636 |
680 |
497 |
308 |
655 |
379 |
304 |
1932...... |
151 |
105 |
56 |
150 |
103 |
56 |
11,612 |
20,724 |
5,806 |
9,996 |
8,677 |
1,733 |
813 |
456 |
420 |
792 |
402 |
416 |
1933 (t. o. |
||||||||||||||||||
m. 15/ö) |
60 |
45 |
30 |
59 |
45 |
28 |
2,346 |
5,134 |
1,605 |
1,941 |
1,480 |
573 |
182 |
89 |
106 |
181 |
89 |
105 |
Summa |
176,586 |
228,001 |
84,306 |
173,725 |
218,941 |
76,227 |
60,958 |
116,934 |
32,420 |
51,285 |
45,650 |
10,383 |
3,198 |
2,215 |
1,414 |
3,089 |
1,843 |
1,370 |
Sammanlagda antalet av andra än vapenhandlare t. o. m. den 15 maj 1933
deklarerade och med tillstånd förvärvade ............................................................... gevär 264,591
pistoler (revolvrar) 86,610
OJ
OJ
Summa 351,201
Kungl. Majas proposition nr 181.