Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
1
Nr 174.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; given
Stockholms slott den 23 februari 1934.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1934
1 sami. Nr 174.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Förslag
till
förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap. Om förordningens tillämplighetsområde och förvaltningen
i allmänhet.
1 $.
Denna förordning avser all kronan tillhörig jordbruksegendom under
domänstyrelsens förvaltning ävensom de kronan tillhöriga fisken samt
tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas av domänstyrelsen.
2 $.
Den fasta egendom, som i 1 § omförmäles, skall, därest den icke på grund
av särskilda stadganden eller beslut skall disponeras på annat sätt, upplåtas
på arrende i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.
Därest ej annat följer av dessa bestämmelser, skall i avseende å arrendeupplåtelsen
gälla vad i allmän lag finnes stadgat till reglerande av jordägares
och arrendators rättigheter och skyldigheter.
2 kap. Örn utarrendering av jordbruksegendom.
Allmänna bestämmelser.
3 *.
Vid utarrendering av jordbruksegendom skall till egendomen hörande
skogsmark undantagas från arrendet.
4 *.
1 mom. Synes sådant vara till fördel för kronan, må flera jordbruksegendomar
upplåtas under ett arrende eller en egendom utarrenderas i
flera lotter.
Från arrendet må undantagas och särskilt för sig upplåtas, örn högre
avkomst därigenom kan påräknas, sådan del av egendomen, som utgöres av
sten- eller kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan
dylik lägenhet eller som eljest anses kunna med fördel användas för annat
ändamål än jordbruk.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Detsamma galle örn kvarnverk eller vattenfall, som ej i samband med
dess skiljande från den fastighet, till vilken det hör, finnes böra ställas
under särskild förvaltning.
Vid upplåtelse i den ordning ovan sägs av sand-, grus- eller stentag skall
nödig hänsyn tagas till den rätt att å egendomens mark taga sand, grus
eller sten, som må tillkomma väghållningsskyldig.
2 mom. Finnes å egendomen torp eller lägenhet, därå självständigt jordbruk
kan bedrivas, bör torpet eller lägenheten utarrenderas särskilt för
sig, där sådant kan ske utan men för huvudgårdens jordbruk.
5 §.
Finnes vid utarrendering av jordbruksegendom till denna hörande steneller
kalkbrott, sand-, grus-, sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik
lägenhet icke höra undantagas från arrendet, må, där så prövas lämpligt,
åt arrendatorn eller annan upplåtas rättighet att till avsalu begagna lägenheten
i den omfattning samt mot den avgift och de villkor i övrigt, som
domänstyrelsen bestämmer. Sker upplåtelsen till annan än arrendatorn,
skall förbehåll göras för den husbehovsrätt, som må tillkomma denne. Då
upplåtelsen avser sand-, grus- eller stentag, skall vad i 4 § 1 mom. fjärde
stycket finnes för där avsett fall föreskrivet äga tillämpning.
6 §.
Rättighet att jaga å jordbruksegendoms ägor må, där med hänsyn till
jaktvården eller av andra skäl sådant anses lämpligt, vid egendomens utarrendering
helt eller delvis undantagas och upplåtas särskilt för sig.
Likaledes må fiske, som hör till jordbruksegendom, där så är för kronan
fördelaktigt, jämte för fiskets bedrivande nödigt utrymme å land undantagas
från arrendet och upplåtas särskilt för sig.
7 §.
Arrende av jordbruksegendom skall i allmänhet omfatta minst femton
och högst tjugo år; dock må, i avbidan på fullbordande av skifte, större
dikningsföretag, vattenavledning eller invallning, så ock i händelse under
närmast följande åren annat förhållande antages inträda, som väsentligen
inverkar på egendomens arrendeväi*de, ävensom därest egendomen är avsedd
att försäljas, utarrendering ske på kortare tid än femton år.
Anses större odlingsföretag höra utföras å en jordbruksegendom, ankommer
det på Kungl. Majit att efter framställning av domänstyrelsen förordna,
att egendomen må upplåtas på arrende för längre tid än tjugo år,
dock ej över trettio år, med skyldighet för arrendatorn att under arrendetiden
verkställa de nödiga befunna odlingarna.
8 $.
1 mont. Då utarrendering av jordbruksegendom förestår, skall företagas
arrendeuppskattning, därvid skall upprättas beskrivning över egendomen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
ävensom uppgöras förslag till sättet för dess utarrendering samt till den
arrendeavgift och de villkor i övrigt, emot vilka densamma bör upplåtas.
Sådan uppskattning verkställes efter domänstyrelsens förordnande av en
nämnd, bestående av vederbörande domänintendent såsom ordförande samt
två uppskattningsmän. Dessa, jämte lika antal suppleanter, utses länsvis
för länet i dess helhet eller visst av domänstyrelsen bestämt område
därav för en tid av fyra år, den ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Uppskattningsmännen, som
böra vara allmänt betrodda samt i lantbruks- och affärsförhållanden kunniga
och med ortens förhållanden väl förtrogna personer, skola vara valbara
till nämndemansbefattning samt icke hava uppnått sextiofem års
ålder. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gäde vad de flesta
säga. Har var sin särskilda mening, gäde ordförandens.
Utarrenderas jordbruksegendom ånyo, innan fem år förflutit från förra
upplåtelsen, skall arrendeuppskattning, som i samband därmed ägde rum,
lända tid efterrättelse jämväl vid den nya utarrenderingen, såvida icke
domänstyrelsen på grund av särskilda omständigheter finner ny uppskattning
böra företagas.
2 mom. Domänstyrelsen fastställer med stöd av arrendeuppskattningen
jämte övriga tillgängliga upplysningar de villkor, under vilka utarrenderingen
bör ske.
9 §•
1 mom. Är arrendator av jordbruksegendom, som förut varit utarrenderad
för kronans räkning, på grund av kontrakt optionsberättigad,
eder har han eljest innehaft arrende av egendomen så lång tid, att
denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till
fem år, och har han väl brukat egendomen, skall vid förnyad utarrendering
av egendomen arrendet på de fastställda arrendevillkoren hembjudas
honom eder, i händelse han avlidit, hans änka och barn. I senare fallet
skall, därest arrendatorn efterlämnat både änka och barn eder flera barn,
dessa föreläggas att, örn de vilja gemensamt behålla arrendet, tid handhavande
för deras räkning av egendomens skötsel anmäla lämplig person.
2 moln. Har under de sista fem arrendeåren arrendet övergått å arrendatorns
dödsbodelägare eder överlåtits å hans barn eder måg, äger vid
ny utarrendering sådan innehavare av arrendet för åtnjutande av optionsrätt
räkna sig tid godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av
arrendet.
3 mom. Har arrenderätten övertagits av arrendatorns löftesmän för arrendet
eder övergått till arrendatorns konkursbo eder blivit av konkursförvaltningen
försåld, må, därest arrendatorn uppfyllt de för optionsrätts
åtnjutande föreskrivna villkor, den nye innehavaren av arrendet äga optionsrätt
vid egendomens förnyade utarrendering, oaktat han då icke innehaft
arrendet så lång tid. att denna tillsammans med återstående delen
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
5
av arrendetiden uppgår till fem år. Arrendatorns löftesmän och konkursbo
skola, därest de vilja, behålla arrendet, till handliavande av egendomens
skötsel anmäla lämplig person.
4 morn. Göres ej inom en månad efter erhållen del av gjort hembud
anmälan till domänstyrelsen, att hembudet godtages, anses optionsrätten
förfallen. Detsamma gälle ock, där, enligt vad i 1 och 3 mom. stadgas,
viss person skall anmälas såsom liandhavare av arrendet oell sådan anmälan
underlåtes inom tid, som domänstyrelsen bestämmer.
5 mom. Den arrendatorn eller annan enligt vad ovan sägs tillerkända
optionsrätten må icke omfatta arrende av egendomen tillydande torp eller
lägenhet, som enligt bestämmelsen i 4 § 2 mom. kan komma att utarrenderas
särskilt för sig. Finnes eljest jordbruksegendom vid förnyad
utarrendering böra upplåtas i flera lotter, må arrendatorn medgivas optionsrätt
till endast en av dessa lotter. Arrendatorn äger bestämma, vilken
av de olika lotterna han vill fortfara att bruka. Kommer efter arrendetidens
utgång jordbruksegendom i sin helhet eller till någon del icke
vidare att utarrenderas eller skall jordbruksegendom eller del därav upplåtas
under ett arrende med annan egendom, äger arrendatorn icke på den
honom eljest tillkommande optionsrätt grunda någon rätt till ersättning.
Örn vad sålunda stadgats skall förbehåll intagas i arrendekontraktet.
10 §.
1 mom. Äger optionsrätt icke rum eller har den förfallit, skall arrendet
mot de fastställda arrendevillkoren efter ty domänstyrelsen finner lämpligt
utbjudas antingen under hand eller ock å offentlig auktion.
2 mom. Anbud under hand skall vara skriftligen avfattat, försett med
intyg av två personer angående anbudsgivarens egenhändiga underskrift,
och förseglat.
Det skall ingivas till domänintendenten.
Det ankommer på domänstyrelsen att pröva avgivna anbud. Sådan prövning
må ej ske, förrän minst fjorton dagar förflutit från det arrendet blivit
genom kungörelse i tidning utbjudet. Anbud understigande det åsätta arrendevärdet
må ej antagas. Inkomma två eller flera anbud, vilka minst
uppgå till den fastställda arrendeavgiften, skall det högsta antagas, därest
anbudsgivaren icke på grund av särskilda omständigheter finnes olämplig
såsom kronoarrendator, under förutsättning, där för arrendet skall ställas
säkerhet, att sådan säkerhet blivit ställd. Äro två eller flera anbud lika
höga, skall dem, som avgivit dessa anbud, beredas tillfälle att inkomma
med nya anbud. Kan ej heller sålunda ett högsta anbud erhållas, skall
företrädet mellan dem, som bjudit högst, avgöras efter omprövning av deras
allmänna lämplighet. Äro de lika lämpliga, må företrädet avgöras genom
lottning.
Erhålles icke antagligt anbud, bör efter domänstyrelsens bestämmande
arrendet utbjudas antingen ånyo under hand eller ock å offentlig auktion.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
ErMlles ej heller på detta sätt antagligt anbud, äger domänstyrelsen efter
omständigheterna bestämma om egendomens skötsel.
3 morn, Skall arrendet utbjudas å offentlig auktion, skall sådan förrättas
av domänintendenten å plats och tid, som domänstyrelsen bestämmer.
Skriftliga anbud må icke mottagas av auktionsförrättaren.
Angående antagande av å auktionen avgivet bud skall i tillämpliga delar
gälla vad här ovan stadgats beträffande antagande av anbud under hand.
Erhålles å auktionen icke antagligt anbud, bör efter domänstyrelsens bestämmande
arrendet utbjudas antingen å ny auktion eller under hand.
Erhålles ej heller på detta sätt antagligt anbud, äger domänstyrelsen efter
omständigheterna bestämma örn egendomens skötsel.
i moni. Ej må någon klaga däröver att hans anbud icke antagits.
5 mom. Har jordbruksegendom, då den första gången skall utarrenderas
för kronans räkning, förut varit utarrenderad, och har arrendatorn innehaft
arrendet minst fem år, äger domänstyrelsen, örn anledning därtill
anses föreligga, utarrendera egendomen på de fastställda arrendevillkoren
till den förre arrendatorn utan iakttagande av här ovan upptagna bestämmelser.
Vad sålunda sagts skall äga motsvarande tillämpning, då torp
eller lägenhet, varom förmäles i 4 § 2 morn., skall utarrenderas särskilt
för sig första gången.
11 §.
1 morn. Uppgår arrendeavgiften till minst sexhundra kronor, skall såsom
säkerhet för fullgörandet av arrendevillkoren för en tid av minst fem
år, därest arrendet skall fortfara så länge, och högst åtta år vara ställd
borgen av två eller flera personer, vilka borga en för alla och alla för en
såsom för egen skuld till dess full betalning skett och vilkas vederhäftighet
är styrkt av länsstyrelsen eller domaren.
Arrendator, som sådant föredrager, må dock antingen, jämte ställande av
borgen för arrendevillkoren i övrigt, såsom säkerhet för arrendeavgiftens
erläggande avlämna obligationer eller andra säkerhetshandlingar, enligt
domänstyrelsens avgörande innefattande fullgod säkerhet för två års arrendeavgift.
eller ock i stället för borgen för uppfyllandet av arrendevillkoren
i deras helhet nedsätta obligationer eller andra säkerhetshandlingar,
innefattande enahanda säkerhet för tre års arrendeavgift.
Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen blivit ställd,
skall avlämnas ny borgen, som kan av domänstyrelsen godkännas. Bestämmelse
därom skall intagas i arrendekontraktet.
2 mom. Understiger arrendeavgiften sexhundra kronor, ankommer det
på domänstyrelsens avgörande, örn säkerhet för fullgörandet av arrendevillkoren
skall ställas eller icke.
3 inom. Då anbud göres på arrende, vid vilket säkerhet skall ställas,
eller medgivande begäres till dylikt arrendes överlåtande eller övertagande,
ävensom vid anmälan örn begagnade av optionsrätt till sådant arrén
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
de skall, såvida avseende skall fästas därvid, avlämnas erforderlig säkerhet.
i morn. Menighet vare från ställande av säkerhet fri.
12 §.
1 mom. Arrendeavgiften skall vara utsatt till hälften i penningar och
till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa,
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt.
A i markegångstaxan.
2 moni. Arrendeavgiften skall för varje arrendeår erläggas på sätt domänstyrelsen
bestämmer under uppbördstermin från och med den 1 till
och med den 14 mars det kalenderår, då arrendeåret utlöper.
13 i
1 morn. Befinnes vid arrendevillkorens fastställande nybyggnad erforderlig,
skall arrendatorn i arrendekontraktet åläggas verkställa arbetet. I
kontraktet skola för sådant fall intagas noggranna bestämmelser med avseende
å det föreskrivna arbetet, varjämte skall angivas den tidpunkt, då
arbetet skall vara utfört. För arbetet skall arrendatorn erhålla ersättning
med visst i kontraktet angivet belopp. Ersättningen skall efter domänstyrelsens
bestämmande gottgöras arrendatorn kontant eller genom avkortning
å arrendeavgiften antingen sedan arbetet blivit av domänintendenten
avsynat och godkänt eller ock i mån av arbetets utförande.
Då domänstyrelsen därtill finner anledning, må styrelsen träffa avtal
med annan än arrendatorn örn utförande av arbete, som i första stycket
sägs.
Underlåter arrendatorn utföra i kontraktet föreskrivet nybyggnadsarbete,
äger domänstyrelsen ombesörja arbetets utförande med skyldighet
för arrendatorn att, därest kostnaden överstiger vad i kontraktet bestämts,
ersätta kronan det överstigande beloppet. Förbehåll härom skall intagas
i arrendekontraktet.
2 mom. Vill arrendatorn, utan att sådant blivit honom genom arrendekontraktet
ålagt, uppföra ny byggnad, gore med uppgift örn byggnadens
beskaffenhet och den beräknade kostnaden anmälan därom hos domänstyrelsen.
Efter verkställd utredning må domänstyrelsen bestämma, örn
byggnaden skall uppföras, därvid tillika, under hänsynstagande till deli
nytta arrendatorn har av byggnaden, skall bestämmas den honom därföi
tillkommande ersättningen, vilken skall gottgöras honom på sätt i 1 moni.
sägs.
3 mom. Har arrendatorn uppfört större eller dyrbarare byggnad än
som föreskrivits, må densamma likväl kunna godkännas under förutsättning,
att den avlämnas i fullgott skick samt det befinnes, att dess framtida
underhåll icke medför större kostnad än att egendomen med hänsyn till
sin avkastningsförmåga skäligen kan därför svara.
8
Kungl. Maj:t8 proposition nr 174.
å inom. Har arrendatorn å egendomen uppfört byggnad, som ej blivit
honom ålagd och till vars uppförande han icke erhållit tillstånd, och gör
han framställning örn ersättning för dylik byggnad, må domänstyrelsen
tillerkänna honom sådan ersättning vid avträdet av egendomen, dock endast
under förutsättning att genom byggnadens uppförande egendomens
arrendevärde ökats i sådan grad, att vad i ersättning utgives jämte ränta
därå varder kronan gottgjort.
14 §.
1 imym. Arrendatorn skall tillförbindas ombesörja, att egendomens
samtliga kronan tillhöriga åbyggnader varda för kronans räkning brandförsäkrade
till belopp, som det tillkommer domänintendenten att bestämma;
ägande domänstyrelsen meddela föreskrift såväl örn den anstalt, i
vilken försäkringen må sökas, som ock, då anledning därtill förekommer,
örn brandförsäkringsbeloppet. Arrendatorn skall ock åläggas att utan avdrag
å arrendeavgiften gälda kostnaderna för försäkringen samt hålla
föreskriven brandredskap. Vid brandskada skall brandskadeersättningen
uppbäras av domänstyrelsen.
2 mom. Har arrendatorn erlagt brandförsäkringsavgift på en gång för
tid, som överskjuter hans arrendetid, må domänstyrelsen bevilja honom
ersättning för så stor del av avgiften, som belöper å den tid brandförsäkringen
är gällande utöver hans arrendetid, i den mån avgiften icke återgäldas
genom utdelning från brandförsäkringsanstalten. Sådan ersättning
må ej beviljas, med mindre möjlighet finnes att tillförbinda ny arrendator
att gottgöra kronan utgiften.
15 §.
Varder genom vådeld eller annorledes byggnad förstörd eller så skadad,
att nybyggnad erfordras, skall det tillkomma domänstyrelsen att bestämma,
örn och i vilken omfattning nybyggnad skall äga rum. Beslutar domänstyrelsen,
att nybyggnad skall äga rum, ankommer det på styrelsen
att utan oskäligt dröjsmål låta utföra nybyggnaden. Finner domänstyrelsen
nybyggnad icke böra verkställas eller att mindre byggnad än
den förstörda bör uppföras, må styrelsen nedsätta arrendeavgiften med
belopp, som styrelsen prövar skäligt. Förbehåll därom, att domänstyrelsen
skall äga bestämma, örn eller i vilken omfattning nybyggnad skall äga
rum. skall intagas i arrendekontraktet.
16 §.
Befinnes vid arrendevillkorens fastställande hägnad erforderlig inom
det arrenderade området eller mellan detta och till egendomen hörande
skogsmark, skall arrendatorn åläggas hålla sådan hägnad i den omfattning,
som genom arrendekontraktet bestämmes.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 174.
9
17 *.
Arrendatorn skall tillförbindas att städse i fullgott stånd underhålla vid
egendomen befintliga byggnader och dess övriga tillhörigheter oavsett deras
skick vid tillträdet ävensom att enligt de närmare föreskrifter, som genom
arrendekontraktet må vara meddelade, väl hävda och i god växtkraft
hålla egendomens åker och äng.
Det ersättningsbelopp för brister i byggnad, hägnad m. m., som avträdaren
enligt syn kan kännas skyldig utgiva, skall tillträdaren berättigas
uppbära av domänstyrelsen i den mån det visas, att han avhjälpt bristerna.
18 §.
1 mom. Arrendatorn skall åläggas att, därest icke med tillträdaren annat
överenskommes, året före egendomens avträdande därå verkställa trädesbruk
samt höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd i enlighet med tilllämpad
växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade bestämmelser.
2 mom. Arrendatorn skall ock åläggas att, såvida icke sådant förhindras
av omständigheter, till vilka han icke varit vållande, vid egendomens avträdande
utan ersättning tillhandahålla tillträdaren stråfoder till viss
myckenhet, som skall bestämmas i arrendekontraktet. Den jordägaren enligt
lag tillkommande lösningsrätt till stråfoder i övrigt, som vid arrendators
avflyttning finnes kvar, skall utövas av tillträdaren.
19 $.
I arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att arrendatorn är
pliktig mottaga den ersättning för vid täckdikning använda tegelrör, som
enligt lag må tillkomma honom, genom avkortning å ett eller flera års
arrendeavgift.
20 §.
1 mom. Arrendekontraktet skall innehålla bestämmelse därom, att,
därest arrendatorn vill för egendomen eller viss del därav i väsentlig mån
förändra sättet för jordens torrläggning eller önskar anlägga ängsvattning,
sådant endast må ske efter av sakkunnig person uppgjord plan, som
av domänstyrelsen godkännes. Har egendomen genom företaget tillskyndats
synnerlig fördel, må domänstyrelsen, därest arrendatorn under sin
arrendetid ej kunnat tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst,
tillerkänna arrendatorn skälig gottgörelse.
2 morn. Har arrendatorn under sin arrendetid fått vidkännas kostnad
för byggandet av väg i enlighet med vad i lagen örn enskilda vägar stadgas,
må, då egendomen avträdes, domänstyrelsen tillerkänna honom ersättning
för vad han sålunda utgivit efter avdrag dock för en tjugondei
för varje helt år, varunder han dragit nytta av vägen.
10
Kungl. May.ts proposition nr 174.
21 $.
Hör till jordbruksegendom andel i härads- eller sockenallmänning eller
rätt till annan förmån utom egendomens område, komme den arrendatorn
tillgodo, där ej för visst fall undantag finnes böra göras.
22 $.
Ligger jordbruksegendom i sin helhet eller till någon del i samfällighet
med enskild egendom, när arrendet tager sin början, må arrendatorn berättigas
att å samfällda området ävensom, sedan samfälligheten upphört,
å det område, som därvid blivit egendomen tillagt, begagna kronans rätt
för den arrenderade egendomens nytta, med skyldighet att iakttaga vad
för ty fall lag bjuder samt de av samfälligheten, så länge den fortfar,
härrörande förpliktelser.
Sådan rätt må dock icke tillerkännas arrendatorn, då samfälligheten
utgöres av skogsmark.
23 §.
1 morn. Arrendator av jordbruksegendom må, där så av domänstyrelsen
prövas lämpligen kunna ske, berättigas att å skogsmark, som hör till
egendomen, eller å annan närbelägen kronan tillhörig skogsmark erhålla
årlig utsyning av skog till husbehov till belopp, som angives i arrendekontraktet,
ävensom rätt att efter anvisning till husbehov taga kvarliggande
ris, toppar, grenar och annat avfall, som icke tillhör annan.
Arrendatorn må ock berättigas att, efter som domänstyrelsen finner
lämpligt, å skogsmark, som i första stycket sägs, erhålla ej mindre bete
för så många kreatur, som vinterfödas på egendomen, än även rätt till
lövtäkt i den omfattning, som bestämmes i kontraktet.
2 mom. Arrendatorn skall i arrendekontraktet åläggas att vid sådan
utsyning, som i 1 mom. omförmäles, lämna nödig hantlangning ävensom
tillförbindas att, där så fordras, medgiva forsling över den arrenderade
jorden av virke, som å kronans mark avverkats, eller användning av
erforderligt utrymme för uppläggning av dylikt virke, med rätt dock för
arrendatorn till ersättning för därav uppkommande skada.
3 mom. Finnas å kronan tillhörig skogsmark slåtterlägenheter, vilka
med fördel kunna tillgodogöras för närbelägen jordbruksegendom, eller
förekomma därå eljest förmåner, som utan olägenhet för skogsvården
kunna nyttiggöras, må desamma kunna upplåtas åt arrendatorn av sådan
egendom.
24 §.
Arrendatorn skall tillförbindas att bebo den arrenderade egendomen,
domänstyrelsen dock obetaget att för visst fal! medgiva undantag härifrån.
ii*.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
11
25 i
1 morn. Där arrendeavtalet avser tid ej understigande femton år, skall
i arrendekontraktet intagas förbehåll därom, att rätt att sätta annan i
sitt ställe enligt vad i 2 kap. 8 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
sägs icke tillkommer arrendatorn.
2 mom. Dödsbodelägare efter arrendator, vilka icke begagnat sig av
dem enligt lag tillkommande kembudsrätt, så ock arrendatorns konkursborgenärer,
där de ej uppsagt arrendeavtalet, skola vara berättigade att
för återstående arrendetiden överlåta arrendet på viss person, som av domänstyrelsen
godkännes, under villkor att anmälan örn överlåtelsen göres
av dödsbodelägarna inom tre månader efter hembudstidens utgång och
av konkursborgenärerna inom två månader efter den för bevakning av
fordringar i konkursen utsatta tiden.
Har arrendator försatts i konkurs och hava borgenärerna uppsagt avtalet,
äge arrendatorns löftesmän för arrendet, såvitt de nödgats utgiva
något på grund av sin borgen, övertaga arrendet och förfoga över detsamma
på sätt nyss sagts; gore dock anmälan därom inom en månad efter
den dag, då borgenärernas uppsägelse skedde.
Vilja arrendators dödsbodelägare, konkursborgenärer eller löftesmän
för gemensam räkning övertaga arrendet, skola de vara pliktiga att inom
viss av domänstyrelsen förelagd tid till handliavande för deras räkning
av egendomens skötsel anmäla lämplig person. Gitta de ej det, varde, där
fråga är örn dödsbodelägare och konkursborgenärer, arrendet uppsagt,
och må beträffande löfTesmän arrendet ej å dem överlåtas. Förbehåll
örn uppsägningsrätt i detta fall mot dödsbodelägare skall intagas i arrendekontraktet.
26 §.
1 mom. Arrendatorn skall tillförbindas att ej utan domänstyrelsens
medgivande borttaga å egendomen befintliga torp eller anlägga nya sådana
samt att ej heller utan domänstyrelsens medgivande ålägga egendomens
torpare avgäld eller besvär utöver vad som vid egendomens utarrendering
bestämts.
Arrendatorn skall ock åläggas att angående villkoren för upplåtelser
till torpare med dem upprätta skriftligt kontrakt, som inom en månad
från kontraktets dagtecknande skall i avskrift insändas till domänintendenten.
1 kontrakten såväl mellan kronan och arrendatorn som mellan arrendatorn
och torparen skall intagas erinran därom, att vad lagen om nyttjanderätt
till fast egendom innehåller angående förverkande och uppsägning
av arrende äger tillämpning jämväl å rättsförhållandet mellan arrendator
och torpare.
2 morn. Finnes å jordbruksegendom lägenhet, varå innehavaren bebor
12
Kungl. May.ts proposition nr 174.
honom själv tillhöriga byggnader, skola i arrendekontraktet intagas bestämmelser
till tryggande av lägenhetens bibehållande till arrendeperiodens
slut, i den mån sådant kan ske utan men för egendomen, varjämte
arrendatorn skall tillförbindas att icke utan domänstyrelsens medgivande
ålägga lägenhetsinnehavaren avgäld eller besvär utöver vad vid egendomens
utarrendering bestämts.
27 $.
Till utrönande, huru utarrenderad jordbruksegendom skötes och arrendevillkoren
av arrendatorn fullgöras, skall egendomen vart femte år eller,
där så prövas nödigt, oftare besiktigas av domänintendenten.
Varder vid sådan besiktning brist konstaterad, som bör avhjälpas av
arrendatorn, skall denne föreläggas att hava utfört arbetet inom viss tid.
Underlåter arrendatorn att ställa sig föreläggandet till efterrättelse,
äger domänstyrelsen, där styrelsen anser så nödigt, ombesörja bristens
avhjälpande med skyldighet för arrendatorn att ersätta kronan kostnaden
för arbetets utförande. Förbehåll härom skall intagas i arrendekontraktet.
28 §.
Beträffande av- och tillträdessyner skola i arrendekontrakten intagas
sådana förbehåll, att samma syn i regel kommer att gälla såsom avträdessyn
för avträdande arrendator och tillträdessyn för den tillträdande, varjämte
skall stadgas, att kostnaderna för dylika syner skola gäldas utav avoch
tillträdaren till hälften vardera.
Domänintendenten tillkommer att ifråga örn utseende av synemän iakttaga
kronans rätt.
29 §.
Domänstyrelsen äger uppdraga åt domänintendenten att pröva ansökning
av arrendator örn undantag från i lag stadgat förbud för honom att
från egendomen föra stråfoder och gödsel.
30 $.
Är jordbruksegendom belägen i län, där domänintendent icke finnes anställd,
äger domänstyrelsen uppdraga åt jägmästare eller annan lämplig
person att i avseende å utarrenderingen av egendomen och med arrendet
sammanhängande förhållanden utöva de åligganden och befogenheter, sorn
enligt bestämmelserna här ovan tillkomma domänintendent.
Det samma gällö även beträffande annan jordbruksegendom, därest på
sådant sätt besparing i kostnaden för förvaltningen kan vinnas.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
31 $.
Skall jordbruksegendom utarrenderas på kortare tid än femton år, må
utarrenderingen ske i den ordning, domänstyrelsen i varje fall bestämmer;
och vare vid fastställandet av arrendevillkoren domänstyrelsen ej bunden
av bestämmelserna bär ovan i detta kapitel och ej heller av stadgandena
i allmän lag. i den mån avvikelse från dem må göras.
Särskilda bestämmelser om utarrendering av vissa å kronoskogar belägna jordbruksegendomar
(skogsjordbruk).
32 §.
I avseende å utarrendering av sådana å kronoparker eller andra kronoskogar
belägna, av domänstyrelsen förvaltade jordbruksegendomar, som
prövas erforderliga för skötseln av skogarna (skogsjordbruk), skola bestämmelserna
i 33—45 ■§§ lända till efterrättelse.
33 §.
De åligganden och befogenheter, som i avseende å utarrendering av
jordbruksegendom och med arrendet sammanhängande förhållanden tillkomma
domänstyrelsen, må efter Kungl. Majrts bestämmande utövas av
överjägmästaren eller annan domänstyrelsen underställd tjänsteman, dock
med den inskränkning, som följer av stadgandet i 34 § angående bestämmandet
i vissa fall av kortare arrendetid än femton år, samt med iakttagande
att frågor örn utförande av byggnadsarbeten och örn ersättning åt
arrendatorn i anledning av arrendet alltid skola avgöras av domänstyrelsen.
Domänstyrelsen må uppdraga åt jägmästaren att pröva ansökning av
arrendatorn örn undantag från i lag stadgat förbud för honom att från
egendomen föra stråfoder och gödsel.
34 §.
Upplåtelse, som i 32 § avses, skall, då arrendet omfattar, såvitt ungärde
delar av riket, där lagen örn arrende av viss jord å landet i Norrland
och vissa delar av Svealand äger tillämpning, minst fyra hektar inrösningsjord
och, såvitt angår övriga delar av riket, odlad jord till en vidd
av minst fyra hektar, ske för minst femton och högst tjugo år. Då särskilda
omständigheter föranleda därtill, må domänstyrelsen bestämma,
att upplåtelsen skall ske för kortare tid än femton år. Såsom sådana
omständigheter skall särskilt anses, förutom förhållanden, som omförmälas
i 7 § första stycket, att optionsberättigad arrendator, med hänsyn
till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han ingått
eller har för avsikt att ingå avtal örn köp eller arrende av annan fastighet,
förklarar sig vilja avsluta arrendeavtal på Mortare tid än femton år, eller
att med hänsyn till kronans skogsbruk det för kronan är av synnerlig
14
Kungl. Majlis proposition nr 174.
vikt, att utarrenderingen sker för kortare tid. Arrendeavtal, som varit
gällande i femton år, må förlängas även för kortare tid.
Omfattar arrendet mindre ägovidd än vad i första stycket sägs, må upplåtelsen
ske för tid, som i varje fall finnes lämpligast.
Är arrendeavtalet gällande för längre tid än fem år, åge arrendatorn
uppsäga arrendet till upphörande med utgången av femte arrendeåret;
uppsäge dock avtalet senast sex månader därförinnan eller vare sin rätt
därtill förlustig. Enahanda rätt tillkomme arrendatorn vid utgången av
vart femte år därefter.
35 §.
Arrendeuppskattning, då sådan enligt 8 § 1 mom. skall äga rum, skall
verkställas av vederbörande jägmästare.
Optionsberättigad arrendator, som icke åtnöjes med de fastställda arrendevillkoren,
må hos domänstyrelsen påkalla ny arrendeuppskattning. Kan
genom domänstyrelsens försorg uppgörelse örn arrendevillkoren icke träffas
med arrendatorn, skall efter domänstyrelsens förordnande sådan uppskattning
verkställas av en uppskattningsnämnd, bestående av jägmästaren
eller annan, som domänstyrelsen utser, såsom ordförande och två uppskattningsmän,
varom förmäles i 8 § 1 mom. Stanna nämndens ledamöter
i olika mening, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening,
galle ordförandens.
36 §.
Äger optionsrätt icke rum eller har den förfallit, skola åtgärder vidtagas
för skogsjordbrukets utarrendering till lämplig person. Kan skogsjordbruket
ej utarrenderas på de fastställda arrendevillkoren, skall, i fall
utarrenderingen på grund av förordnande, som i 33 § sägs, skall verkställas
av domänstyrelsen underställd tjänsteman, frågan örn skogsjordbrukets
skötsel hänskjutas till domänstyrelsen.
37 §.
Arrendeavgiften skall utsättas i penningar eller i en eller flera av de
persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar
på sätt i 12 § 1 mom. sägs samt skall vara till beloppet bestämd; dock
utgör vad sist stadgats ej hinder för att arrendatorn i arrendekontraktet
tillförbindes att gälda avgifter för brandförsäkring av skogsjordbrukets
åbyggnader. Arrendeavgiften skall erläggas till jägmästaren å tid, som i
kontraktet bestämmes.
38 §.
Kronan åligge att tillhandahålla arrendatorn för jordbruket nödiga
byggnader och att å dessa byggnader verkställa de för deras bibehållande
i brukbart skick erforderliga reparationer, som ej äro av allenast mindre
15
Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
omfattning och som icke föranletts av arrendatorns vållande. Med reparation
av mindre omfattning förstås avhjälpande av smärre brister å golv,
vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och
fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig
lagning. Finnas å skogsjordbruk, som skall utarrenderas, byggnader, som
tillhöra arrendatorn, vare, i den mån egendomens behov av nödiga byggnader
därigenom är tillgodosett, kronan fri från ovan angivna skyldighet.
I arrendekontraktet skall intagas bestämmelse örn vilka byggnader
kronans byggnadsskyldighet omfattar.
Anses av särskild anledning skogsjordbruk böra utarrenderas i obebyggt
skick, må sådant kunna ske.
39
Den enligt 14 § 1 mom. domänintendenten tillkommande befogenheten
att bestämma det belopp, vartill kronans byggnader skola vara brandförsäkrade,
skall utövas av jägmästaren.
40 §.
Arrendatorn skall tillförbindas att väl hävda den arrenderade jorden,
att avhjälpa sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnadei\ som
föranleda blott mindre reparationer, samt att vårda och underhålla skogsjordbrukets
övriga tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden
försämras. Arrendatorn äger dock till botande av brandskada, som utan
hans vållande timat å byggnad, av kronan undfå skälig gottgörelse för
kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte
han kronan, när egendomen avträdes. Finnes arrendatorn då hava på
egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför
gottgörelse av kronan.
Rätt att uppbära ersättningsbelopp, varom förmäles i 17 § andra stycket,
tillkommer icke arrendatorn.
41
Förbehåll, som avses i 19 §, må icke intagas i arrendekontraktet.
42 %.
Arrendatorn må icke förbjudas att för husbehov nyttja fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår vässt fiskevatten,
där kronan låtit vidtaga särskilda åtgärder till fiskets förbättrande,
eller kräftfångst.
43 %.
Besiktning, som i 27 § sägs, skall hållas av jägmästaren. Vid sådan besiktning
må föreläggande i enlighet med andra stycket av nämnda paragraf
icke meddelas.
16 Kungl. May.ts proposition nr 174.
44 §.
I fråga om utseende av synemän till verkställande av av- ock tillträdessyner
tillkommer det jägmästaren att iakttaga kronans rätt.
45 §.
Yad i 31 § finnes stadgat i avseende å utarrendering av jordbruksegendom
på kortare tid än femton år skall icke äga tillämpning vid utarrendering
av skogsjordbruk på kortare tid än femton år. Är den kortare
arrendetiden föranledd därav, att skogsjordbruket är avsett att försäljas,
äger dock domänstyrelesen förordna, att vid utarrenderingen undantag må
göras från de bestämmelser, som eljest skolat tillämpas.
3 kap. Om utarrendering för annat ändamål än jordbruk.
46 $.
Utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk må, med iakttagande
av stadgandet i 2 kap. 57 § fjärde stycket lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom, ske i den ordning och under de villkor, som för varje
fall prövas lämpliga.
4 kap. Om tillämpningsföreskrifter.
47 $.
Kungl. Maj:t äger meddela de närmare föreskrifter, som kunna finnas
erforderliga för tillämpningen av här ovan angivna grunder.
Övergångsbestämmelser.
Denna förordning skall, under iakttagande av vad nedan stadgas, lända
till efterrättelse från och med den 1 januari 1935.
1) Finnes erforderligt, att överflyttandet till domänstyrelsen och domänintendenterna
av länsstyrelsernas befattning med kronans utarrenderade
jordbruksdomäner tager sin början före den 1 januari 1935 eller
avslutas efter sagda dag, må Kungl. Majit därom förordna.
2) Har i avseende å utarrendering av jordbruksegendom före den 1 januari
1935 utarbetats vederbörligt förslag eller eljest vidtagits mera ingående
förarbeten, må även efter nämnda dag därförinnan gällande bestämmelser
eller tillämpad ordning kunna vid utarrenderingen följas, med
iakttagande likväl att länsstyrelserna ej vidare skola hava någon befattning
med utarrenderingen av jordbruksdomänerna.
3) Förordningen skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid
dess ikraftträdande äga tillämplighet beträffande därförinnan tillkomna
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
arrendeförhållanden, i vidare mån än som föranledes dels av det i 12 §
2 mom. intagna stadgandet angående arrendeavgiftens erläggande och
dels därav, att länsstyrelsernas befattning med kronans utarrenderade
jordbruksdomäner skall upphöra.
4) Där på grund av bestämmelser i arrendekontrakt eller författning
förvaltningsåtgärd beträffande arrendeförhållanden, som nyss sagts, ankommer
på länsstyrelse, skall motsvarande befogenhet i stället utövas
av domänstyrelsen eller efter dess förordnande av domänintendent.
5) Är arrendator enligt vid förordningens ikraftträdande gällande arrendekontrakt
berättigad till ersättning för arbete med trädesbruk, höstplöjning,
gräs-, frö- och höstsädessådd eller för utsäde, ankommer det på
domänstyrelsen att vid arrendetidens utgång i enlighet med vad i arrendekontraktet
finnes bestämt gälda arrendatorn sådan ersättning.
Bihang till riksdagens protokoll 1934
1 sami
Nr 174.
2
18
Kungl. Majlis proposition nr 174.
Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Re genten i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld,
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
I skrivelse den 29 maj 1928, nr 264, anliöll riksdagen örn vidtagande av
åtgärder i syfte att reglerna för upplåtelser under nyttjanderätt från
kronans mark måtte i möjligaste mån anpassas efter den allmänna
arrendelagens bestämmelser och syftemål.
Den 28 oktober 1932 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sex utredningsmän att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord.
Jämlikt sagda bemyndigande tillkallade jag den 1 november 1932
såsom utredningsmän häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, ledamoten
av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Johansson i
Uppmälby, byråchefen i domänstyrelsen K. E. Holmström, överjägmästaren
G. A. Welander, landstingsmannen A. Eriksson i Nöbbelöv och
ombudsmannen hos Svenska sågverksindustriarbetareförbundet E. Nyström.
Welander har den 18 oktober 1933, efter egen ansökan, på grund
av sjukdom entledigats från uppdraget som utredningsman.
Den 20 november 1933 hava utredningsmännen, vilka antagit namnet
1932 års kronojordsutredning, avlämnat betänkande med förslag dels till
förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronojord och
dels till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning
(stat. off. utr. 1933: 32).
över utredningsmännens betänkande hava yttranden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse*
riksförbundet Sveriges statsarrendatorer u. p. a., kronoarrendatorsföreningen
i Malmöhus län, Svenska skogs- och flottningsarbetare förbundet,
Svenska sågverksindustriarbetareförbundet och Sveriges skogsägareförbund.
Vid domänstyrelsens utlåtande hava fogats yttranden från samtliga
länsstyrelser, domänintendenter och Överjägmästare.
Kungl. Martts proposition nr 174.
19
1. Historik och gällande bestämmelser m. m.
Statens jordbruksdomäner förvaltas av domänstyrelsen nied biträde
av länsstyrelserna oell domänintendenterna. Egendomarna upplåtas i
regel på arrende. Inkomsterna från dem ingå till statens domäners fond
(domänfonden). Rörande domänernas antal och areal samt storleken av
från dem härflytande arrendeavgifter hänvisas till följande ur domänstyrelsens
femårsberättelse för år 1930 hämtade sammandrag.
Antal |
I arrendet ingående |
Arren-datorn |
Årliga arrende- beloppet kronor |
Taxe- rings- värde kronor |
Arrende-avkort-ning un-der år kronor |
|||
Län |
tomt och åker hektar |
ängs-och od-lings-mark hektar |
summa inägor hektar |
|||||
Stockholms.................. |
141 |
3,308 |
386 |
3,694 |
1,704 |
155,174 |
4,572,200 |
10,255 |
Uppsala ..................... |
75 |
2,852 |
303 |
3,155 |
1,771 |
87,122 |
2,798,800 |
27,917 |
Södermanlands ............ |
77 |
4,399 |
216 |
4,615 |
3,236 |
135,236 |
3,884,100 |
6,075 |
Östergötlands............... |
174 |
7,725 |
1,196 |
8,921 |
4,156 |
288,782 |
9,501 800 |
37,810 |
Jönköpings .................. |
146 |
2,261 |
1,510 |
3,771 |
2,587 |
91,197 |
3, i 33,200 |
5,050 |
Kronobergs.................. |
39 |
560 |
542 |
1,102 |
895 |
20,650 |
712,000 |
1,754 |
79 |
4,245 |
1,445 |
5,690 |
3,584 |
144,856 |
4,418 800 |
32,700 |
|
Gotlands ..................... |
7 |
344 |
211 |
''555 |
273 |
11,285 |
402*100 |
6,360 |
Blekinge ..................... |
4 |
27 |
11 |
38 |
8 |
12,290 |
787,400 |
850 |
Kristianstads ............... |
113 |
5,704 |
1,272 |
6,976 |
493 |
212,667 |
7,825,900 |
32,034 |
Malmöhus ................. |
206 |
10,474 |
1,418 |
11,892 |
234 |
607,794 |
21,766,100 |
91,782 |
Hallands ..................... |
29 |
1,810 |
79 |
1,889 |
117 |
57,975 |
2,364,000 |
6,543 |
Göteborgs och Bohus ••• |
90 |
3,060 |
567 |
3,627 |
748 |
103,651 |
5,515,400 |
31,455 |
Älvsborgs..................... |
90 |
8,460 |
758 |
4,218 |
1,962 |
93,132 |
3,727,200 |
11,481 |
Skaraborgs .................. |
201 |
11,917 |
1,910 |
13,827 |
3,931 |
297,6*4 |
10,187,300 |
64,476 |
Värmlands .................. |
27 |
1,493 |
274 |
1,767 |
1,083 |
28,230 |
1,093,900 |
— |
Örebro........................ |
73 |
2,949 |
496 |
3,445 |
1,906 |
91,878 |
3,337,800 |
14,087 |
Västmanlands............... |
74 |
4,056 |
429 |
4,485 |
2,107 |
129,468 |
3,602,500 |
41,664 |
Kopparbergs .............. |
4 |
145 |
93 |
238 |
140 |
3,045 |
114,800 |
— |
Gävleborgs ................. |
2 |
40 |
20 |
60 |
100 |
2,830 |
78,700 |
— |
Västernorrlands............ |
1 |
10 |
— |
10 |
— |
400 |
10,000 |
— |
Jämtlands .................. |
3 |
60 |
45 |
105 |
190 |
1,605 |
95,600 |
15 |
Västerbottens............... |
3 |
28 |
22 |
50 |
36 |
4,550 |
104,400 |
— |
Norrbottens.................. |
2 |
— |
— |
— |
— |
4,000 |
258,000 |
— |
Summa |
1,660 |
70,927 |
13,203 |
84,130 |
31,261 2,585,511190,292,000 |
422,308 |
I förestående sammandrag redovisas, förutom de egentliga jordbruksdomänerna,
staten tillhöriga, under domänstyrelsens förvaltning stående
fisken, kvarn- och vissa andra till jordbruksfastigheter ej hänförliga
lägenheter, vilka i likhet med de egentliga jordbruksdomänerna utarrenderas
för domänfondens räkning. Framhållas må, att av de i sammandraget
upptagna jordbruksdomänerna vissa helt. eller delvis torde efter
år 1930 hava försålts ävensom att taxeringsvärdena å de i statens ägo
fortfarande befintliga egendomarna kunnat hava ändrats vid den senaste,
år 1933 verkställda fastighetstaxeringen.
''20 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Jämte jordbruksdomänerna förvaltar domänstyrelsen även en annan
grupp jordbruksegendomar, nämligen sådana som äro belägna å eller i
omedelbart sammanhang med kronoparkerna eller andra statliga skogar
under domänstyrelsens förvaltning. Sistberörda egendomar förvaltas i
samband med skogarna och utarrenderas genom skogsstatens försorg.
Även inkomsterna från dessa egendomar ingå till statens domäners fond.
Beträffande nu åsyftade egendomar hava utredningsmännen införskaffat
vissa uppgifter avseende år 1933, vilka länsvis sammanställts i en i
betänkandet å sid. 28 o. ff. intagen tabell. Därur har uppgjorts följande
sammandrag för hela landet.
Arrendelotternas fördelning |
A n Bebyggda med |
t a 1 Obe- byggda |
Summa |
Totala arealen odlad jord hektar |
Summan av arren-deavgif-ternas |
Arrendei otternäs |
||
kro- nans hus |
arren- datorns hus |
|||||||
Hela under hållet |
Inre under- hållet |
|||||||
Under 4 hektar .................. |
1,729 |
560 |
331 |
2,620 |
4,668 |
251,627 |
952 |
743 |
4 — 10 hektar....................... |
978 |
61 |
44 |
1,083 |
6,585 |
268,438 |
749 |
229 |
Över 10 högst 25 hektar ...... |
348 |
3 |
6 |
357 |
5,141 |
163,682 |
302 |
46 |
Över 25 hektar .................. |
66 |
— |
1 |
67 |
2,673 |
66,895 |
63 |
3 |
Summa |
3,121 |
624 |
382 |
4,127 |
19,067 |
750,642 |
2,066 |
11,021 |
Arrendelotternas fördel-ning med avseende å |
Arrendelotternas fördelning |
med avseende å |
arrendetidens |
längd |
|||||||||||||||||
jac. -I |
t£) gea *-s |
03 P° •-* |
P° >-i |
jao |
05 P° <~i |
-4 fao |
00 JflO -J |
<£> Po -i |
O po •“S |
tt> po |
14 år |
Ot Po |
16 år |
19 år |
20 år |
po *-s |
Oi O po |
e"t- < |
Städj erätt skon -tr. 20 å 49 år |
Livstid |
|
Under 4 hektar ......... |
290 |
264 |
354 |
60 |
957 |
23 |
363 |
6 |
7 |
187 |
2 |
5 |
1 |
1 |
19 |
1 |
4 |
28 |
23 |
25 |
|
4—10 hektar ............ |
115 |
107 |
156 |
41 |
404 |
8 |
151 |
1 |
1 |
83 |
1 |
_ |
1 |
— |
1 |
12 |
— |
— |
1 |
— |
|
Över 10 högst 25 hektar |
22 |
39 |
60 |
11 |
118 |
4 |
64 |
1 |
— |
25 |
— |
— |
1 |
— |
— |
12 |
— |
— |
— |
— |
|
Över 25 hektar ......... |
5 |
7 |
9 |
1 |
18 |
4 |
8 |
— |
1 |
8 |
— |
1 |
1 |
— |
— |
4 |
_ |
— |
— |
— |
— |
Summa |
432|417 |
579 113 |
1,497 39|586 |
8 |
9303 |
1 |
3 |
8 |
1 |
2*47 |
1 |
4 |
28 |
24 |
25 |
1 Å 34 lotter har kronan hela underhållet.
Domänstyrelsen utarrenderar dessutom på grund av Kungl. Maj:ts beslut
en del egendomar för andra myndigheters eller institutioners räkning.
Utom nu omförmälda jordbruksegendomar äger staten emellertid
även ett betydande antal andra sådana, som förvaltas och nyttiggöras
på olika sätt. Åtskilliga av dessa äro även upplåtna på arrende.
Enligt § 77 regeringsformen skall statens fasta egendom förvaltas
enligt de grunder, riksdagen därom föreskriver. Med stöd härav hava tid
efter annan av riksdagen, efter framställning av Kungl. Majit, antagits
grunder för förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Nu gällande
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
grunder finnas innefattade i kungörelsen den 4 juni 1908 (nr 52) angående
förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
med däri enligt kungörelser den 17 december 1926 (nr 510), den 6 juni
1929 (nr 177) och den 10 juni 1932 (nr 186) gjorda ändringar.
1908 års kungörelse tillkom i sammanhang med allmänna nyttjanderättslagens
ikraftträdande. Det ansågs nämligen, att, sedan arrendeinstitutet
genom de nya stadgandena örn arrende i nyttjanderättslagen
fått en i åtskilliga hänseenden förändrad rättslig reglering, jämväl bestämmelserna
angående utarrenderingen av jordbruksdomänerna borde
omarbetas, så att de komme mera i överensstämmelse med stadgandena
i nämnda lag. 1908 års kungörelse vilar dock till stor del på den föregående
kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen av
kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882 (nr 59). De viktigaste
bestämmelserna i 1908 års kungörelse äro följande.
Då utarrendering av jordbruksdomän förestår, skall för fastställande
av den arrendeavgift, mot vilken domänen må utarrenderas, verkställas
en arrendeuppskattning. Denna verkställes av domänintendenten
jämte två på visst sätt utsedda uppskattningsmän. \ id uppskattningsförrättningen
uppgöres förslag till sättet för egendomens utarrendering,
till de närmare arrendevillkoren i avseende å nybyggnads- och andra
skyldigheter samt den arrendeavgift, mot vilken egendomen kan anses
skäligen böra upplåtas. Domänstyrelsen fastställer därefter med stöd
av nämnda förslag villkoren för utarrenderingen. Därest egendomen
förut varit utarrenderad samt arrendatorn innehaft arrendet fem år och
väl skött egendomen, skall arrendet hembjudas honom mot de sålunda
fastställda arrendevillkoren. Dylik rätt till hembud eller optionsrätt
tillkommer även under angivna förutsättningar vissa personer, till vilka
arrendet övergått från arrendatorn. Förekommer icke optionsrätt eller
använder arrendatorn sig icke av densamma, skall arrendet utbjudas på
offentlig auktion, vilken skall förrättas av länsstyrelsen. Till arrendator
äger domänstyrelsen därefter antaga den högstbjudande. Arrendetiden
skall i regel vara tjugo år. Arrendeavgälden skall vara bestämd till
hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som
upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar. Arrendatorn
äger rätt till liusbeliovsvirke från den till egendomen hörande skogen,
därest den icke avsatts till kronopark. Arrendatorn är skyldig
underhålla egendomens byggnader och anläggningar i fullgott stånd
samt i alla avseenden väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens
åker och äng. Byggnadsskyldigheten åvilar arrendatorn, men erhåller
han i viss omfattning ersättning för verkställd nybyggnad genom nedsättning
i arrendeavgiften. Nyodling tillätes arrendatorn endast å område,
som vederbörande förvaltningsmyndighet bestämmer. Ersättning
för nyodling ävensom för täckdikning utöver kostnaden för använda
tegelrör kan arrendatorn erhålla, därest egendomen av företaget till
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
skyndas synnerlig fördel. Ersättningen, däri inbegripen ersättning för
tegelrören vid täckdikning, erhåller arrendatorn genom nedsättning i
arrendeavgiften.
I brev till domänstyrelsen den 2 december 1892 (nr 117) och den 25
september 1896 (nr 76) bär Kungl. Majit meddelat vissa reglementariska
föreskrifter för domänernas förvaltning.
Beträffande utarrenderingen och förvaltningen i övrigt av de jordbruksegendomar
eller jordbruksområden, som förvaltas i samband med
skogen och utarrenderas genom skogsstatens försorg, finnas icke några
av riksdagen fastställda grunder, som skola följas vid utarrenderingen,
utan äger den utarrenderande myndigheten fria händer såväl i avseende
<i sättet för utarrenderingen som i fråga örn arrendevillkoren; dock är
givet, att de senare icke må strida mot de tvingande bestämmelserna
i allmänna nyttjanderättslagen. — Detsamma gäller beträffande utarrenderingen
av jordbruksegendomar, som förvaltas av annan statsmyndighet
än domänstyrelsen.
Redan relativt kort tid efter tillkomsten av 1908 års förvaltningsgrunder
riktades mot dem den anmärkningen, att de icke i nog hög grad tillgodosåge
statens intresse att erhålla tillräcklig avkastning från sina
jordbruksdomäner. Med utgångspunkt härifrån hemställdes sålunda vid
1913 års riksdag i motionen 11:97, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn undersökning, dels huruvida det nuvarande
sättet för utarrenderingen av kronans jordbruksegendomar innebure tillräcklig
garanti för statsintressets tillgodoseende, och dels huruvida den
kronan åliggande byggnadsskyldigheten och den kronoarrendatorerna
tillerkända optionsrätten kunde vara i behov av en revision. — Jordbruksutskottet
föreslog i utlåtande nr 110, att riksdagen i anledning av
motionen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning, huruvida icke genom förändrade bestämmelser
i avseende å sättet och villkoren för utarrenderingen av kronans
jordbruksdomäner statens intresse i fråga örn avkastningen från dessa
domäner måtte bättre än dittills tillgodoses. Utskottets hemställan bifölls
av andra kammaren men avslogs av första, i följd varav frågan då
förföll. — Vid 1914 års första riksdag väcktes åter en motion (11:204) i
ämnet, men blev denna på grund av riksdagens upplösning icke behandlad.
Den 15 december 1914 tillkallades enligt Kungl. Majits beslut särskilda
sakkunniga (domänsakkunniga) att verkställa utredning och avgiva
förslag beträffande de ändringar i gällande bestämmelser angående"''
utarrendering av kronans jordbruksdomäner, som kunde finnas erforderliga
eller lämpliga särskilt i syfte att statens intresse i fråga om avkastningen
från dessa domäner måtte bättre än dittills tillgodoses. De
sakkunniga avlämnade den 29 oktober 1921 betänkande med förslag dels
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
till ny kungörelse angående grunder för förvaltning av jordbruksdomänerna
och dels till reglementariska bestämmelser för samma förvaltning.
Sedan detta förslag varit remitterat till åtskilliga myndigheter,
tillkallade Kungl. Maj:t den 4 maj 1923 domänintendenten Sven
Linders att biträda vid fortsatt behandling inom jordbruksdepartementet
av förslaget. Den 28 juni 1923 avlämnade Linders förslag till
nya förvaltningsgrunder och reglementariska bestämmelser.
I skrivelse i december 1927 hava arrendatorer å Vassgårda,
Björneborgs, Håkansbols, Villingsbergs, Stadra och
Klotens kronop a rker hemställt, att arrendatorer å kronoparker
i de delar av landet, där norrländska arrendelagen gälde, måtte bliva likställda
med bolagsarrendator^- samt att för arrendatorer å kronoparker
i övriga delar av riket de i allmänna nyttjanderättslagen införda bestämmelserna
örn jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda
jordägare måtte tillämpas.
Vid 1928 års riksdag väcktes i nu förevarande fråga dels de
likalydande motionerna 1:210 och 11:297 och dels motionen 11:299. I
de förra hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte tillse, att de ledande grundsatser, som
fastslagits i den allmänna nyttjanderättslagen, måtte komma i tillämpning
vid utarrendering av kronojord, även i fall då bestämmelserna vore
av dispositiv natur, ävensom föranstalta örn ändring av gällande praxis
att upplåta kronoarrenden under kortvariga arrendeperioder. I motion
11:299 hemställdes örn skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn utfärdande
snarast möjligt av sådana bestämmelser för upplåtelse av arrendejordbruk
och torp å kronoparker samt torp å kronans utarrenderade
jordbruksegendomar, att gällande arrendestadganden för motsvarande
arrendeupplåtelser å enskild jord måtte i görligaste mån vinna tillämpning
även å här ifrågavarande upplåtelser. — Jordbruksutskottet hemställde
i utlåtande nr 67, att riksdagen i anledning av motionerna måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn vidtagande av åtgärder i syfte,
att reglerna för upplåtelser under nyttjanderätt från kronans mark
måtte i möjligaste mån anpassas efter den allmänna arrendelagens bestämmelser
och syftemål. Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen,
och avläts i enlighet härmed den inledningsvis omnämnda skrivelsen.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att riksförbundet
Sveriges statsarren datorer i skrivelse den 17 mars 1932 hemställt
örn övervägande av ändringar i gällande kungörelse örn utarrendering
av kronans jordbruksdomäner, avseende att kronan måtte förbinda
sig till fulla värdet inlösa av arrendatorn ägda, för gårdens drift
nödiga hus, vattenledningar och övriga anläggningar, att, då nybyggnad
tarvades å egendomen och kostnaden icke vore större än den kunde
avdragas å närmaste årens arrendemedel, arrendatorn måtte erhålla
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
rån tefritt statslån för byggnadskostnaden, att, där dyrare byggnader tarvades,
kronan skulle låta på egen bekostnad uppföra desamma, att kronan
måtte inlösa av arrendatorn ägda elektriska andelar och elektriska
anläggningar, samt att av den i 1908 års kungörelse omnämnda uppskattningsnämnden
den av landstinget utsedda ledamoten i stället måtte
utses av respektive läns kronoarrendatorsförening.
2. Grunddragen av utredningsmännens förslag.
Utredningsmännens förslag till förordning i ämnet avser att reglera
förvaltningen av de under domänstyrelsen stående kronan tillhöriga
jordbruksegendomar ävensom av kronan tillhöriga fisken samt tomt- och
andra jordlägenheter, som förvaltas av domänstyrelsen, d. v. s. i huvudsak
dels de enligt 1908 års kungörelse reglerade jordbruksdomänerna
och dels de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna eller jordbruksområdena,
som förvaltas i samband med skogarna. Förvaltningen
skall liksom nu i regel ske genom egendomarnas upplåtande på arrende.
Utarrenderingen skall ske enligt de bestämmelser, som i allmän lag finnas
upptagna till reglerande av jordägares och arrendatorers rättigheter
och skyldigheter, i den mån ej annat finnes angivet i förordningen. Den
centrala förvaltningen av de egentliga jordbruksdomänerna skall utövas
av domänstyrelsen, under det att den lokala skall ombesörjas av domänintendenten.
Länsstyrelsernas befattning med jordbruksdomänernas utarrendering
avses skola upphöra och deras åligganden övertagas till en
del av domänstyrelsen och till en del av domänintendenterna. Den lokala
förvaltningen av de å kronoskogarna belägna jordbruken, i förslaget
benämnda skogsjordbruk, skall liksom hittills handhavas av jägmästarna
och den centrala av överjägmästarna samt i vissa frågor, huvudsakligen
de ekonomiska, av domänstyrelsen.
Förslaget upptager under 3—32 §§ de föreskrifter angående utarrenderingen
av jordbruksegendomarna, domänerna och skogsjordbruken, som
skola gälla utöver allmän lags stadganden, och under 33—46 §§ de särskilda
föreskrifter, som skola gälla allenast beträffande skogsjordbruken.
Förstberörda föreskrifter äro i huvudsak av följande innehåll. Liksom
enligt 1908 års kungörelse skall, då utarrendering av jordbruksegendom
förestår, arrendeuppskattning företagas av en nämnd, bestående av domänintendenten
och två valda uppskattningsmän. Sådan uppskattning
må dock underlåtas, därest fem år icke förflutit sedan förra upplåtelsen.
I dylikt fall må den förra uppskattningen gälla. Kvalifikationerna för
de två valda uppskattningsmännen hava skärpts. Vid uppskattningsförrättningen
skall uppgöras förslag till sättet för egendomens utarrendering
samt till den arrendeavgift och de villkor i övrigt, emot vilka
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
den bör upplåtas. Domänstyrelsen bestämmer därefter liksom nu de villkor,
under vilka utarrenderingen bör äga rum. Arrendatorns optionsrätt
är av ungefär enahanda innehåll som nu; några inskränkningar
hava dock föreslagits. Att märka är, att rätten till option enligt förslaget
tillkommer även innehavarna av skogsjordbruk. Därest optionsrätt
icke förefinnes eller arrendatorn icke begagnar sig av denna, skall
egendom utbjudas antingen under hand eller å offentlig auktion. Här
har alltså, vid sidan av auktionsförfarandet, såsom en nyhet upptagits,
utbjudande av arrendet under hand. Det tillkommer domänstyrelsen
att avgöra, vilket förfarande som skall användas. Anbuden skola ingivas
till domänintendenten. Det åligger honom att i länsstyrelsens ställe
verkställa arrendeauktionen, då sådan skall äga rum. Domänstyrelsen antager
till arrendator den högstbjudande, därest han icke på grund avsärskilda
omständigheter finnes olämplig som kronoarrendator. Arrendetiden
skall i allmänhet omfatta minst femton och högst tjugo år_
Arrendeavgiften skall liksom nu vara bestämd till hälften i penningar
och till hälften i en eller flera av de persedlar, som upptagas i länets
markegångstaxa, att lösas med penningar. Säkerhet skall ställas, därest
arrendeavgiften uppgår till minst 600 kronor; understiger arrendeavgiften
nämnda belopp, ankommer det på domänstyrelsen att avgöra, huruvida
säkerhet skall ställas eller icke. Från arrendet skall alltid undantagas
till egendomen hörande skogsmark. Efter domänstyrelsens prövning
må arrendatorn emellertid kunna tillerkännas rätt till husbehovsvirke
och bete för sina kreatur å skogen. Rätten till husbehovsvirke och
bete kan tillerkännas honom å skogsmark, som hör till egendomen eller
å annan närbelägen kronan tillhörig skogsmark. Detta innebär, att arrendator
kan erhålla utsyningsrätt även från kronopark. Arrendatorns
underhållsskyldighet är i förslaget densamma som nu, d. v. s. arrendatorn
skall underhålla egendomens byggnader och övriga tillhörigheter i
fullgott stånd samt väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens
åker och äng. Liksom enligt 1908 års kungörelse åvilar byggnadsskyldigheten
arrendatorn. Till skillnad från 1908 års kungörelse kan arrendatorn
enligt förslaget även erhålla ersättning för byggnadsarbetena kontant
av domänstyrelsen och icke blott genom avkortning å arrendeavgiften
eller av ny arrendator. I förslaget hava icke upptagits några bestämmelser
örn arrendators rätt att ny.odla eller täckdika, och skola vid sådant förhållande
beträffande arrendators rättigheter i berörda hänseende gälla stadgandena
i nyttjanderättslagen. Detsamma gäller ock i avseende å ersättning
för nyodling samt jämväl beträffande ersättning för täckdikning^
dock med den inskränkningen att arrendator skall vara pliktig mottaga
ersättning för vid täckdikning använda tegelrör genom avkortning å
arrendeavgiften. Förslaget har inrymt möjlighet för domänstyrelsen
att, därest arrendatorn icke fullgör sin underhållsskyldighet, på hans
bekostnad låta bota förefintliga brister, då dessa äro väsentliga eller el
-
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
jest genom sin förefintlighet äventyra byggnads eller anläggnings bestånd.
Beträffande de s. k. skogsjordbruken föreslås följande särbestämmelser,
''ilka i stort sett ansluta sig till de bestämmelser, som finnas upptagna
dels i nyttjanderättslagens stadganden rörande arrende under bolag och
därmed likställda jordägare och dels i norrländska arrendelagen. Arrendetiden
skall vara minst femton och högst tjugo år, i de fall, då arrendet
omfattar, såvitt angar de delar av riket där norrländska arrendelagen
äger tillämpning, minst fyra hektar inrösningsjord och, såvitt
angår övriga delar av riket, odlad jord till en vidd av minst fyra hektar.
I de fall, då arrendet är av mindre omfattning än nyss nämnts, må upplåtelsen
ske för tid, som i varje fall finnes lämpligast. Arrendeuppskattningen
skall verkställas av jägmästaren ensam. Under vissa förhållanden
skall uppskattningen dock ske med uppskattningsnämnd, nämligen
då optionsberättigad arrendator icke åtnöjes med de fastställda arrendevillkoren
och utarrenderingen skall ske på tid, ej understigande femton
år. I dessa fall skall domänstyrelsen därefter fastställa arrendevillkoren,
vilka i vanliga fall skola fastställas av överjägmästaren. Därest
optionsrätt icke äger rum eller har förfallit, skall överjägmästaren vidtaga
åtgärder för skogsjordbrukets utarrendering till lämplig person.
För det fall, att han icke kan få någon arrendator, som är villig övertaga
arrendet pa de fastställda villkoren, skall frågan örn skogsjordbrukets
skötsel hänskjutås till domänstyrelsen. Beträffande byggnadsoch
underhållsskyldigheten stadgas, att kronan skall tillhandhålla
arrendator för jordbruket nödiga byggnader och å dessa byggnader verkställa
för deras bibehållande i brukbar! skick erforderliga reparationer,
som ej äro av allenast mindre omfattning. Arrendatorn skall avhjälpa
sådana brister å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleda blott
mindre reparationer, samt vårda och underhålla skogsjordbrukets
övriga tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras.
Arrendatorn skall även erhålla ersättning för de vid täckdikning nödiga
tegelrören på sätt i nvttjanderättslagen bestämmes. Därest arrendatorn
eftersätter sin skyldighet beträffande underhållet, kan icke föreläggande
att bota dem givas honom.
Det av utredningsmännen framlagda förslaget har i stort sett tillstyrkts
av de hörda myndigheterna och enskilda sammanslutningarna. Endast
beträffande förslaget örn avlyftandet från länsstyrelserna av befattningen
med domänförvaltningen samt angående vissa av de för
utarrenderingen av de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna
föreslagna bestämmelserna hava större meningsskiljaktigheter kommit
till uttryck.
Vid den fortsatta behandlingen av förevarande fråga kommer jag att
i anslutning till utredningsmännens uppställning av sitt betänkande
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
först till övervägande upptaga vissa mera grundläggande spörsmål för
.att därefter behandla de särskilda stadganden, som böra upptagas i
förvaltningsgrunderna.
3. Vissa allmänna principer.
Utredningsmännen hava uttalat, att det för dem framstått såsom naturligt,
att vid utarrendering av statens jordbruksdomäner i görligaste
mån borde följas de stadganden angående arrende, som genom lagstiftningen
fastställts till reglerandet av rättsförhållandet mellan arrendatorer
och enskilda jordägare, och att således i förvaltningsgrunderna icke
utan fullt giltiga skäl skulle intagas något, som strede mot de lagfästa
arrendestadgandena. I den mån berörda stadganden äro av tvingande
natur, äro de, framhålla utredningsmännen, utan vidare bindande för
staten vid utarrendering av dess jordbruksdomäner. Men även de stadganden,
som hava dispositiv karaktär, d. v. s. de som genom avtal mellan
parterna kunna försättas ur kraft, anse utredningsmännen böra, i
överensstämmelse med vad vid tillkomsten av 1908 års kungörelse gjordes
gällande, i så stor utsträckning som möjligt vinna tillämpning å
kronoarrendena.
Utredningsmännen hava vidare anfört, att de vid uppgörandet av sitt
förslag till förvaltningsgrunder sökt i görligaste mån tillgodose båda
de i arrendeförhållandet framträdande huvudintressena, nämligen å ena
sidan jordägaren-statens intresse att erhålla största möjliga ekonomiska
utbyte av de utarrenderade jordbruksdomänerna och å andra sidan arrendatorernas
intresse att vinna en så tryggad och i ekonomiskt hänseende
så förmånlig ställning som möjligt. I statens berörda intresse
läge dock icke att uppdriva avkastningen av domänerna till den för tillfället
högsta möjliga. Förvaltningen av domänerna borde i stället städse
ordnas med tillbörligt avseende å framtiden, så att icke möjligheten
till en tillfällig besparing i förvaltningsutgifterna eller en övergående
ökning av inkomsterna föranledde införande av bestämmelser, vilka icke
kunde anses äga ett för framtiden bestående värde. En dylik ekonomisk
politik hade enligt vad erfarenheten gåve vid handen icke kunnat
undgå att leda till vanskötsel av domänerna. Staten borde eftersträva
att från domänerna erhålla en jämn och mot jordbrukets utveckling svarande
avkastning.
Slutligen hava utredningsmännen såsom en princip av synnerlig vikt
för uppnående av ett gott resultat av domän förvaltningen framhållit,
att åt de förvaltande myndigheterna borde lämnas en jämförelsevis stor
handlingsfrihet. Förvaltningsföreskrifter att tillämpas på de vanligaste
och normala förhållandena, framhålla utredningsmännen, kunna visserligen
icke undvaras, men möjlighet att, då så av särskilda omständighe
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
ter kan anses betingat, avvika fran dessa föreskrifter bör lämnas förvaltningsmyndigheterna
öppen.
I remissyttrandena har emot utredningsmännens sålunda framhållna allmänna
uttalanden erinran gjorts allenast av länsstyrelsen i Stockholms
län, som ansett tveksamt, örn det vore lämpligt att göra nyttjanderättslagens
dispositiva bestämmelser tvingande för kronan såsom ägare av
jordbruksdomänerna. Den utarrenderande myndighetens handlingsfrihet
beträffande domänerna syntes bliva starkt inskränkt genom ett sådant
stadgande.
Departements- Redan vid tillkomsten av 1908 års kungörelse uttalades, att, då statsmakterna
genom antagande av en lag enats örn att de där meddelade bestämmelserna,
även i de delar de icke vore av tvingande beskaffenhet,
vore för det rättsförhållande de avsåge ändamålsenliga och lämpliga,
staten även borde tillämpa dessa bestämmelser, såvitt ej särskilda förhållanden
betingade undantag därifrån. Denna grundsats anser jag
alltjämt äga giltighet. De ändringar, som till förbättrande av arrendatorernas
ställning under senare år vidtagits i nyttjanderättslagens bestämmelser
örn arrende, torde därför även böra komma kronoarrendatorerna
till godo.
Vad utredningsmännen, enligt vad nyss återgivits, i övrigt uttalat i
avseende å allmänna principer vid utarrenderingen av kronans jordbruksegendomar
föranleder ej erinran från min sida.
4. Upphörandet av länsstyrelsernas befattning nied förvaltningen
av jordbruksdomänerna.
Denna fråga har förut vid flera tillfällen varit under övervägande.
Redan under förarbetena till 1882 års kungörelse framkom förslag örn
länsstyrelsernas frigörande från domänförvaltningen, nämligen från
den år 1875 tillsatta domänkommittén, som ansåg, att den lokala förvaltningen
borde handhavas av särskilda lantbruksinspektörer, direkt underställda
en centralstyrelse i Stockholm. Förslaget vann icke statsmakternas
bifall i vidare mån än att i anledning av detsamma inrättades
domänintendentsbefattningarna. Både 1882 års och 1908 års kungörelser
bibehöllo länsstyrelserna jämte domänintendenterna såsom lokala organ
för domänförvaltningen. Frågan örn lämpligheten av länsstyrelsernas
befattning med förvaltningen av jordbruksdomänerna berördes även av
de den 7 november 1913 tillkallade domänbokföringssakkunniga, vilka —
med gillande av visst i annat sammanhang framkommet tidigare förslag
örn inrättande såsom mellaninstans mellan domänstyrelsen och revirförvaltningen
av distriktsstyrelser — ifrågasatte, att till dessa styrelser
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
skulle överflyttas jämväl de länsstyrelserna åvilande bestyren med
jordbruksdomänernas förvaltning. Domänsakkunniga anslöto sig i sitt
betänkande till det av domänbokföringssakkunniga framförda förslaget.
Utredningsmännen hava uttalat sig för, att länsstyrelsernas befattning
med domänförvaltningen måtte helt upphöra. De anse emellertid
icke nödigt, att nya organ för den skull tillskapas för övertagande
av länsstyrelsernas nuvarande förvaltningsbestyr med domänerna. Dessa
bestyr synas utredningsmännen utan olägenhet kunna övertagas till en
del av domänstyrelsen och i övrigt av domänintendenterna. Såsom motivering
hava utredningsmännen anfört i huvudsak följande.
Det måste uppenbarligen betraktas som en stor fördel, att ett affärsdrivande
verks alla funktioner utövades av dess egna organ och från
verket avlönad personal. Först då vore det möjligt att vinna en klar
uppfattning örn det ekonomiska utbytet av den av verket drivna affärsverksamheten.
Det vore vidare att märka, att de spörsmål rörande
jordbruksdomänernas utarrendering, som komme rinder länsstyrelsernas
''behandling, i stor utsträckning vore av lantbruksteknisk art eller ock
krävde de en ingående kännedom örn de lokala förhållandena på orten.
Det vore ej visst, att inom länsstyrelserna alltid funnes fullt sakkunnig
personal till bedömande av dylika specialspörsmål. Länsstyrelserna bleve
därför i stort utsträckning hänvisade att grunda sitt bedömande av
frågorna på förut av underordnade tjänstemän avgivna utlåtanden.
Detta förhållande ävensom den omständigheten, att länsstyrelserna endast
mera sällan ägde avgöra de föreliggande frågorna utan allenast
hade att över dem avgiva yttranden, medförde lätt, att dylika frågor
komme i skymundan och erhölle en kanske mindre allsidig och ingående
behandling än det otal spörsmål av annan art, som vore beroende av
länsstyrelsernas avgörande. Till följd av den arbetsbörda, som numera
åvilade länsstyrelserna, kunde de understundom brådskande domänärendena
icke heller alltid erhålla den snabba behandling, som ärendena
krävde. Härigenom uppehölles ärendena ofta till stort förfång för såväl
kronan som arrendatorer^. En icke ringa del av de åtgärder med
avseende å utarrenderingen av jordbruksdomänerna. och därmed sammanhängande
spörsmål, som ankomme på länsstyrelserna, vore av rent
expeditionell natur och bestode allenast i ett mottagande och förvarande
av handlingar eller ock i ett mottagande och överlämnande av handlingar
från domänstyrelsen till domänintendenten eller arrendatorerna
eller vice versa. Dylik kommunicering genom länsstyrelserna mellan
domänstyrelsen och domänintendenten eller arrendatorerna medförde
uppenbarligen i de flesta fall onödig omgång och kostnad och kunde
lämpligen ske direkt mellan vederbörande.
Genom länsstyrelsernas befriande från befattningen nied jordbruksdomänernas
utarrendering och därmed sammanhängande frågor komme
en icke obetydlig arbetskraft att lösgöras hos länsstyrelserna. Någon
minskning i länsstyrelsernas personal torde enligt utredningsmännens
mening emellertid — med hänsyn till den erfarenhet, man bade örn huru
stora svårigheter, som alltid restes mot varje inskränkning i tjänstemännens
antal — icke omedelbart kunna komma att vinnas. Det kunde dock
antagas, att den genom reformen frigjorda arbetskraften hos länsstyrelserna
komme till användning för mottagande av den ständiga tillväxten
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
i deras arbetsbörda, varigenom anställandet av ny personal för dylikt
ändamål i allt fall i viss utsträckning kunde undvikas. Utredningsmännen
framhålla ock, att en mindre ökning av domänstyrelsens personal
icke torde kunna undvikas vid reformens genomförande.
Vidare hava utredningsmännen — under erinran att länsstyrelserna
enligt förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m. även hade ett icke oväsentligt arbete vid
förekommande försäljning av domäner — ifrågasatt, huruvida icke länsstyrelsernas
befattning med dessa ärenden jämväl borde upphöra.
Förslaget örn avlyftande av bestyren med domänförvaltningen från
länsstyrelserna har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av domänstyrelsen,
statskontoret, egnahemsstyrelsen, tjugo länsstyrelser och samtliga
domänintendenter utom en, varjämte förslaget förordats av riksförbundet
Sveriges statsarrendatorer. Allenast fyra länsstyrelser (i Stockholms,
Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs län) samt domänintendenten
i Kristianstads län hava ställt sig tveksamma eller avvisande
mot förslaget. De myndigheter, som avstyrkt detsamma, hava särskilt
framhållit svårigheterna att undvara den länsstyrelserna underställda
landsstatspersonalens biträde vid förvaltningen av domänerna.
Ur de huvudsakligen avstyrkande yttrandena må här återgivas följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att länsstyrelserna genom
sin befattning med näringslagstiftningen, jorddelnings- och kommunikationsväsendet
samt taxerings-, uppbörds- och indrivningsväsendet
erhölle en särskild inblick i ortsförhållandena, som gjorde deras
medverkan vid bedömandet av arrendeärendena värdefull. Genom länsstyrelsernas
utredningar och yttranden erhölle dessa ärenden ofta en
allsidigare belysning än vad eljest skulle bliva fallet. Domänstyrelsen
måste givetvis såsom affärsdrivande verk erhålla en mera fiskalisk inställning
gentemot kronoarrendatorerna än länsstyrelserna, vilka i
regel företrädde billighetssynpunkter. Länsstyrelsernas yttranden torde
därför i många fall bidraga till en riktig avvägning mellan statens ekonomiska
intressen och de skälighetssynpunkter, som av sociala och andra
skäl kunde förtjäna beaktande. Den enligt 21 § landsfiskalsinstruktionen
landsfiskalerna åliggande tillsynen över kronans domäner medförde,
att länsstyrelserna hölles underrättade örn anmärkningsvärda förhållanden
rörande egendomarnas skötsel och arrendatorernas ekonomi,
t. ex. angående ingångna lösöreköp, utmätningar och andra exekutiva
åtgärder. Domänintendenterna torde icke i detta avseende kunna ersätta
landsfiskalerna såsom lokala organ för uppsikten över jordbruksförvaltningen.
Även länsstyrelsen i Blekinge län har betonat betydelsen av landsfiskalernas
biträde vid domänförvaltningen genom den ständiga uppsikt
de hade över domänerna och den kännedom de ägde örn arrendatorernas
ekonomiska förhållanden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har erinrat örn den befattning kronobetjäningen
hade med undersökningar rörande vederhäftigheten hos
kronoarrendatorernas borgensmän, med delgivningar och med uppsät
-
31
Kungl. May.ts proposition nr 174.
tandet av mera omständliga handlingar. Landsstatsorganisationen vöresärskilt
lämpad för upprätthållande av den personliga kontakten med
arrendatorer och andra, som på ett eller annat sätt hade beröring med
domänförvaltningen. Det vore svårt att finna personer, som på ett tillfredsställande
sätt skulle kunna fylla de fordringar på insikt och erfarenhet
i lanthushållning och förvaltningstjänst, som ett genomförande
av utredningsmännens förslag komme att ställa på domänintendenterna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar särskilt de svårigheter, som
efter den föreslagna reformens genomförande komme att uppstå vid
hållandet av arrendeauktioner och utbud under hand av arrendet. Enligt
nu gällande ordning tillhandahölle landsfiskalen å den ort, där egendomen
vore belägen, spekulanterna kontraktsförslag och övriga nödiga
handlingar; och i många fall holle landsfiskalen även auktionen. Med
de stora domänintendentsdistrikten komme svårigheter att uppstå för
spekulanterna att infinna sig hos domänintendenten. Uträknandet av
arrendeavgifterna, vilket enligt förslaget skulle verkställas i domänstyrelsen
för samtliga egendomar i riket, komme att bliva jämförelsevis betungande.
Även centraliserandet av arrendeuppbörden komme att föranleda
en väsenlig arbetsökning i domänstyrelsen. Länsstyrelserna ägde
möjligheter att med större smidighet och utan omgång övervaka inbetalningen
av arrendeavgifterna.— Länsstyrelsen förklarade sig emellertid
icke vilja motsätta sig de organisatoriska ändringarnas genomförande.
Ur yttrandena i övidgt må beträffande erinringar mot förslaget i nu
förevarande del anmärkas följande.
Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida icke, till undvikande
av ökning av domänstyrelsens personal, det nuvarande systemet
med avseende å uppbörden av arrendeavgifterna skulle kunna bibehållas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som endast med tvekan tillstyrkt förslaget,
har såsom en svaghet hos detsamma framhållit, att arrendatorerna
till stor del betagits möjligheten att genom personliga besök hos
länsstyrelserna erhålla råd och upplysningar samt eventuellt också hjälp
med uppsättande av skrivelser och ansökningshandlingar.
Länsstyrelsen i Örebro län finner det icke möta något egentligt hinder
för länsstyrelsernas skiljande från befattningen med domänerna. En
omständighet torde därvid dock beaktas. Hittills hade domänintendenten
alltid haft möjlighet att i förekommande frågor rådgöra med vederbörande
i länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen städse kunnat i detalj
följa domänintendentens verksamhet. Örn nu länsstyrelsen fullständigt
skildes från befattningen med domänerna, syntes sådana anordningar
böra vidtagas, att domänintendenten i förekommande fall bereddes tillgång
till juridisk sakkunskap.
Domänstyrelsen har funnit det föreliggande förslaget medföra beaktansvärda
fördelar ur de av utredningsmännen anförda synpunkterna.
Ett frigörande av länsstyrelserna från de ordinarie bestyren med kronodomänernas
förvaltning innebure icke, såsom några länsstyrelser gjort
gällande, att länstyrelsernas och den underlydande kronobetjäningens
sakkunskap och speciella ortskännedom skulle undandragas domänverket
vid handläggningen av de förekommande ärendena. Där någon fråga
Departements
chefen.
32 Kungl. Martts proposition nr 174.
behövde fullständigare utredas, än som kunnat ske genom verkets egna
organ, torde länsstyrelserna även i fortsättningen efter därom av domänstyrelsen
gjord anhållan komma att medverka. Härför vore emellertid
icke erforderligt, att länsstyrelserna formellt kvarstode som lokala organ
under domänstyrelsen. Enligt bestämmelsen i § 47 regeringsformen
ålåge det lantregeringen tillika med alla andra verk samt högre och
lägre ämbetsmän att räcka varandra handen vid fullgörande av Konungens
bud och befallningar. — Landsfiskalernas speciella ortskännedom
borde även efter ett genomförande av organisationsförslaget komma förvaltningen
till del. Enligt förslaget skulle sålunda domänintendenterna
genom landsfiskalerna hållas å jour med arrendatorernas och deras
borgensmäns ekonomiska förhållanden m. m. Vid fullgörande av sin
skyldighet enligt förslaget att å kronans vägnar utse synesmän torde domänintendenterna
jämväl komma att av vederbörande landsfiskaler begära
förslag till lämpliga personer. Även i åtskilliga andra förvaltningen
berörande angelägenheter torde landsfiskalernas biträde kunna påräknas.
Erfordrades sålunda legal delgivning av handling med arrendator,
torde dylik delgivning även i fortsättningen lämpligen böra ske
med anlitande av landsfiskalen såsom mellanhand. — Det vore ofrånkomligt,
att ett överförande av nu omförmälda bestyr på domänverkets
egna organ måste komma att medföra ökade kostnader för verket, vilka
kostnader åtminstone icke omedelbart kunde gottgöras genom motsvarande
minskning i utgifterna för länsstyrelserna. Förhållandena borde
emellertid ses på längre sikt, och med hänsyn till de påtagliga fördelar,
som ändock vore förenade med förslaget, ville styrelsen ej motsätta sig
ett genomförande av den förevarande organisationsförändringen.
Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har varmt tillstyrkt nu
ifrågavarande förslag och därvid särskilt understrukit, att med nuvarande
systemet ärendena droge onödig tid, varigenom arrendatorerna
orsakades förluster.
Av såväl domänstyrelsen som ett flertal länsstyrelser har påpekats,
att ett avlyftande av befattningen med arrendeärendena från länsstyrelserna
syntes böra föranleda, att länsstyrelserna även befriades från
bestyren med försäljningarna av kronodomänerna.
Jag biträder utredningsmännens förslag örn avlyftande från länsstyrelserna
av befattningen med utarrenderingen av jordbruksdomänerna
och överflyttande av dessa bestyr till domänstyrelsen och domänintendenterna.
Länsstyrelsernas arbete med förvaltningen av jordbruksdomänerna
består, såsom utredningsmännen och ett flertal länsstyrelser
framhållit, huvudsakligen i att såsom en instans mellan domänintendenterna
och domänstyrelsen avgiva yttranden i olika utarrenderingar
rörande frågor, varjämte på dem ankommer en del ärenden av rent expeditionell
natur. Någon självständig insats av större omfattning eller
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
betydelse vid domänernas förvaltning göra länsstyrelserna icke. Att arrendeärendena
skola passera dem medför därför oftast onödig omgång
och tidsspillan. Genom förslagets genomförande torde vinnas betydande
fördelar, såsom att förvaltningsapparaten förenklas och arbetet rationaliseras.
De farhågor, som några länsstyrelser uttalat därom, att svårigheter
skola uppstå att utan biträde av landsstatspersonalen utföra det med
jordbruksdomänernas utarrendering sammanhängande arbetet, synas mig
överdrivna. Domänintendenterna, vilkas verksamhet helt är inriktad på
förvaltningen av domänerna, torde kunna få en fullt ut lika god orts- och
personalkännedom rörande domänerna samt kronoarrendatorerna och deras
borgensmän som landsfiskalerna, vilka endast mera tillfälligt komma i beröring
med detta speciella förvaltningsområde. Men oavsett detta äger, såsom
domänstyrelsen framhållit, domänförvaltningen att vid behov vända
sig till landsfiskalerna för erhållande av erforderliga upplysningar angående
personer och ortsförhållanden. Likaså torde domänstyrelsen kunna
vid delgivningar begära landsfiskalernas förmedling.
Att på sätt några länsstyrelser ifrågasatt behålla länsstyrelserna vid
deras nuvarande befattning med arrendeuppbörden torde icke vara
lämpligt. Genom dennas centralisering, på sätt utredningsmännen föreslagit,
undvikas omgång och dubbelarbete. Förslagets genomförande
medför emellertid ökning i domänstyrelsens arbetsbörda och någon utvidgning
av styrelsens personal, en fråga vartill jag senare återkommer.
Såsom från utredningsmännens och ett flertal myndigheters sida påpekats
torde det efter genomförandet av den av mig nu förordade reformen
böra övervägas att jämväl befria länsstyrelserna från befattningen
med försäljning av domänerna och överflytta bestyren därmed
till domänstyrelsens egna organ.
5. Införandet av generella bestämmelser beträffande utarrenderingen
av de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna
m. m.
Utarrenderingen av de talrika å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna
verkställes i regel av överjägmästarna. Där det beräknade
arrendebeloppet jämte de arrendatorn i denna egenskap åliggande
utskylderna överstiga 600 kronor, skall dock arrendekontraktet efter av
överjägmästaren uppgjort förslag avslutas av domänstyrelsen. Den för fastställande
av arrendeavgiften grundläggande arrendeuppskattningen verkställes
av vederbörande jägmästare ensam. Några enhetliga villkor tillkämpas
icke vid utarrenderingen av ifrågavarande egendomar. Sålunda
äro arrendetiderna mycket skiftande. De flesta arrendeavtalen omfatta
högst fem år, åtskilliga endast ett eller två år. Underhållsskyldigheten
Bihang till riksdagens protokoll 193i. i sami. Nr litt.
3
34
Kungl. Maj-.ts proposition nr 174.
beträffande egendomarnas åbyggnader, där dessa tillhöra kronan, åvilar
i ungefär två tredjedelar av alla fall i sin helhet arrendatorerna; i
övriga fall svara dessa endast för det inre underhållet. Enligt vad utredningsmännen
uppgiva råder en mycket skiftande praxis i olika orter
beträffande utarrenderingsvillkoren; t. o. m. i angränsande revir kunna
olika regler beträffande utarrenderingen gälla. Även i fråga örn grunderna
för arrendeuppskattningen framträder den bristande enhetligheten
synnerligen skarpt. Däremot synes beträffande arrendeavtalen likartad
praxis i hela landet numera råda i det hänseendet, att i avtalen icke intagas
några bestämmelser örn arbetsskyldighet för arrendatorerna å
kronoskogarna. I den mån arrendatorerna genom tidigare avslutade arrendekontrakt
ålagts sådan arbetsskyldighet, torde den komma att avskaffas,
då vid de löpande arrendeperiodernas utgång nya kontrakt avslutas.
— Beträffande dessa egendomars antal, storlek m. m. hänvisas till
sammandraget å sid. 20.
Utredning männen hava, efter en ingående undersökning av förhållandena
beträffande ifrågavarande jordbruksegendomar, kommit till den bestämda
övertygelsen, att i sammanhang med en revision av 1908 års förvaltningsgrunder
för jordbruksdomänerna reglering även bör äga rum
av utarrenderingen av jordbruksegendomarna under skogsstatens vård
och inseende. Härom hava utredningsmännen anfört bland annat följande.
Genom norrländska arrendelagen och 1927 års sociala arrendelagstiftning
rörande arrende under bolag och därmed likställda rättssubjekt hade
i viss utsträckning arrendatorer under dessa jordägare tillförsäkrats
en förstärkt ställning gentemot jordägarna. Det måste då för arrendatorerna
av nu ifrågavarande kronoegendomar, av vilka en icke obetydlig
del vore belägen i trakter, där bolag innehade liknande gårdar, uppenbarligen
framstå såsom en orättvisa, att de icke ens i författning fått
sina rättigheter och skyldigheter fastslagna, och denna orättvisa måste
framstå så mycket större, som det med visst fog kunde göras gällande,
att likartade förhållanden rådde med avseende å de nu ifrågavarande
kronoarrendena och de arrenden, som berördes av nyss omförmälda lagstiftning.
Liksom de bolag, vilka ägde den största delen av de arrendejordbruk,
som folie under nämnda lagstiftning, hade sin verksamhet inriktad
på utnyttjande av skog, så hade förvaltningsmyndigheten för dessa
kronoegendomar — skogsstaten — sin verksamhet huvudsakligen inriktad
på skogsdrift. Intresset för jordbruket, med vilket skogsdriften
konkurrerade örn arbetskraften, komme vid sådant förhållande lätteligen
att stå i efterhand. På samma sätt som nyssberörda kategori av bolag
betraktade skogsstatens förvaltningspersonal arrendatorerna såsom i
första hand arbetare vid skogsbruket och toge därför vid egendomarnas
besättande med arrendatorer största hänsyn till att de blivande arrendatorerna
vore duktiga och villiga skogsarbetare. En sådan inställning
från skogsstatens sida kunde vara naturlig, men att den ej vore ägnad att
i det långa loppet gagna jordbruket å arrendegårdarna eller att ingiva
arrendatorerna i deras egenskap av jordbrukare den eftersträvade känslan
av trygghet i besittningen av gårdarna torde vara givet. Det bor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 35
de vid bedömandet av den föreliggande frågan icke förbises, att jordbruket,
åtminstone örn det ej vore av allt för ringa omfattning, dock
vore arrendatorernas huvudsakliga näring. Arbetet på kronoskogarna
vore tillfälligt, beroende av växlande konjunkturer på trävarumarknaden;
jordbruket däremot, bur strävsamt det än kunde vara, vöre den
fasta punkten för arrendatorernas existens. — Generella förvaltningsgrunder
för ifrågavarande slag av kronoegendomar vore även starkt påkallade
av det förhållandet, att för närvarande mycket skiftande praxis
på olika håll rådde beträffande de villkor, under vilka utarrenderingen
av dessa egendomar ägde rum. Giltiga skäl för att arrendatorerna i ett
revir skulle i allmänhet erhålla arrendekontrakt på tio år, under det arrendatorerna
i ett annat revir finge kontrakt på endast två eller tre år,
kunde knappast anföras, liksom ej heller för den olika praxis i fråga örn
underhållsskyldigheten beträffande åbyggnaderna, som vore rådande i
olika landsdelar. Då det vore staten, som vore jordägare, borde var
och en, som vore spekulant på ett arrende, kunna äga kännedom örn de
villkor, under vilka utarrenderingen komme att äga rum. Men en sådan
kännedom kunde icke erhållas, med mindre i en allmän författning fastställdes
de grunder, som vid utarrenderingen skulle följas. Ansåges av
särskilda skäl olika bestämmelser böra följas i olika landsdelar, borde
sådant regleras genom författning, och bestämmanderätten i detta hänseende
ej vara överlämnad åt förvaltningsmyndigheten.
Av de hörda myndigheterna och enskilda korporationerna har endast
en, nämligen länsstyrelsen i Älvsborgs län, uttalat sig mot införandet av
generella bestämmelser beträffande förvaltningen av de å kronoskogarna
belägna jordbruksegendomarna. Av övriga hörda myndigheter och
korporationer har flertalet på de av utredningsmännen anförda skälen
tillstyrkt föreskrifters införande.
Jag delar den meningen, att generella föreskrifter böra införas även
beträffande utarrendering av de å kronoskogarna belägna egendomarna.
Den ekonomiska och sociala utvecklingen har satt sin prägel även
på förhållandet mellan staten och nu ifrågavarande kategori kronoarrendatorer.
Under tidigare patriarkaliska förhållanden kunde man mera
lita till parternas goda vilja att utjämna uppkomna motsättningar. En
dylik avveckling av meningsskiljaktigheter torde icke numera på samma
sätt kunna ske, enär förhållandet mellan förvaltningsmyndigheterna och
arrendatorerna merendels icke längre äger samma rent personliga betoning
som förut. Det föreligger därför numera ett klart behov av reglerande
föreskrifter i ämnet. Huru dessa skola utformas kan givetvis
vara föremål för delade meningar. Såsom av utredningsmännen framhållits
kan emellertid med fog göras gällande, att likartade förhållanden
råda med avseende å nu ifrågavarande kategori kronoarrenden och de
arrenden, vilka särskilt reglerats genom norrländska arrendelagen och
1927 års sociala arrendelagstiftning. De synpunkter, som kommit till
uttryck i nämnda lagstiftning, torde därför böra tjäna till vägledning vid
avfattningen av de bestämmelser, som böra reglera de kronoarrenden,
Departements
chefen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
varom nu är fråga. Den omständigheten att staten är jordägare medför
dock, att i vissa avseenden särskilda från nyssnämnda lagstiftning avvikande
bestämmelser böra fastställas.
I enlighet med av mig i sammanhang med utredningsmännens tillkallande
för deras arbete uppdragna riktlinjer hava utredningsmännen
övervägt möjligheten av att jämväl skapa enhetliga regler för utarrenderingen
av annan jordbruksegendom än den, som står under domänstyrelsens
förvaltning. Vid detta övervägande hava utredningsmännen
emellertid kommit till den uppfattning, att ett tillskapande av dylika bestämmelser
icke är att förorda. Då de av utredningsmännen härför framlagda
skälen synas bärande, torde någon reglering av utarrendera gen av
berörda jordbruksegendom icke nu böra ifrågasättas.
Sedan jag härmed berört vissa huvudpunkter eller mera fristående
spörsmål rörande regleringen av förvaltningen av kronans jordbruksegendomar,
övergår jag till att närmare redogöra för de särskilda föreskrifter,
som böra upptagas i det förslag till förordning angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom, som nu torde böra föreläggas
riksdagen till antagande. 6
6. Förslaget till förordning angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.
1 kap. Örn förordningens tillämplighetsområde och förvaltningen i allmänhet.
1 §•
Utr. m. 1 §.
Enligt denna paragraf, som överensstämmer med 1 § i utredningsmännens
författningsförslag, skall förordningen omfatta all kronan tillhörig
jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning ävensom de
kronan tillhöriga fisken samt tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas
av domänstyrelsen. Under begreppet jordbruksegendom under
domänstyrelsens förvaltning falla, såsom utredningsmännen anfört, dels
kronan tillhöriga jordbruksegendomar, som enligt vedertaget språkbruk
benämnas jordbruksdomäner, således samma jordbruksegendomar, som
avses i 1908 års kungörelse, och dels de av domänstyrelsen förvaltade
jordbruksegendomar, som äro belägna å kronoparker eller andra kronoskogar.
Lägenheter, som avses i paragrafen, äro endast självständiga
sådana. Begreppet jordlägenhet har använts för att framhäva, att förordningen
icke skall omfatta hyreslägenheter, i den mån självständiga
sådana kunna förekomma, utan endast sådana lägenheter, vid vilkas upplåtande
med nyttjanderätt stadgandena angående arrende äro tillämpliga.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
2 §.
Utr. m. 2 §.
I denna paragraf, som är likalydande med motsvarande paragraf i utredningsmännens
förslag, upptagas bestämmelser örn förvaltningen i allmänhet.
Ur utredningsmännens motivering till paragrafen må här anmärkas
följande. Den allmänna dispositionsformen för de egendomar, förordningen
avser, skall liksom nu vara upplåtande på arrende. Beträffande
vissa egendomar kan det emellertid genom särskilda stadganden eller beslut
vara eller bliva förordnat örn deras disponerande på annat sätt än
genom utarrendering. Att i dylika fall utarrendering av egendomarna
ej kan förekomma, åtminstone icke i enlighet med nu ifrågavarande
grunder, torde vara klart, men det har dock för fullständighetens skull
åt paragrafen givits sådan avfattning, att tvekan härom ej skall råda.
I förordningen hava icke upptagits bestämmelser till reglerande av andra
med en arrendeupplåtelse sammanhängande förhållanden än dels sådana,
som icke blivit reglerade genom allmän lag, och dels sådana, som med
hänsyn till att kronan är fastighetsägare ansetts böra ordnas på annat
sätt än enligt allmänna lagens motsvarande stadganden. Beträffande
förhållanden, som icke blivit genom förordningen särskilt reglerade,
skall tillämpas vad i allmän lag finnes stadgat till reglerande av jordägares
och arrendators rättigheter och skyldigheter. Föreskrift härom
har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Innebörden av
sagda föreskrift är dels den, att avtalsfrihet icke i något fall förekommer
beträffande sistnämnda förhållanden, och dels den att, örn genom
en äldre författning, som icke har karaktären av allmän lag, avsteg
gjorts från vad i ifrågavarande hänseende enligt lag gäller, en sådan författning
ej skall vara tillämplig å arrendeförhållande, som uppkommer
genom avtal, avslutat enligt de i förevarande förordning intagna förvaltningsgrunderna.
Vad av utredningsmännen sålunda framhållits föranleder ej erinran
från min sida. 2
2 kap. Om utarrendering av jordbruksegendomar.
I detta kapitel upptagas de bestämmelser, som skola tillämpas vid utarrendering
av de under domänstyrelsens förvaltning stående jordbruksegendomar.
Under rubriken »Allmänna bestämmelser» upptagas i 3—
31 §§ de bestämmelser, som i allmänhet skola tillämpas vid utarrendering
av egendomar av ifrågavarande slag, varefter under annan rubrik i
32—45 §§ upptagas de särskilda bestämmelser, som skola gälla vid utarrendering
av vissa å kronoskogarna belägna jordbruksegendomar.
38
Kungl. Majlis proposition nr 174.
Allmänna bestämmelser.
3 §.
Utr. m. 3 §, 1908 års kung. 2 och 3 p.
I paragrafen föreskrives, att vid ntarrendering av jordbruksegendom
till denna börande skogsmark skall undantagas från arrendet.
Utredningsmännen bava i motiveringen till paragrafen anfört, att en
enhetlig föreskrift örn skogsmarkens behandling vid utarrendering av
jordbruksegendom i allmänhet borde meddelas, och att det då hade synts
mest rationellt, att skogsmarken alltid skulle stå under skogsstatens
vård och förvaltning och i intet fall inbegripas i arrendet. Med den
skogsmark, som skulle undantagas från arrendet, avsåges endast egentlig
skogsmark, således icke även med skog beväxta inägobackar eller annan
trädbeväxt hagmark. Föreskriften i fråga borde icke utgöra hinder
för att under arrendet inbegrepes skogsmark, därå beteskultur redan
företagits eller vore avsedd att företagas. Vid den uppskattningsförrättning
å egendomen, som skulle föregå utarrenderingen, borde avgivas
yttrande även i fråga örn bestämmandet av omfattningen av och gränsen
för den skogsmark, som icke skulle inbegripas i arrendet.
Ur yttrandena må återgivas följande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, huruvida skogsmarken
alltid borde undantagas och sålunda även örn den vore av obetydlig
areal och beskaffenhet. Avgörandet härav borde läggas i domänstyrelsens
hand.
Domänintendenten i Skaraborgs län har föreslagit, att ordet »skogsmark»
i paragrafen borde utbytas mot uttrycket »för varaktigt skogsbruk
använd mark», varigenom meningen skulle komma till klarare uttryck.
Domänstyrelsen har funnit förevarande bestämmelse ändamålsenlig
och ägnad att förenkla redovisningen av de till jordbruksdomänerna hörande
skogsmarkerna. Då det städse ankomme å domänstyrelsen att avgöra
vad som skulle anses hänförligt till skogsmark, erfordrades ingen
ändring av den föreslagna lydelsen av paragrafen.
Departement- Jag har vid avfattningen av paragrafen anslutit mig till utredningschefen.
männens förslag. Att här närmare definiera begreppet skogsmark synes
ej erforderligt. På sätt utredningsmännen framhållit bör emellertid
under begreppet icke hänföras annat än egentlig skogsmark. Gränsen
och omfattningen av den skogsmark, som skall undantagas vid utarrenderingen,
böra såsom utredningsmännen antytt på möjligast noggranna
sätt angivas.
4 §.
Utr. m. 4 §, 1908 års kung. ö p. 1 st.
I första momentet av paragrafen medgives domänstyrelsen att
under i momentet angivna förutsättningar utarrendera jordbruksegen
-
39
Kungl. May.ts proposition nr 174.
dom i flera lotter. Bestämmelserna äro i sak desamma, som föreslagits
av utredningsmännen, och i huvudsak av enahanda innehåll som motsvarande
hestämmmelser i 1908 års kungörelse.
I andra momentet upptages ett stadgande av innehåll, att, därest
å jordbruksegendom finnes torp eller lägenhet, därå självständigt jordbruk
kan bedrivas, torpet eller lägenheten hör utarrenderas särskilt för
sig, där sådant utan men för huvudgårdens jordbruk kan ske. Rörande
detta stadgande må ur utredningsmännens betänkande samt yttrandena
anmärkas följande.
Utredningsmännen: Stadgandets upptagande bland förvaltningsgrun
derna
hade föranletts av sociala skäl. Man hade nämligen åt innehavarna
av sådana torp och lägenheter, som avsåges i stadgandet, velat skänka en
tryggare och mera självständig ställning än den, de för närvarande ägde.
Det hade ock synts angeläget att så långt sig göra läte avskaffa mellankandssystemet
vid utarrendering. Härigenom undvekes de konfliktsoch
friktionsmoment, som lätteligen uppstode mellan å ena sidan huvudarrendatorerna
och å andra sidan underarrendatorerna.
Domänintendenten i Kalmar län har ansett, att stadgandet borde avfattas
sålunda, att upplåtandet å självständigt arrende endast borde förekomma
i de fall, där så utan men för kronan kunde ske.. Små brukningsenheter
med lägre arrendevärde än 600 kronor kunde icke utan förlust
för kronan bära särskilda förvaltningskostnader.
Domänintendenten i Skaraborgs län har ifrågasatt, att åt domänstyrelsen
allenast borde lämnas medgivande att särskilt för sig utarrandera
torp och lägenheter av nu ifrågavarande slag. Bestämmelsen i den föreslagna
lydelsen bomme att förorsaka dels meningsskiljaktigheter örn
torpet eller lägenheten vore att anse som självständigt jordbruk eller ej
och örn det utan men för huvudgården kunde särskilt för sig utarrenderas,
dels ock ökade kostnader för administrationen och för byggande av
arbetarebostäder.
Domänstyrelsen har funnit stadgandet icke behöva giva anledning till
farhågor i de av domänintendenterna nämnda avseendena. Försäljning
av torp och lägenheter från kronodomäner i syfte att främja egnaliemsbildningen
torde även i fortsättningen komma att äga rum. Det kunde
emellertid inträffa, att en eller annan lott på grund av sin belägenhet
inom huvudgårdens ägor eller fastighetens skogsmark eller av annan
särskild anledning icke lämpade sig för frånstyckning och försäljning.
Det syntes då rimligt, att, örn dylik lott vore av den storlek att därå kunde
bedrivas självständigt jordbruk och lotten icke vore erforderlig för
huvudgårdens drift, sådan lott utarrenderades direkt till innehavaren. Så
många fall kunde det icke bliva fråga örn. Styrelsen tillstyrkte för den
skull den föreslagna bestämmelsen.
Egnahemsstyrelsen har framhållit, att det hade varit önskvärt, att utredningsmännen
i fråga örn utarrendering av mindre jordbruk — torp
och lägenheter å domänerna samt å kronoskogarna — givit uttryck åt
angelägenheten av att därvid tillsåges, att jordbimk, som hade en ur
brukningssynpunkt otillräcklig areal och ofördelaktig ägosammansättning,
tilldelades för självständigt bruk lämpliga markområden. Icke
minst viktigt vore det, att behovet av tillgång på odlad jord och betesmark
tillgodosåges. Örn så skedde, torde såväl jordägaren-staten som
Departements
chefen.
Departements
chefen.
40 Kungl. Martts proposition nr 174.
arrendatorerna kunna vinna största möjliga ekonomiska utbyte av ifrågavarande
jordbruk.
Förevarande stadgande i andra momentet avser att i möjligaste mån
avskaffa mellankandssystemet vid utarrendering av kronans jordbruksegendomar.
Såsom egnahemsstyrelsen framhållit är det önskvärt, att
jordbrukslägenhet med en ur brukningssynpunkt otillräcklig areal, där
så kan ske, tilldelas ägoområden av sådan omfattning, att det blir möjligt
för innehavaren att bruka egendomen såsom självständigt jordbruk.
Att bland förvaltningsgrunderna upptaga någon föreskrift härom synes
mig emellertid icke lämpligt.
5 §.
Utr. m. 5 §, 1908 års kung. 5 p. 4 och 5 st.
Paragrafen behandlar möjligheterna att medgiva upplåtelse av särskilda
nyttigheter från de i författningen avsedda jordbruksegendomarna.
Bestämmelserna motsvara i huvudsak nu gällande stadganden i
ämnet.
6 §.
Utr. m. 6 §, 1908 års kung. 5 p. 2 st.
I denna paragraf hava utredningsmännen föreslagit vissa bestämmelser
angående jakt och fiske å jordbruksegendomarna. Enligt 6 § lagen örn
rätt till jakt gäller såsom allmän regel, att, då jord åt annan upplåtits
till brukande, brukaren äger nyttja den jakt, som hörer till jorden, där
ej annorlunda avtalats. I förevarande paragraf tillerkännes domänstyrelsen
rätt att beträffande ifrågavarande kronoegendomar göra undantag
från nämnda regel under förutsättning, att sådant med hänsyn till
jaktvården eller av andra skäl anses lämpligt.
Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har hemställt, att bestämmelsen
måtte erhålla sådan lydelse, att jakträtten finge undantagas endast
i de fall, då sådant med hänsyn till jaktvården vore lämpligt.
Att i avseende å jakträtten snävt binda domänstyrelsens handlingsfrihet
synes ej lämpligt. Ifrågavarande bestämmelser skola ju även tilllämpas
beträffande jakträtten å de på kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna.
Ett undantagande av jakträtten å dessa egendomar kan
understundom vara betingat av andra hänsyn än jaktvården. Jag förutsätter
emellertid, att arrendatorerna såvitt möjligt bibehållas vid jakträtten
och att alltså vederbörlig hänsyn tages till arrendatorernas intresse
av att jakträtten icke upplåtes till annan person.
Den i förevarande paragraf intagna bestämmelsen örn möjlighet att
från arrendet undantaga till egendomen hörande fiske jämte för fiskets
bedrivande nödigt utrymme å land överensstämmer i sak med vad i detta
hänseende gäller enligt 5:e punkten andra stycket i 1908 års kungörelse.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
7 §.
Utr. m. 7 §, 1908 års kung. 4 p.
finligt första stycket i denna paragraf, avfattad i enlighet med utredningsmännens
förslag, skall arrendetiden i allmänhet omfatta minst femton
och högst tjugo år. Emellertid lämnas domänstyrelsen befogenhet att, då
vissa bestämda omständigheter äro för handen, utarrendera jordbruksegendom
på kortare tid än femton år. Enligt nu gällande bestämmelser
får förkortning av arrendetiden äga rum i avbidan på fullbordande av
skifte eller större dikningsföretag eller annan vattenavdelning så ock i
händelse under närmast följande åren annat sådant förhållande antages
inträda, som väsentligen inverkar på arrendevärdet. Dessa skäl för förkortad
arrendetid hava i nu förevarande förslag bibehållits, varjämte
förkortad arrendetid får medgivas, jämväl då egendomen är föremål för
invallningsföretag. Härjämte har bland de undantagsfall, då utarrendering
får ske på kortare tid än femton år, på sätt utredningsmännen
jämväl föreslagit, upptagits det fall, att egendomen är avsedd att försäljas.
Det är nämligen ej alltid visst, att, sedan fråga uppstått örn en
utarrenderad egendoms försäljning vid löpande arrendeperiods slut, försäljningen
hinner slutföras dessförinnan. Har så ej kunnat ske, måste
egendomen ånyo upplåtas på arrende i avvaktan på försäljningens genomförande.
Att för en dylik arrendeupplåtelse tillämpa en arrendetid av
minst femton år är uppenbarligen icke möjligt. — Jag vill här understryka
önskvärdheten av, att arrendetiden i största möjliga utsträckning
bestämmes till tjugo år och att undantagsbestämmelserna tillämpas med
försiktighet.
Andra stycket av paragrafen överensstämmer i sak med vad nu
gäller.
8 §.
Utr. m. 8 §, 1908 års kung. ti och 7 p.
I denna paragraf behandlas sättet för arrendevillkorens fastställande
och vad därmed sammanhänger.
Utredningsmännen hava i paragrafen upptagit en bestämmelse av i
huvudsak enahanda innehåll som nu gällande, nämligen att arrrendeuppskattning
skall verkställas av en nämnd, bestående av domänintendenten
såsom ordförande och två uppskattningsmän, vilka skola utses den
ene av landstinget och den andre av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
För valbarhet till uppskattningsmän hava emellertid, enligt
utredningsmännens förslag, föreskrivits vissa kvalifikationer, vilka i huvudsak
motsvara fordringarna för valbarhet till ägodelningsnämndeman.
I tredje stycket av paragrafens första moment har upptagits en ny
bestämmelse av innehåll, att, därest jordbruksegendom utarrenderas
ånyo innan fem år förflutit från förra upplåtelsen, arrendeuppskattning,
som i samband därmed ägde rum, skall lända till efterrättelse järn
-
Departements
chefen.
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
väl vid den nya utarrenderingen, såvida icke domänstyrelsen på grund
av särskilda omständigheter finner ny uppskattning böra företagas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida det icke borde
stadgas, att till uppskattningsman icke finge utses person, som vore arrendator
av publikt hemman eller, i varje fall, kronojord.
Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har hemställt, att den ene
uppskattningsmannen finge utses av respektive läns arrendatorsförening.
Domänstyrelsen, som i likhet med länsstyrelsen i Malmöhus län anser,
att till uppskattningsman ej bör få utses kronoarrendator, har vidare
anfört:
En icke oväsentlig utgift för förvaltningen utgjorde kostnaden för
uppskattningsnämndernas sammanträden. För att i möjligaste mån hålla
denna kostnad nere hade styrelsen övervägt, huruvida det kunde
anses nödvändigt, att biträdande uppskattningsmän närvore vid samtliga
förekommande förrättningar. Styrelsen hade därvid ansett sig
kunna föreslå, att vid förnyad utarrendering av jordbruksegendom, för
vilken den löpande arrendeavgiften icke överstege 1,000 kronor, domänstyrelsen
skulle äga förordna, att arrendeuppskattningen finge verkställas
av domänintendenten ensam. Det måste uppenbarligen ställa sig betydligt
lättare för domänintendenten att utan biträde av uppskattningsmän
verkställa en riktig uppskattning beträffande de mindre egendomarna
än beträffande de större med de där ofta förekommande mera komplicerade
förhållanden och mera svårlösta frågor. Fluktuationerna i arrendeavgifterna
för de mindre egendomarna vore avsevärt mindre än för de
större.
Vid avfattningen av denna paragraf har jag helt anslutit mig
till utredningsmännen. Domänstyrelsens nyss återgivna tilläggsförslag
synes mig ej lämpligt. De valda uppskattningsmännens deltagande
i uppskattningsförrättningarna torde av arrendatorerna betraktas
såsom en garanti för att arrendevärdena icke sättas oskäligt
höga. Att borttaga arrendeuppskattning med nämnd å de mindre
gårdarna måste för arrendatorerna av dessa framstå såsom en orättvisa.
Någon större besparing torde icke heller vara att vinna genom en dylik
åtgärd. Arrendeuppskattningarna återkomma ju i regel endast vart femtonde
eller tjugonde år.
Frågan huruvida arrendatorsföreningarna böra välja en av uppskattningsmännen
har dryftats i utredningsmännens betänkande. De av utredningsmännen
anförda skälen mot dylik ordning synas mig häranda
Att, såsom några myndigheter ifrågasatt, föreskriva, att kronoarrendator
icke må vara uppskattningsman, torde ej vara påkallat. Det torde
kunna förväntas, att de korporationer, som hava att utse uppskattningsmän,
vid valet av dessa iakttaga, att därtill lämpliga personer
utses.
De i 6:e punkten av 1908 års kungörelse upptagna föreskrifterna rö -
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
rande det sätt, varpå uppskattningsförrättningen skall äga rum, torde
böra inflyta i de tillämpningsföreskrifter till förvaltningsgrunderna, som
av Kungl. Maj:t torde få utfärdas.
9 i
Utr. m. 9 §, 1908 års kung. 7 och 8 p.
Utredningsmännen kava beträffande den i denna paragraf behandlade
optionsrätten föreslagit i huvudsak samma bestämmelser som de enligt
1908 års kungörelse gällande. Optionsrätt skall alltså i regel tillkomma
arrendatorn och arrendet således hemb judas honom på de fastställda
arrendevillkoren, för den händelse han innehaft arrendet så lång tid, att
denna tillsammans med återstående delen av arrendetiden uppgår till
fem år, och han väl brukat egendomen. Är arrendatorn avliden, skall
arrendet hemb judas hans änka och harn. Från nyssnämnda bestämmelse
örn minst fem års arrendetid medgivas samma undantag som i
1908 års kungörelse. Optionsrätten skall anses förfallen, därest ej inom
en månad efter erhållen del av gjort hembud göres anmälan till domänstyrelsen,
att hembudet godtages. Slutligen hava utredningsmännen
föreslagit vissa inskränkningar i optionsrätten.
Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke förenämnda tid av
fem år för vinnande av optionsrätt kunde något förkortas. Överlåtelse av
arrenderätten skulle härigenom uppenbarligen underlättas.
Riksförbundet Sveriges stat sarr endator er har ifrågasatt, att hembud
borde ske minst ett år innan arrendetidens utgång, samt att den tid, inom
vilken meddelande borde lämnas örn att hembud godtoges, bestämdes till
tre månader. I de fall, då arrendator ginge miste örn optionsrätt på
grund av att egendomen icke vidare skulle utarrenderas, borde arrendatorn
erhålla ersättning för de förbättringar, han gjort med tanke att få
kvarstanna å egendomen.
Även några domänintendenter hava ifrågasatt, att den tid, inom vilken
meddelande örn hembuds antagande skall göras, måtte bestämmas till två
eller tre månader.
Domänstyrelsen har i anledning härav framhållit, att arrendatorerna
på begäran alltid, där så kan ske, erhålla förlängning av nämnda tid.
Styrelsen har vidare anfört: Genom de föreslagna bestämmelserna bleve
även arrendatorerna å de s. k. skogsjordbruken tillförsäkrade optionsrätt.
Då dessa innehades av kronan i ändamål att tillgodose don för skötseln av
kronoskogarna erforderliga arbetskraften, lage det vikt uppå, att jordbruken
besattes med personer, som lämpade sig för skogsarbete. Kunde
kronan icke påräkna arbetskraft från skogsjordbruket, fyllde detta icke
det ändamål, för vilket det av kronan nyttjades. Det syntes därför styrelsen
rimligt, att som villkor för åtnjutande av optionsrätten vid skogsjordbruken
jämväl uppställdes fordran på att arrendatorn skulle vara
lämplig som skogsarbetare.
Departements
chefen.
44 Kungl. Maj.ts proposition nr 174.
Beträffande bestämmelserna angående optionsrätten är jag enig
med utredningsmännen. Någon förkortning av förenämnda tid av
fem år för vinnande av optionsrätt torde ej böra ifrågakomma.
För det från arrendatorskåll framställda önskemålet, att hembud
skall verkställas minst ett år, innan arrendetiden utgår, finnes däremot
visst fog. Det måste givetvis vara synnerligen olägligt för arrendatorn
att först kort tid före arrendetidens utgång erhålla klarhet örn, huruvida
arrendet skall hembjudas honom, och örn villkoren för fortsatt arrende.
Det torde emellertid vara att gå för långt att ålägga domänstyrelsen
att städse ett år före arrendetidens utgång hembjuda arrendatorn arrendet.
Fråga kan t. ex. vara å bane om egendomens försäljning, och
beslut härom kan kanske icke hinna fattas redan ett år, innan arrendeperioden
utlöper. Då jag alltså icke ansett lämpligt att i paragrafen
upptaga någon fixerad tid, inom vilken hembudet skall ske, vill jag dock
understryka önskvärdheten av att domänstyrelsen i så god tid som möjligt
verkställer hembudet till arrendatorn.
Med hänsyn till att domänstyrelsen förmält sig komma att även i fortsättningen,
i fall av behov, lämna anstånd med avgivandet av svar örn
antagandet av hembud, har jag icke heller funnit nödigt utsträcka tiden,
inom vilket sådant svar skall lämnas, utöver en månad.
Att, på sätt domänstyrelsen föreslagit, såsom villkor för erhållande
av optionsrätt till arrende av s. k. skogsjordbruk föreskriva, att arrendatorn
skall vara lämplig såsom skogsarbetare, torde icke böra ifrågakomma.
Framhållas må, att förevarande paragraf så avfattats, att optionsrätt
tillkommer arrendatorn av jordbruksegendom, som förut varit utarrenderad
för kronans räkning, även örn arrendatorn icke i kontraktet tillförsäkrats
dylik rätt, blott han uppfyller de för optionsrätt föreskrivna
villkoren. Sålunda skall exempelvis en arrendator av ett s. k. skogsjordbruk
efter förordningens ikraftträdande, därest han innehaft arrendet
fem år och väl brukat egendomen, tillerkännas optionsrätt.
10 §.
Utr. m. 10 §, 1908 års kung. 7 p. 4 st- och ff.
Utredningsmännen hava i denna paragraf upptagit bestämmelser rörande
förfarandet vid utarrendering, då optionsrätt icke föreligger eller
då den förfallit. I detta hänseende föreslås vid sidan av auktionsförfarandet
ett nytt utarrenderingsförfarande, nämligen utbjudande av arrendet
under hand, vilket förfarande konstruerats i huvudsaklig överensstämmelse
med underhandsutbud vid försäljning av kronoegendom.
Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har ifrågasatt, att, för den
händelse vid auktion eller utbud under hand icke erhålles antagligt anbud,
nytt hembud till optionsberättigad arrendator skall göras till det
vid auktionen eller utbudet avgivna högsta anbudet.
Kungl. May.ts proposition nr 174. 45
Denna paragraf har jag ansett böra avfattas enligt utredningsmännens
förslag. Att på sätt riksförbundet ifrågasatt utsträcka optionsrätten
synes mig icke befogat.
11 §.
Utr. m. 11 §, 1908 års kung. 26 och 27 p.
Denna paragraf innehåller bestämmelser örn ställandet av säkerhet för
arrendevillkorens fullgörande.
I förhållande till 1908 års kungörelse innebära de av utredningsmännen
föreslagna bestämmelserna den mera betydande nyheten, att ställande av
säkerhet skall vara obligatorisk endast i de fall, då arrendet uppgår
till minst 600 kronor. I övrigt hava endast mindre jämkningar föreslagits
i vad nu gäller. Föreskriften, att borgensmännens vederhäftighet
skall vara styrkt av länsstyrelsen eller domaren, har av utredningsmännen
oförändrad upptagits från 1908 års kungörelse.
Utredningsmännen hava såsom motiv till eftergivande på kravet, att
säkerhet alltid skall ställas, anfört:
Med hänsyn till att den blivande förvaltningsförordningen vore avsedd
att omfatta även jordbruksegendomarna å kronoskogarna torde det
icke vara möjligt att bibehålla bestämmelserna i 1908 års kungörelse rörande
ställandet av säkerhet i deras nuvarande stränga omfattning. Ett
utsträckande av skyldigheten att ställa säkerhet till samtliga arrendatorer
av skogsjordhruk torde vara uteslutet. Men även för arrendatorerna
av sådana torp och lägenheter, som enligt förslaget borde utarrenderas
särskilt för sig, torde de nuvarande reglerna rörande ställandet av
säkerhet vara alltför betungande. Skulle av sådana torpare och lägenhetsinnehavare
fordras säkerhet i enlighet med dessa regler, skulle detta
med sannolikhet leda till att flertalet av nyssnämnda torp och lägenheter
icke skulle kunna upplåtas på självständigt arrende åt de förra innehavarna,
ett förhållande som vore mycket att beklaga. Utredningsmännen
hade, på grund av det anförda och för att i möjligaste mån tillgodose
intresset av att enhetliga regler för utarrendering av samtliga jordbruksegendomar
under domänstyrelsens förvaltning komme till stånd,
funnit sig böra föreslå upptagande bland förvaltningsgrunderna av förberörda
bestämmelse. Arrendeavgiften för jordbruksegendomarna å
kronoskogarna och för sådana torp och lägenheter som nyss nämnts torde
mera sällan uppgå till 600 kronor. Vid bestämmandet av beloppet hade
ock hänsyn tagits till den synpunkten, att ett arrende, som betingade
en avgift av 600 kronor eller däröver, icke lämpligen borde anförtros en
person, som icke ägde de ekonomiska resurser, att han kunde ställa säkerhet
för arrendevillkorens fullgörande.
Från ett flertal myndigheters skia har — nied hänsyn till risken för staten
— ifrågasatts lämpligheten av att eftergiva på kravet, att säkerhet
alltid skall ställas. Vissa myndigheter hava föreslagit, att endast i de
fall, då arrendeavgiften icke överstege 300 kronor, dylik befrielse skulle få
förekomma. Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, att, då
ställandet av säkerhet icke krävdes, i stället skulle fordras, att arrendet
erlades i förskott. Domänstyrelsen har däremot ej funnit anledning till
erinran mot bestämmelsen.
Vepa r t emenl licke
jeru
Departements
chefen.
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Några myndigheter hava vidare ifrågasatt, om icke intyg även av
landsfiskal angående borgensmännens vederhäftighet borde kunna godtagas.
Beträffande denna fråga, har domänstyrelsen anfört, att — även
örn länsstyrelsen eller domaren för att kunna utfärda intyg av nu ifrågavarande
slag måste hänvända sig till landsfiskalen för erhållande av
uppgifter angående borgesmännens soliditet — det dock, särskilt med
hänsyn till de stora värden, varom här mången gång vore fråga, vore en
viss trygghet, att uppgifterna prövades av den landsfiskalen överordnade
länsstyrelsen eller av domaren.
Jag har vid avfattningen av denna paragraf helt anslutit mig till vad
utredningsmännen föreslagit. Någon nämnvärd risk för staten kan den
föreslagna bestämmelsen, att, där arrendet understiger 600 kronor, domänstyrelsen
må avgöra, örn säkerhet för arrendevillkorens fullgörande
skall ställas eller ej, näppeligen innebära. Det torde kunna tagas för
visst, att domänstyrelsen, i vars intresse det ligger att största möjliga inkomst
av jordbruksegendomarna erhålles, kommer att handhava sin rätt
att eftergiva kravet på säkerhets ställande med försiktighet. Att, såsom
länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt, i de fall då kravet på
ställande av säkerhet eftergives fordra, att arrendeavgiften skall erläggas
i förskott, torde i praktiken svårligen kunna genomföras. De arrendatorer,
som icke kunna prestera någon säkerhet för arrendevillkorens fullgörande,
torde nämligen i regel icke heller kunna erlägga arrendeavgiften
i förskott.
I likhet med domänstyrelsen förordar jag bibehållande av bestämmelsen,
att borgensmännens vederhäftighet skall vara styrkt av länsstyrelsen
eller domaren.
12 §.
Utr. m. 12 §, 1908 års kung. 10 p.
Denna paragraf behandlar arrendeavgiften samt tiden och sättet för
dess erläggande.
Det nu gällande stadgandet, att arrendeavgiften skall vara utsatt till
hälften i penningar och till hälften i en eller flera av de persedlar, som
upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter senast
fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, har av utredningsmännen
oförändrat upptagits i första momentet av paragrafen. I andra
momentet av paragrafen har upptagits en föreskrift, att arrendeavgiften
för varje arrendeår skall erläggas på sätt domänstyrelsen bestämmer under
uppbördstermin från och med den 1 till och med den 14 mars det
kalenderår, då arrendeåret utlöper.
Lantbruksstyrelsen har uttalat, att skäl syntes föreligga att utbyta
markegångspriserna mot vissa gällande noteringar, som säkrare gåve uttryck
åt det verkliga prisläget.
Av egnahemsstyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke medgivande hor -
Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 47
de lämnas arrendatorerna att erlägga arrendeavgiften i flera avbetalningar.
Mot utredningsmännens förslag i denna paragraf bar jag intet att erinra.
Då andra för ändamålet användbara officiella noteringar än
markegångstaxan icke för närvarande finnas, torde det vara nödvändigt
att alltjämt behålla denna vid prissättning å de persedlar, som i
här ifrågavarande hänseende skola lösas i penningar. Enär från arrendatorernas
sida mig veterligt ej försports någon önskan örn uppdelning
av arrendeavgiften å flera uppbördsterminer, har jag icke funnit nödigt
upptaga något stadgande därom i förvaltningsgrunderna.
13 §.
Vtr. m. 13 §, 1908 års kung. 15 p.
I denna paragraf behandlas byggnadsskyldigheten. Utredningsmännen
hava bibehållit den nu gällande regeln, att byggnadsskyldigheten
skall åvila arrendatorerna. I förslaget har föreskrivits, i likhet med vad
nu gäller, att arrendatorerna i arrendekontrakten skola åläggas verkställa
erforderlig nybyggnad. Till förhindrande av försumlighet från
arrendatorernas sida med avseende å dem åvilande byggnadsskyldighet
har i paragrafen vidare föreskrivits, att i arrendekontraktet skall intagas
förbehåll därom, att vid underlåtenhet av arrendatorn att utföra
föreskrivet nybyggnadsarbete domänstyrelsen skall äga ombesörja arbetets
utförande, med skyldighet för arrendatorn att ersätta kronan
eventuell merkostnad utöver den i arrendekontraktet beräknade. Arrendatorerna
skola emellertid liksom hittills erhålla gottgörelse för av
dem utförda byggnadsarbeten. Denna gottgörelse skola de kunna erhålla
icke blott såsom nu genom arrendeavkortning utan även kontant från
domänstyrelsen. Möjligheten för domänstyrelsen att ersätta överbyggnad
har i förslaget något utvidgats i förhållande till vad nu gäller.
Utredningsmännen hava i motiveringen till förslaget understrukit, att
den kontanta ersättningsformen skall vara den reguljära och att i allmänhet
endast, då det gäller mindre byggnadsarbeten, den nu tillämpade
formen med avkortning å arrendet bör tillämpas.
Bland de hörda myndigheterna hava olika meningar gjort sig gällande
beträffande den ersättningsform, som i första hand borde komma till användning.
Den kontanta ersättningsformen har förordats av länsstyrelsen
i Örebro län och domänintendenten i Malmöhus län, under det
att länsstyrelsen i Stockholms län och domänstyrelsen ansett nu gällande
ersättningsform alltjämt böra vara den normala. Domänstyrelsen
har framhållit, att en annan ordning lätt skulle medföra, att anspråken
på byggnadsbeståndets utveckling från arrendatorernas sida komme att
öka.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att i paragrafen
måtte upptagas en föreskrift därom, att, innan domänstyrelsen läte ut
-
Vepartements
chefen.
departements
chefen.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
föra byggnadsarbete, som ålegat arrendatorn, men av denne underlåtits,
domänstyrelsen skulle höra arrendatorns löftesmän för arrendet.
Domänstyrelsen har i anledning härav anfört, att, då det måste ligga
i styrelsens intresse att endast, när särskilt tvingande skäl förelåge, begagna
sig av befogenheten att utföra arbetet i arrendatorns ställe, styrelsen givetvis
komme att först undersöka alla möjligheter att få arbetet utfört
i arrendatorns regi. Det vore därför icke nödvändigt, att i förordningen
så i detalj angåves förutsättningarna för utövandet av ifrågavarande
rätt.
Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har anfört, att arrendatorerna
icke borde i arrendekontrakten åläggas fullgöra byggnadsskyldighet
till i kontrakten bestämda belopp. Kronoarrendatorerna skulle härigenom
komma i sämre ställning än arrendatorer av enskild jord, då
nyttjanderättslagen syntes beträffande utförandet av erforderlig nybyggnad
förutsätta frivillig överenskommelse mellan parterna.
Utredningsmännen hava i sammanhang med förevarande paragraf
diskuterat frågan örn lösningsskyldigheten beträffande
elektriska anläggningar, som utförts av arrendator å
kronoegendom. De hava därvid givit uttryck åt den uppfattningen,
att vad i detta hänseende gäller vid arrende av enskild jord även borde
gälla vid arrende av kronans jordbruksegendomar. De i 2 kap. 18 §
allmänna nyttjanderättslagen intagna stadgandena beträffande skyldighet
för jordägaren att inlösa av arrendatorn ägda elektriska anläggningar
borde således komma i tillämpning även vid kronoarrenden. I enlighet
med bestämmelsen i 2 § andra stycket av förevarande förslag
hade emellertid någon bestämmelse härom icke upptagits bland förvaltningsgrunderna.
Länsstyrelsen i Stockholms län samt riksförbundet Sveriges statsarrendatorer
hava ifrågasatt, huruvida icke staten även borde lösa av
arrendatorerna ägda andelar eller aktier i elektriska distributionsföretag.
Jag finner icke anledning frångå utredningsmännens av myndigheterna
biträdda förslag örn bibehållande av föreskriften, att arrendatorn
i arrendekontraktet skall tillförbindas att verkställa erforderlig nybyggnad
till i kontraktet angivet belopp. Emellertid bör försiktighet iakttagas
vid bestämmandet av nybyggnadsarbetes omfattning, så att icke
onödiga eller för stora hus uppföras. Likaledes förutsätter jag, att ersättningen
till arrendatorerna för nybyggnad beräknas med största möjliga
noggrannhet, så att förluster för dem vid arbetenas utförande örn möjligt
undvikas.
I likhet med utredningsmännen anser jag, att den kontanta
ersättningsformen bör vara den reguljära. Någon ökning av byggnadskostnaderna
lärer icke användandet av denna ersättningsform behöva
medföra, utan torde tvärtom vara att förvänta, att den kommer att för
kronan bliva ekonomiskt fördelaktigare.
Den av länsstyrelsen i Västmanlands län föreslagna föreskriften, att
Kungl. Martts proposition nr 174.
49
domänstyrelsen före utförandet av byggnadsarbeten, som ålegat arrendatorn
men av denne underlåtits, skall höra arrendatorns löftesmän,
anser jag med hänsyn till vad domänstyrelsen härom anfört icke vara
erforderlig bland förvaltningsgrunderna.
Jag är ense med utredningsmännen därom, att vad i nyttjande rättslägen
stadgas angående jordägares lösningsskyldighet med avseende å
av arrendator utförda elektriska anläggningar även bör vinna tilllämpning
vid arrende av kronans jordbruksegendomar. Något stadgande
härom behöver, såsom utredningsmännen framhållit, med hänsyn
till föreskriften i 2 § andra stycket av förslaget icke upptagas bland förvaltningsgrunderna.
Någon anledning att, på sätt av länsstyrelsen i
Stockholms län och kronoarrendatorernas riksförbund ifrågasatts, utsträcka
lösningsskyldigheten för kronans vidkommande att avse även av
arrendatorerna ägda andelar eller aktier i elektriska distributionsföretag
synes mig icke föreligga.
Då jag ej heller i övrigt haft erinran mot utredningsmännens förslag
och uttalanden i nu förevarande ämne, har paragrafen utformats enligt
samma förslag.
14 %.
Utr. m. 14 §, 1908 års kung. 16 p.
Denna paragraf behandlar skyldigheten att hålla jordbruksegendomarnas
åbyggnader brandförsäkrade samt därmed sammanhängande spörsmål.
Enligt utredningsmännens förslag har nämnda skyldighet, i likhet
med vad nu gäller, lagts å arrendatorn.
Från några myndigheters sida har ifrågasatts, huruvida icke — med
hänsyn till svårigheten att övervaka, att arrendatorerna ordentligt erlade
brandförsäkringspremierna —• staten borde själv påtaga sig skyldigheten
att erlägga brandstodsavgifterna.
Domänstyrelsen har i anledning härav anfört:
Styrelsen hade under år 1933 infordrat utredning i ämnet av länsstyrelserna
och i samband därmed ifrågasatt, huruvida icke lämpligen
överenskommelse kunde träffas mellan länsstyrelsen och vederbörande
brandförsäkringsinrättningar av sådant innehåll, att försäkring av kronans
byggnader vid bristande premiebetalning från arrendatorernas sida
skulle gälla till dess inrättningarna genom skriftlig påminnelse berett
länsstyrelsen tillfälle att själv erlägga premien. Enligt den verkställda
utredningen, hade några länsstyrelser redan träffat avtal med försäkringsinrättningarna
av i huvudsak berörda innehåll, och hade övriga försäkringsinrättningar,
som av länsstyrelserna därom tillsports, förklarat
sig villiga ingå på en dylik överenskommelse. Genom ett fullföljande av
de ifrågasatta åtgärderna skulle sålunda den befarade risken för kronan
vara undanröjd.
Vid avfattningen av förevarande paragraf har jag anslutit mig till Departementsutredningsmännens
förslag. Jag förutsätter, att de av domänstyrelsen chefen.
inledda, nyss angivna åtgärderna fullföljas.
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr IVi. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Departements
chefen.
15 $.
Utr. m. 15 §, 1908 års kung. 17 p.
Enligt 1908 års kungörelse gäller, att, därest brandskada inträffar,
arrendatorn skall vara skyldig att bota skadan till den omfattning, som
domänstyrelsen bestämmer, och med den brandskadeersättning, som erhålles.
Denna ersättning skall tillhandahållas arrendatorn av kronan, i
den mån så för byggnaden erfordras. Därest byggnadskostnaden överstiger
brandskadeersättningen, skall arrendatorn utlägga nödiga medel
för den överskjutande kostnaden. Gottgörelse härför skall han emellertid
erhålla genom eftergift å närmaste årens arrendeavgift eller vid egendomens
av trädande av den nye arrendatorn. För den händelse byggnad annorledes
än genom brand förstöres eller så skadas, att ny byggnad eller
ombyggnad erfordras, skall arrendatorn även utföra detta arbete, för vilket
ersättning skall utgå. Ersättningen härför skall arrendatorn erhålla på
sätt, som stadgats örn gottgörelse för kostnad, som överskjuter brandskadeersättningen.
Utredningsmännen hava under 15 § upptagit en bestämmelse av innehåll,
att, därest brandskada inträffar eller byggnad annorledes varder
förstörd eller så skadad, att nybyggnad erfordras, arrendatorn skall vara
pliktig bota skadan till den omfattning och mot den ersättning, som
domänstyrelsen bestämmer, därvid ersättningen skall tillhandahållas
arrendatorn av styrelsen allt efter som för arbetet erfordras. Domänstyrelsen
lämnas dock enligt förslaget rätt att, då den därtill finner anledning,
träffa avtal med annan än arrendatorn örn utförande av nu
nämnt arbete.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att det av utredningsmännen
föreslagna stadgandet syntes hava erhållit en gentemot arrendatorn
skärpt formulering. Denne torde icke ens vara tillförsäkrad att
uppbära hela den erhållna brandskadeersättningen för botande av brandskadan
utan skulle kunna få åtnöjas med en del därav, helt efter domänstyrelsens
bestämmande. Redan i dess nuvarande utformning innebure
stadgandet en kraftig avvikelse från bestämmelserna i nyttjanderättslagen,
enligt vilka nybyggnadsskyldigheten vid brandskada ålåge jordägaren.
Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer har hemställt, att, därest i
anledning av brandskada eller annan olyckshändelse nybyggnad erfordrades,
kronan skulle låta utan dröjsmål verkställa erforderlig sådan.
Därest avtal örn fullgörandet av arbetet träffades med arrendatorn, borde
ersättningen för arbetet tillhandahållas honom allt efter som för arbetet
erfordrades.
Jag finner de av utredningsmännen i denna paragraf upptagna bestämmelserna
alltför stränga för arrendatorerna. Det synes ej skäligt att
tillförbinda en arrendator att utföra nybyggnadsarbeten till en kostnad
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
och i en omfattning, som helt skola bestämmas av jordägaren. Frågan
örn nybyggnad efter brand eller annan olyckshändelse anser jag böra
lösas sålunda, att, där efter dylik olyckshändelse nybyggnad erfordras,
det väl skall tillkomma domänstyrelsen att avgöra, örn och i vilken
omfattning nybyggnad skall äga rum, men att det därefter skall åligga
styrelsen att utan oskäligt dröjsmål låta verkställa beslutat nybyggnadsarbete.
Det torde ock vara rimligt, att, därest domänstyrelsen finner
nybyggnad icke böra ske eller beslutar uppförandet av en mindre
byggnad än den förstörda, styrelsen må nedsätta arrendet, efter vad styrelsen
prövar skäligt. I enlighet med vad nu anförts har det av mig upprättade
förslaget till förevarande paragraf avfattats. Därest skada av ringare
beskaffenhet än förut nämnts inträffat, ankommer det, på sätt i 2
kap. 15 § nyttjanderättslagen sägs, på arrendatorn att bota skadan, därvid
han dock, då fråga är örn botande av brandskada, skall njuta ersättning
av jordägaren. Med hänsyn till bestämmelsen i 2 § andra stycket av
förslaget torde det icke vara erforderligt att i förvaltningsgrunderna
upptaga något stadgande i sistangivna hänseende.
16 $.
Utr. m. 16 §, 1908 års kung. 18 p.
Denna paragraf behandlar arrendatorns hägnadsskyldighet inom det
arrenderade området eller mellan detta och till egendomen börande
skogsmark. Bestämmelserna härom äro avfattade i enlighet med utredningsmännens
förslag. Arrendatorns stängselskyldighet gentemot en
angränsande fastighet regleras genom bestämmelse i 8 § lagen den 2
juni 1983 (nr 269) örn ägofred.
17 §.
Utr. m. 17 §, 1908 års kung. 14, 19 och 31 p.
I denna paragraf behandlas arrendatorns underhålls- och hävdeskyldighet
samt rätt tili ersättning för tillträdesbrister.
De av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna överensstämma i
huvudsak med motsvarande bestämmelser i 1908 års kungörelse. Arrendatorn
skall sålunda underhålla egendomen i fullgott stånd, d. v. s. byggnader
och anläggningar skola, oberoende av förhållandena vid tillträdet,
vid avträdet av arrendatorn avlämnas utan brister. Liksom nu medgives
emellertid tillträdande arrendatorn rätt att uppbära det ersättningsbelopp
för brister i byggnad, hägnad m. m., som avträdaren enligt
syn kan kännas skyldig utgiva.
Statens egnahemsstyrelse har anfört, att allmänna nyttjanderättslagens
bestämmelser örn arrendators underhållsskyldighet borde tillämpas. Ett
bibehållande av avvikelsen från de vanliga reglerna örn arrendators
underhållsskyldighet syntes icke vai’a betingat av att kronan vore upplåtare,
utan ville det tvärtom framstå för styrelsen såsom en obillighet,
Departements
chefen.
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
att man icke stannade viel de krav, som härutinnan ställdes på arrendatorer
av jord i enskild ägo. Domänintendenten i Kalmar län har framfört
liknande synpunkter.
Jag är ense med utredningsmännen därom, att de hittills gällande bestämmelserna
örn arrendatorernas underhållsskyldighet höra bibehållas.
Det är för staten en angelägenhet av stor vikt, att dess jordbruksdomäner
städse hållas i fullgott stånd. För arrendatorn torde en dylik underhållsskyldighet
icke vara betungande, enär han får uppbära det husrötebelopp,
som avträdaren förpliktigas utgiva. Jag har vid paragrafens
avfattning i huvudsak anslutit mig till utredningsmännens förslag.
En mindre jämkning har dock vidtagits i andra stycket, föranledd av
att bestämmelserna i 29 § av utredningsmännens förslag icke upptagits
i det av mig nu framlagda förslaget.
18 §.
Utr. m. 18 §, 1908 års kung. 23 p.
I första momentet av denna paragraf Upptagas bestämmelser rörande
arrendatorns skyldigheter med avseende å trädesbruk m. m.
Utredningsmännen hava föreslagit, att i detta hänseende skall i förvaltningsgrunderna,
i likhet med vad nu gäller, upptagas stadgande av
innehåll, att arrendatorn skall åläggas att, därest icke med tillträdaren
annorledes överenskommas, året före egendomens avträdande därå verkställa
trädesbruk saint höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd i enlighet
med tillämpad växtföljd eller särskilda i kontraktet härutinnan meddelade
bestämmelser, ävensom att ny arrendator skall tillförbindas att
för dylika arbeten samt för utsädet lämna företrädaren ersättning, vilken
i händelse av tvist skall bestämmas i den ordning, som stadgas i
2 kap. 8 § nyttjanderättslagen.
Beträffande detta moment hava utredningsmännen anfört:
Sistberörda bestämmelse hade i praktiken visat sig medföra ej obetydliga
olägenheter. Emellanåt hade den lett till friktioner mellan en
avträdande och en tillträdande arrendator. För mången tillträdande
arrendator hade det varit förenat med svårigheter att anskaffa medel
till ersättningen i fråga. Då en egendom vid slutet av en arrendeperiod
försålts och således ingen tillträdande arrendator funnits, hade kronan
själv måst gälda ersättningen utan att alltid möjlighet funnits att erhålla
gottgörelse för utgiften. Under beaktande av dessa olägenheter av
stadgandet i fråga hade utredningsmännen ingående övervägt möjligheten
att ur förvaltningsgrunderna utesluta detsamma, något som skulle
stå i god överensstämmelse med utredningsmännens allmänna uppfattning,
att föreskrifter örn ersättningsskyldighet för en tillträdande arrendator
gent emot den avträdande helst borde undvikas.
Det vore emellertid så, att det berörda stadgandet örn skyldighet för
ny arrendator att ersätta företrädaren för trädesbruk m. m. i hittills avslutade
arrendekontrakt, för övrigt helt naturligt, tillämpats på det sätt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
53
att i sammanhang med föreläggande för arrendatorn att utföra de
ifrågavarande arbetena förbehållits honom rätt att för dem erhålla
ersättning av tillträdaren. Med »tillträdaren» avsåges uppenbarligen,
såsom i 23:e punkten av gällande förvaltningsgrunder sägs, »ny arrendator».
Den sålunda arrendatorn för varje fall utlovade rätten — vilken
såvitt anginge en arrendator, som arrenderade en egendom period efter
annan, bleve relevant först då han slutligen avträdde egendomen — kunde
rimligtvis icke berövas honom genom en ändring av förvaltningsgrunderna
i den nyss antydda riktningen. Skulle föreskriften örn åläggande
för ny arrendator att ersätta företrädaren för trädesbruk ej vidare
gälla, måste den arrendatorn hittills, enligt vad nyss anförts, tillförsäkrade
ersättningen senast vid egendomens första utarrendering till
ny arrendator enligt den nya ordningen tillföras den förre arrendatorn
på annat sätt. Tänkbart vore att ordna denna ersättningsfråga sålunda,
att staten trädde emellan och med domänfondens medel avlöste den nytillträdande
arrendator nu åliggande ersättningsskyldigheten. Då dock
den utgift för staten, som den ifrågasatta anordningen skulle medföra,
säkerligen komme att uppgå till högst betydande belopp utan att det likväl
måhända kunde direkt påvisas, att staten bleve gottgjord för utgiften
— en denna motsvarande förhöjning av arrendeavgiften skulle i
intet fall kunna förekomma, förrän egendomen utarrenderades till en ny
arrendator — syntes det icke kunna förordas, att staten åtoge sig berörda
utgift. På grund härav och då något annat sätt näppeligen funnes
att rationellt ordna ersättningsfrågan utan att övergången till den nya
ordningen komme att omspänna en allt för lång tidsrymd, hade utredningsmännen
funnit sig icke kunna föreslå, att föreskriften i 23:e punkten
av 1908 års kungörelse uteslötes ur förvaltningsgrunderna.
Lika med utredningsmännen anser jag, att stadgandet örn skyldighet Departementsför
ny arrendator att ersätta företrädaren för trädesbruk m. m. medför chtfen
betydande olägenheter. Ett uteslutande av stadgandet ur förvaltningsgrunderna
synes mig därför önskvärt. Härvid måste emellertid tillses,
att den arrendatorerna nu tillförsäkrade rätten'' till ersättning i nyssberörda
hänseende icke trädes för när. Till undvikande härav torde, därest
övergången till den nya ordningen icke skall komma att omfatta en avsevärd
tidsrymd, annan utväg ej stå till buds än den av utredningsmännen
antydda, eller att, då nu löpande arrendeperioder utgå, staten i vart
särskilt fall med domänfondens medel gäldar den avträdande arrendatorn
honom nu tillkommande ersättningsbelopp. Detta förfarande kommer
visserligen att för staten medföra vissa kostnader. Med hänsyn
till att alla arrenden ej utlöpa vid samma tid, kommer dock utgiften
att ganska jämnt fördelas å cirka 15 år. De fördelar, som vinnas
genom ett uteslutande ur förvaltningsgrunderna av nu ifrågavarande
bestämmelse, äro emellertid så betydande, att jag ej tvekar att förorda,
att staten ikläder sig berörda utgift. I enlighet med nu anförda synpunkter
har första momentet av 18 § avfattats. Stadgande]! örn statens
åtagande att avlösa den arrendatorerna tillkommande ersättningsrätten
hava upptagits i övergångsbestämmelserna till de nya förvaltningsgrun
-
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
denia. Genom uteslutande av omförmälda bestämmelse bliva de av utredningsmännen
under 29 § upptagna föreskrifterna icke erforderliga,
vilket i sin tur nödvändiggör förutberörda mindre ändring av 17 §.
De i andra momentet av förevarande paragraf intagna bestämmelser,
vilka avhandla arrendators skyldighet med avseende å stråfoder, äro i
sak av samma innehåll, som de nu gällande, samt avfattade i enlighet
med utredningsmännens förslag.
19 $.
Utr. m. 19 §, 1908 års kung. 21 p.
Under denna paragraf hava utredningsmännen upptagit den bestämmelsen,
att i arrendekontraktet skall intagas förbehåll därom, att arrendatorn
skall vara pliktig mottaga den ersättning för vid täckdikning använda
tegelrör, som enligt lag må tillkomma honom, genom avkortning
å ett eller flera års arrendeavgift.
Utredningsmännen hava i motiveringen till denna paragraf anfört:
I fråga örn kronoarrendatorernas rätt till ersättning för verkställt täckdikningsarbete
borde gälla de i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen upptagna
bestämmelser, allenast med den mindre avvikelse, som senare komme att
beröras. I förslaget till förvaltningsgrunder hade förty — i enlighet med
grundsatsen att i dessa icke borde upptagas några bestämmelser, återgivande
allmänna lagens stadgande — ej införts några föreskrifter örn,
under vilka förhållanden och i vilken omfattning rätt till ersättning
för täckdikningsarbete tillkomme arrendatorn. Det avsåges således, att
i dessa hänseenden stadgandena i förenämnda lagrum skulle vinna tilllämpning.
Den förut antydda avvikelsen från allmänna nyttjanderättslagen åsyftade,
att arrendatorn, som enligt det omförmälda lagrummet vore berättigad
till ersättning av jordägaren för bland annat värdet av de vid
täckdikningen använda tegelrören, skulle, liksom nu vore föreskrivet i
21 :a punkten av 1908 års kungörelse, vara pliktig mottaga denna ersättning
genom avkortning å ett eller flera års arrendeavgift. Detta avsteg
från vad enligt allmän lag gällde hade sin grund i följande förhållande.
Enligt vad utredningsmännen inhämtat plägade för närvarande domänstyrelsen,
då en arrendator anmält sig vilja utföra täckdikning med användande
av tegelrör, träffa avtal med arrendatorn, att styrelsen skulle
tillhandahålla honom de erforderliga tegelrören. Härigenom vunnes fördelar
för såväl kronan som arrendatorerna. Kronan kunde genom att
träffa avtal på en gång örn stora leveranser tegelrör tillvinna sig betydligt
billigare priser, än arrendatorerna skulle kunna erhålla vid avtal
örn mindre leveranser, och arrendatorerna å andra sidan sluppe att
förskottera penningar för rören. Kronan torde genom detta förfaringssätt
göra ej obetydliga besparingar på kostnaderna för täckdikning å
dess jordbruksegendomar, Skulle nu, i avseende å arrendatorernas rätt
till ersättning för tegelrör, alltid tillämpas allmänna lagens stadgande,
att ersättning skulle utgå, så snart arbetet blivit utfört, bortfölle till
stor del arrendatorernas intresse för att mottaga tegelrören från domänstyrelsen;
de skulle säkerligen i åtskilliga fall av en eller annan anled
-
55
Kungl. Marits proposition nr 174.
ning finna med sin fördel mera förenligt att själva inköpa tegelrören, för
vilka de ju erhölle betalning av kronan efter en jämförelsevis kort tid.
Att arrendatorerna vid inköpen av tegelrören alltid skulle försöka utverka
sig möjligaste billiga priser vore knappast att förvänta. Härigenom skulle
otvivelaktigt kronans kostnader för täckdikning av dess egendomar okas.
Hade däremot en arrendator att räkna med att han icke med nödvändighet
finge sina utlägg för tegelrören ersatta omedelbart efter täckdikningsarbetets
utförande utan att ersättningen kunde komma att utslås på, en
längre tidrymd, vore det att förvänta, att arrendatorn icke skulle ställa
sig avvisande mot ett erbjudande från domänstyrelsen att tillhandahålla
honom tegelrören. Med hänsyn till nu framhållna synpunkter och då någon
olägenhet av den nuvarande ordningen med skyldighet för arrendatorn
att mottaga ersättningen för tegelrören genom arrendeavkortning
veterligen icke visat sig, syntes, oavsett att härigenom avvikelse skedde
från allmän lag, nämnda ordning böra bibehållas.
Domänstyrelsen har uttalat, att det syntes styrelsen enklare och klarare,
att i paragrafen direkt utsädes, att arrendatorn vid täckdikning
skulle vara skyldig använda tegelrör, som styrelsen kunde vilja tillhandahålla
honom, vid äventyr att han eljest för de vid täckdikningen
använda tegelrören kunde påräkna ersättning endast med belopp, som
rören hade betingat, därest de inköpts av styrelsen.
Jag är ense med utredningsmännen därom, att nyttjanderättslagens Departementsbestämmelser
angående täckdikning och ersättning därför böra i hu- ehefenvudsak
gälla vid utarrendering av kronans jordbruksegendomar. Den
av utredningsmännen föreslagna mindre avvikelsen från nämnda lags
stadganden synes mig dock böra vinna tillämpning. Genom nämnda avvikelse
vinnes nämligen, såsom utredningsmännen framhållit, att arrendatorerna
i allmänhet erhålla de för täckdikningen erforderliga tegelrören
från domänstyrelsen, varigenom icke obetydliga besparingar i statens
kostnader för täckdikning å domänerna torde kunna göras. För arrendatorerna
lärer ifrågavarande avvikelse icke innebära någon större
olägenhet. Då den av utredningsmännen föreslagna lydelsen av paragrafen
synes mig vara att föredraga framför det av domänstyrelsen
framförda förslaget, vilket syftar till att uppnå samma resultat, har paragrafen
avfattats enligt utredningsmännens förslag.
20 §.
Utr. m. 20 §, 1908 års kung. 21 och 24 p.
Första momentet.
Detta moment behandlar arrendatorns rätt att vidtaga åtgärder för jordens
torrläggning eller att anlägga ängsvattning ävensom att därför erhålla
ersättning. Bestämmelserna härom äro avfattade i enlighet med
utredningsmännens förslag och överensstämma i huvudsak med vad nu
gäller.
Departements*
chefen.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
Stadgande^ i detta moment hava emellertid icke avseende å sådana
torrläggningsföretag, som utföras enligt bestämmelserna i vattenlagen.
Beträffande dylika torrläggningsföretag hava utredningsmännen förordat,
att kronan själv för sina egendomar skall deltaga i dessa företag.
Några bestämmelser härom hava icke upptagits i förslaget, då i detta
avseende allmän lag skall gälla. Jag ansluter mig i detta hänseende till
vad utredningsmännen förordat och anser i likhet med dem domänstyrelsen
böra för de av styrelsen förvaltade fastigheterna kunna från statens
avdikningsanslag tillerkännas bidrag utan återbetalningsskyldighet till
förekommande utgifter för torrläggningsföretag.
Andra momentet.
Andra momentet av 20 § behandlar arrendatorns möjlighet att erhålla
ersättning för vägbyggnad, som utförts på grund av bestämmelserna i
lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar.
I nämnda hänseende hava utredningsmännen föreslagit ett stadgande
av innehåll, att, därest arrendatorn under sin arrendetid fått vidkännas
kostnad för byggandet av väg i enlighet med vad i nyssnämnda lag
stadgas, domänstyrelsen ma, da egendomen avträdes, tillerkänna arrendatorn
ersättning för vad han sålunda utgivit efter avdrag dock för en
tjugondei för varje helt år, varunder han dragit nytta av vägen.
Egnahemsstyrelsen har uttalat, att regleringen av ersättningsfrågan
syntes styrelsen vara mindre fördelaktig för arrendatorn än skäligt, då
regleringen förutsatte, att arrendatorn skulle förskottera kostnaderna.
Enär här kunde vara fråga örn jämförelsevis stora belopp, som arrendatorn
endast med svårighet kunde uppbringa, syntes det vara med billighet
överensstämmande, att den nytagna principen örn kronans ersättningsskyldighet
finge förbinda kronan att omedelbart gälda kostnaderna,
dock med skyldighet för arrendatorn att vidkännas tillägg till arrendeavgiften
med en tjugondei för varje kalenderår.
På grund av bestämmelserna i 8 § lagen örn enskilda vägar skall arrendator
svara för vägbyggnadsskyldigheten å fastighet, som tillhör
kronan. Utredningsmännens förslag innebär, att domänstyrelsen kan tillerkänna
arrendator ersättning för dylika kostnader. Vad i detta hänseende
föreslagits skiljer sig ej väsentligt från vad nu gäller. Fråga örn
en ändring i 8 § lagen örn enskilda vägar är emellertid under övervägande.
I anledning av riksdagens skrivelse den 13 maj 1932, nr 218, har
Kungl. Majit nämligen den 4 november 1932 uppdragit åt utredningsmännen
att verkställa utredning rörande modifikation i gällande bestämmelser
om vägbyggnadsskyldigheten beträffande enskilda vägar å publik
egendom. I avbidan på nämnda utrednings resultat har jag ansett lämpligast
att ansluta mig till utredningsmännens nu föreliggande förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174. 57
21 $.
Utr. m. 21 §, 1908 års kung. 12 p. 1 st.
Denna paragraf behandlar arrendatorernas rätt till den arrenderade
egendomens andel i härads- eller sockenallmänning eller till annan, till
egendomen hörande förmån utom dess område. Paragrafen överensstämmer
med vad i detta hänseende nu gäller. Även utredningsmännen hava
i sitt förslag upptagit föreskriften oförändrad från 1908 års kungörelse.
22 §.
Ulr. lil. 22 §, 1908 års kung. 11 p.
Stadgandena i denna paragraf, vilka hava avseende å behandlingen
av till utarrenderad egendom hörande andel i samfällighet, hava upptagits
i enlighet med vad utredningsmännen i detta hänseende föreslagit.
I förhållande till vad nu gäller innefatta de föreslagna bestämmelserna
endast en mindre jämkning, påkallad av förslaget i 8 § rörande den
till jordbruksegendom hörande skogsmarkens behandling vid utarrendering.
23 §.
Utr. /ii. 23 §, 1908 års kung. 3 p.
I denna paragraf hava intagits bestämmelser till reglerandet av arrendatorns
möjlighet att erhålla husbehovsvirke, bete, lövtäkt eller annan
förmån å kronan tillhörig skog.
Utredningsmännens förslag i detta hänseende innebär i huvudsak följande.
Arrendatorn må, där så av domänstyrelsen prövas lämpligen
kunna ske, berättigas att å skogsmark, som hör till egendomen, eller å
annan närbelägen kronan tillhörig skogsmark erhålla årlig utsyning av
skog till husbehov till i arrendekontraktet angivet belopp. Å dylik skogsmark
må arrendatorn ock tillerkännas rätt till bete för så många kreatur,
som vinterfödas på egendomen, ävensom till lövtäkt i den omfattning,
som bestämmes i kontraktet.
I förhållande till vad nu gäller innebär detta huvudsakligen två ändringar.
A ena sidan har arrendatorns möjlighet att erhålla rätt till husbehovsvirke,
bete och lövtäkt utvidgats, så att dylik rätt skall kunna tillerkännas
honom även å skog, som icke hör till egendomen eller som
avsatts till kronopark, men å andra sidan har arrendatorn icke bibehållits
vid den honom enligt 3:e punkten i 1908 års kungörelse för
vissa fall tillförsäkrade rätten att erhålla husbehovsvirke och bete, utan
har det lagts i domänstyrelsens hand att bestämma, örn dylik rätt skall
tillkomma honom.
Ur utredningsmännens motivering till paragrafen må anföras följande.
Enligt 1908 års kungörelse kunde arrendatorn av en jordbruksdomän
tillerkännas rätt till husbehovsvirke endast å skog, som hörde till den
arrenderade egendomen utan att vara avsatt till kronopark. Å skog, som
58 Kungl. Majlis proposition nr 174.
avsatts till kronopark, kunde dylik rätt ej tillerkännas domänarrendator.
Arrendatorerna av de å kronoparkerna belägna, under skogsstatens
förvaltning stående jordbruksegendomarna medgåves däremot alltid
rätt till husbehovsvirke från kronoparkerna. Någon reell anledning
till att göra denna skillnad i möjligheten för kronoarrendatorerna att
erhålla rätt till husbehovsvirke torde näppeligen stå att finna. I samtliga
fall ägdes såväl den utarrenderade jorden som skogen av kronan,
och samtliga under domänstyrelsens förvaltning stående kronoskogar
skottes, efter enahanda grunder. Den skillnad, som förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
förutsatte, mellan förvaltningen av kronoparken och förvaltningen av
skogar till kronans utarrenderade jordbruksdomäner, torde ur skogsvårdssynpunkt
numera sakna all praktisk betydelse.
Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det väl motiverat att i fråga
om kronoarrendatorernas möjlighet att erhålla fritt husbehovsvirke behandla
alla kronoskogar lika, vare sig de avsatts till kronopark eller
icke. Vore en kronoskog, som förvaltades av domänstyrelsen, lämpligt
belägen i förhållande till en jordbruksegendom, som skulle utarrenderas av
domänstyrelsen själv eller genom skogsstatens försorg, borde husbehovsrätt
å sådan skog kunna — förutsatt att förhållandena i övrigt det medgåve
— tillerkännas arrendatorn, oavsett såväl att skogen måhända aldrig
tillhört den utarrenderade egendomen som ock att den kunde hava
erhållit benämningen kronopark.
Den av utredningsmännen sålunda förordade utsträckningen av möjligheten
att tillerkänna en kronoarrendator rätt till husbehovsvirke att
avse varje i förhållande till den arrenderade egendomen lämpligt belägen
kronoskog förutsatte en prövning i varje särskilt fall, huruvida en sådan
rätt skulle medgivas eller icke. Prövningen, vilken borde ankomma på
den utarrenderande myndigheten, borde ske med hänsyn till vilket intresse,
som i varje särskilt fall borde givas företräde, skogsbrukets eller
jordbrukets. Nogsamt måste beaktas, att skogens skötsel icke bleve lidande
av att rätten att å densamma taga husbehovsvirke medgåves. Och klart
vore, att, örn dylik rätt ansåges böra upplåtas, det skulle tillses, att det
ekonomiska utbytet av rätten bleve för kronan tillfredsställande.
Ur yttrandena må återgivas följande.
Egnahemsstyrelsen: Förslaget torde icke lämna arrendatorerna den
tryggade betesrätt för deras kreatur, som, med hänsyn till dess stora betydelse
i främsta rummet för småbrukarna, borde kunna tillförsäkras
dem, utan att kronans intresse träddes för när. Rätt till mulbete, där
betesfrågan icke kunde ordnas på annat lämpligt sätt, borde medgivas å
förefintlig skogsmark. Enahanda gällde enligt styrelsens mening örn möjligheten
för arrendatorerna av de s. k. skogsjordbruken och andra mindre
jordbruk att erhålla fritt husbehovsvirke.
Över jägmästaren i Smålands distrikt har ifrågasatt, att framför orden
i andra stycket »å skogsmark, som i första stycket sägs» inskötes orden
»å för ändamålet anordnat kulturbete eller» för att därigenom framhålla
önskvärdheten av att skogsmarken befriades från betesgången.
Departements- JaS bär icke något att erinra mot utredningsmännens förslag i nu
chefen. förevarande hänseende. I likhet med dem anser jag alltså, att i fråga
örn kronoarrendatorernas möjlighet att erhålla husbehovsvirke alla
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
kronoskogar böra behandlas lika. Enligt stadgandena i paragrafen tillkommer
det domänstyrelsen att bestämma, huruvida rätt till husbeliovsvirke,
bete och lövtäkt skall tillkomma arrendatorerna. Jag förutsätter,
att domänstyrelsen kommer att tillse, att arrendator, som nu är tillförsäkrad
rätt i nyss angivna avseende, icke utan verkliga skäl framdeles
fråntages nämnda rätt. Likaså förväntas, att domänstyrelsen i görligaste
mån tillser, att arrendatorerna beredes möjlighet att i tillräcklig utsträckning
erhålla bete för de kreatur, som vinterfödas å egendomarna.
24 $.
Vtr. m. 24 §.
I denna paragraf upptagas bestämmelser örn arrendators skyldighet
att bebo den arrenderade egendomen. Bestämmelserna äro avfattade enligt
utredningsmännens förslag.
25 §.
Vtr. m. 25 §, 1908 års kung. 25 p.
Denna paragraf behandlar möjligheterna för arrendatorn att överlåta
arrenderätten. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med utredningsmännens
förslag och innebär i sale icke någon större avvikelse från
vad nu gäller. Från utredningsmännens förslag avvika bestämmelserna
allenast därutinnan, att den tid, inom vilken dödsbodelägare efter arrendator
skall anmäla överlåtelse av arrendet, på hemställan av riksförbundet
Sveriges statsarrendatorer, utsträckts från en till tre månader.
26 §.
Utr. m. 26 §, 1908 års kung. 22 p.
Denna paragraf, som innehåller bestämmelser avsedda att reglera förhållandet
mellan kronoarrendator samt torpare och lägenhetsinnehavare
å kronoegendomarna, är avfattad i enlighet med vad utredningsmännen
i detta hänseende föreslagit.
27 §.
'' Utr. m. 27 §, 1908 års kung. 28 p.
Paragrafen innehåller föreskrifter örn besiktningar å jordbruksegendomarna
och örn avhjälpande av i samband därmed konstaterade brister.
I utredningsmännens förslag föreskrives, att besiktningar å egendomarna
skola hållas vart femte år eller, där så prövas nödigt, oftare. Denna
föreskrift överensstämmer med vad i detta hänseende nu gäller. Till
denna föreskrift hava utredningsmännen föreslagit skola läggas den bestämmelsen,
att, därest vid besiktning brist konstateras, som bör avhjälpas
av arrendatorn, denne skall åläggas att inom viss tid hava utfört
60
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
arbetet. Vidare hava utredningsmännen förordat, att i arrendekontrakten
alltid skall intagas föi''behåll därom, att, för den händelse arrendatorn
underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, domänstyrelsen
skall äga, där bristen är väsentlig eller eljest genom dess förefintligliet
byggnads eller anläggnings bestånd äventyras, ombesörja bristens
avhjälpande nied skyldighet för arrendatorn att ersätta kronan
kostnaden för arbetets utförande.
Domänintendenten i Skaraborgs län har ifrågasatt, att orden i den
föreslagna bestämmelsen »där bristen är väsentlig eller eljest genom dess
förefintlighet byggnads eller anläggnings bestånd äventyras» utbytas mot
orden »där domänstyrelsen anser så nödigt». Domänintendenten har
därvid framhållit, att det med den av utredningsmännen föreslagna formuleringen
kunde hefaras, att tvist komme att uppstå beträffande frågan,
huruvida bristen vore väsentlig eller ej.
Domänstyrelsen har anfört:
Den av utredningsmännen föreslagna formuleringen angåve just de
fall, då anledning för kronan att ingripa förelåge. I paragrafen förutsattes
visserligen, att det vore domänstyrelsen, som skulle pröva, örn de
i paragrafen angivna förutsättningarna vore för handen, men bestämmelsen
kunde med den av utredningsmännen tillstyrkta lydelsen giva anledning
till tvist. Då det av domänintendenten i Skaraborgs län framförda
förslaget i möjligaste mån kunde förväntas undanröja dylik tvist,
finge styrelsen förorda, att stadgandet avfattades i enlighet med samma
förslag.
Mot utredningsmännens förslag att möjliggöra för domänstyrelsen att
framtvinga avhjälpande av vid besiktningar konstaterade allvarligare
brister å byggnader och anläggningar har jag intet att erinra. Don
kronoarrendator ålagda skyldigheten att underhålla arrenderad egendoms
åbyggnad i fullgott skick torde betinga, att kronan erhåller ett
effektivt medel mot arrendator, som eftersätter sin skyldighet med
avseende å underhållet. Bestämmelsen torde kunna förväntas medföra
en ökning av livslängden hos byggnadsbeståndet å kronoegendomarna.
Beträffande formuleringen av föreskriften biträder jag domänstyrelsens
förslag. Jag förutsätter emellertid, att domänstyrelsen ej använder sig
av sin befogenhet enligt nu ifrågavarande bestämmelse i andra fall, än
där bristerna äro väsentliga eller eljest genom sin förefintlighet äventyra
byggnads eller anläggnings bestånd.
28 $.
Utr. m. 28 §, 1908 års kung. 29 p.
I denna paragraf hava upptagits föreskrifter angående av- och tillträdessyner.
Bestämmelserna överensstämma med vad nu gäller med allenast
den skillnad, att det enligt förslaget skall tillkomma domänintendenten
(nu länsstyrelsen) att i fråga örn utseende av synemän iakttaga
kronans rätt. Av riksförbundet Sveriges statsarrendatorer föreslagen
61
Kungl. May.ts proposition nr 174.
ändring, att kronan måtte ikläda sig en tredjedel av synekostnaderna,
Ilar jag icke funnit anledning biträda.
29 §.
Utr. m. 30 §.
Beträffande denna paragraf, vilken upptager medgivande för domänstyrelsen
att uppdraga åt domänintendenten att pröva ansökning av arrendator
örn undantag från i lag stadgat förbud för honom att föra stråfoder
och gödsel från egendomen, ansluter jag mig till utredningsmännens
förslag.
30 §.
Utr. m. 31 §.
I denna paragraf har upptagits den bestämmelsen, att, därest jordbruksegendom
är belägen i län, där domänintendent icke finnes anställd,
det bör ankomma på domänstyrelsen att förordna jägmästare eller annan
lämplig person att i avseende å förekommande kronoegendomar utöva
de åligganden och befogenheter, som enligt förslagets bestämmelser tillkomma
domänintendenten. Vidare har i paragrafen föreskrivits, att detsamma
skall gälla även beträffande annan jordbruksegendom, därest på
sådant sätt besparing i kostnaden för förvaltningen kan vinnas. Paragrafen
är avfattad i enlighet med utredningsmännens förslag.
31 §.
Utr. m. 32 §, 1908 års kung. 9 p.
I denna paragraf upptagas vissa bestämmelser rörande utarrendera
gen i de fall, då jordbruksegendom skall upplåtas på kortare tid än femton
år.
Utredningsmännen hava föreslagit ett stadgande av innehåll, att, då
jordbruksegendom skall utarrenderas på kortare tid än femton år, utarrenderingen
må ske i den ordning, domänstyrelsen i varje fall bestämmer.
Domänstyrelsen medgives vidare vid fastställandet av arrendevillkoren
obundenhet av förut upptagna bestämmelser i detta kapitel
oell av stadgandena i allmän lag, i den mån avvikelse från dem må göras.
Riksförbundet Sveriges statsarrendatorer anser bestämmelserna olämpliga
och onödiga. Förbundet förmenar, att ett utarrenderande på kortare
tid än femton år icke bör föranleda, att samtliga ordinära utarrenderingsbestämmelser
sättas ur kraft.
Jag har vid avfattningen av denna paragraf anslutit mig till utred- Departementsningsmännens
förslag. Utarrendering på kortare tid än femton år får chefen.
endast ske i de i 7 § av förslaget angivna undantagsfallen. De exceptionella
omständigheter, som föranleda en kortare arrendetid än femton
år, medföra ock i många fall, att avsteg måste göras från såväl de beträffande
utarrenderingsförfarandet gällande bestämmelserna som de
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
vanligen tillämpade arrendevillkoren. Givet är emellertid, att domänstyrelsen
icke bör frångå nämnda bestämmelser och villkor i vidare mån
än som nödvändiggöres av omständigheterna i varje särskilt fall.
Av skilda anledningar hava vissa bestämmelser i 1908 års kungörelse
icke upptagits i det förevarande förslaget till förvaltningsgrunder. De
bestämmelser, som sålunda uteslutits ur förvaltningsgrunderna, äro bestämmelserna
i 12:e punktens andra och tredje stycken angående rätt till
dagsverken m. m., i 13 :e punkten angående rätt till anläggande av tegelbruk
samt i 21 :a punkten angående rätt till nyodling och till ersättning
därför. Körande motiven till uteslutandet av berörda bestämmelser tilllåter
jag mig åberopa utredningsmännens motivering å sid 118 o. ff. i
deras betänkande. Genom uteslutande ur förvaltningsgrunderna av bestämmelserna
i 21 :a punkten av 1908 års kungörelse angående rätt till
nyodling och till ersättning därför komma — vid det förhållande att inga
stadganden därom upptagits i det nu föreliggande förslaget och på
grund av 2 § andra stycket i förevarande förslag — de i nyttjanderättslagen
2 kap. 17 § intagna stadganden i detta hänseende i tillämpning.
Arrendatorerna av jordbruksegendomarna bliva följaktligen beträffande
rätten till nyodling och till ersättning därför likställda med arrendatorerna
av enskild jord.
Särskilda bestämmelser om utarrendering av vissa å kronoskog;»'' belägna jordbruksegendomar
(skogsjordbruk).
Under denna rubrik hava upptagits de särskilda bestämmelser, som ansetts
böra vinna tillämpning vid utarrendering av de å kronoskogarna
belägna jordbruksegendomar, vilka prövas erforderliga för skötseln av
skogarna. At dessa egendomar har, som förut nämnts, i förslaget givits
benämningen skogsjordbruk. Av den ställning dessa egendomar intaga
i förhållande till de skogar, å vilka de äro belägna, följer, att vid
utarrendering av dem icke till alla delar kunna tillämpas samma bestämmelser
som vid utarrendering av övriga kronan tillhöriga jordbruksegendomar
under domänstyrelsens förvaltning. Såsom förebild för
de särskilda bestämmelserna hava, såsom förut antytts, tjänat gällande
lagstadganden angående arrende av fastigheter, som tillhöra bolag eller
vissa med dem likställda jordägare, sådana dessa stadganden utformats
i norrländska arrendelagen och i 2 kap. nyttjanderättslagen. Av särskilda
skäl hava emellertid vissa avvikelser föreslagits från nämnda stadganden.
32 §.
Utr. m. 33 §.
Denna paragraf angiver tillämplighetsområdet för de särskilda bestämmelserna.
Utredningsmännen hava såsom förutsättningar för bestämmelsernas
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
tillämpning uppställt fordran på, att den egendom, som skall utarrenderas,
är belägen å kronoskog och att den prövas erforderlig för skogens
skötsel. Föreligga dessa förutsättningar, skall egendomen anses såsom
skogsjordbruk.
Utredningsmännen hava i sin motivering till ifrågavarande bestämmelse
anfört:
Vid prövningen huruvida en egendom skulle anses erforderlig för
skogsskötseln, vilken prövning borde ankomma på domänstyrelsen, borde
det i första hand avgörande vara synpunkten av möjligheten att genom
egendomens besättande med arrrendator tillgodose kronans behov av
mera stadigvarande arbetskraft för skogsdriften. Tänkbart vore att för
specialbestämmelsernas tillämpning uppställa det villkoret, att vid utarrenderingen
arbetsskyldigbet å skogen ålades arrendatorn. Emellertid
skulle ett sådant villkor åtminstone under nuvarande förhållanden, då
arbetsskyldighet för arrendatorn i det närmaste undantagslöst uteslutits
ur arrendekontrakten, medföra, att specialbestämmelserna bleve så
gott som obehövliga. Erforderligheten i och för sig av de särskilda bestämmelserna
sammanhängde dock icke med en arrendatorn tilläventyrs
ålagd arbetsskyldighet utan grundade sig ytterst därå, att arrendatorn
för sin utkomst ej kunde lita till allenast jordbruket utan måste för att
kunna existera ägna sig även åt skogsarbete. Kronan borde alltid, vare
sig arrendatorn hade en genom kontraktet bestämd arbetsskyldighet eller
icke, kunna räkna med, att han använde sin från jordbruket lediga
arbetskraft för skogsarbete åt kronan, i den mån sådant arbete funnes
att tillgå. Med hänsyn härtill och då kronan näppeligen kunde för sitt
skogsbruk undvara denna arbetskraft, vars ersättande med arbetare från
annat håll säkerligen i många fall skulle vara förenat med svårigheter,
torde man vara berättigad utgå ifrån att, så snart en å en kronoskog belägen
jordbruksegendom, som kronan ansåge sig böra behålla i sin ägo,
icke kunde fullt försörja en arrendator, egendomen vore erforderlig för
skogens skötsel.
Enligt vad som framginge av uppgifterna över jordbruksegendomarna
å kronoskogarna, innehöllo åtskilliga av dem (67 stycken) odlad jord till
en vidd, överstigande tjugofem hektar. Det torde kunna utan vidare
förutsättas, att jordbruket å samtliga dessa större egendomar gåve arrendatorerna
deras fulla utkomst; något mera stadigt arbete å skogarna vore
således icke att förvänta av dessa arrendatorer. Då följaktligen berörda
egendomar i enlighet med de synpunkter, som nyss utvecklats, icke vore
att anse såsom erforderliga för skogarnas skötsel, borde under alla förhållanden
dessa egendomar, vilka nu stöde under skogsstatens vård och
förvaltades i sammanhang med de skogar, å vilka de vore belägna, skiljas
från skogsstaten, varav också följde, att vid utarrenderingen av dem
skulle följas de allmänna utarrendoringsbestämmelserna. I den mån
även andra å kronoskogarna belägna, av skogsstaten nu förvaltade jordbruksegendomar
än do nämnda större egendomarna vore av den storlek
och beskaffenhet i övrigt, att de kunde anses giva full bärgning åt arrendatorerna,
borde även de skiljas från skogsstaten och av domänstyrelsen
utarrenderas efter samma grunder, som gällde i avseende å utarrendering
av de egentliga jordbruksdomänerna. Med vad sist anförts åsyftades
i all synnerhet de å kronoparkerna belägna s. k. huvudgårdarna
under tjugofemhektarsgränsen.
64
Kungl. Majds proposition nr 174.
Som bekant vore för tillämpligheten av norrländska arrendelagen och
de särskilda bolagsstadgandena i 2 kap. nyttjanderättslagen uppställda
vissa arealgränser för arrendet såväl uppåt som nedåt. Vad anginge
maximiarealgränsen vore denna gemensam för båda lagarna, nämligen
tjugofem hektar odlad jord. Minimiarealgränsen angåves i norrländska
arrendelagen till fyra hektar inrösningsjord och i nyttjanderättslagen
till fyra hektar odlad jord.
Genom den av utredningsmännen förutsatta tillämpningen av denna
paragraf på det sätt, att såsom skogsjordbruk skulle i intet fall anses
jordbruksegendomar med en areal odlad jord överstigande tjugufem
hektar, komme tillämplighetsområdet för de föreslagna särskilda utarrenderingsbestämmelserna,
vad maximiarealgränsen anginge, att praktiskt
taget sammanfalla med tillämplighetsområdet för norrländska arrendelagen
och de speciella bolagsstadgandena i nyttjanderättslagen. I motsats
till nämnda lag och speciella stadgan den förutsatte däremot paragrafen,
att de efterföljande särskilda bestämmelserna skulle gälla utan
hänsyn till någon minimiareal för arrendet, blott detta avsåge idkande
av jordbruk. Någon anledning syntes icke föreligga för att skogsjordbruk
av mindre areal än fyra hektar, vare sig inrösningsjord eller odlad
jord, skulle i utarrenderingshänseende behandlas annorlunda än skogsjordbruk
av större areal. Tvärtom torde det med fog kunna sägas, att
arrendatorerna av skogsjordbruk vore i större behov av de förmåner, som
de särskilda bestämmelserna medförde, ju mindre skogsjordbruken vore;
arrendatorerna av de mindre och minsta egendomarna vore nämligen i
högre grad än arrendatorerna av de större för sin utkomst beroende av
arbete å kronoskogarna. Konkurrensen mellan jordbruket och skogen
örn arrendatorernas arbetskraft stöde uppenbarligen i omvänd proportion
till arrendegårdarnas storlek. Skulle alls som alls en reglering ske
även av utarrenderingen av de mindre och minsta skogsjordbruken, torde
anledning saknas att ordna denna reglering efter andra grunder än
regleringen av utarrenderingen av de större skogsjordbruken.
Över jägmästaren i Östra distriktet har på det bestämdaste avstyrkt, att
de å kronoskogarna belägna jordbruken, vilkas areal överstege tjugofem
hektar, undandroges skogsstatens förvaltning. Såsom skäl härför har
anförts:
Ur flera synpunkter ej minst med hänsyn till fördyrade resekostnader
vore det olämpligt, att domänintendenten handhade omvårdnaden och
utarrenderingen av en del och jägmästaren av andra lotter å samma skog,
helst skogsförvaltningen utförde arbetet väl så bra som domänintendenten.
Utredningsmännens uttalande, att arrendatorer å kronoskogarna
med jordbruk över tjugofem hektar åker icke skulle vara för sin utkomst
beroende av arbetsförtjänsterna, å skogarna, vore fullständigt felaktigt.
Just arrendatorerna av de större jordbruken vore mest beroende
av att erhålla körförtjänster dels för erhållande av medel till erläggande
av arrendet och dels för sysselsättning av vid gården anställt tjänstefolk
ävensom åt dragarna. Från dessa större jordbruk å kronoparkerna erhölle
jägmästaren den mesta körkraften under den ofta korta tiden för
vinterkörslor, och det vore i hög grad olyckligt, örn skogsförvaltningen
skulle undandragas all bestämmanderätt i fråga örn dessa jordbruk.
Egnahemsstyrelsen har uppmärksammat, att de särskilda bestämmelser,
som förklarats skola gälla för de s. k. skogsjordbruken, icke ansetts
Kungl. Marits proposition nr 174. 65
böra gulla vid utarrendering av även torp och andra lägenheter än skogsjordbruken.
Enär de sociala synpnnkter, som föranlett undantagsställning
för dessa jordbruk, ej vore mindre starka i fråga om övriga småbruk, syntes
jämställdhet i förevarande hänseende mellan småbruken i fråga vara
ett önskemål, vilket örn möjligt borde tillgodoses vid förslagets genomförande.
Vid fastställandet av tillämplighetsområdet för de särskilda bestämmelserna
rörande skogsjordbruken har jag helt följt utredningsmännens
förslag. Att utsträcka bestämmelsernas tillämplighet, på sätt av egnahemsstyrelsen
ifrågasatts, synes ej påkallat. Det är framför allt det
beroende, vari arrendatorerna å skogsjordbruken för sin existens äro av
arbetet å kronoskogarna och av den förvaltande myndigheten, som påkallat
dessa bestämmelser. Arrendatorerna å de mindre gårdarna i jordbruksbygderna,
vilka gårdar stå under domänintendenternas förvaltning,
befinna sig i dessa hänseenden i allmänhet i en annan och bättre
ställning än arrendatorerna å skogsjordbruken.
De av överjägmästaren i Östra distriktet uttalade farhågorna för stegring
av kostnaderna för förvaltningen av de större jordbruksegendomarna
å kronoskogarna, därest dessa ställdes under domänintendenternas inseende,
synas ej hava fog för sig. För undvikande av ökade förvaltningskostnader
kan domänstyrelsen i allt fall, med stöd av 30 § i förslaget,
uppdraga åt jägmästaren att i avseende å utarrendering av dylik egendom
utöva de åligganden och befogenheter, som tillkomma domänintendenten.
33
I/fr. m. 34 §.
Utredningsmännen hava föreslagit, att de åligganden och befogenheter,
som i avseende å utarrendering av jordbruksegendom och med arrendet
sammanhängande förhållanden enligt föregående bestämmelser i förordningen
eller eljest tillkomma domänstyrelsen, skola utövas av överjägmästaren.
Inskränkning i överjägmästarens befogenheter har dock
stadgats med hänsyn till föreskriften i nästföljande paragraf, att det tillkommer
domänstyrelsen att i vissa fall kunna bestämma örn kortare arrendetid
än femton år, varjämte det ansetts böra iakttagas, dels att
brandskadeersättningen skall uppbäras av domänstyrelsen, dels ock att
frågor örn utförande av byggnadsarbeten och örn ersättning åt arrendatorn
i anledning av arrendet alltid skola avgöras av domänstyrelsen. Utredningsmännen
hava därjämte intagit en bestämmelse örn rätt för överjägmästaren
att åt jägmästaren uppdraga prövningen av ansökning av
arrendatorn att få från egendomen föra stråfoder och gödsel.
Jag har visserligen intet att erinra däremot, att de åligganden och befogenheter,
som i avseende å utarrenderingen av jordbruksegendomar
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 174. ”
Departements chefen -
Departements ■
chefen.
66
Kungl. May.ts proposition nr 174.
och med arrendet sammanhängande förhållanden tillkomma domänstyrelsen,
skola utövas av överjägmästarna, då fråga är örn utarrendering
av skogsjordbruk. Emellertid synes det mig mindre lämpligt, att
nämnda åligganden och befogenheter i den grundläggande förordningen
definitivt bindas vid överjägmästarna. En framtida eventuell omorganisation
av överjägmästartjänsterna skulle då nödvändiggöra en ändring
av författningen. Jag förordar därför, att i förevarande paragraf
intages en bestämmelse av den innebörd, att de åligganden och befogenheter,
som i avseende å utarrenderingen och med arrendet sammanhängande
förhållanden tillkomma domänstyrelsen, må efter Kungl. Maj:ts
bestämmande utövas av över jägmästaren eller annan domänstyrelsen underställd
tjänsteman, dock med vissa inskränkningar, som följa av 34 § och
av att domänstyrelsen alltid bör hava avgörandet i ekonomiska frågor.
I anslutning härtill har viss omformulering skett även av andra stycket i
paragrafen.
34 $.
Utr. m. 35 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser örn arrendetiden vid utarrendering
av skogsjordbruk.
Härutinnan hava utredningsmännen i huvudsak föreslagit följande.
Den reguljära arrendetiden skall vara minst femton och högst tjugo år för
de skogsjordbruk, som innehålla minst fyra hektar inrösningsjord eller odlad
jord, allt efter egendomens belägenhet antingen i de landsdelar, där
norrländska arrendelagen äger tillämpning, eller i annan del av riket. Arrendeavtal,
som varit gällande femton år, må dock förlängas på kortare
tid. (För skogsjordbruken under fyrahektarsgränsen föreslås ingen lägsta
arrendetid, utan får arrendetiden för dem sättas till den för varje fall
lämpligaste.) Då särskilda omständigheter föranleda därtill, äger domänstyrelsen
bestämma, att upplåtelsen må ske på kortare tid än femton
år. Såsom sådana omständigheter angivas särskilt de i 7 § första stycket
omförmälda förhållanden, som berättiga till utarrendering av jordbruksegendom
i allmänhet på kortare tid än femton år. Vidare får såsom
sådan omständighet särskilt anses, att optionsberättigad arrendator, med
hänsyn till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund av att han ingått
eller har för avsikt att ingå avtal örn köp eller arrende av annan fastighet,
förklarar sig vilja avsluta arrendeavtal på kortare tid än femton år eller
att med hänsyn till kronans skogsbruk det för kronan är av synnerlig
vikt, att utarrenderingen sker för kortare tid. Slutligen föreskrives, att,
örn arrendeavtal är gällande för längre tid än fem år, arrendatorn skall
äga uppsäga arrendet till upphörande med utgången av femte arrendeåret.
Samma rätt tillkommer arrendatorn jämväl vid utgången av vart
femte år därefter.
Såsom motivering till att icke någon minimitid fastställts för skogsjordbruk
under fyrahektarsgränsen hava utredningsmännen anfört:
Kungl. May.ts proposition nr 174.
67
För utredningsmännen hade uppgivits, att arrendatorerna av de
minsta skogsjordbruken vanligen vore obenägna att binda sig för längre
arrenden. Vid de sammanträffanden, som utredningsmännen baft med
representanter för denna kategori kronoarrendatorer, bade det också bekräftats,
att de, åtminstone för det dåvarande, då på grund av företagna
inskränkningar i avverkningarna å kronoskogarna skogsarbete ej alltid
kunde beredas arrendatorerna i önskvärd omfattning, ej gärna ville ingå
arrendekontrakt för längre tid. Såsom skäl för obenägenheten i detta
hänseende hade även uppgivits, att hos arrendatorerna gjorde sig gällande
en strävan att, i den mån de ekonomiska resurserna det medgåve,
övergå från mindre arrenden till större. I varje fall torde det vara
att antaga, att, därest även för de minsta skogsjordbruken föreskreves
en minimiarrendetid av femton år, undantagen från denna föreskrift
skulle bliva regel.
Ur de avgivna yttrandena må bär återgivas följande.
Över jägmästaren i Dalarnas distrikt bar uppgivit, att en del jägmästare
framhållit, att den föreslagna arrendetiden av minst femton år
icke torde bliva uppskattad av arrendatorerna, vilka i regel själva önskade
relativt kort arrendetid med hänsyn till de ombytliga konjunkturerna,
som rått under senare tiden.
Över jägmästaren i Bergslagsdistriktet bar uttalat sig för en lägsta arrendetid
för skogsjordbniken av tio år.
Över jägmästaren i Västra distriktet anser, att alla begränsande bestämmelser
angående arrendetiden borde borttagas beträffande gårdar
med mindre areal odlad jord än tio hektar, vilket finge betraktas såsom
bärighetsgränsen för ett självständigt jordbruk. Skulle emellertid någon
minimitid fastställas, borde den bestämmas till högst fem år.
Domänstyrelsen har förklarat sig icke kunna godtaga förslaget örn en
så lång arrendetid som femton år. Styrelsen bar i detta hänseende anfört:
En
upplåtelse av fastigheterna för så långa tidsperioder skulle väsentligt
inskränka styrelsens möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja
fastigheterna för skogarnas skötsel, vilket ändamål fastigheterna
ju ändå i främsta rummet vore avsedda att tjäna. Främjandet av egnahemsbildningen
å skogarna i enlighet med av statsmakterna fastställda
riktlinjer skulle härigenom även komma att förryckas. I stället för att
såsom nu försäljningar till arrendatorerna genomfördes, i den mån övriga
förutsättningar vore för banden, kunde frågor härom vid en tillämpning
av utredningsmännens förslag i regel endast upptagas till behandling
vart femtonde år. Styrelsen vore icke heller övertygad örn, att den längre
arrendetiden bomme att tjäna arrendatorernas intressen. Arrendatorerua
hade visserligen möjlighet att enligt tredje stycket i paragrafen uppsäga
arrendet till upphörande med utgången av vart femte år, men då
förlorade de också rätten att därefter kvarstanna vid arrendet. Styrelsen
ville ur nu angivna synpunkter bestämt avstyrka förslaget örn fastställande
av minimiarrendetiden för skogsjordbruken över fyra hektar
till femton år. En minimiarrendetid för dessa jordbruk av i regel fem
år syntes styrelsen fullt tillräcklig. Efter utgången av denna tidrymd
hade vederbörande innehavare förvärvat företrädesrätt vid jordbrukets
fortsatta utarrendera, örn han brukat egendomen väl. Det vore så myc
-
Departements
chefen.
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
ket mindre anledning att motsätta sig den av styrelsen förordade jämkningen,
som arrendatorerna av skogsjordbruken skulle tillförsäkras optionsrätt,
vilken förmån icke tillkomme arrendatorerna under bolag och
med dem likställda rättssubjekt.
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har anfört, att de små
kronoarrendatorerna själva inom förbundets hittillsvarande verksamhetsområde,
Norrland och Dalarna, icke haft några betänkligheter mot
en femtonårig arrendetid. Även örn man med hänsyn till de delade meningarna
bland arrendatorerna i Värmland och Bergslagen tvekade att
föreslå samma arrendetid för små som för stora jordbruk, borde det enligt
förbundets mening i varje fall allvarligt övervägas, örn icke åtminstone
en femårig minimitid borde föreskrivas för arrenden under
fyrahektarsgränsen.
Jag har vid avfattningen av denna paragraf anslutit mig till vad utredningsmännen
föreslagit. Bestämmelserna örn arrendetidens längd
överensstämma med motsvarande föreskrifter i norrländska arrendelagen
och de speciella bolagsstadgandena i 2 kap. nyttjanderättslagen. Det
torde i förevarande hänseende icke vara lämpligt att avvika från nämnda
stadganden.
De omständigheter, som särskilt må föranleda en kortare arrendetid,
hava däremot icke angivits i full överensstämmelse med motsvarande
stadganden i norrländska arrendelagen och allmänna nyttjanderättslagen.
Att såsom skäl för dispens upptaga det i nämnda lagar angivna
förhållandet, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och
omfattning arrendatorn icke av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga
bärgning, torde nämligen icke stå i god överensstämmelse med de
för behövligheten överhuvudtaget av ifrågavarande särskilda bestämmelser
för skogsjordbruken åberopade skälen. Berörda förhållande har därför
icke upptagits bland de särskilda dispensgrunderna. Däremot hava, i
enlighet med utredningsmännens förslag, såsom särskilda omständigheter,
berättigande till dispens, angivits vissa andra omständigheter, vilka ari
knyta sig till arrendatorns personliga förhållanden.
35 §.
Utr. m. 36 §.
Denna paragraf behandlar arrendeuppskattningen på skogsjordbruken.
Utredningsmännen hava föreslagit, att arrendeuppskattningen skall,
liksom nu, verkställas av vederbörande jägmästare ensam. Vidare hava
utredningsmännen förordat, att, därest arrendetiden är bestämd till minst
femton år, optionsberättigad arrendator skall äga att, örn han ej åtnöjes
med de av överjägmästaren fastställda arrendevillkoren, i samband med
anförande av besvär hos domänstyrelsen över överjägmästarens beslut
påfordra ny arrendeuppskattning. Domänstyrelsen skall då förordna örn
dylik arrendeuppskattning, och skall denna i sådant fall hållas av en
nämnd, bestående av jägmästaren eller annan som styrelsen utser såsom
ordförande samt två sådana uppskattningsmän, som omförmälas i 8 §
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
1 mom. En obetingad rätt att påfordra och erhålla arrendeuppskattning
med nämnd har således, där överjägmästaren bestämt arrendetiden till
minst femton år, tillagts optionsberättigad arrendator, som hos domänstyrelsen
anfört besvär över överjägmästarens beslut.
Utredningsmännen hava motiverat sitt förslag i huvudsak sålunda:
Genom den medgivna rätten för optionsberättigad arrendator att påfordra
arrendeuppskattning med nämnd i alla de fall, då arrendetiden
bestämts till femton år, komme i regel arrendatorerna av de skogsjordbruk,
å vilka jordbruket vore av någon betydelse, att erhålla dylik rätt.
Enligt förslaget finge nämligen skogs j ord bruk örn minst fyra hektar endast
i undantagsfall utarrenderas på kortare tid än femton år. Däremot
komme arrendatorerna av de mindre skogsjordbruken i allmänhet icke
att bliva delaktiga av rätten att påförda arrendeuppskattning med
nämnd, då arrendetiden för berörda skogsjordbruk, enligt vad antagas
finge, i regel komme att bestämmas till kortare tid. För sistnämnda arrendatorer
gjorde sig intresset av att kunna påfordra en omprövning av
den av jägmästaren verkställda arrendeuppskattningen uppenbarligen ej
gällande i lika hög grad som för arrendatorerna av de större arrendegårdarna.
Arrendeavgiften för de mindre gårdarna vore i allmänhet
jämförelsevis ringa och kunde knappast fluktuera i någon nämnvärd
grad. Vid arrendeuppskattningen toges huvudsakligen hänsyn till åbyggnadernas
storlek och beskaffenhet. Några så komplicerade spörsmål torde
icke kunna uppstå, att jägmästaren icke skulle kunna ensam pröva
dem utan att därigenom arrendatorns intressen bleve åsidosatta. På
grund av det anförda och jämväl med hänsyn till önskvärdheten av att
förvaltningskostnaderna för skogsjordbruken i görligaste mån hölles
nere, syntes den omförmälda begränsningen av rätten till erhållande av
ny arrendeuppskattning motiverad.
Mot de föreslagna bestämmelserna hava åtskilliga erinringar gjorts.
Överjägmästaren i Ber g slag sdistriktet anser, att det till förekommande
av onödigt påkallande av arrendeuppskattningar med nämnd syntes skäligt,
att arrendatorn deltoge i halva kostnaden för dylik ny arrendeuppskattning
åtminstone i de fall, då den nya uppskattningsförrättningen ej
föranledde ändring i de av överjägmästaren fastställda arrendevillkoren.
Domänstyrelsen har beträffande bestämmelserna örn rätt för arrendatorerna
att påfordra arrendeuppskattning nied nämnd anfört bland annat
följande.
Dessa bestämmelser måste komma att förorsaka domänverket ökade
kostnader. Genom införande av en absolut rätt för arrendator att påfordra
och erhålla arrendeuppskattning med nämnd kunde befaras, att
vid dessa jordbruk som regel dubbla uppskattningsförrättningar måste
hållas. En dylik anordning kunde icke vara betingad av omständigheterna.
Ville man nödvändigt införa en möjlighet för arrendatorn att
få sin rätt prövad av en uppskattningsnämnd, borde det överlåtas åt domänstyrelsen
att efter besvär från arrendatorn avgöra, huruvida hållandet
av arrendeuppskattning med nämnd kunde anses påkallat. Styrelsen
finge då infordra närmare uppgifter rörande jordbruket och kunde, örn
anledning därtill ansåges föreligga, utan omgång medgiva jämkning i
arrendevillkoren. Vore styrelsen tveksam beträffande något arrende
Departements
chefen.
70 Kungl. Martts proposition nr 174.
eller skulle många besvär från samma distrikt inkomma, vore det lämpligt,
att frågan finge prövas vid ny uppskattning nied nämnd. När sådan
uppskattning hölles, borde dessutom arrendatorn vara skyldig bidraga
till halva kostnaden för förrättningen.
Svenska skogs- och flottning sorbet areförhundet bär anfört, att, när det
gällde arrendeuppskattning, likställighet borde råda mellan stora och
små arrendatorer, liksom mellan längre och kortare arrenden. Rätten
att begära arrendeuppskattning komme, enligt förbundets mening, säkerligen
icke att missbrukas.
Även Svenska sågverksindustriarbetareförbundet har ifrågasatt, örn
icke även beträffande utarrendering på kortare tid lin femton år optionsberättigad
arrendator borde medgivas rätt att påfordra arrendeuppskattning.
Farhågorna för att en dylik rätt skulle genom missbruk komma
att åsamka onödiga kostnader borde enligt förbundets uppfattning icke
hindra, att denna rent principiellt sett riktiga likställighet genomfördes.
Beträffande bestämmelserna i denna paragraf har jag icke kunnat helt
godtaga utredningsmännens förslag. Visserligen bör arrendeuppskattning
å skogsjordbruk i regel verkställas av vederbörande jägmästare ensam.
Det kan nämligen av kostnadsskäl icke ifrågakomma att å samtliga
skogsjordbruken, vilkas antal uppgår till omkring 4,000 och beträffande
vilka arrendebeloppen ofta äro blygsamma, städse anordna uppskattningsförrättning
med nämnd, på sätt sker å andra jordbruksegendomar under
domänstyrelsens förvaltning. I likhet med utredningsmännen finner jag
det ock skäligt, att en arrendator av ett skogsjordbruk, som förvärvat
optionsrätt till arrendet, beredes möjlighet att, därest han anser sig icke
kunna godtaga de fastställda arrendevillkoren, få dessas skälighet prövad
vid uppskattningsförrättning med nämnd. Att begränsa optionsberättigad
arrendators möjlighet därutinnan till de fall, då skogsjordbruket skall
utarrenderas på minst femton år, synes däremot icke befogat. Det måste
nämligen framstå såsom en orättvisa för arrendatorerna av de mindre
gårdarna, vilka i de flesta fall torde komma att erhålla korttidsarrenden,
örn dem icke tillerkännes samma möjlighet som arrendatorerna å
de större egendomarna att få arrendevillkoren bedömda av en uppskattningsnämnd.
Att, på sätt domänstyrelsen föreslagit, medgiva alla arrendatorer
rätt att begära uppskattningsförrättning med nämnd men lägga
i domänstyrelsens hand att avgöra, huruvida dylik uppskattningsförrättning
skall äga rum, synes mig icke heller fullt lämpligt. Det måste anses
otillfredsställande att åt domänstyrelsen, som ju dock är den ena parten
i arrendeförhållandet, överlämna avgörandet av dylika angelägenheter.
Jag anser, att förevarande spörsmål bör så lösas, att envar optionsberättigad
arrendator, som ej åtnöjes med fastställda arrendevillkor,
lämnas möjlighet att hos domänstyrelsen begära arrendeuppskattning med
nämnd. Domänstyrelsen bör därefter söka träffa uppgörelse med arrendatorn
angående arrendevillkoren. Endast för den händelse, att dylik
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
uppgörelse icke kan träffas, skall domänstyrelsen förordna om uppskattningsförrättning
med nämnd, vilken skall hava den av utredningsmännen
föreslagna sammansättningen. I överensstämmelse härmed har 35 §
av mig avfattats.
36 §.
Utr. m. 37 §.
I denna paragraf behandlas utarrenderingsförfarandet, då optionsrätt
icke äger rum eller har förfallit. Jag har i huvudsak anslutit mig till
vad utredningsmännen härom föreslagit. Endast några mindre jämkningar
i utredningsmännens förslag hava vidtagits, föranledda av den
ändring, jag under 33 § förordat i förslaget till undvikande att, beträffande
utarrenderingen av skogsjordbruken, vid överjägmästarna
ovillkorligen bindas de åligganden och befogenheter, som i avseende å
utarrenderingen av andra jordhruksegendomar tillkomma domänstyrelsen.
37 §.
Utr. m. 38 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser örn arrendeavgiften samt tiden
och sättet för dess erläggande. Beträffande dessa bestämmelser har
jag helt anslutit mig till utredningsmännens förslag.
38 i
Utr. m. 39 §.
I denna paragraf behandlas kronans byggnads- och underhållsskyldighet.
Utredningsmännen hava föreslagit bestämmelser, vilka i väsentlig
mån avvika från de i 13 § intagna allmänna bestämmelserna örn byggnadsfrågans
ordnande vid kronoarrenden. Enligt utredningsmännens
förslag i nu förevarande hänseende åligger det kronan att tillhandahålla
arrendatorn för jordbruket nödiga byggnader. Arrendatorn skall således
icke kunna genom arrendekontraktet åläggas att verkställa erforderlig
nybyggnad. Vad angår underhållsskyldigheten hava utredningsmännen
föreslagit, att kronan skall hava skyldighet att å de nödiga byggnaderna
verkställa de för deras bibehållande i brukbart skick erforderliga
reparationer, som ej äro av endast mindre omfattning. Begreppet reparationer
av mindre omfattning har definierats på samma sätt som i 8 ^
norrländska arrendelagen och 2 kap. 48 § nyttjanderättslagen. Vidare
hava utredningsmännen upptagit den föreskriften, att i arrendekontraktet
skall intagas bestämmelse örn vilka byggnader kronans byggnadsskyldighet
omfattar. Vissa bestämmelser hava även lämnats för det fall, att
arrendatorn äger åbyggnaderna å skogsjordbruket eller inga sådana
finnas.
Utredningsmännen hava beträffande förslaget, i vad det avser byggnadsskyldigheten,
i sin motivering anfört:
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 174
I fråga om nybyggnadsskyldigheten innebure förslaget intet avsteg fran
vad för närvarande vid utarrendering av de under skogsstaten ställda ar
rendegårdarna tillämpades. Kronan själv ombesörjde redan nu, att gårdarna
vore bebyggda med nödiga hus. Enligt vad utredningsmännen inhämtat
vore tillvägagångssättet vid nybyggnads utförande i allmänhet följande.
Vederbörande jägmästare uppgjorde för sitt revir ett förslag till
de nybyggnader, som han ansåge erforderliga under det nästföljande
året. Sedan förslaget av överjägmästaren med eget yttrande insänts till
domänstyrelsen, granskade styrelsen detta och bestämde det belopp, som
finge under året disponeras för nybyggnadsändamål. Jägmästaren läte därefter
utföra de av domänstyrelsen medgivna arbetena antingen, efter infordrande
av anbud, genom entreprenör eller ock i kronans egen regi. Inom
en del revir (i Bergslagen) förekomma stundom byggnadsarbeten till sådan
omfattning, att det funnits lämpligt anställa en byggmästare, som
kontinuerligt utförde byggnadsarbeten för kronan. Någon gång kunde
avtal träffas med vederbörande arrendator örn utförande av erforderligt
byggnadsarbete mot ersättning, som utbetalades, i mån som arbetet utfördes.
Utredningsmännen föreställde sig, att även framdeles byggnadsfrågan
vid skogsjordbruken borde kunna ordnas i huvudsak på samma
sätt som hittills.
\ad angår kronans underhållsskyldighet hava utredningsningsmännen
anfört:
Det hade under utredningsmännens överläggningar i den nu förevu
rande frågan framkommit förslag, att i de fall, dä fullt underhåll av
byggnaderna nu funnes arrendatorerna ålagt, detta system även framdeles
borde tillämpas, åtminstone såvitt anginge skogsjordbruk över
fyrahektarsgränsen. Såsom skäl härför hade anförts i huvudsak, att det
tillämpade systemet fungerat väl och att, därest kronan alltid skulle vara
pliktig utföra de större reparationerna, detta skulle medföra såväl ett
minskat intresse från arrendatorernas sida att iakttaga aktsamhet vid
byggnadernas användande som ock ökad kostnad för kronan för byggnadsunderhållet
utan möjlighet att höja arrendeavgifterna i motsvarande
grad. Den omständigheten, att det nuvarande systemet kunde hava
fungerat väl — vilket dock syntes hava bedömts endast under hänsyn
till kronans intresse — uteslöte icke, att det av utredningsmännen föreslagna
systemet kunde fungera än bättre, åtminstone örn hänsyn toges
även till arrendatorernas berättigade intresse. Gränsen mellan nybyggnad
och större reparationer vore synnerligen obestämd. Det syntes
ej böra förekomma, att nu ifrågavarande i allmänhet ekonomiskt svaga
arrendatorer, vilka icke funnits böra åläggas någon nybyggnadsskyldighet
ens mot kontant ersättning, skulle tillförbindas en underhållsskyldighet,
som omfattade även avhjälpandet av större brister. Kostnaden
härför kunde ofta uppgå till betydande belopp; i allt fall kunde arrendatorn,
då han inginge ett arrendekontrakt, i vilket full underhållsskyldighet
ålades honom, icke med tillförlitlighet bedöma omfattningen av
den tunga, han därigenom åtoge sig. För utredningsmännen framstode
det, då nu även utarrenderingen av kronans skogsjordbruk skulle regleras,
såsom kanske det mest angelägna, att de arrendatorer, som för närvarande
hade sig full underhållsskyldighet ålagd, befriades från denna
börda. Väl kunde det måhända ej undvikas, att genom ett godkännande
av utredningsmännens förslag kronans utgifter för skogsjordbruken bleve
i någon mån höjda. Men intressena borde vägas mot varandra. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
73
sociala intresset, att dessa arrendatorer, som nu förde en nog så tung
kamp för tillvaron, finge en välbehövlig förbättrad ställning, borde väga
tyngre i vågskålen än det ekonomiska intresset, att kronans utgifter för
skogsjordbruken ej ökades.
I 8 § norrländska arrendelagen och 2 kap. 48 § allmänna nyttjanderättslagen
förekomme vissa stadganden i avseende å det fall, att ett bolag
bruste i sin lagenliga byggnads- och underhållsskyldighet. Då det icke
kunde förutsättas, att kronan skulle underlåta fullgöra vad kronan enligt
förevarande paragraf ålåge, hade några bestämmelser motsvarande
de förenämnda bolagsstadgandena icke ansetts erforderliga. Däremot
hade till förebyggande av ovisshet vare sig från kronans eller från arrendatorns
sida beträffande omfattningen av kronans skyldighet föreslagits
ett särskilt stadgande, att i arrendekontraktet skulle intagas bestämmelse
örn vilka byggnader kronans byggnads- (och underhålls-) skyldighet
skulle omfatta.
Mot de föreslagna bestämmelserna beträffande underhållsskyldigheten
har flertalet Överjägmästare anfört starka betänkligheter. De hava
allmänt varit av den uppfattningen, att bestämmelserna komme att för
kronan bliva synnerligen betungande och ekonomiskt ofördelaktiga. De
flesta överjägmästarna hava givit uttryck åt den uppfattningen, att arrendatorerna
å skogsjordbruken -— i allt fall arrendatorerna å de större
skogsjordbruken — borde själva svara för underhållet av byggnaderna.
Ur över jägmästarnas yttranden må här anmärkas:
över jäg mästaren i Ber g slag sdistriktet har uttalat, att bestämmelserna
örn underhållsskyldigheten vore måhända riktiga vid de mindre arrendeställena,
vilkas innehavare stundom av ekonomiska skäl ej mäktade
ombesörja större reparationer. Arrendatorer av jordbruk av den storleksordning,
att dess innehavare och hans familj därav kunde erhålla
sin huvudsakliga bärgning, s. k. självständiga jordbruk, som i mellersta
Sverige torde motsvara jordbruk örn cirka 10 hektar eller mera odlad
jord, borde svara för allt underhåll av husen i enlighet med vad allmänna
arrendelagen förutsatte.
Jag har beträffande föreliggande paragraf icke funnit anledning avvika
från vad utredningsmännen föreslagit. Bestämmelsen att byggnadsskyldigheten
skall åvila kronan innebär, såsom utredningsmännen
framhållit, i förhållande till vad nu gäller ingen nyhet. Genom denna
bestämmelse har således i författning fastställts den för närvarande tilllämpade
ordningen, att kronan ombesörjer uppförandet av nödiga byggnader
å de å kronoskogarna belägna jordbruksegendomarna. Vilka byggnader
som äro att anse såsom nödiga tillkommer det kronan att avgöra.
Underhållsskyldigheten å de med kronans hus bebyggda gårdarna har
i paragrafen ordnats i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller
beträffande arrenden under bolag. De av utredningsmännen för den
föreslagna ordningen anförda skälen synas bärande och kunna av mig
godtagas. Det är ock att märka, att den nya ordningen icke innebär en
fullständig nyhet, då kronan beträffande en stor del arrenden redan nu
åtagit sig en del av underhållet. Genom den föreslagna ordningen vinnes
Departementschefen
.
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
emellertid i förevarande hänseende likformighet över hela landet, något
som måste anses eftersträvansvärt. Det av vissa Överjägmästare framförda
förslaget att pålägga arrendatorerna av arrendegårdar med en areal
odlad jord av 10 hektar eller däröver hela underhållet synes mig icke
lyckligt. Härigenom skulle beträffande kronoarrendena införas en ny
arealgräns, olik den i allmänna arrendelagarna fastställda, ett förhållande
som måste betraktas som olämpligt.
39 §.
Utr. m■ 40 §.
I denna paragraf berättigas, med hänsyn till att skogsjordbruken förvaltas
av skogsstaten, jägmästaren att bestämma det belopp, vartill kronan
tillhöriga åbyggnader å skogsjordbruk skola vara brandförsäkrade.
Motsvarande befogenhet vid utarrendering av andra kronoegendomar tillkommer
enligt 14 § 1 mom. domänintendenten. Paragrafen har avfattats
i enligt med utredningsmännens förslag.
40 §.
Utr. m. 41 §.
Första stycket i denna paragraf, som behandlar arrendatorernas hävdeoch
underhållsskyldighet, är avfattat i övei*ensstämmelse med vad utredningsmännen
föreslagit och är i huvudsak lika med motsvarande i 2
kap. 50 § nyttjanderättslagen innehållna stadganden angående bolagsarrendatorers
hävde- och underhållsskyldighet.
I andra stycket av paragrafen har, i likhet med vad utredningsmännen
föreslagit, upptagits ett stadgande därom, att rätt att uppbära ersättningsbelopp,
varom förmäles i 17 § andra stycket, icke tillkommer arrendatorn.
Stadgandet är betingat av det sätt, varpå enligt första stycket
arrendatorernas hävde- och underhållsskyldighet reglerats.
41 §.
Utr. m. 42 §.
I denna paragraf har, i anslutning till utredningsmännens förslag, intagits
en föreskrift därom, att förbehåll, som avses i 19 §, icke må intagas
i arrendekontraktet. Det har nämligen icke ansetts lämpligt eller
behövligt att för arrendena av skogsjordbruk uppehålla den i 19 § upptagna
föreskriften angående arrendators skyldighet att mottaga ersättning
för vid täckdikning använda tegelrör genom avkortning i arrendeavgiften.
42 §.
Utr. lii. 43 §.
Denna paragraf behandlar rätten till fiske för husbehov.
Utredningsmännen hava föreslagit, att arrendatorn icke må förbjudas
att för husbehov nyttja fiske, som hör till deu arrenderade jorden, i vi
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
dare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där kronan låtit vidtaga särskild
åtgärd till fiskets förbättrande, eller kräftfångst.
Mot denna föreskrift hava följande erinringar framförts.
Över jägmästaren i Bergslagsdistriktet: Den föreslagna bestämmelsen
medförde vid så långa arrendetider, som förslaget förutsatte, avsevärda
inskränkningar i skogsstatens möjligheter att genom vidtagande av särskilda
åtgärder förbättra fisket. Det syntes därför önskvärt, att husbehovsrätten
till fiske finge undantagas vid visst fiskevatten, ej blott i
de fall, då kronan låtit vidtaga särskilda åtgärder till fiskets förbättrande,
utan även i de fall, då kronan hade för avsikt att under arrendetiden
vidtaga dylika åtgärder.
Domänstyrelsen har uttalat: Det kunde inträffa, att till den arrenderade
jorden hörde ett större fiskevatten, vars huvudsakliga del kunde
bättre ekonomiskt nyttiggöras, örn denna med andras uteslutande upplätes
på särskilt arrende till viss person. Kronan borde då icke vara betagen
möjligheten att, även örn icke särskilda åtgärder vore vidtagna
till fiskets förbättrande, hänvisa jordbruksarrendatorn att för sitt husbehov
fiska i viss bestämd del av fiskevattnen, helst då invid jordbrukets
stränder. Ett annat förhållande skulle kunna medföra en icke oväsentlig
minskning i den för den särskilda fiskerättsupplåtelsen eljest
påräkneliga arrendeavgälden. Vidare kunde två eller flera arrendelotter
lyda under samma kamerala jordeboksenhet, till vilket fisket hörde;
kronan borde då kunna anvisa envar av de särskilda jordbruksarrendatorerna
sin bestämda del av fisket, där han med uteslutande av annan
ägde fiska till husbehov.
Vid avfattningen av denna paragraf bär jag anslutit mig till de av Departement*.
utredningsmännen föreslagna bestämmelserna. Dessa överenstämma ^fen
med motsvarande stadganden i 23 § norrländska arrendelagen och 2 kap.
52 § nyttjanderättslagen. Enligt min mening föreligger icke skäl att avvika
från vad i förevarande hänseende stadgats beträffande arrende under
bolag.
43 §.
Utr■ m. 44 §•
I denna paragraf meddelas föreskrifter örn besiktningar.
I detta hänseende hava utredningsmännen föreslagit, att besiktningar,
som enligt 27 § skola hållas å utarrenderade jordbruksegendomar, skola,
såvitt angår skogsjordbruk, förrättas av jägmästaren. Vidare hava utredningsmännen
upptagit en föreskrift, att föreläggande i enlighet med andra
stycket i 27 § icke må meddelas vid besiktningar å skogsjordbruk.
Domänstyrelsen har anmärkt, att det torde få anses skäligt, att åt
skogsförvaltningen inrymdes befogenhet att förelägga arrendatorn att
utföra de reparationsarbeten, för vilka han enligt kontraktet hade att
svara. Svårigheter torde i annat fall uppstå att få arrendatorerna att
fullgöra dem åvilande underhållsskyldighet.
Paragrafen har avfattats i enlighet med vad utredniugsmännen för- Departement*.
ordat. Med hänsyn till det sätt. varpå frågan örn arrendatorns hävde- och
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
underhållsskyldighet enligt 40 § ordnats, har jag ansett lämpligt att bibehålla
den av utredningsmännen föreslagna föreskriften, att föreläggande
i enlighet med andra stycket i 27 § icke må meddelas vid besiktningar å
skogsjordbrnk.
44 och 45 §§.
Utr. m. 45 och 46 §§.
Dessa paragrafer, av vilka den förra lämnar vissa föreskrifter örn avoch
tillträdessyner och den senare innehåller bestämmelser örn utarrendering
på kortare tid än femton år, äro avfattade i enlighet med utredningsmännens
förslag.
3 kap. Örn utarrendering för annat ändamål än jordbruk.
46 $.
Utr. 77i. 47 g.
Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse av innebörd, att vid
utarrendering av lägenhet för annat ändamål än jordbruk den utarrenderande
myndigheten äger full frihet att efter för handen varande omständigheter
bestämma såväl ordningen för upplåtelsen som villkoren
därför. Därvid skall likväl iakttagas den i 2 kap. 57 § fjärde stycket
nyttjanderättslagen förekommande bestämmelsen, att genom förbehåll i
avtalet icke må stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse
av fastigheten kvarsitta och att ej heller för arrenderättens förverkande
må stadgas annan grund än 2 kap. 36 och 37 §§ nämnda lag bestämma.
Paragrafen är avfattad i enlighet med vad utredningsmännen i
detta hänseende föreslagit. 4
4 kap. Om tillämpningsföreskrifter.
47 §.
Utr. 77). 48 §.
Denna paragraf, som är avfattad i enlighet med utredningsmännens förslag,
innehåller bemyndigande för Kungl. Majit att meddela de närmare
föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen av de i förordningen
angivna förvaltningsgrunderna. Dylika föreskrifter hava, såsom
förut nämnts, utarbetats av utredningsmännen. I anledning bland
annat av myndigheternas yttranden torde vissa jämkningar i de föreslagna
föreskrifterna erfordras. Sedan frågan örn förvaltningsgrunderna
blivit slutligen avgjord och förenämnda förslag till tillämpningsföreskrifter
underkastats ytterligare granskning, har jag för avsikt underställa
förslaget Kungl. Majlis prövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
77
Övergångsbestämmelser.
Förordningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1935.
Till reglerandet av förhållandet mellan den nya ordningen, å ena sidan,
samt 1908 års kungörelse och eljest hittills tillämpad ordning beträffande
utarrendering av jordbruksegendomarna under domänstyrelsens
förvaltning, å andra sidan, äro vissa övergångsbestämmelser erforderliga.
Mot de av utredningsmännen i detta hänseende föreslagna stad
gauden har jag i huvudsak intet att erinra. Emellertid torde det för underlättandet
av överflyttningen av länsstyrelsernas befattning med kronans
jordbruksdomäner till domänstyrelsen och domänintendenterna böra
lämnas möjlighet för Kungl. Majit att medgiva, att övergången till den
nya organisationen må ske successivt under tiden omkring den 1 januari
1935. Bland övergångsbestämmelserna har därför upptagits ett stadgande
härom. Vidare har med hänsyn till att jag, såsom i samband
med 18 § anförts, ansett lämpligt att ur förvaltningsgrunderna utesluta
föreskriften, att ny arrendator skall tillförbindas att för arbete med trädesbruk
samt höstplöjning, gräs-, frö- och höstsädessådd samt för utsädet
lämna företrädaren ersättning, erfordrats ett ytterligare tillägg
till de av utredningsmännen föreslagna övergångsbestämmelserna i
syfte att tillgodose de nuvarande arrendatorernas rätt till nämnda
ersättning. I övergångsbestämmelserna har därför upptagits en föreskrift
av innehåll, att, därest arrendator enligt arrendekontrakt är berättigad
till ersättning i nyssberörda hänseende, domänstyrelsen skall
i enlighet med vad i kontraktet finnes föreskrivet gälda arrendatorn ersättningen
vid arrendeperiodens slut. 7
7. Organisatoriska förändringar.
Jag övergår härefter till behandling av de organisatoriska förändringar,
som på grund av domänverkets övertagande av länsstyrelsernas bestyr
med utarrenderingen av jordbruksdomänerna eller av andra anledningar
erfordras.
Utredningsmännens betänkande.
Utredningsmännen hava lämnat vissa uppgifter angående samtliga
kostnader för länsstyrelsernas befattning med domänerna, däri inberäknade
kostnaderna för bestyren med försäljningarna. Därvid hava de
erinrat, att i det betänkande, som den 30 juni 1931 avgavs med förslag
till huvudgrunder för en decentraliserad förvaltning av prästlönejorden
in. m., nämnda kostnader uppskattats till 125,000 kronor årligen. Under
år 1932 hade domänstyrelsen från länsstyrelserna infordrat uppgifter
ä de ungefärliga utgifter, som under åren 1929, 1930 och 1931 åsamkats
länsstyrelserna i omförmälda hänseende. Enligt dessa uppgifter skulle
78 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
medelkostnaden för år under sagda tre år för den å landskontoren anställda,
för ändamålet erforderliga personalen uppgå till 70,129 kronor.
Häri inginge icke kostnader för skrivmaterialier oell för lokalhyra, där
sådan förekommit, och icke heller ersättning för häradsskrivarnas, magistraternas
och landsfiskalernas arbete med debitering och uppbörd av
arrendemedel samt för delgivningar i ärenden rörande kronodomänerna.
Frigörandet av länsstyrelserna från befattningen nied utarrenderingen
av domänerna kommer enligt förslaget att medföra ökat arbete för
domänstyrelsen, i det att länsstyrelsernas nuvarande åligganden i berörda
hänseende i viss utsträckning överflyttas på domänstyrelsen. Utredningsmännen
hava lämnat en redogörelse för de förändringar beträffande
domänstyrelsens tjänsteåligganden, som skulle bliva
en följd av den förändrade organisationen. Av denna redogörelse må
i detta sammanhang återgivas följande.
De huvudsakliga skyldigheter med avseende å upprättande eller
komplettering av kartor över kronodomäner, som på grund av Kungl.
Maj :ts skrivelse till domänstyrelsen den 25 september 1896 åvilade länsstyrelserna,
bomme att härefter överflyttas på domänstyrelsen. Styrelsen
finge sålunda att avgöra, örn nya kartor behövde upprättas eller örn äldre
kartor vore i behov av komplettering, ävensom att i samband därmed
meddela nödiga föreskrifter.
På grund av bestämmelsen i 8 § 1 mom. andra stycket av de föreslagna
förvaltningsgrunderna ankomme det på domänstyrelsen att bestämma
de områden, för vilka uppskattning smännen skulle utses.
Domänstyrelsen skulle övertaga bestyret med verkställande av hembud,
när vid förnyad utarrendering arrendator tillerkänts optionsrätt.
Domänstyrelsen skulle ombesörja länsstyrelsernas och kronobetjäningens
åligganden jämväl i avseende å verkställandet av övriga delgivningar,
infordrandet av förklaringar och handlingar samt införskaffandet
av utredningar.
När arrende skulle utbjudas under hand eller å offentlig auktion, hade
domänstyrelsen att utarbeta erforderliga kungörelser ävensom ombesörja
dessas införande i lämpliga tidningar eller tidskrifter.
I fråga örn kassaredovisningen och länsstyrelserna i samband därmed
åvilande uppgifter hade utredningsmännen icke ansett lämpligt, att dessa
göromål överflyttades på domänintendenterna. Med den utveckling postgiroväsendet
numera erhållit torde hinder icke heller möta mot att kassaredovisningen
och därmed sammanhängande bestyr sköttes centralt hos
domänstyrelsen.
Vad anginge uppbörden av arrendeavgifter vore domänstyrelsens
kamrerarkontors åligganden för närvarande inskränkta till månatlig
granskning av länsstyrelsernas räkenskaper samt kontroll av att samtliga
kontrakterade arrendeavgifter bleve inbetalade med vederbörliga
belopp. För sistnämnda ändamål fördes å kontoret en arrendeliggare enligt
viscardsystemet, där varje utarrenderad egendom hade sitt särskilda
kort, å vilket med ledning av länens räkenskaper eller erhållna avskrifter
av domänstyrelsens beslut antecknades kontrakterat arrendebelopp,
arrendetid, medgivna arrendeavkortningar, inbetalda belopp samt eventuellt
medgivna betalningsanstånd m. m. Då kontoret härefter i första
hand skulle omhänderhava dessa uppgifter, torde det bliva nödvändigt att
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
upplägga ett särskilt förfallosystem över samtliga arrendeavgifter, vilka
skulle inbetalas till domänstyrelsen. Förandet av detta system komme
givetvis att kräva stor noggrannhet och omsorg. Det torde också i detta
sammanhang böra anmärkas, att arrendebeloppens storlek hädanefter i
alltjämt ökad omfattning måste uträknas med ledning av gällande markegångspriser
å vissa slag av spannmål, smör m. m. Med ledning av det
upplagda förfallosystemet borde kravbrev i god tid före förfallodagen
tillställas samtliga arrendatorer.
Inflytande avgifter komme att direkt tillföras domänstyrelsens postgirokonto
i Stockholm, och styrelsens kassakontor erhölle därigenom ökat
arbete. I likhet med vad som för närvarande skedde beträffande oguldna
virkeslikvider torde det bliva lämpligt, att kamrerarkontoret förnyade
kraven till samtliga arrendatorer, vilka icke inom 14 dagar efter förfallodagen
erlade likvid. Därest denna anmaning icke ledde till önskat resultat
inom ytterligare 14 dagar, torde indrivningsuppdrag böra lämnas
åt domänfiskalen, därest icke särskilda skäl talade för beviljande av be
talningsanstånd. I huvudsak liknande tillvägagångssätt torde komma
till användning vid inkassering av andra inkomster från domänerna.
Sedan arrendator utfört arbete i enlighet med av domänstyrelsen meddelat
beslut eller arbete, för vilket han enligt allmän lag vore berättigad
till ersättning, blivit vid besiktning av domänintendent eller annan avsynat
och godkänt, bestämde nu länsstyrelsen efter framställning av arrendatorn
det belopp, som för arbetet borde tillgodokomma honom (avkortningsbeslut).
Denna prövning komme härefter att helt åvila domänstyrelsen,
varjämte förekommande kontant utbetalning av medel för av
arrendator utfört arbete också finge ske genom styrelsens försorg. I
detta sammanhang torde erinras örn den i det framlagda förslaget förordade
förändringen i avseende å sättet för utbetalande till tillträdande arrendator
av bristbelopp, som vid syn påsynats egendoms byggnad och
hägnad m. m. Under det att enligt nu gällande bestämmelser ersättningen
skulle av länsstyrelsen utbetalas på en gång, hade domänstyrelsen att
tillhandahålla en tillträdare beloppet endast i den mån det visades, att
han avhjälpt bristerna. För att kunna utföra detta åliggande torde det
bliva nödvändigt att föra särskild räkenskap över sådana bristbelopp.
Länsstyrelsernas befattning med för arrendevillkorens fullgörande avlämnade
säkerhet shandling ar komme genom författningsförslaget att
överflyttas på domänstyrelsen. Styrelsen komme sålunda att förvara
sådana handlingar och hade att tillse, att borgen i behörig tid förnyades
och att säkerhet i övrigt ej minskades i värde. Funne styrelsen ny borgen
eller annan säkerhet böra anskaffas, skulle styrelsen meddela arrendatorn
föreläggande härom. Domänstyrelsen ålåge vidare att, därest
säkerheten utgjordes av inteckning, tillse, att inteckningen bleve i vederbörlig
ordning förnyad.
Granskningen av domänintendenternas rapporter angående vad som
förekommit vid under året verkställda besiktningar komme härefter att
helt åvila domänstyrelsen.
Länsstyrelse tillkommande skyldighet att meddela allmänna föreskrifter
i avseende å de belopp, för vilka åbyggnaderna borde brandförsäkras,
och beträffande anstalt, där försäkring finge äga runi, överflyttades
på domänstyrelsen. I stället för länsstyrelsen komme domänstyrelsen
att uppbära förekommande brandskadeersättning oell i den mån för
nybyggnad erfordrades tillhandahålla arrendatorn sådan ersättning.
I övrigt överflyttades på domänstyrelsen åtskilliga andra smärre skyl
80
Kungl. Majlis proposition nr 174.
digheter, som nu åvilade länsstyrelserna. Domänstyrelsen finge sålunda
förordna ombud att bevaka kronans rätt för domänerna vid förekomman
de expropriationer och andra förrättningar, där dylikt förordnande alltjämt
bleve erforderligt, godkänna föreningar vid rågångstvister, laga
skiften och vattenavledningsföretag m. m., utfärda åtskilliga andra kungörelser
än de förut nämnda, såsom vid ledigförklarande av tjänster o. d.
Utredningsmännnen hava framhållit, att det ökade arbete i domänstyrelsen,
som föranleddes av den föreslagna organisatoriska förändringen,
nödvändiggjorde ökning av domänstyrelsens arbetskrafter.
I detta hänseende hava utredningsmännen anfört:
Av de uppgifter, som överflyttades på domänstyrelsen, komme flertalet
att åvila styrelsens jordbruksbyrå. Den ordinarie personalen å denna
byrå utgjordes nu av en byråchef, en sekreterare med avlöning enligt
12:e lönegraden i domänverkets löneplan, motsvarande den för sekreterare
inom allmänna civilförvaltningen gällande högre lönegraden eller
lönegrad B 26, och en notarie. Med hänsyn även till den stora arbetsbelastning,
som redan nu åvilade jordbruksbyrån, bleve det nödvändigt
att för ett nöjaktigt utförande av de ökade göromålen till byrån knyta
ytterligare en sekreterare med föredragningsskyldighet. Åt den nye
sekreteraren torde emellertid icke behöva givas högre löneställning än enligt
10:e lönegraden i domänverkets löneplan, motsvarande lönegrad
B 24 enligt allmänna civilförvaltningens löneplan.
Domänstyrelsens kamrerar-, kassa- och domänfiskalskontor komme även
i enlighet med den lämnade redogörelsen att bliva berörda av det ökade
arbetet. För förandet å kamrerarkontoret av förfalloliggaren och utskrivandet
av kravbrev m. m. torde erfordras anställande av ett kvalificerat
kvinnligt biträde. Arbetet med denna liggare måste nämligen
vid varje tillfälle vara fullt å jour och komme att bliva intensivast under
första halvåret, då det brådskande bokslutsarbetet som bäst påginge.
Å kassakontoret torde behov av ökad arbetskraft föreligga under den
egentliga uppbördsterminen. I avseende å domänfiskalskontoret kunde
vidare förstärkning av arbetskraften med någon extra personal tidvis
bliva erforderlig. Utredningsmännen hade ansett, att för tillgodoseende
av sagda behov å kassa- och domänfiskalskontoren borde beräknas en
utgiftsökning, motsvarande arvode till ett ordinarie kanslibiträde.
Utredningsmännen hava i enlighet härmed beräknat kostnaderna för
den erforderliga förstärkningen av arbetskraften inom domänstyrelsen sålunda:1
en
sekreterare .......................... kronor 7,668
två kanslibiträden ...................... » 5,664
Summa kronor 13,332.
Utredningsmännen hava även skisserat ett förslag till ny distriktsindelning
för domänintendenterna. Enligt detta
skulle domänintendenternas antal minskas från elva till sju. I samband
härmed hava utredningsmännen ifrågasatt lönereglering för domäninten
1
Därvid hava utredningsmännen tydligen räknat med lägsta löneklassen i respektive
lönegrader.
Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
81
denterna. Efter länsstyrelsernas avkoppling från utarrenderingsbestyren
borde det, enligt utredningsmännen, vara skäligt, att domänintendenterna
utöver arvodet tillerkändes visst bidrag till hållandet av expeditionslokal
m. m. Utredningsmännen anse emellertid, att regleringen av avlöningsförmånerna
skulle kunna, oaktat ökningen av göromålen, hållas inom
den nuvarande kostnadsramen. Frågan örn denna reglering av domänintendenternas
tjänstgöringsområden och avlöningsförhållanden anse utredningsmännen
böra tillsvidare anstå med hänsyn till vissa omständigheter,
som inverkade på dessa spörsmål men som nu icke kunde helt överblickas.
Härom hava utredningsmännen anfört:
Vid den enligt 33 § i de föreslagna förvaltningsgrunderna1 * på domänstyrelsen
ankommande prövningen, vilka av de å kronoskogarna befintliga
jordbruksfastigheterna kunde befinnas erforderliga för skogarnas
skötsel, vore att förvänta, att åtskilliga av de större egendomarna komme
att överföras till jordbruksdomäner och behandlas i enlighet med för dessa
fastställda regler. En dylik åtgärd komme att öka de förvaltningsobjekt,
vilka som regel skulle stå under domänintendenternas tillsyn. Ä andra
sidan borde också uppmärksammas de möjligheter till förenkling av förvaltningsapparaten,
som den nya ordningen lämnade. Enligt 31 §3 ägde
domänstyrelsen, örn besparing i kostnaden kunde vinnas, uppdraga åt jägmästare
eller annan lämplig person att i avseende å utarrendering av
egendom och med arrendet sammanhängande förhållanden utöva de åligganden
och befogenheter, som enligt förvaltningsgrunderna tillkomme domänintendent.
Yttranden.
Domänstyrelsen har i sitt yttrande framlagt beräkningar angående den
ökning i kostnaderna, som skulle uppstå, därest länsstyrelserna befriades
från befattningen icke blott med utarrenderingen av domänerna utan
även med försäljningsbestyren.
Domänstyrelsen har därvid utgått från, att domänintendenternas antal
skulle bliva sju och att envar av dem borde tillerkännas ett bidrag till lokalhyra
med 400 kronor, till tjänstetelefon med 100 kronor och till skrivhjälp
med 500 kronor. Ökningen av arbetet i domänstyrelsen anser styrelsen
skulle kräva — utöver den av utredningsmännen föreslagna förstärkningen
— ytterligare en sekreterare, för vilken beräknades avlöning enligt
12:e lönegraden och 24:e löneklassen i domänverkets nuvarande löneplan,
samt ett kanslibiträde i 4:e lönegraden och 8:e löneklassen. Vidare
anser styrelsen, att innehavaren av kassörsbefattningen hos styrelsen, med
hänsyn till det ökade ansvar, som efter organisationsförslagets genomförande
komme att åvila denna, borde uppflyttas från lönegrad B 11 i löneplanen
för den civila statsförvaltningen till lönegrad B 14.
Under nu anförda förutsättningar har domänstyrelsen framlagt följan -
1 Motsvarande 32 § i det av mig tillstyrkta förslaget.
’ Motsvarande 30 § i det av mig tillstyrkta förslaget.
Bihang till riksdagens protokoll 193''i. I sami. Nr IVi.
6
D epartementschefen.
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 174.
de beräkning över kostnader för den nya organisationen:
Avlöning
till sju domänintendenter (7 X 8,340) ____kronor 58,380
Resekostnads- och traktamentsersättning till dem » 30,000
Bidrag till lokalhyra och telefon till domäninten -
denterna ........................................ » 3,500
Bidrag till skrivhjälp till domänintendenterna____ » 3,500 95 380
Avlöning till en sekreterare i domänstyrelsen i 12:e
lönegraden ...................................... » 9,540
Avlöning till en sekreterare i domänstyrelsen i 10:e
lönegraden ...................................... » 8,580
Avlöning till tre kanslibiträden (3 X 3,144) ........ » 9,432
Förhöjning i avlöningen till styrelsens kassör ____ » 618 28170
Dyrtidstillägg ...........................................kronor 7,790
Oförutsedda utgifter ...................................... » 15,000
Summa kronor 146,340.
Motsvarande kostnader med avseende å den nuvarande
organisationen angivas av domänstyrelsen sålunda:
Arvoden, inberäknat dyrtidstillägg, till domänintendenter kronor 59,944
Resekostnads- och traktamentsersättning till dem ........ » 30,000
Avlöningar, inberäknat dyrtidstillägg till personalen å
landskontoren .......................................... » 70,129
Summa kronor 160,073.
Domänstyrelsen har vitsordat behovet av den av utredningsmännen, under
förutsättning av länsstyrelsernas avkoppling endast från befattningen
med utarrenderingsbestyren, förordade ökningen av domänstyrelsens
personal.
Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot den jämförelsevis
ringa ökning, som föreslagits i fråga örn arbetskrafterna hos
domänstyrelsen, samt har vidare anfört:
Av utredningen framginge, att länsstyrelsernas kostnader för den personal,
som handhade bestyret med domänerna, uppginge till omkring 70,000
kronor. Ett genomförande av utredningsmännens förslag motiverade en
sänkning — örn också icke motsvarande nämnda summa — av anslaget
till avlöning åt icke-ordinarie personal hos länsstyrelserna. Den fördel,
som centraliseringen i ekonomiskt hänseende rimligen borde föra med sig,
skulle eljest till en väsentlig del bliva illusorisk. Statskontoret betonade
vikten av att en undersökning verkställdes, huruvida icke sådan personal,
som enligt 1933 års beslut upptagits på indragningsstat för domänverket,
kunde komma till användning vid utökningen av domänstyrelsens personal.
Mot den av utredningsmännen föreslagna ökningen av domänstyrelsens
personal torde intet vara att erinra. Behovet av nämnda personalökning
torde få anses styrkt genom utredningen angående den ökning i domänstyrelsens
arbetsbörda, som bliver en följd av avlyftandet från länsstyrelserna
av bestyren med utarrenderingen av domänerna. Jag upp
-
83
Kungl. May.ts proposition nr 174.
tager emellertid icke i detta sammanhang förslag örn ökning av domänstyrelsens
personal i nu förevarande avseende, utan framlägges förslaget härom
i den proposition angående domänverkets organisation, som samtidigt
härmed torde avlåtas till riksdagen. Frågan, huruvida någon ytterligare ökning
av domänstyrelsens personal tilläventyrs må bliva erforderlig vid
ett eventuellt avlyftande från länsstyrelserna av befattningen med försäljningar
av domänerna, kan icke nu avgöras, men det synes mig, som örn en
ökning i den utsträckning domänstyrelsen ifrågasatt och särskilt anställande
av ännu en sekreterare i varje fall icke skulle behöva ifrågakomma.
Såsom utredningsmännen framhållit torde frågan örn ny distriktsindelning
för domänintendenterna och därmed sammanhängande spörsmål icke
för närvarande böra upptagas till avgörande. Lämpligen torde först böra
avvaktas verkningarna i olika avseenden av de nu förordade reformerna.
Departementschefen uppläser härefter berörda förslag till förordning
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom samt hemställer,
att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga
samma förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.