Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
1
Nr 171.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av en
tullverkets båtlånefond, m. m.; given Stockholms slott den 23
februari 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majlis
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
deli 23 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:
Under punkt 16 i sjunde huvudtiteln av årets statsverksproposition har
jag meddelat, att jag hade för avsikt att senare för Kungl. Majit anmäla
väckt fråga örn vidtagande av åtgärder för avhjälpande av olägenheter,
förenade med det vid tullverket nu tillämpade legosystemet beträffande
tjänstebåtar m. fl. fortskaffningsmedel.
I statsverkspropositionen har vidare Kungl. Majit under utgifter för
kapitalökning (Bil. 5, punkten 2) på min hemställan föreslagit riksdagen
att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen
förelagd, såsom kapital för tullverkets båtlånefond beräkna ett reservationsanslag
av 150,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 193fi. t sami. Nr 171. 1
2 Kungl. May.ts proposition nr lil.
Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till behandling.
De fortskaffningsmedel av olika slag — såsom motordrivna farkoster,
roddbåtar, motorcyklar, velocipeder och hästar —• vilka erfordras för
patrulleringar och annan bevakningstjänst inom tullverket, anskaffas
och underhållas i betydande omfattning av vederbörande tulltjänstemän
själva. För materielens tillhandahållande åtnjuta tjänstemännen ersättning
av statsmedel i form av lega eller slitningsersättning. Först omkring
år 1922 — då strävandena att åvägabringa ett mera effektivt bekämpande
av den under kristiden ökade smugglingen, särskilt av spritdrycker,
föranledde anskaffande av större och snabbgående farkoster —
började fortskaffningsmaterielen i någon större omfattning bekostas av
tullverket.
Frågan örn lämpligaste sättet för anskaffande och underhåll av fortskaffningsmaterielen
har under de senaste årtiondena vid flera tillfällen
varit föremål för undersökning och övervägande. Sålunda ägnade redan
1908 års tullstat skommission sin uppmärksamhet åt frågan utan att
föreslå någon ändring i det då nästan undantagslöst rådande legosystemet.
1911 års tullkommission föreslog, att kust- och gränsbevakningens
fortskaffningsmateriel — med undantag för hästar — samt lokaltullförvaltningens
båtmateriel skulle anskaffas genom tullverkets egen försorg
samt att även underhållskostnaderna för denna materiel skulle bestridas
av statsmedel. Förslaget föranledde emellertid icke något beslut i ämnet.
1920 års kustbevakningssakkunniga ställde sig beträffande kustbevakningens
fortskaffningsmateriel på samma ståndpunkt som 1914 års
tullkommission utom beträffande de minsta farkosterna, som de sakkunniga
ansågo fortfarande böra hållas av vederbörande tulltjänstemän.
I proposition till 1922 års riksdag (nr 89) angående tullverkets omorganisation
yttrade föredragande departementschefen beträffande frågan
örn tullverkets fortskaffningsmateriel, bland annat, att han ansåge det
icke kunna komma ifråga, att de då av generaltullstyrelsen till anskaffande
föreslagna största kustbevakningsfarkosterna skulle mot lega hållas
av enskilda tjänstemän. Även beträffande den övriga båtmaterielen
vid kustbevakningen kunde enligt departementschefens förmenande skäl
anföras för en anordning med anskaffning och underhåll på statsverkets
bekostnad, men med hänsyn till statsfinansiella skäl ansåg departementschefen
ett frångående av systemet med legor uteslutet. Kustbevakningens
övriga tjänstemateriel liksom ock fortskaffningsmaterielen vid
gränsbevakningen och lokaltullförvaltningen borde hållas av tjänstemännen
själva mot legor. Samtliga förbrukningsartiklar för motordriften
borde bekostas av tullverket. På förslag av statsutskottet uttalade riksdagen
i skrivelse den 3 juni 1922 (nr 276), att legosystemet utom beträffande
de kostsamma tulljagarna borde såsom för statsverket förmånligast
bibehållas.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Frågan om legosystemet vid tullverket var även föremål för behandling
av 1929 års statsrevisorer, vilka — efter att hava framhållit skälen
för och emot legosystemet — anförde, att det syntes revisorerna, som
örn så starka skäl kunde anföras för en avskrivning i viss omfattning av
systemet, att frågan därom borde göras till föremål för en närmare utredning.
Genom beslut den 1 augusti 1930 bemyndigade Kungl. Majit generaltullstyrelsen
att tillkalla högst fyra sakkunniga för verkställande av en
allsidig utredning av frågan, huruvida och i vad mån ändringar borde
vidtagas i bestående förhållanden med avseende å anskaffning, underhåll
och drift av för tulltjänsten behövlig fortskaffningsmateriel. Med
stöd härav tillkallade generaltullstyrelsen den 19 september 1930 såsom
sakkunniga för ifrågavarande utredning professorn M. N. Fehr, tillika
ordförande, fyringenjören J. A. Hultman, kustöveruppsyningsmannen N.
E. Reiz och dåvarande kustvakten, numera förste kustvakten E. A. Nordkvist
Hen 23 juni 1931 avgåvo de sakkunniga till generaltullstyrelsen
betänkande och förslag i ämnet (Statens offentliga utredningar 1931: 23).
Över betänkandet har generaltullstyrelsen inhämtat yttranden från kustbevakningsinspektören,
tulldirektören i Stockholm, cheferna för samtliga
kust- och gränsdistrikt samt styrelserna för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening,
Svenska tullmannaförbundet och De tullanställdas
samorganisation.
I skrivelse den 21 augusti 1933 har generaltullstyrelsen, med överlämnande
av betänkandet jämte i ärendet avgivna yttranden, framlagt vissa
av betänkandet föranledda förslag i ämnet.
Över generaltullstyrelsens förslag hava infordrade utlåtanden avgivits
av riksräkenskapsverket den 14 och av statskontoret den 19 oktober 1933.
Nu gällande ordning.
I fråga örn gällande bestämmelser rörande tullverkets fortskaffningsmateriel
och den praxis beträffande anskaffning, underhåll och drift av
sådan materiel, som utbildat sig, torde här få lämnas några kortfattade
uppgifter. I övrigt hänvisas till sakkunnigbetänkandet.
Grundstadgandet angående tulltjänstemans skyldighet att hålla för
tjänsten erforderligt fortskaffningsmedel återfinnes i § 222 mom. 1 i det
av generaltullstyrelsen den 14 december 1910 utfärdade tjänstgöringsreglementet
för tullverket (Sv. F. S. bih. 86/1910). Enligt detta stadgande
samt särskilda av generaltullstyrelsen i samband med legoanslagens fastställande
meddelade föreskrifter gäller-, att tulltjänsteman, som åtnjuter
legoanslag, är skyldig att i fullgott skick underhålla farkoster med tillbehör,
som erfordras och äro tjänliga för därmed avsedda tjänsteförrättningar
samt svara mot vederbörande anslag, eller att hålla häst med mun
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
dering eller ock att vara försedd med automobil, motorcykel eller cykel
av lämplig konstruktion. Legoanslaget skall jämlikt föreskrift i kungörelse
den 15 juni 1922 (nr 368) utgå till den, som förrättar tjänsten, dock
att, örn denna bestrides på förordnande, ordinarie innehavare av tjänsten
må kunna vid anslaget bibehållas mot det att han tillhandagå!- vikarien
med vad som för anslaget skall hållas.
Legans storlek fastställes av generaltullstyrelsen i regel för varje budgetår.
Legan bestämmes efter något olika grunder för skilda slag av
fortskaffningsmateriel. För motorbåtar beräknas legan i de flesta fall
med utgångspunkt från den båt, som faktiskt hålles, varvid eftersträvas
att avväga legan så, att den förslår till amortering och skälig förräntning
under farkostens sannolika livslängd av den verkliga anskaffningskostnaden
för båt med tillhörande motor och inventarier ävensom till
täckande av nödiga underhålls-, reparations- och försäkrings- m. fl. kostnader
samt kostnaden för sådana förbrukningsartiklar, som ej tillhandahållas
eller bekostas av tullverket (alla driftkostnader betalas nämligen
av tullverket). I fråga örn andra fortskaffningsmedel än motorbåtar bestämmes
legan efter den beräknade genomsnittskostnaden för hållande
av ett dylikt fortskaffningsmedel på vederbörande ort, s. k. normallega.
Vidare bruka legorna i regel för samtliga fortskaffningsmedel beräknas
så, att de innefatta gottgörelse för försäkringskostnader eller skälig riskpremie.
Några generella föreskrifter angående vad vederbörande hava att iakttaga,
då fråga uppkommer örn anskaffning av nytt fortskaffningsmedel
eller mera omfattande reparation av redan befintligt, finnas icke meddelade.
För kustbevakningens del har generaltullstyrelsen emellertid i
utfärdade cirkulär angående anslag till lega meddelat vissa föreskrifter
i dylikt hänseende. Beträffande ersättning för förlust av eller skada
å legomateriel har hittills gällt, att dylik förlust eller skada ansetts
ersatt genom den nyssnämnda i legoanslaget inräknade riskpremien, och
det har legat i vederbörande legotagares skön, huruvida han velat genom
försäkring skydda sig mot förlust eller skada å materielen. Legotagarna
vid kustbevakningen hava i regel sina båtar försäkrade i en för
ändamålet bildad förening, »Kustbevakningens ömsesidiga sjöförsäkringsförening
med begränsad ansvarighet». Nämnda förening meddelar dock
icke försäkring till högre belopp än 5,000 kronor. För åvägabringande
av kontroll över fortskaffningsmaterielens beskaffenhet och utnyttjande
finnas åtskilliga föreskrifter i instruktionen för generaltullstyrelsen,
tjänstgöringsreglementet för tullverket och andra tjänstgöringsföreskrifter.
Antalet i tullverkets tjänst under år 1933 i medeltal använda fortskaffningsmedel,
med undantag av cyklar, samt fortskaffningsmedlens fördelning
på tullverket respektive legotagare framgår av följande sammanställning:
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 171. 5
Fordonsslag |
Kustbevakningen |
Gränsbevak- ningen |
Lokaltullförvalt- ningen |
Summa |
||||
Tull- verket |
Lego- tagare |
Tull- verket |
Lego- tagare |
Tull* verket |
Lego- tagare |
Tull- verket |
Lego- tagare |
|
Ångfartyg .................... |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
|
Tullkryssare.................. |
9 |
— |
— |
— |
— |
— |
9 |
— |
Motorbåtar .................. |
14 |
99 |
— |
35 |
8 |
23 |
22 |
157 |
Andra båtar.................. |
6 |
49 |
— |
44 |
1 |
32 |
7 |
125 |
Automobiler.................. |
18 |
2 |
4 |
— |
— |
— |
22 |
2 |
Motorcyklar .................. |
11 |
21 |
1 |
31 |
1 |
1 |
13 |
34 |
Hästar ....................... |
— |
— |
— |
32 |
— |
— |
— |
32 |
Enligt de sakkunnigas utredning utgjorde under budgetåret 1929/1930
i tullverkets tjänst använda cyklar 476, av vilka 42 tillhörde tullverket
och 434 vederbörande tjänstemän. Av dessa 434 böllos 127 mot lega och
tor 307 utgick slitningsersättning.
Till bestridande av utgifter för anskaffning, underhåll och drift av
tullverkets fortskaffningsmateriel äro för närvarande medel å riksstaten
anvisade dels å staten för tullverket, dels under anslaget till särskilda
åtgärder för bekämpande genom tullverkets försorg av olovlig införsel
av spritdrycker m. m. Ä tullverkets omkostnadsstat finnes uppförd
en anslagspost till drift av mot lega hållen fortskaffningsmateriel samt
underhåll och drift av viss sådan materiel för tullbevakningen. Anslagsposten
är för innevarande budgetår uppförd med 90,000 kronor och upptages
i det i statsverkspropositionen framlagda statförslaget för budgetåret
1934/1935 med samma belopp. Från posten bestridas såväl kostnader
för underhåll och drift av tullverket tillhörig eller av tullverket förhyrd
fortskaffningsmateriel som ock den huvudsakliga kostnaden för
bränsle och smörjämne, som åtgår för drift av tullpersonalen tillhörig
fortskaffningsmateriel vid resor i tjänsten. Ä omkostnadsstaten finnes
vidare uppförd en anslagspost till legor för fortskaffningsmateriel, vilken
nu är upptagen till 170,000 kronor och i statförslaget för nästa budgetår
är beräknad till samma belopp. Från denna anslagspost bestridas
kostnaderna för legor ävensom för den slitningsersättning, som utgår
till tjänstemän, vilka i tjänsten använt egen motorcykel eller cykel utan
att lega därför utgår. Det å riksstaten uppförda anslaget till särskilda
åtgärder för bekämpande genom tullverkets försorg av olovlig införsel
av spritdrycker m. m. — för budgetåret 1933/1934 upptaget till 700,000
kronor; i förslaget till riksstat för nästa budgetår uppfört med 750,000
kronor — användes till större delen för anskaffning, underhåll och drift
av fortskaffningsmateriel. Jämväl de medel, som enligt stadganden i
1 För dessa motorcyklar utgår i stallet för lega s. k. slitningsersättning.
6 Kungl. May.ts proposition nr 171.
lagarna den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel oell den 20
juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin stå till generaltullstyrelsens förfogande, tagas i
viss utsträckning i anspråk för anskaffning av fortskaffningsmateriel.
Enligt de sakkunnigas beräkning belöpte sig vid tiden för utredningen
av de utgående legoanslagen omkring 60 procent å motorbåtar, omkring
20 procent å hästar och återstoden på övrig fortskaffningsmateriel.
Numera torde en mindre förskjutning i dessa tal hava ägt rum så
till vida, att procenttalet för legoanslagen för hästar något minskats, under
det att anslagen för övriga ändamål procentuellt ökats.
Legosystemets bibehållande.
I förenämnda betänkande hava de sakkunniga upptagit till utförlig
undersökning frågan, örn det nu tillämpade legosystemet beträffande
tullverkets fortskaffningsmateriel bör bibehållas eller avskaffas. Beträffande
de omständigheter, som vid denna undersökning framkommit,
tillåter jag mig hänvisa till betänkandet (sid. 37—45).
På grundval av den verkställda undersökningen hava de sakkunniga
stannat vid att förorda legosystemets bibehållande i viss utsträckning.
Enligt de sakkunnigas förslag bör legosystemet fortfarande tillämpas i
fråga örn båtmateriel och hästar, vad båtmateriel angår dock endast örn
anskaffningskostnaden icke överstiger 8,000 kronor. Däremot böra automobiler
anskaffas av tullverket. Huruvida cykel- och motorcykelmateriel
skola hållas mot lega eller anskaffas och underhållas av tullverket,
bör enligt de sakkunnigas mening bliva beroende av örn inköp av materielen
finnes böra ordnas på sådant sätt, att den enskilde tjänstemannen
kommer i åtnjutande av ungefär lika stor rabatt som tullverket. Kunna
tillräckligt gynnsamma pris uppnås, bör sålunda legosystemet användas.
I annat fall anse de sakkunniga det böra tagas under övervägande att
beträffande sistnämnda materiel helt övergå till anskaffning direkt genom
tullverket.
Enligt de sakkunnigas mening böra emellertid några bestämda regler
icke uppställas, när det ena och när det andra systemet skall användas,
utan frågan, huruvida visst fortskaffningsmedel skall hållas mot lega
eller anskaffas direkt av tullverket, bör bero av de föreliggande omständigheterna.
De flesta av de i ärendet hörda tullmyndigheterna hava uttalat sig för
bibehållande av legosystemet i den av de sakkunniga angivna omfattningen
eller ock helt allmänt förklarat sig icke hava något att erinra mot
samma förslag. Beträffande de till generaltullstyrelsen inkomna yttrandena
torde i övrigt få nämnas följande.
Endast cheferna för Gävle, Halmstads, Härnösands, Norrköpings och
Stockholms kustdistrikt hava yttrat sig i avstyrkande riktning. Av de
7
Kungl. Mårts proposition nr 171.
tullmyndigheter, som uttalat sig för legosystemets bibehållande, hava
dock några ansett, att ett belopp av 8,000 kronor i anskaffningskostnad
för en tjänstebåt vore alltför högt, för att det skäligen skulle kunna pafordras,
att farkosten skulle hållas mot lega. Beträffande frågan örn
lämpligaste sättet för hållande av motorcyklar och cyklar hava meningarna
varit delade. De fleste tullmyndigheterna hava sålunda torordat
statligt anskaffningssystem i fråga örn motorcyklar, men legosystem
eller utbetalning av slitningsersättningar för hållande, av cyklar.
Av personalorganisationerna har styrelsen för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening
tillstyrkt de sakkunnigas förslag, under det att
styrelsen för Svenska tullmannaförbundet påyrkat övergång till statligt
anskaffningssystem beträffande kustbevakningens fortskaffningsmateriel
ävensom vid gränsbevakningen använd, därmed jämförlig materiel
men ansett legosystemet kunna i övrigt tills vidare bibehållas. Styrelsen
för De tullanställdas samorganisation har föreslagit, att legosystemet
måtte ersättas med ett statligt driftsystem.
Kustbevakningsinspektören har erinrat, hurusom inom vissa kustdistrikt
behov funnes av båtmateriel för att personalen, skulle kunna genomsöka
öar, holmar och skär inom patrulleringsområdet samt öva. nödig
tillsyn å sjötrafiken m. m. På denna materiel, för vilken farten icke
spelade någon roll, ställdes endast fordran på att materielen ägde tillräcklig
sjövärdighet för farvattnet i fråga och att densamma erbjöde
personalen nödigt skydd mot vatten samt erforderliga liggplatser. Inom
andra kustdistrikt åter erfordrades bevakningsmateriel, som med avseende
å beboelighet, fart och sjövärdighet samt utrustning i övrigt uppfyllde
de högsta fordringar. De sålunda anförda synpunkterna borde enligt
kustbevakningsinspektörens mening vara avgörande vid bedömandet
av vilken materiel som borde hållas av staten eller mot lega. För den
materiel, som utgjorde förflyttningsmateriel, syntes legosystemet kunna
användas.
Generaltullstyrelsen har beträffande denna fråga anfört följande:
I likhet med de sakkunniga och flertalet av de hörda tullmyndigheterna
har generaltullstyrelsen funnit övervägande skäl tala för bibehållande
av legosystemet i fråga örn båtmateriel i sådana fall, där anskaffningskostnaden
icke överstiger 8,000 kronor. Ifrågavarande belopp torde i
nuvarande prisläge ungefär motsvara anskaffningskostnaden för de
större av de för närvarande vid kustbevakningen använda legobåtarna.
Legosystemet skulle alltså, såvitt angår båtmaterielen, för. framtiden
komma att användas huvudsakligen i fråga örn den båtmateriel, som av
kustbevakningsinspektören betecknats såsom förflyttningsmateriel, under
det att övrig båtmateriel skulle anskaffas direkt av tullverket.
I enlighet med de sakkunnigas förslag torde automobiler alltid böra
tillhandahållas av tullverket.
Vad beträffar motorcyklar och cyklar har styrelsen funnit ur statsverkets
synpunkt förmånligast, att denna materiel anskaffas direkt av
tullverket. Även örn anskaffning för personalens räkning av sådan materiel
skulle, i enlighet med vad de sakkunniga ifrågasatt, kunna ordnas
på ett i prishänseende tillräckligt förmånligt sätt, torde nämligen
en dylik lösning förutsätta vissa anordningar, som kommc att verka i
fördyrande riktning. Styrelsen får i detta sammanhang omförmäla, att
styrelsen redan gått i författning örn inköp av cyklar för Hälsingborgs
kustdistrikt.
Departement schefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Vad slutligen angår vid gränsbevakningen använda hästar, böra dessa
liksom hittills hållas av vederbörande tjänstemän mot lega.
Som av det anförda framgår, har styrelsen funnit sig kunna i huvuds
sak biträda de sakkunnigas förslag med avseende å frågan örn på vad
sätt den för tullverket erforderliga fortskaffningsmaterielen lämpligast
bör anskaffas och underhållas. Då detta förslag väsentligen sammanfaller
med den för närvarande tillämpade ordningen och då denna på
sin tid blivit prövad av statsmakterna i samband med den år 1922 genomförda
omorganisationen av tullverket, har styrelsen ansett sig kunna
underlåta att ånyo bringa förevarande spörsmål under Kungl. Majit»
prövning.
Den utredning, som nu genom särskilda av generaltullstyrelsen tillkallade
sakkunniga verkställts angående sättet för anskaffning och underhåll
av den för tulltjänsten erforderliga fortskaffningsmaterielen, synes
icke giva anledning till att frågan örn en avveckling av legosystemet vid
tullverket nu upptages till avgörande ur principiella synpunkter. Frå^
gan, i vilken omfattning de fortskaffningsmedel, som inom tullverket erfordras
för tjänstens utövande, böra mot lega hållas av tjänstinnehavaren
eller anskaffas av statsverket, synes tills vidare liksom hittills böra bedömas
ur lämplighetssynpunkt. Att förhållandena härvid ställa sig olika
beträffande olika slag av fortskaffningsmedel är tydligt. Sålunda lärer
det ligga i sakens natur, att de mycket kostsamma modernt utrustade
motorfartyg, som erfordras i tullverkets kamp mot smugglingen, särskilt
spritsmugglingen, anskaffas och underhållas genom statsverkets försorg
och på dess bekostnad. Att det icke för närvarande är påkallat eller
lämpligt att beträffande mindre farkoster helt frångå det nuvarande
legosystemet, torde framgå av utredningen. Mot de av generaltullstyrelsen
på grundval av sakkunnigutredningen uppdragna riktlinjerna för
legosystemets användning och begränsning har jag icke funnit anledningtill
erinran.
Inrättande av en tullverkets båtlånefond.
Vid sin undersökning rörande legosystemets verkningar hava de sakkunniga
funnit detta system, sådant det för närvarande är anordnat vid
tullverket, vara behäftat med vissa olägenheter, och de sakkunniga hava
även framlagt åtskilliga förslag i syfte att undanröja nämnda olägenheter.
Till en del avse dessa förslag frågor, vilka tillhöra generaltullstyrelsens
avgörande, medan andra äro av beskaffenhet att böra underställas Kungl.
Majlis eller Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.
Bland de i sakkunnigbetänkandet framförda förslag, som kräva riksdagens
medverkan, är främst att märka inrättande av en statsverkets lånefond,
från vilken lån skulle kunna beviljas för underlättande av kapitalanskaffningen
vid förvärv av motorbåtmateriel eller mera omfattande repara
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171. 9
tioner av sadan materiel. Jag ber nu att något närmare få uppehålla mig;
vid denna fråga.
I denna del hava de sakkunniga anfört huvudsakligen följande:
Kapitalanskaffningen för nyförvärv och mera omfattande reparationer
av legomaterielen vore uppenbarligen ganska betungande för legotagarna.
Enligt de av de sakkunniga införskaffade kostnadsuppgifterna rörande
legomaterielen hade befintliga lån vid utgången av budgetåret 1929/1930
uppgått till sammanlagt omkring 139,000 kronor, varav belöpt å båtar
127,000 kronor, å motorfordon 11,000 kronor och å cyklar 1,000 kronor.
Tidigare hade det någon gång förekommit, att generaltullstyrelsen beviljat
legotagare förskott å lega, varvid återbetalning skett genom innehållande
av legan. Under senare åren hade styrelsen emellertid lämnat
framställningar örn utbekommande av dylika förskott utan bifall.
Det syntes ofrånkomligt, att, även örn den mera kostsamma materielen
i framtiden skulle komma att hållas direkt genom tullverket och kapitalbehovet
sålunda kunde antagas komma att minskas något, lättnader borde
beredas legotagarna med den erforderliga kapitalanskaffningen. Utvägen
med utlämnande av förskott å legan funne de sakkunniga mindre
lämplig.
De sakkunniga förordade i stället inrättande av en statlig lånefond.
Fonden syntes böra förvaltas av generaltullstyrelsen, som skulle hava att
pröva ansökningar örn lån. Lånen borde löpa med en fast ränta, förslagsvis
fem procent. Amortering av lånen borde ske genom avdrag å legobeloppen
vid dessas utbetalande.
Med avseende å frågan, huruvida säkerhet borde ställas för utlämnat
lån hava de sakkunniga framhållit, att, örn utmätnings- och avyttringsförbud
beträffande tjänstebåt, för vilken lån från fonden utlämnats, stadgades,
i praktiken tillräcklig säkerhet mot förlust å lånen syntes vinnas. Det
kunde ifrågasättas, huruvida icke såsom ATillkor för erhållande av lån borde
gälla, att godkänd borgen avlämnades. Med hänsyn till den obetydliga
risken för staten samt de olägenheter, som bleve förbundna med uppställande
av krav på avlämnande av borgen, hava emellertid de sakkunniga
föreslagit, att lån måtte få utlämnas från ifrågavarande fond, utan att
borgen skulle vara erforderlig. Härvid borde dock rätt till erhållande av
lån begränsas till motorbåtmaterielen. Då de sakunniga ansett sig böra
föreslå sådan begränsning av lånerätten, hade anledningen därtill varit
bland annat, att ett avyttringsförbud — vilket givetvis riktade sig icke
endast mot vederbörande tjänsteman utan även mot tredje man — kunde
antagas erhålla full verkan endast i fråga örn sådan fortskaffningsmateriel,
beträffande vilken det vore för en köpare tydligt, att densamma vore
tjänstemateriel. I sådant hänseende gällde givetvis en viss skillnad mellan
en legobåt och exempelvis ett sådant fortskaffningsmedel som cykel eller
motorcykel, vilken senare mera vore att anse som en handelsvara.
Tidigare hade utmätningsförbud gällt för tullverkets legomateriel jämlikt
§ 188 mom. 2 i tullstadgan av den 1 juli 1904, enligt vilket stadgande
farkost med tillbehör, häst med mundering samt velociped, som tulltjänsteman
vore pliktig att hålla mot särskild ersättning från tullverket, ej finge
tagas i mät. Detta stadgande hade dock ej influtit i nu gällande tullstadga
av den 7 oktober 1927, genom vilken 1904 års tullstadga upphävts. Dylikt
utmätningsförbud syntes emellertid åter böra meddelas.
Vid utlämnande av lån syntes låntagaren lämpligen böra genom särskild
klausul i låneformuläret till förbindas att icke avyttra den motorbåt, för
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Y.nka? länet erhållits, förrän detta till fullo guldits, samt att hålla båten
forsakrad Vidare syntes tullverket böra förbehålla sig rätt till inlösen
av motorbåt, i händelse legan skulle upphöra att utgå, innan lånet slutamorterats.
o ®a„kkynni®a hava 1 detta sammanhang även erinrat örn ett av 1928
ars lotsförfattningssakkunniga i betänkande den 31 januari 1930 framlagt
förslag örn inrättande av en statlig lånefond för lotsarnas båthållning.
Beträffande de över betänkandet hörda tullmyndigheternas yttranden
har generaltullstyrelsen meddelat, att några av dessa myndigheter ifrågasatt,
att lån skulle få utlämnas även för annan fortskaffningsmateriel än
motorbåtar. Chefen för Gävle kustdistrikt hade uttalat sig för en lägre
räntefot än fem procent. Chefen för Karlskrona kustdistrikt hade funnit
önskligt, att lån finge i enlighet med de sakkunnigas förslag utlämnas utan
borgen, enär anskaffande av borgensmän vore det för legotagaren mest
vanskliga och hindersamma vid båtanskaffning. Kustbevakningsinspektören
hade ifrågasatt, att lån icke skulle få beviljas för båtar, vilkas anskaffningskostnad
understege 3,000 kronor, enär svårigheter med kapitalanskaffning
för dylika mindre farkoster icke försports, och att lån skulle
tå utlämnas endast för skillnaden mellan inköpspriset och nyssnämnda belopp.
Vidare syntes lånen böra utlämnas räntefritt.
För egen del har generaltullstyrelsen i denna del anfört:
I likhet med de sakkunniga finner styrelsen angeläget, att lättnader beredas
legotagarna med avseende å kapitalanskaffningen. Medgivande av
ratt till erhållande av lån för anskaffning av annan materiel än motorbåtmateriel
torde icke vara av behovet påkallat. Med hänsyn till vad
som i allmänhet gäller i fråga örn statens utlåningsfonder torde fonden
böra förvaltas av statskontoret. Lånerörelsen torde däremot böra handhavas
av styrelsen. Lån bör kunna beviljas för hela anskaffnings- respektive
reparationskostnaden. Da amortering av erhållet lån bör ske genom
avdrag å den fastställda legan, erfordras en jämförelsevis lång amorteringstid.
I regel torde denna icke böra bestämmas till kortare tid än tio
år. Såsom villkor för erhållande av lån ur fonden torde böra gälla, att
borgen eller annan säkerhet, som styrelsen prövar kunna godtagas, avlämnas.
Såsom ytterligare villkor för erhållande av lån torde böra föreskrivas,
att båt, för vilken lån utlämnats, skall hållas försäkrad till betryggande
belopp. Om lån utlämnas endast mot säkerhet, synes däremot anledning
icke förefinnas för tullverket att, såsom de sakkunniga föreslagit,
förbehålla sig rätt till inlösen av båt, för vilken lån ur fonden beviljats. I
övrigt synas liknande villkor och bestämmelser, som enligt kungörelse den
20 maj 1932 (nr 121) fastställts för lån från lånefonden för inköp av gasgeneratorer
för motordrift, böra föreskrivas för den till inrättande nu föreslagna
båtlånefonden.
Storleken av det kapital, som bör tillföras fonden, torde bero av huruvida
och i vad mån befattningshavare, som vid fondens inrättande häftar
för lån, anses böra till inlösande av sådant lån kunna erhålla lån nr fonden.
1 likhet med de sakkunniga, vilka i författningsutkastet upptagit en
övergångsbestämmelse i sådant hänseende, anser styrelsen dylik möjlighet
böra beredas. Då summan av nu utestående lån torde något överstiga
125,000 kronor, synes ett belopp av 150,000 kronor böra tillföras fonden.
11
Kungl. Maj.-ts proposition nr 171.
På grund av vad sålunda anförts Ilar generaltullstyrelsen hemställt,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels besluta, att en fond,
benämnd tullverkets båtlånefond, skall inrättas, från vilken lån må utlämnas
till tulltjänsteman för anskaffning av motorbåtmateriel eller för
reparation eller ombyggnad av sådan materiel i huvudsaklig överensstämmelse
med angivna grunder; dels ock såsom kapital för sagda fond för
budgetåret 1934/1935 under utgifter för kapitalökning och under rubriken
»Statens utlåningsfonder» anvisa ett reservationsanslag, att utgå av
lånemedel, av 150,000 kronor.
Statskontoret, som funnit den föreslagna lånefonden vara av behovet
påkallad och tillstyrkt förslaget örn dess inrättande, har yttrat bland annat
följande:
Enligt generaltullstyrelsens mening borde fonden med hänsyn till vad
som i allmänhet gällde i fråga örn statens utlåningsfonder förvaltas av
statskontoret. Ämbetsverket ville visserligen icke motsätta sig styrelsens
förslag härutinnan, men ansåge sig dock böra ifrågasätta, huruvida icke
med hänsyn till det föreslagna sättet för amorteringen av erhållet lån, och
då ifrågavarande låneverksamliet vore avsedd att uteslutande tjäna tullverkets
intressen, förvaltningen av de för ändamålet anslagna medlen
borde ankomma på samma myndighet som enligt förslaget skulle handhava
lånerörelsen och alltså anförtros åt generaltullstyrelsen.
Vad beträffade statens säkerhet för de utlämnade lånen hade generaltullstyrelsen
föreslagit, att borgen eller annan säkerhet, som styrelsen prövade
kunna godtaga, skulle ställas. Då anskaffandet av borgen kunde antagas
ofta bliva förenat med avsevärda svårigheter för legotagarna, ville
det förefalla statskontoret, som om det med inrättandet av lånefonden angivna
syftet att åt legotagarna bereda lättnader med den erforderliga kapitalupplåningen
bättre sludle vinnas, därest kravet på ställandet av säkerhet
för lånen eftergåves. Under förutsättning att, såsom de sakkunniga
föreslagit, låntagaren förpliktades genom särskild klausul i låneformuläret
att icke avyttra den motorbåt, för vilken lånet erhållits, förrän detta till
fullo guldits, samt att hålla båten försäkrad och, såsom ävenledes föreslagits,
utmätningsförbud beträffande legomaterielen stadgades, syntes
från statens sida tillräcklig säkerhet mot förlust å lånen hava vunnits.
Enligt generaltullstyrelsens mening borde amorteringstiden för erhållet
lån ur fonden icke bestämmas till kortare tid än tio år. Då den genomsnittliga
tidslängden för motorbåtarnas tjänstduglighet knappast syntes vara
så hög, ville det förefalla statskontoret, som örn en kortare amorteringstid
än den föreslagna lämpligen borde bestämmas.
Mot storleken av det belopp, som ansetts böra tillföras ifrågavarande lånefond,
samt sättet för medelanskaffningen hade statskontoret intet att
erinra.
Ej heller riksräkenskapsverket har funnit skäl till erinran mot förslaget
att för nu ifrågavarande ändamål inrätta en särskild lånefond. I fråga
örn den föreslagna lånefondens anordnande i budgettekniskt hänseende har
verket anfört följande:
Med hänsyn till att den lånerörelse, varom här vore fråga, icke avsåge
att tillgodose ett lånebehov av den allmänna natur, som inrymdes under
statens i rikshuvudboken redovisade utlåningsfonder, utan allenast in
-
12
Departements•
chefen. «
Kungl. Maj-.ts proposition nr 171.
Singe såsom ett led i tullverkets medverkan vid finansieringen av den av
verkets egna befattningshavare tillhandahållna båtmaterielen, syntes lånen
böra bestridas av till tullverkets disposition ställda anslagsmedel och
redovisas å en av verkets styrelse förvaltad diversemedelsfond.
De för lånerörelsen erforderliga anslagsmedlen syntes böra anvisas under
utgifter för kapitalökning samt i så fall redovisas å fonden för förlag
till statsverket. Med hänsyn till anslagsändamålets natur syntes hinder
icke möta, att det ifrågakommande anslaget anvisades att utgå av lånemedel.
De i samband med lånerörelsen inflytande ränteinkomsterna borde
vid sådan anordning tills vidare redovisas å riksstatstiteln »Riksgäldskontorets
inkomstmedel».
Den i ärendet förebragta utredningen finner jag tydligt hava ådagalagt
behovet av att de tulltjänsteman, vilka det ålägges att mot lega hålla för
tjänsteförrättningar erforderlig båtmateriel, erhålla bistånd från statsverkets
sida i fråga örn kapitalanskaffning för nyförvärv eller mera omfattande
reparationer av tjänstebåtar. Förslaget att i sådant syfte inrätta
en särskild lånefond, vilket förslag av statskontoret och riksräkenskapsverket
lämnats utan erinran, finner även jag mig böra tillstyrka.
I fråga örn bestämmelserna för utlåningen från fonden kan jag i huvudsak
ansluta mig till generaltullstyrelsens förslag. Lån bör kunna
utlämnas till belopp, motsvarande liela anskaffnings- eller reparationskostnaden.
Vad amorteringstiden angar, har generaltullstyrelsen framhållit,
att, då erhållet lån skall amorteras genom avdrag å legan, jämförelsevis
lång amorteringstid erfordras; styrelsen har därför ansett
amorteringstiden i regel icke böra bestämmas till kortare tid än tio år.
Statskontoret bär häremot anmärkt, att den genomsnittliga tidslängden
för motorbåtarnas tjänst duglighet knappast syntes vara så hög, och på
grund härav uttalat sig för en kortare amorteringstid. Då den lämpliga
amorteringstiden tydligen måste ställa sig olika alltefter omständigheterna
i de särskilda fallen — sålunda torde lån för reparation av en båt
oftast böra löpa med avsevärt kortare amorteringstid än lån för nyanskaffning
— finner jag för egen del ej erforderligt, att generaltullstyrelsen
bindes i sin prövning av lånevillkoren i denna del på annat sätt än
att styrelsen självfallet bör hava att tillse, att icke längre amorteringstid
i varje särskilt låneärende medgives än som svarar mot den beräkneliga
tiden för den ifrågavarande farkostens tjänstduglighet. Räntan
å lånen synes — i överensstämmelse med den ståndpunkt som i statsverkspropositionen
intagits beträffande räntefoten för vissa av statskontoret
förvaltade utlåningsfonder — böra bestämmas till 4 Va procent, med
skyldighet för låntagaren att framdeles vidkännas den höjning av räntefoten,
som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva medelräntan å
den fonderade statsskulden prövar påkallad.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle lån utlämnas utan att borgen
skulle vara erforderlig. Generaltullstyrelsen åter har ansett, att bland utlåningsvillkoren
borde ingå, att borgen eller annan säkerhet, som styrelsen
13
Kungl. May.ts proposition nr 171.
prövade kunna godtagas, avlämnades. I likhet med statskontoret anser
jag kravet på ställande av säkerhet för lån höra eftergivas. Anskaffande
av säkerhet skulle för visso för mången legotagare komma att möta
svårigheter, och den föreslagna lånefondens inrättande skulle genom
uppställandet av krav på betryggande säkerhet till stor del förlora sitt
värde. Om bland lånevillkoren, såsom föreslagits, stadgas dels förbud
för låntagaren att utan tillstånd avyttra den motorbåt, för vars anskaffande
eller reparation lånet erhållits, dels skyldighet för låntagaren att
hålla båten försäkrad, och om vidare, såsom även föreslagits, utmätningsförbud
införes för fortskaffningsmateriel, som för tjänstebruk hålles mot
lega, böra statsverkets anspråk på säkerhet för utlämnade lån vara i
rimlig utsträckning tillgodosedda.
Lånerörelsen bör handhavas av generaltullstyrelsen enligt av Kungl.
Majit meddelade bestämmelser. Tillräcklig anledning saknas, att såsom generaltullstyrelsen
ifrågasatt ställa fonden under statskontorets förvaltning.
Av skäl, som riksräkenskapsverket anfört, bör fonden icke inordnas bland
statens utlåningsfonder, utan fondens medel böra redovisas i tullverkets
räkenskaper å en särskild diversemedelstitel. Anslag till kapitalökning
å fonden böra utgå av lånemedel och i riksstaten upptagas under fonden
för förlag till statsverket. Ränteinkomsterna böra tillföras riksgäldskontorets
inkomstmedel.
Mot beräkningen av det av generaltullstyrelsen nu föreslagna kapitalökningsanslaget
för fonden å 150,000 kronor har jag icke något att erinra.
I anslutning till vad de sakkunniga och generaltullstyrelsen anfört anser
jag, att möjlighet bör föreligga för legotagare, som vid tiden för fondens
tillkomst häftar i lån för sin legobåt, att för inlösande av sådant lån
efter generaltullstyrelsens beprövande få lån ur fonden, dock högst till det
belopp, som motsvarar legobåtens värde.
Övriga förslag angående fortskaffningsmateriel, som hålles mot
lega, m. m.
De sakkunniga hava ansett, att grundstadgandena rörande legosystemet
böra intagas i en av Kungl. Majit utfärdad kungörelse; ett av de sakkunniga
utarbetat utkast till dylik kungörelse har intagits i betänkandet. Övriga
erforderliga föreskrifter skulle enligt de sakkunnigas tanke liksom
hittills meddelas av generaltullstyrelsen.
Jag ber nu att få lämna en kortfattad redogörelse för det ifrågavarande
kungörelseutkastet.
Såsom förut nämnts, äro för närvarande bestämmelser örn tulltjänstemans
skyldighet att mot lega hålla fortskaffningsmateriel
meddelade allenast i det av generaltullstyrelsen utfärdade
tjänstgöringsreglementet för tullverket. De ifrågavarande bestämmelserna
äro emellertid av så stor betydelse för tjänstemännen, att de sak
-
14 Kungl. Majlis proposition nr 171.
kunniga ansett riktigast, att bestämmelserna intagas i en av Kungl.
Majit utfärdad författning. Då på vissa håll tvekan synts råda, huruvida
de nuvarande bestämmelserna innebära ovillkorlig skyldighet för vederbörande
tjänsteman att mot åtnjutande av lega hålla mot legan svarande
fortskaffningsmedel, hava de sakkunniga funnit lämpligt att giva bestämmelserna
en sådan lydelse, att varje tvekan därutinnan skulle undanröjas.
I utkastet föreslås fördenskull föreskrift örn åliggande för tulltjänsteman
att, i den mån för tjänsten erforderlig fortskaffningsmateriel
icke ställes till hans förfogande av tullverket, enligt generaltullstyrelsens
bestämmande tillhandahålla sådan materiel mot lega. Skyldigheten att
för tjänstebruk hålla fortskaffningsmateriel har i allmänhet ansetts åvila
allenast ordinarie tjänstemän eller befattningshavare, som stadigvarande
uppehåller ordinarie tjänst. Uttrycklig bestämmelse härom har intagits
i förslaget. Med hänsyn till de ringa kostnader, som äro förbundna med
hållande av cyklar och roddbåtar, hava de sakkunniga emellertid ansett
sig kunna föreslå, att skyldighet att hålla dylikt fortskaffningsmedel må
kunna åläggas jämväl icke-ordinarie tjänsteman, som stadigvarande användes
i tjänstgöring.
Legans belopp skall enligt förslaget alltjämt bestämmas av generaltullstyrelsen,
därvid hänsyn skall tagas till materielens värde, beräknade
livslängd och underhållskostnader. Därvid förutsattes, att legan skall i
första hand lämna tillgång till förräntning och amortering av materielens
anskaffningsvärde under tiden för dess beräknade tjänstduglighet och vidare
innefatta ett årsbelopp, beräknat att utgöra ersättning för reparationer,
underhåll och andra för fortskaffningsmedlet uppkommande utgifter,
som icke gottgöras av tullverket.
I författningsförslaget har vidare stadgats skyldighet för legotägare
att under semester eller annan ledighet från
tjänsten tillhandahålla vikarien fortskaffningsmedel,
som för legan skall hållas, mot rätt att uppbära den på tiden för
ledigheten belöpande legan. Bestämmelsen avser att ersätta ett i förut omnämnda
kungörelse den 15 juni 1922 (nr 368) förekommande stadgande,
enligt vilket tillhandahållande av legomateriel åt vikarie blir beroende på
legotagarens gottfinnande.
I fråga örn ersättning för skada å eller förlust av legomateriel
är de sakkunnigas förslag av följande innehåll. Legotagaren
skall icke bära risken för skada eller totalförlust som, utan att vållande
ligger någon till last, drabbar materielen under användning i tjänsten
eller under därmed likställda förhållanden, utan det bör åligga staten
att hålla legotagaren skadeslös för förlust, som under sådana omständigheter
uppkommer för honom. Jämväl för det fall, att någon varit vållande
till skadan eller förlusten, må enligt förslaget ersättning utgå av
statsmedel, örn eller i den mån ersättning icke kan utfås av den vållande
eller örn utkrävandet av skadestånd skulle vara förenat med kostnader,
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
som icke stå i rimligt förhållande till skadans belopp. Ersättning utgår
dock icke för skada eller förlust, i den mån legotagaren är berättigad
till ersättning på grund av gällande lag örn trafikförsäkring å motorfordon.
Ej heller är legotagaren berättigad till ersättning, därest i legan inberäknats
riskpremie, avsedd att täcka kostnad för erforderlig försäkring.
För skada eller förlust, som uppskattas understiga 50 kronor, utgår ej
ersättning. Vid utbetalning av ersättning skall avdragas tio procent av
det belopp, vartill skadan eller förlusten uppskattas.
Såsom motivering för nu återgivna ersättningsbestämmelser hava de
sakkunniga anfört bland annat följande:
Vid en reglering av frågan örn ersättning för skada eller förlust, som
drabbar legomateriel, synas två utvägar stå öppna: antingen kan staten
åtaga sig att utbetala ersättning till legotagaren för verkligen utgivna
kostnader i anledning av inträffad skada eller förlust eller ock kan vid
bestämmandet av legorna däri inberäknas en riskpremie, avsedd att täcka
kostnaderna för försäkring av materielen eller, örn försäkring ej
tages, att utgöra en på förhand beräknad ersättning för den risk, som
legotagaren löper. Hittills har man i tullverket använt den senare utvägen,
i det att i legoanslagen inberäknats en efter omständigheterna avpassad
riskpremie. Det har sedan legat i vederbörande legotagares eget skön,
huruvida han velat genom försäkring skydda sig mot förluster av ifrågavarande
slag eller själv stå risken. I regel torde de befattningshavare vid
kustbevakningen, som åtnjuta anslag till motorbåtlega, hava sina farkoster
försäkrade i den förut omnämnda »Kustbevakningens ömsesidiga sjöförsäkringsförening
med begränsad ansvarighet». Befattningshavare vid lokaltullförvaltningen
och gränsbevakningen, som åtnjuta anslag till motorbåteller
båtlegor, äga icke rätt till inträde i föreningen. De vid dessa förvaltningsgrenar
mot lega hållna farkosterna, till större delen båtar utan motor
eller mindre motorbåtar, torde i allmänhet icke vara försäkrade.
Beräkningen av de nu utgående legorna är icke verkställd på sådant
sätt, att man kan utläsa, hur stor del därav utgör riskpremier. Då anskaffningsvärdet
av kustbevakningens mot lega hållna farkoster kan sättas
till omkring 400,000 kronor, skulle, under antagande att i nu utgående
legor för sådan materiel inginge en riskpremie av två procent av anskaffningsvärdet,
den av tullverket till legotagarna årligen utbetalda riskpremien
uppgå till omkring 8 000 kronor.
Statens egendom plägar icke vara försäkrad, utan staten bär själv
risken för skador, som kunna drabba egendomen. Då staten nu i allt fall
i sista hand har att vidkännas kostnaderna för legomatericlens hållande,
skulle en anordning, enligt vilken staten åtoge sig ansvaret för legomaterielen
såsom örn den vore statsegendom, överensstämma med regeln, att staten
icke täcker sina risker genom försäkring.
Efter att hava omnämnt, hur frågan är ordnad vid lotsverket, ävensom
redogjort för ett av 1928 års lotsförfattningssakkunniga framlagt förslag i
ämnet fortsätta de sakkunniga:
En förutsättning för att anordningen med direkt ersättning för inträffad
skada skall fungera utan onödig omgång och utan att medföra kostnader
för staten, som icke stå i rimligt förhållande till skadans storlek, måste
vara, att undersökning med eventuellt erforderliga förhör samt behövliga
kostnadsberäkningar kunna verkställas av vederbörande bevakningschefer.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
Då inom tullverket dessa ingalunda alltid kunna förutsättas äga tillräcklig
kompetens för verkställande av sådan utredning, skulle, så snart skada
hade större omfattning eller vore av mera komplicerad art, bliva erforderligt
att för utredningen anlita därtill skickad tjänsteman inom generaltullstyrelsen
eller ock sakkunnig person utom verket. Dröjsmål med botande
av uppkomna skador kunde befaras, och det synes dessutom antagligt, att
skaderegleringarna komme att draga jämförelsevis höga omkostnader. Vad
nu sagts har närmast avseende å båtmaterielen. I fråga örn skador, som
uppstå å annan fortskaffningsmateriel, bortsett från skador å motorfordon,
torde utredningen i de flesta fall kunna antagas icke ställa anspråk på
någon större sakkunskap hos utredningsmannen.
Förut omförmälda försäkringsförening har, enligt samstämmiga uppgifter,
fungerat utan anmärkning. Med hänsyn härtill och då någon kostnadsbesparing
för staten icke synes kunna påräknas genom att staten
åtoge sig att direkt ersätta ifrågavarande skador i stället för att i ägorna
inberäknades en skälig riskpremie, hava de sakkunniga ansett sig icke
böra föreslå någon ändring vidkommande kustbevakningens mot lega
hållna farkoster. För dessa bör sålunda fortfarande en skälig riskpremie
inberäknas i legan. Legotagarens kostnad för försäkring i föreningen utgör
för närvarande endast en eller, i de flesta fall, blott en halv procent av
försäkringssumman. Det är dock icke uteslutet, att försäkringspremien
måste höjas, därest samtliga tjänstemän vid kustbevakningen, som åtnjuta
båt- eller motorbåtlega, ingå i föreningen. Enligt uppgift är för närvarande
endast ett mindre antal av de vid kustbevakningen i Norrland
och vid Ostkusten anställda tjänstemän, vilka uppbära båt- eller motorbåtlega,
medlemmar i föreningen. Örn dessa tjänstemän mera allmänt ingå
i föreningen, anses sannolikt, att på grund av den större risk för haverier,
som särskilt tjänstgöringen i Norrland innebär, anspråken på ersättning
från föreningen för inträffade haverier komma att ökas samt att i följd
härav premierna måste undergå höjning för att föreningen skall bliva i
stånd att möta de stegrade ersättningsanspråken. Med hänsyn härtill torde
få räknas med något högre premie för framtiden än den för närvarande
åtgående.
Det kan ifrågasättas, att skyldighet borde stadgas för legotagare att
ingå i försäkringsföreningen för kustbevakningen tillhörande legobåt. Härigenom
vunnes garanti, att legotagaren. i händelse skada drabbade materielen,
icke stöde utan medel för skadans avhjälpande. Då det kan antagas,
att legotagare även utan uttryckligt stadgande örn skyldighet att ingå i
försäkringsföreningen skall finna med sin fördel förenligt att hava sin
materiel försäkrad, hava de sakkunniga ansett sig icke böra uppställa krav
på försäkringstvång. Om lån erhållits från lånefonden, bör dock, såsom
förut antytts, i lånevillkoren stadgas, att farkosten skall hållas försäkrad
i föreningen eller annan godkänd försäkringsinrättning.
Vidkommande annan legomateriel än kustbevakningens mot lega hållna
farkoster hava de sakkunniga funnit den lämpligaste lösningen vara, att
tullverket ersätter skada (totalförlust), som drabbar sådan materiel vid
användning i tjänsten. Förrätten till ersättning torde i princip böra gälla
enahanda regler, som för motsvarande fall föreslagits av lotsförfattningssakkunniga
beträffande ersättning för skada å lotsbåt. Någon modifikation
i dessa regler torde dock bliva nödvändig med hänsyn till gällande bestämmelser
angående trafikförsäkring å motorfordon.
Det synes emellertid kunna befaras, att, örn legotagare erliölle rätt till
ersättning även för rena bagatellskador, ersättningsärendena komme att få
Kungl. Majda proposition nr lil.
17
en omfattning, som bleve betungande för alla parter. De sakkunniga föreslå
därför, att rätten till ersättning icke skall omfatta rena bagatellskador,
varvid såsom bagatellskada må anses skada, vars avhjälpande beräknas
draga en kostnad av högst 50 kronor. Vidare föreslå de sakkunniga,
i syfte att inskärpa vikten av aktsamhet om materielen, införande av viss
självrisk för legotagaren. En dylik självrisk synes böra sättas till tio
procent av det belopp, vartill skadan uppskattats.
De sakkunniga hava även föreslagit bestämmelser örn ersättning åt
legotagare i vissa fall för förlust genom minskning av
värdet å fortskaf f ningsmedel. Härom hava de sakkunniga anfört
bland annat följande:
Dä legotagare avgår från tjänst, kan inträffa, att fortskaffningsmedel,
som han mot lega hållit i tjänsten och som måhända icke längre är för
honom behövligt, icke kan avyttras till det belopp, som av anskaffningsvärdet
återstår oamorterat. Liknande situation kan inträda även i andra
fall, såsom då legotagare förflyttas eller befordras till tjänst å annan ort.
där användning icke finnes för fortskaffningsmedlet. samt vidare örn legal!
indrages eller legotagaren avlider, innan anskaffningskostnaden slutamorterats.
Det är tydligt, att förlust kan av dylika anledningar uppstå
för en legotagare, utan att det är honom möjligt att avvärja förlusten.
Den största risken för dylika förluster föreligger i fråga örn sådan materiel,
vilken icke lämpar sig för privat bruk och för vilken det därför är
svårt att finna köpare utanför tullverket. Därutinnan råder givetvis en
viss skillnad mellan å ena sidan motorbåtmaterielen och å andra sidan
sådana fortskaffningsmedel som motorcyklar, cyklar och hästar.
Den lämpligaste lösningen av frågan synes vara, att legotagaren eller
hans rättsinnehavare berättigas att av tullverket erhålla ersättning för
förlust i anledning därav, att, innan den för fortskaffningsmedlet fastställda
amorteringstiden tilländagå^, legan upphör att vidare utgå. Ersättningen
bör därvid utgå med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan det
belopp, som av det godkända anskaffningsvärdet återstår oamorterat, och
det belopp, som kan i marknaden utfås. Det måste härvid förutsättas, att
bristande omvårdnad örn materielen icke kan läggas legotagaren till last.
Skulle denne befinnas hava vid materielens handhavande visat vårdslöshet
eller oaktsamhet, bör han naturligen gå förlustig rätten till ersättning.
Nämnda ersättningsregel möter i tillämpningen den svårigheten, att säker
kännedom om det å det godkända anskaffningsvärdet oamorterade beloppet
finnes endast beträffande den materiel, för vilken fast amorteringsplan
skulle upprättas, d. v. s. motorbåtmaterielen. 1 fråga örn övrig materiel
torde det amorterade beloppet böra styrkas av legotagaren med tillgängliga
verifikationer. Örn så skulle befinnas vara förmånligare för tullverket,
bör det emellertid vara tullverket obetaget att i stället tillösa sig fortskaffningsmedlet
till det belopp, som återstår oamorterat av anskaffningsvärdet.
Örn ersättningsanspråk är avsett att resas mot tullverket, skall anmälan
härom göras hos generaltullstyrelsen, varefter styrelsen har att taga ställ
ning till frågan, om materielen bör inlösas av tullverket eller icke. Lin
nes inlösen icke böra ske, torde anvisningar böra lämnas örn sättet för
eventuell försäljning. Örn vid försäljning icke kari uppnås så högt pris,
som motsvarar vad av anskaffningsvärdet återstår oamorterat, skall tillstånd
till försäljning för avgivet anbud inhämtas bos styrelsen.
Ililläng lill riksdagens protokoll tolfto 1 sunil. Xr 171. -
18
Kungl. Mciy.ts proposition nr 171.
Den farhågan har yppats, att den sålunda föreslagna rätten till ersättning
åt legotagare för vissa förluster skulle kunna medföra icke obetydliga
kostnader för staten. Härtill må emellertid anmärkas, att ersättningsfallen
torde i praktiken huvudsakligen komma att avse motorbåtmaterielen
och att, i män som anskaffningen av denna materiel blivit av tullverket i
varje särskilt fall prövad och godkänd, de eventuella ersättningarna torde
Wiva av ganska obetydlig omfattning. De kostnader, som av denna anledning
skulle uppkomma för staten, kunna antagas bliva uppvägda genom
motsvarande nedsättning av legorna.
På grund härav hava de sakkunniga föreslagit, att, därest legotagare
avgår från tjänsten eller avlider, innan det vid legans fastställande för
fortskaffningsmaterielen beräknade värdet slutamorterats, eller därest
legan av annan anledning upphör att vidare utgå, legotagaren respektive
hans stärbhus skall vara berättigad att enligt generaltullstyrelsens bestämmande
av statsmedel erhålla ersättning för förlust på grund av att
fortskaffningsmaterielen icke kan avyttras till det belopp, som av sagda
värde återstår oamorterat; tullverket obetaget att i stället tillösa sig fortskaffningsmaterielen
till det oamorterade beloppet. Har legotagaren gjort
sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse i materielens handhavande,
som skäligen kan anses hava föranlett materielens minskade värde, skall
han vara förlustig rätten till ersättning.
I anslutning härtill hava de sakkunniga diskuterat frågan örn ersättning
för värdeminskning med avseende å fo rtska Innings
materiel, som vid tiden för bestämmelsernas
ikraftträdande hålles mot lega. Rörande denna fråga yttras
i betänkandet:
Ett genomförande i full utsträckning av de sålunda föreslagna bestämmelserna
örn rätt till ersättning beträffande den nu befintliga materielen
torde emellertid icke böra ifrågakomma. Därtill är denna materiel i en
del fall av alltför bristfällig beskaffenhet. Såsom regel saknas ock säker
kännedom örn anskaffningsvärde och därå verkställda amorteringar. Att
helt undantaga den nu befintliga materielen från rätt till ersättning för
förlust av ifrågavarande slag skulle emellertid verka alltför strängt. Vissa
övergångsbestämmelser lära därför bliva erforderliga. Det lämpligaste
sättet att reglera frågan örn ersättning för förlust å befintlig fortskaffningsmateriel
synes vara, örn åt övergångsbestämmelserna gåves sådant
innehåll, att frågan örn ersättning gjordes beroende av en på skälighet
grundad prövning av generaltullstyrelsen. Härvid torde nyss angivna
ersättningsregler böra tjäna till ledning. Då utredning örn det belopp,
som av anskaffningsvärdet för visst fortskaffningsmedel återstår oamorterat,
förebringas, bör sålunda hänsyn tagas därtill vid ersättningsfrågans
avgörande. I annat fall torde ersättningen böra bliva beroende av den
utredning, som framlägges.
I övergångsbestämmelserna hava de sakkunniga i enlighet härmed infört
ett stadgande av innehåll, att generaltullstyrelsen må, i den mån styrelsen
finner så böra ske, beträffande fortskaffningsmateriel, som vid tiden
för kungörelsens ikraftträdande hålles mot lega, medgiva utbetalning
Kunni. Maj-.ts proposition nr 171.
19
av ersättning, som här avses, under iakttagande i tillämpliga delar av
nyss angivna bestämmelser.
De sakkunniga hava vidare i kungörelseförslaget intagit bestämmelser
örn dels utmätningsförbud för fortskaffningsmateriel,
som för tjänstebruk hålles av tulltjänsteman, dels förbud
mot avyttring utan tillstånd av fortskaffningsmateriel,
för vilken lega utgår.
På sätt förut nämnts, bar förbud mot utmätning av legomateriel tidigare
funnits intaget i tullstadgan (§ 188 mom. 2 i tullstadgan den 1 juli
1904; kungörelse den 2 december 1910, nr 132).
Bestämmelsen örn avyttringsförbud har så formulerats, att möjlighet
skulle finnas för generaltullstyrelsen att till underordnad myndighet överlämna
prövning av fråga örn avyttring av sådan materiel. Det bar härvid
förutsatts, att styrelsen skulle förbehålla sig själv prövningsrätten i fråga
örn avyttring av materiel, för vilken lån skulle kunna erhållas från lånefonden,
d. v. s. motorbåtmaterielen.
De sakkunniga hava i kungörelseförslaget även upptagit bestämmelser
om tullverkets båtlånefond.
Såsom förut nämnts, hava de sakkunniga även framställt vissa förslag,
som ansetts vara av beskaffenhet att icke påkalla beslut av Kungl. Majit.
Beträffande hithörande frågor torde få i korthet nämnas, att de sakkunniga
hava föreslagit skärpta bestämmelser med avseende å nyanskaffning
av motorbåtmateriel och mera omfattande ombyggnad av motorbåt
ävensom framhållit önskvärdheten av att typritningar med tillhörande
specifikationer och beskrivningar upprättades för att tillhandahållas legotagare.
I betänkandet har vidare förordats vidtagande av vissa åtgärder för
kontroll över legomaterielens beskaffenhet och det sätt, på vilket densamma
utnyttjas.
Beträffande sättet för legornas beräknande hava de sakkunniga uppdragit
vissa allmänna riktlinjer.
I fråga örn den hittills tillämpade anordningen att såsom gottgörelse förhållande
av cyklar och motorcyklar för tjänstebruk vid kustbevakningen
utbetala särskilda slitningsersättningar hava de sakkunniga uttalat sig
för att utbetalning av dylika ersättningar endast undantagsvis borde förekomma
och att, där stadigvarande behov av dylika fortskaffningsmedel
för tjänstebruk förelåge, legoanslag i stället borde anvisas.
Beträffande de hörda tullmyndigheternas yttranden har generaltullstyrelsen
meddelat, att några av dessa myndigheter, med anledning av de
föreslagna bestämmelserna örn rätt till ersättning i vissa fall av statsmedel
för skada å eller förlust av fortskaffningsmateriel, erinrat, hurusom
försäkringstagare i regel stöde viss självrisk. Med hänsyn härtill har en
tullmyndighet ifrågasatt rätt till ersättning av statsmedel till den del,
20
Kungl. Majlis ''proposition nr 171.
skada eiler förlust icke bleve ersatt av försäkringsgivaren. En annan tullmyndighet
har föreslagit, att riskpremien borde sättas till samma belopp,
som försäkringstagaren skulle hava att erlägga till annan försäkringsinrättning
än ömsesidigt försäkringsbolag. Slutligen har i några av de inkomna
yttrandena påyrkats, att ersättning för skada å fortskaffningsmateriel
skulle få utgå även i det fall, att skadan uppskattades till lägre belopp
än femtio kronor.
Generaltullstyrelsen har anfört följande:
De skäl, som de sakkunniga anfört för bibehållande av den nu tillämpade
ordningen att i logan inräkna en riskpremie, motsvarande kostnaden
för försäkring, har styrelsen funnit övertygande. Härigenom vinnes nämligen
den betydande fördelen, att styrelsen icke skulle hava att taga befattning
med ärenden angående reglering av inträffade haveriskador å
motorbåtmateriel, vilka ärenden i regel äro synnerligen arbetskrävande
och mången gång även av svårlöst beskaffenhet. Då flertalet av kustbevakningspersonalens
farkoster äro försäkrade i kustbevakningens ömsesidiga
sjöförsäkringslorening, skulle, örn de sakkunnigas förslag härutinnan
vinner bifall, regleringen av haveriskador väsentligen förbliva en
personalens egen angelägenhet, vilket måste anses som en fördel. Enligt
den för föreningen gällande bolagsordningen står emellertid försäkringstagaren
en självrisk, motsvarande tjugo procent av försäkringsvärdet, varjämte
försäkringstagaren på grund av medlemskapet i föreningen är ansvarig
för föreningens förbindelser med den begränsningen, att uttaxeringen
icke för något år må överskrida fem procent av försäkringsbeloppet.
Att i legan inräkna ett belopp, motsvarande jämväl denna risk, torde icke
böra ifrågakomma, utan synes lämpligare, att legotagare, som av nu ifrågavarande
anledning åsamkas kostnader, beredes gottgörelse genom höjning
för det därpå följande året av den i legan ingående underhållsdelen.
Styrelsen biträder alltså de sakkunnigas nu förevarande förslag.
Övriga i de sakkunnigas författningsutkast föreslagna bestämmelser kar
styrelsen funnit icke giva anledning till någon erinran från styrelsens
sida oell tillstyrkas sålunda av styrelsen.
Då styrelsen som nämnt ansett den föreslagna lånefonden böra förvaltas
av statskontoret, har styrelsen i sitt iörslag till kungörelse i ämnet uteslutit
de i de sakkunnigas författningsutkast upptagna stadgandena örn
fonden. Styrelsens kungörelseförslag torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet
i detta ärende.
De kostnader, som kunna föranledas av de i 4 och 5 §§ i styrelsens kungörelseförslag
intagna bestämmelserna örn ersättning för skada å eller förlust
av fortskaffningsmateriel eller för värdeminskning i vissa fall å sadan
materiel, böra enligt styrelsens mening bestridas av den å omkostnadsstaten
för tullverket under anslagstiteln »övriga kostnader för tullverket»
uppförda anslagsposten till »diverse utgifter».
Beträffande de i övrigt av de sakkunniga framställda förslagen, vilka
icke äro av beskaffenhet att behöva underställas Kungl. Maj:ts prövning,
uttalar generaltullstyrelsen, att styrelsen funnit deni i stort sett lämpliga
för statsverket samt att styrelsen komme att taga dem under övervägande.
Vad särskilt angår riktlinjerna för legornas beräknande anser styrel
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
sen dem i stort sett förtjänta av beaktande. Styrelsen bär även omnämnt,
att styrelsen uppdragit åt kustbevakningsinspektören att uppgöra och till
styrelsen inkomma med förslag till för tulltjänsten lämpliga legobåtar av
jakttyp, vilket förslag skulle innefatta erforderliga bestämmelser angående
fordringarna å materielens beskaffenhet, såsom uppgifter örn dimensioner,
material, byggnadssätt, motor och standardutrustning. I den mån
genomförande av ifrågavarande förslag läge inom styrelsens befogenhet,
hade styrelsen för avsikt att vidtaga därav betingade åtgärder.
Det föreliggande förslaget avser att till en av Kungl. Maj:t utfärdad
författning sammanföra de väsentliga stadganden, som böra reglera förhållandet
mellan statsverket och den enskilda tjänstemannen i de fall, där
legosystemet alltjämt kommer till användning beträffande tullverkets fortskaffningsmateriel.
I författningsförslaget hava upptagits stadganden örn skyldighet för
tulltjänsteman att hålla fortskaffningsmateriel, örn legans beräknande,
örn legans utgående under tid, då tjänstemannen åtnjuter ledighet från
tjänsten, örn ersättning av statsmedel i vissa fall dels för skada å eller
förlust av fortskaffningsmateriel, dels för sådan minskning av materielens
värde, som befinnes kvarstå oamorterad, då legan av en eller annan anledning
upphör att utgå, ävensom angående utmätnings- och avyttringsförbud
beträffande fortskaffningsmaterielen.
Vad särskilt angår bestämmelserna örn ersättning för skada å eller förlust
av fortskaffningsmateriel, skulle enligt förslaget liksom hittills i legan
för vid kustbevakningen hållen farkost inräknas skälig riskpremie,
avsedd att täcka kostnaden för erforderlig försäkring. För haveriskada
å farkost, för vilken i legan inräknats dylik riskpremie, skulle ersättning
icke utgå. Vid utbetalande av ersättning skulle avdragas tio procent av
skadans eller förlustens uppskattade belopp. Bagatellskador skulle helt
vara undantagna från rätt till ersättning.
En nyhet i förhållande till nu gällande ordning innefatta de föreslagna
bestämmelserna om rätt till ersättning i vissa fall för värdeminskning av
fortskaffningsmateriel. Legotagaren eller hans rättsinnehavare skulle enligt
förslaget berättigas att enligt generaltullstyrelsens bestämmande av
statsmedel erhålla ersättning för förlust, som kan uppkomma därigenom,
att legan upphör att utgå, innan den för materielen fastställda amorteringstiden
gått till ända, exempelvis på grund av att legotagaren avgår
från tjänsten eller dör eller förflyttas till annan tjänstgöringsort, där materielen
ej erfordras.
För införande av möjlighet till ersättning i nu berörda fall synas mig
goda skäl vara anförda, och jag har icke något att i huvudsak erinra mot
det sätt, varpå ersättningsbestämmelserna utformats. Ej heller i övrigt
har jag i stort sett någon erinran att framställa mot de i generaltullstyrelsens
författningsförslag upptagna bestämmelserna, dag vill därför för
-
Departements
ckefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
orda, att riksdagens bemyndigande utverkas för Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med det av generaltullstyrelsen framlagda förslaget
utfärda bestämmelser angående fortskaffningsmateriel, som för
tjänstebruk hålles av tulltjänsteman.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels besluta, att en fond, benämnd tullverkets båtlånefond, skall inrättas,
från vilken må, i huvudsaklig anslutning till av mig i det föregående angivna
grunder, utlämnas lån till tulltjänstemän för anskaffning av motorbåtmateriel
eller för reparation eller ombyggnad av sådan materiel;
dels såsom kapital för sagda fond för budgetåret 1934/1935 under utgifter
för kapitalökning och under ruhriken fonden för förlag till statsverket
anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, av 150,000 kronor;
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse
med i det föregående angivna grunder, utfärda bestämmelser angående
fortskaffningsmateriel, som för tjänstebruk hålles av tulltjänsteman.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet!
R. Borgström.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
23
Bilaga.
Generaltullstyrelsens förslag
till
kungörelse nied vissa bestämmelser angående fortskaffningsmateriel,
som för tjänstebruk hålles av tulltjänsteman, m. m.
Kungl. Majit har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, iunnit
gott förordna som följer:
1 i
1. Tulltjänsteman åligger att, i den mån för tjänsten erforderlig fortskaffningsmateriel
icke ställes till förfogande av tullverket, enligt generaltullstyrelsens
bestämmande tillhandahålla sådan materiel mot ersättning,
varom här nedan stadgas.
2. Skyldighet att för tjänstebruk hålla fortskaffningsmateriel kan åläggas
allenast den, som innehar eller stadigvarande uppehåller ordinarie
befattning i tullverket; dock att skyldighet att hålla cykel eller roddbåt
må kunna åläggas jämväl annan tjänsteman, som stadigvarande användes
i tjänstgöring inom verket.
2 %.
För fortskaffningsmateriel, som hålles av tulltjänsteman, skall ersättning
(lega) utgå med belopp, som med hänsyn tagen till materielens värde,
beräknade livslängd och underhållskostnader fastställes av generaltullstyrelsen.
3 %.
Då legotagare åtnjuter semester eller annan ledighet, äger han uppbära
den å tiden för ledigheten belöpande lega men är skyldig att tillhandagå
vikarien med vad som för legan skall hållas.
4 §.
Har tulltjänsteman tillhörig fortskaffningsmateriel vid annat tillfälle,
än då materielen begagnades utom tjänsten, blivit skadad eller gått förlorad
och befinnes vid verkställd undersökning, att skadan eller förlusten
skett utan att någon kan anses hava varit därtill vållande, skall fortskaffningsmaterielens
ägare vara berättigad att av statsmedel erhålla ersättning
för skadan eller förlusten med belopp, som fastställes av generaltullstyrelsen.
Var någon vållande till skadan eller förlusten, och kan av den vållande
icke utfås ersättning därför, eller skulle utkrävandet av skadestånd vara
förenat med kostnader, som icke stå i rimligt förhållande till skadans
belopp, må jämväl utgå ersättning av statsmedel, i den mån skadan icke
ersatts av den vållande.
Ersättning må icke utgå för skada eller förlust, i den mån legotagaren
är berättigad till ersättning därför på grund av gällande lag örn trafikförsäkring
å motorfordon.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Har i lega inberäknats riskpremie, avsedd att täcka kostnad för erforderlig
försäkring, är legotagaren icke berättigad till ersättning.
För skada eller förlust, som uppskattas icke överstiga 50 kronor, utgår
ej ersättning. Vid utbetalning av ersättning skall avdragas ett belopp,
motsvarande tio procent av det belopp, vartill skadan eller förlusten uppskattas.
5 i
Avgår legotagare från sin tjänst eller avlider dan, innan det vid legans
fastställande för fortskaffningsmaterielen beräknade värdet slutamorterats,
eller upphör legan av annan anledning att vidare utgå, skall legotagaren
respektive hans stärbhus vara berättigad att enligt generaltullstyrelsens
bestämmande av statsmedel erhålla ersättning för förlust på
grund därav, att fortskaffningsmaterielen icke kan avyttras till det belopp,
som av sagda värde återstår oamorterat; tullverket obetaget att i
stället tillösa sig fortskaffningsmaterielen till det oamorterade beloppet.
Har legotagaren gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet eller försummelse
i materielens handhavande, som skäligen kan anses hava föranlett
materielens minskade värde, skall han vara förlustig rätten till ersättning.
6 *.
Fortskaffningsmateriel, som för tjänstebruk hålles av tulltjänsteman,
må icke för gäld tagas i mät.
7 *.
Fortskaffningsmateriel, för vilken lega utgår, må icke avyttras utan
tillstånd av generaltullstyrelsen eller, i den mån styrelsen finner prövning
av dylik fråga kunna uppdragas åt lokal tullmyndighet, av denna.
8 §.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna kungörelse
meddelas av generaltullstyrelsen.
Denna kungörelse träder i kraft den 193 , från och med
vilken dag vad som finnes stridande mot bestämmelserna i denna kungörelse
skall upphöra att gälla.
Beträffande fortskaffningsmateriel. som vid tiden för kungörelsens
ikraftträdande hålles mot lega, må generaltullstyrelsen, i den mån styrelsen
finner så böra ske, medgiva utbetalning av ersättning, som i 5 §
avses, under iakttagande i tillämpliga delar av de i nämnda paragraf
meddelade bestämmelser.
310555. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 19:14.