Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
1
Nr 156.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående uppförande och
inredning av byggnad för kvinnokliniken vid akademiska
sjukhuset i Uppsala; given Stockholms slott den 23 februari
1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Ungberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Keg euten i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1934.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:
I statsverkspropositionen till 1934 års riksdag, under »Utgifter för kapitalökning»
bil. 6, punkt 5, föreslog Kungl. Majit riksdagen att, i avbidan
på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till uppförande
och inredning av byggnad för obstetrisk-gynekologiska kliniken vid
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 156. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
akademiska sjukhuset i Uppsala för budgetåret 1934/1935 beräkna ett reservationsanslag
av 316,425 kronor. Vid min anmälan av detta ärende för
Kungl. Majit förordade jag, att nämnda belopp skulle beräknas bland utgifter
för kapitalökning under rubriken »Fonden för förlag till statsverket».
Sedan förevarande ärende inom ecklesiastikdepartementet färdigberetts,
tillåter jag mig ånyo anmäla detsamma för Kungl. Majit.
Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala hemställde i skrivelse
den 23 oktober 1933 till större akademiska konsistoriet, att konsistoriet måtte
söka utverka proposition till 1934 års riksdag örn ett anslag å 316,375 kronor
till nybyggnad för kvinnokliniken vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
Fakulteten anförde som stöd härför i huvudsak följande:
Då den stora ombyggnaden av akademiska sjukhuset- åren 1919—1926 utfördes,
hade i byggnadsplanerna icke upptagits sjukhusets samtliga avdelningar.
Några av dessa, nämligen avdelningen för bröstsjuka, barnbördsavdelningen,
gynekologiska avdelningen, ögonavdelningen och isoleringsavdelningen
lämnades helt utanför ny- och ombyggnadsprogrammet.
Samtliga dessa avdelningar hade år 1904 inflyttat i då delvis med hjälp
av landstinget uppförda byggnader. Efter dåtida krav voro dessa avdelningar
försedda med tillfredsställande utrymmen för såväl sjukvård som
undervisning och forskning.
Under årens lopp och framför allt under efterkrigsåren hade, ej minst
till följd av kommunikationsväsendets snabba utveckling, en ökad tillströmning
av sjuka ställt väsentligt större krav på utrymmen jämväl på ovan
nämnda specialavdelningar.
Den obstetrisk-gynekologiska kliniken hade sedan flera år haft att kämpa
mot synnerligen stora svårigheter på grund av den stora överbeläggningen.
Siffrorna för den starkaste beläggningen under 1924 och 1925 uppgingo till
dubbelt (på gynekologiska avdelningen) och nära tredubbelt (på barnbördsavdelningen)
av det ordinarie platsantalet. En dylik överbeläggning möjliggjordes
därigenom, att sjuksängar placerades i korridorer, i professorns
arbetsrum, i sköterskornas rum o. s. v. och tidvis måste bårar, bänkar m. m.
apteras till liggplatser.
En lättnad i detta nödläge vanns år 1926 då den gynekologiska avdelningen
fick åt sig upplåten en provisorisk lokal i en entresolvåning i den
kirurgiska kliniken. Genom denna anordning erhöll den gynekologiska avdelningen
46 platser och barnbördsavdelningen 53 platser. Ur sjukvårdsteknisk
synpunkt kvarstode likväl alltfort allvarliga brister.
Vad först barnbördsavdelningen beträffade, vore tillgången till 53 platser
möjliggjord, såsom nyss antytts, endast genom en oerhört stark överbeläggning.
På en barnbördsavdelning medförde en dylik överbeläggning synnerligen
allvarliga smittorisker. I alldeles särskilt hög grad förefunnes denna
risk å sjukhusets barnbördsavdelning, enär denna endast hade ett enda isoleringsrum
till sitt förfogande och möjlighet saknades att effektivt avskilja
från början infekterade fall eller fall, som under sjukhusvistelsen visade
symptom på puerperala infektioner. Överbeläggningen medförde vidare, att
den kontakt, som borde finnas mellan moder och barn, och som vore av
största psykologiska betydelse, ej kunde ernås, enär barnen på grund av
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
platsbristen måste trängas ihop i ett särskilt ruin och barnsängar omöjligt
kunde placeras ens tillfälligtvis på de stora vårdsalarna.
Förlossningsavdelningen utgjordes av endast ett större förlossningsrum
med tillhörande tvättrum. I nyssnämnda förlossningsrum måste samtliga
patienter med pågående förlossningsarbete sammanföras och kunde endast
nödtorftigt isoleras från varandra genom uppställda skärmar. Ett komplicerat
fall måste därför svårt störa de omgivande patienterna. Den nödvändiga
isolering, som somliga fall fordrade under pågående förlossning,
vore omöjlig att genomföra. Detta vore desto betänkligare, som en av de
viktigaste behandlingsmetoderna vid skötseln av den svåra sjukdom, som
ledde till havandeskapskramper, just bestode i fullständig isolering från störande
ljud och ljusirritament. Under nuvarande förhållanden kunde plats
åt dylika fall endast beredas i ovannämnda tvättrum, vilket vore i ständigt
bruk, enär all personal, som vore sysselsatt med förlossningar å det stora
förlossningsrummet, här utförde handsterilisering o. s. v.
Operationssal för förlossningsfall saknades. Alla förlösande operativa ingrepp
måste utföras på förlossningsrummet, och övriga där liggande patienters
sängar avskärmades. Kunde patienterna sålunda ej med synen följa
den pågående operationen, så kunde man ej förhindra, att de nödgades höra
varje detalj, något som måste anses vara i högsta grad inhumant, då det
gällde patienter, som kanske legat i långvarigt förlossningsarbete och voro
i hög grad utpinade.
Till följd av det ålderdomliga uppvärmningssystemet med varmluft kunde
värmen under vinternätterna ej hållas tillräckligt hög på förlossningsrummet.
De patienter, som behövde underkastas långvariga ingrepp, bleve
ofrånkomligt utsatta för stark avkylning. I än högre grad gjorde sig detta
gällande, då större kirurgiska ingrepp behövde utföras. Resurser till dylika
funnes nämligen icke inom paviljongen, utan patienterna måste under bar
himmel transporteras till den gynekologiska operationssalen, belägen i en
annan byggnad.
För personalen bleve sjukvårdsarbetet i den fullständigt omoderna byggnaden
onödigt betungande. Steriliseringsrummen vore små och otillräckliga
liksom även kok- och slaskrum. Utrymmen för kläder och linne vore synnerligen
primitiva. För underläkarna funnes ej bostäder inom paviljongen,
varför den jourhavande, som ofta kallades flera gånger örn natten, måste
utomhus begiva sig till sjukavdelningen från en annan byggnad. Hiss saknades,
och personalen måste av denna anledning från nedre barnbördsavdelningen
bära patienter på bårar i trapporna till och från förlossningsrummet.
Utrymmen, avsedda för klinisk undervisning, saknades fullständigt. Vid
föreläsningarna inställdes för de studerande fallstolar tillfälligt i professorns
skrivrum. Inga möjligheter funnes under sådana förhållanden för kliniska
demonstrationer i samband med föreläsningarna, och ej heller funnes några
tekniska hjälpmedel för undervisningen i form av projektionsapparater och
dylikt. De tjänstgörandes laboratorium vore inrymt i ett litet slaskrum, där
de nödvändigaste utensilierna för de enklaste laborationerna funnes tillgängliga.
I samma rum bedreves även de obstetriska operationsövningarna på
fantom. Lokaler för vetenskaplig forskning saknades helt. I ett badrum
vöre nu tillfälligtvis för ändamålet inställda några bord och hyllor.
Den gynekologiska avdelningen vore, som ovan nämnts, provisoriskt inredd
i en entresolvåning i den nya kirurgiska byggnaden. Nyssnämnda
våning vore från början icke avsedd att inredas till sjukavdelning för ki
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
rurgiska fall och än mindre till undervisningsklinik och följden vore, att
stora brister gjorde sig märkbara, sedan en klinisk avdelning blivit förlagd
i dessa utrymmen. Ventileringssystemet vore synnerligen otillfredsställande.
De nyopererade fallen utsattes därigenom ständigt för drag, och ofrånkomligt
ökades riskerna för postoperativa komplikationer.
Ur undervisningssynpunkt vore avdelningen i högsta grad otillfredsställande.
Föreläsningssal saknades, och de kliniska demonstrationerna måste
försiggå i ett kok- och undersökningsrum, som vore så litet, att de tjänstgörande
endast med svårighet kunde trängas ihop i detsamma. Allt journalskriveri
och expeditionsarbete försigginge i en skrubb.
Den alltmera växande polikliniken vore inrymd inom avdelningen. Undersökningsrummet
vore synnerligen trångt. Patienterna Hnge vänta i ett till
väntrum apterat badrum eller i sjukavdelningens korridor. Den isolering
mellan klinik och poliklinik, som vore i hög grad önskvärd, vore sålunda
omöjlig att upprätthålla.
De gynekologiska operationerna utfördes i en operationssal, som vore
fullt tillfredsställande, men som vore avsedd för öronavdelningen och endast
provisoriskt upplåten till den gynekologiska avdelningen, som sålunda saknade
egen operationssal. Det egendomliga förhållandet rådde alltså, att de
kirurgiska disciplinerna obstetrik och gynekologi icke förfogade över någon
egen operationsavdelning.
Medicinska fakulteten hade sedan länge varit klart medveten örn de stora
brister, som vidlådde den obstetrisk-gynekologiska kliniken, och redan i en
skrivelse till universitetets rektor i samband med utarbetandet av universitetets
10-års plan för nybyggnader år 1929 hade de väsentliga punkterna
framhållits och en önskan örn modernisering gjort sig gällande. Emellertid
hade då nyligen stora nydaningsarbeten utförts på sjukhuset, medan flera
av fakultetens teoretiska institutioner befunno sig i ett sådant skick, att
^byggnader vore oundgängliga. För fakulteten syntes därför att tanken
på ombyggnad av den obstetrisk-gynekologiska kliniken tillsvidare måste
ställas på framtiden.
De senaste årens erfarenheter hade emellertid visat, att ett uppskjutande
av den obstetrisk-gynekologiska klinikens modernisering ej vore möjlig. Av
och till hade svåra fall av barnsängsfeber inställt sig på barnbördsavdelningen,
och då år 1932 dylika fall uppträdde i ökat antal ledde detta till,
att en i barnsängsfeber avliden kvinnas make gjorde anmälan till medicinalstyrelsen
med anhållan om en opartisk undersökning på barnbördsavdelningen
för utrönande av dödsorsaken i och för undvikande av nya dylika
fall. På begäran av direktionen för sjukhuset utfördes av medicinalstyrelsen
i juni 1932 en dylik inspektion. Av inspektionsberättelsen framginge, att
intet framkommit, som kunde betecknas som fel eller försummelse från
läkare eller personal i de sjukas vårdande, men att lokalerna inom barnbördsavdelningen
i många avseenden vore otillfredsställande. De påtalade
bristerna borde snarast avhjälpas. Medicinalstyrelsen lämnade vissa direktiv,
vilka blivit åtföljda med undantag av det viktigaste, nämligen en inskränkning
av överbeläggningen å barnbördsavdelningen. Avdelningen disponerade
för vård å allmän sal 4 medelstora och 1 större sjuksal. I varje medelstor
sal vårdades för närvarande 8 patienter och i den större 10 patienter.
Denna överbeläggning medförde, framhöll medicinalstyrelsen, att sängarna
stöde alldeles för tätt, så att knappast ett sängbord kunde placeras mellan
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
dem. Golvytaa för varje patient uppginge till knappt 4 kvm. En förbättring
i detta förhållande kunde blott uppnås, örn beläggningen på de medelstora
salarna minskades till 6 och på den större salen till 8 patienter. Härigenom
minskades emellertid sjukavdelningens kapacitet för vård av patienter
å allmän sal med bortåt 25 procent. Av denna anledning hade medicinalstyrelsens
direktiv hittills ej kunnat ioljas. Skulle så ske, vilket förr eller
senare bleve nödvändigt, örn ej en annan lösning kunde finnas, medförde
detta synnerligen allvarliga konsekvenser. Inskränkningen skulle leda till
ett betänkligt eftersättande av oeftergivliga krav på sjukvårdsmöjligheter
för den befolkning, som för sitt behov vore hänvisad till sjukhuset. Ett
minskat klientel på den obstetrisk-gynekologiska kliniken skulle vidare hava
till följd, att undervisningsmaterialet, som redan under nuvarande förhållanden
vore relativt knappt, skulle bliva otillräckligt. Ofrånkomligt måste
därför spörsmålet inställa sig, om det överhuvudtaget sedan bleve möjligt,
att alltfort utbilda medicine kandidater i obstetrik och gynekologi vid universitetet.
För forskningen skulle den avsevärda nedgången av patientantalet
betyda en sådan reduktion av material för vetenskaplig bearbetning, att
professors- respektive överläkarämbetet sannolikt bleve mindre eftersträvansvärt.
Under förhandenvarande förhållanden såge fakulteten ingen annan möjlighet
än att söka utverka, att medel beviljades i och för utvidgning och
modernisering av den obstetrisk-gynekologiska kliniken. Fakulteten frånginge
emellertid därmed ej den uppfattning, som fakulteten år 1929 vid
uppgörande av universitetets 10-årsplan hävdade, nämligen att vissa av
fakultetens teoretiska institutioner vore i trängande behov av nybyggnadsarbeten.
Men för fakulteten stöde det å andra sidan klart, att vid sjukvårdsinrättningar
vissa situationer betingade av ökade krav på isoleringsåtgärder
o. s. v. kunde inträffa, vilka fordrade sådana hastigt vidtagna åtgärder,
att dylika ingalunda alltid kunde förutses i ett på lång sikt uppgjort
byggnad sprogram. I en situation av ovan antydd art eller kanske
riktigare sagt, i ett verkligt nödläge, som krävde extraordinära åtgärder,
befunne sig för närvarande enligt fakultetens mening den obstetrisk-gynekologiska
kliniken. Fakulteten hade därför tagit under omprövning, genom
vilka åtgärder nyssnämnda klinik utan alltför stora ekonomiska uppoffringar
skulle kunna sättas i ett sådant skick, att de svåraste bristerna bleve avhjälpta.
På grund av att ögonkliniken vore inrymd i samma paviljong (1) som
den obstetriska avdelningen, öppnade sig en möjlighet att genom en nybyggnad
respektive örn- eller tillbyggnad även ögonkliniken skulle kunna
erhålla förbättrade lokaler.
Platsantalet på ögonklinikens sjuksalar, som från början var 12, ökades
mycket snart genom tätare beläggning av salarna till 16, men för ett tiotal
år sedan visade sig detta platsantal vara otillräckligt, så att kliniken så gott
som ständigt var belagd med sängar även i korridoren. För att bereda tillfällig
lättnad i denna överbeläggning uppläts år 1926 två rum och 1928
ytterligare ett rum i sjukhusets isoleringspaviljong, så att ögonkliniken erhöll
ett, tillskott av 11 sängplatser. Denna provisoriska anordning hade sedan
dess varit rådande. Ögonavdelningen hade sålunda för närvarande tillgång
till sammanlagt 27 sals- och 2 halvenskilda platser. Detta platsantal hade
under de sistförfluten åren visat sig någorlunda väl motsvara behovet.
Om också antalet platser sålunda för närvarande kunde sägas vara unge -
6
. Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
får tillräckligt, vore den nuvarande provisoriska anordningen dock ur flera
andra synpunkter mjrcket otillfredsställande.
Den egentliga klinikens båda sjuksalar, avsedda och tillräckliga för vardera
6, gåve otillräckligt utrymme för 8 patienter. Isoleringsmöjlighet saknades
helt och hållet på denna sjukavdelning. De tre rummen i isoleringspaviljongen
vore avsedda för respektive 5, 3 och 3 patienter. Ej heller här
vore möjligheten att isolera en patient tillgodosedd på ett ändamålsenligt
sätt. För en patient med en smittsam ögonsjukdom, exempelvis trakom eller
ögongonorré, måste ofta för lång tid ett helt av de mindre rummen disponeras,
varvid sålunda två sängplatser ej kunde utnyttjas.
En avsevärd olägenhet utgjorde patienternas förläggande i två skilda
byggnader utan övertäckt förbindelsegång. Då isoleringspaviljongén saknade
såväl operationsavdelning som varje utrustning för ögonundersökningar, vore
det dels endast undantagsvis möjligt att där inlägga operationsfall, dels
måste patienterna från denna paviljong för varje mera ingående undersökning
förflyttas till den egentliga kliniken. Denna, som vore belägen i tredje
våningen, saknade dessutom hiss.
En omfattande och viktig del av den sjukvårdande verksamheten på kliniken
utgjorde den operativa behandlingen av grå starr och glaukom. Enligt
nutida erfarenhet vore det med hänsyn till infektionsrisken av stor vikt att
kunna vårda dessa »rena» operationsfall i särskilda smärre sjukrum på 2—3
sängar och att hålla dessa rum fria ej blott från patienter med infektiösa
ögonsjukdomar, utan även från patienter med infektioner inom andra organ,
framför allt de övre luftvägarna. Därjämte hade de i regel ålderstigna starroch
glaukompatienterna behov av större lugn och ro än vad de stora sjuksalarna
kunde erbjuda. Den nuvarande ögonavdelningens lokaler vore i
dessa avseenden ej tillfredsställande. De små rummen i isoleringspaviljongen
vöre ej användbara för vård av dylika patienter, emedan paviljongen saknade
operationssal, och på den egentliga kliniken funnes endast de stora
sjuksalarna att tillgå.
Beträffande klinikens undersöknings- och mottagningsavdelning gjorde sig
behovet av utvidgning och modernisering ännu mera gällande.
Under ögonklinikens första år, då antalet besökande på polikliniken uppgick
till endast ett eller ett par tusen per år, vore utrymmena i mottagnings-
och undersökningsrum utan tvivel fullt tillräckliga ej blott för poliklinikens,
utan även för undervisningens och de rent vetenskapliga arbetenas
behov. Patientantalet hade emellertid visat en stadig ökning. Ar 1910 uppgick
de nyinskrivna poliklinikpatienternas antal till cirka 1,900, år 1920
till cirka 3,700 och under åren 1930—1932 hade det utgjort respektive
5,476, 5,263 och 5,789. För en så stark tillströmning av hjälpsökande vore
ej de ursprungliga utrymmena längre tillräckliga.
Under de gångna 3 årtiondena, sedan kliniken togs i bruk, hade dessutom
undersökningsmetoderna inom of talmi atriken utvecklats i betydande grad.
Ett flertal värdefulla nya metoder hade under denna tidrymd tillkommit.
För det rationella bedrivandet av ögonsjukvård krävdes numera en avsevärt
rikhaltigare, men därmed också mera skrymmande instrument- och apparatutrustning
än för 20—30 år sedan. Den ökade tillströmningen av studerande
under de senare åren hade fört med sig ytterligare behov av utrymme
i undersökningslokalerna.
För att åstadkomma bättre arbetsförhållanden i dessa lokaler hade också
under senare tid vidtagits provisoriska åtgärder. Är 1929 inreddes det dit
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
tills av överläkaren disponerade rummet till mörkt undersökningsrum, och
det gamla, knappt mer än hälften så stora mörkrummet blev arbetsrum för
överläkaren. Följande år inreddes på byggnadens vind ett laboratorium för
oftalmologisk-optiska och fotografiska undersökningar. Sommaren 1933 hade
även överläkarens arbetsrum utrymts för att bereda polikliniken ett nytt
undersöknings- och operationsrum.
Trots dessa åtgärder voro poliklinikens lokaler alltjämt i hög grad otillfredsställande.
Särskilt ogynnsamt vöre poliklinikens läge 2 trappor upp
utan hissanordning, enär patienterna till mycket stor del utgjordes av mer
eller mindre orkeslösa åldringar. Till polikliniken hänvisades för konsultation
talrika patienter från sjukhusets andra avdelningar, främst den medicinska,
och dessa patienter måste mycket ofta bäras till och från ögonavdelningen.
De till sjukvårdens fromma vidtagna anordningarna hade på ett mycket
kännbart sätt måst inkräkta på de för vetenskapliga undersökningar avsedda
och behövliga utrymmena. Den oftalmiatriska kliniken kunde därför med
nuvarande lokalförhållanden endast med svårighet fylla sin uppgift att ej
blott tillgodose ögonsjukvårdens och den oftalmiatriska undervisningens behov.
utan även bereda de anställda läkarna möjlighet att bedriva forskningsarbete.
Fakulteten hade tagit del av de utredningar, som genom direktionens för
sjukhuset försorg utförts i och för ernående av förbättrade sjukvårdsmöjligheter
å den obstetrisk-gynekologiska kliniken samt i intimt samband härmed
å ögonkliniken. Under nuvarande tryckta ekonomiska tider borde endast
ett provisorium komma till stånd för att avhjälpa de mest trängande
bristerna å den obstetrisk-gynekologiska kliniken, men ett dylikt provisorium
borde utgöra ett led i den definitiva lösningen av de båda klinikernas byggnadsfråga,
så att de på provisoriet nedlagda kostnaderna icke bleve helt
eller till stor del tillspillogivna.
De alternativ sjukhusarkitekten G. Birch-Lindgren, som utrett klinikernas
byggnadsfråga, funnit lämpliga att närmare undersöka och utreda hade,
anförde fakulteten, varit följande:
1) Ombyggnad av paviljong 1 till en moderniserad obstetrisk-gynekologisk
klinik och ögonklinik, vilken ombyggnad kunde ske etappvis (kostnad
1,233,000 kronor).
2) Ombyggnad av paviljong 1 till obstetrisk-gynekologisk klinik samt förläggande
av ögonkliniken i bröstpaviljongen efter nödiga ombyggnads- och
reparationsarbeten å densamma (kostnad 1,205,000 kronor).
3) Fullständig nybyggnad för den obstetrisk-gynekologiska kliniken, möjlig
att genomföra i etapper, samt förläggning av ögonkliniken inom den i viss
omfattning moderniserade paviljong 1 (kostnad 1,273, <50 kronor).
Alternativ 1 syntes vid första påseende kunna giva en acceptabel lösning
av obstetrisk-gynekologiska klinikens och ögonklinikens byggnadsfrågor.
Arkitektens utredning hade emellertid visat, att efter en ombyggnad av
paviljong 1 goda lokaler skulle kunna beredas åt ögonkliniken, medan lokalerna
för den obstetrisk-gynekologiska kliniken skulle bliva mycket knappa
och icke belt fylla de fordringar, man hade rätt ställa på en modern kvinno
-
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
klinik. De dryga kostnader, en ombyggnad innebure, kunde därför ej anses
stå i proportion till det vunna resultatet.
Alternativ 2. Ombyggnaden av paviljong 1 till obstetrisk-gynekologisk
klinik ställde sig av samma skäl som beträffande alternativ 1 oproportionerligt
dyrt i förhållande till det vunna resultatet.
Alternativ 3. Ur flera synpunkter vore det givetvis i hög grad önskvärt,
att en fullständig nybyggnad för den obstetrisk-gynekologiska kliniken kunde
komma till stånd, enär ombyggnader av gamla, delvis opraktiskt förlagda
lokaler alltid måste stöta på avsevärda svårigheter, varvid allehanda önskemål
i avseende på moderna sjukhustekniska detaljer endast svårligen och
med stora kostnader läte sig realiseras.
Enligt såväl alternativ 1 som 3 bleve bröstpaviljongen disponibel för andra
ändamål än direkta sjukvårdsbehov. Ifrågavarande byggnad lämpade sig
väl för inredande av bostadsrum at sjukhuspersonal. För närvarande inrymdes
en stor del av personalen utanför sjukhuset, men örn en nybyggnad
komme till stånd i enlighet med alternativ 3, skulle rum kunna beredas
dels inom bröstpaviljongen, dels inom den del av paviljong 1, vilken ej
toges i anspråk av ögonkliniken, dels slutligen inom en del av den nuvarande
gynekologavdelningen. Härigenom skulle en årlig besparing av minst
25,000 kronor vinnas^på sjukhusets stat, varav komme 15,000 kronor på
bröstpaviljongen och 5,000 kronor vardera på paviljong 1 och gynekologavdelningen.
En närmare granskning av de olika alternativen gåve vid handen, att
alternativ 1 erbjöde så knappa utrymmen för kvinnokliniken, att de dryga
ombyggnadskostnaderna, som ovan framhållits, icke kunde anses stå i proportion
till de vunna resultaten. Härtill komme även att all tanke på
senare utvidgningar vöre utesluten på grund av tomtförhållandena.
Alternativ 2 skulle innebära, att såväl den obstetrisk-gynekologiska kliniken
som ögonkliniken komme att inrymmas i gamla byggnader med alla
de olägenheter, detta ofrånkomligt förde med sig. Ej heller skulle den ovannämnda
summan av 25,000 kronor, reducerad med 5,000 kronor på grund
av att även vid alternativ 2 den gynekologiska kliniken bleve disponibel,
alltså sammanlagt 20,000 kronor, komma sjukhusets årliga stat till godo,
örn alternativ 2 utfördes, enär bröstpaviljongen och paviljong 1 disponerades
för sjukvårdsändamål.
Beträffande såväl alternativ 1 som 2 måste framhållas, att så gott som
oöverstigliga svårigheter skulle uppresa sig under ombyggnadsperioden, på
grund av att inga lokaler funnes, vilka kvinnokliniken skulle kunna disponera
under denna tid.
Under sådana förhållanden kunde icke någon tvekan råda örn, att alternativ
3 trots något större byggnadskostnader innebure så betydande fördelar,
att alternativ 1 och 2 borde lämnas ur räkningen.
En nybyggnad av den obstetrisk-gynekologiska kliniken enligt alternativ 3
kunde ske i två etapper. Efter ett eventuellt uppförande av första etappen
kunde i den så erhållna nybyggnaden den gynekologiska avdelningen, operationsavdelningen,
polikliniken och undervisningslokalerna inrymmas. Den
gamla gynekologiska avdelningen skulle under detta provisorium tagas i
anspråk för de septiska obstetriska fallen, medan de rena obstetriska fallen
tills vidare finge Qvarstanna i paviljong 1. Genom avlastningen av de septiska
fallen skulle vårdplatserna å den rena obstetriska avdelningen öka i
sådan grad, att nuvarande svåra överbeläggning skulle avsevärt minskas.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
Aven skulle bristerna i andra avseenden i avsevärd grad undanröjas. När
den andra etappen av nybyggnaden komme till stånd, kunde de obstetriska
fallen överflyttas till denna, som sålunda i sig komme att innesluta en fullständigt
modern kvinnoklinik. I samband härmed kunde ögonkliniken inredas
i paviljong 1.
Anledningen till att den gynekologiska avdelningen först skulle flytta över
i en erhållen nybyggnad vore att finna däri, att lokalernas disposition och utrym
mesförhållandena ej tilläte, att barnbördsavdelningen förlädes i densamma.
Skulle så ske, bleve kostnaderna för den första etappen så höga (bortåt det
dubbla av nu beräknade), att ett byggande i etapper knappast längre skulle
kunna anses vara motiverat.
Givet vore, att byggande i etapper ökade den totala byggnadslcostnaden
framför allt på grund av att ett flertal inredningsarbeten måste utföras, då
den fullständiga utbyggnaden skedde. En kalkyl häröver visade följande:
Kostnaderna för alternativ 3 uppginge till omkring 1,200,000 kronor, örn
den obstetrisk-gynekologiska kliniken byggdes i en etapp och ögonkliniken
samtidigt inreddes i paviljong 1. Skedde utbyggnaden i två etapper, komme
första etappen att belöpa sig till 452,750 kronor och andra etappen till
821,000 kronor, alltså hela utbyggnaden till 1,273,750 kronor. Hade den
ekonomiska situationen varit sådan, att alternativ 3 i sin helhet kunnat
utföras i en etapp, hade alltså en besparing av omkring 70,000 kronor kunnat
göras.
En verkställd undersökning hade visat, att förutom de här relaterade
byggnadskostnaderna tillkomna e vid en örn- eller nybyggnad av den obstetrisk-gynekologiska
kliniken ytterligare ett belopp av 200,000 kronor i och
för inköp av nödiga inventarier. Cirka 3/i av denna summa behövde disponeras
redan till första etappen av nybyggnaden. Därtill komme en komplettering
av ögonklinikens inventarier för en kostnad, som approximativt
kunde beräknas till 30,000 kronor.
Oberoende av vilket alternativ man valde, tillkomme dessutom en summa
av 30,000 kronor för utökning av värmecentralen, vilken kostnad vid alternativ
3 borde läggas på första etappen.
Som sammanfattning framhåller fakulteten, att en modernisering av den
obstetrisk-gynekologiska kliniken vore ofrånkomlig samt att fakulteten i
likhet med sjukhusdirektionen ansåge, att man vid lösningen av klinikens
byggnadsfråga borde följa den plan, som betecknats med alternativ 3. Detta
alternativ innebure, att den obstetrisk-gynekologiska kliniken förlädes i en
nybyggnad, medan ögonkliniken, som ävenledes vore i trängande behov av
utvidgning, erhölle utökade och förbättrade lokaler i den paviljong, där den
nu vore förlagd. Önskvärt vore, att denna byggnadsplan kunde genomföras
i en etapp, men med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget och även
med hänsyn till andra viktiga byggnadsfrågor för fakultetens teoretiska
institutioner — en nybyggnad för de medicinsk-kemiska och farmakologiska
institutionerna vore synnerligen trängande — ville fakulteten stanna vid
tanken, att utbyggnaden skedde i två etapper. Sedan den första etappen
fullbordats, skulle den obstetrisk-gynekologiska kliniken erhålla den provisoriska
utvidgning, som vore ett ofrånkomligt villkor för att sjukvården
skulle kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt, och ifrågavarande etapp
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
läte sig sedan utan större tekniska svårigheter infogas i den definitiva byggnaden.
Enligt ovan angivna beräkningar droge ifrågavarande etapp en
byggnadskostnad av 452,750 kronor, inventariekostnaderna belöpte sig till
150,000 kronor och kostnaderna för utökning av värmecentralen till 30,000
kronor. Den summa, universitetet skulle äska av statsmedel för byggnadsplanens
realiserande, skulle under sådana förhållanden bliva 316,375 kronor.
Då vid tidigare nybyggnader av detta slag kostnaderna delats lika mellan
universitet och landsting, förutsatte nämligen fakulteten, att en sådan fördelning
även nu komme till stånd och att sålunda Uppsala län vid kommande
urtima landsting beviljade en summa utgörande hälften av byggnadskostnaderna.
Universitetets drätselnämnd hade intet att erinra mot fakultetens hemställan.
I skrivelse den 18 november 1933 till kanslersämbetet för rikets universitet
anmälde det större aJcademislca konsistoriet, att Uppsala läns landsting
vid urtima möte den 15 november 1933 beslutat att till nybyggnad för
kvinnokliniken vid akademiska sjukhuset i Uppsala i huvudsaklig överensstämmelse
med ovannämnda alternativ 3 bevilja ett anslag av högst 316,375
kronor att utgå till universitetet såsom räntefritt lån. Detta lån skulle lämnas
på samma villkor som tidigare, då landstinget bidragit till ny- eller
ombyggnadsarbeten vid sjukhuset och under förutsättning att tio nya platser
för vårdbehövande från länet tillkomme. Konsistoriet hemställer, under
hänvisning bland annat till ett av konsistoriets petitakommitterade gjort
uttalande, örn utverkande av proposition till 1934 års riksdag örn beviljande
av ett statsanslag av 316,375 kronor för uppförande av ifrågavarande
byggnad enligt ovannämnda alternativ 3.
Petitakommitterade, till vars uttalande konsistoriet sålunda hänvisar, hava
bland annat anfört, att orsaken till landstingets beslut att trots tryckta ekonomiska
tider bevilja anslag till en ny sjukhusbyggnad varit det nödläge,
i vilket den obstetrisk-gynekologiska kliniken kommit. Kommitterade vitsordade
det trängande behovet av förbättrade förhållanden för denna klinik
och förordade framläggande av petitum till 1934 års riksdag i enlighet med
fakultetens hemställan.
Kanslern för rikets universitet har med överlämnande av ovannämnda
framställningar i utlåtande den 8 december 1933 hemställt om proposition
till 1934 års riksdag i enlighet med konsistoriets framställning. Beträffande
finansieringen av den föreslagna nybyggnaden genom räntefritt lån från
landstinget hänvisade kanslern till ett samma dag avgivet utlåtande rörande
de närmare villkoren för uppförande av ett centralsanatorium i anslutning
till det akademiska sjukhuset. I sistnämnda utlåtande anföres i detta hänseende
bland annat följande:
Efter sammanslagningen år 1857 av dåvarande länslasarett och akademiska
sjukhus hade Uppsala läns landsting bidragit till uppförande av nya sjukhusbyggnader
genom räntefria lån till universitetet till sammanlagt belopp
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
av 3,242,646 kronor 36 öre emot rätt till inteckning i sjukhustomten med
samtliga därå uppförda byggnader. Denna rätt till inteckning hade dock
endast begagnats beträffande ett belopp av 242,646 kronor 36 öre. Taxeringsvärdet
av själva sjukhustomten uppginge för närvarande till 181,000
kronor och motsvarande värde av sjukhusbyggnaderna till 8,000,000 kronor.
Under förutsättning att statsverket bidroge till uppförande av ett centralsanatorium
i anslutning till akademiska sjukhuset med visst närmare angivet
belopp, hade landstinget för enahanda ändamål beviljat universitetet ett
räntefritt lån å 843,900 kronor. En föreliggande framställning angående
statsanslag till en nybyggnad för kvinnokliniken avsåge ett räntefritt lån å
316,375 kronor. I händelse av statsmakternas bifall till dessa två framställningar
örn statsanslag, kom ine alltså landstingets räntefria lån till universitetet
att uppgå till sammanlagt 4,402,921 kronor 36 öre. Enligt nu gällande
mellan universitetet och landstinget upprättade kontrakt angående akademiska
sjukhuset, vilket kontrakt utlöpte år 1966 och vars bestämmelser rörande
de räntefria lånen vore avsedda att gälla jämväl i fråga örn de nu beviljade
lånen, skulle de räntefria lånen efter viss uppsägningstid till landstinget
återbetalas, därest vid kontraktstidens utgång sjukhuset skulle av universitetet
avyttras eller ny överenskommelse mellan universitetet och landstinget
då icke skulle kunna träffas.
Trots den tveksamhet kanslern sedan länge hyst i fråga om det sätt, varpå
nybyggnader för akademiska sjukhusets räkning hittills finansierats, funne
kanslern dock situationen ännu icke vara sådan, att det med hänsyn särskilt
till det trängande behovet av de två föreslagna nybyggnaderna kunde
anses försvarligt att för en avsevärd tid framåt fördröja eller rent av äventyra
tillkomsten av dessa nybyggnader genom att nu ifrågasätta en ändring
av kontraktets bestämmelser i syfte att vid kontraktstidens utgång bättre än
hittills skett säkerställa universitetets ekonomiska intressen.
På grund härav tillstyrkte kanslern godkännande av de utav Uppsala
läns landsting antagna villkoren för ovannämnda sanatoriums uppförande
i den mån de rörde universitetet, och för den framtida driften därav.
Även om frågan om återbetalning av de räntefria lånen hittills kunnat
betraktas som ett spörsmål av mer teoretisk natur, kunde kanslern dock icke
underlåta att redan nu uttala stora betänkligheter emot en fortsättning i
framtiden på den inslagna vägen. Under årens lopp måste det ena nybyggnadsbehovet
efter det andra vid akademiska sjukhuset tillgodoses. Därest
dessa nybyggnader alltjämt skulle finansieras på sätt som hittills skett och
universitetet alltså för de nya lånen skulle ikläda sig en ansvarighet, vars
innebörd vore svävande och vars slutliga lösning lämnades åt framtiden,
kunde för universitetet i dess helhet synnerligen allvarliga konsekvenser
uppstå. Det bleve nödvändigt att söka finna någon utväg i fråga örn finansieringen
av nybyggnader för akademiska sjukhusets räkning, som mindi e
än hittills äventyrade universitetets förmögenhet. Vilka åtgärder, som i
nämnda hänseende lämpligen borde vidtagas, vore kanslern ej i tillfälle att
nu bestämt angiva.
Byggnad sst grelsen, som den 21 december 1933 yttrat sig rörande nu ifrågavarande
framställning, anför i huvudsak följande:
Det föreliggande förslaget, som avsåge byggnadens uppförande i två etapper,
upptoge en vinkelbyggnad, förlagd mellan den kirurgiska paviljongen,
som bestod av en 5-våningsbyggnad med två vindsvåningar och med en
12
Kungl. Majis proposition Nr 156.
höjd av 19 meter till taklisten, och bröstkliniken, en 2-våningsbyggnad. Avstånden
till dessa båda byggnader vore mycket knappa, respektive 13 och
3 meter, och särskilt bröstkliniken skulle vid utbyggnad av etapp 2 komma
att berövas nästan allt solljus.
Den för etapp 1 avsedda delen av den nya vinkelbyggnaden vore avsedd
att nedtill sammanbyggas med den kirurgiska kliniken och med köket. Genom
denna sammanbyggnad syntes köket icke kunna lämpligen utvidgas,
ehuru behov av en dylik utvidgning, enligt vad styrelsen hade sig bekant,
torde föreligga, då köket skulle användas icke blott för det projekterade
centralsanatoriet och den ifrågasatta elevbyggnaden utan även för nu föreslagna
nybyggnad. Förläggningen av denna nybyggnad måste därför göras
beroende av kökets utvidgningsbehov. Förläggningsfrågan syntes styrelsen
alltså''] icke vara nöjaktigt utredd. Med den starka byggnadsverksamhet,
som tydligen komme att utvecklas inom sjukhusets ganska begränsade område,
syntes det dessutom välbetänkt att uppgöra en generalplan över sjukhusets
utveckling. Först därefter syntes den lämpligaste förläggningen av
den nu ifrågasatta byggnaden kunna fullt bedömas.
Beträffande planlösningen för »etapp 1» ville styrelsen framhålla, att stora
utrymmen däri inginge, för vilkas användning icke redogjordes. Vidare
vore att märka, att för en byggnad av denna storlek ytterligare en trappa
torde vara erforderlig, så mycket mer som den översta våningen vore avsedd
till sjukavdelning. Den i förslaget angivna trappan borde dessutom
stå i direkt förbindelse med entrén, så att man icke behövde passera poliklinikens
korridor.
I fråga om den andra utbyggnadsetappen torde böra undersökas, örn icke
därmed sammanhängande, dyrbara ombyggnadsarbeten inom den i etapp 1
uppförda byggnaden skulle kunna avsevärt inskränkas.
Kostnaderna för etapp 1 vore angivna till 452,750 kronor och för full
utbyggnad till 821,000 kronor, alltså tillhopa 1,273,750 kronor. Översta
våningen i etapp 1 vore avsedd att vid utförande av etapp 2 helt ombyggas,
varjämte även i övrigt ändringsarbeten ifrågasatts till ett sammanlagt belopp
av 70,000 kronor. I etapp 2 syntes även ingå ombyggnad av ögonkliniken,
varom dock inga uppgifter lämnats.
Utan tillgång till arbetsbeskrivning och kostnadsberäkning kunde byggnadsstyrelsen
icke närmare bedöma" kostnaderna, men torde kostnaden för
etapp 1,452,750 kronor, kunna anses rimlig.
I sin helhet borde alltså denna byggnadsfråga bliva föremål för ytterligare
och mera ingående utredning. I förslagets nu föreliggande skick kunde
byggnadsstyrelsen för sin del icke tillstyrka detsamma.
Med anledning av vad byggnadsstyrelsen i ärendet anfört anmodades härefter
Manslem att efter vederbörandes hörande avgiva förnyat utlåtande.
I anledning härav anförde medicinslca fakulteten bland annat:
I sin skrivelse den 23 oktober 1933 förordade fakulteten, att kvinnokliniken
skulle inrymmas i en byggnad (i fakultetens skrivelse betecknad som
alternativ 3) i nära anslutning till den kirurgiska klinikbyggnaden. Därvid
funnes två möjligheter att välja på i avseende på nybyggnadens placering
inom det tillgängliga tomtområdet, nämligen: a) En vinkelformad byggnad
med direkt anslutning till den kirurgiska klinikbyggnaden, b) En ''fristående
»rakbyggnad» på den framför den nuvarande bröstkliniken belägna
Kungl. May.ts proposition Nr 156. 13
gårdsplanen, och förbunden med den kirurgiska klinikbyggnaden förmedelst
en kulvert.
Det stöde emellertid från början klart, att det sistnämnda alternativet (b)
vore att föredraga, därför att en nybyggnad enligt alternativ a) skulle
komma alltför nära bröstkliniken och även på ett mindre lyckligt sätt inkräkta
på den redan förut relativt trånga köksgårdens utrymme.
När fakulteten avlät ovan berörda skrivelse förefunnes endast ritningar
till ett vinkelhus (alternativ a), varför dessa bifogades, enär principiellt inga
större förändringar skulle behöva göras beträffande inredning o. s. v., även
örn det ursprungliga vinkelhuset byggdes i form av ett »rakbus». Emellertid
hade sedan dess fullständiga ritningar för ett fristående »rakhus» blivit
utförda samt vederbörligen granskade och av fakulteten godkända, allt
under förutsättning att den nuvarande bröstkliniken icke efter kvinnoklinikens
uppförande komme att användas såsom tuberkulossjukhus.
Vid fakultetens skrivelse äro fogade definitivt utarbetade ritningar. Vidare
hänvisar fakulteten beträffande kostnadsfrågan, i vilket avseende den vidtagna
förändringen icke föranleder någon ändring i den beräknade totalkostnaden,
och beträffande nybyggnadens infogande i generalplanen för
sjukhusets framtida utbyggande till två av vederbörande sjukhusarkitekter
avgivna skrivelser.
Sedan universitetets drätselnämnd genomgått de nyuppgjorda ritningarna
till nybyggnaden och konstaterat, att de av byggnadsstyrelsen i ärendet
framställda anmärkningarna blivit beaktade, förklarade sig drätselnämnden
icke hava något att erinra mot att de nya ritningarna lades till grund för
byggnadsföretaget.
Det större akademisJca konsistoriet åberopade i yttrande den 17 januari
1934 vad medicinska fakulteten och drätselnämnden sålunda anfört. Konsistoriet
erinrade vidare, att byggnadsförslaget enligt de nu överlämnade
ritningarna vore allenast en variant av det såsom alternativ 3 betecknade
förslaget och skilde sig från detta däri, att enligt de nu föreliggande ritningarna
den nya klinikbyggnaden skulle lia formen av ett fristående »rakhus»
i stället för en till den kirurgiska kliniken fogad vinkelbyggnad; planen
och rumsanordningen vore i övrigt väsentligen desamma. Den nu föreliggande
varianten av alternativ 3 hade legat till grund såväl för Uppsala
läns landstings^ beslut i ärendet som för konsistoriets föregående prövning
av detsamma, ehuru fullständiga ritningar då icke ännu förelåge.
I utlåtande den 24 januari 1934 hänvisade Jcanslern till de akademiska
myndigheternas yttranden.
Härefter avgav byggnadsstyrelsen den 1 februari 1934 förnyat utlåtande i
ärendet och anförde därvid bland annat:
Enligt det nya förslaget vore nybyggnaden för kvinnokliniken avsedd att
uppföras med en rak byggnadskropp, och skulle densamma förläggas på
sådant avstånd från den kirurgiska paviljongen och bröstkliniken, att de av
byggnadsstyrelsen tidigare framförda olägenheterna beträffande den först
avsedda förläggningen undanröjts. Med hänsyn härtill och då enligt vad
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 156.
styrelsen under hand erfarit från vederbörande universitetsmyndigheter det
nuvarande sjukhusområdet av dessa myndigheter icke ansåges lämpligen
kunna tagas i anspråk för någon ytterligare nybyggnad, varför det torde
vara vederbörandes avsikt att söka åvägabringa en utvidgning av sjukhusområdet,
funne sig styrelsen, som för sin del icke kunde finna, att sjukhusområdet
kunde erbjuda annan lämpligare byggnadsplats, kunna tillstyrka
den nu föreslagna förläggningen av kvinnokliniken, ehuru någon generalplan
över sjukhusets utbyggnad icke upprättats.
De av byggnadsstyrelsen tidigare framställda anmärkningarna beträffande
byggnadens planlösning, »etapp 1», hade i det nya förslaget beaktats, varjämte
planerna i våningen tre trappor upp ytterligare studerats för att i
möjligaste mån inskränka de ombyggnadsarbeten, som denna vånings förändrade
användning i den andra utbyggnadsetappen medförde. Med anledning
härav hade byggnadsstyrelsen icke något att i huvudsak erinra beträffande
den föreslagna planläggningen men ville dock framhålla, att de personalbostäder,
som skulle erhållas vid den andra byggnadsetappen, i stor
utsträckning skulle bliva förlagda mot norr, vilket emellertid med hänsyn
till byggnadens förläggning knappast torde kunna undvikas.
Vad beträffade en framtida ombyggnad av den med nr 1 betecknade paviljongen,
vilken, efter den nya kvinnoklinikens färdigställande i dess helhet,
skulle utrymmas av den obstetriska avdelningen, bade nu framlagts ett ritningsförslag.
Detta föranledde icke någon annan erinran från styrelsens
sida än att den föreslagna nya trappan jämte hiss erhållit ett väl knappt
utrymme.
Den för genomförande av den första byggnadsetappen angivna kostnaden
452,750 kronor torde få anses rimlig.
Såsom framgår av vad jag förut erinrat, har medicinska fakulteten i sitt senast
i ärendet avgivna yttrande påpekat, att ritningarna av fakulteten godkänts,
under förutsättning att den nuvarande bröstkliniken icke efter kvinnoklinikens
uppförande komme att användas såsom tuberkulossjukhus. Bröstpaviljongen
skulle, såsom fakulteten i sitt första yttrande angivit, bliva disponibel för andra
ändamål än direkta sjukvårdsbehov. Fakulteten hade därvid tänkt sig byggnadens
anordnande såsom bostadshus för sjukvårdspersonal, varigenom en
årlig besparing av 15,000 kronor skulle uppkomma. Den sålunda till nedläggande
föreslagna bröstkliniken skulle ersättas av ett centralsanatorium,
till vilket Uppsala läns landsting under förutsättning av erforderligt statsbidrag
anslagit andel. Frågan härom har av Kungl. Majit under punkt 54
av statsverkspropositionens femte huvudtitel underställts riksdagens prövning.
I detta sammanhang vill jag erinra örn att riksdagens revisorer, som avlagt
besök vid akademiska sjukhuset, i sin den 15 december 1933 avgivna
berättelse anfört:
»Revisorerna konstaterade vid sitt besök, att ögonavdelningens lokaler
voro otillräckliga. Barnbördsavdelningen var vid revisorernas besök i hög
grad överbelagd, och har detta enligt vad för revisorerna uppgivits sedan
lång tid tillbaka varit fallet, något som med hänsyn till den särskilt å denna
avdelning stora smittorisken måste betecknas såsom en mycket allvarlig
olägenhet. För denna avdelnings räkning fanns allenast ett isoleringsrum.
15
Kungl. Maj.is proposition Nr 156.
För verkställandet av förlossningar funnes endast ett rum, i vilket således
samtliga patienter med pågående förlossningsarbete måste sammanföras.
Särskild operationssal för förlossningsfall saknades, varför även operationerna
måste utföras å förlossningsrummet. Enligt vad revisorerna inhämtat,
hava fall av barnsängsfeber förekommit å barnbördsavdelningen, utan
att vid verkställda undersökningar något framkommit, som kunnat läggas
läkare eller sjukvårdspersonal till last. Gynekologiska avdelningen har inretts
i en entresolvåning i den nya för kirurgiska fall avsedda byggnaden.
Särskild operationssal för denna avdelning saknas, varför den för öronavdelningen
avsedda operationssalen provisoriskt upplåtits till den gynekologiska
avdelningen.
Revisorerna hava ansett sig icke kunna underlåta att bringa omförmälda
förhållanden till riksdagens kännedom.»
Behovet av uppförande oell inredning av en nybyggnad för kvinnoklini.
ken vid akademiska sjukhuset synes mig vara så trängande såsom senast
av statsrevisorerna vitsordats —, att jag icke tvekar att tillstyrka det nu
föreliggande förslaget. De erinringar, som av byggnadsstyrelsen tidigare
framställts mot universitetsmyndigheternas förslag, hava sedermera av dessa
beaktats, och någon meningsskiljaktighet i sakfrågan föreligger sålunda icke.
Jag anser mig därför böra förorda det framlagda förslaget i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom 3 betecknade alternativet och de senast
upprättade ritningarna, mot vilka jag ej funnit anledning till erinran. Förevarande
förslag till nybyggnad står i visst samband med det i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln (s. 99) omförmälda förslaget angående
uppförande av ett centralsanatorium i Uppsala inom akademiska sjukhusets
område. Medicinska fakulteten har nämligen vid sitt förordande av det nu
ifrågavarande förslaget till förläggning av kvinnokliniken förutsatt, att den
nuvarande bröstkliniken icke efter kvinnoklinikens uppförande kommer att
användas såsom tuberkulossjukhus, en förutsättning som uppfylles, därest
ett centralsanatorium kommer till stånd enligt därom av Kungl. Majit framlagt
förslag.
Det föreliggande förslaget slutar på en summa av 632,750 kronor. Uppsala
läns landsting har anslagit hälften av sistnämnda summa eller 316,375
kronor. Beträffande formen för sistnämnda anslags utgående har den tidigare
kommit till användning beträffande nybyggnader för akademiska sjukhuset,
och har jag ej någon erinran att göra mot densamma. Det av statsmedel
erforderliga beloppet utgör således 316,375 kronor.
I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att till uppförande och inredning av nybyggnad för kvinnokliniken
vid akademiska sjukhuset i Uppsala för budgetåret
1934/1935 bland utgifter för kapitalökning under rubriken:
»Fonden för förlag till statsverket» anvisa ett reservationsanslag
av...................kronor 316,375.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 156.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Stockholm 1934, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
S4C543