Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

1

Nr 149.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förvärv för kronans
räkning av Akers styckebruks rekognitionsskog ra. ra.;
given Stockholms slott den 23 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sivold.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Den 16 december 1932 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet att i
samråd med kommerskollegiet och domänstyrelsen inkomma med utredning
och förslag, huruvida och i så fall på vad sätt i avseende å de skogar,
vilka för närvarande förvaltas i enlighet med bestämmelserna i förordningen
den 27 maj 1898 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens
understöd anslagna skogar, de s. k. bergverksskogarna, den
Bihang till riksdagens protokoll t93''t. 1 sami. Nr H9. 1

2

Kungl. Majlis proposition nr 149.

till visst bergverk upplåtna rätten kunde bringas att upphöra eller beläggas
med särskild avgift utöver vad redan nu kunde vara fallet eller ock
nyttjanderättshavaren beredas tillfälle att förvärva sig äganderätt till
hela eller viss del av den av honom nyttjade skogen.

Med anledning av nämnda uppdrag hava under år 1933 mellan representanter
för kammarkollegiet och domänstyrelsen å ena samt Södermanlands
enskilda bank i egenskap av ägare av Åkers styckebruk å andra
sidan förts förhandlingar angående avveckling av den med styckebruket
förenade rätten till viss till bergverksskog hänförlig rekognitionsskog i
Åkers, Österrekarne, Daga och Selebo härader i Södermanlands län, vare
sig på sådant sätt att brukets rätt bragtes att upphöra eller sålunda att
kronans rätt till skogen förvärvades av banken.

Vid förhandlingarna har även övervägts fråga örn förvärv för kronans
räkning av vissa under bruksägarens fria disposition varande hemman,
med vilka är förenad rätt till skogsfång och andra förmåner å rekognitionsskogen,
s. k. fria brukshemman, ävensom av ett flertal under
bruket skatteköpta fastigheter, till vilka äganderätten tillkommer bruksägaren
men brukarna äga en från tiden före skatteköpet härrörande åborätt,
s. k. åbofastigheter. Sistnämnda fastigheter äro av två kategorier,
nämligen dels sådana vilka helt eller delvis äro belägna å rekognitionsskogen
och med vilka är förenad sådan rätt till skogsfång m. m. å rekognitionsskogen,
som tillkommer förenämnda fria brukshemman, dels
ock sådana vilka äro helt belägna utom rekognitionsskogen och icke äga
någon rätt av angivna slag.

Ett särskilt skäl till upptagande av frågan örn förvärv för kronans
räkning av nyssnämnda åbofastigheter har varit, att åborna å dessa fastigheter
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 mars 1933 hemställt, att åtgärder
skyndsammast möjligt måtte vidtagas för att skatterättigheten
till de under styckebruket skatteköpta hemman, vilka innehavas av enskilda
personer under åborätt, bleve återförvärvad av kronan genom uppgörelse
med styckebruket i samband med förhandlingarna angående brukets
rekognitionsskog eller — örn detta icke kunde skyndsamligen försiggå
— i annan ordning, i avsikt att dessa hemman, sedan de återgått
till kronan, skulle kunna av åborna skatteköpas i den för skatteköp av
kronoåbohemman stadgade ordning. Över nämnda skrivelse har kammarkollegiet
den 1 februari 1934 avgivit infordrat utlåtande.

Förenämnda förhandlingar hava resulterat i ett den 14 december 1933
dagtecknat avtal, som godkänts av kammar- och kommerskollegierna
samt domänstyrelsen vid gemensamt sammanträde berörda dag och undertecknats
av kammarkollegiet för ämbetsverkens räkning samt av banken.
Avtalet har slutits under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande.

Enligt avtalet, punkten 1, skall av staten förvärvas:

dels ali den rätt, som tillkommer Åkers styckebruk till dess rekogni -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

tionsskog, i kronans jordebok redovisad såsom sex olika fastigheter i
Åkers, Länna, Barva, Ärla, Gåsinge och Taxinge socknar, med därå befintliga
odlingar och byggnader i Åkers, österrekarne, Daga och Selebo
härader,

dels ock äganderätten till

a) följande fria brukshemman:

1/i mantal Salvartorp nr 1 (l1), V4 mantal Vretatorp nr 1 (l1) eller lännviken
och 3/8 mantal Röntorp nr 1 (1!) i Länna socken, 1/8 mantal östra
Skeppmora nr 1 (l1), Vig mantal Lilla Skeppmora nr 1 (l1), x/16 mantal
Skeppmora nr 1 (l1) eller Dalen och Vig mantal Stora Bredsjönäs nr 1 (l1)
i Åkers socken, ''/i mantal Degernäs nr 1 (l1) i Barva socken samt 1U mantal
Fäboda nr 1 (l1), 1/i mantal Vasskärr nr 1 (l1) med Embreten, 3/8 mantal
Hedeberga nr 1 (l1), V, mantal Skeppmora nr 1 Stora (l1) och 3/4 mantal
Mälsätter nr 1 (X1) i Gåsinge socken,

b) följande åbohemman, helt eller delvis belägna å rekognitionsskogen,
med rätt till skogsfång m. m. därå:

v, mantal Lilla Träskaten nr 1 (l3) eller Alkärr, 1/i mantal Bjursäter
nr 1 (l1) och Vs mantal Torrmossevad nr 1 (1 j eller Gubbklinten i Ärla
socken samt 3/s mantal Rosendal nr 1 (1 ), 3/s mantal Stavtorp nr 1 (l1),
V4 mantal Ekelund nr 1 (l1), V8 mantal Degersten nr 1 (1''), Vs mantal Rännbäcken
nr 1 (l1) och 3/g mantal Dröttjan nr 1 (l1) eller Långsved i Barva
socken,

c) följande åbofastigheter utom rekognitionsskogen:

V2 mantal Merlänna nr 1 (l1), 3/4 mantal Navarstorp nr 1 (l1), Vig mantal
Norrlänna nr 1 (av l1), s/8 mantal Merlännasäter nr 1 (1'') eller Stora Sätertorp,
3/4 mantal Öråsen nr 1 (l1) samt jordlägenheten Lukastorp nr 1 (l1) i
Länna socken.

I punkterna 2—12 av avtalet angivas de särskilda villkor, varunder avtalet
slutits. Dessa punkter äro av följande lydelse:

2. Rekognitionsskogen och de försålda fastigheterna överlåtas i det
skick, de nu betinna sig, dock med följande förbehåll:

Banken äger tillgodogöra sig dels det virke å samma skog, 10,090 kubikmeter,
som jämlikt beslut av bergmästaren under åren 1931 och 1932 tilldelats
bruket och ännu ej uttagits, dels ock det virke å rekognitionsskogen,
sammanlagt 22,205.3 kubikmeter, som jämlikt bergmästarens beslut
den 31 maj, den 29 september och den 21 november 1933 tilldelats bruket.
Avverkning, bortforsling och kolning av det utsynade virket får av bruksägaren
verkställas efter tillträdesdagen, dock senast den 1 juli 1937.

I överlåtelsen av de under åborätt innehavda fastigheterna ingår icke
nuvarande avverkningsbara virkestillgången utöver husbehovet, beräknad
till cirka 8,850 kubikmeter, å de under 1 c. här ovan angivna fastigheterna,
åborna obetaget att göra gällande den rätt till träden ifråga, som
må tillkomma dem på grund av deras åborätt.

De till styckebruket nu hörande gruvorna skola allt framgent tillhöra
bruket under do villkor och förutsättningar, som i gällande lag stadgas;
och avstår kronan till brukets förmån från den jordägareandol, som på

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

grund av skogsmarkens natur av en till bergshanteringens understöd anslagen
skog hittills tillhört bruket.

Rekognitionsskogen och övriga fastigheter tillträdas den 1 juli 1934.

3. Samtliga fastigheter försäljas fria från andra inteckningar än för
kraftledningsservitut, och skall dödning eller relaxering av nu befintliga
penninginteckningar äga rum löre den 1 oktober 1934.

4. Den över rekognitionsskogen lagda järnvägen från bruket till dess
gruvor samt nuvarande telefon- och elektriska starkströmsledningar över
samma skog må, så länge de användas för sitt ändamål, bibehållas med
sin nuvarande sträckning.

5. Bruksägaren äger för all framtid eller så lång tid lag medgiver, i
och för brukets behov av vattenkraft, hava nuvarande dammbyggnader
kvarstående i de å rekognitionsskogen varande sjöar och vattendrag och
såvitt rekognitionsskogen angår utnyttja nämnda byggnader på sätt hittills
varit brukligt.

6. För överlåtelsen av ovannämnda rätt till rekognitionsskogen och av
övriga ovannämnda fastigheter erlägger Kungl. Maj:t och kronan, mot
köpebrev, en summa i ett för allt av 675,000 kronor, varav 500,000 kronor
gäldas vid tillträdet och resten sedan ovannämnda dödning och relaxation
ägt rum.

7. Kronan övertager från och med tillträdet, med undantag för det ovan
under 2. tredje stycket omförmälda virket, brukets rättigheter och skyldigheter
gent emot arrendatorer och åbor samt andra nyttjanderättshavare
i avseende å omförmälda fastigheter ävensom brukets rättigheter
och skyldigheter gent emot kronoskogvaktarna Gustaf Axelsson och K. V.
L. Jansson.

8. Banken ansvarar för samtliga på tiden före tillträdet belöpande skatter
och enern för fastigheterna samt kronan för skatter och onera, som
belöpa på tiden efter tillträdet.

9. Samtliga med de köpta fastigheternas lagfarande förenade kostnader
bestridas av kronan. Banken tillhandahåller för lagfarts sökande erforderliga
handlingar ävensom andra i bankens ägo befintliga handlingar
och kartor som röra enbart ovan nämnda fastigheter.

10. Avtalet är ej för kronan bindande, därest ej i anslutning till detsamma
överenskommelse träffas mellan kronan och vederbörande häradsallmänningsdelägare,
vilka under viss förutsättning gjort anspråk på rekognitionsskogen.

11. Varken kronan eller banken äga framställa anspråk grundade å
här icke reglerade rättsförhållanden rörande ovan angivna fastigheter
och hänför liga till tiden före denna dag.

12. De mindre tillägg till detta avtal, som må påkallas rörande med avtalet
sammanhängande detaljer, skola bero på särskild överenskommelse
mellan parterna. I

I samband med avslutandet av omförmälda avtal hava åborna å de
däri omförmälda åbofastiglieter, som äro helt eller delvis belägna inom
gränserna för rekognitionsskogen, avgivit en den 20 januari 1934 dagtecknad
skriftlig förklaring, att, så snart de genom Kungl. Maj:ts och
kronans inköp från bruksägaren av äganderätten till respektive hemman
satts i tillfälle att förvärva denna rätt för författningsenliga skatteköpe -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

skillingar, do till kronan avstode från den hemmanen tillkommande rätten
till skogsfång och andra förmåner å rekognitionsskogen.

I skrivelse den 1 februari 1934 hava omtörmälda tre ämbetsverk hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte, efter inhämtande av riksdagens medgivande,
för kronans räkning godkänna iörenämnda avtal ävensom förordna,
att rekognitionsskogen och de förvärvade fria brukshemmanen skulle,
sedan de övergått i kronans besittning, utläggas till kronopark samt ställas
under skogsstatens vård och förvaltning, samt bemyndiga domänstyrelsen
att av fonden för inköp av skogbärande mark till banken utbetala
det avtalade beloppet 675,000 kronor.

Naturen av den rätt, som författningsenligt tillkommer innehavare av

bergverksskog.

I omförmälda skrivelse hava ämbetsverken närmare uttalat sig örn naturen
av den rätt, som författningsenligt tillkommer innehavare av bergverksskog.
Efter erinran, att bergverksskogarna vore av två slag, bruksskogar,
som anslagits »bruk» — varmed sedan gammalt huvudsakligen
förståtts stångjärnshamrar och hyttor, ägnade åt järntillverkning — samt
gruvskogar, anslagna till understöd för gruvdrift, samt att man vid bedömandet
av frågan örn innehavarens rätt till dylik skog borde beakta dels
rättens varaktighet eller utsträckning i tiden och dels dess sakliga innehåll,
hava ämbetsverken vidare härutinnan aniört:

Beträffande bruksskogarna, till vilken kategori Åkers styckebruks rekognitionsskog
vore att räkna, och vilka i regel tillkommit genom anslag
av allmänningsmark till bruksinrättningar för kolfångst, hade redan vid
1747 års riksdag (Kungl. Maj:ts brev den 24 november 1747) uttalats, att de
emot skäliga skogsören (de genom Kungl. Maj:ts resolution den 14 mars
1689 införda rekognitionsavgifterna) skulle oskiljaktigt förbliva under de
hammarverk och masugnar, till vilka de blivit anslagna, varemot kronan,
som vore verklig ägare av dessa allmänningar samt allenast uppdragit
nyttjanderätten därav mot vederkänsla till järnverken, följaktligen
icke syntes kunna betagas att, sedan priset såväl på kolen som på alla
andra varor stigit och myntet blivit förhöjt, även kunna förhöja priset
på den upplåtna skogen och i så måtto fordra någon större inkomst av
allmänningarna i fråga. Rekognitionsavgifterna hade också förhöjts från
1 öre silvermynt per stavrum ved (motsvarande 18 tunnor kol) till 6 öre
för de allmänningar, »som till stångjärnssmidet och bruksägorna nyttjas»,
samt till 3 öre för deni, »vilka betjäna blåsningarna». År 1779
(Kungl. Maj:ts brev den 27 juli 1779) hade rekognitionsavgiften nedsatts
till 4 öre silvermynt för stångjärnshamrar och 2 öro för övriga verk.

Rikets ständer hade år 1809 (skrivelse den 20 december s. å.) i dä väckt
fråga örn skatteförsäljning av bruksskogarna anfört såsom en huvudsaklig
grund för alla åtgärder med dessa skogar, att staten lika litet kunde
ovillkorligen disponera örn desamma, som do kunde av bergverken utan
förbehåll örn statens äganderätt begagnas. I fråga örn sådana rekognitionsskogar,
»som igenom särskilda författningar blivit under en mera
bestämd besittningsrätt åt bergverken upplåtna», hade uttalats, att de i

6

Kungl. May.ts proposition nr 149.

detta avseende tagna författningar icke annorledes än genott!
frivillig överenskommelse kunde rubbas och således de erhållna
förmånerna, merendels en följd av något ädlare verks anläggande och
förknippade med motsvarande onera, ej förrän med upphörandet av dessa
skyldigheter kunde arbiträr! förändras. Detta håde sanktionerats genom
kungörelsen den 4 februari 1S11 angående användandet av de till bergverken
och bruken upplåtna rekognitionsskogar. Föreskrifter hade meddelats
för att tå behörigen utrett, vilka delar av skogarna borde skatteköpas
under bruken, så att återstoden måtte återkomma under kronans
fria disposition. De angivna uttalandena hade visserligen närmast avsett
de äldre bruksskogarna, men även de »i senare tid äldre bruk anslagna?,
skulle, örn de prövades böra fortfarande höra under bruken,
behandlas på enahanda sätt som de förra.

Vid 1823 års riksdag hade statsmakterna (Kungl. Maj:ts proposition nr
16, R. St:rs skr. nr 400), under åberopande av ovannämnda beslut, förklarat
sig finna ostridigt, att nyttjanderätten till de kronan tillhöriga rekognitionsskogarna
blivit mot avgift därför till kronan bergverken försäkrad
såväl i kraft av det för deras anläggning oundgängliga behov som i
stöd av flera både i äldre och nyare tider utgivna kungl, förordningar
och rikets ständers försäkringar. Statsmakternas beslut hade jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut offentliggjorts genom kammar- och bergskollegiernas
kungörelse den 31 mars 1824 angående villkoren för rekognitionsslcogarnas
inlösen och skattläggning.

Den enskilda nyttjanderätt till skogsfång, som 1823 existerat till de
icke skatteköpta bruksskogarna — örn skatteköpta sådana vöre nu icke
fråga —• hade uppenbarligen varit betingad av att skogen verkligen varit
behövlig för åstadkommande av den privilegierade tillverkningen. Förutsättningen
härför hade i sin tur varit, att bruket drivits »på rätt bergsvis».
Där bruket nedlagts eller blott skendrift uppehållits, hade kronan
rätt att återkalla skogsanslaget (jfr N. J. A. 1908 s. 86; Kungl. Majda
dom 20 februari 1908 ang. Tuna kopparverks allmänning). Detta hade i
själva verket varit grundvalen för hela det omfattande system, som skogsanslagen
till bergshanteringens understöd bildat. Varken uraktlåtenheten
att betala rekognitionsavgift eller överskridande av nyttjanderätten
torde i och för sig hava medfört förverkande av rätten (jfr Kuylenstierna,
Örn rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman, s. 55, 56).
Härmed vore frågan örn nytt janderättens varaktighet i princip besvarad
och därmed frågan, när under nuvarande rättsläge rätten kunde
bringas att upphöra. En annan sak vore, att svårighet kunde möta att
fastslå, att bruk ej längre dreves på rätt bergsvis. Uppkommen fråga av
sådan art torde falla under allmän domstols prövning.

Vad anginge nytt janderättens sakliga innehåll vore författningarnas
utgångspunkt den, att äganderätten till skogen tillkomme kronan.
Bruksägarens rätt vore en av ägaren upplåten begränsad sakrätt, från
sin uppkomst inskränkt till det ändamål, för vilket upplåtelsen skott.
Detta hade huvudsakligen varit att bereda tillgäng till behövlig kolningsved
för den privilegierade järntillverkningen. I praxis hade rätten även
ansetts avse byggnadsvirke för bruksbyggnader och för bruksdriften avsedda
bostäder. Det syntes naturligt, att utsyningsman borde tillkomma
innehavaren även för skogvaktarboställe, som vore erforderligt för skogen.
I den män varken brukets behov eller skogens eget förvaltningsbehov
påkallade uttagande av hela virkesavkastningen tillfölle denna staten.
Utöver angivna ändamål ginge det i 1898 års förordning, § 13, pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 149. 7

visoriskt medgivna nyttjandet av mulbete och boslätten Någon rätt att
påfordra sådant medgivande till fri disposition, eventuellt avyttring av
skogsprodukter, som omförmäldes i § 12 av 1898 års förordning, existerade
icke.

Statsmakternas ovan nämnda uttalanden år 1823 vore bestämmande för
innebörden av nyttjanderättshavarnas rätt ur privaträttslig synpunkt.
En minskning utan medgivande av vederbörande rättsägare av den rätt,
som tillkomme dem enligt 1823 års förklaring, mötte för bruksskogarnas
del hinder i bestämmelsen i § 77 regeringsformen, att »de personer och
menigheter, som efter hittills gällande författningar sådana kronans tillhörigheter
nu innehava eller nyttja, må njuta laglig rätt därå till godo».
Skulle överhuvud en ensidig inskränkning i denna rätt ske, torde den
kunna äga rum blott i den ordning, som stadgades i regeringsformen § 87
l:o, och böra ske blott mot ersättning.

Vad anginge frågan huruvida en bruksskog kunde beläggas med särskild
avgift utöver vad redan vore fallet, kunde kronan givetvis tillföras
full valuta för skogsfångsträttens utövande, därest de nu utgående årliga
rekognitionsavgifterna (för Åkers styckebrirks rekognitionsskog 60 kronor
62 öre) kunde höjas i motsvarande grad. Dessa avgifter, i äldre tid ofta
benämnda skogsören eller stubbören, hade ursprungligen varit privaträttsliga
avgälder för nyttjanderätten (kolningsrätten). Det hade år 1681
varit fråga örn att förpakta kronoallmänningarna i bergslagen till den
mestbjudande, men man hade, genom Kungl. Maj:ts resolution den 7 januari
1681 »angående några ärenden rörande bergslagen», i stället stannat
vid en viss »skälig årlig avgift» av varje med skogsanslag från staten
försett bruk, vilken avgift skulle motsvara marknadspriset å ved. Såsom
ovan berörts hade statsmakterna år 1747 uttalat (Kungl. Maj:ts brev
den 24 november 1747), att rekognitionsavgiften avsåge att utgöra »skäligt
vederlag» för nyttjanderätten. Bergskollegiet hade emellertid haft
en annan mening (memorial 26 maj 1747 till riksdagens bergsdeputation).
Avsikten med avgiften hade enligt kollegiet icke varit »någon särdeles
inkomst för skogarnas nyttjande» utan snarare att skapa en kassa för
kollegiet för visst ändamål. Bruksägarna sutte redan i god tro i besittning
av rekognitionsskogarna mot den en gång fastställda årliga avgiften,
mot vars förhöjning kollegiet jämväl anförde skattepolitiska skäl.
(Såsom ovan nämnts hade dock förhöjning skett.) Är 1765 (memorial till
riksdagens bergsdeputation den 20 november) hade bergskollegiet ytterligare
tillspetsat sin ståndpunkt. Rekognitionsavgiften ansåges (i orterna)
som en »stadgad ränta», vari man icke haft orsak förvänta någon
vidare ökning, sedan den en gång höjts och med detsamma skogen och
avgiften förklarats oskiljaktig från bruksegendomarna. En ifrågasatt
ytterligare förhöjning av avgiften syntes rubba den säkerhet, som en
ägare genom köp av något järnverk »trott sig hava bevarad i privilegier
och resolutioner». Statsmakterna hade vid detta tillfälle avböjt att taga
ståndpunkt till den sålunda väckta rättsfrågan och — närmast av skattepolitiska
skäl — avvisat den föreslagna höjningen av rekognitionsavgifterna
(Kungl. Maj:ts brev den 14 november 1766). Sedan avgifterna år
1779 indragits till statsverket, hade intresset för deras reglering, som aldrig
kunde bliva av större statsfinansiell betydelse, blivit givetvis jin
mindre.

Ej heller 1809 års riksdag, vid vilken frågan om rekognitionsskogarnas
skatteförsäljning blivit föremål för handläggning, hade velat gå in för
satsen örn rekognitionsavgifternas orubblighet. Mot en höjning hade då

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

anförts helt amira skäl. Den skulle ur stats!’!nansien synpunkt vara av
ringa verkan och sakna »den bestämdhet för framtiden i rättigheter och
skyldigheter, som borde vara grunden för enskildas förhållanden såväl
sinsemellan som till statsverket». Å andra sidan hade uttalats (statsutskottets
av stånden godkända utlåtande 4 oktober 1809), att »på grund av
dels billighet och rättvisa dels äldre författningar och uttalanden» det
syntes ostridigt, att staten kunde lika litet ovillkorligen disponera över
upplåtna rekognitionsskogar, som dessa kunde av bergverken utan förbehåll
av statens äganderätt begagnas». Emellertid hade i Kungl. Maj:ts
proposition (nr 16) till 1823 års riksdag angående rekognitionsskogarna
direkt uttalats, att kronans rätt att förhöja rekognitionsavgifterna, därest
skogarna (bruksskogarna) »på förra sättet» förblivit, vore ostridig. Riksdagen
(skr. nr 400) hade uppenbarligen hyst samma uppfattning.

De meddelade förklaringarna angående orubbligheten av själva innehavet
av skogarna samt den omständigheten, att höjning av rekognitionsavgifterna
ej skett under en tidrymd av snart 200 år, torde hava verkat
därhän, att avgifternas ursprungliga karaktär av vederlag för nyttjanderätt
förbleknat och avgifterna i stället övergått till de »frusna» avgäldernas
natur. Statens dubbla natur av jordägare och skattetagare torde
hava medverkat till en med hänsyn till uppbördssättet nära liggande förblandning
i den allmänna föreställningen med skatter. Akers styckebruks
rekognitionsskog vore den enda numera kvarstående bruksskog, för vilken
rekognitionsavgift utgjordes. Övriga dylika skogar vore (med undantag
av Kengis bruks kolfångstskog) skattesålda eller indragna till
staten.

Frågan huruvida rekognitionsavgift kunde kompletteras med ny avgift
avsåge, då här vore i fråga rättsförhållanden mellan kronan såsom
jordägare å ena och bruk såsom nyttjanderättshavare å andra sidan, givetvis
syftet att erhålla skäligt vederlag för nyttjanderätten. En komplettering
av rekognitionsavgiften för åt bruk anslagen rekognitionsskog
med ytterligare avgift syntes, på grund av vad förut anförts och då en
sådan komplettering i sak vore liktydig med en höjning av rekognitionsavgiften,
ej kunna äga rum utan nyttjanderättshavarens medgivande.

Därest en avveckling av systemet med skogsåns!ag till bergshanteringens
understöd befunnes vara önskvärd, kunde denna givetvis ske ej blott
genom statens inlösen av nyttjanderätterna med belopp, motsvarande deras
ekonomiska värde, utan ock så att skogsfångstberättigad finge tillösa
sig äganderätten till den skog, som disponerades av honom, efter det
värde denna representerade i statens hand, d. v. s. skillnaden mellan värdet
av äganderätten och det av nyttjanderätten i fråga. Härtill torde
jämlikt § 77 regeringsformen erfordras medverkan av riksdagen.

Vid de förda förhandlingarna angående Åkers styckebruks rekognitionsskog
hade något för kronan antagligt anbud å förvärv för brukets
eller bankens räkning av äganderätten till skogen eller del därav icke
framkommit.

Frågan tyni Åkers styckebruks rätt till brukets rekognitionsskog m. m.

I förenämnda skrivelse hava ämbetsverken vidare närmare redogjort
för den rätt, som Åkers styckebruk bör anses äga till brukets rekognitionsskog,
samt för vissa rättsförhållanden, som därmed äga samband -

9

Kungl. Maurts proposition nr 149.

Ämbetsverkens ifrågavarande redogörelse, som grundar sig a en av kammarrådet
Erik Schalling verkställd utredning i ämnet, sammanfattad
i en »P, M. angående vissa med Åkers styckebruks rekognitionsskog
sammanhängande rättsförhållanden», behandlar i första hand frågan
örn äganderätten till rekogn i t hönsskogen. Efter erinran att rekognitionsskogen
jämlikt Kungl. Maj:ts resolution den 7 maj 1802 bildats såsom förvaltningsenhet
genom utbrytning vid skiften åren 1802—1804 av den
skogsfångsträtt, som på grund av äldre kungl, brev ansetts tillkomma
Åkers styckebruk på skogstrakter, vilka i övrigt disponerats såsom allmänningar
för Åkers, Österrekarne, Daga och Selebo härader, samt att
frågan örn äganderätten till rekognitionsskogen fått en särskild aktualitet
genom att anspråk framförts från representanter för allmänningsstyrelserna
för nämnda häradsallmänningar på bättre rätt för allmänningarna
framför kronan till skogen, hava ämbetsverken vidare rörande denna
fråga anfört:

Under tiden före 1734 hade det ej sällan hänt, att mark tillhörande häradsallmänning
anslagits till gruvor och bruk till och med utan häradsbornas
hörande. I skogsordningen den 12 december 1734 punkten 14 hette

det: »---När någon allmänning finnes och utsökas kan samt hjälp

därav till någon gruva, bergs- och metallmanufakturverk begäres, skall
bergskollegium därom korrespondera med landshövdingen, vilken den anstalt
fogar att, i fall det icke redan vore skett, samma allmänning geometrice
varder avtagen och ifrån angränsande privatorum ägor lagligen
utbruten, så ock sedan i vederbörandes närvaro av jägeri-, lands- och
bergsbetjänte undersökt örn berörde allmännings beskaffenhet. Finnes och
prövas i anledning därav, att densamma eller någon del därav kan utan
landets, häradets eller socknens avsaknad umbäras, det må uppå landshövdingens
inkommande berättelse av bergskollegiet till gruvans, bergeller
metallmanufakturverkets förnödenhet anslås — — —.» Först i 1739
års förklaring över skogsordningen, punkten 9, meddelades bestämmelse
örn häradsbornas hörande för det fall, att fråga väckts örn anslag av mark
av häradsallmänning^ natur till ett bergverk. Anslaget hade emellertid
fortfarande kunnat ske även utan häradsbornas samtycke.

I det föreliggande fallet torde få anses utrett, att kronans åtminstone
från 1600-talet erkända äganderätt till Österrekarne, Åkers, Daga och
Selebo häradsallmänningar kvarstått orubbad vid den lid, då avvittringen
av brukets skog ägde rum (se utredningen). Häradenas eller deras invånares
rätt hade i varje fall vid denna tid till sin natur icke varit äganderätt.
Tillräcklig anledning att antaga, att häradena eller delägarna i de
nuvarande häradsallmänningarna hade äganderätt till den nuvarande
rekognitionsskogen, som genom avvittringen för sig utbrutits inom uppdragna
gränslinjer, föreläge enligt ämbetsverkens mening ej. I ingressen
till Kungl. Majlis kungörelse den 4 februari 1811 angående användandet
av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar
utsädes, att äganderätten till de till bergverken och bruken upplåtna
skogstrakterna »alltid blivit åt staten förvarad». Då i Kungl. Maj:ts
proposition nr 22 till 1823 års riksdag bland annat uttalats, att häradsallmänningar
borde såsom en häradets tillhörighet betraktas, att någon
försäljning därav således alldeles icke kunde äga rum, men att med
Kungl. Maj:ts och rikets ständers bifall de kunde med do villkor och efter

10

Kungl. Mårds proposition nr 149.

de grunder, som funnes billiga och lämpliga, till intressenternas disposition
under full äganderätt upplåtas, samt denna proposition av ständerna
(skr. nr 444) i huvudsak godkänts, så hade givetvis blott de skogstrakter
avetts, som då disponerades eller rätteligen borde disponerats såsom häradsallmänningar,
samt »de kronoallmänningar varå enahanda förvaltning
ägde rum». I fråga örn »rekognitions- och bergslagsskogar», som
återfallit till kronan, hade däremot i propositionen uttalats, att de »kunna
utan inskränkning av kronan disponeras». Statsmakternas beslut,
som offentliggjorts genom Kungl. Maj:ts brev den 16 mars 1824 och kammarkollegiets
cirkulär den 14 april s. å., och i huvudsak utgjorde grunden
för den rättsutveckling under 1800-talet, som lett till det nu rådande
rättsläget i avseende å häradsallmänningarna, torde alltså icke kunna
utgöra stöd för äganderättsanspråk från allmänningsdelägarnas sida å
rekognitionsskogen. Men även om man skulle utgå ifrån att häradena
eller häradsborna tidigare varit ägare till ifrågavarande allmänningar,
så hade deras ombud år 1801 erkänt Kungl. Maj:ts rättighet att tilldela
bruket en del av desamma (utredningen sid. 25). och genom lagakraftvunna
samt fastställda avvittringsförrättningar hade bruksskogarna efter
överenskommelser mellan bruket och liäradsbornas fullmäktige
fått sina områden fastställda i förhållande till häradsallmänningarna —
på sätt jordeboken utvisade jämväl i fastighetsrättsligt hänseende.

Att Åkers styckebruk ej erhållit rekognitionsskogen med äganderätt
torde framgå av Kungl. Maj:ts dom den 11 oktober 1907 i mål mellan f. d.
envoyén Audley Charles Gosling och hans hustru Augusta Gosling, född
Hägerflycht, sökande, samt Kungl. Maj:t och kronan, svarande (utredningen
sid. 131). Genom domen hade sökandenas talan ogillats, enär av den
utredning som i saken förekommit framginge, att den rätt, Åkers styckebruk
hade till ifrågavarande rekognitionsskog^'', icke vore av den beskaffenhet,
att rekognitionsskogarna på grund av densamma finge anses
undantagna från de för förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd
anslagna skogar enligt förordningen den 27 maj 1898 i allmänhet
gällande bestämmelser. Annan än kronan syntes därför ej kunna vara
ägare till skogsmarken i fråga.

Ämbetsverken hava härefter närmare uttalat sig örn den rätt till rekoynitionsskogen,
som tillkommer Akers styckebruk, och i detta avseende anfört: Av

kammarrådet Schallings utredning framginge, att Åkers styckebruks
rätt på häradsallmänningarna i Södermanland tidigare varit av
prekär natur, men att den omkring mitten av 1700-talet kunde anses hava
vunnit den styrka, att den, såsom kammar- och bergskollegierna den 30
mars 1801 uttryckt sig, kunde anses lagligen befästad. En faktisk,
sedermera ökad inskränkning i häradsbornas nyttjande av de odelade
allmänningarna hade den emellertid alltid utgjort. Att utvidgningen av
brukets rätt icke mött effektivare opposition än som blivit fallet förklarades
ej blott av den i Södermanland accepterade åskådningen örn allmänningarna
såsom kronans egendom samt det statens särskilda intresse,
som bjudit, att bruket skulle tillgodoses, utan även därav, att menigheternas
och deras jordägande medlemmars rättigheter icke varit närmare
fixerade utan i princip utgjort blott en varierande behovsrätt för vissa,
företrädesvis publika ändamål och för skoglösa hemman (skogsordningen
den 10 december 1793 § 2, utredningen sid. 66). Brukets rätt hade också

11

Kungl. Majlis proposition nr 149.

varit en behovsrätt, örn ock närmare bestämd med hänsyn till dess skyldigheter
mot kronan. Avvittringen åren 1802—1804 kunde med skäl likställas
med ett skifte av en samfällighet, där de olika delägarna, häradsmeniglieterna
och bruket, genom förening godkänt sättet för skiftets
genomförande. Att skiftet så till vida icke blivit fullständigt, som å styckebrukets
andel kommit att kvarstå skogsfångst- och betesrättigheter för
vissa hemman, som ägt sådan på grund av den oskiftade allmänningens
natur av ej blott bruks- utan även häradsallmänning, förändrade ej det
faktum, att den bruket tillskiftade rekognitionsskogen upphört att äga
häradsallmännings natur. I Kungl. Maj:ts beslut den 12 mars 1816 angående
sökt förklaring av kungl, resolutionen den 7 maj 1802 hade förklarats,
att Åkers styckebruk »genom flera tid efter annan utfärdade
privilegier och författningar — — —- alltid blivit bibehållet vid
dess av ålder innehavda rättighet till skogsfång från allmänningsskogarna
utan att käradsbornas föregivna större eller mindre behov
av skog på något sätt förmått verka ändring uti den bruket sålunda tilllagda
förmån» (utredningen sid. 33, 34). Genom denna förklaring torde
från kronans sida hava med full tydlighet uttalats, att styckebrukets rätt
vore för kronan privaträttsligt bindande.

Av omförmälda utredning torde vidare framgå, att rättsgrunden för
styckebrukets anspråk på kolning och skogsfång eller dess ekvivalent,
skogstilldelning å häradsallmänningarna, hade varit det ömsesidiga
rättsförhållande mellan kronan och bruket, som sammanhängde med
styckegjutningen. Då kammar- och bergskollegierna den 18 mars 1802
yttrat sig angående grunden för skogstilldelningen, hade de förutsatt, att
"bruksägaren »såväl hädanefter som hittills bör vara förbunden att, enär
någon rekvisition av kanoner och ammunition för Kungl. Majlis och kronans
behov göres, då i den mån inställa all annan tillverkning, att Kungl.
Majit och kronan i rättan tid erhåller sin beställning» (utredningen sid.
27, 28). Ämbetsverken ansåge sig därför och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt kunna instämma i kammarkollegiets i utredningen (sid. 40)
omförmälda uttalande den 25 oktober 1898, att de avsatta skogstrakterna
innehades med en på visst sätt bestämd och begränsad nyttjanderätt, vars
fortsatta åtnjutande vore beroende icke allenast av bruksägarens beredvillighet
att mot ersättning till gällande pris utföra kronans beställningar
utan jämväl av den omständigheten, att bruksdriften uppehölles i sådan
omfattning, att i händelse av behov en tillverkning av minst 1,500 skepppund
gjutgods årligen kunde för kronans räkning från styckebruket erhållas.
Då bruket ännu torde drivas »på rätt bergsvis», vore därmed
frågan örn rättens varaktighet besvarad.

Förutom angivna skyldighet samt åliggandet att utgöra krono- och kommunalutskylder
för rekognitionsskogen, ålåge det bruksägaren att årligen
till kronan utgöra den för skogen bestämda rekognitionsavgiften, vilken
så mycket mindre torde kunna bliva föremål för höjning som brukets
rätt torde få anses »lagligen befästad».

Vad anginge det sakliga innehållet av styckebrukets nyttjanderätt,
torde detta vara bestämt av brukets behov av kolnings- och rostved
för sin tillverkning samt av timmer till byggnadsvirke för bruksbyggnaderna
oell till för bruksdriften i dess helhet avsedda bostäder ävensom av
behovet av husbehovsvirke till för skogens skötsel avsedda bostäder. Virke,
som icke erfordrades för angivna behov, skulle försäljas, och de behållna
försäljningsmed len tillföras statsverkets skogsmedel (1898 års förordning
§ 11). Givetvis kundo brukets virkesbehov under skiftande tillverknings -

12

Kungl. May.ts proposition nr 149.

konjunkturer variera och därmed överskottsvirket tillfalla domänverket
med olika myckenhet — såsom ock varit fallet de senaste åren. Då brukets
skyldighet att leverera 1,500 skeppund styckegods icke syntes kunna
utkrävas i bättre vara än som kunnat år 1802 vid bruket tillverkas och
prestation av denna fortfarande torde kunna av bruket fullgöras på begäran,
syntes för upphörande av brukets nyttjanderätt till rekognitionsskogen
man vara hänvisad till överenskommelse med brukets ägare.

Av Kungl. Majlis resolution den 7 maj 1802 torde framgå, att de dåvarande
hemman, som komme att ligga å rekognitionsskogen, vare sig de
tillhörde bruksägaren eller ej, bade rätt till utsyning för husbehov
å rekognitionsskogen men däremot icke finge »hämta något
av deras skogsiornödenheter å de kvarblivande allmänningarna».
Denna deras rätt utgjorde alltså en inskränkning i styckebrukets nyttjanderätt
och kronans äganderätt. Sådana hemman torde finnas i Åkers,
österrekarne och Daga härader. Vid 1800-talets början hade endast skoglösa
hemman haft rätt till skogsfång a käradsallmänningarna och blott
till husbehov. Sedan häradsallmänningarna överlämnats till intressenterna
själva och dessa numera såsom delägare övertagit förvaltningen,
hade den gamla naturatilldelningen upphört. Den årliga skogsavkastningen
försåldes, och de inflytande försäljningsmedeln fördelades mellan
alla delägarna. Bland dessa hade tidigare inräknats hemmanen å rekognitionsskogen;
i Åkers härad stöde dessa hemman fortfarande i röstlängderna
för delägare i häradsallmänningen, men deras innehavare erhölle
efter utgången av år 1932 ingen kontantutdelning från allmänningen; i
österrekarne hade sådana hemman från och med år 1930 avförts ur intressentlängderna.
Vad anginge Daga häradsallmänning, som jämlikt kungl,
brev den 3 augusti 1838 delats mellan häradets socknar efter oförmedlat
mantal, dock att de olika socknarnas andelar fortfarande ägde karaktär
av häradsallmänning, torde hemman av angivna slag belägna å rekognitionsskogen
förekomma blott i Gåsinge socken, och dessa hade sedan gammalt
icke ansetts äga någon rätt till skogsavkastningen från socknens andel
i den mellan häradets olika socknar fördelade häradsallmänningen.

För den föreliggande frågan torde icke vara utan betydelse, huruvida
hemmanen i fråga verkligen ägde andel i häradsallmänningarna, nämligen
för bedömande av frågan örn naturen av den rätt, som tillkomme dem
på rekognitionsskogen. Tillräckliga skäl syntes föreligga tor antagandet,
att någon rätt till respektive häradsallmänningar icke tillkomme hemman,
som läge å rekognitionsskogen och där hade skogsfångsträtt. Kungl.
Maj:ts förordnande härom läge till grund för hemmanens behandling vid
1802—1804 års skiftesförrättningar. Hade hemmanen ingen rätt till allmänningarna,
torde man fä antaga, att deras rätt å rekognitionsskogen
vore av samma innebörd, som den rätt varit, vilken 1802 tillkommit dem
å häradsallmänning. Vad innehåll hade dä denna haft! Det syntes uppenbart,
att den ej kunde betecknas såsom andel (äganderätt) i en samfällighet.
Kronans rätt hade varit av den omfattning, att varken häradet
eller dess hemman ägt en sådan rätt. Däremot torde hemmanens rätt
kunna betecknas såsom en begränsad sakrätt i annans fasta egendom, ett
servitut omfattande en av husbehovet begränsad rätt till skogsfång, samt,
även örn detta ej uttryckligen utsagts, till mulbete (och till fiske). Innebörden
av 1802—1804 års förrättningar hade varit, att servitutsrätten för
de då varande hemmanens vidkommande lokaliserats till viss del av den
gamla häradsallmänningen, nämligen den nuvarande rekognitionsskogen.
De då existerande lägenheterna å de delar av de gamla häradsallmän -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

ningarna, som sedermera bildade rekognitionsskogen, torde, i den mån de
tillkommit i vederbörlig ordning och följaktligen skattlagts, hava ägt
motsvarande rätt som hemman.

I fråga örn de anspråk, som framförts från Åkers, Österrekarne, Daga
och Selebo häradsallmänningar på bättre rätt för allmänningarna framför
kronan till rekognitionsskogen, hava ämbetsverken framhållit, att,
så länge styckebrukets rätt till skogen existerade, anspråken från häradsallmänningarnas
sida torde sakna varje utsikt att bliva realiserade. Ämbetsverken
hava därjämte uppgivit, att allmänningsstyrelserna — som
ansåge, att en avlösning av brukets rätt skulle möjliggöra framgång för
en talan från deras sida örn bättre rätt till rekognitionsskogen — vidtagit
åtgärder i syfte att undanröja den betänksamhet, som ämbetsverken
måste hysa för att förorda ett avtal örn sådan avlösning under det hot,
som en rättegång av angiven innebörd skulle innebära. För ändamålet
torde styrelserna komma att föreslå respektive allmänningsdelägare att
avgiva en utfästelse av ungefärligen följande innebörd:

Därest den rekognitionsskog, som avsåges i det den 14 december 1933
mellan Södermanlands enskilda bank, å ena, samt kammar- och kommerskollegierna
och domänstyrelsen, å andra sidan, träffade överlåtelseavtal
rörande Åkers styckebruks rekognitionsskog m. m., skulle helt eller delvis
bliva i laga ordning förklarad tillhöra allmänningsdelägarna, förbunde
sig dessa att ersätta Kungl. Majit och kronan de ersättnings- och köpeskillingsmedel
samt andra kostnader, som det enligt avtalet tillkomme
Kungl. Majit och kronan att utgiva för rekognitionsskogen och andra i
avtalet angivna fastigheter ävensom i övrigt, mot övertagande av nämnda
överlåtelseavtal med undantag för de i avtalet avsedda fastigheterna under
åborätt.

Ämbetsverken hava erinrat, att den i avtalet med banken under punkt
10 intagna villkorsbestämmelsen sammanhängde med frågan örn nämnda
utfästelse.

De s. k. fria bruk shemmanen.

Beträffande de i avtalet den 14 december 1933 avsedda fria brukshemmanen
hava ämbetsverken i förenämnda skrivelse anfört:

Bland de å rekognitionsskogen helt eller delvis belägna hemman, vilka
vid rekognitionsskogens utbrytning varit särskilda fastigheter och fördenskull
enligt Kungl. Majits resolution den 7 maj 1802 hade rätt till utsyning
för husbehov å rekognitionsskogen, inginge följande tio genom
ifrågavarande avtal från banken förvärvade hemman under brukets fria
disposition (de s. k. fria brukshemmanen): V» mantal Sätartorp nr 1,
1/i mantal Vretatorp nr 1 eller Finnviken och 3/s mantal Bontorp nr 1
i Länna socken, V« mantal östra Skeppmora nr 1, 1h» mantal Lilla Skeppmora
nr 1 och 1lm mantal Skeppmora nr 1 eller Dalen i Åkers socken,
V* mantal Degernäs nr 1 i Barva socken samt V» mantal Fäboda nr 1, V»
mantal Vasskärr nr 1 med Rovvreten och V* mantal Skeppmora nr 1
Stora i Gåsinge socken.

14

Kungl. Maj;ts proposition nr 149.

Av de återstående tre fria hemman, som avsåges i avtalet, Vie mantal
Stora Bredsjönäs nr 1 i Åkers socken samt 1U mantal Hedeberga nr 1 och
V* mantal Mälsätter nr 1 i Gåsinge socken, hade Stora Bredsjönäs utgjort
en gammal skattlagd lägenhet, vilken nyskattlagts såsom hemman den 23
augusti 1836. Skattläggningen hade fastställts av kammarkollegiet den
6 februari 1838, och hemmanet hade skatteköpts av enskild person den 7
juni 1845. Skattläggningsinstrumentet upplyste ej, att hemmanet ägde
vare sig skogsfång, mulbete eller fiske å rekognitionsskogen, men i instrumentet
över en den 29 juni 1836 verkställd uppmätning av lantmätare uppgåves:
»Utom någon lövskog har lägenheten ingen skogstillgång, varför
utsyning å torpets behov av virke erhålles på Åkers styckebruks rekognitionsskog.
—--Åboens kreatur beta å rekognitionsskogen.---

Fiske intet att räkna på.» Då fastigheten existerat såsom självständig
lägenhet, örn också ej såsom hemman, vid meddelandet av resolutionen
den 7 maj 1802, torde man få anse, att resolutionen vore å densamma tilllämplig,
vilket även bestyrktes av uttalandet i lantmäteriinstrumentet
1836. Hemmanet torde alltså äga rätt till skogsutsyning på rekognitionsskogen.

Hedeberga hade på grund av en länsstyrelsens resolution den 2 februari
1773 skattlagts den 30 juli 1806, och skattläggningen hade fastställts av
kollegiet den 12 mars 1816, varefter hemmanet skatteköpts av enskild person
den 26 oktober 1819. Det torde kunna göras gällande, att, då hemmanet
tillkommit på grund av beslut, som i tiden läge före 1802 års resolution,
denna resolution vore å detsamma tillämplig. En sådan uppfattning
vunne även stöd av skattläggningsinstrumentet, som upplyste: »Skog
haver detta nybygge ingen annan än på omkringliggande kronallmänning
efter föregånget tillstånd lika med andra skoglösa hemman i häradet.»
Instrumentet över en den 2 maj 1791 verkställd lantmäteriuppmätning
(i och för skattläggning) uppgå ve också: »Skog på allmänningen. Mulbete
gott, fiske intet.» Man torde därför få anse, att även Hedeberga
ägde rätt till skogsutsyning till husbehov å rekognitionsskogen.

Hemmanet Mälsätter vore icke beläget å rekognitionsskogen men syntes
äga sammanblandade ägor med hemmanet Skeppmora nr 1 Stora, varför
båda hemmanen erhållit gemensamt taxeringsvärde.

Förvärvet av nämnda s. k. fria hemman vore så tillvida av ett direkt
intresse för kronan, som de i stor utsträckning läge med sina skiften insprängda
på rekognitionsskogen och där bildade enklaver, samt de skogsfångstservitut,
vilka vore med hemmanen (utom Mälsätter) förbundna
och vilka för rekognitionsskogens disposition såsom kronopark medförde
avsevärd olägenhet, kunde på ett enkelt sätt bringas att upphöra, sedan
hemmanen kommit i kronans ägo. Därtill komme, att hemmanens mark
delvis vore tjänlig till skogsbörd och alltså lämpad att utläggas till kronopark
samt delvis kunde användas för ändamål, som sammanhängde med
skötseln av rekognitionsskogen såsom kronopark.

Åbo fastigheter na.

I fråga örn de åbofastigheter, som ingå i avtalet den 14 december 1933,
hava ämbetsverken i skrivelsen yttrat:

Sagda åbofastigheter hade samtliga vid nedan angivna tidpunkter
skatteköpts till understöd för Åkers styckebruk under förbehåll om oskilj -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

aktighet från bruket (detta dock ej uttryckligt beträffande hemmanet
Rosendal) samt örn odrivenhet för åborna:

a) Helt eller delvis belägna å rekognitionsskogen och förty berättigade
till skogsfång därå:

Va mantal Lilla Träskaten nr 1 eller Alkärr, den 22 juni 1779; 1U mantal
Bjursäter nr 1, den 25 september 1792; 1/s mantal Torrmossevad nr 1 eller
Gubbklinten, den 22 juni 1779; 3/a mantal Rosendal nr 1, den 8 november
1859; Va mantal Stavtorp nr 1, den 4 november 1773; V» mantal Ekelund
nr 1, den 4 november 1773; Vs mantal Degersten nr 1, den 4 november 1773;
Ve mantal Rännbäcken nr 1, den 4 november 1773; Vs mantal Drott jan nr 1
eller Långsved, den 4 november 1773.

b) Belägna utom rekognitionsskogen och icke berättigade till skogsfång
å densamma:

1h mantal Merlänna nr 1, den 25 november 1756; V* mantal Navarstorp
nr 1, den 1 april 1760; Vin mantal Norrlänna nr 1, den 25 november 1756;
Va mantal Merlännasäter nr 1, deli 1 april 1760; V* mantal Öråsen nr 1,
den 26 februari 1761; jordlägenheten Lukastorp nr 1, den 26 februari 1761.

Alla under b) angivna fastigheter vore belägna i Länna socken.

Samtliga fastigheter under a) och b) hade, efter medgivande av Kungl.
Majit den 26 januari 1923 och den 15 maj 1925, jämte andra under bruket
lydande fastigheter, samtliga ägande fideikommissnatur, blivit intecknade
till säkerhet för lån, som lämnats de dåvarande bruksägare.

I skrivelse till kammarkollegiet den 9 februari 1933 hade Södermanlands
enskilda bank förmält, att banken vid exekutiv auktion den 20 december
1932 inköpt Åkers styckebruk med därtill hörande fastigheter i Åkers och
Länna socknar (dock ej förut angivna fastigheter i Länna socken) och
vid auktion den 24 januari 1933 de till bruket hörande fastigheterna inom
Gåsinge socken samt den 2 januari 1933 fullgjort likviden för den förstnämnda
auktionen. Banken vore (dåmera) enda innehavare av de på sin
tid med Kungl. Maj:ts tillstånd uttagna inteckningarna i två grupper av
de till bruket hörande fastigheter, som nied ett undantag fortfarande brukades
av åbor, och banken förutsatte, att den vid kommande exekutiva
auktioner (utsatta till den 18 februari 1933 beträffande fastigheterna under
b ovan och den 20 februari 1933 beträffande fastigheterna under a
ovan) skulle bliva ägare jämväl till dessa fastigheter. Utgående från att
banken såsom ägare till det icke nedlagda bruket komme att, under förutsättning
av inköp, bliva innehavare av bruksägaren förut tillkommande
rättigheter, avgäve banken den förklaring, att banken i sådan egenskap
komme att respektera åbornas nuvarande rätt.

Vid de utsatta auktionerna hade banken förvärvat brukets rätt till fastigheterna,
i samband varmed förklaringar av bankens ombud avgivits av
förut angivna innehåll beträffande åbornas rätt.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förbud den 11 december 1766 mot flyttning av
smiden och hammarskatt gällde, att, då bruk nedlades, de därunder skatteköpta
hemman, sönå innehades under åborätt, hemfölle till kronan.
Skulle så bliva förhållandet med ifrågavarande fastigheter under åborätt,
bleve emellertid kronans fördel därav ringa, enär åborna då ägde att,
mot stadgade skatteköpeskillingar -— tio års grundräntor — lösa
fastigheterna till skatte. Något direkt ekonomiskt intresse att förvärva
fastigheterna från banken-bruksägaren kunde därför kronan icke anses
äga. Ett påtagligt intresse av ett dylikt förvärv från kronans sida ägde
däremot åborna, som därigenom skulle bliva fria från den fara som hotade
dem vid en realisation av i deras hemman meddelade inteckningar.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Ehuru skäl syntes tala för uppfattningen, att även en utmätning av
bruksägares rätt lämnade åbornas rätt oberörd, vore det givet, att, då
frågan ej prövats av domstol, en högst oläglig osäkerhet för närvarande
rådde härutinnan. Ej mindre på grund av den inverkan Kungl. Maj:ts
beslut angående medgivande till upptagande av inteckningarna fått för
rättsläget än även med hänsyn till önskvärdheten att i görligaste mån
bringa ur världen det egenartade institut, som åborätt på under bruk
skatteköpta hemman utgjorde, syntes avtalet beträffande dessa fastigheter
— även bortsett från fördelen att den vissa av fastigheterna tillkommande
rätten till husbehovsvirke m. m. på rekognitionsskogen bortfölFe —
medföra gagn för det allmänna.

Vad fastigheterna under gruppen a) beträffade hade åborna å desamma
avgivit den förklaring, att, så snart de genom Kungl. Maj:ts och kronans
inköp av äganderätten till deras hemman satts i tillfälle att förvärva
denna rätt för författningsenliga skatteköpeskillingar, de till kronan
avstode från den hemmanen tillkommande rätten till skogsfång och
andra förmåner å rekognitionsskogen. Förutsättningen för denna förbindelse
vore, att åborna finge disponera hela den växande skogen å sina
fastigheter. Denna inginge jämlikt 2 punkten första stycket i avtalet i
kronans förvärv. Avståendet av servitutsrätten i fråga måste anses vara
av avsevärt värde för kronan såsom rekognitionsskogens ägare.

Beträffande gruppen b) av ovan angivna åbofastigheter hade kronan
icke förvärvat motsvarande skogskapital (se 2 punkten tredje stycket i
avtalet), och det hade bland annat på grund härav ansetts icke skäligen
kunna krävas något särskilt vederlag av åborna å dessa fastigheter.

De förmåner, förvärvet av åbofastigheterna medförde för kronan och
det allmänna, syntes fullt svara mot den förhöjning av köpeskillingen enligt
avtalet, som fastigheternas medtagande i detsamma kunde anses hava
föranlett. Förbehållet vid skatteköp örn oskiljaktighet från bruket utgjorde
icke något hinder för kronans förvärv.

Värdet å de rättigheter och fastigheter, som enligt avtalet den 14 december
1933 skola förvärvas av kronan, m. rn.

Ämbetsverken hava i skrivelsen dea 1 februari 1934 lämnat uppgifter å
de taxeringsvärden, som vid senaste fastighetstaxering åsatts rekognitionsskogen
och övriga i avtalet avsedda fastigheter. Av dessa uppgifter
framgår följande:

Taxeringsvärdet å rekognitionsskogen, som genom avtalet skulle komma
under kronans fria disposition, utgör enligt 1933 års fastighetstaxering
...................................... kronor 1,158,800,

varav jordbruksvärde 196,300 kronor och skogsvärde
893,900 kronor; årliga skogsavkastningen beräknas i
den av domänstyrelsen fastställda särskilda hushållningsplanen
till 24,000 nr av en kubikmassa örn 648,658
m3 (över 20 cm brösthöjd 439,506 m3, inom bark 539,650
m3);

taxeringsvärdet å särskilt taxerade lägenheter å rekog -

nitionsskogen utgör .................................. » 75,000

taxeringsvärdet å de fria brukshemmanen utgör........ » 130,100

samt å åbofastigheterna ............. » 273,700

(varav de å rekognitionsskogen belägna 139,800 kronor).

Summa kronor 1,637,600.

Kungl. May.ts proposition nr 149. 17

Ämbetsverken hava framhållit, att i följd av avtalets karaktär av affärsuppgörelse
någon närmare specifikation icke kunde lämnas å de särskilda
värden, varmed de i avtalet avsedda rättigheter och fastigheter inginge
under den överenskomna köpesumman 675,000 kronor.

Såsom sammanfattning av de skäl, som talade för godkännande från
kronans sida av ifrågavarande avtal, hava ämbetsverken anfört:

Med hänsyn till å ena sidan den rätt, som tillkomme Åkers styckebruk
till rekognitionsskogen, och å andra sidan dennas betydande skogs- och
markvärde ävensom det betydande värdet av de hemman, som skulle med
äganderätt tillkomma kronan, samt av den förmån vid rekognitionsskogens
brukande, som förvärvet av de därå belägna åbofastigheternas rätt
till skogsfång m. m. innebure, funne ämbetsverken uppenbart, att ifrågavarande
uppgörelse vore att betrakta såsom för kronan förmånlig. Uppgörelsens
värde höjdes ytterligare genom den möjlighet, som därigenom
bereddes staten att utan större uppoffring frigöra ett stort antal åbofastigheter
från deras beroende av bruket i syfte att åborna skulle kunna förvärva
äganderätten (»skatterätten») till sina fastigheter.

Utan att vilja ingå på frågan örn beskaffenheten av den rätt, som kan Deva**°™nts''
tillkomma Åkers styckebruk till dess rekognitionsskog, synes det mig obestridligt,
att betydande fördelar stå att vinna med en avveckling av nu
bestående förhållanden. Frågan torde erhålla en tillfredsställande lösning
genom godkännande från statsmakternas sida av det avtal örn förvärv
för kronans räkning av styckebrukets rätt till rekognitionsskogen
samt av vissa brukshemman och åbofastigheter, som den 14 december 1933
träffats mellan å ena sidan kammar- och kommerskollegierna samt domänstyrelsen
och å andra sidan Södermanlands Enskilda Bank. Genom avtalet
skulle därjämte möjlighet beredas åborna å de i avtalet angivna åbofastigheter
att för stadgade skatteköpeskillingar förvärva äganderätten till
fastigheterna och sålunda befrias från den beroende ställning, som åborna
nu intaga i förhållande till innehavaren av styckebruket.

Frågan örn godkännande av ifrågavarande avtal torde, såsom ämbetsverken
föreslagit, böra underställas riksdagens prövning.

Med hänsyn till det anspråk på bättre rätt till rekognitionsskogen, som
framställts från styrelserna för Åkers, Österrekarne och Selebo häradsallmänningar
samt de allmänningar, vari Daga häradsallmänning uppdelats,
torde, på sätt bestämmelsen i punkten 10 i avtalet åsyftar, såsom villkor
för avtalets godkännande från kronans sida böra uppställas, att delägarna
i sagda allmänningar förbinda sig att, därest rekognitionsskogen
skulle helt eller delvis i laga ordning förklaras tillhöra allmänningsdelägarna,
gottgöra kronan de ersättnings- och köpeskillingsmedel samt andra
kostnader, som kronan enligt avtalet har att utgiva, mot övertagande av
kronans rättigheter och skyldigheter enligt avtalet utom såvitt angår de
däri avsedda fastigheterna under åborätt. Det torde böra ankomma å

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr Vt9.

2

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 149.

Kungl. Majit att närmare utforma ifrågavarande villkor, sedan frågan
örn avtalets godkännande prövats av riksdagen.

Vad angår ämbetsverkens förslag, att rekognitionsskogen och de i avtalet
ingående fria brukshemmanen skola, sedan de övergått i kronans
besittning, utläggas till kronopark samt ställas under skogsstatens vård
och förvaltning, torde sagda förslag böra bliva föremål för Kungl. Marits
bedömande, sedan frågan örn avtalets godkännande behandlats av riksdagen.

Slutligen förutsätter jag, att det för inköpet erforderliga beloppet av
675,000 kronor får utgå ur fonden för inköp av skogbärande eller till skogsbol
tjänlig mark.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att under förenämnda villkor godkänna ifrågavarande
den 14 december 1933 dagtecknade avtal örn förvärv
för kronans räkning av Åkers styckebruks rätt
till brukets rekognitionsskog samt de i avtalet angivna
brukshemman och åbofastigheter.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

340502 Stockholm, Isaac Marcus Bok tryckeri-Aktiebolag, 1934.