Kungl. Majus proposition nr 138.

1

tfr 138.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1933
fattade beslut; given Stockholms slott den 16 februari

1934.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1933 vid dess sjuttonde sammanträde fattade
besluten.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

P. Albin Hansson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten i statsrådet
d Stockholms slott den 16 februari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
statsministern i egenskap av tillförordnad chef för socialdepartementet vissa av
den internationella arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1933 fattade
beslut samt anför:

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 138.

2426 33 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar
förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock
skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande vid
lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär som tillkommer
en ratificerad konvention.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av ett
konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och konventionsförslag
den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden respektive
frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder.
Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt att
fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast
möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets
avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn ett konventionsförslag
icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters bifall, skall respektive
medlem av organisationen icke vara underkastad någon vidare förpliktelse
med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete
»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens sjuttonde sammanträde hölls i
Genéve under tiden 8—30 juni 1933. Antalet representerade stater utgjorde
49, av vilka 35 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetar sidorna. Sverige deltog
i sammanträdet med en fullständig delegation.

Konferensen antog förslag till sju konventioner samt två rekommendationer.
Ett av konventionsförslagen avsåg avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
och de sex övriga obligatorisk ålderdomsförsäkring, obligatorisk invaliditets -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 138.

3

försäkring samt obligatorisk dödsfallsförsäkring dels för löntagare i industriella
företag, handelsföretag och fria yrken samt för hemarbetare och tjänstefolk
dels ock för löntagare i jordbruksföretag. Rekommendationerna gällde avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer samt invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkringens
allmänna principer.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg
utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut
torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga örn
beslutens innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande,
hänvisa till nämnda bilaga.

Konventionsförslaget och rekommendationen angående avgiftskrävande

arbetsförmedlingsbyråer.

Kon ventionsforsla gets bestämmelser.

I konventionsförslaget, som icke äger tillämpning å arbetsförmedling för
sjömän, skiljes mellan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå med vinstsyfte,
sådan förmedlingsbyrå utan vinstsyfte samt utövare av arbetsförmedling utan
ersättning därför. Den förstnämnda kategorien omfattar enskilda personer,
sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer, vilka tjäna
såsom mellanhand för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare
åt arbetsgivare i syfte att direkt eller indirekt från någondera erhålla ekonomisk
eller annan materiell fördel; dock avses ej här tidningar eller andra publikationer,
såvitt de ej uteslutande eller huvudsakligen ha till syfte att vara förmedlare
mellan arbetsgivare och arbetare. Såsom avgiftskrävande arbetsförmedling
utan vinstsyfte definieras arbetsförmedlingstjänst, som upprättats av
sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer, vilka, utan
att eftersträva materiell fördel, för förmedlingen av arbetsgivaren eller arbetaren
uppbära inträdesavgift, periodiskt bidrag eller annan ersättning. Bestämmelserna
i konventionsförslaget rörande arbetsförmedling utan ersättning avse
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer ävensom varje person eller enskild
organisation, som regelmässigt utövar arbetsförmedling utan ersättning.

Inom tre år från konventionens ikraftträdande för vederbörande medlemsstat
skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte vara avskaffade.
Under denna tid må nya sådana byråer icke upprättas, och skola
redan befintliga byråer stå under uppsikt av vederbörande myndighet samt
endast äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av myndigheten
godkänd taxa. Vissa avvikelser härifrån må undantagsvis medgivas av
vederbörande myndighet under i konventionen närmare angivna villkor.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte skola innehava
tillstånd av vederbörande myndighet och stå under uppsikt av denna. De må
icke uppbära ersättning överstigande taxa, vilken skall fastställas av vederbörande
myndighet.

4

Kungl. Majus proposition nr 138.

Rörande icke avgiftskrävande arbetsförmedling är stadgat i konventionen,
att anmälan örn sådan verksamhet skall göras till vederbörande mj ndighet.

Rekommendationens bestämmelser.

Rekommendationen innefattar, såvitt den är av egentlig betydelse för
svenska förhållanden, väsentligen en maning till regeringarna att vidtaga åtgärder
för att anpassa den offentliga arbetsförmedlingen efter behovet inom
yrken, som ofta anlita avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Principen örn
den offentliga arbetsförmedlingens specialisering med hänsyn till särskilda
yrken borde tillämpas och ombud för de mera representativa arbetar- och arbetsgivarorganisationerna
anmodas medverka i den offentliga arbetsförmedlingen.

Gällande författningsbestämmelser.

Den privata arbetsförmedlingen i Sverige regleras huvudsakligen genom
kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande
av arbetsanställning. Enligt kungörelsen erfordras tillstånd, örn någon yrkesmässigt
vill utöva verksamhet såsom kommissionär för att åt tjänare eller
andra anskaffa anställning. Tillstånd till sådan verksamhet meddelas av länsstyrelsen
i det län, där verksamheten skall utövas. I ansökningen skall lämnas
uppgift bland annat om de avgifter, som skola erläggas av den vilken anlitar
kommissionären. Vill kommissionär göra ändring beträffande nämnda avgifter
skall han göra anmälan därom till länsstyrelsen. Kungörelsen upptager därjämte
åtskilliga bestämmelser rörande förmedling av anställning a utrikes ort.
— I cirkulärbrev den 31 mars 1922 har Kungl. Majit anbefallt samtliga länsstyrelser
att återkalla meddelade tillstånd att yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet
för anskaffande av arbetsanställning at sjömän.

Genom kungörelse den 30 april 1920 (nr 233), ändrad genom kungörelsen
nr 49 år 1922, hava bestämmelser meddelats angående godkännande av sjuksköterskebyråer.
Dessa hava till uppgift att mot avgift, som fastställts av
medicinalstyrelsen, förmedla anställning i sjukvård at sjuksköterskor, vilka
fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola, ävensom efter medgDande
av medicinalstyrelsen åt andra sjuksköterskor.

Förberedande behandling.

Konventionsförslaget och rekommendationen föregingos, innan de antogos
av arbetskonferensen, av den sedvanliga förberedande behandlingen. Fragan
behandlades sålunda förberedelsevis på arbetskonferensens nästföregående sammanträde,
och internationella arbetsbyrån utsände därefter till de olika regeringarna
ett frågeformulär i ämnet. Ändamålet härmed var att genom de svar,
som inkommo från regeringarna, erhålla en grundval för utarbetande inom
arbetsbyrån av en rapport i frågan ävensom förslag till konvention. Formuläret
remitterades här i landet för yttrande till delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, som inhämtade utlåtanden av socialstyrelsen, landsorganisationen,
Stockholms hembiträdesförening, Sveriges husmodersföreningars

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

riksförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell oell restauranger samt
restaurangernas arbetsgivareförening, vilka samtliga uttalade sig för den i
vinstsyfte bedrivna arbetsförmedlingens avskaffande, socialstyrelsen och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund dock med vissa förbehåll.

I sitt svar på den internationella arbetsbyråns formulär anförde svenska
regeringen rörande huvudgrunderna för en lagstiftning i ämnet följande.

All arbetsförmedling mot avgift syntes i princip böra vara förbjuden. Emellertid
måste det beaktas, att arbetsförmedling, även av ganska omfattande beskaffenhet,
utövades av en mångfald olikartade institutioner, såsom fackliga
organisationer, föreningar och stiftelser med humanitärt syfte samt undervisnings-
och vårdanstalter, av vilka somliga uppbure avgifter för förmedlingen,
en verksamhet, som även om kontant ersättning uppbures, i många fall torde
få anses samhällsnyttig. Även borde observeras, att såsom avgiftskrävande
jämväl kunde anses sådana institutioner, som visserligen ej fordrade särskild
avgift för förmedlingen men ändock på ett eller annat sätt, t. ex. i form av
medlems-, kurs- eller vårdavgifter, tillgodogjorde sig ersättning för kostnaderna

för förmedlingsarbetet. .

Med hänsyn härtill syntes det böra tillkomma den nationella lagstiftningen
att i den utsträckning, som sociala hänsyn föranledde, bestämma, att förbudet
icke omfattade sammanslutningar eller institutioner med fackligt, humanitärt
eller liknande syfte, försåvitt betalningen bestämdes så, att ersättningen vore
rimlig och i varje fall icke överstege de faktiska utgifterna vid anvisningen.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte borde emellertid
inbegripas under statlig kontroll. Härigenom skulle möjliggöras vidgad överblick
över arbetsmarknaden och måhända även visst samordnande av berörda
verksamhet med den offentliga arbetsförmedlingen. _

Den avgiftskrävande arbetsförmedlingen syntes, åtminstone under den närmaste
framtiden, icke kunna helt avskaffas, da den offentliga arbetsförmedlingen
i regel icke kunde på tillfredsställande sätt handhava förmedling av
platser åt mer fåtaliga, högre kvalificerade arbetstagargrupper, enär den därför
erforderliga specialiseringen ställde sig alltför dyrbar. At den nationella
lagstiftningen borde överlämnas att angiva de undantag, som bleve erforderliga.
Möjligheten till undantag syntes böra begränsas till sådana arbetsområden,
där förmedlingen icke kunnat övertagas av sammanslutningar eller institutioner
och där den offentliga arbetsförmedlingen icke kunde tillfredsställande
lösa uppgiften.

Yttranden m. m.

Över konventionsförslaget och rekommendationen har utlåtande avgivits av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som för utredning
i ärendet inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Därjämte har Sveriges
hotell- och restaurangpersonals förbund inkommit med en framställning i ämnet.

I sitt yttrande uttalar sig socialstyrelsen till en början i princip saväl lör
avskaffande av den affärsmässigt bedrivna arbetsförmedlingen som för statlig
kontroll å annan privat arbetsförmedling.

Styrelsen övergår härefter till en granskning av hur tillämpningen av konventionsförslagets
bestämmelser skulle verka för olika slag av arbetsförmedling.
Såsom en första kategori behandlar styrelsen den affärsmässiga arbetsför -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

medlingen. I fråga örn kommissionärsverksamheten uttalar styrelsen som sin
åsikt, att denna form av arbetsförmedling utan mera avsevärda olägenheter torde
kunna avskaffas. Angeläget vore emellertid därvid, att den offentliga arbetsförmedlingens
organ gjordes bättre rustade än vad de på vissa håll vore för
att kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodose de sålunda ökade förmedlingsuppgifterna.
Under den i konventionsförslaget stadgade övergångstid, som
skulle föregå kommissionärernas avskaffande, borde de ställas under inseende
av en central statlig myndighet, förslagsvis socialstyrelsen, som jämväl skulle
äga bevilja de undantag från konventionsförslagets bestämmelser, vilka kunde
ifrågakomma.

Såsom en andra kategori av enskilda avgiftskrävande arbetsförmedlingsorgan
upptager styrelsen allehanda slag av skolor och utbildningsanstalter samt
fackorganisationer och kårsammanslutningar, vilka visserligen direkt eller indirekt
uppbära avgift för förmedlingen men icke göra det i vinstsyfte. Styrelsen
framhåller beträffande dessa förmedlingsorgan önskvärdheten av att
skyldighet föreskrives för dem att lämna meddelande örn sin verksamhet, varigenom
en fullständigare översikt över läget på arbetsmarknaden skulle vinnas.

En tredje kategori av arbetsförmedlingsorgan bildar, enligt socialstyrelsens
yttrande, ett betydande antal skolor, andra utbildningsanstalter samt
filantropiska föreningar, vilka bedriva förmedlingsverksamhet utan att därför
kräva någon ersättning. Styrelsen anser det vara av visst värde, att den centrala
statliga arbetsförmedlings myndigheten hölles underrättad även örn deras
förmedlingsverksamhet.

Styrelsen framhåller som sammanfattning av sitt yttrande, att även örn
konventionen erhållit en val stel och rigorös avfattning, varigenom tillämpningen
säkerligen komme att i det praktiska livets skiftande förhållanden medföra
större eller mindre svårigheter, synpunkter kunde anföras som med avgörande
styrka syntes styrelsen tala för åtgärder i den genom konventionen
avsedda riktningen. Särskilt tvenne skäl vägde därvid tungt. Det ena vore
av företrädesvis humanitär natur, nämligen att den arbetssökande alltid skulle
äga tillfälle att utan kostnader orientera sig på arbetsmarknaden i syfte att
genom arbete vinna sitt uppehälle. Det andra vore av allmänt arbetsmarknadspolitisk
innebörd, nämligen önskemålet att genom samlande såvitt möjligt
av utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden i en punkt, den offentliga arbetsförmedlingen,
ernå en planmässighet på området, vilken måste vara gagnelig
för såväl den allmänna arbetsmarknadspolitiken som näringslivet och de
arbetssökande. På grund av dessa skäl hade styrelsen ansett sig böra tillstyrka
biträdande från svensk sida av konventionen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet tillstyrker på
i stort sett samma grunder som socialstyrelsen anslutning för Sveriges del till
konventionen. I samband härmed omnämner delegationen jämväl de lagstiftningsåtgärder,
som skulle erfordras för förverkligande av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen finner delegationen icke böra föranleda andra åtgärder

7

Kungl. Majus proposition nr 138.

än att de däri lämnade anvisningarna rörande offentlig arbetsförmedling beaktades
vid avfattandet av lagstiftningen angående denna förmedling.

Den 29 december 1933 uppdrog jag åt socialstyrelsen att inkomma med utredning
och förslag rörande de författningsbestämmelser, som kunde bliva
erforderliga, därest Sverige anslöte sig till konventionen. Sedan styrelsen den
31 januari 1934 avgivit förslag i ämnet, har förslaget för yttrande utremitterats
till vissa centrala myndigheter, samtliga länsstyrelser med flera.

De principer, på vilka förevarande konventionsförslag bygger, synas mig, Departementssåvitt
nu kan bedömas, vara ägnade att i huvudsak läggas till grund för en c ie en''
lagstiftning i ämnet i Sverige. Av vad jag nyss meddelade rörande det förberedande
skick, i vilket spörsmålet örn genomförandet av en dylik lag för närvarande
befinner sig, framgår emellertid, att definitivt beslut rörande konventionens
ratificering icke lämpligen nu kan fattas. Jag förordar således, att med
prövningen av ratificeringsfrågan tillsvidare får anstå.

Ifråga örn rekommendationen ber jag få erinra om att Kungl. Maj:t i proposition
nr 40 till innevarande års riksdag framlagt förslag till lag örn offentlig
arbetsförmedling, varigenom syftet med rekommendationen i viss man skulle
komma att tillgodoses. Ytterligare åtgärder med anledning av rekommendationen
synas mig icke för närvarande erforderliga.

Konventionsförslagen angående ålderdoms-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring
jämte rekommendationen i samma ämnen.

Jämförelse mellan Jtonventionsförslagen
och pensionist ör säkring slagen.

De försäkringssystem, som innefattas i konventionsförslagen, avse i allmänhet
löntagare. Enligt lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring
är envar svensk man eller kvinna försäkrad till erhållande av pension. Den
svenska pensionsförsäkringen omfattar således icke blott löntagare utan även
självständigt arbetande personer — såsom hemarbetare och företagare — samt
andra.

Pensionens storlek skall enligt konventionsförslagen beräknas med eller utan
hänsyn till den tid försäkringen varat och utgå med en bestämd summa, viss
procent av den lön, som beaktats i försäkringsavseende, eller en summa, som
växlar efter beloppet av erlagda avgifter. Enligt förslagen skola försäkringarna
finansieras genom bidrag av såväl den försäkrade som hans arbetsgivare. Dock
behöver bidragsplikt för de sistnämnda icke föreskrivas i länder, där försäkringens
tillämpningsområde ej är begränsat till löntagare. Till försäkring, som
upprättats till förmån för löntagare eller arbetare i allmänhet, skall därjämte
lämnas bidrag av allmänna medel. Den svenska pensionsförsäkringen bygger
på ett system med obligatoriska pensionsavgifter, å vilka utgår en efter försäkringstekniska
grunder beräknad pension. Därjämte utgå av allmänna medel

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

dels ett tillägg till pensionen för pensionstagare, som äro till arbete varaktigt
oförmögna och vilkas årsinkomst ej uppgår till visst belopp, dels ock ett särskilt
understöd till vissa andra till arbete varaktigt oförmögna.

Rörande försäkringens administration föreskrives i konventionsförslagen
bland annat, att försäkringen skall handhavas av inrättningar, som upprättats
av offentlig myndighet och icke fullfölja något vinstsyfte, eller ock av statens
försäkringsfonder. Försäkringens handhavande kan dock även anförtros åt inrättningar,
som upprättats på initiativ av vederbörande parter och godkänts
av offentlig myndighet. Försäkringsinrättningarnas och statens försäkringsfonders
tillgångar skola förvaltas avskilda från allmänna medel. I försäkringsinrättningarnas
förvaltning skola representanter för de försäkrade, eventuellt
också för arbetsgivarna och offentlig myndighet, deltaga. Besvär av försäkrad
skola handläggas av specialdomstolar, beträffande vilka vissa bestämmelser
äro meddelade. Hos oss handhaves som bekant pensionsförsäkringen av
pensionsstyrelsen och de lokala pensionsnämnderna, och pensionsavgifterna
inflyta till en fond, som förvaltas enligt av Kungl. Majit och riksdagen bestämda
grunder. Besvär över pensionsnämnds beslut prövas av pensionsstyrelsen.

I fråga om utlännings rättsliga ställning i försäkringsavseende innehålla
konventionsförslagen ganska utförliga bestämmelser. Där stadgas sålunda, att
utländska löntagare skola vara underkastade försäkrings- och avgiftsplikt under
samma villkor som landets medborgare. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare
skola lika med landets medborgare äga rätt till prestationer, härrörande
från de avgifter, som gottskrivits dem. Vidare skola försäkrade utlänningar
och deras rättsinnehavare, om de äro undersåtar i en medlemsstat,
som är bunden av konventionerna, vara berättigade till pension, som bekostas
av allmänna medel. Den nationella lagstiftningen kan emellertid åt landets
medborgare förbehålla rätten till sådana förmåner, som utgå uteslutande till
försäkrade, vilka vid försäkringslagens ikraftträdande överskridit viss ålder.
Slutligen stadgas, att inskränkningar, som föreskrivits i fall av vistelse utomlands,
icke skola äga tillämpning å pensionerade eller deras rättsinnehavare,
vilka äro undersåtar i medlemsstat, bunden av konventionerna, och bosatta å
sådan stats territorium, i vidare mån än de äga tillämpning å undersåtar i det
land, där pensionen förvärvats. Pension av allmänna medel behöver dock icke
utbetalas. Den svenska pensionsförsäkringen intager i detta avseende en annan
ståndpunkt, i det att densamma från försäkringen utesluter utlänningar.

I fråga örn ålderdomspensionen stadgas i de konventionsförslag, som behandla
denna försäkringsform, att den ålder vid vilken den försäkrade blir berättigad
till sådan pension, skall bestämmas i den nationella lagstiftningen men
icke får beträffande försäkring för löntagare överstiga 65 år. Åldersgränsen
i den svenska pensionsförsäkringen — som ju dock ej är begränsad till löntagare
— är 67 år. Enligt konventionsförslagen rörande invaliditetsförsäkring
skall rätt till invaliditetspension i regel inträda, då den försäkrade drabbas av
allmän oförmåga till arbete, som sätter honom ur stånd att förskaffa sig någon

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

avsevärd arbetsförtjänst. Rätt till pension inträder enligt pensionsförsäkringslagen
vid varaktig oförmåga till arbete. Sådan oförmåga skall anses vara för
handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant
arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Dödsfallsförsäkringen, vilken saknar motsvarighet i det svenska försäkringssystemet,
skall enligt konventionsförslagen medföra rätt till pension åtminstone
för den avlidne försäkrades eller pensionerades icke omgifta änka och efterlevande
barn. Rätt till änkepension må förbehållas änkor, vilka överskridit
viss ålder eller drabbats av invaliditet, samt begränsas till fall, där äktenskapet
varat viss tid och ingåtts, innan den försäkrade eller pensionerade uppnått viss
ålder eller blivit invalid. Pension tillkommer jämväl barn, som icke överskridit
viss ålder, icke understigande 14 år. Pension efter försäkrad eller pensionerad
moder må dock göras beroende av att modern bidragit till barnets underhall
eller att hon vid sin död varit änka. Den nationella lagstiftningen skall angiva
de fall, då ett utomäktenskapligt barn skall vara berättigat till pension.

Rekommendationens bestämmelser.

Den i samband med konventionsförslagen beslutade rekommendationen, som
har till uppgift att tjäna till ledning vid utbyggnad av en lagstiftning, grundad
å konventionernas principer, innehåller dels bestämmelser örn försäkringens
tillämpningsområde, dels föreskrifter rörande de olika slagen av pensioner, dels
bestämmelser örn anskaffande av tillgångar till försäkringen, dels ock stadganden
rörande försäkringens administration.

Förberedande behandling.

Jämväl ifrågavarande konventionsförslag och rekommendation föregingos,
innan de antogos av arbetskonferensen, av den sedvanliga förberedande behandlingen.
Det av internationella arbetsbyrån utsända frågeformuläret remitterades
för yttrande till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
som i sin tur inhämtade yttranden av socialstyrelsen, försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen och landsorganisationen. Av de i
ärendet hörda ingick allenast pensionsstyrelsen på besvarande av formuläret.
För egen del avstyrkte delegationen formulärets besvarande under hänvisningtill
att den svenska pensionsförsäkringslagen vore föremål för revision.

I sitt svar på frågeformuläret anförde svenska regeringen, att följande allmänna
synpunkter torde böra beaktas:

Särskilda konventioner borde upprättas angående ålderdomsförsäkring, invaliditetsförsäkring
och dödsfallsförsäkring, varigenom det skulle bliva möjligt
för de länder, som ej i ett sammanhang genomförde den ifrågasätta regleringen
på området, att successivt biträda respektive konventioner. Konventionerna,
som endast borde innehålla principiella bestämmelser, borde läggas så, att såväl
ett försäkringssystem som ett system, avseende avgiftsfria pensioner, eller en
kombination av dessa båda system godtoges. Därjämte borde konventionerna
erhålla den avfattningen, att länder med allmän folkförsäkring kunde biträda
desamma, vilket bland annat innebure, att pensionernas storlek icke ovillkor -

10

Kungl. Majus proposition nr ISS.

ligen skulle sättas i förhållande till arbetslönen. Pensionsförsäkringens tilllämpningsområde
borde utsträckas jämväl till självständigt arbetande personer.

I svaret å frågeformuläret upptogos därefter vissa särskilda spörsmål till
behandling.

Yttranden m. m.

över konventionsförslagen och rekommendationen har utlåtande avgivits av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som för utredning
i ärendet inhämtat yttrande från pensionsstyrelsen.

I sitt yttrande upptager pensionsstyrelsen till prövning frågan, i vad mån
konventionsförslagens innehåll överensstämmer med den svenska lagstiftningen
i ämnet. Härvid lämnar styrelsen konventionsförslagen angående dödsfallsförsäkring
helt åsido, detta enär den svenska lagstiftningen saknar motsvarighet
till ifrågavarande försäkringsform. Styrelsen konstaterar, att den svenska
lagstiftningen örn pensionsförsäkring, för att ratificering av konventionsförslagen
skulle bliva möjlig, icke behövde undergå någon mera väsentlig omarbetning
utom i fråga örn utlänningars rättsliga ställning i försäkringen. Enligt
styrelsens mening skulle en i detta avseende reviderad pensionsförsäkringslag
icke ur administrativ synpunkt bereda särskilda svårigheter, därest försäkringsplikten
begränsades till sådana utlänningar, som vore i riket mantalsskrivna.
Styrelsens yttrande utmynnar i förslag, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn
nödig utredning angående de ändringar, som kunde bliva erforderliga i den
svenska pensionsförsäkringslagstiftningen för att möjliggöra anslutning från
Sveriges sida till konventionsförslagen angående ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har förordat
ratificering för Sveriges del av konventionsförslagen rörande ålderdoms- och
invaliditetsförsäkring samt såsom skäl härför anfört följande:

Oavsett den förpliktelse till deltagande i det internationella socialpolitiska
samarbetet, som torde få anses åligga Sverige i egenskap av medlem av internationella
arbetsorganisationen, talade till förmån för anslutning från svensk
sida det förhållandet, att man därigenom skulle bereda talrika svenska medborgare,
som vistades i främmande länder, ett välbehövligt understöd, då de till
följd av ålder eller av annan orsak bleve oförmögna att förskaffa sig nödtorftig
arbetsförtjänst. Måhända kunde häremot erinras, att den svenska pensionsförsäkringen,
som ju icke vore begränsad till löntagare, hade en betydligt vidsträcktare
omfattning än ålderdoms- och invaliditetsförsäkringarna i andra länder, vilket
skulle leda till att anslutning till konventionerna komme att för Sverige ställa
sig ofördelaktig. Emot detta resonemang kunde emellertid anföras, att antalet
svenska löntagare i utlandet sannolikt torde överstiga utländska löntagare i
Sverige samt att det allmännas ekonomiska medverkan till försäkringen i alldeles
övervägande mån torde tagas i anspråk för löntagarna.

Under framhållande av att den svenska pensionsförsäkringslagen för närvarande
vore föremål för omarbetning av 1928 års pensionsförsäkringskommitté
uttalar delegationen som sin mening, att definitivt beslut angående ratifice -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

ringell icke torde kunna fattas, förrän revisionsarbetets resultat förelåge och
detta blivit prövat. Delegationen föreslår, att konventionsförslagen överlämnas
till pensionsförsäkringskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande
av dess uppdrag.

De båda konventionsförslagen angående dödsfallsförsäkring Ilar delegationen
ansett icke kunna ifrågakomma till ratificering med hänsyn till avsaknaden av
motsvarande svensk lagstiftning. Då konventionerna emellertid hade ett behjärtansvärt
syfte, syntes det delegationen med skäl kunna ifrågasättas, om
icke vår lagstiftning borde kompletteras uti ifrågavarande avseende.

Yad slutligen angår rekommendationen, har såväl pensionsstyrelsen som
delegationen föreslagit, att densamma icke skulle föranleda annan åtgärd än
att den överlämnades till 1928 års pensionsförsäkringskommitté.

I anslutning till vad i yttrandena föreslagits hava konventionsförslagen och
rekommendationen den 6 december 1933 överlämnats till pensionsförsäkringskommittén.

Såsom i ärendet erinrats, är den svenska pensionsförsäkringslagstiftningen Departcmcntsför
närvarande föremål för revision, och huvudbetänkande i ämnet med förslag chefenrörande
den allmänna pensionsförsäkringen lär vara att förvänta inom kort.

Med hänsyn härtill torde frågan örn den svenska lagstiftningens anpassning
efter konventionsförslagen rörande ålderdoms- och invaliditetsförsäkring böra
tagas under omprövning vid behandlingen av detta lagstiftningsärende. Framhållas
må, att nämnda konventionsförslag i stort sett icke innehålla några
med vår nuvarande lag oförenliga principer. Allenast beträffande en punkt,
nämligen i fråga örn försäkringens begränsning till svenska medborgare, synes
skiljaktighet av större betydenhet föreligga mellan vår lag och förslagen. Vad
angår konventionsförslagen rörande dödsfallsförsäkring, saknas hos oss motsvarighet
härtill, men pensionsförsäkringskommittén har i uppdrag att utreda
viss närliggande fråga, nämligen spörsmålet, huruvida utöver vad nu äger
rum understöd i en eller annan form kan beredas obemedlade eller mindre
bemedlade personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn. På grund
härav lärer kommitténs förslag i nämnda spörsmål böra avvaktas, innan frågan
örn ratificering av dessa konventionsförslag kommer under vidare bedömande.

Vad beträffar rekommendationen torde den böra vinna beaktande, i den mån
så lämpligen låter sig göra, vid revisionen av pensionsförsäkringslagen och
upptagande i svensk lagstiftning av bestämmelser rörande dödsfallsförsäkring.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående omförmälda, av den
internationella arbetsorganisationens konferens vid dess sjuttonde
sammanträde i Genéve år 1933 antagna konventionsförslag och
rekommendationer.

Kungl. Majus proposition nr 138.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Nordwall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

13

Bilaga.

Översättning.

Förslag till konvention angående avgiftskriivande
arbetsförmedlingsbyråer.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsoiganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående argif tskr iivari de arbetsförmedlingsbyråer,
vilken fråga utgör första punkten på dagordningen for
sammanträdet, •

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga formen av ett törnag
till internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra oell trettiotre
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Artikel 1.

1. I denna konvention avser uttrycket »avgiftskrävande arbetsförmedlings byrå»:

.

a) arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, d. v. s. värjo person, sammanslutning,
institution, byrå eller annan organisation, vilken tjänar såsom
mellanhand för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare at
arbetsgivare och gör detta i syfte att direkt eller indirekt från någondera
erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; denna definition avser ej
tidningar eller andra publikationer, för såvitt de ej uteslutande eller huvudsakligen
lia till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare;

b) arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, d. v. s. arbetsförmedlingsorgan,
upprättade av sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer,
vilka, utan att eftersträva materiell fördel, för förmedlingen av arbetsgivaren
eller arbetaren uppbära inträdesavgift, periodiskt bidrag eller annan ersättning.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å arbetsförmedling för sjoman.

Artikel 2.

1. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, vilka avses i
moment 1 a) av föregående artikel, skola vara avskaffade inom en tid av tre år,
räknat från denna konventions ikraftträdapde för medlemmen ifråga.

2. Under den tid, som föregår detta avskaffande,

aj må nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte icke

upprätta i^ avgiftskrävan(le arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte stå under
uppsikt av vederbörande myndighet och endast äga uppbära avgifter och
ersättning för kostnader enligt en av nämnda myndighet godkänd taxa.

Artikel 3.

1. Avvikelser från bestämmelserna i artikel 2 moment 1 av denna konvention
må undantagsvis medgivas av vederbörande myndighet men endast efter
hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan anga,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

2. Avvikelser, medgivna enligt denna artikel, må endast avse byråer, vilka
förmedla arbete åt sådana kategorier av arbetare, som äro noggrant angivna
i den nationella lagstiftningen och tillhöra yrken, där arbetsförmedlingen
äger rum under särskilda förhållanden av natur att göra avvikelsen berättigad.

3. Upprättande av nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer må ej
med stöd av denna artikel tillåtas efter utgången av den i artikel 2 stadgade
tiden av tre år.

4. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå, för vilken avvikelse medgivits
enligt denna artikel,

a) skall stå under uppsikt av vederbörande myndighet;

b) skall innehava ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter vederbörande
myndighets gottfinnande under en tidrymd ej överstigande tio år;

c) må endast uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av
vederbörande myndighet godkänd taxa;

d) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera
arbetare, med mindre dess tillstånd berättigar därtill och verksamheten
bedrives enligt en mellan länderna ifråga träffad överenskommelse.

Artikel 4.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, vilka avses i artikel
1 moment 1 b),

a) skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet och stå under upp -sikt av densamma;

b) må icke uppbära ersättning överstigande taxa, som skall fastställas
av vederbörande myndighet med noggrann hänsyn tagen till havda kostnader;

c) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera
arbetare, med mindre de erhållit tillstånd därtill av vederbörande myndighet
och verksamheten bedrives med tillämpning av en mellan länderna ifråga
träffad överenskommelse.

Artikel 5.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, vilka avses i artikel 1 av denna
konvention, ävensom varje person, sammanslutning, institution, byrå eller
annan enskild organisation, som regelmässigt utövar arbetsförmedlingsverksamhet,
äro skyldiga att, även örn de icke uppbära någon ersättning, göra
anmälan därom hos vederbörande myndighet med angivande, huruvida arbetsförmedlingen
lämnas kostnadsfritt eller mot gottgörelse.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall för varje fall av överträdelse av föregående
artiklar eller av bestämmelser, avsedda att bringa dem till verkställighet,
stadga lämplig straffpåföljd, i fall av behov innefattande indragning av tillstånd
eller medgivande, som avses i denna konvention.

Artikel 7.

De i artikel 408 av Versaillesfördraget och motsvarande artiklar av de övriga
fredsfördragen föreskrivna årliga rapporterna skola meddela alla erforderliga
upplysningar örn avvikelser, som medgivits enligt artikel 3.

Artikel 8.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr ISS.

Artikel 9.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats bos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det tva medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 10.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella
arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem registreringen av
ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 11.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett ar efter det den
registrerats hos sekretariatet. _

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett ar
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 12.

Vid utgången av varje tidrymd av tio ar, räknat fran denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 13.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke

föreskriver annat, ....

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention,
oberoende av vad i artikel 11 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 14.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Rekommendation angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer,
vilken fråga utgör första punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga formen av en rekommendation,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra
trettiotre efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med
hänsyn till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat
sätt jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande
delar av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer,
avsett att komplettera bestämmelserna i konventionen
och rekommendationen angående arbetslöshet, vilka antagits av konferensen
å dess första sammanträde;

som anser det vara önskvärt att genomföra det fullständiga avskaffandet
av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte inom kortast möjliga
tid;

som anser, att avskaffandet av detta slag av arbetsförmedlingsbyråer förvissa
slag av yrken skulle kunna medföra en del svårigheter i länder, där
kostnadsfri offentlig arbetsförmedling icke vore i stånd att fullständigt ersätta
den avskaffade arbetsförmedlingen;

som anser, att andra faktorer än förmedlingsavgifterna kunna förläna arbetsförmedlingsverksamhet
en vinstbetonad karaktär och leda till missbruk,

rekommenderar medlemmarna att taga följande regler och metoder under
övervägande:

I.

1. Åtgärder böra vidtagas för att anpassa den kostnadsfria offentliga arbetsförmedlingen
efter behovet inom yrken, vilka ofta anlita avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer.

2. Principen örn de offentliga arbetsförmedlingsbyråernas specialisering
med hänsyn till särskilda yrken bör tillämpas, och böra såvitt möjligt personer,
som äro förtrogna med vederbörande yrkens kännetecknande drag,
bruk och vanor, anställas vid nämnda byråer.

3. Representanter för de mest representativa arbetar- och arbetsgivarorganisationerna
inom ifrågakommande yrken böra anmodas att medverka i de
offentliga arbetsförmedlingsbyråernas verksamhet.

II.

1. Personer eller företag, som direkt eller indirekt draga någon slags fördel
av vissa slag av verksamhet, såsom utskänkning av dryckesvaror eller
hotellrörelse, klädmäkleri, pantbelåning eller växelrörelse, böra icke få driva
arbetsförmedlingsverksamhet.

2. Arbetsförmedling bör icke få äga rum i lokaler eller i därtill hörande
utrymmen eller annex, där något av ovannämnda slag av verksamhet bedrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

17

Förslag till konvention angående obligatorisk ålderdomsförscäkring för

löntagare i industriella företag, handelsföretag och fria yrken samt
för hemarbetare och tjänstefolk.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde

samt beslutit antaga vissa förslag angående obligatorisk ålderdomsförsäkring,
vilken fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugunionde dagen i juni år ettusen niohundra trettiotre
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att inrätta eller bibehålla ett system av obligatorisk
ålderdomsförsäkring med villkor, som äro minst likvärdiga med dem, vilka
angivas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Den obligatoriska ålderdomsförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare,
anställda och lärlingar i industriella företag, handelsföretag och fria
yrken samt å hemarbetare och tjänstefolk.

2. Varje medlem må dock i sin nationella lagstiftning stadga de undantag
han finner erforderliga beträffande

a) arbetare, vilkas lön överstiger viss gräns, och, för det fall lagstiftningen
icke stadgar dylikt allmänt undantag, anställda, vilka utöva
yrken, som vanligen betraktas såsom fria;

b) arbetare, som icke erhålla lön i penningar;

c) unga arbetare under viss ålder och arbetare, vilka äro för gamla
att erhålla försäkring, då de för första gången bliva löntagare;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med löntagares
i allmänhet;

e) medlemmar av arbetsgivarens familj;

f) arbetare, vilkas anställning på det hela taget och enligt sin natur är
av så kort varaktighet, att de icke komma i tillfälle att uppfylla villkoren
för erhållande av prestationer, samt personer, som utföra avlönat
arbete allenast tillfälligtvis eller såsom bisyssla;

g) arbetare, som äro invalider, och arbetare, som uppbära invaliditets-
eller ålderdomspension;

h) pensionerade tjänstemän, som utföra avlönat arbete, och personer,
vilka åtnjuta privat inkomst, i de fall då pensionen eller den privata
inkomsten är minst lika stor som den i den nationella lagstiftningen
föreskrivna ålderdomspensionen;

i) arbetare, vilka under sina studier giva lektioner eller arbeta mot
ersättning i syfte att erhålla en utbildning, som skall sätta dem i stånd
att utöva ett mot studierna svarande yrke;

j) tjänstefolk, anställt i hushållet hos arbetsgivare inom jordbruket.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 138. 242fi 38 2

18

Kungl. Majlis proposition nr 138.

3. Från försäkringsplikten kunna vidare undantagas personer, vilka enligt
lag, förordning eller särskild anordning äro eller skola bliva berättigade till
ålderdomsunderstöd, som på det bela taget är minst likvärdigt med det, som
föreskrives i denna konvention.

4. Denna konvention skall icke äga tillämpning å sjömän eller fiskare,
som bedriva fiske till havs.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen skall under villkor, som den äger bestämma,
berättiga förut obligatoriskt försäkrade personer, vilka icke uppnått pensionsåldern,
att frivilligt vidmakthålla sin försäkring eller ock bevara sin rätt
genom att för sådant ändamål erlägga en periodisk avgift; vad nu stadgats
skall dock icke gälla, där dylik rätt automatiskt upprätthålles eller, i fråga
örn gift kvinna, möjlighet står öppen för hennes make, som icke är underkastad
obligatorisk försäkring, att erhålla frivillig försäkring och därigenom
tillförsäkra henne ålderdoms- eller änkepension.

Artikel 4.

Den försäkrade skall bliva berättigad till ålderdomspension vid en ålder,
som bestämmes i den nationella lagstiftningen men beträffande försäkringssystem
för löntagare icke må överstiga sextiofem år.

Artikel 5.

Rätten till pension må göras beroende av en väntetid, som medför erläggande
av ett minsta antal avgifter såväl från försäkringens början som
under en viss tid omedelbart före riskens förverkligande.

Artikel 6.

1. Försäkrad person, som upphör att vara underkastad försäkringsplikt
och icke är berättigad till en prestation, motsvarande de avgifter, vilka gottskrivits
honom, bevarar sin på dessa avgifter grundade rätt.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl begränsa giltigheten av den på
avgifterna grundade rätten till utgången av en tidrymd, som skall räknas
från dagen för den obligatoriska försäkringens upphörande och vara antingen
växlande eller bestämd.

a) Den växlande tidrymden må icke understiga en tredjedel av det
sammanlagda antalet perioder, för vilka avgifter skolat erläggas sedan
försäkringens början, med avdrag för de perioder, för vilka avgifter icke
blivit erlagda.

b) Den bestämda tidrymden må i intet fall understiga aderton månader,
men skall den på avgifterna grundade rätten kunna upphöra vid
utgången av nämnda tidrymd, såvida icke ett i den nationella lagstiftningen
föreskrivet minsta antal avgifter dessförinnan gottskrivits den
försäkrade på grund av obligatorisk eller fortsatt frivillig försäkring.

Artikel 7.

1. Pensionen skall beräknas med eller utan hänsyn till den tid, försäkringen
varat, och utgå med en bestämd summa, viss procent av den lön, som
beaktats i försäkringsavseende, eller en summa, som växlar efter beloppet
av erlagda avgifter.

2. Då pensionen växlar med hänsyn till den tid, försäkringen varat, och
pensionsrätten är beroende av viss väntetid, skall pensionen, såvida icke
visst minimibelopp är utfäst, inbegripa en bestämd summa eller del, som
icke är beroende av den tid, försäkringen varat; då pensionsrätten icke är
beroende av viss väntetid, må ett utfäst minimibelopp kunna föreskrivas.

19

Kungl. Majus proposition nr 138.

3. Då avgifterna avpassas efter lönen, skall den lön, som legat till grund
för beräknandet av avgifterna, även läggas till grund för beräknandet av
pensionen, vare sig denna växlar i förhållande till den tid, försäkringen
varat, eller icke.

''Artikel 8.

1. ^Rätten till prestationer må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
örn vederbörande handlat bedrägligt gentemot försäkringsinrättningen.

2. Pensionen må helt eller delvis suspenderas för tid, då vederbörande

a) innehar anställning, vilken är underkastad försäkringsplikt;

b) helt underhålles på allmän bekostnad eller

c) åtnjuter annan periodisk, kontant prestation på grund av lag angående
obligatorisk socialförsäkring, pension eller ersättning för olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom.

Artikel 9.

1. De försäkrade och deras arbetsgivare skola bidraga till anskaffande av
försäkringens tillgångar.

2. Den nationella lagstiftningen må från skyldigheten att erlägga avgifter
fritaga

a) lärlingar och unga arbetare under viss ålder;

b) arbetare, vilka icke erhålla kontant lön eller vilkas lön är mycket låg.

3. Bidragsplikt för arbetsgivarna behöver likväl icke föreskrivas i sådan
lagstiftning rörande nationell försäkring, vars tillämpningsområde icke är
begränsat till löntagare.

4. Offentlig myndighet skall bidraga till anskaffandet av tillgångar eller
prestationer för försäkring, som upprättats till förmån för löntagare i allmänhet
eller arbetare.

5. Nationell lagstiftning, som vid tiden för antagandet av denna konvention
icke kräver erläggande av avgifter från de försäkrade, må kunna fortfara att
icke kräva dylika avgifter.

Artikel 10.

1. Försäkringen skall handhavas av inrättningar, som upprättats av offentlig
myndighet och icke fullfölja något vinstsyfte, eller ock av statens försäkringsfonder.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl anförtro försäkringens handhavande
åt inrättningar, som upprättats på initiativ av vederbörande parter
eller deras sammanslutningar och vederbörligen godkänts av offentlig myndighet.

3. Försäkringsinrättningarnas och statens försäkringsfonders tillgångar
skola förvaltas avskilda från allmänna medel.

4. Representanter för de försäkrade skola deltaga i förvaltningen av försäkringsinrättningarna
under villkor, som bestämmas av den nationella lagstiftningen,
vilken jämväl må meddela bestämmelser rörande deltagande av
representanter för arbetsgivarna och offentlig myndighet.

5. De självstyrda försäkringsinrättningarna skola stå under administrativ
och finansiell kontroll av offentlig myndighet.

Artikel 11.

1. Besvärsrätt skall tillkomma den försäkrade eller hans rättsinnehavare
i fall av tvist angående prestationer.

2. Dylika tvister skola prövas av särskilda domstolar, vari sitta domare,
till yrket domare eller icke, vilka liro särskilt förtrogna med försäkringens
syften och de försäkrades behov eller vid sin sida hava bisittare, utsedda
bland de försäkrade och deras arbetsgivare.

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 138.

3. I fall av tvist rörande försäkringsplikt eller storleken av avgifter skall
besvärsrätt tillkomma löntagaren och, där bidrag skall lämnas av arbetsgivaren,
jämväl denne.

Artikel 12.

1. Utländska löntagare skola vara underkastade försäkrings- och avgiftsplikt
under samma villkor som landets medborgare.

2. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola under samma
villkor som landets medborgare äga rätt till prestationer, härrörande från de
avgifter, som gottskrivits dem.

3. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola, örn de äro
undersåtar i en medlemsstat, som är bunden av denna konvention och vars
lagstiftning följaktligen föreskriver finansiellt bidrag av staten till anskaffandet
av tillgångar eller prestationer för försäkringen enligt artikel 9, även vara
berättigade till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas med
allmänna medel.

4. Den nationella lagstiftningen kan emellertid åt landets medborgare
förbehålla rätten till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas
med allmänna medel och uteslutande tillkomma försäkrade, som överskridit viss
ålder vid tiden för den obligatoriska försäkringslagstiftningens ikraftträdande.

5. Eventuellt föreskrivna restriktioner i fall av vistelse utomlands skola
icke äga tillämpning å pensionerade eller deras rättsinnehavare, vilka äro
undersåtar i medlemsstat, bunden av denna konvention, och vilka äro bosatta
å dylik medlems territorium, i vidare mån än de äga tillämpning å
undersåtar i det land där pensionen förvärvats. Pensionsunderstöd, -tillägg
eller -delar, härrörande från allmänna medel, behöva dock icke utbetalas.

Artikel 13.

1. Försäkring för löntagare skall regleras av den lag, som är gällande å
löntagarens arbetsställe.

2. Från denna bestämmelse kan för åstadkommande av kontinuitet i försäkringen
göras undantag genom överenskommelse mellan vederbörande
medlemmar.

Artikel 14.

Yarje medlem må meddela särskilda bestämmelser rörande arbetare i
gränstrakter, vilka arbetare hava sitt arbetsställe å medlemmens territorium
men sitt hemvist utomlands.

Artikel 15.

I länder, vilka icke hava obligatorisk ålderdomsförsäkring vid den tidpunkt,
då denna konvention först träder i kraft, skall varje då förefintligt
avgiftsfritt pensionssystem anses uppfylla denna konventions fordringar,
örn det garanterar en individuell rätt till pension under villkor, som angivas
i artiklarna 16—22 här nedan.

Artikel 16.

Pension skall tilldelas vid en ålder, som fastställes av den nationella
lagstiftningen men icke får överstiga sextiofem år.

Artikel 17.

Kåtten till pension må göras beroende av, att sökanden haft hemvist å
vederbörande medlems territorium under viss tidrymd närmast före den
tidpunkt, då han begär pension. Denna tidrymd, som bestämmes i den
nationella lagstiftningen, får icke överstiga tio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138.

21

Artikel 18.

1. Batt till pension skall tillerkännas varje sökande, vilkens årliga inkomster
icke överstiga en gräns, som skall fastställas i den nationella lagstiftningen
med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnadsminimum.

2. Vid beräknandet av vederbörandes inkomster skola undantagas inkomster
intill ett belopp, som skall bestämmas av den nationella lagstiftningen.

Artikel 19.

Pensionen skall utgöra ett belopp, som tillsammans med övriga inkomster,
utom de undantagna, räcker att täcka åtminstone den pensionerades väsentliga
behov.

Artikel 20.

1. Besvärsrätt skall tillkomma sökande i varje tvist örn utbekommande
av pension eller dennas storlek.

2. Besvären skola prövas av annan myndighet än den, som meddelat
beslut i första instans.

Artikel 21.

1. Utlänning, som är medborgare i medlemsstat, bunden av denna konvention,
skall äga rätt till pension på samma villkor som landets egna
medborgare.

2. Den nationella lagstiftningen må dock göra beviljandet av pension åt
utlänning beroende av, att denne haft hemvist å medlemmens territorium
under en tid, som högst med fem år överstiger motsvarande för medlemmens
medborgare föreskrivna tid.

Artikel 22.

1. Kåtten till pension må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
örn personen ifråga

a) ådömts frihetsstraff för brott;

b) erhållit eller sökt erhålla pension genom bedrägeri;

c) framhärdat i vägran att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, som
motsvarar hans krafter och förmåga.

2. Pension må helt eller delvis suspenderas under tid, då personen ifråga
helt underhålles på allmän bekostnad.

Artikel 23.

Frånsett bestämmelserna i artikel 12 moment 5 har denna konvention icke
avseende å vidmakthållandet av rätt till pension i fall av hemvist utomlands.

Artikel 24.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

Artikel 25.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Artikel 26.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledas notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 27.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det
den registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade nppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 28.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 29.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 27 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder
i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 30.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention angående obligatorisk ålderdomsförsäkring
för löntagare i jordbruksföretag.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde -

23

Kungl. Majus proposition nr 138.

samt beslutit antaga vissa förslag angående obligatorisk ålderdomsförsäkring,
vilken fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra trettiotre
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att inrätta eller bibehålla ett system av obligatorisk
ålderdomsförsäkring med villkor, som äro minst likvärdiga med dem, vilka
angivas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Den obligatoriska ålderdomsförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare,
anställda och lärlingar i jordbruksföretag samt å tjänstefolk, anställt
i hushållet hos arbetsgivare inom jordbruket.

2. Varje medlem må dock i sin nationella lagstiftning stadga de undantag
han finner erforderliga beträffande

a) arbetare, vilkas lön överstiger viss gräns och, för det fall lagstiftningen
icke stadgar dylikt allmänt undantag, anställda, vilka utöva yrken,
som vanligen betraktas såsom fria;

b) arbetare, som icke erhålla lön i penningar;

c) unga arbetare under viss ålder och arbetare, vilka äro för gamla
att erhålla försäkring, då de för första gången bliva löntagare;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med löntagares
i allmänhet;

e) medlemmar av arbetsgivarens familj;

f) arbetare, vilkas anställning på det hela taget och enligt sin natur
är av så kort varaktighet, att de icke komma i tillfälle att uppfylla villkoren
för erhållande av prestationer, samt personer, som utföra avlönat
arbete allenast tillfälligtvis eller såsom bisyssla;

g) arbetare, som äro invalider, och arbetare, som uppbära invaliditets-
eller ålderdomspension;

h) pensionerade tjänstemän, som utföra avlönat arbete, och personer,
vilka åtnjuta privat inkomst, i fall då pensionen eller den privata inkomsten
är minst lika stor som den i den nationella lagstiftningen föreskrivna
ålderdomspensionen;

i) arbetare, vilka under sina studier giva lektioner eller arbeta mot
ersättning i syfte att erhålla en utbildning, som skall sätta dem i stånd
att utöva ett mot studierna svarande yrke.

3. Från försäkringsplikten kunna vidare undantagas personer, vilka enligt
lag, förordning eller särskild anordning äro eller skola bliva berättigade till
ålderdomsunderstöd, som på det hela taget är minst likvärdigt med det, som
föreskrives i denna konvention.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen skall under villkor, som den äger bestämma,
berättiga förut obligatoriskt försäkrade personer, vilka icke uppnått pensionsåldern,
att frivilligt vidmakthålla sin försäkring eller ock bevara sin rätt

24

Kungl. Majis proposition nr 138.

genom att för sådant ändamål erlägga en periodisk avgift; vad nu stadgats
skall dock icke gälla, där dylik rätt automatiskt upprätthålles eller, i fråga
örn gift kvinna, möjlighet står öppen för hennes make, som icke är underkastad
obligatorisk försäkring, att erhålla frivillig försäkring och därigenom
tillförsäkra henne ålderdoms- eller änkepension.

Artikel 4.

Den försäkrade skall bliva berättigad till ålderdomspension vid en ålder,
som bestämmes i den nationella lagstiftningen men beträffande försäkring
för löntagare icke må överstiga sextiofem år.

Artikel 5.

klätten till pension må göras beroende av en väntetid, som medför erläggande
av ett minsta antal avgifter såväl från försäkringens början som
under en viss tid omedelbart före riskens förverkligande.

Artikel 6.

1. Försäkrad person, som upphör att vara underkastad försäkringsplikt
och icke är berättigad till en prestation, motsvarande de avgifter, vilka gottskrivits
honom, bevarar sin på dessa avgifter grundade rätt.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl begränsa giltigheten av den på
avgifterna grundade rätten till utgången av en tidrymd, som skall räknas
från dagen för den obligatoriska försäkringens upphörande och vara antingen
växlande eller bestämd.

a) Den växlande tidrymden må icke understiga en tredjedel av det
sammanlagda antalet perioder, för vilka avgifter skolat erläggas sedan
försäkringens början, med avdrag för de perioder, för vilka avgifter icke
blivit erlagda.

b) Den bestämda tidrymden må i intet fall understiga aderton månader,
men skall den på avgifterna grundade rätten kunna upphöra vid utgången
av nämnda tidrymd, såvida icke ett i den nationella lagstiftningen
föreskrivet minsta antal avgifter dessförinnan gottskrivits den
försäkrade på grund av obligatorisk eller fortsatt frivillig försäkring.

Artikel 7.

1. Pensionen skall beräknas med eller utan hänsyn till den tid, försäkringen
varat, och utgå med en bestämd summa, viss procent av den lön,
som beaktats i försäkringsavseende, eller en summa, som växlar efter beloppet
av erlagda avgifter.

2. Då pensionen växlar med hänsyn till den tid, försäkringen varat, och
pensionsrätten är beroende av viss väntetid, skall pensionen, såvida icke
visst minimibelopp är utfäst, inbegripa en bestämd summa eller del, som
icke är beroende av den tid, försäkringen varat; då pensionsrätten icke är
beroende av viss väntetid, må ett utfäst minimibelopp kunna föreskrivas.

3. Då avgifterna avpassas efter lönen, skall den lön, som legat till grund
för beräknandet av avgifterna, även läggas till grund för beräknandet av
pensionen, vare sig denna växlar i förhållande till den tid, försäkringen
varat, eller icke.

Artikel 8.

1. Rätten till prestationer må kunna helt eller delvis förverkas eller
suspenderas, örn vederbörande handlat bedrägligt gentemot försäkringsinrättningen.

Kungl. Majus proposition nr 138. 25

2. Pensionen må helt eller delvis suspenderas för tid, då vederbörande

a) innehar anställning, vilken är underkastad försäkringsplikt;

b) helt underhålles på allmän bekostnad eller

c) åtnjuter annan periodisk, kontant prestation på grund av lag rörande
obligatorisk socialförsäkring, pension eller ersättning för olycksfall i
arbete eller yrkessjukdom.

Artilcél 9.

1. De försäkrade och deras arbetsgivare skola bidraga till anskaffande av
försäkringens tillgångar.

2. Den nationella lagstiftningen må från skyldigheten att erlägga avgifter
fritaga:

a) lärlingar och unga arbetare under viss ålder;

b) arbetare, vilka icke erhålla kontant lön eller vilkas lön är mycket låg;

c) arbetare i tjänst hos arbetsgivare, vilken betalar avgifterna med en
summa, som är oberoende av antalet av honom sysselsatta arbetare.

3. Bidragsplikt för arbetsgivarna behöver likväl icke föreskrivas i sådan
lagstiftning rörande nationell försäkring, vars tillämpningsområde icke är
begränsat till löntagare.

4. Offentlig myndighet skall bidraga till anskaffande av tillgångar eller
prestationer för försäkring, som upprättats till förmån för löntagare i allmänhet
eller arbetare.

5. Nationell lagstiftning, som vid tiden för antagandet av denna konvention
icke kräver erläggande av avgifter från de försäkrade, må kunna fortfara
att icke kräva dylika avgifter.

Artikel 10.

1. Försäkringen skall handhavas av inrättningar, som upprättats av offentlig
myndighet och icke fullfölja något vinstsyfte, eller ock av statens försäkringsfonder.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl anförtro försäkringens handhavande
åt inrättningar, som upprättats på initiativ av vederbörande parter eller
deras sammanslutningar och vederbörligen godkänts av offentlig myndighet.

3. Försäkringsinrättningarnas och statens försäkringsfonders tillgångar
skola förvaltas avskilda från allmänna medel.

4. Representanter för de försäkrade skola deltaga i förvaltningen av försäkringsinrättningarna
under villkor, som bestämmas av den nationella lagstiftningen,
vilken jämväl må meddela bestämmelser rörande deltagande av
representanter för arbetsgivarna och offentlig myndighet.

5. De självstyrda försäkringsinrättningarna skola stå under administrativ
och finansiell kontroll av offentlig myndighet.

Artikel 11.

1. Besvärsrätt skall tillkomma den försäkrade eller hans rättsinnehavare
i fall av tvist angående prestationer.

2. Dylika tvister skola prövas av särskilda domstolar, vari sitta domare,
till yrket domare eller icke, vilka äro särskilt förtrogna med försäkringens
syften och de försäkrades behov eller vid §in sida hava bisittare, utsedda
bland de försäkrade och deras arbetsgivare.

3. I fall av tvist rörande försäkringsplikt eller storleken av avgifter skall
besvärsrätt tillkomma löntagaren och, där bidrag skall lämnas av arbetsgivaren,
jämväl denne.

Artikel 12.

1. Utländska löntagare skola vara underkastade försäkrings- och avgiftsplikt
under samma vilkor som landets medborgare.

26

Kungl. Majus proposition nr 138.

2. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola under samma
villkor som landets medborgare äga rätt till prestationer, härrörande från
de avgifter, som gottskrivits dem.

3. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola, örn de äro
undersåtar i en medlemsstat, som är bunden av denna konvention och vars
lagstiftning följaktligen föreskriver finansiellt bidrag av staten till anskaffandet
av tillgångar eller prestationer för försäkringen enligt artikel 9, även vara berättigade
till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas med
allmänna medel.

4. Den nationella lagstiftningen kan emellertid åt landets medborgare förbehålla
rätten till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas med
allmänna medel och uteslutande tillkomma försäkrade, som överskridit viss
ålder vid tiden för den obligatoriska försäkringslagstiftningens ikraftträdande.

5. Eventuellt föreskrivna restriktioner i fall av vistelse utomlands skola
icke äga tilliimpning å pensionerade eller deras rättsinnehavare, vilka äro
undersåtar i medlemsstat, bunden av denna konvention, och vilka äro bosatta
å dylik medlems territorium, i vidare mån än de äga tillämpning å undersåtar
i det land, där pensionen förvärvats. Pensionsunderstöd, -tillägg eller
-delar, härrörande från allmänna medel, behöva dock icke utbetalas.

Artikel 13.

1. Försäkring för löntagare skall regleras av den lag, som är gällande å
löntagarens arbetsställe.

2. Från denna bestämmelse kan för åstadkommande av kontinuitet i försäkringen
göras undantag genom överenskommelse mellan vederbörande
medlemmar.

Artikel 14.

Yarje medlem må meddela särskilda bestämmelser rörande arbetare i
gränstrakter, vilka arbetare hava sitt arbetsställe å medlemmens territorium
men sitt hemvist utomlands.

Artikel 15.

I länder, vilka icke hava obligatorisk ålderdom sförsäkring vid den tidpunkt,
då denna konvention först träder i kraft, skall varje då förefintligt
avgiftsfritt pensionssystem anses uppfylla denna konventions fordringar, örn
det garanterar en individuell rätt tili pension under vilkor, som angivas i
artiklarna 16—22 här nedan.

Artikel 16.

Pension skall tilldelas vid en ålder, som fastställes av den nationella lagstiftningen
men icke får överstiga sextiofem år.

Artikel 17.

Rätten till pension må göras beroende av, att sökanden haft hemvist å
vederbörande medlems territorium under viss tidrymd närmast före den
tidpunkt, då han begär pension. Denna tidrymd, som bestämmes i den
nationella lagstiftningen, får icke överstiga tio år.

Artikel 18.

1. Rätt till pension skall tillerkännas varje sökande, vilkens årliga inkomster
icke överstiga en gräns, som skall fastställas i den nationella lagstiftningen
med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnadsminimum.

2. Yid beräknandet av vederbörandes inkomster skola undantagas inkomster
intill ett belopp, som skall bestämmas av den nationella lagstiftningen.

27

Kungl. Maj:ts proposition w 138.

Artikel 19.

Pensionen skall utgöra ett belopp, som tillsammans med övriga inkomster,
utom de undantagna, räcker att täcka åtminstone den pensionerades väsentliga
behov.

Artikel 20.

1. Besvärsrätt skall tillkomma sökande i varje tvist örn utbekommande
av pension eller dennas storlek.

2. Besvären skola prövas av annan myndighet än den, som meddelat beslut
i första instans.

Artikel 21.

1. Utlänning, som är medborgare i medlemsstat, bunden av denna konven tion,

skall äga rätt till pension på samma villkor som landets egna medborgare.
_ . . .

2. Den nationella lagstiftningen må dock göra beviljandet av pension åt
utlänning beroende av, att denne haft hemvist å medlemmens territorium
under en tid, som högst med fem år överstiger motsvarande för medlemmens
medborgare föreskrivna tid.

Artikel 22.

1. Rätten till pension må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
örn personen ifråga

a) ådömts frihetsstraff för brott;

b) erhållit eller sökt erhålla pension genom bedrägeri;

c) framhärdat i vägran att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, som
motsvarar hans krafter och förmåga.

2. Pension må helt eller delvis suspenderas under tid, då personen ifråga
helt underhålles på allmän bekostnad.

Artikel 23.

Frånsett bestämmelserna i artikel 12 moment 5 har denna konvention icke
avseende å vidmakthållandet av rätt till pension i fall av hemvist utomlands.

Artikel 24.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

Artikel 25.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 26.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Artikel 27.

Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
etter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en, .Y7 period _ av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 28.

Vid utgången av yarje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 29.

, d dall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 27 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

o Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för. de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 30.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention angående obligatorisk invaliditetsförsäkring för
löntagare i industriella företag, handelsföretag och fria yrken samt
för hemarbetare och tjänstefolk.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående obligatorisk invaliditetsförsäkring,
vilken fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra trettiotre
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138. 29

organisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att inrätta eller bibehålla ett system av obligatorisk
invaliditetsförsäkring med villkor, som äro minst likvärdiga med dem,
vilka angivas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Den obligatoriska invaliditetsförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare,
anställda och lärlingar i industriella företag, handelsföretag och fria
yrken samt å hemarbetare och tjänstefolk.

2. Varje medlem må dock i sin nationella lagstiftning stadga de undantag
han finner erforderliga beträffande

a) arbetare, vilkas lön överstiger viss gräns och, för det fall lagstiftningen
icke stadgar ett dylikt allmänt undantag, anställda, vilka utöva
yrken, som vanligen betraktas såsom fria;

b) arbetare, som icke erhålla lön i penningar;

c) unga arbetare under viss ålder och arbetare, vilka äro för gamla
att erhålla försäkring, då de för första gången bliva löntagare;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med löntagares
i allmänhet;

e) medlemmar av arbetsgivarens familj;

f) arbetare, vilkas anställning på det hela taget och enligt sin natur
är av så kort varaktighet, att de icke komma i tillfälle att uppfylla villkoren
för erhållande av prestationer, samt personer, som utföra avlönat
arbete allenast tillfälligtvis eller såsom bisyssla;

g) arbetare, vilka äro invalider, och arbetare, som uppbära invaliditetseller
ålderdomspension;

h) pensionerade tjänstemän, som utföra avlönat arbete, och personer,
vilka åtnjuta privatinkomst, i de fall då pensionen eller den privata
inkomsten är minst lika stor som den i den nationella lagstiftningen
föreskrivna invaliditetspensionen;

i) arbetare, vilka under sina studier giva lektioner eber arbeta mot
ersättning i syfte att erhålla en utbildning, som skall sätta dem i stånd
att utöva ett mot studierna svarande yrke;

j) tjänstefolk, anställt i hushållet hos arbetsgivare inom jordbruket.

3. Från försäkringsplikten kunna vidare undantagas personer, vilka enligt
lag, förordning eller särskild anordning äro eller skola bliva berättigade till
invaliditetsunderstöd, som på det hela taget är minst likvärdigt med det,
som föreskrives i denna konvention.

4. Denna konvention skall icke äga tillämpning å sjömän eller fiskare,
som bedriva fiske till havs.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen skall under villkor, som den äger bestämma,
berättiga förut obligatoriskt försäkrade personer, vilka icke åtnjuta pension,
att frivilligt vidmakthålla sin försäkring eller ock bevara sin rätt genom att
för sådant ändamål erlägga en periodisk avgift; vad nu stadgats skall dock
icke gälla, där dylik rätt automatiskt upprätthålles eller, i fråga om gift
kvinna, möjlighet står öppen för hennes make, som icke är underkastad

30

Kungl. Majus proposition nr 138.

obligatorisk försäkring, att erhålla frivillig försäkring och därigenom tillförsäkra
henne ålderdoms- eller änkepension.

Artikel 4.

1. Den försäkrade skall bliva berättigad till invaliditetspension, då han
drabbas av allmän oförmåga till arbete, som sätter honom ur stånd att förskaffa
sig någon avsevärd arbetsförtjänst.

2. Emellertid må nationell lagstiftning, som tillförsäkrar de försäkrade
läkarbehandling och -vård under hela den tid, invaliditeten varar, samt tillerkänner
änkor och barn efter invalider full pension utan förbehåll i fråga
om ålder eller invaliditet för änkan, göra beviljandet av invaliditetspension
beroende av att den försäkrade är ur stånd att utföra avlönat arbete.

3. För det fall särskilda försäkringssystem inrättats för anställda, skall
den försäkrade bliva berättigad till pension, då han drabbas av oförmåga,
som sätter honom ur stånd att förskaffa sig någon avsevärd inkomst genom
arbete i det yrke, han vanligen utövade, eller i ett liknande yrke.

Artikel 5.

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 må rätten till pension göras
beroende av en väntetid, som medför erläggande av ett minsta antal avgifter
såväl från försäkringens början som under en viss tid omedelbart före riskens
förverkligande.

2. Väntetiden får icke överstiga 60 månader, 250 veckor eller 1,500 dagar,
för vilka avgift erlägges.

3. Då väntetiden medför erläggande av visst antal avgifter linder loppet
av en bestämd tidrymd omedelbart före riskens förverkligande, skola perioder,
för vilka ersättning utgått på grund av tillfällig arbetsoförmåga eller
arbetslöshet, i den utsträckning och på de villkor, som fastställas i den
nationella lagstiftningen, räknas såsom sådana perioder, för vilka avgift blivit
er lagd.

Artikel 6.

1. Försäkrad person, som upphör att vara underkastad försäkringsplikt
och icke är berättigad till en prestation, motsvarande de avgifter, vilka gottskrivits
honom, bevarar sin på dessa avgifter grundade rätt.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl begränsa giltigheten av den på
avgifterna grundade rätten till utgången av en tidrymd, som skall räknas
från dagen för den obligatoriska försäkringens upphörande och vara antingen
växlande eller bestämd.

a) Den växlande tidrymden må icke understiga en tredjedel av det
sammanlagda antalet perioder, för vilka avgifter skolat erläggas sedan
försäkringens början, med avdrag för de perioder, för vilka avgifter icke
blivit erlagda.

b) Den bestämda tidrymden må i intet fall understiga aderton månader,
men skall den på avgifterna grundade rätten kunna upphöra vid
utgången av nämnda tidrymd, såvida icke ett i den nationella lagstiftningen
föreskrivet minsta antal avgifter dessförinnan gottskrivits den
försäkrade på grund av obligatorisk eller fortsatt frivillig försäkring.

Artikel 7.

1. Pensionen skall beräknas med eller utan hänsyn till den tid, försäkringen
varat, och utgå med en bestämd summa, viss procent av den lön,
som beaktats i försäkringsavseende, eller en summa, som växlar efter beloppet
av erlagda avgifter.

2. Då pensionen växlar med häsyn till den tid, försäkringen varat, och
pensionsrätten är beroende av viss väntetid, skall pensionen, såvida ej ett

Kungl. Majit» proposition nr 138. 31

visst minimibelopp är utfäst, inbegripa en bestämd summa eller del, som
icke är beroende av den tid, försäkringen varat.

3. Då avgifterna avpassas efter lönen, skall den lön, som legat till grund
för beräknandet av avgifterna, även läggas till grund för beräknandet av
pensionen, vare sig denna växlar i förhållande till den tid, försäkringen
varat, eller icke.

Artikel 8.

Försäkringsinrättningarna skola under villkor, som bestämmas av den
nationella lagstiftningen, vara bemyndigade att låta personer, som på grund
av invaliditet uppbära pension eller kunna göra anspråk därpå, komma i
åtnjutande av naturaprestationer, avsedda att förebygga, fördröja, lindra eller
häva invaliditeten.

Artikel 9.

1. Rätten till prestationer må kunna helt eller delvis förverkas eller
suspenderas, om vederbörande

a) förorsakat sin invaliditet genom brottslig handling eller avsiktlig
förseelse; eller

b) handlat bedrägligt gentemot försäkringsinrättningen.

2. Pensionen må helt eller delvis suspenderas för tid, då vederbörande

a) helt underhålles på allmän bekostnad eller av en inrättning för
socialförsäkring;

b) utan giltig orsak vägrar att iakttaga läkares föreskrifter eller meddelade
instruktioner rörande invaliders uppträdande eller med vilja och
utan tillstånd undandrager sig försäkringsinrättningens kontroll;

c) åtnjuter annan periodisk, kontant prestation på grund av lag angående
obligatorisk socialförsäkring, pension eller ersättning för olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom; eller

d) fortfarande innehar anställning, underkastad obligatorisk försäkring,
eller, i fall av särskilt försäkringssystem för anställda, uppbär gottgörelse,
överstigande visst belopp.

Artikel 10.

1. De försäkrade och deras arbetsgivare skola bidraga till anskaffande av
försäkringens tillgångar.

2. Den nationella lagstiftningen må från skyldigheten att erlägga avgifter
fritaga

a) lärlingar och unga arbetare under viss ålder;

b) arbetare, vilka icke erhålla kontant lön eller vilkas lön är mycket låg.

3. Bidragsplikt för arbetsgivarna behöver likväl icke föreskrivas i sådan
lagstiftning rörande nationell försäkring, vars tillämpningsområde icke är
begränsat till löntagare.

4. Offentlig myndighet skall bidraga till anskaffandet av tillgångar eller
prestationer för försäkring, som upprättats till förmån för löntagare i allmänhet
eller arbetare.

5. Nationell lagstiftning, som vid tiden för antagandet av denna konvention
icke kräver erläggande av avgifter från de försäkrade, må kunna fortfara
att icke kräva dylika avgifter.

Artikel 11.

1. Försäkringen skall handhavas av inrättningar, som upprättats av offentlig
myndighet och icko fullfölja något vinstsyfte, eller ock av statens försäkringsfonder.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl anförtro försäkringens handhavande
åt inrättningar, som upprättats på initiativ av vederbörande parter
eller deras sammanslutningar och vederbörligen godkänts av offentlig myndighet.

32

Kungl. Majlis proposition nr 138.

3. Försäkringsinrättningarnas oell statens försäkringsfonders tillgångar
skola förvaltas avskilda från allmänna medel.

4. Representanter för de försäkrade skola deltaga i förvaltningen av försäkringsinrättningarna
under villkor, som bestämmas av den nationella lagstiftningen,
vilken jämväl må meddela bestämmelser rörande deltagande av
representanter för arbetsgivarna och offentlig myndighet.

5. De självstyrda försäkringsinrättningarna skola stå under administrativ
och finansiell kontroll av offentlig myndighet.

Artikel 12.

1. Besvärsrätt skall tillkomma den försäkrade eller hans rättsinnehavare
i fall av tvist angående prestationer.

2. Dylika tvister skola prövas av särskilda domstolar, vari sitta domare,
till yrket domare eller icke, vilka äro särskilt förtrogna med försäkringens
syften och de försäkrades behov eller vid sin sida hava bisittare, utsedda
bland de försäkrade och deras arbetsgivare.

3. I fall av tvist rörande försäkringsplikt eller storleken av avgifter skall
besvärsrätt tillkomma löntagaren och, där bidrag skall lämnas av arbetsgivaren,
jämväl denne.

Artikel 13.

1. Utländska löntagare skola vara underkastade försäkrings- och avgiftsplikt
under samma villkor som landets medborgare.

2. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola under samma
villkor som landets medborgare äga rätt till prestationer, härrörande från
de avgifter, som gottskrivits dem.

3. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola, om de äro
undersåtar i en medlemsstat, som är bunden av denna konvention och vars
lagstiftning följaktligen föreskriver finansiellt bidrag av staten till anskaffandet
av tillgångar eller prestationer för försäkringen enligt artikel 10, även vara
berättigade till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas med allmänna
medel.

4. Den nationella lagstiftningen kan emellertid åt landets medborgare förbehålla
rätten till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas
med allmänna medel och uteslutande tillkomma försäkrade, som överskridit
viss ålder vid tiden för den obligatoriska försäkringslagstiftningens ikraftträdande.

5. Eventuellt föreskrivna restriktioner i fall av vistelse utomlands skola
icke äga tillämpning å pensionerade eller deras rättsinnehavare, vilka äro
undersåtar i medlemsstat, bunden av denna konvention, och vilka äro bosatta
å dylik medlems territorium, i vidare mån än de äga tillämpning å
undersåtar i det land, där pensionen förvärvats. Pensionsunderstöd, -tillägg
eller -delar, härrörande från allmänna medel, behöva dock icke utbetalas.

Artikel 14.

1. Försäkring för löntagare skall regleras av den lag, som är gällande å
löntagarens arbetsställe.

2. Från denna bestämmelse kan för åstadkommande av kontinuitet i försäkringen
göras undantag genom överenskommelse mellan vederbörande medlemmar.

Artikel 15.

Yarje medlem må meddela särskilda bestämmelser rörande arbetare i
gränstrakter, vilka arbetare hava sitt arbetsställe å medlemmens territorium
men sitt hemvist utomlands.

Kungl. Magita proposition nr 138.

33

Artikel 16.

I länder, vilka icke liava obligatorisk invaliditetsförsäkring vid den tidpunkt,
då denna konvention först träder i kraft, skall varje då förefintligt
avgiftsfritt pensionssystem anses uppfylla denna konventions fordringar, om
det garanterar en individuell rätt till pension under villkor, som angivas i
artiklarna 17—23 här nedan.

Artikel 17.

Pension skall tilldelas varje person, som drabbas av allmän oförmåga
till arbete, vilken sätter honom ur stånd att förskaffa sig någon avsevärd
arbetsförtjänst.

Artikel 18.

Katten till pension må göras beroende av, att sökanden haft hemvist å
vederbörande medlems territorium under viss tidrymd närmast före den tidpunkt,
då han begär pension. Denna tidrymd, som bestämmes i den nationella
lagstiftningen, får icke överstiga fem år.

Artikel 19.

1. Kätt till pension skall tillerkännas varje sökande, vilkens årliga inkomster
icke överstiga en gräns, som skall fastställas i den nationella lagstiftningen
med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnadsminimum.

2. Vid beräknandet av vederbörandes inkomster skola undantagas inkomster
intill ett belopp, som skall bestämmas av den nationella lagstiftningen.

Artikel 20.

Pensionen skall utgöra ett belopp, som tillsammans med övriga inkomster,
utom de undantagna, räcker att täcka åtminstone den pensionerades väsentliga
behov.

Artikel 21.

1. Besvärsrätt skall tillkomma sökande i varje tvist örn utbekommande
av pension eller dennas storlek.

2. Besvären skola prövas av annan myndighet än den, som meddelat beslut
i första instans.

Artikel 22.

1. Utlänning, som är medborgare i medlemsstat, bunden av denna konvention,
skall äga rätt till pension på samma villkor som landets egna medborgare.

2. Den nationella lagstiftningen må dock göra beviljandet av pension åt
utlänning beroende av, att denne haft hemvist å medlemmens territorium
under en tid, som högst med fem år överstiger motsvarande för medlemmens
medborgare föreskrivna tid.

Artikel 23.

1. Kåtten till pension må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
om personen ifråga

a) förorsakat sin invaliditet genom brottslig handling eller avsiktlig
förseelse;

b) erhållit eller sökt erhålla pension genom bedrägeri;

c) ådömts frihetsstraff för brott;

d) framhärdat i vägran att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, som
motsvarar hans krafter och förmåga.

2. Pension må helt eller delvis suspenderas under tid, då personen ifråga
helt underhålles på allmän bekostnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 138.

2426 38 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Artikel 24.

Frånsett bestämmelserna i artikel 13 moment 5 har denna konvention icke
avseende å vidmakthållandet av rätt till pension i fall av hemvist utomlands.

Artikel 25.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

Artikel 26.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 27.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 28.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 29.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 30.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 28 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

35

Kungl. Majus proposition nr 138.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 31.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention angående obligatorisk invaliditetsförsäkring
för löntagare i jordbruksföretag.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående obligatorisk invaliditetförsäkring,
vilken fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra trettiotre
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att inrätta eller bibehålla ett system av
obligatorisk invaliditetsförsäkring med villkor, som äro minst likvärdiga med
dem, vilika angivas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Den obligatoriska invaliditetsförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare,
anställda och lärlingar i jordbruksföretag samt å tjänstefolk, anställt
i hushållet hos arbetsgivare inom jordbruket.

2. Yarje medlem må dock i sin nationella lagstiftning stadga de undantag
han finner erforderliga beträffande

a) arbetare, vilkas lön överstiger viss gräns och, för det fall lagstiftningen
icke stadgar ett dylikt allmänt undantag, anställda, vilka utöva
yrken, som vanligen betraktas såsom fria;

b) arbetare, som icke erhålla lön i penningar;

c) unga arbetare under viss ålder och arbetare, vilka äro för gamla
att erhålla försäkring, då de för första gången bliva löntagare;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med löntagares
i allmänhet;

e) medlemmar av arbetsgivarens familj; |

f) arbetare, vilkas anställning på det hela taget och enligt sin natur
är av så kort varaktighet, att de icke komma i tillfälle att uppfylla villkoren
för erhållande av prestationer, samt personer, som utföra avlönat
arbete allenast tillfälligtvis eller såsom bisyssla;

g) arbetare, vilka äro invalider, och arbetare, som uppbära invaliditetseller
ålderdomspension;

36

Kungl. Ma,j:ts proposition nr ISS.

h) pensionerade tjänstemän, som utföra avlönat arbete, och personer,
vilka åtnjuta privat inkomt i de fall, då pensionen eller den privata inkomsten
är minst lika stor som den i den nationella lagstiftningen föreskrivna
invaliditetspensionen;

i) arbetare, vilka under sina studier giva lektioner eller arbeta mot
ersättning i syfte att erhålla en utbildning, som skall sätta dem i stånd
att utöva ett mot studierna svarande yrke.

3. Från försäkringsplikten kunna vidare undantagas personer, vilka enligt
lag, förordning eller särskild anordning äro eller skola bliva berättigade till
invaliditetsunderstöd, som på det hela taget är minst likvärdigt med det,
som föreskrives i denna konvention.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen skall under villkor, som den äger bestämma,
berättiga förut obligatoriskt försäkrade personer, vilka icke åtnjuta pension,
att frivilligt vidmakthålla sin försäkring eller ock bevara sin rätt genom att
för sådant ändamål erlägga en periodisk avgift; vad nu stadgats skall dock
icke gälla, där dylik rätt automatiskt upprätthålles eller, i fråga örn gift
kvinna, möjlighet står öppen för hennes make, som icke är underkastad
obligatorisk försäkring, att erhålla frivillig försäkring och därigenom tillförsäkra
henne ålderdoms- eller änkepension.

Artikel 4.

1. Den försäkrade skall bliva berättigad till invaliditetspension, då lian
drabbas av allmän oförmåga till arbete, som sätter honom ur stånd att förskaffa
sig någon avsevärd arbetsförtjänst.

2. Emellertid må nationell lagstiftning, som tillförsäkrar de försäkrade
läkarbehandling och -vård under hela den tid, invaliditeten varar, samt tillerkänner
änkor och barn efter invalider full pension utan förbehåll ifråga
örn ålder eller invaliditet för änkan, göra beviljandet av invaliditetspension
beroende av att den försäkrade är ur stånd att utföra avlönat arbete.

3. För det fall särskilda försäkringssystem inrättats för anställda, skall
den försäkrade bliva berättigad till pension, då han drabbas av oförmåga,
som sätter honom ur stånd att förskaffa sig någon avsevärd inkomst genom
arbete i det yrke, han vanligen utövade, eller i ett liknande yrke.

Artikel 5.

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 må rätten till pension göras
beroende av en väntetid, som medför erläggande av ett minsta antal avgifter
såväl från försäkringens början som under en viss tid omedelbart före riskens
förverkligande.

2. Väntetidens längd får icke överstiga 60 månader, 250 veckor eller
1,500 dagar, för vilka avgift erlägges.

3. Då väntetiden medför erläggande av visst antal avgifter under loppet
av en bestämd tidrymd omedelbart före riskens förverkligande, skola perioder,
för vilka ersättning utgått på grund av tillfällig arbetsoförmåga eller
arbetslöshet, i den utsträckning och på de villkor, som faställas i den nationella
lagstiftningen, räknas såsom sådana perioder, för vilka avgift blivit
erlagd.

Artikel 6.

1. Försäkrad person, som upphör att vara underkastad försäkringsplikt
och icke är berättigad till en prestation, motsvarande de avgifter, vilka gottskrivits
honom, bevarar sin på dessa avgifter grundade rätt.

Kungl. Majus proposition nr 138.

37

2. Den nationella lagstiftningen må likväl begränsa giltigheten av den
på avgifterna grundade rätten till utgången av en tidrymd, som skall räknas
från dagen för den obligatoriska försäkringens upphörande och vara antingen
växlande eller bestämd. _ .

a) Den växlande tidrymden må icke understiga en tredjedel av det

sammanlagda antalet perioder, för vilka avgifter skolat erläggas sedan
försäkringens början, med avdrag för de perioder, för vilka avgifter icke
blivit erlagda. _

b) Den bestämda tidrymden må i intet fall understiga aderton mannder,
men skall den på avgifterna grundade rätten kunna upphöra vid
utgången av nämnda tidrymd, såvida icke ett i den nationella lagstiftningen
föreskrivet minsta antal avgifter dessförinnan gottskrivits den försäkrade
på grund av obligatorisk eller fortsatt frivillig försäkring.

Artikel 7.

1. Pensionen skall beräknas med eller utan hänsyn till den tid, försäkringen
varat, och utgå med en bestämd summa, viss procent av den lön,
som beaktats i försäkringsavseende, eller en summa, som växlar efter beloppet
av erlagda avgifter.

2. Då pensionen växlar med hänsyn till den tid, försäkringen varat, och
pensionsrätten är beroende av viss väntetid, skall pensionen, savida ej ett
visst minimibelopp är utfäst, inbegripa en bestämd summa eller del, som
icke är beroende av den tid, försäkringen varat.

3. Då avgifterna avpassas efter lönen, skall den lön, som legat till grund
för beräknandet av avgifterna, även läggas till grund för beräknandet av
pensionen, vare sig denna växlar i förhållande till den tid, försäkringen varat,
eller icke.

Artikel 8.

Försäkringsinrättningarna skola under villkor, som bestämmas av den
nationella lagstiftningen, vara bemyndigade att låta personer, som på grund
av invaliditet uppbära pension eller kunna göra anspråk därpå, komma i
åtnjutande av naturaprestationer, avsedda att förebygga, fördröja, lindra eller
häva invaliditeten.

Artikel 9.

1. Rätten till prestationer må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
örn vederbörande

a) förorsakat sin invaliditet genom brottslig handling eller avsiktlig
förseelse; eller

b) handlat bedrägligt gentemot försäkringsinrättningen.

2. Pensionen må helt eller delvis suspenderas för tid, då vederbörande

a) helt underhålles på allmän bekostnad eller av en inrättning för
socialförsäkring;

b) utan giltig orsak vägrar att iakttaga läkares föreskrifter eller meddelade
instruktioner rörande invaliders uppträdande eller med vilja och
utan tillstånd undandrager sig försäkringsinrättningens kontroll;

c) åtnjuter annan periodisk kontant prestation på grund av lag angående
obligatorisk socialförsäkring, pension eller ersättning för olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom; eiler

d) fortfarande innehar anställning, underkastad obligatorisk försäkring,
eller, i fall av särskilt försäkringssystem för anställda, uppbär gottgörelse,
överstigande visst belopp.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Artikel 10.

1- De försäkrade och deras arbetsgivare skola bidraga till anskaffande
av försäkringens tillgångar.

. 2. Den nationella lagstiftningen må från skyldigheten att erlägga avgifter
fritaga

a) lärlingar och unga arbetare under viss ålder;

b) arbetare, vilka icke erhålla kontant lön eller vilkas lön är mycket låg;

c) arbetare i tjänst hos en arbetsgivare, vilken betalar avgifterna med
en summa, som är oberoende av antalet av honom sysselsatta arbetare.

3.. Bidragsplikt för arbetsgivarna behöver likväl icke tereskrivas i sådan
lagstiftning, rörande nationell försäkring, vars tillämpningsområde icke är
begränsat till löntagare.

4. Offentlig myndighet skall bidraga till anskaffandet av tillgångar eller
prestationer för försäkring, som upprättats till förmån för löntagare i allmänhet
eller arbetare.

5. Nationell lagstiftning, som vid tiden för antagandet av denna konvention
icke kräver erläggande av avgifter från de försäkrade, må kunna fortfara
att icke kräva dylika avgifter.

Artikel 11.

1. Försäkringen skall handhavas av inrättningar, som upprättats av offentlig
myndighet och icke firllfölja något vinstsyfte, eller ock av statens försäkringsfonder.

2. Ben .nationella lagstiftningen må likväl anförtro försäkringens handhavande
åt inrättningar, som upprättats på initiativ av vederbörande parter
eller deras sammanslutningar och vederbörligen godkänts av offentlig myndighet.

3. Försäkringsinrättningarnas och statens försäkringsfonders tillgångar
skola förvaltas avskilda från allmänna medel.

4. . Representanter för de försäkrade skola deltaga i förvaltningen av försäkri.
ngsinrättningarna under villkor, som bestämmas av den nationella lagstiftningen,
vilken jämväl må meddela bestämmelser rörande deltagande av
representanter för arbetsgivarna och offentlig myndighet.

5. De självstyrda försäkringsinrättningarna skola stå under administrativ
och finansiell kontroll av offentlig myndighet.

Artikel 12.

1. Besyärsrätt skall tillkomma den försäkrade eller hans rättsinnehavare
i fall av tvist angående prestationer.

2. Dylika tvister skola prövas av särskilda domstolar, vari sitta domare,
till yrket domare eller icke, vilka äro särskilt förtrogna med försäkringens
syften och de försäkrades behov eller vid sin sida hava bisittare, utsedda
bland de försäkrade och deras arbetsgivare.

3. I fall av tvist rörande försäkringsplikt eller storleken av avgifter skall
besvärsrätt tillkomma löntagaren och, där bidrag skall lämnas av arbetsgivaren,
jämväl denne.

Artikel 13.

1. Utländska löntagare skola vara underkastade försäkrings- och avgiftsplikt
under samma villkor som landets medborgare.

2. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola under samma
villkor, som landets medborgare äga rätt till prestationer, härrörande från
de avgifter, som gottskrivits dem.

3. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola, örn de äro
undersåtar i en medlemsstat, som är bunden av denna konvention och vars
lagstiftning följaktligen föreskriver finansiellt bidrag av staten till anskaffan -

39

Kungl. Majus proposition nr 138.

det av tillgångar eller prestationer för försäkringen enligt artikel 10, även
vara berättigade till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas
nied allmänna medel.

4. Den nationella lagstiftningen kan emellertid åt landets medborgare
förbehålla rätten till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas
med allmänna medel och uteslutande tillkomma försäkrade, som överskridit
viss ålder vid tiden för den obligatoriska försäkringslagstiftningens ikraftträdäii
d 0

5. Eventuellt föreskrivna restriktioner i fall av vistelse utomlands skola
icke äga tillämpning å pensionerade eller deras rättsinnehavare, vilka äro
undersåtar i medlemsstat, bunden av denna konvention, och vilka äro bosatta
å dylik medlems territorium, i vidare mån än de äga tillämpning å
undersåtar i det land, där pensionen förvärvats. Pensionsunderstöd, -tillägg
eller -delar, härrörande från allmänna medel, behöva dock icke utbetalas.

Artikel 14.

1. Försäkring för löntagare skall regleras av den lag, som är gällande å

löntagarens arbetsställe. .

2. Från denna bestämmelse kan för åstadkommande av kontinuitet i forsäkringen
göras undantag genom överenskommelse mellan vederbörande
medlemmar.

Artikel 15.

Varje medlem må meddela särskilda bestämmelser rörande arbetare i
gränstrakter, vilka arbetare hava sitt arbetsställe å medlemmens territorium
men sitt hemvist utomlands.

Artikel 16.

I länder, vilka icke hava obligatorisk invaliditetsförsäkring vid den tidpunkt,
då denna konvention först träder i kraft, skall varje då förefintligt
avgiftsfritt pensionssystem anses uppfylla denna konventions fordringar, örn
det garanterar en individuell rätt till pension under villkor, som angivas i
artiklarna 17—23 här nedan.

Artikel 17.

Pension skall tilldelas varje person, som drabbas av allmän oförmåga
till arbete, vilken sätter honom ur stånd att förskaffa sig någon avsevärd
arbetsförtjänst.

Artikel 18.

Rätten till pension må göras beroende av, att sökanden haft hemvist å
vederbörande medlems territorium under viss tidrymd närmast före den
tidpunkt, då han begär pension. Denna tidrymd, som bestämmes i den nationella
lagstiftningen, får icke överstiga fem år.

Artikel 19.

1. Rätt till pension skall tillerkännas varje sökande, vilkens årliga inkomster
icke överstiga en gräns, som skall fastställas i den nationella lagstiftningen
med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnadsminimum.

2. Vid beräknandet av vederbörandes inkomster skola undantagas inkomster
intill ett belopp, som skall bestämmas av den nationella lagstiftningen.

Artikel 20.

Pensionen skall utgöra ett belopp, som tillsammans med övriga inkomster,
utom de undantagna, räcker att täcka åtminstone den pensionerades väsentliga
behov.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Artikel 21.

1. Besvärsrätt skall tillkomma sökande i varje tvist örn utbekommande
av pension eller dennas storlek.

2. Besvären skola prövas av annan myndighet än den, som meddelat
beslut i första instans.

Artikel 22.

1. Utlänning, som är medborgare i medlemsstat, bunden av denna konvention,
skall äga rätt till pension på samma villkor som landets egna medborgare.

2. Den nationella lagstiftningen må dock göra beviljandet av pension åt
utlänning beroende av, att denne haft hemvist å medlemmens territorium
under en tid, som högst med fem år överskrider motsvarande för medlemmens
medborgare föreskrivna tid.

Artikel 23.

1. Kåtten till pension må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
örn personen ifråga

a) förorsakat sin invaliditet genom brottslig handling eller avsiktlig
förseelse;

b) erhållit eller sökt erhålla pension genom bedrägeri;

c) ådömts frihetsstraff för brott;

d) framhärdat i vägran att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, som
motsvarar hans krafter och förmåga.

2. Pension må helt eller delvis suspenderas under tid, då vederbörande
helt underhålles på allmän bekostnad.

Artikel 24.

Frånsett bestämmelserna i artikel 13 moment 5 har denna konvention icke
avseende å vidmakthållandet av rätt till pension i fall av hemvist utomlands.

Artikel 25.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

Artikel 26.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 27.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella
arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem registreringen av
ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 28.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den -

Kungl. Maj:ta proposition nr 138.

41

samma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats hos sekretariatet.

Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 29.

Vid utgången av varje tidrymd aV tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 30.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 28 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 31.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention angående obligatorisk dödsfallsförsäkring för
löntagare i industriella företag, handelsföretag oell fria yrken
saint för hemarbetare och tjänstefolk.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde samt

beslutit antaga vissa förslag angående obligatorisk dödsfallsförsäkring,
vilken fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra trettiotre
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av
fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Artikel 1.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att inrätta eller bibehålla ett system av
obligatorisk dödsfallsförsäkring med villkor, som äro minst likvärdiga med
dem, vilka angivas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Den obligatoriska dödsfallsförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare,
anställda och lärlingar i industriella företag, handelsföretag och fria yrken
samt å hemarbetare och tjänstefolk.

2. Varje medlem må dock i sin nationella lagstiftning stadga de undantag
han finner erforderliga beträffande

a) arbetare, vilkas lön överstiger viss gräns och, för det fall lagstiftningen
icke stadgar ett dylikt allmänt undantag, anställda, vilka utöva
yrken, som vanligen betraktas såsom fria;

b) arbetare, som icke erhålla lön i penningar;

c) unga arbetare under viss ålder och arbetare, vilka äro för gamla
att erhålla försäkring, då de för första gången bliva löntagare;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med löntagares
i allmänhet;

e) medlemmar av arbetsgivarens familj;

f) arbetare, vilkas anställning på det hela taget och enligt sin natur
är av så kort varaktighet, att de icke komma i tillfälle att uppfylla villkoren
för erhållande av prestationer, samt personer, som utföra avlönat
arbete allenast tillfälligtvis eller såsom bisyssla;

g) arbetare, som äro invalider, och arbetare, som uppbära invaliditetseller
ålderdomspension;

h) pensionerade tjänstemän, som utföra avlönat arbete, och personer,
vilka åtnjuta privat inkomst, i de fall, då pensionen eller den privata
inkomsten är minst lika stor som den i den nationella lagstiftningen
föreskrivna invaliditetspensionen;

i) arbetare, vilka under sina studier giva lektioner eller arbeta mot
ersättning i syfte att erhålla en utbildning, som skall sätta dem i stånd
att utöva ett mot studierna svarande yrke;

j) tjänstefolk, anställt i hushållet hos arbetsgivare inom jordbruket.

3. Från försäkringsplikten kunna vidare undantagas personer, vilkas efterlevande
enligt lag, förordning eller särskild anordning skola bliva berättigade
till förmåner, som på det hela taget äro minst likvärdiga med de förmåner,
som föreskrivas i denna konvention.

4. Denna konvention skall icke äga tillämpning å sjömän eller fiskare,
som bedriva fiske till havs.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen skall under villkor, som den äger bestämma,
berättiga förut obligatoriskt försäkrade personer, vilka icke åtnjuta pension,
att frivilligt vidmakthålla sin försäkring eller ock bevara sin rätt genom att
för sådant ändamål erlägga en periodisk avgift; vad nu stadgats skall dock
icke gälla, där dylik rätt automatiskt upprätthålles eller, i fråga örn gift
kvinna, möjlighet står öppen för hennes make, som icke är underkastad
obligatorisk försäkring, att erhålla frivillig försäkring och därigenom tillförsäkra
henne ålderdoms- eller änkepension.

Kungl. Majus proposition nr 138.

43

Artikel 4.

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 5 må rätten till pension göras
beroende av en väntetid, som medför erläggande av ett minsta antal avgifter
såväl från försäkringens början som under en viss tid omedelbart före
riskens förverkligande.

2. Väntetidens längd får icke överstiga 60 månader, 250 veckor eller 1,500
dagar, för vilka avgift erlägges.

3. Då väntetiden medför erläggande av visst antal avgifter under loppet
av en bestämd tidrymd omedelbart före riskens förverkligande, skola
perioder, för vilka ersättning utgått på grund av tillfällig arbetsoförmåga
eller arbetslöshet, i den utsträckning och på de villkor, som fastställas i
den nationella lagstiftningen, räknas såsom sådana perioder, för vilka avgift
blivit erlagd.

Artikel 5.

1. Försäkrad person, som upphör att vara underkastad försäkringsplikt
och icke är berättigad till en prestation, motsvarande de avgifter, vilka gottskrivits
honom, bevarar sin på dessa avgifter grundade rätt.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl begränsa giltigheten av den på
avgifterna grundade rätten till utgången av en tidrymd, som skall räknas
från dagen för den obligatoriska försäkringens upphörande och vara antingen
växlande eller bestämd.

a) Den växlande tidrymden må icke understiga en tredjedel av det
sammanlagda antalet perioder, för vilka avgifter skolat erläggas sedan
försäkringens början, med avdrag för de perioder, för vilka avgifter icke
blivit erlagda.

b) Den bestämda tidrymden må i intet fall understiga aderton månader,
men skall den på avgifterna grundade rätten kunna upphöra vid
utgången av nämnda tidrymd, såvida icke ett i den nationella lagstiftningen
föreskrivet minsta antal avgifter dessförinnan gottskrivits den
försäkrade på grund av fortsatt frivillig försäkring.

Artikel 6.

Dödsfallsförsäkring skall medföra rätt till pension åtminstone för den
avlidne försäkrades eller pensionerades icke omgifta änka och efterlevande
barn.

Artikel 7.

1. Eätt till änkepension må förbehållas änkor, vilka överskridit viss ålder
eller drabbats av invaliditet.

2. Bestämmelserna i moment 1 skola icke äga tillämpning beträffande
särskilda försäkringssystem för anställda.

3. Kätt till änkepension må begränsas till fall, där äktenskapet varat viss
tid och ingåtts, innan den försäkrade eller pensionerade uppnått viss ålder
eller blivit invalid.

4. Eätt till pension må förvägras, örn vid tidpunkten för den försäkrades
eller pensionerades död äktenskapet blivit upplöst eller till skillnad däri
blivit dömt genom utslag, enligt vilket hustrun varit ensam felande.

5. Om flera söka en änkepension, må det belopp, som utbetalas, begränsas
så, att det motsvarar en pension.

Artikel 8.

1. Eätt till pension tillkommer barn, som icke överskridit viss ålder,
icke understigande 14 år.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

2. Rätt till pension för barn efter försäkrad eller pensionerad moder må
dock göras beroende av att modern bidragit till barnets underhåll eller att
hon vid sin död varit änka.

3. Den nationella lagstiftningen skall angiva de fall, då ett utomäktenskapligt
barn skall vara berättigat till pension.

Artikel 9.

1. Pensionen skall beräknas med eller utan hänsyn till den tid. försäkringen
varat, och utgå med en bestämd summa, viss procent av den lön,
som beaktats i försäkringsavseende, eller en summa, som växlar efter beloppet
av erlagda avgifter.

2. Då pensionen växlar med hänsyn till den tid, försäkringen varat, och
pensionsrätten är beroende av viss väntetid, skall pensionen, såvida ej visst
minimibelopp är utfäst, inbegripa en bestämd summa eller del, som icke är
beroende av den tid, försäkringen varat; då pensionsrätten icke är beroende
av viss väntetid, må ett utfäst minimibelopp kunna föreskrivas.

3. Då avgifterna avpassas efter lönen, skall den lön, som legat till grund
för beräknandet av avgifterna, även läggas till grund för beräknandet av
pensionen, vare sig denna växlar i förhållande till den tid, försäkringen varat,
eller icke.

Artikel 10.

Försäkringsinrättningarna skola under villkor, som bestämmas av den
nationella lagstiftningen, vara bemyndigade att låta personer, som på grund
av invaliditet uppbära pension eller kunna göra anspråk därpå, komma i
åtnjutande av naturaprestationer, avsedda att förebygga, fördröja, lindra eller
häva invaliditeten.

Artikel 11.

1. Rätten till prestationer må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,

a) örn dödsfallet framkallats genom brottslig handling eller avsiktlig
förseelse av den försäkrade eller person, som skulle kunna bliva berättigad
till efterlevandepension;

b) örn den försäkrade eller person, som skulle kunna bliva berättigad

till efterlevandepension, handlat bedrägligt gentemot försäkringsinrättningen.
*

2. Pensionen må helt eller delvis suspenderas för tid, då vederbörande

a) helt underhålles på allmän bekostnad eller av en inrättning för
socialförsäkring;

b) utan giltig orsak vägrar att iakttaga läkares föreskrifter eller meddelade
instruktioner rörande invaliders uppträdande eller med vilja och
utan tillstånd undandrager sig försäkringsinrättningens kontroll;

c) åtnjuter annan periodisk kontant prestation på grund av lag angående
obligatorisk socialförsäkring, pension eller ersättning för olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom;

d) efter att hava erhållit änkepension utan förbehåll rörande ålder
eller invaliditet sammanlever med en man såsom dennes hustru;

e) är pensionsberättigad på grund av ett särskilt försäkringssystem
för anställda men åtnjuter lön, som överstiger visst belopp.

Artikel 12.

1. De försäkrade och deras arbetsgivare skola bidraga till anskaffande av
försäkringens tillgångar.

45

Kungl. Majus proposition nr 138.

2. Den nationella lagstiftningen må från skyldigheten att erlägga avgifter
fritaga

a) lärlingar och unga arbetare under viss ålder;

b) arbetare, vilka icke erhålla kontant lön eller vilkas lön är mycket låg.

3. Bidragsplikt för arbetsgivarna behöver likväl icke föreskrivas i sådan
lagstiftning rörande nationell försäkring, vars tillämpningsområde icke är
begränsat till löntagare.

4. Offentlig myndighet skall bidraga till anskaffandet av tillgångar eller
prestationer för försäkring, som upprättats till förmån för löntagare i allmänhet
eller arbetare.

5. Nationell lagstiftning, som vid tiden för antagandet av denna konvention
icke kräver erläggande av avgifter från de försäkrade, må kunna
fortfara att icke kräva dylika avgifter.

Artikel 13.

1. Försäkringen skall handhavas av inrättningar, som upprättats av offentlig
myndighet och icke fullfölja något vinstsyfte, eller ock av statens försäkringsfonder.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl anförtro försäkringens handha vande

åt inrättningar, som upprättats på initiativ av vederbörande parter
eller deras sammanslutningar och vederbörligen godkänts av offentlig myndighet.
.....

3. Försäkringsinrättningarnas och statens försäkringsfonders tillgångar
skola förvaltas avskilda från allmänna medel.

4. Representanter för de försäkrade skola deltaga i förvaltningen av försäkringsinrättningarna
under villkor, som bestämmas av den nationella lagstiftningen,
vilken jämväl må meddela bestämmelser rörande deltagande av
representanter för arbetsgivarna och offentlig myndighet.

5. De självstyrda försäkringsinrättningarna skola stå under administrativ
och finansiell kontroll av offentlig myndighet.

Artikel 14.

1. Besvärsrätt skall tillkomma den avlidne försäkrades eller pensionerades
efterlevande i fall av tvist angående prestationer.

2. Dylika tvister skola prövas av särskilda domstolar, vari sitta domare,
till yrket domare eller icke, vilka äro särskilt förtrogna med försäkringens
syften eller vid sin sida hava bisittare, valda bland de försäkrade och deras
arbetsgivare.

3. I fall av tvist rörande försäkringsplikt eller storleken av avgifter skall
besvärsrätt tillkomma löntagaren och, där bidrag skall lämnas av arbetsgivaren,
jämväl denne.

Artikel 15.

1. Utländska löntagare skola vara underkastade försäkrings- och avgiftsplikt
under samma villkor som landets medborgare.

2. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola under samma
villkor som landets medborgare äga rätt till prestationer, härrörande från
de avgifter, som gottskrivits dem.

3. Försäkrade eller pensionerade utlänningars rättsinnehavare skola, om
de äro undersåtar i en medlemsstat, som är bunden av denna konvention
och vars lagstiftning följaktligen föreskriver finansiellt bidrag av staten till
anskaffandet av tillgångar eller prestationer för försäkringen enligt artikel 12,
även vara berättigade till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas
med allmänna medel.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

4. Den nationella lagstiftningen kan emellertid åt landets medborgare förbehålla
rätten till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas
med allmänna medel och uteslutande tillkomma sådana försäkrades rättsinnehavare,
som överskridit viss ålder vid tiden för den obligatoriska försäkringslagstiftningens
ikraftträdande.

5. Eventuellt föreskrivna restriktioner i fall av vistelse utomlands skola
icke äga tillämpning å pensionerade, vilka äro undersåtar i medlemsstat,
bunden av denna konvention, och vilka äro bosatta å dylik medlems territorium,
i vidare mån än de äga tillämpning å undersåtar i det land, där
pensionen förvärvats. Pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, härrörande
från allmänna medel, behöva dock icke utbetalas.

Artikel 16.

1. Försäkring för löntagare skall regleras av den lag, som är gällande å
löntagarens arbetsställe.

2. Från denna bestämmelse kan för åstadkommande av kontinuitet i försäkringen
göras undantag genom överenskommelse mellan vederbörande
medlemmar.

Artikel 17.

Varje medlem må meddela särskilda bestämmelser rörande arbetare i
gränstrakter, vilka arbetare hava sitt arbetsställe å medlemmens territorium
men sitt hemvist utomlands.

Artikel 18.

I länder, vilka icke hava obligatorisk dödsfallsförsäkring vid den tidpunkt,
då denna konvention först träder i kraft, skall varje då förefintligt avgiftsfritt
pensionssystem anses uppfylla denna konventions fordringar, örn det
garanterar en individuell rätt till pension under villkor, som angivas i artiklarna
19—25 här nedan.

Artikel 19.

1. Rätt till pension tillkommer

a) änkor, som icke ingått nytt gifte och hava minst två barn att
försörja;

b) föräldralösa barn.

2. Den nationella lagstiftningen skall angiva

a) de fall då ett utomäktenskapligt barn skall berättiga till änkepension;

b) den ålder, intill vilken ett barn skall berättiga till änkepension
eller äga rätt till pension i sin egenskap av föräldralöst; denna ålder
må dock ej understiga 14 år.

Artikel 20.

1. Rätten till änkepension må göras beroende av

a) att den avlidne maken haft hemvist å medlemmens territorium
under en tidrymd närmast före dödsfallet;

b) att änkan ägt dylikt hemvist under en tidrymd närmast före framställandet
av krav på pension.

2. Rätten till pension åt föräldralös må göras beroende av att den senast
avlidna av föräldrarna haft hemvist å medlemmens territorium under en tidrymd
närmast före dödsfallet.

3. Den tidrymd, under vilken änka eller avliden fader eller moder skall
hava haft hemvist å medlemmens territorium, skall fastställas i den nationella
lagstiftningen men får icke överstiga fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

47

Artikel 21.

1. Rätt till änkepension eller pension åt föräldralös skall tillerkännas
varje sökande, vilkens årliga inkomster, tillsammans med de inkomster, som
tillhöra barn eller föräldralösa, gentemot vilka sökanden har försörjningsplikt,
icke överstiga en gräns, som skall fastställas i den nationella lagstiftningen
med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnadsminimum.

2. Vid beräknandet av vederbörandes inkomster skola undantagas tillgångar
intill ett belopp, som skall bestämmas av den nationella lagstiftningen.

Artikel 22.

Pensionen skall utgöra ett belopp, som tillsammans med övriga inkomster,
utom de undantagna, räcker att täcka åtminstone den pensionerades väsentliga
behov.

Artikel 23.

1. Besvärsrätt skall tillkomma sökande i varje tvist om utbekommande
av pension eller dennas storlek.

2. Besvären skola prövas av annan myndighet än den, som meddelat
beslut i första instans.

Artikel 24.

1. Utländska änkor och föräldralösa, vilka äro medborgare i medlemsstat,
bunden av denna konvention, skola äga rätt till pension på samma villkor
som landets egna medborgare.

2. Den nationella lagstiftningen må dock göra beviljandet av pension åt
utlänning beroende av att denne haft hemvist å medlemmens territorium
under en tid, som högst med fem år må överstiga den tid, som föreskrives
i artikel 20.

Artikel 25.

1. Rätten till pension må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
örn änkan eller den person, som åtagit sig ansvaret för den föräldralöses
underhåll, erhållit eller sökt erhålla pension genom bedrägeri.

2. Pension må helt eller delvis suspenderas under tid, då vederbörande
helt underhålles på allmän bekostnad.

Artikel 26.

Prånsett bestämmelserna i artikel 15 moment 5 har denna konvention icke
avseende å vidmakthållandet av rätt till pension i fall av hemvist utomlands.

Artikel 27.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

Artikel 28.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 23.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds

48

Kungl. Majus proposition nr 138.

generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av
ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 30.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för
registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den
registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 31.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 32.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 30 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya,
reviderade konventionen.

Artikel 33.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention angående obligatorisk dödsfallsförsäkring
flir löntagare i jordbruksföretag.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde samt

beslutit antaga vissa förslag angående obligatorisk dödsfallsförsäkring,
vilken fråga innefattas i andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra trettiotre
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i "Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

Artikel 1.

Yarje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att inrätta eller bibehålla ett system av
obligatorisk dödsfallsförsäkring med villkor, som äro minst likvärdiga med
dem, vilka angivas i denna konvention.

Artikel 2.

1. Den obligatoriska dödsfallsförsäkringen skall äga tillämpning å arbetare,
anställda och lärlingar i jordbruksföretag samt å tjänstefolk, anställt
i hushållet hos arbetsgivare inom jordbruket.

2. Yarje medlem må dock i sin nationella lagstiftning stadga de undantag
han finner erforderliga beträffande

a) arbetare, vilkas lön överstiger viss gräns och, för det fall lagstiftningen
icke stadgar ett dylikt allmänt undantag, anställda, vilka utöva
yrken, som vanligen betraktas såsom fria;

b) arbetare, som icke erhålla lön i penningar;

c) unga arbetare under viss ålder och arbetare, vilka äro för gamla
att erhålla försäkring, då de för första gången bliva löntagare;

d) hemarbetare, vilkas arbetsförhållanden icke äro likartade med löntagares
i allmänhet;

e) medlemmar av arbetsgivarens familj;

f) arbetare, vilkas anställning på det hela taget och enligt sin natur
är av så kort varaktighet, att de icke komma i tillfälle att uppfylla villkoren
för erhållande av prestationer, samt personer, som utföra avlönat
arbete allenast tillfälligtvis eller såsom bisyssla;

g) arbetare, som äro invalider, och arbetare, som uppbära invaliditets-
eller ålderdomspension;

h) pensionerade tjänstemän, som utföra avlönat arbete, och personer,
vilka åtnjuta privat inkomst i de fall, då pensionen eller den privata
inkomsten är minst lika stor som den i den nationella lagstiftningen
föreskrivna invaliditetspensionen;

i) arbetare, vilka under sina studier giva lektioner eller arbeta mot
ersättning i syfte att erhålla en utbildning, som skall sätta dem i stånd
att utöva ett mot studierna svarande yrke.

3. Från försäkringsplikten kunna vidare undantagas personer, vilkas efterlevande
enligt lag, förordning eller särskild anordning skola bliva berättigade
till förmåner, som på det hela taget äro minst likvärdiga med de förmåner,
som föreskrivas i denna konvention.

Artikel 3.

Den nationella lagstiftningen skall under villkor, som den äger bestämma,
berättiga förut obligatoriskt försäkrade personer, vilka icke åtnjuta pension,
att frivilligt vidmakthålla sin försäkring eller ock bevara sin rätt genom att
för sådant ändamål erlägga en periodisk avgift; vad nu stadgats skall dock
icke gälla, där dylik rätt automatiskt upprätthålles eller, i fråga om gift
kvinna, möjlighet står öppen för hennes make, som icke är underkastad
obligatorisk försäkring, att erhålla frivillig försiikring och därigenom tillförsäkra
henne ålderdoms- eller änkepension.

Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 138.

2d2C 88 4

50

Kungl. May.ts proposition nr 138.

Artikel 4.

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 5 må rätten till pension göras
beroende av en väntetid, som medför erläggande av ett minsta antal avgifter
såväl från försäkringens början som under en viss tid omedelbart före riskens
förverkligande.

2. Väntetidens längd får icke överstiga 60 månader, 250 veckor eller 1,500
dagar, för vilka avgift erlägges.

3. Då väntetiden medför erläggande av visst antal avgifter under loppet
av en bestämd tidrymd omedelbart före riskens förverkligande, skola perioder,
för vilka ersättning utgått på grund av tillfällig arbetsoförmåga eller
arbetslöshet, i den utsträckning och på de villkor, som fastställas i den
nationella lagstiftningen, räknas såsom sådana perioder, för vilka avgift
blivit erlagd.

Artikel 5.

1. Försäkrad person, som upphör att vara underkastad försäkringsplikt
och icke är berättigad till en prestation, motsvarande de avgifter, vilka
gottskrivits honom, bevarar sin på dessa avgifter grundade rätt.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl begränsa giltigheten av den på
avgifterna grundade rätten till utgången av en tidrymd, som skall räknas
från dagen för den obligatoriska försäkringens upphörande och vara antingen
växlande eller bestämd.

a) Den växlande tidrymden må icke understiga en tredjedel av det
sammanlagda antalet perioder, för vilka avgifter skolat erläggas sedan
försäkringens början, med avdrag för de perioder, för vilka avgifter icke
blivit erlagda.

b) Den bestämda tidrymden må i intet fall understiga aderton månader,
men skall den på avgifterna grundade rätten kunna upphöra vid
utgången av nämnda tidrymd, såvida icke ett i den nationella lagstiftningen
förskrivet minsta antal avgifter dessförinnan gottskrivits den
försäkrade på grund av obligatorisk eller fortsatt frivillig försäkring.

Artikel 6.

Dödsfallsförsäkring skall medföra rätt till pension åtminstone för den avlidne
försäkrades eller pensionerades icke omgifta änka och efterlevande
barn.

Artikel 7.

1. Rätt till änkepension må förbehållas änkor, vilka överskridit viss ålder
eller drabbats av invaliditet.

2. Bestämmelserna i moment 1 skola icke äga tillämpning beträffande särskilda
försäkringssystem för anställda.

3. Rätt till änkepension må begränsas till fall, där äktenskapet varat viss
tid och ingåtts, innan den försäkrade eller pensionerade uppnått viss ålder
eller blivit invalid.

4. Rätt till pension må förvägras, örn vid tidpunkten för den försäkrades
eller pensionerades död äktenskapet blivit upplöst eller till skillnad däri
blivit dömt genom utslag, enligt vilket hustrun varit ensam felande.

5. Örn flera söka en änkepension, må det belopp, som utbetalas, begränsas
så, att det motsvarar en pension.

Artikel 8.

1. Rätt till pension tillkommer barn, som icke överskridit viss ålder, icke
understigande 14 år.

51

Kungl. Majlis proposition nr 138.

2. Rätt till pension för barn efter försäkrad eller pensionerad moder må
dock göras beroende av, att modern bidragit till barnets underhåll eller att
hon vid sin död varit änka.

3. Den nationella lagstiftningen skall angiva de fall, då ett utomäktenskapligt
barn skall vara berättigat till pension.

Artikel 9.

1. Pensionen skall beräknas med eller utan hänsyn till den tid, försäkringen
varat, och utgå med en bestämd summa, viss procent av den lön,
som beaktats i försäkringsavseende, eller en summa, som växlar efter beloppet
av erlagda avgifter.

2. Då pensionen växlar med hänsyn till den tid, försäkringen varat, och
pensionsrätten är beroende av viss väntetid, skall pensionen, såvida ej visst
minimibelopp är utfäst, inbegripa en bestämd summa eller del, som icke är
beroende av den tid, försäkringen varat; då pensionsrätten icke är beroende
av viss väntetid, må ett utfäst minimibelopp kunna föreskrivas.

3. Då avgifterna avpassas efter lönen, skall den lön, som legat till grund
för beräknandet av avgifterna, även läggas till grund för beräknandet av
pensionen, vare sig denna växlar i förhållande till den tid, försäkringen
varat, eller icke.

Artikel 10.

Försäkringsinrättningarna skola under villkor, som bestämmas av den nationella
lagstiftningen, vara bemyndigade att låta personer, som på grund av invaliditet
uppbära pension eller kunna göra anspråk därpå, komma i åtnjutande
av naturaprestationer, avsedda att förebygga, fördröja, lindra eller häva invaliditeten.

Artikel 11.

1. Rätten till prestationer må kunna helt eller delvis förverkas eller
suspenderas,

a) örn dödsfallet framkallats genom brottslig handling eller avsiktlig
förseelse av den försäkrade eller person, som skulle kunna bliva berättigad
till efterlevandepension;

b) om den försäkrade eller person, som skulle kunna bliva berättigad
till efterlevandepension, handlat bedrägligt gent emot försäkringsinrättningen.

2. Pensionen må helt eller delvis suspenderas för tid, då vederbörande

a) helt underhålles på allmän bekostnad eller av en inrättning för
socialförsäkring;

b) utan giltig orsak vägrar att iakttaga läkares föreskrifter eller meddelade
instruktioner rörande invaliders uppträdande eller med vilja och
utan tillstånd undandrager sig försäkringsinrättningens kontroll;

c) åtnjuter annan periodisk kontant prestation på grund av lag angående
obligatorisk socialförsäkring, pension eller ersättning för olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom;

d) efter att hava erhållit änkepension utan förbehåll rörande ålder
eller invaliditet sammanlever med en man såsom dennes hustru;

e) är pensionsberättigad på grund av ett särskilt försäkringssystem
för anställda men åtnjuter lön, som överstiger visst belopp.

Artikel 12.

1. De försäkrade och deras arbetsgivare skola bidraga till anskaffande av
försäkringens tillgångar.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

2. Den nationella lagstiftningen må från skyldigheten att erlägga avgifter
fritaga

a) lärlingar och unga arbetare under viss ålder;

b) arbetare, vilka icke erhålla kontant lön eller vilkas lön är mycket
låg!

c) arbetare i tjänst hos en arbetsgivare, vilken betalar avgifterna med
en summa, som är oberoende av antalet hos honom sysselsatta arbetare.

3. Bidragsplikt för arbetsgivarna behöver likväl icke föreskrivas i sådan
lagstiftning rörande nationell försäkring, vars tillämpningsområde icke är begränsat
till löntagare.

4. Offentlig myndighet skall bidraga till anskaffandet av tillgångar eller
prestationer för försäkring, som upprättats till förmån för löntagare i allmänhet
eller arbetare.

5. Nationell lagstiftning, som vid tiden för antagandet av denna konvention
icke kräver erläggande av avgifter från de försäkrade, må kunna fortfara
att icke kräva dylika avgifter.

Artikel 13.

1. Försäkringen skall handhavas av inrättningar, som upprättats av offentlig
myndighet och icke fullfölja något vinstsyfte, eller ock av statens försäkringsfonder.

2. Den nationella lagstiftningen må likväl anförtro försäkringens handhavande
åt inrättningar, som upprättats på initiativ av vederbörande parter
eller deras sammanslutningar och vederbörligen godkänts av offentlig myndighet.

3. Försäkringsinrättningarnas och statens försäkringsfonders tillgångar
skola förvaltas avskilda från allmänna medel.

4. Representanter för de försäkrade skola deltaga i förvaltningen av
försäkringsinrättningarna under villkor, som bestämmas av den nationella
lagstiftningen, vilken jämväl må meddela bestämmelser rörande deltagande av
representanter för arbetsgivarna och offentlig myndighet.

5. De självstyrda försäkringsinrättningarna skola stå under administrativ
och finansiell kontroll av offentlig myndighet.

Artikel lå.

1. Besvärsrätt skall tillkomma den avlidne försäkrades eller pensionerades
efterlevande i fall av tvist angående prestationer.

2. Dylika tvister skola prövas av särskilda domstolar, vari sitta domare,
till yrket domare eller icke, vilka äro särskilt förtrogna med försäkringens
syften eller vid sin sida hava bisittare, valda bland de försäkrade och deras
arbetsgivare.

3. I fall av tvist rörande försäkringsplikt eller storleken av avgifter skall
besvärsrätt tillkomma löntagaren och, där bidrag skall lämnas av arbetsgivaren,
jämväl denne.

Artikel 15.

1. Utländska löntagare skola vara underkastade försäkrings- och avgiftsplikt
under samma villkor som landets medborgare.

2. Försäkrade utlänningar och deras rättsinnehavare skola under samma
villkor som landets medborgare äga rätt till prestationer, härrörande från
de avgifter, som gottskrivits dem.

3. Försäkrade eller pensionerade utlänningars rättsinnehavare skola, om
de äro undersåtar i en medlemsstat, som är bunden av denna konvention
och vars lagstiftning följaktligen föreskriver finansiellt bidrag av staten till

Kungl. Majus proposition nr 138.

53

anskaffandet av tillgångar eller prestationer för försäkringen enligt artikel 12,
även vara berättigade till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas
med allmänna medel.

Den nationella lagstiftningen kan emellertid åt landets medborgare förbehålla
rätten till pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, vilka bestridas med
allmänna medel och uteslutande tillkomma sådana försäkrades rättsinnehavare,
som överskridit viss ålder vid tiden för den obligatoriska försäkringslagstiftningens
ikraftträdande.

5. Eventuellt föreskrivna restriktioner i fall av vistelse utomlands skola
icke äga tillämpning å pensionerade, vilka äro undersåtar i medlemsstat,
bunden av denna konvention, och vilka äro bosatta å dylik medlems territorium,
i vidare mån än de äga tillämpning å undersåtar i det land, där
pensionen förvärvats. Pensionsunderstöd, -tillägg eller -delar, härrörande
från allmänna medel, behöva dock icke utbetalas.

Artikel 16.

1. Försäkring för löntagare skall regleras av den lag, som är gällande å
löntagarens arbetsställe.

2. Från denna bestämmelse kan för åstadkommande av kontinuitet i försäkringen
göras undantag genom överenskommelse mellan vederbörande medlemmar.

Artikel 17.

Yarje medlem må meddela särskilda bestämmelser rörande arbetare i
gränstrakter, vilka arbetare hava sitt arbetsställe å medlemmens territorium
men sitt hemvist utomlands.

Artikel 18.

I länder, vilka icke hava obligatorisk dödsfallsförsäkring vid den tidpunkt,
då denna konvention först träder i kraft, skall varje då förefintligt avgiftsfritt
pensionssystem anses uppfylla denna konventions fordringar, örn det
garanterar en individuell rätt till pension under villkor, som angivas i artiklarna
19—25 här nedan.

Artikel 19.

1. Rätt till pension tillkommer

a) änkor, som icke ingått nytt gifte och hava minst två barn att försörja
;

b) föräldralösa barn.

2. Den nationella lagstiftningen skall angiva

a) de fall då ett utomäktenskapligt barn skall berättiga till änkepension; b)

den ålder, intill vilken ett barn skall berättiga till änkepension
eller äga rätt till pension i sin egenskap av föräldralöst; denna ålder
må dock ej understiga 14 år.

Artikel 20.

1. Rätten till änkepension må göras beroende av

a) att den avlidne maken haft hemvist å medlemmens territorium under
en tidrymnd närmast före dödsfallet;

b) att änkan ägt dylikt hemvist under en tidrymd närmast före framställandet
av krav på pension.

2. Rätten till pension åt föräldralös må göras beroende av att den senast
avlidna av föräldrarna haft hemvist å medlemmens territorium under en tidrymd
närmast före dödsfallet.

54

Kungl. Majus proposition nr 138.

3. Den tidrymd, under vilken änka eller avliden fader eller moder skall
hava haft hemvist å medlemmens territorium, skall fastställas i den nationella
lagstiftningen men får icke överstiga fem år.

Artikel 21.

1. Rätt till änkepension eller pension åt föräldralös skall tillerkännas
varje sökande, vilkens årliga inkomster, tillsammans med de inkomster, som
tillhöra barn eller föräldralösa, gentemot vilka sökanden har försörjningsplikt,
icke överstiga en gräns, som skall fastställas i den nationella lagstiftningen
med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnadsminimum.

2. Vid beräknandet av vederbörandes inkomster skola undantagas inkomster
intill ett belopp, som skall bestämmas av den nationella lagstiftningen.

Artikel 22.

Pensionen skall utgöra ett belopp, som tillsammans med övriga inkomster,
utom de undantagna, räcker att täcka åtminstone den pensionerades
väsentliga behov.

Artikel 23.

1. Besvärsrätt skall tillkomma sökande i varje tvist örn utbekommande
av pension eller dennas storlek.

2. Besvären skola prövas av annan myndighet än den, som meddelat
beslut i första instans.

Artikel 24.

1. Utländska änkor och föräldralösa, vilka äro medborgare i medlemsstat,
bunden av denna konvention, skola äga rätt till pension på samma villkor
som landets egna medborgare.

2. Den nationella lagstiftningen må dock göra beviljandet av pension åt
utlänning beroende av att denne haft hemvist å medlemmens territorium
under en tid, som högst med fem år må överstiga den tid, som föreskrives
i artikel 20.

Artikel 25.

1. Rätten till pension må kunna helt eller delvis förverkas eller suspenderas,
om änkan eller den person, som åtagit sig ansvaret för den föräldralöses
underhåll, erhållit eller sökt erhålla pension genom bedrägeri.

2. Pension må helt eller delvis suspenderas under tid, då vederbörande
helt underhålles på allmän bekostnad.

Artikel 26.

Prånsett bestämmelserna i artikel 15 moment 5 har denna konvention icke
avseende å vidmakthållandet av rätt till pension i fall av hemvist utomlands.

Artikel 27.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

Artikel 28.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Artikel 29.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats bos sekreteriatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 30.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det
den registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 31.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 32.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 30 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 33.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation angående invaliditets-, ålderdoms- och
dödsfallsförsäkringens allmänna principer.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 8 juni 1933 till sitt sjuttonde sammanträde -

56

Kungl. Majds proposition nr 138.

saint beslutit antaga vissa förslag angående invaliditets-, ålderdomsoch
dödsfallsförsäkring, vilken fråga uppförts på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga formen av en rekommendation,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år ettusen niohundra och
trettiotre efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn
till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande
delar av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit förslag till konventioner angående ej blott obligatorisk invaliditets-,
ålderdoms- och dödsfallsförsäkring för löntagare i industriella
företag, handelsföretag och fria yrken samt för hemarbetare och tjänstefolk,
än även obligatorisk invalididitets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring för
löntagare i jordbruksföretag,

som anser, att dessa förslag till konventioner angiva de minimivillkor,
vilka varje system för obligatorisk invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring
från sin början böra motsvara,

som anser det vara önskvärt att fastställa ett antal allmänna principer,
vilka erfarenheten visat vara mest ägnade att bidraga till ett rättvist, verksamt
och rationellt ordnande av invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkringen,

hemställer, att varje medlem måtte taga följande principer och regler
under övervägande:

I. Tillämpningsområde.

1. a) Obligatorisk invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkring för
avlönade arbetare bör, utan hänsyn till ålder, kön eller nationalitet, omfatta
varje person, som i regel utför avlönat arbete.

b) Då de ekonomiska, sociala och administrativa förhållandena tillåta
det, bör den nationella lagstiftningen låta invaliditets-, ålderdoms- och
dödsfallsförsäkringen jämväl omfatta mindre bemedlade, självständiga
arbetare inom industri, handel och jordbruk.

2. Skulle det emellertid anses lämpligt att fastställa en minimiålder för
tillträde till försäkringen, bör denna ålder så nära som möjligt ansluta sig
till åldern för skolpliktens upphörande och valet av yrke.

3. Kastställande av en maximiålder för tillträde till försäkringen är berättigat
allenast ifråga örn försäkring, där rätten till pension är beroende av
väntetid, och för arbetare, vilka, då de börja att regelmässigt utföra avlönat
arbete, äro för gamla att fylla kravet på väntetid före den normala pensionsåldern.

4. Då det finnes lämpligt att (bortsett från den begränsning av lönen, med
hänsyn till vilken försäkringen beräknas) fastställa en lönegräns för försäkringsplikten,
må icke några andra arbetare uteslutas på denna grund än sådana,
vilka, i betraktande av att deras lön avsevärt överstiger den allmänna
lönenivån, kunna anses i stånd att på egen hand möta invaliditets-, ålderdoms-
och dödsfallsriskerna.

II. Pensioner.

A. Väntetid ock försäkringsperioder.

5. Den väntetid, som föreskrives i försäkringssystem, vilka tillförsäkra
varje pensionerad en pension till fast belopp eller växlande efter den lön,

57

Kungl. Majus proposition nr 138.

sorn beaktats i försäkringsavseende, bör begränsas till en avgiftsperiod, som
icke är längre än vad som är strängt nödvändigt till förhindrande av anslutning
i spekulativt syfte och till åstadkommande av viss täckning för
tillförsäkrade förmåner.

6. Väntetiden för erhållande av rätt till invaliditets- eller efterlevandepension
bör i intet fall överstiga 60 månader eller 250 veckor eller 1,500
dagar, för vilka avgift erlägges; väntetiden för erhållande av rätt till ålderdomspension
bör icke överstiga det dubbla av nämnda maximum.

7. Perioder av tillfällig förvärvsoförmåga till följd av sjukdom, perioder,
då en arbeterska icke kan användas till arbete på grund av moderskap, och
perioder av, ofrivillig arbetslöshet böra inom gränser, som böra fastställas,
tagas i betraktande vid väntetidens beräknande och detta, även örn inga
avgifter betalas från sjuk- eller moderskapsförsäkringens sida eller av en
arbetslöshetskassa.

8. a) Försäkringssystem, som begränsa giltigheten av de på grund av
erlagda avgifter förvärvade rättigheterna, böra garantera vidmakthållandet
av dessa rättigheter under en tid av minst 18 månader från den
senaste avgiftsbetalningen, vilken tid skall förlängas vid försäkring, där
avgifterna beräknas efter lönen, med minst en tredjedel av den tid, för
vilken avgifter skolat erläggas sedan försäkringens början, minskad med
den tid, för vilken avgifter icke blivit betalda. Vid beräknandet av
denna tid bör hänsyn icke tagas till tid, under vilken den försäkrade
varit oförmögen till förvärv till följd av sjukdom, icke kunnat användas
till arbete på grund av moderskap, varit ofrivilligt arbetslös eller fullgjort
militärtjänst.

b) Ett ytterligare vidmakthållande av genom avgifter förvärvade rättigheter
må göras beroende av ett återupptagande av avgiftsbetalning på
grund av obligatorisk försäkring eller fortsatt frivillig försäkring eller
erläggande av en måttlig avgift för ändamålet; och skall ifråga örn försäkringssystem,
där avgifterna beräknas efter lönen och pensionerna
fastställas med hänsyn till den tid, under vilken försäkringen varat, återupptagandet
av avgiftsbetalning bidraga till att öka värdet av den rätt,
som håller på att förvärvas.

9. Förut försäkrad person bör äga möjlighet att återförvärva förlorade
rättigheter genom erläggande av ett visst antal avgifter på grund av obligatorisk
försäkring eller fortsatt frivillig försäkring; då pensionens belopp
växlar i förhållande till antalet eller storleken av de avgifter, vilka gottskrivits
den försäkrade, bör likväl det föreskrivna antalet avgifter understiga
det antal, som föreskrives för den ursprungliga väntetiden.

10. De belopp, som erfordras för vidmakthållande av rättigheter, som
hålla på att förvärvas av försäkrade, vilka under längre tid äro arbetslösa,
böra — i betraktande av omöjligheten att lägga bestridandet därav enbart
på de i arbete varande försäkrade — åstadkommas med finansiellt bistånd
av offentlig myndighet; samma princip bör gälla i fråga örn betalningar, avsedda
att stärka och förbättra dylika arbetslösas rättigheter.

B. Ålderdomspension.

11. För försäkringssystem, som stadga högre pensionsålder än 60 år, rekommenderas
såsom ett medel att bereda lättnad åt arbetsmarknaden och förverkliga
arbetarens rätt till vila på gamla dagar att, såvida landets demografiska,
ekonomiska och finansiella förhållanden tillåta det, nedsätta pensionsåldern
till 60 år, där så finnes erforderligt, i etapper.

12. Försäkrade, som under ett större antal år utövat ett särskilt mödosamt
eller ohälsosamt yrke, böra medgivas att göra sina rättigheter till pension
gällande vid en mindre framskriden ålder än arbetare i andra yrken.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 138. 2131; 33 5

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

13. a) För att tillförsäkra arbetarna en från umbäranden fri ålderdom bör
pensionen täcka de väsentliga levnadsbehoven. Den pension, som beredes
varje pensionerad, som uppfyllt fordringarna på viss väntetid, bör följaktligen
fastställas med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnaderna.

b) I försäkringssystem, där avgifterna äro avpassade efter lönen, böra
försäkrade, som gottskrivits avgifter, motsvarande den normala omfattningen
av aktivt yrkesliv, tillerkännas en pension, som står i skäligt
förhållande till deras sociala ställning under perioden av yrkesmässig
verksamhet. Med hänsyn härtill bör den pension, som beredes försäkrade,
'' ilka. under 30 år fullgjort sin avgiftsplikt, icke understiga hälften av
den lön, som beaktats i försäkringsavseende, från försäkringens början
eller under loppet av en viss tidrymd, omedelbart föregående pensionens
tillerkännande.

14. Ett tillägg bör tilldelas den pensionerade:

a) för varje barn, som han har att försörja och är i skolåldern eller
under 17 år och fullföljer sin allmänna eller yrkesutbildning eller som
till följd av vanförhet icke är i stånd att försörja sig självt.

b) då hans hustru är åldrig eller vanför men icke på grund därav
själv är berättigad till pension.

15. Pensionerad, som har behov av ständig hjälp av annan person, bör
åtnjuta särskilt tillägg.

C. Invaliditetspension.

16. a) Pension bör tillerkännas försäkrad, som till följd av sjukdom eller
vanförhet är ur stånd att förskaffa sig en avsevärd inkomst genom arbete,
motsvarande hans krafter, förmåga och utbildning; såsom avsevärd må
icke anses en inkomst, som understiger en tredjedel av den vanliga lönen
för en frisk arbetare med liknande utbildning och villkor.

b) I fråga örn särskilda slag av försäkringssystem, inrättade till förmån
för arbetare eller anställda inom vissa yrken, bör dock nedsättningen
av arbetsförmågan beräknas uteslutande med hänsyn till det dittills
utövade yrket eller ett liknande yrke.

17. a) För att fylla sin uppgift bör försäkringen garantera varje försäkrad,
som blivit invalid efter tilländalupen väntetid, en pension, som täcker
de väsentliga levnadsbehoven. Den minimipension, som garanteras varje
pensionerad, bör följaktligen fastställas med vederbörlig hänsyn tagen
till levnadskostnaderna.

b) I försäkringssystem, där den garanterade minimipensionen fastställes
i visst förhållande till den lön, som beaktats i försäkringsavseende,
bör ifrågavarande minimum icke understiga 40 procent av nämnda
lönedel. Samma resultat bör eftersträvas beträffande försäkringssystem,
där pensionen innefattar en fast och för varje pensionerad lika del och
en del, som växlar i förhållande till antalet och storleken av de för
hans räkning erlagda avgifterna.

18. Ett tillägg bör tilldelas den försäkrade för varje barn, som han har
att försörja och är i skolåldern eller under 17 år och fullföljer sin allmänna
eller yrkesutbildning eller som till följd av vanförhet är ur stånd att försörja
sig självt.

19. Pensionerad, som har behov av ständig hjälp av annan person, bör
åtnjuta särskilt tillägg.

D. Efterlevandepension.

20. a) Änka efter pensionerad eller försäkrad person, som avlidit efter tilländalupen
väntetid, bör äga rätt uppbära pension, så länge hon icke
ingår nytt gifte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 59

b) Om tillerkännandet av pension är beroende av andra villkor, bör
pension likväl tilldelas änkor, vilka till följd av ålder eller invaliditet
äro urståndsätta att förtjäna sitt uppehälle eller vilka ha att försörja
ett barn, som är i skolåldern eller under 17 år och fullföljer sin allmänna
eller yrkesutbildning.

21. Pension bör även utgå till änkling, som är invalid och till följd därav
varit för sitt uppehälle beroende av försäkrad hustru, som avlidit efter tilländalupen
väntetid.

22. a) Pensionen bör tillförsäkra änka (änkling som är invalid) ett betydande
bidrag till täckande av de väsentliga levnadsbelioven. Huru
beräknandet härav än sker, bör pensionens minimibelopp bestämmas
med vederbörlig hänsyn tagen till levnadskostnaderna.

b) I försäkringssystem, där avgifterna äro avpassade efter den avlidnes
lön, bör pensionen till änka (änkling som är invalid) icke understiga
hälften av den pension, till vilken den avlidne hade eller skulle
haft rätt, om han vid tidpunkten för sin död erhållit invaliditets- eller
ålderdomspension. För det fall dylika system fastställa de efterlevandes
rätt oberoende av storleken av den pension, till vilken den avlidne hade
eller skulle haft rätt, bör likväl pensionen till änka (änkling som är
invalid) icke understiga 20 procent av den avlidnes lön, som beaktats i
försäkringsavseende sedan försäkringens början eller under loppet ay
en bestämd period omedelbart föregående haus död.

23. a) Varje barn i skolåldern, vars försörjning ålegat pensionerad eller
försäkrad person, som avlidit efter tilländalupen väntetid, bör äga rätt
till barnpension; denna skall utgå till dess barnet uppnår 17 år, örn
detsamma fullföljer sin allmänna eller yrkesutbildning, och även därefter,
örn det till följd av vanförhet är ur stånd att självt försörja sig.

b) Barnpension kan lämnas i form av tillägg till den till barnets
moder utgående änkepensionen.

24. a) Den minimipension, som garanteras varje barn, bör utgöra ett betydande
bidrag till kostnaderna för barnets underhåll och uppfostran;
ifrågavarande minimum bör vara högre i fall barnet är både fader- och
moderlöst.

b) I försäkringssystem, där avgifterna äro avpassade efter den avlidnes
lön, bör barnpensionen icke understiga en fjärdedel eller, beträffande
fader- och moderlöst barn, hälften av den pension, till vilken
den avlidne hade eller skulle haft rätt, örn han vid tidpunkten för sin
död erhållit invaliditets- eller ålderdomspension. För det fall dylika
system fastställa de efterlevandes rätt oberoende av storleken av den
pension, till vilken den avlidne hade eller skulle haft rätt, bör likväl
barnpensionen icke understiga 10 procent eller, beträffande fader- och
moderlöst barn, 20 procent av den avlidnes lön, som beaktats i försäkringsavseende
sedan försäkringens början eller under loppet av en bestämd
period omedelbart föregående hans död.

25. Om det befinnes lämpligt att fastställa ett maximum för det sammanlagda
beloppet av efterlevandepensioner, vilka skola kunna beviljas med
hänsyn till en avliden person, bör detta maximum, diir efterlevandepensionerna
avpassas efter den avlidnes pension, icke understiga det pensionsbelopp
med däri inräknade förhöjningar för försörjningsplikt gentemot
familj, vartill den döde hade eller skulle haft rätt, och, diir efterlevandepensionerna
avpassas efter den avlidnes lön, hälften av den avlidnes lön,
som beaktats i avseende å hans försäkring.

20. Efterlevande, vilka icke kunna tillerkännas pension, enär villkoren
därför icke blivit uppfyllda, böra (förutsatt att ett minimiantal avgifter gott -

60

Kungl. Majda proposition nr 138.

skrivits den döde) tilldelas ett engångsbelopp, som sätter dem i stånd att
anpassa sig efter den förändring i deras levnadsförhållanden, som förorsakats
genom familjeöverhuvudets död.

27. I länder, där begravningskostnaderna icke enligt lag eller sedvänja
täckas av annan försäkring, särskilt sjukförsäkring, bör dödsfall sförsäkringen
vid den försäkrades död medföra rätt till ersättning för skäliga begravningskostnader.

E. Bestämmelser rörande suspension eller nedsättning ar pensioner.

28. Då suspension eller nedsättning av invaliditets-, ålderdoms- eller efterlevandepension
föreskrives i händelse av konkurrens med pensioner, vilka
förvärvas på grund av annat socialförsäkringssystem eller system för pensioner
eller ersättning för olycksfall i arbete eller yrkessjukdomar, böra bestämmelserna
örn suspension eller nedsättning möjliggöra för den pensionerade
att helt komma i åtnjutande av den högsta pensionen, och bör han
under alla förhållanden erhålla den del av invaliditets-, ålderdoms- eller
efterlevandepensionen, som motsvarar hans egna bidrag.

29. Då en invaliditets- eller ålderdomspension suspenderas av annan orsak
än konkurrens med annan pension, bör den familj, vars försörjning ålegat
den person, för vilken pensionen indrages, tilldelas ett underhållsbidrag,
motsvarande hela pensionen eller en del därav.

III. Tillgångar.

30. a) Försäkringens tillgångar böra anskaffas genom bidrag från de försäkrade
och deras arbetsgivare.

b) Offentlig myndighet bör giva finansiellt stöd åt försäkringen.

31. Den försäkrades bidrag bör i princip icke överstiga bidraget från
hans arbetsgivare.

32. Arbetsgivaren bör svara för hela eller större delen av de sammanlagda
bidragen beträffande arbetare, vilka endast erhålla ersättning in natura,
samt hemarbetare och lärlingar, vilkas lön icke överstiger visst belopp.

33. Staten bör svara för bidragen under tider av obligatorisk militärtjänstgöring,
som fullgöres av personer, vilka voro försäkrade före sitt inträde
i nämnda tjänstgöring.

IV. Administration.

34. Den nationella lagstiftningen bör föreskriva, att försäkrade kvinnor
bliva rättvist representerade i invaliditets-, ålderdoms- och dödsfallsförsäkringens
förvaltande organ.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.