Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

1

Nr 125.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380)
om införsel i avlöning, pension eller livränta; given
Stockholms slott den 16 februari 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni
1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934,

1 sami.

Nr 125,

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel
i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att till 21 § lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning,
pension eller livränta, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 3
april 1925 (nr 71), skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

8) Finnes beträffande viss stad erforderligt att ärenden angående införsel
till gäldande av utskylder eller avgifter skola kunna handläggas jämväl av
exekutionsbiträde, äge Konungen därom förordna; och skall i ty fall vad örn
utmätningsman gäller tillämpas å sådant biträde.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Majlis proposition nr 125.

3

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet inför
Tims Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 januari 1934.

N är varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, av Överståthållarämbetet
i skrivelse den 19 juni 1933 väckt fråga angående ändring i
gällande bestämmelser om införsel för skatt i syfte att bereda exekutionsbiträde
i vissa städer behörighet att meddela beslut örn sådan införsel samt
anför:

Gällande bestämmelser i ämnet.

Enligt lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller
livränta, som ursprungligen avsåg endast införsel för vissa underhållsbidrag
men genom lag den 31 december 1918 (nr 1038) utsträcktes att gälla även
beträffande oguldna utskylder och allmänna avgifter, tillkommer behörigheten
att meddela beslut om införsel utmätningsman, d. v. s. i regel stadsfogde i
stad och landsfiskal å landet. Innan beslut meddelas, har utmätningsmannen
att inhämta upplysning angående de omständigheter vilka kunna vara av
betydelse vid prövning av ärendet. Vid meddelande av införselbeslut skall
bestämmas det belopp som till skattens gäldande skall innehållas av den
skattskyldiges avlöning i den mån densamma förfaller, varjämte skall föreskrivas,
att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande vad
den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och sin familj,
skall förbehållas honom samt att avlöning förty må innehållas endast i den
mån avlöningen överskjuter sistnämnda belopp. Utmätningsmannen kan sedermera
förordna örn jämkning i sådant beslut.

Närmare föreskrifter angående indrivning av utskylder och allmänna avgifter
äro meddelade i restindrivningsförordningen den 13 november 1931. I
1 § stadgas, att därest indrivning skall äga rum av utskylder och avgifter
m. fl. medel, det åligger vederbörande utmätningsman att med iakttagande
av förordningens föreskrifter »verkställa indrivningen och för sådant ändamål
förrätta utmätning eller, där indrivningen avser utskylder eller allmänna

4

Kungl. Marits proposition nr 125.

avgifter, bevilja införsel ävensom avgiva redovisning». Enligt 3 § äger utmätningsman
åt exekutionsbiträde, som i Stockholm utsetts av Överståthållarämbetet,
i stad utan magistrat av länsstyrelsen efter stadsstyrelsens eller, där
sådan ej finnes, efter kommunalborgmästarens hörande samt i övriga städer
av magistraten, uppdraga att verkställa indrivning av de medel som i förordningen
avses och att för sådant ändamål förrätta utmätning av lös egendom.
Då exekutionsbiträde förrättat utmätning, skall det därvid förda protokollet
av honom genast insändas till utmätningsmannen som har att med ärendet
vidare lagligen förfara, d. v. s. bland annat försälja det utmätta godset.

Vid indrivning av utskylder eller allmänna avgifter kan exekutionsbiträde
således vara behörig att verkställa utmätning men däremot ej att meddela
beslut om införsel.

I vissa städer, såsom Stockholm och Malmö, äro särskilda bestämmelser
meddelade angående ombesörjande av de på utmätningsman ankommande
göromålen, bland annat angående vem som har att besluta om införsel för
skatt.

I Stockholm finnes en förste stadsfogde, varjämte poliskamreraren i överståthållarämbetets
avdelning för polisärenden tillika är stadsfogde. Efter särskilda
förordnanden äro därjämte de i överståthållarämbetets avdelning för
uppbördsärenden anställda uppbördskommissarierna stadsfogdar. I denna sin
egenskap hava de att verkställa uppbörden av krono- och kommunalutskylder
m. m., som påförts i Stockholm. Varje uppbördskommissaries verksamhetsområde
omfattar ett uppbördsdistrikt. Dessas antal är för närvarande nio.
Enligt kungörelsen den 8 december 1933 (nr 652) angående fördelning av
göromålen mellan stadsfogdarna i Stockholm ankommer det å uppbördskommissarierna
att meddela beslut örn införsel till gäldande av utskylder eller allmänna
avgifter. I sin indrivningsverksamhet äro uppbördskommissarierna
biträdda av särskilda utav Överståthållarämbetet förordnade exekutionsbiträden,
benämnda uppbördsmän.

I Malmö äro två stadsfogdar anställda, en förste och en andre stadsfogde.
Till biträde åt dessa »för själva utförandet av verkställighetsåtgärder» äro enligt
Kungl. Maj:ts brev den 29 november 1878 underfogdar förordnade. Enligt
Kungl. Maj:ts brev den 25 april 1913 har förste stadsfogden bland annat
att indriva inom staden påförda utskylder och i sammanhang med dem debiterade
avgifter.

Tidigare behandling av frågan.

I en till socialdepartementet den 30 november 1928 inkommen skrivelse hemställde
riksförbundet för fjärdingsmän och polismän bland annat örn sådan
ändring av lagen örn införsel, att formella synpunkter icke finge utgöra hinder
för polis- eller fjärdingsman att meddela beslut örn införsel och med sitt namn
underteckna införselhandling. Genom beslut den 31 december 1928 förordnade
Kungl. May.t, att framställningen icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Den 13 februari 1931 ingav förbundet ny framställning i ämnet.

Vid 1932 års riksdag yrkades i två inom andra kammaren väckta, likalydan -

Kungl. Majlis proposition nr 125.

5

de motioner, nr 267 och 369, att riksdagen skulle avlåta skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om sådan lagändring, att exekutionsbiträde och fjärdingsman
bleve befogade meddela beslut örn införsel för skatt. Första lagutskottet
hemställde i avgivet utlåtande nr 13, att motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Såsom skäl härför anförde utskottet, efter en redogörelse
för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:

Då meddelande av beslut om införsel förbehållits utmätningsmännen själva,
jämväl när fråga vore om utskylder, under det att exekutionsbiträdena tillerkänts
befogenhet att beträffande sådana restantieposter, som utmätningsmannen
givit dem uppdrag att indriva, även verkställa utmätning, måste detta förhållande
antagas ha haft sin grund däri, att handhavandet av det förra förfarande^
i motsats till det senare ansetts icke lämpligen böra anförtros exekutionsbiträdena.
En sådan uppfattning torde också ha skäl för sig. Att
utmätning skedde. för indrivning av utskylder torde jämförelsevis sällan inträffa
och exekutionsbiträdenas befogenhet härutinnan inskränkte sig till att
taga lös egendom i mät; den vidare handläggningen av ärendet ankomme å
utmätningsmannen. Införselinstitutet hade däremot synnerligen vidsträckt användning
i indrivningsverksamheten, och förordnande om införsel innebure
ofta ett vittgående och långvarigt ingrepp i vederbörandes ekonomiska förhållanden.
Fastställandet av det belopp, som vid varje avlöningstillfälle skulle
innehållas, samt det minimibelopp, som skulle förbehållas löntagaren, kunde
tydligen innefatta en mycket grannlaga prövning av stor vikt för den enskilde.
Av största vikt syntes dessutom vara, att enhetliga grunder för dessa beslut
i görligaste mån tillämpades. Detta skulle svårligen kunna ske, örn i ett och
samma samhälle, . kanske hos en och samme arbetsgivare, olika exekutionsbiträden
hade att självständigt förordna örn införsel för skatt. Måhända kunde
också antagas, att ett ordentligt fullgörande av skyldigheterna från arbetsgivarnas
sida snarare kunde förväntas, därest införselförfarandet handhades
av tjänstemän med större auktoritet än exekutionsbiträdena.

Det hittills tillämpade förfaringssättet i fråga örn meddelande av beslut örn
införsel för skatt syntes sålunda utskottet böra bibehållas. Samma uppfattning
hade tydligen hysts av Kungl. Majit, då ny restindrivningsförordning
jämte andra författningar på detta område nyligen utfärdats utan att i förevarande
avseende någon ändring ägt rum, ehuru fråga därom varit väckt.

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.

överståthållarämbetets framställning.

I förut berörda skrivelse den 19 juni 1933 har Överståthållarämbetet hemställt
om sådan ändring i gällande bestämmelser örn införsel för skatt, att
exekutionsbiträdena i Stockholm och eventuellt andra större städer erhölle samma
behörighet med avseende å meddelande av beslut om dylik införsel, som
för närvarande tillkomme utmätningsman.

Framställningen har närmast föranletts av en av uppbördsmannasällskapet
i Stockholm till Överståthållarämbetet ingiven skrivelse, över denna skrivelse
har revisorn i överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden avgivit
yttrande. Häri har till en början lämnats följande redogörelse för tillämpningen
av införselförfarandet vid indrivning av utskylder och allmänna avgifter
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala:

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

I Stockholm handlades årligen omkring 130,000 införselärenden avseende
skatterestantier. Det torde ligga i sakens natur, att då fråga vore om ett så
stort antal ärenden, omkring 13,000 inom varje distrikt, uppbördskommissarierna
icke själva kunde handlägga varje enskilt ärende personligen, utan
deras insats måste bliva av mer formell natur. I praktiken hade ock införselförfarandet
i Stockholm kommit att tillämpas på så sätt, att uppbördskommissarierna
utlånade sina namnstämplar till uppbördsmännen, som i uppbördslokalen
på förhand namnstämplade ett större antal införselblanketter, vilka
sedan under indrivningsarbetet ute i staden medfördes för att vid behov kunna
ifyllas och expedieras omedelbart. Att införselbeslutet kunde expedieras omedelbart
vid undersökningen vore givetvis till båtnad för indrivningsarbetets
skyndsamma bedrivande.

I Göteborg tillämpades införselförfarandet vid indrivning av resterande utskylder
icke i enlighet med lagens bestämmelser. Andre stadsfogden i Göteborg,
som handhade indrivningen av utskylder och allmänna avgifter, hade
uppgivit, att överexekutor vid införsellagens tillkomst förordnat, att vederbörande
exekutionsbiträden skulle själva, av rent praktiska skäl, icke blott materiellt
fastställa det belopp, som skulle innehållas, utan även underteckna
beslutet.

I Malmö handlades införselärendena i sin helhet jämväl av exekutionsbiträdena,
men grundade sig deras befogenhet härutinnan på Kungl. Maj:ts brev
den 29 november 1878, enligt vilket stadsfogden i Malmö till sitt biträde för
själva utförandet av verkställighetsåtgärder undfått ett visst antal underfogdar,
emellan vilka han fördelade göromålen. Med stöd härav remitterade stadsfogden
till underfogdarna bland annat införselärendena.

I Uppsala hade frågan lösts på så sätt, att något skriftligt införselbeslut
icke utskreves och delgåves med vederbörande arbetsgivare och gäldenärer utan
endast en av exekutionsbiträdet underskriven »Underrättelse örn beviljad införsel»,
vari meddelades, att »stadsfogden i Uppsala» funnit skäligt bevilja införsel
i gäldenärens avlöning hos angiven arbetsgivare.

I yttrandet omnämnes vidare, att uppbördskommissarierna som beretts tillfälle
avgiva yttrande i ärendet i huvudsak biträtt uppbördsmännens mening,
att det i Stockholm praktiserade förfarandet beträffande handläggningen av
införselärenden icke vore tillfredsställande vare sig för uppbördskommissariernas
egen eller för uppbördsmännens del.

Sammanfattningsvis yttrar revisorn slutligen följande:

Utredningen i ärendet visade, att införselinstitutet i praktiken kommit att
tillämpas högst olika samt att det, särskilt i de större exekutionsområdena,
vore ogörligt att noggrant ställa sig lagens föreskrifter till efterlevnad. För
Stockholms vidkommande hade i realiteten, rent materiellt sett, exekutionsbiträdena
kommit att utöva den funktion, som enligt lagen ålåge utmätningsmannen.
De skäl, som åberopats för bibehållande av nuvarande bestämmelser
rörande införselinstitutet, gjorde sig i Stockholm ej heller gällande med samma
styrka som inom exempelvis ett landsfiskalsdistrikt eller medelstora och mindre
städer. Säkerligen vore uppbördsmännen i Stockholm på grund av sin större
rutin och utbildning bättre skickade att handhava det mången gång grannlaga
och ömtåliga införselförfarandet. För Stockholms del kunde ej heller denna
angelägenhet, med hänsyn till det sätt, på vilket frågan om indrivningsprovisionen
vore ordnad, vara beroende av några invecklade löneregleringsfrågor.
De rådande förhållandena vore, som redan antytts, ingalunda tillfredsställande.
Det vore önskvärt, att jämväl de formella betingelserna för det nu
praktiserade förfarandet bleve ordnade och en bättre överensstämmelse med

Kungl. Majlis proposition nr 125.

7

lagens verkliga innebörd komme till stånd. En ändring, som gåve uppbördsmännen
en mera självständig utmätningsmannaställning och betoge uppbördskommissarierna
möjligheten att jämka på uppbördsmännens beslut, syntes dock
icke önskvärd. Det förefölle ligga en viss trygghet och garanti för likformighet
däri, att en sådan möjlighet förefunnes.

För egen del har Överståthållarämbetet till stöd för sin hemställan åberopat
den praxis i fråga örn handläggningen av införselärendena för skatt som förhållandena
i vissa större städer där framtvingat. I fråga örn Stockholm har
ämbetet härvid särskilt framhållit det oegentliga däri, att exekutionsbiträdena
vid meddelande av införselbesluten begagnade blanketter som på förhand försetts
med vederbörande uppbördskommissaries namnstämpel. En ändring i det
syfte ämbetet angivit skulle i sak endast innebära ett legaliserande av det i
Stockholm nu tillämpade förfarandet och icke medföra några som helst ökade
kostnader för det allmänna. Beträffande frågan örn rätt för utmätningsman
att meddela jämkning i exekutionsbiträdes beslut örn införsel har ämbetet anfört,
att utmätningsman i egenskap av exekutionsbiträdes förman möjligen
borde för undvikande av alltför många besvär till överexekutor erhålla en
sådan rätt.

Riksräkenskapsverket har i utlåtande den 25 juli 1933 funnit sig böra tillstyrka
överståthållarämbetets framställning. Ämbetsverket har därvid förordat,
att de ändrade författningsbestämmelserna erhölle sådan avfattning, att
rätten att vid indrivning av oguldna utskylder eller allmänna avgifter meddela
beslut örn införsel kunde medgivas exekutionsbiträdena såväl i Stockholm
som i övriga större städer. I enlighet med vad Överståthållarämbetet i sin
skrivelse framhållit syntes det riksräkenskapsverhet, att utmätningsman härvid
borde meddelas rätt att vidtaga jämkning i exekutionsbiträdes beslut örn
sådan införsel.

Av vad i ärendet förekommit framgår att, oaktat enligt gällande bestämmelser
meddelande av beslut örn införsel skall ankomma å utmätningsmännen, såväl
i Stockholm som i vissa andra större städer exekutionsbiträdena alltsedan
införselinstitutet erhållit tillämpning jämväl i avseende å skatt självständigt
meddelat beslut örn införsel till gäldande av utskylder och allmänna avgifter.
På grund av det stora antalet sådana införselärenden har det nämligen icke
varit möjligt för utmätningsmännen att själva hinna handlägga desamma. Då
det sålunda tillämpade förfaringssättet icke lärer hava varit förenat med några
olägenheter, torde knappast böra ifrågakomma att söka åvägabringa ändring i
praxis därhän att den kommer i överensstämmelse med lagens föreskrifter.
I stället synes man nu böra träffa sådana bestämmelser att hinder författningsenligt
ej möter att i de städer, där så prövas erforderligt, tillämpa förfaringssättet.

Då behov att kunna anlita exekutionsbiträden för handläggning av ifrågavarande
ärenden föreligger endast beträffande de större städerna, saknas anledning
att nu helt allmänt tillägga nämnda befattningshavare behörighet att
handlägga dessa ärenden. Härutinnan må jämväl erinras att förslag i sådan

Departe ments chefen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

riktning så sent som år 1932 varit föremål för riksdagens prövning utan att
vinna någondera kammarens bifall. Å andra sidan torde man ej heller böra i
lagen uppdraga någon bestämd gräns i förevarande hänseende mellan de olika
städerna allt efter deras storlek. Däremot synes frågan lämpligen kunna lösas
på det sätt att Kungl. Maj :t i lagen bemyndigas att tillägga exekutionsbiträde
i stad behörighet att handlägga ärenden angående införsel för skatt. Med en
sådan anordning skulle följa möjlighet att i varje särskilt fall pröva såväl
behovet av utsträckt behörighet för exekutionsbiträde som ock huruvida
därav kunde föranledas olägenhet.

I enlighet med vad nu anförts har jag låtit upprätta förslag till ändring i
21 § införsellagen. Körslaget innebär att, där så beträffande viss stad finnes
erforderligt, Kungl. Maj :t skall äga förordna att ärenden av förevarande slag
skola kunna handläggas jämväl av exekutionsbiträde. Har exekutionsbiträde
erhållit sådan behörighet, skall enligt förslaget vad om utmätningsman gäller
tillämpas å honom. Härav blir bland annat en följd, att klagan över exekutionsbiträdes
förfarande skall föras i samma ordning som klagan över utmätningsmans
förfarande, d. v. s. hos överexekutor. Då tillräckliga skäl icke
synas föreligga att medgiva rätt för utmätningsman att vidtaga jämkning i
exekutionsbiträdes införselbeslut, upptager förslaget icke något stadgande härom.

Genomföres den sålunda ifrågasatta lagändringen, lärer det få ankomma å
chefen för finansdepartementet att anmäla fråga om därav föranledd ändring
i restindrivningsförordningen.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag angående tillägg till
21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet :
Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Majsts proposition nr 125.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 februari
1934.

Närvarande:
justita erådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26 januari
1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel
i avlöning, pension eller livränta.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
revisionssekreteraren Ove Hesselgren.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 125.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 125.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 februari 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet och chefen
för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, lagrådets den 5 februari 1934 avgivna utlåtande över det den
26 januari 1934 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående tillägg
till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller
livränta; därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340273