Kungl. Majus proposition nr 122.
1
Nr 122.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående förändring
i avseemle å löneställning oell antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. in.; given Stockholms slott den 9 februari
''1934.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott den 9 februari 1934.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Leo anför:
Till Kungl. Maj:ts prövning föreligga åtskilliga av styrelserna för kornmunikationsverken
eller från personalhåll gjorda framställningar, som i stort
sett avse ändring i löneställning eller antal beträffande vissa ordinarie befattningar
eller grupper av befattningar vid de skilda verken. De förslag,
som jag funnit mig kunna tillstyrka, gå huvudsakligen ut på erforderlig anpassning
av personaluppsättningen efter verksamhetens successiva utveckling
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 122.
40 34
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
eller eljest inträdda förändringar beträffande verkens drift samt innebära, där
de överhuvudtaget äro av beskaffenhet att föranleda utgiftsökning, ej någon
sådan ökning av större betydelse.
Jag övergår nu till de skilda framställningarna och börjar därvid med
sådana, som avse
Postverket.
En notariebefattning å femte byrån. I skrivelse den 2 september 1933 har
generalpoststyrelsen gjort framställning örn inrättande av en notariebefattning,
avsedd för styrelsens femte byrå, Till stöd härför anför styrelsen
följande:
Sedan januari 1933 föreligger en framställning från generalpoststyrelsens
ombudsman, att å hans expedition — å vilken finnes såsom biträde å stat
anställd en notarie (21 :a lönegraden) samt dessutom under de senaste åren
nästan ständigt måst inkallas en tillfällig förste postassistent (17:e lönegraden)
såsom förstärkning — måtte anställas ytterligare en notarie. Det förhållandet
att å denna expedition måst på så sätt i stor omfattning anlitas
förstärkning vittnar obestridligen i sin mån örn behovet av ytterligare arbetskraft
å ombudsmansexpeditionen. Enligt § 16 mom. 4 i den för generalpoststyrelsen
gällande instruktionen tillkommer det ombudsmannen att. där
icke styrelsen för särskilt fall annorlunda bestämmer, själv eller genom av
honom befullmäktiga! ombud inför domstolar och andra myndigheter ävensom
inför skiljemän utföra och bevaka styrelsens rätt och talan i rättegångsärenden
samt mål och ärenden i övrigt av rättslig natur. Emellertid
är ombudsmannens arbetsområde icke begränsat härtill, utan den juridiska
fackkunskap, som är representerad av ombudsmannen och hans expedition,
tages helt naturligt oupphörligen i anspråk för råd och uttalanden under
en mängd ärendens förberedande eller löpande behandling.
Ett sådant behov av tillgång till juridisk rådgivare under ärendens förberedande
och löpande behandling har särskilt framträtt å styrelsens femte
byrå (postsparbanks- och postgiroärenden). Med avseende å detta behov
har generalpoststyrelsen också sett sig nödsakad att för tiden från och med
den 1 april 1933 å femte byrån uppehålla en tillfällig notarietjänst, vilken
tjänst anförtrotts åt en tjänsteman med den juridiska kompetens, som är
fastställd för styrelsens ombudsman. Att å denna byrå föreligger behov av
en sådan tjänsteman torde vara mycket naturligt. Där förekommer till
daglig handläggning ett stort antal ärenden av rättslig art. I postsparbanksrörelsen
förekomma oupphörligen insättningar med förbehåll i fråga örn uttagning
av medel, där det ankommer på byråns prövning, huruvida motbok
må med begärt förbehåll utfärdas, invecklade äganderätts- och förfoganderättsspörsmål
uppkomma vid överlåtelse eller pantsättning av motbok o. s. v.;
i postgirorörelsen uppstå frågor rörande firmateckning, bättre rätt till å
girokonto innestående medel, överlåtelse av sådant konto m. m., allt ärenden,
som avse kundkretsens dagliga betjänande. Sådana ärenden måste
därför handläggas och avgöras utan tidsuppskov, och då inhämtande av ett
sakkunnigt råd från ombudsmansexpeditionen på grund av den omgång,
som därmed var förenad, antingen på ett otillbörligt sätt försenade ärendets
avgörande eller också fick till undvikande härav förfalla, inrättade generalpoststyrelsen
nyssnämnda tillfälliga notariebefattning. Men än mer är en
sådan juridisk sakkunnig förhandsrådgivning av behov eller värde vid den
förberedande handläggning, som åligger femte byrån i vad angår postsparbanks-
och postgiromedlens placering genom utlåning, samt vid övervak
-
3
Kungl. Majus proposition nr 122.
ningen av lånens fortlöpande skötsel m. m. Den av femte byrån hos ombudsmannen
påkallade juridiska rådgivningen i dylika ärenden ligger ju helt
utanför de ombudsmannens åligganden, som avses uti nyss återgivna ställe
i generalpoststyrelsens instruktion, och det är sålunda på intet sätt avsikten
att genom beredande av omedelbar tillgång å femte byrån av en viss juridisk
sakkunskap vålla någon rubbning i den generalpoststyrelsens ombudsman
såsom sådan enligt § 16 mom. 4 i generalpoststyrelsens instruktion
åliggande skyldigheten att aktivt företräda postverket utåt. Erfarenheten
under den tid den nu omskrivna tillfälliga notarien anlitats har ådagalagt,
att denna tjänst fyllt ett verkligt behov och är oundgängligen behövlig för
en tillförlitlig handläggning å byrån av hithörande ärenden. Då det är anledning
antaga, att genom inrättande av denna notarietjänst arbetet å ombudsmansexpeditionen
kan hållas inom sådana gränser, att med anställande
därstädes av en notarie kan tills vidare anstå, gör generalpoststyrelsen för
denna gång ingen framställning örn ökning av personalen å ombudsmansexpeditionen
utan inskränker sig i denna del till att hemställa örn inrättande
av en ny notarietjänst hos styrelsen med åliggande för innehavaren
att å femte byrån bereda och i övrigt deltaga i handläggning av ärenden av
rättslig art.
Kommuni ka tionsverkens lönenämnd har i utlåtande den 4 oktober 1933 anfört,
att generalpoststyrelsen syntes hava förebragt bärande skäl för sitt förslag,
varför niimnden ansett sig kunna förorda bifall till detsamma.
Yad generalpoststyrelsen anfört synes ådagalägga behovet av att å styrelsens
femte byrå hava anställd en befattningshavare med juridisk utbildning.
Uppenbarligen är detta behov av stadigvarande natur. Med hänsyn härtill
och då inrättandet av den föreslagna nya notariebefattningen tillika är ägnat
att medföra behövlig lättnad i arbetet å styrelsens ombudsman sexpedition,
anser jag mig böra tillstyrka styrelsens här ifrågavarande förslag.
Uppflyttning i lönegrad av befattningen såsom aktuarie och föreståndare för
postverkets tryckeri. I sin skrivelse den 2 september 1933 har generalpoststyrelsen
vidare gjort framställning örn uppfattning i högre lönegrad av den
aktuariebefattning (21:a lönegraden), vars innehavare är föreståndare förpostverkets
tryckeri.
Styrelsen erinrar till en början, hurusom styrelsen redan tidigare i annat
sammanhang beträffande denna befattning framhållit, att styrelsen vid flera
tillfällen haft under behandling frågan örn befattningens placering på löneskalan.
Den utveckling, som postverkets blankettryckeri företett, särskilt
efter postgirorörelsens införande, hade nämligen varit så kraftig, att det
enligt generalpoststyrelsens uppfattning knappast borde råda tvivel örn
att arten och omfattningen av det föreståndaren åliggande arbetet mer
än väl motiverade en betydligt högre avlöning åt föreståndaren än den nu
utgående. På grund bland annat av de sparsamlietsdirektiv, som lämnats,
hade emellertid styrelsen dittills icke vidtagit åtgärder för beredande av
förbättring i avlöningsliänseende åt föreståndarebefattningens innehavare.
Styrelsen hade dock som sin åsikt uttalat, att föreståndaren borde snarast
möjligt erhålla avlöningsförhöjning.
Departements
chefen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
I föreliggande skrivelse anför styrelsen vidare följande:
Befattningen placerades i nuvarande lönegrad från ingången av år 1919.
Efter att från början hava varit avsett att tillgodose allenast en mindre del
av postverkets behov av tryck har postverkets tryckeri småningom fått övertaga
allt erforderligt tryck. Sålunda övertog tryckeriet i början av år 1917
allt egentligt blankettryck, medan etiketter, cirkulär, taxor, reglementen, tidtabeller
och dylikt allt fortfarande avsågs skola utföras å enskilda tryckerier.
Därefter har tryckeriet fått övertaga
tryckning för statsverkets räkning av blanketter till kronodebetsedlar (år
1918),
allt etikett-, taxe-, cirkulär- och reglementstryck för verkets egen räkning
(år 1921),
blankett- och cirkulärtryck för postsparbankens räkning (år 1922),
kvittenshäften för allmänna folkpensioneringen (år 1923),
blanketter för postgirorörelsen (år 1924) samt
vignettryck å skrivpapper för statsmyndigheterna (år 1931).
Ökningen i tryckeriverksamheten inskränker sig emellertid icke enbart till
övertagandet av nyssnämnda tryck, utan den har även varit en följd av
postverkets alltjämt växande behov på grund av rörelsens ökning. I all
synnerhet har postgirorörelsen år från år föranlett ett i hög grad ökat arbete
för blankettryckeriet.
Styrelsen meddelar följande sammanställning, utvisande tryckerirörelsens
utveckling:
Å r |
Antal beställda arbeten |
Anställd personal |
Anläggnings- kapital kronor |
Tillverknings- värde kronor |
1917 ............................................. |
974 |
45 |
114.000 |
235,000 |
1938 ........................................... |
8,966 |
140 |
760,200 |
779,900 |
därav år 1932 enbart för postspar-banken och girorörelsen............ |
4,840 |
— |
— |
384,900 |
I anslutning därtill anför styrelsen:
Postverket har haft betydande ekonomisk fördel av tryckerirörelsen. Sålunda
uppgick kostnaden för postverkets egentliga blankettryck år 1915, då
det utfördes å privata tryckerier, till i runt tal 223,300 kronor, medan kostnaden
för samma blankettryck år 1932 uppgick till 147,400 kronor, oaktat
antalet tryckta blanketter vid jämförelse mellan de två åren år 1932 i hög
grad ökats. Såsom belysande för ökningen må anföras, att antalet försändelser,
för vilka blanketter komma till användning, år 1915 utgjorde 29,204,000
och år 1932 39,319,000.
Medverkande till det goda ekonomiska utbytet av postverkets tryckerirörelse
har varit att verkets blanketter år 1927 standardiserats enligt det
s. k. Dinformatsystemet.
Som en jämförelse beträffande förhållanden å andra håll må anföras,
att föreståndaren för statens reproduktionsanstalt åtnjuter avlöning med
10,000 kronor för år, vartill kommer dyrtidstillägg efter samma grunder,
som gälla för tjänstemän vid s. k. reglerade verk, samt att föreståndaren
för statens järnvägars biljett- och blankettryckeri, som emellertid även har
sig ålagd viss upphandling, är placerad i 26:e lönegraden. Postverkets
tryckeri torde i avseende å tillverkningsvärde stå avsevärt före både reproduktionsanstalten
och statens järnvägars biljett- och blankettryckeri.
5
Kungl. Majus proposition nr 122.
Såsom styrelsen inledningsvis anfört anser styrelsen föreståndaren för
tryckeriet böra placeras i högre lönegrad. Styrelsen har övervägt, till vilken
lönegrad befattningen rättvisligen borde hänföras. Styrelsen har därvid
vägt mellan den 24:e och 26:e men ansett sig böra för närvarande stanna
vid att föreslå befattningens uppflyttning i 24:e lönegraden med benämning
intendent. Därest förslaget om befattningens ifråga uppflyttning i 24:e lönegraden
skulle komma att bifallas, bör ur tjänsteförteckningen, 21 :a lönegraden,
beträffande postverket utgå befattningen aktuarie och i densamma,
24:e lönegraden, införas befattningen intendent.
På grund av det anförda har generalpoststyrelsen hemställt, att ifrågavarande
aktuariebefattning måtte uppflyttas till 24:e lönegraden med benämningen
intendent.
Lönenämnden har anfört följande:
Lönenämnden har i ändamål att kunna bilda sig en egen uppfattning rörande
de tjänsteåligganden, som åvila tryckeriföreståndaren, avlagt besök å postverkets
tryckeri. På grund av vad nämnden därvid och i övrigt inhämtat
anser sig nämnden kunna vitsorda vad styrelsen anfört därom, att arten och
omfattningen av det tryckeriföreståndaren åliggande arbetet motivera en
högre avlöning än den nu till honom utgående. Sedan år 1919, då den nuvarande
aktuarietjänsten inrättades, har rörelsen å tryckeriet undergått en
högst avsevärd utveckling, en utveckling som särskilt betingats av tillkomsten
utav nya rörelsegrenar inom postverket, såsom postsparbanksverksamheten
och framför allt postgirorörelsen. Exempelvis må nämnas, att medan den
tryckeriföreståndaren underställda personalstyrkan nyssnämnda år uppgick
till 63 personer, är antalet därstädes anställda för närvarande 145. Då
den av styrelsen föreslagna placeringen i 24:e lönegraden synts lönenämnden
skälig och nämnden ej heller finner anledning till erinran mot den
ifrågasatta benämningen intendent, anser sig lönenämnden böra förorda bifall
till styrelsens nu ifrågavarande förslag.
Av vad generalpoststyrelsen och lönenämnden anfört torde framgå, att de Departementsarbetsuppgifter,
som åligga föreståndaren för postverkets tryckeri, till såväl chefen,
art som omfattning numera äro sådana, att en förbättrad löneställning är
väl motiverad. Då jag ej funnit något att erinra mot den föreslagna avvägningen
av löneställningen, vill jag lika med lönenämnden tillstyrka, att
ifrågavarande befattning från och med den 1 juli 1934 hänföres till 24:e lönegraden
med benämningen intendent.
Vid bifall till vad jag sålunda förordat beträffande postverket skulle i den
vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen vid postverket upptagas
en ny befattning, nämligen i 24:e lönegraden intendent, samt ur nämnda
förteckning i 21:a lönegraden utgå befattningen aktuarie. Vidare skulle antalet
notariebefattningar ökas från 8 till 9 och antalet intendentsbefattningar
i 24:e lönegraden fastställas till 1.
6
Kungl. Majis proposition nr 122.
Telegrafverket.
En förste byrådirektörsbefattning. I skrivelse den 6 oktober 1933 bär telegrafstyrelsen
— under erinran att genom chefens å styrelsens linjebyrå utnämning
till linjedirektör vid telegrafverket byråchefsbefattningen å nämnda
byrå blivit vakant — framlagt förslag till viss organisatorisk förändring inom
nämnda byrå i syfte att bereda lättnad i den arbetsbörda, som åvilade chefen
för byrån, samt därmed även ernå ökad effektivitet vid handliavandet inom
styrelsen av de rent tekniska och vetenskapliga uppgifterna. Till stöd härför
har styrelsen anfört följande:
Omfattningen av chefens för linjebyrån arbete torde framgå av efterföljande
förteckning över de arbetsuppgifter, som handläggas å byrån, nämligen
ärenden angående anläggnings- och underhållsarbetens utförande, fastigheter
och förhyrda lokaler, planering i ekonomiskt och tekniskt hänseende av
telefon- och överdragsstationer samt kontroll av dessa stationers montage
och drift, materialprovning och tekniska undersökningar, telefontransmission,
internationella telefonförbindelsers anordnande samt ärenden rörande den
vid linjeavdelningen anställda personalen.
Det är uppenbart, att i ett under rask utveckling statt verk som telegrafverket
kvantiteten arbetsuppgifter skall visa en ständig stegring. Efter hand
som omfattningen av verkets rörelse stiger, ökas också mängden av de ärenden
av olika slag, som i en eller annan form måste handläggas hos och avgöras
av den centrala förvaltningen, styrelsen. Men jämsides härmed har
den rastlösa tekniska nydaning, som kännetecknat telegrafverkets utveckling
under senare år och som till största delen fallit inom linjebyråns verksamhetsområde,
kommit att ställa alldeles speciella krav på chefen för denna
byrå.
Telefonteknikens utveckling under de sista årtiondena har varit revolutionerande.
Nya uppfinningar hava undan för undan skapat nya arbetsfält och
nya tekniska möjligheter. Härigenom hava också kraven skärpts på ökad teknisk
sakkunskap hos den enskilde tjänstemannen, vilket i sin tur framtvingar
en specialisering inom olika områden, såsom automatstationsteknik, transmissionsteknik
— omfattande bland annat riksledningars kablifiering och
överdragsstationers anordnande — internationella telefonförbindelsers åvägabringande,
konstruktionsfrågor m. m. Av chefen för linjebyrån har fordrats
Srundlig insikt på alla dessa specialområden och därjämte ingående känneom
örn telegrafverkets förhållanden i allmänhet ävensom förvaltningsmässig
rutin.
Det är givetvis mycket svårt för att icke säga helt ogörligt att finna en
person med den utbildning och de övriga kvalifikationer, som svara mot
dessa krav, en person, som fullt behärskar alla de olika grenarna av linjebyråns
nuvarande verksamhet.
Det har därför blivit nödvändigt att söka åstadkomma en rimlig lättnad
i linjebyråchefens arbete. Därvid hava olika alternativ övervägts. Närmast
till hands lage då måhända den lösningen att uppdela byrån på två olika
byråer med var sin byråchef. En sådan uppdelning skulle emellertid komma
att medföra betydande olägenheter. Eli mängd arbetsuppgifter komme att
bliva gemensamma för de båda byråerna, vilket skulle förorsaka vissa svårigheter
dels för arbetet inom styrelsen, dels och kanske mest för linjedistriktsförvaltningarna
och underlydande myndigheter i allmänhet. Därjämte skulle
en viss dubblering av personal för en del arbetsuppgifter, medförande avsevärt
ökade omkostnader, icke kunna undvikas.
7
Kungl. Majus proposition nr 122.
Undersökning Inar vidare gjorts angående möjligheterna dels att överflytta
arbetsuppgifter från linjebyrän till styrelsens övriga byråer, dels att decentralisera
vissa arbetsdetaljer genom att föreskriva desammas handläggning
hos underlydande myndighet, dock utan resultat. Liksom år 1928, då den
nuvarande arbetsfördelningen mellan byråerna i huvudsak genomfördes i
samband med nedbringande av byråernas antal från sex till fem, har det
nämligen även nu visat sig icke möjligt att från linjebyrån utbryta någon
ärendesgrupp av betydenhet, och för övrigt är arbetsmängden även å de
andra fyra byråerna så stor, att ett sådant överflyttande redan på grund
därav är uteslutet. Decentralisering av ärendena åter fortskrider alltjämt,
och för närvarande torde icke heller på denna väg någon lättnad för chefen
å linjebyrån vara att vinna.
Den enda framkomliga vägen synes därför vara att genomföra en uppdelning
av linjebyråchefens arbete på sådant sätt, att en särskild, därför
lämplig person ställes vid hans sida med uppgift att självständigt förestå
det tekniskt-vetenskapliga arbetet å linjebyrån och i styrelsen föredraga
ärenden av denna art. Härigenom skulle, med minsta möjliga förändringar
i styrelsens arbetssätt, vinnas bland annat en enhetlig ledning av det tekniskt-vetenskapliga
arbetet å konstruktionsavdelningen, provningsanstalten,
stationsavdelningen och transmissionsavdelningen, vilket är av största betydelse
för ernående av bästa tekniska och ekonomiska resultat inom ifrågavarande,
betydande arbetsområden, varjämte byråchefen å linjebyrån kunde
befrias från motsvarande arbetsuppgifter.
Den tekniske ledarens tjänsteställning i den här föreslagna organisationen
samt de mycket stora krav, som måste ställas på honom, göra det nödvändigt,
att han placeras i 30:e lönegraden, lämpligen under benämningen
förste byrådirektör.
På grund av det anförda har telegrafstyrelsen hemställt, att förslag måtte
föreläggas riksdagen om inrättande från och med den 1 juli 1934 av en förste
byrådirektörsbefattning vid telegrafverket samt om minskning av antalet byrådirektörsbefattningar
från 6 till 5.
Därjämte har styrelsen anfört att, i avvaktan på riksdagens beslut i ämnet
och ett definitivt genomförande av den föreslagna omorganisationen av linjebyrån,
en provisorisk omläggning av byråns arbete borde vidtagas i syfte
att trygga arbetets behöriga gång. Styrelsen ämnade därför från och med
den 1 november 1933 uppdela chefens för linjebyrån tidigare arbetsuppgifter
på förut angivet sätt. Styrelsen har i anslutning härtill gjort framställning
i fråga örn bestridande för tiden till och med den 30 juni 1934 av ifrågavarande
vakanta byråchefsbefattning samt av göromålen med ledningen av det
tekniskt-vetenskapliga arbetet å linjebyrån.
Lönencimnden har i utlåtande den 17 oktober 1933 anfört följande:
Befattning såsom förste byrådirektör inrättades första gången vid statens
järnvägar, och torde nämnden i avseende härå få erinra örn följande. I en
den 17 april 1916 avlåten proposition, nr 209, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen,
bland annat, att å ordinarie stat uppföra vissa befattningar å järnvägsstyrelsens
byggnadsbyrå. Sålunda skulle överingenjören och chefen för
nämnda byrå överflyttas till ordinarie stat med oförändrat arvode, motsvarande
det till överdirektör och souschef vid statens järnvägar då utgående
eller 12,000 kronor. Vidare skulle den då å extra stat uppförda byrådirektörsbefattningen
å byråns nybyggnadsavdelning uppföras å ordinarie stat
8
Kungl. Majlis proposition nr 122.
med enahanda avlöningsförmåner, som voro bestämda för de förut å ordinarie
stat uppförda byrådirektörerna å byggnadsbyråns bangårdsavdelning
samt a elektrotekniska byrån och maskinbyrån (4,800—5,700 kronor jämte
ersättning för bostad och bränsle).
Beträffande frågan örn överingenjörens anställnings- och löneförhållanden
framställdes från riksdagens sida ingen erinran mot vad Kungl. Majit härutinnan
föreslagit. Yad däremot angår löneförmånerna för byrådirektör å byggnadsbyrån
beslöt riksdagen i anledning av en inom riksdagen därom väckt
motion, att såväl byrådirektören å byråns nybyggnadsavdelning som byrådirektören
å dess bangårdsavdelning skulle erhålla byråchefs avlöning. Till
grund för detta riksdagens beslut låg huvudsakligen den omständigheten,
att ifrågavarande byrådirektörer såsom föreståndare för var sin stora avdelning
inom nämnda byrå i vissa hänseenden, såsom beträffande föredragning
i styrelsen, inspektion m. m., intoge en annan ställning inom organisationen
än övriga byrådirektörer och att på dem måste ställas mycket höga krav i
avseende å såväl teoretiska insikter som praktisk erfarenhet och organisationsförmåga.
Då överingenjören, ehuru han fungerade såsom chef för en
byrå i styrelsen, hade samma avlöning som överdirektör, fann riksdagen
några organisatoriska betänkligheter icke föreligga mot att överingenjörens
närmaste man uppflyttades ett motsvarande steg på avlöningsskalan d. v. s.
i jämnhöjd med byråcheferna. För att tydligt markera den ställning, som
avdelningscheferna å byggnadsbyrån intoge, ansåg riksdagen lämpligt att
giva dem annan benämning än byrådirektör, i vilket avseende riksdagen
upptog benämningen överingenjörsassistent.
På grund av ett vid nästföljande års riksdag fattat beslut vidtogs sedermera
den förändringen beträffande benämningen å avdelningscheferna å
byggnadsbyrån, att beteckningen överingenjörsassistent utbyttes mot beteckningen
förste byrådirektör.
Det torde här böra tilläggas, att till följd av den under senare år inträdda
minskningen i byggnadsbyråns arbetsuppgifter förste byrådirektörsbefattningarna
hos järnvägsstyrelsen numera blivit indragna.
Förste byrådirektörsbefattningar med placering i 30:e lönegraden hava
inrättats jämväl vid statens vattenfallsverk. I enlighet med den vid 1920
års riksdag beslutade byråindelningen i vattenfallsstyrelsen skulle inom denna
styrelse finnas, bland annat, en kraftverksbyrå organiserad på två avdelningar
i nära överensstämmelse med järnvägsstyrelsens byggnadsbyrå. Den dittillsvarande
överdirektören och chefen för statens kraftverksförvaltning skulle
under benämning allenast av »överdirektör» fungera såsom chef för kraftverksbyrån,
och skulle såsom hans närmaste män och föreståndare för var
sin avdelning inom byrån tjänstgöra två befattningshavare i förste byrådirektörs
tjänste- och löneställning. Den i enlighet härmed genomförda organisationen
av kraftverksbyrån äger ännu bestånd.
Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen hava förste byrådirektörsbefattningar
hittills inrättats å vissa sådana större, på avdelningar organiserade
byråer inom järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, vilkas chef
intagit en högre tjänste- och löneställning än den för byråchef eljest normalt
förekommande och å vilka behov förelegat av särskilt kvalificerade tjänstemän
såsom avdelningsföreståndare. I förhållande härtill innebär telegrafstyrelsens
nu föreliggande förslag organisatoriskt sett en avvikelse, i det
att å styrelsens linjebyrå skulle vid sidan av den ordinarie byråchefen placeras
en tjänsteman i samma löneställning som byråchefen och med skyldighet
att självständigt handlägga och inom styrelsen föredraga vissa av de
till byråns handläggning hörande ärenden. Även örn man kan ställa sig
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
tveksam inför en dylik anordning, vill det dock förefalla nämnden, som örn
förslaget innebure en framkomlig väg för åstadkommande av den lättnad i
chefens för linjebyrån arbetsbörda, som tydligen är av behovet starkt påkallad.
Det lärer ’också erbjuda stora svårigheter för verket att för ifrågavarande
byråchefspost förvärva en person, som med den utveckling, verksamheten
å nämnda byrå undergått under senare tid, förutom tekniska och
administrativa kvalifikationer även äger förutsättningar att kunna intränga i
och behärska de rent tekniskt-vetenskapliga arbetsuppgifter, som åvila ifrågavarande
byrå. Den av styrelsen förordade förändringen i organisationsförhållandena
inom linjebyrån skulle föranleda en förhållandevis liten ökning
i personalkostnaderna och i alla händelser en betydligt mindre kostnadsökning
än som skulle bliva följden, örn byrån i fråga uppdelades på tvenne
byråer. Härtill kommer ock, att enligt vad för nämnden blivit upplyst den
tjänsteman vid verket, som enligt styrelsens mening främst bör ifrågakomma
vid tillsättandet av den nu vakanta byråchefstjänsten å linjebyrån, såsom
ett oeftergivligt villkor för befattningens mottagande förutsatt, att styrelsens
föreliggande förslag kommer till genomförande.
På grund av nu anförda omständigheter har lönenämnden ansett sig kunna
biträda styrelsens förslag, att en befattning som förste byrådirektör med
placering i 30:e lönegraden uppföres å telegrafverkets ordinarie stat.
Genom beslut den 10 november 1933 har Kungl. Maj:t, med förklarande att
beslut framdeles skulle meddelas beträffande förslaget örn inrättande av en
förste byrådirektörsbefattning m. m., dels förordnat byrådirektören G. K. N.
Hedén att tills vidare till och med den 30 juni 1934 uppehålla en vakant
byråchefsbefattning inom telegrafstyrelsen, dels ock medgivit, att till byrådirektören
A. Y. A. Holmgren finge, därest telegrafstyrelsen funne skäl att
åt honom för samma tid uppdraga att vid byråchefens sida utöva självständig
ledning av det tekniskt-vetenskapliga arbetet å linjebyrån, härför utgå
särskild ersättning med en krona för dag.
Yad telegrafstyrelsen anfört giver vid handen, att arbetsuppgifterna å styrelsens
linjebyrå till såväl omfattning som beskaffenhet numera äro mycket
betydande och att det, särskilt för att åt de rent tekniska och vetenskapliga
spörsmålen skall kunna ägnas tillbörlig uppmärksamhet, är ur synpunkten
av verkets eget intresse erforderligt, att en viss uppdelning av arbetet inom
byrån vidtages. För sistnämnda uppgifter skulle enligt styrelsens förslag
inrättas en förste byrådirektörsbefattning med placering, lika som byråchefsbefattning,
i 30:e lönegraden. Även örn den sålunda föreslagna lösningen
med hänsyn till de båda ledande befattningshavarnas inbördes löneställning
kunde ur organisatorisk synpunkt giva anledning till en viss tvekan, torde
den dock böra godtagas, helst som det avsedda syftemålet synes endast på
detta sätt kunna nås utan att större kostnader föranledas. Av sålunda anförda
skäl har jag funnit mig böra tillstyrka styrelsens förslag.
En ny linjeingenjörsbefattning. I skrivelse den 31 augusti 1933 har telegrafstyrelsen
gjort framställning örn inrättande av två nya linjeingenjörstjänster
(‘26:e lönegraden), avsedda den ena för föreståndaren för Varbergs radiostation
Departements
chefen.
10
Kungl. Majus proposition nr 122.
och den andra för styrelsens radiobyrås landstationsavdelning. Till stöd
härför yttrar styrelsen följande:
I sitt förslag den 25 augusti 192G till inrättande av nya tjänster inom
21:a—30:e lönegraderna föreslog styrelsen bland annat, att tjänsten såsom
föreståndare för Varbergs radiostation skulle uppföras å ordinarie stat
oell att med hänsj-n till befattningens vikt^ och de kvalificerade arbetsuppgifter,
som åvilade innehavaren av tjänsten, denne borde erhålla linjeingenjörs
tjänsteställning.
Över ifrågavarande framställning avgav kommunikationsverkens lönenämnd
yttrande den 11 oktober 1926, vari lönenämnden emellertid hemställde, att
detta styrelsens förslag för det dåvarande icke måtte föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd. I betraktande av att berörda anläggning då endast en relativt
kort tid varit i bruk och för ernående av en tillförlitlig grund för
bedömande av den tjänste- och löneställning, som borde intagas av anläggningens
föreståndare, syntes det nämligen lönenämnden lämpligt att under
ännu någon tid avvakta utvecklingen av arbetet därstädes, innan beslut
fattades örn föreståndarbefattningens uppförande å ordinarie stat.
Sedan styrelsen erfarit, att lönenämnden sålunda avstyrkt styrelsens förslag
i vad det avsåg förenämnda linjeingenjörsbefattning, hemställde styrelsen
i skrivelse till Kungl. Majit den 10 november 1926, med återtagande av sitt
nyssnämnda förslag, örn bemyndigande att med ordinarie innehavare tillsätta
en å telegrafverkets stat upptagen vakant avdelningsingenjörstjänst
(22:a lönegraden) med placering för den blivande innehavaren vid Varbergs
radiostation. Denna styrelsens framställning bifölls av Kungl. Majit genom
brev den 10 december 1926.
Den i anledning härav utnämnde innehavaren av tjänsten beviljades sedermera
på begäran tjänstledighet från och med den 15 september 1929 och
därefter avsked från och med den 1 juli 1930 från sin befattning vid telegrafverket
för att övergå till enskild tjänst. Sedan dess har tjänsten uppehållits
av en ingenjörsassistent (20:e lönegraden), som från och med den 1
juli 1933 föroialnats att bestrida göromål, som eljest ankomma på linjeingenjör.
Styrelsen är, liksom tidigare, även nu, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits
örn utvecklingen av arbetet å Varbergs radiostation, av den åsikten, att
stationens ekonomiska betydelse och vikten av dess funktionsduglighet och
tillförlitlighet är av den art, att ansvaret för handhavandet och skötseln av
densamma bör åligga linjeingenjör.
Styrelsen får därför ånyo framföra sin begäran örn inrättandet av en ordinarie
linjeingenjörstjänst för föreståndaren för Varbergs radiostation.
A landstationsavdelningen inom styrelsens radiobyrå pågå sedan
flera år tillbaka undersökningar rörande störningar vid rundradiomottagning
och medel för dessas avhjälpande. Med dessa arbeten, som kräva högt
kvalificerad teknisk kompetens, hava i huvudsak tvenne ingenjörsassistenter
sysselsatts. Den ene av dessa ingenjörsassistenter, som styrelsen från och
med den 1 juli 1933 förordnat att handhava göromål, vilka eljest åligga
linjeingenjör, föreslår styrelsen böra erhålla ordinarie linjeingenjörstjänst.
Den ökade omfattningen av radioavdelningens arbeten kräver i flera fall
tjänster av högre grad än de nuvarande. Jämväl och ej minst i syfte att
förhindra, att inom facket utbildad ingenjörspersonal söker sig till enskild
tjänst och avgår, är det nödvändigt att befordran beredes denna personal.
Förutom den förutnämnde föreståndaren för Varbergs radiostation har nämligen
nyligen en ingenjörsassistent efter 6 års anställning erhållit begärt
avsked för att övergå till en förmånligare privat tjänst, och ytterligare en
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ingenjörsassistent åtnjuter för närvarande tjänstledighet på ett år för arbete
inom ljudfilmsindustrien. Huruvida han efter tjänstledighetens slut är att
påräkna tillbaka är ännu en öppen fråga. Det är att befara, att denna
industri kan söka att från telegrafverkets ingenjörspersonal ytterligare fylla
sitt behov av ingenjörer för sina med rundradion närbesläktade tekniska
problem.
Lönenämnden har i utlåtande den 4 oktober 1933 anfört följande:
Lönenämnden har ansett det önskvärt att erhålla närmare kännedom
rörande trafikrörelsens utveckling vid Varbergs radiostation under den tid,
som förflutit sedan lönenämnden avgav förenämnda yttrande av den 11 oktober
1926, och i sådant syfte införskaffat vissa uppgifter från telegrafstyrelsen.
De erhållna uppgifterna framgå av följande sammanställning:
År |
Antal telegram |
Ordantal |
1926 ................... |
................... 102.988 |
1,397,262 |
1927 ................... |
.................. 117,768 |
1,690,959 |
1928 .................. |
................... 120.738 |
1,797,463 |
1929 .................. |
................... 126,732 |
2,043,658 |
1930 .................. |
................... 121,254 |
2,015,456 |
1931 .................. |
.................. 112,503 |
1,929.232 |
1932 .................. |
.................. 101,441 |
1,799,231 |
De anförda trafiksiffrorna utvisa en stark ökning i trafikfrekvensen under
åren närmast efter stationens ibruktagande men förete under de senaste åren
någon tillbakagång, vilken givetvis är att tillskriva den rådande ekonomiska
depressionen.
Emellertid torde trafiksiffrorna i och för sig icke böra tillmätas alltför
stor betydelse vid bedömande av förevarande löneärende. Varbergs radiostation
har till uppgift att vara förmedlingsstation för telegramtrafiken huvudsakligen
till Amerika och är icke en telegrafstation i ordets vanliga bemärkelse.
Telegrammen till Amerika trådbefordras nämligen från radiocentralen
å Göteborgs telegrafstation till Varbergs radiostation, där automatisk
överdragning är anordnad. De krav, som måste ställas på föreståndaren
för Varbergs radiostation, äro framför allt av radioteknisk art.
Uppenbart är, att den tjänsteman, som skall ansvara för driften å en radiostation
av den storlek, varom bär är fråga, måste motsvara högt ställda
anspråk i detta hänseende. Lönenämnden har därför ansett sig nu icke
böra ställa sig avvisande till telegrafstyrelsens förslag örn inrättande av en
linjeingenjörstjänst för föreståndaren å sagda station.
''Beträffande härefter telegrafstyrelsens förslag örn uppförande å telegrafverkets
ordinarie stat av ytterligare en linjeingenjörstjänst, vars innehavare
är avsedd att ersätta den ingenjörsassistent, som inom styrelsens radiobyrå
närmast svarar för undersökningarna rörande rundradiostörningar och förestår
en inom byrån förefintlig avdelning för dessa ärendens handläggning,
har lönenämnden inhämtat, att arbetet å avdelningen i fråga under de senaste
åren fått en allt större omfattning samtidigt som de tekniska spörsmål,
varmed avdelningen har att taga befattning, blivit alltmera invecklade.
I betraktande härav och med hänsyn till vad telegrafstyrelsen anfört rörande
nödvändigheten för styrelsen att kunna genom beredande av ökade befordringsmöjligheter
kvarhålla i verkets tjänst den inom verket fackutbildade
ingenjörspersonalen, finner sig nämnden icke böra framställa någon erinran
mot styrelsens förslag, att å telegrafverkets stat uppföres ännu en ordinarie
linjeingenjörstjänst.
12
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Med hänsyn till de vidgade uppgifter, som radioväsendets hastiga utveckling
medfört, och dessa uppgifters ofta nog kvalificerade beskaffenhet finner
jag mig böra tillstyrka styrelsens förslag örn inrättande å telegrafstyrelsens
radiobyrå av en ny linjeingenjörsbefattning, närmast avsedd för handhavandet
av undersökningar rörande rundradiostörningar.
Yad åter angår den linjeingenjörstjänst, som skulle avses åt föreståndaren
för Varbergs radiostation, synes — även örn trafikrörelsens omfattning icke
ensam bör vara utslagsgivande — tillräcklig anledning knappast föreligga att
under rådande förhållanden vidtaga en höjning i lönegrad av föreståndarebefattningen
i fråga. Jag kan alltså icke för närvarande tillstyrka telegrafstyrelsens
förslag i denna del.
Två nya förste kontrollörsbefattningar. Telegrafstyrelsen har vidare hemställt
örn inrättande av två nya förste kontrollörsbefattningar (22:a lönegraden),
avsedda den ena för stationen i Gävle och den andra för stationen i
Örebro. Körande behovet av dessa befattningar anför styrelsen följande:
Vid vardera av stationerna i Gävle och Örebro är sedan år 1917 såsom
befäl vid telefontjänsten närmast under telegrafkommissarien anställd en
tjänsteman i kontrollörs tjänstegrad (20:e lönegraden). Den utveckling, som
dessa stationer undergått sedan nämnda år, har i hög grad ökat ifrågavarande
kontrollörers arbete och ansvar. Till belysande av sagda utveckling och av
telefonrörelsens nuvarande omfattning inom de båda förvaltnings- (redovisningsområdena
meddelas efterföljande uppgifter för åren 1917 och 1932
rörande antalet telefonabonnenter, utväxlade telefonsamtal m. m.:
År |
Antal under- stationer |
Antal abonnenter |
Antal apparater |
Antal lokalsamtal |
Antal rikssamtals- cxpeditioner |
Antal förmedlade rikssamtal |
|
/1917 |
37 |
4,224 |
5,358 |
8,086,000 |
1,903.000 |
139,400 |
|
\1932 |
74 |
8,533 |
10,315 |
14,423,000 |
2,654,000 |
288,800 |
|
(1917 |
50 |
3.688 |
4,667 |
6,426.000 |
1,702,000 |
551.700 |
|
\1932 |
68 |
9,011 |
10,510 |
13,901,000 |
2,294,000 |
678,600 1 |
Vad Gävle beträffar försvåras lednings- och övervakningsarbetet vid denna
station väsentligt därav, att redovisningsområdet är uppdelat på fyra skilda
taxeområden, mellan vilka samtalen äro avgiftsbelagda.
Örebro är på grund av sitt läge i ledningsnätet landets förnämsta förmedl
ngsstation för långväga rikssamtal.
Antalet av den vid telefontjänsten anställda personal, över vilken vederbörande
kontrollörer utöva befäl, uppgår inom Gävleområdet till 230 och
inom Örebroområdet till 244 personer.
Jämsides med den kvantitativa utvecklingen av telefonrörelsen inom de
berörda områdena hava arbetsuppgifterna för den där anställda övervakningspersonalen
blivit alltmera komplicerade och svårskötta. Härtill har icke
minst bidragit den tekniska utvecklingen på telefonområdet, vilken särskilt
under den sistförflutna tioårsperioden varit starkt markerad.
Styrelsen finner sig under nu anförda omständigheter böra föreslå, att
kontrollörstjänsterna vid Gävle och Örebro stationer höjas till förste kontrollörstjänster
(22:a lönegraden).
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
13
Lönenämnden Ilar anfört följande:
De av telegrafstyrelsen anförda statistiska uppgifterna ådagalägga, att
trafikarbetet vid ifrågavarande stationer, vars övervakande närmast åligger
ifrågavarande kontrollörer, i åtskilliga hänseenden fördubblats sedan år 11*17,
då de nuvarande kontrollörsbefattningarna tillkommo. Orebro och Gävle
telegrafstationer äro för närvarande näst de stationer, som förestås av telefon-
eller telegrafdirektör, de största i riket i avseende å telefonabonnenternas
antal och den i telefontjänsten sysselsatta biträdande personalens storlek.
Båda stationerna hava ock ett stort antal understationer inom sitt kontrollområde.
Yad särskilt Örebro station angår, är att märka att stationen är
landets förnämsta förmedlingsstation för fjärrsamtal, något som kräver stor
trafikteknisk förfarenhet av stationsbefälet. Vidkommande Gävle station må
nämnas, att under stationen lyda fyra olika taxeområden, vilket icke minst
ur ekonomisk synpunkt påkallar ökad uppsikt och kontroll av trafiken från
och till de olika områdena från den övervakande personalens sida.
Sakliga skäl synas sålunda tala för att den föreslagna förändringen kommer
till stånd. Visserligen har nämnden hyst viss tveksamhet inför styrelsens
förevarande förslag, då ett bifall till detsamma kan tänkas medföra konsekvenser
i form av krav på förbättrad löneställning från kontrollörer å vissa
andra telegrafverkets stationer. Emellertid har för nämnden blivit upplyst,
att de stationer, som härvidlag närmast skulle kunna komma i fråga, dock
icke i avseende å trafikens omfattning och svårskötthet kunna mäta sig med
stationerna i Örebro och Gävle.
Lönenämnden har fördenskull icke velat framställa någon erinran mot
den föreslagna förändringen av två kontrollörstjänster vid telegrafverket till
befattningar såsom förste kontrollör.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har driften vid ifrågavarande
stationer såväl i avseende å trafikens omfattning som beträffande arbetets
beskaffenhet kommit att ställa allt större fordringar på befälspersonalen
därstädes. I sistnämnda hänseende har särskilt framhållits dessa båda
stationers svårskötthet. Med hänsyn härtill har jag icke velat motsätta
mig, att i stället för de nuvarande kontrollörstjänsterna inrättas två förste
kontrollörsbefattningar därstädes.
Vid bifall till vad jag här förordat i fråga örn telegrafverket skulle i den
vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen vid telegrafverket upptagas
en ny befattning, nämligen i 30:e lönegraden förste byrådirektör.
Vidare skulle antalet förste byrådirektörsbefattningar bestämmas till 1 samt
antalet linjeingenjörsbefattningar och förste kontrollörsbefattningar ökas från
23 till 24 respektive från 19 till 21. Å andra sidan skulle antalet byrådirektörsbefattningar
minskas från G till 5. Slutligen skulle antalet kontrollörsbefattningar
minskas med 2 och antalet ingenjörsassistentbefattningar med
1; beslut härom torde i sinom tid få meddelas av Kungl. Majit.
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Statens järnvägar.
Ökat antal elektroingenjörsbefattningar. I skrivelse den 29 september 1933
har järnvägsstyrelsen framlagt förslag om vissa ändringar i personalorganisationen
vid statens järnvägar.
Sålunda föreslår styrelsen inrättande av sex nya elektroingenjörsbefattningar
(22:a lönegraden). Härom anför styrelsen följande:
Enligt en inom styrelsen verkställd utredning rörande beliovet av elektroingenjörsbefattningar
vid statens järnvägar skulle efter genomförd elektrifiering
av statsbanenätet i den omfattning, som för närvarande är avsedd,
erfordras dylika befattningar till följande antal, nämligen:
1) en i Stockholm för linjerna Stockholm—Hallsberg och Stockholm—
Uppsala, omfattande 264 kilometer bana, därav 113 kilometer dubbelspår,
samt 3 omformarstationer, nämligen i Bergsbrunna. Södertälje, och Sköldinge;
2) en i Göteborg för linjerna Göteborg—Hallsberg och Göteborg—Halmstad,
omfattande 409 kilometer bana, därav 60 kilometer dubbelspår, samt 3
omformarstationer, nämligen i Moholm, Alingsås och Varberg;
3) en i Malmö för linjerna Malmö—Hässleholm, Malmö—Trälleberg,
Malmö—Halmstad, Hälsingborg—Ängelholm, Veinge—Hässleholm och Astorp—Mölle,
omfattande 398 kilometer bana, därav 84 kilometer dubbelspår,
och 3 omformarstationer, nämligen i Hässleholm, Malmö och Laholm;
4) en i Nässjö för linjerna Mjölby—Hässleholm och Nässjö—Falköping,
omfattande 387 kilometer bana, därav 81 kilometer dubbelspår, och 2 omformarstationer,
nämligen i Nässjö och Alvesta;
5) en i Norrköping för linjerna Järna—Mjölby och Katrineholm—Aby,
omfattande 234 kilometer bana, därav 86 kilometer dubbelspår, och 2 omformarstationer,
nämligen i Eksund och Mjölby;
6) en i Orebro för linjerna Mjölby—Krylbo och Krylbo—Uppsala, omfattande
348 kilometer bana, därav 25 kilometer dubbelspår, och 2 omformarstationer,
nämligen i Hallsberg och Krylbo;
7) en i Storvik för linjen Krylbo—Ange, omfattande 323 kilometer bana
samt 3 omformarstationer, nämligen i Ockelbo, Ljusdal och Ange;
8) en i Luleå för linjerna Luleå—Gällivare och Gällivare—Malmberget,
omfattande 211 kilometer bana och 7 transformatorstationer, nämligen i
Notviken, Boden, Gransjö, Lakaträsk, Polcirkeln, Nuortikon och Gällivare,
samt överföringsledning Kuosakåbbå—Notviken örn 224 kilometer; samt
9) en i Kiruna för linjen Gällivare—Biksgränsen, omfattande 230 kilometer
bana och 6 transformatorstationer, nämligen i Risbäck, Lappberg,
Kiruna, Torneträsk, Abisko och Vassijaure, samt överföringsledning Porjus
—Kuosakåbbå—Linaälv—Riksgränsen om 247 kilometer.
Elektroingenjören i Nässjö skulle enligt detta förslag tills vidare även
sköta linjen Nässjö—Falköping. Örn åter en gång i framtiden Bohusbanan
kommer att elektrifieras, erfordras härigenom ytterligare en elektroingenjörsbefattning
med stationsort i Falköping.
Av ifrågavarande elektroingenjörsbefattningar finnas redan sex, nämligen
de i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Luleå och Kiruna.
Av de återstående anses den i Örebro böra tillsättas redan under år 1934
under det att de för Nässjö och Storvik avsedda befattningarna erfordras
först från och med år 1935.
Utöver dessa erfordras emellertid ytterligare 3 elektroingenjörsbefattningar,
nämligen en för styrelsen och en för vardera av huvudverkstäderna
i Örebro och Malmö.
15
Kungl. Majus proposition nr 122.
Den för styrelsen erforderliga tjänsten är avsedd för den tjänsteman,
som på elektrotekniska byrån har översikten över krafttillförseln till de
elektrifierade linjerna samt frågor örn uppmätning och betalning för levererad
elektrisk energi, frågor, som på grund av strömtaxan och därav föranledda
komplicerade mätanordningar måste följas med största uppmärksamhet
för att statens järnvägars strömavgifter skola kunna hållas så låga som
möjligt.
De nyssnämnda huvudverkstäderna komma att båda få syssla med underhåll
av elektriska lokomotiv och elektrisk materiel. Detta kan emellertid
ej gärna ske utan att båda verkstäderna tilldelas lämpliga ingenjörskrafter.
Verkstaden i Örebro har för ändamålet hittills haft en underingenjör (20:e
lönegraden), som visat sig synnerligen lämplig för ifrågavarande uppdrag
och som därför borde bibehållas. Befattningen som elektrisk ingenjör vid
huvudverkstad måste emellertid anses fullt ut så krävande .sorn elektroingenjörsbefattning
på linjen, varför den skäligen bör jämställas med nyssnämnda
befattning. Den underingenjörstjänst, som vid tillsättandet av denna
elektroingenjörsbefattning förutses bliva ledig, anses kunna indragas.
På grund av det anförda hemställer järnvägsstyrelsen örn framläggande
till riksdagen av förslag, att antalet elektroingenjör sbefattningar vid statens
järnvägar skall från och med den 1 juli 1934 utgöra 10 samt från och med
den 1 januari 1935 12.
I utlåtande den 30 oktober 1933 har JcommuniJcationsverlcens lönenämnd,
då ifrågavarande elektroingenjörsbefattningar syntes vara oundgängligen betingade
av den fortskridande elektrifieringen av statsbanenätet, förordat bifall
till styrelsens hemställan. Lönenämnden har emellertid i detta sammanhang
framhållit att, enligt vad för nämnden blivit upplyst, å huvudverkstaden
i Malmö en ingenjör i maskininspektors tjänstegrad (22:a lönegraden)
vore avdelad för ledning och tillsyn av arbetet med ånglokomotivs reparation
och underhåll. I och med att verkstaden i fråga efter elektrifieringens
genomförande å Malmölinjerna komme att syssla med reparation och underhåll
av elektrolokomotiv och elektrisk materiel och för detta ändamål finge
sig tilldelad en elektroingenjör, syntes maskininspektorsbefattningen bliva
övertalig. Nämnden har därför förklarat sig förutsätta att, forså vitt befattningen
i fråga ej vore behövlig annorstädes vid statens järnvägar, densamma
vid lämpligt tillfälle bleve indragen.
Med hänsyn till vad av järnvägsstyrelsen och lönenämnden anförts vill
jag tillstyrka, att ytterligare sex elektroingenjörsbefattningar inrättas vid
statens järnvägar. I anslutning till tidigare tillämpad praxis i dylika fall
torde denna ökning i antalet befattningar böra genomföras från och med
den 1 juli 1934, varvid det givetvis ankommer på järnvägsstyrelsen att,
därest vissa av ifrågavarande befattningar icke behöva tillsättas förrän vid en
något senare tidpunkt, vidtaga dylik åtgärd först då så erfordras.
Med anledning av vad lönenämnden anfört i fråga om huvudverkstaden
i Malmö har jag hos järnvägsstyrelsen inhämtat, att den ifrågasatte elektroingenjören
därstädes endast kommer att övervaka de rent elektriska montagearbetena
i lokomotivverkstaden. Det torde därför vara nödvändigt att bi
-
Departements
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
behålla en befattningshavare i maskininspektors tjänsteställning och med
ingående erfarenhet i verkstadsdrift såsom föreståndare för lokomotivverkstaden
i dess helhet, omfattande montage-, svarvar-, maskin- och kopparslagarverkstäder
ävensom gjuteri och smedja, samt såsom befäl för därvarande
personal. Däremot är det avsett att placera den underingenjör, som
ifrågavarande maskininspektor hittills haft till sin hjälp, å annan vakant
underingenjörsbefattning vid huvudverkstäderna, varigenom underingenjörstjänsten
vid Malmöverkstaden kan indragas. Såsom av järnvägsstyrelsens
skrivelse framgår, bliver även en dylik befattning vid Örebroverkstaden
obehövlig. Vid bifall till vad jag nu förordat skulle alltså två underingenjörsbefattningar
vid huvudverkstäderna kunna indragas. Beslut örn härav föranledd
ändring i antalet av dessa befattningar torde i sinom tid få meddelas
av Kungl. Majit.
Ändring i klass av vissa stationer vid statens järnvägar. I skrivelse den 3
juni 1933 har järnvägsstyrelsen framlagt förslag i fråga örn ändring i klass
av vissa stationer vid statens järnvägar m. m.
Innan jag ingår härpå, torde i korthet få erinras örn vad som under
senare år förekommit beträffande trafikanstalternas vid kommunikationsverken
klassificering.
I skrivelser respektive den 22 september samt den 10 och den 20
november 1931 framlade generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen
förslag till omklassificering av trafikanstalterna vid respektive verk.
Berörda förslag, vilka, särskilt beträffande postverket och statens järnvägar,
byggde på principer, som avveko från grunderna för gällande, år 1926
fastställda klassificering, inneburo, att vissa trafikanstalter skulle uppflyttas
och vissa andra nedflyttas i klass.
I häröver den 19 december 1931 respektive den 18 januari 1932 avgivna
utlåtanden förordade kommunikationsverkens lönenämnd och statens organisationsnämnd
på anförda skäl ett uppskov med den föreslagna omklassificeringen.
I samband med anmälan inför Kungl. Majit den 19 februari 1932 av vissa
kommunikationsverken berörande lönefrågor m. m., som borde föreläggas
samma års riksdag, anförde min företrädare i ämbetet bland annat (proposition
nr 146), att även örn ett visst behov av en allmän omklassificering
förelåge, det med hänsyn till vissa omständigheter, som av lönenämnden och
organisationsnämnden i deras utlåtanden angivits, icke syntes vara lämpligt
att för det dåvarande vidtaga en dylik omklassificering, vilken vad post- och
telegrafverken beträffade skulle kunna föregripa pågående utredning örn ökat
samarbete mellan dessa verk. Departementschefen förordade därför, att
med klassificeringsfrågans lösning finge anstå någon tid. Ett sådant uppskov
och avvaktande av mera normala förhållanden syntes vara ägnat att
möjliggöra ett bättre utgångsläge för en enhetlig och rättvist verkande
klassindelning av trafikanstalterna i fråga. Emellertid, framhöll departementschefen
tillika, borde ett uppskov icke hindra att, där särskilda skäl gjorde
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
förändring i klassindelningen beträffande viss eller vissa befattningar oundgängligen
nödvändig, fråga om sådan förändring upptoges till prövning i
varje särskilt fall.
Yad departementschefen sålunda anfört föranledde icke något uttalande
från riksdagens sida (skrivelse nr 166).
Sedermera fann Kungl. Maj:t genom beslut den 27 januari 1933 ifrågavarande
förslag jämte vissa i anslutning därtill gjorda framställningar icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
I förevarande skrivelse den 3 juni 1933 har järnvägsstyrelsen, under
erinran örn det av styrelsen år 1931 avgivna klassificeringsförslaget och örn
nyss återgivna uttalande av departementschefen i propositionen nr 146 till
1932 års riksdag, anfört följande:
Den anpassning nedåt av den under järnvägsstyrelsens förvaltning stående
transportapparaten, som styrelsen allt fortfarande mäste söka efter hand
åstadkomma på grund av den vikande trafiken med därav följande inkomstminskning,
synes styrelsen böra omfatta jämväl stationernas klassindelning.
Styrelsen kommer därför att i det följande avgiva ett förslag till omklassificering
i viss omfattning av stationer och trafikplatser,, ett förslag som,
beroende på särskilda omständigheter, omfattar även höjning i klass av ett
mindre antal driftplatser.
Styrelsen vill gent emot deli tänkta invändningen, att nuvarande tidpunkt
med dess exceptionella lågtrafik vore mindre lämplig som grundval för den
ifrågasatta åtgiirden, framhålla, att enligt styrelsens förmenande en eventuell
allmän konjunkturförbättring icke beräknas medföra sådan höjning av poängtalen
för de i det följande till sänkning i klass föreslagna stationerna, att
det nuvarande läget bör betraktas som övergående och att av sadan anledning
av styrelsen nu ifrågasatt ändring av klassindelningen borde kunna
anstå. Förhållandena lia nämligen tyvärr utvecklat sig så, att landsvägarnas
motortrafik tydligen för gott övertagit en väsentlig del av det transportarbete,
som tillförne ombesörjts av statens järnvägar. Styrelsen räknar
därför också inom överblickbar tid med sänkning i klass för ännu ett antal
stationer. Ett återförvärv av den avledda trafiken, med eller utan hjälp av
statliga åtgärder, torde icke vara att påräkna, i varje fall icke till sådan
omfattning, att stationernas klassificering nämnvärt påverkas. Man torde
sålunda kunna göra gällande, att motortrafiken medfört och sannolikt även
i fortsättningen kommer att medföra en ganska genomgående deklassering
av stationerna, särskilt från och med klass 3 och 4 A och därunder. De
mindre stationerna såväl i nu föreliggande som jämväl i nyss antydda blivande
förslag komma således att drabbas hårdast. Detta sistnämnda förhållande
förklaras därav, att konkurrensen från omnibussarna och lastbilarna kommer
tydligare till synes och inverkar kraftigare på den mindre trafikplatsen än
på den större.
För att säkerställa sig för risken att få alltför låga trafiksiffror liggande
till grund för omklassificeringsförslaget har styrelsen emellertid räknat med
medeltalet av trafiken under år 1932 samt de trafikstarkare åren 1930 och
1931. . ,
Det har synts styrelsen liimpligt och angeläget att framdraga dessa synpunkter
för att belysa, att här föreliggande förslag är grundat på förhållanden,
som torde i stort sett beteckna en bestående omvärdering av vissa
stationer i fråga om deras storleksgrad. Ett fördröjande av härav påkallad
anpassning kan för verkets vidkommande icke anses vara försvarligt.
Bihang till riksdagens protokoll 1934.. 1 sand. Nr 122. 4034 2
18
Kungl. Majus proposition nr 122.
På grund av det anförda har järnvägsstyrelsen föreslagit sänkning i klass
av 65 samt höjning i klass av 12 trafikanstalter vid statens järnvägar.
Bland de till höjning i klass föreslagna stationerna äro Tomteboda, Ängelholms
central, Ånge och Södertälje central, vilkas höjning i klass föranleder
ändring i antalet av sådana befattningar, vilkas antal bestämmes av riksdagen.
Beträffande dessa stationer meddelar järnvägsstyrelsen följande uppgifter
:
Station |
Poängtal åren |
Medeltal poängtal |
Klass |
Poänglatituden för |
|||
1930 |
1931 |
1932 |
nuvarande |
föreslagen |
|||
Tomteboda ......... |
558 |
591 |
570 |
573 |
1 B |
1 A |
Klass 1 B: 240 och uppåt; |
Ängelholms central |
232 |
243 |
244 |
240 |
2 |
1 B |
» 2: 192—239; |
Ange ................. |
287 |
301 |
259 |
282 |
2 |
» |
» 3: 144—191. |
Södertälje central |
244 |
247 |
242 |
244 |
3 |
» |
I fråga örn dessa stationer anför styrelsen vidare följande:
Tomteboda med ett medelpoängtal av 573 är alltjämt av den största betydelse
för avvecklingen av godstågrörelsen på Stockholm och torde ur
arbetssynpunkt för stationsföreståndaren numera få anses fullt likvärdig
med övriga stationer av klass 1 A, nämligen Norrköpings central, Örebro
central, Hallsberg, Olskroken och Nässjö. Den av Kungl. Majit den 22 juni
1932 beslutade indragningen av stationsinspektorsbefattningen vid Hagalund,
vilket beslut sedermera föranlett platsens läggande under Tomteboda, har
ökat den stationsinspektoren därstädes direkt underställda personalstyrkan
till i runt tal 135 man.
Ängelholms central visar stadig uppgång i trafiken. Under året hava tillkommit
ytterligare arbetsuppgifter för stationsinspektoren i och med att viss
maskinavdelningens personal, inalles 14 man, lagts under hans direkta befäl.
Härtill kommer, att styrelsen i rationaliseringssyfte ämnar föreslå, att ledningen
av Skälderviken lägges under stationsinspektoren vid Ängelholms
central. En höjning till klass 1 B synes under sådana förhållanden berättigad.
Ange, som redan under de tre senaste åren uppfyllt poängtalet för station
av klass 1 B, får som skiljestation för trafiken på Jämtland och övre Norrland
samt på grenlinjen till Sundsvall allt större betydelse för godstransporttjänsten
på Norrland och anses berättigad att höjas till klass 1 B.
Södertälje central har redan nu poängtal för station av klass 1 B. Härtill
kommer, att styrelsen har för avsikt att i rationaliseringssyfte föreslå, att
ledningen av Södertälje södra och Östertälje lägges under stationsinspektoren
vid Södertälje central. Arbetsuppgifterna för stationsinspektoren vid Södertälje
central komma efter sammanslagningen av ifrågavarande stationer att
bliva så krävande, att en uppflyttning av Södertälje central i klass 1 B
anses berättigad.
I samband härmed anför järnvägsstyrelsen vidare, att styrelsen — ävenledes
ur synpunkten att icke hålla transportapparaten större än vad verkligen
vore erforderligt — vidtagit förberedande åtgärder för sådana ändringar
i organisatoriskt hänseende beträffande sinsemellan helt närbelägna statio
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ner, att dylika kunde sammanföras under ledning av ett och samma stationsbefäl.
Härigenom kunde indragning göras av stationsföreståndarbefattningarna
å de stationer, som kunde inordnas under andra stationer. Enligt
styrelsens förslag skulle under befäl av närbelägna, större stationer läggas
15 stationer, varav 13 av klasserna 3—6 och 2 av klass 2 (Örebro södra och
Karlstads östra). Styrelsen framhåller, att styrelsen räknat med att i samtliga
dessa fall kunna väsentligt nedbringa kostnaderna för trafikskötseln utan
att i något hänseende allmänhetens bekvämlighet behövde inskränkas beträffande
transportmöjligheter för resande och gods.
På grund av det anförda har styrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte
dels fastställa av styrelsens ifrågavarande förslag föranledda ändringar i antalet
stationsföreståndarbefattningar av klasserna 3—6, dels ock föreslå riksdagen
att vidtaga dylika förändringar i antalet stationsinspektorsbefattningar
av klasserna 1 A, 1 B och 2.
Slutligen har styrelsen meddelat, att de sålunda föreslagna åtgärderna
beräknades fullt genomförda medföra en årlig utgiftsminskning av omkring
245,000 kronor.
Centralstyrelsen för statens järnvägars befäl,forlund har i en till Kungl.
Maj t ingiven, den 15 juni 1933 dagtecknad skrift hemställt örn uppfattning
i klass av ytterligare sex stationer, varav två till klass 1 A, en till klass
1 B, två till klass 2 och en till klass 3.
Lönenämnden har i utlåtande den 29 juni 1932, under erinran örn sitt
förut omförmälda utlåtande den 19 december 1931, till en början anfört
följande:
I betraktande av den betydande omreglering av järnvägsstationernas klassindelning,
som av järnvägsstyrelsen föreslås, har lönenämnden för sin del
icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter, huruvida det kan vara
lämpligt att beträffande statens järnvägar skrida till åtgärder, som åsyfta så
betydande förändringar i den år 1926 fastställda stationsklassificeringen,
samtidigt med att denna klassificering så vitt angår de båda övriga verken,
postverket och telegrafverket, lämnas helt orubbad.
I betraktande av det förhållandet, att den nu gällande klassificeringen av
trafikverkens anstalter grundar sig på 1923 års trafiksiffror och att mellan
detta år och år 1933 ligger ett helt decennium med dess vittgående förskjutningar
i trafikrörelsen vid de olika trafikanstalterna, synes det nämnden
uppenbart, att en närmare undersökning av trafikförhållandena vid postanstalterna
och telegrafstationerna skulle kunna giva till resultat, att även
i fråga om dessa trafikanstalter behov föreligger av en motsvarande omreglering.
De omständigheter, som föranledde nämnden att år 1931 ställa
sig avvisande till en allmän omklassificering av kommunikationsverkens
trafikanstalter, äro dock enligt nämndens mening allt fortfarande för handen,
och nämnden anser sig sålunda icke hava anledning att frångå sin i sagda
utlåtande uttalade uppfattning, att tidsförhållandena knappast kunna anses
vara ägnade för genomförande av mera omfattande förändringar uti nu ifrågavarande
hänseende.
Beträffande järnvägsstyrelsens ifrågavarande förslag anför lönenämnden
vidare följande:
20
Kungl. Majus proposition nr 122.
Styrelsens nn föreliggande förslag torde såsom helhet betraktat närmast
kunna anses såsom en rationaliserings- och besparingsåtgärd, vidtagen i
syfte att anpassa trafikapparaten efter den nedgång i statens järnvägars
trafikrörelse, som depressionen och bilkonkurrensen i förening framkallat.
Denna förslagets karaktär framträder tydligt i betraktande därav, att den
långt övervägande delen av de till ändring i klass ifrågasatta stationerna,
eller tillhopa 65, föreslås skola nedflyttas till lägre klass. Endast 12 stationer
skulle vid ett realiserande av förslaget komma att uppflyttas i klass. Yad
de sistnämnda angår, är för övrigt att märka, att den föreslagna liöjuingen
i ett flertal fall direkt föranletts av i rationaliseringssyfte vidtagna organisatoriska
förändringar. Än tydligare framträder besparingstendensen i det
föreliggande förslaget, örn uppmärksamheten fästes vid den inverkan på
statens järnvägars ekonomi, vartill förslaget syftar. Enligt styrelsens beräkning
skulle en minskning i statens järnvägars utgifter av omkring 245,000
kronor per år bliva en följd av dess genomförande.
Det är vidare att märka, att det föreliggande förslaget icke kan betraktas
såsom innebärande någon omklassificering i egentlig mening av statens järnvägars
stationer, även om vid en första anblick så skulle synas vara fallet.
Med avseende härå må framhållas, att några poängsiffror för trafikrörelsen
icke framlagts beträffande det antal av omkring 580 stationer och trafikplatser
vid statens järnvägar, vilka icke beröras av detsamma, varför nämnden
ej heller ansett sig kunna ingå på något bedömande av förslaget urinera
allmänna klassificeringssynpunkter. Fastmera torde förslaget vara att
anse såsom innebärande en av tidsförhållandena framtvingad partiell reglering
av stationsklassificeringen vid statens järnvägar.
I anslutning till vad sålunda anförts och under åberopande av vad beträffande
förutsättningarna för genomförande under löpande klassificeringsperiod
av en partiell förändring i nuvarande stationsklassificering yttrats i
lönenämndens omförmälda utlåtande den 19 december 1931 och i propositionen
nr 146 till 1932 års riksdag har lönenämnden trots de anförda betänkligheterna
ansett sig icke böra framställa någon principiell erinran mot genomförandet
av järnvägsstyrelsens förevarande förslag. Beträffande förslagets
detaljer har lönenämnden, som i fråga örn de särskilda, i förslaget upptagna
stationernas trafikförhållanden m. m. inhämtat upplysningar från en representant
för järnvägsstyrelsen, med undantag beträffande två stationer av
klass 6 ej heller funnit anledning till särskild erinran. Vidkommande den
av centralstyrelsen för statens järnvägars befälsförbund gjorda framställningen
örn uppflyttning i klass av ytterligare ett antal stationer har lönenämnden
funnit en närmare prövning härav böra anstå i avvaktan på en blivande
allmän omklassificering av kommunikationsverkens trafikanstalter.
Genom brev den 28 juli 1933 har Kungl. Maj:t i anledning av järnvägsstyrelsens
förslag förordnat dels örn nedflyttning i klass av 64 stationer,
därav två av klass 2, Sala och Ljusdal, som nedflyttats till klass 3, dels ock
örn uppflyttning i klass av 8 stationer, alltså samtliga därtill föreslagna
utom de förenämnda stationerna Tomteboda, Ängelholms central, Ånge och
Södertälje central, beträffande vilkas höjning i klass Kungl. Maj:t förklarat,
att beslut framdeles bomme att meddelas. Därjämte har Kungl. Majit fastställt
av berörda ändringar i klass betingade ändringar i antalet stationsföreståndarbefattningar
av klasserna 3—6.
21
Kungl. Majus proposition nr 122.
Den av järnvägsstyrelsen verkställda utredningen lärer, bland annat nied
hänsyn till att poängtalet för respektive stationer försiktigtvis uppbyggts
på medeltalet av poängsiffrorna för åren 1930—1932, till fullo ådagalägga det
befogade i styrelsens förslag om höjning av stationerna Tomteboda från
klass 1 B till klass 1 A, Ängelholms central och Ånge från klass 2 till klass
1 B och Södertälje central från klass 3 till klass 1 B. Jag vill därför tillstyrka
att så sker. Likaledes biträder jag förslaget att stationerna av klass 2
Örebro södra och Karlstads östra inordnas under stationerna Örebro central
respektive Karlstads central och i samband härmed tva stationsinspektorsbefattningar
av klass 2 indragas. I anslutning härtill torde antalet stationsinspektorsbefattningar
av klass 1 A (25:e lönegraden) samt av klass 1 B (24:e
lönegraden) böra ökas med 1 respektive 2, varjämte antalet dylika befattningar
av klass 2 (22:a lönegraden) av nu angivna anledningar samt på grund
av Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 28 juli 1933 örn sänkning i klass
av två stationer av klass 2 torde böra minskas med tillhopa 6. Beslut i
fråga om ändring i antalet stationsinspektorsbefattningar av klass 3 (20:e
lönegraden) ankommer på Kungl. Maj:t.
Indragning av distriktskassörsbefattningarna. I skrivelse den 29 september
1933 har järnvägsstyrelsen vidare hemställt örn indragning av de fem
distriktskassörsbefattningarna (21 :a lönegraden) vid statens järnvägar. Till
stöd härför anför styrelsen följande:
Statens järnvägars bokförings- och kassaväsende har under de senare
åren i flera hänseenden varit föremål för ett genomgripande moderniseringsarbete.
De härav föranledda förändringarna hava till väsentlig del berört
bland annat distriktskassörernas arbetsområden.
Distriktskassörernas tidigare arbetsåiigganden kunna enklast angivas så,
att de, var för sitt distrikt (i vilket tidigare ingick till distriktet hörande
del av förrådsavdelningen) med inom detsamma belägen huvudverkstad, hade
att emottaga och redovisa inflytande — företrädesvis kontanta — medel
samt verkställa förekommande utbetalningar.
Sedan statens järnvägar numera övergått till postgirosystemet, har distriktskassörernas
handhavande av kontanter i avsevärd grad inskränkts,
vilket förhållande visserligen icke medfört någon avlastning av arbetsmängden
men väl att arbetet i någon mån får anses hava förenklats. Yad som i än
högre grad bidragit till att kassörernas arbetsåiigganden även till omfattningen
betydligt nedbringats är den samtidigt nied övergången till postgirosystemet
inträffade förändringen beträffande redovisningen av trafikuppbörden
och i synnerhet den helt nyligen vidtagna överflyttningen av in- och utbetalningar
för huvudförråden och huvudverkstäderna från distriktskassorna
till styrelsens kassa. Genom sistnämnda förändringar hava nämligen distriktskassörerna
avbördats en avsevärd del av sina tidigare, mera ansvarsbetonade
arbetsåiigganden. Enligt styrelsens mening kunna deras nuvarande arbetsuppgifter
därför icke motivera tjänster i högre grad än bokhållargraden
(17:e lönegiaden). Distriktskassörsbefattningarna anses sålunda böra indragas
och ersättas nied tjänster i sistnämnda grad.
En distriktskassörsbefattning är för närvarande vakant. Innehavarna av
de övriga fyra tjänsterna böra följaktligen överföras å övergångsstat. Det
är styrelsens avsikt, att fyra av de nya bokliållarbefattningarna skulle uppehållas
av dessa å övergångsstat uppförda tjänstemän, under det att den femte
Departements
chefen.
Departements
chefen.
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
skulle uppehållas av en från Ostkustbanan övertagen, å övergångsstat uppförd
tjänsteman.
De av styrelsen här omförmälda nydaningarna å bokförings- och kassaväsendet
hava särskilt berört, förutom distriktskassörerna, även distriktskamrerarna,
Den position dessa tidigare intagit såsom ledare av distriktsbokföringen
har nämligen genom ifrågavarande förändringar avsevärt rubbats,
i det å dem förut ankommande bokföringsgöromål till en ej oväsentlig del
överflyttats till styrelsen. Härtill kommer, att en ifrågasatt ytterligare överflyttning
av utbetalningar till styrelsens kassa kan komma att innebära en
fortsatt beskärning av kamrerarnas arbetsåligganden. Under sådana förhållanden
torde kunna ifrågasättas, huruvida kamrerarnas kvarstående funktioner
kunna motivera tjänster i så hög lönegrad som den 22:a, en fråga
vartill styrelsen framdeles vill återkomma, sedan erfarenhet vunnits rörande
verkningarna av de redan vidtagna och nu föreslagna förändringarna i fråga
om kassörstjänsterna.
Lönenämnden har i avgivet utlåtande anfört, att nämnden på grund av
vad den erfarit rörande det arbete, som efter den av järnvägsstyrelsen omnämnda
avlastningen av arbetsuppgifter numera utföres av distriktskassörerna,
ansett sig icke hava anledning att påyrka bibehållande av distriktskassörstjänsterna,
utan att befattningarna i fråga syntes böra indragas och ersättas
med befattningar i bokhållares grad.
Med biträdande av vad järnvägsstyrelsen i förevarande hänseende föreslagit
vill jag förorda, att ifrågavarande befattning uteslutes ur avlöningsreglementets
tjänsteförteckning. Beträffande härav föranledd ökning av antalet
bokhållartjänster torde Kungl. Maj:t framdeles få meddela beslut.
Indragning av milkontrollörsbefattningen. I skrivelse den 27 november 1933
har järnvägsstyrelsen framlagt förslag örn indragning av styrelsens milkontor
samt örn överflyttande av dess arbetsuppgifter på andra avdelningar inom
styrelsen.
Styrelsen framhåller, att milkontoret, som inrättades år 1862, tidigare haft
att utföra ett mera omfattande arbete men att detta genom vissa arbetsuppgifters
överflyttning till andra avdelningar och genom förenkling i arbetsmetoderna
efter hand väsentligt inskränkts. I samband härmed hade kontorets
personaluppsättning, som år 1920 utgjordes av 59 ordinarie befattningshavare,
varav milkontrollören (kontorets föreståndare) i 24:e lönegraden
samt de övriga 58 i högst 18:e lönegraden, successivt nedbragts, så att densamma
bestode av 29 ordinarie tjänstemän. För styrelsen, som redan tidigare
varit betänkt på att i rationaliseringssyfte uppdela milkontorets arbeten
på andra tjänsteställen, hade denna fråga nu aktualiserats på grund av att
föreståndarbefattningen genom innehavarens nyligen timade frånfälle blivit
vakant. Styrelsen hade tänkt sig, att milkontorets arbetsuppgifter skulle fördelas
på godstrafikbyrån och statistiska kontoret sålunda, att till godstrafikbyrån
överflyttades arbetet med godsvagnsamtrafiken och till statistiska kontoret
arbetet med lokomotiv- och vagnstatistiken. I samband härmed skulle
milkontorets nuvarande personal överflyttas till berörda andra avdelningar,
och då styrelsen hade för avsikt att i mån av den befintliga personaluppsättningens
avveckling i större utsträckning än hittills övergå från manuell till
maskinell bearbetning av det statistiska primärmaterialet, skulle personalens
antal kunna efter hand minskas så, att, förutom milkontrollörsbefattningen,
14 av milkontorets nuvarande ordinarie befattningar bleve obehövliga.
23
Kungl. Majus proposition nr 122.
På grund av defc anförda har järnvägsstyrelsen hemställt dels om uteslutande
ur avlöningsreglementets tjänsteförteckning av den vid statens järnvägar
i 24:e lönegraden upptagna befattningen milkontrollör, dels örn viss
ändring i styrelsens instruktion och dels, räknat från och med 1 januari
1934, örn minskning i antalet av vissa befattningar av högst 20:e lönegraden
samt örn vissa sådana befattningshavares uppförande å övergångsstat.
Lönenämnden har i utlåtande den 2 december 1933 förklarat sig hava intet
att erinra mot bifall till järnvägsstyrelsens ifrågavarande framställning.
Genom brev den 8 december 1933 har Kungl. Majit förklarat dels att hinder
ej mötte för järnvägsstyrelsen att tills vidare från och med den 1 januari
1934 tillämpa den av styrelsen föreslagna anordningen i fråga örn överflyttning
av milkontorets dåvarande arbetsuppgifter på andra avdelningar inom
styrelsen, dels ock att Kungl. Majit ville framdeles meddela beslut angående
den av styrelsen ifrågasatta indragningen av milkontrollörsbefattningen samt
ändringen i samband därmed i styrelsens instruktion, varjämte Kungl. Majit
vid fastställande av antalet ordinarie befattningar av högst 20:e lönegraden
vid statens järnvägar under år 1934 vidtagit av järnvägsstyrelsens föreliggande
förslag betingad ändring i antalet ordinarie befattningar av nyssnämnda lönegrader
samt i antalet befattningshavare å övergångsstat.
I anslutning till vad sålunda förekommit får jag nu förorda, att den
genom ifrågavarande organisationsändring övertaliga, för närvarande vakanta
milkontrollörsbefattningen från och med den 1 juli 1934 måtte utgå ur avlöningsreglementets
tjänsteförteckning.
Ändrade grunder för avlöning till vissa i statens järnvägars tjänst övertagna
befattningshavare. I en till Kungl. Majit den 30 december 1933 ingiven
skrift hava styrelserna för Sveriges lokomotivmannaförbund och svenska
järnvägsmannaförbundet gjort framställning örn ändrade grunder för avlöning
till vissa befattningshavare, som övergått i statens järnvägars tjänst från
Härnösand—Sollefteå och Uppsala—Gävle järnvägar. Förbundsstyrelserna
anföra i detta ämne följande:
I de den 28/29 juni 1932, respektive den. 11 juli 1933 mellan järnvägsstyrelsen,
å ena sidan, samt Härnösand-—Sollefteå järnvägsaktiebolag, respektive
Uppsala —Gävle järnvägsaktiebolag, å andra sidan, träffade köpeavtalen
örn statsförvärv av respektive järnvägar äro intagna vissa föreskrifter rörande
lönestlillningen för av statens järnvägar från vederbörande enskilda järnvägar
i samband med stat sförvärvet övertagen personal, varvid även fastställts de
principer, som i de skilda fallen skulle tillämpas vid inplaceringen av den
nyssnämnda personalen i vederbörande lönegrader och löneklasser enligt för
statens järnvägar gällande avlöningsreglemente.
Yad beträffar den från förutvarande Uppsala—Gävle järnväg övertagna
och i Gävle stad placerade personalen, föreskrives även i en till kontraktet
bilagd personalförteckning (benämnd Bil. B) bland annat, att densamma skall
både ifråga om sin nu blivande och framtida löneställning bliva på visst
sätt beroende av löneförhållandena för Gävle-—Dala järnvägs i Gävle placerade
personal. I förenämnda bilaga B stadgas nämligen, under anm. 4: »Därest
avlöningen till den vid Giivle—Dala järnväg anställda, i Gävle placerade per
-
Departements
chefen.
24
Kungl. Majus proposition nr 122.
sonalen framdeles skulle komma att utgå efter annan ortsgrupp än för närvarande,
skall hänsyn till denna förändring tagas vid jämförandet av lönebeloppen
i den enskilda järnvägens och statens järnvägars tjänst för den i
denna förteckning upptagna, i Gävle vid övertagandet placerade personalen.»
Enligt denna föreskrift skall sålunda den i Gävle placerade personalen, som
från Uppsala—Gävle järnväg övergått i statens järnvägars tjänst, jämväl
efter statsövertagandet åtnjuta lön efter en ortsgruppering, grundande sig
på avtal söverenskommelse vid de enskilda järnvägarna och icke enligt den
av socialstyrelsen upprättade och av Kungl. Majit fastställda ortsindelningen.
Enligt det för Uppsala—Gävle järnväg intill statsövertagandet gällande
löneavtalet räknades Gävle som E-ort, varav följde, att där stationerad personal
åtnjöt den för sagda ortsgrupp gällande avlöningen. I detta avseende
skilde sig det vid Ostkustbanan gällande löneavtalet — tillkommet vid en
väsentligt senare tidpunkt — i det detta helt grundade sig på socialstyrelsens
ortsindelning, enligt vilket Gävle stad hänföres till ortsgrupp F. Denna
skiljaktighet har medfört, att den i Gävle vid Uppsala—Gävle järnväg anställda
personalen uppburit en lägre lön än den å samma plats men i Ostkustbanans
tjänst anställda personalen i motsvarande befattningar. Sålunda
har en lokomotivförare, anställd vid den förstnämnda järnvägen och stående
i lägsta för befattningen gällande löneklassen, åtnjutit en årslön som med
122 kronor 22 öre understigit en motsvarande befattningshavares i samma
löneklass vid Ostkustbanan. För högsta löneklassen utgör skillnaden 137
kronor 34 öre för samma befattningshavare samt för lokomotiveldare 114
kronor 66 öre i lägsta och 129 kronor 78 öre i högsta löneklassen.
Vidkommande den från förutvarande Härnösand—Sollefteå järnväg övertagna
och i Härnösand placerade personalen förhåller det sig så, att i det
intill statsförvärvet gällande löneavtalet för den enskilda järnvägen tillhörde
även Härnösand E-ort, medan staden enligt socialstyrelsens vid statens järnvägar
tillämpade dyrortsindelning skulle vara hänförlig till E-ort. Med Gävle
analoga förhållanden föreligga dessutom, i det att Härnösand för Ostkustbanans
del ansetts tillhöra ortsgrupp E, efter vilken sålunda nämnda järnväg
tillhörig och därstädes stationerad personal erhållit avlöning. Den vid övertagningstillfället
i Härnösand placerade personalen tillhörande förutvarande Härnösand—Sollefteå
järnväg har sålunda, även den, erhållit ett ofördelaktigt utgångsläge
just med hänsyn till de skiljaktigheter, som förelågo i och med att
olika system för inplaceringen i dyrortsgruppindelningen för närvarande
föreligga vid statens och de enskilda järnvägarna. Örn man tager i betraktande
de omständigheter, som stå i samband därmed, måste det även i detta
fall enligt vårt förmenande icke kunna anses rimligt och rättvist, att som
utgångspunkt vid fastställandet av den inplacering i löneklass enligt vid
statens järnvägar tillämpat lönereglemente, vartill berörda personal anses
berättigad, skall läggas den lägre dyrortsgrupp, som tillämpats vid den enskilda
järnvägen.
Förhållandet är nämligen det, att i de vid landets enskilda järnvägar upprättade
löneavtalen ingår en särskild dyrortsgruppering, som grundar sig på
mellan parterna under år 1923 träffad överenskommelse och där orternas
placering fastställts efter prövning i varje särskilt fall. Det förtjänar emellertid
i detta sammanhang framhållas, att parterna, vilka undertecknat nämnda
avtal, numera äro fullt ense därom, att vid en kommande revision av löneavtalen
vid landets enskilda järnvägar, däri inbegripet även nyssnämnda centrala
överenskommelse rörande dyrortsgrupperingen, bör tillämpas socialstyrelsens
meromnämnda dyrortsgruppering även för de enskilda järnvägarnas
vidkommande. En definitiv lönereglering vid nämnda järnvägar har emellertid,
trots att avtalen uppsagts för sådan åtgärds vidtagande, på grund av
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
25
rådande förhållanden ännu ej kunnat företagas, oell för närvarande samt
sedan f}7ra år tillbaka hava tidigare gällande avtal genom vidtagen prolongering
i stort sett gällt oförändrade.
Till järnvägsstyrelsens åtgärd att låta den vid enskilda järnvägar överenskomna
ortsgrupperingen vara i lönehänseende bestämmande för ifrågavarande
personalgrupper är således att erinra, att såväl Gävle som Härnösand i den
officiella ortsgrupperingen blivit uppflyttade i F-ortsgruppen, sedan det
senast giillande löneavtalet vid Uppsala—Gävle respektive Härnösand—
Sollefteå järnvägar träffades, vadan städerna i själva verket numera äro för
lågt placerade i förenämnda avtal. Att någon reglering av här berörda förhållande
ännu ej ägt rum sammanhänger alltså därmed, att det icke låter
sig avtalsenligt göra att lokalt vid en eller ett par enskilda järnvägar åstadkomma
en ändring ifråga örn ortsgrupperingen. Detta kan nämligen, som
nyss antytts, endast ske genom en allmänt företagen avtalsreglering, omfattande
samtliga enskilda järnvägar. Man torde emellertid kunna utgå ifrån
såsom visst, att Gävle stad vid nästkommande avtalsreglering vid de enskilda
järnvägarna kommer att hänföras till den ortsgrupp, som den redan
nu rätteligen skulle tillhöra, nämligen F-ortsgruppen, under förutsättning
att den vid det tillfället alltjämt räknas dit i den officiella ortsindelningen.
Samma förutsättningar skulle självfallet även hava förelegat för Härnösands
vidkommande, därest i fortsättningen någon enskild järnväg funnits, som
berört denna stad. Men oberoende därav finna vi det icke endast oformligt
utan i hög grad betänkligt att på sätt här sker frångå i gällande författningar
föreskriven ortsgruppering.
Örn förenämnda skiljaktigheter tidigare varit betingade av de vid vederbörande
enskilda järnviigar träffade avtalsöverenskommelserna, finnes enligt
undertecknade förbundsstyrelsers mening intet sakligt skäl för ett vidmakthållande
därav också sedan järnvägarna övergått i statens ägo. I förutnämnda
köpekontrakt stadgas uttryckligen, att den av statens järnvägar övertagna
personalen skall från och med i kontrakten närmare angiven tid vara berättigad
erhålla anställning enligt för statens järnvägar gällande anställningsoch
lönevillkor, och genom särskilda skrivelser till distriktscheferna vid I
och IV distrikten har järnvägsstyrelsen meddelat uppgift över den personal,
som konstituerats och förordnats till ordinarie i statens järnvägars tjänst.
I och med detta konstituerande, med därav följande inplacering i den för
statens järnvägar gällande löneskalan, borde också den till avlöningsreglementet
hörande ortsgrupperingen äga oinskränkt giltighet. Ortsgrupperingen
utgör obestridligen en integrerande del av själva lönebyggnaden och kan
sålunda efter vår mening icke lösryckas därur eller sättas ur funktion fölen
viss grupp av befattningshavare.
Denna differentiering ifråga örn lönen mellan två eljest likställda personalgrupper
framstår desto mer omotiverad särskilt örn man tar i betraktande,
att den i Gävle placerade personalen numera betraktas som en enhet,
oberoende av örn de förut haft anställning vid Uppsala—Gävle järnväg eller
Ostkustbanan. Den tidigare existerande uppdelningen är sålunda efter
banornas uppgång i statens järnvägar praktiskt taget helt utplånad, i det
att personalens tjänstgöring numera bestämmes utan hänsyn till från vilken
järnväg personalen övertagits.
På grund av vad sålunda anförts hava förbundsstyrelserna hemställt, att
Kungl. Majit, eventuellt efter riksdagens hörande, måtte besluta, att en revidering
av inplaceringen i den vid statens järnvägar gällande löneplanen av
från förutvarande Härnösand—Sollefteå och Uppsala—Gävle järnvägar övertagen,
i Härnösand respektive Gävle vid övertagandet placerad personal
26
Kungl. Majis proposition nr 122.
företoges på sådant sätt, att som grund för lönebestämningen Indes den lön,
vederbörande befattningshavare vid omförmälda enskilda järnvägar beräknades
hava åtnjutit, örn den av Kungl. Majit fastställda dyrortsgrupperingen varit
tillämpad för i dessa städer stationerad personal.
Över framställningen hava utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen den
16 januari 1934 samt av löuenämnden den 7 februari 1934.
Järnvägsstyrelsen har yttrat följande:
Yad till en början beträffar den från Uppsala—Gävle järnväg övertagna
personalen är i § 7 av det rörande statens övertagande av nämnda järnväg
upprättade, av Kungl. Majit godkända kontraktet utsagt, att de befattningshavare,
vilka namneligen angivits i en till kontraktet hörande bilaga B,
skola med vissa förbehåll äga rätt att den 1 augusti 1933 övergå i statens
järnvägars tjänst utan minskning av då innehavda löneförmåner eller av den
rätt till löneförhöjning efter viss tjänstetid, som enligt vid järnvägen tilllämpade
grunder skulle hava tillkommit dem. Kontraktet innehåller vidare
den bestämmelsen, att avlöningen dock icke må, såvida icke annat utsagts,
överstiga det högsta belopp, som enligt vid statens järnvägar gällande avlöningsreglemente
må utgå till tjänsteman i den lönegrad, i vilken vederbörande
befattningshavare skall inplaceras.
Vid inplaceringen i statens järnvägars löneskala har med iakttagande av
nu nämnda föreskrifter vederbörande tjänsteliavare tillerkänts en enligt viss
bestämd löneklass angiven lön, beräknad efter den ortsgrupp, tjänstehavarens
placeringsort tillhör enligt den av Kungl Magit fastställda ortsgruppenngen
— sålunda icke, som man av den av förbunden lämnade redogörelsen vore
frestad att tro, enligt den ortsindelning, som gällde vid enskilda banan.
Huru den sålunda verkställda löneplaceringen verkar för de olika befattningshavarna
framgår av det följande.
Tjänsteman, som vid enskilda banan hade en lön, som icke uppgick till
den i erhållen befattning vid statens järnvägar bestämda lägsta löneklassen,
erhåller likväl lön enligt denna löneklass. Härav följer, att en sådan tjänsteman
erhåller icke endast den löneökning, som eventuellt redan uppkommer,
därest lönen vid statens järnvägar beräknas enligt samma ortsgrupp som
den för stationeringsorten vid enskilda banan gällande, utan dessutom —
vad beträffar de i Gävle placerade tjänstemännen — den ytterligare löneförhöjning,
som föranledes därav, att lönen vid statens järnvägar beräknas
enligt F-ort i stället för, såsom vid enskilda banan, enligt E-ort.
Tjänsteman, som vid den enskilda järnvägen åtnjöt en lön, överstigande
den för högsta löneklassen i vid statens järnvägar erhållen befattning bestämda,
erhåller på grund av nyssberörda bestämmelse i kontraktet lön
enligt denna högsta löneklass, beräknad — vad beträffar personalen i Gävle —
efter F-ort.
Vad slutligen angår de av förevarande framställning närmast berörda
tjänstemännen, nämligen de, vilkas löner vid enskilda järnvägen lago mellan
lönerna i lägsta och högsta löneklasserna för den befattning, vederbörande
erhållit vid statens järnvägar, har vid löneplaceringen tillämpats den regeln,
att dem tilldelas den löneklass, som till beloppet kommer närmast under
den av vederbörande vid den enskilda järnvägen uppburna lönen, varjämte
de erhålla personliga lönetillägg till sådana belopp att tillägget jämte den
för löneklassen bestämda lönen motsvarar lönen vid enskilda banan. (Undantagsvis
— för att icke åstadkomma alltför stora rubbningar i den mellan
befattningshavarna tidigare förefintliga inbördes ordningen i lönehänseende
— har här avsedd tjänsteman tilldelats en löneklass, som till beloppet
överstiger hans lön vid den enskilda järnvägen.)
27
Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.
Vid beräknandet av den lön, vederbörande innehaft vid enskilda banan,
har styrelsen givetvis på grund av kontraktets bestämmelser räknat med
den ortsgruppering, som där gällde vid tiden för övertagandet. Förbunden
göra nu gällande, att även härvidlag den för statens järnvägar gällande ortsindelningen
borde lända till efterrättelse. Denna förbundens uppfattning
kan icke biträdas av styrelsen.
Såsom av kontraktet framgår, har garanti endast lämnats för att de övertagna
befattningshavarna skola bibehålla tidigare avlöningsvillkor med den
begränsning, att de icke härigenom skola kunna uppnå högre lön än den för
vid statens järnvägar erhållen befattning bestämda högsta lönen. Vid sådant
förhållande måste det anses omotiverat, att de efter övergången i statens järnvägars
tjänst skola beräknas hava innehaft en högre lön vid enskilda järnvägen
än den, vartill de enligt vid järnvägen gällande bestämmelser varit berättigade.
Förbunden hava visserligen såsom skäl för sina krav bland annat framhållit,
att med den av styrelsen i enlighet med kontraktet verkställda löneplaceringen
komma de från Ostkustbanan övertagna tjänstemännen att i vissa
fall — intill dess högsta löneklassen uppnåtts — uppbära högre lön än de
från Uppsala—Gävle järnväg övertagna befattningshavarna i samma löneklasser,
men styrelsen finner nämnda förhållande sakna betydelse, enär ju
en dylik olikhet förefunnits redan före järnvägarnas införlivande med
statens järnvägar.
Därest man, såsom förbunden göra, finner det oformligt och betänkligt,
att Gävle liänföres till ortsgrupp E vid beräknandet av personalens löner
vid enskilda järnvägen, torde man väl för övrigt vara nödsakad hysa samma
åsikt angående det förhållandet, att ett flertal stationer vid de övertagna
järnvägarna vid samma löneberäkning hänföras till andra ortsgrupper än
dem, vartill de enligt vid statens järnvägar gällande ortsgruppering äro att
hänföra. Förbundens förslag borde därför, konsekvent genomfört, medföra,
att sistnämnda ortsgruppering skulle tillämpas generellt. Säkerligen torde
icke förbunden vilja tillstyrka en sådan utsträckt tillämpning av deras eget
ändringsförslag för de, visserligen enstaka, fall, då en stationeringsort enligt
enskilda banans bestämmelser tillhör en högre ortsgrupp än den för orten
enligt motsvarande föreskrifter vid statens järnvägar bestämda.
Vad här anförts beträffande löneplaceringen för den från Uppsala—Gävle
järnviig övertagna personalen i Gävle äger motsvarande tillämplighet i fråga
om från Härnösand—Sollefteå järnväg övertagen personal med placering i
Härnösand.
På grund av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen hemställt, att framställningen
icke måtte föranleda åtgärd.
Lönenämnden har bland annat anfört:
I likhet med järnvägsstyrelsen finner lönenämnden tillräckliga skäl icke
föreligga för att ifrågavarande befattningshavare vid övergången i statens
tjänst skola beräknas hava innehaft högre lön vid den enskilda järnvägen
än vad som varit fallet. De i gällande kontrakt intagna bestämmelserna i
förevarande avseende få ock anses stå i överensstämmelse nied de grunder
beträffande personalens avlönande, som av riksdagen godtagits. Att märka
är att ifrågavarande personal efter övergången i statens järnvägars tjänst i
regel erhållit förbättrad avlöningsställning i så måtto, att de i slutlön komma
att uppnå högre lönebelopp än vad som skulle hava varit fallet, därest de
kvarstått i den enskilda järnvägens tjänst. En utjämning mellan de från
de olika enskilda järnvägarna övertagna personalgruppernas avlöningsförhållanden
kominer ock att äga rum inom några få år, när befattningshavarna
uppnått högsta löneklassen inom vederbörande lönegrader.
28
Kungl. Majda proposition nr 122.
Vidare torde i anledning av det av förbunden gjorda uttalandet, att Gävle
stad vid nästkommande avtalsreglering vid de enskilda järnvägarna sannolikt
komme att hänföras till F-ort, böra framhållas, att skälig hänsyn får anses
vara tagen till detta förhållande genom den i bilaga B till kontraktet angående
statsförvärvet av Uppsala—Gävle järnväg intagna bestämmelsen, att
därest avlöningen till den vid Gävle—Dala järnväg anställda, i Gävle stad
placerade personalen framdeles skulle komma att utgå efter annan ortsgrupp
än för närvarande, hänsyn till denna förändring skall tågås vid jämförandet
av lönebeloppen i den enskilda järnvägens och statens järnvägars tjänst folden
i Gävle vid övertagandet placerade personalen. Under de i berörda bestämmelser
angivna förhållanden får givetvis förutsättas, att motsvarande
hänsyn kommer att tagas till den personal i Härnösand, som avses i framställningen.
Även lönenämnden har alltså funnit framställningen icke böra föranleda
åtgärd.
Skiljaktig mening har inom lönenämnden uttalats av ledamöterna E.
Eriksson, G. Mattelin och N. A. Nilsson. De två förra hava anfört följande:
Enligt vår mening leda nu gällande bestämmelser angående avlöningsförmåner
till i förevarande framställning avsedda befattningshavare till mindre
tillfredsställande resultat. Det torde sålunda ej kunna anses vara lämpligt,
att statens befattningshavare på en och samma plats och under i övrigt lika
förhållanden skola avlönas olika enbart med hänsyn till att de före inträdet
i statens tjänst varit anställda hos skilda företag. I all synnerhet framträda
olägenheter av en dylik anordning i förevarande fall, då man på sätt förbunden
framhållit torde kunna utgå ifrån att Gävle i ett nytt avtal för de
enskilda järnvägarna skulle komma att hänföras till F-ort i den för enskilda
järnvägarna gällande dyrortsgrupperingen.
Att under sådana förhållanden fästa avgörande betydelse vid den omständigheten,
att här avsedda befattningshavare vid ett bifall till framställningarna
skulle få något bättre löneförmåner än vad som tidigare tillkommit
dem, synes icke vara med billighet överensstämmande. På grund härav och
med hänsyn till de i fråga örn dessa befattningshavare föreliggande omständigheter
av säregen art, synes det oss att framställningen bör bifallas.
Visserligen är slutavlöningen enligt vid statens järnvägar gällande avlöningsbestämmelser
högre än slutavlöningen enligt vid ifrågavarande enskilda
järnvägar vid övergången gällande avtal. Detta förhållande skulle dock kunna
ändras vid en kommande avtalsrörelse vid de enskilda järnvägarna. Påståendet
att ifrågavarande personal efter övergången i statens järnvägars tjänst i
slutlön kommer att uppnå högre lönebelopp än vad som skulle varit fallet,
därest den kvarstått i den enskilda järnvägens tjänst, är sålunda knappast
riktigt och den saken är åtminstone ganska oviss.
Vi anse sålunda, att lönenämnden bort hemställa örn bifall till den i
ärendet gjorda framställningen.
Ledamoten Nilsson har anfört detsamma som i första stycket av ledamöterna
Erikssons och Mattelins reservation samt funnit sig på grund härav
och med hänsyn till de beträffande ifrågavarande befattningshavare föreliggande
omständigheter av säregen art böra tillstyrka bifall till framställningen.
Reservanten har tillagt, att han såsom ledamot av lönenämnden
ansåge sig kunna bortse från de statsfinansiella betänkligheter, som föranlett
Kungl. Maj:t att lämna utan beaktande ett otal framställningar örn löneför
-
29
Kungl. Majda proposition nr 122.
bättring, bland vilka åtskilliga torde varit ur saklig synpunkt mera belijärtansvärda
än den bär behandlade.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, Ilar var oell en av de vid
Ostkustbanan samt Härnösand—Sollefteå och Uppsala—Gävle järnvägar anställda
befattningshavare, som i samband med nämnda järnvägars införlivande
med statsbanenätet övergått i statens järnvägars tjänst och som vid
övergången var stationerad i Gävle och Härnösand, vid inplaceringen i den
för statens järnvägar gällande löneplanen erhållit en enligt viss bestämd
löneklass angiven lön, beräknad efter den ortsgrupp, F, till vilken nämnda
städer enligt den av Kungl. Majit för bland andra statens järnvägar fastställda
ortsgrupperingen äro hänförda. I enlighet med vid statsförvärven
av berörda järnvägar godkända, i vederbörande kontrakt stadgade grunder
hava befattningshavarna icke lidit minskning i sina vid övergången i statens
järnvägars tjänst innehavda löneförmåner, såvida dessa icke varit högre än
vad som utgår i för var och en angiven lönegrad, men de från Ostkustbanan
övertagna tjänstemännen i Gävle och Härnösand hava i statens järnvägars
tjänst kommit att erhålla en högre löneinkomst än de å samma orter placerade
befattningshavare i motsvarande tjänsteställning och löneläge, som övertagits
från Uppsala—Gävle och Härnösand—Sollefteå järnvägar. Anledningen härtill
är, att det vid Ostkustbanans övertagande för dess personal gällande löneavtalet
byggde på en dyrortsindelning, sammanfallande med den vid statens
järnvägar, i följd varav städerna Gävle och Härnösand där voro hänförda
till ortsgrupp F, medan sagda städer i den särskilda dyrortsindelning, som
enligt gällande löneavtal tillämpades vid de bägge andra järnvägarna, voro
upptagna i en lägre ortsgrupp, E. Visserligen förefinnes enligt den i lönenämndens
utlåtande omförmälda, i bilaga B till kontraktet angående statsförvärv
av Uppsala—Gävle järnväg intagna bestämmelsen möjlighet för deli
i Gävle placerade, från nämnda järnväg övertagna personalen att, därest en
ändrad dyrortsindelning skulle komma att tillämpas vid Gävle-Dala järnväg,
erhålla en reglering uppåt av sina löner. När så kan ske är emellertid
ovisst, och dessutom är en dylik möjlighet icke tillförsäkrad omförmälda,
i Härnösand placerade personal.
Ehuru den ifrågavarande personalens inplacering i lönesystemet skett enligt
i vederbörande kontrakt stadgade grunder, torde det dock, även om här är
fråga endast örn en övergångstid, icke anses tillfredsställande, att befattningshavare,
anställda i samma statliga företag, i detta fall statens järnvägar, placerade
å samma ort och med samma tjänsteställning och arbetsuppgifter, skola
hava olika löneinkomst endast på den grund, att de tidigare varit anställda
vid skilda privata företag med olika grunder för dyrortsindelningen. Med
hänsyn till de särskilda omständigheter, som här sålunda föreligga, synes det
därför rimligt, att en ändring inom den närmaste tiden vidtages, så att den
personal, varom nu är fråga, bliver i lönehänseende jämställd med från Ostkustbanan
övertagna befattningshavare i motsvarande tjänstegrad vid statens
järnvägar å samma ort. Givetvis böra i övrigt kontraktens bestämmelser
fortfarande tillämpas och sålunda, bland annat, ingen komma att på grund
Departements
nhefen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
av en dylik ändring erhålla högre lönebelopp än enligt högsta löneklassen
i den i vederbörande kontrakt angivna lönegraden.
Vid linjerna Uppsala—Gävle och Härnösand—Sollefteå finnes därjämte
ett antal andra trafikplatser än Gävle respektive Härnösand, som enligt för
dessa järnvägar vid tidpunkten för införlivandet med statens järnvägar gällande
lönebestämmelser voro hänförda till lägre eller högre ortsgrupp än
den, vartill vederbörande trafikplats enligt vid statens järnvägar gällande
ortsgruppering är att hänföra. Med hänsyn till likformigheten synes jämväl
beträffande å dessa trafikplatser placerade befattningshavare, som numera
liksom de i Gävle och Härnösand stationerade tillhöra samma företag,
statens järnvägar, böra i fråga örn vid övertagandet innehavda löneförmåner
tillämpas den vid statens järnvägar gällande dyrortsgrupperingen;
ingen komme att av denna anledning behöva lida minskning i sina eljest
kontraktsenligt innehavda löneförmåner.
Vad beträffar tidpunkten för genomförande av den nu ifrågasatta ändringen,
får jag erinra, att inom socialstyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag
pågår utredning rörande ny fördelning av orterna i riket å de i avlöningsreglementena
för, bland andra, kommunikationsverken upptagna ortsgrupperna.
När en på denna utredning grundad ny ortsgruppering för statens
tjänstemän kan bliva av Kungl. Majit fastställd kan icke nu med säkerhet
förutses. Ej heller är det möjligt att nu bedöma, i vad mån denna
nya ortsgruppering kan komma att avvika från den nu gällande. Vid sådant
förhållande synes tidpunkten för genomförandet av den av mig förordade
ändringen beträffande bär ifrågavarande järnvägspersonals löneförmåner icke
böra göras beroende av berörda nya ortsgrupperings ikraftträdande, utan
torde ändringen lämpligen böra få gälla från och med ingången av år 1935.
Enligt vad jag från järnvägsstyrelsen inhämtat uppgår det antal befattningshavare,
som skulle beröras av här omförmälda reglering av löneställningen,
till sammanlagt 173, nämligen från Uppsala—Gävle järnväg övertagna
110, därav 91 i Gävle placerade, samt från Härnösand—Sollefteå järnväg
övertagna 63, därav 44 i Härnösand placerade. Merkostnaderna för
dessa lönejämkningar beräknas jämte dyr tids t il lägg under första året, alltså
med här angiven utgångspunkt år 1935, komma att uppgå till omkring 25,000
kronor, vilket belopp sedermera för varje år kommer att successivt minskas
för att, när samtliga här ifrågavarande befattningshavare uppnått högsta
löneklassen inom vederbörande lönegrad, helt försvinna.
På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå, att befattningshavare
vid statens järnvägar, vilken varit anställd vid Uppsala—Gävle
eller Härnösand—Sollefteå järnvägar och vilken vid övergång i statens järnvägars
tjänst var placerad å ort, som enligt för nämnda enskilda järnvägar
gällande lönebestämmelser tillhörde en lägre eller högre ortsgrupp än den,
vartill orten enligt för statens järnvägar den 1 januari 1935 gällande ortsgruppering
är att hänföra, må, räknat från och med nämnda dag samt
med iakttagande av i övrigt för lönesättningen meddelade bestämmelser,
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
31
åtnjuta avlöningsförmåner, som om berörda ort vid tidpunkten för vederbörande
järnvägs införlivande med statens järnvägar varit vid den enskilda
järnvägen placerad i ortsgrupp enligt statens järnvägars ortsgruppering.
Fråga om förbättrad löneställning för vissa kontorsskrivare m. fl tjänstemän.
Härefter torde jag få anmäla ett par framställningar örn beredande
av förbättrad löneställning åt vissa befattningshavare vid statens järnvägar.
Centralstyrelsen för statens järnvägars befälsförbund har hemställt, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva, att kontorsskrivare, ritare och stationsskrivare,
som uppnått 45 levnadsår och tillika under 6 år innehaft den
högsta (19:e) löneklassen inom sin lönegrad (den 15:e), finge tilldelas lön enligt
närmast högre löneklass. Vidare har styrelsen för statsbanornas stationsmästare-
oell kontoristförbund hemställt, att förslag måtte föreläggas riksdagen
örn beredande av motsvarande förmån för kontorist, som under 5 år innehaft
den högsta (12:e) löneklassen inom sin lÖDegrad (den 8:e). Såsom skäl
för framställningarna har anförts huvudsakligen, att vid 1919 års lönereglering
lönerna för ifrågavarande befattningar satts jämförelsevis låga med hänsyn
till befattningarnas egenskap av rekryteringsbefattningar men att sedermera
befordringsmöjligheterna för dessa tjänstemän väsentligt försämrats,
vad beträffar kontoristerna bland annat på grund av de rationaliseringsåtgärder,
som av järnvägsstyrelsen vidtagits för att nedbringa driftkostnaderna
vid statens järnvägar.
Järnvägsstyrelsen och lönenämnden hava — under erinran att de i avgivna
yttranden ställt sig avvisande till tidigare liknande förslag — avstyrkt framställningarna.
Järnvägsstyrelsen har framhållit, att ifrågavarande befattningshavargrupper
icke vore de enda, som med samma skäl kunde påyrka
en förbättrad löneställning, samt att frågan örn dessas och andra befattningshavares
placering i löneskalan syntes böra prövas först i samband
med en mera allmän revision av tjänsteförteckuingen till avlöningsreglementet.
Därjämte har styrelsen meddelat, att ett genomförande av de föreslagna löneförbättringarna
skulle för statens järnvägar medföra en årlig kostnadsökning,
som beträffande kontorsskrivarna, ritarna och stationsskrivarna skulle från
att det första året utgöra omkring 85,000 kronor under de fem närmast följande
åren successivt stiga till omkring 140,000 kronor för att därefter visa
fallande tendens; i fråga om kontoristerna beräknades den årliga kostnadsökningen
uppgå till omkring 230,000 kronor. Lönenämnden har icke funnit
några skäl anförda, som givit nämnden anledning att frångå tidigare uttalade
betänkligheter mot löneklassuppflyttningar sådana som de nu ifrågasatta.
Efter det att nämnda yttranden avgivits har centralstyrelsen för statens
järnvägars befälsförbund inkommit med ytterligare en skrift i ämnet.
Framställningar örn beredande av en extra löneklass åt vissa tjänstemän Depnrtemcntsi
löle lönegraden vid korumunikationsverken hava redan tidigare gjorts och chefen,
varit föremål för statsmakternas prövning utan att vinna bifall. Senast var
detta fallet år 1933, då jag vid anmälan (i propositionen nr 87) av en fram
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ställning om beredande av dylik förmån åt vissa postassistenter fann mig
lika med lönenämnden böra avstyrka framställningen. I enlighet med den
uppfattning, åt vilken jag då gav uttryck, finner jag mig ej heller kunna
tillstyrka de nu föreliggande framställningarna örn dylik löneklassuppflyttning.
Fråga örn ändrad benämning å vissa notariebefattningar. I skrivelsen den
29 september 1933 har järnvägsstyrelsen framställt förslag, åsyftande ändrad
tjänstebeteckning å de flesta notariebefattningarna inom styrelsen. Härutinnan
anför styrelsen:
Inom styrelsen finnas för närvarande 12 notariebefattningar. Enligt instruktionen
för järnvägsstyrelsen med underlydande linjebefäl är endast i
fråga örn notarie å kanslibyrån såsom kompetensvillkor uppställd akademisk
examen. För samtliga notarietjänster — med undantag för notarietjänst å
nämnda byrå — gäller, att arbetsuppgifterna bestå uti att inom styrelsens
olika byråer berecia ärenden, som ansluta till den praktiska järnvägstjänsten.
Tjänstebeteckningen notarie, som väl ursprungligen för tanken på sysselsättning
av juridisk art, motsvarar sålunda för statens järnvägars vidkommande
endast i fråga om notarietjänst å kanslibyrån de med befattningarna
ifråga förenade göromålen. Redan ur den synpunkten förefaller en ändrad
tjänstebeteckning för övriga notariebefattningar icke vara ur vägen.
De tjänstehavare vid distrikten, som närmast motsvara de nuvarande notarierna,
äro byråassistenterna, vilka tjänstgöra å trafiksektionerna såsom
närmaste medhjälpare till och ställföreträdare för trafikinspektörerna. Notarierna
och byråassistenterna tillhöra samma lönegrad, nämligen den 21:a.
Arbetsuppgifterna för notarierna (bortsett från sådan tjänsteman å kanslibyrån),
särskilt de å drifttjänst-, godstrafik- och persontrafikbyråerna, sammanfalla
i mycket med byråassistenternas. Praktiska skäl tala för ett inordnande
under samma tjänstebeteckning av här berörda båda kategorier,
och därvid synes titeln byråassistent böra ifrågakomma.
Denna ändring, som väl kan i och för sig synas rätt oväsentlig, medfoldock,
att ifrågavarande notarier erhålla en titel, som bättre än den nuvarande
angiver deras karaktär av arbetskrafter å styrelsens byråer, men den
torde jämväl underlätta en önskvärd och för verket gagnelig möjlighet till
ökat utbyte mellan styrelsen och linjen av här ifrågavarande tjänstehavare.
På grund av det anförda hemställer järnvägsstyrelsen, att antalet byråassistent^''änster
måtte ökas med 11 och antalet notariebefattningar minskas
jämväl med 11.
Lönenämnden har i sitt utlåtande erinrat, att lönenämnden tidigare och
senast i ett den 20 oktober 1932 avgivet utlåtande över av järnvägsstyrelsen
framlagt förslag örn ändrad benämning å befattningarna maskin- och pannskötare,
vagn- och stallkarl samt stationskarl framhållit önskvärdheten av
att förändringar i tjänsternas titulatur i regel icke förekomme annat än i
samband med en mera allmän granskning av tjänsteförteckningen till avlöningsreglementet.
Då emellertid den nu föreslagna namnförändringen ansetts
kunna medföra vissa praktiska fördelar för verket, har lönenämnden
icke velat ställa sig avvisande till förslaget.
Centralstyrelsen för statens järnvägars befäls förbund har i en den 20 december
1933 dagtecknad skrift — under framhållande bland annat att före
-
33
Kungl. Majda proposition nr 122.
varande spörsmål borde upptagas i ett större sammanhang och efter det att
vederbörande tjänstemän fått yttra sig — hemställt, att förslaget icke måtte
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Förevarande fråga synes vara av jämförelsevis ringa betydelse. Med hänsyn
härtill och då principiella skäl onekligen tala för att en omprövning av
järnvägsstyrelsens förslag sker i samband med en mera allmän granskning
av tjänsteförteckningen till avlöningsreglementet, synes slutlig ståndpunkt
till förslaget icke nu böra tagas.
Sammanfattning. I enlighet med vad jag här förordat beträffande statens
järnvägar skulle ur den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen
vid statens järnvägar utgå följande befattningar, nämligen i 24:e lönegraden
milkontrollör och i 21:a lönegraden distriktskassör. På grund härav samt vid
bifall till vad jag i övrigt föreslagit skulle beträffande antalet ordinarie befattningar
i lönegrader över den 20:e vidtagas de ändringar, som framgå av
följande sammanställning:
Lönegrad |
Befattning |
Nuvarande antal |
Föreslagen |
Blivande antal |
|
Ökning |
Minskning |
||||
25:e |
Stationsinspektor av kl. 1 A........... |
5 |
i |
_ |
6 |
24:e |
Milkontrollör................................. |
1 |
— |
i |
— |
» |
Stationsinspektor av kl. IB............ |
24 |
3 |
i |
26 |
22.a |
Elektroingenjör............................. |
6 |
6 |
— |
12 |
» |
Stationsinspektor av kl. 2............... |
20 |
— |
6 |
14 |
21-.a |
Distriktskassör.............................. |
5 |
— |
5 |
— |
Statens vattenfallsverk.
I skrivelse den 28 oktober 1933 har vattenfallsstyrelsen framlagt förslag örn
inrättande av vissa nya ordinarie befattningar inom 21 :a—30:e lönegraderna
vid statens vattenfallsverk. Styrelsen har därvid till en början gjort vissa
uttalanden beträffande de extra befattningshavarna vid statens vattenfallsverk
och deras löneförmåner.
Innan jag ingår härpå, torde jag få erinra, att enligt av vattenfallsstyrelsen
med stöd av Kungl. Majis den 31 december 1920 givna bemyndigande
utfärdade allmänna bestämmelser och avlöningsbestämmelser för extra och
tillfälliga tjänstemän vid statens vattenfallsverk finnas extra tjänstemän av
klass I och av klass II. Till klass I hänföras extra tjänstemän, vilka anses
behövliga under en mera avsevärd tid, och till klass II sådana, vilkas fortsatta
anställning tillsvidare är behövlig. För extra tjänstemän av klass I
äro fastställda två löneplaner, 1 a och 1 b. Lön enligt den förra planen
utgår till tjänsteman, anställd vid byrå hos styrelsen eller vid permanent
lokalförvaltning, och enligt den senare planen till tjänsteman, anställd vid
Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Kr 122. 4o 34 3
Departements
chefen.
34
Kungl. Majus proposition nr 122.
lokalt byggnadsföretag eller stamlinjebyggnad. Löneplanerna 1 a och 1 b
äro uppbyggda i överensstämmelse med den ordinarie löneplanen, ehuru
själva lönebeloppen ligga ungefär 5 respektive 10 procent över den för ordinarie
tjänstemän fastställda lönenivån. Extra tjänstemän av klass II avlönas
enligt en plan, vilken som förebild har den för extra ordinarie tjänstemän
gällande löneplanen.
. Erinringar mot de av vattenfallsstyrelsen sålunda meddelade bestämmelserna
hava framställts såväl i sammanhang med den granskning av vattenfallsverkets
personal- och organisationsförhållanden, vilken verkställdes av
1928 års ekonomisakkunniga, som ock av 1928 års lönekommitté i dess år
1931 avgivna betänkande med förslag till avlöningsreglemente för extra
ordinarie och extra tjänstemän. Då, i anslutning till vad sålunda förekommit
och i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till sistnämnda kommittéförslag,
antalet extra tjänstemän av klass I i vattenfallsstyrelsen och vid de
permanenta lokalförvaltningarna synts böra nedbringas, har Kungl. Majit
genom brev den 16 december 1932 och den 10 november 1933 i samband
nied fastställande av antalet ordinarie befattningar av högst 20:e lönegraden
vid statens vattenfallsverk under åren 1933 och 1934 förordnat, att till innehavare
av icke-ordinarie befattning hos vattenfallsstyrelsen eller vid permanent
lokalförvaltning vid statens vattenfallsverk tills vidare, intill dess Kungl.
Majit annorlunda förordnade, icke finge utan Kungl. Majits medgivande i
varje särskilt fall utgå högre löneförmåner än som enligt av Kungl. Majit
meddelade bestämmelser tillkomme extra ordinarie befattningshavare i motsvarande
grad, dock att utan hinder härav innehavare den 16 december 1932
av befattning av ifrågavarande slag fortfarande finge bibehållas vid honom
i samma befattning då tillkommande löneförmåner.
I sin nyssnämnda skrivelse den 28 oktober 1933 har vattenfallsstyrelsen
lämnat en sammanställning av antalet ordinarie befattningar och antalet
tjänstemän av olika kategorier vid statens vattenfallsverk. Enligt denna
sammanställning utgjorde den 30 september 1933 hos vattenfallsstyrelsen
och vid de permanenta lokalförvaltningarna antalet ordinarie befattningar
421 samt antalet extra tjänstemän av klass I 131 och övriga icke-ordinarie
tjänstemän 223. Vid de lokala byggnadsföretagen och stamlinjebyggnaderna
funnos 34 extra tjänstemän av klass I och 30 övriga icke-ordinarie befattningshavare;
för denna del av verksamheten finnas inga ordinarie befattningar.
Beträffande Kungl. Majits nyssberörda beslut den 16 december 1932 i
fråga örn löneförmånerna för vissa icke-ordinarie befattningshavare anför
vattenfallsstyrelsen följande:
I skrivelse den 23 december 1932 med förslag till inrättande av vissa
nya ordinarie befattningar i 21:a—30:e lönegraderna framhöll vattenfallsstyrelsen,
att denna inskränkning i styrelsens befogenhet att bestämma löneförmånerna
för extra tjänstemän vid statens vattenfallsverk måste medföra
ett successivt ökat behov av ordinarie befattningar vid nämnda verk. Detta
gäller företrädesvis beträffande sådana för närvarande extra befattningar,
som tillhöra 2lia—30:e lönegraderna eller som tillhöra lägre lönegrader och
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
sakna motsvarighet på ordinarie stat, i båda fallen i den mån det icke kan
utverkas Kungl. Majda medgivande till att utbetala högre löneförmåner än
som tillkomma extra ordinarie befattningshavare i motsvarande grad. I nyssnämnda
skrivelse förbehöll sig styrelsen också att, efter verkställandet av
behövliga utredningar i ämnet, för framställning till en påföljande riksdag
återkomma till denna fråga.
Såsom nyss antytts, inträder emellertid ifrågavarande ökade behov av
ordinarie befattningar endast successivt, i den mån det föreligger anledningar
till befordringar av motsvarande extra tjänstemän. Vattenfallsstyrelsen
ämnar därför framdeles ägna denna fråga en mera ingående prövning
än som hittills kunnat medhinnas.
_ De extra tjänstemän vid statens vattenfallsverk, vilka för närvarande åtnjuta
högre löneförmåner än som tillkomma extra ordinarie befattningshavare
i motsvarande grad, benämnas extra tjänstemän av klass I. En
mycket avsevärd del av dessa tjänstemän utgöres av ingenjörspersonal. Antalet
av kela ingenjörspersonalen hos styrelsen och vid de permanenta lokalförvaltningarna
uppgick den 30 september 1933 till följande:
ordinarie ....................................................................... 32
extra av klass I........................................................... 57
övriga icke-ordinarie .............................................. 21
summa 110
Ingenjörspersonal finnes vid statens vattenfallsverk i lönegraderna från
och med den 17:e och uppåt. Ordinarie ingenjörsbefattningar finnas däremot
vid nämnda verk icke i lägre lönegrad än den 26:e. Antalet ordinarie
ingenjörsbefattningar utgör för närvarande 34, varav sålunda 2 äro vakanta.
De skäl, som vattenfallsstyrelsen tidigare vid olika tillfällen anfört emot
en väsentligt utsträckt tillämpning av ordinariesystemet vid statens vattenfallsverk,
gälla i särskilt höggrad i fråga örn ingenjörspersonalen. Styrelsen
önskar därför i synnerhet beträffande dylik extra personal inhämta erfarenhet
om möjligheterna att för särskilda fall utverka Kungl. Maj:ts medgivande
till att utbetala högre löneförmåner än som tillkomma extra ordinarie
befattningshavare i motsvarande grad, innan styrelsen beslutar sig för att
föreslå någon mera avsevärd utökning av antalet ordinarie ingenjörsbefattningar.
Vattenfallsstyrelsen har i enlighet med dessa synpunkter nu endast föreslagit
inrättandet av två nya ordinarie ingenjörsbefattningar, vilka enligt styrelsens
mening otvivelaktigt äro permanent behövliga och av stadigvarande natur.
En byråingenj(^befattning. Den ena av de föreslagna nya ingenjörsbefattningarna
är en byråingenjörsbefattning (26:e lönegraden), avsedd för styrelsens
byggnadstekniska byrå.
Rörande behovet av denna befattning anför vattenfallsstyrelsen följande:
Vid vattenfallsstyrelsens byggnadstekniska byrå hava sedan år 1911 varit
anställda en ä tre ingenjörer för utförande av järn- och maskinkonstruktioner
för statens vattenfallsverks byggnadsföretag samt för verkstadskontroll
och leveransbesiktning av motsvarande och andra beställningar, för vilkas
bedömande maskinteknisk sakkunskap erfordras. För närvarande och sedan
lång tid tillbaka äro två ingenjörer sysselsatta med dessa och närbesläktade
arbetsuppgifter.
Den främste av ifrågavarande ingenjörer placerades den 1 juli 1920 i dåvarande
16:e, nuvarande 26:e lönegraden såsom extra byråingenjör av klass
Departeraeuts
chefen.
36 Kungl. Majit» proposition nr 122.
I, vilken befattning lian fortfarande innehar. De arbetsuppgifter, som numera
och sedan åtskilliga år tillbaka åvila ifrågavarande byråingenjör, hänföra
sig icke blott till verkets nyanläggningar utan även i stor utsträckning
till underhåll och förnyelse av ifrågavarande anläggningsdelar. Nämnde befattningshavare
har sålunda till uppgift bland annat:
att projektera och konstruera samt upprätta leveransprogram för upphandling
av järnkonstruktioner och maskinella anordningar, såsom avstängnings-
och dammluckor samt isgrindar m. m.;
att upprätta leveransprogram för upphandling av samt kontrollberäkna
järnvägs- och landsvägsbroar med maskinerier ävensom grävmaskiner, traktorer,
traverser, kranar, hissar och andra transportanordningar;
att granska verkstädernas arbetsritningar såväl för de inom byggnadstekniska
byrån utförda maskinkonstruktioner som för andra maskinella anordningar
;
att utöva verkstadskontroll och verkställa leveransbesiktning av flertalet
av förenämnda konstruktioner och maskiner;
att deltaga i utredningar örn och utarbeta material- och provningsbestämmelser
för järn, stål och andra materialier, som användas i statens vattenfallsverks
konstruktioner, samt bestämmelser för dessas skyddande mot
rost ävensom verkställa kontroll och provningar å ifrågavarande materialslag;
samt
att såsom speciellt sakkunnig på området biträda vid den fortlöpande
kontrollen av verkets lyftverktvg, såsom traverser, kranar, hissar m. m.
Innehavaren av ifrågavarande byråingenjörstjänst skall alltså representera
den speciella tekniska sakkunskapen hos vattenfallsstyrelsen i fråga örn järnoch
maskinkonstruktioner. Härmed avses givetvis icke, att denne befattningshavare
skall kunna ersätta de specialister, som erfordras för konstruktion
och provning av turbiner och elektriska maskiner.
Då en byråingenjörsbefattning för ifrågavarande ändamål, med hänsyn
till det här anförda, säkerligen kommer att vara behövlig under överskådlig
framtid, bör en dylik befattning nu uppföras på ordinarie stat.
Lönenämnden har i utlåtande den 9 november 1933 anfört att, då de arbetsuppgifter,
som vore förenade med den av vattenfallsstyrelsen avsedda
extra byråingenjörstjänsten, syntes vara av den permanenta natur och i övrigt
av den kvalificerade art, att de motiverade inrättande av en ordinarie
befattning i 26:e lönegraden, nämnden för sin del intet hade att erinra mot
bifall till vattenfallsstyrelsens ifrågavarande förslag.
Såsom redan vad i det föregående nämnts torde giva vid handen, lärer
antalet extra befattningshavare av klass I vid de huvudsakligen för permanent
drift avsedda förvaltningarna vid statens vattenfallsverk böra i möjligaste
mån nedbringas. Vid sådant förhållande och då stadigvarande behov
av ifrågavarande byråingenjörsbefattning synes förefinnas, vill jag tillstyrka,
att i stället för omförmälda extra byråingenjörsbefattning av klass I inrättas
en ordinarie dylik befattning.
En befattning såsom driftsingenjör vid Motala kraftverk. Den andra i
vattenfallsstyrelsens förslag avsedda ordinarie ingenjörsbefattningen är en
ny befattning såsom driftsingenjör (27:e lönegraden) vid Motala kraftverk.
Vattenfallsstyrelsen anför härom följande:
37
Kungl. Majlis proposition nr 122.
Vid Motala kraftverk finnas för närvarande två ordinarie ingenjörer, nämligen
kraftverksdirektören oell direktörsassistenten, samt tre extra ingenjörer,
nämligen en driftsingenjör för driften av kraftstationerna oell distributionsanläggningarna,
en ingenjör för nybyggnader, reparationer oell underhåll
av kraftverkets ledningsnät samt en ingenjör för distributions- och
ackvisitionsverksamheten.
Det är önskvärt, att driftsingenjörsbefattningen nu uppföres på ordinarie
stat. Innehavaren av denna befattning skall svara för drift- och underhållsarbetena
vid kraftstationerna i Motala och Nykvarn, vid stamlinje- och
sekundärstationerna i Hallsberg, Eksund, Finspång, Kantorp och Mjölby
samt vid det 40-tal tertiärstationer, som tillhöra Motala kraftverks distributionsanläggningar.
Han skall även planera och övervaka vissa nybyggnadsoch
utvidgningsarbeten å dessa anläggningar. I en nära framtid tillkommer
drift och underhåll av Malfors kraftstation, varjämte driftsingenjören skall
planlägga och övervaka samkörningen mellan statens vattenfallsverks och
Motala ströms kraftaktiebolags kraftstationer i Motala ström för att bästa
vattenhushållning skall ernås med iakttagande av de utav vederbörande
vattendomstol meddelade bestämmelser.
Med avseende å skötseln av kraftstationerna motsvaras ifrågavarande
driftsingenjör av driftcheferna (i 28:e lönegraden) vid de större kraftverken,
under det att de göromål, som åligga samma driftsingenjör beträffande understationerna,
vid sistnämnda kraftverk handhavas av distriktsingenjörerna
(i 27:e lönegraden), vilka visserligen därjämte hava andra arbetsuppgifter.
Med hänsyn till omfattningen av de betydelsefulla arbetsuppgifter, som sålunda
skulle förenas med den föreslagna driftsingenjörsbefattningen, synes
densamma böra placeras i 27:e lönegraden.
Lönenämnden yttrar på denna punkt följande:
Lönenämnden har avlagt besök vid Motala kraftverk och därvid haft tillfälle
att göra sig närmare underrättad örn tjänstgöringsförhållandena m. m. för
den ingenjör, som för närvarande fungerar såsom driftsingenjör vid nämnda
kraftverk. Nämnden finner det vara uppenbart, att en ingenjör med uppgift
att närmast under kraftverksdirektören leda och övervaka driften vid bär
ifrågavarande kraftverkssystem även för framtiden är erforderlig, i all synnerhet
som statens kraftverksanläggningar vid Motala ström under den närmaste
tiden komma att ytterligare utökas genom den under byggnad varande nya
kraftstationen vid Malfors. Någon invändning synes fördenskidl icke vara
att göra mot att den nuvarande mera provisoriska anordningen med en extra
befattningshavare såsom driftsingenjör avlöses av en definitiv sådan genom
att driftsingenjörsbefattningen uppföres å ordinarie stat.
Den nuvarande icke-ordinarie driftsingenjören vid Motala kraftverk är placerad
i 22:a lönegraden av den för extra tjänstemän av klass I vid statens
vattenfallsverk gällande löneplanen. Att i samband med befattningens förändring
till ordinarie en viss uppfattning av tjänsten i högre lönegrad bör
äga rum, därom torde tvekan icke kunna råda. På en befattningshavare,
som skall svara för såväl den dagliga driften vid kraftstationerna som tillsynen
av understationerna, måste uppenbarligen ställas höga krav. Såsom
vattenfallsstyrelsen framhållit, motsvaras ifrågavarande driftsingenjör i avseende
å kraftstationernas skötsel av driftcheferna vid de större kraftverken,
under det att de på honom ankommande göromålen, såvitt de angå understationerna,
vid dessa kraftverk handhavas av distriktsingenjörerna. Driftclief
tillhör för närvarande 28:e lönegraden, under det att distriktsingenjör är
hänförd till 27:e lönegraden. Emellertid har lönenämnden med hänsyn till
den hittillsvarande mindre omfattningen av Motala kraftverk i jämförelse
Departementsehdén.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
med de äldre kraftverken haft under övervägande, huruvida icke en inplacering
av driftsingenjörstjänsten i 26:e lönegraden skulle vara tillfyllest, åtminstone
tillsvidare och intill dess de pågående utvidgningarna av statens
kraftverkssystern vid Motala ström genomförts.
Beträffande denna fråga vill lönenämnden meddela, hurusom för nämnden
framhållits, att driftsingenjören vid Motala kraftverk har att — förutom ombesörja
de löpande göromålen för driftens skötsel — även leda och övervaka
allt montagearbete vid kraftstationerna och de därtill anslutna understationerna.
Betta arbete vore särskilt under nu pågående utvidgningar av
Motala kraftverkssystem av krävande och ansvarsfull natur och påkallade
synnerlig uppmärksamhet från driftsingenjörens sida. Med hänsyn till vad
sålunda uppgivits har nämnden ansett sig icke böra påyrka driftsingenjörsbefattningens
placering i 26:e lönegraden, utan får nämnden jämväl i fråga
örn driftsingenjörens löneställning förorda vattenfallsstyrelsens förslag.
Aven här ifrågavarande extra ingenjörsbefattning av klass I lärer böra
ersättas med en ordinarie befattning. Vad löneställningen beträffar har jag
på de av lönenämnden anförda skälen funnit mig kunna i likhet med nämnden
tillstyrka, att befattningen under benämningen driftsingenjör placeras i
27:e lönegraden.
Två nya kontrollörsbefattningar vid lokalförvaltningarna. I sin skrivelse
den 28 oktober 1933 har vattenfallsstyrelsen vidare ånyo framfört ett av
styrelsen redan i skrivelse den 23 december 1932 framlagt förslag örn inrättande
av vissa nya kontrollörstjänster vid lokalförvaltningarna.
Berörda förslag innebar, att utöver de två ordinarie kontrollörsbefattningar
(21:a lönegraden), vilkas innehavare äro föreståndare för Trollhätte
och Älvkarleby kraftverks kamerala avdelningar för handläggning av personal-
och räkenskapsärenden m. m., skulle inrättas fyra nya ordinarie kontrollörsbefattningar.
Åv dessa skulle två placeras i 21 :a lönegraden och
avses för ledningen av de kamerala avdelningarna vid Motala kraftverk och
de norrländska kraftverken, vilka avdelningar för närvarande förestås, den
förra av en extra kontrollör i 20:e lönegraden och den senare av en ordinarie
bokhållare (17:e lönegraden). De övriga två kontrollörsbefattningarna
skulle placeras i 20:e lönegraden och avses för ledningen av den kamerala
avdelningen vid Västerås kraftverk samt fastighets- och förrådsavdelningen
vid Trollhätte kanalverk, vilka avdelningar nu förestås, den förra
av en ordinarie bokhållare och den senare av en ordinarie kanalinspektör
av klass 2 (18:e lönegraden) med förordnande såsom extra kontrollör i 20:e
lönegraden. I sist angivna del förutsatte styrelsens förslag, att i 20:e lönegraden
av avlöningsreglementets tjänsteförteckning infördes befattningen
kontrollör vid statens vattenfallsverk.
I häröver den 21 januari 1933 avgivet utlåtande ifrågasatte lönenämnden
för sin del lämpligheten av att under rådande förhållanden genomföra ifrågavarande
förslag, varjämte lönenämnden påpekade, att för utförande av de
med föreståndarskapet förenade göromålen vid två av omförmälda kamerala
avdelningar skulle enligt förslaget avses befattningshavare i avsevärt högre
tjänsteställning än som för det dåvarande vore fallet. Med hänsyn till tids
-
39
Kungl. Majus proposition nr 122.
läget, som manade till återhållsamhet i fråga örn höjning i lönegrad av befintliga
tjänster, föreslog lönenämnden, att med inrättandet av de nya kontrollörsbefattningarna
finge tills vidare anstå, vilket enligt lönenämndens
förmenande icke syntes vara förenat med några allvarligare olägenheter.
Vjd anmälan inför Kungl. Majit den 27 januari 1933 (i propositionen
nr 87) av detta förslag framhöll jag, att det icke syntes oundgängligt, att
frågan örn förbättrad löneställning för ifrågavarande kamerala föreståndarbefattningar
redan då upptoges till prövning, varför jag lika mea lönenämnden
ansåg, att under rådande förhållanden så ej heller borde ske.
I enlighet^härmed avläts icke något förslag i ämnet till 1933 års riksdag.
Innan jag övergår till att redogöra för den nu föreliggande framställningen,
torde jag få omnämna vad vattenfallsstyrelsen i sm nyssnamnaa skrivelse
den* 23 december 1932 anförde till stöd för sitt förslag
Beträffande föreståndarna för de kamerala avdelningarna vid Motala och
Västerås kraftverk saints vid de norrländska kraftverken yttrade styrelsen
följande:
Göromålen för dessa tre befattningshavare hava genom rörelsens utveckling
under de senare åren så avsevärt ökats, att deras tjänsteställningar ej
längre stå i skäligt förhållande till deras maktpåliggande arbetsuppgifter.
Å andra sidan anser sig vattenfallsstyrelsen numera hava vunnit tillräcklig
erfarenhet rörande dessa arbetsuppgifter för att kunna föreslå ett mera definitivt
fixerande av motsvarande befattningars tjänsteställning genom deras
uppförande å ordinarie stat.
De lokala kraftverksförvaltningarna äro sinsemellan olika stora, väsentligen
beroende på olikheter i såväl energiproduktionens som energidistributionens
art och omfattning. Både på grund härav och med hänsyn till
andra särskilda omständigheter, vilka nämnas i det följande, har det icke befunnits
vare sig möjligt eller lämpligt att genomföra en fullt likformig arbetsfördelning
med avseende å de kamerala avdelningarna vid de olika kraftverken.
De arbetsuppgifter, som åligga dessa avdelningar, äro i stora drag angivna
i följande tabell, i vilken respektive kraftverksförvaltningar äro betecknade
med T, Ä, M, Y och K.
1. Personalärenden och personalbokföring........................... T Ä M Y N
2. Granskning av avlöningslistor, reseräkningar och övriga
utbetalningshandlingar .................................................. T — M V N
3. Förrådsförvaltning och upphandlingar.............................. — Ä M — N
4. Uträkning och fakturering av energiavgifter.......................M — N
5. Fakturering av hyres- och arrendeavgifter samt andra
fordringar........... ............................................................. T A M Y N
6. Indrivning av fordringar..................................................... T A M Y N
7. Kassagöromål och kontroll därå .........................................— M ^ N
8. Bäkenskapsbokföring.......................................................... T A M Y N
9. Beräkningar för driftkostnadsstater och årsbokslut ...... T Ä M V N
10. Fastighetsförvaltningsärenden...............................................M — N
11. Kegistratorsgöromål och maskinskrivning för hela huvud
kontoret.
........................................................................... T Ä M Y N
Beträffande denna tabell får vattenfallsstyrelsen meddela följande förklaringar.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Vid Älvkarleby kraftverk bär granskningen av såväl avlöningslistor och
reseräkningar som övriga utbetalningshandlingar uppdragits åt en särskild
tjänsteman, som ej tillhör den under kontrollören sorterande kamerala avdelningen
och som även handlägger vissa slags personalärenden.
Det såsom en särskild avdelning av Västerås kraftverk organiserade centralförrådet
för kraftverken fungerar även såsom lokalförråd för Västerås
kraftverk. Närmast efter nämnda centralförråd kommer med avseende å
storleksordning Trollhätte kraftverks förråd, som jämväl omfattar elektrisk
materiel för de övriga lokalförvaltningarna i Trollhättan. Förråd sförval tningen
vid Trollhätte kraftverk handhaves av en särskild förrådsavdelning,
sorterande direkt under direktörsassistenten.
Uträkning och fakturering av energiavgifter verkställas vid de två största
kraftverken, Trollhätte och Älvkarleby kraftverk, av särskilda kraftdebiteringsavdelningar.
Motsvarande göromål vid Motala kraftverk ombesörjas av
kamerala avdelningen beträffande vissa slags abonnenter och av en teknisk
tjänsteman beträffande andra abonnenter. Vid Norrländska kraftverken verkställas
energiavgifternas uträkning och fakturering av viss distriktspersonal,
men de sålunda upprättade energiräkningarna kontrolleras av föreståndaren
för kamerala avdelningen. Vid Västerås kraftverk förekommer ingen energidebitering.
Kassarörelsen för Trollhätte kraftverk ombesörjes av det för vattenfallsverkets
samtliga avdelningar i Trollhättan gemensamma kassakontoret, vilket
i administrativt avseende är hänfört till Trollhätte kanalverk. Kassarörelsen
för Älvkarleby kraftverk ombesörjes av vattenfallsstyrelsens kassakontor.
Vid Trollhätte, Älvkarleby och Västerås kraftverk finnas väsentligen inga
andra fastigheter än sådana, som användas för kraftanläggningar och tjänstebostäder.
Däremot finnas vid Motala kraftverk och Norrländska kraftverken
jämväl fastigheter, som uthyras eller utarrenderas till utomstående. Föreståndarna
för de kamerala avdelningarna vid sistnämnda två kraftverksförvaltningar
tagas därför även i anspråk för handläggning av fastighetsförvaltningsärenden.
Särskilt vid Norrländska kraftverken har denna fastighetsförvaltning
fått relativt stor omfattning genom de under en följd av år verkställda
inköpen av vattenfall i vissa norrländska älvar jämte tillhörande
strandfastigheter.
Ehuru Motala kraftverk och Norrländska kraftverken i och för sig äro
ganska betydande affärsföretag, äro de dock mindre än Trollhätte och Älvkarleby
kraftverk med avseende å förvaltningens storlek och affärsrörelsens
omfattning. Av det nu anförda framgår emellertid, att de kamerala avdelningarna
vid de sistnämnda kraftverken äro befriade från åtskilliga slags
arbetsuppgifter, som åligga de förstnämnda kraftverkens kamerala avdelningar,
vilka därför hava en mera mångsidig verksamhet. Detta förhållande
medför, att de kamerala föreståndarebefattningarna vid Motala kraftverk och
Norrländska kraftverken äro., fullt ut lika krävande som kontrollörsbefattningarna
vid Trollhätte och Älvkarleby kraftverk.
Föreståndarna för de kamerala avdelningarna vid statens kraftverk, vilka
tjänstemän även i viss utsträckning hava befogenhet att attestera utbetalningshandlingar,
äro närmast jämförliga med kamrerare eller kontorschefer
vid privata affärsföretag av motsvarande storleksordning. Enligt vattenfallsstyrelsens
mening borde ifrågavarande befattningshavare, med undantag för
den i Västerås, egentligen hänföras till 22:a lönegraden, till vilken lönegrad
höra förste kontrollörer vid post- och telegrafverken samt distrikts- och
verkstadskamrerare vid statens järnvägar. Vattenfallsstyrelsen finner emellertid
icke den nuvarande tidpunkten lämplig för att påyrka någon höjning
41
Kungl. Majda proposition nr 122.
av den för ordinarie kontrollör vid statens vattenfallsverk gällande placeringen
i 21:a lönegraden utan låter med hemställan härom tills vidare bero
i avvaktan på en allmän omprövning av de ordinarie befattningarnas lönegradsplacering
i samband med den tilltänkta revisionen av gällande avlöningsreglementen
för statens tjänstemän, under förutsättning att tidpunkten
för denna revision icke blir allt för långt framskjuten. Styrelsen inskränker
sig därför för närvarande till att föreslå inrättande av ytterligare två ordinarie
kontrollörsbefattningar i sistnämnda lönegrad, en vid Motala kraftverk
och en vid Norrländska kraftverken.
Det är på grund av det förut anförda tydligt, att den kamerala föreståndarebefattningen
vid Västerås kraftverk icke är fullt oså krävande som motsvarande
befattningar vid de övriga kraftverken. Ä andra sidan kan den
förstnämnda befattningen icke ställas mycket under de sistnämnda med avseende
å de behövliga personliga kvalifikationerna. Det må även framhållas,
att i de bokföringsgöromål, som åligga den kamerala avdelningen vid Västerås
kraftverk, jämväl ingår s. k. verkstadsbokföring av kostnaderna för de
tillverkningar, som för vattenfallsverkets olika anläggningar utföras vid den
med ångkraftstationen kombinerade verkstaden i Västerås.
Vattenfallsstyrelsen anser, att förestå ndaren för Västerås kraftverks kamerala
avdelning skäligen bör hänföras till 20:e lönegraden, till vilken lönegrad
höra kontrollörer vid post- och telegrafverken. Styrelsen föreslår därför, att
för Västerås kraftverk inrättas en ordinarie kontrollörsbefattning i 20:e lönegraden.
I fråga örn föreståndaren för fastighets- och förrådsavdelningen vid Trollhätte
kanalverk yttrade styrelsen:
Med Trollhätte kanalverk är i administrativt hänseende förenad förvaltningen
av ett stort antal fastigheter å olika platser vid Göta älv, vilka icke äro
tagna i anspråk för kraft- och kanalverkens räkning. Hit höra jordbruksfastigheter
med skogar, tomtområden för bostads- och industriändamål samt diverse
andra fastigheter. Dessa fastigheter hava en areal av cirka 1,400
hektar och ett taxeringsvärde av cirka 4,965,000 kronor, frånsett hamn- och
bangårdsanläggningar vid industriområdet vid Trollhättan.
För denna fastighetsförvaltning har vid kanalverket funnits inrättad en
särskild fastighetsavdelning, som från och med den 7 maj 1917 till den 9
juli 1929 förestods av en ingenjör, anställd såsom extra tjänsteman och från
och med den 1 juli 1920 placerad i dåvarande 14:e, nuvarande 22:a lönegraden.
Sedan denne ingenjör den 9 juli 1929 avgått ur tjänst, överflyttades
de rent tekniska göromålen beträffande fastighetsförvaltningen inklusive
skötseln av hamn- och bangårdsanläggningar på annan befintlig teknisk personal
vid kanalverket. Efter en tids provisorium sammanfördes de övriga
fastighetsgöromålen i slutet av år 1930 med kanalverkets och fastighetsförvaltningens
förrådsförvaltning och upphandlingsväsen till en kombinerad
fastighets- och förrådsavdelning under befäl av en extra kontrollör i 20:e
lönegraden. Denna kontrollörsbefattning uppeliålles av en ordinarie kanalinspektör
av klass 2, som åtnjuter ledighet från sin ordinarie tjänst.
I detta sammanhang må framhållas, att den tidigare kontorschef sbefattningen
vid Trollhätte kanalverk indrogs under år 1930 samt att förrådsmästarebefattningen
vid kanalverket är avsedd att vid den nuvarande innehavarens
snart inträffande avgång med pension indragas och eventuellt ersättas
med en förrådsförmansbefattning.
De arbetsuppgifter, som åligga Trollhätte kanalverks fastighets- och förrådsavdelning,
äro huvudsakligen följande:
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Beträffande fastighetsförvaltningen:
1. Tomtförsäljuingar samt arrende- och hyresupplåtelser, med undantag
. för industriområdena.
2. Övervakande av arrendatorernas förpliktelser samt syner och besikt
ningar
vid av- och tillträden av arrenden.
3. Utredningar och rapporter angående ändringar å fastigheter samt övriga
uppgifter i samband med fastigheternas skötsel.
4. Förande av förfalloregister för samt utskrivning av räkningar å arrende
och
hyresavgifter.
5. Upprättande av uppgifter för fastighetstaxeringar.
6. Granskning och ^anordning av fastighetsutskylder samt debitering av
dylika utskylder å arrendatorer.
7. Brandförsäkringsärenden.
8. Ärenden angående utsyning av skog till arrendatorer och försäljning av
skogsprodukter samt upprättande av bokföringsorder för alla skogsavverkningar.
Beträffande förrådsväsendet m. m.:
9. Upphandlingsärenden.
10. Förrådets skötsel och bokföring.
11. Bapporter angående automobilers och motorbåtars användning samt
fördelning av kostnaderna för desamma.
12. Bokföring av kostnaderna för tillverkningar och reparationer vid kanal
verkets
verkstad.
Utav det personliga arbete, som åligger föreståndaren för kanalverkets
fastighets- och förrådsavdelning, belöpa cirka % på fastighetsförvaltningen.
För ytterligare belysande av denna förvaltnings omfattning får vattenfallsstyrelsen
meddela följande uppgifter:
Antal arrende- och hyresupplåtelser år 1932:
jordbruksarrenden...................................................................................... 19
tomtarrenden för bostadsändamål............................................................ 138
tomträttsupplåtelser för bostadsändamål ......... 64
tomtarrenden för småindustrier .................. 65
diverse upplåtelser av markområden för upplagsplatser, affärsverksamhet
och trafikändamål ..................................................................... 70
tjänstebostäder ...... 90
bostäder, uthyrda till utomstående ....................................................... 26
De rent affärsmässiga arbetsuppgifterna inom kanalverkets fastighets- och
förrådsavdelning skötas av avdelningens föreståndare personligen, varjämte
han givetvis deltager i och övervakar övriga förekommande göromål. Det
är sålunda ett både kvalificerat och kvantitativt betydande arbete, som påvilar
denne tjänsteman. Med hänsyn härtill anser vattenfallsstyrelsen, att
han bör hänföras åtminstone till 20:e lönegraden, varför styrelsen föreslår,
att vid Trollhätte kanalverk inrättas en ordinarie kontrollörsbefattning i
nämnda lönegrad.
I föreliggande skrivelse den 28 oktober 1933 anför vattenfallsstyrelsen i
fråga örn dessa kontrollörsbefattningar ytterligare följande:
I sitt utlåtande den 21 januari 1933 synes lönenämnden hava givit sig
in på ett område, som ligger utanför dess uppgift. Det torde näppeligen
Antal debetsedlar för fastighetsutskylder år 1931
Antal brandförsäkringsbrev år 1931 ....................
Summa 472
............. 317
............ 70
Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.
43
tillkomma lönenämnden att anlägga statsfinansiella synpunkter på sådana
frågor som denna. Däremot åligger det lönenämnden att granska dylika
förslag ur löneteknisk synpunkt oell med hänsyn till en inbördes rättvis
avvägning av respektive befattningars placering i lönegrad. Det framgår
icke av lönenämndens utlåtande, huruvida nämnden verkställt en sådan
granskning. För övrigt är det härvid egentligen icke fråga om en höjning
i lönegrad av redan befintliga ordinarie befattningar utan örn en nyorganisation
på ordinarie stat av vissa kamerala föreståndaretjänster, vilkas funktioner
hittills upprätthållits genom provisorier. Det gäller sålunda här i
första hand en organisationsfråga, ehuru av mycket begränsad omfattning.
Att de tjänstemän, som för närvarande sköta motsvarande göromål, innehava
lägre löneställningar än de föreslagna beror dels därpå, att dessa arbetsuppgifter
under de senare åren successivt vuxit, vid de ifrågavarande
kraftverken genom tillkomst av nya och utvidgning av befintliga förvaltningsobjekt
samt genom rörelsens utveckling i allmänhet, vid Trollhätte kanalverk
genom vissa ändringar i arbetsfördelningen i samband med verkställda
indragningar av förut befintliga befattningar, dels ock därpå, att vattenfallsstyrelsen
först i samband med sin framställning av den 23 december 1932
företagit en jämförande omprövning i ett sammanhang av den skäliga lönegradsplaceringen
för dessa befattningar. En dylik omprövning ansåg sig
vattenfallsstyrelsen då kunna företaga, enär förhållandena med avseende å *
ifrågavarande arbetsuppgifter vunnit härför erforderlig stadga. Den återhållsamhet,
som styrelsen hittills iakttagit beträffande motsvarande tjänstemäns
löneställningar, borde således icke tagas till intäkt för ett avvisande
av styrelsens förevarande framställning.
En styrelse för ett affärsdrivande verk med en mångfald av olikartade
befattningar har naturligtvis själv ett starkt intresse av att dessa befattningar
äro sinsemellan möjligast rättvist placerade å löneskalan, så att ingen
befattning är vare sig för högt eller för lågt placerad i förhållande till de
andra befattningarna inom samma verk. Vederbörande verksstyrelse måste
också, med hänsyn till sin intima kännedom örn föreliggande arbetsuppgifter,
anses hava särskilda förutsättningar för att kunna bedöma den inbördes
lönegradsplaceringen för de olika befattningarna vid det egna verket.
Vid ärendets föredragning inför Kungl. Majit den 27 januari 1933 ansåg
emellertid vederbörande departementschef, i likhet med lönenämnden, att
frågan örn dessa kamerala föreståndaretjänster under rådande förhållanden
icke borde upptagas till prövning. Vattenfallsstyrelsen vill ifrågasätta, örn
det kan vara rimligt att anlägga statsfinansiella synpunkter på en sådan
mindre betydande organisationsfråga som den nu förevarande. Dylika synpunkter
kunna, jämte andra, hava sitt berättigande, när det gäller att utmäta
den allmänna lönenivån för statens personal. Men det synes styrelsen
ej vara rätt att av statsfinansiella skäl bibehålla en konstaterad underbetalning
för enstaka befattningar i förhållande till de övriga befattningarna eller
uraktlåta erforderlig anpassning av personaluppsättningen efter verksamhetens
utveckling eller eljest inträdda förändringar beträffande verkens drift.
Förutom de allmänna olägenheter ur synpunkten av verkets och således
även statens intressen, som följa av dylik underbetalning och bristande anpassning
med avseende å särskilda befattningar, skulle ett ytterligare uppskov
medföra speciella olägenheter åtminstone beträffande ett par av ifrågavarande
befattningar. Sålunda blir den extra tjänsteman, som sedan år
1929 fungerar såsom kontrollör vid Motala kraftverk, snart för gammal för
tillträdande av ordinarie tjänst. Den extra kontrollörsbefattningen vid Trollhätte
kanalverk uppehälles på förordnande av en ordinarie kanalinspektör
av klass 2. Motsvarande ordinarie befattning vid Ströms kanalstation
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
(Lilla Edet) Ilar icke sedan flera år tillbaka skötts av sin ordinarie innehavare,
och det är synnerligen angeläget, att en ändring i detta förhållande
kommer till stånd.
Det kan möjligen invändas, att den fortgående depressionen kan antagas
komma att medföra en minskning av de med ifrågavarande befattningar förenade
arbetsuppgifterna. Erfarenheten har emellertid visat, att statens
vattenfallsverks verksamhet, i vad densamma berör dessa befattningar,
knappast röner inverkan av depressionen. Någon märkbar minskning av
motsvarande arbetsuppgifter är sålunda icke att befara. Tvärtom kan man
i vissa fall förutse ytterligare någon ökning genom planerad utveckling av
rörelsen.
På grund av det sålunda anförda får vattenfallsstyrelsen alltså förnya
sitt förenämnda förslag örn inrättande av ifrågavarande fyra ordinarie kontrollörsbefattningar
vid statens vattenfallsverk, vilket förslag delvis utgör
ett led i styrelsens strävan att i möjligaste mån efterkomma erhållna direktiv
örn minskning av antalet extra befattningar. Därest vid tillsättande av
förevarande kontrollörsbefattningar en eller annan ordinarie bokhållarebefattning
skulle bliva vakant, torde vattenfallsstyrelsen, i samband med avgivandet
under hösten 1934 av förslag rörande antalet ordinarie befattningar
av högst 20:e lönegraden, få till behandling upptaga frågan huru det skall
* förfaras med dylik bokhållarebefattning.
Med anledning härav har lönenämnden i utlåtande den 9 november 1933
anfört följande:
Under besök vid Motala kraftverk har lönenämnden haft tillfälle att taga
närmare del av de arbetsuppgifter, som i allmänhet åvila föreståndarna för
de kamerala avdelningarna vid kraftverken och särskilt den extra kontrollören
vid nyssnämnda kraftverk. Nämnden har därvid kunnat konstatera, att
ifrågavarande extra kontrollör kvantitativt sett har sig ålagd en avsevärd
arbetsbörda och att med tjänsten även är förenat ett betydande ansvar. Sålunda
må nämnas, att kontrollören beträffande kraftverkets medelsförvaltning
har befogenhet att i stor omfattning godkänna räkningar och utanordna
medel för likvidering av kraftverkets utgifter samt att han i avseende å förrådsväsendet
har att sakligt granska och till expediering godkänna från
kraftverkets förvaltningsområde inkommande rekvisitioner på materialier
och dylikt. Därjämte har han att utföra det ansvarsfulla arbetet med energidebitering
beträffande större delen av kraftverkets abonnenter. En särskild
uppgift, som i detta sammanhang förtjänar omnämnande, är ock, att han i
kraftverkets intresse har att företaga resor inom distributionsområdet för
att bistå och lämna anvisningar beträffande bokföring och årsbokslut åt en
del distributionsföreningar inom området, vilka fylla sitt behov av energi
från statens kraftverksanläggningar.
På grund av den undersökning, lönenämnden haft tillfälle anställa rörande
sagda extra kontrollörs göromål, har nämnden kommit till den uppfattningen,
att en placering av befattningen såsom ordinarie i 21:a lönegraden
är att anse såsom skälig. Till samma lönegrad torde ock vid uppförande
å ordinarie stat böra hänföras den föreslagna kontrollören vid de norrländska
kraftverken, vilken i avseende å göromålens art och omfattning enligt av
vattenfallsstyrelsen meddelade uppgifter är fullt jämförlig med kontrollören
vid Motala kraftverk.
Vad härefter angår de föreslagna kontrollörsbefattningarna vid Västerås
kraftverk och Trollhätte kanalverk, äro enligt vattenfallsstyrelsens uttalade
mening dessa tjänster mindre krävande än de förenämnda, till inplacering i
21:a lönegraden ifrågasatta kamerala befattningarna, ehuruväl styrelsen ansett
45
Kungl. Majus proposition nr 122.
desamma med hänsyn till föreliggande arbetsuppgifter icke böra vid deras
uppförande å ordinarie stat hänföras till lägre lönegrad än den 20:e. I
betraktande av den jämförande värdering av ifrågavarande tjänster, som
styrelsen sålunda företagit, finnér lönenämnden icke anledning att framställa
någon erinran mot befattningarnas placering i 20:e lönegraden.
Därest Kungl. Majit skulle anse nu rådande ekonomiska förhållanden
icke utgöra hinder för uppförande å ordinarie stat av ifrågavarande fyra
kontrollörstjänster, har sålunda lönenämnden intet att erinra mot den av
vattenfallsstyrelsen föreslagna lönegradsplaceringen.
Den förebragta utredningen synes ådagalägga, att beredande av en förbättrad
löneställning för omförmälda kamerala föreståndarbefattningar i och
för sig bör kunna ifrågakomma. Lika som nästlidet år kräver emellertid
det statsfinansiella läget, att synnerlig återhållsamhet iakttages i fråga örn
utgiftsökande förändringar beträffande personaluppsättningen i statsförvaltningen,
och detta jämväl inom de affärsdrivande verken.
Under rådande förhållanden kan jag därför tillstyrka vattenfallsstyrelsens
förslag endast i vad det avser de kamerala föreståndarna vid Motala kraftverk
och Trollhätte kanalverk, för vilka alltså skulle inrättas ordinarie
kontrollörsbefattningar i 21:a respektive 20:e lönegraden. På grund av vederbörande
befattningshavares nuvarande löneställning skulle detta medföra
allenast en obetydlig årlig merutgift för verket.
Vid bifall till vad jag sålunda beträffande vissa befattningar här förordat
skulle alltså i avlöuingsreglementets tjänsteförteckning vid statens vattenfallsverk
upptagas två nya befattningar, nämligen i 20:e lönegraden kontrollör
och i 27:e lönegraden driftsingenjör, varjämte antalet av vardera av
nyssnämnda befattningar skulle bestämmas till 1 samt antalet befattningar
såsom kontrollör i 21 :a lönegraden och byråingenjör skulle ökas från 2 till 3
respektive från 1 till 2. Enligt gällande bestämmelser ankommer fastställandet
av antalet befattningar i högst 20:e lönegraden på Kungl. Majit.
Ändrade grunder för avlöning åt överdirektören och kraftverksdirektörerna.
Jag har härefter att anmäla frågan örn ändring i de avlöningsbestämmelser,
som gälla för överdirektören och kraftverksdirektörerna
vid statens vattenfallsverk, i vilken fråga riksdagen i skrivelse den 3 maj
1933, nr 175, gjort framställning.
Innan jag ingår härpå, torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för
gällande bestämmelser i ämnet m. m.
Avlöningsförmånerna för ifrågavarande befattningshavare, nämligen överdirektören
och de fyra kraftverksdirektörerna (vid Trollhätte, Älvkarleby och
Motala kraftverk samt vid de ‘norrländska kraftverken), äro bestämda efter
helt andra grunder än som gälla för någon annan befattning i statens tjänst.
Enligt 5 § 2 mom. i avlöningsreglementet för kommunikationsverken åtnjuta
dessa fem befattningshavare, vilka tillsättas genom förordnande på
viss tid, högst sex år, ett fast årligt arvode — 10,500 kronor för överdirektören
och 10,000 kronor för en var av kraftverksdirektörerna — och därjämte
tantiem, som för överdirektören utgör 0.5 procent för år räknat å
Departements
chefen.
46
Kungl. Majlis proposition nr 122.
nettovinsten av rörelsen vid de statens kraftverk, som under året lämnat
överskott, samt för kraftverksdirektörerna utgå efter en fallande skala sålunda,
att å nettovinsten av rörelsen vid det kraftverk, vederbörande direktör
förestår, tantiem utgår med 2,500 kronor, därest nämnda vinst icke överstiger
500,000 kronor, samt ytterligare med 0.5 procent av den del av vinsten,
som överstiger 500,000 men ej 1,000,000 kronor, med 0.4 procent av den
del av vinsten, som överstiger 1,000,000 men ej 1,500,000 kronor, och med
0.8 procent av den del av vinsten, som överstiger 1,500,000 kronor, allt för
år räknat. Närmare bestämmelser rörande beräkningen av nettovinst för bestämmande
av tantiem hava meddelats av Kungl. Maj:t den 2 november 1923.
De nuvarande grunderna för beräknande av tantiem för överdirektören
fastställdes av riksdagen år 1918. Gällande bestämmelser örn tantiem för
kraftverksdirektör tillkommo genom beslut av 1919 års riksdag.
Gällande förordnanden utlöpa, för överdirektören vid 1934 års utgång
och för kraftverksdirektörerna vid Trollhätte, Älvkarleby och Motala kraftverk
vid 1937 års utgång. Kraftverksdirektörsbefattningen vid de norrländska
kraftverken är för närvarande vakant och uppehälles för tiden den
1 juli 1932—30 juni 1934 av driftchefen vid Västerås kraftverk K.-G. Ljungdahl.
Kraftverksdirektörerna i Motala och vid de norrländska kraftverken hava
hittills endast uppburit garanterad minimitantiem, 2,500 kronor, eller tillhopa
med arvodet 12,500 kronor jämte dyrtidstillägg. Kraftverksdirektören
vid Motala kraftverk åtnjuter emellertid dessutom i egenskap av verkställande
direktör i Motala ströms kraftaktiebolag, vars aktier förvärvats av
staten, ett årligt arvode av 3,000 kronor.
Avlöningsförmånerna för överdirektören samt kraftverksdirektörerna vid
Trollhätte och Älvkarleby kraftverk hava, frånsett dyrtidstillägg, under vart
och ett av åren 1922—1932 uppgått till de belopp, som angivas i följande
tablå:
o År |
Överdirektören |
Kraftverksd Trollhätte kraftverk |
rektören vid Älvkarleby kraftverk |
(inklusive arvode 10,000 kronor) |
|||
1922....................................... |
22,168: 39 |
16,817: 55 |
14,396: 43 |
1923...................................... |
22,581:83 |
15,029: 14 |
16,607:52 |
1924 .......................... |
24.026: 53 |
17,040: 29 |
15,767: 50 |
1925............................... |
29,492: 73 |
19,447: 87 |
16,930: 36 |
1926.............................. |
29,676: 76 |
19,628: 08 |
16.837: 31 |
1927 .................................. |
28,250: 49 |
17,659: 95 |
17,990: 34 |
1928........................ |
30,329:01 |
18,329: — |
18,068: 40 |
1929 ................... |
37,586:16 |
21,714: 30 |
19,537:40 |
1920................................ |
38,350: 61 |
21,718: 92 |
19.991:45 |
1921........ |
36,495:18 |
20,720: 31 |
19,876:80 |
1932....... |
41,504: 58 |
22,766: 68 |
20,836:07 |
Avlöningsbestämmelserna för ifrågavarande befattningshavare upptogos
till granskning av 192S års lönekommitté i dess den 21 juli 1930 avgivna
betänkande med förslag till nytt avlöningsreglemente för ordinarie tjänste
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 47
män, tillhörande den civila statsförvaltningen (statens off. utredn. 1930:
17 sid. 58-68).
Kommittén förklarade sig därvid hysa vissa betänkligheter mot ett bibehållande
av ifrågavarande avlöningsform. Hedan den omständigheten, att
tantiemen för överdirektören vid statens vattenfallsverk under de allra senaste
åren stigit till belopp, vilka ingalunda syntes hava varit förutsedda
vid avlöningsformens införande och för honom medfört en total avlöning,
som under år 1929 översteg hans chefs med mer än 7,500 kronor, måste
vara ägnad att uppväcka tvekan, huruvida tantiem borde bibehållas. Kommitténs
behandling av frågan utmynnade också i framläggandet av förslag,
att tantiemsystemet skulle avskaffas samt att för såväl överdirektören som
kraftverksdirektörerna löner skulle fixeras inom ramen för den av kommittén
föreslagna allmänna löneplanen. Enligt denna skulle överdirektören placeras
i 38:e lönegraden, kraftverksdirektörerna vid Trollhätte och Älvkarleby kraftverk
i 34:e lönegraden samt kraftverksdirektörerna vid Motala kraftverk och
vid de norrländska kraftverken — med stationsort i Umeå — i 32:a lönegraden,
varvid dock lön för alla skulle omedelbart utgå enligt den högsta löneklassen
inom lönegraden (i dyraste ortsgruppen, V, respektive 21,000, 16,848
och 15,444 kronor). Med hänsyn till att förändring av avlöningsförhållandena
för de tantiemberättigade tjänstemännen ansetts icke böra äga rum
under tiden för dem meddelat förordnandes giltighet och för att göra övergången
till den nya avlöningsformen mjukare föreslog kommittén för det
fall, att ändringen för vederbörande skulle medföra inkomstminskning, dels
att densamma icke skulle träda i kraft förrän med utgången av gällande förordnandes
giltighetstid, dels ock att vederbörande, under förutsättning av
förnyat förordnande för honom, såsom personligt lönetillägg tillerkändes ett
belopp, som för första året motsvarade den för närmast föregående år utgående
tantiemen, minskad med skillnaden mellan den nya lönen och nuvarande
arvode, samt att detta personliga lönetillägg sedermera successivt
minskades under förordnandetiden för att vid dess slut helt upphöra
att utgå.
I utlåtande häröver den 9 oktober 1930 motsatte sig v attén falls styr el sen
bestämt tantiemsystemets avskaffande samt föreslog vissa ändringar i gällande
regler för tantiemberäkningen. I skrivelse den 6 december 1930 framlade
vattenfallsstyrelsen närmare utredning och förslag i frågan. Förslaget
åsyftade att å ena sidan minska tantiemen och den totala avlöningen för
överdirektören samt kraftverksdirektörerna vid Trollhätte och Älvkarleby
kraftverk men att, å andra sidan, få tantiembestämmelserna att vid en tidigare
tidpunkt bliva effektiva för kt aftverksdirektörerna vid Motala kraftverk
och vid de norrländska kraftverken samt sålunda få deras totala avlöning
förhöjd till den nivå, som av styrelsen befunnits behövlig med hänsyn till
deras krävande arbetsuppgifter. Enligt förslaget skulle sålunda till överdirektören
utgå en fast grundlön av 21,000 kronor samt tantiem med högst 0.8 procent
dels å den del av nettovinsten av rörelsen vid mellansvenska kraftverken
(centralblocket), som överstege 2 miljoner kronor, dels ock å nettovinsten
av rörelsen vid norrländska kraftverken. Kraftverksdirektörerna skulle åtnjuta
en fast grundlön av 17,000 kronor samt tantiem, som skulle utgå för
kraftverksdirektörerna vid Trollhätte, Älvkarleby och Motala kraftverk å viss
andel av nettovinsten av rörelsen vid centralblocket med högst 0.4 procent
av den del av nämnda vinstandel, som överstege 1 men ej 1.6 miljon kronor,
och med högst 0.3 procent av den del av samma vinstandel, som överstege
1.6 miljon kronor, samt för kraftverksdirektören vid de norrländska
kraftverken å nettovinsten av rörelsen vid niimnda kraftverk med högst 0.4
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
procent av den del av nämnda vinst, som överstege 500,000 men ej 1.6
miljon kronor, oell med högst 0.3 procent av den del av samma vinst, som
överstege 1.5 miljon kronor. Vidare föreslogos vissa förändringar i grunderna
för nettovinstens beräkning. För den händelse, mot styrelsens yrkande,
tantiemsj^stemet likväl skulle avskaffas, föreslog vattenfallsstyrelsen i
sitt utlåtande den 9 oktober 1930, att lönerna skulle bestämmas för överdirektören
till 30,000 kronor samt för kraftverksdirektörerna vid Trollhätte,
Älvkarleby och Motala kraftverk samt vid de norrländska kraftverken till
respektive 21,000, 21 .OCX), 17,000 och 19,000 kronor. De av vattenfallsstyrelsen
sålunda föreslagna bägge alternativen voro bland annat grundade dels
på att dyrtidstilläggen skulle inarbetas i lönerna enligt 1928 års lönekommittés
förslag samt att en förhöjning av pensionsunderlagen med däremot
svarande ökning av avgifterna för såväl egen som familjepension skulle äga
rum, dels ock på en jämförelse med de lönebelopp, som av lönekommittén
föreslagits för vissa andra befattningshavare.
Avlöningsförmånerna för kraftverksdirektören vid de norrländska kraftverken
hava såtillvida härutöver varit föremål för behandling, som statsmakterna
åren 1931 och 1933 haft att taga ståndpunkt till fråga örn särskilt
lönetillägg åt denne befattningshavare (se proposition nr 66 och riksdagens
skrivelse nr 130 år 1931 samt proposition nr 87 och riksdagens skrivelse
nr 237 år 1933). Beträffande denna fråga må här i korthet erinras örn
följande:
I skrivelse den 25 november 1930 hemställde vattenfallsstyrelsen, att innehavaren
av ifrågavarande befattning måtte, i avvaktan på prövning av frågan
örn den blivande löneställningen, beredas ett lönetillägg av åtminstone 3,000
kronor för år. Till stöd härför androgs, att Porjus oell Norrfors kraftverk
under närmaste ledning av den dåvarande kraftverksdirektören under senare
tid genomgått en stark utveckling, för vilken i skrivelsen närmare redogjordes.
Vidare anfördes, bland annat, att Norrfors kraftverk redan vore en väl räntabel
affär och att Porjus kraftverk snart torde bliva räntabelt, att kraftverksdirektörens
lön icke stöde i rimlig proportion till hans arbete och
ansvar, att det vore synnerligen angeläget att på denna post hava en väl
kvalificerad man, då möjligheten att åstadkomma ett gynnsamt resultat i
väsentlig grad berodde på vederbörande kraftverksdirektör, samt att tillgången
på lämpliga män för dylika befattningar vore mycket begränsad.
I utlåtande häröver den 8 december 1930 ställde sig lönenämnden avvisande
mot förslaget. Lönenämnden framhöll därvid, bland annat, att den
föreslagna löneförhöjningen skulle åstadkomma en rubbning i den vid avlöningsreglementets
antagande godkända lönerelationen olika befattningar
emellan och knappast kunde vidtagas utan att leda till konsekvenser beträffande
andra befattningshavares löneställning. Tillräckliga skäl hade icke
anförts för att beträffande denna tjänst, som inrättats så sent som från och
med den 1 juli 1929, medgiva förhöjning i gällande löneförmåner. En ändring
i löneställningen för befattningen syntes icke böra ifrågakomma utan
en närmare utredning i samband med den allmänna eftersyn av de olika
befattningarnas placering å löneskalan, som kunde förväntas inom den närmaste
framtiden komma till stånd samtidigt med förestående revision av
avlöningsförfattningarna och avvecklingen av gällande dyrtidstilläggssystem.
Yad lönenämnden anfört bemöttes i vissa hänseenden av vattenfallsstyrelsen
i skrivelse den 17 januari 1931.
Vid anmälan i propositionen nr 66 till 1931 års riksdag av vattenfalls -
49
Kungl. Majlis proposition nr 122.
styrelsens berörda skrivelse den 25 november 1930 tillstyrkte föredragande
departementschefen i anledning av en av styrelsen i samma skrivelse gjord
framställning i ämnet, att vid befattningen såsom driftchef vid Västerås
kraftverk (28:e lönegraden; slutlön å F-ort 10,740 kronor) finge utöver lön
enligt avlöningsreglementet utgå ett tillfälligt lönetillägg av 2,000 kronor.
Beträffande frågan örn lönetillägg till kraftverksdirektören vid de norrländska
kraftverken fann departementschefen visserligen åtskilliga skäl anförda för
framställningen jämväl på denna punkt men ansåg med hänsyn bland annat
till att befattningen inrättats så sent som år 1929, att med prövning av denna
fråga borde tills vidare anstå,
I enlighet härmed föreslog Kungl. Majit i berörda proposition endast ett
tillfälligt lönetillägg å 2,000 kronor vid befattningen såsom driftchef vid
Västerås kraftverk.
Riksdagen framhöll, att de av vattenfallsstyrelsen begärda lönetilläggen
avstyrkts av lönenämnden men förklarade sig likväl i anslutning till Kungl.
Maj:ts förslag ej vilja motsätta sig, att driftchefen i Västerås bereddes sådant
tillägg med 2,000 kronor.
I skrivelse den 9 juni 1932 förnyade vattenfallsstyrelsen sin framställning
örn särskilt lönetillägg å 3,000 kronor vid ifrågavarande kraftverksdirektörsbefattning,
vilken genom innehavarens avgång ur statens vattenfallsverks
tjänst dåmera blivit vakant. Styrelsen hänvisade därvid till den utförliga
motivering, som styrelsen i sina förut omförmälda skrivelser den 25 november
1930 och den 17 januari 1931 förebragt, samt framhöll, att den allmänna
löneregleringen för statens tjänstemän troligen komme att dröja en avsevärd
tid, vadan det icke kunde anses försvarligt att i avvaktan därpå uppskjuta
en av förhållandena påkallad avlöningsförbättring i ett sådant fall som det
föreliggande. I särskild skrivelse den 9 juni 1932 föreslog vattenfallsstyrelsen
att, i avvaktan på omförmälda frågas avgörande vid 1933 års riksdag,
driftchefen vid Västerås kraftverk K.-G. Ljungdahl, vilken styrelsen ansåge
mest lämplig för ifrågavarande kraftverksdirektörsbefattning men vilken, då
gällande avlöningsförmåner för sagda befattning icke vore högre än de med
hans driftchefsbefattning förenade, icke vore villig att mottaga densamma,
måtte förordnas å kraftverksdirektörsbefattningen mot åtnjutande av med
befattningen förenade avlöningsförmåner ävensom — för uppdrag att fortfarande
övervaka utvidgningsarbetena i Västerås — en särskild ersättning
av 250 kronor i månaden.
I utlåtande den 17 juni 1932 tillstyrkte lönenämnden dessa framställningar.
Lönenämnden anförde därvid bland annat, att lönenämnden ansett sig kunna
understödja förslaget örn särskilt lönetillägg å 3,000 kronor bland annat på
den grund, att nämnden haft att bedöma förevarande lönespörsmål under i
viss mån andra förutsättningar än då nämnden år 1930 yttrade sig i ärendet.
I detta hänseende kunde erinras örn det ovissa läge, vari frågan örn
revisionen av avlöningsförfattningarna och örn den motsedda översynen i
samband därmed av tjänsteförteckningen till avlöningsreglementet i följd
av dåmera inträdda statsekonomiska förhållanden befunne sig. .Det kunde
vidare framhållas, att den löneinkomst, som kraftverksdirektören vid de norrländska
kraftverken dittills åtnjutit, särskilt vid en jämförelse med vissa av
de övriga kraftverksdirektörernas löneinkomster icke i längden torde kunna
betraktas såsom tillfredsställande. Såsom vattenfallsstyrelsen anfört, hade
man att räkna med att (let komme att dröja många år, innan tantiem till
kraftverksdirektören i Umeå enligt nuvarande grunder kunde komma att
överstiga det i avlöningsreglementet stadgade minimibeloppet av 2,500 kronor.
Med hänsyn till den betydande driftsapparat, för vilken innehavaren
Bihang till riksdagens protokoll Hjol. 1 sami. Nr 122. -to 3i ''1
50
Kungl. Majus proposition nr 122.
av denna tjänst hade att svara, och det omfattande avsättningsområde för
den elektriska energin, han hade att bearbeta, syntes rent sakligt sett goda
skäl kunna anföras för en förbättring i hans löneställning. Den föreslagna
löneförbättringen syntes emellertid närmast böra betraktas såsom en provisorisk
åtgärd i avvaktan på den slutliga prövningen av 1928 års lönekommittés
förslag.
Genom brev den 30 juni 1932 förordnade Kungl. Maj:t Ljungdahl att
under tiden den 1 juli 1932—den 30 juni 1933 uppehålla befattningen såsom
kraftverksdirektör vid de norrländska kraftverkens förvaltning med skyldighet
för honom att under nämnda tid jämväl övervaka pågående arbeten
med utvidgning av Västerås kraftverk. Därjämte medgav Kungl. Maj:t, att
Ljungdahl finge under tiden för fullgörande av berörda uppdrag åtnjuta,
utöver honom såsom driftchef tillkommande ordinarie avlöningsförmåner,
ersättning med dels ett belopp, motsvarande skillnaden mellan de med ifrågavarande
kraftverksdirektörsbefattning förenade avlöningsförmånerna och Ljungdahls
ordinarie lön såsom driftchef, dels ock ett belopp av 250 kronor för
månad räknat.
Vid anmälan i propositionen nr 87 till 1933 års riksdag av vattenfallsstyrelsens
skrivelse den 9 juni 1932 med förslag om särskilt lönetillägg vid omförmälda
kraftverksdirektörsbefattning anförde jag, att åtskilligt av vad i
ärendet anförts onekligen talade för att en förbättrad löneställning förenades
med ifrågavarande befattning. Aven örn det skulle vara möjligt att bortse
från de principiella betänkligheter, som kunde resas mot att ur ett större
sammanhang utbryta en dylik lönefråga, måste emellertid hänsyn tagas till
rådande svåra statsfinansiella läge och därav föranledda krav på synnerlig
återhållsamhet i fråga örn utgiftsökande förändringar beträffande personaluppsättningen
i statsförvaltningen, och detta jämväl inom de affärsdrivande
kommunikationsverken. På grund härav fann jag mig icke kunna tillstyrka,
att frågan örn löneförbättring för kraftverksdirektörsbefattningen vid de norrländska
kraftverken då förelädes riksdagen.
I enlighet härmed framlades icke något förslag i ämnet till 1933 års
riksdag.
Genom särskilda av Kungl. Majit efter framställning av vattenfallsstyrelsen
meddelade beslut hava därefter förutnämnda förordnande och uppdrag för
Ljungdahl utsträckts att omfatta tiden till den 1 juli 1934, varvid han tillerkänts
enahanda ersättning som genom brevet den 30 juni 1932 bestämts.
I en inom andra kammaren vid 1933 års riksdag väckt motion, nr 406,
hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att åtgärder
snarast vidtoges för avskaffande av det inom statens vattenfallsverk
tilläm pade tantiem systemet.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, med vilket sedermera första
kammarens andra tillfälliga utskott (utlåtande nr 9) instämde, anförde i utlåtande
nr 1, efter att hava erinrat örn 1928 års lönekommittés förslag,
bland annat följande:
Utskottet hyste för sin del i förevarande fråga samma principiella uppfattning,
som kommit till uttryck i lönekommitténs förslag, och ansåge där
-
Kungl. Majus proposition nr 122.
51
för att detsamma borde genomföras, torsåvitt det icke vid närmare övervägande
befunnes komma att medföra praktiska olägenheter av avgörande
betydelse. Att därvid en höjning av den fasta avlöningen, såsom kommittén
även föreslagit, samtidigt måste vidtagas, syntes ligga i öppen dag. På
grund av det statstinansiella läget vore det emellertid synnerligen ovisst,
när frågan örn införande av nytt allmänt avlöningsreglemente för ordinarie
tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen, i vilken fråga spörsmålet
örn ändrade avlöningsbestämmelser för överdirektören och kraftverksdirektörerna
vid statens vattenfallsverk av lönekommittén inkopplats såsom
ett särskilt led, kunde komma att underställas riksdagen. Vidare måste tagas
i beaktande, att tidpunkten för ett eventuellt genomförande av den föreslagna
ändringen vore beroende av förordnandetiderna för de befattningshavare,
varom här vore fråga.
Det syntes irtskottet önskvärt örn ett avgörande kunde träffas i så god
tid, att en eventuell omläggning av ifrågavarande avlöningssystem kunde
komma till tillämpning redan i samband med meddelande av nytt förordnande
från och med år 1935 på överdirektörsbefattningen. Utskottet hade
därför funnit sig böra förorda en framställning till Kungl. Majit att till
särskild prövning upptaga 1928 års lönekommittés ifrågavarande förslag
utan att avvakta den fortsatta behandlingen av kommitténs samtidigt framlagda
förslag i övrigt.
I sin förut omförmälda skrivelse, nr 175, har riksdagen under åberopande
av ifrågavarande utskottsutlåtanden anhållit, att Kungl. Majit måtte till
särskild behandling upptaga 1928 års lönekommittés år 1930 avgivna förslag
örn ändring av de avlöningsbestämmelser, som gälla för överdirektören
och kraftverksdirektörerna vid statens vattenfallsverk, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.
I skrivelse den 12 juni 1933 har vattenfallsstyrelsen avgivit infordrat utlåtande
och förslag i det i riksdagens skrivelse omhandlade ämnet. Styrelsen
har därvid till en början beträffande tantiemsystemets införande samt behovet
av ett dylikt system vid vattenfallsverket anfört bland annat följande:
Tantiemsystemets införande vid statens vattenfallsverk härleder sig ytterst
från ett redan år 1904 avgivet kommittébetänkande rörande förvaltningen av
Trollhätte kanal jämte tillhörande egendom. Därefter hava beslut angående
tantiemsystemets tillämpning fattats av 1905, 1909, 1918 och 1919 års riksdagar,
och dessa beslut hava baserats på uttalanden till förmån för nämnda
system av kommittéer, departementschefer och riksdagsutskott. Jämväl
vattenfallsverkets överrevisorer hava i ett år 1929 avgivet yttrande tillstyrkt
tantiemsystemets bibehållande.
Vid ett sådant affärsdrivande verk som statens vattenfallsverk, vilket ej
har monopolställning utan måste arbeta i konkurrens med andra privata
kraftföretag, är det synnerligen viktigt att hålla affärsmässigheten vid liv och
att driva fram en verkligt kommersiell ackvisitionsverksamhet. För detta
ändamål äro statens vanliga avlöningsformer icke lämpliga beträffande de för
denna verksamhet närmast ansvariga, ledande tjänstemännen, utan bör deras
avlöning bestämmas på ett sådant sätt, att densamma blir beroende på resultatet
av vederbörandes personliga arbete.
För en sådan kommersiell verksamhet jämte därmed förenade tekniska och
administrativa arbetsuppgifter av krävande natur erfordras speciella förutsättningar,
vilket gör, att de med sådana förutsättningar utrustade äro synnerligen
eftersökta i den privata verksamheten och där hållas uppe i en
52
Kungl. Majus proposition nr 122.
lönestandard, som ligger åtskilligt högre än standarden inom den statliga
administrationen. För att staten skall kunna förvärva och bibehålla verkligt
kvalificerade personer av detta slag är det således behövligt, att staten kan
erbjuda dem avlöningar, som ligga över de normala statslönerna, och det
torde, så vitt styrelsen kunnat finna, icke vara möjligt att åstadkomma sådana
avlöningar på annat sätt än genom bibehållande av tantiemsystemet.
Det förhåller sig ingalunda så, att vattenfallsverkets kraftförsäljning alltid
kan ske efter fastställda taxor. Det är endast de mindre affärerna, som kunna
behandlas på detta enkla sätt. De övriga kräva alla en individuell behandling
under en i regel hård dragkamp mellan köpare och säljare. I regel
framträder nämligen kraftköparen med anhållan om offert för jämförelse antingen
med anbud från annan kraftleverantör eller med en egen anläggning,
baserad på kraftproduktion med egen vattenkraft, ånga eller olja. Ett vidlyftigt
utrednings- och underhandlingsarbete följer, som kräver stor teknisk
sakkunskap och affärsskicklighet. I regel har styrelsen emot sig framstående
och väl tränade affärsmän, som väpna sig med de skickligaste experter. Ofta
kan det gälla fråga örn kraft i betydande mängder till nya industrier, och i
sådana fall kräves synnerlig erfarenhet och sakkunskap för att döma rätt.
De enstaka fallen röra sig ofta örn högst betydande kraftkostnader per år.
Ej sällan är det fråga örn kraftpris av liera hundratusen kronor per år, och
då varje uppgörelse avser åtskilliga år (10—20), gäller det ofta försäljningsaffärer
med kapitalvärden av både en och tio miljoner kronor.
Om statens intressen skola kunna på rätt sätt tillvaratagas vid dylika
affärsunderhandlingar, så måste staten vid dem representeras av väl kvalificerade
män, som kunna mäta sig med de enskilda underhandlarna i skicklighet.
Överhuvudtaget är det enligt styrelsens mening nödvändigt, örn staten
skall kunna driva en affärsverksamhet av ifrågavarande slag på ett lyckosamt
sätt, att staten fastställer sådana anställningsvillkor för de tjänstemän,
varom här är fråga, att personer med erforderlig affärsbegåvning kunna förvärvas.
Personer med dessa förutsättningar finnas ej många, och konkurrensen
örn dem är stor.
Erfarenheten har visat, att det vid vattenfallsverket hittills använda tantiemsystemet
motsvarat vad man väntat av detsamma vid dess införande.
Det har verkat sporrande under den nydanings- och utvecklingsperiod, som
verket genomgått, och man har genom detsamma lyckats att på ifrågavarande
platser förvärva och behålla tjänstemän med erforderliga kvalifikationer, varigenom
verket både tekniskt och organisatoriskt kunnat framvisa goda resultat
samt ekonomiskt kunnat hävda statens ställning på ifrågavarande, ingalunda
lätta område.
A andra sidan har vattenfallsstyrelsen en kännbar erfarenhet av svårigheterna
att hålla sådana befattningar i ledande ställning, där avlöning med
tantiem ej förekommer eller där tantiems3rstemet på grund av dess hittillsvarande
konstruktion ej är effektivt, besatta med tillräckligt kvalificerade personer.
Vattenfallsverket har under de senare åren varit utsatt för en betydande
avgång av ledande tjänstemän, vilka övergått till bättre avlönade anställningar
i enskild eller kommunal tjänst. En fortsatt utveckling i denna
riktning kail ej undgå att verka försämrande på resultatet av statens kraftverksrörelse.
Man riskerar nämligen därigenom att behöva byta ut välkvalificerade
ledande krafter mot otränade sådana av lägre kvalitet. Det är nämligen
ej längre möjligt att genom överflyttning av arbetsuppgifterna till annan
ledande personal ersätta den arbetskraft, som går förlorad. Ej heller är det
möjligt att till dylika befattningar med nuvarande löneförmåner attrahera
lämpliga män från de privata verksamhetsområdena. Ställningen är däremot
i själva verket den, att vattenfallsverket fått i ganska stor utsträckning utbilda
chefsämnen för konkurrerande privata och kommunala företag.
53
Kungl. Majus proposition nr 122.
Efter att hava erinrat om sina förut omförmälda, i styrelsens utlåtande
den 9 oktober 1930 och skrivelse den 6 december 1930 framlagda förslag
framhåller vattenfallsstyrelsen, hurusom det erbjöde synnerligen stora vanskligheter
att föreslå en förändring av avlöningsgrunderna för ifrågavarande
tjänstemän att genomföras såsom en isolerad åtgärd utan samband med den
tilltänkta allmänna löneregleringen för statens tjänstemän. Örn man för
närvarande skulle för överdirektören och kraftverksdirektörerna bestämma
fasta löner att utgå med sådana belopp, som med hänsyn till förut berörda
omständigheter vore behövliga, så skulle, säger styrelsen, en dylik lönesättning
å ena sidan mindre väl korrespondera med nu gällande löner för vissa
andra befattningshavare och å andra sidan föregripa den allmänna löneregleringen.
Enligt styrelsens mening vore det lämpligast att genom provisoriska
åtgärder tillgodosåges dels riksdagens önskan örn avlöningsminskning för de
högst avlönade bland de tantiemberättigade tjänstemännen, dels ock behovet
av löneförbättring för dem av dessa tjänstemän, för vilka nuvarande tantiembestämmelser
ej vore effektiva. Härom anför styrelsen vidare:
Det enklaste sättet att vidtaga dessa provisoriska åtgärder är att fastställa
vissa maximibegränsningar av tantiembeloppen för respektive tjänstemän,
utan rubbning i övrigt av de för dem gällande avlöningsbestämmelserna,
och att bevilja särskilt arvodestillägg för kraftverksdirektören vid de norrländska
kraftverken på sätt vattenfallsstyrelsen föreslagit i sin skrivelse den
9 juni 1932. Däremot synes det styrelsen icke vara oundgängligen nödvändigt
att för närvarande förbättra avlöningen för kraftverksdirektören vid
Motala kraftverk, enär denne i egenskap av verkställande direktör i Motala
ströms kraftaktiebolag, vars aktier ägas av staten, åtnjuter ett årsarvode av
3,000 kronor.
Med hänsyn till den bekymmersamma situation, som vattenfallsstyrelsen
förut tecknat, är det emellertid icke rådligt att driva begränsningen av tantiemen
alltför långt ned. Närmast till hands liggande vore att verkställa
denna begränsning så, att den totala avlöningen överensstämde med vad
styrelsen föreslagit i alternativet med enbart fasta löner. På grund av de
förut angivna förutsättningarna för detta förslag kan dock fullständig dylik
överensstämmelse icke nu lämpligen åstadkommas.
I fråga örn överdirektören är härvid att märka att, då riksdagen år 1918
fastställde nuvarande avlöningsgrunder för denne befattningshavare, det
räknades med att hans totala avlöning enligt dessa grunder skulle för år
1924 komma upp till cirka 29,500 kronor förutom dyrtidstillägg. Det bör
även ihågkommas, att nämnda riksdagsbeslut var föranlett därav, att ifrågavarande
tjänsteman var erbjuden anställning vid ett privat företag med väsentligt
högre avlöning, varför staten får anses hava vissa förpliktelser gentemot
honom. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser vattenfallsstyrelsen
skäligt, att maximigränsen för överdirektörens tantiem sättes till 19,000
kronor, varigenom hans totala avlöning skulle utgöra 29,500 kronor jämte
dyrtidstillägg. Då överdirektörens nu gällande förordnande utlöper vid 1934
års utgång, bör denna begränsning av de med motsvarande befattning förenade
avlöningsförmånerna gälla för tiden från och med år 1935.
Enär kraftverksdirektörerna vid Trollhätte och Älvkarleby kraftverk för närvarande
äro förordnade intill 1937 års utgång och någon förändring av tantiemgrunderna
icke bör vidtagas under en förordnandeperiod, kan det ifrågasättas,
huruvida det är behövligt att nu besluta en provisorisk begränsning
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
av deras tantiem. Därest så likväl anses böra ske, bör maximigränsen för
dessa tjänstemäns tantiem enligt vattenfallsstyrelsens mening sättas till
10.000 kronor, varigenom den totala avlöningen för envar av dem komme att
uppgå till högst 20,000 kronor jämte dyrtidstillägg. I förenämnda utlåtande
den 9 oktober 1930 framhöll styrelsen, att direktören vid Trollhätte kraftverk
visserligen har en något större förvaltningsuppgift än direktören vid Älvkarleby
kraftverk, men att detta motväges av att levnadskostnaderna i Stockholm,
där den sistnämnde är stationerad, äro högre än i Trollhättan.
Vattenfallsstyrelsen har emellertid i nyssnämnda utlåtande även framhållit
såsom sin mening, att det vore att illa löna nuvarande innehavare av
ifrågavarande befattningar, örn man nu vidtoge förändringar, som avsevärt
försämrade deras ställning. De hava lojalt och troget kvarstannat på sina
poster under lång tid och under svåra förhållanden, i avvaktan på att gällande
avlöningssystem undan för undan skulle giva dem ökade förmåner och
lön för mödan, samt hava därunder avvisat erbjudanden örn goda platser
inom det privata affärslivet. De hava ju ej gärna kunnat tänka sig, att
deras löneförmåner skulle sänkas, när verkets affärer successivt och ganska
kraftigt förbättrats.
För den händelse att avlöningsförmånerna för överdirektören vid statens
vattenfallsverk samt kraftverksdirektörerna vid Trollhätte och Älvkarleby
kraftverk skulle komma att beskäras ännu kraftigare än vad vattenfallsstyrelsen
nu föreslagit, bör därför fastställas en särskild övergångsanordning
med personliga lönetillägg för de nuvarande innehavarna av dessa befattningar,
därest de vid nu löpande förordnandeperioders utgång erhålla förnyade
förordnanden å motsvarande befattningar. Styrelsen vill emellertid
bestämt hävda, att de av styrelsen nu föreslagna avlöningarna för ifrågavarande
befattningar äro behövliga för att tillförsäkra vattenfallsverket fullt
kvalificerade befattningshavare å dessa poster.
Beträffande slutligen befattningen såsom kraftverksdirektör vid de norrländska
kraftverken har vattenfallsstyrelsen förnyat sin förut omförmälda, i
skrivelse den 9 juni 1932 gjorda framställning örn ett särskilt lönetillägg å
3.000 kronor vid denna befattning. Styrelsen har därvid erinrat, att det här
icke vore fråga örn löneförbättring för någon befintlig innehavare av förevarande
befattning utan att det i stället förhölle sig så, att det med
nuvarande avlöningsförmåner icke vore möjligt att besätta befattningen
med någon tillräckligt kvalificerad person. Den utgiftsökning, som erfordrades
för beredande av dylik möjlighet, vore av försvinnande liten betydelse i
jämförelse med de verkningar med avseende å verkets affärsresultat, som
följde av det sätt, varpå denna personfråga ordnades.
Lönenämnden har avgivit utlåtande i ärendet den 9 oktober 1933. Beträffande
frågan örn tantiemsystemets avskaffande utan avvaktan å en allmän
revision av avlöningsreglementet har nämnden anfört följande:
Yad först angår den ifrågasatta åtgärden att isolerat, utan samband med
den tilltänkta allmänna löneregleringen, upphäva de för här ifrågavarande
tjänstemän gällande tantiembestämmelserna, synes det nämnden uppenbart,
att en sådan åtgärd, såsom ock riksdagens vederbörande utskott förutsatt,
med nödvändighet måste påkalla en höjning av den fasta lönen. Lönekommittén,
som i sitt förslag till avlöningsreglemente upptagit en till 38 lönegrader
utvidgad löneskala och därjämte vid lönebeloppens beräknande utgått
från en av rådande dyrtidstilläggssystem betingad höjning av nu gäl
-
55
Kungl. Majus proposition nr L22.
lande lönesatser med omkring 17 %, Ilar ansett sig kunna inplacera även de
tantiemberättigade tjänstemännen vid statens vattenfallsverk å den allmänna
löneplanen, såsom förut nämnts dock med viss övergångsanordning. Enligt
kommitténs förslag skulle överdirektör vid statens vattenfallsverk hänföras
till 38:e lönegraden, kraftverksdirektör vid Trollhätte och Älvkarleby kraftverk
till 34:e lönegraden samt kraftverksdirektör vid Motala och vid de norrländska
kraftverken till 32:a lönegraden, varvid i samtliga fall skulle gälla,
att lönen omedelbart utginge enligt den högsta för lönegraden fastställda
löneklassen.
Mera vanskligt ter sig genomförandet av en motsvarande förändring med
nu gällande avlöningsreglemente. Såsom framgår av proposition nr 384 till
1918 års riksdag, vid vilken riksdag de ännu gällande grunderna för beräknande
av överdirektörens tantiem fastställdes, räknade man med att tantiem
skulle under perioden 1919—1924 stiga från 14,000 kronor till 19,000 kronor
och de sammanlagda löneförmånerna, den kontanta bostadsersättningen däri
inräknad, för sistnämnda år uppgå till 29,500 kronor. År 1919, då. de
nuvarande procentsatserna för beräknande av kraftverksdirektörs tantiem
godkändes (proposition nr 391), beräknade man, att de totala avlöningarna
år 1924 skulle uppgå till 18,500 kronor för kraftverksdirektören .vid
Trollhätte kraftverk och till 15,400 kronor för kraftverksdirektören vid Älvkarleby
kraftverk. I verkligheten belöpte sig löneinkomsterna år 1924 till
24,026 kronor för överdirektören, till 17,040 kronor för kraftverksdirektören
i Trollhättan och till 15,767 kronor för kraftverksdirektören i Älvkarleby,
dyrtidstillägg oräknat. Sedermera har inkomsten av tantiem genomsnittligt
sett varit i stadigt stigande, och utgjorde de sammanlagda löneinkomsterna,
exklusive dyrtidstillägg, år 1932 respektive 41,504 kronor, 22,766 kronor och
20,836 kronor. I betraktande av de löneförmåner, som sålunda ursprungligen
avsetts kunna tillkomma dessa tjänstemän, och i all synnerhet med
hänsyn till de löneinkomster, de under de senaste åren i verkligheten uppburit,
lärer man vid ett slopande av tantiemsystemet vara hänvisad till att
vidtaga en så kraftig höjning i de enligt avlöningsreglementets 5 § 1 mom.
nu utgående fasta arvodena — 10,500 kronor för överdirektör och 10,000
kronor för kraftverksdirektör — att ett bibehållande av ifrågavarande befattningar
bland övriga i momentet upptagna förordnandetjänster skulle framstå
såsom en ur löneteknisk synpunkt olämplig anordning.
Härtill kommer, att förändringen med all sannolikhet komme att medföra
vissa olägenheter av praktisk art. Enär förordnandena utlöpa för den nuvarande
överdirektören med utgången av ar 1934 och för de nuvarande kraftverksdirektörerna
vid Trollhätte och Älvkarleby kraftverk med utgången
av år 1937, skulle det nya arvodesbeloppet för överdirektören kunna tillämpas
redan från och nied ingången av år 1935 men för nyssnämnda kraftverksdirektörer
först från och med ingången av år 1938. Därest det fasta
arvodet för överdirektören bestämdes exempelvis till samma belopp, som
av 1928 års lönekommitté föreslagits, eller 21,000 kronor, bleve följden med
all sannolikhet den, att överdirektören •— bortsett från det fall att den nuvarande
innehavaren av tjänsten genom särskild övergångsamordning skyddades
— under mellantiden och "intill dess arvodesregleri n gen. trädde i
kraft jämväl för kraftverksdirektörerna, funne sig sämre ställd i lönehänseendo
än dessa, något som skulle innebära en uppenbar ©egentlighet i betraktande
av hans ställning såsom chef för kraftverksbyrån och närmast
under verkschefen ansvarig för statens hela kraftverksförvaltning. Lönenämnden
förbiser ej heller, att ett slopande av tantiemsystemet under nuvarande
förhållanden skulle i praktiken kunna föranleda, att en eller annan
av do örn statens kraftverksrörelse förtjänta personer, vilka för närvarande
56
Kungl. Majus proposition nr 122-
bekläda överdirektörs- respektive kraftverksdirektörsbefattningarna, skulle finna
med sitt intresse förenligt att, lämna statstjänsten för att tillträda bättre
avlönad enskild befattning.
Då sålunda lönenämnden ur skilda synpunkter ansåge sig icke kunna
förorda ett omedelbart avskaffande av tantiemsystemet utan funne denna
fråga böra anstå och närmare övervägas först i samband med en blivande
allmän lönereglering, har lönenämnden undersökt, på vad sätt i avvaktan
på en blivande lönereglering sådan jämkning i grunderna för tantiemens
beräknande skulle kunna provisoriskt åvägabringas, som medförde en lämplig
beskärning i den nu utgående tantieminkomsten. Härom anför lönenämnden:
I
sådant hänseende synas olika utvägar erbjuda sig. Det enklaste sättet
vore onekligen att, såsom vattenfallstyrelsen i sitt utlåtande i förevarande
ärende ifrågasatt, fastställa en viss maximigräns för tantieminkomsten. För
sin del anser emellertid nämnden en sådan utväg icke vara att förorda.
Visserligen skulle härigenom garanti skapas för att vederbörande befattningshavares
inkomster vid stigande nettovinst icke sprunge upp till oskäligt
belopp. A andra sidan skulle en maximeringsbestämmelse på ett ojämnt sätt
öva inverkan på tantiemens beräkning. Det måste också sägas, att en begränsning
uppåt av tantiemen icke står i god överensstämmelse med tantiemens
idé, vilken avser att bereda vederbörande befattningshavare en mot
förskjutningen i nettovinsten svarande ändring i löneinkomsterna. Bestämmandet
av en viss högsta gräns för tantiemen och därmed också för den
totala löneinkomsten skulle därjämte lätteligen kunna anses innebära fastslående
av en viss lönenivå för framtiden och följaktligen föregripa en kommande
lönereglering.
Lönenämnden har fördenskull ansett, att den åsyftade provisoriska regleringen
av löneinkomsterna bör komma till stånd genom sänkning av de
i 5 § 2 mom. av avlöningsreglementet angivna procentsatserna för tantiemens
beräkning. Förslag i sådan riktning har ock, såsom av remisshandlingarna
framgår, redan år 1930 framlagts av vattenfallsstyrelsen. Nämnden anser
emellertid, att den åsyftade beskärningen bör gå något längre än vad styrelsen
avsett, och har nämnden därför utarbetat ett eget förslag i ämnet. Härvid
har lönenämnden utgått från att överdirektörens tantiem, vilken för närvarande
är baserad på nettovinsten från de kraftverk, som lämna överskott,
bör beräknas procentuellt å nettovinsten för samtliga kraftverk betraktade
såsom en enhet, således under hänsynstagande till såväl de vinstgivande
som de _ förlustbringande kraftverken, samt att procentberäkningen jämväl
bör, i likhet med vad nu är fallet i fråga örn kraftverksdirektör, ske efter
fallande skala. Tantiemen för kraftverksdirektör bör däremot under kär
ifrågavarande provisorium alltjämt beräknas å nettovinsten för vederbörande
kraftverk, utan den av vattenfallsstyrelsen ifrågasatta utjämningen mellan
olika kraftverk.
Enligt nämndens mening skulle under förkandenvarande förhållanden en
lämplig begränsning i tantiemen erhållas, örn densamma beräknades på följande
sätt. För överdirektör utgår tantiem med 0.5 % å nettovinsten, i
den mån denna ej överstiger 2 miljoner kronor, med 0.8 % av den del av
vinsten, som överstiger 2 miljoner men ej 4 miljoner kronor, samt med 0.1 %
av den del av vinsten, som överstiger 4 miljoner kronor. För kraftverksdirektör
beräknas tantiem till 0.6 % å nettovinsten, i den mån denna ej
överstiger 1 miljon kronor, till 0.3 % av den del av vinsten, som överstiger
1 miljon kronor men ej 2 miljoner kronor, samt till 0.1 % av den del av
57
Kungl. Majus proposition nr 122.
vinsten, som överstiger 2 miljoner kronor. Tantiem till kraftverksdirektör
utgår, såsom hittills varit fallet, med lägst 2,500 kronor för år. Med en dylik
fallande skala skulle framdeles inträffande variationer i nettovinsten vid kraftverken
icke komma att medföra alltför stora förskjutningar i tantiembeloppen.
Efterföljande sammanställning innehåller en jämförelse mellan den tantiem,
som enligt nu gällande grunder utgått till överdirektören ävensom
kraftverksdirektörerna vid Trollhätte och Älvkarleby kraftverk under år 1932,
och den tantiem, som samma år skulle hava tillkommit nämnda tjänstemän,
därest de av lönenämnden här föreslagna grunderna då varit gällande:
Tantiem år 1932
enligt brava- enligt före
Befattningshavare
rande‘''grunder slagna, grunder
kronor kronor
Överdirektör................................................................. 31,004 17,100
Kraftverksdirektör vid Trollhätte kraftverk ............ 12,766 9,422
Kraftverksdirektör vid Älvkarleby kraftverk............ 10,836 8,779
De ifrågasatta nya reglerna för tantiemens bestämmande, vilka icke förutsätta
någon ändring i principerna för själva vinstberäkningen, torde böra
ersätta de nuvarande bestämmelserna i första och andra styckena i 5 § 2
mom. av kommunikationsverkens avlöningsreglemente.
På grund av det anförda har lönenämnden hemställt, att 5 § 2 mom. avlöningsreglementet
måtte erhålla efter lönenämndens sålunda framställda
förslag anpassad lydelse.
Slutligen anför lönenämnden:
Den föreslagna författningsändringen torde böra träda i kraft den 1 juli
1934. Härigenom skulle de nya bestämmelserna komma att tillämpas å elen,
som efter sagda dag tillträder förnyat förordnande å befattning såsom överdirektör
eller kraftverksdirektör. Lönenämnden har ansett tillräckliga skäl
icke föreligga för att de nuvarande innehavarna av här ifrågavarande befattningar
skola, därest de efter tilländalupen förordnandeperiod erhålla förnyat
förordnande, genom personliga lönetillägg erhålla kompensation, helt eller
delvis, för en på grund av författningsändringen uppkommen löneminskning.
Då emellertid de nuvarande tjänstinnehavarna, såsom förut antytts, icke
torde under nu löpande förordnandeperiod kunna förpliktas att underkasta
sig den föreslagna ändringen i avlöningsreglementet, synes en övergångsföreskrift
böra utfärdas, som undantager dem från de nya bestämmelsernas
tillämpning, så länge deras nu innehavande förordnanden vara.
I detta sammanhang vill nämnden framhålla, att i syfte att underlätta ett
framtida avskaffande av tantiemsystemet det synts lönenämnden lämpligt,
att vid meddelande av nya förordnanden å överdirektörs- eller kraftverksdirektörsbefattning
skyldighet föreskrives för den förordnade att underkasta
sig de ändrade bestämmelser, som framdeles kunna varda beslutade i fråga
om tantiem.
I fråga om särskilt lönetillägg av 3,000 kronor åt kraftverksdirektören
vid de norrländska kraftverken har lönenämnden erinrat, att nämnden i utlåtande
den 17 juni 1932 förordat bifall härtill, varjämte nämnden uttalat,
att den ansett sig i förevarande sammanhang icke hava anledning att frångå
vad i sagda utlåtande anförts i frågan.
Avvikande mening har anförts av ledamoten av lönenämnden G. Mattelin
samt suppleanten i nämnden, byråchefen A. Jacobson. Mattelin har fram
-
Departements
chefen.
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
hållit, att det vore mer överensstämmande med sedvanliga affärsprinciper
att för tantiemens beräknande använda en stigande procentskala. Då en
dylik omläggning av grunderna skulle kunna komma att innebära en allt
för kraftig beskärning av de nu utgående sammanlagda löneförmånerna för
överdirektören och kraftverksdirektörerna i Trollhättan och Älvkarleby, har
Mattelin ansett lämpligare, att tantiem finge utgå med 0.3 procent av respektive
nettovinster oavsett deras storlek. Jacobson har ansett, att de nya
grunderna för tantiemberäkningen borde så avpasssas, att de däremot svarande
tantiembeloppen ungefärligen överensstämde med de maximibelopp,
som vattenfallsstyrelsen i sitt utlåtande den 12 juni 1933 föreslagit. Jacobson
har föreslagit den avvikelsen från majoritetens inom lönenämnden förslag,
att den del av tantiemen, som skulle utgå med 0.3 procent, skulle beräknas
för överdirektören å nettovinst över 2 miljoner kronor intill 5 miljoner
kronor och för kraftverksdirektör å nettovinst över 1 miljon kronor
intill 2.6 miljoner kronor.
Av följande sammanställning framgår den tantiem, som under år 1932
jämlikt gällande grunder tillkommit eller enligt framkomna förslag skulle
hava utgått till överdirektören samt kraftverksdirektörerna vid Trollhätte och
Älvkarleby kraftverk:
Befattningshavare |
Tantiem under år 1932 |
||||
Enligt gällande grunder Kronor |
Enligt vatten-fallsstyrelsens 12 juni 1933 Kronor |
Lönenämnden |
|||
Enligt majoritetens förslag Kronor |
Enligt Mattelins förslag Kronor |
Enligt Jacobsons förslag Kronor |
|||
Överdirektören ............ |
31,004 |
19,000 |
17,100 |
15,300 |
19,100 |
Kraftverksdirektören vid: |
|||||
Trollhätte kraftverk ... |
12,766 |
10,000 |
9,422 |
10,266 |
10,422 |
Älvkarleby kraftverk ... |
10,836 |
10,000 |
8,779 |
8,337 |
9,779 | |
Såsom, bland andra, 1928 års lönekommitté framhållit, synes det principiellt
sett mindre lämpligt, att några få statens befattningshavare skola avlönas
enligt grunder — fast lön och tantiem — som helt avvika från vad
som gäller för andra statstjänstemän. Ehuru det alltså skulle ligga närmast
till hands att ersätta tantiemsystemet med avlöningsgrunder, anslutande
sig till de inom statsförvaltningen eljest brukliga, lärer emellertid av skäl,
som lönenämnden anfört, en omprövning därutinnan böra ske först i samband
med en blivande allmän lönereglering.
För närvarande torde övervägandena därför få avse endast en jämkning i
grunderna för beräknandet av tantiem i syfte att ernå skälig begränsning
därav. Såsom redan i det föregående hämnts, utlöpa emellertid gällande förordnanden
för kraftverksdirektörerna vid Trollhätte, Älvkarleby och Motala
59
Kungl. Majus proposition nr 122.
kraftverk först med utgången av år 1937, vadan en ändrad tantiemberäkning
icke skulle beträffande dessa befattningshavare bliva tillämplig förrän med
ingången av år 1938. Att vid sådant förhållande redan nu för dessa befattningar
träffa avgöranden örn provisoriska åtgärder i förevarande avseende
kan icke vara lämpligt. Skulle icke före nämnda tidpunkt frågan örn en allmän
lönereglering hava avgjorts eller stå inför ett omedelbart avgörande,
lärer tantiemfrågan för kraftverksdirektörerna böra föreläggas 1937 års riksdag.
De förändringar i förevarande avseende, som nu torde böra genomföras,
skulle således avse allenast överdirektörsbefattningen, för vars innehavare
nu löpande förordnande utgår med innevarande års slut.
Yad angår sättet för en omläggning av grunderna för tantiemens beräknande,
tala onekligen skäl för den av en reservant inom lönenämnden framförda
meningen, att tantiem, örn sådan skall utgå, i motsats till vad nu är fallet
bör med vinstens tillväxt stiga. Lika med reservanten finner jag emellertid
en sådan omläggning knappast möjlig att nu genomföra utan alltför stora
rubbningar. Vid prövning av övriga alternativ har jag funnit mig böra biträda
lönenämndens förslag och vill alltså, såsom provisorium i avvaktan på en blivande
allmän lönereglering, föreslå att till överdirektören skall årligen, utöver
arvodet, utgå tantiem å nettovinsten av rörelsen vid samtliga statens kraftverk
såsom enhet betraktade med 0.6 procent av nämnda vinst, i den mån densamma
icke överstiger 2 miljoner kronor, med O.s procent av den del av vinsten, som
överstiger 2 men ej 4 miljoner kronor, samt med 0.1 procent av den del av
vinsten, som överstiger 4 miljoner kronor. Därest dessa grunder varit gällande
år 1932, skulle överdirektörens inkomst av arvode och tantiem, frånsett dyrtidstillägg,
under nämnda år hava uppgått till (10,500 4- 17,100) 27,600 kronor
i stället för uppburna 41,504 kronor.
Vad därefter beträffar kraftverksdirektörsbefattningen vid de norrländska
kraftverken, vill det av vad därutinnan förekommit synas, som örn det icke
vore möjligt att tillfredsställande och i erforderlig mån varaktigt besätta
denna, tjänst med mindre en förbättrad löneställning provisoriskt beredes.
Med utgående sålunda från att en dylik åtgärd får anses vara ur verkets
synpunkt nödvändig, anser jag mig lika med lönenämnden därför böra tillstyrka,
att vid ifrågavarande befattning må, räknat från och med den 1 juli
1934, utöver arvode och tantiem enligt avlöningsreglementet, utgå ett tillfälligt
lönetillägg av 3,000 kronor för år räknat.
Då även den föreslagna ändringen i bestämmelserna örn tantiem åt överdirektören
torde böra träda i kraft den 1 juli 1934 men gällande förordnande
för honom utlöper först med nämnda års utgång, synes böra övergångsvis
stadgas, att beträffande nuvarande innehavare av befattningen skola tillämpas
gällande bestämmelser, så länge hans innehavande förordnande varar.
Vid meddelande av nya förordnanden å överdirektörs- och kraftverksdirektörsbefattning
torde böra föreskrivas skyldighet för den förordnade att underkasta
sig de ändrade avlöningsbestämmelser, som må varda stadgade beträffande
ifrågavarande befattningar.
60
Kungl. Majas proposition nr 122.
Övergångsanordningar m. m. Departementschefens hemställan.
De av mig i det föregående förordade ändringarna i fråga örn vissa befattningar
vid kommunikationsverken synas lämpligen böra genomföras den
1 juli 1934.
I fråga örn befattningar, som enligt mitt förslag skulle indragas, blir det
— såsom av den föregående framställningen torde framgå — i vissa fall
erforderligt att uppföra vederbörande befattningar på övergångsstat. Det
synes därför lämpligt, att Kungl. Majit jämväl med avseende å befattningar,
vilkas antal fastställes av Kungl. Majit och riksdagen, efter förslag av vederbörande
verksstyrelse årligen tills vidare bestämmer övergångsstatens omfång.
Då sålunda vissa av de erforderliga övergångsanordningarna kräva riksdagens
medverkan, torde bemyndigande böra utverkas för Kungl. Majit att
utfärda de bestämmelser, som kunna erfordras för genomförande av de föreslagna
ändringarna.
Av vad förut påpekats framgår, att ett bifall till de förordade förslagen
föranleder dels viss ändring i avlöningsreglementet för kommunikationsverken,
dels ock ändringar i den vid reglementet fogade tjänsteförteckningen.
Enligt av riksdagen förut lämnat bemyndigande äger emellertid Kungl. Majit
att i reglementet och tjänsteförteckningen vidtaga de ändringar, som föranledas
av de beslut, riksdagen i förevarande hänseende kan komma att fatta.
Vad i det föregående förordats föranleder även vissa ändringar i den
vid kommunikationsverkens pensionslag fogade åldersförteckningen. Frågan
härom torde senare komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.
På grund av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
Ilo) besluta, med tillämpning från och med den 1 juli 1934,
att 5 § 2 morn., första stycket, i avlöningsreglementet den 19
juni 1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk skall hava följande
ändrade lydelse:
Överdirektör vid statens vattenfallsverk åtnjuter, utöver
arvodet, tantiem å nettovinsten av rörelsen vid samtliga statens
kraftverk såsom enhet betraktade med 0.6 procent av nämnda
vinst, i den män densamma icke överstiger 2,000,000 kronor,
med 0.3 procent av den del av vinsten, som överstiger 2,000,000
men ej 4,000,000 kronor, samt med 0.1 procent av den del avvinsten,
som överstiger 4,000,000 kronor, allt för år räknat;
att i den vid nämnda avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckningen
skola upptagas följande befattningar, nämligen:
vid postverket:
i 24:e lönegraden: intendent;
61
Kungl. Majus proposition nr 122.
vid telegrafverket:
i 30:e lönegraden: förste byrådirektör;
vid statens vattenfallsverk:
i 20:e lönegraden: kontrollör,
» 27:e » : driftsingenjör;
samt att ur samma tjänsteförteckning skola utgå följande befattningar,
nämligen:
vid postverket:
ur 21 :a lönegraden: aktuarie;
vid statens järnvägar:
ur 21:a lönegraden: distriktskassör,
» 24:e » : milkontrollör;
2:o) fastställa antalet av följande befattningar från och med
den 1 juli 1934 på sätt här angives, nämligen:
vid postverket:
notarie ....................................................................................... 9
intendent i 24:e lönegraden .................................................. 1;
vid telegrafverket:
förste kontrollör....................................................................... 21
linjeingenjör ............ 24
byrådirektör ............................................................................. 5
förste byrådirektör..................................................................... 1;
vid statens järnvägar:
elektroingenjör.......................................................................... 12
stationsinspektor av klass 2 ................................................... 14
stationsinspektor av klass 1 B............................................... 26
stationsinspektor av klass 1 A................................................ 6;
vid statens vattenfallsverk:
kontrollör i 21 :a lönegraden ................................................... 3
byråingenjör ............................................................................. 2
driftsingenjör.............................................................................. 1;
3:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som vid genomförande av förberörda ändringar
må erfordras;
4:o) medgiva, att vid den till statens vattenfallsverk hörande
befattningen såsom kraftverksdirektör vid de norrländska kraftverken
må från och med den 1 juli 1934, utöver arvode och
tantiem enligt avlöningsreglementet, utgå ett tillfälligt lönetillägg
av 3,000 kronor för år räknat; samt
Kungl. Majus proposition nr 122.
5:o) medgiva, att avlöningen till viss av statens järnvägar
från Härnösand—Sollefteå och Uppsala—Gävle järnvägar övertagen
personal må från och med den 1 januari 1935 utgå i
enlighet med av mig här förut förordade grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Kungl. Majus proposition nr 122.
63
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Postverket.
En notariebefattning å femte byrån ............................................................ 2
Uppflyttning i lönegrad av befattningen såsom aktuarie och föreståndare
för postverkets tryckeri.............................................................................. 3
Telegrafverket.
En förste byrådirektörsbefattning.................................................................. 6
En ny linjeingenjörsbef aktning .................................................................... 9
Två nya förste kontrollörsbefattningar ....................................................... 12
Statens järnvägar.
Ökat antal elektroingenjörsbefattningar........................................................ 14
Ändring i klass av vissa stationer ............................................................... 16
Indragning av distriktskassörsbefattningarna............................................... 21
Indragning av milkontrollörsbefattningen.................................................... 22
Ändrade grunder för avlöning till vissa i statens järnvägars tjänst övertagna
befattningshavare ......................................................................... 23
Fråga örn förbättrad löneställning för vissa kontorsskrivare m. fl. tjänstemän 31
Fråga örn ändrad benämning å vissa notariebefattningar........................... 32
Sammanfattning ........................................................................................... 33
Statens vattenfallsverk.
En byråingenjörsbefattning ........................................................................ 35
En befattning såsom driftsingenjör vid Motala kraftverk .......................... 36
Två nya kontrollörsbefattningar vid lokalförvaltningarna ........................... 38
Ändrade grunder för avlöning åt överdirektören och kraftverksdirektörerna 45
Övergångsanordningar m. m. Departementschefens hemställan ............... 60