Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
1
Nr 112.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90)
angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;
given Stockholms slott den 9 februari 1934.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 24 mars
1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1934
1 sami,
Nr liz
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars lillö (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff''.
Härigenom förordnas, att 1, 4, 5, 7 och 8 §§ lagen den 24 mars 1916 angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, 5 § i dess lydelse enligt lagen
den 6 maj 1921 (nr 186), skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 §•
Fångar, som i samma straffanstalt undergå straff varom i denna lag förmäles,
skola efter kön och olika straffart hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda
avdelningar av straffanstalten. Fånge, som vid straffets början ej fyllt
tjuguett år, skall avtjäna straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre
fångar avsedd straffanstalt, där det ej med hänsyn till strafftidens korthet,
straffets art eller omständigheterna i övrigt finnes olämpligt.
4 §•
Har den, som undergår straffarbete eller fängelse varom förmäles i
3 §, vid straffets början fyllt tjuguett år, skall han hållas till straff i enrum
under hela strafftiden, där denna icke överstiger tre år, och där strafftiden
är längre, de tre första åren. Har fången vid straffets början ej fyllt tjuguett
år, skall han hållas till straff i enrum under hela strafftiden, där denna
icke överstiger ett år, och där strafftiden är längre, det första året. Fången
skall, då han icke undergår straff i enrum, hållas till straff i gemensamhet.
Örn fånges — -—- — 7, 8 och 9 §§.
5 §.
Fånge, som---tillfälligtvis påkallas.
Sedan fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, avtjänat tre månader
av strafftiden, samt annan fånge av strafftiden avtjänat sex månader,
må, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt,
cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt sådan fånge anförtros att
inom straffanstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete, eller
att utföra arbete gemensamt med andra fångar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112.
3
Grenom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skall förebyggas, att
fången träder i förbindelse med andra fångar i vidare mån än som påkallas
av arbete, fången har att utföra. Därjämte skola, beträffande fånge som vid
straffets början ej fyllt tjuguett år, under de tre första månaderna av strafftiden
samt, i fråga om annan fånge, under de sex första månaderna anordningar
vidtagas, som förhindra fången jämväl vid vistelse utom cellen att se andra
fångar.
Fånge, åt vilken anförtros att utföra arbete gemensamt med andra fångar,
må kunna överflyttas till sådan med odlingsföretag förenad anstalt, som är
anordnad för särskilt pålitliga fångar, och skall med avseende å hans vistelse
därstädes vad i 6 § första stycket är föreskrivet lända till efterrättelse.
7 §•
önskar fånge---därtill föreligga.
Är fånges---enrum förflutit.
I fråga örn fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år, må jämväl
av den anledning, att hans hållande till straff i gemensamhet är förenat med
fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar, fångvårdsstyrelsen
kunna förordna, att fången skall hållas till straff i enrum efter utgången av
den enligt nyssnämnda lagrum för honom gällande längsta tid för sådant
straff, dock ej utöver tre år från straffets början.
I avvaktan---under omprövning.
8 §.
Fånge må---kan befaras.
Ej heller må fånge, som vid straffets början ej fyllt tjuguett år och som
av strafftiden avtjänat tre månader, eller annan fånge, som av strafftiden avtjänat
sex månader, hållas till straff i enrum, örn det av annat skäl, än i första
stycket sägs, finnes för honom uppenbarligen olämpligt samt hans hållande
till straff i gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller säkerheten
inom straffanstalten eller för skadlig inverkan från fångens sida å andra
fångar eller med annan väsentlig olägenhet.
Om fånges — -—- — förordnar fångvårdsstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga örn
ändrade bestämmelser rörande verkställighet av frihetsstraff.
Föredraganden anför:
»Enligt gällande regler om verkställighet av frihetsstraff skola fångar som
ådömts sådant straff av kortare tidslängd undergå straffet i enrum samt de
som erhållit långvarigare straff under första delen av strafftiden hållas i enrum
och under den senare delen avtjäna straffet i gemensamhet med andra
fångar. Jämte dessa båda huvudformer för straffverkställigheten — cellstraff
och straff i gemensamhet -—- finnas vissa mellanformer, vilka kännetecknas
av att den med cellstraffet förbundna stränga isoleringen i större eller
mindre utsträckning ersatts av en något vidgad rörelsefrihet för fången. De
huvudsakliga föreskrifterna rörande straffverkställigheten äro givna i lagen
den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff,
vilken i förevarande avseenden undergått viss ändring genom lag den 6 maj
1921. Beträffande frågan vilket utrymme som lämpligen bör tillerkännas
var och en av de olika verkställighetsformerna ha efter sistnämnda tidpunkt
från skilda håll framställts förslag, vilka åsyftat att inskränka användningen
av det stränga cellstraffet och samtidigt att vidga möjligheterna av
en efter de individuella fallen avpassad fångbehandling.
Innan jag lämnar en redogörelse för de nämnda förslagen, torde en kortfattad
framställning vara erforderlig rörande de överväganden som givit anledning
till gällande lagbestämmelser och i samband därmed dessa senares
närmare innehåll. För en mera ingående kännedom örn den tidigare utvecklingen
på straffverkställighetens område i vårt land och i utlandet liksom beträffande
utländska bestämmelser och reformförslag torde jag få hänvisa till
det av landshövdingen Sven Hagströmer den 16 juli 1931 avlämnade betänkandet
med ''Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska
fångvårdsväsendet’ (statens off. utredn. 1931:16).
Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
5
Gällande bestämmelser.
Under år 1913 överlämnades åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning
och avgiva förslag i fråga om revision av då gällande bestämmelser
örn verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. I sitt den 29 december
1914 avgivna betänkande, vilket jämväl innehöll förslag till helt ny verkställighetslag,
anförde de sakkunniga bland annat: I allmänhet syntes er
farenheten
peka därhän att fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter
kunde i regel utan skada för hälsan utstå det treåriga cellstraff, som
enligt då gällande lag vore föreskrivet. Särskilt bland brottslingar funnes
emellertid, som naturligt vore, en avsevärd del som vore andligen och kroppsligen
under medelnivån och för vilkas hälsa cellstraffet därför ej sällan medförde
men. Dessa bleve redan enligt då gällande praxis utgallrade, till största
delen under det första cellåret. En längre tids cellstraff kunde emellertid
för fångar med i det hela normala själs- och kroppskrafter medföra, örn icke
men för hälsan, så dock ett kroppsligt försvagande och andlig slöhet, större
eller mindre alltefter fångarnas motståndskraft. Visserligen torde det långa
cellstraffet, sådant det dåmera vore anordnat, med yrkesarbete, ofta i särskild
arbetscell, kommande och gående av arbetsledare och fängelsetjänstemän, med
vistelse i fria luften under viss tid, och, i allt större utsträckning, gymnastik,
i nämnda avseende medföra betydligt mindre nackdelar än förr, men uteslutna
kunde de ej anses vara. En reform av gemensamhetsstraffet, som avlägsnade
åtminstone de betänkligaste av de nackdelar som vidlådde detta, vore en
förutsättning för en inskränkning av enrumsstraffet. En sådan reform måste
i viss mån bliva ett experiment, vars lyckliga utgång berodde av omständigheter
vilka ej kunde med visshet förutses. Det hade därför synts de sakkunniga
lämpligare att, i stället för att företaga en nedsättning av enrumsstraffet
över lag, föreskriva en sådan nedsättning av individuella skäl för
vissa undantagsfall, av vilka de mindre trängande tillika gjorts beroende såväl
därav att viss tid förflutit från straffets början som därav att fångens
hållande till straff i gemensamhet kunde äga rum utan väsentliga olägenheter.
Därigenom bereddes möjlighet för fångvårdsmyndigheterna till en varsam
utökning av gemensamhetsfångarnas antal, allteftersom de gjorda erfarenheterna
därtill föranledde. De sakkunniga ansåge för övrigt betänkligheterna
mot det treåriga cellstraffet avsevärt minskade därigenom att de sakkunniga
föresloge betydande modifikationer i den med enrumsstraffet förbundna isoleringen.
En utjämning av de skarpa motsatserna mellan enrumsstraff och
gemensamhetsstraff syntes nämligen böra äga rum. De olägenheter det längre
enrumsstraffet kunde medföra borde, i den mån det vore förenligt med straffets
skärpa, förminskas, ej blott genom cellanordningar som beredde ökat utrymme,
ljus och luft, utan även genom en lättnad i isoleringen, såvida därigenom
ej äventyrades de goda resultaten av fångvårdstjänstemännens påverkan
och avskildheten från medfångarna. Gemensamhetens faror åter borde
undvikas genom att den isolering som redan ägde rum nattetid vid behov utsträcktes,
med bibehållande i huvudsak av de egenskaper hos gemensamhets
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 112.
straffet som gjorde detta till en för fången naturligare och därför i och för
sig sundare tillvarelseform.
De principer till vilka de sakkunniga sålunda anslutit sig vunno tillämpning
i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff. I denna lags 1 § stadgas
bland annat att fånge som vid straffets början ej fyllt tjugu år skall avtjäna
straffet helt eller delvis i huvudsakligen för yngre fångar avsedd straffanstalt,
där det ej med hänsyn till strafftidens korthet, straffets art eller omständigheterna
i övrigt finnes olämpligt. Enligt 4 § skall den som undergår straffarbete
eller omedelbart ådömt fängelse och vid straffets början fyllt tjugu
år hållas till straff i enrum under hela strafftiden där denna icke överstiger
tre år, och, där strafftiden är längre, de tre första åren. Har fången vid
straffets början ej fyllt tjugu år, skall han hållas till straff i enrum under
hela strafftiden där denna icke överstiger ett år, och, där strafftiden är längre,
det första året. Då fånge icke undergår straff i enrum, skall han hållas till
straff i gemensamhet. I 5 § första stycket stadgas att fånge som undergår
straff i enrum skall hållas innesluten i cell, där ej hans vistelse utom densamma
betingas av deltagande i gudstjänst, skolundervisning, rörelse i fria luften
eller gymnastik eller ock av omständigheterna tillfälligtvis påkallas. Enligt
ursprungliga lydelsen av 5 § andra stycket gällde att sedan fånge som
vid straffets början ej fyllt tjugu år avtjänat fyra månader av strafftiden
samt annan fånge ett år, skulle, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller
behandling så funnes lämpligt, cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt
sådan fånge anförtros att inom straffanstalten uträtta ärenden vilka sammanhängde
med hans arbete. I samma paragrafs tredje stycke föreskrevs att
genom noggrann tillsyn och på annat lämpligt sätt skulle förebyggas att fången
trädde i förbindelse med andra fångar. Beträffande fånge som vid straffets
början ej fyllt tjugu år skola därjämte — enligt 5 § tredje stycket —
under de fyra första månaderna och beträffande annan fånge under det första
året anordningar vidtagas, som förhindra honom jämväl vid vistelse utom
cellen att se andra fångar. Enligt 6 § första stycket skall straff i gemensamhet
genom fångarnas fördelning i grupper eller på annat lämpligt sätt så anordnas
att fara för skadlig inverkan fångarna emellan såvitt möjligt förebygges.
Därjämte föreskrevs enligt den ursprungliga lydelsen av förevarande
stadgande att fånge som underginge straff i gemensamhet städse skulle hållas
avstängd från andra fångar under sovtid. 6 § innehåller i övrigt dels att
örn fånge, som hålles till straff i gemensamhet, under längre tid sysselsatts
med arbete huvudsakligen inomhus, skall han, där så lämpligen kan ske, någon
tid före frigivningen helt eller delvis hållas till arbete utomhus, dels ock
att fånge som undergår straff i gemensamhet skall kunna sysselsättas med
arbete utom straffanstaltens slutna område, såvida förbindelse mellan fången
och obehöriga därvid förhindras. I 7 § föreskrives att, örn fånge önskar att
få undergå straff i enrum även efter det den längsta enrumstiden förflutit,
detta ej må förvägras honom, där ej fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl
därtill föreligga. Är fånges hållande till straff i gemensamhet förenat med
Kungl. Maj:ts proposition nr 112.
7
fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten, må fångvårdsstyrelsen
kunna förordna att fången skall hållas till straff i enrum jämväl efter det
den för fången gällande längsta tid för enrumsstraff förflutit. I fråga örn
fånge som vid straffets början ej fyllt tjugu år må jämväl av den anledning
att hans hållande till straff i gemensamhet är förenat med fara för skadlig
inverkan från hans sida å andra fångar, fångvårdsstyrelsen kunna förordna
att fången skall hållas till straff i enrum efter utgången av den för honom
gällande längsta tid för sådant straff, dock ej utöver tre år. Fånges fortsatta
hållande till straff i enrum av nu nämnda anledningar skall av fångvårdsstyrelsen
minst en gång var sjätte månad tagas under omprövning. Jämlikt
8 § må fånge icke hållas till straff i enrum, om men för hans andliga eller
kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras. Ej heller
må fånge som vid straffets början ej fyllt tjugu år efter fyra månader och
annan fånge efter ett år hållas till straff i enrum, om det av annat skäl än
nyss nämnts finnes för honom uppenbarligen olämpligt samt hans hållande
till straff i gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller säkerheten
inom anstalten eller för skadlig inverkan från fångens sida å andra
fångar eller med annan väsentlig olägenhet. I 12 § föreskrives att därest men
för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller uppenbarligen kan
befaras genom tillämpning av i lagen given bestämmelse, i tillämpningen må
göras den jämkning som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av
sådant men.
De år 1921 vidtagna ändringarna i 1916 års lag tillkommo efter framställning
av fångvårdsstyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den
11 januari 1921 anförde bland annat följande: Den år 1916 utfärdade lagen
hade möjliggjort en mer individuell behandling av fångarna. De införda modifikationerna
i cellstraffet hade skapat en mellanklass av fångar. Erfarenheten
hade emellertid ådagalagt, hurusom det i många fall vore önskvärt att
för denna mellanklass något vidga friheten. Genom att för mellanklassen
medgiva arbete tillsammans med andra fångar skulle tillgodoses ett allt mera
framträdande behov av arbetskraft, användbar vid jordbruk och industri i
större mått. Styrelsen hade övervägt huruvida tiden för cellstraffet i allmänhet
kunde förminskas. Styrelsen hade emellertid, då delade meningar härom
rådde bland fängelsernas tjänstemän, ej velat föreslå en dylik inskränkning.
Om celltiden i lagen nedsattes, komme utskrivningen ur cellen att ske helt
mekaniskt utan prövning av fångens förutsättningar för den större friheten,
under det att enligt styrelsens förslag medgivandet av arbete i gemensamhet
gjordes beroende av fångens välförhållande. Tillika borde meddelas föreskrift
därom att gemensamhetsfånge, som vore intagen å med odlingsföretag förenad
anstalt, ej under sovtid måste hållas avstängd från andra fångar.
Vid granskning i lagrådet av ett i anledning av denna skrivelse upprättat
förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i 1916 års lag tillstyrktes
förslaget enhälligt av lagrådet, därvid tva av dess ledamöter såsom sin mening
uttalade, att de föreslagna bestämmelserna icke finge erhålla tillämpning
i annan mån än där sådant funnes förestavat av hänsyn till själva fangvar
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
den. Detta uttalande rörande tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
underströks av departementschefen vid avlåtande av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen i frågan.
I enlighet med propositionen bifölls förslaget av riksdagen, varefter utfärdades
lag den 6 maj 1921 örn ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen
den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.
Härigenom gjordes i 5 § andra stycket ett tillägg, enligt vilket — efter fyra
månaders respektive ett års strafftid — icke blott såsom dittills cellen skulle
kunna hållas öppen under arbetstid och fången kunna få i uppdrag att uträtta
ärenden som sammanhängde med hans arbete, utan även åt fången skulle
kunna anförtros att utföra arbete gemensamt med andra fångar. Stadgandet
i samma paragrafs tredje stycke därom att genom noggrann tillsyn och på annat
lämpligt sätt skulle förebyggas att fången trädde i förbindelse med andra
fångar modifierades pa det sätt att sådan förbindelse icke finge äga rum i vidare
mån än som påkallades av arbete fången hade att utföra. I 6 § infördes
den bestämmelsen att vid sådan med odlingsföretag förenad anstalt, som är
anordnad för särskilt pålitliga fångar, undantag må äga rum från föreskriften
att fånge, som undergår straff i gemensamhet, under sovtid städse skall
hållas avstängd från andra fångar.
Det må här anmärkas att sträf flagskommissionen i sitt den
20 februari 1923 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1923: 9) uttalade
sin anslutning till de grundsatser som enligt 1916 och 1921 års lagstiftning
skola tillämpas i vart fängelseväsen och vår fångvård. Kommissionen fann
det icke vara riktigt att ovillkorligen binda cellstraffet vid viss i lagen bestämd
tid. Lagstiftaren borde möjliggöra och understödja en utveckling av
fångvården i riktning mot en mera individuell behandling av fångarna.
Tidigare ändringsförslag.
Samma ar som strafflagskommissionen avlämnade sitt betänkande ingav
fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj:t en skrivelse i vilken hemställdes
om sådan ändring i verkställighetslagen, att de i 5 § angivna modifikationerna
i enrumsstraffet — den s. k. mellanformen -— finge komma till användning
i fråga örn fånge som vid straffets början ej fyllt 20 år, då han avtjänat
tre månader av strafftiden, samt beträffande annan fånge efter sex månaders
strafftid. I skrivelsen, som är dagtecknad den 11 december 1923, anfördes
i huvudsak följande:
I fängelserna intoges ej sällan individer, å vilka ett strängt genomfört cellstraff
under nu föreskriven tid vore skadligt såsom förslappande den spänstighet
som erfordrades för framgångsrik självverksamhet, utan att dock men för
fångens andliga eller kroppsliga hälsa visade sig inträda eller uppenbarligen
kunde befaras, på sätt lagen förutsatte för fångens överflyttande från enrumstill
gemensamhetsbehandling. Bland fångarna av den äldre åldersgruppen inninge
ett flertal som gjort sig skyldiga till mindre svåra brott. Örn de icke
ådragit sig strängare straff än ett års straffarbete, skulle de enligt nu gällande
lag hållas i strängt enrum hela strafftiden, såvida deras hälsa det medgåve.
Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
9
Det funnes bland sådana fångar pålitliga individer som inom straffanstalten
förhölle sig oklanderligt och som mera tillfälligt glidit in på brottets väg, utan
att deras allmänna karaktärsläggning kunde anses farlig. Det syntes ofrånkomligt
att beträffande dylika fångar möjligheten att bereda dem sysselsättning
i sällskap med andra fångar utom cellen skulle i åtskilliga fall gagna
straffändamålet. Måhända kunde detsamma sägas även örn vissa yngre fångar
vilka dömts till straff på kortare tid än fyra månader. För bägge åldersgrupperna
kunde ock hända att, där strafftiderna översköte de angivna tidsmåtten
av fyra månader för de yngre och ett år för de äldre, möjligheten
att redan före dessa tiders tilländalöpande uttagas till arbete i gemenskap
skulle vara till nytta ur såväl individens som samhällets synpunkt. En rätt
fångvård förutsatte att de sämsta elementen avskildes från samvaron med
andra, så långt förhållandena medgåve. De borde kvarhållas i enrum därest
icke på annat sätt deras skadliga inflytande kunde förebyggas. Det bleve alltså
nödvändigt att låta, efter tillräcklig tidsprövning, överflyttningen till arbete
i gemensamhet under den i lagens 5 § bestämda formen, den s. k. mellanformen,
bliva beroende av den särskilda fångens individualitet. Härvid finge
uppmärksammas att, då mellanformen innebure gemensamhet blott under arbetet,
icke under fritiden, de farligaste tillfällena till ömsesidig inverkan fångarna
emellan borde vara uteslutna och att därför, örn tillräcklig varsamhet
iakttoges, icke samma vådor vid denna strafform förelåge som vid straff
i gemensamhet i övrigt. Mellanformens fångar hölles under tider, då de icke
vore strängt sysselsatta och övervakade, i enrum avskilda från andra, då däremot
det allmänna gemensamhetsstraffet medgåve samvaro mellan fångarna
även under deras fritider eller innebure deras vistelse i så kallade nattceller
mellan vilka korrespondens ganska fritt kunde äga rum. Den av gammalt bestående
uppfattningen örn gemensamhetsstraffets vådor hänförde sig till detta
allmänna gemensamhetsstraff. Och det berättigade i denna uppfattning vore
fortfarande obestridligt. Det vore endast den oundvikliga faran av en persons
allt för långvariga avstängning från sällskap ej blott under arbetet utan kanske
än mer under fritiden, som nödvändiggjorde detta allmänna gemensamhetsstraffs
bibehållande. Då den nya verkställighetslagen utfärdades skulle
helt visst gemensamhetsstraffet redan tidigare än efter ett år för de yngre
och tre år för de äldre hava efterträtt det stränga cellstraffet, örn ej bestämmelserna
i 5 § införts. Det var behovet att än mer lätta enrumsstraffet utan
att behöva medgiva ett tidigare gemensamhetsstraff som föranledde lagändringen
den 6 maj 1921.
Det syntes styrelsen som örn den nämnda mellanformen på ett lyckligt sätt
löste frågan om cellstraff eller gemensamhetsstraff. Man uppoffrade genom
mellanformen icke helt cellstraffets avskräckande och skyddande inverkan, och
man vunne dock så mycket av gemensamhetsstraffets hälsobevarande egenskaper
som kunde vara behövligt vid ett icke allt för mångårigt straff.
I betraktande härav och under förutsättning av den noggranna, tillsyn lagen
anbefallde såsom villkor för en friare behandling ansåge styrelsen denna mellanform
böra komma till användning så snart en fånges individuella egenskaper
och förhållanden efter tillräcklig tids prövning påvisade å ena sidan det
stränga cellstraffets olämplighet och å andra sidan det allmänna gemensamhetsstraffets
obehövlighet för fångens bibehållande vid själslig och kroppslig
vigor.
Sedan Kungl. Majit anbefallt fångvårdsstyrelsen att verkställa utredning,
huruvida den av verksamheten vid fångkolonien å Singeshult vunna erfarenheten
talade för en utsträckt tillämpning av friluftsarbete för fångar under de
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 112.
former som därstädes kommit till användning, samt att inkomma med det förslag
vartill utredningen kunde giva anledning, överlämnade fångvårdsstyrelsen
till åtlydnad härav med skrivelse den 25 juli 1925 sådant förslag, vilket
utmynnade i en hemställan örn utverkande av anslag för utvidgning av Singeshultskolonien
samt örn viss ändring i verkställighetslagen för att bereda ökad
möjlighet till friluftsarbete för fångar som enligt lagens nuvarande bestämmelser
ej vore därtill berättigade. Tillika framlade styrelsen ett modifierat
förslag i anslutning till sin förut omförmälda framställning den 11 december
1923. Styrelsen anförde därvid bland annat:
En utsträckt användning av jordbruksarbetet för fångar borde i regel inskränka
sig till dem som första gången dömts till frihetsstraff. Dessa vore
emellertid till stor del att söka bland dem som dömts till straff icke överstigande
ett år. Det torde icke böra förnekas att en strafform som i mycket ägde
företräde framför ett straff inom fängelsets slutenhet väl i främsta rummet
borde försökas å dem som första gången fallit i brottslighet. Visserligen kunde
invändas att den första gången fallne borde lära sig känna skärpan av straffet
för att därigenom avskräckas från fortsättande å brottets bana. Men i regel
verkade frihetsstraffet huvudsakligen genom sin tidslängd. Huru det än
anordnades, vore det i hög grad betryckande under det första året, innan
fängelselivet övergått till vana. Från avskräckningssynpunkt torde det därför
vara av ringa betydelse örn någon del av straffet finge avtjänas utom fängelsemurarna.
Under åberopande av vad sålunda anförts förklarade fångvårdsstyrelsen sig
böra — såsom ett alternativ att förverkligas för den händelse att Kungl. Maj :t
ej ansåge sig böra bifalla styrelsens i skrivelsen av den 11 december 1923
gjorda hemställan — framlägga ett modifierat förslag, gående ut därpå att
den fullt genomförda celltiden av fyra månader skulle bibehållas för dem som
vid straffets början icke fyllt tjugu år, men nedsättas till sex månader för
övriga till fängelse eller straffarbete dömda, vilka ådragit sig omedelbart
ådömt frihetsstraff första gången. För en första gångens förbrytare — framhöll
fångvårdsstyrelsen — torde ett halvt års vistelse i enrum vara fullt tillräcklig
för väckande av eftertanke och för den påverkan i ensamhet som av
fängelsets tjänstemän utövades. Genom att i gemensamheten strängt skilja
första gångens förbrytare från andra undginge också den som dömts första
gången att i gemensamheten göra bekantskap med och neddragas genom sällskapandet
med återfallsförbrytare, bland vilka ju ofta de sämsta individerna
funnes. Det skulle enligt styrelsens mening lända till viss fördel för vårt
straffsystem, om på detta sätt skillnaden mellan engångsförbrytaren och återfallsförbrytaren
kraftigt betonades. Och den minskning i avskräckande verkan,
som enligt somligas mening den verkliga celltidens inskränkning för
förstagångsförbrytaren kunde innebära, skulle ersättas av medvetandet att
vid återfall celltiden kunde bliva dubbelt så lång.
Med anledning av fångvårdsstyrelsens sålunda gjorda framställningar upptogs
under år 1926 frågan örn ändrade bestämmelser rörande straffverkställigheten
till behandling inom justitiedepartementet. Därvid utarbetades
förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 8 §§ i straffverkställighets
-
Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
11
lagen. Förslaget innebar ändring i gällande föreskrifter såtillvida att fånge
som vid straffets början fyllt tjugu år skulle kunna under de härför angivna
förutsättningarna överflyttas till den s. k. mellanklassen av fångar redan då
han avtjänat sex månader av strafftiden. Dessutom innehöll förslaget en till
5 § såsom ett fjärde stycke fogad bestämmelse därom att fånge, åt vilken anförtroddes
att utföra arbete gemensamt med andra fångar, skulle kunna överflyttas
till sådan med odlingsföretag förenad anstalt som är anordnad för särskilt
pålitliga fångar — Singeshult — ävensom att med avseende å hans vistelse
därstädes skulle lända till efterrättelse vad i 6 § första stycket är föreskrivet
beträffande fångar som undergå straff i gemensamhet.
Vid ärendets anmälan i statsrådet den 9 april 1926 framhöll föredragande
departementschefen, statsrådet Nothin, till motivering av den föreslagna nedsättningen
av minimitiden för det omodifierade enrumsstraffet följande synpunkter:
Enrumsstraffet
verkade gagnande genom straffets skärpa och^fångens^ tvingande
till eftertanke; även kunde fängelsets tjänstemän lättare påverka fången
under ensamheten i cellen. Men skulle enrumsstraffet kunna lända till gagn
i angivna hänseenden finge tiden för detsamma ej vara alltför kort..
Emellertid vore cellstraffets inverkan mycket olika på olika individer. Den
isolering som vore för kort för den ene vore mer än tillräcklig för den andre.
Med fångvårdsstyrelsens förslag i denna del avsåges ej heller att göra en
schablonmässig avkortning av celltiden för alla fångar utan endast att bereda
möjlighet för fängelsemyndigheterna att, där de funne skäl därtill i särskilda
fall, medgiva en förkortning av celltiden till sex månader. En sådan möjlighet
torde ej böra möta hinder av hänsyn till det särskilda med enrumsstraffet
avsedda ändamålet. Nämnda tid torde i flertalet fall vara tillräcklig för fången
att känna enrumsstraffet i all dess stränghet, och isoleringen torde endast
under kortare begynnelsetid verka fördjupande och luttrande. Men enrumsstraffets
största fördel läge, såsom straff lagskommissionen framhållit, icke i
dess nyss antydda egenskaper utan i dess negativa funktion att hindra demoraliserande
inflytande från medfångar. Då det gällde att bedöma de faror som
härutinnan vore förknippade med gemensamhetsstraffet, finge man ej låta sitt
omdöme i alltför hög grad bestämmas av det sätt varpå detta straff tidigare
varit anordnat i vårt land. Olägenheterna av gemensamhetsstraffet i berörda
hänseende vore dock ej oundgängliga följder av detsamma utan berodde väsentligen
på det sätt varpå det anordnats. I samma mån som gemensamhetsstraffet
utfördes efter rationella principer, torde dess speciella olägenheter härutinnan
minskas. Därest de principer rörande gemensamhetsstraffets anordnande
som läge till grund för den nuvarande verkställighetslagens bestämmelser
ytterligare fullföljdes, torde några betänkligheter på grund av faran för gemensamhetsstraffets
demoraliserande verkan ej behöva utgöra hinder för en inskränkning
av den obligatoriska celltiden. Vid fångarnas fördelning i grupper
borde sålunda iakttagas, att återfallsförbrytarna hölles åtskilda från^ förstagångsförbrytarna
och att i allmänhet de sämre elementen avskildes från samvaro
med andra.
Vad anginge frågan huruvida en förkortning av celltiden borde gälla endast
förstagångsförbrytare, finge ihågkommas att enrumsstraffet under alla omständigheter
innefattade en ökning av straffets intensitet. Men den allmänna
straffskärpning som kunde inträda på grund av återfall hade synts böra
regleras genom lagbestämmelser. Verkställigheten av ett straff skulle såsom
regel vara lika för alla fångar som ådömts ett och samma straff, och den större
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 112.
eller mindre mildheten eller strängheten i straffexekutionen inom den för alla
givna ramen skulle bero på fångens allmänna karaktär och uppförande inom
anstalten. En annan sak vore att härvidlag en fånges egenskap av återfallsförbrytare
i praktiken komme att visa sig spela en stor roll.
Beträffande förslaget i den del det rörde överflyttande av mellanklassfångar
till Singeshult yttrade departementschefen:
^ De lokala förhållandena vid Singeshult hade nödvändiggjort att fångarna
lage några tillsammans i varje rum. Någon olägenhet härav hade icke visat
sig. Endast de mest pålitliga fångarna medgåves nämligen förmånen att vistas
vid denna anstalt, där största möjliga frihet tilldelades fångarna. För att bringa
verkställighetslagen i överensstämmelse med denna nya form för avtjänande
av frihetsstraff infördes genom lagen den 6 maj 1921 ett tillägg i 6 § första
stycket, sista punkten, vilket innebar att undantag från bestämmelsen, att
under sovtid fånge som undergår straff i gemensamhet städse skall hållas
avskild från andra fångar, må äga rum vid sådan med odlingsföretag förenad
anstalt, som är anordnad för särskilt pålitliga fångar. Då den nu ifrågasatta
ändringen i 5 § andra stycket bland annat motiverades av lämpligheten att
använda mellanklassfångar i jordbruksarbete och då därjämte förhållandena
vid Singeshult omöjliggjorde fångarnas fullständiga avskiljande ej blott under
sovtid utan även under övrig fritid, hade det synts lämpligt att en bestämmelse
meddelades i lagen av innehåll att mellanklassfånge må överflyttas till jordbrukskoloni
och att han under sin vistelse därstädes skall behandlas såsom gemensamhetsfånge.
Några betänkligheter häremot torde ej föreligga, enär, såsom
nämnt, å sådan koloni endast intoges särskilt pålitliga fångar. Då en
mellanklassfånge vore att hänföra till enrumsfångarnas klass, torde denna bestämmelse
böra införas såsom ett tillägg till 5 §.
Vid föredragning i lagrådet lämnades förslaget utan anmärkning. Emellertid
blev detsamma ej förelagt riksdagen.
I det förut omnämnda, av landshövdingen Hagströmer i egenskap
av sakkunnig inom justitiedepartementet år 1931 avgivna betänkandet
med ''Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet’
har ett stort utrymme ägnats frågan örn frihetsstraffets verkställande.
Den därutinnan gjorda undersökningen har utmynnat i ett utkast
till vissa ändringar i gällande lagbestämmelser (betänkandet sid. 85—-87).
Utkastet åsyftar i huvudsak dels en förkortning av minimitiden för den obligatoriska
enrumsbehandlingen och dels ett minskat utrymme för den nuvarande
helgemensamheten. Åldersgränsen mellan äldre och yngre fångar höjes
enligt utkastet från 20 till 21 år. Lagens stadganden rörande verkställighetsformerna
ha erhållit en såtillvida ändrad uppställning att såsom huvudformer
upptagits straff i enrum samt -— under beteckningen straff i gemensamhet
— den nu i lagen såsom modifierat enrumsstraff behandlade verkställighetsform,
vilken innebär att fången får arbeta gemensamt med andra fångar,
men skall hållas avstängd från dem under måltider, fritid och sovtid.
Utvidgning av gemensamheten till en omfattning som motsvarar det nuvarande
gemensamhetsstraffet skall enligt utkastet kunna äga rum allenast i
en mera begränsad utsträckning. En dylik även fritiderna omfattande gemensam
samvaro avses sålunda i första hand skola förbehållas fångar som
Kungl. May.ts proposition nr liz.
13
under längre tid förhållit sig väl och beträffande vilka det kan antagas att
de icke skola inverka ofördelaktigt på medfångarna. Dessutom skall denna
vidsträcktare gemensamhet kunna ifrågakomma, oaktat de nyssnämnda förutsättningarna
icke äro för handen, då på grund av strafftidens längd en
tids hållande i helgemensamhet före frigivningen anses erforderligt såsom en
övergång till friheten. Utkastet innehåller i övrigt stadganden, genom vilka
avsetts att bereda möjlighet att i större utsträckning än enligt gällande rätt
jämka straffverkställigheten efter vad i varje särskilt fall kan anses lämpligt;
bland annat har den mot nuvarande 12 § i verkställighetslagen svarande
bestämmelsen örn avvikelse från lagens föreskrifter i utkastet erhållit en mera
allmänt hållen formulering.
Beträffande den närmare utformningen av utkastets bestämmelser i sist berörda
delar och de överväganden som legat till grund för dessa bestämmelser
torde jag få hänvisa till betänkandet. Vad åter angår de föreslagna stadgandena
som åsyfta en förkortning av det obligatoriska cellstraffet torde
en något utförligare redogörelse för dessa böra här meddelas.
I utkastet (5 §) föreslås att de nuvarande verkställighetsreglerna i fråga
om enrumsstraffet ändras på så sätt att fånge, som har att avtjäna straffarbete
eller omedelbart ådömt fängelse, skall hållas i enrum, örn lian vid
straffets början ej fyllt 18 år, under hela strafftiden, i fall denna icke överstiger
två månader, men eljest under de två första manaderna; örn han vid
straffets början fyllt 18 men ej 21 år, under hela strafftiden, örn denna icke
överstiger fyra månader, men eljest under de fyra första månaderna, samt,
örn fången vid straffets början fyllt 21 år, under hela strafftiden, i fall denna
icke överstiger sex månader, men eljest under de sex första månaderna. —
överflyttning av fånge från straff i enrum till straff i gemensamhet, d. v. s.
arbetsgemensamhet, skall enligt utkastet (6 §) äga rum efter utgången av
den för cellstraffet bestämda minimitiden, där ej anstaltens styresman finner
fångens hållande till straff i gemensamhet förenat med fara för ordningen
eller säkerheten inom anstalten eller ock eljest, med hänsyn till återstående
strafftids korthet, fångens uppförande eller av annan anledning, uppenbarligen
olämpligt, örn dubbla minimitiden gått till ända utan att fangen blivit
överflyttad till arbetsgemensamhet, skall det åligga styresmannen att underställa
frågan fångvårdsstyrelsens prövning. Under vissa omständigheter kan
fånge återflyttas från gemensamhet till cell. — Den i gällande lag stadgade
möjligheten att modifiera det stränga cellstraffet genom cellens öppenhållande
under arbetstid och fångens uträttande av ärenden inom anstalten Ilar bibehållits
i utkastet (7 §). Sådan förmån skall kunna medgivas efter utgången
av den förutnämnda minimitiden för cellstraffet, ehuru överflyttning till arbetsgemensamhet
ej skett, där med hänsyn till fangens vård, arbete eller behandling
så finnes lämpligt.
Att cellstraffets minimitid för fångar under 18 år satts till endast två månader
motiveras därmed att de allra yngsta fangarna kunna antagas vara
mera känsliga för strängheten i enrumsbehandlingen. Höjningen av åldersgränsen
mellan äldre och yngre fångar från 20 till 21 år har grundats därpå
14
Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
att sistnämnda ålder redan nu i praktiken är bestämmande för huruvida en
fånge skall sändas till s. k. ungdomsfängelse och där bli föremål för en efter
hans ålder lämpad särbehandling.
I övrigt anföres beträffande förslaget i denna del huvudsakligen följande:
Förhållandena i främmande länder visade, huru under senare tiden inträffat
en påtaglig omsvängning i uppfattningen om cellstraffet och dess betydelse.
Enrumsstraffets segertåg genom världens flesta kulturländer utgjorde
på sin tid en naturlig och välbehövlig reaktion mot de vådor som det äldre
gemensamhetsstraffet med dess besmittande umgänge fångarna emellan förde
med sig särskilt i sedligt avseende. Men liksom det numera torde ganska allmänt
erkännas att denna reaktion kommit att, särskilt i vissa länder såsom
Belgien och Nederländerna med deras hart när obegränsade cellstrafftid, taga
sig alltför kraftiga uttryck, så torde man kunna starkt sätta i fråga huruvida
icke den tendens i motsatt riktning, således mot cellstraffet, som under senaste
tiden gjort sig gällande litet varstans i utlandet, hotade att i sin tur
gå till överdrift. Det förefölle som om företrädarna för nämnda tendens
skulle i alltför hög grad underskatta de företräden framför en mer eller
mindre utpräglad gemensamhet, vilka dock faktiskt vore förbundna med cellstraffet.
I sådant avseende kunde framhållas — förutom den möjlighet
cellstraffet, så länge det varade, erbjöde till förebyggande av medfångars
fördärvliga inflytande på fången och till skydd för honom mot att
bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa -— följande med enrumsstraffet
förknippade huvudsakliga fördelar, nämligen: det tillfälle enrumsvistelsen
gåve fången till en tids självrannsakan i lugn och ro, en nog
i de flesta fall nödvändig förutsättning för vinnande av framgång med fångvårdsarbetets
fortsatta uppbyggande verksamhet; den bättre möjlighet som
cellstraffet, åtminstone till en tid, erbjöde fångvårdspersonalen att studera
och närmare lära känna fångens psyke, förståndsutveckling, anlag o. s. v.
som utgångspunkt för ett närmare bestämmande av fångens behandling i
fortsättningen; samt, sist men icke minst, cellstraffets framstående för fångarna
— frånsett undantagsfall — som en strängare form av straffverkställighet
samt dess därav följande egenskap att förstärka frihetsstraffets karaktär
av en allvarlig näpst. Det kunde vara i viss mån sant, såsom från
vissa håll gjorts gällande, att själva frihetsberövandet i och för sig med allt
vad detta förde med sig — den starkt inskränkta rörelsefriheten och självbestämmanderätten,
skilsmässan från anhöriga, avstängandet från det myckna
som det fria livet hade att erbjuda av vederkvickelse och förströelse, den
stränga fängelsedisciplinen o. s. v. — för fången innebure lidande nog, så
att man ej dessutom behövde tillföra straffet den skärpning som en tids enrumsbehandling
ostridigt i regel innebure. Men man finge å andra sidan se
till att man ej genom cellstrafformens fullständiga bannlysande från eller
alltför kraftiga reducering vid det långvariga frihetsstraffet, så ''förvekligade’
detta, att det förlorade i avskräckningsförmåga och däremot svarande
allmänpreventiv verkan. Man borde, syntes det, vara så mycket försiktigare
härutinnan, som vår nu gällande strafflag vid straffsatsernas utmätande
torde hava utgått ifrån att frihetsstraffen ej skulle vid sitt verkställande
sakna detta skärpande moment. Härtill komme ännu en omständighet att
taga i betraktande. Det bjöde emot att med bibehållande av cellstraffet såsom
strafform vid de för de lindrigare förbrytelserna ådömda kortare frihetsstraffen
— och att sådant bibehållande borde ske, därom torde icke föreligga
någon tvekan — låta denna strängare strafform icke alls eller i allt fall i
mindre utsträckning än vid korttidsstraffen komma till användning vid de
för de grövre förbrytelserna ådömda långvariga frihetsstraffen.
Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
15
Emellertid vore cellstraffet även förbundet med avsevärda nackdelar. Den
viktigaste av dessa torde bestå däri att cellstraffet, örn det förlängdes utöver
det tidsmått som fångens individuella egenskaper tilläte, vore ägnat att
förslöa fången på ett sätt som icke endast vore menligt för stunden, utan
kunde sträcka sina oförmånliga verkningar långt fram i tiden. En annan
med cellstraffet förbunden olägenhet läge i den, i förhållande till arbetsgemensamheten,
minskade möjlighet som enrumsvistelsen i regel erbjöde i fråga örn
fångens upplärande i ett visst arbete eller yrke.
Vid vägande mot varandra av dessa cellstraffets fördelar och olägenheter
förefölle det, å ena sidan, som örn starka skäl talade för att vid de långvariga
frihetsstraffen bibehölles den nuvarande anordningen att strafftiden inleddes
med en period, under vilken fången höljes i enrum, men, å andra sidan, som
om — för att nu till en början endast taga hänsyn till äldre fångar —^den
nuvarande minimitiden för enrumsbehandlingen av ett år skulle vara för lång.
Ett års inneslutning i cell så väl dag som natt torde även med de modifikationer
i cellstraffct, som kunde komma i fråga och vilka redan vår nuvarande
rätt i viss utsträckning tillstadde, icke kunna undgå att även på vanliga ''normala’
fångar inverka ofördelaktigt i fysiskt och psykiskt hänseende. Det
räckte nog icke att i detta avseende lita till fångvårdspersonalens och främst
då fängelseläkarens utsago i de särskilda fallen. Man torde i regel ej kunna
sluta sig till enrumsvistelsens ofördelaktiga verkningar förrän dessa tagit sig
mera påtagliga uttryck, och då kunde det ofta vara för sent. Den ^nu stadgade
minimitiden syntes därför böra göras kortare. Vad. anginge frågan hur
mycket den borde förkortas, så torde man kunna utgå ifrån att ett pär av
de med cellstraffet förbundna fördelarna — nämligen de som bestode i den
bättre möjlighet enrumsvistelsen erbjöde för fången att liksom ’gå in i sig
själv’ under en tids välbehövlig självrannsakan och för fångpersonalen att
lära närmare känna fången — i regel kunde i erforderlig utsträckning utnyttjas
även om cellstrafftiden sattes relativt kort. Då det gällde att reglera själva
tidsmåttet för cellstraffet, torde därför övriga i det föregående omnämnda
synpunkter få bli avgörande, hänsynen till cellstraffets skärpande förmåga
samt den omständigheten att, om cellstraffet utmättes utöver en viss gräns,
det kunde befaras komma att verka i förslöande och nedbrytande, riktning;
och av nära till hands liggande skäl finge väl härvidlag denna sistnämnda
synpunkt bli den i första hand bestämmande. Den nu ifrågavarande cellstrafftiden
borde därför icke sättas längre än att man kunde anses vara
någorlunda på den säkra sidan i fråga örn undvikandet av enrumsvistelsens
menliga verkningar. Även örn vid uppdragandet av en lämplig gräns .härutinnan
fångarna givetvis icke kunde ''skärås över en karn’, utan individuella
hänsyn härvidlag gjorde sig i hög grad gällande, samt det alltså ur principiell
synpunkt skulle kunna ifrågasättas att åt vederbörande fängelseförvaltning
uppdraga att i varje särskilt fall bestämma den stränga cellvi.stelsens längd,
torde det dock, för undvikande av en alltför oenhetlig tillämpning härutinnan
vid de olika fångvårdsanstalterna med därav följande stötande av elen allmänna
rättskänslan, vara lämpligt att liksom nu stadga en viss minimilängd
för den obligatoriska enrumsbehandlingen. Att minimitiden, från alla de synpunkter
som enligt vad förut sagts överhuvud taget motiverade en tids enrumsbehandling
vid strafftidens början, borde sättas kortare för de. ungdomliga
fångarna med deras oftast känsligare och mera lättillgängliga sinnen än för
de till mogen ålder komna fångarna, torde utan vidare vara klart.
Den såsom arbctsgcmcnsamhct, betecknade strafformens tillämplighetsområde
skulle komma att avsevärt utvidgas, därest cellstraffets minimitider bleve
bestämda på föreslaget sätt. Då de resultat som vunnits genom inrättandet
av denna mellanform, att döma av uttalandena av fångvårdsstyrelsen och
16
Kungl. Maj:ts proposition nr liz.
fängelsedirektörerna, varit ur fångvårdssynpunkt synnerligen goda, syntes
denna följd av cellstrafftidens minskande ej kunna betraktas annat än som en
stor fördel, ägnad framför allt att öka möjligheten för fångarna att under
fängelsetiden förvärva sig en arbetsskicklighet som borde kunna bliva dem
till stor hjälp vid utträdet i det fria livet. Det borde dock framhållas att
en överflyttning till arbetsgemensamhet givetvis ej städse borde ske omedelbart
efter minimitidens utgång, utan spörsmålet därom fortfarande såsom för
närvarande avgöras efter individuella grunder och överflyttandet sålunda göras
beroende av bland annat fångens uppförande och flit.
över landshövdingen Hagströmers betänkande, såvitt det rörde förslag till
ändringar i gällande straffverkställighetslag, har efter remiss utlåtande avgivits
av fångvårdsstyrelsen den 6 maj 1933. Beträffande den
obligatoriska celltidens längd vidhöll styrelsen den mening styrelsen uttalat
i sin förut omnämnda skrivelse den 11 december 1923, nämligen att minimitiden
för cellstraffet borde vara sex månader för äldre och tre månader för
yngre fångar. Den av Hagströmer föreslagna uppdelningen av de yngre
fångarna på två åldersgrupper avstyrktes sålunda. Däremot hade styrelsen
intet att erinra mot att åldersgränsen för ''unga’ fångar höjdes från 20 till
21 år. I fråga om det nuvarande gemensamhetsstraffet ansåg styrelsen att
en begränsning av detta på sätt föreslagits icke borde vidtagas. I övrigt
anslöt sig styrelsen i allt väsentligt till förslaget.
Utkast till nya bestämmelser.
Inom justitiedepartementet har under år 1933 upprättats ett utkast till lag
örn ändrad lydelse av 1, 4, 5, 7 och 8 §§ i lagen den 24 mars 1916 angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Detta utkast ansluter sig
till det tidigare departementsutkastet liksom till de av fångvårdsstyrelsen och
landshövdingen Hagströmer framställda förslagen därutinnan att minimitiden
för det obligatoriska stränga cellstraffet inskränkts till sex månader
för äldre fångar. Hör yngre fångar har denna tid satts till tre månader. I
detta avseende överensstämmer utkastet således med fångvårdsstyrelsens år
1923 gjorda och sedermera upprepade framställning. I likhet med landshövdingen
Hagströmers förslag har utkastet — genom ändring av samtliga
nyssnämnda lagrum, i vilka olikhet mellan äldre och yngre fångar är föreskriven
med avseende å behandlingen — såsom allmän gräns mellan de båda
åldersgrupperna stadgat uppnådd ålder av 21 år vid straffets början. Däremot
har någon uppdelning av de yngre fångarna på två grupper icke skett i
utkastet. Detta innehåller i likhet med det tidigare departementsförslaget ett
tillägg till 5 § av innehåll att fånge, åt vilken anförtrotts att utföra arbete
gemensamt med andra fångar, må kunna överflyttas till sådan med odlingsföretag
förenad anstalt som är anordnad för särskilt pålitliga fångar samt att
med avseende å hans vistelse därstädes skall lända till efterrättelse vad i 6 §
första stycket är föreskrivet beträffande fångar som undergå straff i gemensamhet.
I övrigt ha ändringar av saklig innebörd icke vidtagits. Ej heller i
formellt hänseende har någon omarbetning av straffverkställighetslagen ägt
rum.
Kungl. May.ts proposition nr 112.
17
Sedan fångvårdsstyrelsen genom remiss den 3 juni 1933 anbefallts att avgiva
utlåtande över utkastet, har styrelsen i underdånig skrivelse den 21 i
samma månad anfört: Styrelsen hade icke något att erinra mot de föreslagna
lagändringarna. Genomförandet av dessa påkallade emellertid avsevärd ökning
av de för gemensamhetsarbete nu anordnade lokaler. Med hänsyn härtill
och då lagändringarna icke borde träda i kraft förrän det erforderliga
lokalbehovet blivit fyllt, syntes bestämmelse böra meddelas därom att de
föreslagna ändringarna skulle träda i kraft å dag som Kungl. Majit agde
bestämma.
De i den föregående redogörelsen omnämnda förslagen till lagändringar på
straffverkställighetens område överensstämma med varandra därutinnan att
de åsyfta en förkortning av den tid under vilken straffarbets- och fängelsefångar
i normala fall skola avtjäna straffet i enrum utan åtnjutande av de
särskilda lättnader däri som enligt verkställighetslagen kunna komma i fråga.
Dessa lättnader kunna, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår,
åstadkommas antingen på det sätt att celldörren hålles öppen under fångens
arbetstid eller därigenom att åt fången anförtros att inom anstalten uträtta
ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete, eller ock därigenom att fangen
får arbeta gemensamt med andra fångar. Det är framför allt åt denna sista
form av straffverkställighet — gemensamt arbete samt i övrigt cellvistelse —
som förslagen avsett att giva vidsträcktare tillämpning på bekostnad av den
strängare isolering som enrumsstraffet eljest innebär.
Det torde råda en tämligen enhällig mening bland fackmännen däroin att
förslagen i nämnda avseende bygga på en riktig uppfattning rörande fångvårdens
mål och medel och att deras förverkligande skulle innebära ett betydande
steg i riktning mot en mera ändamålsenlig och samtidigt en humanare
behandling av fångarna. För egen del vill jag instämma i det uttalande i. denna
fråga som år 1926 gjordes av dåvarande departementschefen vid det då upprättade
förslagets remitterande till lagrådet. Detta förslag avsåg endast att
för fångar över 20 år bereda ökad möjlighet till modifikation av cellbehandlingen
efter sex månaders strafftid, d. v. s. en nedsättning för sådana fångar
till hälften av den i lagen stadgade tiden. Vad angår de yngre fångarna synes
emellertid en begränsning av den obligatoriska stränga isoleringen jämväl vara
i hög grad påkallad, såsom torde framgå av de i det föregående refererade
uttalandena. För dessa fångar synes den ursprungligen av fångvårdsstyrelsen
föreslagna tidsgränsen av tre månader vara lämplig. I samband med att dessa
ändringar vidtagas torde även sådan jämkning i verkställighetslagen böra ske
att till yngre fångar hänföras de som vid straffets början icke fyllt 21 år.
Att de framförda förslagen icke hittills lett till ändring i verkställighetslagen
har säkerligen till stor del sin grund däri, att de nuvarande straffanstal1erna
på grund av byggnadssätt, inredning och utrymmen i allmänhet icke äro
sådana att de kunna motsvara de anspråk som skulle ställas på dem i händelse
en omläggning av fångbehandlingen komme till stånd i full överensstämmelse
med förslagens intentioner. Flera fängelser äga icke det lokalutrymme att
Bihang till riksdagens protokoll 193Jf. 1 sami. Nr 112.
Departe
ments
chefen.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
verkstadsarbete därstädes kan anordnas ens i sådan omfattning som verkställighetslagens
nuvarande bestämmelser medgiva och som av fängelsemyndigheterna
själva anses önskvärd. Ej sällan föranleda dessa förhållanden att
fångar transporteras från ett fängelse till ett annat, där arbetsmöjligheter av
lämpligt slag stå till buds. Men stundom måste en fånge kvarhållas i cell trots
att det ur olika synpunkter varit önskvärt att bereda honom arbete i verkstad
eller trädgård. I dylika fall inskränker sig hans uppflyttning i mellanklassen
därtill att celldörren hålles öppen och att han får utföra de uppdrag inom
fängelsets område vartill hans arbete kan giva anledning. Även annat handräckningsarbete
kan naturligtvis för sådan fånge ifrågakomma.
Sambandet mellan en lagändring åsyftande i huvudsak att inskränka minimitiden
för den stränga enrumsbehandlingen samt spörsmålet örn de nuvarande
straffanstalternas modernisering är redan av det nu sagda uppenbart. Sistnämnda
fråga har också varit föremål för speciell uppmärksamhet under senare
aren. Den har behandlats vid den av landshövdingen Hagströmer verkställda
utredningen, vilken hade till huvudsyfte att undersöka förutsättningarna
för en koncentration av fångvårdsväsendet och främst av själva fångvårdsanstalterna.
Enligt det på grundval av utredningen framlagda förslaget
— vilket såsom förut anförts även åsyftade en ökad användning av gemensamhetsarbete
i fängelserna -— skulle bland annat ett nytt större centralfängelse
och ett ungdomsfängelse uppföras. Härigenom och efter vissa förändringar
beträffande de nuvarande anstalterna skulle möjlighet vinnas att, i den omfattning
förslaget avsåg, bereda fångarna sysselsättning i gemensamt verkstadsarbete
och även arbete utomhus, främst trädgårdsarbete. Sedermera har
statens organisationsnämnd i anledning av Kungl. Maj:ts beslut därom den 21
augusti 1931 verkställt utredning angående fångvårdens framtida ordnande
och vad därmed äger samband. Resultatet av utredningen föreligger i ett den
11 oktober 1933 avlämnat betänkande. Organisationsnämnden har i motsats till
den förutnämnde sakkunnige icke till prövning upptagit frågan örn ändring av
gällande bestämmelser örn straffverkställighet, men har enligt vad i betänkandet
anföres i den mån så varit möjligt tagit hänsyn till de lagändringar som
på grundval av i ämnet avgivna yttranden kunde antagas komma till stånd.
Att härmed åsyftas en inskränkning av tiden för cellstraffet framgår av betänkandet.
Emellertid är nämndens förslag i huvudsak byggt på nuvarande bestämmelser
på området. Såsom skäl härtill har nämnden, jämte det ovissa
läge vari spörsmålet örn straffverkställigheten befunne sig, framhållit att genomförandet
av vissa förslag, som väckts av tillkallade sakkunniga för utredning
av frågan örn organisationen av det frivilliga skydds- och lijälparbetet
beträffande frigivna fångar, skulle kunna inverka på bedömandet av nu ifrågavarande
spörsmål. Medan en inskränkning av cellstraffet måste leda till
ökat behov av utrymmen och anordningar för arbetsdriften inom straffanstalterna,
kunde ett förverkligande av vissa av sistnämnda sakkunniga framställda
förslag — åtgärder för ökad användning av villkorlig straffdom och
villkorlig frigivning m. m. — medföra en minskning av fångantalet och därmed
ett minskat behov av utrymmen i fängelserna. Organisationsnämnden har
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 112.
därför ansett att ett fullständigt förslag om den slutliga organisationen av
anstaltsväsendet borde anstå till dess de nämnda frågorna blivit avgjorda och
sedan verkningarna av eventuella ändringar gjort sig märkbara under så lang
tid att storleken av fångantalet och de olika kategorierna av fångar kunde
beräknas med någon bestämdhet. Nämndens nu framlagda förslag går ut pa,
bland annat, att en ny fångvårdsanstalt uppföres, avsedd för 150 ungdomsfångar
och 100 andra fångar, att två av de nuvarande anstalterna (straffangelserna
i Gävle och Jönköping), vilka för närvarande helt eller delvis sakna
gemensamhetsverkstäder, utrustas med dylika samt att vissa mindre betydande
av de nuvarande anstalterna nedläggas.
över organisationsnämndens förslag lia vederbörande myndigheter och sammanslutningar
genom remiss anbefallts eller lämnats tillfälle att inkomma
med utlåtanden. På grund av utredningens vidlyftighet kunna remissvaren
icke väntas inkomma till justitiedepartementet så snart att utredningen kan
fullföljas inom den närmaste tiden. Något förslag rörande riktlinjerna för
den framtida organisationen av fångvårdsanstalterna kan av nämnda anledning
icke nu framläggas. Däremot har jag — såsom framgår av uttalande i
statsverkspropositionen till innevarande års riksdag i samband med frågorna
örn anslag för kapitalökning — för avsikt att, sedan igångsatt utredning
hunnit avslutas örn uppförande av verkstadsbyggnader vid centralfängelserna
i Malmö och å Härlanda, varest de nu befintliga verkstadslokalerna visat
sig otillräckliga och för sitt ändamål mindre lämpliga, föreslå Kungl. Maj.t
att avlåta proposition till innevarande års riksdag med äskande örn anslag för
uppförande av dylika byggnader. I avbidan härå har för ändamålet i statsverkspropositionen
beräknats vissa belopp.
Det möter uppenbarligen stora svårigheter att exakt beräkna vilka krav som
genom en nedsättning av minsta tiden för cellstraffet komma, att ställas på
straffanstalterna i fråga om dessas utrustning för arbetsdrift. Först och
främst bör beaktas att det icke nu ifrågasättes att över lag inskränka cellstrafftiden.
Det gäller fastmera att, i nära anslutning till den utveckling
som under de senaste årtiondena ägt rum, överlämna åt fängelsemyndigheterna
en ökad befogenhet att avpassa behandlingen efter vad i de särskilda fallen
kan anses lämpligt för uppnående av fångvårdens syften. Den omständigheten
att minimitiden för det strängare cellstraffet minskas behöver således
icke i och för sig innebära att alla eller flertalet fångar, vilka avtjänat den
kortare tid som kan bliva bestämd, av fängelsemyndigheterna anses böra överflyttas
till arbetsgemensamhet. Visserligen har 1921 års lagändring, varigenom
en dylik överflyttning blev för normala fall tillåten efter ett års respektive
fyra månaders cellvistelse, efter hand medfört att fangarna i största
möjliga utsträckning utföras i gemensamt arbete redan efter nämnda tids förlopp,
och denna praxis torde också numera äga stöd i den allmänna uppfattningen
bland fängelsernas styresmän såsom ägnad att befordra en god fångvård.
Men det torde fördenskull icke kunna tagas för givet att en ytterligare
nedsättning av nämnda tid till sex respektive tre månader skulle komma att
föranleda att arbetsgemensamhet anses böra regelmässigt ifrågakomma redan
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 112.
efter denna minimitids utgång. En dylik omedelbar omläggning av straffverkställigheten
synes icke heller vara önskvärd. Utvecklingen bör, i likhet
med den som ägt ram efter införandet av 1921 års lagbestämmelser, ske efter
hand och byggas på de erfarenheter som vinnas genom en till en början mera
begränsad inskränkning av tiden för det stränga cellstraffet.
Emellertid lärer det vara otvivelaktigt att fängelsernas delvis otillräckliga
utrustning med lokaler för gemensamhetsarbetets bedrivande kommer att bliva
ännu mera framträdande än för närvarande, sedan de nu ifrågasatta lagändringarna
genomförts. Fångvårdsstyrelsen har funnit denna omständighet
böra föranleda anstånd med lagändringarnas ikraftträdande till dess ökning
av de nu befintliga arbetslokalerna kunnat åstadkommas. Därest ändringarna
innebure en obligatorisk utvidgning av gemensamhetsarbetet, skulle
ett dylikt anstånd uppenbarligen vara nödvändigt. Så är emellertid icke nu
fallet. Det bör icke heller förbises att de föreliggande förslagen åsyfta icke
blott att möjliggöra ett tidigare överförande av fångarna till gemensamt arbete
utan jämväl att på ett tidigare stadium än för närvarande mildra isoleringen
genom öppen celldörr och genom tillåtelse för fången att för särskilda
uppdrag vistas utom cellen. Ehuru till synes mindre betydande torde dock
dessa modifikationer i cellstraffet vara av ej ringa värde ur fångvårdssynpunkt
samt av fångarna betraktas såsom i hög grad eftersträvansvärda. Men
även bortsett härifrån synes det icke vara lämpligt att låta lagändringarna
vila till dess nya eller utvidgade verkstadslokaler blivit färdigställda. Det
torde icke finnas någon anledning att på grund av bristande verkstadsutrymme
vid vissa anstalter uppskjuta de nya bestämmelsernas tillämpning vid sådana
anstalter där utrymmet tilläventyrs tillåter gemensamhetsarbete i ökad
omfattning. Härtill kommer den förut anmärkta svårigheten att på förhand
beräkna det erforderliga utrymmet. Såsom organisationsnämnden ock framhållit
är därför en viss tids erfarenhet av de nya bestämmelsernas praktiska
verkningar av synnerlig vikt för ett slutligt ställningstagande till spörsmålet
örn den allmänna organisationen av anstaltsväsendet. Några avgörande hinder
mot att omedelbart genomföra ändrade bestämmelser av ifrågasatt innebörd
synas således icke föreligga.
En mera genomgripande reformering av verkställighetslagen är otvivelaktigt
önskvärd, men torde dock böra ansta till dess spörsmålen örn fångvårdens
framtida organisation kommit närmare sin slutliga lösning. Vissa av de
mera betydelsefulla fragorna, främst den som rör det nuvarande helgemensamhetsstraffet,
synas för övrigt icke ännu vara mogna för avgörande.
Vad angår den närmare utformningen av de nu ifrågasatta bestämmelserna
har jag, med hänsyn bland annat till nyss anförda omständigheter, ansett
det vara tillfyllest att vidtaga allenast de formellt obetydliga ändringar
i verkställighetslagen som äro oundgängligen nödvändiga för vinnande av de
syften jag tidigare angivit. Härtill ansluter sig det redan i 1926 års departementsförslag
upptagna tillägget till 5 § i lagen, enligt vilket fånge, som på
grund av samma lagrum tillåtes arbeta i gemensamhet, må överföras till fångkoloni
och därstädes behandlas såsom gemensamhetsfånge enligt 6 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr liz.
21
På nu anförda grunder anser jag att straffverkställighetslagen bör undergå
de ändringar som föreslagits enligt det under år 1933 inom justitiedepartementet
upprättade lagutkastet ävensom att något anstånd med dessa ändringars
ikraftträdande icke är erforderligt.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar samt hemställer
att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bar här
uteslutits.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr lis.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 7 februari
1934.
Närvarande:
justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,
Forssman.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari
1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Carl Gustaf Hellquist.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 112.
23
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets
den 7 februari 1934 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1934 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den
24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff;
därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Stefenson.