Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
1
Nr 101.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag för beredande
av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckning
sförnyelsernas avskaffande; given Stockholms
slott den 9 februari 1934.
Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn anslag för beredande
av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsfornyelsernas avskaffande
samt anför:
Vid anmälan till årets statsverksproposition av de frågor, som tillhöra
regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna under riksstatens andra
huvudtitel, upptog jag under punkt [31] till behandling ärendet rörande anslag
till ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande.
Jag förklarade därvid min avsikt vara att, sedan förslag till
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 101. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
lagbestämmelser rörande inteckningsförnyelsernas avskaffande blivit utarbetat,
föreslå Kungl. Majit att på grundval av ett av särskilda sakkunniga avgivet
betänkande avlåta särskild proposition till riksdagen angående den gottgörelse
åt statsverket och de sportelberättigade, som finge anses påkallad i
följd av nämnda reform.
Sedan jag förut denna dag anmält frågan örn lagstiftning rörande inteckningsförnyelsernas
avskaffande, anhåller jag nu att få återkomma till frågan
örn den ekonomiska regleringen.
Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande uppdrogs den 28 april 1933 åt dåvarande
häradshövdingen Sven Bellinder samt borgmästaren Jakob Pettersson
att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utreda frågan örn den
reglering av lösen- och stämpelberäkningen, som finge anses erforderlig i fall
av inteckningsförnyelsernas avskaffande. Till fullgörande av sitt uppdrag
avlämnade de sakkunniga den 19 augusti 1933 betänkande1 med av motiv åtföljda
förslag till förordning örn ändrad lydelse av 8 och 17 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften ävensom kungörelse
örn ändrad lydelse av §§ 3 och 10 förordningen den 7 december 1883 (nr 64)
angående expeditionslösen.
över betänkandet ha utlåtanden infordrats från domhavandena, rådhusrätterna,
hovrätterna, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, statskontoret,
riksräkenskapsverket ävensom stadsfullmäktige i sådana städer, där lösen för
rättens eller inskrivningsdomarens expeditioner helt eller delvis indragits till
stadens kassa. Tillfälle att avgiva yttrande har beretts föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska
bostadskreditkassan samt Svenska jordbrukskreditkassan.
Nämnda myndigheter och sammanslutningar — med undantag av advokatsamfundet,
allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan — ha inkommit
med utlåtanden.
Innan jag närmare redogör för den sålunda förebragta utredningen, torde
jag få lämna en översikt över de expeditionsavgifter som för närvarande uttagas
vid förnyelse av skilda slag av inteckningar.
Nuvarande grunder för lösen- oell stämpelberäkningen i förnyelseärenden.
Expeditionssättet är numera ej längre likartat för de olika slagen av inteckningar.
Genom den reform av inskrivningsväsendet som kom till stånd
genom 1932 års lagstiftning (inskrivningsreformen) förenklades expeditionssättet
för inteckningsärenden i fast egendom. Denna förenkling bestod däri
att sökanden — utom i ärenden som avse inteckningshandlings uppvisande vid
annan domstol — befriades från skyldigheten att lösa protokollsutdrag och
1 Statens off. ntredn. 1933: 24.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
3
utdrag av fastighetsboken. I dylika inteckningsärenden förekommer sålunda
numera i regel endast en expedition, nämligen det bevis som tecknas å den företedda
handlingen. Samma expeditionssätt tillämpas ''även beträffande den
nya inteckningsform, inteckning i jordbruksinventarier, som infördes först år
1932. Beträffande övriga slag av inteckningar tillämpas däremot alltjämt ett
äldre expeditionssätt, som kännetecknas därav att sökanden måste utlösa protokoll
och i vissa fall utdrag av vederbörande inteckningsbok.
Lösen för expeditioner i inteckningsärenden — däribland
även förnyelseärenden —- utgår numera, med de enligt förordning den
26 juni 1933 genomförda ändringar vilka trätt i kraft den 1 juli samma år,
enligt följande grunder.
Beträffande inteckningar i fast egendom (däri inbegripna inteckningar i
järnväg) utgör lösen för det bevis, som tecknas å den till grund för ansökningen
åberopade handlingen, vid häradsrätt 4 kronor och vid rådhusrätt 5
kronor. Sker i ett och samma ärende införing å flera upplägg i fastighetsboken,
utgår en tilläggsavgift, beräknad för varje upplägg utöver det första,
vid häradsrätt med en krona och vid rådhusrätt med 75 öre. I sådana fall,
då inteckningsbandling enligt 20, 26 eller 37 § inteckningsförordningen uppvisas
bos en inskrivningsdomare för åtgärd av annan inskrivningsdomare, erlägges
lösen såväl vid uppvisandet som vid åtgärdens verkställande. I ärendet
angående uppvisandet utgör lösenavgiften (för protokoll och bevis å handling)
vid häradsrätt 2 kronor 50 öre och vid rådhusrätt 4 kronor. Omfattar
protokollsutskriften mera än ett ark, påföres en särskild tilläggsavgift, vid
häradsrätt en krona för varje överskjutande ark och vid rådhusrätt en krona
50 öre för andra arket och en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark. Vid
åtgärdens verkställande debiteras åter vid häradsrätt 3 kronor 50 öre och vid
rådhusrätt 4 kronor, vartill eventuellt kommer tilläggsavgift för införing å
flera upplägg.
Vid förlag sinteckning — som endast kan förekomma vid rådhusrätt — utgår
lösen dels för det protokollsutdrag, som utfärdas i ärendet, med 3 kronor
för första arket, en krona 50 öre för andra arket samt en krona 25 öre för vart
och ett av övriga ark, dels ock för det bevis, som tecknas å den handling
varpå den intecknade fordringen är grundad, med en krona. Samma lösenberäkning
tillämpas ock i ärende angående inteckningshandlings uppvisande
vid annan domstol. Då inteckningsåtgärden verkställes efter dylikt uppvisande
vid annan domstol, utgår vid inteckningsdomstolen allenast protokollslösen.
I ärende angående inteckning i tomträtt och v att enfält sr ätt debiteras vid
häradsrätt för 1) protokoll: första arket 2 kronor och för varje följande ark
en krona; 2) utdrag av tomträtts- och vattenfallsrättsbok: första utdraget en
krona och varje följande utdrag 50 öre; 3) bevis å handling: 50 öre; samt vid
rådhusrätt för 1) protokoll: första arket 3 kronor, andra arket en krona 50 öre
och varje följande ark en krona 25 öre; 2) utdrag av tomträtts- och vattenfallsrättsbok:
första utdraget en krona och varje följande utdrag 50 öre; 3)
bevis å handling: en krona.
4
Kungl. Majlis proposition nr 101.
I ärende angående inteckning i fartyg —- som endast kan förekomma vid
Stockholms rådhusrätt — utgår lösen dels för det protokollsutdrag som utfärdas
i ärendet med 3 kronor för första arket, en krona 50 öre för andra
arket samt en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark, dels ock för det
bevis som tecknas å fordringshandlingen med en krona. Vidare lär i praxis
det utdrag av inteckningsboken som enligt lag skall utfärdas i dylikt ärende
beläggets med lösen enligt samma grunder, som gälla för utdrag av tomträttsoch
vattenfallsrättsbok. Där fordringshandlingen för inteckningsåtgärd vid
Stockholms rådhusrätt uppvisas vid annan domstol, debiteras lösen för protokoll
och bevis å handlingen. Vid åtgärdens verkställande utgår ytterligare
lösen för protokoll ävensom lösen för utdrag av inteckningsboken.
I ärende rörande inteckning i jordbruksinventarier utgör lösen (för bevis å
handling) vid häradsrätt en krona 50 öre och vid rådhusrätt 2 kronor 50 öre.
Vad härefter angår stämpelberäkningen, så utgår numera, efter
de ändringar som trätt i kraft den 1 juli 1933, stämpel å expeditioner i inteckningsärenden
enligt följande grunder.
Beträffande inteckningar i fast egendom (däri inbegripna inteckningar i
järnväg) utgör stämpeln för det bevis, som tecknas å den till grund för ansökningen
åberopade handlingen, vid häradsrätt 2 kronor 50 öre och vid rådhusrätt
en krona 50 öre. Meddelas i ett och samma ärende bevis å flera handlingar,
utgår stämpelavgift för allenast ett bevis. I sådana fall, då inteckningshandling
uppvisas hos en inskrivningsdomare för åtgärd av annan inskrivningsdomare,
debiteras stämpelavgift för bevis endast vid åtgärdens verkställande.
I ärendet angående uppvisandet utgår stämpelavgift för protokoll
vid häradsrätt med 2 kronor och vid rådhusrätt med en krona. Omfattar
protokollsutskriften mera än ett ark, påföres en särskild tilläggsavgift, vid
häradsrätt en krona 50 öre för varje överskjutande ark och vid rådhusrätt
en krona för andra arket och en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark.
Vid förlag sinteckning utgår stämpelavgift för det protokollsutdrag som utfärdas
i ärendet med en krona för första arket, en krona för andra arket och
en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark, varemot beviset å handlingen
är fritt från stämpel. Samma stämpelberäkning tillämpas ock i ärende angående
inteckningshandlings uppvisande vid annan domstol.
I ärende angående inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt debiteras vid
häradsrätt 2 kronor för första protokollsarket och en krona 50 öre för vart
och ett av övriga ark samt vid rådhusrätt en krona för första arket, en krona
för andra arket och en krona 25 öre för vart och ett av övriga ark. Övriga
i dylikt ärende utfärdade expeditioner äro däremot fria från stämpel.
I ärende angående inteckning i fartyg är stämpeldebiteringen lika med vad
nyss angivits i fråga örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.
Vad slutligen angår ärende rörande inteckning i jordbruksinventarier, utgör
stämpelavgiften (för bevis å handling) vid häradsrätt 2 kronor och vid rådhusrätt
en krona.
Därjämte torde böra erinras, att i varje förnyelseärende utgår avgift för kontrollstämpel
med 25 öre.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
5
De sakkunnigas förslag.
I de sakkunnigas betänkande framhålles inledningsvis, att inteckningsförnyelsernas
avskaffande finge särskilt genomgripande betydelse för avlöningsförhållandena
vid underdomstolarna. Det avlöningssystem som för närvarande
tillämpades för befattningshavarna vid dessa domstolar vore i stor utsträckning
grundat på sportler. Jämte den från stat eller kommun utgående, i flertalet
fall till relativt lågt belopp bestämda fasta avlöningen åtnjöte befattningshavarna
inkomst genom den lösen som den rättssökande allmänheten hade
att erlägga för rättens och domarens expeditioner. I omförmälda sportelsystem
kunde den för förnyelserna utgående lösen sägas utgöra en hörnsten.
Denna lösen uppginge i regel till förhållandevis mycket betydande belopp, och
exempel saknades ej på att en befattningshavare till väsentlig del avlönades
genom inkomsten av förnyelserna. Härtill komme att nämnda inkomst, i
motsats till övriga sportler, utmärktes av en jämförelsevis hög grad av stabilitet.
Den vore icke i samma utsträckning som övriga sportler underkastad
förändringar på grund av tillfälliga konjunkturväxlingar och kunde därför
någorlunda tillförlitligt i förväg beräknas. Förnyelserna beredde sålunda domaren
en trygg och fast inkomst. En åtgärd, varigenom de med förnyelserna
förenade sportlerna borttoges, innebure följaktligen ett kraftigt ingrepp i befattningshavarnas
ekonomi. Någon meningsskiljaktighet torde ej heller råda
därom, att en dylik åtgärd ej borde komma till stånd utan att samtidigt de
sportelberättigade bereddes en rättvis gottgörelse. Huruvida grunden för en
sådan gottgörelse borde sökas i billighet eller i en staten åvilande skyldighet,
syntes vid sådant förhållande kunna lämnas öppet. I vissa städer, däribland
några av de största, rådde numera efter genomförda löneregleringar den ordningen,
att befattningshavarna uteslutande uppbure fast avlöning, under det
att inflytande expeditionslösen i sin helhet redovisades till stadens kassa.
Även i dessa fall syntes det ofrånkomligt, att gottgörelse lämnades för de
belopp som i händelse av inteckningsförnyelsernas avskaffande skulle komma
att frångå de sportelberättigade, d. v. s. städerna, och detta i samma utsträckning
och enligt samma normer som i de fall, där sportelinkomsten uppbures
av befattningshavarna. En tredje intressent i inkomsterna av förnyelserna
vore staten. Till statsverket inflöte den del av expeditionsavgiften, som utginge
i form av stämpel. Visserligen kunde denna stämpelinkomst, som vore
avsevärt lägre än den sammanlagda löseninkomsten av förnyelserna, icke i
och för sig anses ha någon större betydelse för statsverket, men med hänsyn
till det nuvarande statsfinansiella läget torde dock staten böra tillförsäkras
gottgörelse för ifrågavarande inkomstminskning. Likaledes syntes medel
böra anskaffas till bestridande av de utgifter, som statsverket kunde komma
att få vidkännas för beredande av ersättning till städer och befattningshavare
vid domstolarna för nastad löseninkomst.
De sakkunniga ha företagit en beräkning av den årliga minskning i lösen
som vid varje särskild domstol skulle uppkomma i följd av förnyelsernas avskaffande.
Därvid ha de sakkunniga till en början sökt bestämma det årliga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
medeltalet av antalet förnyelseärenden av olika slag. Detta har skett på
grundval av siffermaterial för åren 1928—1932, vilket införskaffats från
statistiska centralbyrån och i vissa delar kompletterats med direkta uppgifter
från domstolarna. Att icke en tioårsperiod lagts till grund för uträkningen
motiveras därmed, att resultatet i dylikt fall knappast skulle bliva rättvist
gent emot de sportelberättigade. Förnyelsernas antal under de senaste tio
åren hade nämligen i stort sett undergått en ständig ökning och det saknades
anledning antaga att denna ökning skulle komma att avstanna under de närmast
följande åren, därest förnyelsetvånget bibehölles. För att icke den tilltänkta
gottgörelsen skulle komma att väsentligt understiga den löseninkomst,
som för närvarande milote av förnyelserna, borde därför enligt de sakkunnigas
mening medeltalsuträkningen grundas på en femårsperiod. I fråga örn
sådan tilläggsavgift, som vid förnyelse av inteckning i fast egendom utgår
för varje införing å mer än ett upplägg i fastighetsboken, ha de sakkunniga
likväl för domsagornas vidkommande, med hänsyn till de stora växlingar som
visat sig kunna förekomma beträffande denna lösenpost, ansett hänsyn böra
tagas jämväl till femårsperioden 1923—1927. Sedan de sakkunniga på sätt
nu nämnts för varje särskild domstol uträknat och i tabellform angivit medeltalet
av antalet förnyelseärenden av olika slag, ha de erhållna medeltalen multiplicerats
med de lösensatser vilka sedan den 1 juli 1933 gälla för de särskilda
slagen av ärenden. På detta sätt har för varje särskild domstol erhållits ett
belopp, som kan sägas motsvara den årliga lösenförlusten i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande. Beloppen utgöra sammanlagt, för häradsrätterna
254,607 kronor 50 öre samt för rådhusrätterna 291,370 kronor 75 öre.
Från de särskilda belopp, som motsvara den uträknade lösenförlusten för
varje domstol, lia de sakkunniga verkställt avräkning med 50 öre per ärende
i fråga örn sådana kategorier av förnyelseärenden, å vilka det genom 1932 års
inskrivningsreform införda förenklade expeditionssättet icke äger tillämpning.
Förnyelsernas avskaffande skulle nämligen i fråga örn dylika ärenden medföra
-—■ oberäknat den i allmänhet uppkommande minskningen i arbetet —
jämväl sådan arbetsbesparing, som beträffande övriga förnyelseärenden redan
förut vunnits genom det förenklade expeditionssättet och som kommit statsverket
tillgodo genom den jämlikt förordningen den 26 juni 1933 verkställda
överföringen från lösen till stämpel av 50 öre per ärende.
De sakkunniga, som framhålla att handläggningen av ett förnyelseärende —-sådan densamma ter sig efter de genom inskrivningsreformen vidtagna förenklingarna
-— är av synnerligen enkel beskaffenhet, lia utöver vad förut
nämnts icke gjort något avdrag för den arbetsbesparing, som skulle vinnas
genom att förnyelseärendena helt bortfölle. Såsom skäl härtill anföres, att
den angivna lösenförlusten, såsom grundad på en medeltalsuträkning för de
fem sista åren, icke till fullo motsvarade den verkliga inkomstminskning
som förnyelsernas avskaffande kunde väntas medföra för de sportelberättigade.
Härtill komme att reformen även orsakade indirekta verkningar vilka borde
tagas i betraktande. Det syntes sålunda uppenbart att förnyelsernas avskaffande
måste medföra en väsentlig nedgång i antalet beviljade inteckningar.
Kungl. Majlis proposition nr 101.
7
Den inkomstminskning för de sportelberättigade som härigenom uppkomme
måste antagas avsevärt överstiga den ökning av lösen, som kunde uppstå därigenom
att antalet dödningsärenden efter reformens genomförande syntes komma
att undergå någon ökning. De sakkunniga föreslå dock viss avrundning
nedåt av de för varje domstol uträknade beloppen.
Efter att ha undersökt olika möjligheter att gottgöra inkomstminskningen
för de sportelberättigade lia de sakkunniga kommit till den slutsatsen, att
dylik gottgörelse ej lämpligen kan beredas i annan form än genom kontant
ersättning av statsmedel. Härigenom erhölle å ena sidan de sportelberättigade
en på förhand bestämd inkomst, som utginge oberoende av konjunkturväxlingarna,
och å andra sidan förekommes den överkompensation, som i en del
fall svårligen skulle kunnat undvikas, örn gottgörelse i stället hade beretts
genom omreglering av lösenberäkningen för vissa expeditioner. De sakkunniga
föreslå nu att vissa angivna ersättningsbelopp skola årligen av statsmedel
utbetalas till en var av de sportelberättigade. Varje ersättningsbelopp motsvarar
den för vederbörande domstol uträknade lösenförlusten med förut berörda
avdrag och avrundning nedåt. Sammanlagt utgöra ersättningsbeloppen,
för häradsrätterna 252,975 kronor och för rådhusrätterna 284,050 kronor eller
tillhopa 537,025 kronor.
I fråga örn ordningen för utbetalningen föreslå de sakkunniga, att ersättningarna,
såsom fallet är med avlöningsmedel till befattningshavare i domsagorna,
skola utgå månadsvis i efterskott. Det avses att utbetalningen skall
verkställas av länsstyrelserna. Vad domsagorna angår utbetalas ersättningen
till häradshövdingen eller annan som till följd av särskilt meddelade bestämmelser
äger uppbära sportlerna i domsagan. Inträffar under en månad ombyte
av tjänsteinnehavare, äger länsstyrelsen med ledning av erhållna uppgifter
rörande tjänstetiden verkställa fördelning av ersättningen mellan de
sportelberättigade. Beträffande städerna översändes den för varje domstol
avsedda ersättningen till magistraten, som därefter utbetalar densamma till
vederbörande befattningshavare eller, där så skall ske, inlevererar ersättningen
till stadens kassa.
Vad härefter angår frågan på vad sätt gottgörelse skall beredas statsverket
dels för den genom inteckningsförnyelsernas avskaffande förlorade årliga
stämpelinkomsten — vilken av de sakkunniga på grundval av den verkställda
medeltalsuträkningen beräknats till 247,671 kronor 75 öre — och dels för de
årliga utgifter om sammanlagt 537,025 kronor, som den föreslagna gottgörelsen
åt de sportelberättigade skulle medföra för statsverket, ha de sakkunniga
funnit den lämpligaste utvägen vara en höjning av stämpelavgiften för skuldebrev.
De sakkunniga föreslå att sagda stämpelavgift höjes från nuvarande
25 öre till 40 öre för varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp för vilket
inteckning eller betalning sökes. Då medeltalet per år av de intecknade kapitalbeloppen
under tiden 1927—1931 utgjort omkring 769 miljoner kronor,
skulle den föreslagna stämpelförhöjningen lämna en merinkomst av omkring
1,150,000 kronor förutom det jämförelsevis obetydliga belopp, som genom höjningen
kunde inflyta vid stämpelbeläggning av skuldebrev, varför betalning
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
sökes hos offentlig myndighet. Av särskilda skäl ha de sakkunniga dock ansett
att merinkomsten borde beräknas något lägre. Sålunda framhålles att i de
kapitalbelopp på vilka beräkningen grundats inginge även vissa inteckningar,
för vilka enligt särskilda stadganden i 17 § stämpelförordningen stämpelbeläggning
ej ägde rum. Vidare erinras om att förnyelsernas avskaffande torde
föranleda nedgång i antalet beviljade inteckningar.
De sakkunniga framhålla att den föreslagna stämpelförhöjningen icke kan
anses obillig eller över hövan betungande för kreditväsendet. I detta hänseende
anföres följande:
En måttlig höjning av förevarande stämpelavgift, som kvarstått oförändrad
alltsedan år 1867, torde icke i och för sig kunna anses obillig. Inteckningsförnyelsernas
avskaffande erbjöde även särskilda skäl för en sådan höjning.
Med hänsyn såväl till den besparing, vilken komme låntagarna till godo genom
förnyelsekostnadens bortfallande, som till de fördelar för kreditväsendet, vilka
reformen i övrigt väntades medföra, torde det vara befogat, att de som sökte
inteckning finge gälda en något högre avgift än vad nu vore fallet.
Att den ökade avgiften uttoges i form av skuldebrevsstämpel och icke såsom
expeditionsstämpel måste anses innebära en fördel. Under det att expeditionen
påfördes stämpel utan hänsyn till det intecknade beloppets storlek,
belädes skuldebrevet med stämpel i proportion till det kapitalbelopp, för vilket
inteckning söktes. En höjning av expeditionsstämpeln skulle således drabba
de mindre inteckningsbeloppen förhållandevis tyngre än de större, vilket däremot
icke vore fallet med en höjning av skuldebrevsstämpeln. Då det i förevarande
fall ej gällde att uttaga viss ersättning för av myndigheterna utfört
arbete, utan att bereda staten ökad inkomst, torde det även ur principiell synpunkt
vara riktigt, att ifrågavarande gottgörelse uttoges genom höjning av
skuldebrevsstämpeln.
En stämpelförhöjning av föreslagen omfattning torde icke kunna anses över
hövan betungande för kreditväsendet. I fråga örn smärre inteckningslån påverkades
därav låneomkostnaderna endast i ringa mån. Sålunda komme ökningen
i stämpelavgift för en inteckning å 1,000 kronor att uppgå till allenast en krona
50 öre, för en inteckning å 2,000 kronor till 3 kronor och för en inteckning å
5,000 kronor till 7 kronor 50 öre.
Då varje förnyelse av inteckning i fast egendom betingade en expeditionsavgift,
som inberäknat kontrollstämpel uppginge till lägst G kronor 75 öre men
vid inteckning i flera fastigheter kunde bliva avsevärt högre, insåges lätt, att
trots den föreslagna höjningen av skuldebrevsstämpeln, vad de små lånen anginge,
i allmänhet en kostnadsbesparing uppstode genom förnyelsekostnadernas
bortfallande. Beträffande inteckningar å större belopp torde i varje fall någon
mera kännbar ökning i omkostnader ej uppkomma.
I detta sammanhang borde också framhållas, att den föreslagna stämpelförhöjningen
icke i någon mån drabbade de inteckningar, som redan vore gällande.
Den avsåge allenast skuldebrev, för vilka inteckning söktes efter reformens genomförande.
I fråga örn de redan beviljade inteckningarna komme däremot
förnyelsekostnadernas bortfallande -—- oavsett den obetydliga utgift som kunde
föranledas av anmälan örn innehav — att innebära en ren besparing.
Härefter torde få nämnas att de sakkunniga jämväl utrett frågan örn expeditionsavgift
för sådan anmälan om innehav av inteckning shandling, som enligt
den tillämnade lagstiftningen skulle kunna göras av en inteckningshavare. På
anförda grunder ha de sakkunniga ansett lösensatsen för anmälningsärenden böra
bestämmas till en krona, därvid förutsatts, att någon tilläggsavgift för införing
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
9
å flera upplägg ej skall förekomma. De sakkunniga framhålla att de vid bestämmandet
av sagda lösensats jämväl haft i åtanke, att den lösenförlust de
sportelberättigade skulle lida genom förnyelsernas avskaffande bleve avsevärt
större än den verkställda medeltalsuträkningen utvisade. I syfte att hålla expeditionsavgiften
för anmälan örn innehav så låg som möjligt föreslås att
stämpelavgift ej uttages i dylikt ärende.
De sakkunniga erinra slutligen att skäl ej förelåge att efter reformens genomförande
upprätthålla nuvarande skillnad i lösenberäkning mellan gravationsbevis,
omfattande de tio sista åren eller del av samma tidrymd, å ena, och
övriga gravationsbevis, å andra sidan. Då likväl sådant tillägg till gravationsbevis,
som tecknades å detsamma inom viss kortare tid efter bevisets utfärdande,
fortfarande syntes böra beläggas med lägre lösenavgift än annat gravationsbevis,
föreslås för det fall, att tillägget allenast omfattar ett år eller
del därav, bibehållandet av den nu gällande lägre lösensatsen för gravationsbevis.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Bland de myndigheter, städer och sammanslutningar som avgivit yttranden
över de sakkunnigas förslag synes råda enighet därom, att gottgörelse bör beredas
de sportelberättigade för den inkomstminskning som för dem skulle uppkomma
i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande.
I vissa yttranden upptages till bedömande frågan, huruvida grunden för
en sådan gottgörelse bör sökas i billighet eller i en staten åvilande
skyldighet.
En domhavande gör gällande att sportlerna numera utgjorde en domstolarnas
befattningshavare tillförsäkrad avlöningsförmån och att staten följaktligen
vöre skyldig att utgiva full kompensation för den avlöning som bortfölle
genom förnyelsernas avskaffande. En annan domhavande framhåller att staten,
åtminstone med de häradshövdingar som innehaft sina ämbeten den 1 juli
1927, träffat ett löneavtal, genom vilket häradshövdingarna förbundit sig att
avlöna sina icke rättsbildade biträden enligt bestämmelserna i kungörelsen
den 20 maj 1927 med vissa föreskrifter angående de vid domsagornas kanslier
anställda icke rättsbildade biträden, varemot staten å sin sida förbundit sig
att icke sänka de lösensatser som den 1 juli 1927 gällt i fråga örn vissa angivna
expeditioner. Då förnyelsernas avskaffande medförde att dylika expeditioner
bortfölle, vore staten skyldig att giva full gottgörelse för lösenminskningen.
Statskontoret gör gällande att häradshövdingarna ägde ett verkligt rättsanspråk
på erhållande av gottgörelse, under det att beträffande rådhusrätternas
befattningshavare endast billighetsskäl kunde åberopas såsom grund för
gottgörelsen. Statskontoret utvecklar sin uppfattning närmare sålunda:
Av den ställning man intoge till rättsfrågan kunde bedömandet av såväl
ersättningsbeloppens storlek som ock den tid, under vilken ersättningen borde
utgå, bliva i viss mån beroende.
Vad då först beträffade häradshövdingarnas rätt till nu utgående expeditionslösen,
erinrades om de förhållanden, under vilka den för dessa ämbets
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
män ännu gällande 1874 års lönereglering tillkommit. I den proposition till
nämnda års riksdag, vari Kungl. Majit framlagt förslag till lönereglering,
hade uttalats den åsikten, att såsom grundsats vid den nya löneregleringen
borde iakttagas, att sportlerna, i den mån de erfordrades såsom vederlag för
de med domsageförvaltningen förenade kostnader, skulle bibehållas, men den
egentliga avlöningen av staten bekostas, varigenom de fördelar skulle vinnas,
att löneförmånerna inom de särskilda domsagorna kunde ställas i närmare
förhållande till varandra, domaren göras till sina behållna inkomster väsentligen
oberoende därav, huruvida sportler i sparsammare eller ymnigare mån
tillflöte, och förvaltningskostnaderna bliva, till följd av den omsorg domaren
i eget intresse nödgades däråt ägna, till det minsta möjliga nedsatta. Med
den sålunda angivna utgångspunkten hade häradshövdingarnas avlöning föreslagits
skola utgå i lön till för alla lika belopp, 4,500 kronor, samt tjänstgöringspenningar,
graderade efter arbetsbördan i de olika domsagorna, och
i vissa fall, där sportlerna ansetts icke täcka förvaltningskostnaderna, förvaltningsbidrag
till växlande belopp; och hade Kungl. Majit, i händelse riksdagen
antoge detta förslag, förklarat sig vilja på det sätt ändra förordningen
den 30 november 1855 örn expeditionslösen, att från 1875 års början
för häradsrätterna bleve gällande vissa uppräknade sportelsatser, samtliga
innebärande en nedsättning av dittills stadgat lösenbelopp för vederbörande
expedition. Det utskott, som haft propositionen till förberedande behandling,
hade uttalat, bl. a., att utskottet ansåge de ovan omförmälda grundsatser i
avseende å sportlernas avskaffande utom till den del, som motsvarade förvaltningskostnaderna
för domsagorna, böra följas vid en ny lönereglering. Av
angivna skäl hade emellertid utskottet ansett ytterligare utredning i frågan
erforderlig och hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Maj :t efter sådan utredning ville till riksdagen inkomma med förnyad
framställning i ämnet. Efter det kamrarna stannat i olika beslut i ärendet,
hade vid gemensam omröstning Kungl. Maj :ts förslag blivit av riksdagen
bifallet. Sedermera hade genom kungörelsen den 18 september 1874 ovanberörda
ändringar i 1855 års förordning örn expeditionslösen blivit vidtagna.
De då fastställda lösenbeloppen hade i allmänhet bibehållits oförändrade. Endast
beträffande vissa expeditioner, där kostnaden för utskrift ej längre ansetts
täckas av lösen, hade denna höjts. Av vad sålunda vid löneregleringens
genomförande förekommit torde framgå, å ena sidan, att man då betraktat de
sedermera genom 1874 års ovanberörda kungörelse fastställda lösenbeloppen
såsom en förutsättning för riksdagens antagande av löneregleringen, men också,
å andra sidan, att, då de fastställda beloppen av lön, tjänstgöringspenningar
och förvaltningsbidrag i de olika domsagorna grundade sig på beräkning
av en viss sportelinkomst, sportlerna, helt eller delvis, icke kunde, så
länge den nuvarande löneregleringen vore gällande, avskaffas utan att ersättning
bereddes häradshövdingarna.
Vidkommande rådhusrätterna ställde sig saken annorlunda. Städerna hade
av ålder skyldighet att avlöna sina domare och den omständigheten, att
en lättnad i denna skyldighet blivit städerna beredd genom att expeditionslösen
tillerkänts rådhusrätterna, torde icke i och för sig kunna medföra någon
ovillkorlig rätt för vare sig ledamöterna i rätten eller staden, i de fall,
då sportlerna indragits till stadskassa^ att av statsverket erhålla ersättning
för nedsättning eller upphörande av viss lösensats. Visserligen torde väl i
allmänhet genom av Kungl. Majit fastställda löneregleringar ledamöterna
eller staden hava tillerkänts inflytande sportler och lönerna rättats därefter,
men detta kunde givetvis icke innebära, att staten skulle vara rättsligen förhindrad
att, när så funnes lämpligt, vidtaga ändring i sportelsatserna. Innebure
en sådan ändring minskning i sportelinkomsten för en ledamot i råd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
11
husrätten, torde det ankomma på. staden och icke staten att hålla vederbörande
skadeslös härför. Statskontoret ville i avseende å förevarande spörsmål erinra
örn att, då år 1920 de bl. a. till vissa rådhusrätter utgående bötesersättningar
indragits, detta i anslutning till vad statskontoret i ämnet uttalat och
mot bestridande av det övervägande antalet rådhusrätter och städer, skett utan
att någon gottgörelse lämnats vederbörande. Visserligen hade dessa ersättningar
ursprungligen icke varit avsedda att utgå annat än tillsvidare, men i
varje fall hade den omständigheten, att ersättningarna i de flesta fall varit
i löneregleringarna särskilt angivna såsom tillkommande viss befattningshavare
eller staden, icke ansetts utgöra hinder för berörda åtgärd. Någon rätt
till ersättning för minskad sportelinkomst genom förnyelsernas upphörande
torde alltså icke kunna av rådhusrätterna eller städerna göras gällande. Statskontoret
delade emellertid de sakkunnigas uppfattning, att billigheten krävde
en sådan ersättning.
I stort sett råder likaledes enighet därom, att gottgörelsen till de sportelberättigade
bör lämnas i form av kontant ersättning av statsmedel.
Att denna form av gottgörelse är den lämpligaste betonas i åtskilliga
yttranden. Sålunda framhåller häradshövding förening en att annan anordning
för beredande av gottgörelse åt häradshövdingarna ej bör ifrågakomma
än kontant ersättning av statsmedel på sätt de sakkunniga föreslagit.
En härifrån avvikande mening hävdas dock av rådhusrätten i Malmö, som
förordar gottgörelse i form av särskild lösenavgift vid sökande av inteckning.
Rådhusrätten anför till stöd för sin ståndpunkt följande:
Det kunde med fog ifrågasättas, örn den av de sakkunniga föreslagna anordningen
tillfredsställde rimliga anspråk på rättvisa och lämplighet. De
flesta städer tillväxte år från år genom ökad bebyggelse och följaktligen
skulle antalet förnyelseärenden hava ökats. Det kunde då ej betecknas som
fullt rättvist, att ersättningen till de sportelberättigade begränsades till ett
på angivet sätt beräknat belopp, medan statsverket genom stämpelförhöjning
finge sitt ersättningsbelopp i motsvarande mån ökat. Vidare förefölle det vara
en onödig omgång, att man först skulle till statsverket redovisa den i stämpelbeloppet
ingående ersättningen till de sportelberättigade för att därefter från
statsverket genom länsstyrelserna återfå samma ersättning. En smidigare och
mera rättvis lösning syntes kunna vinnas genom att den ökade avgiften 15
öre uppdelades, så att 5 öre komme att utgöra stämpel och 10 öre lösen. Genom
en sådan anordning skulle de till statsverket och de sportelberättigade utgående
ersättningsbeloppen komma att vid varje tidpunkt omedelbart anpassa
sig efter rådande förhållanden.
Principiella betänkligheter mot de sakkunnigas förslag uttalas vidare av
länsstyrelsen i Västerbottens län, som finner ifrågavarande ersättningsspörsmål
aktualisera frågan örn genomförande av ny lönereglering för häradshövdingarna
med frångående av sportelsystemet. Länsstyrelsen befarar att
de sakkunnigas förslag skulle komma att föregripa en dylik lönereglering.
I de yttranden som avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket upptages
till bedömande frågan, under huru lång tid ersättni ng av
statsmedel bör utgå.
Statskontoret har med utgångspunkt från sin uppfattning örn häradshövdingarnas
ovillkorliga rätt till sportlerna ansett, att ersättning borde utgå
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
till häradshövdingarna, så länge den nuvarande löneregleringen vore gällande.
Emellertid ifrågasätter statskontoret örn icke, till förhindrande av att en
häradshövding med särskilt förmånlig ersättning vägrade att ingå på ny
lönestat, i fullmakten för häradshövding, som utnämndes efter ersättningens
beviljande, borde införas villkor örn skyldighet för honom att, örn han vid
ny lönereglering kvarstode å den äldre staten, vidkännas den minskning eller
indragning av sportler eller ersättning härför, som kunde bliva bestämd. Beträffande
rådhusrätterna, där enligt statskontorets mening endast billighetsskäl
kunde åberopas till stöd för ersättningens utgående, syntes anledning
icke föreligga att låta vederbörande befattningshavare tillgodonjuta ersättningen
längre tid än som kunde anses rimlig för att bereda dem rådrum att
ordna sin ekonomi efter de ändrade förhållandena. I sådant avseende syntes
den metod, som vid genomförande av gällande lönereglering för länsstyrelserna
kommit till användning för avveckling av den huvudsakliga delen av
avdelningschefernas sportler lämpligen kunna tillämpas. Denna metod skulle
i förevarande fall innebära, att vederbörande första året av ersättningens utgående
skulle åtnjuta densamma med fullt belopp, varefter ersättningen under
de nio följande åren minskades med en niondel årligen och därefter upphörde.
I den mån sådant på grund av de för vederbörande utfärdade fullmakter
eller eljest vore nödvändigt, torde det få ankomma på staden att hålla
befattningshavaren skadeslös för inkomstminskningen. Samma avvecklingsförfarande
som det nu angivna syntes jämväl böra tillämpas i det fall, där
staden vore ersättningstagare.
Riksräkenskapsverket, som anser det vara ofrånkomligt att åtminstone i
viss mån bereda sportelersättning åt nuvarande innehavare av häradshövdingämbeten,
framhåller att undersökning borde ske vid inträffande vakans, om
icke gottgörelsen borde minskas eller eventuellt indragas. En sådan anordning
kunde dock komma att medföra vissa anspråk på ökade bidrag av statsmedel
för anställande av biträden i domsagorna. Beträffande städerna och
dess domarpersonal ifrågasätter riksräkenskapsverket att — om sportelersättning
överhuvudtaget funnes böra medgivas — denna dock borde avvecklas
under en tidrymd av förslagsvis tio år. Till jämförelse härmed erinras
att, därest på grund av ny eller ändrad lagstiftning städerna bleve nödsakade
att utöka arbetskrafterna vid rådhusrätterna, någon ersättning av statsmedel
härför icke erhölles.
Beträffande storleken av de föreslagna kontanta ersättningsbeloppen
anför häradshövding föreningen att föreningen icke i allmänhet
funnit någon anledning till erinran mot de av de sakkunniga föreslagna
beräkningsgrunderna. Därest beräkningssättet för någon särskild domsaga
med hänsyn till där rådande speciella förhållanden skulle kunna tänkas leda till
obilligt resultat, förutsätter föreningen, att detta påpekas i yttrande av vederbörande
häradshövding.
De flesta domhavande ha ej haft något att erinra mot de föreslagna beloppen.
Ett fyrtiotal domhavande framställa dock anmärkningar, av vilka
en del grundas på omständigheter av allmän räckvidd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
13
Sålunda göra några domhavande anmärkning mot att femårsperioden 1928
—1932 tagits till utgångspunkt för beräkningen av löseninkomsten av förnyelserna.
Yrkande framställes exempelvis att sagda löseninkomst måtte
uppskattas efter förhållandena under åren 1932 och 1933. Till stöd härför
anföres följande:
Under de sista krigsåren och den därefter närmast följande tiden hade den
ekonomiska ställningen varit mycket gynnsam för lantbrukarna; och hade
detta föranlett att de inlöst en mängd fastighetslån och låtit därför meddelade
inteckningar förfalla. När därefter tiderna blivit mindre goda för lantbruket,
hade nya inteckningar tagits i allt mer växande antal. Dessa förhållanden
avspeglades i förnyelserna 9—10 år senare. Vad den med yttrandet
närmast avsedda domsagan beträffade, motsvarade icke ens 1932 års siffra
det förefintliga beståndet av penninginteckningar. De sakkunniga hade beträffande
vissa domsagor, där bolagsinteckningar för obligationslån förekomme,
tagit hänsyn till ojämnheterna i förnyelsernas antal. Så borde även ske
beträffande lantbruksdomsagorna.
Liknande synpunkter ha kommit till uttryck även i vissa andra yttranden.
En domhavande anser att en räkning borde ske av antalet gällande fordringsinteckningar
och att gottgörelsen för förnyelsernas avskaffande borde
bestämmas med ledning härav och efter ungefärlig beräkning av det antal
inteckningar som kunde antagas bliva förnyade. En annan domhavande anser
att löseninkomsten bort uträknas på grundval av de lösensatser, som varit
gällande före den 1 juli 1933; då den lösenreduktion som vid sistnämnda
tid blivit genomförd varit föga rättvis mot de sportelberättigade, borde densamma
återgå.
En domhavande, som erkänner att annan beräkningsmetod än de sakkunniga
använt knappast stått till buds, erinrar emellertid att, då till grund för
de sakkunnigas utredning lagts statistiken för vissa förflutna perioder, utredningens
resultat kunde för den ene medföra obehörig vinst, för den andre
en orättvis förlust. Ett fall av obehörig vinst uppkomme, örn exempelvis
en domstol kunnat redovisa ett mycket stort antal uppvisade inteckningar för
förnyelse vid annan domstol genom att visst låneinstitut under den ifrågavarande
tiden, i motsats till vad senare skett, plägat använda denna form vid
sina förnyelser. En orättvis förlust uppkomme däremot, om en större serie
inteckningar icke blivit formellt sett förnyad utan i stället dödad och ersatt
med nya inteckningar.
Åtskilliga domhavande uttala såsom ett allmänt omdöme att de föreslagna
ersättningsbeloppen vore för låga. Vissa domhavande föreslå i samband
härmed viss procentuell höjning av samtliga ersättningar. En domhavande
hemställer att åtminstone dc mindre ersättningsbeloppen måtte höjas. En
annan domhavande framhåller att örn vid förevarande reglering spörsmål
skulle uppstå rörande gottgörelse fullt ut åt de största inkomsttagarna syntes
böra i utjämnande syfte till bedömande upptagas frågan örn höjning av de
föreslagna mindre ersättningsbeloppen. Ett par domhavande anse att de uträknade
ersättningsbeloppen borde avrundas uppåt.
Såsom skäl för höjning av ersättningsbeloppen åberopa flera domhavande,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
att de resultat, som framgått av den verkställda medeltalsuträkningen, på
grund av de senare årens ökning i antalet förnyelser väsentligen understege
den nuvarande inkomsten av förnyelserna. Några domhavande framhålla att
de sakkunnigas förslag syntes missgynna häradshövdingarna i sådana domsagor,
där jorddelningen och fastighetskrediten vore stadda i snabbare utveckling.
Från åtskilliga håll betonas att en ökning av sportelinkomsten
vore att emotse, därest förnyelseplikten bibehölles. I samband härmed yrka
vissa domhavande att gottgörelse i någon form måtte beredas häradshövdingarna
för uteblivandet av dylik inkomstökning. Ett antal domhavande erinra
att inteckningsförnyelsernas avskaffande komme att medföra en väsentlig
nedgång i antalet ärenden angående fastställande av inteckning. Några
framhålla tillika att antalet gravationsbevis komme att minskas i följd av
reformen; det vore nämligen vanligt att gravationsbevis beställdes i samband
med förnyelse av inteckning. Åtskilliga domhavande framhålla att vid bestämmandet
av gottgörelsen ej borde tagas hänsyn till den arbetsbesparing
som kunde vinnas genom förnyelsernas avskaffande. Dylik arbetsbesparing
medförde icke någon minskning i häradshövdingens kostnader för hållande
av kansli.
Åtskilliga av dem som yrkat högre ersättning hänföra sig till omständigheter
som äro speciella för viss domsaga. I sådant hänseende åberopas bland annat
att en domsagas område, under den tid som omfattats av den ifrågavarande
statistiken, ökats i följd av verkställd domsagoreglering. I några fall framhålles
att resultatet av de sakkunnigas beräkning av särskilda anledningar
blivit missvisande i förhållande till det faktiskt förefintliga inteckningsbeståndet.
Slutligen åberopas i ett par fall, att de av domhavanden till ledning
för de sakkunnigas beräkning lämnade uppgifterna varit felaktiga, eller att
de från den officiella statistiken hämtade uppgifterna icke stämde med kontrollräkning,
som verkställts av domhavanden.
Stadsdomarföreningen och de flesta rådhusrätter ha ej haft något att ananmärka
mot de föreslagna ersättningsbeloppen.
Ett tjugutal rådhusrätter framställa erinringar. Åv dessa rådhusrätter anse
somliga att beloppen över lag böra höjas, varemot andra inskränka sig till
att yrka högre ersättning för den egna stadens vidkommande. Såsom skäl för
en allmän höjning av beloppen framföras i stort sett samma synpunkter som
kommit till uttryck i förut omnämnda utlåtanden från vissa domhavande. Från
ett par håll betonas särskilt att hänsyn borde tagas till den ökning i ärendenas
antal, som vore att emotse, örn förnyelseplikten bibehölles. I ett av rådhusrätten
i Hälsingborg åheropat yttrande av inskrivningsdomaren därstädes
anföres sålunda följande:
Det syntes icke riktigt att, såsom de sakkunniga gjort, lämna utan hänsyn
den ökning av sportelinkomsten, som kunde antagas inträda i händelse av förnyelsernas
bibehållande. En ökning av förnyelserna komme att äga rum dels
på grund av ökad byggnadsverksamhet inom stadens område och dels vid eventuell
inkorporering. I förstnämnda fallet skulle staten, som ju enligt förslaget
gottgjordes för den till staden utbetalda ersättningen genom viss ökning av
stämpelavgiften, göra en vinst som motsvarade stadens sportelförlust, och i
Kungl. Majlis proposition nr 101.
15
senare fallet skulle häradshövdingen i den staden omgivande domsagan erhålla
den ersättning, som rätteligen borde tillkomma staden. Den ersättning
till staden, som blivit föreslagen och mot vilken för närvarande ej funnes något
att erinra, borde därför icke fastställas för all framtid; i stället borde
stadgas att med vissa års mellanrum ny beräkning av ersättningsbeloppet
skulle ske, därvid hänsyn borde tagas till antalet av under nästföregående period
beviljade inteckningar ävensom till eventuellt verkställda inkorporeringar.
Några rådhusrätter göra anmärkning mot att de sakkunniga vid ersättningsbeloppens
uträknande gjort avdrag med 50 öre för varje förnyelseärende, där
det äldre expeditionssättet tillämpas. I sådant hänseende framhålles att den
jämförelsevis obetydliga arbetsbesparing som vunnes genom förnyelsernas avskaffande
icke komme att motsvaras av en utgiftsminskning för vederbörande
befattningshavare. En befattningshavare, som hade ett eller två skrivbiträden
anställda i sin tjänst, kunde icke avskeda något biträde och ej heller nedbringa
lönerna.
Beträffande de fall där högre ersättning yrkas endast med avseende å viss
stad åberopas i regel rent lokala förhållanden, såsom att stadens område ökats
eller kunde förväntas bliva ökat genom inkorporering, att staden på senare
tid övergått till att i större omfattning upplåta tomter med äganderätt eller
att vissa banker, vilka tidigare förnyat sina inteckningar omedelbart vid vederbörande
inteckningsdomstol, numera läte för förnyelse uppvisa handlingarna
vid den ifrågavarande rådhusrätten. I några fall göres gällande att den
för staden föreslagna ersättningen icke borde understiga vad som föreslagits
för viss annan stad med lika stor folkmängd. Slutligen åberopas i ett par fall
att de av rådhusrätten till ledning för de sakkunnigas beräkning lämnade uppgifterna
visat sig i vissa hänseenden vara oriktiga.
De sportelberättigade städerna -— Stockholm, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna,
Vadstena, Jönköping, Kalmar,1 Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Lund,
Hälsingborg, Göteborg,1 Borås, Karlstad, örebro, Falun, Gävle, Sundsvall och
Skellefteå -— ha med följande undantag ej haft något att erinra mot de föreslagna
ersättningsbeloppen. Stadsfullmäktige i Karlskrona anse att viss höjning
av det för staden uträknade beloppet erfordrades med hänsyn därtill att
visst område skulle införlivas med staden från och med den 1 januari 1934L
Stadsfullmäktige i Lund hemställa att ersättningen måtte bestämmas till den
för staden uträknade löseninkomsten utan det av de sakkunniga verkställda
avdraget med 50 öre för varje förnyelseärende, där äldre expeditionssätt tilllämpades.
Stadsfullmäktige i Göteborg anse att det föreslagna ersättningsbeloppet
å 28,550 kronor borde höjas till minst 30,000 kronor med hänsyn till
den fortgående ökningen i antalet förnyelseärenden.
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, med följande undantag, ha lämnat
de föreslagna ersättningsbeloppen utan erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser det av Göteborgs stad framställda yrkandet om ersättningens
avrundning uppåt icke vara oberättigat, enär löseninkomsten därstädes
vore i starkt stigande. Länsstyrelsen i Västmanlands län ifråga
1
Vid yttrandets avgivande hade sportlerna anna ej indragits till stadens kassa men frågan därom
var aktuell.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 101.
sätter, om icke de senaste årens ökning i antalet förnyelseärenden väsentligen
hade sin grund i av kriget skapade särskilda förhållanden, vilkas verkningar
komme att göra sig gällande endast under en begränsad tidsperiod; närmare
utredning härom syntes önskvärd. Länsstyrelsen i Västerbottens län
anmärker att uträkningen av ersättningsbeloppen skett efter andra linjer än
som tillämpats i jämförbara fall eller vid genomförande på senare tid av
löneregleringar. Sålunda hade exempelvis för häradsskrivarna procentsatserna
å provision för arbete med debitering av vissa medel nyligen rätt
kraftigt beskurits, och vid reglering av löner för tidigare sportelberättigade
befattningshavare hade sportlerna indragits till statsverket utan kompensation
eller mot en i många fall synnerligen kraftigt beskuren ersättning till
vid löneregleringens genomförande fungerande befattningshavare att avskrivas
inom ett antal år. I förevarande fall föresloges däremot så gott som full
ersättning för den statistiskt uträknade lösenförlusten, vilket innebure en
höjning av inkomsten, enär de utgifter för arbetshjälp som bestredes av de
inflytande lösenbeloppen komme att bortfalla.
Av hovrätterna uttalar Svea hovrätt att de sakkunniga lyckats finna en
rättvis och skälig grundval för ersättningens bestämmande; hovrätten tillstyrkte
att gottgörelse bereddes de sportelberättigade på sätt de sakkunniga
föreslagit. Göta hovrätt anser att de föreslagna beloppen borde underkastas
vissa avdrag, dels med hänsyn till uppkommande arbetsbesparing i
följd av förnyelseärendenas bortfallande och dels med hänsyn till inkomstökning
föranledd av anmälningsärendena och föreslagen ändring i lösenberäkningen
för gravationsbevis. Det vore visserligen förenat med stora svårigheter
att närmare uppskatta arbetsbesparingen. Men åtminstone för de
allra största domsagorna samt de större städerna ävensom de mindre städer,
vilka såsom säten för hypoteksförening redovisade ett mycket stort antal uppvisningsärenden,
syntes det uppenbart, att arbetsbesparingen bleve av sådan
omfattning att den måste föranleda minskning av omkostnaderna. I
dessa fall syntes därför en skälig jämkning av ersättningsbeloppen kunna
vidtagas, utan att vederbörandes rätt därav förnärmades. Hovrätten över
Skåne och Blekinge erinrar att i de allra största städerna, exempelvis Stockholm,
syntes så stor minskning av den med inteckningsärendena sysselsatta
arbetskraften kunna åstadkommas att i dessa fall en reducering av den beräknade
ersättningen borde äga rum.
Statskontoret — som inledningsvis framhåller att de sakkunnigas på ett
omfattande statistiskt material grundade beräkning av minskningen i expeditionslösen
undandroge sig statskontorets bedömande — förklarar sig icke
ha något att erinra mot att de föreslagna ersättningsbeloppen läggas till
grund för sakens ordnande. Emellertid anser sig statskontoret böra föreslå
att någon mindre jämkning nedåt göres i ersättningsbeloppen. Till stöd härför
anföres följande:
En viss ökning av sportelinkomsten, om än icke alltför betydande, syntes
komma att uppstå genom de föreslagna förändrade bestämmelserna angående
lösen för gravationsbevis. Aidare torde genom införande av anmälningsinsti
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
17
Intet och bestämmande av, låt vara jämförelsevis obetydliga lösensatser för
bevis om verkställd anmälan, en ganska avsevärd ökning av löseninkomsten
kunna förväntas, åtminstone under de första åren, då huvuddelen av redan
meddelade inteckningar torde komma att anmälas. De sakkunniga hade__framhållit,
att de vid bestämmandet av sistnämnda lösensatser jämväl haft i åtanke
den omständigheten att på grund av vissa av de sakkunniga antydda förhållanden
minskningen i sportelinkomsten i själva verket bleve avsevärt större
än vad som framginge av den verkställda uträkningen. Härav syntes å andra
sidan framgå, att lösensatserna vore beräknade så, att de kunde giva en icke
alltför obetydlig ny nettoinkomst för de sportelberättigade. Att så bleve fallet,
syntes också statskontoret mest sannolikt, och då statskontoret icke kunde
biträda uppfattningen, att någon ersättning utöver de föreslagna ersättningsbeloppen
borde beredas vederbörande, hade statskontoret funnit sig böra föreslå
någon mindre jämkning nedåt av ersättningsbeloppen pa grund av de nu berörda
förhållandena. Statskontoret hade dock haft under^övervägande om icke,
i stället för att låta den nya löseninkomsten inverka på ersättningsbeloppet,
avgiften för anmälan örn innehav kunde helt eller delvis uttagas i form av
stämpelavgift. Hed hänsyn dels till att de föreslagna lösenavgifterna åtminstone
till viss del vore avsedda såsom ersättning för arbetskostnaden och dels
till att beloppen vore jämförelsevis obetydliga, så att de icke lämpligen läte sig
uppdelas på två titlar, hade statskontoret emellertid icke ansett sig böra föreslå
någon åtgärd i nu angivna riktning. Beträffande beloppet av de minskningar
i de olika befattningshavarnas eller städernas ersättningar, som syntes
böra vidtagas av omförmälda anledning vore statskontoret icke i tillfälle att
framlägga något förslag, utan torde särskild utredning i sådant hänseende
höra verkställas.
Hiksräkenskapsverket har ej närmare ingått på frågan örn ersättningsbeloppens
storlek. Emellertid torde fa hänvisas till vad förut atergivits av nksräkenskapsverkets
utlåtande.
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska bostadskreditkassan
och Svenska jordbrukskreditkassan ha lämnat de sakkunnigas förslag
i förevarande del utan erinran.
I anslutning till ersättningsfrågan har i ett avsevärt antal yttranden framhållits,
att inteckningsförnyelsernas avskaffande komme att föranleda m in s kning
i löseninkomsten även under det år som föreginge
tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Det vore nämligen vanligt att inteckningar förnyades under kalenderåret
närmast före det år då förnyelseperioden utlöpte.
Sålunda erinrar häradshövdingföreningen — vars utlåtande i allmänhet åberopas
av domhavandena — att redan framläggandet av ett lagförslag rörande
avskaffande av inteckningsförnyelserna komme att medföra en betydande
minskning av antalet inteckningsförnyelser innan lagen trätt i kraft. Det borde
därför tillses att gottgörelse bereddes häradshövdingarna jämväl för den
minskning i sportler, som sålunda komme att inträda. Vissa domhavande
hemställa att den föreslagna ersättningen måtte utgå under året före den nya
lagstiftningens ikraftträdande.
Stadsdomarföreningen anser likaledes särskild ersättning vara pakallad under
tid före lagstiftningens ikraftträdande samt anför härom följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 101.
2
18
Kunni. Maj:ts proposition nr 101.
Inteckningar plägade förnyas senast året före tioårsperiodens utgång. Med
till visshet gränsande sannolikhet kunde förutses, att särskilt hypoteksförening^
och andra penninginrättningar men även med få undantag allmänheten
i övrigt icke komme att, sedan beslut om förnyelsernas avskaffande fattats,
låta förnya eller för förnyelse uppvisa andra inteckningar än sådana, som eljest
skulle förfalla före årets utgång. Vid sådant förhållande komme sportlerna
av inteckningsförnyelser otvivelaktigt att bliva i hög grad reducerade under
året innan beslut örn inteckningsförnyelsernas avskaffande komme att träda i
kraft. På grund härav måste särskild gottgörelse beredas de sportelberättigade,
och härvid vore att märka, att som penninginrättningar först under
senare delen av året plägade förnya eller för förnyelse uppvisa inteckningar,
gottgörelsen måste beräknas för hela året. Beräkning och utbetalning av ersättning
syntes för städernas del lämpligen kunna ordnas så, att dels för varje månad
från och med den, under vilken beslut i ärendet fattats, dels förslagsvis
senast den 1 december för övriga månader magistraten insände av vederbörande
befattningshavare efter visst formulär upprättade, av magistraten granskade
uppgifter angående sportler för inteckningsförnyelser, varefter för varje gång
till magistraten översändes för vederbörandes räkning skillnaden mellan nettosportlerna
och det belopp, som efter lagändringens ikraftträdande skulle för
motsvarande tid utgå såsom gottgörelse.
Önskemålet örn gottgörelse för tid före lagstiftningens ikraftträdande betonas
av åtskilliga rådhusrätter.
Frågan härom beröres även av vissa andra myndigheter. Sålunda anser
hovrätten över Skåne och Blekinge, att gottgörelse i någon form borde beredas
de sportelberättigade för minskningen i inkomst under övergångsåret.
De sakkunnigas förslag i fråga örn ordningen för de föreslagna
ersättningsbeloppens utbetalande har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av nära nog samtliga hörda myndigheter. Ett par underdomstolar
lia uttalat önskemål rörande vissa detaljfrågor.
Den föreslagna höjningen av stämpelavgiften för skuldebrev
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av häradshövding förening en,
stadsdomarfGreningen och praktiskt taget alla underdomstol. I vissa yttranden
understrykes att den föreslagna höjningen är mycket måttlig och att
låntagarna komma att göra en avsevärd besparing genom förnyelsernas avskaffande.
Från något håll ifrågasättes större höjning än vad de sakkunniga
föreslagit.
Förslaget i denna del har ock tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet
och, på följande undantag när, av länsstyrelserna. Länsstyrelsen
i Blekinge län finner de anförda skälen för den procentuellt sett ganska
avsevärda höjningen av skuldebrevsstämpeln icke vara övertygande. Höjningen
bleve särskilt kännbar för gäldenärer, vilka utsattes för krav hos offentlig
myndighet. Dessa gäldenärer finge icke någon fördel av att kostnaden
för inteckningsförnyelse bortfölle. På grund härav ifrågasättes, örn icke höjningen
av skuldebrevsstämpeln borde stanna vid 10 öre samt stämpeln vid
stämning eller lagsökning bibehållas vid oförändrat belopp. Länsstyrelsen i
Malmöhus län ifrågasätter örn icke gottgörelsen till statsverket bleve tillräckligt
stor med en stämpelförhöjning av endast 10 öre. Länsstyrelsen i Älvsborgs
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
19
län finner det föga rimligt att genom stämpelförliöjningen de gamla kostnaderna
för förnyelse fortfarande fast i annan form skulle uttagas av de förut
med förnyelse betungade. Endast det nuvarande ekonomiska läget gjorde den
föreslagna höjningen motiverad som en provisorisk åtgärd. Fördelen av inteckningsförnyelsernas
avskaffande bleve emellertid härigenom icke lika oomtvistlig
för den kreditbehövande allmänheten som för kreditgivarna och särskilt
bankerna. Under alla omständigheter saknades tillräckliga skäl för att stämpelförhöjningen
skulle drabba även skuldebrev, som företeddes hos offentlig
myndighet för vinnande av betalning. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som
med hänsyn till den föreslagna gottgörelsen till de sportelberättigade funnit
sig böra avstyrka de sakkunnigas förslag, gör ej något särskilt uttalande rörande
stämpelförhöjningen.
Av hovrätterna uttalar Svea hovrätt att någon betänklighet mot den föreslagna
stämpelförhöjningen icke med fog kunde göras gällande. Det kunde
visserligen synas, som örn höjningen skulle komma att för statsverket lämna
en merinkomst, som icke oväsentligt överstege det belopp, vars täckande åsyftades,
och att därför en höjning med ett lägre belopp än det föreslagna vore
tillräcklig. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört angående den marginal,
som uti förevarande hänseende måste anses påkallad, funne emellertid
hovrätten försiktigheten bjuda, att höjningen bestämdes i enlighet med de sakkunnigas
förslag. Även Göta hovrätt tillstyrker de sakkunnigas förslag i
denna del. Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker i princip den föreslagna
stämpelförhöjningen; med hänsyn till de sociala synpunkter, som legat
till grund för införandet av institutet inteckningar i jordbruksinventarier, samt
på grund därav att den kostnadsbesparing, som för dessa inteckningars del
bomme att inträda i följd av förnyelsernas avskaffande, bleve av mindre betydelse
än motsvarande besparing beträffande övriga inteckningar, syntes det
böra övervägas, huruvida i fråga om detta slag av inteckningar höjning av
skuldebrevsstämpeln borde ifrågakomma.
Statskontoret finner den föreslagna stämpelförhöjningen lämplig. Den vore
synnerligen effektiv och den kunde icke sägas oskäligt betunga lanemarknaden
för fastigheter. Varken ett från 2 kronor 50 öre till 4 kronor höjt stämpelbelopp
för en inteckning å 1,000 kronor eller en stämpel a 400 kronor i stället
för 250 kronor för en inteckning å 100,000 kronor syntes hava praktiskt taget
någon betydelse för låntagaren.
Riksräkenskapsverket har lämnat förslaget i denna del utan erinran.
Svenska bankföreningen finner förslaget icke giva anledning till annan erinran,
än att höjningen av skuldebrevsstämpeln borde begränsas till att gälla
endast då inteckning söktes och således icke utsträckas till att avse jämväl fall,
då skuldebrev företeddes hos offentlig myndighet för betalning. Från synpunkten
av statens ekonomiska intresse vöre en sådan begränsning av ganska
ringa betydelse. Från såväl praktisk som principiell synpunkt syntes däremot
bärande invändning kunna göras mot en höjning av avgiften just beträffande
det tillfälle, då dylik extra kostnad för skuldebrevsinnehavaren vore
mest oläglig, d. v. s. då det blivit konstaterat, att fordringen på grund av
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
Oeparte
ments
ehefen.
skuldebrevet icke vore fullgod och han måste underkasta sig avsevärda utgifter
för att söka indriva densamma. Helst borde stämpelbeläggning icke alls förekomma
vid sådant tillfälle.
Svenska sparbanksföreningen och Svenska jordbrukskreditkassan ha lämnat
förslaget utan erinran.
Svenska bostadskreditkassan uttalar att den föreslagna stämpelförhöjningen,
i betraktande av de fördelar för låntagarna, som skulle vinnas genom inteckningsförnyelsernas
avskaffande, icke kunde anses obillig eller alltför betungande
för kreditväsendet.
Beträffande slutligen lösenavgiften för anmälan örn innehav
har häradshövding förening en, med instämmande av domhavandena, funnit den
föreslagna avgiften av en krona vara för låg och lämpligen böra höjas till två
kronor. En dylik höjning syntes särskilt befogad, örn såsom de sakkunniga
föreslagit någon tilläggsavgift ej skulle utgå för införing av anmälningen å
de upplägg utöver det första, där en för flera fastigheter gemensam inteckning
funnes införd. Vissa domhavande anse att tilläggsavgift bör utgå vid
införing av samma ärende å flera upplägg.
Stadsdomar för eningen och de flesta rådhusrätter ha ej haft något att erinra
mot de sakkunnigas förslag i denna del. Ett tiotal rådhusrätter yrka större
eller mindre höjning av den föreslagna lösensatsen.
Såsom framgår av vad förut anförts råder bland dem som avgivit utlåtanden
i ärendet i stort sett enighet därom att gottgörelse bör beredas de sportelberättigade
liksom ock statsverket för den genom inteckningsförnyelsernas avskaffande
uppkommande inkomstminskningen. Någon större meningsskiljaktighet
kan ej heller sägas föreligga beträffande frågan i vilken utsträckning dylik
gottgörelse bör lämnas. Från skilda håll har givits uttryck åt uppfattningen
att de sakkunnigas förslag på det hela taget innefattar en rättvis och för olika
intressenter godtagbar lösning av förevarande spörsmål. Utlåtandena lära
över huvud giva vid handen att den väg de sakkunniga anvisat för reglering av
hithörande förhållanden ur olika synpunkter är den mest tillfredsställande.
Vad först angår sättet för beredande av gottgörelse till de sportelberättigade
torde utredningen visa att den i detta avseende till synes nära liggande utvägen
att höja gällande lösensatser för vissa expeditioner eller att införa nya
lösensatser icke lämpligen bör ifrågakomma. För egen del har jag också, i
likhet med de sakkunniga och nära nog alla som särskilt yttrat sig i denna fråga,
kommit till den slutsatsen att den ändamålsenligaste formen för gottgörelse
i detta fall är kontanta bidrag av statsmedel.
Några av de hörda myndigheterna, däribland statskontoret, ha särskilt berört
frågan, huruvida de sportelberättigades anspråk på gottgörelse kan sägas
grunda sig å en staten åvilande skyldighet eller vara befogat allenast ur billighetssynpunkt.
Vad statskontoret anfört till stöd för sin uppfattning örn
häradshövdingarnas rätt till sportlerna är naturligtvis värt beaktande. Det
torde emellertid få påpekas hurusom efter tillkomsten år 1874 av den för
Kungl. Majlis proposition nr 101.
21
häradshövdingarna gällande löneregleringen betydelsefulla förändringar inträffat
beträffande förhållandena i domsagorna; förändringar vilka måste
sägas ha i avsevärd mån rubbat förutsättningarna för det betraktelsesätt
som vid löneregleringens tillkomst kunnat anläggas på frågan örn sportlerna.
Under det att häradshövdingarnas kontanta avlöning — bortsett från lönefyllnad
av mera provisorisk karaktär — kvarstått oförändrad trots penningvärdets
fall och andra omständigheter som kunnat motivera en ökning, har
sportelinkomsten, som år 1874 huvudsakligen var att anse såsom vederlag
för de med domsagoförvaltningen förenade kostnaderna, efter hand undergått
en avsevärd stegring dels såsom följd av den fortgående ökningen i ärendenas
antal och dels på grund av vidtagen höjning i vissa lösensatser. Med denna
allmänna ökning av sportelinkomsten synes ökningen i förvaltningsomkostnader
icke ha hållit jämna steg. Den omständigheten att utvecklingen jämväl
inneburit en väsentlig stegring av arbetsbördan i domsagorna torde nämligen
till fullo ha uppvägts genom anställandet i domsagorna av rättsbildade biträden,
vilka helt eller delvis avlönas av statsmedel. Såsom förhållandena förändrats
lärer i allt fall sportelinkomsten numera endast delvis kunna uppfattas
såsom vederlag för förvaltningsomkostnaderna; i ett betydande antal domsagor
torde häradshövdingens nettoinkomst rent av till övervägande del vara
grundad på sportler. Vad särskilt angår den förut nämnda höjningen av vissa
lösensatser förhåller det sig visserligen, såsom ock i ett yttrande erinrats, på
det sätt att höjningen förknippats med skyldighet för häradshövdingarna att
i avseende å de icke rättsbildade biträdenas arbets- och avlöningsförhållanden
iakttaga bestämmelserna i omförmälda kungörelsen den 20 maj 1927. Omständigheterna
vid tillkomsten av denna författning, i samband varmed de redan
tidigare provisoriskt förhöjda lösensatserna infördes i expeditionslösenförordningen,
torde emellertid ej giva vid handen att avsikten varit att bereda de
häradshövdingar som underkastade sig bestämmelserna i kungörelsen större garanti
för framtida utfående av den förhöjda lösen än den som följde av lösensatsernas
intagande i expeditionslösenförordningen.
Även örn jag sålunda ej är beredd att ansluta mig till den teoretiska uppfattning
varåt statskontoret givit uttryck, delar jag likväl statskontorets och
övriga myndigheters åsikt, att häradshövdingarna i princip böra erhålla kompensation
för den inkomstminskning som skulle bliva en följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande, låt vara att detta endast kan grundas på billighetsskäl.
Såsom framgår av yttrandena äro emellertid meningarna i viss mån delade
beträffande frågan till vilka belopp nämnda inkomstminskning bör skattas.
Då densamma ej låter sig beräknas efter någon på förhand given formel,
kan redan själva valet av uträkningsmetod bliva föremål för olika omdömen.
Såsom förut angivits ha de sakkunniga för bestämmande av inkomstminskningen
för varje domstol uträknat och i särskilda tabeller angivit det årliga
medeltalet av antalet förnyelseärenden av olika slag under femårsperioden
1928—1932. I fråga om en särskild lösenpost, nämligen den tilläggsavgift
som utgår vid införing av samma ärende på flera upplägg i fastighetsboken,
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
har dock beträffande domsagorna tioårsperioden 1923—1932 lagts till grund
för medeltalsuträkningen. Med ledning av de uppgjorda tabellerna lia de sakkunniga
upprättat vissa vid betänkandet fogade sammandrag rörande den beräknade
lösenförlusten. I dessa sammandrag redovisas för varje domstol de
uträknade medeltalen, de belopp som erhållits genom att multiplicera medeltalen
med vederbörande lösensatser, den sammanlagda lösenförlusten, vilken
framkommer såsom summan av nyssnämnda belopp, samt slutligen den föreslagna
ersättningen, vilken motsvarar lösenförlusten med viss avrundning nedåt
och efter avdrag för arbetsbesparing, i den mån sådant enligt av de sakkunniga
tillämpad norm kommit till särskilt uttryck.
Vad åtskilliga domhavande anfört mot utgångspunkten för de sakkunnigas
beräkningar synes icke vara av beskaffenhet att föranleda rubbning av de sakkunnigas
förslag. För att icke beräkningarna i särskilda fall skola leda till
missvisande resultat, synes det nödvändigt att utgå från medeltalet av antalet
förnyelseärenden under en icke alltför kort tidrymd. Denna tidrymd lärer
icke lämpligen kunna inskränkas till att omfatta ett färre antal år än de
sakkunniga föreslagit. Härigenom komma visserligen för de flesta domsagors
vidkommande de uträknade beloppen att i någon mån understiga löseninkomsten
för år 1932. Till denna omständighet ha emellertid de sakkunniga vid
fastställandet av ersättningsbeloppen samt lösensatsen för anmälan örn innehav
tagit hänsyn i sådan utsträckning att befogade erinringar från de sportelberättigades
sida icke synas kunna resas. Den mer eller mindre tillfälliga
omständigheten att antalet förnyelseärenden i vissa domsagor företett en abnormt
stark ökning under den period som utredningen avser synes icke böra
föranleda högre ersättning än vad de sakkunniga föreslagit. Vad av vissa
domhavande i övrigt anförts såsom skäl för en allmän höjning av ersättningarna
synes mig ej heller motivera någon ändring i förslaget.
Större tyngd ha enligt mitt förmenande de yrkanden — framförda särskilt
av Göta hovrätt och statskontoret ■— vilka gå ut på viss reducering av de
föreslagna ersättningsbeloppen. Då de sakkunniga å ena sidan icke, eller allenast
i oväsentlig mån, gjort avdrag för arbetsbesparing genom förnyelsernas
avskaffande och å andra sidan tillgodofört de sportelberättigade särskild lösenavgift
för anmälan örn innehav, kunde det måhända förefalla som om den föreslagna
gottgörelsen till de sportelberättigade bleve väl rikligt tilltagen. Emellertid
ha de sakkunniga till stöd för sin ståndpunkt i nyssnämnda hänseenden
anfört skäl, vilka icke torde kunna frånkännas berättigande. Såsom även i
åtskilliga yttranden betonats lärer hänsyn böra tagas bland annat till de indirekta
verkningar — exempelvis nedgång i antalet beviljade inteckningar —
som synas bliva en följd av reformens genomförande. Vad särskilt angår frågan
örn avdrag för arbetsbesparing torde få erinras därom att arbetet med förnyelserna
avsevärt minskats genom den förenkling av expeditionssättet som
genomförts i samband med 1932 års lagstiftning och som åtföljts av en redan
från och med den 1 juli 1933 genomförd särskild lösenreduktion. Den arbetsbesparing
som nu ytterligare står att vinna synes i det stora flertalet domsagor
bliva av jämförelsevis ringa omfattning. Då vidare, på grund av svå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
23
righeten att någorlunda tillförlitligt beräkna värdet av ifrågavarande arbetsbesparing,
en reducering av ersättningarna ej hade kunnat undgå att få
en viss prägel av godtycklighet, förefaller det som om de sakkunnigas förfarande
att icke fixera arbetsbesparingen till bestämda belopp utan låta densamma
så att säga kvittas mot vissa oberäkneliga, i motsatt riktning verkande
faktorer förtjänade att godkännas.
Med anledning av vad vissa domhavande anfört i sina yttranden torde böra
framhållas att då syftet med förevarande omreglering endast är att möjliggöra
inteckningsförnyelsernas avskaffande det ej synes erforderligt eller ens
lämpligt att i detta sammanhang till bedömande upptaga frågan i vad mån en
utjämning av inkomsterna olika domsagor emellan bör genomföras. En dylik
utjämning -— som väl i och för sig lärer framstå såsom önskvärd — förutsätter
en undersökning efter andra linjer och torde icke kunna genomföras förrän
möjlighet vunnits att taga tillbörlig hänsyn till olika på frågan inverkande
omständigheter.
Den nu ifrågasatta gottgörelsen lärer icke -— såsom länsstyrelsen i Västerbottens
län gjort gällande — kunna antagas på ett olämpligt sätt föregripa en
blivande lönereglering. Då borttagandet av sportlerna i förnyelseärenden i ej
oväsentlig grad synes komma att motverka en eljest möjlig, över hövan stor
stegring av sportelinkomsten i vissa domsagor med därav följande allt större
ojämnhet i förhållandet mellan olika häradshövdingars inkomster, synes förevarande
omreglering snarare underlätta en eventuellt framdeles skeende omläggning
av avlöningssystemet vid häradsrätterna.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig kunna i princip godkänna
de ersättningsbelopp som av de sakkunniga föreslagits skola utgå till häradshövdingarna.
Endast i sådana enstaka fall där själva det statistiska underlaget
för ersättningens beräknande synes tarva någon jämkning — såsom till
följd av domsagoreglering eller liknande omständigheter — synes en avvikelse
från de sakkunnigas förslag böra ske. Det lärer böra ankomma på Kungl.
Maj :t att inom ramen för det anslag, som torde få äskas, i detta hänseende göra
erforderliga justeringar.
Beträffande spörsmålet under huru lång tid ersättning bör tillkomma häradshövdingarna
är jag ense med statskontoret därom, att sådan i princip bör
utgå så länge den nuvarande löneregleringen förblir gällande. Sedan någon
tid — förslagsvis fem år — förflutit, lärer emellertid frågan huruvida med
hänsyn till då rådande förhållanden jämkning i de nu föreslagna ersättningsbeloppen
kan finnas påkallad böra upptagas till övervägande. Dessutom
torde få förutsättas att vid blivande domsagoregleringar tages under omprövning,
huruvida ersättningsbeloppet för domsaga, som sammanslås med annan
domsaga eller uppdelas å angränsande domsagor, lämpligen bör reduceras eller
helt indragas.
Vad härefter angår den ifrågasatta gottgörelsen till rådhusrätternas befattningshavare
och till de sportelberättigade städerna delar jag den från olika
håll uttalade meningen att jämväl dessa tills vidare böra erhålla gottgörelse.
Beträffande ersättningsbeloppens storlek synes även här de sakkunnigas för
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
slag böra godtagas. Det har dock icke utan. skäl gjorts gällande att ersättningsbeloppen,
åtminstone vad de största städerna angår, borde undergå någon
reducering. Med hänsyn till det stora antal förnyelseärenden, som där
förekommer, måste det nämligen antagas att förnyelsernas avskaffande föranleder
en icke oväsentlig arbetsbesparing. Å andra sidan lärer det även i dessa
fall icke vara möjligt att för närvarande med någon större grad av tillförlitlighet
angiva nämnda arbetsbesparing i bestämda siffror. På grund härav och
med hänsyn till vad de sakkunniga i övrigt härutinnan anfört har jag funnit
lämpligt att även beträffande ifrågakomna städer vidbliva de sakkunnigas
ståndpunkt. När jag sålunda i princip godtager de föreslagna ersättningsbeloppen
förutsätter jag likväl att — på sätt nyss angivits beträffande domsagorna
— jämkning bör få ske i de speciella fall, där sadan pa grund av särskilda
omständigheter kan vara påkallad.
I de yttranden som avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket föreslås
en successiv avskrivning av de föreslagna ersättningarna till rådhusrätternas
befattningshavare och de sportelberättigade städerna. Vad sålunda
föreslagits är givetvis värt att tagas i noggrant övervägande. Då emellertid
staten, såsom jag förutsätter, genom stämpelförhöjning torde komma att bereda
sig full kompensation för de utbetalda ersättningsbeloppen, förefaller
det mindre angeläget att redan nu genom ett förfarande av ifrågasatt slag
tillgodoföra staten en vinst, som direkt eller indirekt komme att göras på
bekostnad av vederbörande stadskommuner. Med hänsyn härtill och då en
avskrivning i den ordning som föreslagits synes kunna föranleda ej ringa
olägenhet för sådana befattningshavare, vilka för närvarande till väsentlig
del avlönas genom inkomsten av förnyelserna, anser jag mig icke nu kunna
förorda en dylik avskrivning av ersättningsbeloppen. Det torde böra erinras
att en viss minskning av ifrågavarande ersättningars sammanlagda belopp
efter hand synes kunna åstadkommas i samband med vissa städers förenande
med landsbygd i judiciellt avseende. I övrigt synes med fragan örn avskrivande
av förevarande ersättningar lämpligen kunna ansta, intill dess genom
den förestående rättegångsreformen stadsdomstolarnas organisation blivit i
detalj fastställd; dock att spörsmålet örn ersättningsbeloppens storlek — i likhet
med vad som föreslagits i fråga om gottgörelsen till häradshövdingarna
_ lärer böra upptagas till förnyad omprövning sedan fem år förflutit.
Beträffande slutligen ordningen för ersättningsbeloppens utbetalande till
de sportelberättigade synes vad de sakkunnigas förslag härom innehåller i
allt väsentligt kunna vinna efterföljd. Det torde ankomma på Kungl. Majit
att i förevarande hänseende träffa nödiga anstalter.
Såsom redan antytts torde det nu föreslagna ersättningssystemets genomförande
kräva att statsverket i sin tur erhåller gottgörelse för härigenom uppkommande
utgifter. Den förhöjning av stämpelavgiften för skuldebrev, som
de sakkunniga i sådant syfte föreslagit, har i de avgivna yttrandena allmänt
vitsordats vara befogad och lämplig, även örn ett par av de hörda myndigheterna
funnit en något mindre höjning vara tillräcklig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
25
De sakkunniga ha med utgångspunkt från medeltalet av intecknade kapitalbelopp
under femårsperioden 1927—1931 beräknat att en höjning av ifrågavarande
stämpelavgift från nuvarande 25 öre till 40 öre för varje fulla 100
kronor av det kapitalbelopp för vilket inteckning eller betalning sökes skulle
lämna en merinkomst av omkring 1,150,000 kronor, därvid de sakkunniga dock
erinrat att på grund av vissa närmare angivna omständigheter sagda merinkomst
finge skattas till ett något lägre belopp. Då de årliga ersättningarna
till de sportelberättigade enligt de sakkunnigas förslag skulle utgöra tillhopa
537,025 kronor samt den årliga förlust i expeditionsstämpel, som inteckningsförnyelsernas
avskaffande skulle medföra för statsverket, av de sakkunniga
uträknats till 247,671 kronor 75 öre, lärer den föreslagna böjningen av skuldebrevsstämpeln
fullt ut täcka de belopp, som enligt vad här blivit förutsatt
skulle komma att frångå statsverket.
För egen del anser jag mig i princip kunna biträda de sakkunnigas förslag
örn höjning av skuldebrevsstämpeln. Att en dylik stämpelförhöjning icke kan
anses obillig eller över hövan betungande för kreditväsendet har närmare påvisats
av de sakkunniga och vitsordats i avgivna yttranden från skilda håll.
Då förnyelsekostnaderna — vilka icke inskränka sig till lösen- och stämpelavgift
utan merendels även omfatta arvode, porto m. m. — upphöra såväl i
fråga örn framdeles beviljade som beträffande nu gällande inteckningar, göra
låntagarna en besparing som i det stora hela torde komma att i icke ringa mån
överväga den ökade utgift som föranledes av stämpelförhöjningen. Det torde
även få erinras därom att ifrågavarande stämpelavgift i motsats till den
nuvarande expeditionsavgiften för förnyelse utgår i proportion till det intecknade
beloppets storlek. Den föreslagna anordningen kommer härigenom
att innebära en mera rättvis fördelning av ifrågavarande kostnader.
I några yttranden ha förordats vissa undantag från höjningen av skuldebrevsstämpeln,
varvid man särskilt avsett inteckningar i jordbruksinventarier
samt icke intecknade skuldebrev. Vad härutinnan anförts har icke synts mig
innefatta tillräckliga skäl att frångå de sakkunnigas förslag. Erforderliga
ändringar i stämpelförordningen lära emellertid senare komma att anmälas
av chefen för finansdepartementet.
Beträffande lösenavgiften för anmälan örn innehav har häradshövdingföreningen
ansett den föreslagna avgiften av en krona vara för låg och lämpligen
böra höjas till 2 kronor. Frågan härom sammanhänger naturligen i hög
grad med det föreslagna ersättningssystemet. Därest de sportelberättigade -—
såsom jag funnit mig böra förorda — komma i åtnjutande av de föreslagna
ersättningarna, synes lösenavgiften icke skäligen böra beräknas till högre belopp
än de sakkunniga föreslagit. Visserligen kan, särskilt i sådana fall då
införing skall ske å flera upplägg, en lösenavgift av en krona icke alltid komma
att utgöra full ersättning för det arbete, som ett dylikt ärende medför.
Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke lösensatsen borde
innefatta viss lägre grundavgift jämte tilläggsavgift beräknad efter antalet
upplägg. Då emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, en dylik beräkning
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 101. 3
26
Kungl. Majlis proposition nr 101.
i vissa fall kan komma att te sig väl kostsam för de rättssökande och även i
övrigt torde vara förenad med olägenheter, lärer den av de sakkunniga föreslagna
anordningen med ett fast lösenbelopp vara att föredraga. Eftersom
de domsagor, där gemensamma inteckningar förekomma i större omfattning,
göra en förhållandevis större arbetsbesparing genom inteckningsförnyelsernas
avskaffande, torde knappast kunna anses att lösensatsens bestämmande på
sätt nu angivits leder till ett missgynnande av dylika domsagor.
Vad nu anförts har endast avseende å det fall att anmälan örn innehav göres
vid inteckningsdomstolen. Enligt den föreslagna lagstiftningen skulle emellertid
innehavare av inteckning vara berättigad att uppvisa inteckningshandlingen
vid annan domstol än inteckningsdomstolen. Även i sådant uppvisningsärende
— där i regel skall såväl utskrivas protokoll som ock tecknas bevis
å handlingen — synes det sammanlagda lösenbeloppet böra utgöra en krona.
De ändringar i expeditionslösenförordningen, som de sakkunniga i övrigt
föreslagit, synas väsentligen endast hava formell betydelse och lära i allt fall
knappast kunna utöva någon märkbar inverkan på sportelinkomsterna.
Jag torde slutligen få övergå till den i ett flertal yttranden berörda frågan
om gottgörelse för minskning i löseninkomst under det år som utlöper vid tiden
för den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Det torde vara obestridligt att, på sätt särskilt häradshövdingföreningen
och stadsdomarföreningen anfört, antagandet av den föreslagna lagstiftningen
rörande inteckningsförnyelsernas avskaffande kommer att förorsaka nedgång
i antalet inteckningsförnyelser redan innan lagstiftningen trätt i kraft. Den
minskning i löseninkomsten som härigenom uppstår lärer icke för närvarande
kunna bliva föremål för uppskattning. Emellertid föreligger anledning räkna
med en minskning av icke oväsentlig omfattning. Det kunde därför ur billighetssynpunkt
förefalla motiverat att, åtminstone i viss mån, bereda gottgörelse
för sagda inkomstminskning. Frågan härom synes emellertid icke böra
upptagas till slutlig omprövning förrän det genom noggrann statistik blivit
ådagalagt, i vad mån löseninkomsten av förnyelser under det ifrågavarande
året understigit det för vederbörande domstol fastställda kontanta ersättningsbeloppet.
Under förutsättning att den föreslagna lagstiftningen träder i kraft
den 1 januari 1935, lärer dylik statistik kunna föreligga färdig mot slutet av
samma år. Vid denna tidpunkt torde även kunna någorlunda bedömas, i vad
mån en starkare tillströmning av anmälningsärenden under år 1935 kan anses
uppväga den nyssnämnda lösenminskningen.
Den ytterligare ersättning till de sportelberättigade, som sålunda eventuellt
kan komma att föreslås, synes för statsverkets vidkommande bliva täckt genom
den ifrågasatta stämpelförhöjningen. Såsom jag redan i statsverkspropositionen
framhållit, synes stämpelförhöjningen utan olägenhet kunna genomföras
redan från och med den 1 juli 1934. Befrielsen från förnyelsekostnad
kommer nämligen även de låntagare till godo, vilka sökt inteckning före den
nya lagstiftningens ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 101.
27
På grund av vad jag sålunda i detta ärende anfört och då nied hänsyn till
tiden för lagstiftningens ikraftträdande ersättningarna till de sportelberättigade
avses skola utgå först under senare hälften av nästkommande budgetår,
tillåter jag mig hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att under andra huvudtiteln till ersättning för förlorad lösen
i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande anvisa ett
extra anslag för budgetåret 1934/1935 å 270,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRe
ge riten lämna bifall, samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. Stefenson.