Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. J\laj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
blodundersökning i brottmål; given Stockholms slott
den 21 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn blodundersökning i brottmål.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1934,

1 sami. Nr 10.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är någon med skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa straffarbete,
må blodprov tagas å honom för undersökning som kan äga betydelse för
utredning örn brottet.

Samma lag vare, örn någon med skäl misstänkes hava fört motorfordon eller
traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke hava ägt
nödigt herravälde över sina handlingar.

2 §.

Befogenhet att föranstalta om tagande av blodprov tillkommer Konungens
befallningshavande, landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och polismästare ävensom
polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad samt, i fall som i
1 § andra stycket sägs eller där eljest fara är i dröjsmål, polisman i befälsställning.
Domstol åge ock i mål som där handlägges förordna örn tagande
av blodprov.

Blodprov må tagas endast av läkare, vilken därvid har att iakttaga de föreskrifter
som meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill
förordnar.

3 §.

Har åtal väckts, pröve domstolen i det slutliga utslaget, huruvida ersättning
som utgått för tagande av blodprov och undersökning därav skall gäldas
av den tilltalade.

4 §.

Yad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning å blodprov, erforderligt för
läkarundersökning som någon enligt lag eller författning är skyldig att
undergå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 december 1933.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet statsrådet Schlyter fråga örn bestämmelser angående
blodundersökning i brottmål.

Eöredraganden anför:

»Genom bestämning av alkoholhalten i prov av en persons blod kan numera
med tillförlitlighet fastställas, huruvida och i vilken omfattning den
ifrågavarande personen under viss tid före blodprovets tagande förtärt spritdrycker.
Detta förfaringssätt har vunnit stor användning, särskilt då det gällt
att vinna utredning rörande förhandenvaron av sådan alkoholpåverkan som
avses i 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen. För nämnda metod skall i
detta sammanhang ej närmare redogöras. Anmärkas må endast, att för undersökningen
erfordras en mycket obetydlig blodmängd eller endast omkring
tre droppar, som erhållas genom enkelt instick med en lansett eller vass kniv,
vanligen i fingerblomman eller örsnibben. -—- En annan art av rättskemisk
blodundersökning avser s. k. blodgruppsbestämning. Denna, som framför allt
vunnit betydelse för utredning i faderskapsmål, har även kommit till användning
i brottmål, såsom då det gäller att undersöka huruvida å vapen eller klädesplagg
anträffade fläckar av människoblod kunna härröra från en viss
för brottet misstänkt person eller från offret för förbrytelsen o. s. v. Även i
detta fall är den för undersökningen erforderliga blodmängden helt ringa;
provet tages lämpligast genom venpunktion i armbågsvecket.

I anslutning till ett inom justitiedepartementet upprättat utkast till lag
med vissa bestämmelser örn tvångsmedel i brottmål (Statens off. utredn.
1932:29) utarbetades även en promemoria angående blodprov för alkoholbestämning.
I denna anfördes bl. a. att, örn än med hänsyn till obetydligheten
av det fysiska ingrepp som erfordrades för vinnande av den för alkohoibestämning
erforderliga blodmängden det syntes kunna ifrågasättas om ej rätten
att företaga detsamma kunde anses inbegripen i rätten att anställa kroppsrannsakan,
försiktigheten likväl bjöde att anse så ej vara förhållandet. Här -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

av följde att användningen av ifrågavarande bevismedel vore helt beroende
av vederbörandes goda vilja. Vägrade någon att låta å sig taga blodprov, syntes
möjlighet att tvinga honom därtill icke föreligga. Då en dylik ordning
i vissa fall måste betecknas som otillfredsställande, syntes det angeläget att
genom särskilda bestämmelser reglera rätten att taga blodprov för ifrågavarande
ändamål, vilka bestämmelser lämpligen kunde meddelas i anslutning
till stadgandena örn kroppsrannsakan. -—- Enligt ett vid promemorian fogat utkast
till föreskrifter i ämnet, avsedda att infogas i en blivande lag örn straffprocessuella
tvångsmedel, skulle vad förutnämnda lagutkast innehölle i fråga
örn kroppsrannsakan gälla jämväl med avseende å tagande av blodprov för
undersökning huruvida någon vore påverkad av alkohol. Beträffande förutsättningarna
för anställande av kroppsrannsakan stadgades i utkastet, att örn
någon vore på sannolika skäl misstänkt för brott varå efter lag kunde följa
straffarbete eller fängelse, kroppsrannsakan finge verkställas å honom i ändamål
att upptäcka föremål, som vore underkastat beslag, eller annat som
kunde bidraga till utredning angående brottet. Batt att förordna örn kroppsrannsakan
skulle tillkomma administrativ häktningsmyndighet — länsstyrelse,
landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och för viss stad förordnad polisämbetsman
— ävensom domstol i mål som där handlades; när fara vore i dröjsmål,
skulle utan sådant förordnande kroppsrannsaken få företagas av polisman i
befälsställning.

Genom remiss den 20 december 1932 anmodades hovrätterna, medicinalstyrelsen,
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att inkomma med
utlåtanden över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian. Av
de hörda ämbetsverken och myndigheterna lämnade flertalet länsstyrelser
ävensom Överståthållarämbetet promemorian utan anmärkning. I de övriga
utlåtandena framställdes vissa erinringar mot de föreslagna bestämmelserna.

Ur principiell synpunkt avvisande mot den ifrågasatta nya lagstiftningen
ställde sig endast länsstyrelsen i Blekinge län, som ansåg det berättigade i
tvångsingripandet icke vara ur allmän synpunkt fullt klarlagt i föreliggande
fall, där det huvudsakligen gällde att få material för bedömande huruvida en
person vid framförande av motorfordon varit i viss grad påverkad av starka
drycker. Då blodprovet i och för sig knappast kunde utgöra utslagsgivande
bevis för huruvida en person vid visst tillfälle ägt nödigt herravälde över sina
handlingar eller ej, samt ett antagande därutinnan helt visst finge baseras
på andra iakttagelser än den procentuella kvantiteten alkohol i blodprovet,
fann nämnda länsstyrelse det föreslagna tvångsingripandet, som mer än andra
inkräktade på den gamla habeas-corpusprincipen, icke böra lagfästas. För
den händelse en sådan bestämmelse emellertid skulle anses ofrånkomlig, syntes
den, i syfte att bereda vederbörande skydd mot infektion, böra kompletteras
med föreskrift att blodprov tvångsvis finge tagas allenast av läkare.
Sistnämnda synpunkt framfördes även av åtskilliga andra länsstyrelser liksom
av hovrätterna och medicinalstyrelsen; ett par länsstyrelser funno provtagningen
eventuellt kunna anförtros åt sjuksköterska eller person med motsvarande
utbildning.

Kungl. Majlis proposition nr 10.

5

Svea hovrätt ansåg, att bestämmelserna angående kroppsrannsakan icke
lämpligen kunde vinna motsvarande tillämpning på tagandet av blodprov,
enär dessa båda institut vore alltför artskilda. Hovrätten fann det förtjäna
övervägas, örn icke skyldighet därjämte borde stadgas för misstänkt person
att för utrönande av alkobolpåverkan underkasta sig läkarundersökning;
för domstolen gåve en sådan undersökning bättre ledning vid avgörandet av
de ofta synnerligen tveksamma målen örn onykterhet vid förande av motorfordon
än enbart en blodundersökning. — Göta hovrätt ansåg likaledes, att
den generella hänvisningen till reglerna örn kroppsrannsakan icke vore lämplig,
samt fann det föreslagna stadgandet böra sålunda ändras, att blodprov
icke kunde tvångsvis tagas i andra fall än där med hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt utredning erfordrades beträffande
frågan örn huruvida den misstänkte vore i angivet hänseende påverkad eller
örn graden av dylik påverkan. — De båda nämnda hovrätterna framhöllo därjämte
behovet av föreskrifter såväl rörande förfarandet vid provtagningen och
undersökningens verkställande som ock angående de kostnader vilka föranleddes
av provtagningen och undersökningen.

Medicinalstyrelsen åberopade ett av föreståndaren för statens rättskemiska
laboratorium professorn Erik Wolff avgivet yttrande, däri denne anslöt sig
till den i promemorian intagna ståndpunkten i fråga örn förutsättningarna för
skyldighet att underkasta sig tagande av blodprov för alkoholbestämning.
Wolff — som ansåg provtagningen i regel böra utföras av läkare, undantagsvis
av sjuksköterska — fann vad i promemorian anförts örn rätten att taga
blodprov för alkoholbestämning i stort sett kunna med samma fog sägas örn
rätten att taga blodprov för vissa andra ändamål, särskilt för blodgruppsbestämning
vid utredning av brott mot 14 kap. strafflagen. Det syntes Wolff
angeläget att utredningen i ett sådant fall icke förhindrades genom en vägran
från den misstänkte att underkasta sig blodprov, i vilket sammanhang
även framhölls önskvärdheten av att bestämmelserna omfattade skyldigheten
att underkasta sig blodprovs tagande för utförande av Wassermanns reaktion
vid brott mot 14 kap. 21 § strafflagen. — Medicinalstyrelsen förklarade
sig instämma med Wolff under framhållande, att den ifrågasatta nya
bestämmelsen borde givas en så vid avfattning att även andra undersökningar
i rättsmedicinskt syfte kunde bliva däri inbegripna.

I den på grundval av förutnämnda lagutkast upprättade lagen den 12 maj
1933 (nr 182) örn vissa tvångsmedel i brottmål upptogos inga bestämmelser
angående blodprov.

Inom justitiedepartementet har sedermera utarbetats ett utkast till lag örn
blodundersökning i brottmål. Enligt utkastet skulle, örn någon vore med skäl
misstänkt för brott varå efter lag kunde följa straffarbete, blodprov få tagas å
honom för undersökning, som kunde äga betydelse för utredning örn brottet.
Samma lag skulle vara, örn någon med skäl misstänktes ha fört motorfordon
så påverkad av starka drycker, att lian kunde antagas icke ha ägt nödigt
herravälde över sina handlingar. Vidare upptog utkastet vissa bestämmelser

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

angående befogenhet att besluta om tagande av blodprov, angående förfarandet
vid provtagningen samt angående kostnaderna för blodundersökningen.
Över detta lagutkast — i det följande betecknat såsom departementsförslaget
— jämte en likaledes inom justitiedepartementet upprättad promemoria i ämnet
ha genom remiss den 8 november 1933 yttranden inhämtats från processlagberedningen
och medicinalstyrelsen.

Processlagberedningen har icke funnit hinder möta mot att införa tagande
av blodprov såsom straffprocessuellt tvångsmedel. Fastmera har beredningen
funnit starka skäl tala för den föreslagna lagstiftningens utsträckande
till alla de fall, då för utredning örn brott varå fängelse kan följa är av
betydelse att undersöka huruvida den misstänkte varit påverkad av starka
drycker. Samtidigt har dock beredningen uttalat, att därest det, särskilt med
hänsyn till lagstiftningens provisoriska natur, ansåges lämpligt att det nya
institutets användning nu begränsades till de områden där behov därav företrädesvis
funnits vara för handen, beredningen funne departementsförslaget
kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Mot förslagets detaljer har
beredningen förklarat sig intet ha att erinra ur de synpunkter beredningen
hade att beakta. •— Sin uppfattning i frågan har beredningen närmare utvecklat
sålunda:

Ehuru vid en allmän lagstiftning rörande de straffprocessuella tvångsmedlen
tagandet av blodprov lämpligen bör regleras i större sammanhang och
jämställas med vissa andra ingrepp i den enskildes integritet, kunna skäl anföras
för den uppfattningen att en provisorisk lagstiftning av den art, som nu
lfrågasättes, bör begränsas till att avse allenast blodprov. Blodundersökningar
erfordras i ett mycket stort antal fall, under det att behovet av andra därmed
jämförbara ingrepp är jämförelsevis ringa. Mera tveksamt torde vara,
huruvida, jsåsom i utkastet föreslagits, blodprov bör få tagas —- förutom vid
brott, ^vara straffarbete kan följa — allenast i fall, då någon fört motorfordon
så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt
herravälde över sina handlingar. Vill man för de fall, då fastställandet av
alkoholpåverkan är av särskild betydelse för utredningen, införa rätt att taga
blodprov jämväl för brott, varå ej kan följa straffarbete, kan det ifrågasättas,
om denna rätt bör begränsas till nämnda trafikförseelser. Behov av blodprov
torde i lika hög grad föreligga vid åtskilliga andra brott. Hit höra främst
de fall, då någon till följd av alkoholpåverkan förorsakat skada vid utövande
av annan verksamhet av den art, att i händelse av bristande omsorg eller besinning
fara lätteligen uppstår för annans liv eller hälsa. Såsom skäl för att
blodprov bör, då å brottet icke kan följa straffarbete, tillåtas allenast vid
motortrafikförseelser har i promemorian anförts, förutom dessa förseelsers allmänfarliga
beskaffenhet, det för dem egendomliga förhållandet, att själva den
omständighet, som skall utrönas genom blodundersökningen, alkoholpåverkan,
ingår som ett led i själva brottet. Häremot må dock erinras, att fastställandet
av en viss alkoholhalt i blodet i dessa mål ingalunda alltid är tillräckligt för
avgörande av frågan, huruvida sådan påverkan förelegat. I nu åsyftade fall
visar blodprovet endast en —- låt vara viktig — omständighet och måste därför
fullständigas med annan bevisning. Blodprovets betydelse som bevis om
påverkan av alkohol är emellertid icke begränsad till de fall, då sådan påverkan
ingår i brottsrekvisitet. Dess betydelse är i regel lika stor i sådana
fall, där anledning förekommer, att i brottsbeskrivningen ingående oaktsamhet
haft sin grund i alkoholpåverkan. Med hänsyn härtill synes det föga tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7

ställande att medgiva blodprov, då en automobilförare genom vårdslöshet varit
vållande till svår kroppskada, men ej tillåta detta, då samma brott förövats av
till exempel en förare av luftfartyg.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig i huvudsak icke ha något
att erinra mot departementsförslaget men ifrågasatt ett par jämkningar i lagtextens
formulering.

Beträffande utländsk rätt må nämnas, att varken i Norge eller i Finland
några föreskrifter finnas örn skyldighet för en för brott misstänkt person att
underkasta sig blodundersökning i utredningssyfte. Ej heller torde rättspraxis
därstädes ha löst spörsmålet. I den danska motorfordonsförordningen åter
—- vilken innehåller förbud för den, som pa grund av spritförtäring icke är
i stånd att på betryggande sätt föra motorfordon, att föra eller försöka föra
sådant fordon — stadgas, att örn anledning finnes till antagande att en person
överträtt sagda bestämmelse, polisen må inställa honom för läkare till
undersökning. Örn läkarundersökningen äger justitieministern giva närmare
föreskrifter; några sådana ha hittills ej meddelats, men av förarbetena till
det nyss återgivna stadgandet synes framgå att med detsamma åsyftats att
möjliggöra jämväl blodundersökning. Enligt den danska lagen örn motarbetande
av offentlig osedlighet och venerisk smitta äger domstol under angiven
förutsättning bestämma, att person som är åtalad för vissa i lagen
uppräknade brott skall utan sitt samtycke underkastas läkarundersökning;
för sådan undersökning synes blodprov kunna bliva erforderligt. Eör^ andra
fall än de nu nämnda saknas även i dansk rätt särskilda föreskrifter, pa vilka
kan grundas skyldighet för en för brott misstänkt person att lata a sig taga
blodprov, och de danska domstolarna torde, enligt vad inhämtats, ej ha tagit
ställning till frågan huruvida sådan skyldighet föreligger enligt allmänna
rättsregler.

I svensk lagstiftning har, såsom av det anförda framgår, frågan örn tagande
av blodprov för vinnande av utredning angående brott icke blivit föremål
för reglering. Enligt lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
kan den, som ställts under atal för vissa brott eller av könssjuk
person angivits såsom smittkälla, underkastas sanitära tvångsåtgärder, bl. a.
läkarundersökning för utrönande huruvida han är behäftad med sadan sjukdom.
Det lärer få antagas att denna läkarundersökning kan innefatta även
tagande av blodprov. Detsamma gäller om den undersökning av tilltalads
sinnesbeskaffenhet, som jämlikt sinnessjuklagen kan äga rum på grund a\
domstols beslut. Den i dessa fall stadgade skyldigheten att undergå läkarundersökning
ligger emellertid uppenbarligen vid sidan av det nu förevarande
spörsmålet. Visserligen har svensk rättspraxis veterligen icke tagit ställning
till frågan huruvida enligt gällande allmänna rättsregler någon som är misstänkt
för brottslig gärning kan tvingas att låta å sig taga blodprov för åstadkommande
av utredning angående brottet, men det lärer fa antagas att så icke
är fallet.

Departe ments chefen.

8

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Vid övervägande av frågan om införande av bestämmelser i ämnet må till
en början framhållas, att det operativa ingreppet vid blodprovtagning är helt
obetydligt samt, örn det utföres av kompetent person, förenat med föga obehag
och praktiskt taget ofarligt. Särskilt gäller detta tagandet av den synnerligen
ringa blodmängd som erfordras för alkoholbestämning. I betraktande
härav bör den enskildes krav på kroppslig integritet rimligen icke få utgöra
hinder för ett ingrepp av ifrågavarande art, därest dess företagande ur rättssäkerhetens
synpunkt finnes önskvärt. I detta sammanhang må för övrigt
erinras örn den nya lagstiftningen angående blodundersökning i mål örn barn
utom äktenskap, varigenom skyldigheten att medverka till åstadkommande av
blodundersökning för utredning rörande faderskap till sådant barn i princip
fastslagits.

Vad brottmålen beträffar äger bevisning genom blodprov tydligen sin
ojämförligt största praktiska betydelse i mål om ansvar enligt 41 § 2 mom.
motorfordonsförordningen, vilket lagrum i sin gällande lydelse stadgar straff
för den som för motorfordon så påverkad av starka drycker, att han kan antagas
icke äga nödigt herravälde över sina handlingar. Mot införande av
blodprovstvång i dessa mål har anförts, att blodprovet i och för sig
knappast kunde vara utslagsgivande då det gällde att avgöra huruvida
en person vid visst tillfälle ägt nödigt herravälde över sina handlingar eller
ej, samt att ett antagande härutinnan finge grundas på andra iakttagelser
än blodprovets alkoholhalt. Även örn detta uttalande måste tillerkännas
visst fog — olika individer kunna naturligen i någon mån röna
olika påverkan av samma alkoholmängd — synes dock otvivelaktigt, att blodets
alkoholhalt i de flesta fall utgör ett bevisdatum av stort värde, då det
gäller att avgöra huruvida straff enligt berörda lagrum bör inträda. Vid ett
stort antal individuella undersökningar har nämligen befunnits, att då blodets
alkoholhalt uppgått till ett visst mått, de undersökande läkarna i övervägande
flertalet fall — på grund av andra symptom än blodundersökningens
resultat ansett alkoholpåverkan föreligga. Blodundersökningarnas stora
betydelse lör utredning rörande förhandenvaron av alkoholpåverkan i motorfordonsförordningens
mening är sålunda uppenbar. I så gott som varje fall
är blodanalysen ägnad att lämna tillförlitlig upplysning ej blott örn den minimimängd
alkohol som förtärts utan även örn den för individens påverkan viktiga
alkoholhalten i blodet. Det synes därför angeläget att åtgärder vidtagas
till motverkande av att detta bevismedels användning utan giltiga skäl
förhindras genom vederbörandes vägran att låta sig undersökas.

Emellertid torde en lagstiftning örn införande av blodprovstvång icke böra begränsas
till nu avhandlade fall. Även då det gäller andra slag av brott än de
nyssnämnda trafikförseelserna kan det för utredningen vara av vikt att undersökning
rörande den misstänktes alkoholpåverkan äger rum. Vidare kunna,
såsom i det föregående antytts, stundom för utredning örn brott värdefulla
upplysningar vinnas genom blodundersökning för annat ändamål''än alkoholbestämning,
nämligen för bestämning av den misstänktes blodgruppsegenskaper.
Uteslutet är ej att framdeles även andra former av blodundersökning

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

9

kunna komma i betraktande i sådant sammanhang. Örn än dessa undersökningar,
såsom jämförelsevis sällan förekommande, icke spela samma roll i det
praktiska rättslivet som de förstnämnda, synes det likväl böra tillses att bevismedlets
användning ej heller i dessa fall förhindras genom godtycklig vägran
från den misstänktes sida. Lämpligen torde en allmän bestämmelse böra
meddelas om rätt för offentlig myndighet att å den som är med skäl misstänkt
för brott låta taga blodprov för undersökning som kan äga betydelse för utredning
örn brottet.

I den vid departementsförslaget fogade promemorian har anförts, att en
sådan allmän bestämmelse som nu ifrågasatts borde — med hänsyn till att
det för blodprovets tagande erforderliga ingreppet trots sin obetydlighet likväl
principiellt syntes vara att betrakta som ett starkare våld å den personliga
friheten än kropprannsakan — åtminstone för närvarande begränsas
till att gälla svårare brott eller med andra ord sådana varå efter lag kunde
följa straffarbete, samt att ett stadgande av dylikt innehåll tillfyllest torde
motsvara det praktiska behovet; genom detsamma skulle blodprovstvång införas
bl. a. vid svårare misshandelsbrott och kvalificerat vållande till annans
död liksom även vid stöld, inbrott och rån. I detta sammanhang har i promemorian
vidare uttalats, att den särställning som, därest en sådan allmän
regel gåves, skulle tillkomma de förut omförmälda trafikförseelserna — å
vilka ej kan följa svårare straff än fängelse — syntes tillräckligt motiverad
av dels dessa förseelsers allmänfarliga beskaffenhet och dels det för dem
egendomliga förhållandet, att själva den omständighet som skall utrönas genom
blodundersökningen, nämligen den misstänktes alkoholpåverkan, utgör
ett brottsrekvisit. — Processlagberedningen har ställt sig tveksam i fråga om
den i departementsförslaget sålunda intagna ståndpunkten och funnit det
kunna sättas i fråga, huruvida rätten att taga blodprov för alkoholbestämning
i anledning av brott varå ej kan följa straffarbete bör inskränkas till
nämnda trafikförseelser. Enligt beredningens mening förelåge behov av blodprov
i lika hög grad vid åtskilliga andra brott; blodprovets betydelse som
bevis örn påverkan av alkohol vore icke begränsad till de fall då sådan påverkan
inginge i brottsrekvisitet, utan vore i regel lika stor i sådana fall där
anledning förekomme att i brottsbeskrivningen ingående oaktsamhet haft sin
grund i alkoholpåverkan. Den av processlagberedningen framförda synpunkten
förtjänar tvivelsutan beaktande. Uppenbarligen kan i de av beredningen
åsyftade fallen ofta vara av vikt att få utrönt huruvida och i vilken omfattning
den för brottet misstänkte förtärt starka drycker. Å andra sidan synes
det knappast kunna bestridas, att en undersökning i nämnda syfte som regel
måste äga väsentligt större betydelse för utredningen i de fall, då förhandenvaron
av en viss —- jämförelsevis ringa —- grad av alkoholpåverkan
utgör en ovillkorlig förutsättning för straffets inträdande, än då även en
bevislig sådan påverkan endast innefattar ett indicium örn brottslighet eller
inverkar enbart på straffmätningen. Det torde vid sådant förhållande få
anses befogat att — i avbidan på den enhetliga reglering av de straffprocessuella
tvångsmedlen som kan förväntas komma till stånd i samband

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

nied en allmän rättegångsreform — vid det nya rättsinstitutets införande begränsa
dess tillämplighet till, förutom de grövre brotten, sådana fall där dess
praktiska betydelse enligt vad nyss sagts kan anses särskilt framträdande.
Något hinder för en dylik lösning torde, enligt vad processlagberedningen
framhållit, ej heller föreligga. Såsom ett mindre tillfredsställande resultat
av den i departementsförslaget gjorda gränsdragningen har visserligen beredningen
påpekat det förhållandet, att blodprov skulle medgivas, då en automobilförare
genom vårdslöshet varit vållande till svår kroppsskada, men däremot
ej vara tillåtet, därest samma brott förövats av exempelvis en förare av luftfartyg.
Härtill må dock erinras att den anmärkta skiljaktigheten har sin
motsvarighet redan i gällande lagstiftning, enligt vilken förandet av motorfordon
under alkoholpåverkan kriminaliserats, medan något sådant icke ansetts
av behovet påkallat i fråga örn andra slag av samfärdsmedel. — Med hänsyn
till vad sålunda anförts har jag funnit mig kunna tillstyrka ett godtagande
av departementsförslagets bestämmelser i förevarande del.

Befogenhet att besluta om tagande av blodprov skall enligt departementsförslaget,
i överensstämmelse med vad örn kroppsrannsakan är stadgat, tillkomma
administrativ häktningsmyndighet samt domstol i mål som där handlägges
ävensom, där fara är i dröjsmål, polisman i befälsställning. Någon
saklig anmärkning mot denna bestämmelse har icke framställts, och den synes
alltså böra bibehållas. •— I enlighet med vad från medicinalstyrelsens m. fl.
myndigheters sida yrkats och jämväl stadgats i departementsförslaget synes,
till skydd för den å vilken blodprov skall tagas, böra föreskrivas att provtagningen
må utföras endast av läkare. Erforderliga föreskrifter angående provtagningen
torde lämpligen utfärdas av Konungen eller den myndighet Konungen
därtill förordnar. Anmärkas må, att medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse
den 8 juni 1932 till samtliga läkare och polismyndigheter i riket meddelat
anvisningar för tagande och insändande till rättskemisten av blodprov
för alkoholbestämning. Dessa anvisningar torde i huvudsak kunna läggas till
grund för administrativa föreskrifter i ämnet.

Såsom förut nämnts tagas för närvarande blodprov för alkoholbestämning
i stor utsträckning på frivillighetens väg. Kostnaden härför torde, i den mån
åtgärden icke enligt åtagande bekostas av enskild person, i likhet med andra
utgifter för förundersökning angående brott bestridas på landet med statsmedel
och i stad av kommunen.. För rättsligt bruk avsedda blodanalyser för
alkoholbestämning utföras sedan den 1 juli 1932 vid statens rättskemiska
laboratorium, i vars omkostnadsstat ersättningarna för dessa undersökningar
upptagits som inkomst med visst beräknat belopp. Enligt medicinalstyrelsens
cirkulär den 11 mars 1933 skall sådan analys ersättas av den som
begärt analysen med 10 kronor eller det belopp vartill inkomsten av varje
undersökning beräknats i rättskemiska laboratoriets stat. — Därest bestämmelser
örn blodprovstvång komma till stånd, torde vissa skäl tala för att nu
ifrågavarande kostnader i likhet med exempelvis vittnesersättning i brottmål
städse skola utgå av statsmedel. Det lärer dock för närvarande knappast
böra ifrågakomma att belasta statsverket med denna utgift. Emellertid äro

Kungl. Majlis proposition nr 10.

11

berörda kostnader av beskaffenhet att böra i vissa fall ersättas av den person
å vilken undersökningen verkställts. På grund härav upptog departementsförslaget
för det fall att åtal väckts en bestämmelse örn skyldighet för domstolen
att i slutliga utslaget pröva huruvida kostnaderna skulle gäldas av den
tilltalade. Detta stadgande, som lämnats utan erinran i de inkomna utlåtandena,
synes böra bibehållas.

De nu ifrågasatta bestämmelserna äro tydligen icke avsedda att äga tilllämpning
å blodprov, erforderligt för sådan läkarundersökning som någon enligt
tidigare omnämnda eller andra författningar är skyldig undergå. Till undanröjande
av möjlighet till missförstånd vid rättstillämpningen synes det
lämpligt att, på sätt ock skett i departementsförslaget, en erinran härom intages
i lagtexten.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag orri blodundersökning i
brottmål av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar samt hemställer, att
lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

om blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §‘

Är någon med skäl misstänkt för brott varå efter lag kan följa straffarbete,
må blodprov tagas å honom för undersökning som kan äga betydelse för
utredning örn brottet.

Samma lag vare, örn någon med skäl misstankes hava fört motorfordon så
påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde
över sina handlingar.

2 §•

Rätt att föranstalta örn tagande av blodprov tillkomme Konungens befallningshavande,
landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och polismästare ävensom
polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad samt, i fall som i
1 § andra stycket sägs eller där eljest fara är i dröjsmål, polisman i befälsställning.
Domstol åge ock i mål som där handlägges förordna örn tagande
av blodprov.

Blodprov må tagas endast av läkare, vilken därvid har att iakttaga de föreskrifter
som meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill
förordnar.

3 §•

Har åtal väckts, pröve domstolen i det slutliga utslaget, huruvida ersättning
som utgått för tagande av blodprov och undersökning därav skall gäldas
av den tilltalade.

4 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning å blodprov, erforderligt för
läkarundersökning som någon enligt lag eller författning är skyldig att
undergå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 december
1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 1 december
1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om blodundersökning i brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än att, för vinnande av överensstämmelse
med 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen, i 1 § andra stycket
borde jämte motorfordon upptagas även traktortåg.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter lagrådets den 18 december
1933 avgivna utlåtande över det den 1 december 1933 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn blodundersökning i brottmål.

Under förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan annan erinran än att,
för vinnande av överensstämmelse med 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen,
i 1 § andra stycket borde jämte motorfordon upptagas även traktortåg,
hemställer föredraganden att förslaget, efter ändring i det av lagrådet angivna
hänseendet samt ytterligare ett par jämkningar av redaktionell natur,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till nästkommande
års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

332841