Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Nr 153.

Av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., om lagstiftning
angående blockad m. rn.

Vid 1929 års riksdag hemställdes dels i motion i första kammaren av
herr Frändén m. fl. (nr 12) och dels i motion i andra kammaren av
herr Nygren m. fl. (nr 21), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning rörande
lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans rätt till
neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan om skadestånd till näringsidkare,
som drabbas av i motionen berörda övergrepp, måtte särskilt beaktas,
samt därefter för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet. I motiveringen
till motionerna, som voro likalydande, framhöllos särskilt de för
landets köpmän och övriga varuförmedlare skadliga verkningar av de
mot neutral tredje man riktade bojkottåtgärder, som blivit allt vanligare
stridsmedel i de på arbetsmarknaden pågående striderna mellan företagare
och arbetare. Det vore även för samhället och varukonsumenterna vådligt,
att dylika ingrepp i varuförmedlarnas eljest i lag fastslagna näringsfrihet
opåtalt finge äga rum, och då gällande rätt icke gåve tillräckliga
garantier till skydd för neutral tredje man i nyssnämnda avseende, vore
det ett rimligt och berättigat krav, att statsmakterna ägnade frågan sin
uppmärksamhet.

Andra lagutskottet, dit motionerna hänvisades, begärde i den ordning,
46 § riksdagsordningen föreskriver, yttrande över motionerna av kungl,
socialstyrelsen. I huvudsaklig anslutning till de synpunkter, som socialstyrelsen
i avgivet yttrande anfört, hemställde utskottet, att motionerna
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. I den ena av de båda
reservationer, som funnos fogade vid utskottets utlåtande (av herr "Westman
m. fl.), uttalades, att utskottet borde hemställa, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit anhålla örn föranstaltande av utredning i ämnet. Reservanterna
framhöllo i sin motivering bl. a., att det icke överensstämde
med statens uppgift att uppehålla rättssäkerheten, att staten, i förlitande
på att arbetsstridernas antal bomme att minskas, underläte att vidtaga
åtgärder för att meddela rättsskydd i de fall, då arbetstvist verkligen utbrutit
och rättsskydd visade sig vara erforderligt. Lika litet syntes det
reservanterna — i motsats till utskottet — vara en tillfredsställande utväg
att göra den utomståendes ekonomiska trygghet beroende av de stridande
arbetare- och arbetsgivareorganisationernas goda vilja.

Vid frågans behandling i kamrarna godkände första kammaren genom
lottning den av herr Westman m. fl. vid utskottets utlåtande avgivna

juliano till riksdagens protokoll 193i. 3 saini, iSr 153.

2 Motioner i Första kammaren, Nr 1Ö3.

reservationen, varemot andra kammaren biföll utskottets hemställan med
uteslutande av dess motivering.

Genom beslut den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Majit åt professorn
vid universitetet i Lund R. Bergendal att inom socialdepartementet
biträda med utredning rörande med frågan örn tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Vid detta beslut
anförde departementschefen, bl. a. under hänvisning till vad under årets
riksdag förekommit vid frågans behandling, att den offentliga diskussion,
som förekommit i frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter,
oftast haft sin utgångspunkt i särskilda fall av övergrepp, mot
vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper reagerat. Härav
hade följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt formulerade
önskemål och begrepp. Då det gällde att söka bot för antydda missförhållanden,
mötte man emellertid svårigheter med hänsyn till ärendets
oklara läge. Uppenbarligen vore det därför i första hand angeläget att
söka klargöra de avsedda missförhållandenas art och omfattning. Därjämte
borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning
beredde möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant ingripande
hittills icke i avsevärd utsträckning syntes hava förekommit.
Slutligen borde noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder,
som vore ur lagteknisk sypunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten
därav.

Vid 1931 års riksdag hemställdes dels i motion i första kammaren av
herr Petrus Nilsson m. fl. (nr 131) och dels i en likalydande motion i
andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. (nr 193) att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
föranstalta örn utredning rörande lagstiftningsåtgärder för att bereda rätt
till skadestånd för den, som helt och hållet stöde utanför arbetskonflikt
men likväl oförskyllt tillfogades skada genom blockad, bojkott eller andra
stridsåtgärder, som riktades mot honom, samt snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag i ärendet.

Vid samma riksdag hemställdes ytterligare dels i motion i första kammarer
av herr Trygger m. fl. (nr 129) och dels i en likalydande motion i
andra kammaren av herr Lindman m. fl. (nr 187), att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville ofördröjligen
föranstalta därom, att den pågående utredningen örn åtgärder till skydd för
tredje mans neutralitet i arbetskonflikter utvidgas till att avse åtgärder
över huvud till värnande av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild
självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp från de i näringslivet
verksamma organisationernas sida, samt att förslag i ärendet förelädes
senast 1932 års riksdag. I motiveringen till motionerna framhölls, att även
örn en effektiv lagstiftning för skyddande av tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter åvägabragtes och neutralitetsrätten däri bestämdes
så vidsträckt, att såsom neutral betraktades var och en som icke i

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

egenskap av organiserad arbetsgivare eller arbetare ingrepe i pågående
konflikt för att stödja ena parten, man likväl icke därmed skulle kunna
komma till rätta med åtskilliga av de missförhållanden, som de på senaste
tid skärpta kampmetoderna medfört. Under hänvisning till vissa särskilt
påtagliga fall av missbruk av blockadvapnet i arbetsstrider och därvid
skedda allvarliga ingrepp i den personliga oantastligheten och självbestämningsrätten
funno motionärerna det oundgängligt, att statsmakterna
snabbt och effektivt inskrede till värn för enskild rätt och medborgerlig
frihet, därvid uppenbarligen spörsmålet örn stridsmetoderna vid arbetskonflikter
i hela dess vidd måste upptagas till prövning. Den pågående utredningen
örn skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister
borde sålunda utvidgas, på sätt framginge av motionärernas redan anförda
hemställan.

Andra lagutskottet, dit samtliga fyra motioner hänvisades, hemställde,
i huvudsak under hänvisning till sina vid 1929 års riksdag i frågan
framförda synpunkter, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Vid utskottets utlåtande funnos fogade tre reservationer,
av vilka en (av herrar Österström och Andersson i Rasjön) hiträdde utskottets
hemställan på den grund, att den pågående utredningens resultat
borde avvaktas innan riksdagen vidtoge någon åtgärd i ärendet.

Kungl, socialstyrelsen anförde i en den 13 mars 1931 till utskottet avlåten
skrivelse, att styrelsen på vissa närmare angivna skäl funne den av
motionärerna (i motionerna 1:129 och II: 186) påyrkade utvidgningen av
den pågående utredningen örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
vara önskvärd.

Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse med den av herrar Österström
och Andersson i Rasjön avgivna reservationen.

Vid 1932 års riksdag hemställdes dels i motion i första kammaren av
herr Trygger m. fl. (nr 187) och dels i en likalydande motion i andra
kammaren av herr Lindman m. fl. (nr 264), att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen föranstalta
därom, att den pågående utredningen örn skydd för tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter så snart ske kunde slutfördes, samt
därefter förelägga samma års riksdag det förslag till åtgärder, vartill utredningen
kunde föranleda. Motionärerna hänvisade till de skäl för en
snabb handläggning av ifrågavarande lagstiftningsärende, vilka framförts
vid behandlingen av likartade motioner vid tidigare riksdagar, samt påpekade
nyligen inträffade fall av maktmissbruk och kränkning av enskilda
personers intressen i samband med timade arbetskonflikter. Dessutom
framhölls vikten av ärendets avgörande vid samma års riksdag
även med hänsyn därtill, att vissa ändringar i gällande tryckfrihetsförordning
torde bliva nödvändiga för att förläna en blivande lagstiftning
på förevarande område erforderlig effektivitet. Genom frågans förhalande

4 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

äventyrades möjligheten att låta behövliga grundlagsändringar träda i
kraft under valperioden näst efter 1932 års nyval till andra kammaren.

Andra lagutskottet, dit motionerna hänvisades, beredde vissa organisationer
tillfälle att yttra sig över de av motionärerna anförda exemplen, i
vad dessa berörde organisationernas verksamhet. Under framhållande av
de skäl, som talade emot ett föregripande av den sakkunniges utredning
i ämnet, hemställde utskottet att förevarande motioner icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd. Tvenne reservationer funnos fogade vid
utskottets utlåtande och i den ena av dem (av herr von Sydow m. fl.)
hemställdes, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen
föranstalta därom, att den pågående utredningen örn skydd för tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter så snart ske kunde slutfördes i vad
den avsåge behövliga ändringar i tryckfrihetsförordningen, samt därefter
förelägga samma års riksdag det förslag till åtgärder i sådant avseende,
till vilka utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1933 års riksdag anhöll herr Nilsson i Antnäs efter ett anförande
i andra kammaren örn dess tillstånd att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställa spörsmålet, huruvida statsrådet hade för avsikt
att vidtaga åtgärder för att den år 1929 påbörjade utredningen rörande
vissa med frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
sammanhängande spörsmål snarast möjligt måtte kunna slutföras. Denna
anhållan bordlädes och någon vidare behandling av interpellationen förekom
icke vid 1933 års riksdag.

Under sommaren och hösten 1933 kom med anledning av vissa uppmärksammade
övergrepp mot tredje man och parter i olika typer av intressekonflikter
ifrågavarande lagstiftningsspörsmål i brännpunkten för den
offentliga diskussionen och i pressen förekommo åtskilliga uttalanden från
olika håll, vari den pågående sakkunnigutredningens resultat efterlystes
och nödvändigheten av frågans lösning påpekades (bil. 1—6). Härtill
torde i ej ringa mån ha bidragit, att en bojkottlagstiftning genomfördes i
Norge i början av juli, vilken snabbt kom i tillämpning (bil. 7—10).

Professor Bergendals utredning avslutades under samma tid och avgavs
till Kungl. Majit den 30 november 1933 samt befordrades därefter till
trycket (Statens offentliga utredningar 1933:36).

Den sakkunnige lämnar i betänkandet en ingående utredning från allmän,
historisk och komparativ synpunkt av de med tredje mans ställning
i arbetskonflikter sammanhängande spörsmålen, giver en översikt av gällande
svensk rätt på området samt redogör för de grunder för en blivande
lagstiftning på området, som enligt den sakkunnige böra komma i fråga.

Utredningen utmynnar i ett — med vissa anmärkningar kommenterat _*

utkast till lag i ämnet, men den sakkunnige framhåller uttryckligen (sid.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 5

140), att utkastet, med hänsyn till ämnets i vårt land obearbetade beskaffenhet,
med nödvändighet måst bliva av mycket preliminär natur.

Utkastet till »lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder»
avser att förbjuda vissa mot tredje man riktade stridsåtgärder i anledning
av ekonomiska tvister. Utkastets 1 § giver legala definitioner
dels å begreppet »stridsåtgärd», varmed i utkastet avses »blockad, bojkott,
arbetsinställelse (lockout eller strejk), uppsägning av avtal eller annat
avbrytande av ekonomisk förbindelse» och dels å begreppet »stridsåtgärd
mot tredje man». Den sakkunnige skiljer härvid på tre huvudkategorier
av stridsåtgärder, nämligen:

1) de som vidtagas »i anledning av pågående arbetstvist eller annan
ekonomisk tvist mot någon, som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden
är av annan art än uppsägning av kollektivtal, arbetsinställelse eller
arbetsblockad, som verkställes i samband med arbetsinställelse»; 2) de som
vidtagas »efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i
syfte att öva vedergällning mot någon, som varit part i tvisten eller som
eljest därunder vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning
därom»; 3) de som vidtagas »för att förmå den därmed angripne
eller annan att inträda eller kvarstå i eller ock att utträda ur förening
av arbetsgivare eller fackförening eller annan dylik sammanslutning eller
att ansluta sig till överenskommelse om gemensamt uppträdande vid ingående
av avtal». Slutligen göres i 1 § av utkastet i anslutning till
neutralitetsbegreppet det tillägget i ovan refererade definitioner, att »stridsåtgärd
mot tredje man icke skall anses föreligga, då stridsåtgärd i anledning
av pågående tvist riktas mot någon, som genom övertagande av
egendom eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller
efter förändring av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan,
vilken ej själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man». Vidare tillägges:
»Ej heller skall till sådan stridsåtgärd hänföras uppsägning av
avtal, vartill någon äger rätt på grund av att avtalet brutits».

Genom de nu citerade bestämmelserna har professor Bergendal angivit
dels själva omfattningen av en blivande lagstiftning och dels innebörden
i de förfaranden en dylik lagstiftning borde förbjuda. I sin allmänna
motivering utför den sakkunnige (sid. 141 f. f.) den tankegång som härutinnan
ligger till grund för utkastet. Han framhåller därvid, att skillnaden
mellan angrepp mot part och mot tredje man icke nödvändigt måste
göras till ledande norm för gränsdragningen mellan tillåtna och förbjudna
stridsåtgärder, ehuru likvisst den angripnes egenskap av tredje man torde
vara ett kännetecken på otillbörliga blockader av mera allmängiltig betydelse.
Med utgångspunkt från den tanken att vissa stridsåtgärder få
anses som normala och tillåtna i ekonomiska intressekonflikter, örn avtalsfrihetens
princip antages. redogör den sakkunnige för de mer eller mindre
otillbörliga utvidgningar av dessa stridsåtgärder, vilka komma i fråga.
Bortsett från de s. k. sympatiaktioner, som i gällande lag örn kollektiv -

6 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

avtal (4 §) äro tillåtna, anser den sakkunnige att en utvidgning till tredje
man regelmässigt bör anses otillbörlig, och att därför till utgångspunkt forén
lagstiftning i ämnet bör tagas behovet av skydd för utomstående (tredje man).

Vid en dylik lagstiftning — framhåller professor Bergendal vidare —
är det icke möjligt att begränsa sig till en reglering av åtgärder i samband
med arbetskonflikter. Den sakkunnige belyser här liksom i den allmänna
redogörelsen för de ekonomiska stridsåtgärderna (jfr sid. 56 f. f.)
det sakförhållandet, att bojkott och liknande kampmedel äro juridiskt sett
likartade, vare sig de äro knutna till arbetsstrider eller till andra ekonomiska
intressekonflikter. Utkastet till lagtext jämställer därför i fråga
örn stridsåtgärder »arbetstvist» med »annan ekonomisk tvist». (1 § 2 st.
under 1) och 2)).

Den sakkunnige motiverar vidare, att lagstiftningen ej kan begränsas
till stridsåtgärder i anledning av aktuella intressekonflikter. Särskilt
uppmärksammas därvid stridsåtgärder i anledning av redan avslutade
arbetskonflikter, vilka åtgärder ofta taga formen av hämndeakter utan
direkt ekonomiskt syfte, samt angrepp med tanke på framtida arbetstvister,
särskilt i syfte att utöva organisationstvång. Utkastet beaktar också
stridsåtgärder i de nu nämnda situationerna (1 § 2 st. under 2) och 3)).

Ehuru utgångspunkten för lagstiftningen enligt den sakkunniges utredning
bör vara skyddet för tredje man, synes det den sakkunnige angeläget,
att de viktiga problemen örn skydd för part i vissa situationer, där gällande
lag visat sig otillräcklig, beaktas även i förevarande sammanhang.
Av skäl, som närmare utvecklas, anser den sakkunnige lämpligt, att
skyddet för tredje man mot angrepp i anledning av en redan upphörd
konflikt utsträckes jämväl till dem, som under konflikten intagit partsställning.
Utkastet har också avfattats i överensstämmelse med denna
synpunkt (1 § 2 st. under 2)).

För gränsdragningen mellan tillåtna och otillåtna stridsåtgärder synes
det den sakkunnige ytterligare nödvändigt att fixera i vad mån skydd
enligt de anförda reglerna bör vägras tredje man, som är eller varit
oneutral i förhållande till intressekonflikten. Han utvecklar därvid närmare,
hurusom ett oneutralt partitagande icke bör anses föreligga vid fortsättning
av en ekonomisk verksamhet efter de linjer, som före konflikten
följts vid dess utövning, även örn denna fortsättning medför ingåendet
av nya avtal inom ramen för den ena kontrahentens föregående verksamhet.
Under hänvisning till rådande värdering inom de samhällslager,
vilka beröras av arbetskonflikter, anser dock den sakkunnige, att nämnda
regel måste lida undantag i de fall att en strejk eller lockout förenats
med blockad av arbetsplatsen respektive utestängning från anställning
vid andra arbetsplatser. I dessa fall bör antagande av arbete såsom
strejkbrytare respektive anställande av strejkande eller lockoutade arbetare
enligt den sakkunniges mening städse anses såsom oneutralt handlingssätt
i konflikten. Det framhålles likväl, att dylik oneutral tredje man

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

likaväl som part bör åtnjuta skydd för stridsåtgärder sedan primärkonflikten
blivit bilagd, och härmed förbjudas bl. a. de s. k. prickningarna
av förutvarande arbetsvilliga. Den sakkunnige betonar i detta sammanhang,
att »prickningarnas bojkottverkan alltför ofta är måttlös, såväl
till intensitet som varaktighet, och kan för den därav drabbade helt
omöjliggöra ett ordnat förvärvsarbete». Neutralitetsbegreppet har i utkastet
bestämts i anslutning till de nu refererade övervägandena (1 §

3 st.).

I sin utredning örn de ekonomiska stridsåtgärdernas förekomst (sid. 56
f. f.) påvisar professor Bergendal mångfalden av handlingsformerna i berörda
avseende. Han betonar vidare (å sid. 161 f. f.), att för begreppet
stridsåtgärd (blockad, bojkott o. d.) ej är nödvändigt att en samverkan
mellan flera personer föreligger till kränkning av tredje mans intressen.
Ehuru det är både vanligt och ofta ekonomiskt sett nödvändigt, att stridsåtgärder
verkställas genom massaktioner, finnes enligt den sakkunnige
ingen anledning att begränsa den blivande lagstiftningen till dylika
handlingsfÖrmer eller ens att göra en avgörande åtskillnad, allteftersom
ett stridsmedel användes av en person ensam eller i samverkan med andra.
Däremot gör den sakkunnige gällande, att ej varje deltagare i förbjuden
stridsåtgärd ovillkorligen bör drabbas av lagens påföljder vid rättsstridig
handling. Den handlingsfrihet, som bör skyddas för tredje mans del, bör
sålunda skyddas även när det gäller en rent passiv deltagares i bojkott
»frihet till underlåtenhet» att ingå ekonomiska förbindelser med den bojkottade.
Man måste därför enligt den sakkunniges mening för rättsstridighet
hos den enskildes handling kräva något mera, än att denne
anslutit sig till en av andra organiserad stridsåtgärd, och här torde komma
i fråga mera aktiva förfaranden såsom hot örn stridsåtgärd eller försök
att förmå annan till deltagande däri. Med hänsyn till de synpunkter
den sakkunnige utvecklar örn de olika handlingsformernas farlighet för
det sociala livet, föreslår han i utkastet rättsliga påföljder för »den som
muntligen eller skriftligen eller på annat sätt uppmanar eller eljest uppsåtligen
söker förmå annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla
stridsåtgärd mot tredje man» (2 § 1 st.); detsamma gäller ock den,
som »muntligen eller skriftligen eller på annat sätt uppsåtligen framställer
hot örn att anordna, vidtaga eller vidmakthålla stridsåtgärd mot
tredje man» (2 § 2 st.).

Vad därefter angår de påföljder, som böra stadgas för de nämnda rättsstridiga
handlingarna, diskuterar professor Bergendal lämpligheten av
straff såsom sanktion utöver skadeståndsskyldighet. Resultatet av hans
överväganden angives vara den övertygelsen, att det är nödvändigt att i
vissa fall kriminalisera de otillåtna stridsåtgärderna i en kommande lagstiftning.
Det huvudsakliga skälet är för don sakkunnige härvid det förhållandet,
att enbart skadeståndsskyldighet icke kan antagas giva tillräcklig
garanti för de föreslagna lagbudens efterlevnad. Det framhålles

8 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

bl. a., att påvisbar ekonomisk skada icke alltid blir följden av de otilllåtna
stridsåtgärderna och att ersättningsskyldigheten ofta blir en ren
fiktion på grund av bristande möjlighet att utkräva skadeståndet av den
skyldige. Ehuru beaktansvärda sociala skäl tala för den motsatta ståndpunkten,
synes det alltså den sakkunnige nödvändigt att med straff belägga
otillatna stridsåtgärder av den art som, efter vad ovan angivits,
nämnes i utkastets 2 §.

Skadeståndsskyldigheten åvilar enligt utkastet (3 och 4 §§) i första hand
»den som gjort sig skyldig till förfarande, som enligt 2 § är belagt med
straff», och »äro flere ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten
dem emellan fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas
ligga envar till last». Men utkastet ålägger dessutom (i 5 §) förening,
vars medlem företagit otillåtna stridsåtgärder, en rättsplikt »att, där så
ske kan, hindra medlemmen från att fortsätta det olovliga förfarandet
och att förebygga skada genom detsamma», vid äventyr att föreningen
ådrager sig skadeståndsskyldighet efter samma grunder som den positivt
verksamme. Stadgandet, som korresponderar med 4 § i gällande lag om
kollektivavtal, avser förening, i vars »verksamhet ingår företagande av
stridsåtgärd av den art, varom fråga är», och synes den sakkunnige erforderligt,
då eljest en kamporganisation, som står bakom en stridsåtgärd,
skulle kunna undandraga sig allt ansvar genom att gent emot yttervärlden
använda bulvaner. Den på många håll brukliga tillsyn som utövas av
organisationerna över medlemmarnas stridsåtgärder skulle på detta sätt
legaliseras och förvandlas till en rättsplikt, varigenom ohemula stridsåtgärder
i många fall skulle förekommas. I utkastet föreslås dessutom
en regel av följande innehåll: »För ändamål, varom nu är sagt, åge föreningen
mot medlem tillämpa varje påföljd, som enligt stadgarna kan
inträda på grund av åsidosättande av förpliktelse, som åligger medlem.
Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna innehålla, utesluta medlem
för en tid av intill ett år» (5 § 2 st.).

Angående skadeståndsskyldighetens omfattning innehåller utkastet också
regler: »Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt
lidande samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva
sin näring eller annat liknande intresse, som ej är av rent ekonomisk
betydelse» (3 § 2 st.). »Örn det med hänsyn till den skadevållandes
ringa skuld, den skadelidandes förhållande, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas»
(3 § 3 st.).

Utkastet innehåller i övrigt åtalsregler (6 §), preskriptionsbestämmelse
(7 §) samt stadgande örn förvandling av ådömda böter (8 §).

Vid sidan av det nu refererade utkastet föreslår professor Bergendal
ett nytt stadgande i allmänna strafflagen (11 kapitlet 16 §) av innehåll,
att »den som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal,
utspridande av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 9

allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott», skall vara förfallen
till straff. Slutligen framlägges ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen
med syfte att åstadkomma överensstämmelse mellan de ovan
refererade straffbuden och tryckfrihetslagstiftningen för de alls icke ovanliga
fall, att stridsåtgärder företagas med tillhjälp av tryckt skrift. De
synpunkter, som ligga till gi''und för den sakkunniges förslag i detta
ämne, skola nedan i annat sammanhang närmare behandlas.

Redan i de ovannämnda vid 1931 års riksdag avgivna motionerna (1:129
och II: 187) betonades starkt nödvändigheten av att utredningen om åtgärder
till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
utvidgades till att avse åtgärder överhuvud till värnande av arbets- och
näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp
från de i näringslivet verksamma organisationernas sida och att
sålunda spörsmålet örn fackorganisationernas kampmetoder måste upptagas
till prövning i hela dess vidd. Denna nödvändighet synes oss under de
senaste åren lia framträtt allt tydligare. Allvarliga maktmissbruk och
övergrepp äga icke sällan rum i den ekonomiska intressekampen även pa
andra områden av vårt näringsliv. Det sagda innebär icke någon kritik
av professor Bergendala utredning, som tvärtom utmärker sig för grundlighet,
allsidighet och uppriktig vilja till objektivitet vid behandlingen
av de juridiskt och socialt ömtåliga spörsmål, som förelegat till undersökning
vid utredningen i ämnet. I enlighet härmed ha vi också ansett
angeläget, att professor Bergendala förslag omedelbart förelägges riksdagen,
och i annat sammanhang framlagt motion härom.

Det Bergendalska förslaget gör, såsom nyss framhållits, icke anspråk på
att vara uttömmande. Det synes oss därför oavvisligen nödvändigt att
oförtövat fortsätta utredningen av frågan örn reglering av de i näringslivet
verksamma organisationernas kampmetoder. Blockadvapnets utomordentliga
effektivitet i händerna på starka och hänsynslösa organisationer
nödvändiggör skydd i betydande utsträckning även för parter i ekonomiska
konflikter. De »vilda» stridsåtgärderna måste lagbindas genom att
vissa formella krav uppställas för kampmedlens användning. Ett verksamt
rättsskydd måste beredas ej endast genom att organisationernas ansvar
utvidgas utan också därigenom, att anordningar för en säker och
snabb rättsskipning i blockadmål tillskapas. Vi redogöra nedan för vissa
synpunkter, som enligt vår mening måste beaktas vid utredningen.

I professor Bergendals utkast saknas i stort sett allmänna bestämmelser
örn anordnandet av blockad och därmed sådana garantier mot rättskiänkningar
och ekonomisk skadegörelse vid blockadvapnets begagnande, vilka
kunna vinnas genom regler örn strid såtgärders beslutande och kungörande.
De av den sakkunnige föreslagna stadgandena örn förenings ansvar i vissa
fall för medlems stridsåtgärd förlora väsentligt sin effektivitet, örn de ej
kombineras med en principiell regel av innehall, att det tillkommei föreningen
ensam och ej dess enskilda medlemmar att använda blockad vapnet.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Likaså krävas lagregler om huru dylika föreningsbeslut skola fattas, för
att hindra en mindre grupp av medlemmar eller rent av vissa ledande
funktionärer i föreningen att besluta åtgärder, för vilka föreningen som
sådan bör och måste ansvara. Vådliga konsekvenser — icke minst med
avseende å möjligheten att indriva skadestånd som ådömes i anledning av
olovlig blockad — uppstå dessutom, örn lokala eller andra smärre avdelningar
av en större yrkesorganisation tillåtas fritt besluta stridsåtgärder
med kanske vittomfattande ekonomiska verkningar. Överrumplingsåtgärder
eliel hemliga aktioner böra ej fa vara tillåtna metoder i den ekonomiska
intressekampen. Den enskildes rättssäkerhet och den allmänna rättskänslan
måste också anses kräva, att den mot vilken stridsåtgärd riktas omedelbart
får kännedom om åtgärdens orsak och syfte ävensom örn vilka den eller de
äro, som företaga denna aktion mot honom. En dylik kännedom är nödvändig
dels för att uppnå ett snabbt biläggande av intressemotsättningarna
och dels för att den angripne må kunna bedöma åtgärdens laglighet och
sitt rättsläge för övrigt i den föreliggande situationen. Särskilt i de fall,
då stridsåtgärder mot enskild arbetare, arbetsgivare eller varuförmedlare
företagas genom meddelanden eller uppmaningar i tidningspressen, har bristen
på rättregler i nu angivet syfte i många fall lett till oåtkomlighet för angriparna
och praktiskt taget rättslöshet för den mer eller mindre oskyldigt
förföljde. Lögnaktiga oob eljest vilseledande framställningar örn grunden
till eller ändamålet med stridsåtgärd måste kunna effektivt beivras.

Ett område, som måste göras till föremål för särskilda lagstiftningsåtgärder,
är de allmänfarliga eller eljest samhällsskadliga konflikterna. Dessa
behandlas emellertid av oss i särskild motion, till vilken vi tillåta oss hänvisa.
Vissa exempel återfinnas i de härvid fogade bilagorna (bil. 11—14).

Av utomordentligt stor nationalekonomisk och social vikt är att förhindra
de ödeläggande aktionerna mot smärre företagare och näringsidkare. Även
örn samhället i viss utsträckning tillåter angrepp mot annans ekonomiska
intressen såsom ett led i intressekampen mellan varandra motsatta men dock
ur maktsynpunkt tämligen jämspelta organisationer eller enskilda rättssubjekt,
blir läget ett helt annat, örn angriparens maktställning är väsentligt
starkare än den angripnes. Den självbestämningsrätt för mindre näringsidkare
det här är fråga örn är av stor betydelse icke blott för den enskilde
själv och hans existens, utan ock för det sociala livets sundhet över
huvud taget. Professor Bergendal framhåller i sin utredning (sid. 136 fl:.),
att samhället i allmänhet endast synnerligen försiktigt ansett sig för sina
egna syften av största betydelse kunna kringskära medborgarnas individuella
frihet och ekonomiska självbestämningsrätt. »Vid jämförelse härmed»,
framhåller den sakkunnige, »vore det en egendomlig inkonsekvens, örn samhället
skulle stillatigande åse, att dess medlemmar skulle av en privat organisation,
vars syften äro av samhället okontrollerade, kunna mot sin vilja
underkastas frihetsinskränkningar utan annan begränsning än den mycket
otillräckliga, som betecknas av de rent faktiska maktförhållandena.» Vi

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Instämma till fullo i detta uttalande och anse, att den ekonomiska och personliga
frihetens princip fordrar ett särskilt skydd för smärre näringsidkare,
vilkas hela existens kan bero på deras rätt att fa utöva sin näring under
skydd av lagen. Själva äro de ofta i avsaknad av stöd från någon mäktigare
organisation, medan de genom blockadåtgärder få emot sig hela trycket
av en väl organiserad föreningsapparat. Under de senare arén lia också
upprörande fall av övergrepp i denna del förekommit mot isolerade företagare
(bil. 15-22). Samhället måste enligt vår mening ofördröjligen ombesörja
att lagstiftningen skyddar enskild företagsamhet och därigenom en
även för konsumenterna nödvändig sund konkurrens i arbete och varuförmedling.
En motsvarighet till stadgandet i norsk lag, att blockad ej må
riktas mot företag, som utom familjemedlemmar ej sysselsätter flera än tio
arbetare, måste snarast införas i svensk lagstiftning. Det uppges med bestämdhet
från Norge, att denna s. k. tiomansregel redan visat sina goda
verkningar med hänsyn till arbetstillgången, i det att ett ej obetj dligt antal
företag igångsatts av personer, som förut ej vågat starta ekonomisk verksamhet
av fruktan för terrorn på arbetsmarknaden.

Vidare måste uppmärksammas vissa fall, då blockad bör vara olovlig
med hänsyn till sitt syfte. Härvidlag bör principiellt ingen skillnad göras
mellan åtgärder, som rikta sig mot part i konflikt eller mot tredje man.
Sålunda bör förbjudas blockad, som har till syfte att framtvinga eller
förhindra åtgärd av statlig eller kommunal myndighet. Vid mera upprörda
tillfällen i den sociala kampen kan det befaras, att åtgärder företagas
av mer eller mindre asociala element att genom blockad söka förhindra
eller åtminstone försvåra ordningsmaktens arbete på olika sätt.
Och utan aktuellt intresse äro ju icke heller blockadåtgärder mot exekutiv
myndighet för att hindra vräkning i större omfattning av hyresgäster
etc. i samband med hyreskonflikter. Här behöver icke närmare utvecklas
det betänkliga däri, att enskilda medborgare eller grupper av sådana söka
hindra samhällsorganen i utövandet av deras lagliga funktioner. Sker så
direkt, är gärningen kriminaliserad genom åtskilliga lagbud i 10 kapitlet
strafflagen, men de indirekta tvångsförsöken genom blockadåtgärder kunna
stundom vara lika allvarliga för de offentliga funktionernas ostörda upprätthållande.

Det synes också tydligt, att sådan stridsåtgärd måste förbjudas, vars
syfte är att framtvinga rättsstridig handling eller underlåtenhet av enskild
person. Det torde väl kunna sägas utgöra ett minimikrav på fri
självhestämningsrätt för den enskilde, att han icke genom tvang pa sin
handlingsfrihet skall kunna förmås till rättsstridig handling eller underlåtenhet,
varigenom han kan komma att ådraga sig ersättningsskyldighet
mot tredje man eller kanske rent av straffansvar. Dessutom innebär ju
ett dylikt tvingande en åtgärd, som indirekt riktar sig också mot den
person, vars rättsintressen kränkas genom den rättsstridiga handlingen.
Visserligen är denne ofta just det rättssubjekt, med vilken den tvingande

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

befinner sig i tvist, men detta förhållande är icke i och för sig avgörande.
Då 10 kapitlet 14 § strafflagen bestraffar den, som på visst sätt uppmanar
till brott eller söker förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,
synes det rimligt att förbjuda blockad, som har till syfte att förmå annan
till rättsstridigt handlingssätt.

\ ad angar de s. k. hämndblockaderna kan man icke såsom professor
Bergendal stanna vid att lämna skydd åt dem, som angripas för sitt förhållande
i avslutad arbetstvist eller annan ekonomisk tvist. Rättsskydd
måste också i viss omfattning tillerkännas den, som på grund av sitt
ställningstagande i annat avseende än i ekonomisk tvist ådragit sig misshag
från enskilds eller viss organisations sida. Professor Bergendal har
väl observerat dessa fall (sid. 76 f. samt 150 f.), men ansett ämnet falla
utom ramen för hans utredningsuppdrag. Vi kunna icke biträda den
sakkunniges yttrande, att skälen för ett legislativt ingripande i dessa fall
äro jämförelsevis svaga. För ett rättssamhälle måste det vara en självklar
plikt att såtillvida trygga varje medborgares existens och utkomstmöjligheter,
att dessa icke helt äventyras av förföljelse från oliktänkande
genom direkta eller indirekta rättskränkningar. Det får icke förekomma,
att man varaktigt berövar någon möjligheten att försörja sig med arbete
eller annan förvärvsverksamhet (bil. 23—26).

De s. k. organisationsblockaderna ha behandlats av professer Bergendal,
till vilkens utredning i denna del vi kunna hänvisa (sid. 75 f. samt 147
ff.). Det av honom föreslagna förbudet (1 § 3 p.) synes emellertid behöva
utvidgas. Sålunda bör uppmärksammas, att syftet, då arbetsgivare blockeras
enär han använder oorganiserade arbetare (även dessa arbetare
blockera understundom själva), visst icke alltid är att tvinga dessa att
söka inträde i yrkesorganisation. Tvärtom äro dennas medlemmar icke
alls angelägna om föreningens tillväxt, men väl örn monopol för sig själva
på arbeten inom yrket. Dylika åtgärder kunna rubriceras såsom konkurrensblockader
och skola nedan närmare behandlas. Förbud synes böra
stadgas mot stridsåtgärd i syfte att förmå någon att avskeda person, som
är anställd i hans tjänst, eller att i sin tjänst anställa viss person. Sådana
åtgärder kunna ofta ha karaktären av hämnd eller förföljelse mot en person,
vars existens man omöjliggör genom att göra honom permanent arbetslös.
För övrigt äro dessa slag av blockader ofta nära besläktade med
följande grupp: någon skarp gräns kan svårligen dragas (bil. 27—34).

Konkurrensblockaderna kunna vara av skilda slag. Syftet kan vara att
framtvinga ett monopol för viss grupp av arbetare eller viss företagare
att i visst fack eller på viss ort få utföra allt förekommmande arbete
eller eljest dominera marknaden för varuförmedling eller varuavsättning.
Det är ej alls ovanligt att tillförsel- eller avsättningsblockad anordnas
som påtryckningsmedel mot den person, med vilken de stridande vilja
ingå avtal eller vilken de vilja förmå att reglera sina förhållanden genom
kollektivavtal eller eljest på sådant sätt, att viss grupp av arbetare eller

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

arbetsgivare skall intaga en gynnad ställning framför andra grupper.
Man synes därför böra förbjuda stridsåtgärd i syfte att förmå någon att
ingå kollektivavtal, som ej begåtts av flertalet av de hos honom anställda
(jfr norska lagen), eller att i sådant eller annat arbetsavtal intaga bestämmelse
att endast medlem av viss förening eller sammanslutning skall
erhålla arbetskraft eller anställning. Men stridsåtgärden kan också ha till
syfte att framför allt förmå den part, som genom det eftersträvade monopolet
skulle ställas utanför den ifrågavarande ekonomiska verksamheten,
att avstå från eller underlåta denna verksamhet. Det bör icke få förekomma,
att man genom tvångsåtgärder söker förbehålla medlemmar av
viss förening eller annan sammanslutning visst arbete eller annan ekonomisk
verksamhet. Blockaden kan ytterligare ha till syfte att förmå en
konkurrent på arbetsmarknaden eller inom annan näringsverksamhet att
biträda överenskommelser till förhindrande av konkurrens på området i
fråga. Fall av alla dessa slag förekomma tämligen ofta (jfr professor
Bergendals utredning sid. 64 ff. samt bil. 35—45) och hava genom att
skapa osunda monopolistiska strömningar inom näringslivet bidragit till
ökad arbetslöshet, konstlad prisnivå och kränkning av allmänhetens och
de av åtgärderna drabbades intressen. Röster hava inom skilda läger höjts
emot dessa missförhållanden, vilka t. o. m. tagit den formen att enskilda
personer av organisationer förbjudits utföra arbete för egen räkning, t. ex.
nedlägga arbete på egen fastighet eller tomt. Konkurrensstriderna mellan
olika yrkesföreningar utgöra också ett i hög grad störande moment på
arbetsmarknaden. För övrigt må framhållas, att vi här rikta oss lika mot
övergrepp på såväl arbetsmarknaden som i näringslivet i övrigt. Konkurrensblockader
böra motarbetas av vad slag de vara må och på vilket
ekonomiskt område de än visa sig.

Bland de blockadfall, som på sista tiden tilldragit sig allmän uppmärksamhet,
framstå som särskilt betänkliga de allt vanligare utpressningsblockaderna
(bil. 46—49). Mot de förfaranden, som här avses, saknas tillräckligt
skydd i gällande lag. Icke heller den ifrågasatta nya lagen örn
straff för utpressning kan härvidlag lämna hjälp. De ändringar, som i
kungl. prop. nr 15 till innevarande års riksdag föreslagits i 21 kapitlet
strafflagen, innebära nämligen blott en kriminalisering av utpressning
eller utpressningsförsök, där tvångsmedlet består av dels hot örn visst
slag av brottslig gärning och dels hot att åtala eller angiva någon för
brott eller att örn någon lämna ärekränkande meddelande. Utgöres åter
tvångsmedlet vid utpressningen av blockadåtgärd, faller förfarandet utanför
det blivande utpressningsbrottets gränser. Professor Bergendal behandlar
i sin utredning (sid. 68 ff.) även stridsåtgärder i utpressningssyfte,
vilka kunna förekomma såväl mot part i ekonomisk tvist eller i
avtal som mot tredje man, t. ex. den som övertagit blockerad rörelse.
Den sakkunnige gör skillnad på det — enligt hans mening utomordentligt
sällsynta — fall, att den angripande söker tilltvinga sig något, varpå

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

han icke har något som helst rättsanspråk, och de fall, att den förmån,
man vill tilltvinga sig, visserligen icke äro lagligen grnndade, men dock
ha ett visst samband med ett rättsanspråk. Skillnaden mellan dessa
grupper av fall är helt teoretiskt spekulativ och uppbäres icke av
några reella olikheter. I varje fall lärer icke någon skillnad böra göras
dem emellan. De för rättssäkerheten vådliga följderna av utpressning
bliva desamma i ena som andra fallet lika väl som vid utpressning i allmänhet,
där ju det tilltvingade kan ha karaktären av skäligt skadestånd.
Att utpressningsblockad bör förbjudas vare sig den riktas mot neutral
tredje man eller mot part eller oneutral tredje man (successor i blockerad
verksamhet i vissa fall), synes uppenbart.

I enlighet med denna uppfattning ha vi i särskild motion föreslagit
utvidgning av utpressningsbrottet till att omfatta jämväl hot örn arbetsinställelse,
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd,
därest densamma är att anse såsom rättsstridig.

Att straffsanktion är nödvändig för bekämpande av olovliga blockader
kan icke gärna vara underkastat tvivel och har också antagits av professor
Bergendal (sid. 169 ff.) Man torde kunna instämma med denne
däruti, att icke varje person, som deltager i en blockad, bör drabbas av
straff, utan blott den, som mera aktivt verkar för dess igångsättande eller
vidmakthållande. Emellertid formulerar nämnde sakkunnige sitt utkast
på ett sådant sätt, att icke alltid själva anordnandet av blockaden — alltså
det avgörande för att angreppet skall komma till stånd — drabbas av
straffhotet, utan blott mera sekundära yttringar av detta anordnande,
nämligen förfaranden, som gå ut på att förmå annan att vidtaga vissa
stridsåtgärder etc., ävensom hot örn att vidtaga stridsåtgärd. Det torde
emellertid böra övervägas, örn det icke blir nödvändigt att låta straffet
drabba den primära åtgärden för den olovliga stridsåtgärdens iscensättande.
Härav skulle följa den lagtekniska vinsten att, även örn anordnandet av
blockaden åtföljes av uppmaning till deltagande i densamma genom tryckt
skrift, åtgärden icke i första hand blir att bedöma såsom överskridande
av tryckfriheten. Vilken vinst detta lösgörande av blockadmålen från
vår föråldrade tryckfrihetslagstiftning innebär med hänsyn till rättssäkerhet
och frihet från godtycke, förstår var och en, som närmare känner
de otillfredsställande resultaten av tryckfrihetsförordningens rättegångsregler.
Professor Bergendal framhåller i sin utredning (sid. 179), att
därest man lagstiftningstekniskt vill undgå de olägenheter, som äro förknippade
med de tryckta blockadmeddelandenas hemfallande under tryckfrihetsförordningen,
den ovan antydda vägen bör beträdas. På samma
sätt har motsvarande problem lösts i fråga örn illojal konkurrens genom
1931 års lagstiftning (härom se utredningen sid. 176 ff.). Det torde örn
man inslår på nämnda väg icke vara nödvändigt att låta med antagande
av ny lagstiftning anstå till dess en ändring av tryckfrihetsförordningen
kan komma till stånd; att likväl en dylik lagändring är önskvärd för -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

nekas härmed ingalunda. Yttermera må framhållas som en fördel med
den antydda konstruktionen av blockadens straffbarhet, att envar som
medverkat såsom principiell gärningsman till de straffbara förfarandena
direkt hemfaller under lagens straffbud, medan enligt professor Bergendala
förslag strafflagens regler örn anstiftan och komplott i många fall
måste tillämpas på den straffrättsliga situationen, för att de egentliga
upphovsmännen skola kunna drabbas av lagens repression.

Vid sidan av vissa former av blockad torde särskilt böra straffbeläggas
lämnande av vilseledande uppgifter av den, som uppmanar till
deltagande i blockad, vare sig denna är lovlig eller ej. Erfarenheten lär,
att blockader, som verkställas med hjälp av vrängda meddelanden örn
konflikter och dess orsaker, ofta verka upphetsande på meningsmotsättningarna
mellan olika grupper av medborgare och sålunda åstadkomma
svåra störningar i samhällslivet. Rättsmedvetandet kräver, att intressekampen
inom samhället föres med blanka vapen likaväl som med tillbörlig
humanitet.

Vad angår förenings eller annan sammanslutnings ansvar för blockadåtgärd,
som företagits av medlem av föreningen eller av annan förening,
torde följande böra bemärkas. Förening såväl som annan densamma överordnad
eller därtill ansluten förening eller annan sammanslutning bör
vara pliktig att förhindra att medlem anordnar eller vidmakthåller blockad
utan att föreningen i laga form beslutat därom. Örn förening anordnat
olovlig blockad, bör föreningen överordnad och därtill ansluten förening
eller annan sammanslutning vara pliktig att söka få blockaden hävd.
Åsidosättande härav bör medföra skadeståndsskyldighet. Bevisbördan
för att förening eller annan sammanslutning gjort vad på densamma
skäligen ankommer i nämnda hänsende bör ligga på föreningen eller
sammanslutningen. Lägges bevisskyldigheten för det motsatta rent negativa
förhållandet på den med blockad angripne, lärer skadeståndsplikten
ofta bli illusorisk.

I fråga örn rättsskipningen i blockadmål framhåller professor Bergendal
i sin utredning (sid. 159 f.), att inrättandet av en specialdomstol för hithörande
mål utan tvivel skulle erbjuda beaktansvärda fördelar. »Därigenom
att i domstolen är företrädd en speciell sakkunskap», yttrar den
sakkunnige, »och genom att alla ämnet berörande rättegångar koncentreras
till densamma, skulle vinnas, att fasta grundsatser ganska snabbt kunde
antagas bliva utbildade för bedömandet av spörsmål, vilkas lösning ej
redan i lagen blivit fixerad. Genom en sådan på sakkunskap grundad enhetlighet
skulle domstolens avgörande få lättare att erhålla en moralisk
auktoritet i jämförelse med spridda avgöranden av än en och än en annan
bland de allmänna domstolarna, vilkas domslut måhända skulle ganska
ofta komma att ändras under prövningen i högre instanser. Ett snabbt
förfarande, vilket på förevarande område framstår såsom i hög grad önskvärt,
skulle lättare kunna organiseras vid en sådan domstol än vid de

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

allmänna domstolarna, vilkas rättegångsskick i denna del ännu lämnar
mycket övrigt att önska. Det skulle på grund av denna snabbhet väl
låta sig göra att anordna en provisorisk prövning av stridsåtgärders laglighet,
varigenom skulle möjliggöras, att mot åtgärder, som genomföras i
strid med ett provisoriskt beslut av innehåll att de vore olovliga utan
obillighet inskrida med särskilt effektivt verkande påföljder.» Härmed
äro angivna de väsentliga skäl, som i Norge medfört inrättandet av en
specialdomstol för bojkottmål och vilka måste anses väga minst lika tungt
för vårt lands del. Utan tillgång till en blockaddomstol blir rättsskyddet
mot olovlig blockad alltför litet effektivt. Vidare må betonas kravet på
enhetlighet i bedömandet av blockadfrågor, vilka, såsom professor Bergendal
på annat ställe i sin utredning framhåller, förete en mångfald skiftningar
och hava en ur gängse juridisk synpunkt på visst sätt svårgripbar
karaktär. De skäl den sakkunnige anför mot inrättandet av en blockaddomstol
synas skäligen svaga. Med den ståndpunkt, som ovan intagits i
fråga örn blockaddeliktets konstruktion, mister det av honom framförda argumentet,
att åtskilliga rättegångar bliva av den art, att de måste handläggas
i den för tryckfrihetsmål stadgade ordningen, sin tyngd. Framhållas
må, att resultatet under fem års tid av arbetsdomstolens verksamhet
manar till efterföljd, när det gäller en uppgift av sådan art som rättsskipningen
i blockadmål. Statsrådet Undén framhåller i sin skrift: Från
arbetsdomstolens praxis (Uppsala 1932), att arbetsdomstolen under de gångna
åren otvivelaktigt tillvunnit sig respekt och förtroende inom de kretsar,
som äro närmast intresserade av dess rättsskipning, och liknande uttalanden
hava gjorts från fackföreningshåll. Vi hålla därför för troligt, att
inrättandet av en blockaddomstol i samband med antagandet av en lag
om blockad skulle småningom häva det misstroende, som på vissa håll
kan finnas mot den blivande lagens sociala opartiskhet, på samma sätt
som arbetsdomstolens verksamhet undanröjt det motstånd, som år 1928
restes mot lagstiftningen om kollektivavtal.

Beträffande organisationen av en blivande blockaddomstol torde 1928
års lag om arbetsdomstol kunna tjäna som förebild, dock med iakttagande
av att de mål, som komma att handläggas av blockaddomstolen, få karaktären
av brottmål. Av skäl, som professor Bergendal anfört (sid. 172 f.),
böra brott mot blockadlagen falla under allmänt åtal. En särskild åklagarmyndighet
torde böra inrättas vid blockaddomstolen för utförande av talan
i blockadmål.

Efter mönster av den norska lagen lär i lagen örn blockaddomstol böra
föreskrivas, att domstolen på ansökan av någon, mot vilken blockad anordnats
eller som hotats med anordnande av blockad, äger förbjuda blockadens
anordnande eller vidmakthållande till dess det avgjorts örn blockaden
är lovlig. En sådan bestämmelse skulle otvivelaktigt vara av stort
värde för personer och företag, som hotas eller angipas med blockad, då

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

eljest fara är att den ekonomiskt underlägsne dukar under för övermakten
innan lian hunnit åt sig utverka lagens skydd.

Det förbud mot hämndbloekad, som ovan ifrågasatts, tarvar en komplettering
ur i viss mån annan synpunkt än hänsynen till den angripnes
ekonomiska intressen. Professor Bergendal framhåller i sin utredning
(sid. 151), att det stundom förekommit, att hämndblockad anordnats mot
personer, som avlagt vittnesmål vid domstol angående oroligheter vid
arbetstvister och dylikt. Den sakkunnige yttrar härom följande: »Att
dylika stridsåtgärder kunna verka mycket störande på ordningens och
rättsskipningens behöriga upprätthållande ligger i öppen dag och hestyrkes
tillfullo av utländska erfarenheter (i synnerhet från Irland). Även mycket
enstaka dylika händelser måste anses vara synnerligen betänkliga på
grund av den fruktan för upprepning därav, som kan sprida sig i vidsträckta
kretsar och verka avhållande från uppfyllande av allmänt medborgerliga
skyldigheter». Tyvärr saknas icke erfarenheter av liknande
art från vårt land (bil. 51—52). En utvidgning av straffbudet i 11 kapitlet
8 § strafflagen är därför erforderlig i den riktningen, att enahanda straff
som för våldsgärning stadgas för hlockadåtgärd mot part eller person,
som lämnar upplysning i rättegång eller i annat förfarande inför offentlig
myndighet, för att öva vedergällning mot honom för hans uppträdande
eller för att hindra honom från processuell åtgärd. Tillhandagående vid
polisundersökning måste också omgärdas med samma fridsgaranti som
vittnesmåls avläggande. Härvid förutsättes, att i överensstämmelse med
professor Bergendals förslag omedelbart till 11 kapitlet strafflagen fogas
en 16 § av det innehåll dennes förslag utvisar.

Under hänvisning till vad sålunda anförts tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn framläggande för nästkommande riksdag
av förslag dels till lagstiftning örn blockad och dels
ändringar i strafflagen i överensstämmelse med ovan
angivna grunder.

Stockholm den 23 januari 1934.

J. B. Johansson.

A. O. Frändén.

Fritiof Gustafson.

Gösta Bagge.

Joh. Nilsson

i Kristianstad.

Th. Borell.

O. Bergqvist.

M. Svensson.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 3 sami. Nr 193.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Bil. 1.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 29 juni 1933.

Bojkottlagstiftning.

På nordiska juristmötet i Köpenhamn år 1928 framhölls, hurusom för
närvarande föreningarna (korporationerna, organisationerna) för tredje
gången kommit att intaga en plats, som giva dem en huvudroll i samhällslivet.
Första gången det hände var i det senare Kom, den andra under
medeltiden. Båda gångerna ledde det till en sammanstötning med
statsmakten, som ledde till organisationernas kuvande. Det samma är
just vad nu för tredje gången synes i färd med att ske. År 1928 hade
denna revolutionerande förändring redan kommit till stånd i Sovjetresland
och Italien. Kan någon misskänna, att det, som nu tilldrager sig i
Tyskland till sin innebörd är detsamma?

Det är självklart, att ett samhälle icke står sig med att hava stater i staten.
Föreningarna är o genom den sammanhållningens kraft de förläna en
samhällelig tillgång. Föreningarnas självstyrelse innebär likaledes ett
gott för samhället. Men ju större föreningarnas makt, dess större frestelsen
att missbruka den. Taga sig föreningarna före att med tillhjälp av
det sociala tryck, vars utövning står dem till buds, bruka denna makt på
sådant sätt, att det innebär intrång på statens suveränitet eller leder till
åsidosättande av rättsordningen, kan det till slut icke undgås, att föreningsmakten
och statsmakten komma till en öppen konflikt med varandra,
som icke kan sluta på mer än ett sätt: föreningarnas underkastelse under
statsmakten. Det enda alternativet härtill är samhällsupplösning, kaos.
Det ena som det andra hör så vitt möjligt undvikas. Enda möjligheten
härtill är att föreningarna i tid bringas in under statens rättsordning. Deras
självstyrelse behöver icke därigenom tillintetgöras. Den bör tvärtom
omsorgsfullt bevaras. Den måste blott underkasta sig den begränsning,
som ålägges av hänsyn till den statliga rättsordningens krav.

Insikten härom har i vårt land nyligen på ett vackert sätt kommit till
uttryck i den uppmaning landsorganisationens representantskap tillställt
till densamma anslutna fackförbunds styrelser att noggrant tillse, »att enskilda
avdelningar icke genomföra aktioner som äro stridande mot det
allmänna rättsmedvetandet». Fråga är, örn det är tillrådigt att slå sig till
ro enbart härvid. För det första gives det föreningar, som stå utanför
landsorganisationen och icke ledas av samma ansvarskänsla som den. För
det andra råder ej sällan även inom till landsorganisationen anslutna föreningar,
när det egna intresset skymmer blicken, oklarhet örn, huru långt
egenmäktigheten kan tillåtas sträcka sig utan att komma i strid med det
allmänna rättsmedvetandet. För det tredje slutligen kan inträffa, att det
för landsorganisationen själv brister i effektiv kontroll med att tillbörlig
hänsyn tages till detta. I »Social-Demokraten» anfördes för ett par dagar
sedan ett exempel på flagrant missbruk av blockadförklaring. Grovarbetareföreningen
i Stockholm hade belagt en medlem av murareförbundet,
som tillika var tomtägare, med blockad, därför att han på sitt eget husbygge
utfört rörningsarbete, en specialitet, som enligt föreningens dom
med ensamrätt och uteslutande av alla andra tillkomme dess medlemmar,
fast överenskommelse därom aldrig kunnat träffas. I det socialdemokratiska
huvudorganet tillägges, att sådana blockadfall icke äro sällsynta,
men enklast borde bringas ur världen genom en noggrannare gränsdrag -

Motionei'' i Förslå kammaren, Nr 153.

ning av arbetsområdena för olika fackförbunds monopol. Det kan väl
dock ifrågasättas, huruvida det överensstämmer med en god rättsordning
att lägga i föreningars hand att egenmäktigt uppdraga gränser lör en medborgares
rätt att lör egen räkning utnyttja sin arbetskraft, när hans yrkesutbildning
ej lägger hinder i vägen därför.

Det gives för övrigt svårare blockad- och bojkottmissbruk än av det
anlörda slaget, inför vilka både fackförbund och landsorganisation stå
maktlösa.

Det lider intet tvivel, att föreningsväsendet även i de nordiska länderna
med dess i allmänhet jämväl i förhållande till den statliga rättsordningen
väldisciplinerade befolkning kan förledas till maktövergrepp, som äro
ägnade att föra samhällsordningen på glid mot vad alla äro ense örn att
betrakta som motsatsen till önskvärt. Vore icke vid sädant förhållande
tillrådigt, att på de ansvarskännande organisationernas eget initiativ och
med deras medverkan vissa rättsregler uppdroges särskilt på det svårreglerade
bojkottområdet, vilka försåges med statlig lagstiftnings sanktion
och ställdes under domstolsrättskipnings kontroll? En härtill syftande
lagstiftning måste naturligtvis uppdragas nied varsam hand, men borde
under denna förutsättning kunna komma till stånd till samfällt gagn för
både staten, föreningarna och i deras förehavanden implicerade utanförstående.
»Livet är en god läromästare», yttrade med rätta en socialdemokrat
under en riksdagsdebatt helt nyligen som skäl för sin förändrade
inställning till 1928 års arbetsavtalslag, vilken i praktiken befunnits så
god, att han numera ej ville vara med örn dess upphävande. En bojkottlagstiftning
i anknytning till det levande livets verklighet under sorgfälligt
avvägande av befintliga, mot varandra stridiga, men vart på sitt sätt
berättigade intressen och noggrant hållande sig inom ramen av invunna erfarenheter,
skulle säkert snart nog kunna inom alla samhällsklasser påräkna
ett lika gynnsamt bedömande. Dröjsmål med upptagandet av arbetet
på en sådan lagstiftning är icke motiverat. Ögonblicket just nu, då
en socialdemokratisk regering sitter vid makten här hemma och händelserna
ute i världen giva en maning åt föreningarna att icke spänna hågen
för högt, förefaller icke ogynnsamt för vinnande av ett resultat. En
samförståndslösning vöre med säkerhet att föredraga framför en lösning
med majoritetens maktmedel på sätt en sådan nu ernåtts i vårt västra
grannland; örn dennas beskaffenhet skall icke här uttalas något omdöme.
En skicklig jurist, vilken redan länge ägnat sig åt inträngandet i de med
en bojkottlagstiftning förenade invecklade problemen, är till hands att
lämna bistånd med den juridiska expertisen.

Ett synnerligt skäl för frågans upptagande föreligger, som redan antytts,
i de med kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen vunna goda erfarenheterna.
I friskt minne är det misstroende, varmed propositionen
härom blev mottagen, då den förelädes 1928 års riksdag. »Det är ett dråpslag
mot själva kollektivavtalets tillvaro», yttrades det då i riksdagen av
landsorganisationens främste man: »lagen måste ovillkorligen komma

att medföra ett uppblossande av stora strider på arbetsmarknaden och ett
undergrävande av kollektivavtalens existens». En opineringsapparat av
demonstrationer och protestresolutioner utan tal sattes till synes spontant
i gång till förhindrande av propositionens antagande. Lyckligtvis lät sig
riksdagen icke avskräcka varken av olycksprofetior eller demonstrationer.
Och dåvarande justitieministern Thyréns förutsägelse, att det ej skulle
dröja så länge, innan arbetarna så pass förstode sitt eget bästa, att _de
med glädje funne sig i lagen, visade sig redan inom två år vara riktig.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Vid 1931 års landsorganisationsmöte avvisades från upptagande till prövning
ett förslag om arbetsdomstolens undanrödjande. Av dem, som påkallat
arbetsdomstolens biträde, lia hittills över 3A härrört från arbetaresidan,
icke ens en full 1/« från arbetsgivaresidan. Vid årets riksdag ha
motioner örn arbetsavtalslagarnas upphävande från socialdemokratiskt
håll mötts med ett lika kompakt motstånd, som endast fem år förut de
k. propositionerna. Opinionsomslaget bör giva anledning till eftertanke
beträffande den viktiga fråga som här förts på tal.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 1 juli 1933.

Bil. 2.

Ett missgrepp.

En viktig kommunal befattning, omfattande det administrativa chefskapet
för stadens sjukhusväsen, har i dag tillsatts. Utnämnande myndighet
var den nyinrättade sjukhusdirektionen, och bland de sökande till
tjänsten befann sig även direktionens egen ordförande. Med fyra röster
mot tre utsågs han till tjänstens innehavare.

Redan det förhållandet, att en ordförande i en kommunal styrelse sällar
sig till aspiranter^ på en under denna styrelse sorterande befattning,
kan med något skäl nämnas säreget. Det har icke kunnat undgås att utnämningsfrågan
därigenom på ett olyckligt sätt komplicerats. Misstanken
för mannamån står på vakt vid alla tjänstetillsättningar. I ett fall
som det förevarande, då en styrelse hade att bedöma sin egen ordförandes
kvalifikationer, kom den såsom en inbjuden gäst.

Den hade kunnat tystas endast genom att kandidaturen i fråga skjutits
åt sidan. Lämpligheten av att kommunala förtroendemän »avancera» till
fast anställda tjänstemän är icke oomstridd. Förhållandet är det motsatta.
Kommunalpolitiska meriter och tjänstemeriter äro två skilda ting,
vilka i det allmännas intresse böra hållas åtskilda. Det kan till och med
sägas att de förstnämnda på ett ganska allvarligt sätt måste inkräkta på
de senare. En mångårig vana att bedöma ärenden ur politiska synpunkter
och med huvudsaklig hänsyn till kommittenternas önskningar och intressen
skapar inga förutsättningar för en verksamhet, där det främst
kommer an på objektivitet, insikt, personligt ansvar och oberoende.

Man hade i denna sak helt kunnat bortse från hr Hugo Höglunds personliga
kvalifikationer. De må vara vilka som helst, så har sjukhusdirektionen
ändå gjort en otjänst genom att utnämna honom till sjukhusdirektör.
När därtill kommer, att de meriter, han till äventyrs haft att åberopa,
endast med stor tvekan kunna tillmätas något värde vid bedömandet av
hans behörighet, framstår valets olämplighet såsom obestridlig. Det får
icke bli någon praxis att vid tillsättandet av kommunala tjänster blunda
för de formella förutsättningarna och den administrativa erfarenheten.
Och det får icke ske, att dylika tjänster utskiftas såsom belöningar för
långvarig och trogen tjänst hos de olika politiska meningsriktningarne.
Misstanken att så skett vid valet av sjukhusdirektör kan icke på något
övertygande sätt gendrivas och därför var valet ett missgrepp.

Mer än någonsin ligger det makt uppå att den folkliga självstyrelsen

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 21

icke i dessa dagar ger lastarenom rum. Ilen har nu sin besökelses stund
och dess frejdebetyg är icke så oantastligt, att den riskfritt kan synda pa
nåden. Vanskötseln av de offentliga finanserna är och förblir en bister
anklagelse, för vilken den icke kan fria sig. En myckenhet självsvåld har
innästlat sig såväl i det offentliga livet som i den enskilda sammanlevnaden.
Dess ohämmade framfart innebär en uppenbar fara för demokratiens
bestånd. Diktaturens tillskyndare lia inga mera effektiva röstvärvare än
de fackföreningsmatadorer, vilka sällan försumma något tillfälle att bringa
sina organisationer i misskredit och att missbruka den makt de besitta.

Det finns ingen anledning tro, att icke dylika tendenser skola kunna stavjas.
Arbetsfredslagstiftningen bar i icke ringa mån bidragit att lagbinda
förhållanden, vilka dessförinnan lämnade godtycket alltför vidlyftig rörelsefrihet.
Dess obestridliga framgång bar klart ådagalagt framkomligheten
av den väg, som där utpekats. En väl avvägd lagstiftning mot otiliborliga
övergrepp från fackföreningsmaktens sida kan, i synnerhet örn den
från början ges en provisorisk och prövande karaktär och först .så småningom
under hänsynstagande till inhämtade erfarenheter definitivt ut
formas bli icke blott samhället utan även fackföreningsrörelsen själv till
ett verksamt skydd. Det tjänar ingenting till att söka dolja det rörelsen
behöver ett stöd i vedertagna rättsnormer för att komma till rätta
med okynne inom de egna leden. Mycket sådant måste nu antingen stillatigande
fördragas eller under upprivande inre stridigheter oskadliggöras.
Med lagens hjälp skulle man kunna göra processen kort och smärtfri

Det kan bli allvarligare än så att komma till rätta nied andra självstyrelsens
defekter. Mot missbruk av styrelsemakten i stat och kommun
hjälpa inga lagar, endast den anda av besinning och självtukt, som en vakande
allmän opinion förmår att bibringa de styrande. En sak ar viss,
skall demokratien bestå får dess fortvara icke göras till ett särintresse
för fackföreningsrörelsen och socialdemokratien. Den dag så sker är den
förlorad. Det bör till dess livsvillkor, att den anammas även av andra
medborgargrupper än den de företräda. Den måste följaktligen varna örn
sitt anseende även åt detta håll, akta på sitt goda namn och rykte och
icke låta sig av egennyttan exploateras. I dessa hänseenden staller den
nuvarande situationen stränga och oblidkeliga krav. Folkvälde!: lever i
ett belägringstillstånd. Det bar intet annat val än att stalla sig under
krigslagarna och inrätta sig efter den härda disciplin, som darmed foijer.

Bil. 3.

Svenska Morgonbladet den 22 augusti 1933.

Vågar Excellensen?

Högerpressen söker påskina, att den mycket omskrivna palatsrevolutionen
inom Nationella ungdomsförbundet är av ytterst oskyldig art och
ingalunda betecknar en eftergift åt nazistbetonade strömningar. Det ser
dock misstänkt ut. Bara detta att till ordförande valts en herre, som nyss
utgivit en av nationalsocialistisk fraseologi alltigenom präglad stridsskrift
— en skrift, som man på många håll inom högerlägret skäms för — är ju
bevis nog. De nya hövdingar högerungdomen korat åt sig äro uppenbart

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

mer nazistbetonade ån deras föregångare. Det är en beklaglig företeelse,
denna högerungdomens brist på hållning och balans.

Icke desto mindre Ilar man svårt att linna det hysteri befogat, som den
socialdemokratiska pressen inför underrättelsen härom givit fritt utlopp
åt. Man skriar och hojtar, som om redan gamla Sverige vore på väg att
övergå till en fascistisk regim. I själva verket är detta att tillägga Nationella
ungdomsförbundet en betydelse som i intet avseende motsvarar
verkligheten. De där gossarnas demagogiska fasoner kunna nog förtjäna
att kritiskt synas i sömmarna. Men icke förmå de mycket i praktisk politik,
knappast ens heller i propagandaavseende. Den svenska demokratiens
bestånd är i intet avseende hotat. Här i Sverige äro vi så pass lugna
av oss, att vi utan att råka i eld och lågor kunna åse en sådan företeelse
sorn. den tyska Hitlerismen eller den italienska Mussolinismen. Den ojämförligt
övervägande delen av befolkningen ser på dylika rörelser i svårt
hemsökta, av otaliga paroxysmer skakade länder med kylig och häpen
. -^''ararl av flit vi skola få ett Hitlervälde på svensk mark är
därför minimal, ja, till synes alldeles obefintlig. Demokratien är i Sverige
en makt, som inga tillfälliga kastvindar i utlandet förmå sätta inspelet.

Under en förutsättning dock. Nämligen den, att demokratien, ej minst
den nu i så hög grad maktägande socialdemokratien, förmår att ärligt och
samvetsgrant öva självtukt inom egna led. Det är uppenbart, att här är
den ömma punkten. Men fåfängt spanar man efter tecken till en sådan
allmän, allvarlig och djupgående självprövning och självbesinning inom
den mäktiga svenska socialdemokratien. Väl kan en och annan minister,
en och annan tidning någon gång uttala ett frimodigt ord gent emot ett
frappant fackföreningsövergrepp eller en desperat grupps samhällsskadliga
strejkpolitik. I sitt senaste politiska anförande vitsordade statsministern,
att det vore önskligt, att demokratien vore på sin vakt mot urartningstendenserna.
Men det sker i regel bara en passan!. Det sker i så
vaga oell lama ordalag, att man mest känner sig böjd att tro, att vederbörande
egentligen i grund och botten anse allt i det stora hela väl beställt.
Det är här ett uppvaknande mäste ske, örn allt skall gå väl. Icke allt som
kallas för fackföreningsterror är det, men allt som verkligen är fackföreningsterror
måste bort. Svensk folkmening låter ej länge till huttla med
sig på den punkten. Det är det nya i tidens psyke. Allt för länge ba
svenskarna låtit kujonera sig av allsköns ogenerade, med påvelater uppträdande
tvångsmän, som med stöd av en fackförening diktatoriskt övat
förtryck gent emot andra medborgare. Dessa talrika egenmäktiga okynnesblockader,
dessa förbud för oförvitliga medborgare att köpa och handla
var de vilja, dessa förbud för oorganiserat folk att arbeta där arbete finns
och på de villkor man själv anser rimliga, dessa långtgående och djupt
mhumanitära trakasserier, dessa vidriga hämndorgier gent emot sådana,
som någon gång brutit mot fackföreningarnas heliga lag — långt heligare
än Sveriges rikes lag — dessa ständiga, förhatliga ingrepp i den
personliga friheten lia svenskarna, beskedliga som de äro, sedan länge
funnit sig i utan att mucka. Man har i otaliga fall helt sonika böjt sig
för dessa övergreppstendenser såsom vore de fullständigt oundvikliga.
Fackföreningsrörelsens makt har ansetts så stor att man ej funnit det
lönt att protestera. Man har tigit och lidit. Nu har ett omslag börjat.
Man har börjat undra, örn inte tiden är inne för en resning mot övergreppen.
Oblygheten från den andra partens sida har ju ock blivit allt större.
Nu tycks det inte längre vara tillåtet överallt i Sveriges rike för en far.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 23

som vill bygga ett hus åt sig, att anlita sina egna arbetslösa söner för
att få kåken i ordning. Försöker han det, vips har lian blockadhotet svävande
över sitt huvud. Eller tänk på den där olycklige muraren i Bällsta,
som sysslade med gipsröring till sitt eget hygge och blev lyst i bann av
grovarbetarnas fackförening, som säger sig ha monopol på all gipsröring.
Slika händelser voro betydelselösa, de voro allenast kuriösa, örn de uppträdde
enhart sporadiskt. Men de äro uttryck för ett system och det är
detta som är betänkligt och ohållbart. i

Det går igen i en mängd skiftande skepnader och på en mängd områden.
Det gemensamma i denna regims alla yttringar är detta att skaffa de
organiserade klickarna extrema förmåner på andras och samhällets bekostnad
— sak samma på vilka vägar.

Vill Social-Demokraten och vill hr Per Albin Hansson utföra en föredömlig
gärning till den svenska demokratiens värn och skydd, borde de
sätta in sitt inflytande just på denna punkt. Den är viktigare än herrarna
i den socialistiska rörelsens ledning för närvarande synas föreställa sig.
Den är till och med viktigare än att larma mot Hitlerismen och det frasrika
följe, som här i Sverige i kritiklös eldfängdhet givit den sin tro och
loven. Men, förstås, den är otrevligare att röra vid.

Bil. 4.

Svenska Morgonbladet den 5 september 1933.

Demokratiens flathet.

Skall självsvåldet få regera landet?

Demokratien seglar i motvind för närvarande. Många människor även
i vårt land räkna med den som en antikverad styrelseform eller i varje
fall som en bristfull och otymplig form. Kritiken mot demokratiens svaga
sidor har skärpts. I en sådan situation vore det naturligt, om demokratiens
vänner sökte strama upp sig, visade sig på styva linan, visade prov
på rådighet och handlingskraft, och det i högre grad än tillförne.

Raka motsatsen är fallet. Vad man ser för sina ögon verkar som en
uppvisning av demokratiens oarter, som en exemplifiering av dess otymplighet,
dess klumpiga långsamhet, dess oändliga talförhet, medan tiden
går och ögonblicket att handla försittes.

Det mest drastiska exemplet är byggnadskonflikten.

Det är tragikomiskt att se herrar regeringsledamöters maktlösa vrede
inför de strejkandes halsstarrighet. Hr Per Albin Hansson är så sur han
törs, och hr Möller grinar så illa han vågar. »Hundra miljoner av beviljade
statsmedel äro infrusna, så länge strejken pågår», klagar regeringsorganet.
Men landsorganisationen är slätare, och arbetarpressen i stort
sett är slät. Man håller konferenser, man pratar och diskuterar i det oändliga,
men ingenting blir gjort. Månad efter månad går, och ingenting
göres. Alla se det tokiga i att en liten desperat arbetargrupp topprider
ett helt samhälle och lamslår ett helt lands arbetslöshetspolitik, man skär
tänderna, men det är också allt. Man kommer inte längre. Byggnadsarbetarna
spekulera i att dra åt sig en så stor del som möjligt av de infrusna
hundra miljoner, som staten vinkar med. Ju högre löner de kunna

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

strejka sig till, ju större del av statens hundra miljoner få de. Och genom
den olyckliga bestämmelsen örn avtalsenliga löner vid reservarbetena
(vari även ingå vissa slag av byggnadsarbeten) lia ju olika grupper av
arbetslösa ett bestämt intresse av att dessa avtalsenliga löner hållas uppe
på så hög nivå som möjligt. Det ödesdigra i regeringens metod att koppla
samman arbetslöshetslönerna med fackföreningslönerna ligger i öppen dag
och bar nu blivit ytterligare belyst. Men summan är: man ligger i träsket
och kommer icke upp. Den svenska demokratien företer i detta nu
sannerligen^ ingen imponerande anblick. Den visar snarare bilden av
vanmakt, rådvillhet inför grupp- oell särintressenas attacker mot samhällsintresset.
De mot demokratien avogt stämda folklagren skulle vara
dummare än de äro, örn de icke utnyttjade denna situation. »Se», ropa
de, »detta självsvåld, detta otyglade ''allas krig mot alla’, och jämför det
med enigheten, målmedvetenheten, den fosterländska framåtandan i diktaturländerna».

Att enstaka dylika röster höras av, är ju i tider som dessa ej underligt
och behöver icke vara så oroande. Mer allvarlig blir saken, örn den
allmänna utvecklingen går i sådan riktning, att dessa röster lia utsikt
att vinna visst gehör inom tänkande och ansvarskännande kretsar.

Ty ovan antydda självsvåldssymtom äro icke enstaka. Vad skall man
exempelvis säga örn den av oss i går påtalade urbota skandalen visavi
sjukhusbyggena i Oskarshamn och annorstädes?

Här förefaller det, som örn arbetsgivarna bure huvudparten av ansvaret
för att åtminstone vissa av dessa för många tusentals sjuka absolut nödvändiga
byggen ej hinna bli färdiga före vintern. Men frågan örn, vem
som bär skulden, är i detta sammanhang en andrahandsfråga. Det hårresande
är, att vecka efter vecka, månad efter månad få gå, utan att det
handlas, utan att de för sjukvården nödvändiga byggena fullbordas. Detta
är ett slapphetsregemente, som i längden icke kan tolereras, en eftergift
för den rena oordningen, som är ömklig att bevittna. Allt flera människor
i detta land fråga sig, örn det är en rimlig ordning, att enbart vad Oskarshamnsbyggets
nedläggande beträffar »30,000 människor riskera att i vinter
bli utan lasarettsvård» (se lasarettsläkarens framställning till regeringen)
bara för att en lönetvist pågår inom resp. bransch. Det är undfallenhet,
så det förslår. Inför slika företeelser frågar man sig, örn det
är nödvändigt, att dumheten, fräckheten, bristen på samhällsanda alltid
en tid skall få triumfera här i landet, att de intriganta, de trotsande, tjurhuvudena
skola få bestämma över dem, som ännu lia en smula besinning
och sunt förnuft i behåll.

Självsvåldets triumf gång i det svenska samhället ter sig alltmer djärv.
Det bör erinras örn vissa drag i samband med den senaste hyresfejden i
Göteborg. Med bestämdhet uppgives, att rent skandalösa utpressningsförsök
ägt rum på föranstaltande av den kommunistiskt anstuckna aktionsledningen.
Det meddelas.exempelvis, att hyresgästföreningen genom blockad
velat tvinga en fastighetsägare att betala organisationens böter och
rättegångskostnader i en process, som motparten vunnit! ! ! Man baxnar
inför dylika tendenser. Men det har gått långt, när en landshövding och
en ledande kommunalpolitiker få slå sig ned och bjuda »medling» i strider
av denna horribla art.

Man svarar, att även fastighetsägarintresset genom sitt glupska profitbegär
provocerat fram övergrepp från motsidan. Må vara. Mot en hyresgästorganisation,
som går fram på lagliga vägar och anlitar rättsligt godtagbara
metoder — som här i Stockholm — lia vi icke en vitten att in -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

vända. Men i Göteborg går nian fram efter så skrupelfria och brutala
linjer, att de ej kunna försvaras. Man företar godtyckliga och hänsynslösa
blockadraider gent emot enskilda fastighetsägare och man väjer inte
ens för en så rent rättsstridig, rent desperat taktik som den att vilja
tvinga sig kvar i bostäderna utan att betala fastställd hyra. Och när nystanet
trasslat in sig i en fruktansvärd härva, då begär man, att samhällets
främsta skola stå bugande med hatten i hand, ivriga att erbjuda sina
tjänster. Vilket de givetvis ej heller försumma.

Nej, frihet är nog bra, men självsvåld är inte bra. Det svenska samhället
skulle må väl av lite strängare disciplin, lite fastare hand vid styret,
lite mer bestämd och allvarlig reagens gent emot godtyckets, gruppintressenas
och gåpåaraktighetens hejdukar. Nu ser det ofta ut som vöre
det de mest påstridiga elementen som styrde här i landet. Det är ett tillstånd,
som icke kan vara länge. Allra minst i tider som dessa borde demokratien
finna sig i slik mjäkig och tafatt undfallenhet. Den är icke bara
oklok, den kan bli farlig.

Bil. 5.

Svenska Dagbladet den 1 oktober 1933.

Ett beaktansvärt uttalande

gjordes av borgmästare Fant, då han å Stockholms magistrats vägnar hälsade
överståthållare Nothin välkommen. Anförandet återgavs, i sin helhet
i gårdagens referat, men det är särskilt några satser däri, som tilldraga
sig särskild uppmärksamhet. De lyda:

»När eder av oss alla högt vördade och avhållne företrädare i ämbetet
sista gången befann sig i vår krets uttalade han. sin förvissning örn att
domstolarna komme att utgöra den fasta klippa i det svenska rättssamhälle
som holle stånd mot alla påfrestningar från samhällsupplösande krafter.
Sedan dessa ord uttalades, har hotet mot rättssamhället i mångahanda
avseenden framträtt i än skarpare dager. De för närvarande måhända
mest allvarliga angreppen mot rättssamhället hänföra sig till det
tvång och hot, ibland förenat med utpressning och ofta drabbande fullständigt
oskyldig tredje man, som haft sin grund i en visserligen i och för
sig välbefogad, men med skygglappar mot samhällsintressena försedd
klass- och gruppsolidaritet. I detta avseende är faran för rättsordningen
desto allvarligare som effektiva rättsmedel däremot ännu icke finnas och
sålunda de lojala medborgarnas tilltro till rättssamhällets förmåga av reagens
undergräves.» .

Här lade ordföranden i landets främsta underdomstol, vilken förvisso
icke går något särskilt partis ärenden, fingret på den för närvarande
ömmaste punkten i svenskt rättsväsen. Därvid tolkade han icke blott den
mening, som inför de senaste årens upprörande händelser med stigande
kraft gör sig gällande hos det allmänna rättsmedvetandet inom nationen,
utan man måste även däri se ett borgmästare Fants och rådhusrättens
samfällda nödrop, att lagen snarast måtte giva rättskipningen de vapen
i händerna, som behövas för att hävda den enskildes rätt mot organisationernas
övermakt. Frånvaron av effektiva rättsmedel pa detta område
medför även, som borgmästare Fant till sist framhöll, den faran att med -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

borgarna mista tron på rättssamhällets förmåga att hävda sig självt. Det
är i denna sinnesstämning, som tron på diktaturen spirar upp och stärkes
vid den hart när dagliga åsynen av det rådande demokratiska samhällsskickets
svaghet gent emot det fackliga feodalväsendet. Det passar bra
i stycket att Soc.-Dem. i sitt referat av borgmästare Fants tal uteslutit
just ovan citerade passus.

Bil. 6.

Fackföreningsrörelsen. Organ för Landsorganisationen i Sverige N:r 34 den 25 augusti 1933.

Fackföreningsrörelsen och nutidsläget.

Av Stefan Oljelund,

inom
det irrationella väsen som heter människan i frihet får verka är
det alltid svårt att säga vart det bär hän. I ett civiliserat samhälle regleras
hennes verksamhet av vissa gemensamt erkända rättsprinciper. Vi
lia vår rättsordning som lått uttryck i det man kallar det allmänna rättsmedvetandet.
Det tillkommer filosoferna och religionslärarna att söka
fastställa vad allmänt rättsmedvetande är, gemene man har vissa föreställningar
som säger honom att detta är rätt och detta är orätt. Det har
exempelvis i arbetartidningar sagts, när vissa händelser inträffat inom
den fackliga rörelsen, att denna icke får handla så att den utmanar det
allmänna rättsmedvetandet. Därmed erkännes att det finns vissa rättsbegrepp
som äro gemensamma för oss alla, oavsett på vilken sida av fronten
vi stå. När det gäller denna, i ett civiliserat samhälle fast lagda etiska
kulturgrund, är det teoretiska konstruktioner örn det påstås att i samhället
dväljas tvenne olika rättsuppfattningar, som icke förstå varandra. I de
avgörande tingen måste människornas känsla för det rätta och moraliskt
hållbara vara lika. I annat fall vore allt samhällsliv omöjligt. Till detta
kommer att fackföreningsrörelsen i vårt land oförbehållsamt och positivt
bejakar den demokratiska samhällsformen. I striden för denna ha fackföreningarna
på sitt område deltagit, och i denna lia de full frihet att
utveckla sina krafter. Denna frihet, begränsad av gemensamt förbindande
rättsregler, är det värdefullaste vi lia. Fackföreningarna kunna
icke sätta nog pris pä den.

Går man att svara pa frågan örn det är tillräckligt och för organisationens
medlemmar tillfyllest, att fackföreningarna begränsa sig till femörespolitiken
och den krassa vakthållningen kring materiella intressen,
så räcker det att hänvisa till denna frihet. Örn människor fritt få utveckla
sina krafter inom en organisation måste därur spira värdefullare
ting. än blott matnyttighetens. Arbetarna lia medelst sina fackföreningar
frigjort sig från det personliga behovet av arbetsgivarna. Naturligtvis
äro de alltjämt beroende. Den samhällsform kan icke tänkas där icke den
ene är beroende av den andre liksom vi alla äro beroende av denna planet.
För dem som stå i tjänsteställning hos en annan får beroendet karaktär
av ofrihet. Ofriheten blir så mycket större örn den enskilde arbetaren icke
har någon förmåga att göra sig gällande gentemot arbetsgivaren. Med

Motioner i Första kammaren, Nr lös. 27

fackföreningens hjälp erhåller han denna förmåga. Fackföreningen förverkligar
därmed en frihetsprincip. Från denna frihetsprincip härstammar
en rad rättigheter åt arbetarna, som vi se uttryckta bland annat i
kollektivavtalet. Från samma frihetsprincip härleder sig den sociallagstiltning
vi ha. Arbetstidslagen, arbetarskyddslagen, lagen örn minderårigas
och kvinnors användande i industriellt arbete m. m. Över allt är
det principen att skydda den enskilde från ett beroende, som kan bli honom
övermäktigt, som fått uttryck. Man kan gå för långt som i allt annat
i detta skyddsarbete. Det riktiga och rätta i själva saken kan därför
icke bestridas.

Fackföreningarnas innersta mening såsom bärare av ovan omtalade frihetsprincip
har därmed klart framträtt, och deras uppgifter: löne- och
socialpolitiken äro fullt tillräckliga. De behöva icke lägga sig till med
något samhällsprogram i övrigt eller med några revolutionära principer.
De behöva det så mycket mindre som de av alla tecken att döma i en
ekonomisk ordning där staten har större inflytande än nu måste hävda
arbetarnas fri- och rättigheter gent emot denna. Det kan mycket väl
hända att en sådan stat innesluter en del socialistiska element. Om fackföreningarna
i olika skiften med framgång skola kunna uppträda som
arbetarnas representanter, kunna de icke hinda sig vid ett bestämt samhällsprogram.
Det skulle då kunna hända att de i ett visst skede mäste
uppträda mot arbetarna. De bli under sådana omständigheter icke längre
uttryck för dessa senares önskningar och behov utan de bli dess behärskare.
En ny ofrihet har uppstått. Vi ha exemplen i de karrikatyrer av
fackföreningsrörelser som existera i Ryssland, som förmodligen komma
att förverkligas i Tyskland och som fått ett kanske något hyggligare uttryck
i Italien. Vad man kan hoppas är att de i dessa organisationer
inneslutna arbetarnas frihetskänsla en gång skall bli så stark att den
spränger statens tvångströja. Här är ett av skälen för och, synes det oss,
det starkaste, att fackföreningarna icke höra förena sitt öde med något
politiskt partis. Av samma skäl är det en överloppsgärning, när en del
fackförbund i stadgarna inskrivit att de skola förverkliga en socialistisk
samhällsordning.

Den svenska fackföreningsrörelsens förhållande till det socialdemokratiska
partiet kännetecknas icke, som förut är sagt, av att de två äro ett.
Det är ingen svårighet att upptäcka att den svenska fackföreningsrörelsen
är en fullt självständig organisation. Här finns ingenting av Esaus händer
och Jakobs röst. Det samarbete som existerar tål dagens ljus och
ingen har känt behov av att dölja det. Sambandet mellan socialdemokratiska
partiet och den fackliga rörelsen är historiskt betingat och förklarat
bland annat av den svenska arbetarklassens läge vid tiden för arbetarrörelsens
framträdande. Det är naturligt att det fortsätter så Ilinge vägarna
löpa jämsides. Men med fackföreningarnas maktutveckling och
med det socialdemokratiska partiets ökade inflytande i samhället uppstå
nya problem som till slut kunna bli omöjliga att bemästra. Ett lili1 långt
drivet och intimt samarbete kan ända örn inte i en katastrof, så dock i
händelser som försvaga parti och fackföreningar. Fackföreningsrörelsen
uppehåller en dogm att inte ens den demokratiska staten skall äga rätt
att medelst lag reglera dess verksamhet. Förespråkare för rörelsen göra
gällande att den fackliga friheten skall vara ohämmad. Den får i varje
fall icke begränsas av annat än arbetarnas verkliga eller föregivna intressen
och det förstånd örn rätt och billighet som ledarna hysa. I vissa
fall är det mer eller mindre bolsjevikiska inflytanden som slä ut ledar -

28 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

nas begrepp örn saker och ting. Det är oss omöjligt att första, att ett
socialdemokratiskt parti, med majoritet i folkrepresentationen och innehavande
regeringsmakten, skall kunna undgå att lagstifta örn fackföreningarna
och i vissa fall uppställa lagligt gällande regler för deras verksamhet.
Det finns anledning att tro att just detta blir en av de angelägnaste
uppgifter som främst måste genomföras. Så pass mycket haiman
märkt av mentaliteten inom vissa delar av den fackliga rörelsen,
att den icke låter hejda sig av den omständigheten att en socialdemokratisk
regering sitter vid makten. För närvarande rulla händelserna tämligen
ostört vidare tack vare det faktum, att riksdagens majoritet icke är
socialdemokratisk, men det är varken fackföreningarnas eller partiets mening
att så skall förbli. Dojkott- och blockadförfarandet har redan på
sina håll urartat till den grad att lagstiftningsingripanden icke kunna
förhindras med mindre än att fackföreningsfolket självt resolut och radikalt
sätter stopp för ofoget och övergreppen. Men förmå de detta? Dess
goda vilja bör ej betvivlas, men den räcker inte långt, när det gäller att
få bukt med individer och grupper av individer, som sätta en ära i att
kompromettera fackföreningsrörelsen inför den allmänna opinionen.

Det är icke fackiöreningarnas sak att hemställa örn sådana ingripanden
från den lagstiftande maktens sida. Man kan icke begära att de skola
medverka därtill. Det är högst otroligt att de stillatigande skola låta det
ske. Partiet däremot, som i majoritetsställning måste tänka på hela folkets
intressen och främst, i enlighet med dess program oell hela bekännelse,
värna örn den demokratiska friheten, kan bli tvunget att genomföra
en dylik lagstiftning. Fackföreningarnas opposition koinme i så fall
att vändas mot det socialdemokratiska partiet och det bleve i hög grad
olyckligt för båda parter. Vi lia sett några tecken. Nu senast den svårighet
som uppstått med anledning av att uppgörelse icke kunnat åstadkommas
i byggnadsfacket. Regeringens arbetslöshetspolitik äventyras
därigenom. Det är orimligt att tänka sig att en regeringsmakt, som sätter
en ära i att verkligen regera, i längden skall låta sina till hela folkets
väl syftande åtgärder omintetgöras av en grupp, den må vara att finna
på ena eller andra sidan av den front som skär igenom den industriella
arbetsmarknaden. Den måste tillgripa de maktmedel staten har och de
äro dess bättre kraftigt verkande. Vid ett tidigare tillfälle fann en socialdemokratisk
regering anledning att låta utreda hela härvan av problem
som beröra den fackliga rörelsen och som bland annat uttryckes i blockadväsendet.
Det var icke den socialdemokratiska regeringens fel att denna
utredning gick örn intet. Den uppmärksamme iakttagaren av samhällsfenomenen
behöver icke flera exempel. De ge sig alltför ofta själva till
känna.

Att en motsättning som den här nämnda mellan parti och fackföreningsrörelse
kan uppkomma är det lätt att förutse. Den blir oundviklig när det
socialdemokratiska partiet kommit så långt att det måste taga ansvar
för hela samhället. Den fackliga rörelsen representerar blott ett delintresse.
Fackföreningsrörelsen måste underordna sig samhällsintresset.
Den har i en demokratisk stat att frivilligt ge vika för det som är hela
folkets intresse eller också bli underkastad tvång. Den kan icke, får icke
vara en stat i staten eller en sammanslutning så mäktig att den icke kan
bli föremål för ingripanden. Den som uppmärksamt iakttager rörelsens
andliga yttringar kan dock icke värja sig för intrycket att den lider av en
viss exklusivitet. Dess maktvilja är för starkt utvecklad för att tolereras
i en demokratisk stat. Den menar att dess uppgift är så hög att den

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 29

icke får utsättas för några hämningar från samhällets sida. Det är idéer
örn arbetarklassens frigörelse som gå igen, örn att arbetarklassen är den
evigt förorättade och på grund därav ständigt berättigad att ohämmad
av lagar och reglerande föreskrifter föra sin kamp. Denna anda. fick ett
mycket tydligt och betecknande utslag under den tid då kollektivavtalslagarna
stodo inför att antagas i riksdagen.

Dylikt är politiska idéer som icke höra hemma i en fackföreningsrörelse,
vilken i hela sin praktiska verksamhet är hänvisad till samhället
sådant det utvecklar sig under ett demokratiskt styrelsesätt. .

I den energiskt hedrivna oppositionen mot samhälleliga ingripanden
hämtar rörelsen vapen från den socialistiskt politiska ideologins rustkammare
medan den i sin praktiska gärning nöjer sig med att befrämja
arbetarnas dagliga intressen och behov. I här nämnda stycken politiserar
rörelsen gärna. Arbetarna vars intressen den företräder har icke givit
rörelsen fullmakt att söka skapa örn samhället. De ha anslutit sig i
den lovliga avsikten att få sina legitima intressen tillgodosedda och att
erhålla skydd mot övergrepp. De lia icke begärt att den eller den nya
produktionsformen skall åstadkommas. Vore sa fallet hade icke politisk
neutralitet behövt proklameras vid medlemsanskaffningen. Ej heller hade
det varit nödvändigt att så kraftigt som sker betona att rörelsen, står öppen
för alla, även för dem som beträffande samhällets gestaltning hysa
mot socialismen helt avvikande åsikter.

Bil. 7.

Lov om arbeidstvister av 5 mai 1927 med endringslover av 19 juni

1981 og 8 juli 1938.

Förste kapitel.

Inledning.

§ 1. Betjäning av uttrykk som loven bruker.

Denne lov forstår ved:

1. Arbeider — enhver, som mot vederlag utforer arheid av hvilken
som helst art for:

a. privat arbeidsgiver;

h. stat eller kommune, såfremt han arbeider på akkord eller med en
opsigelsesfrist av 14 dager eller derunder, og såfremt han ikke må
regnes for offentlig tjenestemann.

2 Arbeidsgiver — enhver, som sysselsetter en eller flere arbeidere.

3! Fagforening — enhver sammenslutning av arbeidere eller av arheideres
foreninger, når sammenslutningen har det formål å vareta arbeidernes
interesser overfor deres arbeidsgivere. .

4 Arbeidsgiverforening — enhver sammenslutning av arbeidsgivere
eller arbeidsgiveres foreninger, når den har det formål å vareta
arbeidsgivernes interesser overfor deres arbeidere.

SDArbeidsnedleggelse (streik) — en hel eller delvis arheidsstans
som arbeidere i fellesskap eller i förståelse med hverandre iverksetter

Lov av 6 juli 1933.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

for å tvinge frem en lösning av en tvist mellem en fagforening og en
arbeidsgiver eller arbeidsgiverforening.

6.1) Arbeidsstenging (lockout) — en hel eller delvis arbeidsstans som
en arbeidsgiver iverksetter for å tvinge frem en lösning av en tvist
mellem harn selv eller en annen arbeidsgiver og en fagforening eller mellem
en arbeidsgiverforening og en fagforening, uten bensyn til örn
andre arbeidere tas inn istedenfor de utestengte.

7. Arbeidsopsigelse — arbeidernes opsigelse av sine arbeidsplasser
eller arbeidsgiveres opsigelse av arbeidere i hensikt å iverksette arbeidsnedleggelse
eller arbeidsstenging.

8. Tariffavtale — en avtale mellem en fagforening og en arbeidsgiver
eller arbeidsgiverforening örn arbeids- og lonnsvilkår eller andre
arbeidsforhold.

9.1) Boi ko 11.— en opfordring, tilskyndelse, felles beslutning eller annen
föranstaltning som för å tvinge, skade eller straffe noén, tar sikte på å
hindre eller vanskeliggjore en persons eller virksomhets okonomiske
samkvem med andre.

§ 2. Oplysning splikt.

Fagforening og arbeidsgiverforening eller sammenslutninger av sådanne
plikter på anmodning av vedkommende regjeringsdepartement eller riksmeglingsmannen
å meddele oplysninger örn föreningens eller sammenslutningens
organisasjon, medlemsforhold m. v. En sammenslutning av foreninger
plikter å gi sådan meddelelse også örn sine underavdelinger.

§3 .T ariffavtaler.

1. Tariffavtaler skal oprettes skriftlig og inneholde bestemmelser örn utlopstid
og opsigelsesfrist. Senest to uker, efteråt avtalen er underskrevet,
skal en bekreftet avskrift sendes til riksmeglingsmannen.

2. Hvis ikke annet er fastsatt örn tiden for en tariffavtales gyldigket, anses
den som sluttet for tre år, regnet fra den dag, den blev underskrevet.

. Eli1’ en tariffavtale ikke sagt op innen den tid, som er fastsatt for opsigelse,
eller livis ingen opsigelsesfrist er nevnt i avtalen, minst tre måneder
for gyldighetstiden utlöper, anses avtalen fornyet for ett år. Opsigelse
skal gis skriftlig.

3. Hvis en arbeidsavtale mellem en arbeider og en arbeidsgiver, som begge
er bundet av en tariffavtale, inneholder noén bestemmelse, som strider
mot tariffavtalen er denne bestemmelse ugyldig.

4. Et medlem eller en underavdeling av en förening blir ikke ved å utmeldes
eller utstotes fri for sine förpliktelser efter de tariffavtaler, som
gjelder for föreningen ved uttredelsen.

§ 4.1) Ansvar for föreningar.

Fagforening eller arbeidsgiverforening heffer for brudd på tariffavtaler
som föreningen har inngått med bindende virkning for sine medlemmer,
jfr. § 3 nr. 4. pette ansvar kan ikke gyldig fraskrives. Har medlemmer
av en fagforening eller arbeidsgiverforening gjort sig skyldig i ulovlig
arbeidsstans eller ulovlig boikott, heffer föreningen, medmindre den godtgjor
at den ikke selv har skyld i eller ved de midler som står til dens rådighet,
har sekt å hindre rettsbruddet eller fortsettelsen av det rettsstridige
forhold.

Såfremt föreningen er et ledd i en mer omfattende organisasjon med det

1 Lov av 6 juli 1933.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

samme almindelige formål (jfr. § 1 nr. 3 og 4) heffer også de overordnede
foreninger efter de samme regler som er gitt i förste ledd.

Föreningen har alltid, selv örn dens lovér eller avtale mellem medlemmene
ikke gir adgang dertil, rett til å utelukke et medlem så lenge det rettsstridige
forhold vedvarer og i inntil 1 år efter dettes ophor eller for et sådant
tidsrum å inndra medlemmets understottelse eller annet pengebidrag
som ydes det under arbeidsstans såfremt medlemmet ikke efterkommer
styrets pålegg örn å ophore med sådant rettsstridig forhold som i förste
ledd nevnt. Denne regel får tilsvarende anvendelse i forholdet mellem en
overordnet og en underordnet förening.

§ 5.1) Erstatning ferl'' brudd på tariff avtale og for ulovlig boikott.

Ved fastsettelsen av erstatning for brudd på tariffavtale eller for ulovlig
arbeidsstans eller ulovlig boikott, skal retten ikke bäre ta bensyn til skadens
storrelse, men også til den utviste skyld og til mislig forhold fra den
skadelidendes side. Under serlig formildende forhold kan erstatningen
falle helt bort.

§ 6. Ulovlig arbeidsstans.

1. Bn tvist mellem en fagforening og en arbeidsgiver eller arbeidsgiver -forening örn en tariffavtales gyldigbet, förståelse eller beståen eller örn
krav, som grunner sig på en tariffavtale, må ikke sokes löst ved arbeidsnedleggelse
eller arbeidsstenging.

2. Har Arbeidsretten avgjort ved dom, at der föreligger tariffbrudd eller
arbeidsstans i strid med § 6 nr. 1, og det tariffstridige forhold eller den
ulovlige arbeidsstans ikke er bragt til ophor innen 4 dager efter domsavsigelsen,
kan den skadelidende part eller den organisasjon han er
medlem av begjaere Arbeidsrettens samtykke til å iverksette arbeidsnedleggelse
eller arbeidsstenging.

Begjaering beröm sendes Arbeidsrettens formann, som snarest mulig
efter fristens utlop berammer möte til behandling av begjaeringen. Arbeidsretten
kan ikke gi samtykke, medmindre rettens formann og minst
ett av de to medlemmer som er nevnt i § 10 nr. 3, siste ledd, er enige.

Iverksettelse av arbeidsstans med samtykke av Arbeidsretten berettiger
ikke den annen part eller den organisasjon, bvorav han er eller bar
vaert medlem, til å iverksette eller fortsette arbeidsnedleggelse eller arbeidsstenging
i anledning av tvisten.

3. En tvist mellem en fagforening og en arbeidsgiver eller arbeidsgiver forening

örn ordningen av arbeids- eller lonnsvilkår eller andre arbeidsforhold,
som ikke omfattes av en tariffavtale, må ikke sokes löst ved
arbeidsnedleggelse eller arbeidsstenging, for de i §§ 29 og 36 bestemte
frister er utlopet. Gjelder tvisten oprettelse av en tariffavtale, som skal
avlose en tidligere tariffavtale, må dessuten gyldighetstiden for denne
vaere utlopet. t

Så lenge arbeidsstans ikke må iverksettes (jfr. § 29) skal de arbeidsog
lonnsvilkår, som gjaldt ved tvistens utbrudd, stå ved makt, hvis ikke
partene enes örn noe annet.

§ 6 a.1) Ulovlig boikott.

1. Boikott i anledning av arbeidsforhold er rettsstridig:

a. når den blir foretatt utön at den som boikotten er rettet mot, har fått
rimelig varsel eller uten at der på förhand overfor harn og dem som

Lov av 6 juli 1933.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

en boikottopfordring er rettet til, er gjort fyldestgjorende redo for
grunnen til boikotten.

b. når den blir foretatt eller boldt vedlike ved rettsstridige midler eller
på en unodig ophissende eller krenkende mäte eller ved usanne eller
misvisende oplysninger.

c. når den har et rettsstridig formål eller vil forårsake et rettsbrudd om
den når sitt mål, eller vil skade vesentlige samfundsinteresser eller
virke utilborlig eller når det ikke er noe rimelig forhold mellem den
interesse som skal fremmes ved boikotten og den skade som den vil
före med sig.

d. når den uten samtykke av Domstolen for boikottsaker er foretatt
fordi den som foranstaltningen er rettet mot, har deltatt i eller stettet
noén av partene i en tilendebragt arbeidstvist under arbeidsstenging,
arbeidsnedleggelse eller boikott —

eller fordi han eller personer som han sysselsetter eller står i ekonomisk
förbindelse med, står eller ikke står som medlemmer av en
fagforening eller arbeidsgiverforening —

eller for å tvinge noén arbeidsgiver eller arbeider til å gå inn i
eller ut av en arbeidsgiverforening eller fagforening eller inngå eller
medvirke til inngåelsen av en tariffavtale som ingen eller bäre et
mindretall av arbeiderne i vedkommende bedrift har stillet krav
örn —

eller når den til stötte for noén av partene i en arbeidstvist, rettes
mot en tredjemann, som står utenfor tvisten og ikke har iverksatt
ekonomiske forholdsregler for å stötte noén av partene i tvisten i
anledning av denne —

eller når den rettes mot flotningsvirksomhet av vesentlig betydning
for lorsyning av tömmer til industriell virksomhet.

2. Sådan tvist som § 6 nr. 1 nevner, må ikke sokes löst ved boikott.

3. En tvist mellem en fagforening og en arbeidsgiver eller arbeidsgiverforening
örn ordningen av arbeids- eller lonnsvilkår eller andre arbeidsforhold,
som ikke omfattes av en tariffavtale, må ikke sokes löst ved
boikott for fristene efter § 39 a er utlopet. Heller ikke må et krav fra
en av de nevnte parter mot en annen av dem sokes gjennemfort ved boikott
for utlopet av disse frister.

4. Boikott i sådanne tilfelle som nr. 3 nevner er rettsstridig:

a. når den er rettet mot arbeidsgiver som foruten medlemmene av sin
familie ikke sysselsetter mer enn 10 arbeidere. Til familien regnes,
foruten ektefelle og slektninger i op- og nedstigende linje, også sosken
og soskenbarn og likeså nrer besvogrede.

b. når den företas av fagforening eller arbeidsgiverforening som er med
i en hovedorganisasjon, uten at hovedorganisasjonen har gitt skriftlig
samtykke til den. Det samme gjelder for arbeidsgiver som er med
i en arbeidsgiverforening.

2net kavitet.

Arbeidsretten og Domstolen for boikottsaker.

§ 7.1) Arbeidsrettens scete og domsmyndighet.

Der oprettes en arbeidsrett med slete i rikets hovedstad til å behandle
de tvister som er omhandlet i § 6 nr. 1 og § 6 a nr. 2 og Heffe de avgjorelser
som er nevnt i § 6 nr. 2.

1 Lov av 6 juli 1933.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Disse saker kan ikke bringes inn for noén annen domstol. Men partene
kan vedta privat voldgift.

Er arrest gjort for å sikre erstatningskrav livis avgjoi-else hörer under
Arbeidsretten, må sak örn erstatningskravet reises innen 6 dager.

§ 8. Soksmål i anledning av en tariffavtale.

Er en tariffavtale sluttet av en fagforening eller en arbeidsgiverforening,
kan de enkelte medlemmers rettigheter eller plikter efter tariffavtalen bäre
gjores gjeldende gjennem soksmål, som reises av eller mot föreningen på
vedkommendes vegne.

Hvis en part vil nedlegge påstand mot serskilt nevnte medlemmer av en
förening, skal disse stevnes ved siden av föreningen.

§ 9. Krav, som utspringer av arbeidsavtaler.

Under sak örn en tariffavtale kan også inndras krav, som utspringa- av
en arbeidsavtale, hvis kravet vil få sin umiddelbare avgjorelse ved dommen
i hovedsaken.

Har Arbeidsretten i sin domsslutning fastslått en viss förståelse av en
tariffavtale, gjelder denne förståelse også for enhver arbeidsavtale, som oxbygget
på tariffavtalen.

§ 10. Arbeidsrettens medlemmer.

1. Arbeidsretten skal bestå av en formann og seks andre medlemmer.

2. Arbeidsrettens formann, dens ovrige medlemmer og to varamenn för
hvert av disse opnevnes av Kongen for tre år. Fire medlemmer med
varamenn opnevnes efter innstilling som i § 11 bestemt.

3. Medlemmene av Arbeidsretten må vere norske statsborgare, ha fylt 30
år, vsere vederheftige og ikke fradomt stemmerett i offentlige anliggender
og adgang til å opnå offentlig tjeneste, eller domt efter naervmrende
lovs § 42. De må ikke vasre medlem av en fagforenings eller
arbeidsgiverforenings styre, og de må ikke vsere fast ansatt i en sådan

förenings tjeneste. , . .

Formannen og det ene av de to medlemmer, som der ikke avgis innstilling
örn efter § 11, skal dessuten opfylle de betingelser som er foreskrevet för
hoiesterettsdommerne. Det annet medlem må ikke inneha sådan stilling
eller sådant hverv, at han kan betraktes som representant for nogen av
partene.

§ 11. Innstilling sr etten.

1 Arbeidsgiverforening, som omfatter minst 100 arbeidsgiveie, dei til
sammen beskjeftiger minst 10,000 arbeidere, samt fagforening, som teller
minst 10,000 arbeidere, kan liver for sig fremsette förslag til to medlemmer
av retten med varamenn. Hvert förslag skal dog omfatte det dobbel
antan menn. De, som föreslås, må lia erklsert sig villige til å motta

2. Blandt dem, som således er bragt i förslag, opnevnes to medlemmer med
varamenn fra hver side. Er konkurrerende förslag fremkommet fra
forskjellige foreninger av arbeidere eller arbeidsgivere, kommer antallet
av medlemmer innen vedkommende foreninger i fortrinsvis befraktning

ved valget av menn. ...

3 Er ikke innstilling kommet inn til vedkommende regeringsdepartement
innen en frist, som det selv fastsetter, skjer opnevnelsen ilten innstilling.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 3 sami. Nr 153.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

§ 12. Opnevnélse av nytt medlem.

Hvis et rettsmedlem eller en varamann der eller blir fritatt for sitt bverv
eller ikke lenger fyller de krav, som § 10 nr. 3 stiller, skal nytt medlem
eller ny varamann opnevnes for den tid, som er igjen.

Breider det et medlem eller en varamann, som er opnevnt efter innstilling
overensstemmende med § 11, skal der gis vedkommende organisasjoner adgang
til å avgi ny innstilling.

§ 13. Ugildhet.

1. Et medlem av Arbeidsretten er ugild i de samme tilfelle som en dommer
i almindelige borgerlige saker. Når andre smrlige omstendigheter föreligger,
som er skikket til å svekke tilliten til et medlems uhildbet, skal
ban likeledes vike saste. Spörsmål lierom kan reises både av barn selv
og av partene.

2. Betten avgjor ved kjennelse, örn noén skal vike smte som ugild.

§ 14. Stedfortreder for en dommer, som er ugild eller har förfall.

Hvis formannen er ugild eller bär förfall, opnevner Kongen stedfortreder.

. Hvis et annet medlem av retten er ugild eller bar förfall, skal formannen
tilkalle en av varamennene for dette medlem i den rekkefolge, opnevnelsen
viser.

§ 15. Rettens forhandlingsdyktighet.

Betten er ikke förhandlings- eller beslutningsdyktig, uten at alle medlemmer
er til stede.

Hvis et medlem av retten under forbandlingene får förfall, som må antas
å ville vare lenger enn en uke, opnevnes stedfortreder efter § 14.

De rettsmedlemmer, som har begynt på en sak, skal före den til ende,
selv örn deres tjenstetid loper ut under behandlingen av saken.

§ 16. Dommerlofte.

Ingen må gjore tjeneste som medlem av Arbeidsretten, for ban har avlagt
skriftlig forsbring örn, at ban samvittighetsfullt vil opfylle sine plikter.

Forsikringen sendes til vedkommende regjeringsdepartement. Kongen
fastsetter, bvordan den skal lyde.

§ 17. Partenes representanter.

Partene kan möte selv og ved fullmektig. Fler enn tre personer kan ikke
möte for noén part.

Partenes representanter må vaere fullmyndige, norske statsborgere og
ikke fradomt stemmerett i offentlige anliggender og adgang til å opnå
offentlig tjeneste.

Vedkommende departement kan dog dispensere fra påbudet örn, at partenes
representanter skal vaere norske statsborgere.

Fullmakten må vaere uinnskrenket.

§ 18. Förberedelsen av soken.

1. Saken bringes inn for Arbeidsretten ved en skriftlig stevning, som sendes
til rettens formann. En bekreftet avskrift vedlegges.

Stevningen skal inneholde:

a. begge parters fulle navn og adresse,

b. en fremstilling av saken og de krav som saksokeren vil reise,

c. opgave över de bevis, som saksokeren akter å före, hvordan lian tenker
å skaffe dem til vele, og det, ban akter å godtgjore ved dem,

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

d. opgave över de bevis, som saksokeren onsker fremskaffet av motparten
eller ved rettens hjelp,

e. förslag med hensyn til tid og sted for behandlingen av saken.

Er der mangler ved stevningen, skal formannen snarest mulig gjore
saksokeren opmerksom på dem og forklare hvordan de bor rettes.

2. Med stevningen skal sendes utskrift av de forhandlinger, som er fort
mellen! partene örn tvisten, eller bevis for, at sådanne forhandlinger er
fort eller sekt fra saksokerens side.

Mangler sådant bevis, skal formannen gjore saksokeren opmerksom
herpå og meddele harn, at netten ikke kan behandle saken, medmindre
forhandlinger er fort eller forgjeves sekt av saksokeren.

3. Når stevningen er i orden, og formannen finner det godtgjort, at förhandlingen
örn tvisten har vaert fort av partene eller forgjeves har vart
sekt av saksokeren, sender han uten ophold avskriften av stevningen til
saksokte. Samtidig anmodar han saksokte örn å gi skriftlig tilsvar
innen en viss tid og i dette fremsette sine bemerkninger til stevningen,
nevne de krav, som fra hans side vil bli reist, og gi bevisopgaver svarende
til dem, som er nevnt under nr. 1 c og d. Med tilsvaret skal folge
en bekreftet avskrift.

4. Så snart formannen har mottatt saksoktes tilsvar, eller så snart fristen
for dette er utlopet, fastsetter han tid og sted for behandlingen av saken
i retten. Rettsmotet skal holdes snarest mulig. Det kan holdes også
utenfor rettens faste saste.

5. Formannen varsler de ovrige medlemmer av retten. Likeså varsler han
varamann, hvis der kan ventes fremsatt en ugildhetsinnsigelse, som han
tror kan bli godkjent av retten.

6. Formannen utferdiger innkallelse til partene og lar den forkynne med
en varselfrist, som ikke må vsere under 48 timer, heri ikke medregnet
den nodvendige reisetid. Har saksokte gitt tilsvar, skal formannen sende
avskriften til saksokeren.

7. Formannen innkaller de vidner, sakkyndige eller andre personer, som
han finner bor avhores. De som innkalles, har krav på aftensvarsel utenom
den nodvendige reisetid. Til förberedelse av bevisforselen har formannen
for övrig samme myndighet som retten efter § 19.

§ 19. Saksbehandlingen.

1. Formannen leder forhandlingene.

2. Saken behandles og bevisene fores på den mäte, som retten finner hovelig.
Hovedforliandlingen skal vsere muntlig, medmindre begge parter
samtykker i skriftlig behandling, og retten finner den ubetenkelig.

3. Retten skal sorge for, at saken blir fullt oplyst.

4. Retten kan innhente forklaringer av parter, sakkyndige og enhver annen,
livis prov kan vsere av betydning for saken. Enhver kan nekte å
svane på et spörsmål, når svaret kan utsette harn selv eller hans ektefelle,
slektninger eller besvogrede i rett op- eller nedstigende linje, sosken
eller likeså noer besvogrede for straff eller tap av den borgerlige
aktelse. Det samme gjelder spörsmål, som på sådan mäte berorer hans
forlovede, fosterforeldre eller fosterbarn, når retten så beslutter. Det,
som er bestemt örn ektefeller, gjelder selv örn ekteskapet er oplost.

5. Retten kan kreve fremlagt dokumenter, forretningsboker og andre bevisligheter,
som en part, eller noén som plikter å vidne i saken, har rådighet
över. Den kan pålegge en part eller et vidne å undersoke regnskapsboker
eller andre bevisligheter og å gjore optegnelse derom og ta
dem med sig.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

6. Bettea kan företa syn og gransäng enten sety eller ved et eller flere av
sine medlemmer eller ved opnevnte sakkyndige. Herunder kan også redskaper
kreves brukt, maskiner satt i gang og arbeidsmåter påvist.

7. Betten kan kreve bevis optatt ved enhver av de almindelige underretter.
Bevisoptagelsen skal fremmes hurtigst mulig, om nodvendig ved ekstrarett.
Dommeren skal av eget tiltak sorge for å fremme forretningen.
Vidner gis aftensvarsel. Partene innkalles bäre, når det er krevd i rettsanmodningen.

§ 20. Part enes uteblivelse.

Hvis noén av partene uteblir, og det er oplyst eller sannsynlig, at han
har gyldig förfall, skal saken utsettes.

Er det ikke oplyst eller sannsynlig, at han har gyldig förfall, og den
annen part möter, kan han kreve saken Hemmet. Saken skal i så fall såvidt
gjorlig behandles, som örn den uteblevne part hadde vmrt til stede.

Hvis begge parter uteblir, og det ikke er oplyst eller sannsynlig, at noén
av dem har gyldig förfall, skal saken heves.

§ 21. Moteplikt för vidner og parter.

1. Enhver plikter efter innkallelse fra rettens formann å möte som vidne
for Arbeidsretten, når han bor eller opholder sig innenfor en sådan avstand
fra rettsstedet, at han for a na dette ikke behover å reise över
600 km. med jernbane eller 300 km. med dampskib eller 100 km. på annen
mäte eller en tilsvarende veilengde dels på den ene og dels på den
annen mäte.

Er det maktpåliggende, at et vidne meter, kan formannen av eget tiltak
eller efter ansökning fra en av partene utvide moteplikten.

2. Enhver som er til stede på rettsstedet eller i närheten av det, kan retten
pålegge å fremstille sig uten ophold for å avgi vidnesbyrd. Motende
vidner kan den pålegge å lomme igjen senere.

3. Vidner, som formannen har innkalt, kan kreve godtgjorelse av statskassen
efter straffeprosesslovens regler for vidner i lagmannsrettssaker.
Vidner, som partene fremstiller, kan retten tilstå sådan godtgjorelse, når
avhorelsen har vaert av betydning for saken.

4. Örn partenes plikt til å möte personlig efter serlig pålegg gjelder samme
regler som for vidner efter nr. 1 og 2.

§ 22. Sakkyndige.

Enhver som plikter å vidne i saken, er efter opnevnelse av retten eller
formannen pliktig til å gjore tjeneste som sakkyndig.

Opnevnte sakkyndige har krav på godtgjorelse efter reglene i lov av 21
juli 1916.

Deres tilkommende utres av statskassen.

Sakkyndige, som ikke er opnevnt, kan retten efter omstendighetene tilstå
sådan godtgjorelse.

§ 23. Förhandling enes offentlighet.

Forhandlingene fores för åpne dorer, hvis ikke retten beslutter å utelukke
offentligheten. Dorene skal lukkes, når forhandlingene kommer inn på
forretnings- eller foreningshemmeligheter eller annet som ikke uvedkommende
bor få kunnskap örn.

De deler av fremlagte böker, som ikke vedkommer saken, kan retten forsegle.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Enhver, som har vaert til stede under forhandlinger for lukkede dorer,
plikter å bevare taushet om det, som er forhandlet, hvis ikke retten tillåter
offentliggjorelse.

§ 24. Rettsbok.

I rettsboken fores inn tid og sted for rettsmotet, navnene på dommere,
retsskriver, parter og deres representanter, vidner og sakkyndige.

Fremlagte dokumenter nevnes, og forhandlingenes gang gjengis i korthet.
Påstander og innsigelser fores inn fullstendig eller vedlegges. Likeså
fores inn alle rettens avgjorelser og forlik, som sluttes mellem partene.
Retten kan heslutte, at forhandlingene skal optas med hurtigskrift.

§ 25. Rettens avgjorelser.

1. Rettens avgjorelser tref fes med stemmeflerliet. Jfr. dog § 6, nr. 2.

Dom skal avsis snarest mulig, efter at saksbehandlingen er slutt. Går
der mer enn 3 dager, for dom blir avsagt, skal grunnen nevnes i dommen.

2. Skrivfeil, regnefeil, utelatelser og andre åpenbare feil kan formannen
rette av eget tiltak. Örn rettelsen skal han riten ophold underrede partene
gjennem anbefalt brev.

Er noén av partene misfornoiet med rettelsen, kan han kreve saken
förelagt for den samlede rett. Begjaeringen må rettes til formannen senest
en uke, efteråt meddelelse örn rettelsen er mottatt. Formannen skal
uten ophold forelegge saken for retten.

3. Er dommen ufullstendig eller uklar, kan den rettes av den samlede rett
efter begjaering fra en av partene, og efteråt den annen part er hort.
Begjseringen må vaere kommet til formannen senest 2 uker efteråt dommen
er avsagt.

4. Prosessledende kjennelser og andre beslutninger kan retten omgjore,
hvis ingen erhvervet rett er til hinder for det.

§ 26. Kjceremål og änke.

1. Kjennelse, hvorved en sak blir avvist, kan påkjseres til Hoiesteretts
kjaeremålsutvalg. Kjasremålsfristen er en måned.

2. Den, som ikke er part, kan påkjaere en kjennelse, som pålegger hain å
avgi förklaring, ed eller forsbring, fremlegge eller gi adgang til skriftlige
bevis eller andre ting eller gjore tjeneste som sakkyndig, eller som ilegger
harn straff-eller omkostningsansvar. Partene kan påkjaere kjennelser, som
ilegger dem selv straff- og omkostningsansvar efter §§ 41 og 43.

Kjaeremålet må erklaeres straks, hvis vedkommende er til stede i retten,
men ellers senest tre dager, efteråt han har fått meddelelse örn avgjorelsen.
Såfremt nogen har optrådt som motpart eller kan betraktes som motpart,
bor han underrettes örn kjaeremålet. Kjaeremålet har opsettende virkning
for den kjaerende.

3. Formanen sender uten ophold kjaeremålserklaeringen med de nodvendige
dokumenter og utskrifter til Hoiesteretts kjseremålsutvalg. Retten,
den k jaer ende og andre, som kjaeremålet har betydning for, kan gi skriftlig
uttalelse örn saken. Påberopes kjennsgjerninger, som ikke tidligere er
nevnt, skal uttalelsen alltid sendes gjennem retten.

4. Arbeidsrettens dominer og andre kjennelser enn de, som nevnes under
nr. 1 og 2, er endelige og kan fullbyrdes efter reglene for hoiesterettsdommer.
Dog kan en dom påankes til Hoiesterett til ophevelse på det grunnlag,
at saken ikke hörer under Arbeidsrettens domsmyndighet. Fristen for
sådan änke er en måned.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

§ 26 a.1) Domstolen for boikottsaker.

1. Domstolen för boikottsaker skal lia sitt säde i rikets hovedstad. Den er
domför i tvister örn boikott er ulovlig efter § 6 a nr. 1, 3 og 4 eller örn
krav som bygger på at en boikott er ulovlig efter de nevnte regler eller
efter nr. 6 i denne paragraf.

2. Domstolen skal ha en formann, en nsestformann og tre medlemmer, med
to varamenn for nsestformannen og to for liver av de tre andre medlemmer.
De blir opnevnt av Kongen for tre år.

3. Reglene i § 10 nr. 3 skal gjelde på tilsvarende mäte.

Formannen, nsestformannen og ett av de tre andre medlemmer må
ikke ha sådan stilling eller sådant liverv at de kan regnes som representanter
for arbeidsgiver- eller arbeiderinteresser. Av de to andre medlemmer
bor ett ha saklig innsikt i arbeidernes forhold, og ett i arbeidsgivernes.
Formannen og nsestformannen skal fylle de krav som stines
til hoiesterettsdommere.

4. Er formannen ugild eller har förfall, gjor nsestformannen tjeneste som
formann. Er også han ugild eller har förfall, gjor hans förste varamann
tjeneste som formann. Ellers skal reglene i §§ 12 til og med 26 gjelde
på tilsvarende mäte, men ikke § 18 nr. 2.

5. For sak reises for Domstolen for boikottsaker, må megling ha v^rt
provet efter reglene i tvistemalslovens 21de kapitel, såfremt boikotten
ikke omfattes av meglingsreglene i § 39 a.

Med stevningen skal folge attest for at megling har vasrt provet efter
tvistemålsloven eller efter § 39 a eller for at riksmeglingsmannen har
fått boikottmelding efter nevnte paragraf utön at meglingsmyndigheten
har funnet å hurde gå til megling.

6. Er boikott foretatt eller har noén grunn til å frykte for at boikott vil
bli foretat overfor harn, kan Domstolen för boikottsaker, örn krav derom
blir fremsatt, gjore midlertidig förbud mot boikotten til det er avgjort
örn den er lovlig. Kravet örn förbud behandles snarest mulig og kan avgjores
av formannen. Avgjorelsen kan treffes uten innkallelse til muntlig
förhandling. Blir förbud gjort, må sak om lovligheten av boikotten
reises innen en samtidig fastsatt frist. Blir fristen oversittet, kan forbudet
kreves ophevet vid kjennelse av domstolens formann.

7. Blir en boikott kjent ulovlig, kan Domstolen for boikottsaker örn begge
parter begjaerer det og Domstolen selv finner det formålstjenlig, helt
eller delvis avgjore den tvist eller det krav som skulde fremmes ved
boikotten.

3dje kapitel.

Megling.

§ 271) Meglingsmenn.

Kongen opnevner en fast meglingsmann for det hele rike (riksmeglingsmann)
og en eller flere faste meglingsmenn for enkelte meglingskretser
(kretsmeglingsmenn). De opnevnes for tre år. Meglingskretser fastsettes
av Kongen.

Derhos kan vedkommende regjeringsdepartement efter instilling fra riksmeglingsmannen
opnevne saerskilte meglingsmenn for enkelte timelle.

Meglingsmennene må opfylle betingelsene i § 10 nr. 3 furste avsnitt.

1 Lov av 6 juli 1933.

s Lov av 19 juni 1931.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Riksmeglingsmannen er kretsmeglingsmennenes og de ovrige meglingsmenns
overordnede. Det naermere forretningsforhold mellem dem fastsettes
ved instruks som utferdiges av Kongen.

§ 28. Meldinger til meglingsmennene.

1.1) Når arbeidsopsigelse företas i anledning av en sådan tvist som § 6 nr. 3
nevner, skal der straks sendes melding til riksmeglingsmannen.

2. Meldingen sendes i telegram eller anbefalt brev og skal inneholde oplysning
örn, hvad tvisten gjelder, ved hvilke bedrifter opsigelse företas,
Ilvor mange arbeidere ved bver bedrift opsigelsen omfatter, når opsigelsesfristen
loper ut og örn förhandling mellem partene er åpnet samt örn
den fremdeles pågår eller er avbrutt.

Pågår förhandling, skal melding örn senere avbrytelse på samme mäte
sendes av den, som har sendt den förste melding.

Meldingene sendes av den fagforening, arbeidsgiver eller arbeidsgiverforening,
som har foretatt opsigelsen. Er vedkommende tilknyttet
Arbeidernes faglige Landsorganisasjon, Norsk Arbeidsgiverforening
eller andre organisasjoner som i § 11 nevnt, sendes meldingene gjennem
disse organisasjoner styrer til riksmeglingsmannen.

Av meldingene sendes samtidig en gjenpart til motparten.

3. Melding som angår bedrift på Svalbard skal alltid sendes i telegram til
riksmeglingsmannen. Sendes meldingen gjennem en av partenes hovedorganisasjoner,
skal den uopholdelig videresendes til riksmeglingsmannen
på hurtigste mäte.

§ 29. Regler örn arbeidsstans.

1. Arbeidsnedleggelse eller arbeidsstenging må ikke iverksettes, for opsigelsesfristen
er utlopet, og ikke i noe tilfelle, for fire virkedager er
forlopet fra meldingen örn, at forhandlinger ikke er optatt eller at de er
avbrutt eller arbeidsopsigelsen utvidet — er innkommet til meglingsmannen.

2.1) Så snart riksmeglingsmannen har fått melding örn, at forhandlinger
ikke er optatt eller at de er avbrutt eller så snart han på annen mäte er
blitt kjent med avbrytelsen, skal han forby arbeidsstans inntil megling
efter dette kapitel er sluttet, hvis han antar at arbeidsstansen enten på
grunn av bedriftens art eller på grunn av sitt omfång vil medfore skade
for almene interesser.

Blir arbeidsopsigelsen utvidet, skal han under samme betingelser forby
den derved tilsiktede arbeidsstans.

Forbudet rettes i telegram eller i anbefalt brev til den fagforening, arbeidsgiver,
arbeidsgiverforening eller hovedorganisasjon, som har sendt
eller skulde ha sendt meldingen örn arbeidsopsigelsen, og meddeles samtidig
til motparten.

Forbudet må, for å vsere bindende, vrere sendt innen utlopet av 2 dager
efteråt riksmeglingsmannen har fått melding örn at forhandlinger ikke er
optatt eller at de er avbrutt eller arbeidsopsigelsen utvidet.

§ 30.1) Meglingsmennenes ugildhet og förfall.

Reglene örn ugildhet i § 13 gjelder også for meglingsmennene.

Anser riksmeglingsmannen sig for ugild, eller har han förfall, eller er
han optatt med megling i en annen sak, molder han det uten ophold til vedkommende
regjeringsdepartement. Er departementet enig i, at han ikke

1 Lov av 19 juni 1931.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

ber bekandle tvisten, överdrar det behandlingen lil en kretsmeglingsmann
eller til en som det opnevner for saken.

Er en kretsmeglingsmann i noe tili elle som er nevnt i annet ledd, melder
han det uten ophold til riksmeglingsmannen. Denne kan enten selv överta
behandlingen av saken eller överdra den til en annen kretsmeglingsmann
eller til en som vedkommende regjeringsdepartement opnevner for saken.

§ 31.1) Förberedelsen av meglingen.

1. Når riksmeglingsmannen i Renhold til § 29 har forbudt arbeidsstans,
skal han uten ophold skride til megling. Riksmeglingsmannen kan dog
överdra meglingen til en kretsmeglingsmann eller til en meglingsmann
opnevnt for det enkelte tilfelle. Han kan også selv överta meglingen i
saker som hörer under kretsmeglingsmennene.

2. Selv örn arbeidsstans ikke forbys, kan riksmeglingsmannen eller en
kretsmeglingsmann skride til megling i tvisten enten av eget tiltak eller
efter begjaering av en part.

3. Meglingsmannen fastsetter tid og sted for behandlingen av tvisten. Mute
kan også holdes utenfor meglingskretsen.

Han innkaller partene på den mäte han finner hovelig.

Örn innkallelse av vidner og andre hvis förklaring kan vare av betydning,
og örn förberedelse av bevisforselen for övrig gjelder reglene i § 18
nr. 6, forsåvidt dertil er anledning.

§ 32. Meglerlefte.

Ingen må gjore tjeneste som meglingsmann for han har avlagt sådan
forsikring som nevnt i § 16.

§ 33. (Ophevet ved lov av 19 juni 1931.)

§ 34.1) Partenes representanter.

Reglene i § 17 örn partenes representanter gjelder også under meglingen.
Men praktiserende advokater og sakforere må ikke brukes som fullmektig
uten samtykke av meglingsmannen.

§ 35.1) Meglingen.

1. Meglingsmannen skal på den mäte og i de former som han selv velger,
hurtig og omhyggelig innhente alle nodvendige oplysninger til utredning
av tvisten og efter evne soke å opnå enighet mellem partene örn et
rimelig forlik.

Han kan innhente de oplysninger som er nodvendige til utredning og
bedomelse av tvisten, selv örn en eller begge parter uteblir.

Til fremme av sine undersokelser har meglingsmannen sådan myndighet
som nevnt i § 19. Men han kan ikke kreve ed av vidner og sakkyndige.
Reglene i §§ 21 och 22 gjelder også ved megling.

Kommer forlik i stand, skal tariffavtale i overensstemmelse hermed
oprettes under medvirkning av meglingsmannen og undertegnes av parterne
eller deres representanter.

2. Meglingsmotene skal holdes for lukkede dover. Motebok fores efter reglene
i § 24.

3. Når avstemning över et meglingsforslag skal finne sted, skal organisasjonen
dra omsorg for at alle stemmeberettigede medlemmer for avstemningen
får adgang til å gjore sig bekjent med meglingsforslaget i
dets helhet.

1 Lov av 19 juni 1931.

Moticmer i Första kammaren, Nr 153.

4. Når et meglingsforslag har van-t underkastet avstemning og er blitt forkastet,
skal partene gi meglingsmannen skriftlig meddelelse om hvormango
stemmer der er avgitt for og imot forslaget og hvor stort det
samlede antal! av stemmeberettigede er.

§ 36. Meglingens slutning.

1. Er der gått ti dager efteråt forbudet mot arbeidsstans eller i tilfelle det
förste förbud blev avsendt, kan kver av partene kreve meglingen sluttet,
bvis vedkommende part ikke ved uteblivelse eller på annen mate bar
unddratt sig fra pliktmessig medvirken til meglingen.

Senest fire dager, efteråt lovlig krav örn avslutning av meglingen er
fremsatt, skall meglingen sluttes. Har meglingsmyndigbeten förelagt
partene et endelig förslag til lösning av tvisten, skal forslaget fores inn

i moteboken. . .. . .

2.1) Er forlik ikke kommet i stand, kan riksmeglingsmannen eller den kretsmeglingsmann
som bar ledet meglingen kunngjore en beretning örn saken
på den mäte han finner bovelig.

Har en meglingsmann ledet meglingen, skal ban snarest mulig sende
riksmeglmgsmannen beretning örn saken. Denne skal inneholde det endelige
meglingsforslag, hvis sådant er fremsatt.

§ 37. Senere vedtagelse av et meglingsforslag.

Vil noén av partene vedta meglingsmyndighetens förslag til lösning av
tvisten, efteråt meglingen er sluttet, kan erklsering derom sendes til meglingsmannen,
som sender en avskrift av erklaeringen til den annen part.
Godkjenner også denne part forslaget, berammer meglingsmannen et möte
mellem partene til oprettelse av tariffavtale.

§ 38.1) Gjenoptagelse.

Örn meglingen er sluttet, kan partene i fellesskap kreve den gjenoptatt.
Er der gått en måned efteråt meglingen blev sluttet, uten at tvisten enda
er löst eller bragt inn til ny nägling, skal den meglingsmann som bär bebandlet
saken opfordre partene til nye forbandlinger.

For övrig kan så vel riksmeglingsmannen som meglingsmannen nar som
helst rette sådan opfordring til partene.

§ 39.1) Kjceremål.

Sådanne kjennelser som § 26 nr. 2 nevner, kan påkjaeres efter de regler

som der er gitt. , ... ,

Andre kjennelser av en meglingsmann er endelige og kan fullbyrdes etter

reglene for hoiesterettsdommer.

§ 39 a.2) Megling i boikottsaker.

1. Vil en fagforening, en arbeidsgiver eller arbeidsgiverforening gå til

boikott i anledning av sådan tvist eller sådant krav som § 6 a nr. 3 nevner,
skal det meldes til riksmeglingsmannen. . ,,

Meldingen skal gi oplysning örn hvad tvisten eller kravet gulder om
utstrekningen av den boikott som er påtenkt og örn förhandling mellem
partene er åpnet, fremdeles fores eller er brutt.

Meldingsreglene i § 28 nr. 2 og 3 skal ellers gDelde pa tilsvarende mate.

2. Boikott må ikke företas for 8 virkedager er gått fra meldmg efter nr. 1
er kommet til riksmeglingsmannen.

Lov av 19 juni 1931.

Lov av 6 juli 1933.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Så snart riksmeglingsmannen har fått boikottmelding eller så snart
han pa annen mate er blitt kjent med at boikott er påtenkt, kan han
lorby boikotten til megling er provet og 4 virkedager er gått fra meglingen
er sluttet. For forbudet gjelder på tilsvarende mäte reglene i
§ 29 nr. 2, tredje og fjerde ledd.

Hver av partene kan i samsvar med reglene i § 36 nr. 1 kreve meglmgen
sluttet når 10 dager er gått siden boikotten blev forbudt. Meglingen
skal i så fall slutte senest 4 dager efter.

För meglingen gjelder reglene i §§ 31, 34. 35, 36 nr. 2, 37, 38 og 39 på
tilsvarende mäte.

4de kapitel.

Straff ebestemmelser.

§ 40. Ulovlig arbeidsnedleggeise, arbeidsstenging og boikott.

I.1) Med beter fra 5 til 25,000 kroner eller med fengsel inntil 3 måneder eller
med begge disse straffer, straffes

a. den som er med på beslutning örn å iverksette, fortsette, stötte med
bidrag eller godkjenne ulovlig arbeidsnedleggelse eller ulovlig arbeidsstenging
eller som medvirker hertil;

b. den som opfordrer til å begynne eller fortsette sådan arbeidsstans
eller som stetter den eller innsamler eller utdeler innsamlede bidrag
til dens iverksettelse eller fortsettelse eller som medvirker hertil c.

den som företar ulovlig boikott (jfr. § 6 a og § 26 a nr. 6) eller som
medvirker hertil.

I dommen kan det bestemmes at utlegg for botene kan tas hos den
förening efter hvis foranledning den skyldige har handiet. Det samme
gjelder den förening hvis tillits- eller tjenestemann den skyldige er eller
har vaert, forsåvidt den straffbare handling er begått i hans virksomhet
sorn sådan. Dette gjelder dog ikke hvis han har handiet i strid med for?*}irJgen8
vedtekter eller beslutning som er fattet på föreningens vegne.

2. Med böter fra 5 til 25,000 kroner eller med fengsel inntil 3 måneder straffes
den arbeidsgiver eller arbeidsgivers representant, som företar eller
fortsetter ulovlig arbeidsstenging.

3. Med böter fra 5 til 25,000 kroner eller fengsel inntil 3 måneder eller med
begge disse straffer straffes den som under ulovlig arbeidsstans:

a. bevirker eller seker å bevirke, at noén taper eller opgir sitt arbeid
eller ikke seker eller ikke får arbeid, når det skjer for å soke arbeidsstansen
gjennemfort;

b. opfordrer eller medvirker til noén sådan handling som nevnt i litr. a;

c. bevirker eller seker å bevirke, at en arbeidsgiver deltar i den ulovligé
arbeidsstenging eller at han ikke beskjeftiger arbeidere, som er gjenstand
for ulovlig arbeidsstenging, eller at en bedrift företar andre
handlmger eller undlatelser, hvorved den ulovligé arbeidsstenging
stöttes;

d. opfordrer eller medvirker til noén sådan handling som nevnt i litr. c.

§ 41. Forncermelig adferd m. v.

I.1) Den som under et möte for arbeidsretten eller for Domstolen for boikottsaker
fomtermer retten eller noén som möter for den, eller forstyrrer
mötet, krenker rettens verdighet eller ikke lyder påbud fra retten eller
formannen, kan utvises og ved kjennelse under saken ilegges böter.

1 Lov av 6 juli 1933.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Den som skriver noe usommelig eller fornaermelig i et soksmålsskrift,
kan likaledes ved kjennelse under saken ilegges beter.

2. Bestemmelsene under nr. 1 gjelder også under saksbehandling for meglingsmyndighetene.

3. Om noén straffes efter denne paragraf, kan han dog forfelges på vanlig
mäte for gjerningen. Men betene kommer i befraktning ved straffutmålingen.

§ 42. Brudd på taushetsplikt.

Den, som bryter sin taushetsplikt efter § 23, jfr. § 35, straffes med beter.

§ 43. XJteblivelse m. v.

1. Hvis et vidne eller noén, som ellers har fått sasrlig pålegg örn å mete
personlig, uteblir uten gyldig förfall eller ikke i tide bär meldt förfall eller
uten lov förlåter metet för det er slutt, kan han ved kjennelse under saken
ilegges beter og pålegges helt eller delvis å erstatte de omkostninger, som
han har voldt.

Uteblir han efter ny innkallelse eller opfordring til å mete, kan han enda
en gang ilegges beter og omkostningsansvar.

Like med uteblivelse uten gyldig förfall regnes det, at en sakkyndig uten
gyldig grunn nekter å överta sitt hverv eller forsemmer sin plikt, og at
noén må avvises fordi han meter beruset.

2. Nekter noén uten gyldig grunn å forklare sig eller avlegge ed eller
forsbring, kan han ved kjennelse under saken ilegges beter og pålegges
helt eller delvis å erstatte de omkostninger, som er voldt ved nektelsen. Han
kan ikke ilegges sådan straff og sådant omkostningsansvar mer enn to
gånger i samme sak.

3. Hvis noén ikke efterkommer pålegg örn å fremlegge et dokument eiler
fremvise, forelegge eller gi adgang til en ting eller å efterse og gjore utdrag
av et dokument eller lignende, regnes det like med, at han nekter å
forklare sig.

§ 44. Ansvar for kjceremål.

For åpenbart grunnlest kjseremål kan Hoiesteretts kjaeremålsutvalg
Hegge beter og omkostningsansvar.

5te kapitel.

Slutningsbestemmelser.

§ 45.1) Saksomkostninger.

1. Der betales ikke for behandlingen av en sak ved Arbeidsretten. Domstolen
for boikottsaker og meglingsmyndighetene eller for bevisoptagelser
til bruk for en sådan sak.

Men Arbeidsretten og Domstolen for boikottsaker kan ved kjennelse
pålegge en av partene eller begge å godtgjore statskassen helt eller delvis
dens utgifter ved behandlingen for disse domstoler. .

2. Omkostningene ved en sak for Arbeidsretten og for Domstolen for boikottsaker
kan den ene part få sig tilkjent hos den annen efter regine
for saksomkostninger i almindelige borgerlige saker. Derimot skal hver
part i mangel av annen avtale selv bsere sine omkostninger ved megling.

§ 46.1) Lmninger m. v.

1. Lenånger og honorarer til medlemmene av Arbeidsretten, Domstolen
for boikottsaker, riksmeglingsmannen og meglingsmennene utredes av

1 Lov av 6 juli 1933.

44 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

statskassen, Utgiftene til kontorhold, lokaler og skriverhjelp under
motene utredes likeledes av statskassen.

2. Arbeidsrettens formann og riksmeglingsmannen skal lia fast årlig lorm,

Kr e tsmeglingsmennene skal ha fast ärlig lönn og et honorar bestemt
av vedkommende regjeringsdepartement for liver enkelt sak.

De ovrige medlemmer av Arbeidsretten og medleminene av Domstolen
för boikottsaker og de serskilt for tvert tilfelle opnevnte meglingsmenn
tilståes honorar for liver sak av vedkommende regjeringsdepartement.
Medlemmene av Arbeidsretten og av Domstolen for boikottsaker kan
også tilståes fast lenn.

3. Under reiser har medlemmer av Arbeidsretten og av Domstolen for boikottsaker
og meglingsmennene krav på skyss- og kostpenger efter lov
av 25 juni 1926 nr. 1.

4. Kongen gir de nodvendige bestemmelser örn utforelsen av rettsskriverforretningene
ved Arbeidsretten og ved Domstolen for boikottsaker.

§ 47. Lovens ikrafttreden.

1. Denne lov trer i kraft straks. Fra samme tid opheves lov örn arbeidstvister
av 6 august 1915.

2. Fra 1 juli 1927 skal folgende paragrafer lyde så1):

Lov av 19 juni 1931 har folgende ikrafttredelsesbestemmelse:

II.

Denne lov trer i kraft 1 juli 1931.

Lov av 6 juli 1933 har folgende ikrafttredelsesbestemmelse:

II.

Denne lov trer i kraft efter Kongens naermere bestemmelse, dog senest
1 oktober 1933.

År 1933 den 12te September blev rett satt av Domstolen for Boikottsaker
til domsavsigelse i ovenstående sak. Der blev avsagt sådan

Dom.

I skrivelse av 10. august 1933 til Domstolen for boikottsaker fremsatte
advokat Evard Löchen på vegne av Joh. Rasmussen & Racine A/S, Stavanger,
krav örn nedleggelse av midlertidig förbud mot en overfor firma^
av en rekke fagorganisasjoner fra 24. april 1933 og senere företal
boikott.

Efteråt domstolen hadde innkalt partene til muntlig förhandling, blev
kravet örn nedleggelse av förbud av domstolen ikke tätt tilfolge.

Firmaet har derefter ved stevning av 23. august 1933 innbragt spersmålet
örn den omhandlede boikotts lovlighet til provelse av boikottdomstolen.
Som saksokt i saken har firmaet innstevnt folgende:

1 Inntatt under §§ 16, 22 annet ledd, 26 og 32.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 45

1. Stavanger Handels- og Kontorfunksjonserers Förening.

2. Norges Handels- og Kontorfunksjonserers Förbund.

3. Stavanger og Omegns faglige Samorganisasjon.

4. Norsk Transportarbeiderforbund.

5. Norsk Matros- og Fyrboterunion.

6. Norsk Kjemisk Industriarbeiderforbund.

7. Norsk Bygningsarbeiderforbund.

8. Norsk Jern- og Metallarbeiderforbund.

9. Norsk Elektriker- og Kraftstasjonsforbund.

10. Norsk Nserings- og Nydelsesmiddelarbeiderforbund.

11. Norsk Formerforbund.

12. Norsk Kommuneforbund.

13. Arbeidernes Faglige Landsorganisasjon.

Saksokeren har fremlagt skrivelse av 22. august d. a. fra Riksmeglingsmannen
om at han ikke finner grunn til å gå til megling i anledning
av den omtvistede boikott. Yidere har saksokeren fremlagt forliksklage
med attestasjon örn at forliksmegling har vaert anstillet uten
resultat.

Saken blev irettefort den 5. september d. a.

Saksokeren har nedlagt sådan

påstand:

1. Den boikott og nerander den arbeidssperring og de sympatistreiker
som de 13 saksokte driver overfor saksokeren kjennes rettstridig, og
de saksokte pålegges å beve bolotten, herander arbeidssperringen
og sympatistreiköne samt å kunngjore meddelelser herom på samme
mäte som boikotten (med arbeidssperringen og sympatistreikene) i
sin tid er kunngjort.

2. Saken utsettes til videre behandling av erstatningssoksmålet og fastsettelse
av saksomkostninger for saksokte.

De saksokte har ved sin felles rettsfullmektig overrettssakforer Trygve
Lie nedlagt sådan

påstand:

Principalt: saken avvises.

Subsidicert: de saksokte frifinnes.

I begge Ulf eller: De saksokte tilli jennes sakens omkostningar hos saksokeren.

På grunnlag av de fremlagte dokumenter, partenes uttalelser og heres
rettsfullmektigers prosedyre legger retten folgende faktiske forhold til
grunn for sin dom:

I medten av oktober 1932 undertegnet 19 av saksokerens personal en
forevrig udatert fullmaktserklsering til Norges Handels- og Kontorfunksjonserers
Förbund (nedenfor kallt förbundet), livori de anmoder
förbundet og dets avdeling i Stavanger örn å soke gjennemfort overenskomst
med saksokeren angående lanns- og arbeidsforhold, og bemyndiger
förbundet til, hvis saken ikke blir ordnet i mindelighet, å opsi doresglassér
med lovlig varsel. De underskrev blanketter til innmeldelse i föreningen
i Stavanger. Imidlertid tilbakekalte 13 av disse funksjonserer
nogen dage senare fullmaktserklseringen. Disse blev derför heller ikke
optatt som medlemmar i föreningen — iallfall er der aldri avkrevet dem
kontingent. En av de 19 personer fratråtte snart sin tjeneste hos saksokeren,
og det blev således 5 som blev optatt i föreningen.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Efter den stedfundne tilbakekallelse blev der av förbundet og föreningen
intet videre foretatt og ingen henvendelser rettet til saksokeren i benböld
til fullmaktserklaeringen.

Efter å ba innhentet Arbeidernes Faglige Landsorganisasjons Sekretariats
tillåtelse til å fremsette lonnskrav tilskrev förbundet den 1 mars
1933 saksokeren og foreslog at der skulde optas forbandlinger om oprettelse
av overenskomst for de i firmset beskjeftigede lagerfunksjonaerer.

I skrivelse av 10. mars meddelte saksokeren at han intet prinsipielt hadde
imot å opta forhandlinger med förbundet men henstillet til förbundet
å avvente definitivt svar inntil o. r. sakforer Upsaker, som var medlem
av selskapets direksjon, i lopet av meste uke kom tilbake fra en reise.

Under konferenser som saksokeren i denne tid kådde med sine folk fikk
nan oplysning örn at storsteparten av disse ikke stod i förbundet og at
nette ikke hadde fullmakt til å uptrede på deres vegne. Han fikk også
beskjed örn at en flerhet av funksjonserer stod tilsluttet Stavanger Handelsfunksjonserers
förening av 1907 som på sin side anmodet örn å få overenskomst
med firmaet.

Der blev så opsatt et förslag til overenskomst mellem timnet og föreningen
av 1907 som blev tiltrått og underskrevet av 19 av firmmts personal,
den 20. mars 1933.

Derefter blev overenkomst mellem firmaet og föreningen av 1907 oprettet
og undertegnet den 22. mars 1933. Denne overenskomst blev undertegnet
bl. a. også av 4 personer som stod i förbundet men som i skrivelse
av 21. mars til förbundet hadde meddelt, at de tilbakekalte sin fullmakt til
å fremme krav på deres vegne.

I skrivelse datert Oslo 22. mars til saksokeren skriver förbundet, at det
har fått oplysninger örn at saksokeren gjentagne gånger har inkalt dets
medlemmer til konferense i den hensikt å få dem til å meide sig ut av
förbundet og bryte den fullmakt hver enkelt skriftlig hadde undertegnet.
Förbundet mener at saksokeren derved forsetlig har krenkert de mest
elementsere principper for retten til å vaere organisert og gjennem sit
fagforbund på regulasr mäte å kunne vareta sine interesse!-. Efter denne
optreden fra firmsets side sa förbundet sig nodsaget til å be firmset betrakte
plassene som opsagt. med lovlig varsel til fratredelse ved arbeidstidens
slutt mandag 24. april, hvis der innen den tid ikke blev nogen enighet
örn overenskomst mellem firmset og förbundet.

Opsigelsen blev den 23. mars sendt til Riksmeglingsmannen med oplysning
örn at tvisten gjaldt krav örn overenskomst og berorte 5 organiserte
og 4 ikke organiserte arbeidere.

Efter 1. mars hadde foruten de 5 lagerfolk, 1 butikkfunksjomer meldt
sig inn i förbundet.

I skrivelse av 24. mars oversendte förbundet i tilslutning till sin skrivelse
av 22. s. m. förslag til overenskomst mellem saksokeren og förbundet
på vegne av dets avdeling »Stavanger Handels- og Kontorfunksjonserers
Förening».

Bestemmelsene i forslaget angis å gjelde butikk- og lagerpersonalet.

I skrivelse av 25. mars oversendte förbundet i tilslutning til sin skrivelse
22. s. m. meddeler saksokeren at förbundet må vsere feil underrettet, når
det er av den opfatning at firmset har forandret ståndpunkt og nu ikke
skulde vsere villig til å opta förhandling örn lonns- og arbeidsvilkår for
de av lagerfunksjonserene som er medlemmer av förbundet. Firman oplyser
at det samtidig fikk henvendelse fra en annen fagforening örn å
opta forhandlinger örn overenskomst, og at det derför hadde måttet un -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

derseke hvordan medlemstallet fordelte sig på de to foreninger. Der
hadde de vist sig at en sterb majoritet av funksjonserene var medlemmer
av föreningen av 1907, og at kun 6 av firmasts 31 funksjonserer stod som
medlemmer av förbundet. Det tilfoies at 4 av disse efter å vaere blitt bekjent
med forslaget fra föreningen av 1907 til overenskomst hadde akseptert
dette förslag og tilbakekalt den fullmakt, som var gitt til förbundet.
Av de to gjenvserende medlemmer av förbundet var den ene en ung mann
som under enbver omstendigbet skulde slutte. Det annet medlem var
Alf Eie, som muntlig hadde erkbert sig tillreds med den trufne ordning,
og overfor finnset hadde oplyst at han samme dag hadde henstillet til
föreningen å trekke tilbake kravet örn aksjon.

Alf Eie bar i retten forklart at han som medlem av förbundet hadde
vegret sig ved å underskrive forslaget til overenskomst med föreningen
av 1907.

I skrivelse av 18. april til saksokeren meddeler förbundet at det fastholder
sitt krav örn förhandling örn oprettelse av overenskomst ang. personalets
lönn- og arbeidsforhold. Der meddeles at förbundets sekreter,

O. Gjesteby, vil komme til Stavanger. Efter Gjestebys ankomst blev der
20. april holdt et möte niellera representanter for firmset og förbundet.
Mötet ledet ikke til noe resultat. Saksokeren sier at han erklmrte sig villig
til å oprette overenkomst med förbundet overensstemmeude med den
overenskomst som var truff et med föreningen av 1907, Gjesteby mener
derimot at noget sådant tilbud ikke fremkom, men det var forovrig på
det rene under forbandlingene at förbundet ikke under noén omstendigbet
kunde godkjenne en overenskomst som den med föreningen av 1907.

I skrivelse av 21. april fra saksokeren til Gjesteby uttalar saksokeren,
at ban efter fornyet overveielse kun kan bekrefte den opfatning han
igår gjorde gjeldende, nemlig at lonns- og arbeidsvilkårene ved firmset er
ordnet på lovlig mäte ved den tariff som den 22. mars blev oprettet med
föreningen av 1907. Han anser denne tariff for bindende for sig, ikke
bäre overfor den nevnte förening og dens medlemmer, men også overfor
de ovrige i firmset ansatte funksjonaerer. Det tilfoies at det under disse
omstendigbeter ikke står klart for harn hvad förbundet bygger sitt fremsatte
tariffkrav på, og at ban derför vil sette pris på å bore Gjestebys
opfatning av situasjonen.

I svar av samme dag uttaler Gjesteby: »Deres spörsmål örn vår opfatning
av den situasjon Deres firma er kommet i elter de manipulasjoner
firmset har foretatt, efteråt det mottokk vårt förste brev örn forhandlinger,
kan vi ikke innlate oss på å drette skriftlig. I det heletatt betrakter vi
som meddelt igår den side av saken oss uvedkommende. Av hensyn til
de meddelelser vi akter å gi pressen örn sakens stilling må vi anmode om
Deres definitive svar innen imorgén 22. april kl. 10 örn bvorvidt Deres
firma vil forhandle med oss örn overenskomst eller ikke.»

I skrivelse av 22. april 1933 til förbundet ved Gjesteby tilbakeviser firmset
insinuasjon örn »manipulasjoner» og »noterer» at förbundet ikke
respekterer en av en annan förening ingått fullt lovlig ordinat overenskomst,
som det er fullt klar över at firmset ikke utön videre kan gå bort
fra all den stund den iallfall er absolutt forpliktende for firmset vis a
vis denne förening og samtlige firmsets funksjonserer. Firmset konstaterer
på basis herav, at det er förbundet som må ta ansvaret for at situasjonen
tilspisses og en saklig droftelse utelukkes. Firmset krevor opgave
över hvilke funksjonserer förbundet omfattar og protesterar mot arbeidsnedleggelse
fra funksjonserernes side som ulovlig.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Ved opsigelsesfristens utlop mandag 24. april nedla ialt 14 av firmaets
folk arbeidet. De streikende var: De 6 personer som var medlemmer av
förbundet, hvoriblandt de 4 som i skrivelsen av 21. mars hadde tilbakekalt
sin fullmakt med oplysning örn at de hadde godkjent overenskomsten
mellem firmaet og föreningen av 1907, og 6 personer som den 25. april
ifolge skrivelse av samme dag fra förbundet til firmaet var blitt optatt
som medlemmer av förbundet. Ved siden av disse 12 deltok i streiken en
chaufför som stod tilsluttet det lithografiske förbund, og en kjorekar
som var uorganisert. For disses vedkommende föreslå ingen opsigelse,
og de var heller ikke omfattat av kravet örn tariff.

Ifolge en av saksokeren fremlagt opgave heskeftiget firmaet, da förbundet
fremsatte sitt krav örn tariffavtale og då arbeidsnedleggelsen
fant sted, tillsammen 33 personer. Derav var ansatt ved lageret 10 personer,
i butikken 6 personer ved kontoret, kalkulasjonen og centralen 9
personer, derhos 4 visegutter, 2 reisende, 1 vaskekone og 1 chaufför.

Den 24. april innrykket Stavanger Handels- og Kontorfunksjonaerers
Förening, Norges Handels- og Kontorfunksjonaerers Förbund og Stavanger
og Omegns faglige Samorganisasjon folgende avertissement i Bladet
»Den Iste Mai»:

Blokadevarsel.

Joh. Rasmussen & Hanine A/S.

Da ovennevnte firma nekter å förhandla med vårt förbund örn overenskomst,
er plassene opsagt til fratredelse ved arbeidstidens slutt mandag
24. april. Fra den tid vil alt arbeide i transport fra og till forretningen
og forretningens varor vaere blokert, hvis der i mellemtiden ikke opnåes
enighet.

Den 25. april stod i samme blad innrykket folgende avertissement:

Blokade:

Da firmaat Joh. Rasmussen & Hanine A/S nekter å forhandle med fagorganisasjonen
örn overenskomst ang. personalets lanns- og arheidesvilkår,
er strejk efter lovlig foretatt opsigelse inntrått fra og med tirsdag 25.
april 1933. Alt arbeide i og for forretningen og dens va*rer er derför
blokert.

Avertissementet er undertegnet av de samme organisasjoner.

Den 23. mai er i samme blad inntatt folgende avertissement:

Blokade.

Da enighet örn overenskomst med Joh. Rasmussen & Racine A/S ikke
er opnådd, er strejk utbrudt. Firmaets varer, sjö- og landtransport, samt
losse- og lastearbeide av varer til og fra frimaet er blokert. Ingen hederlig
arbeider eller funksjonaer må ha nogen befatning med firmaet eller
dets varer for konflikten er ordnet».

Avertissementet er undertegnet av de samme organisasjoner.

Der er dokumentert at likelydende avertissement er innrykket i »Den
Iste Mai», den 10. august og 22. august.

Det erkjennes fra de saksoktes side at disse avertissementer med regelmessige
mellemrum har vaeret inntatt i samme blad.

Der er oplyst i retten at Arbeidernes faglige Landsorganisasjon ikke
har gitt samtykke til eller hatt befatning med disse »blokade»-foranstaltninger.

Der blev også trykt og utdelt et stort antall lopesedler med samme inn -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

hold som de foran nevnte avertissementer. Lopesedlene var undertegnet
av de foran nevnte organisasjoner.

Den 24. april utf er diget de for nevnte 3 organisas joner en skrivelse underskrevet
av Omar Gjesteby til samtlige funksjonserer og arbeider i
firmset Rasmussen & Racine, hvori det meddeles at alt arbeide i og for
firmset blir blokert i og med at streiken inntrer, og at enhver som utforer
blokert arbeide blir betragtet som blokadebryter, uansett örn angjeldende
funksjonser eller arbeider er fagorganisert eller ikke. Det heter videre
i skrivelsen: »Kolleger! De bär ennu anledning til å velger Örn De
vil optre mot Deres stånds fagforbund og den samlede fagbevegelse. Eller
stille dere side örn side med de kolleger som ikke har sviket den beslutning
som blev vedtatt enstemmig på mötet i Folkets Hus ifjor. La dere
ikke påvirke av andre men optre efter deres egen värdering av hvad De
bor som kollega og som lonnsmottager, der har arbeidet for en meget dårlig
lönn helt til väre organisasjoner tok affsere. De er vel opmerksom på
årsaken til de lonnstillegg som nylig er gjennemfort. Eller tror De verkelig
at en förening som går chefenes erend kan og vil forsvare Deres interesse^ Fenk.

O g velg riktig. Enhver som stiller sig på vår side loves all
den beskyttelse og stötte som fagbevegelsen med sin organisasjoner og
över 150,000 medlemmer i dette land rår över.

Stiller De Dem derimot på lakeiforeningens side og optrer som blokadebrytere
övertar vi intet ansvar for den ringeakt, forhånelse og andre
ubehageligheter De kan bli utsatt for.»

I skrivelse av 27. mai undertegnet av förbundet v/Omar Gjesteby, uttales
det:

»I de sserkonferanser som settekretsmeglingsmannen advokat Kluge har
holdt i disse dage har vi bl. a. meddelt, at der ved eventuell enighet örn
overenskomst med Granet vil bli krevet at samtlige som streiker skal
gjeninntas, og at alle som har utfört blokert arbeide fjernes for väre
medlemmer optar arbeidet.

I henhold til foranstående er der i vårt förslag till overenskomst
tätt med en bestemmelse örn at firmajt kun skal beskjeftige
fagorganiserte funksjonserer og arbeidere. Den stilling De har inntatt
under konflikten og den förpliktelse Granet har påtatt sig ved å forlede
Dem til å falle Deres kolleger og arbeidskammerater i ryggen, idet De
arbeider efter streikens utbrudd, vil sibert vanskeliggjore en lösning. Vi
beklager sterkt den stilling De selv har satt Dem i. Blir det dessutan til
at De mister Deres arbeide, fordi Di har brudt en lovlig varslet streik og
blokade, så vil det kunne bli til stor skade for Dem i fremtiden. Da vi
imidlertid er tillboielig til å tro at De selv ikke har vsert helt klar över
rekkevidden av de ubehageligheter og den risiko De har utsatt Dem for,
har vi besluttet å gi Dem ennu en anledning til å bomme ut av Deres
vanskelige stilling ved å ordne Deres forliold til fagorganisasjonen. Dette
tilbud kan dog ikke holdes åpent lenger erni til og med lördag 3. juni

ti, a.___För ordens skyld gjor vi tilslutt opmerksom på at efter 3.

juni vil denne anledning til å bli reddet ut av den kjedelige stilling De
er kommet i og til samtidigt å rydde avveiden for firmset en av de storsta
vanskeligheter for lösning av konflikten, ikke lenger vrere tilstede,
i det kravet örn fjernelse av allo streikebrytere efter den tid vil vserc ufravikelig.

Fra begynnelsen av mai 1933 og fremover inntil 11. august har lorBihang
lill riksdagens protokoll 1934. 3 sami. Nr i53. 4

50 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

skjellige förbund tilsluttet Arbeidernes faglige Landsorganisasjon og med

samtykke av dennes sekreteriat erklaert betinget sympatistreik til stötte

for den pågående konflikt.

1. Den 5. opsier Norsk Transportarbeiderförbund i skrivelse til Norsk
Arbeidsgiverforening til betinget sympatistreik for lossning og lastning
og transport av varer til eller fra saksokeren. Det tilfoies at
opsigelsen er betinget således at alt arbeide som ikke kommer i beröring
med nevnte firma kan föregå som vanlig.

2. Lignende skrivelse blev 9. mai sendi Norsk Arbeidsgiverforening og
Norges Rederforbund fra Norsk Matros og Fyrboterunion.

3. Den 16. mai opsier Norsk Kjemisk Industriarbeiderforbund i skrivelse
til Norsk Arbeidsgiverforening sine medlemmer ved Sildeoljefabrikkene
i Stavanger og ved Lilleborg fabrikker sammesteds til
fratredelse 31. mai, idet det tillfoies at opsigelsen er således å förstå
at arbeiderne er villig til å utföre sitt vanlige arbeide, men er berettiget
til å fratre sine plasser, hvis de settes til å arbeide med varer
som er kommet fra Rasmussen & Rachre. I melding til Riksmeglingsmannen
datert 29. mai utvides förbundets opsigelse til å gjelde
også arbeiderne ved Electric Furnace Products Company.

4. I meldinger til Riksmeglingsmannen av 22. og 23. mai meddeler
Norsk Nferings- og Nydelsesmiddelarbeiderforbund at de har opsagt
til betinget sympatistreik sine medlemmer ved Stavanger Margarinfabrik
og Tou Bryggeri.

5. Den 29. mai opsier Norsk Bygningsarbeiderforbund samtlige medlemmer
som er beskjeftiget hos bedrifter stående i Norsk Arbeidsgiverforening
i Stavanger forsåvidt de beordres til å benytte varer ira
Rasmussen & Racine.

6. I skrivelse av 31. juli til Stavanger Formandskap meddeler Norsk
Kommuneforbund, at det er oplyst at Stavanger kommune anvender
verktoi eller varer fra Rasmussen & Racine, hvorfor förbundet opsier
til sympatistreik de kommunale arbetere i Stavanger. Opsigel
sen er betinget således, at hvis det blir spörsmål örn bruk av verktoi
eller varer fra nevnte firma, vil förbundets medlemmer nekte å utföre
dette arbeide eller anvende dette verktoi. Alt annat arbeide for
kommunen kan kommunearbeiderne og brannkorpsets medlemmer
utiore. Opsigelsestiden utlop for brannkorpset den 21. oktober og för
de ovrige kommuneai''beidere den 5. august.

7. I skrivelse av 22. juli opsier Norsk Jern- & Metallarbeiderforbund
sine medlemmer ved Stavanger Blikemballagefabrik & Vestlandske
Bliktrykkeri, Stavanger Bliktrykkeri & maskinverksted, Stavanger
Skibsopbugning, Det Stavangerske Dampskibsselskap, Rosenbergs
mek verksted og De forenede norske Läse- og Beslagfabrikker med
tilfoielse at opsigelsen kun trer i kraft, hvis arbeiderne efter den ordimere
opsigelsestids utlop blir beordret til å arbeide eller lia betalning
med verktoi eller varer fra Rasmussen & Racine. Det er i rehen oplyst
at opsigelsesfristen utlop den 30. juli.

8. I skrivelser av 22. juli til Elektrotekniske firnners Landsforening,
Oslo, og til Stavanger elektrisititsverk opsier Norsk Elektriker- og
Kraftstasjonsforbund sine medlemmer til betinget sympatistreik ved
samtlige installasjonsforretninger i Stavanger (ca. 20 forretninger)
og ved elektrisititsverket, Det er i retten oplyst at opsigelsesfristen
for elektrisititsverket utlop 5. august og for installasjonsforretningene
den 30. juli.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

9. Den 22. juli opsa Norsk Formerforbund sine medlemmer til betinget
sympatistreik ved Stavanger Elektro Staalverk, Jorpelaud, og hos C.
Bovitz, samt ved Sandnes Jernstoperi og Rosenberg niek. Verksted.
Opsigelsesfristen er i melding til Riksmeglingsmannen angitt å utlope
5. august, mens det i retten er gjort gjeldende at opsigelsesiristen
kun var 8 dage og att den derför utlop den 30. juli.

Örn de foran omhandlede opsigelser fra Jern- og Metallarbeiderforbundet,
Bygningsarbeiderforbundet og Formerforbundet har Riksmeglingsmannen
forst motatt melding den 16. august.

10. I skrivelse av 28. juli 1933 til Norsk Arbeidsgiverforening opsier
Norsk Transportarbeiderforbund til sympatistreik for transport av
varer som utfores av byggmester Christensen forsåvidt arbeidet kommer
i beröring med Rasmussen & Racine. Opsigelsesfristen utlop den
12. august.

11. Den 9. august har Norsk Transportarbeiderforbund i skrivelse til
Norges kööp. Landsforening, Oslo, med 14 dages varsel opsagt sine
medlemmer ved lanclsforeningens bedrifter i Stavanger til betinget
sympatistreik forsåvidt bedriften fortsetter å sende varer med M/S
Vindafjord med tilkjennegivende örn at sympatistreiken tilbakekalles
såfremt Vindafjord erkkerer ikke å ville transportere til og fra Rasmussen
& Racine inntil konflikten er ordnet. Samme opsigelse er også
sendt Produksjonslaget »Samhold», »Bikuben», og »Nordkronen» i
Stavanger.

12. I skrivelse av 11. augusti til »Samhold Smorfabrik» og »Nordkronen
Molle» har Norsk Närings- og Nydelsesmiddelarbeiderforbund opsagt
sine medlemmer til betinget sympatistreik med 14 dages varsel,
med tilkjennegivende örn at arbeidsstans vil inntre den 26. august forsåvidt
förbundets medlemmer får befatning med varer til eller fra
Rasmussen & Racine, og forsåvidt bedriftene fortsetter å sende varer
med »Vindafjord». Det tilfoies at sympatistreiken tilbakekalles hvis
»Vindafjord» avgir skriftlig erklsering örn ikke å transportere varer
fra eller til Rasmussen & Racine så lenge konflikten varer.

Saksokeren gjor gjeldene at samtlige de »blokadevarsler» og sympatistreiker
som ovenfor er omhandlet, er foranstaltninger som for å tvinge
eller skade harn tar sikte på å hindre eller vanskeliggjore hans ekonomiske
samkvem med andre, og at de således går inn under begrepet boikott.
Når denne boikott er fortsatt uforandret efter 1. august 1933, da
loven av 6. juli 1933 örn lorand ringer i loven om arbeidstvister trätte i
kraft, må denne lovs bestemmelser finne anvendelse selvom boikotten er
påbegyndt tidligere og står i förbindelse med en eldre konflikt. Han
hevder videre at denne fortsatte boikott efter bestemmelserne i lovens
§ 6 a må bli å betrakte som rettsstridig.

Fra de saksaktes side er gjort gjeldende at loven av 6. juli 1933 ikke kan
anvendes på boikott som er iverksatt og oprettholdes til stötte for en lovlig
arbeidskonflikt, som er inntrått for 1. august 1933.

De saksokte mener forovrig at en ordinär sperring for arbetskraft
(blokade), som företas i anledning av og i förbindelse med en lovlig arbeidsnedleggelse
(streik) er en naturlig og nodvendig folge av streiken
og at lovens bestemmelser örn boikott derför ikke rammer sådan blokade,

Med hensyn til de erklmrede betingede sympatistreiker gjor de saksokte
gjeldende, åt retten til arbeidsnedleggelse — såvel streik som sympatistreik
— er anerkjent som et rettmessig kampmiddel i lovlige interesse -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

konflikter, og at den nye lov ikke har gjort nogen innskrenkning i denne
streikerett. Streik i hvilkensomkelst form må derför ansees undtatt fra
boikottbegrepet i lovens § 1 punkt 9.

Subsidisert hevder saksokte at den ombandlede boikott under enbver
omstendighet efter lovens bestemmelser ikke er rettsstridig.

Retten kan ikke vsere enig med saksokte i at loven ikke finner anvendelse
på boikott, som företas efter lovens ikrafttreden til stötte for en tidligere
opståt konflikt. Loven bar i § 6 a bestemt at boikott i anledning
av arbeidsforkold er rettsstridig i de i paragraffen nevnte tilfeller. Den
innebolder ingen bestemmelse örn at en boikott, som etter lovens eget
innhold er å anse for rettsstridig, ikke rammes av loven, når man lar de
boikottforanstaltninger, som oprindeligt er truffet for lovens ikrafttreden,
uforandret bli stående ved makt og således oprettbolder deres effektivitet
efter dens ikrafttreden.

At loven innebolder visse bestemmelser (f. eks. § 6 a, 1 a, 1 d, 3 og 4 bj
som bäre vil kunne finne anvendelse overfor boikottforanstaltninger som
gjores efter lovens ikrafttreden, gir ikke grunnlag for den slutning, at
loven skulde ba ment, at en boikott, som den selv betegner som rettsstridig
(§ 6 a, 1 b og c), ikke rammes av loven, når den oprettkoldes efter
lovens ikrafttreden.

Uten uttrykkelig bestemmelse derom i loven har man ingen bjemmel
for å undta en sådan fortsatt boikott fra lovens virkeområde.

Lovens forarbeider gir heller ikke uttrykk for at lovgiverne bar hatten
annen opfatning.

Efter hvad der i saken er oplyst, anser retten det for godgjort at saksokte
bar latt alle boikottforanstaltninger, som var foretatt for 1. august
1933, bli stående ved makt, og derved bar tilsiktet og gjennemfort boikottens
uforandrede fortsettelse efter lovens ikrafttreden.

De saksokte bar også under benvisning til grundlovens § 97, bvorefter
ingen lov kan gives tilbakevirkende kraft, hevdet, at boikottdomstolen
efter denne bestemmelse ikke bar adgang til å erklsere betingede sympatistreiker,
som de saksokte bar positiv bjemmel for i tariffavtaler, for
rettsstridig boikott, for disse er utlopet eller fra det tidspunkt de kunde
vsere opsagt.

Eetten tinner det örn dette spörsmål tilstrekkelig å bemerke, at der
mellem parterne i naervserende sak ikke föreligger någet kontraktsforbold.
Selv örn gjellende tariffavtaler i og for sig bjemler tariffmessig
rett for den ene part til å erklsere betinget sympatistreik likeoverfor den
annen tariffpart, kan grl. § 97 ikke antas å vaäre til binder tor, att loven
åpner adgang til å erklsere et sådant betinget sympatistreikevarsel som
rettsstridig likeoverfor en utenfor kontraktsforboldet stående tredje mann
(saksokeren), når varslet linnes å måtte bedommes som en overlor barn
foretatt boikottbandling.

Det som da forst blir å avgjore er örn de forskjellige boikottforanstaltninger,
som der i saken er spörsmål örn, faller inn under lovens boikotrbegrep.

Det er på det rene og erkjent av saksokte, at de avertissementer og lopesedler
som er utferdiget av förbundet og dets avdelning i Stavanger og
Stavanger Faglige Samorganisasjon og som inneholder en meddelelse örn
at saksokerens varer, sjö- og landtransport samt lastning og lossning av
varer til og fra saksokeren er »blokert», innebolder en boikott som faller
inn under lovens § 1 punkt 9.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Det er videre på det rene at denne boikott er vedlikeholdt efter 1. august
ved nye opfordringer gjennem gjentagelse av samme avertissementer
med regelmessige mellemrum.

Det er videre på det rene og erkjent, at de nevnte orgamsasjoner ilar
sekt å sperre saksokeren for arbeidskraft gjennem offentlig kunngjorelse
i pressen såvel för som efter 1. august 1933. At en sadan blokadeavsperring
for arbeidskraft er boikott er efter rettens mening utvilsomt. Det
fremgår av lovens definisjon. At det også Ilar vsert lovens mening at biokade
skal rammes av dens boikottbestemmelser fremgår av dens forarbeider
og bekreftes specielt av den omstendighet, at bestemmelser i Ot. pr.nr.
71 § 1 punkt 5, hvorefter blokade som regel skulde regnes som ledd i arbeidsnedleggelse
og ikke som boikott, utgikk av loven, idet den blev nedstemt
ved sakens behandling i Odelstinget. Det uttales også uttrykkelig
i skrivelse fra Socialdepartementet av 26. juni 1933 til Stortingets Socialkomité
i anledning av den under forhandlingerne i Odelstinget fremlagte
endrede komitéinnstilling, at blokade efter den i komitéen foretatte
forandrig i § 1 nr. 5 var å regne som boikott.

Med kensyn til de betingede sympatistreiker, som saksokte hevder
ibvertfall må falle utenfor boikottbestemmelsen, skal retten bemerke:

Det er vistnok så, at loven bygger på at adgangen til streik og lockout
ikke berores av den nye lovs bestemmelser og at streik og lockout, som
er omhandlet i lovens § 1, nr. 5 og 6, ikke omfattes av definisjonen av boikott
i § 1, nr. 9. Den rett som arbeiderne har overfor en arbeidsgiyer til
å erklsere streik — herander også sympatistreik — i henhold til gjeldende
rett eller i medhold av bestående tariffavtaler, er ikke innskrenket
ved den nye lovs bestemmelser.

Detta utelukker imidlertid ikke, at betingede sympatistreikevarsler, nar
de inneholder opfordring til boikott overfor en tredjemann, kann viera
rettsstridig i forholdet til barn, og at denne boikott i såfall kan rammes av
lovens bestemmelser örn boikott.

Retten vil herom henvise til hvad departementet uttaler i Ot. prp. nr.
71 side 10, 2. spalte: »I et varsel örn såkalt betinget, sympatistreik vil som
regel ligge krav til vedkommende bedrift örn å fri sine folk for å ha noe å
gjore med varer fra eller til en annen bedrift. Det betingede sympatistreikvarsel
er isåfall en boikottupfordning rette! til vedkommende arbeideres arbeidsgiver
og rettet mot den bedrift som er i konflikt. Til denne boikottopfordring
er knyttet en trassel overfor vedkommende arbeideres egen
arbeidsgiver örn at arbeidet vil bli nedlagt hos barn dersom boikottopfordringen
ikke efterkommes. Forsåvitt det betingede sympatistreikevarsel
som boikottopfordring er rettsstridig i forhold til den boikottede
bedrift, vil det rettsstridige formål med aksjonen i og for sig gjore den
ulovlig. Og er boikottopfordringen ikke rettsstridig, vil den betingede
sympatiaksjons lovlighet overfor vedkommende arbeideres egen arbeidsgiver
avhenge av livordan dores tariffavtale bär ordnet tariffmellemvmrendet
mellen! dem.»

Ser man nu hen til de i nservserende sak gitte betingede sympatistreikevarsler,
er det efter rettens mening ikke tvilsomt, at de savel efter
sitt Rinhold som efter sitt formål tar sikte på å foranstalte en boikott, rattet
mot saksokeren.

Opsigelsene har ikke som clemed å fremkalle og iverksette arbeidsstans
for gjennem en omfattende effektiv arbeidsnedleggelse bos ot större
antall bedrifter å frembringe en situasjon, som vil värne egnct lil å framtvinga
en lösning av den pågående konflikt hos saksokeren. Hvad der

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

tages sikte på er å förmå angjeldende arbeidsgivere til å avbryte ethvert
samkvem med saksokeren, idet man til opnåelse herav truer disse, sorn.
står utenfor konflikten, med at de i motsatt fall vil bli utsatt for arbeidsstans;
og forutsetningen er, at denne trassel vil vise sig tilstrekkelig til
opnåelse av oiemedet: arbeidsgiverens avbrytelse av enil ver förbindelse
med saksokeren.

Det kan derför efter rettens opfatning med rette siges, at opsigelsene
til de betingede sympatistreiker i det foreliggende tilfelle er företal ikke
for å stötte streiken hos saksokeren gjennem omfattande arbeidsnedleggeser
hos andre, men for å förmå andre arbeidsgiver til ikke å ha nogen
befatning med saksokerens varer.

Efter det anforte finner retten, at de av de forskjellige förband med
samtykke av Den faglige Landsorganisasjons sekreteriat varslede sympatistreiker
er å opfatte som en mot saksokeren foranstaltet boikott, Og
denne boikott er av organisasjonen vedlikeholdt gjennem opretholdelse av
opsigelsene, ledsaget av den stadig virkende trassel örn nedleggelse av
arbeidet, livis arbeidsgiverne ikke efterkommer boikottopfordringen.

Det blir da for retten å treffe avgjorelse örn, hvorvidt de foran nermere
omhandlede foranstaltninger er en rettsstridig boikott i anledning av arbeidsforhold.

Ved bedommelsen herav må retten legge vesentlig vekt på, att Förbundet,
da det i mars måned reiste krav likeoverfor saksokeren örn oprettelse
av tariffavtale og gik til opsigelse av plassene, bäre representerte et fåtall
av bedriftens arbeidere, og at antallet av disse, da Förbundet gikk til
streik og boikott, var yderligere redusert, idet 4 av de 5 arbeidere, som
var medlemmer av Förbundet, för sif vedkommende hadde vedtatt den
av saksokeren og Föreningen av 1907 inngåtte overenskomst og derför
hadde tilbakekaldt sin fullmakt til Förbundet. Det var således i virkeliglieten
bäre 2 av arbeiderne i saksokerens bedrift, som stod bak Förbundets
krav örn tariffavtale. Og det er til stötte for dette krav, at Förbundet,
dets avdeling i Stavanger og Samorganisasjonen i Stavanger og
de ovrige förbund Ilar iverksatt og efter Iste august 1933 vedlikeholdt sin
boikott overfor saksokeren.

Når man samtidig henser til, at det gjennem avtalen av 22. mars mellom
saksokeren og Föreningen av 1907 var truffet en for saksokeren bindende
ordning av personalets arbeids- og lonnsvilkår, som var akseptert
av et stort flertall av arbeiderne, hvoriblandt også arbeidere, som var
medlemmer av Förbundet, finne retten at den reelle interesse, sorn
knytter sig til kravet om oprettelse av tariffavtale også med Förbundet,
ikke kunde berettige de saksokte til å iverksette og senare forsette den
i saken omhandlede omfattende boikott for gjennem denne å soke fremtvunget
sif krav.

Ser man på den annen side hen til de boikottforanstaltn inger, som er
truffet og oprettholdt, er det åpenbart, at disse tar sikte på en fullständig
isolasjon av saksokeren for å avskjasre harn ethvert ekonomisk samkvem
med andre. Åt også fortsettelsen av denne boikott efter Iste august 1933
vil före med sig en stor skade for saksokeren, anser man utvilsomt.

Netten finner under henvisning til, hvad den foran har anfort, at der
åpenbart ikke er noget rimelig forhold mellem den interesse, som skal
fremmes ved boikotten og den skade, som den vil före med sig. Retten
må derför anse den efter Iste august 1933 av Förbundet, dets avdeling i
Stavanger og Stavanger faglige Samorganisasjon fortsatte boikott av
saksokerens varer og ethvert transport- och lossearbeide og den av de

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

evrige saksokte förbund gjennem de bestående betiugede sympatistreikerklseringer
fortsatte boikott for rettsstridig.

Med hensyn til den av Förbundet, dets avdeling i Stavanger og Stavanger
faglige Samorganisasjon erklserte og oprettboldte blokade av arbeidsplassene,
finner retten ikke grunn til å anse denne rettsstridig i betragtning
av, att foranstaltningen ikke faller utenfor en ordinär sperring
for arbeidskraft, Ilvor streik er inntrådt, og i det foreliggende tilfelle
ikke synes å vsere av nogen utilborlig eller serlig skadevirkende karakter Med

hensyn til de opsigelser til betinget sympatistreik, som har funnet
sted fra Norsks Transportarbeiderforbund ved skrivelse av 9. august
1933 til Norges Kooperative Landsforening, Produksjonlaget »Samhold»,
»Bikuben» og »Nordkronen» i Stavanger og fra Norsk Närings- og Nydelsesmiddelarbeiderforbund
ved skrivelse av 11. august 1933 til »Samhold
Smorfabrik» og »Nordkronen melle» har overrettssakforer Lie i retten
avgift erklsering örn, at disse sympatistreikevarsler er tilbakekaldt.
Efter dette antar retten at der ikke er grund til nu å ta disse forhold
under behandling.

Når saksokeren har nedlagt påstand örn, at de saksokte skal pålegges a
heve boikotten og kunngjore meddelelser herom på samme mäte som boikotten
i sin tid er kunngjort, skal retten bemerke:

Når dommen går ut på å erklaere boikotten ulovlig folger derav at,
domfeldte har rettsplikt til å ophore med boikotten, uten.at man behover
å gi serskilt uttrykk hertor i domsslutningen. Nogen hjemmel for domstolen
til å pålegge domfeldte å kungsöre boikottens ophor inneholder
loven, såvidt man kan förstå, ikke.

Saksokerens påstand örn at saken utsettes til videre behandling av
spörsmålet örn erstatning og saksomkostninger blir å ta tilfolge for erstatningssporsmålets
vedkommende.

Betten — som anser det riktigst at spörsmålet örn saksomkostninger
avgjores i dommen — finner at liver av partene bor haare sine omkostninger.

Et mindretall, Iversen, finner at omhandlede boikottaksjon ikke kommer
inn under loven av 6. juli 1933 som trådte i kraft den 1. august s. a.,
da boikotten var iverksatt for denne lov blev vedtatt, hvorfor innstevnte
må bli å frifinne. o

Loven gir ingen anvisning på at den skal virke inn på allerede iverksatt
boikott og dermed lia tilbakevirkende kraft. Den forutsettes efter
mindretallets mening likefrem forst å komme til anvendelse for boikottaksjoner
iverksatt efter 1. august 1933. Der henvises i så hänseende til
lovens §§ 6 a og 39 a der krever forhåndsbehandling av boikottdomstolen
eller megling ved meglingsmyndigheter.

I foreliggende sak er efter mindretallets mening ikke foretatt nogen
utvidet boikotthandling efter 1. august 1933 som kan bringe den inn under
lovens bestemmelser. De annonser som har stått i et enkelt Stavangerblad
efter 1. august, er likelydende nied annonser for denne tid
og er kun en almindelig vedlikeholdelse av den boikott som under alle
omstendigheter var helt lovlig fra den tid den blev satt iverk og inntil 31.

juli 1933. .

Skulde det vasre lovens mening at den for 1. august 1933 iverksatte bolkatt
i og med lovens ikrafttreden skulde veere ulovlig, måtte loven efter
mindretallets mening inneholdt tydelige bestemmelser beröm, men så er

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

ikke timelle. Skal en helt almindelig og uforandret kungjorelse av en i
lengere tid pågått boikott bedommes som en ny og selvstendig boikottbandling,
vil det rent praktisk bedömt bli det samme som at enbver boikott,
som pågikk den 31. juli 1933 vil gå inn under loven. Og dermed bli
avbrutt inntil de i lovens §§ 6, a og 39, a påbudte meglinger og forhåndsbehandlinger
bar funnet sted. Men dette blir ignen en inngripen i den
kampsituasjon som er tilstede, som når loven ingen anvisninger gir på,
hvorledes saken endelig skal loses, kan bli en föranstaltning i favor av
den ene part.

Mindre tallet er enig i at bver av partene bserer sine omkostninger.

Domslutning.

Den av Norges Handels- og Kontorfunksjomerers förbund, Stavanger
Handels- og Kontorfunksjonairers förening og Stavanger og Omegns
faglige Samorganisasjon gjennem offentlig kungjorelse örn at Job. Rasmussen
& Racine A/S’ varer, sjö- og landtransport, samt losse- og lastearbeide
av varer til og fra firmaet er blokert, og den av Norsk Transportar
heider förbund, Norsk Matros- og Fyrboterunion, Norsk Kjemisk Industnarbeiderforbund,
Norsk Bygningsarbeiderforbund, Norsk Jern- og
Metallarbeiderforbund, Norsk Elektriker- og Krafts tas jons förbund,
Norsk Närings- og Nydelsesmiddelarbeiderforbund, Norsk Formerforbund,
Norsk Kommuneforbund og Arbeidernes faglige Landsorganisasjon,
gjennem stedfundne opsigelser til betingede sympatistreiker, oprettboldte
boikott efter Iste august 1933, overfor Job. Rasmussen & Racine
A/S kjennes ulovlig.

Saksomkostninger tilkjennes ikke.

Kjennelse.

Saken utsettes til behandling av erstatningssoksmål.

Avskrift.

Bil. 9.

Rettsbok for Domstolen for Boikottsaker. Hovedforhandling.

Saksoker:

1. Jacobsens Trelastforretning A/S, Narvik,

2. A/S Narvik Trelastcompani, Narvik.

Prosessfullmektig: Advokat J. B. Hjort.

Saksokt:

1. Norsk Transportarbeiderförbund,

2. Narvik Losse- og Lasteforening,

3. Norsk Matros- og Fyrboterunion.

Prosessfullmektig: Overretssakforer Trygve Lie.

Dom.

Ved stevning av 5. oktober 1933 har Jakobsens Trelastforretning A/S,
Narvik, og A/S Narvik Trelastkompani ved advokat J. B. Hjort saksokt:

1) Norsk Transportarbeiderforbund,

2) Narvik Losse- og Lasteforening og

3) Norsk Matros- og Fyrboterunion

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

i anledning av boikott foretatt av de saksokte overfor saksokerne, hvilken
hoikott saksokerne anser for rettsstridig.

I stevningen var iremsatt krav om at der skulde glares midlertidig
förbud mot boikotten til det var avgjort om den var lovlig. Kravet blev
ved formannens avgjorelse ikke imotekommet.

Saksokerne har nedlagt sådan

p å s t a n d:

A) At boikotten kjennes rettsstridig.

B) At de saksokte en for alle og alle for en tilpliktes å betale saksokerne
erstatning fastsatt ved rettens skjonn for det tap og den skade som
saksokerne har lidt ved boikotten.

C) At de saksokte in solidum tilpliktes å betale saksokerne saksomkostninger.

De saksokte har ved sin rettsfullmektig overrettssakforer Irygve Bie
nedlagt påstand örn frifinnelse med tilkjennelse av saksomkostninger.

På grunn av de fremlagte dokumenter, vidneprov og partenes forklaringer
og deres rettsfullmektigers prosedyre, legger retten folgende faktiske
forhold til grunn for sin dom:

I 1930 blev Narvik Losse- og Lasteforening stiftet. Den optok straks
krav örn tariffavtaler med en del på stedet vserende trelastforretninger.
Med et par av disse blev snart enighet opnådd, mens Nils Jakobsen som
innehaver av Narvik Trelastkompani ikke onsket tariffavtale.

På grunnlag av et »forlik» mellem A/S Narvik Trelastkompani og representanter
for arbeiderne den 30. august 1930 blev der slutet tariffavtale
mellem det nevnte kompani og Narvik Losse- og Lasteforening.
Overenskomstens utlopstid var 15. mai 1931.

Straks efter blev stiftet Jakobsens Trelastforretning A/S med fröken
Gidsken Jakobsen som disponent. Föreningen anså oprettelsen av denne
forretning som et proforma-arrangement, der blev benyttet til å bomme
utenom § 7 (örn fortrinsrett för föreningens medlemmer til arbeide) i
den med Narvik Trelastkompani sluttede tariffavtale. Den strid som i
den anledning opstod, blev bilagt ved et forlik hos kretsmeglingsmannen
i mete den 19. december 1930, hvorefter Jakobsens Trelastforretning A/S
gikk med på å undertegne den samme tariffavtale, som tidligere var siuttet
mellem A/S Narvik Trelastkompani og Narvik Losse- og Lasteforening.

Ved utlopstiden den 15. mai 1931 blev avtalen ikke fornyet på grunn
av uoverensstemmelser mellem partene, og ny tariffavtale blev forst efter
en långvarig streik oprettet hosten 1931, då en prolongasjon av tariffavtalen
av 1930 blev gjort gjeldende til 15. mai 1932. Da tariffavtalen
ikke blev opsagt ira nogen av sidéne, fortsatte den til 15. mai 1933.

Der hadde i tiden siden den förste overenskomst gjentagne gånger
v sert uoverensstemmelser mellem partene. Retten finner ikke grunn til
naermero å gå inn på disses omfång eller årsaker, men vil innskrenke sig
til å uttale at neppe nogen av partene er uten skyld herb

Der verserer en tvist mellem partene ved Arbeidsretten, idet föreningen
i juli 1932 har reist erstatningskrav mot saksokerne for brudd på tariffavtalens
§ 7. Saksokeren bestrider dette, og har subsidisert innbragt erstatningskrav
i anledning av den nedenfor omtalte tariffstridige blokade
til likvidasjon.

Den 25. oktober 1932 blev en ved Trelastkompaniet ansatt arbeider, som
var tillitsmann i sin gruppe, avskjediget på grunn av at han efter arbeide -

58 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

giverens mening gjort sig skyldig i tyveri. Narvik Losse- og Lasteforening
krevet at den avskjedigede arbeider straks skulde gjeninntas, og
at spörsmålet örn hans fjernelse skulde utstå til der var falt dom i en
eventuell straffesak på grunnlag av anmeldelse til påtalemyndigheten av
det påberopte tyveri.

Da saksokerne ikke gikk med på dette krav, erklaerte föreningen oieblikkelig
arbeidsnedleggelse og blokerte bedriften for tilgang av arbeidere.
Fröken Gidsken Jakobsen gjorde derefter henvendelse til Norsk
Transportarbeiderforbunds tillitsmann, herr Alfred Nilsen, og til Losseog
Lastef or eningens formann, herr Sandvik. Fröken Jakobsen frem säffe
tilbud örn å deponere et pengebelop i Narviks Sparbank til utbetaling til
den avskjedigede arbeider, dersom det viste sig at han ikke var skyldig i
tyveri, mot at blokaden straks blev hevet. Det blev også tilsagt vedkommende
arbeider rett til å gjenninntre i arbeidet, hvis han ikke var
skyldig. Dette tilbud blev den 27. oktober skriftlig bekreftet i skrivelse
fra Narvik Trelastkompani ved Nils Jakobsen til Losse- og Lasteforeningen.
Imidlertid blev denne ordning i möte av föreningen forkastet, og
streiken og blokaden fortsatte.

Ved Narvik byrettedom av 16. februar 1938 blev vedkommende arbeider
frifunnet.

De saksokte har i retten erkjent, att streiken og blokaden var tariffstridig,
og har oplyst at den lokale avdeling fikk meddelelse heron! fra
Norsk Transportarbeiderförbund — uten at dette foranlediget föreningen
til å beve streiken og blokaden.

På dette tidspunkt sysselsatte saksokerne 8 arbeidere. Av disse nedla
de 5 arbeidet, mens 3 fortsatte. Senere har saksokerne intatt 2 nye arbeidere.

Den 25. februar 1933 gjorde forannevnte Alfred Nilsen en henvendelse
til saksokerne for å komme til en ordning. Under en konferanse 7. mars
mener han at saksokerne hadde gitt sin tilslutning til et forlik, som i det
vesentlige gikk ut på folgende:

Arbeidsrettssaken heves, og partene frafaller sine derunder fremsatte
krav. _ Den pågående blokade heves, idet de arbeidere som nedla arbeidet
den 25. oktober 1932 inntas i arbeide igjen, mens »blokadebryterne» (saksokernes
nuvasrende arbeidere) fjernes. Ved siden herav skulde den fortrinsrett
som inneholdes i tariffavtalens § 7 håndheven på den mäte at
saksokerne ved engagement av tilfeldige arbeidere skulde henvende sig
til föreningens tillitsmann ved bedriften, som ved henvendelse til föreningen
skulde sorge for å skaffe kvalifiserte arbeidere.

Saksokerne har i retten benektet at de har gått med på disse forliksvilkår.

»Forliket» er ikke undertegnet av nogen av partene.

Den 15. april 1933 tilskrev Narvik Losse- og Lasteforening saksokerne,
at föreningen opsa tariffavtalen til utlop 15. mai og forlangte forhandiinger
örn ny tariffavtale påbegynt senest innen 25. april.

Da föreningen ikke mottok noget svar herpå fra saksokerne foretok
föreningen i skrivelse av 4. mai opsigelse av plassene til fratredelse med
14 dagers varsel med samtidig underretning örn, at hvis ikke ordning
kom istand, vilde den »soke hovedorganisasjonene om blokade og hvad
dermed står i förbindelse mot Deres firma».

Den 10. mai gav Norsk Transportarbeiderforbund melding til Eiksmeglingsmannen
örn arbeidsopsigelsen og örn at förbundet samme dag

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 59

overfor Norsk Arbeidsgiverforening hadde erkkert betinget sympatistreik
for lossning og lastning til og fra saksokernes bedrift.

Det er på det rene at også Norsk Matros og Fyrbeter union overfor
Arbeidsgiverforeningen har erklsert lignende sympatistreik.

Den 18. mai blev der utf er diget en plakat undertegnet av Norsk Transportarbeiderförbund,
Narvik Losse- og lasteforening og Norsk Matros- og
Fyrbeter union sålydende:

»B 1 o k a d e:

Da firmsene

A/S Narvik Tre la s t komp a n i (disponent Nils Jakobsen)

Jakobsens Trelastutsalg A/S (disponent Gidsken Jakobsen)

icke har ordnet overenskomsten med Narvik Losse- og Lasteforening, så
er firmsene blokert fra 1&. mai kl. 17. Blokaden gjeller også för sälg og
transport til og fra disse fimner og fra dato har ingen hederlige mennesker
noe med firmsene å gjere.»

Samtidigt blev der innrykket avertissementer av samme innhold i arbeiderpressen.
Det er på det rene i saken at disse avertissementer har
Jvseret innrykket også efter at lov av 6. juli 1933 trådte i kraft den 1.
august samme år. Det i retten fremlagte eksemplar av en blokadeplakat
har en påtegning örn at den er opslått den 18. august 1933.

De saksekte medgir at de stedfundne varsler örn betingete sympatistreiker
og den i plakatene og avertissementene erklserte »blokade» er opfordringer
til boikott og at disse er oprettholdt efter 1. august 1933 i hensikt
å gjennemfore boikottens uforanrette fortsettelse også efter boikottlovens
ikrafttreden.

Den 16. mai 1933 hadde emidlertid saksokerne inngått tariffavtale med
Fagernes borgerlige arbeidsforening, gjellende til 16. mai 1934. Av denne
förening, som efter hvad der er oplyst i retten, skal vsere stiftet i mars
1933, var samtlige de av saksokerne da sysselsatte arbeidere medlemmer.

Saksokerne gjor gjellende at den foretatte boikott er rettsstridig,

a) fordi den er rettet mot en arbeidsgiver, som ikke sysselsätter mere
enn 10 arbeidere, lovens § 6 a, post 4 a,

b) ferdi den er företal for å tvinge en arbetsgiver til å inngå en tariffavtale,
som ingen av arbeiderne i vedkommende bedrift har stället
krav om, utön at domstolen har gitt samtykke til boikotten, lovens § 6 a,
post 1 d,

c) fordi boikotten vil skade vesentlige samfundsinteresser og virke utilborlig,
og fordi der ikke er noget rimelig forhold mellem den interesse
som skal fremmes ved boikotten og den skade som den vil före med sig,
lovens § 6 a, post 1 c.

De saksakte anforer at bestemmelsene i punktene 1 d, og 4 a. i lovens
§ 6 a, ikke kan komrne til anvendelse overfor en boikott som fortsettes
efter lovens ikrafttreden, når den var lovlig iverksatt for Jette tidspunkt.

Med hensyn til spörsmålet örn anvendelse av punkt 1 c. peker de saksokte
på, at det g jall t krav på en förnyelse av en overenskomst som hadde
bestått i flere år, og at saksokerne — utön å svare på anmodlingen örn
förhandling i den anledning — bak föreningens rygg inngikk en avtale
med en »borgerlig» förening, og i denne forplilctet sig til ikke å benytte
arbeidere tilsluttet Arbeidernes faglige landsorganisasjon. Dette forhold

60 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

måtte efter de saksoktes mening berettige til anvendelse av vidtgående
kampmidler fra organisasjonens side.

Retten skal bemerke:

Det er på det rene, at saksokernes bedrift da krav örn ny tariffavtale
blev fremsatt og opsigelse av plassene fant sted, beskjaaftiget 5 arbeidere,
og at Narvik Losse- og Lasteforening ikke representerte nogen av disse.

De organiserte arbeidere, som ulovlig forlot arbeidet den 25. oktober
1932, hadde dermed ophovet ethvert arbeidsforhold til saksokerne, selv
örn disse arbeidere i april—mai fremdeles stod i organisasjonen, var de
altså ikke lenger arbeidere i bedriften.

Saksokerne hadde ved sitt foran refererte tilbud gjort hvad der med
rimelighet kunde forlanges for å avverge den besluttede arbeidsnedleggelse
og blokade i oktober 1932.

Det er fullt förklarlig at saksokerne ikke fant å kunne undertegne de
vilkår, som er opsatt i det foran refererte »forlik» i mars 1933 til ordning
av den pågående konflikt, og som bl. a. vilde ha tilfolge at saksokerne
skulde avskjedige sine arbeidere og innta dem som deltok i den ulovlige
streik.

Under hisse omstendigheter finner man ikke å kunne bebreide saksokerne
at de i den situasjon, som forelå da kravet på ny overenskomst blev
fremsatt, ikke fant grunn til å opta nye forhandlinger med Narvik Losseog
Lasteforening, men inngikk tariffavtale med sine arbeidere gjennem
disses förening, Fagernes borgerlige arbeiderforening.

Men er dette så, kan retten ikke skjonne, at de saksokte under de foreliggende
forhold hadde rimelig foranledning til å treffe og oprettholde
foranstaltninger, som tok sikte på fullstendig å hindre saksokernes trelastforretningers
ekonomiske samkvem med andre.

Efter de foreliggende oplysninger må retten gå ut fra, at bolotten i
det vesentligaste har opnådd sin hensikt, og at en fortsettelse av den vil
kunne medfore ekonomisk odeleggelse av saksekerens bedrift.

Retten finner under henvisning til hvad den foran har anfort, at der
åbenbart ikke er noget rimelig forhold mellem den interesse som skal iremmes
ved boikotten og den skade den vil medfere for saksokerne. Retten
må derför anse den efter 1. august 1933 av Narvik Losse- og Lasteforening,
Norsk Transportarbeiderforbund og Norsk Matros og Fyrbeterunion fortsatte
boikott av saksokernes varer og ethvert transport- og lossearbeide
og de av forbundene erkkerte betingede sympatistreiker for rettsstridige,
jfr. lovens § 6 a, post 1 c.

Efter dette resultat anser retten det unodvendig å drette spörsmålet örn
boikotten også vilde vaare rettsstridig efter bestemmelsene i § 6 a, postene
1 d. og 4 a.

Blokaden av saksokerne for tilgang av arbeidskraft finner retten ikke
tilstrekkelig grunn til å erklsere rettsstridig. Den synes ikke å vaare iverksatt
på nogen i sig selv utilborlig mate eller å medfore nogen serlig skadevirkende
folger.

Saksokerne har under rettsforhandlingen henstillet at behandlingen av
påstandene post 2 örn skadeerstatning utsettes. Da saksokte ingen invending
har gjort mot det, vil lienstillingen bli å ta tilfolge.

Retten finner at liver av partene bor haare sine omkostniuger.

Et medlem, Iversen, voterar for innstevntes frifinnelse.

Den boikott som er erklaert av Norsk Transportarbeiderforbund og
Norsk Matros- og Fyrbeterunion med godkjennelse av Ärbeidernes Faglige
Landsorganisasjon er efter den utvikling konflikten ved Jakobsens

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Trelastforretning A/S og A/S Narvik Trelast Co. har tätt, helt naturlig
og må vurderes som et legalt kampmiddel til heskyttelse av arbeidernes

lii t Grossör.

Yed bedriften har der i 3 år vrnrt tariffestede arbeidsforhold. Opsigelsen
av overenskomsten er foretatt på helt ordinat mate og da begjcenng
örn förhandling og megling ikke har fort frem, er folgen blitt streik og
blokade av arbeidsplassen. Da disse kampmiddler for nservserende ikke
er effektive ved att arbeidernes plasser er besatt med blokadebrytere, ma
den i saken omhandlede boikott — for å fromt vinge en ordning av konfliktsforholdet
— ansees for å veere den for arbeidslivet og samfundet minst

skadelige kampform. . 0 _ . , ,, .

Medbestemmende for denne min votering er ogsa Jakobsens erklserin0
örn at han ikke vil forhandle med arbeidernes organisasjoner örn en ny

overenskomst. , , , , ,, ,

Ut fra dette synpunkt finner jeg heller ikke at det med rette kan sles
at der ikke er noget rimelig forhold mellem den interesse som skal tremmes
ved boikotten og den skade som den vil före med sig.

Heller ikke finner jeg at betingelsene for å erkhere boikotten rettsstridig
efter lovens § 6 a, 1 d, eller § 6 a, 4 a er tilstede når boikotten var påbegynt
for lovens ikrafttreden.

Domsslutning.

Den av Norsk Transportarbeiderforbund, Narvik Losse- og Lasteforening
og Norsk Matros- og Fyrboterunion gjennem offentlig kunngjorelse
örn at sälg av varer fra A/S Narvik Trelastkompam (disponent Nils
Jakobsen) og Jakobsens Trelastforretning A/S (disponent Gidsken N. Jakobsen)
og transport til og fra disse fimner er blokert, og den av Norsk
Transportarbeiderforbund og Norsk Matros- og Fyrboterunion gemeni
stedfundne opsigelser til betingete sympatistreiker oprettboldte boikott
efter 1. august 1933 overfor A/S Narvik Trelastkompani og Jakobsens
Trelastforretning A/S k jennes ulovlig.

Saksomkostninger tilkjennes ikke.

Kjennelse:

Behandlingen av saksokernes erstatningskrav utsettes.

(sign.) I. M. Lund.

(sign.) Eyvind Andersen. (sign.) Jakob Vik.

(sign.) Rolf Strängen (sign.) Sverre Iversen.

Avskrift.

Bil. 10.

Dom.

A/S Kistefoss Trsesliberi, Drammen, bar ved sin rettsfullmektig advokat
Edvard Loeben ved stevning av 4. november 1933 saksokt:

1. Norsk Papirindustriarbeiderforbund,

2. Norsk Skog- og Landarbeiderforbund,

3. Norsk Transportarbeiderforbund og

4. Arbeidernes laglige Landsorganisasjon.

Saken blev irettefort den 11. december d. å.

Saksokeren bar nedlagt sådan

Motioner i Första kammaren, Nr 153.
påstand:

1. At boikotten iverksatt av de saksokte overfor Kistefoss Traesliberis
skoge — herander Norsk Papirindustriarbeiderforbunds sympatistreik
ved sliperiet og Norsk Transportarbeiderforbunds betingede sympatistreik
for lösning, lastning og transport av varer til eller Ira A/S Kistefoss
Traasliberi kjennes ulovlig.

2. At de salisokte in solidum tilpliktes å betale saksokerne erstatning
fastsat ved rettens skjölin for tap og skade voldt saksokerne ved boikotten.

3. At de saksokte in solidum tilpliktes å betale saksokeren saksomkostninger.

De saksokte har ved sin rettsfullmektig overrettssakforer Trygve Lie
nedlagt sådan

påstand:

De saksokte frifinnes og tilkjennes sakens omkostninger.

Som intervenient under saken har Norsk Papirindustris Arbeidsgiverforening
avgift möte ved direktor Melby til stötte for saksokeren s saksanlegg.

På grunnlag av de fremlagte dokumenter, partsuttalelser, vidneprov
og prosedyre legger retten folgende taktiske forhold til grunn for sin
dom:

Saksokeren, som driver Kistefoss Traesliberi, eier i Fluberg, Sondre
Aurdal, N. Land og Torpa betydelige skogarealer, som selskapet har
kjopt utelukkende för å utvinne tömmer for sitt sliperi. Saksokeren har
regelmessig drevet i sine skoger gjennem mange år, og har herunder i
stor utstickning benyttet de samme skogsarbeidere.

Alle selskapets skoger ligger i Randsfjorddistriktet.

Fra 1930 har der pågått arbeidskonflikt i Randsfjordsdistriktet vedrorende
oprettelse.av tariffavtaler såvel for skogdriften som for flötningen.
Angående konfliktens art og omfång henviser man til frem stillin g j Arbeidsrettens
dom av 1. juli 1933.

A/S Kistefoss har ikke vaert direkte trukket inn i denne konflikt, i det
selskapet har meddelt organisasjonen, at det ikke aktet å igångsatte skogsdrift
i disse år.

_ Selskapets skoger var således ikke omfattet av den almindelige erklasring
örn blokade som Norsk Skog- og Landarbeiderforbund utstedte i
november 1932 overfor 94 skogeiere i Randsfjordsdistriktet.

Den 13. mai 1933 senäte Papirindustriens Arbeidsgiverforening til Papirindustriarbeiderforbundet
sådan skrivelse:

»I anledning av den pågående skogs- og flotningskonflikt i Randsfjord
og Randsfjordens nedslagsdistrikter tillåter man sig å meddele, at Norsk
Papirindustriarbeiderforbund med Arbeidernes faglige Landsorganisasjons
sekretariats godkjennelse herved opsier de av väre medlemmer som
er beskjeftiget ved folgende bedrifter tilsluttet Deres förening til sympatistreik.
»

Sympatistreiken omfattet 17 bedrifter hvoriblandt også Kistefoss Trzesliberi
A/S.

Arbeidsnedleggelsen fant sted den 27 mai.

Samtidigt hadde Norsk Transportarbeiderförbund i skrivelse den 13.
mai til Norsk Arbeidsgiverforening, Papirindustriens Arbeidsgiverforening
og Drammens Eksport- og Importforening erkltert betinget sympatistreik
for lösning, lastning og transport av varer til eller fra de bedrifter
hvor Papirindustriarbeiderforbundet hadde opsagt til sympatistreik.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 63

Papirindustriens Arbeidsgiverforening innbragte spörsmålet örn lovligheten
av den av Papirindustriarbeiderforbundet iverksatte sympatistreik
for Arbeidsretten.

Ved Arbeidsrettens dom av 1. juli 1933 blev sympatistreiken ikke ansett
tariffstridig.

Den 4 juli meldte A/S Kistefoss, som hadde besluttet sig til å gjenopta
driften i sine skoger i 1933, sig inn i »Skogdriftforeningen», som var blitt
stiftet i 1931, og livis formål efter vedtektene er å samle skogbrukets arbetere
og arbeidsgivere til samarbeide på faglig grunnlag. Vedtektene
inneholder för övrig bestemmelse örn at föreningens medlemmer ikke kan
stå tilsluttet annen fagforening der avslutter prisavtaler for skogdrift.

Da den gjeldende landsoverenskomst mellen! Norsk Papirindustriarbeiderforbund
og Norsk Papirindustris Arbeidsgiverforening vilde utlope
den 15. august 1933, opsa förbundet i skrivelse av 21. juli plassene ved
alle av tariffen omlattede bedrifter.

I anledning lierav påbegynte riksmeglingsmannen i möte den 25 juli
megling. Under meglingen satte Arbeidsgiverforeningen som betingelse
for ny tariff at den pågående sympatistreik skulde heves.

I meglingsmote den 27. juli erklmrte arbeidernes forhandlere at de som
vilkår for en overenskomst bl. a. måtte betinge sig at Folium Träsliperi
og Kistefoss Trmsliberi, som begge hadde eiendomsskoger i Randsfjorddistriktet,
erklmrte sig beredt til å oprette overenskomst med Skog- og
Landarbeiderforbundet på basis av dettes overenskomst med Skogbrukets
Arbeidsgiverforening. Papirindustriens Arbeidsgiverforenings direktor,
Melby, uttalte i den anledning at kravet icke vedkom landsoverenskomsten
i papirindustrien, og at arbeidsgiverforeningen ikke hadde anledning
eller bemyndigelse til å treffe avgjorelse av de reiste krav.

Riksmeglingsmannen meddelte at han under meglingen vilde finne anledning
til å konferera med de selskaper som de reiste krav vedkom.

Folium Träsliperi erklarrte sig beredt til å oprette overenskomst som
krevet. For Kistefoss’ vedkommende blev der holdt mote hos riksmeglingsmannen,
hvori også Skog- og Landarbeiderforbundet deltok, men riten
at det av arbeiderne stilte krav blev löst, Kistefoss sendte 28. juli en
skrivelse til riksmeglingsmannen sålydende: »Kistefoss Trresliberi ber
herved tilfort protokollen at bedriften på grunn av allerede inngått avtale
var förhindret ira å oprette tariffavtale med Skog- og Land i denne
sesong, men denne avtale forhindrer ikke at bedriften på like vilkår karr
benytte skogsarbeidere tilsluttet Skog- og Land. Videre erklaeres at bedriften
derefter er villig til å underhandle og i tilfelle oprette tariffavtale
med Norsk Skog- og Land i de forskjellige skogsdrifter, hvor et flertal!
av arbeiderne skriftlig förlänger det.»

I mote hos riksmeglingsmannen den 29. juli themia riksmeglingsmannen
förslag til overenskomst mellen! Papirindustriens Arbeidsgiverforening
og denne tilknyttede bedrifter på den ene side og Landsorganisasjonen
og Papirindustriarbeiderforbundet og vedkommende avdelinger
på den annen side. ^

I mötet tilforte arbeidernes forhandlere folgende: »Efteråt Folium träsliperi
hadde erklmrt sig villig til å oprette overenskomst med Norsk
Skog- og Landarbeiderforbund i likhet med tidligere, erklmrte Arbeidernes
laglige Landsorganisasjon og Norsk Papirindustriarbeiderforbund at
alle sympatistreiker ved Drammensvassdragets Fellesflotningsforening
0g ved bedrifter i Randsfjords- og Drammensvassdraget med undtagelse
av Kistefoss A/S opheves.»

64 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Arbeidet blev i benböld hertil gjenoptatt ved alle de bedrifter, som
var stanset 27. mai på grunn av sympatistreiken, med undtagelse av arbeidet
ved Kistefoss.

I skrivelse av 3. angust underrettet Norsk Transportarbeiderforbund
örn at det tok tilbake sin opsigelse av 13. mai til betinget sympatistreik,
undtagen for Kistefoss Triesliberi, hvol- sympatistreiken står ved makt.

I möte hos riksmeglingsmannen den 14. august meddelte Landsorganisasjonen
at riksmeglingsmannens förslag var vedtatt.

Papirindustriens Arbeidsgiverforening fremia skriftlig svar sålydende:

»Papirindustriens Arbeidsgiverforening vedtar riksmeglingsmannens
förslag. Med hensyn til Kistefoss Traisliberi finner P. A. P. at den fortsatte
sympatistreik er i hoieste grad urimelig efter at bedriften under
meglingen på foranledning av riksmeglingsmannen har strukket sig så
långt som allerede inngående avtaler muliggjor. P. A. F. anser den fortsatte
sympatistreik hvilende på ulovlig grunnlag og beklager de distrikter
som blir utsatt for en sådan fremgangsmåte ira Landsorganisasjonens
side.»

Volan uttalte i anledning av arbeidsgivernes anforsel örn den fortsatte
sympatistreik ved Kistefoss Traesliberi, at Landsorganisasjonen henholdt
sig til Arbeidsrettens dom, hvorved sympatistreik var kjent lovlig.

Kistefoss iverksatte derefter i begynnelsen av september hugst i sine
skoger i Torpa, N. Land og Sondre Aurdal. Det er oplyst at skogsdriften,
da stevningen blev uttatt, beskjeftiget 74 mann. Mannskapet til skogsdriften
blev antatt av Kistefoss’ skogsbestyrer, Lundesgaard. Han har
som vidne forklart, at der for arbeidets igangsettelse blev gjort henvendelse
til harn bl. a. ira 7 i Fluberg boende skogsarbeidere, som var medlemmer
av Skog- och Landarbeiderforbundet, og som tidligere hadde arbeidet
ved Kistefoss’ skogsdrift örn å få arbeide. Han gav dem tillsagn
derom med oplysning örn hvilken betaling de vilde få efter de av Skogdriftsforeningen
fastsatte normallonninger.

Det blev avtalt at de skulde möte frem den 4. september i skogen i
Sondre Aurdal. Denne dag ringte imidlertid formannen i avdelingen,
Hoitomt, til skogsbestyreren og sa at de ikke kunde få lov til å ta dette
arbeide. Senere på dagen kom formannen i Bygdesammenslutningen,
Petter Sveen, til skogsbestyreren og sa at han gjerne vilde konferere med
Landsorganisasjonen örn dette og bad örn utsettelse med tiltredelsen av
arbeidet. Skogsbestyreren mottok derefter en skrivelse fra Petter Sveen
av 6. september sålydende: »Efter konferanse med Arbeidernes faglige
Landsorganisasjon og Norsk Skog- og Landarbeiderforbund meddeles herved
at disse for tiden ikke finner å kunne fravike sitt tidligere inntatte
ståndpunkt med hensyn til krav örn oprettelse av tariffavtale for driften
i Kistefoss’ skoger.»

Petter Sveen har forklart at han efter sin konferanse i Oslo meddelte
de angjeldende arbeidere at de ikke hurde möte i Kistefoss’ skog og resultatet
blev at de 7 arbeidere ikke tok det tilbudte arbeide.

Den 29 september blev der forgjeves holdt et meglingsmote hos riksmeglingsmannen
i anledning av konflikten. Den folgende dag senäte Arbeidernes
fagliga Landsorganisasjon en skrivelse til Arbeidsgiverforeningen,
livori den bekreftet sin villighet til å forliandle eller megle örn
lösning av den pågående konflikt ved Kistefoss på grunnlag av at Kistefoss
forpliktet sig til å oprette overenskomst med Skog- og Landarbeiderforbundet
og således at livis enighet ikke opnåes under forhandlingen blir
tvisten å avgjores av en voldgiftsmann som opnevnes av riksmeglings -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

mannen. Det tilfoies at forutsetningen er at overenskoinsten glares gjeldende
for neste driftsår (altså 1934) og at bedriften anvender de tidligere
arbeidere i den utstakning som kreves utan hensyn til om de er med1
enim er av Norsk Skog- og Landarbeiderforbund eller ikke.

Saksokeren gjor gjeldende at den i saken omliandlede sympatistreik —
nedleggelsen av arbeidet eller rettere undlatelsen av å gjenopta arbeidet
ved sliperiet —- efteråt enighet örn ny tariffavtale for traeindustrien var
opnådd 14. august 1933, ikke kan betraktes som nogen ordinaer streik og
heller ikke som fortsettelse av den tidligere til stötte for konflikten i
Randsfjorddistriktet erkkerte men opkevde sympatistreik. Arbeidsnedleggelsen
er en ny, selvstendig sympatistreik med et annet og eneste formål:
å stötte kravet örn tariffavtale for selskapets skogsdrift i dets egne
skoger.

Saksokeren mener at der i virkeligketen ikke föreligger nogen interessekonflikt
mellem selskapet og Norsk Skog- og Landarbeiderforbund,
idet der ingen var ved skogsdriften som hadde förlängt overenskomst
med förbundet og heller ingen streik var iverksatt ved skogsdriften. Der
var folgelig ingen lovlig adgang for Skog- og Landarbeiderforbundet til å
blokere selskapets skogsdrift ved å opfordre eller tilskynde sine medlemmer
til ikke å ta arbeide ved skogsdriften. Og ihvertfall kunde en
sådan blokade ikke lovlig företas uten samtykke av boikottdomstolen, jfr.
lovens § 6 a, 1. d.

Saksokeren hevder videre at sympatistreiken ved träsliperiet er iverksatt
till stötte for denne rettsstridige blokade, og som folge derav må ansees
som ulovlig.

Forovrig mener saksokeren at arbeidsnedleggelsen ved sliperiet ikke
er en streik i lovens förstånd, men i virkeligheten en boikotthandling, som
alene er gitt skinnet av å vsere en sympatistreik for derved å omgå lovens
bestemmelser örn boikott. Den må derför bedommes som en boikott, og bor
som sådan erkkeres rettsstridig, fordi den virker utilborlig, og fordi der
ikke er noget rimelig'' fördold mellem den interesse som skal fremmes ved
boikotten og den skade som den vil före med sig.

Med hensyn til den betingede sympatistreik bemerker saksokeren, at
den utvilsonrt er en boikotthandling, og at boikotten må anses rettsstridig
på det samme grunnlag som er gjort gjeldende for sympatistreikens
vedkommende.

Retten skal bemerke:

Efter de foreliggende oplysninger må retten gå ut ira, at arbeidernes
organisasjoner allerede for 1933 har vallet lia overenskomst for Kistefoss’
skogsdrift, og at kravet derpå i tidligere år har viert frafalt alene fordi
Kistefoss avgav eckering örn, at der ikke vilde bli iverksatt drift. I
ethvert fall er det på det rene at Landsorganisasjonen under forhandlingene
hos riksmeglingsmannen i juli 1933, da Kistefoss skulde gjenopta sin
skogsdrift, forlangte at der nu skulde oprettes tariffavtale mellem Skogog
Landarbeiderforbundet og Kistefoss. Da kravet ikke blev imotekommet
fra Kistefoss’ side, erklserte Landsorganisasjonen og Papirindustriarbeiderforbundet
at arbeidet ved sliperiet ikke vilde bli gjenoptatt folén
ordning med hensyn lil skogsdriften var istandbragt. Det er på det
rene at Skog- og Landarbeiderforbundet representerte arbeidere, som tidligere
hadde hatt beskjeftigelse ved Kistefoss’ skogsdrift, utön at det er
oplyst nogel örn hvorvidt dissc organiserte arbeidere utgjorde et flertali
av det nodvendige skogsmannskap.

Bihang lill riksdagens protokoll loll-''*. I! saini. Sr läll. 5

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Retten finner det efter dette utvilsomt at der for skogsarbeidet blev
igangsatt, forelå en luter essekon f likt. Det er ingen betingelse för å erkjenne
tilstedevasrelsen av en sådan, at vedkommende arbeide er påbegynt
eller at organisasjoncn bär anledning til å hindre dette gjennem
en streik.

Som nevnt lievder saksokeren at Skog- og Landarbeiderforbundet har
iverksatt. blokade av arbeidsplassene, mens saksokte bestemt benekter at
der föreligger eller har foreligget nogen blokade.

Som det fremgår av rettens faktiske fremstilling, er der ikke utferdiget
eller bekjentgjort noget almindelig varsel örn blokade av Ivistefoss’
skogsdrift. Det eneste bevis for tilstedevasrelsen av en blokade som er
påberopt av saksokeren, er att nogen organiserte arbetere, som var antatt
av skogsbestyreren, lindlöt efter å ha konferert med sine organisasjoner
å innfinne sig til arbeidet. Kotten er nasrmest av den mening at dette
forhold ikke kan betegnes som en blokade foretatt av nogen av de saksokte
organisasjoner. Men selvom man beri vil se en blokade, finner netten,
at den ikke bor ansees som rettsstridig. Den har ikke vant iverksatt
pa nogen utilborlig mate og det er erkjent at den ikke har medfört nogen
lundling for skogsdriftens regulaere gang eller nogen annen skade for
arbeidsgiveren. Når det er påstått at blokaden i ethvert timelle må ansees
rettsstridig, fordi samtykke ikke er gitt av boikottdomstolen overensstemmende
med lovens § 6, a, 1. d., skal netten bemerke, at den — under
henvismng til det foran anforte — finner at det ikke kan legges förbundet
tillåst, at det ikke har sekt sådant samtykke.

Sympatistreiken ved Kistefoss sliperi må retten anse som en arbeidsnedleggelse
(streik) — en arbeidsstans som arbeiderne ved sliperiet har
iverksatt for å tvinga frem en lösning av konflikten niellera Skog- o»''
Landarbeiderforbundet og A/S Kistefoss angående selskapets skogsdrift.
Den er iverksatt ved en gren av arbeidsgiverens virksomhet som en sympatiaksjon
til stötte for kravet på overenskomst ved en annen gren. Aksjonen
er anvendt som et almindelig kampmiddel under en interessekonilikt
mellem organisasjonen og arbeidsgiveren og er kun rettet mot denne.

Kotten kan ikke se at denne sympatistreik har karakteren av en boikott.
Den tar alene sikte på å utvide konfliktens omfång ved nedleggelse
av et arbeide hos vedkommende arbeidsgiver selv for derigjennem å fremkalle
en situasjon, som er egnet til å fremtvinge en lösning av en tvist,
som gjelder en amien gren av hans virksomhet. Den er ikke en opfordling
eller föranstaltning som tar sikte på å hindre hans ekonomiske samkvern
med andre. En unnen sak er det at en effektiv arbeidsstans faktisk
kan medlare en sådan virkning.

Retten er efter det anforte kommet till det resultat at den av Norsk
Papirindustriarbeiderforbund nied Landsorganisasjonens samtykke iverksatte
sympatistreik ved Kistefoss Trassliperi ikke er en boikottforanstaltning.

Når saksokeren har hevdet at sympatistreiken skulde vane ulovlig.
fordi den er iverksatt till stötte for en ulovlig blokade, henviser retten
til at den som foran anfort ikke anser blokaden rettsstridig. Man skal
tilfoie at sympatistreiken dessuten var erklsert og iverksatt for den blokade
som er påberopt, var foretatt.

Med hensyn til den av Norsk Transportar heider förbund erki ante betingede
sympatistreik har saksokte medgitt, at denne er en boikotthandling.

Retten finner at denne boikott, hvorved Kistefoss Träsliperi sokes av -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

skåret fra. enliver lastning, lösning og transport av varel- til eller, fra
sliperiet, ber ansees som rettsstridig, idet der efter rettens mening ikke
er noget rimelig for hold mellen! den interesse Skog- og Landarbeider förbundet
på det tidpunkt hadde i opnåelsen av en avtale örn fremtidig ordning
av arbeidsforholdet ved saksokerens skogsdrift, og den skade som
boikotten antas å kunne medfore for saksokerens sliperi.

Et av rettens medlemmer, Iversen, voterer for at også Norsk Transportarbeiderforbund
blir å frifinne för påtalen angående betinget sympatistreik
överför Kistefoss Träsliperi.

At den betin gede sympatistreik er boikott, er på det rene, men det kan
viere grunn til å påpeke at ikke all boikott er ulovlig.

Ved bedommelsen av örn transportarbeidernes betingede sympatistreik
er utilborlig eller at der ikke er noget rimelig forhold mellen! den interesse
som skal fremmes ved boikotten og den skade som den vil före med
sig, må spörsmålet sees i relasjon til hele konflikten.

Kistefoss Träsliperi har nektet å imotekomme arbeidernes krav örn tariffoverenskomst
for sitt skogbruk — en del av bedriften der i sesongen
beskjeftiger like mange arbeidere som selve träsliperiet — tiltross for at
fagorganisasjonen har tilbutt å la eventuelle tvistesporsmål örn arbeidsbetingelsene
av g jero ved voldgift. Spörsmål örn tariffavtale har for arbeiderorganisasjonen
hatt den betydning, at den har latt sympatistreiken
ved Kistefoss pågå i månedsvis med de ekonomiske offre som derav folger
for organisasjonen som for de enkelte arbeidere. I denne alvorlige
situasjon er det en selvfolge at fagorganisasjonen må blokere den almindelige
transportvirksomliet til og fra träsliperiet.

Den betingede sympatistreik omfatter ikke her transportmidler hvis
drift er av samfundsmessig betydning — jernbanan er ikke Wokert — det
er kun behandlingen av varel- til og fra träsliperiet som de organiserte
transportarbeidere ingen befatning vil lia med. Dette er efter min mening
en helt regulier konfliktsituasjon. Skal en betinget sympatistreik
på et område som dette og med bakgrunn av en reel arbeidsstans ikke
tillätes, vil det måtte lia tillfolge at selve loven eller deres anvendelse
av den, vil kunne före med sig större arbeidsstansninger enn hittil har
vieret nödvändig.

netten finner enstammig at liver av partene bor basre sine omkostninger.

Saksokeren har begjsert sin påstand forsåvidt angår skadeerstatning,
utsatt til senere påkjennelse. Saksokte har ikke innvendt noget kerimot.

Domssluttning:

I. Den av Norsk Transportarbeiderforbund og Arbeidernes faglige
Landsorganisasjon gjennem opsigelse til betinget sympatistreik overfor
Kistefoss Träsliperi A/S. foretatte boikott kjennes ulovlig.

Forovrig frifinnes de saksokte for saksokerens tiltale i denne sak.

Saksomkostninger tilkjennes ikke.

II. Behandlingen av saksokerens påstand om skadeserstatning utstår.

J. M. Lund. Eyvind Andersen. Jakob Vik.

Sverre Iversen.

Bolf Strän ger.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Bil. 11.

Svenska Dagbladet den 1 oktobei- 1932.

Arbetet på Karlsborgs flygfält inhiberas.

Grovarbetarförbundet säger nej till flygstyrelsen.

Det beslutade iordningställandet av Karlsborgs flygfält, vilket arbete
skulle ba tagit sin början redan i höst, bar av allt att döma definitivt
måst inställas. Sedan avtal träffats mellan flygstyrelsen och arbetslöshetskommissionen
och medel ställts till förfogande för arbetets utförande
såsom statligt reservarbete, har det nämligen visat sig, att ett tidigare
ingånget avtal mellan flygstyrelsen och Svenska grov- och fabriksarbetar -förbundet lägger hinder i vägen. Någon möjlighet för flygstyrelsen att
med egna medel låta utföra arbetet i öppna marknaden finnes ej, och det
anses föga sannolikt, att riksdagen kommer att bevilja erforderligt anslag
under fjärde huvudtiteln.

Allt var redan klart för arbetets påbörjande, när grovarbetarförbundet
gjorde flygstyrelsen uppmärksam på en den 24 augusti 1928 träffad och
ännu gällande överenskommelse, på grund av vilken förbundet gör anspråk
på att dess medlemmar lämnas tillfälle utföra arbetet och erhålla
betalning mer 1 krona 10 öre per timme eller, i de fall det gäller planeringsarbeten
på flygfältet, att överenskommelse örn ackord träffas, likaledes
i enlighet med gällande avtal. Efter vissa underhandlingar med förbundet,
vilka gåvo negativt resultat, underrättade flygstyrelsen kommissionen
örn, att ett fullföljande av det mellan myndigheterna träffade avtalet
skulle leda till tvist mellan flygstyrelsen och förbundet. Till förhindrande
av en sådan utveckling av saken förklarade sig flygstyrelsen
ej påfordra avtalets fullföljande.

Ärendet var föremål för behandling vid arbetslöshetskommissionens senaste
sammanträde, varvid man beslöt acceptera flygstyrelsens frångående
av avtalet.

Bil. 12.

Svenska Dagbladet den 10 februari 1933.

Arbete finns, men blockad skall bestå.

80 man kunde få arbete ett helt år.

Ammunitionsförråden.

Försvarsministern har förgäves ingripit.

Det är mer än abderitiskt att i dessa depressionens dagar arbetarna icke
antaga de möjligheter till arbete som givas utan hellre uppehålla bedrövliga
blockader, t. o. m. av tredje man.

Arméförvaltningen träffade sålunda i höstas överenskommelse med en
byggnadsfirma här i staden örn flyttning av ammunitionsförråden i närheten
av engelska kyrkan till Ursvik vid Järvafältet. Som bekant hade
emellertid en byggmästare härom året ett arbete vid Karlberg, vid vilket
han råkat i tvist med sina arbetare örn utbetalningen av något belopp.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 69

Den konflikt, som uppstod, hade den vanliga följden, att arbetarna överflyttade
blockaden på arméförvaltningen, för vilken arbetena i fråga utfördes.
Den byggnadsfirma i huvudstaden, som skall flytta ammunitionsförråden,
bar för sin del ingen konflikt med arbetarna, men då arméförvaltningen
är uppdragsgivaren, vägra dessa att åtaga sig detta arbete.
Ensamt byggnadsarbetena gå löst på över 400,000 kronor och skulle ge ett
80-tal arbetare sysselsättning ett års tid. Sedan tillkomma dessutom arbeten
för inledning av värme, vatten, avlopp o. dyl. Underhandlingar ba
förts med arbetarna, men utan resultat. Försvarsministern själv deltog
i dessa, meri måste, enligt vad han meddelat Svenska Dagbladet, släppa
saken för en månad sedan. »F. n. är intet att göra», säger ban. »Frågan
får ligga till sig och mogna.» . .

Märkligt är, att denna blockad också överflyttats till mannforvaltnmgens
och flygstyrelsens arbeten. Den sistnämnda lyckades dock klara en
del arbeten vid Barkarby med tillhjälp av Arbetets Frihet.

Även vid arbeten vid Hägernäs hade den en del krångel, men fick i alla
fall dessa till slut utförda med arbetargrupper, som ej tillhörde grov- och
fabriksarbetarförbundet, vilket närmast står för den seglivade Karlbergsblockaden.

Bil. 13.

Svenska Dagbladet av den 17 januari 1933.

Hur blockader bidra att öka arbetslösheten.

I östra arméfördelningen vänta arbeten för 550,000 kronor.

Fackföreningarna ba, där så varit möjligt, övervakat, att ingen organiserad
arbetskraft tagits i anspråk utan att fordrad ersättning inbetalats,
uttalar chefen för östra arméfördelningen, generalmajor G. Lilliehöök, i
yttrande över byggmästare And. Perssons anmälan till M. O. örn de forhållanden,
som råda beträffande entreprenadsystemet inom fördelningen.
Generalmajor Lilliehöök finner hr Perssons anmälan berättigad och den
synes honom böra utmynna i sådana åtgärder, att statens auktoritativa
ställning icke tillåtes att ta ytterligare skada.

Det torde emellertid, enligt arméfördelningschefens mening kunna lfragasättas
örn det vid de relativt små arbeten, som förekommit, borde ba
varit möjligt att vid anbudens prövning avgöra, huruvida extra tillägg
ingått eller icke i entreprenadsumman. Det var till att börja med ytterst
ovilligt som entreprenörerna lämnade erforderliga upplysningar.. När sedan
förfaringssättet blev allmännare känt och utsatt för berättigad kritik,
har det blivit lättare att följa utvecklingen.

För närvarande upprätthålles, framhåller generalmajoren, blockaden
liksom kravet på extra ersättning för dess inhiberande så strängt, att icke
ens stora och för arbetslöshetens bekämpande betydelsefulla arbeten, vartill
medel finnas disponibla, kunna komma till utförande. Ärméfördelningschefen
beräknar att omkring 550,000 kronor för närvarande äro tillgängliga
för igångsättande av diverse byggnadsarbeten, varav omkring
450,000 kronor för ammunitionsförråden vid Lilla Ursvik.

Motioner i Första kammaren, Nr lös.

Social-Demokraten den 10 november 1933.

Bil. 14.

Arbetslösa bli lidande på blockaden.

180 i Bromsten avstängda från hjälp.

Det under sillensk regi arrangerade spektaklet i Bromsten med blockad
mot det statskommunala vattenledningsarbetet pågår alltjämt där ute.
Aktionens resultat hittills är endast att Spånga kommun gått miste örn
det tidigare beviljade statsbidraget till understöd åt 125 arbetslösa samt
att kommunen själv avstängt från arbetslöslietshjälp 180 personer som
nekat utföra arbetet i Bromsten. Skall konflikten pågå komma även
övriga arbetslösa i kommunen att gå samma trista öde till mötes. Man
frågar sig med var dag som går örn det icke bland de arbetslösa inom
denna arbetarstyrda kommun finns någon eller några som har kurage nog
att bryta isen och få ett slut på de sillenska metoderna, då ju ingen annan
än de arbetslösa själva bli lidande på sin dåraktiga taktik att ta upp en
kamp mot A. K. genom att förklara ett reservarbete i blockad. Eller tro
vederbörande att de kunna bringa samhället på knä med en sådan taktik?

I Hässelby köping, som också ligger i Spånga socken, har i dagarna
igångsatts ett statskommunalt arbete med grävning för avloppsledningar.
Ackordspriserna äro fastställda och för närvarande sysselsättas mellan
30 och 40 man. De priser, som överenskommits för Hässelbys vidkomma^
de, är det helt naturligt att Bromstens municipalsamhälle i huvudsaklig
del är villigt att tillämpa, vilket också meddelats de arbetslösa, som beordrats
till vattenledningsarbetet. De arbetslösas förening har behandlat
detta erbjudande, men icke accepterat detsamma. Genom en kommitté Ea
de till arbetslöshetskommittén i Spånga kommun meddelat, att som villkor
för arbetets återupptagande kräves 25 procent tillägg av Hässelbys
ackordspriser samt skyldighet för samhället att självt ombesörja igenskottningen
av gravarna. Det vill med andra ord säga, att de kräva 25
procent högre avlöning, för, kan man säga, omkring 30 procent mindre
arbetsprestation.

Att kommunisterna kunna tillskriva sig äran av denna konflikt vill ingen
bestrida, vilket vi icke missunna dem, men vi beklaga på det livligaste
de arbetslösa, som låtit sig förledas att följa den paroll, som icke kan leda
till något annat än svält och umbäranden.

Någon fackförening ligger ju icke bakom och stödjer denna blockad,
utan befinna sig de arbetslösa fullständigt hjälplösa. Den ekonomiska
hjälp, som Ny Dag skroderar örn, blir antagligen rätt mager, vilket de säkerligen
själva äro medvetna om, men Ny Dag använder detta som ett
trick för att stimulera entusiasmen för denna ihåliga blockad. Säkerligen
finns det ingen spångabo med sunt förnuft, som tror på en vinst av denna
konflikt, just av den anledningen att det finns ingenting att vinna. Bromstens
samhälle såväl som Spånga kommun har genom att igångsätta statskommunala
arbeten försökt i den mån det är möjligt lindra nöden för de
arbetslösa. Örn sedermera den hjälpbehövande avstår från hjälpen, får
han givetvis själv taga konsekvenserna av de svårigheter han ställt sigrdi.

Man får väl hoppas att det sunda förnuftet snart skall bli rådande och
att de arbetslösa därmed bryta förtrollningen och besluta sig att utföra
det arbete som genom de kommunala myndigheternas och arbetslöshetskommitténs
försorg blivit dem anvisat.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Bil. 15

Nva Dagligt Allehanda den H juni 1933.

Sveriges lag ersättes med fackföreningslagar.

Man vill utrota hembagerierna i Stockholm.

Ny blockad iscensatt.

Stockholms bageriindustriarbetarefackförening har tydligen föresatt sig
att utrota hembagerierna. Efter attacken mot »Kajsa Varg» har nu turén
kommit till en annan firma, Ruths Hembageri, S:t Eriksgatan 80, invid
S:t Eriksplan. Strejkvakter utdela där blockadlappar, varå läses:

»Enär bagerifirman ''Ruths Hembageri’ (S:t Eriksgatan 80) vägrar
följa inom branschen gällande kollektivavtal förklaras härmed firmans
tillverkning i bojkott. Gynna därför ej denna bagerifirma.

Stockholms Bageriindustriarb.-fackförening.»

Efter vanligheten innehåller blockadproklamationen oriktiga uppgifter.
Den kvinnliga innehavarinnan av affären har nämligen inget kollektivavtal,
och fackföreningen har sålunda ingen rätt att befalla över henne.
Hon arbetar själv och i bageriet har hon anställt ett kvinnligt biträde,
som ej heller tillhör fackföreningen. Men detta biträde har helt enkelt
inkallats till fackföreningens expedition, där hon gjorts förelägganden
bland annat gående ut på att hon skulle låta organisera sig. Biträdet har
nekat. I anslutning därtill iscensattes blockaden.

Blockaden är ett led i aktionerna att ersätta Sveriges lag med fackföreningslagar.
Dessa aktioner gå ut över den konsumerande allmänheten
själv. Fackföreningsbyråkratien har funnit det bekvämast för sina syften
att slå ned de små företagarna. Man finner det vara bättre att ha ett
fåtal storföretagare »att göra upp med» än fristående företagare, som icke
äro bundna av kollektivavtalen. Dessa »småskuttar», som man på fackföreningsspråk
kallar dem, skola bort. Ty de utgöra en regulator mot
fackföreningsdiktaturen. Det kan erinras hurusom nyligen de ensamstående
mindre företagarna inom plåtslageribranschen sålunda pressades gå
in i fackföreningen.

Allmänheten torde numera lia klart för sig att dessa mindre företagare,
när de hålla på sin lagliga rätt att utan fackföreningsförmyndarskap existera,
göra detta i den stora allmänhetens intresse. De böra därför stödjas
av allmänheten genom att gynnas med inköp. Örn så sker, kunna de
''fortsätta sin kamp, som är allmänhetens kamp mot fackföreningsdiktaturen.
Allmänheten har visat förståelse för denna uppgift genom ökad uppslutning
kring det i förra veckan blockerade bageriet »Kajsa Varg». Den
kan och skall även göra så i fråga örn det nu blockerade »Ruths Hembageri».

Bil. 16.

Svenska Dagbladet den 6 augusti 1933.

Terroristerna böra få enda svar de förstå.

Gynna med uppköp de blockadförföljda affärerna.
Fackföreningsförföljelsen mot de hembagerier, som icke vilja underkasta
sig fackföreningens diktatoriska krav, fortsätter. I ett par månader
lia sålunda de tidigare omtalade blockaderna mot tvenne sådana företag i

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

huvudstaden givits eftertryck genom utställda blockadvakter, som förnärma
kunder och beljuga de blockerade.

Så skulle häromdagen en äldre dam gå in på det blockerade Ruths hembageri.
Den kvinnliga blockadvakten rusade fram som till anfall och förklarade
i bryska ordalag, att i den affären finge man ej handla. Kunden,
som intet ont anat,. blev förskräckt, vacklade in i affären, där hon halvt
avsvimmad satte sig på en soffa. Hon var nervklen. När hon någorlunda
hämtat sig och skulle gå från platsen, måste hon ha hjälp. Då damen
och hennes följeslagare kommo ut på trottoaren, var blockadvakten
ater. fiamme.^ Damén yttrade avvärjande till denna: »Ni skall inte göra
så, jag har dåliga nerver och tål inte sådana skrämselattacker.»

— Folk med dåliga nerver skola ej besöka den affären, löd det bryska
svaret.

I fråga örn det blockerade hembageriet Kajsa Varg ha de fackliga försökt
att stoppa tillförseln av råvaror. Sålunda fick innehavarinnan för
några dagar sedan med beklagande meddelande från sin mjölkleverantör
att de organiserade chaufförerna vägrat transportera mjölk till det blockerade
bageriet. Visserligen lyckades det på andra vägar säkerställa råvaruleveranserna,
men draget är typiskt för fackföreningarnas förmätna
anspråk på att topprida samhället.

Med nuvarande bristfälliga lagar på detta område synes det ej vara
möjligt att beivra dylika övergrepp. Vi ha frihet för terrorister att missbruka
friheten till övergrepp. Men samhället synes stå vanmäktigt i fråga
örn att skydda lojala medborgare i deras lagliga näringsutövning. Socialdemokraterna
här i landet ha med stöd av den borgerliga vänstern Tyckats
motsätta sig de energiska ansträngningar, som från högerhåll gjorts att
få till stånd en effektiv lagstiftning, till lojala medborgares skydd.

Det finns dock ett ganska effektivt sätt att reagera mot denna flathet
för fackföreningsterroristerna, och det är att göra dessa oförsynta blockader
ineffektiva genom att göra inköp i de blockerade affärerna och sålunda
bryta blockaderna. Det tillvägagångssättet försöktes med framgång
vid en bekant blockad i Stockholm för något år sedan. Så bör ske
även i fortsättningen.

Bil. 17.

Svenska Dagbladet den 19 augusti 1933.

Pöbeluppträde utanför blockerat bageri.

Hr redaktör.

Pöbeluppträden vid de rättsvidrigt blockerade hembagerierna höra till.
ordningen för dagen. Ett mera svårartat och pinsamt inträffade på torsdagsaftonen
vid Ruths hembageri, S:t Eriksgatan 80. Vid 5-tiden på e. m.
samlades en mängd ligister hos blockadvakten utanför bageriets skyltfönster
och sökte genom grimaser irritera personalen i butiken. Så småningom
uppenbarade sig en uniformerad poliskonstapel på platsen. Denne
steg in i butiken och förklarade för innehavarinnan, att han »tyckte», att
innehavarinnan skulle taga bort ett anslag, som hon sedan flera månader
haft i fönstret örn att 5 procent rabatt lämnades på köpta varor, då blockadlapp
avlämnades. Innehavarinnan avböjde naturligtvis detta konstapelns
råd. Dörren till bageriet stod öppen, varför konstapelns maning till
innehavarinnan uppfattades av ligisterna och av dessa livligt senterades.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 73

med resultat, att de blevo än djärvare. Konstapeln fann nu uppenbarligen,
att han gjort ett missgrepp, vilket han fick erfara, när han i nästa
akt måste inskrida för att öppna passage på trottoaren.

Vore det ej lämpligare att polispiketen utsändes vid dylika tillfällen
och gjorde en razzia bland dessa ligisthopar.

Eller anser polisen, att dessa äro så goda exponenter för vår nuvarande
demokrati, att de skola få hållas med sina ordningsstörande orgier och att
i stället de, som därför utsättas och trakasseras, skola bli föremål för polisingripande.

Denna fackliga terror har tagit sig former, som e] längre kunna fördragas
av laglydiga medborgare. Låt oss emellertid i ökade skaror möta upp
för att såsom kunder i de blockerade affärerna göra blockaderna ineffektiva.

Upprörd åskådare.

Bil. 18.

Svenska Dagbladet den 16 augusti 1933.

Blockadlapparna inför överståthållaren.

Trafik som kan stoppas av gällande lagar.

Blockaderna mot »Ruths Bageri och Konditori», S:t Eriksgatan 80, samt
mot hembageriet Kajsa Varg, Mästersamuelsgatan 11, lia av 79 personer i
en skrivelse dragits inför överståthållaren. Skrivelsen, som överlämnats
genom centralförbundet för arbetets frihet, utmynnar i en hemställan att
stopp skall sättas för blockadraseriet, samt för det för allmänheten generande
utdelandet av blockadlappar.

I skrivelsen påpekas, att blockadvakterna på det mest utstuderade sätt
utnyttja det illegitima syftemålet i den rättsvidriga åtgärd de betjäna.
Det har därvid gått så långt, att allmänheten måst taga saken i egen hand
och vid åtminstone tre kända tillfällen har dess förargelse stegrats därhän,
att blockadvakten — en kvinna — utsatts för handgripligheter. Sådana
utslag ådagalägger tydligare än något annat det påtagligt förargelseväckande
i vad som för närvarande oreglerat får passera.

För vårt förbunds del äro vi således, heter det i framställningen, numera
ofrånkomligt hänvisade till att i första hand söka skaffa oss bekräftelse
på huruvida förefintlig ordningsmakt inom Stockholms överståthållareskap
är i stånd reglerande ingripa för kontroll och begränsning av det
illegitima i blockadverksamheten. Enligt vår mening finnas på grundval
av gällande lag alla förutsättningar härför. Eller är det måhända för en
del fackföreningar och andra organisationer tillåtet att vid sidan av lagen
och utan att ordningsmakten inskrider eller rättspålöljd uppstår utöva
en självtagen doms- och bestraffningsrätt över näringsidkare, arbetare
och allmänheten, sorn icke anser sig kunna betjäna dessa organisationers
intressent

Under åberopande av ovanstående få vi därför härmed vördsamt anhålla,
att herr överståthållaren måtte nedlägga allt det personliga inflytande,
som står till buds för att reglera påtalade förhållanden diirhiin, att
vårt förbunds medlemmar och våra sympatisörer må åtnjuta allt det skydd
och all den frihet som gällande lag — örn dess andemening rätt tolkas —
avser att lämna envar svensk medborgare i handel och vandel.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Avskrift.

Bil. 19.

Överståthållarämbetet
för polisärenden.

. Yttrande angående en av Centralförbundet för Arbetets Frihet genom
jägmästare Sven Piehl till herr överståthållaren ingiven skrivelse med
hemställan örn vidtagande av åtgärder med anledning av uppgivna olägenheter
vid blockadförfaranden här i staden.

Så snart ett företag förklaras i blockad, uppstå såsom regel också i samband
därmed vissa olägenheter ur ordningssynpunkt. Enligt bifogade polisrapporter
från kommissarierna i femte och sjätte polisvaktdistrikten
synes så också hava varit fallet vid uti förevarande skrivelse särskilt
åsyftade företag, nämligen Ruths bageri & konditori, S:t Eriksgatan 80,
samt hembageriet Kajsa Varg, Mästersamuelsgatan 11.

Att helt och hållet förhindra dessa olägenheter låter sig knappast göra.
Klart är emellertid, att, därest polisbevakning städse kunde hållas utanför
ett i blockad förklarat företag, olägenheterna skulle i avsevärd grad
förminskas. Då dessa blockadförfaranden dock i allmänhet äro av mycket
långvarig art, och då de ofta under långa tider pågå utan någon större
olägenhet ur ordningssynpunkt, vore det med hänsyn till övriga viktiga
bevakningsuppgifter mången gång ett slöseri med polispersonal att hålla
dylik ständig bevakning.

Polisbevakning vid nu ifrågavarande två företag synes mig också hava
ordnats på ett i huvudsak ändamålsenligt sätt, i det att vid vissa ur ordningssynpunkt
mera påfrestande tillfällen särskild polispersonal avdelats
för bevakning utanför de blockerade affärerna, under det att eljest den
vanliga linjepatrullen fått till särskild uppgift att ägna tillsyn åt förhållandena
å nu ifrågavarande platser.

Utdelandet av blockadlappar innebär alltid ett irritationsmoment, varför
det ur ordningssynpunkt skulle vara synnerligen förmånligt örn detta
utdelande kunde förhindras. Nu gällande lagbestämmelser lämna emellertid
icke polismyndigheten denna möjlighet.

Stockholm den 23 november 1933.

Gustaf Bäckman.

Avskrift.

Överståthållarämbetet
för polisärenden.
Slottsbacken 6. Stockholm.

Bil. 20.

Till Herr Överståthållaren.

Med återställande av närlagda remissakt får jag vördsamt överlämna
av kommissarierna i femte och sjätte vaktdistrikten avgivna rapporter
jämte ett av andre polisintendenten avgivet yttrande samt för egen del
anföra följande.

Ett av de vapen, som pläga komma till användning i striderna på arbetsmarknaden
mellan arbetare- och arbetsgivareorganisationerna, är den
s. k. bojkott- eller blockadförklaringen. De företeelser, som denna medför

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 75

å gator och andra allmänna platser, kunna sammanföras i huvudsakligen
följande grupper:

1) utsättande invid eller i närheten av affärslokal av s. k. blockadvakter,
vilka utan att störa ordningen eller trafiken och utan att uppträda
på ett i och för sig förargelseväckande sätt utdela tryckta meddelanden
örn blockaden eller bojkotten;

2) utdelande av blockadmeddelandena på ett aggresivt eller annat förargelseväckande
sätt;

3) utdelande av meddelandena på ett sätt, som hindrar den på platsen
framgående trafiken;

4) uppkomst av folksamlingar vid affären, varigenom trafiken hindras
eller allmän förargelse väekes utan att likväl utdelandet i och för sig kan
anses stötande.

Någon tvekan torde icke behöva föreligga därom, att polispersonalen i
fallen 2, 3 och 4 är både berättigad och pliktig att ingripa. Härom är den
också instruerad.

Beträffande den under punkt 1 åsyftade företeelsen torde emellertid en
viss åtskillnad böra iakttagas. Är innehållet i en blockad- eller bojkottförklaring,
som offentligen utdelas, av ärekränkande innehåll eller förbunden
med uppmaning till brukande av våld eller till användande av
andra brottsliga medel, så torde polisen lia både rätt och plikt att ingripa
hindrande, även örn blockad- eller bojkottförklaringen föreligger, i tryck.
Men en enkel förklaring örn blockad- eller bojkott i tryckt skrift torde
icke i och för sig berättiga till dylikt ingripande. En uppmaning att icke
genom inköp av varor gynna någons affärsverksamhet torde i och för sig
vara straffri. Något rättsstridigt torde icke kunna anses ligga däri att
en dylik i sig själv straffri förklaring bringas till allmän kännedom genom
"utdelande av tryckt skrift på ett sätt, som i och för sig icke är förargelseväckande.

Den vid rapporten från femte vaktdistriktet fogade »bojkottlappen»
torde få anses utgöra en från uppmaning till brott fri bojkottförklaring,
som icke kan anses kränkande eller i och för sig ägnad att väcka allmän
förargelse. Följaktligen torde dessa »lappars» utdelande icke kunna av
polisen förhindras, därest utdelandet i och för sig icke är förargelseväckande
eller icke åstadkommer folksamlingar eller annat hinder i trafiken.

Till stöd för denna uppfattning torde kunna åberopas ett rättsfall, som
finnes refererat i N. J. A. årgång 1927 sidan 499.

Stockholm den 30 november 1933.

Erik Hallgren.

Bil. 21.

Svenska Dagbladet den 1 oktober 1933.

Blockad vakt får betala skadestånd?

Stämd för osanna, kränkande, beskyllningar örn bageriinnehavare.

Ett känt faktum är ju, att motiveringarna i blockadproklamationerna
i de flesta fall äro osanna eller missvisande. Det är ju ej heller obekant,
att blockadvakterna i sin verksamhet komplettera blockadlapparnas innehåll
med muntliga påståenden, som äro avsedda att påverka allmänheten
i viss riktning. Att blockadvakter över huvud få postera utanför ett blockerat
företags dörrar och fönster är ju i och för sig ägnat att irritera all -

76 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

mänheten och. ge upphov till ordningsstörande uppträden. Inlagorna till
Överståthållarämbetet rörande blockadvakternas uppträdande i Beckerskonflikten
gåvo, bland andra, en klar bild av blockadvakternas fräcka
aktioner. Under de senaste fyra månaderna ha blockadvakter utanför
Ruths hembageri, S:t Eriksgatan 80 (invid S:t Eriksplan) samt vid Kajsa
Vargs hembageri, Mästersamuelsgatan 11 (invid korsningen av Norrlandsgatan),
Stockholm, visat att de fackliga diktaturkrävarna envist fullfölja
sin taktik att hänsynslöst våldföra sig på medborgarfriheten.

I juli månad ingåvos genom Arbetets frihet tvenne framställningar till
Överståthållarämbetet, undertecknade av sammanlagt bortåt 150 namnunderskrifter,
däri åtgärder påyrkades mot blockadvakternas uppträdande
vid de nämnda bagerierna. Något resultat härav har ännu icke låtit sig
avhöra. Överståthållarämbetet har i varje fall icke lämnat något svar på
framställningarna. Med anledning av de fortsatta trakasserierna ha nu
innehavarna av de blockerade bagerierna funnit sig nödsakade att uttaga
stämning på en kvinnlig blockadvakt, fru Elsa Viktoria Nilsson, Bjurholmsplan
29, Stockholm, vilken visat sig synnerligen aggressiv och genom
lögnaktiga påståenden ärekränkt bageriinnehavarna samt skadat
dem i deras näring.

I stämningspåstående redogöres för blockadernas tillkomst. Fackföreningen
motiverar blockaderna med att bageriinnehavarna »vägrat följa
inom branschen gällande kollektivavtal». Något sådant avtal ha bageriinnehavarna
icke undertecknat och de hävda, att de utan inblandning av
utomstående äga att träffa överenskommelse med sina anställda, vilka
icke tillhöra någon fackförening. Beträffande den förenämnda blockadvaktens
verksamhet framhålles, att hon upprepade gånger förorsakat folksamlingar
utanför affärslokalen jämte åtföljande polisingripanden, väckt
förargelse bland kundkretsen samt menligt inverkat på affärsverksamheten.
Bageriinnehavarna säga vidare, att de i det längsta förhållit sig passiva,
men då blockadvakten utsprider varjehanda osanna påståenden,
bland annat att innehavarna icke betala sin personal, d. v. s. använda sig
av deras tjänster utan att i gengäld ersätta dem med avtalade löneförmåner,
finna sig bageriinnehavarna till fredande häremot nödsakade att vidtaga
laga åtgärder. På grund av av blockadvakten utspridda påståenden
yrka bageriinnehavarna ansvar jämlikt strafflagens 16 kap. 8 §, alternativt
§§ 9 och 11 samt anhålla dessutom om skadestånd och ersättning
för rättegångskostnaderna.

Bil. 22.

Avskrift av avskrift.

Fru Ruth Jonson med firma Ruths Hembageri & Konditori, S:t Eriksgatan
80 ./• Elsa Viktoria Nilsson.

(Förekom första gången till handläggning vid Stockholms Rådhusrätt
den 17 oktober 1933; målet pågår alltjämt.)

Stämningsansökan.

Till Stockholms rådhusrätt.

Undertecknad, vilken här i staden uti huset med adressnummer S:t
Eriksgatan 80 bedriver konditori- och hembagerirörelse under firma

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Ruths Hembageri och Konditori, har sedan lång tid tillbaka i min ^nilida
egenskap varit föremål för blockad- och bojkottåtgärder fran stockholms
bageriindustriarbetarefackförening, vilka åtgärder av fackföreningen
motiverats därmed, att jag »vägrat följa inom branschen gällande
kollektivavtal». Då jag aldrig biträtt förenämnda avtal och ej
heller med fackföreningen träffat någon som helst annan överenskommelse,
av vad slag det vara må, bar jag nämligen ansett mig oförhindrad
att utan inblandning av utomstående och efter i varje särskilt tall trälfad
överenskommelse med hos mig anställd personal, vilken icke tillhör
någon facklig sammanslutning, fastställa löneförmåner och arbetsvillkor
i övrigt för de anställda. För den händelse jag däremot biträtt fackföreningens
fordringar, hade min rörelse icke kunnat ekonomiskt bära sig

och därför måst nedläggas. ,

Under den sålunda mot mig igångsatta blockaden och bojkotten bär
fackföreningen för att i möjligaste mån orsaka avbräck i min yrkesverksamhet
och därigenom tvinga mig till underkastelse använt sig av sedvanliga
metoder; sålunda lia kvinnliga så kallade klockadvakter varit utposterade
å gatan utanför min butikslokal och därstädes dels genom utdelande
av tryckta meddelanden från fackföreningen, dels och medelst
muntliga anmaningar sökt förmå allmänheten att icke verkställa uppköp
bos mig. Blockadvakterna, varibland jag särskilt nämner fru Lisa Viktoria
Nilsson, boende Bjur holmselan 29, 5 tr., lia härvidlag utmärkt sig
för synnerlig aggressivitet, som upprepade gånger förorsakat upptraden
och folksamlingar utanför affärslokalen jämte åtföljande polisingripanden,
varförutom deras uppträdande väckt stor förargelse bland unn kundkrets.
Oaktat dessa uppträden utanför min affär för mig givetvis varit
i hög grad pinsamma och dessutom menligt inverkat på mm i laga, ordning
bedrivna affärsverksamhet, har jag likväl i det längsta förhållit
mig passiv i förhoppning att vederbörande dock slutligen skulle lämna

miDå1 jag1 emellertid nu erfarit, att förenämnda Nilsson till besökande
kunder örn mig bland annat uppgivit, att jag icke avlönade mm personal
d v. s. använde mig av deras tjänster utan att i gengäld ersatta
dem med avtalade löneförmåner, finner jag mig nödsakad att härmed
vördsamt anhålla örn laga kallelse och stamning a Elsa Viktoria Nilsson,
med yrkande, att hon jämlikt strafflagen 16 kap. 8 §, alternativt §§ 9 och
11 måtte fällas till ansvar för vad bon sålunda låtit komma sig tili last.
Jag anhåller därjämte örn åläggande för Nilsson att till mig utgiva skadestånd
samt ersättning för mina rättegångskostnader med belopp, som
sedermera skola av mig närmare angivas.

Stockholm den 28 september 1933.

Ruth Jonson.

Gm Sven Byström enl. fullmakt.

Följande av vederbörande intygsgivare i målet beedigade vittnesintyg

hava från kärandesidan åberopats: ,

Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande.

Vid ett tillfälle under nästlidne september månad anlände jag i sällskap
med herr Bror Severin Andersson till Ruths Hembageri & Konditori,
S-t Eriksgatan 80 bär i staden. Utanför butikslokalen närmade sig då en
kvinna, som till mig framräckte en s. k. blockadlapp. På min förfrågan,

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

vad saken gällde, förklarade kvinnan, att Ruths affär vore blockerad, och
på min ytterligare fråga om anledningen till sagda blockad svarade kvinnan:
»Hon har inte betalat sina bagerskor på de två, tre sista månaderna.
» Detta svar upprepade hon ytterligare på förnyad fråga av mig samt
tilläde därvid, att affärens innehavare använde sig av oorganiserad arbetskraft.
Vidare förekom icke.

Stockholm den 28 oktober 1933.

Oscar Nordenstein.

Herr Oscar Nestor Nicolaus Nordensteins egenhändiga namnteckning
bevittna:

Sven Byström. M. Morsing.

Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande.

Någon dag under loppet av nästlid ne september månad infann jag mig
i sällskap med köpmannen Oscar Nordenstein vid Ruths Hembageri &
Konditori, S:t Eriksgatan 80, här i staden. Utanför butikslokalen, då vi
stodo i begrepp att gå in i densamma, närmade sig en kvinna, vilken jag
sedermera hört uppgivas heta Elsa Viktoria Nilsson, och framräckte en
s. k. blockadlapp till herr Nordenstein. På dennes förfrågan vad hon ville
och vad saken gällde, förklarade kvinnan, att affären vore blockerad. Pä
ytterligare fråga av herr Nordenstein om anledningen till blockaden svarade
kvinnan: »Hon har inte betalat sina bagerskor på de två, tre sista
månaderna.» På förnyad fråga av herr Nordenstein, örn detta vore anledningen
till blockaden, avgav kvinnan exakt samma svar, med tillägg,
a,tt affärsinnehavarinnan även använde sig av oorganiserad arbetskraft.''
Sedan herr Nordenstein därefter begivit sig in i affären och där uppehållit
sig ungefär fem minuter, medan jag väntade utanför, avlägsnade
vi oss i sällskap från platsen.

Stockholm den 10 oktober 1933.

Bror Severin Andersson.

Herr Bror Severin Anderssons egenhändiga namnteckning bevittna:

Sven Byström. M. Morsing.

Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande.
Lördagen den 16 innevarande september besökte jag Ruths Hembageri
och Konditori vid S:t Eriksgatan 80, här i staden, för att därstädes förrätta
inköp. Vid min ankomst till affärslokalen uppehöll sig på gatan
utanför densamma som vanligt en kvinnlig blockadvakt, enligt uppgift
®sa Viktoria Nilsson. Under min vistelse i butikslokalen inträdde
i densamma en dam, till vilken blockadvakten strax förut erbjudit
en av sina tryckta blockadmeddelanden. När damen ifråga sedermera
skulle avlägsna sig från butiken, tilltalade hon i min närvaro förenämnda
blockadvakt och frågade denna örn anledningen till blockaden. Blockadvakten
uppgav då, att innehavarinnan av Hembageriet »icke avlönade sitt
tolk». På ytterligare fråga till blockadvakten, varifrån hon hade nämnda
uppgift, förklarade kvinnan, att detta meddelats henne av fackföreningen
Efter ytterligare någon ordväxling tilläde blockadvakten, att personer
som besökte Ruths Hembageri icke hade någon religion. Vidare förekom
icke.

Stockholm den 18 september 1933.

Alma Almquist.

Fröken Alma Almquists egenhändiga namnteckning bevittna:

Sven Byström. M. Morsing.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande.

Då jag i slutet av innevarande månad — förmodligen onsdagen den 23
augusti -— var på ingående till Ruths Hembageri, S:t Eriksgatan 80, härstädes,
tilltalades jag av en utanför affärslokalen posterande kvinnlig s. k.
blockadvakt, vilken förklarade, att innehavaren av affären ifråga vore en
person, som icke avlönar sitt folk. Vidare upplyste vederbörande, alltjämt
utan att vara av mig därom ombedd eller tillfrågad, att brödet i affären
vore fjorton dagar gammalt. Kvinnan, vars namn jag icke hade mig
bekant, yttrade sig med synnerligen högljudd röst, skrek och gestikulerade
samt uppträdde i hög grad förargelseväckande. Jag besvarade emellertid
icke hennes tilltal utan fortsatte min väg till affären ifråga.

Stockholm den 31 augusti 1933.

Alma Almquist.

Fröken Aima Almquists egenhändiga namnteckning bevittna:

Sven Byström. M. Morsing.

Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande.

Någon dag i slutet av sistlidne september månad — troligen den 26 september
— infann jag mig vid Ruths Hembageri & Konditori, S:t Eriksgatan
80, för att köpa kaffebröd. Vid inträdet i butikslokalen antastades
jag av en kvinnlig blockadvakt, vilken till mig då yttrade, att affärsrörelsen
vore blockerad, samtidigt som hon överräckte ett tryckt tillkännagivande
örn blockaden. Jag verkställde emellertid mitt uppköp samt avlägsnade
mig därefter.

Något senare samma dag passerade jag ånyo förbi affärslokalen ifråga,
där samma kvinnliga blockadvakt alltjämt uppehöll sig. Då jag därvid
tillspor de henne örn den egentliga anledningen till blockaden, svarade hon:
»Innehavaren betalar icke sitt folk.» Därefter tilläde hon omedelbart:
»Hon betalar slavlöner.» Efter en kortare ordväxling avlägsnade jag mig
därefter.

Kvinnan ifråga uppträdde vid sagda tillfälle i hög grad aggressivt, och
var hennes beteende enligt mitt förmenande ägnat att väcka förargelse.

Stockholm den 7 november 1933.

Frans A. Bolin.

Målarmästaren Frans Alfred Bolins egenhändiga namnteckning bevittna
:

Sven Byström. M. Morsing.

På begäran får jag härmed under edlig förpliktelse intyga följande:

Då jag den 30 juni 1933 omkring klockan 14 besökte Ruths Bageri och Konditori,
beläget vid S:t Eriksgatan 80 i Stockholm, blev jag vittne till hurusom
en kund, som gjort inköp hos nämnda firma, vid utträdet ur affären
antastades av en kvinna försedd med blockadlappar enligt närslutna
tryck. Kunden ifråga var en mansperson, synbarligen en arbetare. Kvinnan
yttrade härvid till den nämnda kunden följande: »Här får dom börja
arbetet klockan i örn morgnarna och får ingenting betalt.» Mannen ifråga
var en äldre person omkring 75 år. Mannen svarade knappast hörbart
något, som jag icke uppfattade, men för min del anmärkte jag mot henne:
»Det tror jag icke mycket på, att det är sant.» Situationen var nämligen
sådan, att jag ansåg påkallat att avge en sådan anmärkning, särskilt som
jag väl känner innehavarinna!! av affären ifråga och i samband därmed
iinsåg beskyllningen kränkande och i hög grad osannolik. Den antastande

Motioner i Första kammaren, Nr 153-

kvinnan vände sig härvid mot mig och tilltalade mig i trotsig ton med
orden: »Det vet jag för det är anmält.» Till vem saken var anmäld eller
vem som anmält ett dylikt förhållande lämnade hon ingen upplysning örn.
Härefter avlägsnade den äldre mannen såväl som undertecknad sig från
platsen.

Stockholm den 4 juli 1933.

Heléne Johansson.

Sätervägen 4, Spånga. Tel. 433.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

Sven Piehl. P. Sundqvist.

Jägmästare. Kamrer.

Regeringsgatan 50. Regeringsgatan 50.

Tel. 10 72 74. Sthlm. Tel. 1150 57. Sthlm.

I målet har därjämte ingivits nedanstående icke beedigade intyg:

På begäran får jag härmed under edlig förpliktelse intyga följande:

Då jag den 6 juli på eftermiddagen passerade förbi Ruths Bageri och
Konditori vid S:t Eriksgatan 80 i Stockholm på väg till min frisör, uppmärksammade
jag i fönstret hos nämnda firma ett meddelande örn, att
man mot avlämnandet av blockadlapp erhölle 5 procent å inköpta varor i
rabatt. Jag stannade och tittade, därför, att jag brukade göra inköp där.
Jag antastades då av en yngre kvinna, som räckte fram en blockadlapp
och samtidigt yttrade: »Det är blockerat här.» »Av vilken orsak då?» frågade
jag, och fick till svar: »Jo, hon har icke betalat lön till flickorna. Di
har elever och tror, att dom kan ha dom för ingenting.» »Har hon icke
betalat lön?» frågade jag förvanad. »Nej, det har hon inte», fick jag till
svar. Härpå genmälte jag icke något utan fortsatte till min frisör.

På återvägen gick jag emellertid in för att göra uppköp i det ovannämnda
bageriet. När jag gick ut meddelade jag den nämnda blockadvakten,
som jag väl känner igen, att jag efterhört örn det fanns någon sanning
i hennes påstående och yttrade därvid: »Ni sade ju, att hon icke betalat
lönerna, nu har jag tagit reda pa saken och Ni ska väl ha reda på
vad Ni säger», varpå jag avlägsnade mig.

Stockholm den 12 juli 1933.

Greta Elfström.

Surbrunnsgatan 31 B, 2 tr.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

P. Sundqvist. I. Sundholm.

Kamrer. Kontorist.

Ringvägen 131, 1 tr. Linnégatan 39 A, 2 tr.

Samtliga vittnen ha vid konfrontation med svaranden inför rådhusrätten
uppgivit, att svaranden vore den person, som åsyftades i respektive
intyg.

_ Svaranden, som a sin sida förnekat detta, bär till alla delar bestritt riktigheten
av käromålet samt inför rätten muntligen uppgivit, att hon i sin
egenskap av s. k. blockadvakt utanför kärandens affärslokal allenast på
förfrågan upplyst förbipasserande personer därom, att käranden icke avlönade
sina biträden »i enlighet med inom branschen gällande kollektivavtal».

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 81

Käranden har i målet ytterligare ingivit följande skriftliga påminnelser: Till

Rådhusrätten.

Till vidare utveckling av min talan i mål mellan mig, å ena, samt blockadvakten
Elsa Viktoria Nilsson, å andra sidan, får jag härmed vördsamt
framhålla följande.

Ett flertal personer ha uti under edlig förpliktelse avgivna samt seder
mera mestadels jämväl beedigade vittnesintyg förklarat, att svaranden i
samband med vederbörande intygsgivares besök i min affärslokal tagit
sig före meddela dem, att jag icke avlönade den hos mig anställda perso
nalén varjämte svaranden vid olika tillfällen uttalat diverse andra örn
mig och min affärsrörelse förklenliga omdömen. Svaranden har med
andra ord icke låtit sig åtnöjas med att utanför min butikslokal utdela
tryckta uppmaningar till allmänheten att ej gynna min i laga ordning
bedrivna verksamhet med inköp — ett förfarande, som tyvärr ännu så
länge inom vårt land icke låter sig lagligen beivras — utan hon har därutöver
på eget initiativ och av nitälskan för vederbörande fackförenings
försök att ruinera mig och min affärsrörelse tillåtit sig att under former,
som av vittnena betecknats såsom rent förargelseväckande, uppgiva till
den förbipasserande allmänheten, att jag ej betalade min personal, d. v. s.
använde mig av densammas tjänster utan att därför lämna någon ersättning.
Det är självfallet, att dylika utsagor måste i högsta grad skada mitt
goda namn och medborgerliga anseende och ej mindre inverka på min
yrkesverksamhet.

Svaranden har visserligen vid tidigare tillfällen gjort gällande, att hon
allenast upplyst allmänheten därom, att jag icke betalat mina biträden
lön »i enlighet med inom branschen gällande kollektivavtal». Bortsett
därifrån, att jag givetvis icke är skyldig följa andra avtal, än dem jag
själv biträtt, bestrider jag, under hänvisning till respektive vittnesutsagor
och intyg, att svaranden i påtalade fall avgivit sina uppgifter i nämnda
ordalag. Denna av henne åberopade diplomatiska och måhända formellt
oantastliga uttrycksform bär alltför tydliga spår av att ha tillkommit
under inflytande av ett processuellt nödläge.

För det obehag, moraliska lidande och tvivelsutan avsevärda avbräck
i min rörelse, som svaranden åstadkommit genom sitt utomordentligt aggressiva
uppträdande mot undertecknad genom att på sätt, som skett, nedsvärta
och kränka mig hos min kundkrets, hemställer jag, att hon måtte
förpliktas till mig utgiva skadestånd med 500 kronor. Jag anhåller därjämte
örn ersättning för mina rättegångskostnader med 10 kronor för upprättande
av stämningsansökning och avskrift därav, 3 kronor för lösen av
stämningsresolution, 2 kronor 50 öre för delgivning, 25 kronor för varje
inställelse, 200 kronor i ombudsarvode, ävensom vad jag visar mig hava
utgivit i lösen för rådhusrättens protokoll samt av mig förskjutna vittneslöner.

Stockholm den 20 november 1933.

Ruth Jonson.

gm. Sven Byström enl. fullmakt.

Rätt utdraget och avskrivet betyga:

Sven Byström. M. Morsing.

/lilläng till riksdagens protokoll 19,14. 3 sami. Nr 153.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Avskrift.

Fru Elin Engman med firma Hembageriet Kajsa Warg, Möstersamuelsgatan
11, •/. Elsa Viktoria Nilsson.

(Förekom första gången till handläggning vid Stockholms Rådhusrätt
den 17 oktober 1933; målet pågår alltjämt.)

Stämningsansökan.

Till Stockholms Rådhusrätt.

Undertecknad, vilken här i staden uti huset med adressnummer Mäster
Samuelsgatan 11 bedriver hembagerirörelse under firma Hembageript
Kajsa Warg, har sedan lång tid tillbaka i min nämnda egenskap varit
föremål för blockad- och bojkottåtgärder från Stockholms Bageriindustriarbetarefackförening,
vilka åtgärder av fackföreningen motiverats därmed,
att jag »vägrat följa inom branschen gällande kollektivavtal». Då
jag aldrig biträtt förenämnda avtal och ej heller med fackföreningen träffat
någon som helst annan överenskommelse, av vad slag det vara må,
har jag nämligen ansett mig oförhindrad att utan inblandning av utomstående
och efter i varje särskilt fall träffad överenskommelse med hos
mig anställd personal, vilken icke tillhör någon facklig sammanslutning,
fastställa löneförmåner och arbetsvillkor i övrigt för de anställda. Folden
händelse jag däremot biträtt fackföreningens fordringar, hade min
rörelse icke kunnat ekonomiskt bära sig och därför måst nedläggas.

Under den sålunda mot mig igångsatta blockaden och bojkotten har
fackföreningen för att i möjligaste mån orsaka avbräck i min yrkesverksamhet
och därigenom tvinga mig till underkastelse använt sig av
sedvanliga metoder; sålunda lia kvinnliga så kallade blockadvakter varit
utposterade å gatan utanför min butikslokal och därstädes dels genom
utdelande av tryckta meddelanden från fackföreningen, dels ock medelst
muntliga anmaningar sökt förmå allmänheten att icke verkställa uppköp
hos mig. Blockadvakterna, varibland jag särskilt nämner fru Elsa
Viktoria Nilsson, boende Bjurholmsplan 29, 5 tr., ha därvidlag utmärkt sig
för synnerlig aggressivitet, som upprepade gånger förorsakat uppträden
och folksamlingar utanför affärslokalen jämte åtföljande polisingripanden,
varförutom deras uppträdande väckt stor förargelse bland min kundkrets.
Oaktat dessa uppträden utanför min affär för mig givetvis varit
i hög grad pinsamma och dessutom menligt inverkat på min i laga ordning
bedrivna affärsverksamhet, har jag likväl i det längsta förhållit
mig passiv i förhoppning att vederbörande dock slutligen skulle lämna
mig i fred.

Då jag emellertid nu erfarit, att förenämnda Nilsson till besökande
kunder örn mig bland annat uppgivit, att jag icke avlönade min personal,

d. v. s. använde mig av deras tjänster utan att i gengäld ersätta dem med
avtalade löneförmåner, finner jag mig nödsakad att härmed vördsamt anhålla
örn laga kallelse och stämning å Elsa Viktoria Nilsson, med yrkande,
att hon jämlikt strafflagen 16 kap. 8 §, alternativt §§ 9 och 11, måtte fällas
till ansvar för vad hon sålunda låtit komma sig till last. Jag anhåller
därjämte örn åläggande för Nilsson att till mig utgiva skadestånd samt
ersättning för mina rättegångskostnader med belopp, som sedermera skola
av mig närmare angivas.

Stockholm den 28 september 1933.

Elin Engman.

gm Sven Byström enl. fullmakt.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Följande av vederbörande intygsgivare i målet beedigade vittnesintyg
hava från kärandesidan åberopats:

Undertecknade få härmed under edlig förpliktelse intyga följande.

Då vi någon dag i mitten av nästlidne augusti månad i sällskap anlände
till hembageriet »Kajsa Warg» vid Mästersamuelsgatan 11 här i staden,
iakttogo vi en utanför affärslokalen posterande kvinnlig så kallad blockadvakt,
varefter vi överenskommo att begiva oss in i affären för att därstädes
göra uppköp. Detta skedde även. Under uppehållet i lokalen begav sig
undertecknad Andersson till ingången och tittade ut på gatan, varvid nyssnämnda
kvinnliga blockadvakt skyndade fram, ställde sig i dörröppningen
och räckte fram en blockadlapp. Då undertecknad Andersson frågade
örn anledningen härtill och till blockaden, förklarade kvinnan, att de anställda
bagerskorna icke utfå sina intjänta löner. På fråga örn icke heller
blockadvakten utfått sin avlöning förklarade denna, att hon icke vore anställd
i förenämnda hembageri, och på ytterligare förfrågan, varför hon
i sådant fall lade sig i af lärens angelägenheter, uppgav hon, att hon vöre
å platsen för att tillse, att gällande avtal följdes. Kvinnan i fråga, vilken
vid tillfället yttrade sig i högljudd och utmanande ton, gjorde sig enligt
bådas vår mening skyldig till förargelseväckande beteende. Hennes uppträdande
föranledde för övrigt folksamling. Undertecknad Segardh vill
härutöver tillägga, att jag tidigare vid flera tillfällen iakttagit samma
kvinnliga blockadvakt, då hon jämväl enligt mitt förmenande uppträtt
på ett förargelseväckande sätt.

Stockholm den 11 september 1933.

Signe Andersson. F. Segardh.

Herr kamrer F. Segardhs och fru Signe Anderssons egenhändiga namnteckningar
bevittna:

Sven Byström. M. Morsing.

Undertecknade får härmed under edlig förpliktelse intyga följande.

Då jag vid ett tillfälle — troligen i slutet av sistlidne juni månad —
besökte hembageriet »Kajsa Warg» vid Mästersamuelsgatan 11, här i staden,
för att därstädes förrätta inköp, uppehöll sig utanför butikslokalen
en kvinnlig så kallad blockadvakt, vilken jag sedermera igenkänt vara
fru Elsa Viktoria Nilsson. På min fråga till blockadvakten örn anledningen
till att hon uppehölle sig utanför affärslokalen och därstädes utdelade
tryckta blockadlappar till allmänheten erhöll jag det svaret, att
»hon där inne betalar inte sina bagerskor». Jag meddelade sedan affärsinnehavarinnan,
fru Elin Engman, sagda svar, varöver denna uttryckte
sin förtrytelse.

Jag vill härutöver tillägga, att jag vid upprepade tillfällen utanför butikslokalen
ifråga iakttagit samma blockadvakt, då denna sökt truga på
förbipasserande personer — däribland in- och utpasserande kunder —
sina blockadmeddelanden, oavsett örn de personer, vilka hon sålunda antastat,
velat emottaga blockadlapparna eller icke. Enligt mitt bestämda
förmenande uppträdde Nilsson vid sagda tillfällen på ett i hög grad förargelseväckande
sätt.

Stockholm den 5 oktober 1933.

O. Klöfverskjöld.

Herr löjtnanten Otto Adolf Fredrik Klöfverskjölds egenhändiga namnteckning
bevittna:

Sven Byström.

M. Morsing.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Svaranden har till alla delar bestritt riktigheten av käromålet samt
inför rätten muntligen uppgivit, att hon i sin egenskap av så kallad blockadvakt
utanför kärandens affärslokal allenast på förfrågan upplyst förbipasserande
personer därom, att käranden icke avlönade sina biträden
»i enlighet med inom branschen gällande kollektivavtal».

Käranden har i målet ytterligare ingivit följande skriftliga påmin
nelser:

Till Rådhusrätten.

Till vidare utveckling av min talan i mål mellan mig, å ena, samt blockadvakten
Elsa Viktoria Nilsson, å andra sidan, får jag härmed vördsamt
framhålla följande.

Åtskilliga personer ha uti under edlig förpliktelse avgivna samt seder
mera beedigade vittnesintyg förklarat, att svaranden i samband med vederbörande
intygsgivares besök i min affärslokal tagit sig före meddela
dem, att jag icke avlönade den hos mig anställda personalen, varjämte
svaranden vid olika tillfällen uttalat diverse andra örn mig och min affärsrörelse
förklenliga omdömen. Svaranden har med andra ord icke låtit
sig åtnöjas med att utanför min butikslokal utdela tryckta uppmaningar
till allmänheten att ej gynna min i laga ordning bedrivna verksamhet
med inköp — ett förfarande, som tyvärr ännu så länge inom vårt land
icke låter sig lagligen beivras — utan hon har därutöver på eget initiativ
och av nitälskan för vederbörande fackföreningsförsök att ruinera mig
och min affärsrörelse tillåtit sig att under former, som av vittnena betecknats
såsom rent förargelseväckande, uppgiva till den förbipasserande
allmänheten, att jag ej betalade min personal, d. v. s. använde mig av
densammas tjänster utan att därför lämna någon ersättning. Det är
självfallet, att dylika utsagor måste i högsta grad skada mitt goda namn
och medborgerliga anseende och ej mindre inverka på min yrkesverk
samhet.

Svaranden har visserligen vid tidigare tillfällen gjort gällande, att
hon allenast upplyst allmänheten därom, att jag icke betalat mina biträden
lön »i enlighet med inom branschen gällande kollektivavtal». Bortsett
därifrån, att jag givetvis icke är skyldig följa andra avtal, än dem
jag själv biträtt, bestrider jag, under hänvisning till respektive vittnesutsagor
och intyg, att svaranden i påtalade fall avgivit sina uppgifter i
nämnda ordalag. Denna av henne åberopade diplomatiska och måhända
formellt oantastliga uttrycksform bär alltför tydliga spår av att lia tillkommit
under inflytande av ett processuellt nödläge.

För det obehag, moraliska lidande och tvivelsutan avsevärda avbräck
i min rörelse, som svaranden åstadkommit genom sitt utomordentligt
aggressiva uppträdande mot undertecknad genom att på sätt, som skett,
nedsvärta och kränka mig hos min kundkrets, hemställer jag, att hon
måtte förpliktas till mig utgiva skadestånd med 500 kronor. Jag anhåller
därjämte örn ersättning för mina rättegångskostnader med 10 kronor
för upprättande av stämningsansökning och avskrift därav, 3 kronor för
lösen av stämningsresolution, 2 kronor 50 öre delgivning, 25 kronor för
varje inställelse, 200 kronor i ombudsarvode, ävensom vad jag visar mig
hava utgivit i lösen för rådhusrättens protokoll samt av mig förskjutna
vittneslöner.

Stockholm den 20 november 1933.

Elin Engman,

gm Sven Byström enligt fullmakt.

Rätt utdraget och avskrivet betyga:

Sven Byström.

M. Morsing.

Moticmer i Första kammaren, Nr 153.

Bil. 23.

Norrländska Socialdemokraten den 20 juli 1933.

Fackligt.

Till Boden-Överluleå arbetande befolkning.

Fascismens ökade framträdande i vårt land påkallar i dag arbetarnas
uppmärksamhet. Det är all anledning att med uppmärksamhet följa deras
propaganda och hålla ögonen på de element, som dragas med i denna
rörelse. För dagen anse vi som vår skyldighet att offentliggöra inför
Bodens och Överluleå arbetare en medlem, nämligen skrothandlaren Conrad
Carlsson.

Denne har tidigare under de finska arbetarnas frihetskamp funnit med
sin heder förenligt, att såväl i Finland som Estland deltaga på de fascistiska
arhetarmördarnas sida. För denna sin handling har nämnde
herre ännu inte, som ett flertal andra, gjort avbön inför arbetarna. Då
han därtill nu uppträder som ledare inom nationalsocialistiska partiets
avdelning i Boden, betyder det ju att han åter hyllar sig till de fascistiska
mördarhanden.

Vi uppmana därför Boden-Överluleå arbetande befolkning att på allt
sätt taga avstånd från skrothandlare Conrad Carlsson.

Boden den 7 juli 1933.

Boden-Överluleå Fackl. Centralorganisation.

Styrelsen.

Svenska Dagbladet den i november 1933.

Förföljelse efter 15 år.

Fackföreningarnas terrormetoder.

Deltagare i finska frihetskriget drives från hemmet.

Förföljelse intill döddagar det är tydligen våra fackföreningars paroll.
En person, som intet annat gjort än att mottaga ett erbjudet arbete i detta
strejkernas Dorado eller som på annat sätt förbrutit sig mot den nya
moralen, förföljes år ut och år in, jagas från arbetsplats till arbetsplats
och får aldrig någon ro. Det fall, som här skall relateras, gäller en person
som 1918 begick »förbrytelsen» att kämpa på de vitas sida mot de
röda i Finland.

Personen i fråga hade först tagit värvning vid ett regemente i Boden
och efter frihetskrigets slut återvände han till detta. 1927 måste han
emellertid på grund av den beslutade försvarsreduktionen avgå. Efter
elva års tjänst hos kronan fick han då starta i det civila livet. Han satte
upp en liten skrothandel i Boden, som gav familjen bärgning, samt fullgjorde
alla plikter mot stat och kommun. Men fackföreningstyrannerna,
vilka under hans anställning vid regementet icke kunde skada honom,
kastade sig nu i stället över honom med den energi och uppfinningsrikedom,
som från detta håll alltid utvecklas, då det gäller att förfölja miss -

86 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

hagliga och skapa arbetslöshet. Otaliga voro de trakasserier, som man
nen utsattes för, därför att han vågat kämpa på det vita Finlands sida.
i somras, alltså femton år efter denna händelse, skredo de röda till stor
aktion. Styrelsen för Boden-Överluleå fackl. centralorganisation publicerade
i den socialdemokratiske riksdagsmannen O. W. Lövgrens tidning,
Norrländska Socialdemokraten, en blockadukas mot mannen. I
denna hette det bland annat att han »under de finska arbetarnas frihetskamp
funnit, med sin heder förenligt att såväl i Estland som Finland
deltaga pa de fascistiska arbetarmördarnas sida. För denna handling
har nämnde herre ännu inte, som ett flertal andra, gjort avbön inför arbetarna
Då han därtill nu uppträder som ledare inom nationalsocalistiPartiet?
avdelning i Boden, betyder det ju, att han åter hyllar sig
1 1 de fascistiska mördarhanden». Pä grund härav uppmanades den arbetande
befolkningen att på allt sätt ta avstånd från honom.

Vad en sådan regelrätt blockadförklaring betyder i ett litet samhälle,
vet envar. Mannen kunde icke längre uppehålla sin affär och står nu,
etter att under tre månader på alla upptänkliga sätt ha sökt hjälpa sig
•SJ" j1G i6 ”eno.m alt sa^a s''£ till understödstagarnas skara —, fullstandigt
utan existensmedel. Han tänker emellertid trots detta icke
slappa taget, utan har, enligt vad han skriver till Svenska Dagbladet, begivit
sig till en annan ort i Lappmarken tor att där starta ett litet företag,
Bom ar av den karaktären, att det icke kan nås av fackföreningsherra™a-
Härför behöver han en liten ekonomisk hjälp.

I uinioelSer mot personer’ som frivilligt kämpade mot de röda i Finland
1918, aro slående exempel på huru fackföreningarna djärvas fara
fram. Men att dessa förföljelser skola fortsätta ännu femton år efteråt,
ar rent upprörande. Skådespelet är det vanliga: en person, som hederligt
försörjer sig och sm familj, drives från sitt hem och sin näring. Denna
senaste händelse höra till de droppar, som hålla på att råga måttet. Mannen
ar vard ett handtag i sin nöd. Härvid inverkar icke, huruvida har
ar nationalsocialist eller icke.

Bil. 24.

Svenska Dagbladet den 16 september 193^.

Livstidsstraff för försvar för demokratien.

Facklig rättsskipning mot kommunisternas motståndare.

Det är icke blott.strejkbrytare, som dömas och straffas av fackföreningsmbunaien.
Det finns en förseelse, som bestraffas lika örn icke hårdare,
och det är att ha deltagit i det finska befrielsekriget mot bolsjevikerna.

Exemplen härpå äro mångfaldiga. Ett av de mest upprörande är följande,
som Svenska Dagbladet kontrollerat. En arbetare, E., som deltof1*
1 det finska befrielsekriget, återkom 1918 till sitt hem i Hagalund
vid Stockholm. En söndagsmorgon någon vecka efter hemkomsten infunno
sig två arbetare i hans bostad och förklarade, att de önskade ett
samtal med honom. Men de hemställde, att E. skulle följa med ut, ty de
vörö flera, som ville resonera. E. följde med ut. På ett par minuter var
han omringad av en hundrahövdad skara.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

— Du har varit en vitgardist, sämre och värre än en strejkbrytare, sades
det. Och så haglade okvädinsorden, åtlöljda av diverse hotelser.
En polisman bodde invid. E. fick stå inklämd i hopen en timmes tid, utsatt
för smädelser och bespottning i rent bokstavlig mening. Handgiipligheter
avhöll man sig dock ifrån.

E. trakasserades i det följande på det mest hänsynslösa sätt. Han
lann sig därför nödsakad att flytta från Hagalund. Att han det oaktat
var väl skuggad framgår därav, att han blev motad, varthelst han vände
sig för att få arbete i Stockholm. E. for ut i landsorten och lyckades få
arbete, så att han under några år kunde uppehålla sig. År 1922 återkom han
till Stockholm för att söka komma in i något arbete i hopp örn att det
gamla skulle lia fallit i glömska under hans bortovaro. Han fick också
arbete hos en expressbyrå. Det var mycket riktigt ingen gammal
antagonist, som kände igen honom. Av sina arbetskamrater fick han
ideligen påstötningar örn att lian borde gå in i transportarbetarförbundet.
Till sist måste han också göra detta. Då var han ängslig för upptäckt.
Men fackföreningsboken fick han utan vidare svårigheter.

Ater upptäckt och prisgiven åt fackliga förföljelser.

Så gick tiden. E. fortsatte sitt arbete hos samme arbetsgivare, tills
nu för någon vecka sedan en arbetare kände igen E. från 1918. Anmälan
gjordes omedelbart till fackföreningen. Denna gjorde efterforskningar.
Och då uppgiften örn att E. varit »vitgardist» visade sig vara
riktig, sattes press på arbetsgivaren med resultat, att denne för att inte
riskera trassel med fackföreningen fann sig nödsakad att skilja sin mångårige
arbetare från sig. Denne står nu utan existensmöjligheter för sig
och sin familj. Och det kan tilläggas, att hans olyckskamrater äro många.

E. uppvaktade ombudsmannen i fackföreningen, till vilken han under
årens lopp i kontingenter inbetalat 400 kronor. Han vädjade. Men det
hjälpte icke, han var utesluten och prickad för sin för mer än 14 år sedan
begångna »förbrytelse» att lia deltagit i försvaret för nya finska
republiken mot bolsjevikerna. Men, tilläde ombudsmannen, E. kunde
få begära avbön.

E. visste huru i liknande fall avbönsframställningar från »vitgardister»
behandlats. De få i första hand underskriva ett erkännande av att de
begått mord och kämpat för »arbetarrörelsens fiender» etc. Sedan kunna
de — men visst icke alltid — formellt få avbön beviljad. Men även i sådant
fall bli de dock aldrig fria från trakasserier och förföljelser.

Denna oförsonliga fackföreningsförföljelse mot personer, vilka en
gång uppträtt som den västerländska demokratiens försvarare mot bob
sjevikernas blodiga kamp för röd diktatur, vittnar tillräckligt tydligt örn
fackföreningsrörelsens bolsjevisering. Att kommunisterna vilja hämnas
på dessa frivilliga »vitgardister: kan man ju lörsta. Men att fackförningarna,
bakom vilka det socialdemokratiska partiet star, och vilka alltså
borde vara demokratiens försvarare mot diktaturen, förena sig med
dem, visar tydligare än mycket annat, att deras sympatier i själ och
hjärta äro lios dem, som nied våld vilja omstörta den nuvarande samhällsordningen.

Detta sakförhållande innebär ytterligare ett skäl för alla borgerliga
att vid valen rösta med det enda parti, som inom riksdagen sökt utbygga
den borgerliga samhällsordningens rättsliga värn, nämligen högern.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Folkets Dagblad den 16 november 1933.

Bil. 25.

Strejkbrytaren arbetschef för klubbledarna.

Brottarna i svår dilemma.

Oroligheterna befaras vid B-fyrstadsmatchen i Varberg.

■ S1V6“8ka brottningsförbundet har fortfarande inte gjort någon ändring
* beslutet om att till tungviktare i Svenska brottningslandslaget mot
r inland, uttaga en brottare, som av arbetarna är stämplad såsom strejkbrytare
— djurgårdaren Georg Nilsson. Inte heller distriktsstyrelsen
nar frångått sitt beslut örn att Nilsson skall representera Stockholm i den
fyrstadsmatch, som nu i veckoskiftet utkämpas i Varberg.

I och med detta brottningsledningens »tysta erkännande» av strejkbrytaren
såsom lämplig idrottskamrat till brottningssportens många organiserade
arbetare, har de Stockholmska brottarklubbarna och brottarna
kommit i en svår dilemma. Vi överdriver säkerligen inte örn vi påstår,
att 85 procent av de aktiva brottarna i Stockholmsklubbarna är ar
betare, och såsom sådana absolut ohågade att samarbeta med en av bygg
nadsfackens samorganisation såsom strejkbrytare stämplad brottare.

Man har svårt att finna rätta orden för ett återbud till de tävlingar där
Georg Niisson skall starta, speciellt då de tävlingar som har mer officiell
karaktär och som arrangeras av Svenska brottningsförbundet, eller
distriktsförbunden. Man fruktar nämligen diskvalificering. Man hade i
det långata hoppats att Svenska brottningsförbundet skulle inse vikten av
ett gott samarbete inom brottarlägret, och hindrat denna blamage, men
nu nar någon ändring inte står att få, då måste man säga ifrån
Brottmngsledningen har alltså att välja. Antingen ta bort strejkbrytaren
eller också mista publikgunsten, och kanske även de aktivas förtroende
— och medverkan. Varför brottmngsledningen och speciellt då
Djurgårdens ledare redan brag! denna fråga ur världen förklaras av
en initierad som påpekar att en del av ledarna varit anställda hos Georg
Nilsson, vid hans eget bygge under sommaren, som målarmästare o. d.
Men att därför solidarisera sig med honom nu när han övergått från
byggmästare och byggnadsingenjör, till strejkbrytare inom murarfacket,
det är att sätta de ekonomiska intressena för mycket i förgrunden.

. Brottningsförbundet. har ännu ett par dagar på sig att göra ändring i
sin osmakliga uttagning. Nästa gång strejkbrytaren uppträder på en
brottarmatta torde arbetarna inte ta saken lika lugnt som nu vid uttagmngstävlingarna
på Cirkus, då saken inte var mera allmänt känd.

Folkets Dagblad den 17 november 1933.

Georg Nilsson har gjort upp med murarna.

Den kände brottaren, byggnadsingenjör Georg Nilsson, har, som fram
går av annons i dagens nummer, gjort upp sitt mellanhavande med Stockholms
murarefackförening och förklarat sig för framtiden respektera de
av fackföreningen förklarade blockaderna.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Därmed har också Nilsson visat sig förstå arbetarnas syn på hithöran
de ting. Att han kommit till denna uppfattning hedrar honom, samtidigt
som detta givetvis kommer att hälsas med glädje av alla hans brottaroch
övriga idrottskamrater i landet.

Soc.-Demokraten den 17 november 1933.

Meddelande.

Härmed meddelas att ingenjör Georg Nilsson och brodern, ingenjör
Åke Nilsson, upphört med sitt arbete å den blockerade platsen, Grevturegatan
10, och förklara dessa bägge att de i fortsättningen komma att
respektera av fackföreningarna satta blockader.

Stockholm den 16 november 1933.

För Sv. murareförbundets avd. 5, Sthlm:

Styrelsen.

Bil. 26.

Prickad.

Förord.

När jag i det följande framlägger mitt lidandes historia som den prickade,
uteslutne och fågelfrie medlemmen n:r 12420 i Grof- och fabriksarbetareförbundets
avdelning 36 i Stockholm, gör jag detta icke för att
beklaga mig utan som ett: »Giv akt», främst till det lojala och ansvarskännande
fackföreningsfolket men också till samhällets styrande. Jag har
tagit detta steg att publicera mina upplevelser efter anmaning av förutvarande
fackföreningskamrater, vilka sympatisera med mig men icke
vågat inom organisationen protestera mot den serie moraliskt såväl som
juridiskt rättskränkande handlingar från fackliga organisationers sida.
som jag oskyldigt blivit offer för, av den anledningen, att de, örn de så
gjort, skulle riskerat att få dela mitt öde.

Det må vara en organisations sak att utesluta medlem. Örn denna uteslutning
endast innebure att organisationen därmed avbrutit förbindelser
na med den uteslutne, så vore ju därom mindre att säga. Men uteslutningen
betyder för den fackföreningsmedlem, det gäller, icke att organisationen
lämnar denne att i fortsättningen taga sig fram på sätt, som han en
ligt samhällets lagar har rätt att göra för sin utkomst och sin familjs försörjning,
utan den innebär, att organisationen i det följande med inferna
liskt spioneri och terror förhindrar, att han får taga arbete, d. v. s., organisationen
stoppar för honom existensmöjligheterna.

Jag har många gånger undrat över, huru i vår tid det kan vara möjligt,
att en organisation fullkomligt orättfärdigt, mot egna stadgar och avtal, ja,
mot organisationsmässigt avkunnat skiljenämndsutslag kan få döma en
medborgare till ödeläggande förföljelser för hela livet.

Säkerligen beror det därpå, att allmänheten och statsmakterna icke känna
till eller ägnat vederbörlig uppmärksamhet åt vad som på detta betydelse -

90 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

fulla område av samhällslivet verkligen utvecklat sig. Desto angelägnare
synes det då vara, att den osminkade sanningen någon gång kommer fram.

De av mina f. d. organisationskamrater, vilka påyrkat utgivandet av den
skrift, jag här framlägger, lia även ordnat de förutsättningar, språkligt och
ekonomiskt, som varit nödvändiga för att befordra skriften till trycket, för
vilket jag tackar.

Stockholm i mars 1933.

Per Jonsson.

Mången oskyldig har säkerligen råkat ut för samma behandling »efter
förtjänst» som jag. Inte betyder individen mycket i frihetens, jämlikhetens
och broderskapets parti utom när han skall rösta och betala kontingent. Men
råkar han falla i onåd för en styrande klick göres han rättslös och fågelfri.
Han blir -den ensamme, utstötte, ett av samhällets olycksbarn, för vilket
alla möjligheter till utkomst äro stängda. Och dessa organisationer samt
deras främste män framträda nu med anspråk på att få regera land och
folk. Vad betyder detta fackföreningsherrarnas regemente? — Jag berättar
nu vad jag upplevat, och när Ni, ärade läsare, vare sig Ni är arbetare
eller medborgare av annan samhällsklass, tagit del av detta, så må Ni
fråga Eder: Är det en ordning och rättskultur av detta slag, varmed fackförenmgsregeringen
skall välsigna vårt land?

Jag är 33 år gammal, har hustru och två barn att försörja. För 5 år sedan
kom jag till Stockholm. Jag var redan då sedan 10 år tillbaka organiserad
arbetare. År 1930 övergick jag till grov- och fabriksarbetareförbundets avdelning
nummer 36 i Stockholm, vanligen för korthetens skull benämnd
36ian. Denna fackförening räknar över 7,000 medlemmar.

Strejk mot bygge dömd avtalsstridig dock upprätthållen.

I mars månad 1930 hade firman Armerad Betong för Tobaksmonopolets
räkning igångsatt ett större bygge på Söder i Stockholm. Vid ett tillfälle på
hösten samma år avskedade arbetsledningen irenne arbetare, som i arbetet
trotsat avtalets föreskrifter och vägrat efterkomma förmannens tillsägelser.
Som protest mot att dessa arbetare avskedats, arrangerade de övriga kommunistiskt
sinnade kamraterna — ett 20-tal tillhörande grov- och fabriksarbetareförbundets
avd. 36 i Stockholm, och tre tillhörande syndikalistiska
organisationer — strejk. Arbetsgivaren underställde saken först riksskiljenämnden
och senare arbetsdomstolen. Båda förklarade strejken avtalsstridig.
Arbetsdomstolen utdömde dessutom skadestånd till arbetsgivaren
med närmare 7,000 kronor.

Grov- och fabriksarbetareförbundet, till vilken avd. 36 är ansluten, uppmanade
därefter de strejkande att återgå, vilket de dock icke gjorde. 1
stället uppsade de sina platser och beslöto på trots fortsätta blockaden. I
fortsättningen uppmanades genom annonser i Social-Demokraten organiserade
arbetare att taga arbete vid bygget. Fulltalig arbetsstyrka lyckades
det till att börja med icke att uppdriva. De strejkande höllö" nämligen arbetsplatsen
under blockadbevakning.

Med anledning av annonserna i Social-Demokraten, däri organiserade arbetare
uppmanades att taga arbete vid bygget, hänvände jag mig till arbetsledningen
och fick besked, att jag kunde börja jobbet, så snart som man fått
ihop ett lag. Omkring en vecka senare var detta färdigt.

Innan jag och mina kamrater upptogo arbetet, besökte vi vår fackföreningsexpedition
och förfrågade oss i saken. Vi fingo det beskedet, att döt
icke mötte något hinder att taga anställning vid Monopolbygget,

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Samma dag, som vi började, hejdades vi vid ingången till arbetsplatsen
av strejkande tillhörande 36:an, vilka varnade oss för att gå in samt lovade,
att vi skulle bli »ett huvud kortare» örn vi började arbeta där.

Vi påpekade då, att vi fått fackföreningens bekräftelse på rätt att taga
arbete

De strejkande svarade: »Vi ha tagit denna sak i egna händer och ge f-n i
fackföreningen».

Jag genmälde: »Örn ni strunta i föreningen, så strunta vi i er». Vidare
tilläde jag: »Örn fackföreningens ombudsmän ge order örn att arbete vid
bygget ej får antagas, så skall laget finna sig däri», samt yttrade, vänd till
mina kamrater: »Korn nu grabbar, så gå vi in!»

Så kom arbetet i gång. Vid ett senare tillfälle, då jag i sedvanlig ordningstämplade
min fackföreningsbok å fackföreningens expedition, bragte jagsaken
på tal, därvid ombudsmännen förklarade, att lagets upptagande av
arbetet vid monopolbygget var fullt lojalt samt uppmanade oss att fortsätta.
Någon dag senare anfäktades jag ånyo av strejkvakterna. Jag meddelade
då dessa det besked, jag fått på fackföreningsexpeditionen, och framhöll,
att, då fackföreuingsledningen anbefallde arbetet samt svensk lag icke
lade hinder däremot, så ämnade jag och mina kamrater fortsätta.

Svaret blev:

Vi ger f-n i både fackförening och svensk lag, utan ni skall väck härifrån.

Vi fortsatte emellertid och förföljelserna från frondörernas sida likaledes.

Frondörerna tillhörde och tillhöra alltjämt samma fackförening, i vilken
jag och vårt lag innehade medlemskap. Frondörernas ledare vörö några
Sillénkommunister, vilka aldrig arbetat vid bygget. Dessa uteslötos senare
på grund av illojal propaganda inom fackförbundet. Men frondörerna i
övrigt, vilka uppehöllo blockadvakttjänst och förföljde oss, fingo kvarstå
som medlemmar i fackföreningen och äro det ännu.

Sillénkommunisterna i 36:an hade, som nyss sagts, dekreterat att vi, som
arbetade å Monopolbygget, skulle »väck» därifrån. Och då vi ej lämnade
arbetsplatsen godvilligt, så skulle vi tvingas med våld. Jag såsom förste
man i laget blev intensivt påpassad. Vid ett tillfälle, då jag i bil sökte undkomma
blockadvakterna, följde dessa efter i en annan bil och jag blev, då
jag skulle lämna min bil, upphunnen samt trakterad med sparkar och slag.
Vid ett flertal tillfallen hade förföljarna gömt sig å den gård, där jag bodde,
samt sökte där överrumpla mig, vilket också resulterade i hårdhänta sammanstötningar.
En afton på våren 1931 blev jag å allmän plats svårt misshandlad
av mina förföljare. Den gången funnos vittne och bevis. Allmänna
åklagaren tog hand örn saken, och våldsverkarna blevo vid domstol ådömda
böter på 400 kronor vardera.

Några exempel på terror, mot rillicn man måste hålla sig beredd.

Den stora allmänheten har säkerligen ingen aning örn, huru dylika förföljelser
tillgå. Jag tillåter mig här anföra ett par exempel från mina lipp
levelser.

En dag ringde en obekant person upp i telefon och uppgav sig heta ingen
jör Haglund. Han ville tala vid mig, och da jag ej var hemma, förklarade
han, att han skulle ringa igen på kvällen. »Ingenjören» ringde också mycket
riktigt. — Vad var det fråga orri? — Jo, han skulle bygga villa i Äppelviken
och undrade, örn jag ville åtaga mig att lägga grunden. För närmare resonemang
uppmanade han mig att omedelbart komma till Brunkebergstorg 9,
där han hade kontor. Jag anade argan list men tänkte, jag skall i alla fall

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

undersöka, vad som menades. Jag begav mig alltså till Brunkebergstorg 9„
Men där fanns inget kontor för någon ingenjör Haglund. I stället upp
täckte jag på gatan utanför en person, som jag mycket väl kände igen. Då
blev jag på det klara med, vad frågan gällde. Vi tittade på varandra. Så
gick jag utan att säga ett ord. Han följde efter med raska steg. InkommeD
på gården, där jag bodde, bann karlen upp mig. »Vad vill du mig?» sporde
iaS- — Han svarade: »Nu när vi är på två man hand, kan vi resonera, du
och jag, för jag krusar inte en strejkbrytare, och med detsamma skulle han
slå till mig. Jag parerade slaget och karlen föll. Av oväsendet kom en
hos min familj varande kamrat ut. Min antagonist skulle nu rädda sig
genom flykt. Men vi fasttogo honom och tillkallade polis. Han fick nu redogöra
för sin plan. Och det konstaterades vid förhöret, att karlen var en
av dem, som vid ovannämnda misshandelstillfälle mot mig blivit dömd tiU
böter. Jag ville icke göra något yrkande örn ansvar för detta nya försök
till övervåld. Han släpptes med varning. Han hade för övrigt många gånger
tidigare gömt sig å gården för att överfalla mig vid hemkomsten från
arbetet. Efter denna sammandrabbning upphörde han emellertid att kalla
sig ingenjör Haglund utan återtog sitt verkliga namn: Lindén. Nog såg
jag honom senare bland mina förföljare. Men han aktade sig för att hålla
sig i främsta linjen.

En gång kom jag gående å trottoaren Skeppsbron fram. Fullkomligt oför
berett fick jag ett våldsamt slag under högra ögat. Slaget var så kraftigt,
att jag såg stjärnor och solar och knappast kunde se normalt på någon
minut. Min antagonist tog ögonblickligen till schappen. Men jag bade
i alla fall hunnit iakttaga, vem han var. Några dagar senare mötte jag
samme person på Västerlånggatan. Jag bar då ett öppet sår efter slaget,
som förresten.blivit ett minne för livet i form av ett tre centimeter synligt
ärr a högra kindbenet. Jag tog då min antagonist i kragen och gav honom
en örfil, det svar, jag ansåg, han gjort sig förtjänt av. Därmed var den saken
uppgjord.

En annan gång, då jag var i sällskap med tre kamrater, mötte jag på
Östermalm ett sällskap på tre okända personer. En av dessa gjorde tecken,
att han ville tala med mig. Han sade: »Får jag en krona av dej!». —Jag
svarade: »Jag har inga pengar». — Han fortsatte då i mera bestämd ton:
»Ge mej en krona!». — Jag frågade då, örn jag var skyldig honom något,
eftersom han var så påstridig. — »Ta hit en krona din förb. brytare!», skrek
karlen och gav mig en knuff. Jag parerade. Den anfallande och hans kamrater
skulle nu leverera riktig batalj. Svårare komplikationer avvärjdes
genom polisens ingripande.

Jag skulle ytterligare kunna berätta en hel del örn huru mina antagonister
vid olika tillfällen ordnat försåt för mig för att »spöa» mig under den
tid, jag arbetade vid Monopolbygget. Men det skulle draga för långt ut.
Med de anförda exemplen, jämte det som läses i tidningscitaten i slutet av
denna skrift, har jag endast velat giva en liten föreställning örn huru de
personer bli påpassade och förföljda, vilka råka i onåd hos de fackliga.

Fackföreningen lät sig kommenderas av frondörerna — en kommunistklick.

I mitt fall rådde dock det egendomliga förhållandet, att jag hade klart
medlemskap i fackföreningen och arbetade i av fackföreningen anbefallt
arbete men det oaktat förföljdes av en liga »kamrater» i samma fackförening.
Varken fackföreningen eller samhället kunde bereda mig trygghet,
Jag var nödsakad att själv, så långt mina resurser stodo mig bi,

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

freda mig mot det organiserade våldet. Det är väl ingen, som tror, att
jag gjorde det med glädje. Att ideligen känna sig förföljd verkar som
en mara. Ock jag kan ej här skildra, huru den oro, under vilken jag och
de mina levde, tärde på min hustru.

Avsikten med att attackerna inriktades mot mig i egenskap av förste
man i laget var att få mig hort och skrämma de övriga i mitt lag, vilka
senare också så småningom måste uppgiva striden.

Dessa våldsverkare samt övriga Sillénska frondörer i detta fall ha,
trots att de igångsatt aktioner, stridande mot avtal och fackföreningsstadgarna
och oaktat sina våldsdåd och illojalitet mot avtal, stadgar och
den fackliga ledningens anvisningar — alltjämt fått kvarstå som »goda»
medlemmar i 36:an, där de jämväl fått inom organisationen driva sitt
spel för att hämnas på det lojalt arbetande kamratlaget. Betecknande
för situationen är, att, då en av kamraterna i mitt lag vågade infinna sig
vid ett av fackföreningens möten, en av de närvarande frondörerna med
instämmande av andra yrkade på att »strejkbrytaren» (varmed åsyftades
min kamrat) skulle avlägsnas, innan mötesförhandlingarna började.
Ordföranden vände sig då till den åsyftade »strejkbrytaren» med orden:
»Det är bäst, att du går, annars blir det bara bråk.» Min kamrat gick.
Men på vägen ned blev han i trappan överfallen och mycket illa tilltygad.

Det är vidare betecknande, att 36:an beviljade lån eller understöd till
frondörerna under den tid, då dessa, trotsande L. 0:s påbud örn att strejken
var hävd, uppehöllo blockad samt konspirerade emot och överföllo
de medlemmar av fackföreningen vilka arbetade å bygget.

Under hot örn prickning och uteslutning pressade oss ombudsmannen
att avtalsstridigt avstå över 2,000 kronor.

Fram på sommaren 1931 inställdes arbetet helt vid Monopolbygget enligt
uppgift därför att murare (på grund av frondörernas blockad) icke
kunde uppbringas. Men fram emot höstsidan lyckadet det få uppgörelse
till stånd. Arbetet återupptogs. Jag och mitt lag återinträdde på arbetsplatsen.
Frondörerna fortsatte att uppvakta oss som strejkbrytare.
De sökte också en anledning att från organisationen utesluta oss. I sådant
syfte framfördes ett krav av följande innehåll: Laget hade fullföljt
vissa arbeten, vilka påbörjats av vissa av frondörerna, innan dessa uppsade
sina platser. Viss del av de överskottsmedel, som folio på dessa arbeten,
vilka medel vi i avtalsenlig ordning uppburit, skulle vi frivilligt
avstå till det förra laget, vilket gått i avtalsstridig strejk.

Detta krav var emellertid avtalsstridigt, enligt den paragraf i det ali
männa avtalet, som lyder sålunda:

»Arbetare må ej skiljas från åtaget ackordsarbete med mindre han vid
arbetet enligt ackordslista bedriver arbetet på sådant sätt, att det ej motsvarar
vad som utbetalts i förskott eller vägrar att ställa sig avtalets bestämmelser
till efterrättelse.

Om arbetare utan arbetsgivarens, och där sådant finnes, arbetslagets
tillstånd eller utan laga förfall eller eljest tvingande omständigheter avgått
från ackordet före detsammas fullbordande, är det på honom belöpande
överskottet förverkat, och tillfaller hans andel den eller de arbe
lare, som slutfört ackordet.»

Här hade alltså frondörerna i 36:an gått i strejk avtalsstridigt samt se
dermera, då de ville uppehålla en hemlig blockad, uppsagt sina anställningar
vid bygget. De hade sålunda enligt anförda avtalsstadgande för

94 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

verkat sina överskott. Och mitt arbetslag, som slutförde ackordet, var
berättigat att uppbära hela överskottet. Nu fordrade frondörerna, att jag
och mitt arbetslag skulle till dem återbetala viss del av det uppburna
överskottet, en återbetalning, som preciserades till cirka 700 kronor på
var och en av oss. Vi hänvisade till avtalets förenämnda stadgande och
ansågo oss på den grund icke skyldiga till någon återbetalning, som för
oss skulle bliva svår, då vi konsumerat pengarna. Då kravet vidhölls,
gingo vi dock, för att undvika strid, frivilligt med på att återbetala viss
del av de begärda summorna successivt. Vid det tillfälle, då detta medgivande
gjordes, förklarade avdelningens ordförande och ombudsman, att
han skulle ordna en aktion, varigenom en löneökning skulle uppnås av
den storlek, att jag och mina kamrater på så sätt skulle få ersättning
för de återbetalda beloppen. Jag gjorde då en invändning häremot under
framhållande av att en sådan aktion skulle innebära brott mot avtal.
Denna invändning misshagade i hög grad frondörerna, då den vittnade
örn en ur deras synpunkt otillbörlig hänsyn mot arbetsköparen.

Lördagen den 14 november skulle jag och mina kamrater uppbära sammanlagt
över 2,000 kronor i överskottspengar, att fördelas emellan oss
efter antalet arbetstimmar för var och en. På min del skulle komma
cirka 460 kronor. Då pengarna skulle uppbäras, inträffade 36 :ans ombudsman
David Johansson. Han erinrade oss örn kompromissen för uppgörelse
av här förut nämnda överskottsmedel till vissa arbetskamrater
samt antydde, att det skulle gå lättare att få denna sak ordnad, örn jag
och mina lagkamrater nu läto honom (ombudsmannen) få de till något
mera än 2,000 kronor uppgående överskottsmedel, som vi nu ägde rätt
att uppbära. Ombudsmannen påyrkade därför, att jag skulle i vanlig
ordning utkvittera summan bos arbetsgivaren samt därefter överlämna
den till honom. Örn vi icke gick med på detta, skulle vi bli uteslutna
ur fackföreningen. Yrkandet gjordes så bestämt, att laget icke vågade
motsätta sig. Ombudsmannen följde med mig, då jag å kontoret utkvitterade
de 2,000 kronor, vilka därpå omedelbart övertogos av ombudsmannen,
som också lämnade skriftligt erkännande på att ban tagit hand örn
summan.

Jag och mina lagkamrater bade gjort vårt offer och trodde nu, att vi
därmed skulle bli kvitt vidare trakasserier. Detta hopp blev emellertid
skändligen sviket.

Jag anklagas för bristande solidaritet, prickas och uteslutes ur

fackföreningen.

Dagen därpå, den 15 november, bade 36ian möte. Jag deltog icke däri,
då jag väl kände mina antagonisters brutalitet och ej ville utsätta mig
för de risker att bli »behandlad efter förtjänst», som jag vid så många
tidigare tillfällen fått utstå. Men ett par av mina lagkamrater hade infunnit
sig. Mötet dominerades av Sillénarna. Saken mot laget togs upp
på nytt. Anklagelsen för bristande solidaritet återupprepades. De närvarande
medlemmarna tillhörande mitt lag, dristade sig icke att ingå i
svaromål, så som stämningen vid tillfället var, behärskad och dirigerad
av frondörerna. Invändningar skulle ofelbart ha resulterat i handgripliga
avbasningar. »De brottsligas» uteslutande ur fackföreningen påyrkades.
Domen blev till sist den, att enbart jag skulle prickas och uteslutas
ur fackföreningen, under det att kamraterna i mitt arbetslag fingo
nåd.

Jag bade ingen kännedom örn vad som på söndagen förevarit i fack -

''Motioner i Första kammaren, Nr 153.

föreningen, då jag på måndagsmorgonen i sedvanlig ordning infann
mig på arbetsplatsen. Jag kunde emellertid ej undgå att märka, att det
var oro i luften. »Jobbarna» voro ej villiga att börja. Det dröjde ej
länge, förrän jag blev meddelad orsaken: På söndagens möte hade beslutats,
att jag såsom osolidarisk var prickad och utesluten ur avdelningen.
Jag hade därmed blivit »strejkbrytares» vederlike i detta ords fackliga
bemärkelse. De övriga arbetarna, eller rättare sagt, majoriteten av
deni, inför vilken minoriteten tigande måste böja sig, förklarade inför
arbetsledaren, att de icke ville återupptaga arbetet, med mindre än att
jag, den prickade och uteslutne, lämnade arbetsplatsen.

»Du får inte arbeta tillsammans med organiserat folk, avlägsna dej!»

Efter vad som meddelades, skulle ombudsmannen David Johansson personligen
inträffa på morgonen för att meddela mig örn uteslutningen.
Efter en stunds väntan kom han. Han upplyste mig alltså örn att jag
var prickad och utesluten ur fackföreningen. »Det är bara att gå härifrån»,
tilläde han. Jag frågade örn jag ej ägde rätt fullgöra det ackordsarbete,
jag påbörjat, detta under hänvisning till gällande avtal, som säger,
att man icke får lämna åtaget ackordsarbete, förrän det är slutfört.
Ombudsmannen förklarade kort och gott: »Detta hör icke hit. Du får
inte arbeta tillsammans med organiserat folk, så det är intet annat att
göra än att avlägsna dej!»

För att icke vålla fortsatt tidsutdräkt med strejken fann jag mig i
ombudsmannens föreläggande och lämnade arbetsplatsen. Jag hyste dock
den förhoppningen, att jag skulle kunna komma till samförstånd med
organisationen, då jag i allo följt avtal och stadgar.

Samma dag stod en annons i Social-Demokraten, däri prickningen oell
uteslutningen konstaterades. Därmed voro praktiskt taget alla arbetsplatser
stängda för mig, ty överallt fordras klar fackföreningsbok. De
organiserade behärska situationen på arbetsplatserna i sådant avseende.
De vägra att arbeta kamrat med »strejkbrytare», dit prickade och ur fackförening
uteslutna räknas.

Frondörerna hade nu vunnit sitt mål, att taga ordentlig hämnd på mig.

Anvisad att söka få prickningen hävd genom facklig skiljedom.

Förvissad örn rättvisan i min sak inriktade jag mig nu på att hos
Landsorganisationen få avdelningens uteslutningsdekret upphävt. Jag
blev anvisad att söka få saken prövad av en skiljenämnd, sådan som 3
fackförbundsstadgarna kan tillsättas för avgörande av inre tvister. Sådan
nämnd utses på så sätt, att målsägaren väljer två representanter,
fackföreningsavdelningen två och dessa fyra tillsammans den femte.
Nämndens samtliga ledamöter skulle enligt stadgarna väljas inom fackföreningsrörelsen.

Det var mycket svårt för mig att få fackföreningsmedlemmar att
åtaga sig att å min sida ingå i kompromissnämnden. Men det lyckades
dock. Fackföreningsavdelningen hade emellertid inte någon brådska med
att utse sina ombud. Under tiden gick många veckor. Jag hade att
kämpa med stora bekymmer för att klara uppehället, mat och hyra, då
jag var utblottad på medel. Oron för framtiden utgjorde dessutom en
tung påfrestning för mig och mili hustru.

Väntetiden på skiljenämndens avgörande blev mig mångdubbelt lång
genom min påtvingade arbetslöshet. I april 1932 avkunnades utslaget,
alltså 5 X> månad efter prickningen. Nämnden förklarade min uteslut
ning ogiltig. Jag kunde sålunda åter hoppas på att få existera!

Motioner i Första kammaren, Nr 153.
Skiljenämndens utlåtande

och beslut utgör ett ganska digert aktstycke. Det börjar med återgi
vande av den paragraf i avdelningens protokoll, däri uteslutningsbeslutet
intagits, vidare parternas inlägg och påstående. Min motpart uppe
höll sig väsentligen vid min påstådda ovillighet att underkasta mig uppdelning
och mätning för fördelning av här förut nämnda ackordsöverskott
till förmån för frondörerna. Gentemot dessa påståenden hänvisade
jag till avtalets bestämmelser, som ha rättsligt vitsord samt arbetsgivarens
bestämda vägran att verkställa utbetalningen på annat sätt än i
överensstämmelse med samma avtals stadganden. Dessutom hade min
motpart utan att angiva något bestämt tillfälle velat göra gällande: »att
Jonsson rätt ofta kommit i delo med personer, såväl på arbetsplatsen som
annorstädes; slagsmål och osämja hade vid flera tillfälle förekommit,
vilket förhållande var för avdelningen känt, då avdelningen fattade sitt
beslut örn uteslutningen.» — Detta påstående kunde som sagt icke styrkas
genom. hänvisning till något angivet fall eller förhållande, medan däremot
jag med vittnen och domstolsutslag kunde dokumentera överfall
av frondörerna — kamraterna inom fackföreningen mot mig. Jag inlämnade
jämväl följande intyg, som finnes intaget i nämndens utslag och
som lydde sålunda:

»Efter vad vi hört har rykten uppkonstruerats örn att Per Jonsson
skulle vara en dålig arbetskamrat. Vi kunna inte underlåta att protestera
häremot. Vi ha arbetat i lag med Jonsson och ha funnit att han
tvärtom var en mycket god kamrat. Han har alltid försökt att få fram
rättvisan pa arbetsplatserna så att allt skulle gå organisationsmässigt
till och ofta har han sagt till att vi i kinkiga frågor skulle höra oss för
hos avdelningen så att vi ej gjorde någon dumhet. Jonsson kan nog
vara aggressiv, men det är i sådana stycken där han håller på vad som
han anser vara rätt, och han är aldrig rädd för att säga sitt ord örn någon
söker vara orättvis.

Att Jonsson har sina fel kan väl vara. Det är mänskligt, men såsom
organiserad kamrat har han strävat att göra sitt bästa. Vi mena, att
detta bör framhållas, då man nu på sina håll efter allt att döma inriktar
sig på att komma honom till livs.

Skiljenämnden sammanfattar vad enligt dess mening framgått i saken.

Efter att ha återgivit de olika inlagorna avfattade nämnden sitt slutomdöme
sålunda:

»Under nämndens behandling av ärendet har konstaterats, att sedan
blockaden emot Tobaksmonopolets bygge hävts och arbetsdomstolen även
förklarat arbetsnedläggelsen vid samma bygge avtalsstridig, förklarades
arbetsplatsen fri för anställning för förbundets medlemmar.

Nämnden har vidare såsom ostridigt kunnat fastställa, att gällande avtal
icke åsidosatts vid fördelningen av ackordsöverskottet.

I avtalet står nämligen följande beträffande rätt till ackordsöverskott
i dylika fall;

''Örn arbetare utan arbetsgivarens och där sådant finnes arbetslagets
tillstånd eller utan laga förfall eller eljest tvingande omständigheter avgått
från ackordet före detsammas fullbordande, är det för honom belö -

B. H. Bergkvist.
Anders Andersson.

Karl Andersson.
Herman Broman.

C. W. Lövgren.»

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 97

pande överskottet förverkat oell tillfaller lians andel den eller de arbetare
som slutfört ackordet.’

Emellertid har avdelningen fattat ett beslut, som innebär ett korrektiv
mot denna bestämmelses tillämpning i det den ålagt medlemmar som slutföra
ackord, varpå denna bestämmelse syftar, att dela ackordsöverskottet
med dem som tidigare lämnat arbetet. Med åbropande härav och i
övrigt vad under ärendets behandling blivit fastställt såsom ostridigt,
har nämnden funnit sig böra framhålla, att avdelningens beslut örn uteslutning
av Per Jonsson icke kan anses grundat på av honom utförd
handling, som innebär brott emot gällande avtal. Avdelningens beslut
angående uteslutning av Jonsson motiveras med, att Jonsson »lämnat
osanna uppgifter för arbetarna örn vad styrelsen beslutat, vad gällde uppmätning
av arbetet på platsen. Vidare hade han vägrat att följa vad styrelsen
beslutat i denna fråga.» I avdelningens protokoll angives vidare,
att mötet beslutat att utesluta Jonsson »för sitt handlingssätt på arbetsplatsen».
Sistnämnda motiv torde avse de personliga stridigheter varom
förut nämnts, och örn vilka muntliga relationer lämnats från båda parterna
inför nämnden.

Nämnden »väger» ''parternas yrkanden.

Under utredningen har nämnden icke — heter det i utlåtandet vidare
— kunnat konstatera, att beträffande vad som i sistnämnda avseende
lägges Jonsson till last, denne är den skyldige i sådan grad, att detta
kan motivera hans uteslutning och således fällande till ansvar i högre
grad än vad avser den å andra sidan, med vilka stridigheterna och osämjan
förekommit. Påstående står här mot påstående och skulden till dessa
stridigheter torde kunna anses ligga å ömse sidor. En bidragande orsak
synes ha varit, att på arbetsplatsen rått ett osedvanligt spänt förhållande
på grund av det motsatsförhållande, som uppstått mellan medlemmar
av organisationen sedan blockaden vid arbetsplatsen blivit förklarad avtalsstridig
och för den skull måst upphävas. Körande uppgifterna örn ifrågavarande
stridigheter och att Jonsson lämnat osanna uppgifter till
ackordslaget råder alltjämt oklarhet. Tillfredsställande bevisning för
avdelningens påstående härutinnan kan icke sägas föreligga i sådan
grad, att nämnden därpå kan grunda ett beslut.

Däremot är det ostridigt att Jonsson, efter vad det upp givits, i samråd
med ackordslaget vägrat följa avdelningsstyrelsens beslut örn att återbära
viss del av det överskott som uppburits för betonggjutningen. Jonsson,
som först under senare år anslutit sig till Grov- och fabriksarbetareförbundet
genom övergång från S. A. C., har enligt uppgift icke ägt
kännedom örn det beslut avdelningen nu åberopat rörande fördelning av
ackordsöverskott. Jonsson har dessutom uppgivit, att han i förbundets
skrivelse funnit stöd för sitt handlingssätt och att han därför icke velat
återbetala det ackordsöverskott som inarbetats av arbetslag, som före
Jonssons anställning arbetade vid ifrågavarande bygge. Då avdelningens
beslut rörande fördelning av uppkommet ackordsöverskott vid ett
sådant fall, då en arbetare lämnat arbetsplatsen före arbetets slut, måste
anses vara en ordnings!råga avdelningens medlemmar emellan, måste
Jonsson anses lia, varit skyldig att i detta avseende iakttaga vad avdelningen
tidigare beslutat, och att sedan beslutet blivit för honom känt
återbetala den del som utkvitterats för mycket. Nämnden kan emellertid
icke betrakta denna Jonssons uraktlåtenhet såsom en så stor förseelse
emot organisationen, att skäl därför kan föreligga att utesluta Jonsson
ur förbundet.

Bihang lill riksdagens protokoll tini- sami. Sr i.VI.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Skiljenämnden dömer prickningen och uteslutningen ogiltig och tillerkänner
mig medlemskap ånyo.

Med hänsyn till vad sålunda blivit utrett, anser nämnden rättvist på
så sätt godkänna Jonssons yrkande, att avdelningens beslut om uteslutning
av Jonsson förklaras ogiltigt, och att Jonsson sålunda skall anses
såsom medlem av avdelningen även under den tid uteslutningen varat
och förpliktigas avdelningen därför verkställa vederbörlig stämpling av
Jonssons medlemsbok i förbundet samt för övrigt vidtaga åtgärder för
för att nämndens beslut skall bliva känt för avdelningens medlemmar.

I fråga örn medlems skyldighet att följa av avdelningen fattat beslut
rörande fördelning av ackordsöverskott, anser nämnden rättvist förpliktiga
Jonsson att efter sedan han erhållit arbetsanställning till avdelningen
successivt återbetala det belopp som han uppburit för mycket av
ackordsöverskottet. Beloppet, som Jonsson sålunda har att återbetala är
efter avdelningens mätningskontor företagen fördelning per arbetstimme
fastställt till kronor 203:73 — kronor 64:67 = kronor 139:06.

Jonsson ålägges dessutom att i vad det på honom ankommer bidraga
till att ett gott förhållande må komma till stånd mellan honom och övriga
medlemmar inom avdelningen.

Stockholm den 28 april 1932.

Albert Forslund.

Fritjof Ekman. O. Ljungquist.

David Johansson. Aug. Carlsson.

Undertecknade, som anse avdelningens beslut befogat, anmäla sin reservation
mot skiljenämndens beslut.

David Johansson. Aug. Carlsson.»

Kommentarer till skiljedomen.

Jag har all anledning att vara hrr Fritjof Ekman (nuvarande handelsministern)
och O. Ljungquist (ombudsman i målareförbundet) tacksam
för att de åtogo sig uppgiften att för min räkning inträda i skiljenämnden
liksom ock hr Albert Forslund (ordförande i järnvägsmannaförbundet
och socialdemokratisk ledamot av riksdagens första kammare),
vilken åtog sig uppdraget att som opartisk femte man ingå i nämnden.
De två övriga ledamöterna David Johansson och Aug. Carlsson, utsedda
av avdelningen, äro resp. ombudsman och ordförande där.

Då jag emellertid för sakfrågans skull tillåter mig ingå på kommentarer
till skiljedomen, rikta sig dessa mot systemet, som förrycker rättssynpunkterna.

Som ett sammanfattande omdöme örn denna skiljedom, kan sålunda
sägas, att nämnden uppenbarligen funnit det mycket svårt att formulera
en kompromiss, som, utan att stöta Grov- och fabriksarbetareförbundets
avdelning 36’ ledande, avtals- och stadgebrytande klick, likväl skulle
ge sken av att skipa rättvisa. Nämnden har gått bet på den uppgiften.
Den erkänner, att mitt lag uppburit överskottsmedel vid Monopolbygget
i avtalsenlig ordning, samt att påståendena örn att jag skulle ha varit
bråkig på arbetsplatsen icke kunnat bevisas, eller i varje fall, att min
skuld i påstådda uppträden icke varit av den art, att de kunde motivera
min prickning och uteslutning. Skiljenämnden dömde därför, att jag
skulle återintagas i fackföreningen. Mot detta utslag inlade avdelning
36’ representanter i nämnden reservation, under motivering att uteslutningen
enligt deras mening varit befogad.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Men dessutom, och trots alltså att överskotten uppburits avtalsenligt,
dömdes jag att till fackföreningen inbetala de belopp, som avdelningen
fordrat av mig. För detta åläggande åberopades ett beslut, som avdelningen
tidigare skulle ba fattat, däri avdelningen sätter ur funktion avtalets
lagenligt gällande bestämmelser angående uppbärande av ackordsöverskott.

Det åberopade mötesbeslutet innehåller bestämmelse örn att överskott
skulle delas per arbetstimme. Men i mitt fall yrkade avdelningen att beräkningen
skulle göras på grundvalen av skild mätning. Men så går det,
när man går ifrån allmänt gällande avtal. Man hamnar i kaos och bestämmer
än si, än sä.

Skiljenämnden hade tagit upp påståenden från mina vedersakare, örn
bråkigbet, vilka, som nämnts, nämnden icke funnit styrkta. Däremot
säges i nämndens utlåtande intet örn att det fronderande laget i avdelning
36 ihärdigt förföljt mig och mina arbetskamrater, varpå bland annat
finnes laga dom. Mot dessa frondörers avtals- och stadgebrott samt förföljelser
göras inga erinringar. Men jag ålades i skiljedomen, att, »i vad
på mig ankommer bidraga till att ett gott förhållande må komma till
stånd mellan mig och övriga medlemmar inom föreningen».

Det bör vidare poängteras, att, då fråga var örn ackordsöverskottets utbetalande,
jag och mitt lag framhållit för arbetsledningen, att förutvarande
lag (som lämnat arbetet under avtalsstridig strejk) förbehållit sig
att få till sig utbetalt viss del av ackordsöverskottet. Härtill hade arbetsledningen
svarat: Antingen skall ni enligt avtalet uppbära överskottet eller
också blir ej den del utbetald, som det föregående laget fordrar.

Man kan givetvis tänka sig en frivillig överenskommelse örn uppdelning
av överskottsmedel i sådana fall, då arbetare i ett lag sluta efter
uppsägning i lojala former för att exempelvis övergå till annat arbete,
och att de då få del i överskottet, beräknat efter det antal timmar, de
deltagit i ifrågavarande arbete. Men vid Monopolbygget låg saken helt
annorlunda till. Här hade det fronderande laget nedlagt arbetet i det
bestämda syftet att föra en avtalsstridig strejk. Därför måste också
skiljenämnden förklara, att »den såsom ostridigt kunnat fastställa, att
gällande avtal icke åsidosatts vid fördelningen av ackordsöverskottet».

Men hur kunde då skiljenämnden avtalsstridig! döma mig att till
frondörerna betala viss del av de av mig avtalsenligt uppburna överskotten? Uppenbarligen

har skiljenämnden av undfallenhet för de i kommunistisk
anda avtals- och stadgebrytande frondörerna i avdelning 36 dömt
mot avtal, som de själva (åtminstone herrar Forslund och Ekman såsom
vid den tiden varande resp. ledamot och suppleant i arbetsdomstolen) offentligen
måste respektera.

Men om avtal och stadgar för en organisation på dylikt sätt kunna
nonchaleras, vad skola då organisationens lojala medlemmar hälla sig
Ull?

Det må vidare erinras örn att jag uteslöts ur fackföreningen den 15 november
1931. Skiljenämndens utslag föll den 28 april 1932, alltså 5 K>
månad efter uteslutningen. Under denna tid och ytterligare något mera
än en månad var jag dömd till arbetslöshet. Min dagsinkomst vid Monopolbygget
uppgick till kronor 40:64, varpå jag kan förete fördelningslista.
Till undvikande av missförstånd och feltolkning vill jag påpeka,
att denna höga dagsinkomst var beräknad efter gällande avtals ackords -

100 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

lista och alltså icke frukten av någon aktion för utpressning utöver avtalsbestämmelsen.

Då nu uteslutningen och prickningen såsom obefogade upphävts, så
borde det väl varit rimligt och rätt, att jag blivit tillerkänd någon ersättning
för de ekonomiska förluster jag lidit. Under den långa arbetslöshetstiden
hade jag dragits med mycket stora bekymmer för att uppbringa
det nödvändigaste för mig och min familjs (hustru och 2 barn) uppehälle.
Jag hade yrkat på ersättning. Men örn den saken behagade skiljenämnicke
yttra sig.

Jag respekterade skiljedomen —• men råd gjorde fackföreningen?

Oavsett att jag sålunda icke var odelat belåten med skiljenämndens utslag
fogade jag mig dock lojalt däri. Det hette ju i stadgarna, att parterna
skulle finna sig i nämndens beslut. Detta stadgande borde ju då
också respekteras av avdelningen. Men denna eller, rättare sagt, dess
styrande klick höll även nu konsekvent samma kurs som förut. Den
struntade i stadgarna. Vetskap därom fick jag emellertid icke förrän
ett halvår senare, som jag i det följande skall relatera.

Åter organiserad arbetare!

Med hänvisning till utslaget besökte jag alltså avdelningens expedition
för att få min medlemsbok stämplad. Där gjorde man svårigheter. Först
sedan jag hänvänt mig till förbundsordföranden, Söder, och denne givit
bestämda order till avdelningens expedition fick jag min medlemsbok
i vederbörlig ordning stämplad. Nu kunde jag sålunda åter söka arbete.
Det lyckades så väl, att min föregående arbetsgivare A.-B. Armerad Betong
anställde mig vid dess byggnadsföretag i Billingsfors i Dalsland. Jag
började mitt arbete där omedelbart efter pingsthelgen 1932. Arbetet gick
bra, även örn arbetsförtjänsten var betydligt mindre än vid »Monopolbygget»,
och jag erlade punktligt mina kontingenter till avd. 36, vilket
kvitterades genom stämpling i medlemsboken på sedvanligt sätt. I början
på november 1932 hade byggnadsarbetet forskridit så långt, att reducering
av arbetsstyrkan måste göras. Jag blev bland andra uppsagd och
reste då tillbaka till Stockholm, min mantalskrivningsort. Jag måste
nu gå arbetslös, till årskiftet, då jag fick sysselsättning vid Stockholms
stads reservarbeten 35 timmar i veckan, vilket gör en inkomst på cirka
45 kronor i veckan, varav 4 kronor åtgick till resor till och från arbetsplatsen.
Under arbetslöshetsperioden fick jag min bok fristämplad. Men
då jag fick reservarbete betalade jag ånyo kontingent.

Förföljelserna mot mig återupptagas.

Under mina bussfärder till och från reservarbetet ville arbetare, som
dock ej tillhörde mitt arbetslag, utpeka mig som mindervärdig och anspelade
på att jag ej skulle vara fackföreningsmedlem. Jag förstod då,
att man ånyo höll på att agitera upp en stämning emot mig, och att man
icke skrinlagt antagonismen mot mig från Monopolbygget. Efter underhandling
med ledningen för reservarbetena fick jag förflyttning till en
— som man ansåg —■ lugnare reservarbetsplats. Här var också lugnare.
Där var det heller icke —■ åtminstone till att börja med •— någon som
kände igen mig, ehuru arbetarna givetvis voro organiserade. En av de
första dagarna råkade jag emellertid ofrivilligt avlyssna ett samtal mellan
några arbetskamrater. En av dem sade: »Har Ni hört att bry tarén

101

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

från monopolbygget, bar fått jobb vid reserven i Äkesbov. Men grabbarna
tråka han, så han har visst fått ge sej därifrån.» — En annan arbetare
i sällskapet inföll då: »Vi skulle ha haft en sådan dj 1 här, så
skulle han fått.»

Jag fortsatte emellertid mitt arbete en vecka framåt, utan att något
störande inträffade.

Avdelningen hade i st. f. alt respektera skiljedomen uteslutit mig på nytt
och detta utan att underrätta mig.

Fredagen den 3 februari 1933 sent på aftonen befann jag mig i sällskap
gående längs Tunnelgatan fram till Sveavägen. Där mötte jag ombudsmannen
i Grovarbetareförbundets avdelning 36, David Johansson. Våra
båda sällskaps medlemmar utbytte hälsningar med varandra samt stannade
för samspråk. Under detta framställde jag till David Johansson
en fråga örn vad jag skulle betala i kontingent nu, sedan jag blivit anställd
i reservarbeten. David Johansson svarade härtill: »Du din honddj—l,
du är inte med i fackföreningen», samt gjorde bestämt gällande, att
jag icke hade klar medlemsbok. Jag blev både överraskad och upprörd
över att en förtroendeman i avdelningen på allmän plats, mitt i natten
och i kamraters närvaro kunde göra ett sådant påstående, _ utan att —
örn det vore riktigt — i organisationsmässig ordning lia delgivit mig förhållandet,
Ombudsmannen tilläde även, att såsom oorganiserad skulle
jag ej heller äga rätt att arbeta på reservarbeten där det finns organiserat
folk. Jag uppfordrade Johansson omedelbart följa mig hem och taga
del av min medlemsbok, som var stämplad och klar. Mitt sällskap instämde
häri och erbjöd sig att betala bilskjuts hem. Johansson vägrade
och tillfogade några skymfliga tillmälen.

Då Johansson under samtalet gripit mig i kragen samt i fortsättningen
upprepade sina påståenden, som ju betydde, att han ville göra mig till en
strejkbrytares vederlike, stod det klart för mig att ombudsmannen och
alltså ledningen i avdelningen icke varit främmande för de infernaliska
aktionerna emot mig. De lidanden jag och min familj fått genomgå passerade
blixtsnabbt revy för min inre blick, och det framtidsperspektiv,
som öppnades genom ombudsmannens deklaration, stod tecknat av förtvivlan.
Ombudsmannens grepp i kragen på mig parerade jag med ett
slag, för vilket han vacklade och föll. Jag förstod då, hur det var fatt
med honom. Ty ombudsmannen, större, grövre och starkare än jag, behövde
icke, örn han varit vid sunda vätskor, lia vacklat för ett parerande
utfall från mig. Han reste sig emellertid och vidhöll sina förut gjorda
påståenden.

Bekräftelse på den nya, godtyckliga uteslutningen. —• Varför hade man
dock tagit emot kontingenter av mig?

Följande dags förmiddag, alltså på lördagen, begav jag mig till avdelningens
expedition. Där utanför mötte jag en av avdelningens ombudsmän,
Frenne Olsson. Jag frågade honom huruvida det påstående, hans
kollega, D. Johansson, gjort, att jag icke skulle vara medlem i avdelningen,
vore riktigt. Han svarade, att avdelningen på ett möte, efter det skiljenämndens
utslag fallit, skulle ha vägrat att godkänna mig som medlem.
Jag uttryckte min förvåning över att ett sådant beslut icke delgivits mig
samt påpekade, att jag ju utfått klar medlemsbok och betalat kontingent
till avdelningen till dato. Olsson svarade: De måste lia. varit något fel
av kassören, att han mottagit kontingent.

Jag fortsatte lipp till avdelningens expedition, där jag träffade om -

102 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

budsman David Johansson. Efter att ha växlat några ord angående vad
som hänt under mötet på natten, visade jag Johansson min medlemsbok.
Han sade: »Ja, du är inte medlem i alla fall. Du behöver inte betala kontingent
vidare, det skall jag ordna örn. De pengar du betalt in i kontingenter
utan att vara medlem har du skänkt avdelningen.»

Överordnade instanser kunde endast konstatera sin maktlöshet.

Jag gick direkt från avdelningen upp till förbundsexpeditionen, där
jag träffade statistikförare Karl Kumlander. Jag berättade, vad som
förekommit dels vid det nattliga mötet med David Johansson och dels
vid mötet nyss med Frenne Olsson och Johansson. Kumlander, som var
väl förtrogen med händelseförloppet, t. o. m. skiljenämndens utslag, uttalade
nu sin förvåning över att avdelningen tagit emot kontingenter och
stämplat medlemsboken under sådana förhållanden, att den icke godkände
mig som medlem. Kumlander uttryckte vidare bekymmer över
avdelningens handlingssätt mot mig samt tilläde: »Vi ha inga händer med
dem; 36:ari är alldeles omöjlig.»

Jag genmälde då: »Kan inte förbundet göra något, huru skall då en
enskild medlem kunna få sin rätts»

»Nu är det nog värre också att kunna få ihop någon skiljenämnd igen»,
sade Kumlander.

Under sådana förhållanden, så är det ju ingen mening med att i stadgarna
bibehålla någon bestämmelse örn nämnd för skiljeförfarande.

Därmed var samtalet slut. Måndagen den 27 februari inbetalade jaggenom
ombud kontingent och fick boken stämplad till bevis härpå. Jagringde
därpå upp statistikförare Kumlander och meddelade, att kontin"
gent dock emottogs på min bok å avdelningens expedition.

»Det var konstigt», sade Kumlander. »Men kommer du själv, så tager
de inte emot kontingent, det ha de sagt.»

Jag måste ju erlägga kontingenten så länge jag hade bok, för att det
icke skulle kunna sägas, att jag genom underlåtenhet i det avseendet
brustit i medlemsskapets förpliktelser.

Medlemsboken fråntogs mig.

Nästföljande lördag den 4 mars infann jag mig personligen för inbetalande
av veckans kontingent. Jag överlämnade medlemsboken till kassören,
Hjalmar Andersson, för stämpling och erläggande av kontingent.
För undvikande av eventuellt förbiseende sade jag till kassören: »Du
stämplar väl boken?» Kassören tittade i boken, varpå han lade den åt
sidan.

Jag frågade då: »Får jag inte igen boken?»

»Det får du höra med styrelsen sehl», svarade kassören.

Jag framställde ännu en fråga: »Äger du rätt att ta boken?» På den
frågan fick jag intet svar.

Jag gick nu ånyo till Kumlander och anmälde, vad som förekommit.
Kumlander svarade: »Ja, det är som jag sagt åt dig förut; dom är omöjliga
i den avdelningen. Dom bryr sig inte om stadgar eller nätting.»

Nu hade jag kommit ur ovisshetens stadium. Jag var utesluten! Statistikförarens
uttalanden bekräftade vidare, att intet var att göra åt den
saken.

Emellertid fann jag det oberättigat, att avdelningen lagt beslag på
min medlemsbok, vilken ju var en sammanhängande serie kvitton på inbetalningen
av kontingenter. Boken kunde givetvis utstämplas såsom

103

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

satt ur kraft. Men den borde i varje fall återställas till mig. Jag meddelade
kassör Andersson denna min synpunkt, men fick ej något bestämt
svar, varför jag hemställde till advokat S. Byström att söka å mina vägnar
utfå boken.

Den nya uteslutningen betydde ny arbetslöshet för mig.

Vid det tillfälle, då inedlemsboken fråntogs mig, befunno sig ett stort
antal andra arbetare i lokalen, bland dessa en av dem, som arbetade på
samma reservarbetsplats som jag. Jag bade nu råkat i liknande situation
som efter uteslutningen den 15 nov. 1931. Då körde mig ombudsmannen
David Johansson från arbetsplatsen med hänvisning till att jag såsom
oorganiserad icke fick arbeta tillsammans med organiserade. Detta dekreterade
han även vid det nattliga mötet den 3 sisth februari. Jag hade
praktisk erfarenhet av vad det kostade, att trotsa denna fackliga regel.
Hade jag fortsatt i reservarbetet skulle detta stämplats som provokation.
Det var ju ingen idé att utmana det öde, som i anslutning därtill skulle
drabba mig. Tillräckligt många gånger förr hade jag kommit hem sönderslagen
av fackföreningskamrater. Min hustru blev utom sig vid tanken
på att jag återigen skulle riskera detta. Jag underrättade därför arbetsbefälet
örn situationen och fann mig nödsakad att avstå från att fortsätta,
då allt arbete i praktiken — alltså även det som staten ordnar för
arbetslösa — är monopol för de organiserade. Vi veta ju att så ej är
förhållandet — officiellt. Men här som på så många andra områden annulleras
samhällets lagar av fackföreningarnas påbud, som uppehälles med
terror. Brott mot samhällets lagar sonas jämförelsevis lätt; man kan
t, o. m. få villkorlig dom. Men underlåtenhet att följa ledande fackföreningsklickars
ukaser medför livstids påföljd. Jag blev ådömd sådan för
att jag följde avtal och stadgar, vilket jag såsom fackföreningsmedlem
ansåg mig skyldig att göra, men som den ledande klicken icke funnit behagliga
för sina syften.

Socialdemokraten talade och sade:

Till sist vill jag anföra några citat angående konflikten vid Armerad
betong från fackföreningarnas huvudorgan Soeial-Demokraten, då konflikten
befann sig i sitt livligaste skede och de omdömen, som då fälldes
av samma tidning dels örn frondörerna och dels örn mig och mitt arbetslag.

Ur Soeial-Demokraten den G febr. 1931.

Enskilt möte starrnäs av Sillénarna.

Arbetaren omhuldar de ryska metoderna.

De socialdemokratiska fackklubbarnas arbetslöshetskommitté hade på
torsdagen inbjudit arbetslösa partivänner till ett möte i Folkets Hus.

___I Arbetaren hade även partilösa uppmanats att infinna sig till

mötet. _— — Ett gäng sillénare hade emellertid rättat sig efter Arbe tarens

påbud. Med en viss hr Ekfeldt i spetsen begärde de att få övervara
mötet, vilket naturligtvis icke kunde bifallas, då mötet var av enskild
natur och icke ett offentligt diskussionsmöte, där sillénarna skulle
få tillfälle att begagna sina röstorgan. Hr Ekfeldt samlade då sina trogna
kring sig nere i hallen och uppmanade dem att storma mötet i B-salen.
Vid en av dörrarna hotade de att begagna revolvern örn de icke insläpptes.
Vakten lät dem då komma in i sillen, där de emellertid möttes av en

104 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

så iögonenfallande beslutsamhet, att de genast funno för gott att rymma
ned för trapporna. Harmen var allmän vid mötet över det lymmelaktiga
uppträdandet, som sätter arbetarrörelsens anseende i den allvarligaste
fara.

Mötet öppnades av ombudsmannen Johansson, som därefter lämnade ordet
till grov- och fabriksarbetarförbundets statistikförare hr Kumlander,
som i ett sansat och utmärkt anförande redogjorde för vad som förekommit
i den bekanta konflikten vid Armerad Betongs bygge. Kumlander
strök kraftigt under att blockaden var stadge- och avtalsstridig och att
varken förbundet eller Stockholmsavdelningen kunde ställa sig bakom
de enskilda arbetarnas uppträdande i konflikten, Han framhöll också,
att de som nu arbetade vid bygget äro klara och oförvitliga fackföreningsmedlemmar,
som icke förtjäna förföljelse eller smälek, då de utan räddhåga
stå på stadgarnas och avtalets grund.

Ur Social-Demokraten den 12 febr. 3931.

Blockadaffären vid monopolet ren spekulation.

Fackförbundet ämnar icke godkänna fronderande kampgrupper.

Sillenarna ställas i valet mellan fribyteriet och fackföreningen.

Stockholms grovarbetarefackförening har sedan länge varit en operan
tionsbas för silléneriets fackliga utsvävningar.

Inom nämnda avdelnings avtalsområde har sedan augusti månad förra
året pågått en avtalsstridig konflikt, som väckt uppmärksamhet i såväl
pressen som inom de fackliga organisationerna landet över. Vi syfta här
pa den mycket omskrivna striden vid A.-B. Armerad Betongs arbetsplats
vid Bosenlundsgatan i Stockholm.

Vad själva upprinnelsen till konflikten beträffar, så började densamma
med att arbetsledningen avskedade Henne arbetare. Ett förliandlingssammanträde
kom till stånd dagen efter, eller den 13 aug. föregående år,
varvid tvistefrågan behandlades. Vid detta sammanträde voro jämväl de
tre avskedade arbetarna närvarande. Vid sammanträdet anförde arbetsgivareparten
som motivering för avskedandena, att en av arbetarna, uppträtt
berusad på arbetsplatsen. Arbetsgivaren hade då uppmanat honom
att gå hem för att återkomma när han blivit nykter. Delta gjorde emellertid
icke arbetaren utan stannade kvar, vilket förorsakade hans avskedande.
Den andre av de avskedade hade endast arbetat i stället för en
annan arbetare, varför han fick lämna arbetet, då den, i vars ställe han
arbetat, återinträtt i arbete, I det tredje fallet motiverades avskedandet
med olovlig bortovaro från arbetsplatsen. Någon lösning av tvistefrågorna
kunde vid sammanträdet ej vinnas, varför arbetarna nedlade arbetet
och avdelningen förklarade arbetsplatsen i blockad. Till detta må
endast anföras, att oavsett vilken ställning man intar till själva konfliktanledningen,
så var såväl arbetsnedläggelsen som avdelningens blockadförklaring
icke i överensstämmelse med avtalets bestämmelser. .Avdel -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

105

ningen skulle lia hänskjuta tvistefrågan till skiljenämnden, som fått tillfälle
att pröva, huruvida trakasseri förelåg eller ej.

I det följande redogöres i artikeln för huru saken av arbetsgivareparten
hänsköts till riksskiljenämnden, som resolverade att arbetsnedläggelsen
var avtalsstriaig samt ådömde böter därför. Vidare heter det i samma
Social-Demokratens artikel:

Under allt det damm och bråte, som hopats kring denna avtalsstridiga
konflikt, finnas dock en del fakta, som icke kunna negligeras. För det
första, att konflikten är stridande mot avtalet, för det andra, att någon
blockad ej föreligger från de fackliga organisationernas sida, för det
tredje att konfliktanledningens tyngdpunkt numera ligger däri, att arbetslaget
kräver full lön för en avtalsstridig strejk och för det fjärde, att
förbundets stadgar överträtts av arbetslaget. Sillénarnas skryt om en
’kampledning’ är beviset härför. Därmed torde också från varje ansvarskännande
fackföreningsmedlems sida, oavsett vilken ståndpunkt han än
intar till konfliktens uppkomst, solidariteten med dessa skadegörare upphöra.
Fackföreningsrörelsen har ingen nytta av att på detta sätt tillkomna
blockader respekteras. Fackföreningsrörelsen har fått kämpa hårt
för att få kollektivavtalet godkänt som lämplig form för överenskommelser
örn arbetsvillkoren. Skulle grunden härför spolieras, så arbetsparten
icke kan garantera för att träffade överenskommelser respekteras utan i
stället brytas av enskilda arbetargrupper, då är fara för handen, att fackföreningsrörelsens
enhetlighet blir utsatt för påfrestningar som rörelsen
icke förmår att bära. Principerna stå i det fallet över det enskilda gruppintresset
och några självvalda ’kampledningar’ kunna icke tolereras vid sidan,
örn den i stadgeenlig ordning valda ledningen. Örn dessa principer
kunna icke kompromissas. Antingen få de enskilda gruppintressena vika
för hela rörelsens intressen eller också få de som behaga avvika från huvudstyrkans
marschlinje söka sig fram på egna vägar. Grov och fabriksarbetarförbundets
ledning har också ställt frondörerna inför dessa alternativ.
De kunna välja det senare. Det är dock farliga vägar, de i så fall
beträda.

Ur Social-Demokraten onsdagen den i mars 1931.

Sillénmetoderna vid ArmeradBetong.

Hets och förföljelse mot de fackligt organiserade arbetarna.

På onsdagen måste polispiketen rekvireras till Armerad Betongs arbetsplats
vid Rosenlundsgatan, där en klick sillénare i strid med fackföreningens
beslut uppehåller en avtalsvidrig blockad. Trul av de uppvaktande
»strejkvakterna» fördes till Maria polisstation, då de uppträtt hotfullt
och förargelseväckande mot de vid arbetsplatsen anställda, arbetarna.
Det går knappast någon dag utan att demonstrationer förekomma
vid arbetsplatsen av en floalt sillénare. För att vilseleda deri allmänna
opinionen framställes saken i sillénarnas press som örn det här vore fråga
örn vanligt strejkbryteri. Detta är som bekant icke fallet, Grovarbetarfackiöreningen
har ingen blockad vid arbetsplatsen. I offentliga tillkännagivanden
säges ali vem som helst äger rätt alt ta anställning vid
arbetsplatsen. Det finns dä heller icke anledning att förfölja organiserade
arbetare, som begagna, sig av tillfället ali här finna sin utkomst.
Privata gäng kunna icke tillåtas blockera en arbetsplats och förfölja or -

106

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

ganiserade arbetare, som icke anse sig ha skyldighet att respektera dylika
organisationsvidriga blockader.

Jag skulle begravas i murbruk.

Till komplettering av denna Social-Demokratens artikel må konstateras,
att det var just undertecknad, som blev föremål för det övervåld, till vars
beivrande polispiketen i detta fallet uttryckte. Sju å åtta av frondörerna
inträngde på arbetsplatsen till murbrukslaven, där jag var sysselsatt.
De förklarade, att de skulle begrava mig i murbruket. De utvecklade
uppenbarligen också all energi för att fullfölja sin avsikt.

Jag hade ej annat att göra än att utnyttja mina kraftresurser till det
yttersta för att freda mig. Detta skulle kanske ej lyckats, örn ej en sympatisör
till mina angripare varskott dessa örn att polis alarmerats, varvid
terroristerna togo till flykten. Ett par av dem lyckades dock icke
rädda sig undan att bli anhållna och även rättsförda. Jag slapp från
detta äventyr med en söndersliten storväst och diverse blåmärken.

Finns det någon rättvisa inom fackföreningsrörelsen?

dag har tillåtit mig citera dessa artiklar från Social-Demokraten angående
de officiella fackföreningspunkterna på denna konflikt, när den befann
sig i sitt mest brännande skede. Härav framgår, att de fackligas
huvudorgan Social-Demokraten bestämt och kraftigt fördömde frondörernas
avtals- och stadgestridiga handlingssätt. De stämplades för detta
som fackföreningsrörelsens skadegörare. Det konstaterades också, att
våldsaktionerna mot mig och mina lagkamrater voro en frukt av sillensektens
verksamhet.

Men vad hände? Jo, Sillénsekten triumferade. De s. k. reformistiska
ledarna i avdelningen förrådde helt enkelt principerna åt det revolutionära
gruppintresset. Hr Kumlander gav mig och mina lagkamrater —
som citerats här ovan — det betyget, att vi icke förtjänade förföljelse
eller smälek, då vi utan räddhåga stå på stadgarnas grund. — Några månader
senare förenade sig fackföreningens ordförande och ombudsman
med frondörerna — sillénarna för att slå ned oss samt utesluta och pricka
mig, förste man i laget, därför att vi utan räddhåga stått på stadgarnas
och avtalets grund. Social-Demokraten, som i februari prisat detta utslag
av facklig ansvarskänsla hos mig, var färdig att utan tvekan i no
vember taga in ett tillkännagivande, däri jag för samma sak stämplades
som osolidarisk, prickad och ur fackföreningen utesluten. När den fackliga
skiljenämnden efter månaders väntetid sökte på ett mycket diskret
sätt korrigera förtroendemännens förlöpning, så reserverade sig samma
förtroendemän samt gingo in för åtgärder, varigenom skiljedomen sattes
ur kraft och jag dömdes till livstids arbetslöshet. Närmast överordnade
instans kunde intet annat göra än vrida sina händer och deklarera: »Vi
ha ingen hand med dem» — frondörerna — sillénarna.

Nu frågar någon: Men varför vände Ni er icke till högsta instans? —
Jag hade visst inte försuttit den möjligheten. Strax efter min uteslutning
i november 1931 uppsökte jag ordföranden i Landsorganisationen, hr riksdagsmannen
Edvard Johansson. Det var ungefär lika besvärligt att få
audiens hos honom som att bekomma ett ordentligt besked. Han svarade
undvikande, att han intet kunde göra åt saken. I varje fall kunde han
icke taga upp ärendet med mindre än att det hänskötes till landssekretariatet
från underordnade instanser.

107

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Jag vände mig vid samma tid till landssekretariatets sekreterare, lir Per
Bergman. Denne avgav en förklaring liknande den, hr Edvard Johansson
lämnat. Han betonade dock, att meningen var, att avtal och stadgar skulle
följas. Men vad betydde det, då ledningen för de understa instanserna
samverkade med skadegörarna — frondörerna i att trampa avtal och stadgar
under fotterna, och den avdelningen närmast överordnade instansen,
förbundet, endast kunde deklarera sin egen maktlöshet och räddhåga för
frondörerna.

Ligger det icke något av denna räddhågans ande jämväl över skiljedomen
i de punkter, där jag och mina kamrater ålades att till frondörerna
överlämna överskottsmedel, som voro våra avtalsenliga tillgodohavanden
samt vidare då jag i samma utslag förelädes att »i vad på honom (alltså
mig) ankommer bidraga till att ett gott förhållande må komma till stånd
mellan honom (alltså mig) och övriga medlemmar i avdelningen». — Social-Demokratens
ovan lämnade skildring av det övervåld, som vid visst
tillfälle gjordes å mig av frondörerna och tidningens samtidiga vittnesbörd
örn att jag och mina kamrater ständigt voro utsatta för trakasserier
av otillständig och fördömlig art just ur facklig synpunkt äro fakta som
tala. Mot mig och mina kamrater kunde endast »förebråelser» göras för
att vi tillåtit oss att freda oss mot frondörernas övermakt, övervåld och
försåt. När skiljenämnden i alla fall i slutet av sitt utslag enbart riktade
föreläggande mot mig i ordningsavseende utan att samtidigt göra någon
erinran till frondörerna, så kan man icke frigöra sig från den reflexionen,
att dylik rättsskipning är underlig.

Jag var verkligen från början fången i tron på fackföreningsrörelsens
tal örn frihet, jämlikhet och broderskap. Jag trodde att organisationen
skulle gestalta arbetarnas förhållanden till det bättre. Detta skulle den
också göra, örn den ej urartat. Men efter de upplevelser, jag gjort i Grovoch
fabriksarbetareförbundet och dess avdelning 36, har jag för mig själv
framställt den frågan:

Huru skulle samhället komma att se ut om den ordning, som återspeglas
i nämnda organisationer, även skulle påtvingas samhället i dess helhet?

Denna min skrift tillägnar jag alla lojala arbetare, som finnas inom
fackföreningsrörelsen. Sen till, medan tid är, att rättvisan må komma till
makten i fackföreningsrörelsen i stället för våld och godtycke!

Per Jonsson.

inskrift

Bil. 27.

Målarmästaren Eric Ludvig Qvarnström ’/. Ombudsmannen Hjalmar

Pettersson.

Den 14 december 1932. (Stockholms Rådhusrätt.)

Nr 508. 7:de avd. Utdrag av protokollet hållet hos Stock holms

Rådhusrätt den 14 december 1932.

»Till Stockholms Rådhusrätt.

Den 15 september 1932 åtog sig undertecknad, till yrket målarmästare,
att jämte av mig anskaffade arbetare utföra vissa målnings- och repara

108

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Hornarbete!! i huset med adressnummer Valhallavägen 110, här i staden,
varefter arbetet samma dag påbörjades. Nästföljande dag infann sig omudsmannen
i Svenska Målareförbundets avd. 1, Hjalmar Pettersson, i en
av de lagenheter i huset, där reparationsarbetena pågingo och varest fasrghetens
ägare, Herr P. O. Wikstedt för tillfället ensam befann sig. Efter
att na tililragat denne, vem det vore, som omhänderhade målningsarbetena
i huset yttrade Pettersson: Maså, är det den fan’. Pettersson förklarade
vidare för Wikstedt, att jag vöre blockerad samt yttrade därjämte:
Vöre det inte skäl i att Ni körde i väg de bär’ — varmed uppenbarligen
asyitades nng och mina arbetare — ’så att Ni finge ordentliga arbetare’.

lie, har kunna endast utföra grovarbete.’ Pettersson tilläde vidare, att
3a§ ra x-vf 1^LOp vac* som helst utan yrkeskunskap’ samt åtoge mig
arbeten tillsammans med deni. När sedermera under samtalets gång arbetarna
aterkommo från sin frukostrast, yttrade sig Pettersson jämväl i
deras närvaro örn mig i förklenliga ordalag samt uppmanade dem att omeernart
upphora med arbetet hos mig. Detta resulterade även däri, att
tva av de anställda arbetarna inför Petterssons hot att i motsatt fall själva
miva blockerade, avbröto arbetet och avlägsnade sig från platsen, varlgenom
arbetets färdigställande givetvis kom att fördröjas samt jag tillskyndades
obehag och besvär med anställande av annan arbetspersonal.

Under hänvisning till ovanstående anser jag det uppenbart, att förenämnde
Hjalmar Pettersson, Barnhusgatan 12, härstädes, örn mig utspritt
rykten som äro menliga för min näring, fortkomst och yrke samt i övrigt
av för mig nedsattande och förklenlig beskaffenhet, varför jag härmed
vördsamt anhåller örn laga kallelse och stämning å bemälde Pettersson
med yrkande att han jämlikt 16 kap. 8 § strafflagen måtte fällas till ansvar
tor vad lian sålunda örn mig låtit komma sig till last. Härjämte hemstalles
örn skadestånd samt ersättning för samtliga mina rättegångskostHader
ined. belopp, som sedermera skola angivas.

Stockholm den 29 november 1932.

Eric Ludvig Qvarnström,
gm. Sven Byström enl. fullmakt.»

Vid upprop av målet, däri svaranden blivit stämd den 2 innevarande december,
inställde sig käranden genom advokaten Sven Byström. För
svaranden tillstädeskom advokaten Hugo Lindberg.

Lindberg åberopade såsom muntligt anförande innehållet i följande nu
ingivna skrift:

»Qvarnström blev förklarad i blockad den 5 augusti 1930 av Svenska
Malarforbundets avd. 1, av vilken avdelning Qvarnström intill denna tid
var medlem. Anledningen till blockaden var, att han trots medlemskapet
uppträdde som arbetsgivare samt i förhållande till de av honom anställda
arbetarna icke tillämpade gällande avtal.

P. O. Wikstedt, ägare av fastigheten Valhallavägen 110. var blockerad
sedan maj 1932 av avd. 1 och dels av alla övriga byggnadsfack i Stockholm,
enar han icke tillämpade gällande avtal för byggnadsfacken.

Qvarnström hade åtagit sig arbeten för Wikstedt efter blockaden.

Den 16 sept. kom Pettersson till fastigheten för underhandlingar med
fastighetens ägare. Denne träffade Pettersson och Ordf. i Stockholms
Byggnadsfackföreningars samorganisation Gustaf Karlsson i fastigheten
och Karlsson presenterade sig och Pettersson, och så började ett resonergan^
örn möjligheterna för uppgörelse.

109

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Vid detta samtal voro inga andra än Pettersson, Karlsson och Wikstedt
närvarande, (alltså ej Qvarnström, vadan alltså Wikstedt måste vara
angivare).

Under resonemanget visade sig Wikstedt medgörlig och önskade ett slut
på striden. Men senare ändrade han sig och ansåg sig icke kunna gå med
på den föreslagna uppgörelsen på grund av vissa engagement, som han
redan ingått.

Under detta samtal yttrade Pettersson icke något nedsättande örn Qvarnström.
Pettersson är gammal bekant och bror med Qvarnström och skulle
aldrig kunna yttra sig nedsättande örn hans arbetsduglighet.

Vid flera tillfällen har det varit resonemang mellan Qvarnström oell
Pettersson örn att reglera den förres förhållande till fackföreningen.

Vid samtalets slut kommo 3 arbetare. Pettersson kände igen dem och
frågade örn de visste av, att det var konflikt på arbetsplatsen, men de svarade,
att det visste de icke och uppgåvo, att de vörö anställda hos den 3:e
mannen i sällskapet Mauritz Jansson. Då lingö de upplysningen, att
de voro anställda hos Qvarnström enligt uppgift av värden. Det upplystes
dem, att arbetsplatsen var blockerad innan Qvarnström kom dit.

Under sådant förhållande torde dessa arbetare icke hava velat fortsätta
arbetet.

Samma dags afton kom Qvarnström tillsammans med Jansson och 2
obekanta och sökte upp Pettersson och frågade, örn han hade talat illa örn
honom hos Wikstedt. Pettersson bestred detta.

Dä Qvarnström var förman och tillhörde kommunalarbetarna samt blev
uppsagd från anställning infann han sig hos Pettersson och begärde dennes
medverkan för åtgärder d. v. s. blockad beträffande måleriarbete med
anledning av uppsägningen. Pettersson svarade, att det var en sak, som
målarna inte kunde lägga sig i, då det icke förelåg någon tvist örn deras
avtal. Qvarnström lyckades senare få blockad förklarad av kommunalarbetareförbundet
på målningen motiverat av Qvarnströms avskedande.

Även vid andra tillfällen har Qvarnström sökt framprovocera blockader
(till förmån för sig).

Pettersson bestrider att han till Wikstedt fällt de i stämningsansökningen
uppgivna yttrandena ävensom att han för de tre arbetarna yttrat sig
örn Qvarnström i förklenliga ordalag.

För övrigt bestrides att, även örn stämningsansökningens uppgifter voro
riktiga, 8 § i förevarande fall vore tillämplig. De uppgivna yttrandena
utgöra endast Petterssons personliga omdömen och innefatta icke utsättande
av rykte om gärning eller last i lagens mening.

Någon skadeavsikt har Pettersson icke haft och någon skada har Qvarnström
icke kunnat lida. Yttrandena lia riktats endast till Wikstedt, som
själv ligger i konflikt med avdelningen och tydligen icke av yttrandena
skulle förmås till arbetsavtalets hävande.»

På särskilda frågor förklarade Lindberg, att svaranden icke ville ifrågasätta
annat än att de i första meningen uti stämningen förekommande
uppgifterna vore riktiga, att det vore mycket möjligt att svaranden, på
sätt i stämningen uppgivits, för Wikstedt omtalat, att käranden vore blockerad,
att svaranden icke ville bestrida, att tvenne arbetare lämnat arbetsplatsen
sedan de erhållit upplysning örn att de varit anställda hos käranden
och att denne vore blockerad samt att svaranden icke kunde medgiva,
att käranden tillskyndats obehag därigenom att han nödgats anställa
annan personal.

Sedan Byström förmält, att omförmälde Jansson, då käranden icke va -

ilo Motioner i Första kammaren, Nr 153.

rit tillstädes, utövat den omedelbara tillsynen över ifrågakomna arbete,
ingav ombudet följande intyg:

»Undertecknad vars hustru är lagfaren ägare till huset med adressnummer
110 Valhalla vägen här i staden, får på begäran under edlig förpliktelse
intyga följande:

Efter överenskommelse med mig, som förestår husets administration,
påbörjades den 15 september 1932 av målarmästaren Erik Ludvig Qvarnström
jämte tre av denne anställda måleriarbetare, målnings- och tapetseringsarbeten
i huset.

Nästföljande dag uppehöll jag mig, medan arbetarna hade måltidsrast
ensam i en lägenhet i tredje våningen. Härunder inträdde helt plötsligt
två för mig främmande manspersoner i lägenheten, — tamburdörren
var vid tillfället ej låst — (med pat.låset) och begåvo sig in i rummen.

Den ena personen befanns sedermera vara ombudsmannen Hjalmar Pettersson
vilken, då jag följde efter personerna, yttrade: ''Det pågår reparationsarbeten
här’. ''Ja, det tycks så’, sade jag. ''Vern är det som har målningsarbetet
härr frågade Pettersson. ''Han heter Qvarnström’, svarade
jag. ’Jaså, det e den fan’, sa Pettersson. ’Jo, det går nog an att åtaga
sig arbeten och sedan inte betala arbetarna.’ ''Vad heter han som äger det
här huset’, frågade vidare P. ''Han heter Wikstedt och det är jag det.’
Nåa, sade P., ''vöre det inte skäl att Ni körde iväg med dom här medsamma,
så att Ni finge yrkeskunniga och ordentliga arbetare? Den här
Qvarnström rafsar ju ihop grovarbetare och vad som helst utan yrkeskunskap
och åtar sig att utföra målningsarbete med dem.’

Härtill genmälde jag endast, att jag icke kunde yttra mig i denna sak,
samt tilläde att jag för egen del icke hade något att anmärka mot Qvarnströms
arbeten — Qvarnström hade nämligen under föregående sommar
utfört flera målningsarbeten inom egendomen —.

När så arbetarna återkommo från måltidsrasten, vände sig Pettersson
till dem och yttrade i brysk ton: ’Vet Ni inte att det här arbetet är blockerat!’
Två av arbetarna förklarade då att de saknade kännedom härom.
’Det borde Ni väl veta’, genmälde Pettersson, ''för det har stått annonserat.
’ Genom Petterssons uppträdande blevo de två nämnda arbetarna
synbarligen uppskrämda, enär de omedelbart avtogo sina arbetskläder,
och avlägsnade sig. Den tredje arbetaren, vid namn Jansson, kvarstannade
emellertid.

Stockholm, Yalhallavägen 110 den 10/12 1932.

P. O. Wikstedt.

Per Olof Wikstedts egenhändiga namnteckning bevittna:

G. Brun. S. Andersson.»

»Undertecknad, som i september månad innevarande år varit anställd
hos målarmästaren Eric Ludvig Qvarnström, härstädes, för biträde vid
utförande av diverse målningsarbeten m. m. i huset med adressnummer
Yalhallavägen 110, får härmed under edlig förpliktelse intyga följande: Då

jag den 16 samma september i sällskap med mina arbetskamrater
återvände från måltidsrast till den i husets tredje våning varande lägenhet,
där arbeten pågingo, uppehöllo sig därstädes fastighetsägaren Herr
Wikstedt samt ombudsmannen Hj. Pettersson jämte en annan för mig
okänd person. Vid vårt inträde vände sig Pettersson omedelbart till oss
med förfrågan, vem det vore, som förestod arbetet. Jag svarade härå,

Motioner i Första kammaren, Nr Iso. lil

att det var jag. Jag utövade nämligen i Herr Qvarnströms frånvaro den
närmaste uppsikten över arbetet. Pettersson yttrade då: ''Veta Ni inte, att
det här huset är blockerat?’ Jag genmälde, att jag kände till nämnda
förhållande, varemot mina två kamrater uppgåvo, att detta vore dem
obekant. Härefter lämnade Pettersson i sällskap med Herr Wikstedt rummet
men återvände efter en stund och yttrade då: ’Det är ju Qvarnström,
sorn står för arbetet’. Jag bekräftade, att så förhölle sig men framhöll
samtidigt, att jag i Herr Qvarnströms frånvaro utövade tillsyn över arbetet.
Vänd till oss alla uppgav då Pettersson, att Herr Qvarnström även
vore blockerad, varefter han i hotfull ton tillsporde oss, örn vi under sådana
förhållanden ämnade fortsätta att arbeta hos Herr Qvarnström.
Mina arbetskamrater svarade härå, att de under förhandenvarande omständigheter
funno lämpligast att sluta arbetet, _ varefter de jämväl avlägsnade
sig från platsen. På fråga av Herr Wikstedt, örn Herr Qvarnström
och jag vore beredda att ensamma fullborda arbetet, svarade jag
endast, att jag ämnade kvarstanna. Pettersson yttrade härvid till Herr
Wikstedt, att han förmodade, att dennes mening vore, att ett förstklassigt
arbete skulle utföras samt tilläde, att jag och Herr Qvarnström icke kunde
utföra något finarbete utan endast sådana grovarbeten, som ägt rum
på husets gård. Därjämte förklarade Pettersson, att i fortsättningen all
tillgång ä ny arbetskraft skulle ''stoppas’ genom hänvändelse från honom
till arbetsförmedlingen, ingivande av blockadannonser o. dyl.

Stockholm den 7 december 1932.

Mauritzi Emanuel Jansson.

Herr Mauritzi Emanuel Janssons egenhändiga namnteckning bevittna:

Sven Byström. M. Morsing.»

Vittnet Janssons berättelse m. m.

Sedan härefter det vid förra rättegångstillfället ingivna med vittnets
namn underskrivna intyget blivit för vittnet företett och uppläst förklarade
vittnet, att vittnet, som vidkändes sin namnunderskrift å intyget,
toge dess innehåll å den avlagda eden med följande av särskilda frågor
föranledda tillägg och ändringar: Intyget hade uppsats av kärandeombudet
enligt de uppgifter vittnet lämnat honom. Vittnets i intyget omförmälda
arbetskamrater hette, den ene Krantz; och den andre Sjöberg, samt
bodde, den förre i Hagalund och Sjöberg vid Rådmansgatan här i staden.
Svaranden hade sedan vittnet och vittnets arbetskamrater återvänt till
arbetet efter måltidsrasten till en början frågat vittnet och hans arbetskamrater,
örn de arbetat i huset, vilken fråga de besvarat jakande, varefter
svaranden, på sätt uti intyget uppgivits, frågat vem det var som
»stod för» arbetet. Sedan vittnet bejakat svarandens fråga »Det är ju
Qvarnström, som står för arbetet» och i samband därmed upplyst, att
vittnet i kärandens frånvaro utövade tillsyn över arbetet hade svaranden
frågat vittnet och vittnets kamrater, örn de vetat örn, att käranden vore
blockerad. Vittnet och vittnets arbetskamrater hade svarat, att de ägt
kännedom härom, varefter svaranden i hotfull ton frågat dem, hur de då
kunde arbeta hos käranden. Wikstedt hade jakande besvarat svarandens
uttalade förmodan, att Wikstedt önskade erhålla arbetet ifråga \jtfört på
ett förstklassigt sätt, varefter svaranden yttrat, icke att vittnet och Qvarnström
icke kunde utföra något finarbete utan att »dom» icke kunde utföra
sådant arbete; och hade vittnet fått den uppfattningen, att svaranden

112 Motioner i Första kammaren, Ar 153.

med berörda uttryck avsett käranden och hans arbetare. Vittnet hade
tyckt att svaranden, såsom vittnet uttryckte sig, »lät hotande hela tiden».

Lindberg anhöll härpå, att vittnet måtte tillfrågas, huruvida icke käranden
vid något tillfälle under år 1929, då käranden arbetat som förman
vid vissa arbeten vid S:t Eriks sjukhus, skickat vittnet till svaranden med
begäran att dessa arbeten måtte förklaras i blockad.

Byström bestred, att denna fråga, såsom avseende förhållanden, vilka
icke hade betydelse i detta mål, finge framställas till vittnet.

I särskilt avsagt beslut fann Rådhusrätten frågan mot kärandens bestridande
icke böra framställas till vittnet.

Till Rådhusrätten.

I härstädes anhängiga mål mellan undertecknad, å ena, samt ombudsmannen
i Svenska Målareförbundets avdelning nr 1 Hjalmar Pettersson,
å andra sidan, anföres härmed vördsamt följande.

Med hänvisning till innehållet i de under edlig förpliktelse avgivna intyg,
vilka vid föregående rättegångstillfälle av mig ingåvos, skulle jag
kunna inskränka mig till att allenast bestrida avseende vid vad svarandeombudet
därvid anförde —- detta med så mycket större skäl, som i svaromålet
huvudsakligen berördes sådana beträffande själva åtalet ovidkommande
omständigheter, varom svaranden enligt 16 kap. 13 § Strafflagen
icke äger att till sitt fredande framställa bevisning. För att svarandens
uppgifter icke skola stå oemotsagda anser jag mig likvisst böra i
anledning av det hittills avgivna svaromålet göra några kortfattade erinringar.

Sålunda är svarandens påstående, att den mot mig igångsatta blockaden
orsakats därav att jag trots tidigare medlemskap i fackföreningen uppträtt
som arbetsgivare samt i förhållande till av mig anställda arbetare
icke tillämpat gällande avtal, alltigenom felaktigt. Enligt § 5 i gällande
kollektivavtal mellan Stockholms Målarmästareförening och Sv. Målareförbundets
avdelning nr 1, var jag tvärtom berättigad att — såsom i av svaranden
åsyftade fall var förhållandet — tillsammans med lärling själv utföra
vissa reparationsarbeten. I samma paragraf föreskrives vidare, att som tillläggslön
för sådant arbete, vilket ej kunnat avskiljas såsom särskilt ackord
utan måst utföras som s. k. tidsarbete, skall utbetalas ett belopp, uppgående
till femtio procent å gällande timlön. I förevarande fall utgav jag tillläggslön,
överstigande femtio procent å timlönen. Verkliga anledningen
till blockaden mot undertecknad — för övrigt typisk för vissa fackföreningars
metoder — var den, att jag bestred fackföreningens framställda
krav å, gottgörelse för det av mig själv vid tillfället utförda arbetet.

Det är alldeles riktigt, vad svaranden därom uppgiver, att det sedermera
»vid flera tillfällen varit resonemang mellan Qvarnström och Pettersson
örn att reglera (kurs. av undertecknad) den förres förhållande till fackföreningen»,
men initiativet härtill har utgått från mig, i det jag upprepade
gånger hos svaranden begärt inhiberande av den mot mig utan skäl
igångsatta förföljelsen, men vid varje besök å svarandens expedition avspisats
med undanflykter och tomma ord.

Vad svaranden i övrigt har att förmäla örn mina tidigare åtgöranden i
förhållande till fackföreningen eller andra, finner jag mig icke föranlåten
att här särskilt bemöta.

Angående vidare händelseförloppet vid här omstämda tillfälle, åberopar
jag innehållet uti förenämnda av mig ingivna intyg. Svaranden å sin
sida bestrider, såväl att han örn mig fällt de i stämningsansökningen an -

lis

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

givna uttryckelig som ock att, »även om stämningsansökningens uppgifter
vore riktiga», åberopade lagrum härå vore tillämpligt. Enligt svaranden
utgöra de uppgivna yttrandena endast dennes »personliga omdömen» och
innefatta icke utsättande av rykte örn gärning eller last i lagens mening.

För mig framstå dessa subtila distinktioner mellan vad svaranden låtit
komma sig till last eller icke såsom tämligen overkliga. Enligt vad av
mig uppgivits samt i målet intygats, bar svaranden infunnit sig bos min
arbetsgivare och inför denne samt å platsen sysselsatta arbetare utan att
vara därom på något sätt ombedd eller tillfrågad uppgivit, att jag vöre
blockerad, att jag icke uppfyllde mina ekonomiska förpliktelser mot bos
mig anställda arbetare samt att min yrkeskunnigbet vore i hög grad underhaltig.
Den omedelbara följden av sagda uppträdande blev den. att
två av de å platsen sysselsatta arbetarna genast begåvo sig därifrån, lämnande
åt undertecknad att, bäst jag kunde, fullborda det åtagna reparationsarbetet.

Icke dess mindre förklarar svaranden, att någon skadeavsikt bär han
ej baft, oell någon skada bar jag ej kunnat lida. Denna påstådda menlöshet
bos svaranden är ägnad att förvåna. Någon avsikt med sitt uppträdande
på platsen och sina örn mig fällda yttranden mäste väl vederbörande
ändå lia haft. Oell att denna avsikt icke gärna kan lia varit att
gagna mig eller göra reklam för mili verksamhet, torde vara tämligen
klart.

Alternativt göres av svaranden gällande, att han icke beträffande mig
utsatt rykte örn gärning eller last utan endast fällt, vad han benämner
»personliga omdömen» örn mig. Jag bär svårt att förstå, att man ej örn en
person utsätter oförmånliga rykten, då man pa eget initiativ uppsöker
främmande personer, vilka på olika sätt stå i affärsförhållande till mig,
och till dem meddelar för mig synnerligen nedsättande uppgifter såväl örn
mitt sätt att fullgöra mina ekonomiska förpliktelser till bos mig anställda
arbetare som beträffande min vilja och förmåga att tillfredsställande utföra
mig anförtrodda yrkesuppdrag. Örn sedan dessa utsatta rykten
sammanfalla med utspridarens eget »personliga omdöme» örn undertecknad
eller ej, torde vara betydelselöst. Att meddelandet till de hos mig anställda
arbetarna, att jag vore blockerad, var avsett att ytterligare skada
mig hos dessa, inses lätt av den omständigheten, att strejk- och blockad
bryteri m. m. inom vidsträckta kretsar av den kroppsarbetande befolkningen
fullt ut jämställes med kriminella förseelser.

Jag bestrider, att intygsgivaren Wikstedt i förevarande fall kan betraktas
såsom angivare. När jag vid mitt inträffande å arbetsplatsen
fann, att arbetet därstädes avbrutits samt de av mig anställda personerna
lämnat platsen, nödgades jag helt naturligt hos min egen arbetsgivare
göra mig underrättad örn vad som under min bortovaro förefallit, vilket på
mina direkta frågor till vederbörande jämväl meddelades mig. Detta
innebär intet angivarskap i lagens mening.

Till grund för mitt skadeståndsyrkande åberopar jag det förhållandet,
att jag, sedan två av mina arbetare på grund av svarandens ingripande
förmåtts att avbryta sitt arbete, hade stort besvär med att anskaffa ersättare
åt dessa, varjämte även en söndag måste tagas i anspråk för att
hinna få arbetet färdigställt i rätt tid. Härtill kommer det personliga
obehag, för vilket jag i detta sammanhang blivit utsatt. Med hänsyn till
ovanstående hemställes, att svaranden i skäligt skadestånd till mig förpliktas
utgiva 100 kronor.

Ersättning för rättegångskostnaderna yrkas med 10 kronor för stärnBihang
till riksdagens protokoll 19M.

saini. Nr 15*1.

114 Motioner i Färsta kammaren, Nr 153.

ningsansökningens upprättande samt avskrift därav, 3 kronor för lösen
av stämningsresolution, 2 kronor 50 öre tor delgivningskostnader, 25 kronor
för varje inställelse, 75 kronor i ombudsarvode ävensom vad jas visas ha
utgivit i protokollslösen och förskjutna vittneslöner.

Stockholm den 17 januari 1933.

Eric L. Qvarnström,
gm Sven Byström enl. fullmakt.

Härefter anhölls örn vittnesförhör, av Byström med fastighetsägaren
Per Olof Wikstedt och av svaranden med ombudsmannen Bror Axel Gustaf
Carlsson samt måleriarbetarna Nils Georg Sjöberg och Herbert Gustaf
Alvar Krantz------------------—--—

Härefter hördes vittnena var för sig, därvid

1) Wikstedt berättade: Fastigheten nr 110 Valhallavägen här i staden,
vilken fastighet ägdes av vittnets hustru, bade i april 1932 underkastats
en yttre reparation, som utförts av arbetare tillhörande föreningen Arbetets
Frihet. Under hösten samma år hade i fastigheten verkställts en del
inomhusreparationer. Därvid förekommande målningsarbeten hade ombesörjts
av käranden. Bland de hos käranden anställda arbetare, vilka varit
sysselsatta i fastigheten, hade befunnit sig en målare vid namn Jansson
samt, till en början, vittnena Sjöberg och Krantz. Vittnet, som bodde
i fastigheten ifråga, hade för att övervaka arbetet alltemellanåt besökt de
lägenheter, vari reparationer pågått. Under september 1932 hade, bland
andra, en tre trappor upp i fastigheten befintlig lägenhet reparerats. En
dag i mitten av sagda september hade vittnet ensam uppehållit sig i sistnämnda
lägenhet under det de därstädes eljest sysselsatta arbetarna, Jansson,
Sjöberg och Krantz, varit ute och druckit kaffe. Under det vittnet
sålunda ensam uppehållit sig i lägenheten, hade vittnet plötsligt hört en
kort signal från lägenhetens dörrklocka. Omedelbart därefter hade två
män, vilka vittnet då icke känt men vilka vittnet sedermera funnit vara
svaranden och vittnet Carlsson, stigit in i lägenhetens tambur. Svaranden
hade till en början frågat, huruvida det påginge reparationsarbeten i lägenheten,
på vilken fråga vittnet lämnat jakande svar. På vidare fråga
av svaranden hade vittnet uppgivit, att icke murare men väl målare vore
sysselsatta i lägenheten. Svaranden och Carlsson hade därefter begivit
sig in i boningsrummen i lägenheten och sett sig omkring därstädes. Efter
en stund hade svaranden frågat vittnet, vilken följt efter svaranden och
Carlsson, vem som omhänderhade målningsarbetena, vartill vittnet genmält,
att det vore en som heter Qvarnström. Svaranden hade då yttrat:
»Jaså, är det den fan. Ja, det går nog an att åta sig arbeten och så inte
betala arbetarna.» Sedan vittnet genmält, att vittnet icke kunde yttra sig
örn sistberörda förhållande, hade svaranden vidare yttrat: »Han tar ju in
grovarbetare och vilka som helst, som inte är yrkeskunniga.» Några snickeriarbetare
hade vid nu ifrågakomna tid icke varit sysselsatta i lägenheten.
Emellertid hade vittnet själv på begäran av vederbörande hyresgäst
brutit bort en ekpanel i ett av lägenhetens ruin. När svaranden fått se
spår av sistberörda arbete, hade han genast frågat, örn jämväl snickare
vore sysselsatta i lägenheten, vartill vittnet genmält: »Ja, det tycks så.»
På vidare fråga av svaranden hade vittnet uppgivit, att vederbörande
snickare hette Vikstedt. Sedan svaranden därpå frågat vem som ägde
fastigheten, bade vittnet yttrat: »Ja, han heter också Vikstedt, och det

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

115

är jag.» Efter en stunds tystnad bade då Carlsson frågat vittnet, om
inte vittnet ansåge, att det vore skäl att göra upp med vederbörande fackförening,
därvid Carlsson tillagt, att fackföreningen icke bade några anspråk
mot vittnet. Sedan vittnet därtill genmält, att, därest fackföreningen
icke hade några anspråk, så vore det väl lätt att komma till en
uppgörelse, hade svaranden yttrat: »Vore det inte skäl att köra bort dom
här och få ordentliga arbetare.» Enär käranden tidigare till vittnets
belåtenhet ombesörjt flera reparationsarbeten i fastigheten, hade vittnet
till svarandens sist omförmälda fråga genmält, att vittnet icke hade något
att anmärka å av käranden utförda arbeten. Samtidigt därmed hade
Jansson, Sjöberg och Krantz kommit in genom lägenhetens tamburdörr.
Svaranden, vilken jämte vittnet och Carlsson då varit stående i en dörröppning
mellan tamburen oell ett av lägenhetens boningsrum, hade genast
frågat de inträdande, huruvida dessa icke visste, att fastigheten vore
blockerad. Sedan svaranden å nämnda fråga erhållit nekande svar, hade
svaranden vidare yttrat: »Det borde ni väl veta, det är ju annonserat.»
Därpå hade svaranden vänt sig till antingen Sjöberg eller Krantz samt
yttrat: »Jag tycker jag känner igen dig. Heter du inte —''!», därvid svaranden
nämnt något namn, som vittnet nu icke kunde erinra sig. Den
tillfrågade hade bekräftat, att lian bure det av svaranden angivna namnet.
Omedelbart därpå hade Sjöberg och Krantz börjat taga av sig sina
arbetskläder. Svaranden hade då till vittnet yttrat: »Ja, ni ser ju nu,
när arbetarna går, kan ni inte få något arbete utfört», varpå svaranden
vänt sig mot Jansson och frågat denne: »Vad säger ni?» Å nämnda fråga
hade Jansson icke lämnat något svar. Vittnet hade därefter lämnat lägenheten
genom dess köksdörr samt begivit sig till sin bostad. Omkring en
och en halv timme senare hade vittnet åter begivit sig till omvittnade
lägenhet. I denna hade då icke någon person uppehållit sig. Enligt en
minnesanteckning, som vittnet gjort å en av vittnet innehavd skrivbordsalmanacka,
hade nu omvittnade tilldragelse ägt rum den 15 september
1932.

2) Carlsson, vilken på frågor förmälde: »Vittnet vore anställd hos
Stockholms parkettlä ggarefackförening såsom ombudsman och vore dessutom
ordförande i Stockholms Byggnadsfackföreningars samorganisation.
Sistnämnda organisation hade på sin tid förklarat fastigheten nr 110 vid
Valhallavägen här i staden i blockad. En dag i mitten av september 1932
hade vittnet och svaranden infunnit sig i nämnda fastighet för att söka
träffa fastighetens ägare och med denne komma till en uppgörelse angående
blockaden. Därvid hade vittnet eller svaranden ringt på dörrklockan
till en tre trappor upp i fastigheten befintlig lägenhet, varpå
vittnet och svaranden gått in i lägenheten, varest vittnet Vikstedt då
uppehållit sig. Vittnet hade till en början trott, att Vikstedt varit någon
i lägenheten sysselsatt arbetare, lindor ett samtal, som utspunnit sig
mellan vittnet, svaranden och Vikstedt, hade vittnet emellertid i stället
erhållit den uppfattningen, att Vikstedt vore fastighetens ägare. Vittnet
hade då till Vikstedt hemställt, att de skulle försöka träffa en uppgörelse
angående blockaden av fastigheten. I samband därmed hade svaranden
frågat Vikstedt vem som omhänderhade de målningsarbeten, vilka påginge
i fastigheten. Ä nämnda fråga hade Vikstedt genmält, att han
tyvärr icke längre kunde anlita den målaremästare, som han tidigare
plägat anlita, samt tillagt, att målningsarbetcna omhänderhades av käranden.
Däröver hade svaranden i ordalag, som vittnet lin icke kunde
erinra sig, uttryckt sin förvåning. Såvitt vittnet kunde erinra sig, hade

116

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

svaranden därvid icke fällt uttrycket »Jaså, det är den fan» eller något,
liknande uttryck. Svaranden kade vidare yttrat, att käranden vore förklarad
i blockad, oell i samband därmed nämnt något örn, att det bänt,
att käranden åtagit sig arbeten oell sedermera icke betalt sina arbetare.
Vittnet, som. under omvittnade samtal oavbrutet uppehållit sig i svarandens
omedelbara närhet, bade ej hört svaranden föreslå Vikstedt, att denna
skulle köra bort käranden. Däremot bade vittnet föreslagit Vikstedt,
att denne skulle »avkoppla» käranden från arbetet. Varken vittnet eller
svaranden bade såsom skäl för en dylik åtgärd anfört att Vikstedt sedermera
skulle kunna få arbetet ordentligt utfört. Ej heller bade, såvitt
vittnet kunde erinra sig, svaranden yttrat något örn, att käranden begagnade
sig av sammanrafsat folk, eller att det av käranden ombesörjda arbetet
skulle komma att bliva illa utfört. Sedan samtalet pågått en stund,
hade tre arbetare kommit in i lägenheten. Svaranden hade dä vänt sig
till dem samt frågat vem som förestode målningsarbetet, vartill en av arbetarna
genmält, att det vore han. Vidare hade svaranden frågat arbetarna,
huruvida de icke visste, att fastigheten vore förklarad i blockad.
Sedan svaranden å sistnämnda fråga erhållit nekande svar, hade han till
arbetarna yttrat: »Det borde ni veta, efter det är annonserat.» Mellan sva
randen och arbetarna linde därefter utspunnit sig ett samtal, varunder
svaranden omtalat, att fastigheten förklarats i blockad av »byggnadsfackens
samorgauisation». Av omförmälda arbetare hade en småningom begivit
sig in i ett annat rum, under det de båda andra börjat avtaga sina
arbetskläder. Mellan svaranden och sistnämnda båda arbetare hade därunder
varit tal örn, att de senare skulle begiva sig till vederbörande fackförenings
expedition samt begära inträde i föreningen, och svaranden
hade därvid ställt i utsikt, att inträde skulle beviljas.

3) Sjöberg: I slutet av sommaren 1932 hade vittnet av Stockholms stads
Arbetsförmedling anvisats arbete hos en målarmästare vid namn Mauritz
Jansson. Vittnet, Jansson och vittnet Krantz hade därefter arbetat, till
en början i en butikslokal vid S:t Eriksgatan här i staden, därpå i Ålsten
och slutligen i huset nr 110 vid härvarande Valhallavägen. Vittnets
arbetslön hade plägat utbetalas av käranden, och då denne dessutom alltemellanåt
givit vittnet order i arbetet, hade vittnet förstått, att käranden
och Jansson på något sätt samarbetade med varandra. Vittnet hade
dock varit av den uppfattningen, att det varit hos Jansson, som vittnet
vöre anställd. När vittnet, Krantz och Jansson andra dagen de arbetade
i huset nr 110 vid Valhallavägen efter frukostrasten kommo in i den lägenhet,
varest de skulle arbeta, hade de i lägenhetens tambur sammanträffat
med svaranden samt vittnena Carlsson och Vikstedt. Svaranden
hade därvid frågat vem som »stod för» arbetet i lägenheten, vartill Jansson
genmält, att det gjorde han. Vikstedt hade då anmärkt, att käranden
»stod för» arbetet. Svaranden hade därefter frågat vittnet, Krantz och
Jansson, örn de icke visste, att fastigheten vore förklarad i blockad, ävensom
huruvida de ämnade fortsätta arbetet oavsett blockaden. Vittnet
och Krantz hade därtill genmält, att därest fastigheten vore förklarad i
blockad, de icke vidare ville arbeta i fastigheten, varpå de börjat taga
av sig sina arbetskläder. Svaranden hade då frågat vittnet och Krantz,
örn de önskade bliva medlemmar av vederbörande fackförening, samt tilllagt,
att de i så fall borde uppsöka föreningens expedition. Vittnet hade
emellertid icke vare sig då eller senare sökt inträde i någon fackförening.
Omvittnade samtal hade hela tiden förts i lugn och sansad ton, och svaranden
hade icke på vittnet gjort intryck av att vara hotfull.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

117

4) Krantz, vilken berättade: I slutet av sommaren 1932 bade vittnet genom
Stockholms stads Arbetsförmedling anvisats arbete hos en målare
vid namn Mauritz Jansson, varpå vittnet arbetat, till en början i en fastighet
å Södermalm, därpå i en butikslokal vid S:t Eriksgatan, vidare i
Alsten samt slutligen i huset nr 110 vid Valhalla vägen, allt här i staden.
Å sistnämnda tre arbetsplatser hade jämväl vittnet Sjöberg deltagit i
arbetet. Vittnets lön hade utbetalats av käranden, vilken jämväl plägat
giva vittnet order i arbetet, och vittnet hade fördenskull erhållit den uppfattningen,
att käranden vore anställd hos Jansson såsom verkmästare.
Andra dagen, som vittnet, Sjöberg och Jansson arbetade i huset nr 110
vid Valhallavägen, hade de, när de efter frukostrasten åter infunno sig
i den lägenhet, vari de för dagen varit sysselsatta, därstädes sammanträffat
med svaranden samt vittnena Vikstedt och Carlsson, vilka samtliga
varit stående invid dörröppningen mellan tamburen och ett av lägenhetens
inre rum. När vittnet, Sjöberg och Jansson inträdde i tamburen,
hade svaranden i lugn och sansad ton frågat dem, örn de icke visste, att
fastigheten vore förklarad i blockad. A nämnda fråga hade vittnet genmält,
att vittnet icke hade en aning örn att fastigheten vore blockerad,
vartill svaranden anmärkt, att det vore märkvärdigt, enär blockaden annonserats
i tidningarna. Svaranden hade därpå frågat Jansson vem som
»stod för» arbetet i lägenheten, vartill Jansson genmält, att det gjorde
han. Sedan svaranden därefter anmärkt enligt vad fastighetsägaren uppgivit,
att käranden omhänderhade arbetena, hade Jansson vitsordat riktigheten
av nämnda uppgift men tillagt, att han i kärandens frånvaro
övervakade arbetet, Svaranden hade då yttrat, att även käranden vore
förklarad i blockad. Vittnet hade därpå förklarat, att därest fastigheten
vore blockerad, vittnet icke vidare ville arbeta i densamma, varefter vittnet
tagit av sig sina arbetskläder. Svaranden hade därunder frågat vittnet
och Sjöberg örn de vore medlemmar av vederbörande fackförening,
vartill vittnet för sin del svarat nekande. Därefter hade det varit tal örn
huru vittnet skulle vinna inträde i föreningen. Vittnet vore emellertid
alltjämt icke medlem av någon fackförening. Såvitt vittnet uppfattat,
hade svaranden vid nu omvittnade tillfälle icke fällt något förklenande
yttrande örn hos käranden anställda arbetare.

Pä särskilda frågor tilläde vittnet: Käranden, vilken, enligt vad vittnet
förstått, ansett sig orättvist behandlad av fackföreningarna, hade flera
gånger talat om, att han vid tillfälle skulle »klämma åt» fackföreningarna
och deras ombudsmän. Såväl käranden som Jansson hade för vittnet
omtalat, att Jansson vore förlovad med en dotter till käranden. Jansson
hade jämväl burit förlovningsring.

Till Rådhusrätten.

I anledning av den hitintills å ömse sidor förebrugta utredningen i anhängig»
mål mellan undertecknad, å emi, samt Ombudsmannen Hjalmar
Pettersson, a andra sidan, anföres vördsamt följande.

Att svaranden, sedan han blivit upplyst därom, att undertecknad omhänderhade
ifrågakomna arbeten, gentemot mig framställt den i hög
grad nedsättande beskyllningen, att jag vöre en person, som »toge mig
arbeten utan att sedermera betala mina arbetare, är till fullo styrkt genom
såväl vittnet Vikstedt i målet ingivna intyg samt vittnesberättelse
vid rättegångstil Ilai let den 8 februari 1933 som ock den på svarandens
egen begäran som vittne samtidigt hörde Ombudsmannen Carlsson. Såsom
en för svarandens vidkommande försvärande omständighet torde bär -

118

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

vidlag jämväl böra beaktas, att ifrågavarande karakteristik av mig meddelats
en person, vilken vid tillfället i fråga visat mig det förtroendet att
handhava viktiga reparationsarbeten för hans räkning. Svaranden har
här handlat i uppenbar avsikt att söka rubba sagda förtroende och därigenom
skada mig i min fortsatta yrkesverksamhet.

Vidare är i målet utrönt såväl genom svarandeombudets muntliga uppgifter
vid första rättegångstillfället som ock genom det på svarandens begäran
hörda vittnet Krantz’ utsago, att svaranden, sedan han vid omvittnade
tillfälle inlåtit sig i samtal med de hos mig anställda arbetarna,
skyndat att meddela dessa, att jag vore blockerad —- även detta i uppen
bar avsikt att förmå vederbörande upphöra med arbetet hos mig, d. v. s.
att skada mig. I min vid rättegångstillfället den 18 sistlidne januari
till Rådhusrätten ingivna inlaga har jag i detta sammanhang redan tilllåtit
mig framhålla, att strejk- och blockadbryteri inom vissa befolkningslager
jämställes med kriminella förseelser. I min egenskap av blockerad
bör därför — åtminstone enligt ortodox fackföreningssynpunkt — envar
»om sin heder mån» arbetare betrakta undertecknad som en i alla avseenden
asocial och mindervärdig individ, med vilken varje arbetsgemenskap
eller annan förbindelse är utesluten. Svarandens i målet havda
upprepade försäkringar, att hans handlingssätt icke dikterats av någon
skadeavsikt mot mig te sig onekligen något egendomliga mot bakgrunden
av vad ovan anförts rörande det faktiska händelseförloppet.

Enligt vittnet Vikstedts bestämt vidhållna uppgift har svaranden till
honom jämväl yttrat, att jag i av mig åtagna arbeten »rafsade ihop»
grovarbetare och »vilka som helst, som inte är yrkeskunniga». Att märka
är, att den tredje vid ifrågavarande samtal närvarande personen, vittnet
Carlsson, i sitt vittnesmål icke direkt bestritt, att ett dylikt uttalande
fällts av svaranden utan endast förklarat, att »såvitt vittnet kunde erinra
sig» hade icke nämnda yttrande förekommit. I annat sammanhang
meddelar vittnet dock, att »svaranden, i ordalag som vittnet nu icke
kunde erinra sig, uttryckt sin förvåning över att målningsarbetena örn
händerhades av käranden».

På grund av vad här ovan och tidigare i målet anförts och styrkts,
vidhålles käromålet, till vilket jag vördsamt hemställer örn bifall.

Stockholm den 6 mars 1983.

Eric L. Qvarnström
gm Sven Byström enl. fullmakt.

P. M.

E. L. Qvarnström ./''Hj. Pettersson.

Besöket i huset Valliallavägen 110 och förhandlingarna med Vikstedt
företogos i syfte att söka och finna en fredlig uppgörelse i dea konflikt,
som förelåg vid arbetsplatsen. Svarandens samtal med Vikstedt behandlade
denna fråga. Kärandens ställning till fackföreningen berördes endast
på så sätt, att det faktiska förhållandet, att han var förklarad i
blockad av Svenska Målareförbundets avd. 1, Stockholm, påpekades.
Några förklenande omdömen örn käranden hava icke fällts av svaranden.

När Vikstedt uppgav, att käranden hade arbetena i fastigheten, överraskade
det först svaranden, att käranden, som cirka 15 år varit medlem
av fackföreningen och därunder ivrigt sökt utnyttja de fackliga makt -

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 119

medlen till egen fördel åtagit sig arbete på en arbetsplats, sorn var förklarad
i blockad.

Påståendena, att svaranden brukat svordomar och »hot» aro oriktiga.
Ett sådant uppträdande skulle ju helt hava motverkat syftet med besöket
som avsåg, att få till stånd en uppgörelse i godo. Vikstedt var i
princip ense med svaranden på denna punkt.

Utredningen i målet visar oförtydbart, att det är fackföreningens blockad,
som irriterat, men det förefaller ologiskt att låta detta gå ut över
en fackföreningens tjänsteman. Kärandens ombud har i skrivelse till
svaranden fordrat att denna skulle häva blockaden under hot att, i annat
fall, åtal skulle följa för ärekränkning. Då svaranden icke vare sig haft
med blockadens tillkomst att skaffa och dessutom saknar möjlighet eller
befogenhet att häva densamma, torde vara uppenbart, att han icke kunnat
tillmötesgå kärandens krav.

Fackföreningens blockad mot käranden grundar sig därpå, att käranden
som medlem av fackföreningen icke ställt sig föreningens beslut till
efterrättelse, att till hos käranden anställd medlem utbetala avtalsenlig
arbetslön. Hade avtalet av käranden tillämpats skulle någon blockad icke
kunnat vidtagas. Hade käranden med stöd av kollektivavtalets § 5 för
sig undantagit det arbete, han själv skulle utföra, hade heller icke tvist
örn betalning för av annan utfört arbete kunnat uppkomma.

Det är svårt att värja sig från misstanken, att käromålet ingår som
led i en organiserad kampanj mot det som populärt kallas fackföreningsterrorn.
Att emellertid allt faktiskt underlag saknats i denna sak för
insinuationer av detta slag, anser jag utredningen hava givit vid handen.

Strejk och blockad liro tillåtna kampmedel, och det är lika litet lageller
rättssridigt att strejka som att blockera och lockouta så snart, som
icke någondera parten i ett arbetsförhållande brutit mot i kollektivavtal
stadgat förbud mot dylika stridsåtgärder.

Det är som konsekvens härav heller icke brottsligt i juridisk mening
vare sig att vara strejkande eller strejk- resp. blockadbrytare.

Processer av det slag som den föreliggande äro minst av allt ägnade att
framkalla eller vidmakthålla den arbetsfred, som man i samhällets namn
anser så nödvändig och viktig.

I målet är till fullo utrett, att svaranden icke gjort sig skyldig till
brottsligt förfarande, och det är heller icke i någon mån styrkt, att käranden
lidit skada eller förlust. Snarare torde det väl vara oomtvistligt att
käranden genom sin duktighet »att taga itu med fackföreningarna», varom
han vetat att lämna pressen besked, snarast värvat sympati inom kretsar,
som kunna bjuda honom goda arbetstillfällen.

Jag yrkar käromålets ogillande och fordrar ersättning för rättegångskostnaderna
med 30 kronor för varje mitt ombuds och 15 kronor för min
egen inställelse, 150 kronor ombudsarvode samt ersättning för vittneslöner
och protokollslösen.

Stockholm den G februari 1933.

Svaranden.

Till Rådhusrätten.

Vid innehållet i svarandens denna dag ingivna skrift bestrides allt avseende.

Svaranden uppgiver däri, att hans besök i huset Valhallavägen 110 en
Jast företagits i syfte att träffa uppgörelse med käranden. Det förefaller

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

då tämligen egendomligt, att svaranden och hans sällskap vid ankomsten
till huset begivit sig direkt lipp till den lägenhet i tredje våningen, där
de av käranden ombesörjda reparationsarbetena som bäst pågingo. Svaranden
visste ju ej på förhand, att vittnet Vikstedt uppehöll sig i denna
lägenhet, därför att Vikstedt själv deltog i pågående arbeten. Av Vikstedts
beedigade uppgifter framgår jämväl, att svarandens intresse i
främsta hand varit inriktad på att få veta, vilka personer, som utförde
arbete i lägenheten samt att samtalet med Vikstedt väsentligen rörde sig
därom.

Svaranden förklarar vidare, att det först »överraskat» honom, »att käranden
som cirka 15 år varit medlem av fackföreningen» kunnat åtaga
sig arbete på en plats, som var förklarad i blockad. Svaranden tycks i
detta sammanhang helt ha förgätit, att käranden själv sedan åtskilliga
år varit blockerad och förföljd av svarandens egen fackförening. Svaranden
bolde bättre än någon veta, att en blockerad eller prickad person
icke är i den belägenheten att kunna välja det arbete, som bäst passar
honom, utan vederbörande får under dylika omständigheter sannerligen
vara tacksam, örn någon arbetsgivare över huvud vill och vågar anlita
honom.

. Vad svaranden i sin skrift vidare har att förmäla angående orsaken
till fackföreningens blockadåtgärder mot käranden, har redan tidigare i
målet blivit bemött av käranden och avvisas för övrigt såsom för målet
ovidkommande.

Svaranden säger sig ha svårt att värja sig från misstanken, att »käromålet
ingår som led i en organiserad kampanj mot det som populärt kai
las fackföreningsterrorn» och framhåller i detta sammanhang, att strejk
och blockad äro tillåtna kampmedel vid konflikter inom arbetsmarknaden.
Käranden vet sig inte deltaga i någon organiserad kampanj mot
»fackföreningsterrorn», ehuru en sådan väl skulle kunna vara påkallad
och ej heller har det någonsin fallit käranden in att bestrida, att strejkoch
blockadvapnen i och för sig äro tillåtna kampmedel liksom exempelvis
även lockout. Allt beror emellertid på, hur ifrågavarande stridsmetoder
i det särskilda fallet tillämpas, och när denna tillämpning tar sig sådana
uttryck, att en enskild medborgare utsättes för ärekränkande beskyllningar
eller smädligt förtal, är envar i sin fulla rätt att med tillämpning
av gällande lag söka skydda sig däremot.

Svaranden anser sig slutligen vara berättigad förklara, att rättegångar
av hithörande beskaffenhet icke äro ägnade framkalla den arbetsfred
som jämväl svaranden tycks förmena, att samhället behöver. Häremot
vill karanden endast anföra, att för den händelse samhällelig arbetsfred
skall vinnas på bekostnad av den enskildes rätt att värja sig mot jämväl
Uppenbara övergrepp och förföljelser från vissa fackorganisationer eller
deras förtroendemän, synes en så beskaffad arbetsfred vara förvärvad till
ett alltför högt pris.

Stockholm den 8 mars 1933.

Käranden

gm Sven Byström enl. fullmakt.

Rådhusrättens utslag den 12 april 11)33.

Enär av utredningen i målet framgår, att, sedan käranden erhållit i
uppdrag att utföra vissa arbeten inom fastigheten med adressnummer

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

121

110 vid Valhallavägen här i staden, svaranden den 15 september 1932 iiir
ställt sig i fastigheten och därstädes vid samtal med förvaltaren av fastigheten
fällt yttrande av innebörd, att käranden icke alltid ordentligt
betalade sina arbetare,

ty och som svaranden genom vad sålunda förekommit och vad i övrigt
blivit upplyst angående de omständigheter, varunder nämnda yttrande
fällts, måste anses lagligen förvunnen att lia i avsikt att skada käranden
örn denne utsatt rykte örn gärning, som, utan att vara efter lag straffbar,
varit menlig för kärandens yrke och fortkomst,
men svaranden icke blivit mot sitt nekande övertygad att hava härutöver
vid tillfället fällt yttranden rörande käranden av beskaffenhet att
kunna för honom medföra ansvar,

alltså prövar Rådhusrätten rättvist döma svaranden jämlikt strafflagens
16 kap. 8 § för vad han sålunda låtit komma sig till last till tio dagsböter,
varje dagsbot utgörande 10 kronor,
skolande svaranden tillika till käranden utgiva skadestånd med skäligen
befunna 100 kronor ävensom ersätta kärandens rättegångskostnader
med 175 kronor ävensom vad svaranden visar sig hava utgivit i vittneslöner
samt lösen av Rådhusrättens protokoll.

I anledning av förestående utslag anförde svaranden besvåir hos Kungl.
Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt, som emellertid i utslag av den 13 juli
1933 stadfäste Rådhusrättens utslag.

Rätt utdraget och avskrivet betyga:

Sven Byström. M. Morsing.

Sörmlandsposte» den 27 januari 1933.

Bil. 28.

Fackföreningstyrannit.

Arbetslösa hindras att ta arbete och försörja sig själva.

Exempel på de metoder som användas för att skapa klienter för fattigvården.

Arbetslöshet och nöd råda i vårt land. Stora ansträngningar göras
från det allmännas sida för att lindra nöden. Men resurserna räcka inte,
och många människor ha det mycket svårt i dessa dagar.

Det märkliga inträffar dock, att arbetslösa, vilka ingenting högre
önska än att erhålla sysselsättning, helt enkelt hindras att ta ett arbete,
då detta erbjudes dem. Fackföreningarna utfärda förbud, och inför deras
maktspråk måste en arbetslös falla till föga, örn han inte skall drabbas
av den obarmhärtigaste hämnd.

För något år sedan berättade Sörmlandsposten, hur en snart 70-årig
gammal man, höggradigt invalid, drevs bort från ett halvfärdigt bygge i
en av stadens förorter. Han hade några tusen kronor, och för dem önskade
han bygga en liten villa, naturligtvis med uträkningen att skaffa sig
en slant extra genom hyresinkomsten. Den gamle begick emellertid det
fruktansvärda brottet att söka utföra byggnaden så billigt som möjligt.
Han träffade avtal med. ett par oorganiserade snickare från en socken
utanför staden, att dessa skulle utföra vissa arbeten för en timpenning

122 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

något lägre än som stipuleras inne i Eskilstuna. Den vanliga historien
följde. Bygget blockerades, fick en tid stå halvfärdigt och måste sedan
säljas — med förlust givetvis. Och ett litet kapital på ett par tusen
kronor tål inga större avbränningar.

Sedan har den gamle för att skaffa sig tak över huvudet byggt sig
en liten stuga på annat håll utanför staden. En del arbeten återstå dock
att utföra. Det kanske bör framhållas, att mannen trots sitt svåra lyte,
som gör att han förflyttar sig med stor svårighet, själv arbetar med allt
han kan. Hjälp med schaktningar o. s. v. har han denna gång fått av
en arbetslös släkting, som menat, att det är bättre att åtminstone tjäna
till maten än att ha ingenting. Nu har — naturligtvis —- fackföreningen
ingripit för att förhindra denna hjälp.

Varje människa med oförvillat omdöme måste bli våldsamt upprörd
över denna repressalietaktik mot en vanför gubbe, som inte begär bättre
än att själv skaffa sig sin utkomst.

Ett annat fall, visande följderna av fackföreningstyranniet har berättats
för Sörmlandsposten. Under de dåliga tider, som nu råda, vilja företagare
givetvis inte sätta i gång med arbeten, vilka utan olägenhet kunna
anstå. Det är för riskabelt. Man inskränker sig till det nödvändigaste.
Likväl kan det finnas ett och annat, som man låter utföra, örn det
kan ske under hand och på icke alltför betungande villkor. Ett tillfälle
att få ett sådant arbete yppade sig för någon tid sedan för en arbetare
här i staden, som mycket länge gått arbetslös, som har stor familj och därför
haft det synnerligen bekymmersamt, så bekymmersamt att det allmänna
måst ingripa. Med oändlig lättnad såg han här en möjlighet att
skaffa sig arbete och inkomster. Emellertid ville han rådgöra med fackföreningen.
Denna lämnade emellertid ett bleklagt nej.

Mannen i fråga vågade ej heller ta arbetet. Fackföreningen ser alltså
hellre, att fattigvården lämnar hjälp, än att en arbetslös får skaffa sig
arbete. Längre kan knappast den trångsynta egoismen sträcka sig.

Inför sådana exempel på fackföreningsövergrepp frågar man sig verkligen,
örn inte en reaktion snart skall komma till synes bland de organiserade
arbetarna själva, örn inte känslan för vad som är mänskligt, rätt
och riktigt till sist skall segra över fackföreningsbyråkratiens maktbegär.

Det är nog också flera arbetare än man anar, som innerst inne reagera
mot en sådan politik. Men de våga intet säga, ännu mindre göra. Att bli
förklarad som »osolidarisk» är ett av de värsta straff som kan drabba en
människa i vårt moderna samhälle.

Sörmlandsposten den 30 november 1931.

Bil. 29.

Arbetslös måste betala 70 kronor tor att få arbeta.

Ett nytt upprörande fackföreningsövergrepp.

Nödh jbksarbetare i Stenkvista tvingas in i organisationen.

Ett nytt bevis på fackföreningspåvarnas upprörande maktmissbruk grves
från Stenkvista socken, där sedan i måndags ett vägbygge pågår.
Liksom i så många andra kommuner under nu rådande depression -

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 123

lider har arbetslöshetsfrågan tor de ansvariga inom socknen varit ett syn
nerligen svårlöst problem oell många utvägar lia dryftats för att avhjälpa
deli rådande nöden. Som tidigare omnämnts skall vägen Eskilstuna
stads gräns—Stenkvista kyrka ombyggas. Arbetet därmed beräknades
icke kunna igångssättas förrän tidigast sommaren 1932 och skulle,
enligt länsstyrelsens beslut, vara avslutat 1933.

På initiativ av kommunalnämndens ordförande, godsägare Ferd. Eriks
son, undersöktes emellertid, enligt vad Sörmlandsposten erfarit, i september
månad, huruvida icke tillstånd oell medel för vägbyggets igångsättande
redan nu skulle kunna erhållas. Problemet diskuterades med
vägstyrelsens ordförande, men några medel fminos icke disponibla. Dä
kom den av länsstyrelsen till samtliga kommuner utsända skrivelsen, vari
infordrades uppgifter örn arbetslöshetens omfattning och på vilket sätt
vederbörande tänkt sig att få denna lindrad. Man beslöt nu att hos länsstyrelsen
begära förskott på väganslaget för att omedelbart kunna igångsätta
arbetet. Örn icke detta förskott kunde beviljas — svar härpå har
ännu icke ingått — var kommunen beredd att söka upplåna medel för
arbetet. Antalet arbetslösa i Stenkvista var avsevärt och man räknade
med att siffran när som helst skulle kunna stiga, då ett flertal Stenkvistabor
hade arbete i Eskilstuna och icke gingo säkra för penni t terin -gar.

Med entreprenören för vägbygget träffades nu avtal att socknens arbetslösa
till ett antal av 15—20 stycken skulle få sysselsättning vid företaget.
Godsägare Eriksson uppgjorde en lista på de arbetslösa, som kunde
komma i fråga, inalles ett 20-tal, och kallade till ett sammanträde.
Till detta inf unno sig emellertid icke mindre än ett 40-tal, varför en gall
ring måste vidtagas. 22 av de mest behövande och dugliga togos ut och
på måndagen i förra veckan sattes vägarbetet i gång.

Fackföreningspamparna uppträda på arbetsplatsen.

Arbetet hade emellertid icke pågått länge förrän fackföreningsherrarna
gjorde sig påminta. Redan på tisdagsmorgonen voro, framhåller herr
Eriksson vid vår förfrågan, representanter för väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
på platsen. Detta besök resulterade i att krav omedelbart
framställdes örn* att samtliga arbetare, för att få fortsätta det
av Stenkvista kommun igångsatta arbetet, måste ansluta sig till fackföreningen.
En inträdesavgift av 3 kronor 50 öre utkrävdes genast och
förutom denna avgift lia arbetarna nu även att betala sina veckoavgifter,
vilka torde uppgå till ungefär 1 krona 25 öre per man.

70 kronor i avgifter för att få arbeta en månad!

Men icke nog med detta direktiv. Det visade sig, att en av arbetarna
tidigare varit ansluten till lantarbetareförbundet, till vilket han på
senaste tiden emellertid icke betalat några avgifter. Herrar fackföreningspampar
dekreterade då omedelbart, att antingen skulle denne arbetare
erlägga resterande avgifter i denna fackförening från deri tid
han sist fullgjorde kontingentbetalningen och tills dato, eller också — örn
det befunnes att han redan blivit struken ur fackföreningen — skulle
hail icke få fortsätta arbetet med mindre han verkställt s. k. avbön. Örn
uteslutning sålunda redan skott, hjälpte det inte, örn lian ens erlade
den resterande avgiften, vilken enligt uppgift utgör 60 å 70 kronor. Nej,
då skulle mannen först få krypa till fackföreningspåvarna oell verkställa

124

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

avbön. Därefter, om denna avbön godtogs, finge lian erlägga 60 ä 70
kronor för att sedan i nåder få börja nödhjälpsarbetet!

Det kan påpekas, att det nu igångsatta arbetet icke beräknas pågå mer
än en månad. Av de pengar arbetaren på denna månad hade tjänat för
sitt och sin familjs uppehälle skulle han alltså på faekföreningsherrarnas
kommando ha erlagt ovan nämnda summa — örn de nu ens nöjde sig
med detta. Det säger sig självt, att mannen varken ville eller kunde
punga ut med de pengarna. För att undvika att vägbygget förklarades
i blockad måste han avlägsnas.

Att man inom kommunen — och även bland arbetarna — är upprörd
över detta maktmissbruk från fackföreningen säger sig självt. För att skaffa
arbete åt sina arbetslösa lyckades kommunens ansvariga efter mycket
besvär och efter tillmötesgående från länsstyrelsen redan nu få igång
ett vägbygge, som annars skulle ha påbörjats först sommaren 1932. Kommunen
hade t. o. m. gått så långt, att den var beredd att, örn icke medel
kunde utanordnas av väganslaget, själv låna upp pengar. Den utestäng
de arbetaren är nu helt hänvisad till huruvida kommunen kan skaffa
honom annat arbete eller — örn detta icke lyckas — till fattigvårdsunderstöd.

Blockadherrarna tolerera ingen diskussion om det berättade eller oberättigade
i deras åtgärder. De kräva utan vidare blind kadaverlydnad.
Så ter sig det svenska rättssamhället av i dag!

Bil. 30.

Svenska Dagbladet den 2(i februari 1933.

Arbetstillfälle som ratas trots arbetslösheten.

Skolhusblockad med ekonomiska konsekvenser för kommunen.

I Österhaninge kommun har en blockad mot kommunens skolhusbygge
i Handen kommit mycken förargelse åstad. Det märkliga i denna aktion
är emellertid, att blockadherrarna uppenbarligen tillskynda sig själva
ekonomisk skada. Dessutom kunna konsekvenserna bli svårt betungande
för kommunen.

Skolhusbygget igångsattes i oktober månad i fjol och hade nu i början
av februari månad fortskridit så långt, att det kommit under tak.
Men då blev det blockad. Anledningen är helt enkelt den, att de fackliga
organisationerna vägra godkänna den av byggnadskommittén antagne
entreprenören för installeradet av de elektriska ledningarna. I skrivelse
till kommittén förklarar arbetareparten, att entreprenören antingen
enbart skall stå som arbetsgivare och låta anställa arbetare för att utföra
installationsarbetet eller också lämna arbetsplatsen. Denna entreprenad
rör sig enligt kontraktet endast örn en summa på 1,000 kronor.
Arbetet är icke av större omfattning än att entreprenören själv kan utföra
det. Detta har han räknat med i sitt kontrakt. Han har också hunnit
under november, december och januari månader utföra en stor del
av installationerna, då de fackligas ultimatum, åtföljt av strejk, korn.
Nitton byggnadsarbetare vid bygget, samtliga bosatta i kommunen, ha
genom att gå i strejk gjort sig själva arbetslösa. Byggnadsentreprenören
har särskilt kontrakt med kommittén.

Motioner i Första kammaren, Nr 153,

125

Alltså: fackorganisationen fordrade, att byggnadskommittén skulle

bryta kontraktet med elektriske entreprenören, och då kommittén icke
kunde göra detta, med mindre den skulle utsätta sig och kommunen för
risken av laga påföljd för kontraktsbrott, så tog faekorgånisationert
hämnd på en tredje, ovidkommande part, nämligen byggnadsentreprenören,
med vilken den icke hade något otalt, och kommenderade hans arbetare
i strejk.

För kommunens del betyder strejken icke så mycket i det avseendet
att det icke brådskar med byggets slutförande. Men då bygget igångsattes
i fjol höst, väsentligen för att bereda arbetslösa inom kommunen
arbete under vintern i den omfattning som möjligt var, så har organisationernas
strejkpåbud för en ren bagatell och som ett rent maktövergrepp
väckt stor förargelse även inom arbetarkretsar.

De vid bygget sysselsatta arbetarna lia haft avtalsenliga löner. Örn
nu de pågående förhandlingarna örn nytt avtal för byggnadsbranschen
resultera i lägre löner och konflikten drager ut, tills uppgörelsen blir
klar, så blir resultatet endast, att arbetarna göra ytterligare en förlust
på affären, utom den att de avstått goda arbetsförtjänster under den tid
på året, då det är sämst örn arbetstillfällen.

Social-Demokraten bekräftar i sitt nummer för lördagen, att arbetarna
icke hade något otalt med byggnadsentreprenören. Men, säges det,
arbetarna ville icke fortsätta arbetet, därför att en blockerad entreprenör
(elektrikern) etablerat sig i bygget.

Enligt vad Svenska Dagbladet inhämtat, var elektrikern icke blockerad,
då han i oktober antogs som entreprenör. Först i början av februari
i år, då han alltså hunnit utföra viss del av sin entreprenad, annonserades
blockad mot honom av anledning, som ej är känd. Men detta kunde
ju ej motivera åtgärder från byggnadskommitténs sida, varigenom den
och kommunen skulle göra sig skyldiga till kontraktsbrott. I sin skrivelse
till byggnadskommittén angående strejken har arbetarparten icke
heller nämnt något örn att elektrikern skulle vara blockerad.

BIL 31.

Nya Dagligt Allehanda den 8 .september 1938.

Frihetsapostlar.

En fransk socialist, Marquet, konstaterade nyss i ett kritiskt inlägg pä
andra internationalens kongress i Paris, att örn socialisterna själva inte
sade sanningen, komme deras motståndare att göra det. »Fyra försök
med socialiststyre i fyra olika länder ha kapitalt misslyckats, och diktatoriska
system ha efterföljt dem». Det vore nödvändigt att finna de
verliga skälen till att internationalens auktoritet reducerats till intet.
Enligt Marquet läge förklaringen i att socialisterna antingen saknade
den revolutionära kraften eller vore oförmögna att regera på ett demokratiskt
sätt.

Hos de svenska socialdemokraterna får man emellertid förgäves leta
efter några tecken till en sådan självrannsakan. Kritiken mot de talrika
fackliga och politiska övergreppen uppfattas som utslag av illvilja

126 Motioner i Första kammaren, Nr 153-

och partipolitisk förföljelse. Ett klarläggande av den svenska demokratiens
svagheter och oarter tolkas som vittnesbörd om »nazistiskas
tänkesätt. En antydan om att medborgarfriheten från intet håll är så
allvarligt hotad som av de soealistiska fackföreningarna avfärdas som
perfid och lögnaktig. Social-Demokratens replik på Nya Dagligt Allchandas
vädjan till de borgerligt tänkande att samlas till energisk handling
för att rädda folkfrihetens sak undan den anryckande och delvis redan
förverkligade fackföreningsdiktaturen är i detta hänseende ytterst
karakteristisk. N. D. A. förklaras ha ställt sig i spetsen för en liögerfolkets
massövergång till nazismen. Allt vad vi anfört örn socialdemokratins
diktaturssträvanden vore lögn och förtal, avsett som en förevändning
för att få styra upp i Hitlers kölvatten.

Likväl behöver man sannerligen icke anstränga sig för att finna belägg
för att en socialistdiktatur via fackföreningsrörelsen är på väg att
införas i detta land. Även örn man bortser från vad Pariskongressen
beslutat eller icke beslutat — Blaedels bevisföring låter sig härvidlag
icke bortförklaras med oklara kompromissresolutioner — gives det nog
och övernog av bevis på den saken i den ständigt pågående blockad- och
bojkottrafiken, i fackföreningarnas hänsynslösa nedklubbning särskilt av
de mindre företagarna, vilka numera synas kunna med blockadvapnets
hjälp ostraffat tillfogas hur stor ekonomisk skada som helst i sitt lov
liga näringsfång.

Ett exempel, som med ovanlig klarhet belyser det tillstånd av fri hetsförkvävande
förtryck och absolut rättslöshet, vari fackföreningarnas
maktfullkomlighet försatt det svenska samhället, har förövrigt just i
dagarna kommit till offentligheten genom ett domstolsutslag. Detaljer
na i affären äro sådana, att de väl förtjäna ett närmare omnämnande.
En bättre illustration till vad svenska folket har att vänta under ett socialdemokratiskt
majoritetsregemente kan knappast begäras.

Fyra personer, bröderna Nestor och E. A. Sandgren samt herrar E. S.
Eriksson och F. H. Bergström, samliga utlärda utövare av bageriyrket
och gemensamt drivande en bageriaffär i Vivstavarv, övertogo i oktober
1930 ett större företag i branschen, firman Wienerbageriet i Sundsvall.
För ändamålet bildade de Sandgren & C:o Kommanditbolag, och det för
affärens genomförande erforderliga kapitalet tillsköts helt och hållet av
de fyra innehavarna. Då ingen av bolagsmännen kunde tillåta sig lyxén
av en arbetsfri tillvaro, meddelades vederbörande fackförening, Svenska
livsmedelsarbetarförbundets avd. S i Sundsvall, att samtliga i den nya
firman intresserade bolagsmän komrne att i fortsättningen arbeta i rörelsen.
Den arbetskraft, som därutöver bleve erforderlig, anhöll firman
att på vanligt sätt få sig tilldelad genom nämnda fackförenings för
sorg.

Detta lojala tillvägagångsätt passade för ingen del fackföreningen.
Denna resolverade i stället, att samtliga i den gamla affären sysselsatta,
organiserade arbetare skulle behållas i den nya. Ingen som helst hänsyn
togs till den omständigheten, att de fyra bolagsmännen själva voro erfarna
yrkesmän och för sin utkomst beroende av sina händers arbete, än
mindre generade det förhållandet, att de nya affärsinnehavarna riskerade
ett icke obetydligt kapital.

I stället stipulerade fackföreningen som de nya företagarnas helt enkelt
»förbaskade skyldighet» att betala avtalsenliga löner — upp till 95
kronor per vecka — till en organiserad arbetarpersonal, vars antal väsentligt
översteg företagets behov.

127

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Som man kail förstå visade det sig under sådana förhållanden svårt för
firmans innehavare att kunna åstadkomma en uppgörelse på något så
när rimliga grunder med de allsmäktiga fackföreningspotentaterna. Den
nya arbetsgivaren fick endast en högdragen tillsägelse, att »skriver ni
inte under det här avtalet blir ni blockerad och då ska vi utrota firman*.

Under trycket av detta hot nödgades bolagsmännen efterhand till det
ena medgivandet efter det andra, och till slut påtvingades de, i maj 1931,
ett »avtal», enligt vilket först och främst garanterades anställning i den
nya affären för samtliga de arbetare, som haft sysselsättning i den gamla.
Vidare tvungos två av de fyra bolagsmännen att ansluta sig till fackföreningen.
Genom denna tvångsåtgärd uppnådde fackföreningen att
dessa två, i enlighet med kollektivavtalets princip, betraktades såsom
»sist anställda». Detta betydde i sin tur så mycket som att eventuella
avskedanden först skulle drabba de bägge nämnda delägarna i bolaget!

Arbetsgivaren lämnades i nåder tillstånd att företaga nödvändiga pernå
tteringar under de tider på året, då arbetsbrist brukar råda inom facket
och då följaktligen behovet av övertalig manskapsstyrka är mindre
än någonsin. Väl att märka måste arbetsgivaren köpa detta medgivande
genom en av fackföreningen inryckt bestämmelse i avtalet, enligt vilken
även bolagsmännen skulle i tur och ordning underkastas permittering
i likhet med övriga arbetare.

Det inses lätt att detta avtal till sina ekonomiska konsekvenser var av
rent ruinerande innebörd för den nystartade firman. Det förtjänar tillläggas
att avtalets avfattning jämväl i övrigt gör det till ett i sitt slag
fullkomligt unikt dokument här i landet. Men trots detta ansågs arbetsgivarens
underkastelse icke fullständig ur fackföreningens synpunkt.
När de ovan omnämnda permitteringarna av tvingande skäl skulle börja
genomföras uppstod ögonblickligen nytt trassel, bråk och trakasserier.
Det blev tydligt, att fackföreningen ansåg avtalet i behov av en ytterligare
»modernisering». Och när det första avtalsåret led mot sin utgång
uppsades följaktligen avtalet från fackföreningens sida, i april
1932. Under ständiga slitningar, tidsödande och dyrbara underhandlingar,
icke att förglömma frikostig utdelning av hot och skällsord gentemot
arbetsgivaren (»svartfötter») etc. sökte fackföreningen nu att genomtrumfa
ytterligare en råd villkor, som icke med bästa vilja kunna
betecknas som annat än rent upprörande despotiska. Bland annat krävdes
att den tidigare medgivna möjligheten att permittera direkt övertaliga
inom den organiserade personalen skulle i realiteten slopas. Ingen
av de fackföreningsorganiserade skulle sålunda mot sitt eget medgivande
kunna penni tteras.

I valet mellan att nedlägga rörelsen, avskeda samtliga arbetare och
förlora sitt i affären nedlagda kapital, 25,000 kronor, eller möta motparten
i öppen konflikt, valde bolagsmännen det senare i tanke att arbetarna
skulle taga sitt förnuft till fånga och uppträda en smula mera resonlig!.
Antagandet visade sig oriktigt. Striden utbröt, hela blockadapparaten
sattes i rörelse mot den motspänstiga firman och en av sällsynt
hätskhet oell illvilja präglad kampanj inleddes mot det misshagliga
företaget. Det skulle föra för långt att här uppräkna detaljerna i denna
strid, varunder blockadterrorn firade verkliga orgier. Personliga
missfirmelscr av grövsta slag, förföljelser mot firmans abetande ägare
och den brödköpande allmänheten, bortskrämmande från affärerna av
minderåriga och kvinnor, som kommit dit för att göra uppköp, hot örn
repressalier allt intill tredje och fjärde led gentemot befarade besvärliga

128

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

vittnen till blockadlappsutdelarnas otyglade framfart etc, hörde? månad
efter månad till ordningen för dagen.

I denna situation funno sig bolagsmännen slutligen nödsakade att gä
till laga myndighet för att få avgjort, huruvida de ägde rättighet att ar-‘
beta i ett av dem ägt och drivet företag. Sundsvalls rådhusrätt, vars
utslag förelåg för någon tid sedan, gav så till vida de trakasserade affärsidkarna
rätt, ait fackföreningen dömdes att utge skadestånd till kärandena
med inalles 6,585 kronor varjämte de fem blockadväkterna förpliktades
att gemensamt med fackföreningen erlägga 1,000 kronor i liknande
skadestånd.

Målet har nu av hägge parterna dragits inför Svea hovrätt, varifrån ett
avgörande är att vänta inom kort. Det är möjligt, att nuvarande lagbestämmelser
icke medgiva ett enligt normalt svenskt rättsmedvetande tillräckligt
kraftigt inskridande mot övergrepp av här antydda upprörande
beskaffenhet: härom kan måhända besked vinnas först sedan saken
avgjorts i högsta instans. Men vad som under alla omständigheter kan
fastställas är, att den franske socialisten Marquet uppenbarligen hade
rätt i att ingenting skapar bättre jordmån för fascistiska strömningar
än ett socialistiskt styre. Fackföreningsväldet i Sverige ger in nuce
hela den socialistiska stats- och samhällslära!!, omsatt i det levande livet.
Denna lära känner inga hänsyn för andras rätt och frihet, den proklamerar
klassens och gruppens rätt att med våld och förtryck hävda sina intressen
som samhällets högsta lag. Därför är och förblir också den socialdemokratiska
uppfattningen i grunden frihetsfientlig och främmande
för det svenska, i bästa mening demokratiska kynnet. De stridsmetoder,
som den socialistiska arbetarrörelsen gjort till sina, kunna endast föra
oss allt längre bort från ett fritt samhälle och till sist äventyra det fria
styrelsesättets bestånd. Genom att uppamma hat och hämndkänslor hos
stora delar av befolkningen tryggar man icke demokratien.

Svenska Dagbladet den 27 september 1933.

Bil. 32.

En 60-åring i Bengtfors blockerad.

Skall stationsinspektoren få sin villa färdig?

Sedan åtskillig tid pågår i Bengtsfors i Dalsland en blockad, som är
ett alldagligt exempel på fackföreningarnas framfart,

_ Stationsinspektoren där, G. Hj. Bådström, vilken snart ingår i pensionsåldern,
beslöt bygga en liten villa efter ritningar från Hembygdsvårds
arkitektbyrå i Stockholm. För snickeriarbetet infordrade ha:;,
bud från fyra olika hall, och stannade för det som avgivits av snickaren V.
Joelsson i Bengtsfors. Dennes anbud understeg det närmast liggande
med 30 procent. Hr Rådström lät denne så mycket hellre få uppdraget,
som han i 40 år vistats i samhället och där åtnjöt ett mycket gott anseende
både som snickare och människa. Dessutom förelågo vissa ömmande
omständigheter i Joelssons familj, vilka vädjade till byggherrens goda
Hjärta.

Joelsson hade emellertid ett svårt fel, han var icke organiserad, dels
emedan han saknade sympati för fackföreningarnas verksamhet, dels erne -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

129

dan han var över sextio år och därför icke fick ingå i en dylik. Fölr
den blev den vanliga, stationsinspektorens villa blev blockerad med allt
som därmed följer i släptåg. Joelsson har emellertid arbetat hela tiden
och är snart färdig med sina snickeriarbeten. Ledningarnas indragande
o. d. har tidigare överlämnats till en firma men ovisst ur, örn den vågar
utföra sitt arbete. Kan den icke det, är det emellertid en enkel sak
att hänvända sig till Arbetets Frihet, som säkert kan åta sig detsamma
och även utföra det till belåtenhet.

Man är i samhället mycket upprörd över fackföreningens förföljelser
mot deu gamle, fattige snickaren, som redan förut är tillräckligt hårt
prövad.

Eskiästuna-Kuriren den 11 juli 1933.

Bil. 33.

Egendomligt övergrepp av tre fackförbund vid Eskilstuna-bygge.

Murare, träarbetare och grovarbetare till blockad.

Utan förklaring.

Men elektriker och rörmokare fortsätta arbetet.

Ett fackföreningsövergrepp av ganska uppseendeväckande slag har i
dagarna kommit till allmänhetens kännedom. Det rör ett nybygge i
Eskilstuna, där byggmästaren genom arbetarnas något egenmäktiga förfarande
kommit i en penibel och svår situation. Händelseförloppet, som
av allt att döma innebär ett klart brott mot ingångna avtal, är enligt den
relation som kommit till Eskilstuna-Kurirens kännedom i korthet följande.

När den bekanta konflikten i byggnadsfacket utbröt och arbetarna den
1 april nedlade arbetet gjordes hos de oorganiserade byggmästarna uppvaktningar
från tre av de berörda fackförbundens avdelningar i Eskilstuna,
Svenska träarbetarförbundet, Svenska grov- och fabriksarbetarförbundet
samt Svenska murarförbundet med hemställan örn förhandlingar
för arbetets fortsättande. Såsom villkor härför stipulerades prolongering
av de då löpande och uppsagda avtalen. Hos de byggmästare
som gingo in på dessa villkor skulle arbetet fortsätta till dess nytt avtal
kommit till stånd. Av byggmästarna i Eskilstuna var det några som accepterade
dessa villkor, bland andra byggmästare E. Evert Pettersson,
som bland annat har en fastighet under byggnad i kvarteret, Fotografen
nr 1. Arbetet i detta bygge har sedan dess fortgått utan störningar och
lönerna ha såsom överenskommits betalts enligt gamla avtalet.

Tills häromdagen, närmare bestämt fredagsförmiddagen i förra veckan.
Då stoppade det hela. Representanter för de tre arbetande fackförbunden
krävde nämligen att få diktera hur det skulle bli med måleriarbetena
i nybygget.

I mitten på juni hade byggmästare Pettersson uppvaktats av en kommitté
från Svenska måleriarbetarförbundets avdelning 25 i Eskilstuna,
vilken krävde, att hr Pettersson skulle underteckna det då uppsagda avtalet
mellan målarmästarna och måleriarbetarna. Hr Pettersson hade

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 3 sami. Nr 153 9

130

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

förklarat att han icke ansåg sig kunna skriva under ett avtal, som han
icke hade med att göra, enär han var byggmästare och icke målarmästare.
Måleriarbeten utlämnas som bekant som regel på entreprenad. Kommittén
sökte emellertid enträget övertyga hr Pettersson örn det fördelaktiga
i att skriva under, men denne nekade bestämt.

Sådan var läget i mitten av juni. För några dagar sedan sammanträffade
hr Pettersson med en måleriarbetare, tillhörande avdelningen i
Eskilstuna. Denne hade tidigare av byggmästaren erhållit löfte att någon
gång efter midsommar få räkna på måleriarbetet i bygget. Detta skulle
ske för fackföreningen i Eskilstuna, vilken som bekant under konflikten
åtager sig måleriarbeten. Någon dag efter midsommar infann sig mycket
riktigt mannen jämte två ledamöter av fackföreningens styrelse. De
sökte därvid framhålla att det skulle bli långt mer fördelaktigt för byggmästaren
att utföra arbetet på löpande räkning enligt ackordsprislistan
och att själv anskaffa material. Härtill svarade byggmästaren nej. Han
önskade på förhand veta, till vilket pris arbetet skulle belöpa sig. Samtidigt
meddelade hr Pettersson, att han hänvänt sig till målarmästare
Bernh. Hellström och Kooperativa måleriaffären, vilka gått in på arbetarpartens
krav och därför erhållit dennas tillstånd att utföra måleriarbete.
Något kostnadsförslag från representanten för fackföreningen har
senare icke inkommit, och blott från ena av de här nämnda firmorna
har hittills kommit kostnadsförslag. Icke förrän besked inkommit
rörande kostnaderna för måleriarbetet är hr Pettersson i stånd att avgöra
vem som skall utföra detsamma, precis i enlighet med gällande kutym
vid alla entreprenadanbud.

Så långt hade saken avancerat, när byggmästaren på fredagsmiddagen
den 7 juli underrättades därom, att murare, träarbetare och grovarbetare
vid bygget nedlagt sitt arbete och förklarat sympatiblockad med de måleriarbetare
— som, märk väl, ännu icke hunnit påbörja något arbete, anbuden
hade som sagt ännu icke kommit in från någon av de tre som blivit
anmodade och således intet måleriarbete kunnat påbörjas.

Anledningen till detta uppseendeväckande steg från de övriga fackföreningarnas
sida är fullkomligt okänd. Byggmästaren har icke erhållit
annan förklaring än att arbetet inställes så länge det icke bestämts om
måleriarbetet. Arbetet har hela våren och försommaren fortgått utan
minsta bråk eller störningar, och man hade icke någon som helst anledning
frukta konflikt. Så kom detta ingrepp till men för både byggmästaren,
arbetarna och de hyresgäster, som redan skrivit kontrakt och vänta
att få flytta in i fastigheten.

Historien är så mycket mer egendomlig som de här berörda tre förbunden
igångsatt aktionen utan stöd från elektrikerförbundet. Ordföranden
i Eskilstunaavdelningen av detta förbund har nämligen vid förfrågan svarat,
att så länge intet som helst är bestämt vem som skall utföra måleriarbetet
kan det inte komma på fråga med några åtgärder från deras
sida. Börmokarna äro också fortfarande i arbete.

Blockaden är visserligen icke så omfattande — den berör ett tiotal man
— men den vållar icke dess mindre betydande skador. Man avvaktar ar
betarpartens förklaring till detta underliga förfarande.

Motioner i Första kammaren. Nr 153.

131

Eskilstuna-Kuriren den 19 juli 1933.

Bil. 34.

Byggblockäderna i Eskilstuna klart avtalsstridiga.

Expert: fällande dom vid eventuell process.

Nytt upprörande fall:

Fadern fick ej ta bygghjälp av sina fyra vuxna arbetslösa söner.

De fall av fackföreningsövergrepp, med vilka Eskilstuna-Kuriren för
några dagar sedan tog itu, lia väckt, betydande uppmärksamhet i landet.
Tidningar av olika färg, såväl i Stockholm som landsorten, lia påtalat
dessa övergrepp såsom typiska för den mentalitet och den »ordning» på
arbetsmarknaden, som icke längre får tolereras.

Att vi låtit saken bero några dagar beror icke därpå att vi ansett den
utagerad och färdig. Tvärtom: här bör statueras ett exempel som sätter
en bom för fackföreningsbyråkraternas hänsynslösa och godtyckliga
framfart. Det skulle lända till framtida nytta för hela samhället, icke
minst för den arbetarpart, som vilseledd står utan moralisk skuld till det
inträffade. Att upptaga en debatt, där ena parten ogenerat använder sig
av de mest befängda och sanningslösa argument skulle emellertid aldrig
ha fallit oss in. I stället ha vi undersökt samtliga ifrågavarande fall av
övergrepp hos en av de mest auktoritativa personer vårt land har rörande
tolkning av avtalstvister och allmänna förhållanden på arbetsmarknaden.
Resultatet blev förbluffande — för arbetarparten.

Som bekant meddelade arbetarparten i sin »förklaring» till blockaden
hos byggmästare Evert Pettersson, att denna satts i gång för att tvinga
hr Pettersson att hålla ett »givet» löfte, nämligen att låta de företagare,
vilka sanktionerats av fackföreningsbyråkraterna, målarmästare Hellström,
Kooperativa måleriaffären eller måleriarbetarna själva, utföra
målningsarbetet inom bygget. När hr Pettersson i Eskilstuna-Kuriren
meddelade, att detta löfte var uppdiktat och att saken blott ställts i utsikt,
när vi framhöllo för egen del, att ett sådant löfte icke på något sätt
kunde ge arbetare i andra fack anledning att sätta företaget under blockad,
detta så mycket mindre som något löftesbrott ingalunda förelåg, ja,
då började arbetarparten för att blanda bort korten att orda om en annan
historia.

Fällande dom given.

För att inte dra ut saken med onödiga skriverier har Eskilstuna-Kuriren
underställt en av landets främsta experter i avtalsirågor alla acta
i detta för arbetarparten synnerligen graverande mål. Denne förklarade
därvid att arbetardomstolen är kompetent att döma i ett mål som
detta, trots att arbetsgivaren icke är organiserad. Det gäller nämligen
ett kollektivavtal som prolongerats, varför domstolens kompetens icke kan
sättas i fråga. Experten ansåg sig vidare efter att ha inhämtat alla
omständigheter i frågan kunna förklara, att arbetarparten otvivelaktigt
skulle bli dömd, därest byggmästaren ville göra sak av blockaden. Här
föreligger nämligen ett brott mot gjord överenskommelse så flagrant
och tydligt, att saken icke kan diskuteras. I det fallet torde det båta
föga, örn arbetarnas ledare nu skulle sticka svansen mellan benen och
upphäva blockaden. Saken ligger nu helt i byggmästarens händer, om

132 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

lian vill kräva sin rätt mot en övermäktig arbetarbyråkratis godtyckliga
diktatur eller örn han låter nåd gå före rätt. För att bidraga tili att
skapa, ordning på arbetsmarknaden är det otvivelaktigt av värde, att
han väljer det förra alternativet.

Avtalsbrott även i fallet Solgren.

Även i den av oss påtalade bloekaden mot byggmästare Solgren vid
hans bygge på Djurgårdsområdet. föreligger enligt vad vi inhämtat ett
klart och tydligt brott mot avtalet. Så som denna sak ligger till är det
överilödigt att än en gång redogöra för alla omständigheterna i frågan.
Även rörande dessa har den av oss anlitade experten erhållit full kännedom.

I detta fall stödde som bekant arbetarnas s. k. förtroendemän sin aktion
därpå, att byggmästare Solgren avskedat sina arbetare sedan arbetet
med bjälklag och takstolar avslutats. Hr Solgren väntade att få
dessa avsynade i vederbörlig ordning och då detta dröjde örn, krävde
arbetarna ersättning för väntetid. Vid närmare förhandlingar gåvo
emellertid arbetarna med sig på denna punkt och avstodo från sitt krav.

Så gick det några dagar. Under den tiden inträffade vissa händelser,
vilka på ett ganska avsevärt sätt förändrade situationen för byggmästaren.
Han fann sig nödsakad säga upp sina arbetare. Men detta skulle
han icke lia rätt till, enligt arbetarnas förklaring av den anledningen
att »arbetsgivare inte har rättighet att avskeda arbetare under pågående
ackordsarbete».

Så långt är det riktigt Avtalet stipulerar detta i paragraf 4. Men
denna var i förevarande fall ingalunda möjlig att tillämpa. Enligt det
i Eskilstuna gällande avtalet äro nämligen ackordsarbetena uppdelade i
icke mindre än nio olika grupper. Det är medan arbetet med dessa grupper
pågår som arbetet icke får avbrytas. Så snart som varje grupp avslutats,
har arbetsgivaren rätt att avbryta arbetet för att organisera
planläggningen av den följande gruppen på lämpligt sätt. Han kan därvid
avskeda det folk han hittills halt i sin tjänst och skaffa sig annan
personal, han har över huvud rätt till vilka ändringar han önskar. Enda
undantaget härifrån utgör eventuell privat uppgörelse som kan ha träffats
mellan arbetsgivaren och arbetarparten.

I hr Solgrens fall hade arbetet avancerat så långt som t. o. m. den
tredje av de nio ackordsgrupperna. Denna tredje grupp, vilken enligt avtalets
formulering omfattar »till en byggnad hörande bjälklags- och takstolsarbete»,
hade just avslutats, något som också arbetarparten i sin »förklaring»
erkänner. Hr Solgren hade icke heller träffat något separat
avtal med sina arbetare utöver kollektivavtalet. Detta tillämpades och
ingenting vidare. Därmed var också hr Solgren i sin fulla rätt att utan
vidare förklaringar avskeda det folk han icke hade användning för, detta
så mycket mer som fackföreningen mot hans vilja prackat på honom en
eller snarare ett par man. Icke förty förklaras han av arbetarna i blockad.

Saken är fullt klar. Enligt den expert, som på Eskilstuna-Kurirens
anmodan yttrat sig även i detta fall, föreligger ett uppenbart avtalsbrott,
från arbetarpartens sida.

En tredje historia.

Sedan Eskilstuna-Kuriren vid tidigare tillfällen påtalat dessa båda fall,
vilka nu äro till full evidens klarlagda, har det kommit ytterligare ett antal
liknande historier till vår kännedom. Det är tydligt, att fackförenings -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

133

pamparna i Folkets hus i det tysta utöva en terror och ett skräckregemente
mot enskilda företagare, som är rent förfärande. Man förlitar sig
på att vederbörande icke skola komma sig för att draga saken till offentlighetens
kännedom och dom. För dagen skola vi nöja oss med att återge
ett exempel.

En enkel arbetare utan tillgångar påbörjade för någon tid sedan ett
bygge strax utanför staden. Huset skulle han använda för egen räkning,
han själv och hustrun skulle disponera ett par rum, hans fyra vuxna söner
— samtliga arbetslösa sedan lång tid tillbaka — skulle ha en lägenhet.
Han beräknade därför att få använda åtminstone ett par av sönerna
som hjälp. Då de icke hade annat arbete vöre det dels ett arbetstillfälle
för sönerna och dels någon ersättning för kost och logi, som sönerna
under hela sin arbetslöshetsperiod utan ersättning åtnjutit hos föräldrarna.
Den äldste av sönerna är 28 år och organiserad i träarbetareförbundets
avdelning i Eskilstuna, den andre 27 år, organiserad i järn- och
metall, den tredje 25 år och den fjärde 16 år, båda de senare oorganiserade.

Så sattes bygget i gång. Det hade icke fortgått många dagar, förrän
några utskickade från Folkets hus infunno sig och dekreterade, att någon
annan än den son, som var organiserad i träarbetareförbundet icke fick
användas såsom hjälp åt fadern. Och: denne i sin tur fick icke arbeta på
bygget han heller, därest icke fadern samtidigt anställde jämväl en annan
organiserad träarbetare. Fadern skulle få deltaga i arbetet, men allt
ackordsarbete han utförde skulle mätas och delas upp på de båda övriga,
De tre andra vuxna sönerna ägde icke rätt, att ens deltaga med kantlangning.
Då den ene av sönerna vädjade att fä hjälpa till, av den anledningen
att han ansåg det avita, att fadern icke blott skulle hålla sönerna
med mat, bostad och kläder utan även arbeta för dem, förklarades från
någon medföljande, icke ansvarig fackföreningsmän, att »de finge gå i
stan och tigga». Yttrandet är symptomatiskt för den uppfattning örn näringsfrihet
som företrädes av fackföreningsmännen.

Varken fadern eller bröderna vågade emellertid bryta mot fackföreningsbyråkraternas
maktspråk. De äro samtliga arbetare och vågade
icke taga risken att bli förklarade fågelfria på arbetsmarknaden för all
framtid. Fadern hade icke heller medel att anställa den andre utomstående
arbetare, som fackföreningen krävde, och följden har blivit att fadern
måst gå ensam ute på bygget, medan hans fyra vuxna arbetslösa
söner suttit hemma och tittat på< varandra, trots att de ingenting hellre
önskat än att få hjälpa sin far.

Fallet är lika upprörande som groteskt. Det låter som en saga från
det marxistiska framtidslandet. Och ändå är det en bild ur verkligheten
i det svenska s. k. rättssamhället anno 1933. Svensk lag har inte mycket
att betyda i ett sådant fall. Det är herrarna på Folkets hus som dekretera
— i kortsynt egenmäktighet och till skada för alla grupper i samhället,
icke minst arbetarna. Hur länge skall detta,tillsänd kunna tolereras
J

Klart besked.

Arten av de blockadtilltag, vilka, som bekant, tidigare påtalats av
Eskilstuna-Kuriren, är nu fullt klarlagd. Genom de uttalanden, som en
av landets främsta experter gjort för denna tidning, och vilka publiceras
på annan plats i dagens nummer, har det med full evidens bestyrkts,
att såväl aktionen mot byggmästare Evert Pettersson som den mot bygg -

134 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

mästare Solgren står i uppenbar strid mot träffade avtal och uppgörelser.
Arbetarparten sökte i sina förklaringar använda sig av den taktiken
att tala örn annat, att på det mest befängda sätt blanda bort korten.
Detta lyckades icke. I stället för att fortsätta ett fullkomligt gagnlöst
orerande har nu experten fått säga sitt ord. Det säger sig självt, att han
icke med sitt namn vill framträda inför offentligheten. Det är arbetsdomstolen,
som i detta fall har utslagsrätten, ingen enskild person. Men
själva saken är klar.

Förvisso skulle det verka välgörande, om arbetarpartens självsvåldsblockad
fullföljdes inför domstol. Det finns ingen anledning att i en sådan
situation tveka. Samhället måste värja sig mot facltföreningsbyråkratiens
övergrepp, och den enda utväg som står till buds är Sveriges
rikes lag och vederbörande myndighet.

Det bör än en gång klart sägas ifrån, att den organiserade arbetarklassen
som sådan icke får läggas till last för de av Eskilstuna-Kuriren påtalade
övergreppen, liksom icke heller för alla de otaliga liknande historier,
vilka aldrig komma till offentlighetens kännedom. Det är arbetarnas
självrådiga tjänstemän, som bära ansvaret, en ny grupp av parasiter
på det sunda näringslivet, vilka samhället, arbetare oell arbetsgivare såväl
som den stora allmänheten måste noga se upp med. Skulden ligger
också till mycket stor del på den press, som utger sig för att vara arbetarnas
speciella, men som på grund av okunnighet, kortsynthet och falskt
frieri till sin läsekrets saknar kompetens att skilja mellan vad som är
sant och rätt och vad som är osant och orätt.

Något mer upprörande än den historia från ett bygge i närheten av
Eskilstuna, vilken refereras på annan plats i dagens nummer, och vid
vilket fadern nekades att ta hjälp av sina fyra vuxna, sedan flera år arbetslösa
söner, kan näppeligen tänkas. Sönerna skulle själva bo i huset,
de ligga sina obemedlade föräldrar till last, de önska ingenting hellre
än att få hjälpa till. Men inför utsikten att bli lysta i bann för all sin
framtid, att få schavottera i prickningsannonser, att bli berövade rätten
till existens, ha de fallit till föga. Man frågar: kunna verkligen Sveriges
arbetare, stadens arbetare, solidarisera sig med ett så upprörande tilltag
av fackföreningsledningen som detta? Det är på tiden, att arbetarna själva
taga avstånd från dylika metoder. Skörden av denna sådd kan annars
bli fruktansvärd.

Ännu finns dock något i detta land, som heter Sveriges rikes lag. Visserligen
söka hrr fackföreningsledare med metoder, som tävla med jesuiternas,
att sätta samhällets rätt ur spel, men det skall icke lyckas. Den
opinion, som sluter upp kring lag och rätt, kring den enskildes frihet till
arbete och bröd, denna sunda opinion måste vara och är i tillväxt. Det
går icke att söka negligera vad som här inträffat. Visserligen äro fallen
icke stora i och för sig, men principen är livsviktig. Rätten får icke dikteras
från Folkets hus, den dagen så skulle ske, vore det ute med »svenska
folkets urgamla rätt».

Fackföreningarna äro goda och nyttiga, så länge de hålla sig inom sin
lojala verksamhetssfär. När de i okunnighet och grov tilltagsenhet uppträda
som diktatorer för hela samhället, då är det varje sund medborgares
plikt att bestämt reagera.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

135

Avskrift.

Bil. 35

Allernädigste Konung, Eders Majestät.

1 känslan av min oförmåga att under här nedan anförda omständigheter
kunna skaffa mig ens en nödtorftig utkomst i min hittillsvarande yrkesutövning
och sedan jag jämväl erfarit, att gällande lagbestämmelser icke
erbjuda mig någon möjlighet att genom hänvändelse till domstol eller
andra myndigheter erhålla rättelse, vågar jag härmed, enligt gammal
svensk sed, frånvända mig till min Konung med andragande av mina bekymmer.

Under hösten år 1930 hegynte jag å tomten nr 6 i kvarteret Sömmerskan,
uti Enskede, uppföra en byggnad, varvid jag avtalade med en mureriarbetare,
tillhörande den s. k. lokala samorganisationen å platsen, att denne
skulle åt mig utföra murningsarbetet. Sedan muraren ifråga verkställt
vissa grundmurningsarbeten, infann sig emellertid å arbetsplatsen ett ombud
för Svenska Murareförbundets Stockholmsavdelning och förständigade
mig att icke vidare anlita nämnde murare, vilken, sedan han erhållit
kännedom örn ombudets uppmaning till mig, omedelbart inställde sitt arbete,
varefter jag själv fick mura upp skorstensstocken i huset. Jag tilllägger
i detta sammanhang, att Murareförbundets ombud vid sitt besök å
arbetsplatsen även förbjöd mig att själv där utföra något murningsarbete.

När sedermera skorstenen skulle putsas, nödgades jag likväl ånyo, för
att, såsom jag avsett, hinna få bygget färdigt till den 1 oktober 1931, anlita
en fackkunnig person och liänvände mig i sådant ändamål direkt till
Lokala Samorganisationens å platsen expedition och erhöll därifrån en
murare till hjälp, vilken även utförde arbetet ifråga. Jag trodde då, att
jag icke vidare behövde befara några blockadåtgärder mot bygget, sedan
jag för all säkerhets skull först gjort en formell hänvändelse till en facklig
sammanslutnings ledning och av densamma fått mig en av dess medlemmar
tillsänd.

Jag hade emellertid icke räknat nied den rivalitet, som råder mellan
olika fackliga organisationer. Ovannämnda murareförbund gjorde nämligen
gällande, att allt murningsarbete vid mitt bygge skulle tillkomma dess
medlemmar, oell alldenstund vederbörande i lörbundet hade sig bekant,
att vissa yttre putsningsarbeten, vartill erfordrades hjälp, återstodo att
utföra å bygget, förklarades min arbetsplats genom i vissa tidningar införda
blockadannonser i blockad på grund av — såsom det uppgavs —
»oordnade förhållanden» därstädes. Genom anlitandet av det för den därför
utsatte mången gång såväl ekonomiskt som moraliskt ödeläggande
blockadvapnet avsåg Murareförbundets ledning uppenbarligen tvinga mig
att i brist på annan arbetskraft anlita någon eller några av dess medlemmar.
Då jag emellertid icke kunde förmå mig till en dylik underkastelse,
bland annat därför, att Murareförbundet då säkerligen enligt av detsamma
tillämpade metoder skulle låta uppmäta allt tidigare vid bygget utfört
murningsarbete samt för egen del fordra betalning därför, nödgades
jag, sedan blockadförklaringen verkat därhän, att jämväl den med Mu
rarelörbundet konkurrerande Lokala Samorganisationen icke längre pä
grund av blockaden ansåg sig kunna biträda mig med arbetskraft, ensam
ombesörja även utförandet av återstående putsningsarbeten. Utan någon
som helst hjälp måste jag därjämte själv färdigställa murbruk — murbruksfabrikens
personal vägrade givetvis att biträda en blockerad — samt

136

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

vara min egen hantlangare i det fortsatta arbetet, vilket allt i hög grad
fördröjde byggets fullbordande.

Jag bär,. fortsätter Almén, inför Eders Majestät vågat lämna ovanstående
utförliga framställning av omständigheterna i samband med den mot
mig igångsatta blockaden allenast för att söka visa, att jag därvidlag icke
låtit komma mig något till last, sorn, enligt åtminstone hitintills rådande
rättsuppfattning, varit för mig moraliskt nedsättande eller i övrigt av sådan
beskaffenhet, att jag gjort mig förtjänt av de för bela min bärgning
synnerligen menliga påföljder, som ifrågavarande blockad kommit att för
sig medföra.

Det visaoe sig nämligen, att då jag icke, såsom jag från början avsett,
på grund av Murareförbundets mellankomst, kunde få bygget färdigställt
till den 1 oktober 1931, vid vilken tidpunkt jag ämnat sälja huset, utan
av december samma år, var den gynnsamma tiden för försäljning
försutten, och det blev mig sedan länge omöjligt att få huset försålt.
En medverkande orsak härtill är givetvis den sedan senhösten 1931
alltmer kännbara ekonomiska depressionen •— vilken dock ännu vid tiden
för den 1 oktober samma år icke inträtt i full utsträckning — men även
svårigheten att över huvud kunna anskaffa köpare av ett blockerat bus
har i detta sammanhang visat sig kännbar.

* slutet av september månad innevarande år lyckades jag äntligen
försälja huset; dock på för mig oförmånliga villkor. Härtill kommer, att
jag under det år, som förflutit efter husets färdigställande, nödgats ådraga
mig för mina villkor högst betydande utgifter för detsammas förräntande,
uppvärmning, vård och underhåll i övrigt.

Under dessa för mig bekymmersamma förhållanden kan jag ej heller
vidare erhålla något stadigvarande arbete, beroende dels därå, att jag icke
är organiserad i någon facklig sammanslutning samt dels och framför allt
på grund av den mot mig alltjämt fortgående blockaden. Efter att under
ett långt och strävsamt liv hitintills ha kunnat av egna krafter skaffa
mig en örn ock nödtorftig bärgning måste jag numera anlita vänner och
närstående för att genom deras hjälpsamhet erhålla mat för dagen. Mina
förpliktelser mot det allmänna — i form av skatter och utskylder — vilka
jag hitintills alltid fullgjort, nödgas jag även eftersätta till följd av mitt
utan egen förskyllan iråkade nödtillstånd. Jag ser mig därför inom en
nära framtid såväl hotad av exekutiva åtgärder som ock ställd inför den
dystra nödvändigheten att nödgas ligga det allmänna till last. Murareförbundets
blockad fortsätter alltjämt, och något skydd mot verkningarna
av densamma kan jag ej påräkna.

Det är under trycket av mitt sålunda iråkade nödläge och i känslan av
att icke annorstädes kunna påräkna någon hjälp, som jag såsom en sista
utväg hänvänder mig till Eders Majestät personligen med en underdånig
bön att örn möjligt genom Eders Majestäts åtgärder erhålla bistånd och
skydd i mina fortsatta ansträngningar att söka redligen försörja mig i
mitt yrke.

Stockholm den 10 november 1932.

Underdånigst:

K. A. Almén.

Rätt avskrivet betyga:

Sven Byström. M. Morsing.

Beträffande Alméns här återgivna skrivelse har Kungl. Maj:t den 24
mars 1933 (diarienr 5595/32) resolverat följande: »Kungl. Majit finner
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.»

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

137

Bil. 36.

Nya Dagligt Allehanda den 7 maj 1933.

Frihet bor i Norden.

Ha vi demokrati eller fackföreningsdiktatur?

Tvångsmetoder både mot arbetare och företagare.

Den socialdemokratiska press, som dagligen tar stora ord i munnen örn
frihet och diktatur, är själv redskap åt det mest hänsynslösa tvång och
förtryck, vilket riktar sig ej blott mot arbetare, som tvingas in i organisationerna,
där de utsugas genom det järnhårt tillämpade kontingentsystemet,
utan även mot mästare och företagare.

Följande annons i Soc.-Dem. den 27 april är belysande:

Bleck- och plåtslagare, byggnadsarbetare,
villa- och småstuguhyggare torde

beakta nedanstående:

Byggnadsfackens Samorganisation har på representantskapets årsmöte
den 25 april 1933 uttalat sig för att byggnadsarbetare tillhörande Samorganisationen
må ställa sig solidariska med undertecknad organisation då
det gäller att bringa ordning och reda bland s. k. självförsörjare som utföra
plåtslageriarbeten. Innan de få utföra egna arbeten, böra de uppvisa
klar fackföreningsbok. Medlemmar, som äro arbetslösa och åtaga sig egna
arbeten, skola enligt avdelningsbeslut, innan anbud lämnas, anmäla detta
å avdelningens expedition.

Nedanstående självförsörjare äro sådana som äro motståndare till ordnade
förhållanden:

Lennart Ahlgren, Centralpalatset, Lidingö, O. Andersson, Nockeby, Ed^
vin Föll, Norrviken, John Jeansson, Segeltorp, J. H. Olofsson, Eliagatan
46, Sundbyberg, Gustaf Zakrisson, Åkersberga, Karl Erik Holm, Nockebyhov
4, Tore Öberg, Skönsviksvägen 265, Stureby, Mauritz Helin, Hässelby,
Gustav Palm, Ålsten, Carl Oscar Nilsson, Skolvägen 127, Älvsjö, Frits Pettersson,
Spånga, Arvid Larsson, Huvudstagatan 20, Huvudsta, Ebbe Nilsson,
Huvudsta, utför arbeten å villaområdet Enskede gård, JohanssonWahlström,
Spånga, A. G. Moback, f. d. cykelreparatör, Roslags-Näsby,
Palm, portvakt vid Stockholms elektr.-verk, utför plåtarbeten i Lahall,.
Roslags-Näsby, E. Hallberg och R. Pettersson, Christianssons eftr. Bryggaregatan
6 B, Erik Hedberg, Hantverkaregatan 65, Helmer Andersson
och John Norell, Stockholm, H. E. Pettersson, född 1903 från Södertälje,
C. H. Pettersson, född 1904, från Södertälje, G. W. Svensson, född 1909 från
Södertälje, G. E. H. Wahlström, född 1908 från Södertälje. Dessa från
Södertelje äro med förbundets stöd blockerade.

Stockholm den 25 april 1933.

Sv. Bleck- och Plåtslageriarbetarförb.
avd. nr 6, Stockholm.

Styrelsen.

Avsikten är uppenbar, det gäller att blockera de uppräknade till dess de
falla till föga för fackföreningstyranniet. Och så kuschade och skrämda
ba företagare och arbetare blivit genom fackföreningsledarnas skräckvälde,
! att självförsörjande mästare nu faktiskt ej våga göra motstånd.

138 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

De självförsörjande bliva ställda inför Vatikanens domstol.

Man nöjde sig nämligen ingalunda bara med annonsen. Fackliga ombudsmän
besökte de prickade och gåvo dem muntliga förständiganden.
Sedan bearbetningen pågått tillräckligt kraftigt, och särskilt efter annonsens
offentliggörande, blevo de hemsökta möra och i fredags afton inlunno
sig efter mottagen kallelse på Folkets hus för att »underhandla örn definitiv
uppgörelse», som det hette. Underhandlingen bestod i att de fingo sig
förelagt att välja mellan att gå in i fackföreningen eller bli utsatta för
regelmässig bojkott och därmed ekonomisk ruin.

I detta trångmål funno de sig nödsakade att kapitulera för den organiserade
övermakten och inrangera sig som fackföreningsmän.

Detta är alltså vad socialisterna mena med frihet och medborgarrätt.

Ingen har vågat klaga.

Vi vilja här betona, att ingen av de pressade har vågat komma och klaga
för vår tidnings redaktion. Så modiga hava de inte råd att vara. Det är
en utanför stående person, som kommit att intressera sig för saken och
satt sig i förbindelse med oss.

Han skriver bland annat:

»Det exempel på utsugning av en fattig arbetare, som den 4 maj återgavs
i N. D. A., var blott ett bland oräkneligt många fall och därtill relativt
lindrigt. Mannen blev ju bara avpressad 25 kronor, visserligen hårt
nog, då detta var hans sista slant och han samtidigt ådömdes att fortfarande
vara avstängd från arbete, d. v. s. svälta, men det är brukligt att i
murarfacket skall den som vill ha arbete erlägga 300 kronor. Dock har
hänt att även en sådan blivit bortkörd från arbetsplatsen, när fackföreningsstyrelsen
velat placera någon värdigare, d. v. s. någon av pamparnas
släktingar eller vänner. Men går det ändå inte för långt, när regeringsorganet
i Sveriges land uppräknar namn oell adresser på personer vilkas
’brott’ är, att de velat ärligen försörja sig på eget ansvar.»

En annan arbetare-insändare skriver:

»Hur länge skall Sveriges folk tåla dessa metoder i frihetens missbrukade
namn? ’Vi vilja lia arbete.’ — ’Vi vilja ha bröd’, står det på demonstrationsstandaren.
Detta är väl endast — jag höll på att skriva 1 april.

Jag skulle vilja göra en honnör för N. D. A. som är opartisk och törs
tala sanning samt bedja svenska män och kvinnor att följa dess politik
hädanefter. Då skall utvecklingen leda därhän, att den dag kommer då
svenska folket verkligen kan trampa förtrycket under fotterna.»

Men den demokrati som regeringspartiet bjuder på är en upprörande
vrångbild.

Svenska Dagbladet den 27 juni 1933.

Bil. 37.

Arbetarna i strid örn småstugor.

»Ar detta demokrati föredrar jag en rättvis diktator.»

Småstugebyggarna utföra visserligen i allmänhet själva, ofta med anhörigas
bistånd, en del av arbetet med stugornas uppförande, men vissa
arbeten kunna de ej och äga ej heller tillåtelse att utföra på egen hand.

139

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

De måste härför anlita fackarbetare, och på denna punkt skär det sig ej
Bällan. De organiserade byggnadsarbetarna bevaka noga sina olika arbetsområden
oell småstugebvggaren, som oftast själv tillhör arbetarklassen,
har på detta sätt fått omedelbar känning av de stundom ganska hänsynslösa
metoder, som klassbröderna inom byggnadsfacket tillämpa. Hur
klent ställt det är med arbetets frihet på småstugeområdena framgår av
följande insändare, som en namngiven småstugebyggare tillställt Svenska

Dagbladet. , „ ......

»Så har då den terror, som byggnadsarbetarna under mangnar tillämpat
vid byggena i huvudstadens mitt, även sträckt sig till småstugebjggena
i stadens utkanter. För att begränsa mina utgifter så att de bättre
svarade mot mina reducerade inkomster beslöt jag uppföra en småstuga
vid Ängby, och jag håller nu som bäst på därmed. Men örn jag lyckas få
den färdig är tämligen ovisst ity att byggnadsarbetarna nu på allvar börjat
hindra även småstugebyggarna att till rimliga priser skaffa sig ordentliga
bostäder. Fastän ingen i detta land tillåter mig att själv uppföra
en sådan stuga och fastän staden har det största intresse av att jag
lyckas i detta mitt uppsåt skall en klick ekonomiskt obalanserade hejdukar
tillåtas förorsaka allehanda svårigheter för mig och andra. Är detta
demokrati då föredrar jag mycket hellre en rättvis diktator.

Ingen oorganiserad får hålla i mursleven.

En av mina grannar fick en kväll besök av flera murare som frågade
honom örn han tänkte anställa utomstående för murning av grunden.

— Ja, det tänker jag.

— Då får ni endast anlita organiserad arbetskraft. _

— Nej, det ämnar jag visst inte göra. Ni kan väl inte hindra folk från
att plocka sten åt mig.

— Nej, men ingen oorganiserad får hålla i mursleven.

— Det kan jag göra själv. ....

Då jag för ett par veckor sedan begärde vid kontoret att påföljande

söndag få montör till hjälp att resa min stuga svarades det, att jag också
måste anställa en snickare, som skulle hjälpa montören i dennes arbete,
ty avdelningen hade beslutat att så skulle ske.

— Vad angår det avdelningen vem jag tar till hjälp vid resning av min

stuga? frågade jag. -i ,

— Ja, dom har beslutat, att ni måste ha en snickare till hjälp, och da
går det ej att komma ifrån den saken, fick jag till svar.

Jag knöt mina nävar, ty jag blev arg, och sade att detta land håller på
att bliva ett tillhåll för dåraktiga byggnadsarbetare, som tro, att de i
längden kunna terrorisera en hel allmänhet. Men snickaren skulle vara
med. Påföljande söndag infann han sig också — objuden. Jag beslöt se
efter vad han egentligen skulle göra och koni då underfund med, att han
icke uträttade annat snickeriarbete än slog i spik, och för detta arbete
skall jag få betala 4 kronor, säger fyra kronor per timme. Själv säde hail
att det skulle lili billigare, men det tror jag ej pä. Det ordas nu även
örn, att allt småstugebygge hädanefter skall utföras endast av organiserade
arbetare och även detta faller nog denna socialiststyrda stad undan
för. Var är den starke mannen, som kan rätta detta oefterrättlighetstillstånd?
Det måste bli ett slut på denna kränkning av fri och rättigheter
om strider och bitterhet ej skall öka.»

140 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Fackföreningarna ha uppvaktat staden.

Tidningen har haft ett samtal nied fastighetsdirektör Axel Dahlberg om
saken. Han framhöll, att det vid de lörsta småstugebyggena uppträdde
personer som åtogo sig arbeten av skilda slag, men efterhand har en skarp
avgränsning mellan de olika arbetsområdena skett, och varje fack övervakar
nu noga att inga »obehöriga» åta sig arbeten som ligga inom dess
räjong. Efterhand har det utbildat sig klara linjer för arbetets fördelning
mellan de olika grupperna. Representanter för fackorganisationerna
lia förhandlat med oss, och därvid har samförstånd uppnåtts örn förfaringssättet
i olika fall. Varje småstugebyggare får innan han börjar ett
skriftligt meddelande om att vederbörande fackföreningar begärt att organiserade
arbetare skola anlitas för fackarbeten. 1 de kostnadsberäkningar,
på vilka stadens uppgörelser med småstugebyggarna baseras, bar
man också gått ut ifrån, att arbetet skall betalas efter godtagen prislista.
Till arbetslöner åtgår för varje stuga 2,000 å 2,500 kronor, vartill komma
entreprenader (rörarbeten etc.) för 2,000 kronor eller något därunder. Av
lönekostnaderna får småstugebyggaren själv stå för 1,000 kronor, vilka
kunna gäldas genom eget arbete. Resten betalas av det byggnadskreditiv
som staden tillhandahåller. Såvitt jag kan se behöver det därför inte bli
några slitningar, örn man blott rättar sig efter de anvisningar som lämnas
av småstugebyrån. Någon ändring av småstugebyggets karaktär därhän,
att stugornas uppförande i sin helhet skall utföras av organiserade
arbetare blir det ingalunda. Liksom hittills får småstugebyggaren själv
eller med tillhjälp av familjemedlemmar utföra arbete för 1,000 kronor.

Sv. Daghi, av deri ISO juni 1933.

Småstugans idé slås i spillror?

Staden faller undan för fackföreningarnas anspråk. »Böra nöd vändigt

beaktas.-»

Byggnadsarbetarnas försök att tillvälla sig monopol på arbetet med
småstugornas uppförande bar väckt stort uppseende. Örn fackföreningarna
lyckas ordna det efter eget sinne, är det fara värt, att bela småstugeidén
slås sönder. Ännu så länge tillåtes småstugebyggaren i nåder att
utföra en del av arbetet, men det är fara värt att bans frihet att själv
arbeta undan för undan kommer att beskäras, så att det till slut blir förbjudet
för andra än de organiserade byggnadsarbetarna att ta befattning
med småstugebyggandet. Hur uppträder nu staden gentemot byggnadsarbetarnas
anspråk? Svenska Dagbladet återger här nedan innehållet i
det förut omtalade cirkulär som tillställes småstugespekulanterna innan
■de skriva kontrakt. Det framgår härav, att stadens vederbörande ära
fullt på det klara med att fackföreningarnas krav äro ägnade att »avsevärt
inskränka byggarens möjligheter att på för honom själv förmånligaste
sätt ombesörja vissa arbeten med stugans uppförande». Men det
framhålles i alla fall i cirkuläret att fackföreningskraven »nödvändigt
böra beaktas»! Det är inte att undra på örn småstugebyggarna ba en
stark känsla av att från stadens sida ha de ingen hjälp att vänta, när det
gäller att söka komma till rätta med byggnadsarbetarnas motarbetande
av deras strävan att skaffa sig billiga bostäder. Nu till cirkuläret, som
lyder:

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

141

Till sinåstugespekulanterna.

Då ni nu bestämt eder för tomt och ämnar underteckna vissa avtal,
vilka, under förutsättning att fastighetsnämnden godtager eder som småstugebyggare,
giva eder möjlighet att bygga en småstuga på däri angivna
villkor, vill staden lämna några ytterligare upplysningar.

Som bekant förutsättes att småstugebyggaren själv ombesörjer allt arbete
med stugans uppförande (med undantag för rörlednings- och elektriska
installationerna, som utföras av stadens entreprenörer). Detta sker
ju vanligen så, att, medan han själv arbetar så mycket omständigheterna
medge, han ofta även får kostnadsfri hjälp av släktingar,, arbetskamrater
etc. Emellertid har också i viss utsträckning förekommit, att byggaren
anlitat annan, avlönad arbetskraft. Beträffande denna avlönade arbetskraft
har från byggnadsfackföreningarna till staden framförts det kravet,
att enbart organiserade tackarbetare skola få användas, samt att dessa
skola avlönas enligt för byggnadsindustrien gällande avtal, d. v. s. tills
vidare enligt det avtal, som gällde före den 1 april 1933.

Staden har givetvis icke ansett sig kunna i sitt avtal med byggaren intaga
en dylik bestämmelse, som ju sannolikt skulle avsevärt inskränka
byggarens möjligheter att på för honom själv lörmånligaste sätt ombesörja
vissa arbeten med stugans uppförande. Fackföreningarna hava emellertid
meddelat, att de gentemot byggarna komma att vidhålla dessa krav.

Då saken torde vara av viss betydelse för eder och nödvändigt bör av
eder beaktas, dä ni uppgör edra planer för byggets genomförande, har staden
redan nu, före kontraktsteckningen, velat underrätta eder därom.

Stockholm i april 1933.

Stockholms Stads Fastighetskontor,

Småstugebyrån.

Bil. 38.

Sveriges Segelfartygslöreniugs u. p. a. Medlemsblad nr 7 juli 1933.

Blockaden mot “motorskutorna“.

behandlas i en artikel i N. D. A. av den 11 dennes.

I denna artikel säges bl. a.: »Motorskutorna ha också, enligt uppgift, sedan
1924 sänkt sina frakter med 40—50 proc.»

Härmed förhåller sig sålunda: Den enda institution inom sjöfarter, som
verkligen gjort någonting för att förhindra ett allas krig mot alla på fraktmarknaden,
är just Sveriges Segelfartygsförening, sekunderad av den nybildade
Sveriges Motorfartygsförening, som genom sina sedan 1924 bestående
minimitariffer i stor utsträckning förebyggt en förödande inbördes
konkurrens mellan sina medlemmar och tillförsäkrat dessa segelbara
frakter, vilka därtill av köpmännen betecknats såsom synnerligen moderata.

Vidare har Segelfartygsföreningen under årens lopp åter och åter för
representanter för andra grenar av svensk sjöfart framhållit betydelsen
och nödvändigheten av samarbete mellan dessa grenar och föreningen i
fraktreglerande syfte.

Men dessa representanter hava utom i några få fall på allra sista tiden
icke velat skänka föreningen någon uppmärksamhet, utan konkurrensen

142

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

från det större maskindrivna tonnagets sida ilar fortsatts, med det naturnödvändiga
resultat, att i detta nu frakterna på trader, där de med samarbetets
tillhjälp skulle hava kunnat hållas uppe på för alla parter acceptabel
nivå, sjunkit till i vissa fall rent meningslösa belopp.

Ovanstående hämtat ur en skrivelse till konungen av 12/''i 1932.

Särskilt under fjolåret gjordes så dels av mig personligen och dels av
Segelfartygsföreningen och Motorfartygsföreningen upprepade försök att
intressera mäklare samt ångbåts- oell pråmredare, bl. a. dir. Appelqvist
själv, för samarbete i fraktreglerande syfte, och den 5 januari i år tillställdes
bl. a. Stockholms rederiaktiebolag Svea, Stockholms Transport- och
Bogseringsaktiebolag, Trafikaktiebolaget Mälaren—Hjälmaren, Ångfartygsaktiebolaget
Göta Kanal och A.-B. Nyman & Schultz följande skrivelse:
»Då den ohejdade konkurrensen sjöfartens olika grenar emellan kraftigt bidragit
till fjolårets seglationsresultat: starkt minskad vinst eller ren förlust,
större eller mindre, för alla och ett fortsättande av denna konkurrens under
innevarande år givetvis kommer att än ytterligare nedpressa laterna,
tillåta vi oss fråga, huruvida icke tiden nu möjligen skulle kunna anses
mogen för ett samarbete mellan de i inrikesfarten intresserade större rederierna
och oss i syfte att skapa segelbara frakter i sagda fart.»

Dessa hänvändelser ledde emellertid icke till något resultat.

Det kan utan vidare fastslås, att örn sagda rederier velat samarbeta med
Segelfartygsföreningen, dennas tariffer kunnat upprätthållas även för
innevarande år. Men då rederierna icke kunde förmås till sådant samarbete,
hade Segelfartygsföreningen, med den oerhörda pressning från
olika håll, bl. a. från köpmän och mäklare, för vilken dess medlemmar voro
utsatta, ingenting annat att göra än att suspendera sina tariffer, med ett
katastrofalt fraktfall på 40—50 proc. såsom naturnödvändig följd.

In summa: Sveriges Segelfartygsförening har under många år gjort sitt
bästa, jag vågar t. o. m. säga, gjort vad i mänsklig förmåga stått, för att
hålla frakterna uppe på en för alla parter tillfredsställande nivå, medan
däremot ångbåts- och pråmrederierna gjort sitt bästa för att, direkt och
indirekt, pressa ned raterna.

Att vid sådant förhållande skylla frakteländet pä »motorskutorna» och
med detta såsom utgångspunkt söka på varjehanda sätt klämma efter den
mindre sjöfarten mäste, enligt mitt förmenande, betecknas såsom lindrigast
sagt ogenerat. Men det honetta tilltaget torde kunna förklaras därav, att
smårederiernas (»så små, att man knappast kan tala örn dem bland redare»,
som det så vackert och sant sagts) existens och ledande princip: leva och
låta leva, anses utgöra ett förargligt hinder för genomförande de facto
av ett fraktmonopol, som visserligen kunde antagas komma att, åtminstone
till någon tid, bliva en rikt flödande inkomstkälla för beati possidentes,
d. v. s. de lyckliga innehavarna, men vilket svenskt näringsliv förvisso
skulle få dyrt, mycket dyrt t. o. m. betala.

I dettas välförstådda och uppenbara intresse ligger det alltså att med
kraft avvärja varje försök att komma den mindre segel-, motorsegel- och
motorfarten till livs.

Men örn denna fart särskilt gynnas, blir icke då det större och, som det
hette i artikeln ifråga, »bättre» tonnagets existens hotad?

Nej! Med det av Sveriges Segelfartygsförening så länge åstundade och
begärda samarbetet finns det rum för båda slagen, finns det möjlighet
att tillgodose bådas berättigade intressen.

På frågan örn småfartens gynnade ställning skall jag icke här inlåta
mig, av den enkla anledningen, att denna ställning icke har något att

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

143

göra med frågan om frakterna, om samtliga småfartyg, eller åtminstone
praktiskt taget alla sådana, tillhöra Sveriges Segelfartygsförening eller
Sveriges Motorfartygsförening, vilket de för länge sedan skulle hava gjort
om ifrågavarande samarbete kommit till stånd.

Till sist: örn den nu igångsatta aktionen mot småfarten leder till avsatt
resultat, betyder detta — utom ovan nämnda fraktmonopol — ruin för
tusen och åter tusen små hem utefter Sveriges kust, det betyder misär för
många tusendel! av vårt lands allra bästa befolkning.

En förnämlig och tacknämlig bragd av enhetsfronten Stockholms Rederiförening—Transportarbetareförbundet.

Stockholm den 13 juni 1933.

Carl Rudberg.

Ordf. i Sveriges Segelfartygsförening.

Artikeln tyckes, efter åtskilligt att döma, lia väckt en icke ringa uppmärksamhet
och dito bifall, även på håll, där man i vanliga fall ställer
sig ganska oförstående gentemot vår näring, och vi tacka Rederilöreningen
för gott, örn också inte precis direkt avsett handtag.

Den av ordföranden exekverade avbasningen påspäddes senare av en erfaren
sjöfartsman utom vår egen krets i en artikel i samma tidning av den
22 juni. Denna lydde, som följer:

Blockaden mot motorseglarna.

Hänvisande till en artikel i eder ärade tidning av den sorn i vad
fraktförhållandena angår den ,7''U besvarats av ordföranden i Sveriges
Segelfartygsförening vore det kanske skäligt att beröra motorseglarnas
ställning även i andra avseenden.

Som bekant lia transportarbetarna under en följd av år sökt tilltvinga
sig allt arbete på kaj såväl som ombord å fartygen och delvis drivit igenom
att fartyg av minst 300 ton d. w. skulle anlita dem för allt ombordarbete
med lastning och lossning. Att detta kunnat göras har skett genom
hot örn blockad, utpressning etc. Att nu transportarbetarna söka
tilltvinga sig lossnings- och lastningsarbetet ombord å motorseglare av
mindre storlek motiveras av den stora arbetslösheten, men är undertecknad
förvissad örn att ifall detta skulle kunna genomdrivas bleve arbetslösheten
ännu större än förut, då därigenom transporten av smålaster sökte
sig andra vägar, exempelvis genom anläggande av omlastningsplatser
utanför hamnområdet (sorn allaredan praktiseras), ökad överföring på
biltrafiken, anläggande av mekaniska transportanordningar som transportera
gods från fartygens runi direkt i lagerhusen etc. Ur allmän arbetslöshetssynpunkt
torde bemärkas att motorseglarna använda minst 3 å 4
gånger mera arbetsfolk per transporterad ton gods än ångarna.

Det namnes att motorseglarna hava svaga maskiner och att utrustningen
i många fall är mindre tillfredsställande: beträffande det förra har till
för helt kort tid sedan genom lagstiftning bestämts maskinkraftens maximum
per fartyg för att detta skall betraktas som motorseglare och beträffande
det senare finnes fartygsinspektionen som övervakar att allt är i sin
ordning och i enlighet med lagens bestämmelser.

Vad angår seglation i is skulle fartyg endast i yttersta nödfall gå i is
oell då endast sådana som äro särskilt byggda därtill.

I våra farvatten hava vi rätt lång öppen seglationstid och tonnaget hinner
mycket väl med transporten under denna tid, i undantagsfall finnas
linjebåtar, särskilt utrustade för isgång.

144

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Det namnes om familjefartyg och att motorseglarna skulle vara särskilt
subventionerade genom befrielse från lotstvång, fyr- och båkavgifter, men
hava ju ångare av samma storlek samma förmåner och är nog största delen
av motorseglarna över stipulerade 40 ton netto. Subventionerna luta
nog mera åt ångarnas favör i form av dyrbara isbrytare, fyrbelysning som
måste upprätthållas långa tider efter det havet är isbelagt, större lätthet
att erhålla rederilån, billigare kasko-försäkring, vissa tider betydligt högre
frakter genom billigare varuassurans.

Ändamålet med denna tillämnade blockad förefaller vara att förinta motorseglartrafiken,
varvid flera tiotusentals människor bleve utan försörjningsmöjligheter,
varjämte stor skada skulle vållas handeln, sjöfarten och
allmänheten genom arbetslösheten.

Att utomstående personer gå ombord i fartygen och genom tvång förhindra
befäl och besättning att utlöra sina lagliga arbeten kan man ju rent
av kalla för hemfridsbrott. Hur kan det få ske att i vår demokratiska tid
svenska medborgare förhindras från att nödtorftigt livnära sig? Allmänna
opinionen börjar allt mera reagera mot dessa utpressningar, men
statsmakterna borde självmant ingripa för medborgarnas frihet mot tvång
och utpressning.

Stockholm den 19/e 33.

Sjöfartsman.

Sveriges Segelfartygsförenings u. p. a. Medlemsblad nr 8 augusti 1933.

Papperen på bordet.

Min artikel i Nya Dagligt Allehanda av den 15 juni, återgiven i Medlemsbladets
senaste nummer, har givit anledning till ytterligare påringningar,
brev och andra uttalanden.

I de flesta fall tackade man mig, i några fall menade man, att jag tagit
i för hårdhänt — detta är ju i den möderne, »praktiske» och blaskige hr
Medelsvenssons ögon det värsta brott, till vilket en syndare kan göra sig
skyldig —, och i andra åter förklarades, att, örn den av mig berörda enhetsfronten
verkligen existerade, jag varit alldeles för beskedlig och farn,
men att jag måste ha misstagit mig. Nog vore vederbörande ganska ogenerade
i sina konkurrensmetoder, men så långt kunde de väl ändock icke
gå. De vore ju framstående och samhällsbevarande män, höjda över misstanken
för o. s. v. o. s. v.

Allt detta ger mig anledning att offentliggöra följande dokument.

Avskrift.

Södra Sveriges Stuvareförbund.

Cirkulär nr 13, 1933.

S. H. T.

Till Eder kännedom få vi härmed nedan återgiva en från Svenska Transportarbetareförbundet
denna dag hit ingången skrivelse rörande blockadåtgärder
mot motorseglare i Stockholm och Norrköping.

Stockholm den 25 maj 1933.

»Södra Sveriges Stuvareförbund, Stockholm.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 145

Frågan om motorsglarnas oerhört skadliga konkurrensverksamhet har
länge varit en källa till irritation i hamn- och stuveriarbetarnas verksamhet.
Gång efter annan ha vi från kustrederiernas sida fått mottaga protester
mot den olika behandling, som tillämpas gentemot ångfartygen och
med dem konkurrerande motorseglare, vilka senare på en del platser medgives
rätten att lossa och lasta med eget folk.

Vi närsluta härmed avskrifter av skrivelser från Rederiaktiebolaget
Sverige Balticum och från våra avdelningar i Stockholm och Norrköping.
Härtill kan även fogas de många påstötningarna, som vi vid olika
tillfällen ha emottagit från Rederiaktiebolaget Svea i Stockholm.

Svenska Transportarbetareförbundets styrelse har därför ansett sig nödsakad
att bevilja våra avdelningar i Stockholm och Norrköping rättighet
att vidtaga blockadåtgärder mot dessa motorseglare för att tilltvinga sig
ombordarbetet.

Högaktningsfullt
Sv. Transportarbetareförbundet.

Charles Lindley.»

Stockholm i maj 1933.
Södra Sveriges Stuvareförbund.

Härmed är alltså till full evidens bevisat, att jag icke varit ute i ogjort
väder, utan haft rätt till punkt och pricka och lite till, både här och då
jag tillförene åter och åter framhållit, varifrån hetsen mot den mindre
sjöfarten utgått.

Situationen är grotesk, men så innerligt tidstypisk.

Små farten spelar en allt viktigare roll såsom transportmedel i inrikesfarten,
den har i det längsta hållit frakterna uppe på segelbar, men samtidigt
för näringslivet fullt acceptabel nivå, varpå självfallet även ångbåtsoch
pråmfarten förtjänat, och den har — naturligtvis förgäves — inbjudit
dessa till samarbete för tillvaratagande av gemensamma intressen, d. v. s.
den har, såsom den anbornes sed är, uppträtt fullt lojalt mot sina konkurrenter.

Men... dess existens har förhindrat genomförandet av det fraktmonopol,
varom man på förevarande håll inom ångfarten drömt, och på vilket
man med uppkomlingens arrogans och förakt för andras rätt dumdrygt
och bredkäftat gjort anspråk.

Först försökte man på relativt anständigt vis konkurrera ihjäl småfarten,
varvid man hade en ingalunda föraktlig hjälp av »smarta» köpmän,
mäklare och redare, blinda för alla andra realiteter än tolvskillingen,
som skramlar brutto i fickan för ögonblicket, men när detta icke
tycktes vilja hjälpa, lika litet som försöket att slå puder i ögonen på
Kungl. Majit, grep man till ett medel, som åtminstone hittills, ansetts
vara det föraktligaste av alla . .. provokationen.

Jag antar, att vederbörande äro, eller åtminstone varit mycket stolta
över sina finfina trick, men jag vet, vad folk, som icke bitit huvudet av
allt, vad skam heter, tänker och säger örn detsamma.

En omständighet, som kanske icke är fullständigt betydelselös, trots
det vi leva i en tid, där rätten sitter så nära spjutstångsände, som gärna
är möjligt.

Kanske det också finnes andra faktorer, sorn kunna lia en viss inverliihang
lill riksdagens protokoll I9il''i. :i sand. Vr /.i". I*1

146

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

kan på utvecklingen av föreliggande fina affär, men vilka vederbörande
i sin oändliga smartness glömt taga hänsyn till.

Den, som lever, får se.

Fast står i varje fall, att, örn förevarande aktion lyckas, betyder detta

1) ett fraktmonopol, som svenskt näringsliv förr eller senare får dyrt
betala,

2) ett kraftigt uppsving för biltrafiken, som kommer att övertaga småfartens
roll såsom transportmedel för mindre varupartier på kortare
sträckor, och

3) ruin för småfarten och den befolkningsgrupp, som haft sin utkomst
av densamma.

Måhända har näringslivet råd att betala extra skatt till monopolet och
transportarbetarna att giva ett indirekt, men därför icke mindre effektivt
handtag åt biltrafiken, som redan kostat dem så vackra slantar, men
vårt land har icke råd att låta ett ur alla synpunkter sett så utomordentligt
värdefullt folkelement som vår sjöfartsidkande, självägande
kustbefolkning uppslukas av stordriftens och storkapitalets Moloch,

Carl Rudberg.

NTya Dagligt Allehanda den 18 augusti 1938.

Bil. 39,

Socialdemokraterna som folkförtryckare.

En vädjan till J. O. och riksdagen.

Blockadterrorismen måste lagligen stävjas.

Snygg riddarvakt för folkfriheten.

Till J. O. har ingått följande skrivelse från krigsfiskalen och stadsfiskalen
Albert Nelson i Karlstad, tillika innehavare av advokatbyrå:

Härmed finner jag mig föranlåten, med anledning av under senaste tiden
inträffade händelser, vördsamt hemställa, att hr justitieombudsmannen
ville hos riksdagen föreslå verksam lagstiftning mot den upprörande
terror, som numera i stor utsträckning utövas från arbetareorganisationernas
sida mot utomstående, huvudsakligast mot enskilda arbetare och
mindre företagare, av de sistnämnda kvinnor mest.

Till belysande av de fullkomligt ohållbara förhållanden, som nu äro rådande
i förenämnda avseende, vill jag här framdraga följande, ingalunda
ovanliga fall.

Ingenjör Hjalmar Nilsson i Filipstad, vilken där i staden bedriver verksamhet
med rörledningsarbeten m. m., uppdrog åt byggmästarne G. A.
Sundberg och K. J. Andersson, enligt kontrakt den 20 april 1933, att åt
sig uppföra en villabyggnad jämte garage å tomten N.I.E. i Filipstad.
Entreprenörerna Sundberg och Andersson voro och äro enligt skriftligt
avtal med »Filipstads Lokala Samorganisation» (Syndikalister) godkända
som byggnadsentreprenörer och hava gent emot denna organisation åtagit
sig åtskilliga, sedvanliga förpliktelser, bland annat, att »organiserade
arbetare skola användas». Arbetet påbörjades kort efter kontraktets underskrivande
och fortgick ostört en tid framåt. Någon dag före den 23
påföljande maj fingo entreprenörerna besök av en delegation från »Sven -

147

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

ska Byggnadsträarbetareförbundets avdelning N:o 154» i Filipstad (Socialdemokrater),
som påyrkade i kotiull ton, att entreprenörerna skulle som
arbetare å bygget antaga en av delegationen nämnd person. Entreprenörerna
svarade härtill att arbetsstyrkan vore fulltalig, men att även örn
så icke varit förhållandet den föreslagna personen i allt fall icke kunde beredas
arbete, alldenstund han icke tillhörde »Lokala Samorganisationen»,
till vilken organisation arbetarna å bygget voro anslutna.

Sistnämnda dag den 23 maj 1933 utfärdade Algot Holmström, Gösta
Sundström, Erik Magnusson, Valentin Johansson och Elik Sundell följande
tillkännagivande:

»Blockad.

Med anledning av att uppgörelse ej kunnat träffas med ing. Hj. Nilsson
har undertecknad fackförening med förbundets godkännande beslutat förklara
allt byggnadsträarbete för nämnde arbetsgivare i blockad.

Blockaden kvarstår till dess uppgörelse blir träffad med undertecknad
organisation, även örn annan arbetsgivare övertager arbetet ifråga.

Filipstad den 23 maj 1933.

Svenska Byggnadsträarbetareförbundets
avdelning N:o 154.

Styrelsen.»

Hetta tillkännagivande anslogs såväl å arbetsplatsen som på en mängd
ställen i Filipstad samt inlördes i fackpressen.

_ Man lägger här märke till den ohejdade hänsynslöshet och råhet som
ligger bakom träarbetarförbundets handlingssätt. Man kan svårligen finna
något annat skäl för blockaden än att träarbetareförbundet ville komma
en misshaglig person — ingenjören Nilsson — till livs. Ingenjören
Nilsson hade ju intet med byggnadsarbetet att skaffa, men även örn så hade
varit förhållandet: varom skulle »uppgörelse» träffas! Arbetsstyrkan var
fulltalig och arbetarna voro organiserade — fast icke i socialdemokraternas
organisation. Men å andra sidan: vad hade träarbetarförbundet (socialdemokraterna)
med saken att skaffa! Här kan intet svar givas.

Det nu relaterade fallet är, som sagt, ingalunda ovanligt. Som hr justitieombudsmannen
lärer genom tidningspressen hava inhämtat förekomma
rätt otta än mera upprörande övergrepp från socialdemokraternas
arbetarorganisationer.

I tal och skrift och med stora later uppträda socialdemokraterna såsom
demokratiens vaktknektar och förkunna, att »demokratien är i fara», örn
socialdemokraterna och deras organisationer på något sätt hejdas i sin
framfart. Det är således uteslutet, att de av egen drift skola upphöra
med sin folkfientliga verksamhet. Man kan därför örn dessa frihetsbröder
med fullt fog fälla omdömet:

Förtrycket nämns försvar
och rätt är det som lyckas.

Jag är förvissad örn att riksdagen behjärtar en framställning i nu ifrågavarande
hänseende så mycket mera, som riksdagen innevarande år, trots
ekonomiskt bekymmersamma förhållanden, av idel och upphöjd omtanke
örn rätt och rättfärdighet och örn folkets välfärd till och med offrat mycken
tid och i följd därav avsevärt penningbelopp för lagstiftning örn färger
och snittet på medborgarnes skjortor.

Karlstad den 15 augusti 1933.

Albert Nelson.

148

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Arbetaren den 21 augusti 1933.

Bil. 40.

Monopolisternas skadegörelse.

En nazistisk stadsfiskal i Karlstad har i en skrivelse till J.O. framfört
krav på lagstiftning mot arbetarorganisationerna och den rätt de hittills
haft att i någon mån inverka på fastställandet av de villkor under vilka
de skola sälja sin arbetskraft.

Detta krav är i och för sig ingenting nytt. Sådan lagstiftning ha borgarna
strävat efter allt sedan arbetarrörelsens första framträdande. Det
märkliga i stadsfiskal Nelsons skrivelse är dock det exempel »på de ohållbara
förhållandena», som skall motivera hans begäran. En ingenjör i Filipstad
har anställt en entreprenörfirma, som för hans räkning skulle uppföra
en villabyggnad och ett garage. Entreprenörerna hade upprättat arbetsavtal
med Filipstads Lokala Samorganisation, i vilket de bl. a. förbundit
sig att »organiserade arbetare skola användas» vid deras arbeten.
Sedan arbetet fortgått en tid hade emellertid Byggnadsträarbetareförbundets
avd. 154 i Filipstad krävt att en av dess medlemmar skulle anställas.
Entreprenörerna hade då svarat att arbetsstyrkan för tillfället var fulltalig,
varför kravet inte kunde tillmötesgås. Följden blev att avdelningen
blockerade byggherren, ing. Hj. Nilsson. Som motiv anfördes det i blockadmeddelandet,
att uppgörelse ej kunnat träffas med ing. Nilsson.

På grund av de reformistiska organisationernas monopolistiska metoder
uppstå alltsom oftast dylika tvister och monopolblockader. Kontroverser
av denna art ha emellertid organisationerna hittills klarat upp själva och
de komma säkerligen också att göra så i fortsättningen, utan någon som
helst inblandning från nazistiska stadsfiskaler och från lagstiftarna.

För övrigt bar stadsfiskalen fått fatt örn en bakfot, när han vill låta
påskina att denna blockad bar till syfte att komma byggberrn till livs. I
stället är det, som Social-Demokraten också i sitt lördagsnummer erkände,
en blockad som utfärdats i »vanlig ordning». Alldeles riktiktigt, det tillhör
den vanliga ordningen att reformisterna utfärda monopolblockader,
som endast och allenast lia till syfte att focka och utestänga syndikalisterna
från arbetsplatserna. Så även i Filipstad. Vi syndikalister betacka
oss emellertid för stadsfiskalens omtänksamhet, samtidigt som vi tvingas
konstatera att reformisternas monopolaktioner ge arbetarrörelsens fiender
vapen i hand. Det är en sak som vederbörande långt före detta borde ha
insett.

Som ett försvar för monopolaktionen i Filipstad anför Social-Demokraten:
»Det är ju kutym inom byggnadsfacken över hela landet att icke godkänna
tillfälliga entreprenörer som arbetsgivare och avtalsslutande part,
då de icke kunna anses som självständiga företagare. I alla sådana fall
blir beställaren den verklige företagaren.» Hade entreprenörerna intagit
avdelningens medlem i arbetet när krav därpå framställdes, då hade
emellertid ingen blockad utfärdats. Då hade man icke sagt att firman
var tillfällig entreprenör, utan då hade den betraktats som »självständig
företagare». Så förhåller det sig i verkligheten med reformistisk kutym
och reformistiska principer i detta sammanhang.

I fortsättningen beter det i Social-Demokraten: »Man kan ej erkänna
särorganisationer som S.A.C., Arbetets Frihet eller J.R.F. som avtalsslutande
part. Genom avtal har man velat skapa ordning och reda på ar -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

149

lotsplatsen och arbetsmarknaden. — Ville ing. Nilsson främja reda och
ordning så hade han kunnat förmå entreprenörerna att göra upp med
Byggnadsträ i stället för S.A.C.» Och nyss ha vi fått veta att kutym och
princip förhindra reformisterna att göra upp med »tillfälliga och icke
självständiga företagare», sådana som de här berörda. Oss förefaller det
som örn ordningen och redan i Soc.-Dem. vore ute på karusellåkning. 1
stället för att bortförklara de monopolistiska strävandena har man lyckats
leda dem i bevis. Lyckats utomordentligt väl, förresten.

Ordning och reda på arbetsplatsen är, enligt de reformistiska principerna,
att endast de som kunna uppvisa medlemskap i till L.O. anslutna förbund
skola få arbeta samt att andra organiserade arbetare skola utlämnas
åt arbetslöshet och svält. Det är visserligen en princip, det skola vi inte
förneka, men en princip som dess anhängare gjorde klokast uti att inte
skryta med. Den tillhör de mindre vackra. Men, säger den citerade tidningen
till sist: »såväl ing. Nilsson som S.A.C. få själva stå sitt kast då de
komma i kxmflikt med denna av landsorganisationen knäsatta och även
av samhället de facto erkända princip.»

Vi äro inte alls intresserade av ing. Nilsson, men beträffande S.A.C. så
har den allt sedan sitt framträdande inom svensk arbetarrörelse fört en oförsonlig
kamp mot den reformistiska monopolismen och örn reformismen
också tagit det borgerliga samhället till bundsförvant i sin utsvältningsoeh
tvångsorganiseringsverksamhet, så kommer dock den syndikalistiska
rörelsen att även i fortsättningen bekämpa denna osunda och osocialistiska
företeelse.

Vad det slutligen beträffar Soc.-Dem:s rubrik: »Stadsfiskal vill skydda
S.A.C. för L.O.», så är tidningen medveten om att detta är en lögnaktig
framställning av innehållet i och syftet med stadsfiskalens skrivelse till

J.O. Däremot kan man utan vidare fastslå att de reformistika monopolsträvarna
faktiskt ge våra fiender argument i kampen mot arbetarnas
organisationssträvanden. Det är heller inte i detta fall de aktioner som
baseras på arbetarnas socialistiska strävanden, som få tjänstgöra som vapen
emot arbetarrörelsen, utan reformisternas rent kapitalistiska monopoloch
roffarmetoder.

Arbetaren elen TJ augusti 1933.

Bil. 41.

Front mot reforinistmonopol.

Nya Dagligt Allehanda har för en gångs skull rätt, när den skriver att
socialdemokraterna äro »folkförtryckare»! Detta kanske de arbetslösa
bäst kunna bevisa, i all synnerhet i de kommuner där socialdemokraterna
ha majoritet i de kommunala institutionerna.

Vad historien från Filipstad beträffar, kunde hundratals sådana rullas
upp, där de olika förbundsstyrelsena, som uteslutande bestå av rättrogna
socialdemokrater, inte sky några medel när det gäller att utestänga oliktänkande
arbetare från arbetsplatserna. De vanligaste metoderna äro
blockadbryteri, lönenedpressning och monopolblockader.

Att de genom detta sitt handlingssätt slagit in på en farlig väg, borde
de nog bäst själva inse. I stället för att i dessa arbetslöshetstider fördela
det arbete som finnes, göra de allt för att monopolisera det för vissa grap -

150

Motioner i Första kammaren. Nr 153.

per av arbetare. Den International, till vilken även den svenska L.O. är
ansluten, har nyligen på sin senaste kongress uttalat sig för en förkortning
av arbetstiden, men hur tillämpas detta uttalande i praktiken. Vid
avtalsförhandlingar nämns inte ett ord örn arbetstidsförkortning, i stället
införas i avtalen paragrafer, som ger arbetsköparen rätt att av varje anställd
arbetare uttaga 200 övertidstimmar årligen och i samråd med det
s. k. arbetsrådet ännu flera.

Örn lagmakarna, vilket yrke även L.O:s ledare och socialdemokraterna
med näbbar och klor eftersträva, genomförde en lag som förbjöde monopolisering
av arbetsplatserna, så kanske dessa herrar, som eljest mycket
villigt underordna sig alla klasslagar, komme att protestera.

Genom sitt tillvägagångssätt kommer den svenska L.O. och socialdemokraterna
liksom i Tyskland att direkt släppa makten i händerna på fascisterna.
Skall den svenska arbetareklassen undgå att dela de tyska klasskamraternas
öde, gäller det att mera än någonsin tillförne vara på sin
vakt. Därför gäller det för alla reflekterande arbetare, som inte tolerera
klasslagar, monopolisering och förmyndarskap, att vända ryggen åt L.O.
och ingå som medlemmar i den organisation som med alla till buds stående
medel motarbeta dessa saker. Denna organisation heter Sveriges
Arbetares Centralorganisation.

K. P-n.

Arbetaren den 22 augusti 1933.

Bil. 42.

Sillénarna i Horndal äro monopolsugna.

Utfärda blockad mot en arbetare.

Försök att jaga två syndikalister från ett egnahemsbygge.

Sillénkommunisternas i Horndal »revolutionära» verksamhet tog sig för
omkring två månader sedan uttryck i bildandet av en avdelning av Grovoch
Fabriksarbetareförbundet. Nu har denna avdelning hunnit så långt
i sin verksamhet, att den utfärdat sin första monopolblockad. En stridsmetod,
som kommunistiska och socialdemokratiska reformister äro lika
varma anhängare utav. När kommunisterna gå i täten för dessa aktioner
då är det »revolutionär taktik», men örn utsvältningsaktionen iscensättes
av de »ansvarskännande» socialdemokratiska reformisterna då kallas det
i Soc.-Dem. »vanlig ordning».

En av Metallindustriarbetareförbundets medlemmar i Horndal har
igångsatt ett egnahemsbygge. För grundgrävningen och gjutningen har
han anställt ett pär arbetare som äro syndikalistiskt organiserade och betalar
dem efter i avtal fastställda löner. Nu fordra emellertid sillénreformisterna
att egnahemsbyggare och andra arbetsköpare endast skola underteckna
avtal med deras avdelning och att allt arbete skall utföras av dess
medlemmar. Skulle denna klick till äventyrs inte hinna med allt arbete,
då är man nådig nog att överlåta resten åt de arbetare, vilka varit organiserade
långt innan dessa »revolutionärer» hunnit skaffa sig nog förstånd
att organisera sig.

L.S. medlemmar hade naturligtvis ingen anledning att släppa arbetsplatsen
endast därför att sillénreformisterna behagat upphöja sig själva

151

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

till platsdiktatorer och. monopoldirektörer i Horndal, och för detta brott
mot den reformistiska grundlagen utfärdade avdelningen blockad mot
byggherrn. Tänk så revolutionärt! Att blockera en fattig arbetare, som
tänker bygga sig en liten stuga, och att försöka utestänga två syndikalister
från ett arbete, vilket på sin höjd kunde räcka ett par veckor. Men
man måste ju räkna med att personer som inhämta sina fackliga och strategiska
kunskaper både från Vatikanen vid Barnhusgatan i Stockholm
och från Moskwa ha skaffat sig både kompetens, förmåga och dristighet
att ge sig i kast med dylika stora och »revolutionära» uppgifter. _ När det
gäller de stora arbetsköparna, då har man emellertid inte kommit längre
än till munvädersstadiet.

Arbetet vid ifrågavarande bygge ligger för närvarande nere, enär såväl
byggherrn som ock arbetarna velat inhämta »Metalls» mening örn sillénarnas
»revolutionära» framstöt i grundgropen i Horndal.

Arbetaren den 24 augusti 1933.

Monopolblockaden i Tullinge.

Reformistaktionen fördömes vid arbetaremöte i Tumba.

Söndagen den 20 dennes hade Tumba L. S. inbjudit trä- och grovarbetare
till ett gemensamt möte i Folkets hus i Tumba, för att diskutera den blockad,
som Stockholms Byggnadsfackföreningars Samorganisation utfärdat
mot Nils Vester vid Wiréns och Johanssons villabyggnader i Tullinge.

Motivet för denna blockad uppgives vara att »gällande avtal icke tilllämpas»,
men det är uppenbart att det verkliga motivet är reformisternas
heta önskan att få monopolisera arbetet för egen räkning. För det första
är icke Nils Vester byggmästare, som det uppgives i blockadmeddelandet,
utan arbetet utlöres av ett kooperativt lag och för det andra är det ingenting
i samband med detta arbete, som strider mot avtalet.

Ombudsman Bosberg inledde frågan och redogjorde för det resultat, som
murarnas, träarbetarnas och syndikatets mätningsmän kommit. till, vid
den av dem företagna undersökningen och mätningen. Detta visade att
den summa som laget erhållit för arbetet vid Wiréns bygge var högre än
vad prislistan stipulerade. Innan mätning företogs lovade reformisternas
ombudsmän, att därest det skulle visa sig att gällande priser icke understigits
skulle blockaden hävas. Man har ännu inte infriat detta löfte.

Knut Vester, som är den drivande kratten bakom denna blockad, ville
försvara Samorganisationens åtgärd, men han kunde icke förebringa något
motiv för blockaden, annat än »oordnade förhållanden på arbetsplatsen».
Vari detta oordnade bestod kunde han emellertid inte förklara. Do
som arbetat vid bygget ha inte kunnat finna något att anmärka på. Men
det är den omständigheten, att det var syndikalishm som arbetade vid
Wiréns bygge, som gjorde förhållandena oordnade i reformisternas ögon.
Örn reformisterna få deltaga i ett arbete och da stjäla överskottet från
en syndikalistiskt organiserad kamrat, så som skett vid ett tilltälle, då anser
man förhållandena synnerligen väl ordnade.

Sedan arbetet vid Wiréns bygge slutförts flyttade arbetslaget över till
Johanssons villabyggnad. Det var den 17 juli. Där har laget skriftlig
överenskommelse örn att gällande avtalsbestämmelser skola tillämpas.

152 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Men ändock är även denna arbetsplats blockerad. Denna blockad utfärdades
den 30 maj, alltså innan Samorganisationen kunde ha en aning om att
det kooperativa laget skulle utföra arbetet.

Med alla röster mot tre antog mötet följande uttalande:

»Den av byggnadsfackföreningarnas Samorganisation utfärdade blocKaden
mot byggmästare Nils Vester kan icke anses beröra det kooperativa
arbetslag, som för närvarande arbetar på Wiréns och Johanssons
villabyggnader.

Mötet konstaterar att f. d. byggmästare Vester icke utför något arbetesåsom
byggmästare. Han är numera organiserad arbetare och har följaktligen
rätt att taga och utföra arbete tillsammans med andra arbetare.
Blockaden mot Wiréns och Johanssons byggnader måste därför ha tillkommit
efter felaktiga informationer och kan följaktligen ej respekteras. Mötet
uttalar därför att blockaden omedelbart bör hävas, enär dess kvarstående
är förvillande för allmänheten.»

Tro verkligen reformisterna i Tullinge att sunt tänkande arbetare skola
kunna respektera dylika okynnes- och monopolblockader? Dessa åtgärder
strida mot arbetarrörelsens socialistiska uppgift och tyda på en utpräglad
kapitalistisk mentalitet, vilken för övrigt börjar göra sig allt mera
bred inom den reformistiska rörelsen.

De arbetare som vilja frigöra sig från föråldrade skråjuntor och slaveri
böra ansluta sig till den syndikalistiska rörelsen, inom vilken de ha samma
rätt som alla andra arbetare att utföra det arbete de kunna samt där delia
rätt att bestämma över sin egen organisation och över förhållanden på
arbetsplatserna.

Mas-Olle.

Arbetaren den 9 oktober 1933.

Socialdemokratin och fackföreningarna moraliskt nersuttna.

Vägrödjare för fascismen.

Bossarnas välde över arbetarna måste brytas innan det blir för sent.

(»Soeial-Demokraten» har icke ansett sig böra införa nedanstående. Denna
vägran visar att Soc.-Dem. facklige redaktör solidariserar sig med den
nersuttna moral, artikeln vänder sig emot.)

Soeial-Demokraten har vid några tillfällen talat örn »syndikalistisk
ogräsflora», »vettlösa tilltag» etc. i samband med konflikten på arbetsmarknaden.
Utan att ingå på uttryckens berättigande i de speciella fallen,
bör anmärkas, att inom en organisation, bestående av c:a 35,000 medlemmar,
ofrånkomligt förekomma fall som svårligen kunna försvaras. De.
kraftigt fördömande orden från Soeial-Demokratens fackliga penna ge,
emellertid hopp örn att var helst ojusta metoder uppträda dessa lia att
påräkna en rättvis och välbehövlig uppmärksamhet. Jag hoppas att följande
lilla provbit på reformistiskt- fackliga metoder icke sätter hr redaktörens
kända objektivitet på allt för hårt prov.

I Tullinge bedriver ett lag syndikalistiska arbetare kooperativt byggnadsarbete
och deras arbeten ha under sommaren blockerats av byggnadsfackens
samorganisation. Det officiella motivet avgavs vara att de;

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 153

bedrevo arbetena till underpris. Vid en undersökning som S.A.C:s stockbolmsdistrikts
ombudsman företog konstaterades, att det kooperativa
lagets priser mycket väl täckte det gamla byggnadsavtalets priser. Fackföreningarna
underrättades härom och ombads att häva blockaden. Man
svarade med att begära ett gemensamt möte med distriktsstyrelsen. Härunder
vidhöll man sina påståenden och begärde att en objektiv och opartisk
undersökning skulle företagas och att arbetet under tiden skulle ligga*
nere. Distriktsstyrelsen accepterade förslaget men krävde en försäkran,,
att därest det visade sig att arbetspriserna voro försvarbara, blockaden
skulle hävas. Härom enades man också och överenskommelsen protokoll»
fördes i vederbörlig ordning.

Byggnadsfackens samorganisation utsåg tvenne mätningsmän från resp.
murarnas och träarbetarnas organisation och distriktsstyrelsen, byggnadssyndikatets
mätare, vilka tre gemensamt skulle företaga uppmätning och
värdering av arbetena.

Den skriftliga och vederbörligen undertecknade rapporten från denna
undersökningskommitté utvisar att arbetslaget har åtskilligt mera för
sitt arbete än vad avtalet föreskriver. Enligt den träffade överenskommelsen
skulle nu blockaden hävas, men vecka efter vecka rann bort —
blockaden hävdes icke. Vid upprepade hänvändelser till byggnadsfackens
samorganisations ordförande, parkettläggare Carlsson, svarades att än
den ene än den andre av vederbörande i styrelsen hade semester så det var
svårt få samman en beslutmässig församling.

Efter flera månader kröntes äntligen hr Carlssons anstängningar med
framgång. Det hela resulterade i att byggnadsfackens samorganisation
bröt sin överenskommelse och blockaden skulle kvarstå, men nu med den
motiveringen att arbetslagets kontrakt på arbetet med villaägaren icke
skulle vara underskrivet den 25 maj, ty den 2 juni hade en ombudsman
Olsson haft ett samtal med villaägaren och han hade vid detta tillfälle icke
talat örn att han undertecknat något kontrakt.

Nu saknar naturligtvis denna detalj fullständigt all betydelse, men för
att täppa till även den minsta invändning från löftesbrytarnas sida, har
undersökning på denna punkt verkställts.

Villaägaren är verkmästaren i stadens gatukontor H. Wirén och han
har tillställt oss följande:

»Kontraktet med det kooperativa laget skrev den 25 maj 1933. Påståendet
att det skulle ha tillkommit senare än den 2 juni är alltså sanningslöst H.

Wirén.»

Som vittnen å kontraktet stå verkmästaren Vilhelm Wilny och hans
hustru. Båda ha på tillfrågan förklarat att de bevittnade kontraktet Kristi
himmelfärdsdag, vilken inföll den 25 maj.

Reflektionerna med anledning av den här vackra historien skall vi be
att få slippa göra, men motse med synnerligt intresse den facklige redaktörens.

För fullständighetens skull bör kanske tilläggas att villabyggnaden
ifråga nu är färdigställd och bebos av ägaren och att blockaden överflyttats
på en annan byggnad, som arbetslaget nu har under uppförande. Det
är alltså tydligtvis meningen att blockaden skall följa laget hela livet
igenom.

Algot Rosberg.

154

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Industria den 23 september 1933.

Bil. 43.

Otillständigt hot.

I pressen meddelas om en uppmaning till skånska egnaliemsbyggare från
samverkande byggnadsarbetarnas organisation i Malmö att anförtro sina
byggnadsarbeten endast åt organiserade byggnadsarbetare eller byggmästare
med organiserad arbetskraft »för undvikande av merutgifter genom
eventuella åtgärder från organisationens sida i de fall byggena överlämnas
till oorganiserade byggnadsarbetare».

Det är tydligt att hotet är riktat mot tredje man, egnahemsbyggarna.
Arbetsgivarparten i ett kollektivavtal med byggnadsarbetarna, när det en
gång kommer till stånd, skyddas tillräckligt av avtalet genom rätten att
använda både oorganiserade och organiserade. En oorganiserad byggherre
kan däremot icke skyddas av ett avtal som han icke tillhör. Avtalen
kunna icke växa ut till lagar till värn för medborgarna i allmänhet. Tredje
man skall skyddas för utpressning av lagen. Och när den inte ger
skydd, så blir det statsmakternas affär. Videant consules ...

Arbetaren den 13 november 1933.

Bil. 44.

Kapitalistisk-reformistisk fackföreningspolitik.

Den reformistiska fackföreningsrörelsen, dominerad som den är av socialdemokratin,
gör anspråk på att betraktas som ett led i den stora socialistiska
arbetarrörelsen. Dessvärre är den socialistiska idealism som
spåras i den reformistiska fackföreningsrörelsens verksamhet synnerligen
sparsamt förekommande och blir det mindre och mindre.

Det är icke tal örn annat än att den reformistiska fackföreningsrörelsen
på ett tidigare stadium genomgående var präglad av socialistisk idealitet.
Denna idealitet har man emellertid i stor utsträckning tappat bort
och den har ersatts av något annat, något som i många fall har en påfallande
likhet med kapitalistisk mentalitet.

Denna förvandling kan förklaras men icke försvaras. Sedan det i den
socialdemokratiska dogmatiken blivit fastställt, att de fackliga organisationerna
icke ha någon egentlig socialistisk uppgift, och att den sociala
omdaningsprocessen från kapitalism til] socialism helt skall överlämnas
till det socialdemokratiska partiet som det politiska uttrycket för den
socialdemokratiska arbetarrörelsen, har fackföreningsrörelsen slutat upp
med att syssla med socialistiska och idéella problem och blivit ett materialistiskt
organ som uteslutande för kamp med arbetsköparna örn förbättrade
arbetsvillkor och ökad andel i produktionsresultatet. De fackliga
organisationerna ha blivit sammanslutningar vilka så gott som uteslutande
sysselsätta sig med »femörespolitik», i vilken det icke i synnerlig
grad lämnats plats för socialistisk idealism.

Icke så, att det icke även i denna verksamhet skulle behövas eller finnas
rum för socialistisk idealism. Tvärtom vore den just här av behovet.
Kravet på social jämlikhet och socialistisk solidaritet mellan arbetarna
borde exempelvis ta sig uttryck i den allmänna lönepolitiken till ett strå -

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 155

vande efter enhetslön, utjämning'' av löneskalorna såväl inom som mellan
de olika facken och industrierna. Härav ser man mycket litet. Det har
blivit så att man utan hänsyn till solidaritet och jämlikhetskrav gått upp
i en strävan efter att förskaffa sig högsta möjliga inkomst varvid de
grupper, som på grund av olika förhållanden haft lättast att förskaffa
sig fördelar gjort detta utan hänsyn till sina klasskamrater inom andra
arbetsområden, vilka utlämnats att klara sig bäst de kunna. Solidariteten
har icke räckt ut över det egna arbetsområdet, det egna yrket eller
industrin. En egoistisk, icke en social anda har småningom präglat den
fackliga rörelsens verksamhet, en anda som icke har mycket gemensamt
med socialismen men däremot åtskilligt gemensamt med kapitalismen.

Under efterkrigstiderna, som präglats av kapitalistisk kris och därmed
sammanhängande omfattande arbetslöshet, har andan av egoism och bristande
solidaritet ytterligare accentuerats och i vissa avseenden tagit sig
synnerligen vidriga former. Hit hör exempelvis strävandet att monopolisera
arbetstillfällena.

Att för sig själv monopolisera arbetstillfällena innebär att från samma
arbetstillfällen utestänga andra arbetare. Man rycker brödet ur munnen
på de andra för att helt tillägna sig det för egen räkning. Det behöver
icke närmare utvecklas för att var och en måste lia klart för sig,
att monopolisering av arbetet ingenting har med socialism och solidaritet
att skaffa, utan att den tvärtom är fientlig till bådadera. Monopolisering
av ai-betet är ett utslag av kapitalistisk individualism. Saken förändras
icke genom att denna monopoliseringsverksamhet bedrives kollektivt
av en grupp eller genom en organisation. Vad man avser att åstadkomma,
är att de kollektivt uppträdande individerna skola sko sig på de
andras bekostnad. Att själv komma i besittning av så mycket som möjligt,
det är vad man syftar till. Örn de andra duka under av hunger och
svält bekymrar man sig föga örn.

Landsorganisationen har på sina kongresser högtidligen tagit avstånd
från monopolismen, men detta antimonopolistiska ståndpunktstagande inskränker
sig närmast tili ett politiskt paradnummer. Man måste lia en
sådan paradresolution för att kunna hänvisa till, att huvudorganisationen
ingenting har med monopoliseringssträvandena att skaffa; och så
överlämnar man åt förbunden och de lokalt arbetande fackföreningarna
att — utan hinder bedriva sin monopoliseringsverksamhet.

Den reformistiska fackföreningsrörelsens monopolism riktar sig i särskild
grad mot de syndikalistiskt organiserade arbetarna. Otaliga äro
de tillfällen då man sökt driva syndikalistiska arbetare från arbetsplatsen
genom monopoliseringsblockader och i allt för stor utsträckning har
denna politik lyckats. Har en arbetsplats förklarats i blockad, även om
det skett i uppenbart monopoliseringssyfte, rygga arbetarna tillbaka för
att bryta blockaden, hur orättfärdig, obefogad och fräck den än är. Man
har ofta gått ända dithän i flathet för den monopolistiska plundringsverksamheten,
att man lämnat arbetsplatserna och gjort sig själv brödlös för
att låta reformisterna rycka in. Det är emellertid nu slut med denna
självuppgivelsepolitik.

En typisk monopoliseringsaffär är den, som de reformistiska organisationerna
låtit komma sig till last i Tullinge och som för övrigt upprepade
gånger påtalats i Arbetaren. Av här följande till Landsorganisationen
ställda skrivelse framgår klart händelseförloppet i denna bedrövliga historia: -

156

Motioner i Första kammuren, Nr 153.

Landsorganisationen. Sekretariatet. Stockholm.

Tid efter annan har ledande män inom Landsorganisationen eller till
densamma anslutna fackförbund uttalat, att svensk fackföreningsrörelseicke
är sinnad tolerera övergrepp från anslutna medlemmar, och man har
betecknat sin villighet att ingripa och beivra klart dokumenterade falk

Genom en under lång tid samlad erfarenhet ha vi emellertid bibringats
den uppfattningen att dylika uttalanden närmast tillkommit av politiska
skäl och knappast äro avsedda att fastslå en inre ledande grundprincip
för de till Landsorganisationen anslutna fackförbundens och medlemmarnas
verksamhet.

Icke förty och av särskild anledning äro vi för dagen angelägna bringa
ett synnerligen upprörande fall av övergrepp och löftesbrott till eder kännedom.
Visserligen har fallet vid några tillfällen varit föremål för behandling
i Arbetaren, men då det kan förutsättas att ni anser eder icke
ha skyldighet ta befattning med offentligt påtalade fall, vilja vi här i
korthet återgiva det väsentligaste.

Efter byggnadskonfliktens utbrott och i slutet av maj månad innevarande
år bildade några till den syndikalistiska organisationen anslutna
arbetare ett kooperativt arbetslag. De viktigaste bestämmelserna för lagets
verksamhet innebar: 1) Arbets- och prisberäkning efter för Stockholm
gällande prislistor. 2) Lika delning av förtjänsterna.

Lagets första arbete gällde uppförandet av en villabyggnad åt en verkmästare
Wirén i Tullinge (anställd i Stockholms stads gatukontor). Kontrakt
å arbetet skrevs den 25 maj och påbörjades omedelbart. Någon tid
därefter blockerade Byggnadsfackens samorganisation i Sockholm arbetet
under angivet motiv att avtalsenliga löner icke tillämpades. Blockaden
utfärdades mot »byggmästare Nils Wester», men riktade sig mot
arbetslaget vari Wester ingått sedan han slutat med byggmästeriet och
ingått i vår organisation. Sedan vår organisation undersökt lagets priser
och kontrakt och funnit att priserna fullt ut täckte de avtalsenliga
och kontraktet icke i övrigt innehöll annat än beskrivning över arbetet,
erliöllo medlemmarna tillstånd att arbeta. Sedan fruktlösa försök gjorts
att stänga materialleveranser kom ett sammanträde till stånd mellan
Byggnadsfackens samorganisation och S. A. C:s stockholmsdistrikts styrelse
varunder man enade sig örn en gemensam undersökning av priserna.
Överenskommelsen innebar följande:

Murarnas, träarbetarnas och byggsyndikatets mätare skulle gemensamt
uppmäta och värdera arbetet. Under tiden skulle arbetet ligga nere.
Därest undersökningen visade att arbetslaget hade fullt betalt efter
stockholmspriset skulle blockaden omedelbart hävas. I annat fall skulle
arbetarna tvingas frångå arbetet.

Sedan omskrivna mätare fullgjort sitt uppdrag avlämnade de ett undertecknat
värderingsinstrument, som klart visade att arbetslaget hade
mera betalt för arbetet än vad avtal och prislistor föreskriva.

Självfallet väntade vi att blockaden, i enlighet med gjord utfästelse,
skulle hävas. Vid upprepade hänvändelser till Samorgansationens ordf.
G. Carlsson, skylldes på tusen och en saker. Slutligen meddelade man att
det upptäckts att kontraktet icke skrivits den 25 maj utan senare. Vi ha
icke kunnat få klart för oss vilken betydelse detta kunnat ha, men har
för alla eventualiteter undersökt påståendet, som f. ö. saknar varje spår
av bevis.

Verkmästaren vid stadens gatukontor H. Wirén Ilar tillställt oss en

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 157

skrivelse vari lian klart säger ifrån att kontraktet på arbetet undertecknades
den 25 maj. Verkmästare Wilhelm Wilny och hans hustru, vilka
bevittnat kontraktet, ha förklarat att deras vittnesmening påtecknats
kristi himmelsfärdsdag. Denna dag var den 25 maj. De ha stöd för minnet
genom den särskilda helgdagen.

För var och en begåvad med ett oförvillat rättsbegrepp måste det stå
klart att ett upprörande övergrepp begåtts mot det kooperativa arbetslaget.
Lägges till själva sakförhållandet det klara löftesbrottet framstår
hela handlingssättet i en vederstygglig dager, som man trodde skulle vara
totalt främmande för socialistisk arbetarrörelse.

Vi avvakta med oändligt intresse eder mening örn fallet.»

Med socialistisk hälsning.

Stockholm den 26 oktober 1933.

Sveriges Arbetares Centralorganisation,
Stockholmsdistriktet.

Styrelsen.

S. A. C:s stockholmsdistrikt har vänt sig till Landsorganisationen uppenbart
i den förhoppning, att man härigenom skulle kunna vinna rättelse
i detta synnerligen upprörande fall. Landsorganisationen har ju,
som redan påpekats, officiellt uttalat sig mot monopoliseringen och man
trodde väl, att det skulle ligga så pass mycket allvar och finnas så pass
mycken hederlighet bakom, att den reformistiska huvudorganisationen
ingrep mot sina avdelningar för att hävda en princip som klart fastställts
genom officiellt kongressuttalande. Men man missräknade sig bitterligen.
Ifrån Landsorganisationen bekom man följande svar:

Sveriges Arbetares Centralorganisation, Stockholmsdistriktet, Stockholm.

Vi erkänna mottagandet av Eder skrivelse av den 26 oktober angående
en blockad mot ett villabygge i Tullinge och få till svar meddela, att vi
icke taga någon befattning med sådana tvister med mindre ett till Landsorganisationen
anslutet förbund påkallar vår medverkan.

Ni bör alltså tillskriva de förbund med vilka ni ha tvisten.

Med hälsning

Landsorganisationen i Sverige.

Landssekretariatet.

Således — först när de monopoliserande organisationerna själva hos
Landsorganisationen begära dess ingripande mot sin egen monopolblockad,
först då kommer Landsorganisationen att ingripa.

Denna utomordentliga ridderlighet och rättrådighet är verkligen överväldigande.

Men är det utsikt till, att någon av de kapitalistiskt opererande organisationerna,
som försöka röva andras arbete, skall bli så ångerköpt över
sin egen tarvlighet och det kriminella tangerande verksamhet att den
skall begära ett sådant ingripande? Naturligtvis inte!

Således kommer denna monopoliseringsblockad att kvarstå, som den
står. Och den kommer att följas av flera.

De syndikalistiskt organiserade arbetarna lia naturligtvis ingen skyldighet
att låta sig utsvältas och se sina barn hungra för att de monopolhungriga
skola få det så mycket bättre. För Stockholms vidkommande
föreslogo syndikalisterna på sin tid arbetsfördelning genom av byggarbetarnas
egna organisationer upprättat register. Här hade funnits en

158

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

väg för en åtminstone någorlunda rättvis fördelning av arbetstillfällena.
De reformistiska organisationerna föredraga tydligen att monopolisera
arbetet i stället för att söka åstadkomma en förnuftig ordning på arbetsmarknaden.
Låt oss dock i detta sammanhang betona, att denna monopoliseringstrafik
fördömes av många reformistiskt organiserade arbetare.

Örn den reformistiska fackföreningsbyråkratin satte sig ned och tänkte
fem minuter, så skulle den snart komma till det resultat, att detta tillstånd
måste vara till skada för hela arbetarrörelsen. Det är övergrepp,
sådana som monopoliseringsblockader och andra oförsvarliga tilltag, som
reaktionen tar till intäkt för ropet örn och slutligen också genomförandet
av lagstiftning, som hotar att slå hela fackföreningsrörelsen i bojor. Att
driva facklig monopolism är att arbeta reaktionen i händerna och att motarbeta
socialismen.

Nya Norrland den 24 okt. 1933.

Fackföreningsordförande i Ådalen instämd till tinget.

Två systrar Björner i Kramfors lia till Ångermanlands södra domsagas
häradsrätt instämt ordföranden i Svenska Byggnadsträindustriarbetareförbundets
avdelning 162 i Ådalen med yrkande örn skadestånd för förluster,
åsamkade genom att ett sytrarna Björner tillhörigt bygge blockerats.
Fröknarna Björner hade för ett och ett halvt år sedan beslutat sig för
att uppföra ett hus i Kramfors. Grunden blev färdig och de övriga arbetena
på byggnaden överlämnades på entreprenad åt en byggmästare tillhörig
Kramfors L. S. Emellertid blockerades företaget omedelbart av
Byggnadsträarbetareförbundets avdelning med yrkande örn att avtalseniiga
löner skulle utbetalas vid arbetet i fråga. Denna blockad har varit
tills dato och är fortfarande i kraft, varför av bygget fortfarande endast
grunden är färdig.

Arbetaren den 27 november 1933.

Förljugenheten frodas friskt i sossepressen.

Blockaden mot fr. Björner i Kramfors.

Monopolsträvarna söka avleda uppmärksamheten från sig själva.

Den hänsynslösa kamp som monopol- och ledarjuntan inom L. O. för
mot oliktänkande, har många gånger tagit de mest groteska former. Lögnen
och förljugenheten har länge suttit i högsätet hos denna »mäktiga»

L. O. Vi ha också vid alla tillfällen påtalat och pä det kraftigaste brännmärkt
ett dylikt handlingssätt som monopoliserandet av arbetsplatsen.
Detta monopoliserande av arbetsplatsen för sig själv och de sina, innebär
inte mindre än att från samma arbetsplats utestänga andra arbetare. (I
detta fall mena vi organiserade arbetare.) Och det hör i dag till ordningen
för dagen, att arbetare med en annan uppfattning än den som hrr
inom L. O. ha, dekreteras bort fran arbetsplatserna, med hjälp av monopolparagrafen.
Ått ett dylikt handlingssätt inte är avsett att befrämja

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

159

arbetareklassens intressen utan kapitalismens, är ett faktum, som inte
går att bortförklara.

Som nyss nämnts tar man de mest lumpna medel till hjälp för att komma
oliktänkande arbetare till livs. Vi skola för dagen relatera ett fall
från Kramfors inom Gudmundrå kommun, som klart belyser den reformistiska
mentaliteten.

Tern fröknar Björner i Kramfors beslutade för e:a två ar sedan att bygga
ett bostadshus i Kramfors. Arbetarna, vilka sysselsattes med grundarbetet,
voro organiserade dels i Kramfors L.S., dels i Grov-och Fabriks.
Aven den träarbetare som sysselsattes med formsättning var organiserad
i Kramfors L.S. Betalningen för arbetet utgick enligt gällande avtal och
prislistor. Arbetet med själva byggnationen lovades till en träarbetare
som även var organiserad i Kramfors L.S. När nu inte avd. 162 av Byggnadsträ
fick sitt avtal undertecknat (detta innehåller även en paragraf, som
säger, att endast medlemmar tillhörande avd. fick anställas o. s. v.) förklarades
arbetsplatsen i blockad, denna blockad kvarstår fortfarande. Fr.
Björner ha nu uttagit stämning på avd. 162, med yrkande örn att avd. upphäver
detta beslut örn blockad. Orsakerna till denna blockad framställes
fullständigt felaktigt i ett referat infört i Nya Norrland den 2 nov. samt
i Soc.-Dem. den 4 nov.

I N. N:s referat heter det bl. a.: »Uppgörelse hade träffats med en byggnadsarbetare
tillhörande Kramfors L.S. örn utförande av byggnadsarbete
vid nybygget för en timpenning som understeg vid den tidpunkten tillämpade
avtalsenliga lönen på byggnadsmarknaden». Evad det gäller att
arbete lovats till en träarbetare tillhörande Kramfors L.S. är tillfullo med
sanningen överensstämmande. Men vad det sedan gäller betalningen är
det en medveten lögn som avd. 162 gör sig skyldig till, när den påstår »att
den understeg vid den tidpunkten tillämpade avtalsenliga lönen».

Rätta förhållandet är nämligen följande: Fr. Björner förelädes att underteckna
avd:s avtal, i detta avtal återfinnes en passus som säger »att endast
medlemmar tillhörande avd. fick anställas o. s. v. Det var denna
passus fr. Björner reagerade emot, och av denna anledning vägrade att underteckna
avd:s avtal. Detta hade ju även beskurit dem rätten att anställa
den arbetare de tidigare lovat arbete.

När så blockaden var ett faktum, kallades avd. 162 till underhandling hos
fr. Björner, till denna underhandling hade även Kramfors L.S. kallats.
Representanten från avd. 162 anlände till denna underhandling någon timma
tidigare än den utsatta tiden, avlämnade sitt avtalsförslag, och försvann.
Representanterna från Kramfors L.S. hade även sitt avtalsförslag
med, detta förslag innehöll bl. a. följande passus:

»Att samtliga inom byggnadsfacket förekommande godkända avtal och
prislistor tillämpas.» Detta torde väl jäva avdelningens påstående örn den
»träffade uppgörelsen till underpris». Vidare heter det i par. 2: »Endast
fackligt organiserade arbetare anställas», vidare var par. 23 fullständigt
utesluten ur L.S. avtal. I en skrivelse till L.S. dåvarande ordf. och undertecknad
Maria Björner, heter det: »arbete har lovats en av era medlemmar
och kommer avtalsenlig lön att utbetalas».

Att nu inte Kramfors L.S. avtal ändock blev undertecknat är inte beroende
på fr. Björners ovilja att underteckna detsamma.

Man behöver inte ställa sig frågande vad avd. 162 åsyftar med donna
strid. Vi ha med detta endast velat tillrättalägga avd. 162:s påstående om
uppgörelser i löncnedpressamle syfte från Kramfors L.S sida.

För Kramfors Lokala Samorganisation:

Styrelsen.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

160

Falu Länstidning den 18 januari 1934.

Bil. 45.

En blockad föga värdig svensk bonde.

Jordbrukare i Hedemora klaga hos K-. B.

R.L.F:s mjölkleveransblockad påtalas.

En del jordbrukare i Hedemora socken, vilka blivit utsatta för förföljelse
av Riksförbundet Landsbygdens Folk och dess medlemmar i orten vädja i
en skrivelse till länsstyrelsen örn den hjälp och det stöd för utförande av
deras näring, vartill de enligt svensk lag kunna vara berättigade.

Av skrivelsen framgår att klagandena sedan många år tillbaka hava försålt
en del av mjölken från sina ladugårdar genom kringföring till enskilda
personer i Hedemora stad. Sedan för länet bildats en sammanslutning av
mjölkproducenter, vilka skulle tillförbinda sig att leverera all mjölk utöver
egen konsumtion till länets mejeriförening, hava upprepade försök
gjorts att förmå klagandena att ingå i denna sammanslutning. Då det ej
varit möjligt att tillmötesgå dessa önskningar ha klagandena fortsatt att
till gamla kunder i staden utlämna mjölk direkt med påföljd att de förklarats
i blockad av Riksförbundet Landsbygdens Folk. Blockaden har be.
kantgjörts för allmänheten bland annat genom anslående av meddelanden
på eller invid de blockerades gårdar och vid kundernas bostäder. Dessutom
hava ett 20 å 30-tal förbundsledamöter dagligen eskorterat de blockerade
mjölkskjutsarna i avsikt att förlöjliga och håna leverantörerna.
Klagandena säga sig genom blockaden hava blivit ekonomiskt ruinerade,
enär kunder, som i tiotals år köpt sitt mjölkbehov av dem, på grund av hot
uppsagt avtalet örn vidare leveranser och blockaden dessutom haft till
följd att kvarnägare i orten vägra att mala deras spannmål, ortens slaktare
vägra att biträda vid slakt eller köpa deras slaktdjur o. s. v.

Utom att det relaterade förfarandet synes klagandena vara föga värdigt
svenska bönder och »frihetens f. d. stamort på jorden», undra de huruvida
det verkligen är möjligt enligt svensk lag och rättsuppfattning att en
grupp medborgare opåtalt få ekonomiskt förgöra en annan grupp och yrka.
att länsstyrelsen måtte häva den mot klagandena riktade blockaden eller
på annat sätt ingripa, så att de kunna utan hinder av förbundet eller dess
medlemmar utöva sin borgerliga näring.

Bil. 46.

Stockholms Stadsfullmäktige
Protokoll

1933 Måndagen den 15 maj N:r 7

Protokoll, hållet vid Stockholms stadsfullmäktiges
sammanträde i stadshuset måndagen den 15 maj 1933
kl. 18.

Interpellation med anledning av att en staden tillhörig fastighet förklarats
i blockad.

§ 30. Företogs till behandling en av herr Hassler, jämlikt § 2 mom. 12

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 161

av stadsfullmäktiges arbetsordning, till stadskansliet ingiven framställning,
så lydande:

»Vid exekutiv auktion våren 1932 måste Stockholms stad ropa in en fastighet
i hörnet av Allhelgonagatan och Älvsborgsgatan av den anledningen,
att byggmästaren, som uppfört fastigheten, och som fått lån av staden,
råkat på obestånd. Fastigheten var emellertid besvärad av en blockad
från byggnadsarbetarhåll. Denna blockad hade tillkommit, enligt vad som
uppgivits, på den grund, att arbetarna icke skulle ha utfått visst tillgodohavande,
vilket med ränta, ’väntetidsersättning’ m. m. skulle uppgå till
7,200 kronor. Denna fordran bevakades i byggmästarens konkurs, men blev
ogillad, då den icke kunde behörigen styrkas. Då staden övertog fastigheten,
återstodo diverse ofullbordade arbeten, bland annat en trappbyggnad
åt gårdssidan, iordningställande av gårdsplanen och en del invändigt
arbete. Stadens vederbörande myndigheter beordrade kommunalarbetare
att slutföra nämnda arbeten, men kommunalarbetarna vägrade att göra
detta på grund av att fastigheten förklarats i blockad av de hos byggmästaren
anställda arbetarna. Kommunala riksskiljenämnden har emellertid
fastslagit, att sympatiåtgärder från kommunalarbetarnas sida vid strejker
och blockader icke få äga rum.

Enligt uppgift har genom mellankomst av byggmästarens borgensmän
trappbyggnaden och gårdsplanen iordningställts. Däremot lär en del
invändigt arbete återstå ofullbordat.

Då sålunda kommunalarbetarnas sympatiåtgärder i detta fall synas vara
avtalsstridiga och på grund därav vissa arbeten i fastigheten vänta på
att bli fullbordade, varigenom stadens intresse såsom hyresvärd synes bli
lidande, får jag härmed till vederbörande borgarråd framställa den frågan,
huruvida han ämnar vidtaga åtgärder för att fastigheten snarast
möjligt må sättas i behörigt skick?»

Sedan stadsfullmäktige medgivit, att ovannämnda fråga finge till vederbörande
borgarråd framställas, innehades ordet av borgarrådet Sandberg
och yttrade sig vidare herrar Hassler och Wistrand.

Stockholms Stadsfullmäktige
Yttranden

1933 Måndagen den 15 Maj Häfte 7

Interpellation med anledning av att en staden tillhörig fastighet förklarats

i blockad.

§ 30. 4

Borgarrådet Sandberg: 1 Såsom svar på den framställda interpellationen
och för att man må kunna något så när bedöma ärendets utveckling,
torde det vara erforderligt, att jag i korthet skildrar dess invecklade och
onekligen även ganska kuriösa förhistoria.

Den 17 juni 1930 beslöto stadsfullmäktige på förslag av fastighetsnämnden
att på s. k. billiga villkor till byggmästare Gustaf Niklasson försälja
tomten n:r 7 i kvarteret Halvmilen. Köpeskillingen var 100,000 kronor,
varav 50,000 kronor fick erläggas med en under vissa förutsättningar räntefri
revers.

Sedan med fastighetsnämndens medgivande för byggnadens uppförande
av Niklasson bildats ett aktiebolag och detta bolag i det närmaste färdig 1

Yttrandet ej granskat av talaren.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 3 sami. Nr 153.

162 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

ställt fastigheten, beslöt fastighetsnämnden den 13 februari 1931 att fastställa
ett fastighetsvärde av 555,000 kronor samt bemyndiga fastighetskontoret
att enligt fastställda villkor utbetala utlovat sekundärlån.

Emellertid bade under tiden finansieringssvårigbeter uppstått för byggnadsföretaget.
Dessa ordnades i första band upp på sådant sätt att
företagets förläggare, direktör Ingmar Hammarberg, vilken för tillhandahållande
av ytterligare erforderliga medel icke kunde av Niklasson
erbjudas antaglig inteckningssäkerhet, i stället, som vederlag för investering
av ytterligare 24,000 kronor, erhöll fri hyresrätt under 10 år till vissa
källarlokaler i fastigheten med rätt till servitutsinteckning härför i fastigheten.
Fastighetsnämnden lämnade sitt medgivande härtill den 20 februari
1931.

I slutet av april 1931 anhöll Niklassons byggnadsaktiebolag, för att komma
i åtnjutande av stadens utlästa sekundärlån, att slutbesiktning måtte
verkställas, trots att vissa mindre arbeten återstodo.

Husbyggnadsavdelningen företog därefter slutbesiktning och konstaterade
därvid, att för byggets fullbordande återstodo vissa mindre arbeten,
representerande ett värde av cirka 10,000 kronor.

Med anledning härav fordrade fastighetsnämnden, att betryggande garanti
för fastighetens färdigställande skulle ställas, innan sekundärlånet
utlämnades. Till följd härav överlämnades till staden av bolagets förlagsman,
direktör Hammarberg, följande borgensförbindelse:

»Såsom säkerhet för färdigställandet av i ovanstående värderingsinstrument
angivna återstående arbeten överlämnar undertecknad till Stockholms
stads fastighetskontor två st. mig tillhöriga inteckningar i fastigheten
n:r 7 i kvarteret Halvmilen, beviljade den 15/12 1930 under §§ 82 och
83 för respektive 3,000 och 10 000 kronor och ikläder jag mig därjämte full
borgen såsom för egen skuld för ifrågavarande arbetens fullgörande.»

De återstående arbeten, som i borgensförbindelsen avsågos, vörö källarlokalernas
iordningställande samt ordnande av gård och förgård.

Härefter utlämnades det av staden utfästa sekundärlånet, 94,000 kronor,
liggande inom 80 % av det av fastighetsnämnden uppskattade fastighetsvärdet.

Vid fullförandet av de arbeten, som erfordras för byggnadens färdigställande,
uppkom emellertid sedermera tvist mellan Niklassons byggnadsaktiebolag
och Hammarberg, med påföljd att bolaget inställde arbetena.
Detta skedde i början av oktober 1931.

Den 10 december samma år gick byggnadsaktiebolaget Gustaf Niklasson
i konkurs, varefter staden å exekutiv auktion den 17 december 1931 inropade
fastigheten till bevakande av sin fordran för utlämnat sekundärlån
(för ett belopp av kronor 486,914: 07 — frånsett den räntefria reversen —).

Dagen efter det att staden förvärvat fastigheten, eller den 18 december,
förklarades densamma i blockad av Svenska murarförbundets Stockholmsavdelning
och Stockholms grovarbetarfackförening. Orsaken till blockaden
var följande.

De arbetare, vilka varit sysselsatta med fastighetens iordningställande,
framställde krav på ersättning för förlorad arbetsförtjänst, då de ansågo
sig hava erhållit löfte om att få fullborda de arbeten, som Niklasson genom
iråkade ekonomiska svårigheter icke kunnat avsluta. Att så varit fallet
har även skriftligen bekräftats såväl av en av dessa arbetare, K. J. Östlund
som ock av byggmästare Niklasson, vilken senare meddelat, att överenskommelse
har träffats mellan byggnadsbolaget och nämnda arbetare örn
ersättning för väntetid med kronor 3: 60 per timme från den 2 oktober till

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 163

den 17 december 1931 (den dag då fastigheten förvärvades av staden). Att
märka är, att ovannämnde arbetare intygat, att alla arbetarna erhållit full
ersättning för det av dem verkligen utförda arbetet.

Nämnda ersättningskrav gjordes först gällande i byggnadsbolagets konkurs,
varefter följde ovannämnda blockadförklaring.

En av de överenskommelser av ovan angiven innebörd, som ingåtts mellan
byggnadsbolaget och arbetarna, är dagtecknad så sent som 3 dagar före
bolagets konkurs. Vidare är det märkligt, att blockad förklarades först
efter det att staden förvärvat fastigheten och icke under den tidrymd av
2 1j2 månader dessförinnan, varunder de utlovade arbetena varit inställda.

De från de båda blockadförklarande fackföreningarnas sida preciserade
fordringarna för blockadens hävande, avseende ersättning till tre grovarbetare
och en murare för utebliven arbetsförtjänst, angåvos i april 1932
uppgå till kronor 7,753: 47, jämte ränta härå från den 17 december 1931.

Genom ifrågavarande blockad har såväl staden som hyresgästerna i fastigheten
förorsakats olägenheter. Förhållandet har ytterligare komplicerats
därigenom, att stridiga meningar uppstått rörande vem som varit
skyldig att fullborda de arbeten å fastigheten, som vid stadens övertagande
av densamma ännu återstodo ofullbordade.

Såsom tidigare omförmälts, hade i samband med tillhandahållande av
stadens sekundärlån åt Niklasson dennes förlagsman, direktör Hammarberg,
iklätt sig borgen för de återstående byggnadsarbetenas fullgörande.
Skyldigheten att ombesörja dessa måste följaktligen åvila honom.

Å andra sidan hade emellertid Hammarberg, som även nämnts, såsom
vederlag för tillhandahållande åt Niklasson av visst byggnadskapital erhållit
en 10-årig servitutsintecknad hyresrätt till vissa källarutrymmen i
fastigheten. I kontraktet härom fanns stadgat, att hyresgästen skulle äga
rätt att på hyresvärdens bekostnad iordningställa källarlokalerna för
vissa angivna ändamål. Den situationen hade alltså uppkommit, att staden
hade en fordran på Hammarberg att iordningställa huset (alltså även
källarlokalerna) och denne senare en motsvarande fordran beträffande källarlokalerna
på staden i dess egenskap av hyresvärd.

Med åberopande av bestämmelsen i nämnda hyreskontrokt vägrade Hammarberg
att utföra de erforderliga arbetena, i varje fall i vad de avsågo
källarlokalerna, och framställde i stället krav på skadestånd av staden,
för det han förorsakats förluster genom att de av honom förhyrda källarlokalerna
på grund av bristfälligheter icke kunnat till fullo ekonomiskt
utnyttjas.

Sedan emellertid stadens biträdande ombudsman i yttrande den 19 maj
1932 förklarat sig anse att Hammarbergs anspråk icke kunde tillmätas
vitsord gentemot staden, påfordrade fastighetskontoret i skrivelse den 28
maj 1932 fastighetens ofördröjliga färdigställande genom Hammarbergs
försorg, samt förbehöll sig rätt att, därest arbetena ej påbörjats före den
10 juni 1932 genom annan färdigställa fastigheten och att av Hammarberg
utkräva samtliga därmed förenade kostnader.

Hammarberg förklarade sig härefter beredd att iordningställa gårdsutrymmena
och igångsatte även vissa arbeten härmed. Sedan uppkom
emellertid ytterligare tvistighetcr örn vad som borde ankomma på Hammarberg
att utföra enligt den ursprungliga borgensförbindelsen, varefter
arbetena avstannade.

De arbeten, som nu återstå och som enligt min mening åligga Hammarberg,
äro i huvudsak inredning av de källarlokaler, Hammarberg själv

164 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

disponerar till och med mars månad 1941 samt därjämte en inspektionsbrunn
å förgården.

Sedan Hammarberg, som ovan nämnts, framställt krav på att staden
skulle iordningställa källarlokalerna men icke lyckats vinna gehör lör
dessa krav, då han själv ju iklätt sig borgen för dessa arbetens fullbordande,
har han nu överlåtit dispositionsrätten till dessa lokaler på en annan
person, jägmästare Arvas, som den 2 mars innevarande år vid rådhusrätten
uttagit stämning på staden under motivering att han (Arvas)
tillskyndats avsevärda förluster genom stadens uraktlåtenhet att iordningställa
källarlokalerna och med yrkande att staden skall till honom
utbetala skadestånd efter 4,380 kronor per år från den 17 december 1931,
intill dess ifrågavarande lokaler blivit försatta i fullbordat skick, ävensom
ränta å nämnda belopp.

Emellertid har det under den senaste tiden visat sig, att inom byggnaden
och de olika lägenheterna även förefinnas bristfälligheter, vilka få
anses hava uppkommit efter byggnadens färdigställande och följaktligen
äro att hänföra till underhållsarbeten, som det är stadens otvivelaktiga
skyldighet i egenskap av fastighetsägare att utföra.

Sedan i anledning av dylika konstaterade bristfälligheter husbyggnadsavdelningen
i oktober 1932 beordrat några vid avdelningen anställ;
da snickare och timmermän att utföra vissa justeringsarbeten å fastigheten,
vägrade dessa arbetare att taga befattning härmed, under motivering
att huset vore blockerat. Denna arbetarnas vägran anmäldes, jämlikt
kommunalarbetaravtalet, av fastighetskontoret i skrivelse till löi.eavtalsnämnden
den 21 oktober 1932.

Den 3 november 1932 ägde ett sammanträde rum mellan representanter
för löneavtalsnämnden, fastighetskontoret och kommunalarbetarförbundet.
Då därvid från sistnämnda förbunds sida framhölls att kommunalarbetarnas
medverkan ej vore att påräkna för utförande av de arbeten,
vilkas verkställande åvilade Hammarberg, föreslogs av borgarrådet
Björklund, att det arbete, som sammanhängde med nybyggnadsarbetets
färdigställande, såsom iordninggörande av för uthyrning avsedda
källarlokaler, avskildes från det arbete, som vore hänförligt till underhåll
av fastigheten, till vilken senare del dock måste räknas underhåll av ledningar
även till den del, dessa voro dragna genom nyssnämnda källarlokaler.
De arbeten, som sålunda vore hänförliga till icke avslutat nybyggnadsarbete,
skulle staden icke påfordra att kommunaiarbetarna utförde,
medan de arbeten, som vore hänförliga till fastighetens underhåll
och som normalt tillkomme kommunalarbetarna, skulle utföras på vanligt
sätt. Något positivt resultat ledde detta förslag dock ej till.

Då det emellertid syntes framgå, att snickeriarbetarna ej berördes av
blockaden, anvisade fastighetskontoret efter samråd med löneavtalsnämnden
på nytt några snickare att utföra vissa erforderliga arbeten
inom fastigheten. Dessa vägrade emellertid ånyo, vilket förhållande anmäldes
för löneavtalsnämnden den 15 december 1932.

Den 20 december 1932 behandlades ärendet i löneavtalsnämnden. Av
det därvid förda protokollet framgick, dels att nämnden fortsatte försöken
att få murar- och grovarbetarblockerna hävda för stadens del, dels
ock att för andra arbetare än de nu nämnda någon blockad icke förelåg,
och att arbetsvägran i sådana fall icke kunde få ifrågakomma.

Till följd av detta beslut anvisades åter vissa snickare att utföra arbeten
i fastigheten. En del arbeten igångsattes även men försvårades av
olika omständigheter. Sålunda sökte representanter för de blockerande

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 165

föreningarna förmå snickaren att upphöra med arbetet, och åtminstone i
ett fall vägrades dessa tillträde till den lägenhet, som behövde repareras.
Redan efter någon vecka avbrötos emellertid arbetena helt av den
orsaken, att Stockholms byggnadsfackföreningars samorganisation den
24 januari 1933 förklarade samtliga arbeten inom fastigheten i blockad.
Snickarna ansågo sig på grund av denna blockad ej kunna fortsätta.

Följande dag, eller den 25 januari, anmälde fastighetskontoret till löneavtalsnämnden,
att arbetena på grund av sistnämnda blockad måst avbrytas.

Därefter upptogos ånyo förhandlingar mellan representanter för staden
och kommunalarbetarförbundet samt de berörda fackföreningarna
angående möjligheterna att häva blockaden eller åtminstone isolera densamma
på sådant sätt, att staden skulle kunna utföra de erforderliga reparationsarbetena.

Av särskild betydelse härvidlag har varit ett av riksskiljenämnden den
14 februari 1933 avkunnat utslag rörande en av kommunalarbetarförbundets
avdelning i Jönköping förklarad sympatiblockad mot arbeten å viss i
nämnda stad belägen fastighet, vilken blockerats av byggnadsfackförbundets
platsorganisation. Riksskiljenämnden förklarade i sitt utslag
den vidtagna sympatiblockaden med därav följande arbetsvägran vara
stridande mot den för städerna och kommunalarbetarna gällande förhandlingsordningen.
Protokollet över nämnda utslag är dagtecknat den
10 mars 1933 och det kom löneavtalsnämnden tillhanda den 21 sistlidna
april.

Sedan skiljedomsutslaget den 24 april översänts till fastighetsnämnden,
beslöt nämnden den 25 i samma månad att hos löneavtalsnämnden hemställa
örn uttalande, huruvida sagda utslag kunde anses tillämpligt på
konflikten vid fastigheten Halvmilen nr 7. Härpå har löneavtalsnämnden
den 6 innevarande maj i en skrivelse som kom fastighetsnämnden tillhanda
den 8, svarat att, så vitt nämnden kunnat finna, ifrågavarande
skiljedom måste anses tillämplig även beträffande arbeten utförda av
kommunalarbetare i Stockholm och således även rörande arbeten inom
Halvmilen nr 7.

Svenska kommunalarbetarförbundet hade redan i början av januari
1933 i anledning av det åläggande, fastighetskontorets arbetare fått, sökt
ordna upp saken genom ett sammanträffande mellan representanter för
grovarbetar fack föreningen, murarfackf öreningen och kommunalarbetarnas
samorganisation. Detta sammanträde blev också utlyst genom respektive
förbund. Till detta sammanträde infunno sig alla utom representanterna
för de två blockerande fackföreningarna (grovarbetare och
murare), varför någon överläggning och naturligtvis icke heller något
resultat då kunde uppnås.

Sedermera har kommunalarbetarförbundet begärt landssekretariatets
ingripande oell detta har numera beslutat ålägga de blockerande föreningarna
att häva blockaden mot underhålls- oell reparationsarbetena. Dessa
arbeten komma således att nu omedelbart verkställas och hava även
igångsatts i dag.

Situationen är sålunda för dagen den. att denna bedrövliga historia
för stadens del borde vara ur världen. Det kan ju synas anmärkningsvärt,
att en blockad, vilande på så lösa grunder som denna, ändock fått
fortfara under så lång tid som nära 1 X> år. Såsom framgår av den lämnade
redogörelsen, torde detta dock ej kunna läggas de kommunala organen
till last.

166 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Man bör härvid ihågkomma, att skyldigheten att färdigställa fastigheten
icke åvilade staden utan annan person. Det var då naturligt, att
stadens organ i första liand inriktade sina åtgärder på att förmå denne
att fullgöra sina skyldigheter i detta hänseende. Åtskilliga svårigheter
och tidsutdräkt uppstodo härvid, men vissa positiva resultat nåddes dock.
De olägenheter, som förorsakats av att vissa arbeten ej fullbordats, vidlådde
för övrigt i huvudsak endast dea åt Hammarberg uthyrda källarvåningen
och endast i ringa mån huset i övrigt, vadan de erforderliga
arbetenas slutförande icke kunde för stadens vidkommande anses vara
någon angelägenhet av större vikt, vilken påkallade direkt ingripande.

Något annorlunda blev läget, sedan det (hösten 1932) visat sig att även
arbeten av underhållsnatur voro erforderliga i fastigheten. Dessa arbetens
utförande måste anses vara en staden ovillkorligen åvilande skyldighet,
som icke fick eftersättas, särskilt med hänsyn till hyresgästernas
berättigade anspråk på trevnad och lägenheternas hållande i acceptabelt
skick.

_ Med hänsyn härtill inriktade stadens organ från denna tid i första hand
sina åtgärder på att få blockaden hävd, åtminstone för stadens vidkommande.
Som nämnts mötte härvid betydande svårigheter i form av arbetsvägran
och nya blockadförklaringar.

Min mening örn den blockad, som varit orsaken till alla dessa svårigheter,
vill jag i detta sammanhang ingalunda fördölja. Jag finner det i
själva verket ganska upprörande, att man på sätt, som här har skett,
under så lång tid kunnat och fått hindra ett fullbordande av denna fastighet,
till men för såväl myndigheter som enskilda medborgare. Hade man
haft en fordran på grund av utebliven ersättning för utfört arbete, hade
^ställning till deras handlingssätt givetvis varit ett annat, men det
på så svaga grunder tillkomna krav på »väntetidsersättning», som nu
av dem framställts, och som ligger till grund för blockaden, finner jag
icke värt sådant hänsynstagande.

När därtill kommer att åtminstone en av dem, som rest detta krav —
enligt vad jag så sent som i lördags kunnat konstatera — haft arbete
på annat håll med en inkomst av 734 kronor 44 öre under den tid, som
kravet på väntetidsersättning avser, så borde detta efter vad jag kan
förstå för honom varit anledning nog att icke vidhålla sina krav.

Jag anser därför, att de, som här handlat å de berörda fackföreningarnas
vägnar, handlat oklokt och kortsynt, när de auktoriserat dessa ersättningskrav
och sedan envist fasthållit vid blockadernas upprätthållande.
Genom sådana — jag tvekar ej kalla det — okynnesbloekader riskerar
man ju i själva verket att förslöa det för hela arbetarklassen så viktiga
blockadvapnet. Detta bör användas med urskiljning, örn det icke skall
förlora sin kraft.

Vilka är det för övrigt som i själva verket skulle blivit mest lidande
på ett fortsatt uppehållande av blockaden1? Jo, de hyresgäster, vilka bebo
lägenheterna i Halvmilen nr 7. Dessa äro genomgående mindre bemedlade
personer, vilkas inkomster i regel understiga 3,000 kronor per
år och som till stor del åtnjuta understöd från fattigvården. Kan det
anses rimligt, att när staden har gjort stora uppoffringar genom nedsättning
av tomtpris och på annat sätt för beredande av billiga bostäder
åt mindre bemedlade, detta bostadssociala syfte då skall få motverkas
på detta sätt!

Jag kan i detta sammanhang även nämna, att tre av de arbetare, vilka
det här gäller, även äro bosatta i den fastighet, som av dem blockerats.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

167

Dessa arbetare hava sålunda, genom stadens förmedling, kommit i åtnjutande
av den förmån, som en bostad i dessa billiga hus representerar,
men detta har icke avhållit dem från att bereda staden och hyresgästerna
i huset (alltså även sig själva) olägenheter, vilka blivit större ju längre
blockaden pågått.

Så till sist, men icke minst viktigt, vill jag framhålla, att man i detta
sammanhang icke bör glömma bort de »insatser», som byggmästare
Niklasson och hans förläggare Hammarberg samt den sistkomne i konstellation
Arvas gjort i denna historia. Jag tror det kan vara tillräckligt
att man här örn samtliga gör det uttalandet, att staden i fortsättningen
betackar sig för deras s. k. tjänster, i vad angår bostadsproduktionen
i Stockholm och vad därmed sammanhänger. Detta omdöme fäller
jag i fullt medvetande örn att jag själv varit med örn att på sin tid tillstyrka
försäljningen av tomt till Niklasson. —

Herr Hassler: Herr ordförande, stadsfullmäktige. Jag ber att få rikta
ett tack till borgarrådet Sandberg för den klara och uttömmande redogörelse,
som han har lämnat för denna saks förlopp, och jag ber också få
tacka honom för att han så tydligt gav tillkänna sin ståndpunkt i fråga örn
det förfarande, som påkallat stadsfullmäktiges uppmärksamhet i detta fall.

Det var ju tillfredsställande att få höra av borgarrådet, att arbetena
redan kommit i gång, och man får då hoppas att det icke dröjer alltför
länge, innan de bliva slutförda.

Jag kan emellertid ej underlåta att säga, att jag tycker inte, att vi
fått någon fullt nöjaktig förklaring till att denna sak tagit så lång tid
som den faktiskt har gjort, att det fått förflyta så lång tid som ett år och
fem månader, innan man verkligen gripit sig an på allvar med att sätta
denna stadens fastighet i ordentligt skick.

Det var, såsom borgarrådet Sandberg anförde, den 17 december 1931 som
staden på exekutiv auktion inropade huset ifråga. Jag har tyvärr tidigare
fått en felaktig uppgift, som jag återgivit i min interpellationsskrivelse,
i det att där står, att förvärvet skedde på våren 1932. Detta gör
dock inte saken bättre, utan snarare tvärtom.

Det var alltså den 17 december 1931 som staden inköpte huset exekutivt,
och den 19 december kom sedan blockadannonsen i Social-Demokraten. Jag
finner, att även borgarrådet Sandberg har fått samma uppfattning som
jag angående denna blockad, att den i själva verket icke förelåg, innan
staden hade köpt huset. Jag har till yttermera visso genomforskat SocialDemokraten
för den närmaste tiden före den 17 december, men icke funnit
någon blockadannons. Borgarrådets uppfattning härutinnan torde således
vara riktig. Det vill synas, som örn blockad faktiskt åsatts huset först
efter det staden köpt detsamma, medan blockad icke förut fanns offentliggjord.
Jag förmodar, att anledningen till detta var dels att det icke lönade
sig att blockera ett hus gentemot en insolvent byggmästare, som man
ju icke kan få någonting utav, och dels att man inte ville skrämma bort
eventuella spekulanter. Ingen köper gärna ett hus med blockad på, åtminstone
får man då se till, att man får det billigt, för att göra sig betäckt
för de kostnader oell obehag, som följa med blockaden.

Denna taktik erinrar i själva verket slående örn den, som användes i ett
liknande fall, nämligen den på sin tid uppmärksammade affären med
Kostadion. Diir bolls blockaden hemlig, till dess en solid spekulant på
denna visningsring infunnit sig, som sedermera fann blockad förklarad i
tidningarna.

Det gäller för båda dessa fall, som äro parallella, att det är den full -

168 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

ständigt utanförstående, saklöse tredje mannen, som blir utsatt för blockad
på grund av mellanhavanden mellan en fackförening och en byggnadsföretagare.
I vårt fall var det Stockholms stad, som blev denna tredje
man. De fackföreningar, det i detta fall gäller, äro murarna och grovarbetarna.
Jag har uti handlingarna i målet i rådhusrätten sett, att även
timmermännen hade bevakat en fordran i denna konkurs, men deras fackförening
har icke varit med örn blockaden av för mig okänd anledning.
Samtliga fackföreningars fordringar blevo emellertid underkända då de
bevakades i konkursen, och det förefaller vara ett ganska gott bevis på,
att de voro ogrundade. Annars hade de ju gått ut med förmånsrätt i konkursen.
Den svenska lagen ger ju arbetare en mycket gynnsam ställning,
då arbetslön för de sista sex månaderna före konkursen har bästa förmånsrätt
enligt 17 kapitlet 4 paragrafen Handelsbalken.

Men jag skall icke fördjupa mig i dessa förhållanden, ty jag anser det
i själva verket icke betyder så mycket, örn dessa fordringar voro grundade
eller icke. Det är icke det väsentliga, utan det väsentliga är, att
Stockholms stad såsom köpare av ett hus på exekutiv auktion rättsligen
står alldeles utanför förhållandet mellan byggmästaren och arbetarna.
Enligt svensk lag får en fastighet, som sålts exekutivt, icke besväras av
några andra fordringar än dem, som äro upptagna i den s. k. borgenärsförteckningen,
och detta tillämpas så strängt, att det finns prejudikat från
högsta domstolen, att icke ens utskylder till kronan få mot en sådan köpare
göras gällande. Det har till och med hänt, att fastigheten sålts exekutivt
med förbehåll att ogulden skatt skulle betalas, men det fastslogs att
köparen icke var skyldig att gälda denna skatt. Alltså, staten har icke
rätt till sina utskylder. Men däremot kräver nu en fackförening att få
på detta sätt taga ut en fordran, och man använder då tvångsmedel mot
en ny ägare för att få ut en fordran, som han icke är skyldig att betala.
Man sätter sig således över lagen, som är tillkommen för att skydda fastighetskrediten
och därmed bostadsproduktionen och att tillgodose bostadsbehovet.
Jag kommer alltså till samma sociala synpunkter här, som dem
borgarrådet Sandberg framdrog.

. Innebörden av ett sådant förfarande är i själva verket den, att man vid
sidan av lagliga fordringar, som få göras gällande vid exekutiv auktion,
stoppar in en helt annan fordran, som lagen aldrig har erkänt och som
alltså icke kan lagligen göras gällande mot den nye ägaren. Detta är
icke precis något egenmäktigt förfarande, ty egenmäktigt förfarande innebär,
att man tager sig själv rätt, men här har man ingen rätt. Det finnes
i själva verket ett annat namn på detta förfarande i svenska lagspråket.
Örn man söker tvinga en annan till att betala något, som han icke
är lagligen skyldig att betala, så kallas det utpressning. Jag håller med
borgarrådet örn, att saken i själva verket är ganska upprörande. Tyvärr
är vår strafflag så gammal och omodern, att man icke kan komma åt den
sortens förfaranden, men regeringen har satt i gång en utredning örn modernisering
av bestämmelserna örn utpressning, och när den utredningen
blir färdig och resulterar i lagstiftning, tror jag att vi nog kunna hoppas
att denna sorts tilltag icke längre komma att upprepas.

Jag går ut ifrån — och det är med glädje jag konstaterar att jag i detta
fall har fullt medhåll av borgarrådet Sandberg — att den taktik, som här
påtalas, på det bestämdaste ogillats av det stora flertalet arbetare och fackföreningsfolk
här i landet. Det är min hestämda tro att så är fallet, och
jag är övertygad örn att också här i stadsfullmäktige finnes en stark majoritet,
som bestämt underkänner berättigandet av sådana stridsmetoder.

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 169

Vad sedan angår frågan om den behandling, som stadens myndigheter
ha underkastat detta förhållande, så gjorde borgarrådet Sandberg gällande,
att det fanns en hel del förmildrande omständigheter, som han i det sammanhanget
kunde anföra till försvar för att fastigheter efter så lång tid
ännu icke blivit försatta i behörigt skick. Bland annat framhöll lian, att
det var en annan person, en direktör Hammarberg, som varit skyldig, att
göra en del av arbetena. Örn detta kan man i korthet säga, att vad icke
Stockholms stad kan åstadkomma gentemot en blockad, det kan väl icke
en enskild person åstadkomma. Man måste haft klart för sig, att varje
försök att förmå direktör Hammarberg att genomföra arbeten, som staden
icke kan åstadkomma, måste varit ganska fruktlöst. Jag kan där lör
inte se, att det fanns så mycket anledning att besvära sig med saken.. Det
kunde ju ha den innebörden, att Hammarberg kunde befinnas skyldig ersätta
vad det kostade att utföra dessa arbeten, men i den situationen som
förelåg, tycker jag inte det förefaller vidare praktiskt, att man ville försöka
få saken klarerad genom Hammarberg. Hade myndigheterna här
sett praktiskt på saken, måste de lia sagt sig själva, att om något skall
bli gjort, så måste det användas kraftigare medel än en enskild person kan
åstadkomma i en situation som denna.

Beträffande sedermera de underhållsarbeten, som borgarrådet Sandberg
talade om, så annoterade jag, att han för sin del ansåg det klart
och tydligt, att det ålåg staden att utföra dessa, eller rättare att det icke
var någon annan än staden som var ansvarig för dem. Jag kan emellertid,
som sagt, cj underlåta att tycka att det ankommer på stadens myndigheter
att sköta om såväl det ena som det andra oell att det icke var av
praktiska skäl betingat att göra någon skillnad härvidlag.

När man hörde borgarrådet Sandbergs redogörelse för ärendets behandling,
kunde man ej underlåta att göra den reflexionen, att bär är det väl
ändå mycken onödig byråkratism, som fått göra sig gällande. Här har
ärendet skickats fram och tillbaka mellan fastighetsnämnden och löneavtalsnämnden
och andra instanser också. Jag skall gärna erkänna, att den
behandling, som detta ärende har fått, visst icke är representativ för
Stockholms kommunalförvaltning. Det brukar, som vi alla veta, inte gå
till på det här sättet annars. Men det är nog något annat, som ligger
bakom.

Jag vill också i detta sammanhang för min del säga, att det närmast
ansvariga borgarrådet icke har haft oell icke har det lätt. Hans ställning
har icke varit behaglig. Han behöver i själva verket moraliskt stöd
av stadsfullmäktiges majoritet, och det hoppas jag han skall få här i kväll.
Får han det, så bringas nog, såsom vi alla hoppas, denna tråkiga sak ur
världen snart nog, och får han det icke, så veta vi alla var ansvaret vilar.

Jag vill, herr ordförande, sluta med att uttala den förhoppningen, att
vi icke vidare skola få anledning att debattera sådana här tråkiga saker
i stadsfullmäktige. Jag har inte väckt denna interpellation för att komma
åt någon eller några, vare sig stadens myndigheter eller andra, men vad
det bär gäller, låt vara att saken i sig själv icke förefaller att hava så
stor omfattning, är i alla fall en utomordentligt viktig principfråga. Det
gäller att hävda stadens och samhällets intresse gentemot mäktiga gruppintressen.
Stockholms kommunalförvaltning får icke bli lekboll för sådana
intressen, utan måste se till att myndigheterna energiskt och utan
tvekan och klenmodighet stå på stadens rätt och bästa. Därmed bidrager
man också till att skapa ordning och sundhet i de ekonomiska förhållandena
här i landet.

170 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Herr ordförande, jag skall ännu en gång ge borgarrådet Sandberg ett
erkännande för att han så tydligt sagt ifrån sin mening i denna sak. Jag
är övertygad att det kommer att lia gott med sig för framtiden, ty i denna
sak måste man intaga en klar ståndpunkt för att förekomma ett upprepande
av det, som nu har ägt rum. -—

Herr Wistrand: Jag tror, herr ordförande, att de allra flesta, som äro
närvarande här i denna sal, ha ett behov att betyga sin tacksamhet för de
manliga, klara och bestämda ord, som borgarrådet Sandberg framförde i
denna sak. Tacksamheten skulle emellertid, åtminstone från min sida, ha
varit ännu större, örn dessa ord hade fällts på ett tidigare stadium och
också följts av ett säkrare handlande i denna fråga.

Det är dock en av de mest upprörande blockader man kan tänka sig,
som här har förekommit. Det är en blockad, på sin tid åtminstone halvt
örn halvt överenskommen mellan vederbörande arbetsgivare och arbetarna.
Det föreligger knappast något skäl för den, när den kommer till stånd, och
den innebär krav på ersättningar, som, därest de överhuvud varit berättigade,
ligga väsentligt över vad vederbörande arbetare på grund av sitt
kollektivavtal voro berättigade till att få. Kraven gå ut på en väntetidsersättning
på kronor 3: 60 i timmen, medan vederbörande enligt kollektivavtalet
äro berättigade till en sådan ersättning, örn sådan nu skulle hava
utgått, på kronor 1:45 eller kronor 1: 60 i timmen. Och blockaden kommer
till två dagar, innan vederbörande arbetsgivare går i konkurs, och
vinner fackföreningens stöd först två månader efter det arbetet har nedlagts.

Vilken ställning intager då kommunalarbetarförbundet gentemot en sådan
blockad, när den blir aktuell för detta förbunds vidkommande? Jo,
kommunalarbetarförbundet gör gentemot en sådan blockad precis detsamma
som mot vilken blockad som helst; dess ställningstagande är rent
formellt, förbundet anser sig icke lia någon anledning se till, örn denna
blockad är berättigad i och för sig, förbundet bara effektuerar den. Man
tycker dock att det är rätt egendomligt, att kommunalarbetarförbundet
så kritiklöst och så blint följer solidaritetens bud uti ett sådant fall som
just det föreliggande. Det är ju dock så, att kommunalarbetarna intaga
inom arbetarklassen av många skäl en privilegierad ställning, som enligt
min mening borde förplikta dem till ett mera kritiskt ställningstagande
i fråga örn sympatiåtgärder än vad de flesta arbetarförbund kanske skulle
känna sig skyldiga att tillämpa. Kommunalarbetarförbundet har att göra
med en arbetsgivare, som på grund av omständigheter, som ligga i sakens
natur, i mycket hög grad är förhindrad att ingripa mot självsvåld och
godtycke från arbetargrupper på samma sätt som en enskild arbetsgivare,
som i sista hand kan möta med lockout, kan göra. Ock då kommunalarbetarna
väl alldeles obestridligt inte äro utan inflytande — långt därifrån
— på samhällsmaktens utövande inom våra kommuner och allra minst i
Stockholms kommun, borde det otvivelaktigt, finner jag, vara en skyldighet
för dem att effektivt bidraga till att sådana saker som denna icke
skulle behöva komma upp och behandlingen av dem ej skulle behöva
draga ut på det sättet som här har skett — i snart ett och ett halvt år —
genom remisser och alla möjliga åtgärder, egentligen beroende på att alla
skämmas för saken, men ingen vill göra någonting för att det skall kunna
bli en bättring.

Det är väl i själva verket så, att hade icke denna Jönköpingsdom kommit
räddande emellan här, så hade saken stått på samma bog ännu i dag
och vi hade aldrig kommit ur detta utredningsvirrvarr och jag vet icke,

Motioner i Första kammaren, Nr 153. 171

om vi under sådana omständigheter ens fått höra borgarrådet Sandbergs
deklaration.

Jag menar att vi måste se till för framtiden att sådana här saker icke
upprepas. Det är en skandal — jag tror inte man överdriver, örn man använder
det ordet — att denna blockad har kunnat uppkomma och att den
har kunnat hållas gående under så lång tid, som den har gjort, utan att
staden effektivt har kunnat ingripa mot den, och jag hoppas att vad som
har hänt skall bli en varning så att något sådant varken får eller kan
upprepas inom Stockholms stad.

Social-Demokraten den 27 maj 1933.

Åke Hassler får lektion från L. O.

»Vi utfärda ej blockader.»

Professor mångsidigt okunnig om striden i Söderfastigheten.

Blockaden i kvarteret Halvmilen på Söder har som bekant blivit ett propagandanummer
i högerpressen även elter behandlingen i stadsfullmäktige.
Nu har professor Åke Hassler författat ett öppet brev till L. 0:s
ordf., Edvard Johansson, vari han anklagat L. O. för att direkt lia medverkat
i blockaden. Soc.-Dem. har underställt hr Johansson professorns
brev, och han blir icke svaret skyldig, som framgår av det följande. Professorn
får på köpet en lektion i mångahanda elementära ting, som han
borde haft vetskap örn innan han gav sig in på anklagelser. Prof. Hassler
skriver:

»Vid sammanträde den 15 innevarande maj togo Stockholms stadsfullmäktige
enhälligt avstånd från den blockad som murare- och grovarbetarefackföreningarna
i Stockholm sedan december 1931 upprätthållit mot stadens
hus i kvarteret Halvmilen på Söder.

Något meddelande örn blockadens bävande har, såvitt jag kunnat finna,
icke förekommit i pressen, och vid besök under gårdagen (23 maj) funnos
blockadlapparna fortfarande kvar å fastigheten. Med anledning härav
tillåter jag mig till eder rikta följande frågor:

Är blockaden hävd eller icke, och örn så ej är fallet vad är orsaken
därtill? Kan det ej anses tillräckligt att Landsorganisationens ledning
i ett år och fem månader ställt sig solidarisk med ifrågavarande utpressningsaktion? Örn

ledningen icke har befogenhet att häva blockaden vore jag förbunden
för ett meddelande därom.»

L. O. har icke tagit del i konflikten.

Hr Edvard Johansson ger härtill följande svar:

Det torde vara känt för professor Hassler att i Landsorganisationens
uppgifter icke ingår förande av konflikter. Detta är förbundens uppgifter,
varmed Landsorganisationen icke tager någon befattning vid andra
tillfällen än då förbunden påkalla hjälp från Landsorganisationen vid
förhandlingar örn upprättande av kollektivavtal, eller då förbunden inbördes
kommit i tvist rörande någon avtals- eller konfliktfråga.

Professor Hassler utgår emellertid ifrån att Landsorganisationens ledning
»under 1 år och 5 månader ställt sig solidarisk med ifrågavarande ut -

172

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

pressningsaktion». Landsorganisationen har icke utfärdat någon blockad
mot det ifrågavarande bygget. Yi utfärda över huvud taget inga blockader.
Landsorganisationen har ingen konflikt vare sig med Stockholms stad
eller med vederbörande byggmästare.

Professor Hassler borde vidare veta att Landsorganisationen icke kan
upphäva sig till att ersätta de skiljenämnder som parterna inom byggnadsindustrin
tillsatt för behandling av uppkommande tvister. Örn tvist
föreligger mellan Stockholms stad och vederbörande medlemmar av Kommunalarbetarförbundet,
så är i kommunalarbetaravtalets par. 15 överenskommet
bur sådana tvister skola behandlas. I intet fall bär man överlåtit
åt Landsorganisationen att träffa avgörande örn hur meningsskiljaktigheter
rörande det träffade avtalet skola lösas.

Landsorganisationens ledning bar icke baft anledning taga någon som
helst befattning med ifrågavarande konflikt förrän Kommunalarbetarförbundet
den 10 maj hemställde örn Landssekretariatets medverkan för lösande
av mellan detta förbund och Murare- samt Grov- och fabriksarbetarförbundet
uppkommen tvist rörande blockaden. Denna tvist avgjordes
av Landssekretariatet redan den 15 samma månad.

Då Landsorganisationen sålunda icke kan anses vara part i målet får
professor Hassler rikta sin fråga till de organisationer som utfärdat blockaden.

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 22 juli 1933.

Bil. 47.

Hyresblockader hävas — mot 5,000 kr. kontant.

Hyresgäströrelseyi vill ha sina böter betalda.

För att häva åtta stycken 3—4 år gamla hyresblockader mot husägare
i olika delar av Göteborg kräver Hyresgästernas centralförsamling en kontant
ersättning på över 5,000 kr.

. Detta anspråk bar, enligt vad H. T. erfarit, framställts vid förhandlingar
som Fastighetsägarnas garantiförening den senaste tiden fört med
centralförsamlingen i syfte att få dessa blockader — vilka samtliga föranletts
av relativt obetydliga tvistepunkter — ur världen. Själva kravet
på kontant ersättning förefaller ju, alldeles oavsett beloppet, anmärkningsvärt,
och Garantiföreningen har tillmötesgått tidningens begäran att få
ta del av detaljerna i ärendet.

I ett fall, som på sin tid lät mycket tala örn sig, kräver hyresgästorganisationen
en ersättning med 2,500 kr., varav sannolikt största delen avser
att täcka kostnaderna för en process örn blockadlappar, som i alla instanser
gått hyresgästföreningen emot, och där utom böter även skadestånd
till fastighetsägaren utdömts. I ett annat fall avser det belopp som
kräves att täcka kostnaderna för den celebra »stämningsmannaproeessen»,
i vilken en poliskonstapel ådömdes åtta dagars mistning av lön; även för
den förlust som därigenom uppkommit för honom torde vara avsedd att
täckas av det begärda beloppet. Här nedan följer en kort redogörelse för
förspelet till var och en av de olika blockaderna samt de anspråk Hyresgästernas
centralförsamling framställt.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

173

Flyttning högre upp i huset uteblev — pris 150 kr.

En husägare är sedan 1929 blockerad, emedan han vägrat att upplåta
en ledig lägenhet i tredje våningen åt en familj i första. Hyresgästen i
fråga hade icke hänvänt sig till husvärden i denna sak, utan endast meddelat
att liyresgästiöreningen nog skulle driva igenom kravet. Året lörut
hade hyresgästen avböjt en erbjuden uppflyttning till tredje våningen.

Centralförsamlingen kräver ersättning med 150 kr. samt avbön.

En husvärd, som icke velat tillmötesgå en begäran från hyresgästföreningen,
att han skulle avge en generell förbindelse att reparera lägenheterna
i sina hus, är blockerad sedan 1930. Konflikten uppstod, då hyrorna
i samband med en del reparationer reglerades. Hyresgästerna förklarade
att föreningen icke tillät dem att skriva kontrakt på de högre hyrorna.
Till historien hör att hyresgästföreningens representanter sedermera medgåvo,
att de begärda hyrorna voro skäliga, men de ville inte gå med på
att uppgörelse örn reparationer vid behov skulle träffas mellan husvärden
och varje enskild hyresgäst.

Hyresgästföreningen kräver ersättning med 500 kr. och avhysning av
tre blockadbrytare.

35 kr:s ersättning blev 200.

I ett av de blockerade husen sade en hyresgäst upp sig 1 mars till avflyttning
1 april, vilket värden gick med på sedan den avflyttande hyresgästen
överlåtit sitt kontrakt till en bekant. Den överlåtna lägenheten
låg i tredje våningen, och en hyresgäst i första våningen, sorn skulle velat
flytta upp i tredje, vände sig till hyresgästföreningen — men inte till värden
— i denna angelägenhet. Då värden fick kännedom örn önskemålet,
var allt redan klart med inflyttning av den avflyttande hyresgästens bekanting.
Blockaden har gällt sedan våren 1930.

Hyresgästföreningen krävde först 35 kr. i ersättning — för den missnöjde
hyresgästens flyttningskostnader, han blev nämligen uppsagd till
avflyttning i laga ordning — men sedan har detta belopp höjts till 200 kr.
med hänvisning till föreningens blockadkostnader.

En byggnadslörening tillämpade en tid systemet att låta hyresgästerna
själva bekosta nödiga reparationer, men av detta system hade man dåliga
erfarenheter, och i samband med återgången till det allmänt vedertagna
systemet höjdes hyrorna med 3 kr. i månaden, varmed 18 hyresgäster lörklarade
sig nöjda medan 1 flyttade och 6 opponerade sig. De sistnämnda,
medlemmar i hyresgästföreningen, lingö sitt kontrakt med den lägre hyran
prolongera! ett halvår, men sedan ville värden inte gå med på att
vidare låta de sex betala billigare hyra än alla övriga i huset boende. Huset
blockerades då, 1929.

Hyresgästföreningen begär 500 kr. samt företrädesrätt till tre lägenheter
för de i fastigheten bosatta.

Felskriven uppsägning, 2 års förlängt kontrakt begärdes.

En fastighetsägare blockerades i februari 1930, sedan två hyresgäster
motsatt sig den hyresförhöjning, som skulle genomföras samtidigt med
att W. C. infördes i huset. De uppsades vid hyresbetalningen, men av
misstag blev uppsägningen, som var avsedd att träda i krait 1 april — daterad
1 dec. i stället för 30 nov. Med stöd härav påyrkade hyresgästerna
två års förlängning av kontraktet (icke ett, som kontraktet juridiskt sett
berättigade till) och dessutom begärde de ersättning för varje dag som

174 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

arbetare uppehöllo sig i lägenheten för W. C.-installationen. Då värden
ej gick med på dessa krav blockerades huset. För uppklistring av blockadlappar
har ordföranden i distriktets hyresgästförening sedermera av
Göteborgs rådhusrätt, Göta hovrätt och högsta domstolen dömts till 200
kr. böter, 280 i skadestånd samt ersättande av motpartens rättegångskostnader.

Hyresgästföreningen begär ersättning med 2,500 kr.

Det kan påpekas, att fastighetsägaren genom blockaden åsamkats en
förlust på omkring 8,000 kr. på ett par butiker som fått stå outhyrda, då
ingen vågat hyra dem av fruktan för repressalier.

En fru, som 1927 övertog ett hus, vilket var i stort behov av reparation,
utförde på många ställen reparationer och ansåg sig med anledning därav
ur stånd att sänka hyrorna. Två hyresgäster begärde genom sin hyresgästförening
sänkning av hyran med 10 kr. i månaden. Efter långvariga förhandlingar
gick husets ägarinna med på att sänka hyrorna med resp. 5 och
6 kr. i månaden. Hon sade därefter på inrådan av den gamla fastighetsägareiöreningens
ordförande upp de båda hyresgästerna i laga ordning.
Hon blockerades i januari 1930.

Hyresgästföreningen begär 200 kr. för att häva blockaden.

En hyresgäst fick 1924 löfte av sin värd att så snart tillfälle erbjöd sig
flytta upp från bottenvåningen till andra eiler tredje våningen. Då en
lägenhet i tredje våningen år 1929 blev ledig, infriades löftet, och kontrakt
skrevs om den nya lägenheten. Då framträdde en annan hyresgäst
i bottenvåningen med anspråk att i stället bli uppflyttad, och han avstod
inte från detta anspråk ehuru den andre redan hade kontrakt på sin lägenhet.
Huset blockerades därefter i juli 1929, och dess två ägare fingo
även var och en på sitt håll andra hus, som de ägde, blockerade. Den missnöjde
hyresgästen fick sedermera vräkas för underlåtenhet att betala hyran.

_ Hyresgästi öreningen önskar 400 kr. i ersättning samt dispositionsrätten
till tio lägenheter i de båda ägarnas fastigheter.

Den blockerade måste skriva under hr Sven Petterssons förklaring.

Slutligen gällde de förhandlingar, som här behandlats även det bekanta
huset Ståthållaregatan 7, blockerat emedan ägaren köpt det av den från
alla håll och kanter blockerade byggmästaren Helmer Branding. Detaljerna
i denna affär, där herrar Sven Pettersson och V. Hedlund, den förre
stadsiullmäktig, den senare poliskonstapel, av den svårt sjuke husägaren
skaffade sig en fullmakt att säga upp hyresgäster i huset — en fullmakt
som de sedan begagnade bl. a. på så sätt, att den sjukpermitterade poliskonstapeln
undertecknade uppsägningarna inte bara med sitt namn utan
också med ordet »stämningsman» under de båda namnen — äro allt för
väl kända för att behöva upprepas.

Hyresgästföreningen kräver en ersättning av 700 kr. samt en förklaring
av husägaren, att han instämmer i det bemötande hr Sven Pettersson fick
infört i »Ny Tid» den 4 november 1930 med anledning av en artikel i »Göteborgs-Tidningen»,
där hela fallet relaterades.

I sin helhet slutar hyresgästorganisationens kontanta ersättningsanspråk
på en summa av 5,150 kr., varjämte den önskar disponera ett trettiotal lägenheter
i de blockerade fastigheterna för sina medlemmars räkning.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

175

Bil 48.

Nya Dagligt Allehanda den 17 augusti 1933.

Fackföreningsutpressning slutar med fängelsestraff.

Två byggnadsarbetare dömda för bedrägeri.

Blockadhot tvingade byggmästare betala 1,500 kr. för mycket.

Eådhusrätten meddelade på torsdagen utslag i målet mot två bröder,
byggnadssnickarna Anton Emanuel och Lars Erik Pettersson, vilka gjort
sig skyldiga till bedrägligt förfarande. Domen löd på 2 månaders fängelse.
Bröderna hade tagit anställning hos en byggmästare efter lägre timpenning
än avtalet stadgar. För att »skydda dem» mot fackföreningen hade
denne godkänt felaktiga avlöningslistor med sammanlagt 1,590 kr. högre
belopp än som betalats. Denna skillnad blev han sedermera krävd på av
fackföreningen och genom blockad tvingad att betala, sedan han dock
enligt uppgift överenskommit med de båda bröderna att de skulle återbetala
beloppet till honom, sedan de utkvitterat detsamma på fackföreningen.

Bröderna bestredo emellertid att någon sådan överenskommelse träffats
och förklarade, att de aldrig erbjudit sig att arbeta efter annat än avtalsenlig
lön.

Bröderna skola återbetala beloppet samt ersätta rättegångskostnaderna.

Bil. 49.

Henning Andersson, Älvsjö, ./• David E. Olsson, Älvsjö.

(Målet anhängigt vid Stockholms Bådhusrätt sedan den 16 oktober 1933.)

1. Stämning:

Till Stockholms Bådhusrätt.

I samband med ett av undertecknad bedrivet husbygge vid Skolvägen i
Älvsjö, här i staden, emottog jag i oktober månad 1932 av en person vid
namn David E. Olsson, boende Långbro 158, Skolvägen, Älvsjö ett den 7
samma månad dagtecknat skriftligt anbud å utförande av diverse sprängnings-
och gjutningsarbeten vid bygget ifråga. Totalkostnaden för samtliga
dessa arbeten, vari bl. a. ingick en post å kr. 1,400:— för utförande av
s. kal. plansprängning, uppgick till kr. 2,546: 67. Anbudet accepterades av
mig, varefter Olsson igångsatte arbetet med utförandet av ovannämnda
plansprängning. För denna del av det kontrakterade arbetet erhöll Olsson
under detsammas utförande i olika repriser likvid av mig med tillhopa kr.
1,470: — d. v. s. kr. 70: — utöver den avtalade summan, kr. 1,400: —. Anledningen
till sagda merbetalning var den, att Olsson antydde, att jag eljest
riskerade komma i konflikt med vederbörande fackförening.

När emellertid Olsson slutfört arbetet med plansprängningen samt därför
erhållit ovannämnda likvid, infann han sig hos mig den 1 december
1932 och anhöll, att kontraktet, i vad detsamma avsåge återstående arbeten,
skulle annulleras, enär han icke vore i tillfälle utföra dessa. Jag biföll
sagda framställning, vilket jämväl av oss båda samtidigt och i vittnens
närvaro skriftligen bekräftades. Olsson tilläde därvid muntligt, att han
icke innehade någon som helst vidare fordran emot undertecknad.

Därefter avhörde jag icke Olsson förrän någon dag i mars månad inne -

176

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

varande år, då lian i sällskap med ombudsmannen i Stockholms Grovarbetarefackförening
infann sig hos mig samt därvid begärde att av mig utfå
omkring kr. 295:— för arbeten, innefattande bl. a. schaktning och påbörjade
av s. kal. ledningssprängning, vilka han påstod sig hava utfört vid mitt
förenämnda bygge. Det muntligt framförda kravet upprepades vid ett senare
besök å fackföreningsexpeditionen, där jag föranleddes infinna mig på
grund av fackföreningens hot örn blockad av mitt alltjämt pågående bygge.
Jag vägrade vid båda ifrågakomna tillfällen att till Olsson utgiva det
begärda beloppet. Anledningen härtill var helt enkelt den, att arbetena
ifråga aldrig till någon del utförts av Olsson utan av mig och andra personer,
varom bevisning kan av mig förebringas. Stockholms Grovarbetarefackförening
förklarade härefter omedelbart grovarbetet vid mitt
bygge i blockad på grund av, som det hette i blockadannonsen i pressen,
»obetalda arbetslöner». Till följd av blockaden har ej heller mitt bygge
sedermera kunnat färdigställas, varigenom jag givetvis tillskyndats avsevärda
förluster. Gång efter annan har jag hos fackföreningen sökt få
blockaden hävd samt till stöd för mina uppgifter angående mellanhavandet
med Olsson företett en utförlig utredning. Denna har emellertid
icke godtagits av vederbörande. Senast i skrivelse av den 14 september
1933 har fackföreningen i en svarsskrivelse till mig — på vanligt sätt
utan att förebringa någon motivering — förklarat, att meromnämnda
blockad komme att kvarstå.

Då det för mig givetvis är av största betydelse att få rättsförhållandet
mellan mig och Olsson klarlagt — den sistnämnde har betecknande
nog underlåtit att för sin påstådda fordran instämma mig till domstol
— och därigenom möjligen kunna förmå fackföreningen att häva blockaden,
återstår mig allenast att härmed vördsamt anhålla örn laga kallelse
och stämning å bemälde David E. Olsson, med yrkande, att rådhusrätten
efter prövning av våra hittillsvarande ekonomiska mellanhavanden ville
fastställa, att jag tills dato icke häftar i någon skuld till Olsson. Jag
hemställer vidare örn ersättning för mina rättegångskostnader med belopp,
som sedermera skall av mig angivas.

Stockholm den 22 september 1933. Henning Andersson

gm Sven Byström
enl. fullmakt.

2. Av käranden ingivna handlingar:

Anbud

på bergsprängning och cementgjutning till villagrund vid Skolvägen i Älvsjö

Bergsprängning.

Plansprängning .......

Ledningssprängning ....
Terrassmur ..................

100.oo kvm.
21,oo kbm.

14: —
27: 38

kronor 1,400: —

» 574: 9 8

» 80: —

2,054: 9 8

Cementgjutning.

Grundgjutning ............

Valvgjutning .......

Undergjutning av bal-kar ............................

30.00 »

7.2 7 »

56.00 lm.

12.42

12.53

0.5 0

» 372:60

» 91:09

» 28: —

491:69

Stockholm den 7 oktober 1932.

D. E.

Olsson.

kronor

2,546: 67.

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

177

På egen begäran av herr D. Olsson, Långbro 158, Skolvägen, Älvsjö, att
få avstå från alla återstående arbeten på tomten nr 6967 C i Brännkyrka,
— måste omstående anbud med däri upptagna arbeten, samt motsvarande
exemplar, vilket ovannämnda person innehar, upphör härmed från
dato att gälla och varder härmed dödat.

Denna överenskommelse av vi undertecknade, egenhändigt underskriver
och godkänner ovanstående förbindelse. Omförmälda arbete godkänt.

Älvsjö den 1 december 1932.

Henning Andersson. D. E. Olsson.

Linboda 31, Skolvägen.

På en gång närvarande vittnen.

Gottfrid Karlsson. Edvin Wibeck.

Till rådhusrätten.

Uti pågående mål mellan undertecknad, å ena, och bergssprängareu
David E. Olsson, å andra sidan, får jag härmed i anledning av motpartens
vid första rättegångstillfället ingivna P. M. för dagen anföra följande.

Det är oriktigt, att Olsson, såsom uppgivits, vid ifrågakomna anbuds
överlämnande tillrått undertecknad att infordra kostnadsberäkning jämväl
av annan fackman.

Det är likaledes oriktigt, att det genom Olssons försorg utförda arbetet,
d. v. s. plansprängningen, omfattat en tidrymd av »drygt sju veckor».
Arbetet därmed påbörjades den 17 oktober 1932 samt upphörde den
15 nästföljande november.

Jag bestrider vidare till alla delar riktigheten av Olssons uppgifter i
sagda P. M., som angivas i den passus, vilken begynner med orden »Vid
slutlikviden för plansprängningen» och slutar med orden »den resterande
likviden för plansprängningen». Rätta förhållandet var, att när jag vid
ett tillfälle under arbetets gång icke kunde till Olsson omedelbart utgiva
en av denne påfordrad dellikvid, förklarade Olsson, att han icke
under några omständigheter ville fullfölja det med mig kontrakterade
arbetet, även örn han, såsom han yttrade, därför finge betalt med tio kronor
i timmen. Han begärde i samband därmed uttryckligen, att avtalet
oss emellan skulle annulleras samt slutreglering ske för det utförda plansprängningsarbetet.
Jag tillägger, att förenämnda dellikvid sedermera
i samband med vår slutuppgörelse av mig till fullo erlades.

Vid sitt besök hos mig dagen efter slutlikvidens utanordnande framställde
Olsson icke några som helst anspråk på ytterligare betalning. Han
begärde vid sagda tillfälle allenast att få taga närmare del av den dagen
förut skriftligt avfattade förklaringen om kontraktets annullering.
Jag vidhåller, att Olssons ytterligare anspråk å ersättning av undertecknad,
på sätt jag i stämningshandlingen uppgivit, blevo mig bekanta först
under loppet av mars månad innevarande år.

Detina Olssons nya och oförmodade fordran, uppgående till sammanlagt
295 kronor, grundar sig på påstådda arbeten för utförande av dels
ledningssprängning, dels jordscliaktning, dels ock sönderslagning av proeontsten
(sparsten).

Vad angår arbetet med ledningssprängning, torde genom vittnesbevisning
komma att styrkas, att Olsson och hans medhjälpare icke utfört nåIiihang
lill riksdagens protokoll .‘i sami. Nr töll. 12

178

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

gon del av sagda arbete. Enahanda är förhållandet nied schaktningsarbetet
och den uppgivna sönderslagningen av procentsten. Jag bestrider
i första hand, att Olsson över huvnd utfört dessa arbeten samt påpekar
därjämte, att arbetena i fråga ej heller upptagits eller på något sätt omnämnts
uti det av Olsson angivna skriftliga arbetsanbud, varå överenskommelsen
oss emellan grundats. Olsson kan därför under inga förhållanden
göra mig betalningsskyldig för sistsagda arbeten, med mindre
särskild överenskommelse därom träffats mellan mig och honom. Jag bestrider
på det bestämdaste, att så varit fallet.

Jag vill till sist framhålla, dels att jag vid vårt sammanträffande i
vittnens närvaro den 1 december 1932 för kontraktets annullering uttryckligen
framhöll för Olsson, att jag därmed avsåg en slutreglering av samtliga
våra mellanhavanden, vari Olsson för sin del instämde dels ock att
Olsson vid samma tillfälle icke framställde några som helst ytterligare
anspråk mot mig — undantagandes att han under samtalets gång gjorde
gällande, att jag bort med ett mindre belopp, troligen 20 eller 25 kronor,
betala hyran för en stenkilan, som Olsson lånat för att använda å arbetsplatsen.
Sagda krav frånföll han emellertid vid fortsatt diskussion. Det
förefaller mig uppenbart, att för den händelse Olsson vid vår uppgörelse
ansett sig innehava en ytterligare fordran gentemot mig å ej mindre
än 295 kronor, skulle han med ali säkerhet givit detta till känna, så mycket
mer som han vid tillfället uppträdde i hög grad aggressivt och bland
annat hotade med att »rekommendera mig hos fackföreningen». Denna
sin avsikt fullföljde han ju sedermera framgångsrikt, i det att Stockholms
grovarbetarfackförening den 20 mars 1933 »på grund av obetalda
arbetslöner» fann sig böra förklara mitt bygge i blockad. Jag tillägger,
att när jag i sällskap med annan person i anledning av blockaden besökte
nämnda fackförenings ombudsman, David Johansson, och för denne
framhöll, att jag väl ej borde till annan utgiva betalning för arbeten, som
jag själv eller tredje man utfört, erhöll jag alltjämt i vittnens närvaro
det svaret, att »det funnes många villabyggare, som få betala, vad de
själva utföra, och det är ej mer än rätt, att ni gör detsamma».

Stockholm den 11 november 1933.

Henning Andersson,
gm. Sven Byström
enl. fullmakt.

Till rådhusrätten.

Undertecknad får härmed uti anhängiga mål mellan mig, å ena, och
bergsprängaren David E. Olsson, å andra sidan, till slutförande av min
talan vördsamt framhålla följande.

Genom de vid föregående rättegångstillfälle såsom vittnen avhörda
Gottfrid Karlssons och Edvin Wibecks berättelser torde vara till fullo
styrkt, dels att svaranden vid vår uppgörelse den 1 december 1932 icke
framfört eller ens omnämnt de ytterligare krav örn ersättning av undertecknad,
som han sedermera sökt göra gällande, dels ock att sagda uppgörelse
oss emellan å ömse sidor vid tillfället i fråga betraktades såsom
en slutreglering av samtliga våra. mellanhavanden på grund av ifrågakomna
arbeten.

Jämväl av övriga i målet hörda vittnens utsagor — jag erinrar därvid
särskilt örn innehållet i vittnet Reinor A. Keysers vittnesmål — framgår
enligt mitt förmenande, att svarandens efter sagda uppgörelse gent -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

179

emot undertecknad framställda krav äro till alla delar ogrundade. De
borrhål i berget, vilka omnämnts i vittnet Olssons berättelse, kunna icke
betraktas såsom del i någon påbörjad ledningssprängning, i vilket avseende
jag hänvisar till innehållet i närslutna nied bil. 1 betecknade intyg.
Jag framhåller i detta sammanhang ytterligare, att för den händelse svaranden
verkligen ansett sig hava påbörjat ledningssprängningen, skulle
krav örn ersättning för sagda arbete med all säkerhet hava framförts till
mig vid vår uppgörelse den 1 december 1932. Detsamma torde gälla angående
ersättning för den påstådda schaktningen samt sönderslagningen
av s. k. procentsten. Beträffande sistnämnda två arbeten, vill jag därjämte
framhålla, att desamma icke innefattas eller omnämnas i det skriftliga
kostnadsförslag och arbetsbeskrivning, som svaranden på sin tid avgav
till mig och som sedermera tjänat till ledning för arbetet.

På ovan och tidigare i målet anförda skäl hemställer jag härmed vördsamt
örn bifall till käromålet, varjämte jag yrkar åläggande för svaranden
att ersätta mina rättegångskostnader med följande belopp, nämligen,

för lösen av stämningsresolution...........................................	.............. kronor	3
»	stämningens upprättande och avskrift därav...............	.............. »	15
»	stämningens delgivning ...................................................	.............. »	7
■»	lösen av vittnesstänmings resolution ..............................	......... »	3
	delgivning av sistnämnda resolution ...........................	.............. »	15
»	varje inställelse.................................................................	.............. »	25
»	ombudsarvode......................................................................	.............. »	180

även som av mig förskjutna vittneslöner jämte lösen av rådhusrättens
samtliga protokoll i målet.

Stockholm den 11 december 1933.

Henning Andersson,
gm Sven Byström
enl. fullmakt.

3. Av svaranden ingiven handling:

P. M.

Henning Andersson. ./• David E. Olsson.

Någon gång under sommaren 1932 uppmanades Olsson av Andersson
att kostnadsberäkna sprängnings- och gjutningsarbetet för Anderssons
planerade husbygge vid Skolvägen. Olsson svarade härtill, att han icke
kunde åtaga sig ett sådant uppdrag, då han icke ville kostnadsberäkna
andra arbeten än han själv sedermera finge utföra, och detta åter var
honom omöjligt enär han för tillfället var upptagen av annat arbete.
Det blev sedan icke vidare tal örn saken förrän någon dag i början av oktober
1932, då Olsson vid ett tillfälligt sammanträffande med Andersson
(de äro grannar) förfrågade sig örn grunden var »utlämnad» till annan,
och örn i annat fall Olsson, som då var arbetslös, finge åtaga sig att kostnadsberäkna
och utföra sprängnings- och gjutningsarbetet. Andersson
svarade att alltjämt ingenting vore åtgjort åt grunden, och uppdrog åt
Olsson att inkomma med kostnadsberäkning.

Efter en tillsammans med bergsprängaren C. A. Carlsson företagen
approximativ uppmätning av den av Andersson tidigare utmärkta grun -

180

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

den, oell efter en å Stockholms grovarbetarfackförenings expedition uppgjord
beräkning avgav Olsson den 7 oktober 1932 till Andersson ett skriftligt
anbud å arbetet med sprängning, gjutning oell terrassmurläggning,
slutande på 2,546 kronor 67 öre. Arbetet med plansprängning (varmed
förstås bergsprängning under 1 böjdmeter) upptogs i anbudet till 1,400
kronor, motsvarande ett pris av 14 kronor per kvadratmeter (grunden
cirka 80, gårdsplanen 20 kvm.) eller ett 1 krona lägre å-pris än det i grovarbetarfaekföreningens
minimiprislista för motsvarande arbete upptagna.
I priset ingick såväl arbetslön som kostnad för ammunition och
övrig materiel.

Vid anbudets överlämnande tillrådde Olsson Andersson att infordra
kostnadsberäkning även från annan fackman men fick till svar, att Andersson
över huvud icke reflekterade på att anlita annan att utföra arbetet.

Arbetet igångsattes omedelbart oell var vid detsamma sysselsatt, förutom
Olsson, förenämnda bergsprängaren Carlsson. Samma dag arbetet
påbörjades besökte Andersson arbetsplatsen. I ett hörn av grunden bade
Andersson på ett område av cirka 1 kvm. bortschaktat därstädes befintlig
jord (pinmo) till ett djup av tua 70 era. På Olssons fråga förklarade
Andersson att större djup inte vore erforderligt, utan att alltså
sprängning av berggrunden skulle ske till 70 cm. djup. För arbetets ändamålsenliga
utförande (»för att ha sprängplan») skedde emellertid sprängningen
ned till cirka 80 cm. djup.

Arbetet med plansprängningen pågick drygt sju veckor. Vid ett tillfälle,
då cirka tre fjärdedelar av arbetet utförts, framställde Andersson
anmärkning att sprängningen skett till för ringa djup, och att han inte
ville godkänna densamma. Olsson svarade härtill att sprängningen skett,
efter Anderssons egen anvisning, och att det icke kunde komma i fråga,
att Olsson utan särskild ersättning skulle utföra en omsprängning avgrunden,
då redan så stor del av arbetet utförts.

Vid slutlikviden för plansprängningen gjorde Andersson sin betalning
beroende av att Olsson avsade sig vidare befattning med arbetet och kontraktet
sålunda annullerades. Det var alltså icke så, som i stämningsansökningen
göres gällande, att initiativet till kontraktets annullering
togs av Olsson. Trots fackföreningens erinran, att Olsson icke borde gå
med på Anderssons ifrågavarande villkor, ansåg sig Olsson nödsakad att
göra detta. Den närmaste orsaken härtill var, att Carlsson, Olssons arbetskamrat,
var i trängande behov av pengar för reglerande av en hyresskuld.
Olsson hade också fått vidkännas förskottskostnader för ammunition
o. d., och var på denna grund själv i behov av pengar. Slutligen medverkade
till Olssons accepterande av Anderssons villkor om kontraktets
annullerande Anderssons uttalade bot, att Olsson, därest lian tredskades,
icke skulle erhålla något som helst av den resterande likviden för plansprängningen.

Dagen efter det att denna likvid utbetalats besökte Olsson Andersson
och erinrade örn att i samband med plansprängningen vissa andra Olsson
enligt kontraktet åliggande arbeten utförts, för vilka ersättning begärdes.
Olsson hade för övrigt redan tidigare under de ganska utdragna
förhandlingar, som föregingo kontraktets annullering och plansprängningsarbetets
likviderande, gjort Andersson uppmärksam på dessa arbeten.

Ifrågavarande i plansprängingen icke ingående arbeten vörö:

1) viss ledningssprängning (för avloppsledning),

181

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

2) viss jordschaktning (av ovanpå berggrunden liggande jordig vilket

arbete icke ingick i Olssons åliggande enligt kontraktet utan enligt särskild
muntlig överenskommelse skulle utföras av Andersson själv (Andersson
hade också, såsom ovan antyddes, påbörjat detta arbete). Då
sprängningsarbetet icke kunde utföras utan förutgangen schaktning, var
Olsson nödsakad att ombesörja denna, vilket dock utfördes först sedan Andersson
uppmärksammats på saken och accepterat Olssons erbjudande
att övertaga arbetet. .

3) Sönderslagning av procentsten (sparsten), avsedd för grundgjutmngen.
Då även gjutningen ingick i koutraktet, ansågs det praktiskt att
sönderslagning och uppläggning (runt grunden) av dylik sten skedde i
samband med plansprängningen allteftersom denna fortskred, då den
bortsprängda stenen ändå måste undanskaffas från grunden.

Det för ifrågavarande arbeten debiterade priset 295 kronor är det pris
(räknat i underkant), vilket enligt tidlönsberäkning skall utgå.

Vad slutligen beträffar de 70 kronor, vilka utöver det avtalade priset
debiterats för plansprängningen, ha dessa givetvis icke, såsom Andersson
försåtligt gör gällande, avkrävts honom såsom ett godtyckligt pålägg,
genom hot örn fackföreningsåtgärder. De avse ett i den kontrakterade
plansprängningen icke ingående men för formsättning nödvändigt arbete
med bortsprängning av en areal av 3 dm. runt (= utanför) grunden.
Vid kostnadsberäkningen utgick Olsson, såsom anförts, från Anderssons
tidigare markering av grunden, vilken markering emellertid skett utan
hänsynstagande till ifrågavarande för formsättningen nödvändiga utrymme.
Förevarande arbete utfördes efter mellan Andersson och Olsson
särskilt träffad överenskommelse.

Svarnndeom budet.

I målet ha från kärandesidan avhörts åtskilliga vittnen, vilka bestyrkt
kärandens egna uppgifter. Sålunda hava bland annat de två personer,
vilka närvoro såsom vittnen vid kärandens skriftliga uppgörelse med
svaranden, nämligen Gottfrid Karlsson och Edvin Wibeck, inför rådhusrätten
omvittnat, att förenämnda sammanträffande den 1 december 1932
haft karaktär av slutuppgörelse mellan parterna, att svaranden därvid
icke framställt några krav å ytterligare ersättning samt att svaranden
emellertid vid sammanträdet i fråga utan särskild motivering hotat käranden
med repressalier från vederbörande fackförening. Ett av vittnena
intygade jämväl, att då käranden i hans sällskap besökt fackföreningens
expedition, hade ombudsmannen därstädes förklarat, att »det
funnes många villabyggare, som få betala vad de själva utföra», och att
det ej vore mer än rätt, att käranden finge göra detsamma.

182

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

Bil. 50.

Nya Dagligt Allehanda den 14 januari 1934.

Hänsynsfulla byggelöner: 25 ä 38 kr. pr dag.

De fackliga anspråken helgsta i ett par rättegångar.

Fackföreningarna tillgodoräkna sig procentuella andelar av ackords överskotten.

I en cirkuläruppsats i de socialdemokratiska tidningarna tiar betonats,
att borgerliga pressen saknar skäl att fortsätta med sin »hänsynslösa agitation»
angående de höga lönerna inom byggnadsbranschen.

Det existerar tydligtvis på fackförenigshåll olika meningar örn vad som
är skäligt i fråga örn byggnadsarbetarelöner, liksom ock angående förhållandet
mellan hänsynslösheten i agitationen å ena sidan och hänsynsfullheten
i de byggnadsfackliga aktionerna å andra sidan.

Timlönen inom byggnadsfacket för grovarbetarna i Stockholm har under
senaste avtalsperiod varit 1: 60. Men detta hindrar icke, att lönerna i
praktiken utkrävas med det dubbla, ja det tredubbla. Detta påstående kan
verifieras med uppgifter, som hämtats från två nu pågående blockadmål.
det ena inför Södertörns häradsrätt och det andra handlagt och dömt vid
Stockholms rådhusrätt, sedermera överklagat i hovrätten, där nu avgörande
väntar.

Det rör sig i båda fallen örn mindre byggen, där vederbör, husbyggare
överenskommit med de anställda arbetarna örn arbetenas bedrivande mot
timlön; i Södertörnsmålet en timlön av 1: 60 och i Stockholmsmålet (rörande
bygge i Enskede) å 2 kr. pr timme. Dessa timlöner hade hållits till en
tid. Men så helt plötsligt hade fackföreningarnas ombudsmän uppenbarat
sig och dekreterat:^ Avlöningen skall betalas enligt ackordsberäkning. Och
vad som med en sådan beräkning fordras av fackföreningarna, uppgår ere
ligt protokollen från rättegångarna pr arbetstimme till kr. 3: 08 för hus
byggaren i Södertörnsmålet och kr. 4:75 för husbyggaren i Enskedemålet.
Alltså i förra fallet en arbetslön pr 8-timmarsdag av 24: 64 och i senare fgl
let 38 kr. Det framhålles av faekföreningsparterna i de båda målen, att
de beräknat denna lön enligt senast gällande kollektivavtal mellan Byggnadsindustriförbundet
och fackföreningarna. Husbyggarna hade, som
sagt, träffat avtal med sina arbetare på basis av den i samma kollektivavtal
bestämda timlönen (i Enskedefallet 40 öre därutöver). Men detta
godkände ej fackföreningen. För att pressa ut enligt fackföreningens be
räkningsgrunder fordrade dubbla upp till flerdubbla belopp slogos husr
byggarna i blockad.

Av utredningar i dessa mål får man klara fackföreni ngsbesked på vad
som i praktiken menas med hänsynsfull facklig lönepolitik.

Det framgår också av dessa mål, att fackföreningarna i byggnadsbranschen
icke respektera fria överenskommelser på grundval av kollektivavtalets
timlön. Sådana husbyggare i mera anspråkslösa förhållanden, som till
byggnadsarbetarna av fackföreningarna åläggas att utbetala löner, som
flerdubbelt överstiga, vad de själva komma upp till, hava näppeligen anledning
att rosa detta fackliga gynnande av vissa arbetaregrupper på andra
ekonomiskt sämre ställda gruppers bekostnad. Och att systemet motverkar
byggnadsföretagarskap och sålunda inskränker arbetstillfällen, ligger i
öppen dag.

Det bör tilläggas, att arbetarna icke få behålla de stora överskotten ogra -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

183

verade. Fackföreningarna och deras ombudsmän lägga beslag på vissa
procent därav. Detta förklarar också, varför fackföreningarnas ombudsmän
äro så angelägna örn att pressa upp överskotten så långt de med sina
maktmedel kunna det. De profitera själva på geschäftet.

Lex Bergendal skulle icke bereda skydd mot dylika organisatoriska aktioner
för frampressande av arbetsfria förtjänster.

Avskrift.

Bil. 51.

Till Konungen.

Jag får härmed i underdånighet inför Eders Kungl. Majit andraga följande: I

egenskap av yrkesmässig fotograf i Kramfors municipalsamhälle av
Västernorrlands län upptog jag, enär min rörelse jämväl omfattar fotografiskt
reportage till tidningspressen, i samband med kravallerna i maj 1931,
diverse bilder bl. a. av demonstrationen till Sandvikens Cellulosafabrik den
13 maj och uppträdet å ångaren »Milos» därstädes, samma dag. Sagda
bilder tillställdes sedermera pressen och publicerades i ett stort antal tidningar
av skilda politiska riktningar — bland dem jämväl kommunistorganet
»Ny Dag». Jag anser mig i detta sammanhang böra särskilt framhålla,
att jag icke i min yrkesutövning eller eljest vid ifrågavarande tidpunkt
rönte något som helst ohägn därav att bildmaterialet togs i anspråk
av tidningarna.

När sedermera den av Eders Kungl. Majit tillsatta s. k. Ådalskommissionen
trätt i verksamhet, sammanträffade jag vid ett besök i huvudstaden
med kommissionens ordförande, Justitierådet Lindhagen, varvid denne anhöll,
att jag skulle ställa till kommissionens förfogande allt det bildmaterial
— inklusive i pressen icke publicerade fotos — som jag förfogade över
eller vore i tillfälle anskaffa.

Vid min återkomst till Kramfors uppsöktes jag av med Kramfors poliskår
samarbetande polismän från annan ort, vilka begärde att utfå mitt
bildmaterial. Polismännen framhöllo vid tillfället, att ett utlämnande till
myndigheterna av fotografierna icke på något sätt skulle för mig medföra
obehag, och försäkrade mig därjämte, alt från myndigheternas sida garanterades,
att bilderna icke skulle komma till allmänhetens eller utomståendes
kännedom. Emellertid vägrade jag denna gång att utlämna mitt bildmaterial,
enär jag fattat Justitierådet Lindhagens förenämnda hemställan
såsom innebärande, att Ådalskommissionen önskade i första hand disponera
över detsamma.

Några dagar senare, den 1 juni 1931, mottog jag från Justitierådet Lindhagen
en telegrafisk anmodan att ställa fotografierna till t. f. Landsfogdens
Ros’ förfogande och efter ytterligare några dagar erhöll jag från den
sistnämnde närslutna såsom bilaga 1 betecknade handling, varefter bilderna
mot kvitto av mig utlämnades till polisen.

När sedermera rannsakning ägde rum mot de för Tipploppet i Sandviken
häktade Axel Nordström m. fl., råkade jag på anmodan av de tilltalades
rättegångsbiträde till min olycka bliva instämd såsom vittne i målet, varvid
samtidigt som jag den 20 juli 1931 avgav mitt vittnesmål inför vederböran -

184

Motioner i Första kammaren, Nr 153-

de Häradsrätt de av mig till polismyndigheten ingivna fotografierna av
åklagaren i målet ingåvos till Rätten och därmed prisgåvos åt offentligheten
i ett sammanhang, som jag för min del, såsom ovan påvisats, gjort det
yttersta för att undvika. Att märka är, att bland de sålunda mot min vilja
offentliggjorda bilderna fminos åtskilliga, som i sitt dåvarande skick icke
tillställts tidningspressen.

Bildmaterialet och ulin befattning därmed aktualiserades ytterligare i
det allmänna medvetandet, då sedermera några i målet mot Nordström
m. fl. hörda vittnen, Lindahl och Svedberg, misstänktes för mened. I det

1 anledning därav mot nämnda personer ankängiggjorda rannsakningsmål,
som första gången handlades inför Härnösands Rådstuvurätt den

2 september 1931, blev särskilt en av ifrågakomna bilder det avgörande
bevismedlet mot de tilltalade, och Lindahl blev jämväl sedermera fälld i
samtliga överinstanser, efter det båda tidigare blivit frikända vid Rådstuvurätten.

Det var vid denna tidpunkt, som en systematisk och ytterst ihärdig förföljelse
mot mig vidtogs från vissa fackligt organiserade befolkningsgrupper
i Ådalen. Sålunda förklarade Kramfors Lokala samorganisation
på ett möte den 11 september mig och min yrkesverksamhet ställd »under
offentlig bojkott», varom skriftliga meddelanden utdelades och anslogos
på ett flertal platser i Kramfors med omnejd. Jämväl i ortstidningar,
tillhörande arbetarpressen, infördes ett flertal tillkännagivanden av enahanda
innebörd.

Endast den, som lärt känna arbetarbefolkningens mentalitet med det
starka kommunistiska inslag, som särskilt å sistone alltmer gjort sig
märkbart bland arbetarbefolkningen i Adalen, kan bilda sig en uppfattning
örn den förödande inverkan en på ovan angivet sätt offentliggjord
bojkottförklaring innebär för en enskild näringsidkare i dessa trakter,
vilken råkat ut för vederbörande politiska eller fackliga sammanslutningars
misshag.

Vad mig beträffar, har min fotografiska rörelse såsom en direkt följd
av bojkotten lidit ett sådant avbräck, att fara föreligger, att mina möjligheter
till utkomst bliva fullkomligt stängda. Kunder, vilka trots bojkotten
dristat anlita mig ha blivit trakasserade. I ett fall har särskild
blockad anordnats mot en kund och jämväl mot kundens arbetsgivare,
det sistnämnda tydligen därför, att arbetsgivaren icke hållit tillräcklig
uppsikt över sitt biträde, utan detta i ett obevakat ögonblick kunnat smyga
sig in i min blockerade fotografiatelier. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Jämlikt hitintills gällande rättsbegrepp torde jag tryggt kunna påstå,
att jag i denna sak icke företagit mig något annat än lojalt utövat mitt
lovliga yrke. Att fotografera vad som händer och skei*, är min rättighet,
och upploppsmakare torde icke kunna göra anspråk på att därvidlag i
förhållande till mig intaga någon privilegierad särställning.

Med den kännedom jag äger örn de politiska förhållandena bland Ådalsbefolkningen,
av vilken jag till stor del är beroende i min yrkesverksamhet,
har jag, såsom ovan framgår, i det längsta sökt undvika att själv
bliva indragen i de sociala och politiska stridigheter, som under senaste
tid tagit sig uttryck i en serie ytterst allvarliga händelser. Å andra sidan
har jag såsom lojal medborgare icke ansett, att jag kunde ställa mig helt
avvisande mot myndigheternas krav på förfoganderätt över de av mig i
lovligt syfte anskaffade bilderna. Jag förutsatte därvid, att jag fullt ut
kunde lita på den skriftliga försäkran örn diskretion, vilken t, f. lands -

Motioner i Första kammaren, Nr 153.

185

fogden i länet givit mig. Då så emellertid icke blivit fallet, utan jag
tvärtom genom min redebogenhet att underlätta myndigheternas förehavanden
till rättsordningens upprätthållande ser mig ställd inför ekonomisk
ruin och utsatt för personligt lidande och obehag i största utsträckning,
synes det mig icke vara obilligt, örn jag ödmjukt hemställer örn något
bidrag av det allmänna, särskilt som i vårt land något skydd av utomstående
tredje man vid arbetskonflikter ännu icke blivit anordnad. Även
örn jag i sammanhang med en ärekränkningsprocess för det tryckta blockadmeddelandet
skulle kunna få något ersättningsbelopp utdömt, så lära
utsikterna att av vederbörande kunna utfå någonting vara synnerligen
små.

Med åberopande av det sagda vågar jag sålunda i djupaste underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t av nåd måtte tillerkänna mig
ett bidrag till täckande av mina förluster å 6,000 kronor eller, örn detta ej:
kan bifallas, det mindre belopp, som Eders Kungl. Majit kan pröva skäligt.

Bifogade handlingar åberopas.

Kramfors den 1 maj 1932.

Underdånigst

M. John Eriksson.

Rätt avskrivet betyga:

Sven Byström. S. Otto.

Bil. 52.

I motion nr 129 till första kammaren år 1931 av hr Trygger m. fl. örn
värnande av arbets- och näringsfriheten etc. anfördes en del exempel på
övergrepp däribland »Fallet Bergström—Sander». De däri relaterade förföljelserna
mot Agda Bergström fortsattes på sätt som framgår av följande
referat från rättegång och domslut.

Svenska Dagbladet den 11 oktober 1932.

Trakasserierna mot besvärliga vittnet näpsta.

Förtroendeman dömd för sina hämndeaktioner.

Svea hovrätt har nu avkunnat slutdom i det uppmärksammade målet
angående hämndeaktionen mot ett för hotell- och restaurangpersonalförbundet
besvärligt vittne vid arbetsdomstolen.

Fröken Bergström hade för två år sedan prickats och uteslutits ur Sveriges
hotell- och restaurangpersonals förbund, avd. 48, med anledning av
att hon i viss tvist, där fackförbundet var part, utfärdat ett vittnesintyg,
vars innehåll icke kunde jävas i arbetsdomstolen, men som av fackiörbundsledningen
stämplades som osolidarisk handling. Hon hade sedan,
för att undslippa lörtöljelser och för att få arbeta, begärt avbön och återinträde
i fackförbundet. Hon hade också blivit lovad återinträde mot erläggande
av böter till fackförbundet och även inbetalt viss del av summan,

Bihang tili riksdagens protokoll 1934. 3 sami. Nr 153. 13

186 Motioner i Första kammaren, Nr 153.

men fick därefter besked om att återintagning ej kunde beviljas. I samband
härmed blev hon såsom oorganiserad föremål för trakasserier, som
gjorde henne arbetslös. Till sist hade fackförbundets förtroendeman, C.
Bengtsson, i en till kaféidkareföreningen avgiven förklaring angående förföljelserna
mot fröken Bergström framställt äreröriga tillvitelser mot
henne bland annat för oärlighet, vilka för henne voro i hög grad kränkande
samt till men för hennes goda namn och fortkomst. Genom intyg kunde
bevisas, att påståendena voro grundlösa. Fröken Bergström hemställde,
att hr Bengtsson måtte godvilligt taga tillbaka sina tillvitelser, vilket
denne vägrade. Hon såg sig då ingen annan utväg för att få upprättelse
än att gå till domstol med saken.

Förtroendeman Bengtsson dömdes av Stockholms rådhusrätt med anledning
av sina beskyllningar mot fröken Bergström enligt strafflagens kap.
16 § 11 att böta 75 kronor, att i skadestånd till käranden erlägga 150 kronor
samt att dessutom betala hennes rättegångskostnader.

Hovrätten har nu i avkunnad dom fastställt rådhusrättens utslag. Hovrättens
dom får ej överklagas hos Kungl. Majit.

Kärandens talan har förts av advokat E. Werner, Stockholm.

340236. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.