Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 8 juni 1934 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd
åt Hellefors Bruks Aktiebolag, jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 18 maj 1934 avlåten proposition, nr 277, biar
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
dels bemyndiga riksgäldskontoret att till ett belopp av högst 16 miljoner
kronor tillhandahålla medel för statens medverkan i enlighet med av
föredragande departementschefen förordade grunder till rekonstruktion
av Hellefors Bruks Aktiebolag; dels ock medgiva, att den enligt 1933 års
riksdags beslut åt bolaget beviljade krediten av statsmedel må intill ett
belopp av 1,500,000 kronor av bolaget åtnjutas till dess rekonstruktionen
av bolaget genomförts.
Kungl. Maj:ts förevarande proposition, vilken hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning, har efter överenskommelse mellan
stats- och bankoutskotten behandlats av sammansatt stats- och bankoutskott.
Till det sammansatta utskottet hava vidare från bankoutskottet överlämnats
två till bankoutskottet hänvisade likalydande motioner, väckta den
ena under nr 374 i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard,
jämte sju av kammarens övriga ledamöter, och den andra under nr 651 i
andra kammaren av herr Lindman jämte sju av kammarens övriga ledamöter.
I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 277».
Beträffande motiveringen för de framställda förslagen får utskottet,
i den mån redogörelse för förslagen ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen och motionen 1:374.
Såsom ett led i den statliga stödaktion, som år 1922 befanns nödvändig
för att rädda Wermlands Enskilda bank från sammanbrott, ingick,
att banken befriades från vissa tyngande engagemang. Bland dessa engagemang
ingingo fordringar å det dåvarande Wargöns Aktiebolag till
belopp av omkring 20 miljoner kronor, vilka provisoriskt övertogos av
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 6 sami. 2 aud. Nr 4- I
2 Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
riksbanken och sedermera överflyttades på Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 genom ett dess dotterbolag, Aktiebolaget Igo.
Med hänsyn till inträdda betalningssvårigheter för Wargöns Aktiebolag
företogs i slutet av år 1924 och början av år 1925 rekonstruktion
av detta bolag, som i samband därmed ändrade sitt namn till Hellefors
Bruks Aktiebolag. Bolagets fastigheter och rörelse vid Vargön och vid
Laxå överlätos på särskilda aktiebolag. Rörelsen vid Vargön övertogs
av ett nybildat Wargöns Aktiebolag och rörelsen vid Laxå av det dåvarande
förvaltningsbolaget Laxå Bruks Aktiebolag, som för ändamålet
ombildades. Aktiekapitalet i det gamla Wargöns Aktiebolag nedsattes
från 40 miljoner kronor till 10 miljoner kronor, som blev stamaktiekapital
i Hellefors Bruks Aktiebolag. Det genom aktiekapitalets nedsättning
frigjorda beloppet, 30 miljoner kronor, överfördes till reservfonden. Med
anlitande av den sålunda ökade reservfonden verkställdes avskrivningar
å vissa bolagets balansvärden, huvudsakligen å de tillgångar, som tillföllo
Hälleforsbolaget och Laxåbolaget. Kreditkassan medverkade vid
rekonstruktionen på så sätt, att Aktiebolaget Igo i utbyte för sin kvarstående
fordran å bolaget tog 5 V? procent preferensaktier å sammanlagt
19.5 miljoner kronor i Hellefors Bruks Aktiebolag. Aktiekapitalet i Laxå
Bruks Aktiebolag, 4 miljoner kronor, övertogs i sin helhet av Hälleforsbolaget.
Av aktiekapitalet i det nybildade Wargöns Aktiebolag erhöll
Wermlands Enskilda hank i kvittning för motsvarande fordringsbelopp
7 procent preferensaktier å tillhopa 6 miljoner kronor. Stamaktiekapitalet,
likaledes å 6 miljoner kronor, övertogs av Hälleforsbolaget.
Utom preferensaktiekapitalet äger Kreditkassan genom Aktiebolaget
Igo 1,500,000 kronor av stamaktiekapitalet i Hellefors Bruks Aktiebolag.
Sedan finansieringssvårigheter uppstått för Hälleforsbolaget, framlade
Kungl. Majit till 1933 års riksdag proposition, nr 249, angående
stöd åt bolaget. Denna proposition motiverades i första hand med
det starka samhällsintresse, som särskilt under då rådande förhållanden
på arbetsmarknaden knöte sig till ett uppehållande av bolagets rörelse.
Propositionen hade föregåtts av förhandlingar, som av chefen
för finansdepartementet förts med representanter för bolaget och folden
kreditgivande banken, Skandinaviska Kreditaktiebolaget. Därunder
hade alternativa utvägar till vinnande av det avsedda syftet, tillvaratagandet
av statens intressen i bolaget och uppehållandet av driften, varit under
övervägande. Det alternativ, för vilket Kungl. Majit stannade och som
således blev propositionens föremål, var att bolaget genom kredithjälp
skulle sättas i tillfälle att tills vidare under ett års tid fortsätta sin verksamhet.
Staten och banken skulle enligt förslaget lämna bolaget ytterligare
kredit intill ett belopp av 3 miljoner kronor, löpande utan ränta.
För beredande av medel för den kredit, som skulle lämnas av staten, föreslogs
upptagande å riksstaten för budgetåret 1933/1934 av ett anslag å 1.5
miljon kronor.
Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4. 3
Riksdagen biföll propositionen, dock att riksdagen i fråga om finansieringen
av den på staten belöpande andelen av krediten så tillvida avvek
från Kungl. Maj:ts förslag, att riksdagen bemyndigade Kungl.
Majit att för ändamålet anlita 1.5 miljon kronor av det å tilläggsstat för
budgetåret 1932/1933 under femte huvudtiteln anvisade anslaget till bekämpande
av arbetslösheten.
Med stöd av riksdagens bemyndigande och enligt av riksdagen godkända
grunder avslöts den 28 juni 1933 mellan staten och Skandinaviska Kreditaktiebolaget
avtal örn företagets finansiering för tiden intill den 1 juni
1934. Avtalets huvudpunkter äro, att banken förpliktar sig att icke utah
Kungl. Maj:ts medgivande före den 1 juni 1934 kräva betalning av bolaget
eller dess dotterbolag för nu gällande förbindelser, för vilka bolaget eller
något dess dotterbolag står i betalningsansvar, med undantag dock för
förfallande räntor, samt att intill nämnda dag i vanlig ordning diskontera
av bolagen utställda varuväxlar, att å bolagets löpande krediter hos
banken med visst undantag skall till och med den 31 maj 1934 ränta utgå
efter en räntesats bestämd i förhållande till riksbankens växeldiskonto,
att staten och banken lämna bolaget under tiden till och med den 31 maj
1934 ytterligare kredit intill ett belopp av 3 miljoner kronor, löpande utan
ränta, till vilken kredit staten och banken bidraga med hälften vardera,
samt att staten förpliktar sig att, därest icke senast den 31 maj 1934
bankmässigt betryggande säkerhet ställes för bolagets förbindelser gentemot
banken eller överenskommelse träffas rörande den fortsatta finansieringen
av bolaget, till banken utan vederlag eller villkor i övrigt överlåta
Kreditkassan direkt eller indirekt tillhöriga aktier i bolaget ävensom
statens fordran hos bolaget och dess dotterbolag på grund av den nyssnämnda
ytterligare krediten.
Sedermera har banken förklarat sig vilja modifiera avtalet i så måtto,
att. därest staten önskade bibehålla sitt ägareintresse i Hälleforskoncernen,
banken avstode från sin fordran å det belopp, som banken i enlighet
med avtalet tillskjutit för företagets drift under avtalstiden, jämte ränta
å samma belopp.
Av statens andel av krediten — 1.5 miljon kronor — har hittills tagits
i anspråk 792,000 kronor.
I skrivelse den 28 april 1934 till styrelsen för Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 har styrelsen för Hellefors Bruks Aktiebolag framlagt utredning
och förslag rörande Hälleforskoncernen och därvid framhållit, bland
annat, följande.
Bolagets otillfredsställande räntabilitet i förening med den svaga likviditeten
gjorde en rekonstruktion av bolaget ofrånkomlig. Härvid måste
särskild hänsyn tagas till anläggningarnas geografiska läge och därav
föranledda höga fraktkostnader, vilka synnerligen menligt inverkade på
tillgångarnas värde och företagets räntabilitet. Örn nuvarande konjunktur
lades till grund för en beräkning av förräntningsmöjligheterna, syntes
det vara uppenbart, att bolagets svävande bankskuld — vilken vid ut
-
4 Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
gången av maj 1934 beräknades uppgå till i runt tal 15.4 miljoner kronor
— borde förvandlas till aktiekapital samt att detta i samband därmed nedbringades
till den omfattning, som motsvarades av tillgångarnas beräknade
nuvarande värde. Enligt en i skrivelsen intagen approximativ rekonstruktionsbalans
per den 31 december 1933 skulle aktiekapitalet uppgå
till 16 miljoner kronor och reservfonden till 1.6 miljon kronor. Då enligt
detta rekonstruktionsförslag 15 miljoner kronor av aktiekapitalet skulle
tillskjutas genom bankskuldens förvandling till aktiekapital, skulle av
statens ursprungliga intresse i Hälleforsbolaget återstå endast 2.6 miljoner
kronor utöver Kreditkassans genom stödaktionen uppkomna fordran.
Med hänsyn till möjligheten av att ett ytterligare uppskov med avgörandet
beträffande bolagets framtida gestaltning skulle ur statens synpunkt
kunna anses önskvärt hade styrelsen funnit sig böra — ehuru styrelsen
varit medveten örn att allvarliga olägenheter skulle vara förknippade
med en fortsättning av det nuvarande interimsförhållandet — under
hand hänvända sig till Skandinaviska Kreditaktiebolaget med förfrågan,
huruvida banken vore villig medverka till en förlängning av avtalet mellan
staten och banken intill utgången av maj månad 1936.
Banken hade emellertid avböjt denna framställning under framhållande
av, att ett förlängt interimstillstånd skulle vara till förfång för företaget.
I detta sammanhang hade banken förklarat, att, för den händelse staten
önskade bibehålla sitt ägareintresse i Hälleforskoncernen, banken ansåge
sig i ställda panter hava betryggande säkerheter för 10,000.000 kronor av
bolagets skuld till banken. Av denna skuld på 15,400,000 kronor skulle
sålunda 5,400,000 kronor behöva förstärkt säkerhet.
I frågan, huruvida staten borde — då alltså ett slutgiltigt avgörande
nu måste träffas — behålla sitt intresse i Hälleforskoncernen genom att
ställa den begärda fyllnadssäkerheten för bolagets förbindelser gentemot
banken, eller örn staten borde i enlighet med det i fjol träffade avtalet till
banken utan vederlag överlåta Kreditkassans aktier i bolaget ävensom statens
fordran hos detsamma, ville det synas styrelsen som örn ytterligare
kapitalinvestering i Hälleforskoncernen med de risker, som därmed vore
förenade, icke vore från statens sida motiverad vare sig av det återstående
värdet av statens intresse i bolaget eller av förräntningsmöjligheterna.
Därest banken i fortsättningen bleve ägare till företaget, syntes det enligt
styrelsens uppfattning vara att antaga, att det betydande ekonomiska
intresse, som banken därmed övertoge, samt den sociala hänsynen till den
befolkning, vars utkomst vore beroende av företaget, skulle föranleda banken
att alltjämt i möjligaste mån använda företagets produktionskapacitet.
Ur social synpunkt syntes sålunda icke föreligga skäl för staten att
ikläda sig några nya risker.
I anslutning härtill tillråder styrelsen, att Kreditkassan direkt eller indirekt
tillhöriga aktier i Hellefors Bruks Aktiebolag ävensom den fordran
hos bolaget, som må tillkomma Kreditkassan på grund av den lämnade
krediten, överlåtes till banken.
Styrelsen för Kreditkassan har anfört, att styrelsen, som befarade att
de av bolagsstyrelsen framlagda kalkylerna vore väl optimistiska, för sin
del med stöd av de uppgifter örn Hälleforsbolagets ställning och framtidsutsikter,
som lämnats i bolagsstyrelsens skrivelse, samt av de upplysningar
om företaget, som på annat sätt inhämtats, bildat sig den uppfattningen,
Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4. 5
att, om ej en nn oförutsebar och bestående prisförhöjning inträdde för de
varor, som av bolaget producerades, Hälleforsengagemanget i statens hand
torde bliva förlustbringande.
Kreditkassans styrelse hemställde därför örn utverkande åt styrelsen
av bemyndigande att, på sätt i 1933 års avtal förutsatts, avhända kassan
dess intresse såsom aktieägare i och långivare till Hellefors Bruks Aktiebolag.
Länsstyrelsen i Örebro län har ansett det i hög grad önskvärt att ett
slutligt avgörande av frågan snarast möjligt komme till stånd.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har förordat en förnyad överenskommelse
med hanken örn ytterligare ett års uppskov med frågans avgörande.
Kommerskollegium och fullmäktige i riksgäldskontoret hava tillstyrkt
bifall till styrelsens för Kreditkassan hemställan. Reservanter inom riksgäldsfullmäktige
hava däremot uttalat sig för att staten borde taga risken
av att ställa säkerhet för bolagets förbindelser till banken.
Föredragande departementschefen har för egen del anfört i huvudsak
följande.
Då det gäller att avgöra vilken åtgärd, som i den nu förevarande situationen
är att tillråda, erinrar jag till en början därom, att riksdagen vid
sitt bifall till fjolårets proposition i ämnet framhöll, att stödaktionen
borde betraktas som en rent tillfällig, huvudsakligen av sociala skäl betingad
åtgärd. Riksdagen betonade tillika, att, med hänsyn till att en
omsvängning i konjunkturläget börjat skönjas, ett uppskov med frågans
avgörande vore önskligt i avvaktan på konjunkturernas utveckling. Ett
sådant uppskov skulle, enligt riksdagens mening, självfallet medföra
ökade möjligheter till ett säkrare bedömande av frågan. Ej minst med
hänsyn till den fortsatta stigande tendensen i konjunkturutvecklingen
och svårigheten i och för sig att draga bestämda slutsatser ur erfarenheterna
från den relativt korta tid, som förflutit från stödaktionens inledande,
skulle ett ytterligare uppskov med det slutliga ståndpunktstagandet
i frågan ha varit önskvärt. Bolagets styrelse har även hänvänt
sig till banken med förfrågan, huruvida banken vore villig medverka
till en förlängning av avtalet mellan staten och banken intill utgången av
maj månad 1936. Banken har emellertid motsatt sig att lämna en dylik
medverkan, och därmed torde tanken på ytterligare uppskov med frågans
slutliga lösning hava förfallit. I den sålunda uppkomna situationen träda
bestämmelserna i avtalet av den 28 juli 1933 i tillämpning, och banken
äger alltså påfordra att, därest icke dess fordringar hos bolaget inlösas
eller betryggande säkerhet ställes för desamma, statens aktier i bolaget
utan vederlag överlåtas å banken. Emellertid har banken utfäst sig att
icke påkalla tillämpning av denna bestämmelse i avtalet förrän riksdagen
tagit ställning till den nu föreliggande frågan.
Jag erinrar vidare därom, att bolagets styrelse konstaterat, att bolagets
ekonomiska ställning gör en rekonstruktion av detsamma ofrånkomlig.
Då en sådan lärer förutsätta åtminstone större delen av bank
skuldens förvandling till aktier synes utvägen att uppfylla avtalet genom
ställande av säkerhet för skulden icke kunnat tillgripas.
De alternativa utvägar, som under nu angivna förhållanden stå öppna,
äro överlåtande av statens aktier å banken och statens övertagande av
6 Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
bankens fordringar genom inlösande av desamma. Med hänsyn till de omständigheter.
som, enligt vad jag förut utvecklat, kunnat anföras för ett
ytterligare uppskov med frågans slutliga lösning, torde nödvändigheten
att redan nu träffa avgörandet medföra, att. vilkendera utvägen än väljes.
valet ej kan ske annat än med tvekan.
Såsom jag förut erinrat, framhöll riksdagen i fråga örn fjolårets stödaktion,
att denna vore betingad huvudsakligen av sociala skäl. Den av
länsstyrelsen i Örebro län förebragta utredningen i ärendet visar, att
inom vissa kommuner omkring 90 procent av befolkningen är direkt
beroende av Hälleforsbolagets och dess dotterbolags verksamhet. Och
inför 1933 års riksdags vederbörande utskott upplystes, att av fem kommuners
sammanlagda folkmängd, cirka 15,600 personer, över 12,400 hade
sin försörjning från samma bolag. Visserligen Ilar det antagits, att banken,
därest den övertoge aktierna i bolaget, skulle fortsätta driften på
sådant sätt, att för bygdens befolkning ur försörjningssynpunkt menliga
verkningar koinme att undvikas. De förändrade konjunkturerna hava
otvivelaktigt medfört, att utnyttjandet av företagets produktionskapacitet
för närvarande är ekonomiskt lönande, och farhågorna för ett nedläggande
eller en inskränkning av driften framträda på grund därav ej med
samma styrka som tidigare. Emellertid nödgas man räkna med att, därest
företaget kommer i enskild hand, hänsynen till ortsbefolkningens försörjningsmöjligheter
kommer att skjutas i bakgrunden. En väsentlig del alden
nuvarande arbetarstammen sysselsattes i företagets förädlingsindustri,
och det är ingalunda uteslutet, att ur privatekonomisk synpunkt en
sådan omläggning av denna verksamhet under vissa omständigheter kan
komma att framstå såsom motiverad, varav driftnedläggelse inom Hälleforskoncernen
måste följa. De sociala olägenheterna av statens uppgivande
av sitt intresse i företaget få alltså icke heller i nuvarande läge
underskattas.
Redan vid framläggandet av fjolårets proposition i ämnet anförde jag.
att enligt min mening ett uppgivande av statens intresse i företaget
skulle ur rent affärsmässig synpunkt vara försvarligt endast örn det
kunde på någorlunda säkra grunder antagas, att aktierna icke för framtiden
representerade något värde, men att den dåvarande tidpunkten vore
i hög. grad olämplig, örn det gällde att bilda sig en definitiv uppfattning
om livsdugligheten hos ett företag sådant som det förevarande. Detta
framginge även av de verkställda utredningarna, vilka enligt min mening
icke berättigade till att för det dåvarande helt uppgiva statens kapitalinsats
i företaget. En omständighet, som jag därvid tillmätte betydelse,
var, att de åtgärder för fabrikernas utbyggande och driftens rationalisering,
som med betydande ekonomiska uppoffringar ägt rum under
tidsperioden 1925—1930, på grund av den därefter inträdande lågkonjunkturen
i stort sett icke ännu fått visa sina verkningar. Vad jag sålunda
anfört synes mig alltjämt äga giltighet. För att staten skulle utan vederlag
avhända sig sina aktier i bolaget synes mig sålunda situationen böra
vara den, att aktierna med sannolikhet mäste antagas sakna nämnvärt
värde i statens hand.
När det gäller att bedöma aktiernas värde, vill jag hänvisa till den av
bolagets styrelse uppgjorda approximativa rekonstruktionsbalansen per
den 31 december 1933, enligt vilken, utöver Kreditkassans genom stödaktionen
uppkomna fordran, ett belopp av 2,600,000 kronor skulle representera
statens nuvarande intresse i bolaget. Enligt denna beräkning
Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4. 7
skulle bolagets samtliga tönder, dess stamaktiekapital och större delen av
preferensaktiekapitalet hava förbrukats men preferensaktierna dock representera
ett visst återstående värde.
Av det anförda torde framgå, att jag icke finner tillräckliga skäl föreligga
för staten att nu utan vederlag överlåta till banken sina aktier och
fordringar i företaget.
Jag anser mig i detta sammanhang ej böra underlåta att nämna, att
jag till banken framställt förfrågan, huruvida denna vore villig att utgiva
någon ersättning för övertagendet av statens aktier i bolaget men
att bankens styrelse nekande besvarat denna fråga.
Med fasthållande av att en rekonstruktion av bolaget är en nödvändig
betingelse för dess fortsatta livsduglighet återstår då utvägen att staten
infriar bankskulden och att den staten sålunda tillkommande fordringen
hos bolaget i samband med rekonstruktionens genomförande förvandlas
till staten tillhöriga aktier i det nybildade företaget. Det bör härvid framhållas,
att bankskulden, som vid senaste årsskiftet upptogs till omkring
15.4 miljoner kronor, enligt bankens förklaring till ett belopp av 10 miljoner
kronor motsvaras av betryggande pantsäkerheter. Den ökade risk.
staten genom bankskuldens infriande ikläder sig, torde således enligt
denna beräkning begränsa sig till ett belopp av 5.4 miljoner kronor.
I fråga örn sättet för genomförande av en rekonstruktion av bolaget
torde någon viss detaljerad plan icke för närvarande kunna förordas.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att efter närmare utredning och
efter hörande av Kreditkassans styrelse besluta härom. Så mycket torde
dock redan nu vara klart, att rekonstruktionen bör ske genom ombildning
av bolaget till ett nytt företag, därvid den av staten inlösta bankskulden
förvandlas till aktier i statens ägo. Ett förfarande, som innebure
en nedsättning av det nuvarande bolagets aktiekapital, torde nämligen
knappast vara möjligt att genomföra. Till ledning för bedömande av
de grunder, enligt vilka rekonstruktionen i huvudsak kan genomföras,
torde tjäna dels av bolagets förutvarande styrelse uppgjorda alternativa
förslag, vilka äro redovisade i Kungl. Majits proposition nr 249 till 1933
års riksdag, dels av den nuvarande styrelsen uppgjort förslag, intaget i
styrelsens förenämnda skrivelse av den 28 april 1934.
De medel, som bliva erforderliga för statens medverkan till en rekonstruktion
av Hälleforsbolaget i enlighet med i det föregående angivna
grunder, torde böra tillhandahållas av riksgäldskontoret. Av vad jag
förut anfort torde framgå, att den av mig förordade utvägen förutsätter,
att staten övertager bankens hela kvarstående fordran på bolaget. Med
hänsyn härtill bör det belopp, intill vilket riksgäldskontoret bör bemyndigas
att medverka vid rekonstruktionen, bestämmas till förslagsvis 16
miljoner kronor. Jag erinrar emellertid härvid, att, såsom förut antytts,
den från banken övertagna fordringen ej under alla omständigheter behöver
i sin helhet gå i utbyte mot aktier i det vid rekonstruktionen nybildade
bolaget, utan att det kan tänkas, att en del av fordringens belopp
kvarstår såsom en det nya bolagets skuld till staten.
Enligt de av 1933 års riksdag godkända grunderna för stöd åt Hälleforsbolaget
skulle staten under tiden till och med den 31 maj 1934 lämna
bolaget kredit intill ett belopp av 1.5 miljon kronor, vartill medel bereddes
genom bemyndigande för Kungl. Majit att anlita det å tilläggsstaten för
budgetåret 1932/1933 till bekämpande av arbetslösheten anvisade reservationsanslaget.
Då ifrågavarande kredit ingår såsom ett led i 1933 års
avtal örn stöd åt bolaget och sålunda förfaller med den förändring, som
Utskottet.
8 Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
nu ifrågasättes, torde riksdagens medgivande böra inhämtas därtill, att
kredit intill nämnda belopp allt fortfarande må av bolaget åtnjutas till
dess rekonstruktionen av bolaget genomförts.
Enligt ovanberörda den 28 juni 1933 mellan staten och Skandinaviska
Kreditaktiebolaget träffade avtal äger banken efter den 31 maj innevarande
år påfordra att, därest icke dess fordringar hos Hellefors Bruks Aktiebolag
inlösas eller betryggande säkerhet ställes för desamma, statens aktier och
fordran i bolaget utan vederlag överlåtas å banken. Departementschefen har
framhållit, att med hänsyn till bolagets behov av rekonstruktion avtalet
icke syntes kunna uppfyllas genom ställande av säkerhet för bolagets
bankskulder, varför staten alltså endast hade att välja mellan att antingen
överlåta sina aktier å banken eller övertaga bankens fordringar genom
inlösande av desamma.
Då det gäller att i nu förevarande läge avgöra, vilkendera av dessa utvägar
staten bör välja, torde till en början böra erinras, att statens nuvarande
engagemang i Hälleforskoncernen tillkommit på grund av en
statlig stödaktion, som år 1922 befanns nödvändig för att rädda Wermlands
Enskilda Bank från sammanbrott. Genom detta nödtvungna engagemang,
uppgående till omkring 20 miljoner kronor, blev staten huvudintressent
i koncernen. Hedan vid statens inträde i företaget var Hälleforsbolaget
ett ekonomiskt betryckt företag; någon inkomst från engagemanget
har icke kommit staten till godo. Sedan finansieringssvårigheter
uppstått för bolaget, framlade Kungl. Majit till 1933 års riksdag proposition
angående stöd åt bolaget. Denna stödaktion avsåg att genom kredithjälp
bereda bolaget tillfälle att tillsvidare under ett år fortsätta sin verksamhet
under ett slags moratorietillstånd. Varken Kungl. Majit eller
riksdagen ansåg skäl föreligga, att staten år 1933 skulle genomföra den
rekonstruktion av bolaget, som påkallades av dess ekonomiska ställning
och till vilken förslag framlagts av den dåvarande styrelsen. I stället
träffades med bolagets bankförbindelse, Skandinaviska Kreditaktiebolaget,
det avtal, vars löptid nu utgått och med vilket, bland annat, avsågs att
bereda staten möjlighet till ett säkrare bedömande av frågan örn statens
framtida förhållande till företaget.
Bolagets ekonomiska utveckling under det senast avslutade räkenskapsåret
har icke varit ägnat att minska den tvekan örn lämpligheten av statsintressets
bibehållande i bolaget, som gjorde sig gällande vid frågans behandling
i fjol. Resultatet av bolagets rörelse under år 1933 utvisar, oaktat
dess produktionskapacitet inom de flesta verksamhetsgrenarna under året
utnyttjats i full utsträckning, en förlust å 1.6 miljoner kronor. Ehuru de
nu rådande, för bolaget jämförelsevis gynnsamma konjunkturerna antagligen
komma att medföra ett förbättrat driftresultat under innevarande
år, synes det uppenbart, att företaget på grund av olika, i propositionen
närmare berörda orsaker har mycket små utsikter att i varje fall utan
Sammansatt stats- och, bankoutskotts utlåtande Nr 4.
9
en omfattande rationalisering bliva livskraftigt. Men även bortsett härifrån,
är en omedelbar rekonstruktion av bolaget oundgängligen nödvändig.
Därest, såsom i propositionen föreslås, staten skulle kvarstå såsom
företagets ägare, skulle detta innebära, att staten måste verkställa denna
rekonstruktion och tillhandahålla härför erforderliga medel. För ändamålet
har i propositionen beräknats ett belopp av 16 miljoner kronor, vilket
belopp ungefär motsvarar bolagets nuvarande bankskuld. Härtill kommer,
att för företagets rationalisering m. m. ytterligare kapitaltillskott torde bliva
erforderliga. Garanti för att staten skulle erhålla skälig avkastning å
sina nya insatser i företaget förefinnes icke; under alla förhållanden torde
någon förräntning av statens nuvarande aktieinnehav icke vara att påräkna.
Departementschefen har icke funnit tillräckliga skäl föreligga för
staten att nu utan vederlag överlåta till banken sina aktier och
fordringar i bolaget, då dessa enligt hans uppfattning måste representera
ett visst återstående värde. I sådant avseende har departementschefen
åberopat en inom bolaget uppgjord approximativ rekonstruktionsbalans
per den 31 december 1933, enligt vilken de i statens ägo nu befintliga
aktierna skulle kunna uppskattas till ett värde av 2.6 miljoner kronor.
För att icke enligt avtalet behöva avstå från denna eventuella tillgång
skulle staten enligt departementschefens förslag tillskjuta det för rekonstruktionen
erforderliga beloppet 16 miljoner kronor. Utskottet kan för
sin del icke finna en sådan åtgärd vara ur statsekonomiska synpunkter
tillrådlig, i synnerhet som nämnda belopp måste disponeras för infriande
av bankskulder, av vilka 5.4 miljoner kronor torde sakna betryggande
säkerhet. Här föreligger sålunda en uppenbar förlustrisk, avsevärt överstigande
det värde, aktierna i statens hand enligt förenämnda approximativa
beräkning skulle representera.
I detta sammanhang vill utskottet erinra, att den styrelse för bolaget,
vilken tillsatts å ordinarie bolagsstämman år 1933 och vilken enligt samma
års riksdags uttalade önskan särskilt undersökt riktlinjerna för den
framtida förvaltningen av Hälleforskoncernen, för sin del enhälligt uttalat,
att ytterligare kapitalinvestering i denna koncern med de risker,
som därmed vore förenade, icke vore från statens sida motiverad vare sig
av det återstående värdet av statens intresse i bolaget eller av förräntningsmöjligheterna.
Utskottet har ansett sig böra fästa särskilt avseende
vid detta uttalande.
Med hänsyn till vad nu anförts har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka
det av Kungl. Majit framlagda förslaget, att staten skulle övertaga
bankens fordringar genom inlösande av desamma. I stället förordar
utskottet, att staten utnyttjar nu förefintlig möjlighet till avveckling
av sitt engagemang i Hälleforsbolaget och därigenom kommer ifrån
alla de ytterligare förlustrisker, som äro förenade med detta engagemang.
Utskottet tillstyrker alltså, att staten i enlighet med avtalet till hanken
Bihang till riksdagens protokoll 19114. ti sami. 2 aud. Nr 4.
2
10 Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
överlåter sina aktier i bolaget och sin fordran hos bolaget på grund av
lämnad kredit.
Vid sitt ståndpunktstagande till den i propositionen berörda frågan har
utskottet icke förbisett, att vissa sociala synpunkter förtjäna beaktande
i detta sammanhang. Utskottet vill härutinnan erinra, att, när riksdagen
i fjol lämnade sitt medgivande till den av Kungl. Maj:t då föreslagna
stödaktionen, detta skedde under uttryckligt uttalande av riksdagen, att
stödaktionen borde betraktas såsom en rent tillfällig, huvudsakligen av
sociala skäl betingad åtgärd, åsyftande att genom driftens uppehållande
undvika arbetslöshet och andra sociala vådor. Detta syfte har också, såsom
framgår av det anförda, uppnåtts. Bolagets styrelse har nu givit
uttryck åt den uppfattningen, att därest Skandinaviska Kreditaktiebolaget
bleve ägare till företaget det skulle ligga i dess ekonomiska intresse att
alltjämt i möjligaste mån utnyttja företagets produktionskapacitet, vadan
det ur social synpunkt icke syntes föreligga skäl för staten att ikläda sig
några nya risker. Till denna uppfattning, som delats av kommerskollegium
och fullmäktige i riksgäldskontoret, ansluter även utskottet sig.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 374 och
11:651, må avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 8 juni 1934.
På sammansatta stats- och bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling hava närvarit:
från statsutskottet: herrar Nilsson i Malmö, P. A. Bergström, J. Pålsson*, Thal ■
Jonsson i Eskilstuna, Aronson, Andersson i Ovanmyra och Weijne; samt
från bankoutskottet: herrar Åkerberg, Lindgren, Hansén, Stendahl, Leffler, Bäcklur >''
Ryberg och Andersson i Falkenberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
11
Reservation
av herrar Åkerberg, Nilsson i Malmö, P. A. Bergström, Jonsson i Eskilstuna,
Weijne, Bäcklund och Andersson i Falkenberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
»Såsom departementschefen framhållit skulle ej minst med hänsyn till
den fortsatta stigande tendensen i konjunkturutvecklingen och svårigheten
att draga bestämda slutsatser ur erfarenheterna från den relativt korta
tid, som förflutit från stödaktionens inledande förlidet år, ett uppskov med
ett slutligt ståndpunktstagande till den föreliggande frågan hava varit
önskvärt. Då emellertid den kreditgivande banken ställt sig avvisande
till förslaget härom, har en situation uppstått, då allenast två alternativa
utvägar stå till buds, antingen överlåtande utan vederlag av statens intressen
i Hälleforsbolaget å banken eller statens övertagande av bankens
fordringar genom inlösande av desamma. Det är uppenbart, att vid valet
mellan dessa alternativ de ekonomiska synpunkterna måste träda i
förgrunden. Då emellertid frågan även berör sociala intressen av icke obetydlig
omfattning, måste dessa jämväl komma att påverka ett beslut i den
ena eller andra riktningen.
Enligt den av styrelsen för Hälleforsbolaget uppgjorda approximativa
rekonstruktionsbalansen per den 31 december 1933 skulle, utöver Kreditkassans
genom stödaktionen uppkomna fordran, ett belopp av 2.6 miljoner
kronor utgöra statens nuvarande intresse i bolaget. Statens aktier i bolaget
synas alltså fortfarande representera ett visst värde. Att staten vid
sådant förhållande skulle till banken utan något som helst vederlag överlåta
såväl sina aktier som fordringar i bolaget har synts utskottet varken
rimligt eller välbetänkt.
I detta sammanhang torde jämväl böra framhållas, att bolagets rörelse
under år 1933 — trots vissa ogynnsamma förhållanden, främst vattenbrist
samt stormfällning i skogarna — utvisat, efter vederbörliga avskrivningar,
en förlust av endast 1.6 miljoner kronor mot 4.6 miljoner kronor under år
1932, samt att de förbättrade konjunkturerna för åtskilliga av bolagets
verksamhetsgrenar torde komma att medföra ett avsevärt bättre driftresultat
under innevarande år. Genom rationaliseringsåtgärder, åsyftande
koncentration av rörelsen till bolagets mera konkurrenskraftiga tillverkningar,
torde företagets räntabilitet otvivelaktigt kunna förbättras.
En av bolagets styrelse framlagd räntabilitetskalkyl utvisar, att bolaget
vid nuvarande prisläge och normal produktion skulle kunna lämna överskott,
tillräckligt för att med 4.3 procent förränta ett kapital av omkring
12 Sammansatt stats- och bankoutskotts utlåtande Nr 4.
15 miljoner kronor. Med hänsyn härtill håller utskottet icke för uteslutet,
att därest den i propositionen föreslagna rekonstruktionen genomföres
och i anslutning därtill erforderlig rationalisering vidtages, bolaget skulle
kunna hava möjlighet att lämna skälig förräntning av det aktiekapital,
som enligt rekonstruktionsplanen förutsättes vara investerat i bolaget.
Några avgörande skäl för att de nödvändiga rationaliseringsåtgärderna
icke lika väl skulle kunna genomföras av staten som av enskild företagare
hava enligt utskottets mening icke förebragts. Angelägenheten av att
dylika åtgärder vidtagas torde vara uppenbar och lärer med säkerhet
även komma att beaktas av Kungl. Majit vid genomförandet av bolagets
rekonstruktion.
De sålunda av utskottet ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna måste
otvivelaktigt, åtminstone under en övergångstid, hava till följd vissa sociala
olägenheter genom minskade arbetstillfällen o. dyl. Man torde dock
kunna antaga, att dessa olägenheter skola kunna minskas i den mån ökad
verksamhet i de grenar av bolagets rörelse, som äro ekonomiskt bärande,
kommer till stånd. Därest bolaget kommer i enskild ägo kan det emellertid,
såsom departementschefen framhållit, befaras, att hänsynen till
ortsbefolkningens försörjningsmöjligheter kommer att skjutas i bakgrunden,
enär en driftnedläggelse inom koncernen måhända ur privatekonomisk
synpunkt kunde framstå som motiverad. Den större arbetslöshet, som
sålunda synes sannolik vid enskild drift av företaget, skulle givetvis komma
att medföra ökade kostnader för statsverket. Detta är en omständighet,
som bör beaktas i samband med de ekonomiska kalkylerna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, finner utskottet sig böra biträda
det i propositionen framlagda förslaget.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med avslag å motionerna 1:374 och
II: 651, må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
»
841804. stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.