Statsutskottets utlåtande Nr 85.
1
Nr 85.
'' Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1934 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillfällig
löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.
(l:a avd.)
Uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar Forssberg och Nylander (I: 41) och den andra inom andra kammaren
av herr Holmström ni. fl. (II: 63) har hemställts, dels att riksdagen måtte besluta
tillfällig lönekompensation, enligt ett av försvarsväsendets lönenämnd
den 15 oktober 1931 avgivet förslag, åt sådana löjtnanter, sergeanter och
underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat, som på grund av nuvarande
befordringsförhållanden inom armén och marinen kommit uti en i
avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning, dels att riksdagen måtte
besluta, att flaggkorpral vid marinen, som under fyra år uppburit högsta
lön i beställningen såsom sådan, skall vara berättigad att tillträda ett ytterligare
lönetillägg örn 120 kronor.
I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionen II: 63.
Till grund för bedömande av det av motionärerna framställda yrkandet
anser sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.
Uti 1918 års militära avlöningssakkunnigas, den 10 februari 1921 avgivna
betänkande, som ligger till grund för det nu gällande lönesystemet för officerare
och underofficerare m. fl., anförde bland annat de sakkunniga
under framhållande att i vissa från olika militära myndigheter avgivna yttranden
föreslagits, att en gemensam löneskala skulle anordnas för samtliga
kompaniofficerare — att det enligt de sakkunnigas mening vore ofrånkomligt,
att lönesystemet ordnades på sådant sätt, att varje befordran till beställning
med större ansvar och mera fordrande tjänstgöring dels omedelbart
vid befordringstillfället åtföljdes av ökad avlöning och dels medförde
möjlighet att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning än som kunnat vinnas
i den lägre tjänsten. De sakkunniga föreslogo ock tre särskilda lönegrader
för kompaniofficerare, nämligen en (l:a lönegraden) för underlöjtnanter (fänrikar),
en (2:a lönegraden) för löjtnanter och en (3:e lönegraden) för kaptener;
för möjliggörande av erforderlig löneförhöjning vid befordran konstruerade
de sakkunniga löneskalorna genomgående så, att slutlönen för en grad understeg
begynnelselönen för närmast högre grad. I enlighet härmed upptager
gällande löneplan för officerare för lia lönegraden (underlöjtnanter och fän
Bihang
till riksdagens protokoll 1934. 6 sami. Nr 85—87. vsi 34 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr So.
rikar) 2 löneklasser, för 2:a lönegraden (löjtnanter) 4 löneklasser och för 3:e
lönegraden (kaptener) likaledes 4 löneklasser. Efter att hava tillhört en och
samma löneklass under tre år uppflyttas regelmässigt vederbörande till närmast
högre löneklass och efter ytterligare tre år till den därpå följande
högre löneklassen och så vidare, allt inom respektive lönegrad. Beträffande
löneskalorna för underofficerare förordade däremot de sakkunniga en sådan
anordning, att en underofficer, vilken under längre tid fått vänta på befordran,
skulle kunna ernå högre avlöning i innehavande grad än den, som
tillkomme annan till högre grad befordrad men till tjänsteåldern yngre
underofficer; i sådant syfte föreslogo de sakkunniga, att vissa löneklasser
inom närliggande lönegrader för underofficerare gjordes gemensamma.
Uti en vid 1929 års riksdag väckt motion (II: 141) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av avlöningsreglementet för officerare
och underofficerare, att lönebeloppet för de subalternofficerare, vilka under
tre år uppburit lön i 6:e löneklassen (högsta löneklassen för löjtnant), skulle
oavsett örn befordran till kapten ägt rum eller icke — därefter utgå enligt
för 7:e löneklassen (lägsta löneklassen för kapten) bestämt lönebelopp.
Syftet med denna hemställan var att för personalen motverka känningen i
ekonomiskt hänseende av den inträdda stagnationen beträffande befordringarna
från löjtnants- till kaptensbeställning. Enligt utlåtande nr 91 förklarade
sig statsutskottet visserligen finna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena
försämrats för vissa grupper av beställningshavare genom
det sätt, på vilket övergången till den nya härordningen blivit ordnad. Då
emellertid många olika faktorer inverkade på bedömandet av den i motionen
behandlade frågan och en allmän överarbetning av bland annat gällande
löneplan för officerare torde kunna förväntas komma att verkställas av 1928
ars lönekommitté, ansåg utskottet att motionen icke borde till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
I anledning av en vid 1930 års riksdag väckt motion (I: 103) blev frågan
örn förbättring av löneförhållandena för de äldre subalternofficerarna ånyo
föremål för riksdagens behandling tillika med ett då föreliggande yrkande i
enahanda riktning för ytterligare en personalgrupps vidkommande, nämligen
marinintendenterna av 2. graden. I sagda motion hemställdes, att riksdagen
måtte fatta beslut av innebörd, att löjtnant eller marinintendent av 2. graden,
som under tre år tillhört 6:e löneklassen, skulle, därest han prövades
lämplig för befordran till beställning inom högre lönegrad, uppflyttas till
7:e löneklassen, dock att sålunda uppflyttad beställningshavare fortfarande
skulle anses tillhöra 2:a lönegraden. I yttrande nr 169 över denna motion
utlät sig statsutskottet — under erinran bland annat örn vad som förekommit vid
1929 års riksdag — att, då några nya omständigheter, som skulle kunna
föranleda utskottet att intaga en annan ståndpunkt till det i motionen väckta
förslaget, icke tillkommit, samt utskottet alltjämt förutsatte, att ifrågavarande
spörsmål i ett större sammanhang bomme under omprövning, den föreliggande
motionen icke borde till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen
fattade beslut i enlighet med vad statsutskottet sålunda föreslog.
Statsutskottets utlåtande Nr So.
3
Uti två vid 1931 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 70 oell II: 107)
hemställdes, att till löjtnant, sergeant och underofficer av 2. eller 3. graden
på aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad,
till vilken vederbörande beställning hänfördes, måtte utgå tillfällig
löneförbättring med belopp, svararde mot skillnaden i lönebelopp mellan de
två högsta löneklasserna i berörda lönegrad. I jämförelse med motionerna
vid 1929 och 1930 års riksdagar hade dessa vid 1931 års riksdag väckta
motioner avseende å två nya personalgrupper, nämligen sergeanter och underofficerare
av 2. eller 3. graden, medan å andra sidan marinintendenterna av
2. graden nu voro undantagna. Statsutskottet inhämtade med stöd av § 46
riksdagsordningen yttranden i ämnet från försvarsväsendets lönenämnd,
arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen. De hörda myndigheterna
anslöto sig till motionernas syfte. Yad den principiella sidan av
saken beträffar må emellertid uppmärksammas vissa synpunkter, som framkommo
i försvarsväsendets lönenämnds samt flygstyrelsens yttranden i ärendet.
Försvarsväsendets lönenämnd framhöll sålunda bland annat, att stagnation
i befordringar vore en faktor, som man givetvis hade att av olika anledningar
räkna med inom än det ena än det andra området av statsförvaltningen.
Det kunde för den skull te sig nog så vanskligt att för enstaka
grupper befattningshavare inom ett visst förvaltningsområde gå in för att
bereda löneförbättring såsom kompensation för en dylik stagnation. Emellertid
hade riksdagen åtminstone vid ett tillfälle tidigare ansett sig kunna vidtaga
sådan åtgärd. 1925 års riksdag hade nämligen i anledning av väckt
motion medgivit, att lokomotiveldare vid statens järnvägar, vilka med tillämpning
av de i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) intagna bestämmelser
örn tillgodoräknande av tjänstetid kunde anses hava tillhört den förlokomotiveldarbefattning
avsedda lönegradens högsta löneklass i fyra år och uppnått
en levnadsålder av 40 år, finge äga att under de för uppfattning i högre löneklass
eljest föreskrivna villkor åtnjuta lön i närmast högre löneklass inom närliggande
lönegrad, såsom örn denna löneklass tillhörde den för lokomotiveldarna bestämda
lönegraden. Även för de i nu ifrågavarande motioner — yttrade
lönenämnden vidare — avsedda befattningshavargrupper hade befordringsutsikterna
under senare år avsevärt försämrats. Ur denna synpunkt förefölle
därför en tillfällig åtgärd för förbättrande av hithörande befattningshavares
löneställning lika väl motiverad som i fråga om lokomotiveldarna. Den vidare
prövningen av frågan syntes i första hand lämpligen böra äga rum i
samband med en eventuell överarbetning av 1930 års militäravlöningssakkunnigas
förslag. Därest emellertid en dylik överarbetning skulle låta vänta
på sig och frågan av denna eller annan anledning icke skulle komma att i
ett större sammanhang föreläggas 1932 års riksdag, syntes densamma böra
av Kungl. Maj:t göras till föremål för särskild utredning i syfte att härav
föranlett förslag måtte kunna underställas 1932 års riksdag. Flygstyrélsen
framhöll, att någon beställningshavare vid flygvapnet visserligen icke fyllde
villkoren för åtnjutande av den avsedda förmånen Tinder budgetåret 1931/1932,
men styrelsen förutsatte, att liknande åtgärd komme att träffas varje år, så
4
Statsutskottets utlåtande Nr 85.
länge sådana förhållanden förefunnes, som föranlett motionerna, oell beträffande
flygvapnet vore befordringslaget på grund av att samtliga beställningar
tillsatts inom kort tidrymd sådant, att en betydande stagnation framdeles
måste inträffa i befordringsgången. Enligt utlåtande nr 102 anförde statsutskottet^
att utskottet vid övervägande av de synpunkter, som av motionärerna
och de i ärendet hörda myndigheterna framförts, hade kommit till den
uppfattningen, att åtgärder för beredande av en förbättrad avlöning borde
vidtagas beträffande den i motionen avsedda personalen. Utskottet ansåg
sig därför böra föreslå, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn vidtagandet av åtgärder i den riktning, som i motionerna angivits.
Den sålunda avsedda löneförbättringen borde enligt utskottets mening icke
lämnas i form av en påbyggnad å gällande löneplaner för försvarsväsendets
personal utan syntes böra erhålla karaktär av en tillfällig löneförbättring
att utgå endast till den personal, som genom de nuvarande befordringsförhållandena
kommit uti en i avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning.
Statsutskottets förslag godkändes av riksdagen, som alltså i anslutning till
utskottets yttrande avlät skrivelse (nr 177) till Kungl. Majit med anhållan,
att Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning för 1932 års riksdag framlägga
förslag rörande tillfällig löneförbättring åt sådana löjtnanter, sergeanter
och underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat, som på grund av rådande
befordringsförhållanden inom armén och marinen kommit uti en i
avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning.
Genom beslut den 21 maj 1931 uppdrog Kungl. Majit åt försvarsväsendets
lönenämnd att verkställa den av riksdagen åsyftade utredningen samt därefter
till Kungl. Majit inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Lönenämnden framlade i skrivelse den 15 oktober
1931 närmare utredning och förslag i ämnet. Vidkommande kostnaderna för
en enligt nämndens förslag avvägd tillfällig löneförbättring beräknades dessa
med utgångspunkt från av armé- och marinförvaltningarna meddelade kostnadsuppgifter
till sammanlagt i runt tal 157,300 kronor, varav ungefärligen belöpte
på lantförsvaret 84,500 kronor och på sjöförsvaret 72,800 kronor. Med
sin ifrågavarande skrivelse överlämnade lönenämnden särskilda av flottans
poliskårer i Stockholm och Karlskrona ävensom fästningspolispersonalen i
Boden gjorda framställningar örn beredande av tillfällig löneförbättring även
åt polispersonal. Vidare meddelade lönenämnden, att arméns fabrikers och
tyganstalters tjänstemannaförening uttalat sig för beredande av liknande förmån
åt viss personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter. Då emellertid
de sålunda väckta frågorna folie utanför ramen av det uppdrag, Kungl. Majit
i anslutning till riksdagens beslut lämnat lönenämnden, hade lönenämnden
ansett sig icke böra upptaga desamma till övervägande i förevarande sammanhang.
Arméns fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening anhöll sedermera
i skrivelse till Kungl. Majit den 23 oktober 1931 örn vidtagande av åtgärder
i det syfte, som omförmäles i föreningens ovannämnda uttalande till lönenämnden,
varjämte försvarsväsendets underbefälsförbund i skrivelse till Kungl.
Statsutskottets utlåtande Nr 85.
5
Majit den 20 august 1931 hemställde om avlåtande av förslag till 1932 års
riksdag örn beredande av provisorisk löneförbättring för äldre underbefäl vid
försvarsväsendet. Kostnaderna för ett realiserande av underbefälsförbundets
förslag i frågan beräknades uppgå till omkring 30,000 kronor.
Försvarsväsendets lönenämnds förenämnda utredning och förslag ävensom
övriga särskilda framställningar örn beredande av löneförbättring åt vissa
andra personalgrupper anmäldes inför Kungl. Majit i samband med 1932 års
statsverksproposition. Föredragande departementschefen anförde därvid, att
ehuru han väl funne, att vissa skäl talade för att de uti riksdagens ornförmälda
skrivelse nr 177 avsedda befattningshavarna erhölle en förbättrad avlöning,
tvingade emellertid det dåvarande statsfinansiella läget här liksom
annorstädes till största återhållsamhet i fråga örn nja utgifter. Departementschefen
ansåg sig under sådana förhållanden icke böra tillstyrka medelsanvisning
för ändamålet å riksstaten för budgetåret 1932/1933. Med lösningen
av denna fråga syntes sålunda böra anstå till en annan tidpunkt, då även
samtidigt de från andra håll inkomna framställningarna av liknande art
kunde, efter slutförd utredning, göras till föremål för statsmakternas bedömande.
Vid 1932 års riksdag väcktes emellertid ånyo motioner avseende detta
spörsmål (1:66 och lii 165). Härvid hemställdes, dels att riksdagen måtte
besluta tillfällig löneförbättring, enligt det av försvarsväsendets lönenämnd
den 15 oktober 1931 avgivna förslaget, åt sådana löjtnanter, sergeanter och
underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat, som pa grund av radande
befordringsförliållanden inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende
särskilt ogynnsam ställning, dels att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla örn utredning och förslag rörande övriga personalgrupper
inom armén och marinen, beträffande vilka liknande synpunkter kunde anföras.
I utlåtande nr 32 anförde statsutskottet — under framhållande att
den av 1931 års riksdag ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen icke vore att
anse som en lönereglering i egentlig bemärkelse utan snarare vore en åtgärd
i samband med övergången till 1925 års härordning — att utskottet
funnit sig, med hänsyn till vad föredragande departementschefen i ärendet
anfört, icke kunna tillstyrka motionerna. Då emellertid skäl icke syntes
utskottet föreligga att låta frågan vila i avvaktan på en framtida lönereglering,
uttalade utskottet tillika, att utskottet under alla förhållanden förutsatte,
att den i motionerna behandlade frågan, så snart lämpligen kunde
ske, upptoges till slutligt avgörande. Vidkommande den senare delen av
motionärernas framställning ansåg utskottet densamma icke borde föranleda
till att från riksdagens sida någon ytterligare framställning i ämnet gjordes.
Utskottet hemställde således, att här förevarande motioner icke för det dåvarande
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Fdksdagen beslöt i enlighet
med statsutskottets hemställan.
Någon framställning från Kungl. Majits sida i syfte att bereda medel för
tillfällig löneförbättring åt de i 1931 års riksdags förutnämnda skrivelse nr
177 avsedda befattningshavarna har, av statsfinansiella skäl, sedermera ej
Utskottet.
6 Statsutskottets utlåtande Nr 85.
blivit gjord till vare sig 1933 eller 1934 års riksdag. Uti de ira till övervägande
föreliggande motionerna (I: 41 och II: 63) yrkas att, förutom den i
sagda riksdagsskrivelse nr 177 åsyftade personalen (löjtnanter, sergeanter och
underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat), ytterligare en personalgrupp,
nämligen flaggkorpralerna vid marinen, skall komma i åtnjutande av
lönekompensation i anledning av det försämrade befordringsläge, som uppstått
för denna personalgrupp i och med övergången till 1925 års försvarsorganisation.
Enligt i motionen lämnad uppgift beräknas kostnaderna för
den avsedda lönekompensationen åt sistnämnda personalgrupp till i runt tal
5,600 kronor.
I skrivelse till Kungl. Majit den 6 maj 1931, nr 177, anhöll riksdagen, i
anledning av väckta motioner, att Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning
för 1932 års riksdag framlägga förslag rörande tillfällig löneförbättring
åt sådana löjtnanter, sergeanter och underofficerare av 2. och 3. graden på
aktiv stat, som på grund av nuvarande befordringsförliållanden inom armén
och marinen kommit uti en i avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning.
Av statsfinansiella skäl har Kungl. Majit ej hitintills framlagt något förslag
i ämnet till riksdagen. I anledning av vid 1932 års riksdag väckta motioner
angående denna fråga yttrade statsutskottet i utlåtande nr 32, vilket godkändes
av riksdagen, att utskottet förutsatte, att den i motionerna behandlade
fragan örn tillfällig löneförbättring åt omförmälda befattningshavare, så
snart lämpligen kunde ske, upptoges till slutligt avgörande.
Åv den förut lämnade redogörelsen framgår, att det vid skilda tillfällen
framställts yrkanden i syfte att åtskilliga andra personalgrupper vid försvarsväsendet,
vilkas befordringsförliållanden likaledes förmenats hava försämrats,
måtte komma i åtnjutande av förmånen av tillfällig löneförbättring. Sålunda
föreliggande yrkanden avse marinintendenter av 2. graden, personalen tillhörande
flottans poliskårer i Stockholm och Karlskrona, fästningspolispersonalen
i Boden, personalen vid artilleriets fabriker och tyganstalter, det äldre
underbefälet ävensom — i de nu förevarande motionerna I: 41 och lii 63 —
flaggkorpralerna vid marinen.
Utskottet vidhåller sin år 1931 tillkännagivna uppfattning, att åtgärder
böra vidtagas i syfte att bereda tillfällig lönekompensation åt de löjtnanter,
sergeanter och underofficerare av 2. och 3. graden, vilka på grund av rådande
befordringsförliållanden inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende
särskilt ogynnsam ställning. Det avgörande skälet till att utskottet
emellertid ej anser sig böra tillstyrka, att beslut i denna fråga fattas vid
årets riksdag, är att finna uti de framställningar, som, enligt vad nyss nämnts,
föreligga örn beredande av motsvarande förmån åt vissa andra personalgrupper
tillhörande försvarsväsendet. Utskottet är av den meningen, att,
med hänsyn till berörda framställningar, spörsmålet örn tillfällig löneförbättring
åt den i 1931 års riksdags omförmälda skrivelse angivna personalen bör
ur synpunkten av därmed förenade konsekvenser underkastas förnyad omprövning
i samband med ifrågavarande framställningar avseende vissa andra
Statsutskottets utlåtande Nr 85. 7
personalgrupper. Utskottet förväntar, att resultatet av en sådan omprövning
skall komma att föreläggas 1935 års riksdag.
Med hänvisning härtill anser utskottet, att vad i de förevarande motionerna
hemställts ej för närvarande bör föranleda till någon åtgärd från riksdagens
sida.
Utskottet hemställer alltså,
att herrar Forssbergs och Nylanders samt herr Holmströms
m. fl. förevarande motioner (I: 41 och II: 63) ej må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 april 1934.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hamrin, Lindblad, Bergqvist, Kvarnzelius, Borell,
Oscar Olsson, Asplund, friherre Lagerfelt, Bergström, Nilsson i Fredriksfält, Nylander
och Sandén-, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Jansson,
Strindlund, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Jeppsson, Andersson i
Höör, Persson i Falla, Norsell, Aronson och Andersson i Ovanmyra.