Statsutskottets utlåtande Nr 79.
1
Nr ?9.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1934 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppställningen
av riksstatens utgiftssida m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
(4:e avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1934 dagtecknad proposition, nr
220, har Kungl. Majit under åberopande av hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag begärt riksdagens yttrande
angående vissa av departementschefen i statsrådsprotokollet förordade
grunder för uppställningen av riksstatens utgiftssida m. m.
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition hava inom riksdagen väckts
följande motioner, nämligen
dels två likalydande motioner väckta, den ena, nr 327, inom första kammaren
av herrar F. Gustafson och B. von Stockenström och den andra,
nr 586, inom andra kammaren av herrar G. Liedberg och G. Persson i Falla,
i vilka hemställts, att riksdagen måtte vid avgivandet av det i Kungl.
Majcts proposition nr 220 angående uppställningen av riksstatens utgiftssida
m. m. begärda strandet uttala sig för att automobilskattemedlen och
totalisatormedlen även i fortsättningen skola i riksstaten redovisas å särskilda
specialbudgeter;
dels ock en inom första kammaren av herr C. A. Reuterskiöld väckt motion,
nr 353, däri hemställts, att riksdagen ville avslå prop. nr 220.
I fråga örn de skäl, som åberopats till skäl för de i motionerna gjorda
framställningarna, får utskottet hänvisa till motionerna 1:353 och 11:586.
I anledning av en i 1933 års statsverksproposition (utgifterna, för flera
huvudtitlar gemensamma frågor, punkt 4) intagen redogörelse för de allmänna
riktlinjerna för en ändrad riksstatsuppställning gjorde riksdagen i
skrivelse den 7 mars 1933, nr 78, vissa uttalanden. Riksdagen framhöll därvid,
att jämväl riksdagen vore av den uppfattningen, att ur formell synpunkt
den nuvarande uppställningen av riksstatens utgiftssida i många
hänseenden gåve anledning till berättigad erinran. Enligt departementschefens
anvisningar hade, anförde riksdagen, såsom utgångspunkt för den
nya riksstatsuppställningen angivits, att samtliga till en myndighet hän
Bihang
lill riksdagens protokoll 19,H. Ii sami. Nr 79.
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
förliga utgifter borde redovisas å anslag till samma myndighet. Enligt
riksdagens mening vore emellertid jämväl en annan utgångspunkt för
uppställningen tänkbar, nämligen en anslagsuppdelning efter de ändamål,
till vilka anslagen anvisats. Riksdagen funne därför önskvärt, att även
denna utväg underkastades närmare omprövning, innan beslut fattades
örn den framtida uppställningen av riksstaten. Vidare anförde riksdagen,
att man, med utgångspunkt från vissa allmänna minimifordringar på
riksstaten och de särskilda staternas uppställning samt på budgetredovisningen,
syntes böra eftersträva att vinna största möjliga enhetlighet i
uppställningen och anslutning till bokföringen utan att dock riksstatens
uppställning skulle behöva göras beroende av den egentliga bokföringen.
Riksdagen uttalade slutligen, att, sedan den sålunda utvidgade utredningen
slutförts, riksdagen borde bliva satt i tillfälle att granska resultatet,
innan förslag till riksstat, uppställd enligt nya grunder, förelädes riksdagen
för tillämpning ett visst budgetår.
Genom beslut den 17 mars 1933 anbefallde Kungl. Majit statskontoret
och riksräkenskapsverket att vid fullgörandet av ämbetsverken tidigare
anförtrott utredningsuppdrag jämväl beakta vad riksdagen i förenämnda
skrivelse anfört i nu berörda hänseenden.
I ett den 15 september 1933 dagtecknat utlåtande hava statskontoret och
riksräkenskapsverket framlagt resultaten av den anbefallda utredningen,
så vitt angår ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida. Ämbetsverken
hava därvid framlagt två alternativa lösningar, nämligen:
Alternativ A: Särskilda anslag anvisas för varje myndighet, och anslagens
statuppdelning äger rum efter utgiftsändamål.
Alternativ B: Särskilda anslag anvisas för olika utgiftsändamål, oell
anslagens statuppdelning äger rum efter myndigheter.
Sedan ämbetsverkens förslag utremitterats till vederbörande myndigheter,
har på grundval av de uppgifter, som i samband med remissens besvarande
lämnats, inom finansdepartementet utarbetats en promemoria med
exempel på anslags- och statuppställning i huvudsaklig anslutning till de
av ämbetsverken förordade grunderna. Vid ärendets vidare behandling
inom finansdepartementet hava biträtt representanter för riksdagen samt
för statskontoret och riksräkenskapsverket.
Departementschefen har för egen del till en början berört bristerna i nuvarande
uppställning av riksstatens utgiftssida och därvid förklarat sig
finna det angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för vinnande av en mera
rationell, tids- och arbetsbesparande anslags- och statuppställning.
Departementschefen har därefter anfört följande:
»Den av ämbetsverken i sådant syfte verkställda undersökningen bär
följt två alternativa linjer, alternativ A och alternativ B.
Den i principiellt hänseende viktigaste skiljaktigheten mellan de båda
alternativen hänför sig till fördelningen på anslag och anslagens statupp
-
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
3
delning i vad avser för statens egen verksamhet anvisade anslagsmedel.
Karakteristiskt för alternativ A är, att enhetlighet i grunderna för anslags-
och statuppdelningen vinnes på det sätt, att särskilda anslag anvisas
för varje myndighet och anslagens statuppdelning äger rum efter utgiftsslag.
Alternativ B söker lösa föreliggande problem genom att särskilda
anslag anvisas, såvitt angår personalkostnader, för varje myndighet
men beträffande de sakliga kostnaderna för olika utgiftsslag, varvid
statuppdelning äger rum för personalkostnadsanslagen efter utgiftsslag
och för övriga anslag efter myndigheter.
Båda de sålunda framlagda alternativen torde få sägas innefatta möjliga
lösningar av det uppställda problemet. I fråga örn valet mellan de
båda alternativen vill jag, med åberopande av den föreliggande utredningen
och under framhållande att icke någon av de hörda myndigheterna
förordat en uppställning enligt alternativ B, för min del obetingat
giva företräde åt alternativ A. Vid ett ställningstagande till denna fråga
bör enligt min mening hänsyn även tagas därtill, att en anslutning till
alternativ A innebär ett fullföljande av de senaste årens utveckling på
detta område. I stor utsträckning hava nämligen på senare tid bland annat
expenskostnader, tryckningskostnader och resekostnader för olika myndigheter
utbrutits från huvudtitlarnas för dylika utgiftsändamål avsedda
gemensamhetsanslag och medel för utgifternas bestridande anvisats å särskilda
riksstatsanslag eller å vederbörande myndighets anslag. En omläggning
av riksstatens uppställning efter de i alternativ B innefattade riktlinjerna
skulle därför i själva verket innebära en brytning med en utveckling,
som på vissa områden av riksstaten redan nått ganska långt och rörande
vars ändamålsenlighet några delade meningar knappast försports.
Vid jämförelse mellan de båda alternativen vill jag dock icke underlåta
att framhålla, att alternativ B i ett hänseende synes mig erbjuda en fördel
framför alternativ A. Genom sin yttre anordning uppdrager alternativ
B en tydlig gräns mellan utgifter för statens egen verksamhet och
bidrag till icke statlig verksamhet eller understöd till enskilda, i det att
bidrag och understöd av statsmedel för varje förvaltningsgren sammanförts
under en särskild huvudavdelning. Vid alternativ A, där för varje
verksamhetsområde anslagen till icke statlig verksamhet m. m. inordnats
i omedelbar anslutning till anslagen till statens egen verksamhet,
framträder denna skillnad icke lika överskådligt. Även den i alternativ
A tillämpade anslagsuppdelningen medger dock utan svårighet uppgörandet
av sammanställningar utvisande kostnaderna för statsbidrag och
statsunderstöd till olika ändamål, och dylika sammanställningar kunna, i
den mån så finnes lämpligt, införas i statsverkspropositionen.
Vare sig den rationalisering av anslags- och statuppställningen, varom
nu är fråga, åstadkommes genom en omläggning i enlighet med alternativ
A eller alternativ B, skulle den nuvarande indelningen av riksstatsanslagen
i ordinarie och extra upphävas. De framlagda alternativa för
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
slagen rörande uppställningen av riksstatens utgiftssida hava utarbetats
i syfte att erhålla en rationell uppdelning av anslagsmedlen med hänsyn
till medlens användning. Att i dessa uppställningar jämväl inordna en
uppdelning efter formen för anslagsmedlens anvisande skulle verka förryckande
ur redovisningssynpunkt. Ett tillämpande vid den nya riksstatsuppställningen
av indelningen i ordinarie och extra anslag skulle
sålunda medföra, att för en och samma myndighet anvisade anslagsmedel,
avseende ett och samma slag av utgifter, skulle bliva uppdelade på skilda
anslag. Den översiktlighet i fråga örn myndigheternas totala utgifter
för olika ändamål, som med omläggningen eftersträvats, skulle icke ernås,
och värdet av hela reformen skulle i hög grad förminskas. Ämbetsverken
hava ock efter verkställd utredning kommit till den uppfattningen,
att ett slopande av den nuvarande indelningen i ordinarie och extra
anslag icke möter hinder ur statsrättsliga eller praktiska synpunkter.
Skillnaden mellan de båda anslagstyperna är också i praxis mycket obestämd.
Några enhetliga regler för anslagsmedlens fördelning å ordinarie
och extra anslag hava icke heller utbildats. Anslagsmedel för tillgodoseende
av ändamål av mera varaktig art, såsom avlöningar till ordinarie
befattningshavare samt andra årligen återkommande utgifter, vilka
grunda sig på lagar eller författningar, avsedda att gälla under längre
tid, hava visserligen i allmänhet anvisats å ordinarie anslag, men talrika
undantag från denna regel föreligga. Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
anvisas å såväl ordinarie som extra anslag. Det förhållandet,
att av de ordinarie anslagen ett stort antal ändras praktiskt taget
varje år alltefter det skiftande medelsbehovet, visar ock, att de ordinarie
anslagen icke anses mera orubbliga än de extra anslagen. Även jag ansluter
mig fördenskull till den uppfattningen, att tillräcklig anledning icke
förefinnes att längre bibehålla den nuvarande uppdelningen i ordinarie
och extra anslag.
Med de utgångspunkter, från vilka jag finner mig böra förorda en omläggning
av uppställningen av riksstatens utgiftssida, är det uppenbart,
att jag vid prövningen av föreliggande förslag måste fästa det största
avseende vid frågan, huru en dylik omläggning påverkar möjligheterna
att i samband med det årliga budgetarbetet granska och pröva såväl
framkomna nya anslagsäskanden som behovet av redan utgående anslag.
Riksdagen har också i sin förut omförmälda skrivelse framhållit vikten
av att de förändringar i fråga örn riksstatsuppställningen, som anses
böra komma till stånd, med hänsyn till såväl riksdagens behandling av
anslagen som redovisning och bokföring av anvisade medel, genomföras
på ett så praktiskt sätt som möjligt. För egen del skulle jag icke vara villig
att tillstyrka den ifrågasatta omläggningen, därest denna kunde antagas
komma att medföra försämrade granskningsmöjligheter för de anslagsprövande
myndigheterna och riksdagen. Det är emellertid min övertygelse,
att en omläggning av riksstatens uppställning i huvudsaklig anslutning till
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
5
alternativ A ingalunda kommer att förminska dessa granskningsmöjligheter
utan tvärtom är ägnad att vidga möjligheterna till en effektiv prövning
av utgiftsbehovet för de olika ändamål, vilka ställa anspråk på
statsverket, såväl under förberedelserna till statsverkspropositionen som
icke minst under riksdagens budgetarbete. Att det inom ramen av en sådan
uppställning av riksstaten verkligen är möjligt att ernå en specificering
av anslagsmedlen i den utsträckning, som i varje särskilt fall kan befinnas
påkallad, torde också framgå av de i bilagan A meddelade anslags- och
statuppställningarna.
Vid nu angivna förhållanden tillstyrker jag, att uppställningen av riksstatens
utgiftssida och staterna för riksstatsanslag utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som innefattas i det av ämbetsverken
framlagda alternativ A.
Såsom torde framgå av vad i det föregående anförts, avser det föreliggande
förslaget i första hand, att de medel, som å riksstaten anvisas för
bestridande av statsverkets utgifter, skola fördelas å särskilda riksstatsanslag
efter enhetliga grunder. Till de principer, som i sådant hänseende
förordats av ämbetsverken, kan jag i allt väsentligt ansluta mig.
Vid fördelningen på självständiga riksstatsanslag böra sålunda utgifter
för statens egen verksamhet särskiljas från de bidrag eller understöd,
som å riksstaten anvisas till kommunal eller annan icke statlig verksamhet.
A ett anslag avseende statsbidrag till icke statlig verksamhet
böra medel alltså icke beräknas för bestridande av statliga förvaltningsuppgifter.
Ä andra sidan böra ej heller från anslag, som anvisas för avlöningar
eller omkostnader i statens egen verksamhet, utlämnas bidrag
eller understöd till kommuner eller enskilda, även örn utgiftsändamålet
till äventyrs skulle stå ifrågavarande statliga förvaltningsgren nära.
Den ur redovisningssynpunkt grundläggande skillnaden mellan dessa
båda huvudkategorier av statsutgifter bör i budgetuppställningen strängt
upprätthållas.
I fråga örn anslagsmedel, som anvisas för den förra utgiftsgruppen —•
d. v. s. utgifter i statens egen verksamhet — bör, såsom ämbetsverken
framhållit, fördelningen å riksstatsanslag anordnas så, att personalkostnader
och sakliga kostnader kunna hållas isär. Huvudregeln blir härvid,
att för varje myndighet anvisas två anslag, ett avlöningsanslag och
ett omkostnadsanslag. Från denna regel böra avvikelser kunna ske såväl
i den riktningen, att för vissa institutioner avlöningar oell omkostnader
lämpligen redovisas under ett gemensamt riksstatsanslag, som på
sådant sätt, att för en och samma myndighet under do förutsättningar
ämbetsverken angivit anvisas flera avlöningsanslag eller flera omkostnadsanslag.
I vissa fall bör liksom nu för en enhetlig grupp av myndigheter
— exempelvis länsstyrelserna — ett gemensamt avlöningsanslag och
ett gemensamt eller, i förekommande fall, flera gemensamma omkostnadsanslag
uppföras.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
Då det gäller att i praktiken omsätta dessa regler, kunna självfallet
på enstaka punkter delade meningar uppkomma, huru anslagsfördelningen
i särskilda fall bör verkställas. Enahanda är förhållandet beträffande
fördelningen av vissa anslagsmedel mellan olika huvudtitlar samt anslagens
gruppering under skilda avdelningar inom huvudtitlarna. I dessa
hänseenden hava från de hörda myndigheternas sida beträffande vissa
punkter framställts erinringar gentemot den konkreta utformningen av
ämbetsverkens förslag enligt alternativ A. Med anledning härav vill jag
endast framhålla, att det helt naturligt icke nu kan ifrågakomma att i detalj
på varje punkt fastslå riksstatens blivande utseende; huru de allmänna
regler, som nu uppställas, böra i särskilda fall tillämpas vid den
närmare utformningen av riksstaten, är en fråga, till vilken Kungl. Majit
och riksdagen kunna och höra taga slutlig ställning först vid budgetarbetet
och anslagsbehandlingen för det budgetår, då den nya uppställningen
skall träda i tillämpning. För närvarande torde jag kunna inskränka
mig till att uttala, att de erinringar i nyssberörda hänseenden,
som i de avgivna yttrandena framförts, ej synas vara av beskaffenhet att
rubba det allmänna omdömet, att riksstaten bör i huvudsak erhålla den
avfattning, som framgår av det vid ämbetsverkens utlåtande såsom bilaga
1 fogade, enligt alternativ A upprättade förslaget. Beträffande några
särskilda frågor berörande anslagsuppställningen torde jag dock i detta
sammanhang få yttra mig.
I anledning av vad universitetsmyndigheterna framhållit örn iakttagande
av den universiteten tillerkända rätten att för undervisningens och
den vetenskapliga forskningens behov disponera över vissa överskott å
inkomststaten och vissa besparingar å utgiftsstaten, vill jag uttala, att
den nu ifrågasatta ändringen i riksstatens uppställning, vilken är av teknisk
art, självfallet icke åsyftar någon rubbning i den bestående dispositionsrätten
till inkomster och besparingar vid universiteten.
I anslutning till grundtanken i det enligt alternativ A framlagda förslaget
hava ämbetsverken i den enligt nämnda alternativ upprättade
riksstatsuppställningen uteslutit dyrtidstilläggsanslagen och utgått från
att utgifterna för dyrtidstillägg skulle liksom övriga avlöningskostnader
bestridas från avlöningsanslagen. Härvid hava ämbetsverken i sitt utlåtande
påpekat, att det efter genomförandet av en sådan omläggning med
hänsyn till anslagsanvisningens praktiska ordnande inom riksdagen skulle
bliva erforderligt, att grunderna för dyrtidstilläggens beräknande fastställdes,
icke — såsom hittills i allmänhet varit brukligt — under riksdagens
senare del, utan redan vid riksdagens början. Enligt den föreslagna
nya ordningen skulle det följaktligen — framhålla ämbetsverken vidare
— icke längre bliva möjligt att avväga dyrtidstilläggens storlek med ledning
av det vid riksdagens slut rådande statsfinansiella läget. Skulle
det anses otillrådligt att för närvarande avstå från den möjlighet till
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
7
reglering av balansen mellan statens inkomster och utgifter, som dyrtidstilläggens
fastlåsande först vid riksdagens sint holle öppen, syntes annan
utväg icke erbjuda sig än att tills vidare bibehålla dyrtidstilläggskostnaderna
samlade å särskilda gemensamhetsanslag. En dylik anordning
skulle emellertid, även örn densamma finge karaktären av ett provisorium,
enligt ämbetsverkens mening utgöra ett allvarligt avsteg från den
för riksstatsuppställningen i övrigt tillämpade grundregeln örn utgifternas
redovisning å myndighetsanslag. För egen del vill jag icke för närvarande
förorda någon förändring i det nuvarande systemet med anvisande
huvudtitelvis av gemensamhetsanslag för dyrtidstilläggens bestridande.
Då jag intager denna ståndpunkt, sker det emellertid med en
något annan motivering än det av ämbetsverken antydda skälet. Så
länge prisutvecklingen är så oviss, som den de senaste åren varit, synes
det med nu tillämpade grunder för dyrtidstilläggens utgående vara av
vikt, att riksdagen vid beräkning av dyrtidstilläggsanslagen — som i
statsverkspropositionen av praktiska skäl oftast måste fixeras utan att
slutlig kännedom vunnits örn levnadskostnadsindex vid kvartalsskiftet
den 1 januari — är i tillfälle att taga hänsyn till indextalet vid kvartalsskiftet
den 1 april. Men denna möjlighet skulle uteslutas, örn medel för
dyrtidstillägg skulle beräknas under de särskilda avlöningsanslagen, som
vid sistnämnda tidpunkt i stor utsträckning måste vara av riksdagen till
siffran bestämda. Jag utgår således från att särskilda gemensamhetsanslag
för dyrtidstillägg skola tills vidare på i huvudsak samma sätt som
för närvarande upptagas i riksstaten.
Den här till sina huvuddrag angivna systematiska uppställningen av
xiksstatsanslagen skulle enligt ämbetsverkens förslag fullföljas genom en
efter enhetliga grunder genomförd statuppdelning för anslag till statens
egen verksamhet. Denna fasta statuppdelning har närmast utformats för
de i regel såsom förslagsanslag upptagna anslagen till avlöningar och
omkostnader och sönderfaller därför i två fristående statuppdelningar
— en avlöningsstat och en omkostnadsstat. Även i de fall, då avlöningar
och omkostnader, enligt vad i det föregående angivits, skulle redovisas å
samma anslag, böra i regel utgifterna fördelas på en avlöningsstat och en
omkostnadsstat. För det fall, som undantagsvis torde kunna inträffa, att
det icke är möjligt att på förhand upprätta en stat, kan dock genom utfärdande
av bokföringsföreskrifter en redovisning av utgifterna erhållas
Öfter enahanda specifikation som den med statuppdelningen avsedda.
För den huvudsakliga innebörden av ämbetsverkens förslag beträffande
den fasta statuppdelningen har jag i det föregående redogjort. Jämväl
i dessa delar kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad ämbetsverken,
föreslagit. Rörande några hithörande spörsmål anser jag mig emellertid
höra särskilt uttala min mening.
8 Statsutskottets utlåtande Nr 79.
Vad avlöningsstaten angår, har den inom finansdepartementet verkställda
bearbetningen av de uppgifter, som avlämnats av de i ärendet
börda myndighe terna, ådagalagt behovet och lämpligheten av att å avlöningsstaten
upptaga en särskild post för arvoden och liknande särskilda
ersättningar. Å denna post skulle självfallet icke avföras såsom arvode''
betecknad avlöning till vissa ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas genom
förordnande tills vidare eller på viss tid — dylika avlöningskostnader
skulle liksom hittills utgå av anslagsposten till avlöningar till ordinarie
tjänstemän. Från ifrågavarande särskilda arvodespost skulle däremot huvudsakligen
bestridas kostnaden tor ersättning i form av arvode vid vissa
icke-heltidstjänster eller särskilda uppdrag, exempelvis det i vissa verk
till chefens ställföreträdare utgående arvodet. Genom det sålunda ifrågasatta
tillägget till den av ämbetsverken föreslagna avlöningsstaten skulle
vinnas, att statuppställningen låter väl anpassa sig även på myndigheter,
vilkas organisation helt eller till största delen uppbyggts med arvodestjänster.
Exempel på en dylik statuppställning lämnas i bilagan A i staten
för arbetsdomstolen, vilken, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen,
just på denna punkt riktat vissa erinringar mot ämbetsverkens
förslag till avlöningsstat.
Av den ståndpunkt jag i det föregående intagit i fråga örn dyrtidstilläggens
redovisning å riksstaten följer, att å avlöningsstaten icke bör i allmänhet
upptagas någon post för dyrtidstillägg.
Enligt ämbetsverkens förslag skulle å avlöningsstaten uppföras en särskild
post för avlöningar åt befattningshavare å extra stat — d. v. s. innehavare
av befattningar, som avses i 32 och 33 §§ avlöningsreglementet för
icke-ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen (nr 356/1925).
Häremot har jag icke något att erinra. Jag vill dock i detta sammanhang
påpeka, att ett upphävande i enlighet med vad jag nyss förordat av
skillnaden mellan ordinarie och extra anslag kräver en, örn ock blott formell,
revision av det för allmänna civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet
för icke-ordinarie befattningshavare. En översyn av avlöningsbestämmelserna
för icke-ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen
i dess helhet paltallas emellertid även av ett genomförand©
av det för årets riksdag framlagda förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente,
enligt vilket tjänstepensionsrätt skulle tillerkännas vissa
grupper av icke-ordinarie tjänstemän. Utfärdande av avlöningsföreskrifter
för den icke-ordinarie personalen ankommer på Kungl. Maj :t. Det är
min avsikt att inom den närmaste framtiden för Kungl. Maj :t anmäla
frågan örn igångsättande av en överarbetning av ifrågavarande bestämmelser.
Vid en dylik överarbetning torde även få tagas under övervägande
vad ämbetsverken anfört i fråga örn reglerna för avlöning till befattningshavare
å extra stat, de s. k. extrastatsreglerna.
I avseende å beräkningen av de särskilda posterna på avlöningsstaten
tillstyrker jag ämbetsverkens förslag, att posten till avlöningar till ordi
-
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
9
narie tjänstemän, vars belopp hittills plägat upptagas med utgångspunkt
från näst högsta löneklassen för varje befattning, i stället beräknas efter
den högsta löneklassen. Härigenom torde i stort sett bättre överensstämmelse
vinnas mellan de beräknade och de verkliga utgifterna å posten
ifråga. I detta hänseende tillåter jag mig erinra om att även 1933:
års statsrevisorer uttalat sig för en undersökning rörande behovet av
ändrade beräkningsgrunder. Avlöningsanslagen för ordinarie personal
vid vissa större lokalförvaltningar beräknas för närvarande med hänsyn
tagen till belastningen. Härutinnan torde i samband med omläggningen
av riksstatsuppställningen någon ändring icke vara påkallad.
Posten till avlöningar vid befattningar å övergångsstat eller med tjänstgöringsskyldighet
förenade befattningar å indragningsstat bör, där sådan,
post förekommer, beräknas efter samma grunder som posten till avlöningar
till ordinarie tjänstemän. Örn befattning å övergångsstat är avsedd
att vid inträffande ledighet ersättas med en på den ordinarie tjänsteförteckningen
upptagen befattning, vilken under tiden hålles vakant, bör
posten till avlöningar till ordinarie tjänstemän beräknas med avdrag
av den på den vakansstående befattningen belöpande avlöningen. Detta
avdrag bör göras redan i statuppställningen, så att avlöningsstatens
nettobelopp kommer att överensstämma med motsvarande anslagssumma,
Exempel på en dylik statuppställning lämnas i bilagan A i avlöningsstaten
för lotsstyrelsen.
Beträffande posten för avlöningar till befattningshavare å extra stat
torde här endast böra erinras, att genom tillämpande av den av ämbetsverken
förordade beräkningsgrunden — högsta förekommande löneklass
för vederbörande befattningshavare — kostnaderna för dessa befattningshavares
avlöningsförhöjningar komma att utgå från denna post samt
att till följd härav det å sjunde huvudtiteln anvisade anslaget till avlöningsförhöjningar
åt vissa icke-ordinarie befattningshavare inom den
civila statsförvaltningen kan bortfalla.
Då det alltjämt skulle ligga i vederbörande myndighets hand att inom
ramen av anvisade medel och gällande avlöningsföreskrifter bestämma
antal och löneställning för andra icke-ordinarie befattningshavare än
tjänstemän å extra stat, bör posten till grundavlöningar till förstnämnda
befattningshavare, såsom även ämbetsverken föreslagit, vara maximerad.
Beräkningen av denna post kan av samma anledning icke gärna
verkställas efter schematiska grunder; vid beräkningen måste hänsyn
även tagas till den besparing å posten, som uppkommer, då befattningshavare,
vilken därifrån uppbär grundavlöning, bestrider vikariat å ordinarie
tjänst eller befattning å extra stat, i vilket fall kostnaden för
hans grundavlöning kommer att belasta avlöningsposten för ordinarie
tjänstemän, respektive befattningshavare å extra stat. Den för avlöningsförhöjningar
m. m. till hithörande befattningshavare avsedda posten bör
däremot ofta kunna upptagas enligt schablonmässig beräkningsgrund —
10
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
exempelvis kostnaden för två löneklassuppflyttningar till den från posten
för grundavlöningar avlönade personalen.
Yad jag nu anfört gäller i första liand verk med nyreglerad avlöning.
Beträffande oreglerade verk påkallas otvivelaktigt vissa avvikelser från
nu angivna grunder beträffande avlöningsstatens uppställning och sättet
för beräkning av däri uppförda poster. Härvid bör dock iakttagas, att
statuppställningen anordnas så, att även för oreglerade verk en motsvarande
utgiftsredovisning kan erhållas. Att lietta icke bör möta några
hinder torde framgå av det i bilagan A intagna exemplet 5, allmänna läroverken
m. m.
Även beträffande omkostnadsstatens uppställning kan jag såsom nämnt
i allt väsentligt biträda vad ämbetsverken föreslagit. För en myndighet,
som jämte expenskostnader regelbundet har utgifter för tjänsteresor och
för tryckning av publikationer, skulle omkostnadsstaten alltså upptaga
tre poster, nämligen — med vissa jämkningar i den av ämbetsverken
föreslagna rubriceringen av posterna — 1) reseersättningar, 2) expenser
och 3) publikationstryck. Såsom regel skulle beträffande alla tre posterna
föreskrivas, att de icke finge överskridas utan Kungl. Maj:ts medgivande,
varvid dock såvitt angår posten till expenser bör iakttagas, att
maximeringen ej skulle omfatta utgifter för bränsle, lyse och vatten, för
vilka bör ställas till myndigheternas förfogande en förslagsvis betecknad
post. För vissa myndigheter eller institutioner, vilkas verksamhet
icke enbart är administrativ i egentlig mening — exempelvis mynt- och
justeringsverket, statens provningsanstalt, tvångsarbetsanstalterna m. fl.
— kommer omkostnadsstatens uppställning självfallet att få ett vidsträcktare
innehåll med ett flertal allt efter rörelsens natur i de olika fallen
skiftande poster.
Självfallet böra icke i staterna upptagas andra poster än sådana, som
motsvara regelmässigt återkommande utgiftsändamål vid vederbörande
verk. Detta gäller såväl avlönings- som omkostnadsstaten. Örn exempelvis
kostnader för tjänsteresor och publikationstryck ej beräknas förekomma
vid ett verk, kommer den fastställda omkostnadsstaten endast
att upptaga expenser. Uppkommer sedermera under budgetåret behov
av medel för tjänsteresor eller för tryckning av någon publikation, bör
verket hava att hos Kungl. Majit göra framställning örn medelsan visning
för ändamålet. Härvid bör tillses, huruvida icke genom nedsättning av
det belopp, som ställts till förfogande för expenser, det nytillkomna medelsbehovet
kan rymmas inom det för omkostnader anvisade anslagets
ram. Även örn detta skulle visa sig icke vara fallet, har Kungl. Majit,
därest omkostnadsanslaget är av förslagsanslags natur, möjlighet att
från anslaget anvisa erforderligt belopp för det begärda ändamålet.
Såväl avlönings- som omkostnadsstaten bör underställas riksdagens
prövning. Jag förutsätter, att riksdagen därvid i allmänhet, såsom nu
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
11
plägar ske, fastställer avlöningsstatcn, men att riksdagen beträffande omkostnadsstaten,
i överensstämmelse med nuvarande praxis, i regel endast
bestämmer omkostnadsstatens slutsumma. För vissa större verk och institutioner,
beträffande vilka riksdagen nu fastställer även omkostnadsstaten,
bör dock samma ordning även i fortsättningen tillämpas. I
här berörda hänseenden är alltså den föreslagna omläggningen icke avsedd
att medföra någon ändring i nu tillämpad ordning.
Den av ämbetsverken förordade anslagsuppställningen medför, såsom
framgår av vad förut anförts, en ej obetydlig sammanlagd minskning av
antalet riksstatsanslag inom de av omläggningen berörda delarna av riksstaten.
Denna sammandragning av riksstatens utgiftssida har ej varit
ett självständigt syftemål vid den verkställda undersökningen utan har
uppkommit, såsom resultat av en omgruppering av anslagen enligt de
förordade principerna. Att modifikationer även i detta hänseende kunna
framkomma vid den fortsatta bearbetningen framgår av vissa i bilagan
A anförda exempel, där det befunnits lämpligt att uppdela anslagsmedlen
på flera riksstatsanslag än som upptagits i den av ämbetsverken framlagda
riksstatsuppställningen. Jag vill emellertid här betona vad även
ämbetsverken uttalat, att den ifrågavarande minskningen av antalet riksstatsanslag
icke åsyftar, att redovisningen av anslagsmedlen skulle bliva
mindre specificerad än nu. Alla erforderliga detaljuppgifter rörande de
för olika förvaltningsgrenar anvisade anslagsmedlen synas utan omgång
bliva tillgängliga genom den till avlönings- respektive omkostnadsanslagen
knutna fasta statuppdelningen, såsom ett studium av de i bilagan A
införda exemplen torde utvisa. Redovisningen av anslagsmedlen kommer
alltså efter den föreslagna omläggningens genomförande att kunna
bliva minst lika specificerad som för närvarande.
Ett genomförande av den nu förordade omläggningen av anslags- och
statuppställningen skulle, såsom ämbetsverken framhållit, även bereda möjlighet
att i anslutning till riksbokföringen åvägabringa en systematisk
redovisning av de faktiskt bestridda statsutgifterna i enlighet med vissa
vid ämbetsverkens utlåtande fogade preliminära förslag till tabelluppställningar.
Denna redovisning skulle möjliggöra en översikt av statsverkets utgifter
under olika huvudtitlar med fördelning såväl efter skilda förvaltningsgrenar
och myndigheter som efter utgiftsändamål. Enligt vad ämbetsverken
meddelat skulle tabellerna, sedan den nya ordningen fullt genomförts,
kunna beräknas flir ett visst budgetår föreligga i korrektur redan under
nästföljande oktober och sålunda i denna form kunna tillhandahållas
såväl statsrevisorerna, till underlättande av dessas arbete, som statsdepartementen,
för vilka de uppenbarligen skulle bliva av synnerligt värde vid
budgetarbetet.
I förevarande utlåtande hava ämbetsverken berört även frågan örn
do s. k. specialbudgeterna. Ämbetsverken hava därvid beträffande den
12
VMotlet.
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
budgettekniska behandlingen av automobilskattemedlen och totalisatormedlen
föreslagit vissa omläggningar, med bibehållande dock i princip
av dessa medels redovisning å särskilda specialbudgeter. Därjämte hava
ämbetsverken föreslagit, att den för patent- och varumärkes- samt registreringsavgifter
inrättade specialbudgeten skulle upplösas och anslag
för patent- och registreringsverket anvisas å riksstaten i vanlig ordning.
Till dessa frågor torde det icke vara erforderligt att nu taga ställning,
utan vad ämbetsverken i denna del föreslagit torde få prövas i samband
med förberedelserna till statsverkspropositionen till nästa års riksdag.
Såsom förut erinrats, uttalade 1933 års riksdag i skrivelse nr 78, att riksdagen,
sedan den igångsatta utredningen slutförts, borde bliva satt i tillfälle
att granska resultatet, innan förslag till riksstatsuppställning enligt
nya grunder förelädes riksdagen för tillämpning ett visst budgetår.
I anslutning till detta uttalande föreslår jag, att förevarande ärende genom
proposition nu förelägges riksdagen för yttrande. Därest riksdagen
lämnar de här förordade grunderna utan huvudsaklig erinran, torde
Kungl. Majit efter slutlig prövning av ärendet böra förordna, att verk
och myndigheter skola vid avgivande av anslagsäskanden för budgetåret
1935/1936 upprätta stater och verkställa anslagsberäkningar i enlighet med
dessa grunder.»
Utskottet har till en början ansett sig böra upptaga till behandling frågan,
huruvida en revision av riksstatens utgiftssida kan anses nödvändig
och med hänsyn till nuvarande uppställning av behovet påkallad ur formell
synpunkt. I detta hänseende vill utskottet fästa uppmärksamheten på,
att redan 1933 års riksdag i sin skrivelse nr 78 tillkännagivit den uppfattningen,
att den nu tillämpade uppställningen av riksstatens utgiftssida
gåve anledning till berättigad erinran. Den mening, som sålunda framfördes
vid föregående års riksdag, synes utskottet vara fullt riktig, och utskottet
vill för sin del därutöver framhålla, att den nu verkställda granskningen
inom såväl ämbetsverken som finansdepartementet och de undersökningar
i ärendet, som utskottet för egen del gjort, givit till resultat, att
sådana brister måste anses vidlåda det nuvarande uppställningssättet ifråga
örn utgiftssidan i riksstaten, att det är önskvärt, att en rationalisering
och en tillämpning för de särskilda huvudtitlarnas del av någorlunda enhetliga
grundsatser genomföres. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning, att det av ämbetsverken framlagda, med A betecknade
alternativet är att föredraga samt att de allvarligaste olägenheterna
i fråga örn utgiftssidans uppställning torde få anses hävda genom ett antagande
av detta alternativ. I ett avseende lärer visserligen det med B
betecknade alternativet kunna anses äga något företräde, nämligen ifråga
örn sammanförandet av statsbidrag och statsunderstöd, vilka enligt detta
alternativ skulle upptagas i riksstaten under särskilda huvudrubriker
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
13
samt för sig redovisas. Emellertid har utskottet uppmärksammat, att ämbetsverken
och departementschefen förordat, att i särskilda tabeller, avsedda
att utarbetas inom riksräkenslcapsverket, skulle komma att i allt
fall lämnas årliga redogörelser för dessa bidrag och understöd. Vid sådant
förhållande torde den fördel, som sålunda skulle kunna vinnas genom alternativ
B, på annat sätt ernås. Utskottet Ilar därför icke av denna eller
annan anledning eller med hänsyn till de i allmänhet mindre väsentliga
skiljaktigheter, som nu förefinnas mellan fjärde huvudtiteln och övriga
huvudtitlar, funnit skäl föreligga att föreslå vidtagande av någon jämkning
i det uppställningssätt i fråga örn riksstatens utgiftssida, som av departementschefen
förordats.
En följd av den förändrade uppställningen och sammanförandet av en
ämbetsmyndighets nu på ett stort antal anslag fördelade utgifter till i
huvudsak tvenne särskilda anslag, av vilka det ena är avsett för avlöningar
och det andra för omkostnader, skulle bliva, att den hittillsvarande uppdelningen
av anslagen å ordinarie och extra skulle försvinna. Utskottet
vill då framhålla, att vid behandlingen av de särskilda riksstatsanslagen
under de senaste åren hänsyn i allt mindre grad tagits till anslagens karaktär
av ordinarie eller extra samt att i själva verket de flesta ordinarie
anslagen pläga årligen i ett eller annat avseende underkastas jämkning.
Att märka är även, att i de ordinarie anslagen till avlöningar numera i
regel ingå anslagsposter till avlönande av icke-ordinarie personal (exempelvis
riksräkenskapsverket och statistiska centralbyrån), samt att de ordinarie
anslagen även i övrigt mångenstädes innehålla poster, som icke
kunna anses vara av mera fast natur (exempelvis flottans underhållsanslag
och anslaget till veterinärhögskolan). Följden har också blivit, att
de ordinarie anslagen måst underkastas en lika noggrann, årlig prövning
vid budgetbehandlingen hos Kungl. Majit och riksdagen som de extra anslagen,
vilka senare ofta nog avse sådana kostnader, vilka lämpligen ansetts
böra fördelas på ett visst antal år. En närmare undersökning av det sätt,
på vilket medel anvisats under ordinarie och extra anslag på de särskilda
huvudtitlarna, giver också till resultat, att skilda principer här vunnit
tillämpning. Utskottet kan därför icke finna annat än, att det med hänsyn
till budgetbehandlingen måste vara en fördel, att riksstatsuppställningen
göres överskådlig och att samtidigt i möjligaste mån enhetliga
grundsatser kunna vinna tillämpning, även om därmed skulle följa, att den
numera i realiteten icke alltför betydelsefulla skillnaden mellan ordinarie
och extra anslag upphör. Ur utskottets synpunkt har det varit av vikt
att tillse, att riksdagen även framdeles erhåller så fullständiga uppgifter
örn anslagens blivande användning, som erfordras för bedömandet av det
årliga medelsbehovet, och att anslagen så uppställas, att man i statsverkspropositionen
kan av de framlagda beräkningarna omedelbart utläsa, vilken
personal som är ordinarie och vilken som placerats på extra stat eller
som icke-ordinarie i övrigt. I detta hänseende torde någon anmärkning
14
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
icke kunna göras mot det framlagda förslaget. Jämväl å omkostnadsstaterna
lära emellertid speciella medelsbehov, vilka icke äro av mera stadigvarande
art, böra upptagas under särskilda poster för att därigenom
utmärka den skillnad mellan utgifter av mera stadigvarande och av tillfällig
art, vilken uppdelning numera torde hava i viss mån ersatt anslagens
indelning i ordinarie och extra.
Av det anförda framgår, att utskottet anser praktiska skäl tala för genomförandet
av de synpunkter i fråga örn riksstatens uppställning, som
gjorts gällande av departementschefen. Då härigenom i stort sett allenast
fullföljes det tillvägagångssätt, som riksdagen under de senaste åren i allt
vidare utsträckning tillämpat, kan utskottet för sin del icke finna, att
den nya uppställningen skulle kunna medföra sådana konsekvenser, att
en förnyad utredning skulle påkallas, innan riksdagen skulle kunna fatta
ståndpunkt till det av Kungl. Majit framlagda förslaget. Utskottet kan
följaktligen icke dela de farhågor, som kommit till uttryck i motionen
I: 353. Dock vill utskottet betona, att vid genomförandet av den nya uppställningen
och anslagsredovisningen i detalj försiktighet bör iakttagas
särskilt i sådana fall, där en omläggning skulle kunna föra med sig jämkningar
även i sakligt hänseende såsom exempelvis beträffande redovisningen
av universitetens tillgångar och anslagsmedel.
Vad därefter beträffar frågan om uppställningen av avlönings- och omkostnadsstaterna
för myndigheter och institutioner har det framlagda förslaget
icke givit utskottet anledning till erinran, och vill utskottet jämväl
framhålla, att utskottet, som i detta sammanhang uppmärksammat vad
1933 års statsrevisorer anfört rörande sättet för beräkningen av vissa avlöningsanslag,
funnit sig höra tillstyrka, att avlöningarna till ordinarie
befattningshavare och befattningshavare å extra stat framdeles beräknas
med utgångspunkt från högsta tillämpliga löneklassen inom den lönegrad,
i vilken befattningshavaren enligt avlöningsreglementet blivit placerad.
Genom den föreslagna anslagsuppdelningen möjliggöres att i anslutning
till riksboksföringen åvägabringa en fullständig redovisning av vissa
statsutgifter, vilka äga särskilt intresse. Utskottet är av den uppfattningen,
att de tabeller, som skola inom riksräkenskapsverket uppgöras och
tillhandhahållas riksdagen och statsrevisorerna, komma att underlätta riksdagsutskottens
budgetbehandling samt vara till betydande värde för statsrevisorerna
vid deras arbete.
Slutligen har utskottet uppmärksammat, att departementschefen i fråga
örn de s. k. specialbudgeterna framhållit, att vissa därmed sammanhängande
frågor icke nu borde upptagas till slutligt avgörande, utan prövas i
samband med förberedelserna till statsverkspropositionen till nästa års
riksdag. I motionerna I: 327 och II: 586 har gjorts framställning örn att
riksdagen skulle uttala sig för, att automobilskattemedel och totalisatormedel
även i fortsättningen skulle i riksstaten redovisas å särskilda specialbudgeter.
Utskottet, som erfarit, att departementschefen icke haft för
Statsutskottets utlåtande Nr 79.
15
avsikt att vidtaga någon omläggning i sistnämnda hänseende, utan att frågan
först i princip underställts riksdagen, anser därför, att riksdagen kan
uttala sin anslutning till det motionsvis framställda förslaget.
Utskottet anser sålunda, att de av departementschefen framlagda grunderna
beträffande ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida kunna
godkännas. Även örn förslagets genomförande i detalj måhända kan komma
att medföra vissa svårigheter, är det dock ett viktigt önskemål, att den
rationalisering och förenkling, som i stort sett torde vinnas genom den nu
föreslagna förändringen i fråga örn uppställningen av statens utgiftssida,
snarast möjligt blir genomförd och kommer budgetarbetet inom departementen
och riksdagen till nytta.
Utskottet får hemställa,
att riksdagen må med avslag å motionen I: 353 och
med bifall till motionerna I: 327 och 11:586 i skrivelsetill
Kungl. Majit giva till känna ovan uttalade uppfattning
rörande ändrade grunder för uppställningen
av riksstatens utgiftssida m. m.
Stockholm den 17 april 1934.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindblad, Bergqvist, Kvarnzelius, Nilsson i Malmöh
Borell, Oscar Olsson, Bagge, Asplund, Walles, Alexander Nilsson, Jonsson i Lycksele och
Tham; samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Jansson, Strindlund,
Törnkvist i Karlskrona, Andersson i Höör, Jonsson i Eskilstuna, Norsell, Olofsson i Digernäs.
Aronson, Andersson i Ovanmyra och Olsson i Staxäng.