Statsutskottets utlåtande Nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1934 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergensegendom
å Spetsbergen jämte en i ämnet väckt motion.

(4:e avd.)

I en till riksdagen den 26 januari 1934 avlåten proposition, nr 81, har
Kungl. Majit, under åberopande av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen förklara, att riksdagen icke
har något att erinra mot en försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergens egendom å Spetsbergen för en köpesumma av
1,000,000 norska kronor samt på de i föreliggande köpekontrakt i övrigt
angivna villkor.

I anledning av förevarande proposition har herr C. I. Asplund i en inom
lörsta kammaren väckt motion, nr 295, hemställt, att riksdagen måtte dels
förklara, att riksdagen fortfarande anser, att Nya svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergens egendom å Spetsbergen bör bevaras i svensk ägo;
dels hemställa, att Kungl. Majit måtte låta undersöka, huruvida för arbetslösa
gruvarbetare från de lappländska gruvfälten, de skånska kolgruvorna
eller från bergslagen skulle kunna anordnas tillredningsarbeten
för senare vid lämplig tidpunkt igångsatt gruvbrytning i Sveagruvan
å Spetsbergen.

I fråga örn de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.

Sedan genom geologiska undersökningar, utförda av svenska forskare,
förekomsten av brytbara kolflötser på Spetsbergen blivit konstaterad,
hade år 1910 försvars- och undersökningsarbeten utförts inom vissa områden,
som därvid ockuperats för svensk räkning. Då ett år 1911 bildat
aktiebolag, aktiebolaget Isfjorden—Belsund, å vilket de ockuperade områdena
blivit överlåtna och vilket bolag årligen utfört försvarsarbeten
inom desamma, icke haft tillräckligt kapital för att påbörja rationell
brytning av stenkolen, hade för detta ändamål år 1916 aktiebolaget Spetsbergens
svenska holfält blivit bildat med ett aktiekapital av 2,500,000
kronor.

Detta bolag, aktiebolaget Spetsbergens svenska kolfält, som sålunda
Bihang till riksdagens protokoll 19.11. ij sand. Nr 4?.

I

2 Statsutskottets utlåtande Nr 42.

övertog fyndigheterna, ökade sedermera aktiekapitalet till 5,000,00»
kronor.

Enligt medgivande av 1921 års riksdag verkställdes därefter en statlig
aktieteckning på 2,000,000 kronor, varvid det enskilda aktiekapitalet nedsattes
till 3,000,000 kronor. Som motiv för denna statens insats anförde
1921 års riksdag bland annat följande:

Av departementschefen har framhållits, att det finge betecknas som ett
nationellt intresse av stor vikt, att ifrågavarande kollager — vilka vid nuvarande
kolförbrukning skulle, därest de till fullo kunde utnyttjas, under
århundraden framåt förslå till täckande av hela vårt lands kolbehov —
allt fortfarande bibehölles i svensk ägo. Riksdagen delar den sålunda
av departementschefen uttalade uppfattningen. Utredningen i ärendet
synes också giva vid handen, att under nuvarande tryckta ekonomiska
läge så icke kan ske utan att staten lämnar sitt understöd därtill. I motsatt
fall torde det allvarligt kunna befaras, att vad som genom enskilda,
ansträngningar uti ifrågavarande hänseende redan åtgjorts skall gå om
intet.

Av 1923 års riksdag medgavs sedermera ett lån till bolaget på 1,500,000
kronor, varefter 1928 års riksdag bemyndigade Kungl. Majit att för fortsatt
bevarande av spetsbergstillgångarna i svensk ägo teckna aktier intill
ett belopp av 450,000 kronor i ett för ändamålet nybildat bolag, Nya
svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen.

Sammanlagt belöper sig svenska statens insats i spetsbergsföretaget
till cirka 4,100,000 kronor.

I en av styrelsen för Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
den 23 november 1933 gjord framställning örn försäljning av bolagets egendom
till Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S har styrelsen till en
början anfört följande:

Vid de tillfällen, då statsmakterna lämnat sitt stöd åt det av svenska
intressenter igångsatta kolbrytningsföretaget på Spetsbergen, syntes det avgörande
skälet hava varit vikten för landet att kunna förfoga över ifrågavarande
fyndigheter. Betydelsen därav hade emellertid från skilda håll
ifrågasatts, och röster hade tid efter annan höjts för avveckling av statens
intressen i företaget. Även för dem, som vid en viss tidpunkt arbetat för
statens ingripande, hade en sådan inställning icke varit främmande. Så
hade t. ex. dåvarande chefen för handelsdepartementet till statsrådsprotokollet
den 25 februari 1926 (proposition nr 195) anfört, att, utom vissa omständigheter,
vilka synts honom tala för statens övertagande av företaget,
det. förtjänade framhållas, att staten genom övertagande av företaget finge
möjlighet att välja en lämpligare tidpunkt än den dåvarande för affärens
avveckling, därest det framdeles icke längre skulle anses önskvärt, att företaget
stannade i statens ägo.

Styrelsen ansåge, att den nuvarande tidpunkten vore lämplig för en avveckling
av affären, därest sådan skulle befinnas önskvärd. Styrelsen hade
vid flera tillfällen under de gångna åren förhandlat med olika spekulanter örn
en utarrendering av Sveagruvan och även örn försäljning av densamma,
men dessa underhandlingar hade icke förrän nu lett till något resultat, som
kunnat underställas statsmakternas prövning.

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

3

Ett återupptagande av stenkolsbrytningen på Spetsbergen för svensk
räkning syntes icke kunna ifrågasättas nu eller inom en nära framtid.
Genom elektrifieringsarbetena på de järnvägslinjer, där spetsbergskol i större
utsträckning kommit till användning, hade betydelsen för Sveriges statsbanor
av denna gruva såsom kolreserv i hög grad avtagit. Efter det utmålsförrättning
hållits och denna vunnit laga kraft, nalkades tiden, då
bolaget för bevarande av sina rättigheter vid Sveagruvan måste fullgöra
vissa försvarsarbeten. Denna skyldighet inträdde sannolikt år 1940 och
kostnaden för arbetena hade beräknats till minst 35,000 kronor, möjligen
50,000 kronor årligen. Medel till bestridande av dessa kostnader funnes
icke, utan arbetenas utförande måste bliva beroende av för ändamålet särskilt
anvisade anslag.

Styrelsen har därefter uttalat, att de faktorer, som tidigare framhållits
såsom stöd för bibehållande av äganderätten till dessa koltillgångar, uppenbarligen
förlorat i betydelse och att styrelsen kommit till den uppfattningen,
att övervägande skäl nu talade för en försäljning. Då den avtalade köpeskillingen
syntes vara tillfredsställande, finge styrelsen därför hemställa,
att departementschefen ville giva statens ombud vid en blivande bolagsstämma,
där frågan örn försäljning kunde komma att behandlas, i uppdrag
att biträda beslut örn försäljning av bolagets tillgångar på Spetsbergen och
örn godkännande av det föreliggande köpekontraktet.

Enligt ett i Oslo den 11 november 1933 upprättat köpekontrakt, vilket
såsom bilaga fogats till statsrådsprotokollet, omfattar försäljningen all
Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen tillhörig egendom å Spetsbergen
av såväl fast som lös beskaffenhet i det skick, vari den nu befinner
sig. Därjämte är köparen berättigad att av bolagets arkiv erhålla vad
som kan vara till nytta för den framtida driften.

Av köpesumman, en miljon norska kronor, skola 200,000 kronor betalas
vid köpebrevets utfärdande och resterande 800,000 kronor, för vilket belopp
säkerhet skall utgöras av första inteckning i den försålda egendomen, erläggas
med 100,000 kronor årligen under 8 år. Den första av dessa avbetalningar
skall erläggas ett år efter egendomens övertagande av köparen. Köparen
äger dock rätt att när som helst inbetala ogulden del av köpesumman.
Å den resterade delen av köpesumman skall gäldas 4 procent ränta.

Köpeavtalets giltighet är beroende av vederbörande statsmakters och bolagsstämmors
godkännande. Vad säljaren angår, bör godkännandet hava skett
före den 1 april 1934. Det norska bolaget skall senast inom en månad efter
sådant godkännande hava inhämtat de norska statsmakternas godkännande
av köpet och omedelbart därefter förelägga köpeavtalet sin bolagsstämma
till godkännande. Föreligger icke avgörande i saken från de norska statsmakternas
sida före stortingets avslutande år 1934, upphör avtalet att gälla.

över den av bolagsstyrelsen gjorda framställningen hava järnvägsstyrelsen
den 3, kommerskollegium den 8 och statskontoret den 13 januari 1934 avgivit
infordrade utlåtanden.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

TJItkctiet.

Järnvägsstyrelsen Ilar förklarat sig, med hänsyn till de intressen styrelsen
har att bevaka, icke hava något att erinra mot den föreslagna försäljningen.

Kommerskollegium har ansett sig icke hava anledning att med hänsyn
till det svenska näringslivets intressen göra någon erinran mot en försäljning.

Statskontoret har uttalat, att, då de skäl bolagets styrelse anfört för sitt
ställningstagande synts ämbetsverket övertygande och, såvitt ämbetsverket
kunde bedöma, den avtalade köpeskillingen under föreliggande omständigheter
måste anses vara av beskaffenhet att kunna godtagas, ämbetsverket
för sin del finge förorda den av styrelsen gjorda framställningen.

Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:

»Med hänsyn till de i bolagsstyrelsens ifrågavarande skrivelse framhållna
omständigheter finner jag, i likhet med de i ärendet hörda ämbetsverken*
betänkligheter numera icke möta mot försäljning av bolagets egendom å
Spetsbergen.

Mot det föreliggande köpeavtalet har jag icke någon erinran att framställa.
Den avtalade köpeskillingen synes mig under förhandenvarande omständigheter
kunna godtagas.»

Det kan visserligen syrnas beklagligt, att, sedan ifrågavarande Spetsber
gsfyndigheter med betydande såväl statliga som enskilda uppoffringar
tagits i besittning för svensk räkning, desamma nu skola frånhändas landet.
Trots allt vad som anförts örn de stora möjligheterna för kolbrytning
på Spetsbergen hava dock svårigheterna för en exploaterings praktiska genomförande
visat sig synnerligen stora. Belysande härför är, att det holländska
företag som tidigare drivit en omfattande gruvdrift på Spetsbergen
numera försålt sina anläggningar till därvarande ryska företag.

Även för det svenska bolagets del hava erfarenheterna varit mycket
ogynnsamma. Någon kolbrytning i Sveagruvan har ej ägt rum sedan våren
1925, då driften på grund av inträffad brand måste inställas. Den
tidpunkt börjar emellertid närma sig, då frågan örn gruvdriftens återupptagande
ånyo blir aktuell, örn ej av annan anledning så på grund av nödvändigheten
av inmutningsrättens hävdande enligt den för Svalbard gällande
bergverksordningen. Ett dylikt återupptagande av gruvdriften synes
med all sannolikhet förutsätta nya kapitalutlägg utöver de avsevärda
investeringar, som redan från svensk sida gjorts i spetsbergsföretaget.

Största avseende måste enligt utskottets mening också fästas vid att
kommerskollegium ej ansett sig hava anledning att med hänsyn till svenska
näringslivets intressen göra någon erinran mot den föreslagna försäljningen.
Någon erinran häremot har ej heller i övrigt framkommit
från de i ärendet hörda myndigheterna.

Den erbjudna köpeskillingen kan visserligen ej anses hög, särskilt örn
1 betraktande tages vad som under de gångna åren från svensk sida ned-^
lagts för att göra Sveagruvan exploaterbar. Ensamt anläggningarnas

Statsutskottets utlåtande Nr 42. 5

och inventariernas anskaffningsvärden uppgå till över 6 miljoner kronor;
Med hänsyn till föreliggande förhållanden torde den dock få betraktas
som godtagbar.

Vid don prövning utskottet ägnat ärendet har utskottet, med fäst avseende
också vid vissa upplysningar som under hand införskaffats, ansett
sig böra tillstyrka, att förevarande mellan vederbörande svenska och
norska bolag upprättade köpekontrakt från svensk sida godkännes. Enligt
vad utskottet inhämtat lär man hava att räkna med möjligheten av att
det svenska Spetsbergsbolaget av norska myndigheterna påföres skatt för
den realisationsvinst, som försäljningen av bolagets egendom till högre
pris än tidigare inköpssumma kan anses innebära. Utskottet förväntar,
att åtgärder vidtagas i syfte att, därest dylik beskattning befinnes böra
ifrågakomma, kostnaderna härför ej drabba det svenska bolaget.

Vetenskapsakademien har i en till utskottet ställd framställning som
ett önskemål framfört, att åt svenska vetenskapsmän kunde allt framgent
tryggas tillgång till bostadsutrymme i någon av de byggnader, som
nu skulle försäljas. Utskottet förutsätter, att nämnda framställning kan
genom Kungl. Maj:ts försorg vinna beaktande.

Med tillstyrkande alltså av Kungl. Maj:ts förevarande förslag och avstyrkande
av den i ämnet väckta motionen hemställer utskottet,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herr Asplunds
motion I: 295, må förklara, att riksdagen icke har något
att erinra mot en försäljning av Nya svenska stenkolsaktiebolaget
Spetsbergens egendom å Spetsbergen
för en köpesumma av 1,000,000 norska kronor samt på
de i föreliggande köpekontrakt i övrigt angivna villkor.

Stockholm den 9 mars 1934.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

fran första kammaren: herrar Hamrin, Lindblad, Bergqvist, Kvarnzelius, Nilsson i
Malmö, Bagge, Asplund, friherre Lagerfelt, Bergström. Nilsson i Fredriksfält och Tham; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Törnkvist i Karlskrona,
Persson i Fritorp, Eriksson i Stockholm, Svensson i Grönvik, Andersson i Prästbol, Norsell,
Skoglund, Olofsson 1 Digernäs, Norling och Svedberg.

J6

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

Reservation

av herrar Hamrin, Lindblad, Bergqvist, Nilsson i Malmö, Asplund,
Bergström, Anderson i Råstock, Holmgren, Eriksson i Stockholm, Andersson
i Prästbol och Norsell, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:

»Att ifrågavarande för svensk räkning ockuperade stenkolstillgångar på
Spetsbergen tryggas åt landet måste enligt utskottets mening alltjämt
framstå som ett betydelsefullt nationellt intresse. Erinras må, att dessa
förråd på en av de för landets industriella utveckling och framtida försörjning
viktigaste råvarorna äro av en för svenska förhållanden enastående
mäktighet; enligt verkställda uppskattningar uppgå de till inemot en miljard
ton, en kvantitet motsvarande Sveriges kolförbrukning för århundraden
framåt.

Spetsbergskolen hava erkänts vara av hög kvalitet och i bränslevärde
ungefärligen jämförliga med de bättre engelska kolsorterna. Brytningsförhållandena
äro tekniskt sett ovanligt goda. Bortsett från den begränsade
skeppningssäsongen hava bränsletillgångarna på Spetsbergen ett ur
svensk synpunkt fördelaktigt geografiskt läge, särskilt örn hänsyn tagea
till importmöjligheterna över Narvik, mellan vilken plats och Sveagruvan
avståndet är ungefärligen detsamma som mellan Englands ostkust och
svensk västkusthamn.

Den nuvarande lågkonjunkturen med därav följande abnormt nedpressade
kolpris är visserligen ogynnsam för Spetsbergsfyndigheternas exploatering,
men såväl från norsk som rysk sida bedrives dock för närvarande
kolbrytning på Spetsbergen. Enligt en tillgänglig styrelseberättelse för
driftsåret 1 juli 1932—30 juni 1933 har det norska bolaget under nämnda
tid med en arbetsstyrka av 442 man brutit 275,000 ton spetsbergskol, som
i sin helhet skeppats under fjolåret och haft en god avsättning. Det behöves
endast en måttlig stegring i priset på stenkol för att en svensk gruvdrift
på Spetsbergen kan förutsättas bliva lönande. I detta avseende må
hänvisas till de utredningar, som lågo till grund för 1926 års proposition
i ämnet, och vilka utvisade, att enligt då framlagda utförliga kalkyler, grundade
på antagande av en så hög arbetslön som över 20 kronor per skift och
en så hög fraktkostnad Spetsbergen—Göteborg som 7 kronor 75 öre per
ton, spetsbergskol från Sveagruvan skulle kunna levereras fritt Göteborg
till ett pris av omkring 20 kronor per ton.1

1 Dagsnoteringen å engelska ostkustkol fritt Göteborg är cirka 18 kronor per ton, vara*
inemot 4 kronor utgör sjöfrakt. De svenska spetsbergskolen anses hava ett försäljningsvärde,
med högst 10 % understigande de engelska ostkustkolens.

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

7

Avgörande vid statsmakternas tidigare beslut i frågan hava emellertid ej:
främst varit utsikterna till en vinstgivande fortlöpande koldrift vid Spetsbergen
utan fastmer tanken på att i ett framtida kritiskt läge på kolmarknaden
hava tillgång till en bränslereserv. Härutinnan må bringas i erinran
1923 års riksdags uttalanden örn de stora uppoffringar, som från olika länders
sida gjorts för att säkerställa det framtida behovet av bränsle, varom*
bland annat vittnade konkurrensen örn världens oljekällor; vissa monopoloch
förtrustningssträvanden på bränsleområdet förtjänade också uppmärksammas.
Ett nuvarande i viss mån omkastat dagsläge bör ej få undanskymma
möjligheten till att dessa uttalanden ånyo kunna få sin aktualitet.

Det kapital, som under årens lopp investerats vid Sveagruvan, uppgår
till inemot ett tiotal miljoner kronor, varav statens insats överstiger
4,000,000 kronor. I jämförelse härmed te sig de nödvändiga utläggen för
fyndigheternas fortsatta bevarande i svensk ägo jämförelsevis måttliga..
För tiden intill 1940 synas dessa kunna begränsas till omkring 10,000 kronor
per år. Enligt den för Svalbard gällande bergverksordning kan visst
ytterligare vilostånd då beviljas, örn opåräknade väsentliga svårigheter
visat sig föreligga för gruvdriftens återupptagande. Det svenska spetsbergsbolagets
styrelse har emellertid utgått ifrån att skyldighet att företaga
försvarsarbeten sannolikt skulle inträda den 1 oktober 1940 samt att
kostnaden för dessa arbeten måste uppskattas till minst 35,000 kronor,
möjligen 50,000 kronor årligen. Skulle man då önska ånyo igångsätta gruvdriften,
bör man, enligt vad utskottet inhämtat, dessutom räkna med ett
kapitalutlägg på omkring 100,000—500,000 kronor, beroende på örn brytningen
i den nuvarande gruvan kan återupptagas eller örn med hänsyn
till den inträffade branden brytningen måste förläggas till annan plats
intill nuvarande gruvan.

Såsom av det sagda framgår, är den tidpunkt, då man ånyo måste överväga,
huruvida gruvdriften skall återupptagas eller inmutningsrätten åtminstone
genom försvarsarbeten vidmakthållas, jämförelsevis avlägsen,
och för tiden framemot 1940, måhända ännu något längre, skulle, så vitt
nu kan förutses, bolagets nuvarande kontanta tillgångar förslå för nödiga
utgifters bestridande.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden måste utskottet för sin del
finna beklagligt, örn de svenska stenkolsfyndigheterna på Spetsbergen
skulle frånhändas landet, sedan de nu med stora såväl enskilda som statliga
uppoffringar tagits i besittning för svensk räkning.

Framhållas må, att även tidigare utsikter funnits till fyndigheternas försäljning
till utlandet. Då de år 1928 överlätos på ett nytt bolag med
svenska staten som ensam intressent, var emellertid huvudsyftet, att de
för framtiden skulle bevaras åt Sverige.

Vid den prövning utskottet ägnat ärendet har utskottet alltså kommit

8 Statsutskottets utlåtande Nr 42.

"till den uppfattningen, att det framlagda förslaget ej bör av riksdagen
godtagas.

Med de synpunkter, som sålunda lagts på frågan, har utskottet saknat
anledning närmare ingå på ett bedömande av den erbjudna köpesummans
skälighet. Omnämnas må dock, att alldeles bortsett från själva fyndigheterna
de vid Sveagruvan befintliga anläggningarna och inventarierna haft
■ett anskaffningsvärde av cirka 6 miljoner kronor, d. v. s. ett belopp mångfaldigt
överstigande den nu erbjudna köpeskillingen 1,000,000 norska kronor.
1 Vid uppskattningen av dessa anläggningars nuvärde måste visserligen
hänsyn tagas till de åren 1925 och 1926 vid Sveagruvan inträffade
eldsvådorna. Beträffande dessas inverkan på de fortsatta exploateringsmöjligheterna
lämnas i propositionen ingen närmare utredning. Utskottet
vill dock hänvisa till kommerskollegii tidigare i samband med 1928
års proposition gjorda uttalande, att de inträffade eldsvådorna, örn frågan
ses på lång sikt, icke kunna anses öva något större inflytande på betydelsen
av stenkolstillgångarnas bevarande i svensk ägo. I avseende å de lämnade
garantierna för köpeskillingens gäldande vill utskottet framhålla, att
allenast en femtedel eller 200,000 kronor skulle erläggas i samband med
-överlåtelsen, medan utbekommandet av återstående 800,000 kronor bliver
beroende av det norska bolagets förmåga att fullgöra de stipulerade framtida
avbetalningarna.

Utskottets sålunda uttalade mening ansluter sig i stort sett till de synpunkter
motionären framfört i sin motion. Vid riksdagens ståndpunkttagande
i frågan bör avseende tvivelsutan också fästas vid vad motionären
anfört örn de möjligheter till ökad försörjning för svenska arbetare,
som kunna erbjudas genom upptagande framdeles av gruvdrift på Spetsbergen.
Att riksdagen nu skulle hos Kungl. Majit göra särskild framställning
örn utredning av denna angelägenhet kan utskottet dock ej tillstyrka.

Under åberopande av vad utskottet härovan anfört får utskottet hemställa,

1) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 81
ej må av riksdagen bifallas;

2) att herr Asplunds i ämnet väckta motion I: 295
må anses besvarad med vad utskottet sålunda anfört
och hemställa»

1 100 norska kronor — 97—98 svenska kronor.

340848. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.