Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 13 februari 1934 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen om
arbetarskydd.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 245,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Branting och Wahlmark
yrkat, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn sådan
ändring i lagen om arbetarskydd jämte instruktionen för yrkesinspektionen,
att yrkesinspektörer och därmed jämställda inspektionsorgan givas befogenhet
att meddela sådant förbud och arbetsvillkor, som nu enligt 38 § 1 mom. första
stycket i arbetarskyddslagen kan utfärdas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Beträffande de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Tillsyn å efterlevnaden av de i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd meddelade
föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete samt
rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete ävensom av andra med
stöd av arbetarskyddslagen meddelade föreskrifter utövas (enligt 23 §) av
yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsorgan. överinseende
däröver och ledning därav tillkommer yrkesinspektionens chefsmyndighet,
som är socialstyrelsen. Yrkesinspektionens befattningshavare utgöras för
tillsyningstjansten i allmänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter
och yrkesunderinspektörer. För tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, finnes
en yrkesinspektris jämte yrkesinspektrisassistenter. För tillsyn företrädesvis
å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete anlitas bergmästare
och gruvingenjörer. Konungen äger därjämte förordna, att tillsynen
å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av övriga
tillsynsorgan, utövas av specialinspektör, såsom sprängämnesinspektör, skogsoch
flottledsinspektör samt järnvägsinspektor.

De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårdsnämnderna (24 §).
Dessa äro emellertid berättigade att utöva tillsynen genom en eller flera lämpliga,
av nämnden utsedda personer.

För tillsynstjänsten i allmänhet indelas riket i nio yrkesinspektionsdistrikt
[enligt 23 § i lagen jämförd med instruktionen för yrkesinspektionen
den 18 december 1931, S. F. S. nr 423]. Yrkesinspektörerna äro envar beträffande
sitt distrikt ansvariga för tillsynstjänstens i allmänhet tillbörliga
fullgörande. De hava att leda yrkesinspektörsassistenternas och yrkesunderinspektörernas
tjänsteutövning samt öva inseende över de kommunala
tillsynsorganens verksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 198b. 9 sami. i avd. Nr 6

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr G.

Riket är indelat i fem bergmästaredistrikt med en bergmästare i varje distrikt
[Kungl. Maj:ts brev till kommerskollegium den 14 juni 1929, S. F. S.
nr 205].

I arbetarskyddslagen hava regler givits, som möjliggöra ett genomförande
tvångsvis av lagens bestämmelser.

I sådant hänseende stadgas, bl. a., i 38 § 1 mom. första stycket att socialstyrelsen
på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så
eljest prövas nödigt äger förbjuda arbetsgivare att efter utsatt skälig tid
bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat
hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av socialstyrelsen
vid förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, »varom
förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Majit med stöd
av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller
som eljest, utan att hänföra sig till 5 § i)—m) inbegripes under 3 §». Innan
socialstyrelsen fattar beslut skall — enligt huvudregeln — arbetsgivaren hava
blivit hörd i saken. Örn synnerlig fara är för handen äger emellertid socialstyrelsen,
utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela dylikt förbud
att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas.
Vidare äger socialstyrelsen, där så finnes påkallat, genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till
säkerställande av förbudets upprätthållande.

Bestämmelser örn rätt för socialstyrelsen att även i andra fall, på framställning
av yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, meddela förbud
eller föreskrifter finnas meddelade i 38 § 1 mom. andra stycket, 38 § 2 mom.
samt 39 §.

Örn arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 38 § 1 mom. första stycket, straffas han med böter eller,
där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse (45 §). Jämväl
för övriga fall, då förbud eller föreskrifter meddelats, stadgas straff för
överträdelser och försummelser.

över beslut av socialstyrelsen kan klagan få föras hos Konungen i vederbörande
statsdepartement.

Instruktionen för yrkesinspektionen stadgar bl. a. örn allmänna åligganden
för tillsynsorganen. I 19 § föreskrives, att yrkesinspektörsassistent, yrkesinspektrisassistent,
yrkesunderinspektör, kommunalt tillsynsorgan eller
gruvingenjör, som finner förhållande å visst arbetsställe påkalla tillämpning
av 38 eller 39 § i lagen örn arbetarskydd, skall göra anmälan därom till närmast
överordnade tillsynsorgan.

örn yrkesinspektör, yrkesinspektris eller bergmästare erhållit sådan anmälan
eller om det eljest för någon av dem föreligger anledning att påkalla
tillämpning av de nyss angivna lagrummen, så åligger det nämnda befattningshavare
»att vidtaga den åtgärd, som av omständigheterna föranledes».
Anses sålunda förbud jämlikt 38 § i arbetarskyddslagen erforderligt, äga de

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

3

sist nämnda inspektionsorganen icke själva utfärda sådant, utan de lia att
göra framställning i saken till socialstyrelsen.

Enligt de bestämmelser, som funnos intagna i arbetarskyddslagen vid dess
tillkomst år 1912, var Konungens Befallningsliavande den myndighet, som
hade att meddela förbud och föreskrifter enligt 38 och 39 §§.

Den 2 november 1925 avgav socialstyrelsen i enlighet med av Kungl. Maj :t
meddelat uppdrag betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd
[S. O. U. 1925:34]. Däri föreslogs, att befogenheten att meddela förbud,
som vore erforderliga för arbetarskyddslagens genomförande tvångsvis, skulle
överflyttas från Konungens Befallningshavande till socialstyrelsen. I motiveringen
till detta förslag anfördes bl. a.:

Länsstyrelserna sakna naturligt nog i regel sakkunskap på de områden,
som de förekommande frågorna gälla, och torde till följd därav mahända ofta
nog finna sig föranlåtna att utan vidare prövning godtaga och effektuera yrkesinspektörernas
framställningar örn förbud. Då de särskilda yrkesinspektörerna
visa mycket olika benägenhet att anlita länsstyrelserna,. kommer lagens
genomförande tvångsvis att ställa sig ganska växlande i skilda distrikt.
Under åren 1913—1924, för vilken hela tidrymd medeltalet dylika framställningar
per distrikt uppgick till 96, utgjorde antalet framställningar för ett
distrikt 229 och för ett annat 23.

Genom handlingarna i besvärsmål, som remitterats till styrelsen, och .på
andra sätt, varigenom styrelsen fått kännedom örn ärenden, som avsett tilllämpningen
av förevarande paragraf [54 § i socialstyrelsens förslag, motsvarande
38 § i lagen], har ej blott härovan berörda bristande enhetlighet i
tillämpningen bekräftats, utan har styrelsen även kommit till den uppfattningen,
att det genom paragrafen möjliggjorda tvångsförfarandet stundom
kommit till tillämpning i fall, där det ej varit nödvändigtvis påkallat. Sannolikt
skulle styrelsen också många gånger, örn den på ett tidigare stadium
fått taga befattning med ärendena, kunnat under hand reda upp svårigheterna.
.

Såvitt styrelsen kan döma skulle alltså överflyttningen av ifrågavarande
ärenden från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet, som väl
får anses sitta inne med den största sakkunskapen på området och som dessutom
har sig bekant de skilda yrkesinspektörernas olika tendenser i avseende
å lagens tillämpning, vara ägnad att i avsevärd mån främja en enhetlig, rationell
och måttfull praxis beträffande lagens genomförande tvångsvis.

I den proposition (nr 40), genom vilken förslag till ändringar i arbetarskyddslagstiftningen
framlades för 1931 års riksdag, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Larsson, bl. a., att de synpunkter, som anförts
örn den större sakkunskapen hos yrkesinspektionens chefsmyndighet ävensom
örn den enhetlighet i ärendenas avgörande, som följde av handläggningen hos
ett centralt organ, finge anses viiga tyngre för överflyttning av behörighet enligt
38 och 39 §§ från Konungens Befallningshavande till chefsmyndigheten
än de argument, som anförts i motsatt riktning.

Statsrådet Larsson anförde vidare i sammanhang med redogörelse för 38 §:

T samband med förevarande paragraf må beröras en bestämmelse, som i den
av internationella arbetsorganisationens konferens ar 1929 beslutade rekommendationen
angående förebyggande av olycksfall i arbete förordas till anta -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

gande. Bestämmelsen, som återfinnes i rekommendationens tredje del, innehåller,
att yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för kontroll över
tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för arbetarna mot
olycksfall skola, i den mån varje lands administrativa och judiciella organisation
så medgiver, äga befogenhet att i varje särskilt fall föreskriva för
arbetsgivaren vad han har att göra för att iakttaga sina skyldigheter, med
rätt likväl för honom att vädja till överordnad administrativ myndighet eller
skiljedom.

Socialstyrelsen yttrade i sitt utlåtande över rekommendationen, att bestämmelsen
ej vore fullt klar. För den händelse innebörden av rekommendationen
skulle vara, att de lokala, inspekterande organen skulle äga meddela för arbetsgivaren
bindande föreskrifter, syntes denna princip såsom stridande mot hos
oss allt sedan yrkesinspektionens tillkomst gällande ordning, vilken i stort
sett visat sig tillfredsställande, icke böra vinna beaktande i den svenska lagstiftningen.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört har jag funnit denna
punkt i rekommendationen icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Propositionen tillstyrktes i de delar, varom nu är fråga, av andra lagutskottet
[utlåtande nr 24] samt antogs av riksdagen.

Enligt uppgifter, som utskottet under hand inhämtat, har socialstyrelsen
under tiden från och med den 1 januari 1932, då de år 1931 beslutade bestämmelserna
i arbetarskyddslagen trädde i kraft, till och med januari månad
1934 meddelat 8 beslut jämlikt 38 § 1 mom. första stycket i lagen, varav
3 under 1932, 4 under 1933 och ett under januari 1934. Samtliga beslut hava
föranletts av framställning från yrkesinspektör. Dessutom har en av yrkesinspektör
under 1933 gjord framställning jämlikt nämnda lagrum av denne
återkallats.

Något beslut jämlikt 38 § 1 mom. andra stycket, 38 § 2 mom. eller 39 §
i arbetarskyddslagen har under samma tid icke meddelats av socialstyrelsen.

Den tid som i fråga örn de åtta ovan omförmälda ärendena förflutit från det
att yrkesinspektör gjort framställning till socialstyrelsen till dess att styrelsen
meddelat sitt beslut framgår av nedanstående tabell:

YrkesinspektSrens
framställning
daterad:

Socialstyrelsens

beslut

meddelat:

Antal

dagar

1 . . . .

..... 20/4 1932

28/5 1932

38

2 ... .

..... 6/5 »

5/7 »

60

3 ... .

..... 5/12 »

9/12 »

4

4 . . . .

.....10/2 1933

20/3 1933

38

5 ... .

.....27/3 »

8/6 >

73

6 ... .

.....18/4 »

5/7 >

78

7 ... .

..... 28/9 »

20/10 »

22

8 ... .

.....15/12 >

22/1,1934

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 6.

5

I fallet 3 meddelades beslut med stöd av bestämmelsen i 38 § 1 mom. första
stycket andra punkten, enligt vilken, om synnerlig fara är för handen, förbud
kan meddelas att omedelbart träda i kraft, utan att arbetsgivarens yttrande
behöver avvaktas.

Då en revision av arbetarskyddslagen genomfördes år 1931, infördes som
en nyhet en centralisation, som innebar, att yrkesinspektionens chefsmyndighet,
socialstyrelsen, skulle hava överinseendet över och ledningen av tillsynen
å lagens efterlevnad. Beslutanderätten skulle tillkomma styrelsen, medan
yrkesinspektionens befattningshavare, liksom förut, skulle utöva den närmaste
tillsyningstjänsten och äga göra framställningar örn meddelande av förbud
och föreskrifter. När det gäller att bedöma, huruvida den tid, som krävts för
ärendenas avgörande i socialstyrelsen, är så lång, att den ger stöd åt motionärernas
åsikt, att beslutanderättens förläggning hos socialstyrelsen medfört
onödigt dröjsmål med ärendenas avgörande, må erinras, att, även örn beslutanderätten
skulle överflyttas till en myndighet underordnad socialstyrelsen, ett
visst rådrum mellan anmärknings framställande och beslut i ärendet dock
måste finnas, särskilt med hänsyn till bestämmelsen att arbetsgivaren som
regel skall höras, innan beslut meddelas. Enligt utskottets mening hava tillräckliga
skäl icke anförts för att statsmakterna så kort tid efter det att de nya
bestämmelserna blivit genomförda skulle i enlighet med det förslag, som framförts
i motionen, på en enstaka punkt vidtaga förändring av en i lagen genomgående
princip.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion, 1:245, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Sigfrid Hansson,

Frändén* och Gustaf Tamm, fröken Hesselgren samt herrar Olof Carlsson och
Karl Bodin;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,
Hage*, Pettersson i Hällbacken*, Gardell i Gahns och Sandström i Nyland, fru
Nordgren samt herr Österström.

• Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.