Andra lagutskottets utlåtande Nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft åtta inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 150 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och nr 151, 152 och 153
av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., samt motionerna i andra kammaren
nr 290 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. och nr 337, 338 och 339 av herr
Lindman m. fl.

I motionerna 1:150 och 11:290, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte för sin del antaga lagar angående tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag,
som därutinnan av professorn Ragnar Bergendal framlagts i ett av honom såsom
inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig avgivet betänkande (stat. off.
utr. 1933:36), nämligen dels utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska
stridsåtgärder, dels utkast till lag örn ändring av 11 kap. strafflagen,
dels ock utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen. I de likalydande motionerna
1:151 och 11:337 har yrkats, att riksdagen måtte för sin del antaga
nyssnämnda utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder
och till lag örn ändring av 11 kap. strafflagen. I motionerna 1:152
och II: 338, vilka jämväl äro likalydande, har yrkats, att riksdagen ville för
sin del antaga omförmälda utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Slutligen har i de likalydande motionerna 1:153 och 11:339 hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn framläggande för nästkommande
riksdag av förslag till lagstiftning om blockad samt till ändringar
i strafflagen i överensstämmelse med de grunder, som i dessa motioner angivits.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, far utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

Vid 1929 års riksdag hemställdes dels i motion i första kammaren, nr 12,
av herr Frändén m. fl. ävensom i en motion i andra kammaren, nr 21, av herr
Nygren m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder
för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt,
varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare, som drabbades av i motionerna
berörda övergrepp, matte särskilt beaktas, samt därefter för riksdagen
framlägga lagförslag i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 19Så. 9 sami. 2 avd. Nr 47. 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.

Motionerna hänvisades till andra lagutskottet, som i sitt i ärendet avgivna
utlåtande, nr 42, på närmare anförda skäl hemställde, att motionerna icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation ansågo emellertid sex av utskottets
ledamöter — herrar Westman, von Sydow, Frändén, Magnusson i
Skövde, Johanson i Hallagården och Petersson i Lerbäcksbyn — att utredning
borde föranstaltas, huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder borde vidtagas
för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet stöde
utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogades skada genom blockad,
bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktades mot honom. Reservanterna
framhollo, att den ifrågasätta lagstiftningen syntes böra begränsas till att
meddela regler örn skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik
skyldighet syntes reservanterna böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad,
bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtoges för att vid
arbetskonflikt med kränkning av föreningsrätten tvinga någon, som stöde utanför
konflikten, att inträda i eller utträda ur organisation av arbetare eller
arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd tillgrepes för att tvinga sådan person
att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för att understödja endera parten
eller att maning i en eller annan form att deltaga i stridsåtgärd ställdes till
annan än den stridande organisationens medlemmar.

Frågan förföll i riksdagen, sedan första kammaren — efter lottning — biträtt
nämnda reservation men andra kammaren bifallit utskottets hemställan, dock
med uteslutande av dess motivering.

.Den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Maj :t åt professorn Bergendal att
såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med utredning rörande
vissa i statsrådsprotokollet för nämnda dag berörda, med frågan örn tredje
mans ratt till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Vid
Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut hade föredragande departementschefen, statsrådet
Lubeck — efter en redogörelse för nyssnämnda motioners behandling i
riksdagen — anfört, bland annat:

Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan om tredje mans rätt
till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sm utgångspunkt i särskilda fall
av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper reagerat.
Harav har följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt formulerade
önskemal och begrepp. Vad man velat hindra med en önskad lagstiftning
synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder för att
tvinga den, som star och vill stå utanför en konflikt, antingen att träda in i
eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare eller
att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera parten
eller att över huvud pa ett eller annat sätt deltaga i striden. En fredlig
medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke behöva
utsattas tor förluster, ja kanske riskera sm välfärd, genom tvång från andra
medborgares sida. Till förhindrande härav synes man emellertidTalmän
het icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande örn skyldighet att
ersatta genom neutralitetskränknmgen vållad skada. Anspråken på dylik lag-''
,Uppstalhs 1(*f ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder från
bada parternas sida, lat vara att arbetarpartens åtgöranden varit de i praktiken
och diskussionen mest framträdande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 47.

3

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans
rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda
missförhållanden, möter man emellertid svårigheter med hänsyn till
ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand angeläget att
söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning. Därjämte
bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning bereder möjlighet
till ingripande, samt anledningen till att sådant ingripande hittills icke
i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen bör noggrant övervägas,
vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro ur lagteknisk synpunkt
möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda
sig en uppfattning om de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna
och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet
som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer
skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder
sådana som de, vilka här äro i fråga.

Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner om utvidgning av den åt
den sakkunnige uppdragna utredningen örn tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter samt örn påskyndande av berörda utredning, nämligen vid

1931 års riksdag motionerna I: 129, I: 131, II: 186 och II: 193 samt vid 1932
års riksdag motionerna I: 187 och II: 264. Motionerna behandlades av andra
lagutskottet i utlåtande nr 31 vid 1931 års riksdag och i utlåtande nr 12 vid

1932 års riksdag.

Riksdagen beslöt, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Med skrivelse den 30 november 1933 överlämnade den sakkunnige betänkande
med utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
och därmed sammanhängande spörsmål. Vid betänkandet funnos fogade
utkast till sådana lagstiftningsåtgärder i ämnet, som ansetts böra komma under
övervägande, nämligen de förut omnämnda utkasten till lag med vissa bestämmelser
mot ekonomiska stridsåtgärder, till lag om ändring av 11 kap.
strafflagen samt till ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Sedan yttranden avgivits över utredningen av ett stort antal statliga myndigheter
ävensom av olika organisationer och sammanslutningar, vilkas verksamhetsområden
beröras av den ifrågasatta lagstiftningen (stat. off. utr. 1934:
10), anmäldes ärendet för Kungl. Maj:t den 9 mars 1934 av chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, som därvid bemyndigades att tillkalla en
kommission för ytterligare prövning av omförmälda lagstiftningsproblem.
Inom kommissionen skulle det egentliga utredningsarbetet anförtros åt tre personer,
varutöver kommissionen skulle bestå av högst tio representanter för
olika intressen och meningsriktningar. Kommissionen borde snarast möjligt
avlämna sitt betänkande.

Att handhava det egentliga utredningsarbetet förordnade departementschefen
samma dag ordföranden i arbetsdomstolen f. d. justitierådet A. Lindhagen, häradshövdingen
i Sollentuna och Färentuna härads domsaga, förutvarande justitieombudsmannen
S. E. Ekberg samt professorn Bergendal. I kommissionen

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr -47.

insattes vidare verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen G.
Söderlund, ledamoten av landssekretariatet J. A. Forslund, sekreteraren i kooperativa
förbundet A. Gjöres, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund
V. O. L. Strömberg, ordföranden i riksförbundet landsbygdens folk,
hemmansägare C. G. Johansson i Stora Skedvi och ombudsmannen i Sveriges
arbetsledareförbund E. Ahlberg, samt vidare ledamoten av riksdagens första
kammare, lantbrukaren P. Gustafsson i Benestad, ledamoten av riksdagens
första kammare redaktören S. Hansson, ledamoten av riksdagens första kammare
t. f. överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen A. S. E. Larsson
ävensom professorn H. Å. Hassler. Åt f. d. justitierådet Lindhagen uppdrogs
tillika att vara kommissionens ordförande.

.Vid sin nyssnämnda anmälan av ärendet yttrade departementschefen, bland
annat:

Vad angår själva huvudfrågan, införandet i lagstiftningen av bestämmelser
som skydda tredje mans rätt till neutralitet i konflikter av ekonomisk natur,
hava delade uppfattningar knappast framträtt. Däremot hava avsevärda
meningsskiljaktigheter gjort sig gällande beträffande eventuella lagstiftningsåtgärders
omfattning och utformning.

För egen del hyser jag den uppfattningen, att en reglering i lag på detta
område är av förhållandena påkallad. Vid en förberedande prövning av lagförslagen
i belysning av de yttranden, som avgivits över desamma, har emellertid
framgått, att förslagen — ehuru de utvisa en bestämd strävan till objektivitet
— i viktiga hänseenden lämna rum för allvarliga erinringar. Den sakkunnige
har ock själv understrukit, att lagförslagen hava karaktären allenast
av utkast och att detta utkast, på grund av ämnets i vårt land obearbetade beskaffenhet,
med nödvändighet måste bliva av mycket preliminär natur. I överensstämmelse
härmed har den sakkunnige uttryckligen utgått ifrån, att en lagstiftningsåtgärd
ej skulle komma till stånd utan fortsatt utredning. En sådan
ytterligare utredning torde nu böra omedelbart verkställas.

Med skrivelse den 4 maj 1934 framlade kommissionen betänkande med förslag
dels till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock till lag
örn ändring i 11 kap. strafflagen (stat. off. utr. 1934: 16). Därvid framhölls,
att kommissionen, i likhet med den sakkunnige, ansett vissa ändringar
i tryckfrihetsförordningen böra vidtagas i anslutning till nyssnämnda förslag,
men att kommissionen funnit sig icke hava att därutinnan framlägga förslag
till lagtext.

De i motionerna 1:150 och II: 290 samt I: 151 och II: 337 ävensom 1:152
och 11:338 omförmälda utkasten hava följande lydelse:

1) Utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.

1 §•

Till stridsåtgärd hänföres i denna lag blockad, bojkott, arbetsinställelse
(lockout eller strejk), uppsägning av avtal eller annat avbrytande av ekonomisk
förbindelse.

Andra lagutskottets utlåtande Nr h7.

5

Med stridsåtgärd mot tredje man förstås stridsåtgärd som vidtages

1) i anledning av pågående arbetstvist eller annan ekonomisk tvist mot någon,
som ej är part i tvisten, såvitt stridsåtgärden är av annan art än uppsägning
av kollektivavtal, arbetsinställelse eller arbetsblockad, som verkställes
i samband med arbetsinställelse;

2) efter upphörande av arbetstvist eller annan ekonomisk tvist i syfte att
öva vedergällning mot någon, som varit part i tvisten eller som eljest därunder
vidtagit stridsåtgärd eller underlåtit att efterkomma uppmaning därom;

3) för att förmå den därmed angripne eller annan att inträda eller kvarstå
i eller ock att utträda ur förening av arbetsgivare eller fackförening eller annan
dylik sammanslutning eller att ansluta sig till överenskommelse örn gemensamt
uppträdande vid ingående av avtal.

Stridsåtgärd mot tredje man skall icke anses föreligga då stridsåtgärd i anledning
av pågående tvist riktas mot någon, som genom övertagande av egendom
eller rörelse bisprungit eller ock efter antagande av arbete eller efter
förändring av sin näringsverksamhet understödjer part eller annan, vilken ej
själv är föremål för stridsåtgärd mot tredje man. Ej heller skall till sådan
stridsåtgärd hänföras uppsägning av avtal, vartill någon äger rätt på grund
av att avtalet brutits.

2 §.

Den som muntligen eller skriftligen eller på annat sätt uppmanar eller eljest
uppsåtligen söker förmå annan att anordna, vidtaga, deltaga i eller vidmakthålla
stridsåtgärd mot tredje man straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader. Till enahanda straff vare den förfallen, som verkställer
uppsägning av avtal därom skriftlig handling upprättats, i fall där uppsägningen
honom veterligen är att hänföra till stridsåtgärd mot tredje man.

Framställer någon muntligen eller skriftligen eller på annat sätt uppsåtligen
hot örn att anordna, vidtaga eller vidmakthålla stridsåtgärd mot tredje
man, vare lag som ovan sägs.

3 §.

Den som gjort sig skyldig till förfarande, som enligt 2 § är belagt med
straff, vare skyldig ersätta därav uppkommen skada.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin näring eller
annat liknande intresse, som ej är av rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må
skadeståndets belopp nedsättas.

4 §.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

5 §.

Har medlem i en förening gjort sig skyldig till förfarande varom i 2 § förmäles,
och ingår i föreningens verksamhet företagande av stridsåtgärd av den
art, varom fråga är, vare föreningen pliktig att, där så ske kan, hindra medlemmen
från att fortsätta det olovliga förfarandet och att förebygga skada
genom detsamma.

För ändamål, varom nu är sagt, åge föreningen mot medlem tillämpa varje
påföljd, som enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av för -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr -47.

pliktelse, som åligger medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna
innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig
ersätta därav uppkommen skada enligt de i denna lag angivna grunder.

6 §.

Rätt att föra talan örn ansvar jämlikt 2 § tillkomme, utom målsägande, ej
mindre allmän åklagare än även sammanslutningen för främjande av yrkesintressen,
av vilken den kränkte är medlem, så framt sammanslutningen äger
att kära inför domstol.

7 §•

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från
det skadan timade anhängiggöra sin talan hos domstol. Försummas det, havé
han förlorat sin talan.

8 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla Kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

2) Utkast till lag om ändring av 11 kap. strafflagen.

16 §.

Den, som å ställe, varom i 15 § förmäles, genom personligt tilltal, utspridande
av skrift, vakthållning eller på annat dylikt sätt söker förmå allmänheten
till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst 100
riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

3) Utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen.

§ 1.

12 :o. Intet hinder — —---kan upptäckas.

Ej vare någon på grund av vad i detta moment är stadgat berättigad att genom
utspridande av skrift å offentligt ställe, emot förbud i allmän lag, söka
förmå allmänheten att deltaga i blockad eller bojkott.

§ 3.

14 :o. Uppmaning eller annat försök att förmå någon att anordna, vidtaga,,
deltaga i eller vidmakthålla ekonomisk stridsåtgärd mot tredje man eller hot
örn att anordna, vidtaga eller vidmakthålla sådan åtgärd; brottet straffes med
böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med ettusen
riksdaler, eller fängelse från och med en till och med sex månader, och skriften
konfiskeras.

I motionerna I: 153 och II: 339 har — efter en redogörelse för innehållet
i den sakkunniges utkast — anförts, att dennes förslag icke gjorde anspråk

Andra lagutskottets utlåtande Nr 47.

7

på att vara uttömmande. Det syntes därför nödvändigt att oförtövat fortsätta
utredningen av frågan örn reglering av de i näringslivet verksamma organisationernas
kampmetoder. Vid denna utredning borde vissa i motionerna
närmare angivna synpunkter beaktas.

I kommissionens betänkande har framhållits, att till grund för kommissionens
arbete legat det av den sakkunnige avgivna betänkandet angående tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter jämte därmed sammanhängande
spörsmål ävensom de över sistnämnda betänkande avgivna yttrandena. Kommissionen,
som i likhet med den sakkunnige funnit lagstiftning på ifrågavarande
område synnerligen önskvärd, har också funnit sig i stort sett kunna
bygga på den sakkunniges utkast, ehuru ganska betydande avvikelser blivit
gjorda. En kortfattad redogörelse för kommissionens förslag torde här böra
lämnas.

Förslaget till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder. I detta upptagas
till en början vissa allmänna bestämmelser, vartill — frånsett
den definition, som gives å stridsåtgärder, varom i förslaget är fråga —
motsvarighet saknas i den sakkunniges utkast. Under beteckningen stridsåtgärd
hänföras i främsta rummet s. k. massåtgärder, varmed förstås blockad,
bojkott och arbetsinställelse (strejk eller lockout). Dit hänföres vidare dels
uppsägning av arbets- eller hyresavtal dels ock annat avbrytande av ekonomisk
förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan (1 § första
stycket).

Förslaget upptager vissa regler i fråga örn behörighet att igångsätta massåtgärd.
Sålunda stadgas, att behörighet i dylikt avseende tillkommer — med
vissa undantag — allenast förening, i vars verksamhet ingår att företaga massåtgärd;
utgör sådan förening huvudorganisation i förhållande till andra dylika
föreningar, ankommer företagande av massåtgärd uteslutande på huvudorganisationen
(2 §). Härjämte har föreskrivits, att förening, som vill förbehålla
sig att igångsätta massåtgärd, är pliktig att hos vederbörande länsstyrelse
ställa säkerhet för skadestånd, som föreningen kan förpliktas utgiva
enligt den föreslagna lagen. Från denna föreskrift göres emellertid det betydelsefulla
undantaget, att förening, som är part i arbetstvist rörande kollektivavtals
ingående, äger utan ställande av nu angiven säkerhet mot sin motpart
vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad (3 § första stycket). Säkerhet
skall utgöras av penningar eller ock av värdehandlingar eller borgen,
som länsstyrelsen godkänner; densamma skall för olika föreningar gälla olika
belopp, bestämda för arbetsgivarförening i viss relation till antalet arbetare,
som av föreningens medlemmar sysselsättas, samt för annan förening i viss
relation till dess medlemsantal. Har ställd säkerhet tagits i anspråk för gäldande
av skadestånd eller har ändring inträtt i de förhållanden, som äro avgörande
för säkerhetens storlek, skall säkerheten utfyllas eller ökas (3 § andra
och tredje styckena samt 4—5 §§). Örn förening vill vidtaga massåtgärd, skall
skriftlig underrättelse därom lämnas den, som åtgärden avser, eller örn han

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 47,

tillhör förening, som i 2 § avses, till denna. Redogörelse för anledningen till
åtgärden skall samtidigt lämnas och jämväl intagas i meddelande, som är avsett
att sprida kännedom därom. Underrättelsen skall regelmässigt lämnas
minst en vecka i förväg (6 §).

I fråga örn gränsdragningen mellan part och tredje man har det ansetts, att
såsom part bör behandlas den, mot vilken man riktar en stridsåtgärd med
självständigt syfte, vare sig detta går ut på att den angripne skall företaga
eller underlåta något eller allenast på att skada denne. Tredje man blir
under sådana förhållanden den, mot vilken man riktar stridsåtgärd i syfte att
därigenom utöva medelbar inverkan på lösningen av motsättningen till part.
Av den sålunda intagna ståndpunkten följer, att vissa kategorier av personer,
som enligt den sakkunniges utkast voro att anse såsom tredje man och i sådan
egenskap åtnjöto skydd, äro att hänföra till parter. Då i anledning härav föranletts
upptagande av vissa fall, där stridsåtgärder mot part äro förbjudna,
hava i samband därmed upptagits vissa andra fall, där delade meningar örn
det berättigade i ett skydd mot stridsåtgärder ansetts knappast råda, ehuru
den, för vilken skydd stadgats, icke är att beteckna såsom tredje man. Dessa
bestämmelser hava sammanförts under den gemensamma beteckningen »Örn
vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part)». Sålunda
hava upptagits förbud mot stridsåtgärder, som rikta sig mot offentlig
myndighet eller eljest utgöra ett angrepp eller hot mot offentligrättsliga funktioner
(7 §), så ock förbud mot stridsåtgärder, där syftet är att av religiösa,
politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot någon (8 §). Frågan
örn utpressningsblockad har upptagits till lösning i hela dess vidd; förbud
har stadgats mot att, sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan
gods eller penningar genom att mot honom rikta massåtgärd eller hot därom
(9 §). Mot den, som på något sätt varit inblandad i en arbetstvist eller annan
ekonomisk tvist, må efter tvistens avslutande stridsåtgärd ej vidtagas, där
syftet är att utöva vedergällning för hans åtgöranden eller handlingssätt under
tvisten (10 §). Allt slags organisationstvång, som medelst massåtgärd kan
utövas mot enskild person, har förbjudits; jämväl mot vidtagande av vissa
andra slag av stridsåtgärder har förbud stadgats (11 §). Massåtgärd i anledning
av tvist rörande arbetsförhållande må ej riktas mot den, som utan
biträde av annan än make, barn, föräldrar eller vissa andra närmare anförvanter
driver näring eller utför arbete för egen räkning.

Under den gemensamma beteckningen »Örn stridsåtgärder med medelbart
syfte (stridsåtgärder mot tredje man)» upptagas de bestämmelser, som hava
till uppgift att reglera rättsskyddet för tredje man i egentlig mening, d. v. s.
någon som står utanför den tvist eller motsättning till en part, vari anledningen
till angreppet ytterst är att finna. Med avseende å avtalstvister har sålunda
stadgats förbud mot att såsom påtryckningsmedel rikta stridsåtgärd mot
någon, som ej har del i tvisten — tredje man (14 § första stycket). Vad angår
konkurrenstvister må massåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå
denne till medverkan genom avbrytande av hans ekonomiska förbindelse med
den, mot vilken angreppet medelbart är riktat, eller vidtagande av annan åt -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 47.

9

gärd mot denne (14 § tredje stycket). Därjämte har stadgats förbud för
stridsåtgärd mot tredje man i anledning av sådan motsättning till part, som
enligt de förut omförmälda specialbestämmelserna (7—12 §§) eller lagen
örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot parten; även örn denne
endast åtnjuter skydd mot särskilda arter av stridsåtgärd, är tredje mannen
skyddad mot varje stridsåtgärd (15 §). Undantag från det rättsskydd,
som tredje man i fall av avtalstvister och konkurrenstvister åtnjuter,
tillkommer icke den, som uppgivit sin neutralitet i tvisten. Såsom neutralitetsbrott
anses att medlem av en ekonomisk kamporganisation under en
tvist, vari organisationen är invecklad, åsidosätter sina organisationsmässiga
förpliktelser till fördel för motparten (16 § första stycket 1.); att
arbetare i anledning av väntad eller utbruten arbetstvist antager blockerat
arbetare eller att arbetsgivare anställer arbetare, som strejkar eller genom
lockout är utestängd från arbete (16 § första stycket 2.); samt att någon
under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter förändring av sin
näring eller verksamhet, bispringer honom (16 § första stycket 3.). Med
den inskränkning, som följer av det nu sagda, är såsom neutralitetsbrott icke
att anse, att någon vid arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt arbete (16 § andra
stycket första punkten). Ej heller brytes neutralitet genom utförande av
skyddsarbete, vartill hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor
eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen
gröda, maskiner, varulager eller dylikt (16 § andra stycket andra och tredje
punkterna). Arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd är vid arbetsinställelse
ej skyldig att utföra — utom de göromål, som eljest av honom
fullgöras — annat arbete än skyddsarbete, även örn han därtill förbundit sig
(17 §). Den form av tredjemansangrepp, som benämnes sympatiåtgärd, är
tillåten endast örn syftet därmed är att genom utvidgning av ursprunglig arbetstvist
rörande upprättande av kollektivavtal bispringa part i denna. Sympatiåtgärd
må ej omfatta annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad; till
arbetsinställelse har ansetts böra hänföras vägran att taga befattning med
varor, som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som drives av part i
den urspungliga tvisten (18 §).

De i det föregående upptagna bestämmelserna örn behörighet och ställande
av säkerhet hava medfört, att förslaget i icke ringa utsträckning kunnat avstå
från att såsom påföljd för överträdelse av dess speciella förbud stadga
straff. Frågan örn straff och skadestånd har i förslaget erhållit följande
lösning (19—35 §§). Vidtagande av massåtgärd i fall, då behörighet
icke föreligger, är alltid straffbelagt, vare sig fråga är om en åtgärd av enskilda
personer eller av organisationer, som över huvud sakna behörighet, eller
åtgärden företagits av en organisation, som i och för sig har behörighet
men som försummat att ställa säkerhet. Domstolen kan nedlägga förbud mot
stridsåtgärdens fortsättande, och överträdes detta förbud, föranleder åtgärden
nytt straff enligt en strängare straffskala. Vidtages massåtgärd av en organisation,
som är behörig och ställt vederbörlig säkerhet, men befinnes åtgärden
strida mot någon av lagens specialregler, medför detta endast skade -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

ståndsskyldighet utom i vissa fall, som nämnas nedan. Nedlägger domstol
förbud mot åtgärdens fortsättande och förbudet överträdes, inträder däremot
straffbarhet. Vad nu sagts örn massåtgärd av behörig organisation, som ställt
säkerhet, gäller även vid stridsåtgärder av enskilda behöriga personer, såväl
då fråga är örn massåtgärder (arbetsinställelse) som då det gäller individuella
stridsåtgärder; beträffande de senare hava ju icke några särskilda behörighetsregler
uppställts. Vidtagandet av stridsåtgärder, som åsyfta ingripanden
mot offentlig myndighet m. m. (7 §), eller som innefatta förföljelse
av religiösa, politiska eller liknande grunder (8 §), eller som företagas i utpressningssyfte
(9 §), skall städse föranleda straff; även örn dylik stridsåtgärd
vidtages av någon, som är behörig, inträder straffbarheten således icke
först efter ett av domstol meddelat förbud. Den okomplicerade anslutningen
till en massåtgärd är icke straffbar. Särskilda straffbestämmelser hava upptagits
för åsidosättande av den stadgade underrättelseplikten till motparten
och för lämnande av uppenbart oriktiga och missvisande framställningar vid
spridande av kännedom örn massåtgärd. — Skadeståndsskyldighet inträder
icke i de fall, då någon dömes till straff för det stridsåtgärd vidtagits, ehuru
behörighet icke förelåg eller säkerhet icke ställts, såframt åtgärden ej också
innefattar överträdelse av ett förbud i lagen. Ej heller inträder skadeståndsskyldighet,
då någon straffas för åsidosättande av underrättelseplikt. Eljest
är var och en, som är förfallen till straff i anledning av vidtagen stridsåtgärd,
också skadeståndsskyldig, således även den som uppmanat till stridsåtgärden.
Även örn straff icke är stadgat, inträder skadeståndsskyldighet för enskilda
personer, som själva vidtagit eller biträtt beslut örn anordnande av stridsåtgärd,
som är förbjuden. Organisation är skadeståndsskyldig, örn de, som äga
företräda densamma, fatta beslut örn förbjuden stridsåtgärd. Därjämte har
organisation, vid äventyr av skadeståndsskyldighet, plikt att ingripa mot medlemmar,
som organisationen veterligen göra sig skyldiga till lagstridiga massåtgärder,
som för medlemmarna själva medföra skadeståndsskyldighet.

På samma sätt som enligt lagen örn kollektivavtal kan hänsyn tagas till
skada av ideell natur, likasom också skadeståndet kan till beloppet nedsättas
eller helt bortfalla. Örn skadeståndsskyldighet ålägges flera, fördelas skadeståndsskyldigheten
efter skuld. Organisation kan dock förpliktas att, med
bibehållen rätt till regress, förskjuta vad som av skadeståndet belöper på
medlem.

Örn rättegången hava vissa bestämmelser upptagits (36—46 §§). Mål, som
bliva att bedöma enligt den föreslagna lagen, skola upptagas av de allmänna
domstolarna. För att det oaktat redan från början kunna vinna en någorlunda
enhetlig rättspraxis skall domstol i regel inhämta yttrande från en
nämnd, vars ledamöter utses av Konungen. Nämnden skall bestå av ordförande
och åtta ledamöter. I densamma skola vara företrädda de intressen,
som hänföra sig till arbetsgivare och arbetare, jordbruk, grosshandel och industri.
Nämnden är beslutför med ordförande och fyra ledamöter. Förseelser
mot den föreslagna lagen skola åtalas av allmän åklagare. Talan örn ansvar
för olovlig stridsåtgärd må föras, förutom av den kränkte, jämväl av

Andra lagutskottets utlåtande Nr -47.

11

sammanslutning för främjande av yrkes- eller fackintressen, av vilken denne
är medlem. Dylik sammanslutning äger ock föra talan örn förbud mot stridsåtgärd;
enahanda befogenhet tillkommmer åklagaren, där denne för talan.
Domstolen skall sörja för fullständig utredning.

Med hänsyn till att den föreslagna lagen i betydande mån måste betraktas
såsom ett försök har den ansetts böra erhålla allenast provisorisk karaktär.

Förslaget till lag orri ändring i 11 kap. strafflagen är likalydande med det
därutinnan av den sakkunnige framlagda utkastet.

Rörande de av kommissionen ifrågasatta ändringarna i tryckfrihetsförordningen
har kommissionen anfört, att förslaget till lag angående vissa ekonomiska
stridsåtgärder krävde en motsvarighet i § 3 i berörda förordning. Genom
en sådan ny bestämmelse torde böra stadgas straff för hot örn ekonomisk
stridsåtgärd samt för uppmaning eller annat försök att förmå någon att
deltaga i blockad, bojkott eller arbetsinställelse, i de fall då gärningen är belagd
med straff i allmän lag, så ock för att i meddelande, vilket är avsett
att sprida kännedom örn blockad, bojkott eller arbetsinställelse, lämna uppenbart
oriktig eller missvisande framställning.

Sedan professorn Bergendal avgivit det av honom upprättade betänkandet
angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål, har, såsom framgår av vad ovan anförts, frågan örn
lagstiftning på detta område genom olika motioner förelagts riksdagen. Dessa
motioner hava vid sin behandling av förevarande problem utgått från det skick,
vari desamma framlagts i nyssnämnde sakkunniges betänkande. Efter det
motionerna väckts, har utredningsarbetet förts vidare genom den av Kungl.
Maj :t tillsatta kommissionen, som avgivit betänkande i början av sistlidne maj
månad. Utredningsarbetet pågår fortfarande, i det att sistnämnda betänkande
utsänts på remiss till olika myndigheter, organisationer och sammanslutningar.

Det redan verkställda utredningsarbetet ger vid handen, att det här är fråga
örn lagstiftning, varom i åtskilliga hänseenden full enighet icke lärer kunna
förväntas mellan samtliga de intressegrupper, som komma att beröras av densamma.
Trots att betydande meningsskiljaktigheter alltjämt kvarstå, synes
dock hava ernåtts, att från början avvikande uppfattningar i viktiga delar
närmat sig varandra.

Med hänsyn till den stora betydelse, som en lagstiftning på förevarande område
äger för skilda grupper av vårt folk, hade det varit önskvärt, att förslag
därutinnan av Kungl. Majit kunnat föreläggas innevarande års riksdag. På
sätt redan nämnts har Kungl. Majit emellertid funnit sig böra jämväl över
kommissionens förslag infordra utlåtanden från åtskilliga myndigheter samt
bereda ett flertal sammanslutningar och organisationer tillfälle att däröver
avgiva yttrande. Dessa yttranden hava ännu icke inkommit. Enligt utskottets
mening kunna ock de avvikelser fran det av den sakkunnige upprättade
utkastet, som kommissionsförslaget innehåller, åberopas såsom skäl för denna
remissåtgärd. I frågans nuvarande läge finner sig utskottet icke kunna till -

TJtskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr -47.

styrka riksdagen att med föranledande av motionerna I: 150, 151 och 152 samt
II: 290, 337 och 338 för sin del nu antaga lag i ämnet.

Emellertid har det utredningsarbete, som under flera år pågått på ifrågavarande
område, numera fortskridit så långt, att tämligen fasta konturer uppdraga
för de lagstiftningsåtgärder, som böra komma under övervägande. Av
förut antydda skäl är det önskligt, att utredningarbetet utan dröjsmål bringas
till slut och att riksdagen beredes tillfälle att redan före utgången av innevarande
år taga under övervägande ett av Kungl. Majit framlagt förslag till
lagbestämmelser örn skydd för tredje man i sådana konflikter, varom här är
fråga.

Utskottet anser sig beträffande innehållet i en blivande lagstiftning böra
inskränka sig till ett uttalande rörande några av de allmänna grunder, varpå
densamma synes böra byggas.

Erfarenheten har givit vid handen, att kränkning av tredje mans rätt förekommit
på skilda områden, där ekonomiska motsättningar kunna föranleda
stridsåtgärder av olika slag. Det synes därför vara ställt utom tvivel, att en
blivande lag icke bör vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla jämväl vid
ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt. Vid
en lagstiftning på ett så vidsträckt och svåröverskådligt område är det tydligen
av vikt, att den rättsliga regleringen tager hänsyn till de skiftande förhållanden,
som olika verksamhetsgrenar förete, och icke utformas med beaktande av
förhållandena endast inom någon av dessa.

Under den utredning, som ägt rum sedan den sakkunnige avgivit sitt betänkande,
har föreslagits uppställande av vissa regler i syfte att i största utsträckning
kunna begränsa användningen av straff såsom påföljd för vidtagande
av olovliga stridsåtgärder. Enligt utskottets mening är det eftersträvansvärt,
att en blivande lag erhåller en sådan läggning, ehuru det måhända
torde komma att visa sig, att ett fullständigt undvikande av kriminalisering
ej låter sig göra, därest lagen skall erhålla tillbörlig verkan.

Med avseende å den grundåskådning, som bör giva en lagstiftning i ämnet
sin prägel, torde här kunna erinras örn vad riksdagen i skrivelse till Konungen
den 30 april 1926 (nr 167) rörande åtgärder till arbetsfredens främjande anfört:
»Tydligt är att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd,
fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning.
» Uppenbarligen äger den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck,
tillämpning å den nu ifrågasatta lagstiftningen. Denna bör följaktligen icke
rikta sig mot en viss samhällsklass, överhuvud bör den syfta till beredande
av rättsskydd åt en var, som äger grundade anspråk på att icke bliva indragen
i de konflikter, varom här är fråga, örn än en lagstiftning av nu angiven
innebörd kommer att inskränka rörelsefriheten i vissa hänseenden, lära berättigade
gensagor dock icke kunna resas mot att, inom de gränser som här antytts,
enskilda intressen underkastas en rättslig reglering.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, i anledning av de förevarande motionerna
I:150,I:151, I:152 och I:153 samt II:290, II:337, II:338

Andra lagutskottets utlåtande Nr 47.

13

och II: 339, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit, med beaktande av vad utskottet ovan anfört,
ville för riksdagen framlägga förslag till lag örn tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter samt vid ekonomiska konflikter
på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt;

B) att motionerna 1:150 och lii 290, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan under A) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C) att motionerna 1:151 och 1:152 samt lii 337 och lii 338,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan under A) hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D) att motionerna 1:153 och 11:339, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 juni 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. O. Westman, Linder, Sigfrid Hansson, Frändén,
Sam Larsson, Gustaf Tamm, P. Sandström och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage,
Johanson i Hallagården, Wallerius, Olovson i Västerås, Andersson i Rasjön och
Pottersson i Hällbacken.

Reservationer:

1) av herrar Magnusson i Skövde, Frändén, P. Sandström, Gustaf Tamm
och Wallerius, vilka anfört:

Vi ha inom utskottet yrkat, att utskottet skulle i anledning av föreliggande
motioner och på grundval av kommissionsbetänkandet av den 4 maj 1934 med
förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. utarbeta en
lag och förelägga densamma innevarande riksdag till avgörande. Visserligen
skulle därigenom riksdagens avslutning blivit avsevärt fördröjd, men å andra
sidan hade också undvikits den mycket betydande kostnad för statsverket,
som är förenad med sammankallandet av urtima riksdag. Då emellertid vårt
berörda yrkande av utskottet avvisats och från annat håll framförts yrkande

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4-7,

örn urtima riksdag för att därigenom möjliggöra lagstiftningens snabbare
genomförande än som blir fallet vid uppskov till nästkommande lagtima riksdag,
ha vi ansett oss böra i andra hand biträda detta yrkande.

Av vårt omnämnda yrkande framgår, i vilken riktning lagstiftningen enligt
vår mening bör läggas. Att i vidare mån redan nu ingå på särskila delar av
den ifrågasatta lagstiftningen, vilken icke inom utskottet slutbehandlats, synes
oss därför icke lämpligt.

2) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Forslund, Magnusson i Kalmar,
Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

34153S