Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

1

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1934 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande lagstiftning örn
rikets kolonisation och komplettering av ofullständiga jordbruk
samt tillägg till allmänna expropriationslagen för
jordbruksändamdl.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre
inom första kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 276, 277 och 279, alla av herr Lindhagen.

I motionen 1:276 har hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
begära skyndsamt förslag till lag örn rikets kolonisation med stöd av tilllika
en expropriationsrätt.

I motionen 1:277 har yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
skyndsamt förslag till lag örn komplettering av ofullständiga jordbruk
i riket med stöd av en expropriationslag.

I motionen I: 279 har hemställts, att riksdagen ville i avvaktan på effektiva
jordreformer provisoriskt antaga:

1) följande ändrade lydelse av 1 § av allmänna expropriationslagen:

»14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständigt jordbruk eller för frilösning av smärre
arrendejordbruk»;

2) de ändrade lydelser av 67, 108 och 110 §§, som innefattades i motionen
nr 328 i första kammaren år 1933 (se nedan sid. 5).

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Frågorna örn bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) samt örn
förbättring av ofullständiga jordbruk hava tidigare vid många tillfällen
varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
Beträffande tiden till och med år 1929 lämnas en redogörelse för vad i
dessa frågor förekommit uti sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag, och får utskottet härutinnan
hänvisa till nämnda utlåtande sid. 51—72 samt 96—112.

Vid 1930 års riksdag väcktes i dessa ämnen åtskilliga motioner. I motion
1:205 hemställde herr Lindhagen, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit anhålla, bland annat, att övervägandet av den sociala jordfrågan,

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 40. 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

som av regeringsmakten väsentligen nedlagts från år 1923, måtte återupptagas
i liela dess vidd ävensom att särskilt vissa gamla frågor, däribland
frågorna örn rikets kolonisation och örn förbättring av ofullständiga
jordbruk, måtte genom lagstiftning, upplysning, kredit och organisation
omsider någorlunda lösas från grunden. I motion I: 207 yrkade
herr Lindhagen, att riksdagen omedelbart måtte antaga ett lagförslag,
som berättigade statsmakten att efter avtal eller med stöd ytterst av expropriationsrätt
komplettera med erforderlig odlings- och skogsmark sådana
gamla bondejordbruk eller huvudgårdar till hemmansdelar, som försålts
eller framdeles försåldes av skogsbolag eller enskilda spekulanter
eller ock av vissa sådana jordägare särskilt i Värmland; eller, örn detta
ej bifölles, hemställa örn förslag i ämnet. Samme motionär yrkade vidare
i motion I: 208, bland annat, en effektiv rättsordning för bildandet av
nya jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk och förekommande
av sådana jordbruk. I likalydande motioner 1:177 av herr Möller
m. fl. och II: 272 av herr Hansson i Stockholm m. fl. hemställdes örn utredning
och förslag rörande beredande av ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna
jordbruk. Slutligen hemställdes i motion II: 34 av herr Herou m. fl., att
riksdagen måtte i skrivelse till regeringen begära förslag till sådan expropriationslagstiftning,
som medförde, att storgodsens och bolagens jordbruksfastigheter
kunde överlåtas för en jordreglering, som åstadkomme
tilldelning av jord och i vissa fall skog åt sådana jordbruk, som behövde
kompletteringsareal för att deras ägare och brukare skulle bliva besuttna,
samt att större möjligheter bereddes för jordbruksnybildning samt upplåtelse
av jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade lantarbetare
och skogsarbetare.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som ställde sig avvisande
mot en expropriationslagstiftning på förevarande område, hemställde
i utlåtande nr 1, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa fortsatt utredning rörande de
ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk och rörande
ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför
lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vidare hemställdes,
att i anslutning härtill utredning måtte verkställas rörande de ytterligare
åtgärder, som kunde anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga
jordbruk samt de förslag framläggas, vartill utredningen kunde
föranleda. Slutligen hemställdes, att motionerna, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. — Reservationer i olika riktningar framfördes
av sju ledamöter. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

De utredningar, som riksdagen sålunda begärt (skrivelse nr 276 år
1930), anförtroddes jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december
1930 av chefen för jordbruksdepartementet åt fem utredningsmän, som
antogo benämningen »sociala jordutredningen», nämligen professorn K.
G. Westman (ordförande), lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg,
jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, bankofullmäktigen P. E. Sköld och
ombudsmannen H. Molander. Sedan bankofullmäktigen Sköld utnämnts
och förordnats till statsråd och chef för jordbruksdepartementet, tillkallades
den 26 september 1932 i hans ställe såsom ledamot av kommittén
sekreteraren hos svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet redaktören
H. Sten.

Vid 1931 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motion 1:174, att sociala
jordutredningen måtte, utöver tidigare meddelat uppdrag, jämväl
bemyndigas att överväga organiserandet av en rättsordning, innefattande
en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen, oberoende av
bolags och stora jordägares medgivande.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 12, att motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. — Reservation anmäldes av sex
ledamöter. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1932 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion, I: 210, att
riksdagen ville 1) för sin del, efter samarbete med justitiedepartementet
och med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider framlagda
grundsatser och lagförslag, antaga en lag örn ett skäligt utnyttjande
ytterst genom tvångsavlösning av obegagnade odlingslägenheter ä
större enskilda domäner såsom bidrag till folkförsörjningen, 2) eller ock,
örn detta ej bifolles, hos Kungl. Maj:t begära att för 1933 års riksdag
framlades förslag till en sådan lagstiftning, som förut nämnts.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 23 örn avslag å motionen.
— Reservation anmäldes av herr Lindhagen jämte fem andra ledamöter
av utskottet. — Riksdagen beslöt att avslå motionen.

I en motion 1:213 vid samma riksdag föreslog herr Lindhagen, att riksdagen
måtte med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider
framlagda grundsatser och lagförslag antaga skäliga lagar med stöd ytterst
av tvångsföreskrifter örn, bland annat, komplettering av ofullständiga
jordbruk.

Andra lagutskottet hemställde (utlåtande nr 24), att motionen icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd. — Reservation anfördes av herrar
Linder och Lindhagen. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I fråga örn den del av sitt uppdrag, som avsåg utredning rörande ökade
möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendatorsoch
småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga per -

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

söner att erhålla egna jordbruk, avgav sociala jordutredningen den 5 december
1932 ett betänkande (Statens offentliga utredningar 1932:33).

På grundval av nämnda betänkande avlät Kungl. Maj:t vid 1933 års
riksdag en proposition, nr 181, angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond
m. m.

I enlighet med hemställan av särskilda utskottet (utlåtande nr 2), som
behandlade denna proposition och ett antal därmed sammanhörande motioner,
beslöt riksdagen, att en fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,
skulle inrättas, från vilken lån finge utlämnas i ändamål att giva skogsarbetare
eller därmed likställda arbetare tillfälle att förvärva mindre lägenhet,
ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet
vid sidan av annan verksamhet. Såsom kapital för arbetarsmåbrukslånefonden
anvisades ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor.

Vid 1933 års riksdag framlades jämväl i proposition nr 236 förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.
En expropriationslagstiftning för tillgodoseende av bostads-
och jordbruksändamål inginge, framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Schlyter, som ett led i det med understöd av statsmedel
bedrivna arbetet att befordra uppkomsten av egna hem och mindre
jordbruk. Bestämmelser härom föreslogos, som skulle inordnas under den
allmänna expropriationslagen. De nya ändamål, för vilka expropriation
avsågs skola kunna äga runi — bildandet av egna hem eller mindre jordbruk
eller stärkandet av ofullständigt jordbruk — upptogos under en ny
punkt, nummer 14, i 1 § av gällande lag. De närmare föreskrifter, vilka,
utöver lagens allmänna föreskrifter, ansågos erforderliga beträffande sådan
expropriation, upptogos såsom 108—110 §§ under särskild rubrik —
»Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller
jordbruksändamål» — i slutet av lagen. Slutligen framställdes förslag till
viss ändring av bestämmelserna i 67 § om expropriationskostnad. I fråga
örn lydelsen av det i propositionen framlagda lagförslaget får utskottet
hänvisa till sitt utlåtande nr 32 år 1933.

I sitt förut omnämnda betänkande den 5 december 1932 (S. O. U.
1932: 33) hade sociala jordutredningen redogjort för undersökningar, som
den verkställt för att utröna tillgången på jord, samt därefter anfört,
bland annat, att jord lämplig för bildande av arbetarsmåbruk funnes till
salu i stor utsträckning och till priser, som kunde anses skäliga. Vid
sociala jordutredningens betänkande fanns fogat ett särskilt yttrande av
herrar Molander och Sten, vilka anfört, att enligt deras mening statsmakterna
vid ett genomförande av förslaget till statsunderstödda arbetaresmåbruk
borde åvägabringa en expropriationslagstiftning, som möjliggjorde
verksamhetens genomförande i hela den utsträckning, som vore avsedd och
nödvändig.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

I sammanhang med propositionen nr 236 behandlade andra lagutskottet
i sitt utlåtande nr 32, bland andra, motionerna 1:195 och I: 323, båda av
herr Lindhagen, I: 313 av herr Tamm m. fl., II: 470 av herr Petersson i
Lerbäcksbyn m. fl. samt II: 520 av herr Wiklund m. fl. I motionen 1:195
hemställdes, att riksdagen, efter tagen del särskilt av jordkommissionens
lagförslag och motiveringar, ville efter samråd mellan vederbörande utskott
och justitiedepartementets lagbyrå låta utarbeta och i följd av nodtiden
redan vid samma riksdag antaga en med expropriationsrätt utrustad
och företrädesvis på oodlad jord inriktad lagstiftning örn rätt till nya arbetarsmåbruk,
nya småbruk till självförsörjning och förbättring av ofullständiga
jordbruk, så att de kunna grunda självförsörjning. I motionerna
1:313 och 11:470 yrkades avslag å propositionen. I motionerna
I: 323 och II: 520 slutligen hemställdes, att riksdagen ville

»A) provisoriskt godtaga propositionens huvudsakliga förslag, dock med
följande ändringar:

1) 1 § 14 erhåller följande ändrade lydelse: .

>14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller
för stärkande av ofullständiga jordbruk eller för frilösning av smärre

arrendejordbruk’;

2) § 67 erhåller följande ändrade lydelse:

’Den exproprierande---åsamkats denne. Ilar jordägaren och den

exproprierande å ömse sidor tappat eller befinnes saken hava varit tvivelaktig
skall envar vidkännas sina egna utgifter. Kostnad svarar ,

3) § 108 erhåller följande ändrade lydelse: .

''Rätt till expropriation, som i 1 § 14 sägs, må sökas genom hushållningssällskaps
—__bedriven verksamhet. Sådan ansökan må ock utan dy likt

sammanhang göras av statens egnahemsstyrelse, landsting, jordbrukskommission,
kommunalnämnd samt arbetaresmåbruksnämnd eller annan
av kommun tillsatt delegation med uppdrag att verka för någon av de i
1 § 14 omförmälda uppgifter, ävensom av enskilda föreningar för anskaffande
av jord åt arbetslösa’;

4) § 110 erhåller följande ändrade lydelse:

''Expropriationsrätt må ej medgivas, örn därigenom avsevärd olägenhet
skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Vid bedömande--

— uppgjord plan’; samt

B) hos Kungl. Maj:t hemställa örn övervägande av;

1) en definitiv särskild lagstiftning för de i 1 § 14 omnämnda ändamål.

byggd på väsentlig anslutning till den i ensittarelagen stadgade förhandlingsordning
och ett mera preciserat utformande av rättigheter och skyldigheter;
och ... „ .. , . ,

2) ett formellt förenklat expropriationsiörfarande aven tor tali, da tvist
ej uppstår, i syfte att, vid behov, avstått markområde varder omedelbart
frigjort från de inteckningar, som besvära det.»

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 32 följande:

Rätt till expropriation har enligt gällande lag hittills tillåtits allenast
i sådana läll, då det ansetts nödigt att tvångsvis tillgodose vissa intressen,
som kunna anses vara i större eller mindre grad allmänna. Ett visst
tillgodoseende av enskilt intresse sker visserligen vid lösningsförfarande
enligt den s. k. ensittarlagen, men det är att märka, att nämnda lag dock

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

avser vissa bestämda fall med helt specifika förutsättningar, och dessutom
att den tillkom för att avhjälpa ett missförhållande, som tillskapats genom
tidigare brister i skifteslagstiftningen. De tillägg till expropriationslagen,
som föreslås i propositionen, innebära däremot, att för tillgodoseende
av ett enskilt intresse att bilda eget hem eliev mindre jordbruk eller
att stärka ett redan befintligt ofullständigt jordbruk ett annat enskilt intresse,
nämligen jordägarens att utan intrång få behålla sin jord, skall
träda tillbaka. Propositionen förutsätter, att de ändamål, för vilka expropriationsrätt
nu föreslås, kunna i så måtto anses innebära ett allmänt
intresse, att de avse att förhjälpa vissa sämre lottade medborgare till förbättrade
levnadsförhållanden, samt att för detta ändamål åtgärder av
tvångskaraktär böra tillgripas, för den händelse andra utvägar att tillgodose
nämnda intresse äro stängda. Enligt utskottets uppfattning föreligga
dock icke nu tillräckliga skäl att för de ändamål, för vilka expropriationsrätt
föreslås, tillgripa denna utväg. Den utredning, som i föreliggande
fråga blivit förebragt, synes nämligen enligt utskottets mening
giva klart vid handen, att för ändamålet lämplig och erforderlig jord finnes
på frivillighetens väg att tillgå till skäliga och i många fall verkligt
låga priser. Ett expropriationsförfarande skulle under sådana förhållanden
icke blott innebära ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde
jordägarens rätt utan även bliva till föga eller intet gagn för egnahemsbildningen.
Det bör nämligen beaktas, att expropriationsförfarandet
alltid medför vissa, stundom rätt avsevärda kostnader, vilka skola gäldas
av den, som förvärvar jorden, och vilka kostnader helt undvikas vid frivilligt
förvärv. Dessutom torde för de mestadels mindre bemedlade egnahemsköparna
oöverkomliga svårigheter förefinnas att kunna vid expropriation
åstadkomma det för köpeskillingens nedsättande erforderliga penningebeloppet,
emedan fastigheten vid tidpunkten för nedsättningen icke
kan av köparen belånas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka utvidgning av expropriationsrätten
enligt det i propositionen framlagda förslaget.

Vid sådant förhållande finner utskottet sig icke böra ingå i detaljgranskning
av förslagets särskilda bestämmelser.

Av det anförda framgår, att utskottet icke heller kan tillstyrka de under
A) och B) 1) i motionerna I: 323 och II: 520 framställda förslagen samt
ej heller det förslag, som gjorts i motionen 1:195.

Det i motionerna I: 323 och II: 520 under B) 2) framställda förslaget örn
tillskapande i förevarande sammanhang av ett formellt, förenklat expropriationsförfarande
för det fall, att tvist örn markköpet ej föreligger, i
syfte att vid behov avskilt område omedelbart varder frigjort från eventuellt
inteckningsansvar, anser sig utskottet icke heller kunna tillstyrka.

Utskottet hemställde, att propositionen nr 236 icke måtte av riksdagen''
bifallas samt att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. - Reservation anmäldes av herrar Linder och Lindhagen jämte
fem andra av utskottets ledamöter, vilka hemställde örn bifall till propositionen.
Herr Lindhagen yrkade dessutom, att riksdagen ville, utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit, antaga de förändringar i Kungl. Maj:ts förslag,
som innehölles under punkten A) i motionerna I: 323 och II: 520,
ävensom bifalla den hemställan till Kungl. Maj:t örn nytt definitivt över -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 7

vägande av det i de nämnda motionerna under punkten B) angivna innell
ållet. — Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Det må nämnas, att frågan örn frilösning av arrendejordbruk med stöd
av expropriationsrätt, varom yrkanden, på sätt av det ovanstående framgår,
framställdes i motionerna I: 323 och II: 520 år 1933, vid innevarande
års riksdag gjorts till föremål för en hemställan i motionen I: 278 (punkten
1) av herr Lindhagen. Nämnda motion behandlas av utskottet i utlåtandet
nr 41, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

Såsom förut nämnts uppdrog Kungl. Maj:t den 4 december 1930 åt sociala
jordutredningen att verkställa utredning — förutom i fråga örn annat
— jämväl angående de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade
att främja utökandet av ofullständiga jordbruk. Till fullgörande av
detta uppdrag avgav sociala jordutredningen den 27 oktober 1933 betänkande
med förslag till åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga
jordbruk (S. O. U. 1933: 33). Däri föreslogos vissa ändringar i
gällande författningar rörande den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
varjämte vissa allmänna uttalanden i avseende å rikligare anslag
för hithörande ändamål gjordes. Bland annat föreslogs en bestämmelse
av innebörd, att, därest vid den verksamhet, som utövades av särskilda
organ för egnahemsrörelsen i orterna, i något fall funnes, att behov förelåge
att komplettera ofullständigt jordbruk men att lämplig jord icke
kunde erhållas på skäliga villkor, det organ, som gjort denna erfarenhet,
borde insända meddelande därom till egnahemsnämnden, vilken borde
hava skyldighet att överlämna detsamma jämte eget yttrande till statens
egnahemsstyrelse. Med denna åtgärd avsåge sociala jordutredningen att
för framtiden åstadkomma ett säkrare underlag för bedömandet av frågan,
huruvida en sådan åtgärd som expropriationslagstiftning behövde
tillgripas för att skapa förutsättningar för kompletteringsverksamheten.
Ledamöterna av sociala jordutredningen Molander och Sten uttalade
i ett vid betänkandet fogat särskilt ytterande, att ett expropriationsförfarande
syntes böra anordnas för anskaffande av för kompletteringsverksamheten
behövlig och lämplig jord.

I en tili innevarande års riksdag avlåten proposition, nr 69, vilken innefattade
det väsentliga i det av sociala jordutredningen avgivna, senast
omnämnda förslaget, föreslog Kungl. Majit riksdagen att godkänna vissa
ändringar i de av riksdagen antagna grunderna för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, vilka ändringar framgingo av vid propositionen
fogat förslag örn ändrad lydelse av 9 och 10 §§ i kungörelsen den 8 juni
1928 (nr 217) angående detta ämne.

Beträffande frågan örn expropriation av jord för utökning av små brukningsdelar
yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sköld,
i propositionen följande:

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

Från åtskilliga delar av landet har ofta uttalats den meningen, att tillläggskolonisationens
ringa omfattning till väsentlig del berodde på svårigheterna
att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de små brukningsdelarnas
utökning. För riktigheten av denna uppfattning gåvos åtskilliga
belägg i den proposition nr 236/1933, vari Kungl. Majit föreslog
utvidgning av rätten att påkalla expropriation av mark att jämväl avse
markanskaffning för tilläggskolonisation. Propositionen i fråga vann emellertid
ej riksdagens bifall. Ehuru enligt min mening starka skäl alltjämt
tala. för behovet av rätt till dylik expropriation, synes hemställan hos Kungl.
Majit örn framläggande av berörda förslag jämväl för årets riksdag, med
hänsyn till riksdagens sålunda intagna ståndpunkt, ej böra göras. Såsom
sociala jordutredningen antyder, lärer införskaffandet av upplysningar rörande
svårigheter för anskaffande av jord för tilläggskolonisation möjligen
kunna säkrare än hittills klarlägga behovet av en expropriationslagstiftning
för ändamålet.

Jag ansluter mig därför till förslaget örn införande av förut berörda rapportskyldighet
för de lokala egnahemsorganen gentemot egnahemsnämnderna
och för dessa senare gentemot egnahemsstyrelsen ifråga örn yppad
bristande tillgång i den fria marknaden på jord för kompletteringsändamål.

Propositionen nr 69 hänvisades till jordbruksutskottet, som i sammanhang
därmed behandlade, bland annat, en av herr Herou m. fl. väckt motion,
lii 68, däri i huvudsak samma hemställan gjorts som i den ovan omnämnda
motionen lii 34 vid 1930 års riksdag.

På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 49) beslöt riksdagen
den 7 sistlidne april, bland annat, att med bifall till propositionen godkän
na föreslagna ändringar i de allmänna grunderna för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, samt att motionen lii 68 icke skulle föranleda till
någon åtgärd.

I förevarande sammanhang må jämväl omnämnas, att innevarande års
riksdag på hemställan av jordbruksutskottet (utlåtanden nr 65 och 67) den
28 sistlidne april bifallit framställningar av Kungl. Majit (statsverkspropositionen.
utgifter för kapitalökning, bilaga 7, punkt 24) dels angående
utvidgning av arbetarsmåbrukslåneverksamheten, som för närvarande är
begränsad till Norrland samt norra delarna av Dalarna och Värmland,
att omfatta även södra och mellersta Sverige samt anvisade såsom kapitalökning
för arbetarsmåbrukslånefonden för nästa budgetår av ett reservationsanslag
örn 5,000,000 kronor, dels ock angående anvisande å tilläggsstat
till riksstaten för innevarande budgetår såsom kapitalökning för fonden
av enahanda belopp.

Till förbättring och ändamålsenlig utveckling av ofullständiga jordbruk
m. m. kunna lån och bidrag av allmänna medel i avsevärd utsträckning
erhållas. Utskottet vill härutinnan erinra örn tilläggslån, premielån, lån
från allmänna nyodlingsfonden och norrländska nyodlingsfonden, täckdikningslån,
gödselvårdslån, förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främ -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 9

jande av byggnadsverksamhet på landet samt statsbidrag till nyodling och
betesförbättring å ofullständiga jordbruk, till täckdikning och till gödselvårdsanläggningar.
En redogörelse för gällande bestämmelser rörande
dessa lån och bidrag återfinnes i sociala jordutredningens ovan omförmälda
betänkande den 27 oktober 1933 med förslag till åtgärder för att
främja komplettering av ofullständiga jordbruk sid. 29—39, vartill utskottet
får hänvisa.

Slutligen må omnämnas, att sociala jordutredningen i skrivelse den 7
mars 1933 framlagt resultatet av en av utredningen verkställd undersökning,
huruvida det vore möjligt och lämpligt dels ur ekonomiska synpunkter
och dels ur synpunkten av arbetslöshetens bekämpande att stycka ett
antal större kronoegendomar ävensom härför lämpade enskilda egendomar,
vilka i så fall skulle inköpas, till mindre jordbruk för utarrendering i avvaktan
på lämplig tidpunkt för försäljning.

På förslag av särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, vilket ansåg lämpligt,
att en försöksverksamhet, avseende styckning av vissa kronoegendomar,
igångsattes, medgav riksdagen, att för sådan försöksverksamhet finge
av den i statens domäners fond ingående fonden för inköp av skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark (markinköpsfonden) tagas i anspråk ett
belopp av högst 700,000 kronor till hus- och vägbyggnads- samt täckdiknings-
m. fl. arbeten å de under försökstiden styckade lotterna. Domänstyrelsen
erhöll uppdrag att skyndsamt genomföra ifrågavarande verksamhet.

I proposition nr 268 till innevarande års riksdag, vilken proposition hänvisats
till jordbruksutskottets behandling, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen,
bland annat, att dels besluta, att en fond, benämnd arrendeegnahemsfonden,
skall inrättas, i vilken fond skola ingå fastigheter, avsedda
att upplåtas till obemedlade eller mindre bemedlade i syfte att skapa stadigvarande
arbetstillfällen för självförsörjning, dels medgiva, att från statens
domäners fond må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande till arrendeegnahemsfonden
överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas för det
med sistnämnda fond avsedda ändamålet, dels ock såsom kapitalökning
för arrendeegnahemsfonden för nästa budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 1,200,000 kronor. I detta sammanhang har jämväl föreslagits, att en
fond, benämnd arrendelånefonden, skall inrättas, från vilken lån må utlämnas
till innehavare av arrendeegnahem för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier
m. m.

Av vad här ovan anförts framgår, att statsmakterna vidtagit åtgärder
av skilda slag, innebärande stora uppoffringar från det allmännas sida, för
bildandet av nya jordbruk och förbättring av ofullständiga sådana. Förslag
till ytterligare åtgärder i denna riktning ligga under riksdagens
prövning. Riksdagen har, senast föregående år, vid tillgodoseendet av de

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

syften, som förevarande motioner avse att främja, intagit den ståndpunkten,
att tillfredsställande resultat kunna ernås, utan att expropriationsrätt
för ifrågavarande ändamål behöver anlitas. I år har ej heller från Kungl.
Maj:ts sida förslag örn antagande av lag örn expropriationsrätt på detta
område framlagts. I detta avseende har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anfört, att enligt hans mening starka skäl talade för
behovet av rätt till dylik expropriation men att förslag härom med hänsyn
till riksdagens förra året intagna ståndpunkt dock icke borde framläggas.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som riksdagen tidigare anfört mot
de framlagda förslagen att införa expropriationsrätt på förevarande område,
fortfarande giltighet. Utskottet finner därför ej anledning att tillstyrka
vare sig de i motionerna I: 276 och I: 277 gjorda yrkandena angående
hemställan till Kungl. Maj:t örn förslag till lagar örn rikets kolonisation och
komplettering av ofullständiga jordbruk med stöd av expropriationsrätt
eller det i motionen I: 279 framlagda förslaget till provisorisk expropriationslagstiftning.

Utskottet får fördenskull hemställa,

I. att motionen I: 276 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;

II. att motionen 1:277 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

III. att motionen I: 279 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Gustaf Tamm*, Lindhagen
och P. Sandström, fröken Hesselgren samt herr Olof Carlsson *; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Pettersson i Hällbacken, Holmström*,
Hansson i Trollhättan*, Gardell i Gahns och Sandström i Nyland, fru Nordgren* samt
herr Österström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

11

Reservationer:

1) av herr Linder, som anfort:

Vid. flera föregående tillfällen under tidigare riksdagar har jag ansett
starka skäl tala för behovet av rätt till expropriation såsom ett yttersta
medel vid bildandet av nya jordbruk eller utvidgning av äldre dylika.
Senast vid förra årets riksdag har jag uttalat denna mening. Alltjämt
är jag övertygad örn expropriationens betydelse på sätt jag förut
angivit. Enär emellertid statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i en till innevarande års riksdag avlåten proposition med hänsyn
till riksdagens förra året i ämnet fattade beslut ansett hemställan hos
Kungl. Majit ej böra göras örn framläggande av förslag angående utvidgning
av rätten att påkalla expropriation av mark för tilläggskolonisation,
finner jag mig för närvarande böra ansluta mig till utskottets
allmänna hemställan, att i ämnet väckta motioner ej måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Pettersson i Hällbacken; samt

3) av herr Lindhagen, som avgivit ett så lydande

Särskilt yttrande.

Vid innevarande års riksdag synes enighet väsentligen rått därom, att
fortfarande arbetslösa böra kraftigt stödjas med arbete och understöd
samt effektivt och planmässigt stöd bör givas jordbruket.

För ändamålet har på beskattningsvägen konfiskerats utan vederlag
löst kapital och inkomster från de enskilde. Beträffande åter det viktigaste
kapitalet nämligen jorden anses endast statens jord vara skyldig
att stå till buds. Något tvångsavstående av jord från de stora enskilda
jordegendomarna, även kallade bolags och spekulanters domäner
samt gods, får icke ifrågakomma. Och dock ifrågasattes här endast expropriation
mot gottgörelse och vidsträckt hänsyn i övrigt till jordägaren.

Tidsströmningar.

Med norrlandskommittén inledde statsmakten en samlad aktion för
vad man kallade den sociala jordfrågan. Den fullföljdes sedan vid sidan
av speciellare bemödanden genom värmlandsutredningen och jordkommissionen.
Det gällde att genom lag giva folket en rätt till jord i erforderlig
mån. Samtidigt verkade den med statslån understödda egnahemsrörelsen
med bemödanden på frivillighetens väg. Jordkommissionens
förslag framlades motionsvis vid 1924 års riksdag. I stort sett godkändes
dessa i den mån de ej förutsatte expropriationsrätt till jorden.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

I dessa senare delar avslogos framställningarna, därvid dock kamrarna
delvis stannade i olika beslut.

Nu ändrade regeringen signaler. De gamla instruktionerna togos tillbaka.
De redan antagna förbuds-, arrende- och vanhävdslagarna skulle,
såsom riksdagens majoritet ansågs ha påbjudit, nu i viss mån »uppmjukas»
samt deras ytterligare utvidgning ske med stor varsamhet. De ändamål,
bakom vilka ruvat expropriationsrätt, skulle frestas på »frivillighetens
väg».

För ändamålet krävdes givetvis nya män, såsom uttrycket ibland lydde.
Regeringen tillsatte jordsakkunniga för revision av de förenämnda
redan antagna lagarna samt kolonisationssakkunniga för ytterligare
främjande av kolonisationen å enskild mark samt friköpning av arrendejord.
I kolonisationssakkunnigas instruktion undantogs befogenhet för
dem att sysselsätta sig med expropriationslagstiftning. Till jordsakkunniga
utsågos den 20 juli 1924 O. Nilsson i Tånga, David Pettersson i Bjälbo,
Gustaf Andersson i Rasjön och Nils Gabrielsson i Teg, samtliga riksdagsmän.
Till kolonisationssakkunniga tillkallades elen 6 juni 1925 landshövding
G. Malm, Nils Gabrielsson, Nils Adler, Carl Mannerfelt och Bo
von Stockenström. På förslag eller tillstyrkan av jordsakkunniga ha
sedan tillkommit vissa uppmjukningar av förbuds-, arrende- och vanhävdslagarna
i förening med försiktiga kompletteringar. Kolonisationssakkunniga
saknade som sagt befogenhet att föreslå någon rätt för folket
till jorden. Dess förslag sammanföllo därför väsentligen med egnahemsrörelsens
bemödanden, byggda på frivillighet och statsunderstödd
låneverksamhet. De tidigare tre jordberedningarnas bemödanden för
vidare framfärd för en rättsordning i den sociala jordfrågan blev sålunda
lämnad oprövad. Arbetet blev förgäves och statens omkostnader
tillspillogivna. Något samråd mellan jordkommissionens ledamöter samt
regeringen och dess nya sakkunniga förekom icke.

Emellertid befanns snart, att de med uppmjukningarna och frivilligheten
vunna resultaten ej voro tillfyllest. Redan 1925 hade riksdagen begärt
förslag till kolonisation på oodlad enskild jord. 1930 års riksdag
äskade nya utredningar på de områden, som ansetts omfatta vissa rättsbetonade
sociala jordfrågor, varmed jord- och kolonisationssakkunniga
sysselsatt sig. Den 4 december 1930 tillkallades därför riksdagsmännen
K. G. Westman, Elof Andersson i Fältenborg, Gustaf Tamm, Per Edvin
Sköld och Helmer Molander såsom utredningsmän. Uppdraget uteslöt ej
befogenhet för utredningsmännen att befatta sig även med lagstiftningsåtgärder.
Majoriteten har dock ansett förbudet för kolonisationssakkunniga
att befatta sig med expropriation såsom ej upphävt fortfarande vara
gällande. I stort sett har den sociala jordutredningens förslag hitintills
sammanfallit med egnahemsrörelsens låneverksamhet frånsett allenast
ett förslag till vissa ändringar i arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

13

Skälen mot expropriationsrätt.

Omsvängningen bottnar i tidsandan och intressena. Den ekonomiska
kampen överflyglar rättsmedvetandet. Krig av olika slag och arbetslöshet
behärska sinnena. De olika intressena gå proportionellt till val.
Riksdagen har nu starka representationer för industriens företagare, för
dess arbetare, för det självägande större och medelstora jordbruket och
för den högre ämbetsmannamakten. Jordfolket är nu vida svagare företrätt
än vid sekelskiftet, då jordfrågan dominerade sinnena. Den nya
generationen står främmande för kampen. Den bekänner ofta, att den
ej förstår jordfrågan, så lättbegriplig som den dock är.

Under sådana förhållanden äro inpassen mot den sociala jordfrågans
lyftning upp till en rättsordning företrädesvis förevändningar. Det förstå
vi nog allesamman. Huvudskälet har varit att så mycken fjord finnes
till salu, tillräcklig för behovet. Må vi dock påminna oss, att detta gäller
större jordbruksegendomar, som stå till salu för styckning, en uppgift,
som egnahemsrörelsen främst sysslar med. Riksdagens skrivelse
1925 örn kolonisation av oodlad jord står därför som ett fromt önskemål.
Odlingsmark utan samband med odlad jord står sällan eller aldrig
till buds och i varje fall icke överallt där den behövs. Intressena att behålla
sin skogsmark och dess odlingsmöjligheter, där skogsmark också
kan frambringas, äro överväldigande. Det finnes något som kallas sakens
natur. Denna vederlägges ej med påståendet att tillfredsställande
resultat lär kunna ernås frivilligt.

Bolagsdomäner och gods äro spridda nästan överallt i landet och dominera
stora delar därav. Det enskilda jordkapitalet vägrar, trots ersättningen,
att avstå odlingsmark och husbehovsskog. I brist på enskildes
frivillighet får statens jord stå till buds. Det var precis så de tre
så kallade bolagsreservanterna inom norrlandskommittén år 1904 ville
hava det, i motsats till den konservativa och liberala åttamannamajoriteten.
Längre hava vi sålunda ännu icke kommit.

När intresset och frivilligheten någon gång sammanfalla, då ställer
sig saken annorlunda. När det gäller att fortfarande tillskapa ofullständiga
jordbruk genom så kallade arbetar jordbruk, då står den stora jordägaren
självfallet med öppna armar. Det är en fördel för industrien
att ha en fast arbetarestam, »glebae adscriptus», bunden vid torvan. En
ytterligare fördel för industrien är att staten tillhandhaller penningar
för detta arbetarejordbruks upprättande och vidkännes eventuella förluster.
Genom äganderätt till denna torva blir arbetaren än mer bunden
vid den industri, som han skall tjäna. Sådana arbetarejordbruk kunna
påräkna industriens välvilja. Även för arbetaren iir en sådan fast punkt
i tillvaron, särskilt under donna konkurrensens och arbetslöshetens tidevarv,
en ljusning. Så länge nämligen industriföretaget ej sanimanstör -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

tar, vilket i synnerhet under förevarande epok kan ske vilken dag som
helst.

De tre bolagsreservanterna inom norrlandskommittén ville därför förvandla
de forna, av industrien förvärvade bondejordbruken till arbetarejordbruk
utan anspråk på besuttenhet och än mindre på utvidgning genom
odlingsjord och husbebovsskog. Därom gällde striden inom kom mittén
först och sist. I övriga fall kan man ej begära, att de stora jorddomänerna
skola vara framme med någon frivillighet. De föredraga klokt jorden
framför en förgänglig expropriationsersättning.

Det förespeglas även, att expropriation blir besvärlig och ej kan av vederbörande
jordsökande manövreras. Hur ofta skall det behöva erinras,
att en rätt till expropriation leder i regel till frivilliga avtal. Örn rätten
finnes, lönar det sig ej att vägra.

En röst från Gotland förkunnade för någon tid sedan, att detta landskap
var ett paradis, därför att alla jordbruk voro ungefär lika stora och att
inga bolagsdomäner funnos. Det enda störande elementet på ön, sades det,
var staten, vilken sökte tillägna sig skogar, som jordbrukarna borde få
behålla.

I Grekland exempelvis är genom lag förbjudet att äga jord utöver en
viss mindre areal. Ett folk på 5 miljoner innevånare, som mottagit 1.5 miljoner
flyktingar från Mindre Asien, måste inrätta sig på det sättet.

Någon rätt till jorden, örn den råkat komma i enskild besittning i form
av storgods, ba de jordlösa således icke i vårt land till skillnad från lagstiftningen
i många andra länder. En sådan rätt omhägnades före 1924 års
riksdag även inom svensk jordpolitik till och med utan partiskillnad. Men
nu ha tidsströmningarna för tillfället brett gudaskymning över jorden,
allas vår moder.

J ordhungern.

En sista utväg att förneka folket en rätt till jorden bar varit, att någon
jordbunger icke förefinnes. Motsatsen skall åtminstone bevisas, säges det,
innan en rätt till jord lagstadgas. År 1930 föranleddes riksdagen av andra
lagutskottet, ögonskenligt i enahanda syfte, att i första hand begära
»fortsatt utredning» rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet
av mindre jordbruk. Det framhölls vid den tiden ivrigt, att jordbruk
ej borde på något sätt uppmuntras, därför att de buro sig icke. En målsman
för nationalekonomin betonade till och med, att en sådan improduktiv
näring ej vidare borde tillåtas.

Nu bar även denna förevändning tystnat. Den nyssnämnda begärda utredningen
tyckes ock ba inställts. Nöden har dock en lag, och det är kravet
på återgång till jorden. Den stora anslutningen till lån för upprättande
av arbetarejordbruk, vilka som sagt även skogsindustrien ivrigt
välkomnat, ådagalägger ju, att jordhunger finnes överallt blott möjligbe -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer. 15

ter för dess tillfredsställande taga gestalt. Upprättas en gång en rättsordning
i övriga fall, där industrialismen och funktionarismen nu resa sig
motvilliga, stödd tillika av lån och det allmännas målsmanskap för verkets
tillkomst, då få vi uppleva nya tillströmningar av jordhunger, men
också först då.

Det bör således finnas gränser även för jordäganderättens helgd under
alla förhållanden. Ty det är det klassintresset, som ligger bakom förevändningarna.

I synnerhet bör detta gälla i trakter, där kronan såsom i Norrland och
Dalarna genom avvittringar och storskiften skänkt jordbruket sina väldiga
skogsområden med inneliggande odini gsmöjligheter samt därefter dessa
områden för en ringa penning förvärvats av industrien, som längre fram
gjort omätliga vinningar (se exempelvis berättelsen örn hemmanet Grubban
n:o 1 i Ytterhogdals socken av Jämtlands län i min reservation till
norrlandskommitténs betänkande del 1 sid. 370). Likaså må erinras örn
industriens stockfångstprivilegier å kronans skogsmark, vilka sedan avlösts
med en orimlig vinning (se nämnda reservation sid. 353). Därtill
kommer rekognitionsskogarnes tragedi, deras skattelösen för så gott som
ingenting och dessa industriens behållna rov, ehuru villkoren för upplåtelsen
ej uppfyllts (se nämnda reservation sid. 350). I Värmland har kronan
likaledes ägt väldiga skogsmarker. De blevo ock ställda under avvittring,
men denna fullföljdes ej av ämbetsmännen av dunkla anledningar.
De enskilda lade sig i stället fritt till med dessa marker, med vilka
kronan ämnade stödja jordbruket. De ägas nu bland andra av industrien,
ehuru de blivit kronan obehörigen frånhända (se värmlandsutredningen
del 1, sid. 38—39).

Att jordhungern på sådana ställen tvångsvis bör stillas med tillräcklig
odlingsmark och husbehovsskog mot ersättning borde ej ens få ifrågasättas.
Det synes mer än rimligt och ett motstånd är väl föga respektingivande.

Rättsordningens återkomst.

Efter rättsordningens sammanstörtande 1924 ha påminnelser örn dess
ödesbestämda återuppståndelse oavlåtligt gjort sig påminda särskilt i
riksdagen. Reservanter i den sociala jordutredningen ha på sistone även
bidragit därtill. Gamla anhängare ha tröttnat alltmera inför det sociala
lagutskottets sega vakthållning med maktspråk örn äganderättens helgd
i både likt och olikt. Nödläget har nu börjat avslöja förevändningarna.
Även regeringen, som en gång av opportunitetsskäl tog avstånd från rättsordningens
vägar, har vaknat upp. År 1933 föreslogs i en proposition med
försiktig och lugnande motivering, att principen örn rätt till expropriation
skulle inskrivas i allmänna expropriationslagen. Den skulle få användas
»för att främja bildandet av egnahem eller mindre jordbruk eller
för stärkande av ofullständiga jordbruk». Till detta Indes av mig mo -

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40: reservationer.

tionsvis »eller för frilösning av smärre arrendejordbruk.» Andra lagutskottet
avstyrkte (utlåtandet nr 32).

Årligen inträffa händelser, som göra värnet örn den stora äganderättens
helgd på denna punkt allt mer antastligt. Utskottet kommer nu som tillförne
knappast med något annat än ett avvisande maktspråk. Sic volo,
sic jnbeo. Regeringen åter säger i sin proposition nr 69 för 1934, att »starka
skäl alltjämt tala för behovet av rätt till expropriation, men med hänsyn
till riksdagens ståndpunkt förra året synes hemställan därom ej böra göras.
»

Här stå således nu regering och riksdag emot varandra. Regeringen anser
starka skäl föreligga men vågar ej föreslå något. Andra lagutskottet
och följaktligen förmodligen även riksdagens majoritet mena. att svaga
eller inga skäl föreligga. Folket befinner sig nu på den punkten inför både
en svag regering och en svag riksdag. Det får således vänta på bättre tider,
vilka väl kunna framskjutas men icke förskjutas.

Lagstiftning om bildande av nya jordbruk.

För den, som vill tillfällen till skapande av nya jordbruk samt finner
det behjärtansvärt särskilt i denna tid, ligger det klart att denna uppgift
fylles allsidigt, ändamålsenligt och vid olika förekommande behov allenast
genom en lagstiftning, som skapar en rätt till den erforderliga odlingsmarken
jämte husbehovsskog med stöd ytterst av en expropriationsrätt.
Denna rätt bör få utövas företrädesvis gentemot bolags och spekulanters
domäner samt så kallade gods. Ändamålet skulle särskilt vara
att skapa självförsörjande jordbruk. Men även för bildande av mindre
jordbruk skulle lagstiftningen få användas. Den bör vidare stödjas av
det allmännas målsmanskap för verket och penningelån.

Denna angelägenhet hade också insetts av norrlandskommitténs konservativa
och liberala majoritet, av majoriteten inom Värmlandsutredningen
samt mer eller mindre av jordkommissionens alla ledamöter. All nödig
hänsyn till jordägaren bör också tagas. De förevändningar, som resas
häremot, äro som sagt grundade i klassynpunkter, som fortfarande finna
äganderättens helgd böra i vått och torrt gå före social välfärd.

År 1933 erinrade andra lagutskottets ordförande inom utskottet emot
min motion, att jag därmed hängav mig åt barndomsminnen, som icke
hade några förankringar i vår tid. Häremot kunde jag erinra, att saken
dock förordats samma år av regeringen i en framlagd proposition, av två
ledamöter i ordförandens sociala jordutredning, samt av egnahemsstyrelsen
med anslutning från en ledamot, som tillika utöver de två hade säte
i nämnda utredning, varigenom ordförandens tänkesätt förra året stannat
i minoritet inom hans egen beredning. Även lantmäteristyrelsen och
andra hade ej haft något att erinra.

Föreställningen att anskaffandet åt de menige av boplatser för hem -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer. 17

bildning och jordbruk icke är att anse såsom något allmänt ändamål, förtjänt
att omhägnas även av en expropriationslagstiftning, är väl en särdeles
ålderdomlig företeelse. Redan norrlandskommittén utvecklade år
1904 vältaligt, huru en sådan utveckling av expropriationslagstiftningen
vore den naturliga och riktiga. Det är väl att hoppas, att ej konstitutionens
omdaning till envälde blir den enda utvägen att någon gång omsider
få en sådan samhällsåskådning i hamn.

Fulländandet av of ullständiga jordbruk.

Även denna fråga är framförd av de tre äldre jordkommissionerna. Örn
den gäller vad ovan sagts örn skälen för och erinringarna emot en expropriationslagstiftning
till stöd för bildande av nya jordbruk.

Ändamålet har ock förhärligats av regeringsmakten, då den omsider
i egnahemspropositionen år 1928 förklarade, att det är »av stor vikt för
riket». Med ett sådant erkännande har ändamålet väl även obestridligen
inordnats under de allmänna ändamålen, som kunna främjas även genom
en rättsordning. Detta är så mycket oundgängligare i denna punkt, där
det främst gäller det ofullständiga jordbrukets komplettering med odlingsmark
och husbehovsskog från angränsande marker. Den som vill saken
i sitt hjärta, den förstår, att i de flesta, ja nästan alla fallen kan här ej
påräknas någon frivillighet från bolag, skogsspekulanter eller godsägare
trots ersättning och hänsyn i övrigt.

Man må exempelvis erinra sig, att 1896 års ägostyckningslag infört fri
ägostyckning med anmärkning i motiven, att därigenom kunde särskilt
beredas större skogsägare tillfälle att från sin skogsegendom avskilja hemmanets
odlade jord, av vilken de ej hade behov. Så skedde också med
tillämpning av nämnda ägostyckningslag och icke minst, såsom det uppgavs,
före tillkomsten av 1905 års provisoriska ägostyckningslag, som utfärdades
för nordliga delarna av riket för att förekomma en sådan ägostyckning.
Likaså skedde på förlag en mängd sådana ägostyckningar i Värmland,
innan den norrländska ägostyckningslagen år 1917 utsträcktes dit.
Man bör väl förstå, att dessa skogsägare, som skyndat sig att skapa sådana
ofullständiga jordbruk för att slippa tillägga dem odlingsmark och
husbehovsskog, i regel icke skola vara villiga att frivilligt avstå sådant
tillskott till det ofullständiga jordbruket. Ett ingripande med stöd av
expropriationslagstiftning är i denna punkt alldeles oundgängligt, örn det
skall bliva någonting utav. I all synnerhet är det tillbörligt i trakter,
där den sålunda räddade skogen ursprungligen skänkts av kronan just
för att stödja jordbruket.

Sociala jordutredningen medger emellertid i sitt betänkande i ämnet,
att komplettering av ofullständiga jordbruk genom tilläggskolonisation
hitintills ägt rum i mycket ringa omfattning. Orsaken kunde dock icke
meri bestämdhet angivas. Beredningen tror, att den nuvarande jordbruks Bihang

lill riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 40. 2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

krisen föranlett en viss återhållsamhet hos jordbrukarna. Men återhållsamheten
var ju lika stor förut, och den ligger ju snarare hos de stora
jordägarna. Bristen på kontanter, fortsätter utredningen, hade naturligtvis
ock verkat hämmande och likaså okunnighet hos jordbrukarna örn
deras möjligheter att erhålla lån. Svaghet i den lokala organisationen
syntes även inverkat. På detta sätt söker utredningen kringgå den förnämsta
anledningen, nämligen frånvaron av ett effektivt statsingripande
med stöd av det verksammaste medlet. Först därmed vaknar småbrukarnas
intresse för en framfärd, vilken förut icke funnits och på vilken de
därför ej haft anledning inlåta sig.

För egen del kommer sålunda den sociala jordutredningen med tämligen
tomma händer. Någon förhöjning och underlättande av lån samt någon
jämkning i organisationen för lånens begagnande. Möjligheterna, säges
det, som föreligga för att »stimulera kompletteringsverksamheten», syntes
vara att stärka den organisation, som uti bygden handhade en sådan verksamhet.
Men på samma gång tager utredningen sitt vanliga avstånd från
det verktyg, som ensamt kan göra organisationen stark. Ledamöterna Molander
och Sten lia även i denna punkt reserverat sig för ett expropriationsförfarande
i bakgrunden.

Av icke mindre vikt än komplettering, fortsätter utredningen, vore en
verksamhet som gåve lägenheten större avkastningsförmåga. Nog är det
viktigt, men dock av mindre vikt än det förra, därför att här har småbrukaren
tillfälle att själv åstadkomma något med eller utan biträde av
lån från staten. I detta avseende har riksdagen på regeringens förslag 1934
beviljat åtskilliga anslag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och
jordkörning å ofullständiga jordbruk saint godkänt vissa ändringar i grunderna
för den statsunderstödda egnahemsverksamlieten.

Dessa uppoffringar och förslag till ytterligare åtgärder, som ligga under
riksdagens prövning — vilka? — anser nu utskottet vara ett belägg
för utskottets och sålunda riksdagens ståndpunkt senast föregående år,
att även på denna punkt »tillfredsställande resultat kunna ernås» utan
att expropriationsrätt behöver tillkomma. Reflexionerna göra sig själva.

Utredningen yttrar, att örn »i något fall» funnes, att behov förelåge för
komplettering av ofullständigt jordbruk, men att lämplig jord icke kunde
erhållas på skäliga villkor, borde denna omständighet inrapporteras till
vederbörande. För framtiden kunde då åstadkommas ett säkrare underlag
för bedömande örn expropriationslagstiftning behövde tillgripas för att
skapa förutsättningar för kompletteringsverksamheten. Jordbruksministern
skänker i propositionen nr 69 år 1934 ett försiktigt, uppmuntrande
litet leende till en sådan bevisanskaffning. En dylik rapportering kommer
endast att kunna användas såsom belägg för, att någon jordhunger
jcke finnes på denna punkt, och obehövligheten sålunda av en rättsordning.

Örn man blott tänker aldrig så litet på hur livet bör gestalta sig och än
mer äger visshet därom såsom med mig är förhållandet på grund av er -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer. 19

farenheter, så förstår man, att det ofullständiga jordbrukets ägare sällan
eller aldrig komma att gå ikring till grannarna och begära förvärv av
tilläggsjord. Han vet, att de i regel komma att säga nej, så att fram till
prissättning och andra villkor kommer man sällan. Sådana människor äro
tillräckligt praktiska och av naturen oföretagsamma, så länge det allmänna
ej tager verksamt initiativ för att hjälpa dem till tilläggsjord och
kommer med effektiva med>el därtill. Örn det allmänna nu i stället, såsom
utredningen föreslår, förespeglar lånemöjligheter men samtidigt förkunnar
att något jordtillskott vid äventyr av tvångsingripande icke kan
komma ifråga, så finna de fortfarande en sådan där promenad till grannarna
onyttig och förödmjukande. Det kräves icke blott en ledande tanke
utan även en ordnande hand. Så länge denna senare saknas från det allmännas
sida, blir det platt ingenting av den ledande tanken.

Frilösning av smärre arrendejordbruk.

Denna fråga har likaledes behandlats av de tre föregående jordberedningarna.

Jordkommissionen tog ett första initiativ därtill genom ett den 21 januari
1920 till justitiedepartementet överlämnat förslag till lag örn förlängning
av vissa arrendeavtal. Avsikten därmed var att vinna rådrum
för att kunna till de nuvarande arrendatorernas förmån genomföra bland
annat en lagstiftning örn frilösning av arrendejordbruk.

Det fanns då ingen skiljaktighet mellan kommissionens ledamöter örn
den senare saken. Riksförbundar na Olsson i Kullenbergstorp och Nils
Wohlin gingo till och med längst. De krävde reservationsvis, att arrendeförlängningen
för det nyssnämnda ändamålet icke skulle begränsas till en
av förslaget intagen arealgräns av högst 25 liektar odlad jord, utan den
borde utbytas mot en arealgräns av 40 hektar, »så att icke ett stort antal
verkliga bondhemman komma att uteslutas från den ifrågavarande lagens
verkningar». Wohlin var särskilt entusiastisk och yttrade inom utskottet,
att denna verkligt stora jordreform borde förverkligas inom ett
och ett halvt är, såsom jag vill minnas orden folio. För min del trodde
jag, att avvecklingen måste ske långsammare och successivt, i den mån
en arrendator önskade och fann den för sig förmånlig. Intill dess borde
han skyddas i sin besittning av den tilltänkta nya arrendelagen, vilken
förslaget också skulle tjäna, samt försäljning av jordbruket till någon annan
än den besittande arrendatorn i regel förekommas.

Förslaget framfördes av regeringen och motionärer vid olika tillfällen.
Men det föll till sist på första kammarens motstånd. Vid ett tillfälle
skilde det där, såsom jag vill minnas, på endast ett par röster. I Finland,
som givit förebild till förslaget, genomfördes frilösningen i snabb takt beroende
på de höga priser, som just då inställde sig på jordbruksprodukter,
samt möjliggjorde för arrendatorerna att med egna medel väsentligen
bekosta frilösningen.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

Sedan kom hos oss 1924 års förenämnda omvälvning. Därmed sammanstörtade
det mesta av vad som de tidigare kommissionerna lyckats med
stöd av regeringsmakten uppbygga i sinnelagen.

Fortfarande är frågan emellertid aktuell. En del gamla bondejordbruk
försäljas successivt frivilligt av ägarna för att slippa de ökade besvärligheterna
med jordbruket. Ibland blir det såsom i Värmland och Örebro
läns bergslager tvångsförsäljningar från ägarens sida vid äventyr att
jordbruket säljes till någon annan än arrendatorn, vilket också ibland
sker till okänd myckenhet. Härvid tillskapas lätteligen nya ofullständiga
jordbruk. Så litet som möjligt av tilläggsjord i odlingsmark och husbehovsskog
äventyras nämligen med det nuvarande lantmäteriets uppfattning,
att sådana tilldelningar bör ske i underkant i stället för i överkant.
Det ser mörkt ut för en på detta sätt lössläppt försäljning av de smärre
arrendejordbruken (se andra lagutskottets utlåtande nr 18 för 1933 och
nr 21 för 1934 jämte debatterna).

En mängd sådana arrendebruk vill dock ägarna behålla för att, såsom
de tre bolagsreservanterna i norrlandskommittén önskade, förvandla dem
till arbetarejordbruk. Förre riksdagsmannen Fält berättade nyligen för
åtskilliga riksdagsmän, att han berest norra delarna av Västerdalälven
samt därvid även sammanträtt med bolagsarrendatorer. De senare önskade
få friköpa sina lägenheter och bolagen voro med därom, men endast
på villkor att erforderligt tillskott av odlingsmark och husbehovsskog icke
finge äga rum, vilket stred emot arrendatorernas önskningar. En vacker
dag kanske de tvångsförsäljas på ovannämnda sätt och tilldelningarna
bliva minimala på grund utav oklarheten i stadgandena därom i jorddelningslagen
samt lantmäteriets förenämnda praxis.

Erfarenheterna från Värmlands och Örebro läns bergslager påkalla ock
en för arrendatorerna hjälpsam och betryggande frilösningslagstiftning.
Den kommer även att taga hänsyn till jordägarnas behöriga intressen.
Det är väl i varje fall icke någon skada skedd, att en sådan lagstiftning
finns till hands för att kunna användas i förekommande fall, de må vara
till en början få eller många. Det är som sagt även fara i dröjsmål.

Yrkanden.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen ville

1) anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga och
framlägga förslag till en lagstiftning, ägnad att skapa
en rättsordning med stöd ytterst av expropriationsrätt
till mark å bolags, spekulanters och större godsägares
domäner

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

a) för skapande av nya jordbruk, självförsörjande
såväl som mindre;

b) för komplettering av ofullständiga jordbruk med
odlingsmark och husbehovsskog; och

c) för frilösning av arrendejordbruk;

2) hemställa att Kungl. Majit ville — med upphävande
av 1925 års förbud för kolonisationssakkunniga
att syssla med expropriationsrätt, vilket förbud av
den sociala jordutredningen lärer anses ännu förbindande
— i instruktion för sistnämnda utredning föreskriva,
att ett allvarligt övervägande av expropriationsrättens
begagnande såsom yttersta verktyg särskilt
för ovan antydda tre allmännyttiga ändamål
även faller inom utredningens uppdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

9 sami.

2 avd.

Nr 40

3