Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 38 med
förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 januari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 38,
har Kungl. Maj :t, under åberopande av dels propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 12 januari 1934, dels ock i lagrådet
den 16 mars 1933 fört, vid propositionen nr 209 till 1933 års riksdag fogat protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga här nedan omförmälda förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn
understödsföreningar,

lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

förordning örn erkända arbetslöshetskassor,

förordning örn riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen
angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för
de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen samt
förordning örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr
130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med propositionen nr 38 har utskottet till behandling förehaft
följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 298 av herr Tjällgren m. fl.,
nr 299 och 300 av herr Larsson, Sam, och
nr 303, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., samt

inom andra kammaren
nr 525 av herr Hagberg i Luleå,
nr 532 av herr Heiding m. fl.,
nr 536 av herr Lindman m. fl., och
nr 537 av herr Spångberg m. fl.

Beträffande det närmare innehållet av ifrågavarande författningsförslag får
utskottet hänvisa dels till förevarande proposition nr 38 samt propositionen

Bihang till riksdagens protokoll 193-1. 9 sami. 2 avd. Nr 37 och 38. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

nr 209 till 1933 års riksdag, dels ock till den här nedan lämnade redogörelsen
för förslagens huvudsakliga innehåll.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande. I fråga örn de skäl motionärerna
anfört till stöd för sina yrkanden tillåter sig utskottet att, i den
mån redogörelse härför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionerna I: 299,
I: 300, II: 525, II: 532, II: 536 och II: 537.

Historik.

De genom propositionen framlagda författningsförslagen avse införandet av
arbetslöshetsförsäkring enligt ett frivilligt system. Frågan örn införandet av
en dylik försäkring har vid flera tillfällen varit föremål för övervägande.

Första gången frågan örn arbetslöshetsförsäkring framfördes i riksdagen var
genom motion vid 1908 års riksdag av herr Wavrinsky. Motionen vann icke
riksdagens bifall. Ej heller biföllos de förnyade motioner i ämnet, som herr
Wavrinsky väckte vid 1909 och 1910 års riksdagar.

Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommittén
att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna
skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska
följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som
kunde föranledas av den verkställda utredningen. Den 30 december 1922 avgav
kommittén betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och
statsbidrag till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna
själva. Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring med den föreslagna
organisationen skulle för den närmaste framtiden medföra en sammanlagd
maximikostnad för staten av 3 ä 4 miljoner kronor örn året.

Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första kammaren
och herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner, i vilka hemställdes,
att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag
örn statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak
till socialförsäkringskommitténs ovannämnda förslag i ämnet. Motionerna blevo
avslagna av riksdagen.

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet
åt fem personer att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande
motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Den 24
juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag i ämnet.

Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt
Kungl Maj:ts bemyndigande, två personer att såsom sakkunniga inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan örn arbetslöshetsförsäkring

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

3

och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar Denna utredning
inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan
genom tillämpning av båda här ovan omförmälda system, arbetslöshetsförsäkring
och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa.

Den 11 december 1925 tillkallades inom socialdepartementet femton sakkunniga,
representerande olika verksamhetsfält och åskådningar, för att biträda
med granskning av de av sistnämnda sakkunniga utarbetade utkasten. Den
30 januari 1926 avgåvo de sakkunniga utlåtande i ärendet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 13 april 1926 åtta
personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med verkställande
av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar.
Den 25 april 1928 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag angående
arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten (Statens
offentliga utredningar 1928:9). I enlighet med sitt uppdrag hade de sakkunniga
utarbetat förslag till såväl frivillig som obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
I detta arbete hade samtliga ledamöter deltagit, oberoende av sin
principiella uppfattning rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkringens lämplighet
eller olämplighet. I fråga örn de sakkunnigas principståndpunkter framgår
av betänkandet följande. Av de åtta sakkunniga tillstyrkte tre införandet
av arbetslöshetsförsäkring i vårt land. En av de sakkunniga ställde sig ej
avvisande gentemot tanken på en arbetslöshetsförsäkring men ansåg, att densamma
borde realiseras endast under den bestämda förutsättning, att reservarbeten
inkopplades i försäkringssystemet. De återstående fyra sakkunniga
avstyrkte införande av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land. Dessa sakkunniga
voro eniga örn att det allmännas ingripande på arbetslöshetens område
måste regleras enligt behovsprincipen och att de arbetslösa alltså måste behandlas
enligt i grund och botten samma regler som samhällets övriga hjälpbehövande
medlemmar. Under förutsättning att en arbetslöshetsförsäkring genom
det allmännas medverkan komme till stånd, ansågo de sakkunniga, att
valet borde stå mellan en obligatorisk allmän riksförsäkring, gemensam för
alla av försäkringen berörda arbetare (det s. k. A-förslaget), å ena sidan, och
en statsunderstödd frivillig försäkring (det s. k. B-förslaget), å andra sidan.
Vid valet mellan de båda förslagen voro de sakkunniga eniga om att tillerkänna
det obligatoriska systemet ett principiellt företräde framför det frivilliga.
En ledamot ansag dock — närmast med hänsyn till de omfattande organisatoriska
åtgärder, som en obligatorisk försäkring skulle medföra — att början
borde göras med en frivillig försäkring. Dessutom föranledde den omständigheten,
att upptagandet av lant- och skogsarbetarna i en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring skulle bereda betydande svårigheter, en ledamot att,
oaktat han gav principiellt företräde åt det obligatoriska systemet, för det dåvarande
förorda det frivilliga systemet, för den händelse en försäkring skulle
komma till stånd.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse
framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat
sig önskvärt, att, utöver den utredning, som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,
särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och
orsaker samt medlen för dess bekämpande. Med anledning härav tillsatte
Kungl. Majit den 11 mars 1927 en kommitté på sex personer med uppdrag
att verkställa ifrågavarande utredning. De sakkunniga, som antogo benämningen
»arbetslöshetsutredningen», avgåvo den 11 juni 1981 ett betänkande
örn arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Såsom bilagor till betänkandet
överlämnades samtidigt dels Bilaga I: Orsaker till arbetslöshet,
av ledamoten professor G. Bagge, dels ock Bilaga 2: Promemoria angående
arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling, av ordföranden
generaldirektör E. G. Huss. Härefter hava överlämnats dels Bilaga
3: Örn den industriella rationaliseringen och dess verkningar särskilt beträffande
arbetarsysselsättningen, av professor G. Åkerman, dels Bilaga 4: Konjunkturspridningen,
en teoretisk och historisk undersökning, av kommitténs
sekreterare, fil. lic. Dag Hammarskjöld, dels Bilaga 5: Finanspolitikens ekonomiska
verkningar, av professor Gunnar Myrdal, dels Bilaga 6: Löneutvecklingen
och arbetslösheten, av fil. lic. Alf Johansson, dels ock Bilaga 7:
Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot
arbetslöshet, bidrag till expansionens teori, av professor Bertil Ohlin.

Undersökningar pågå enligt av kommittén uppgjord arbetsplan beträffande
frågan örn medel för arbetslöshetens bekämpande. Kungl. Majit har den
19 januari 1934 medgivit, att utredningens arbete må fortgå tills vidare intill
utgången av november månad 1934.

[Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg
m. fl. en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala sig för
en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse
till regeringen hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast vid
1929 års riksdag. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket
motionen remitterades, hemställde, under åberopande av pågående utredning
i ämnet, örn avslag å motionen. Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

Vid 1929 års riksdag väcktes dels likalydande motioner av herr Möller i
första och herr P. A. Hansson i andra kammaren med hemställan, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, dels motion i andra kammaren av herr Spångberg
m. fl. med hemställan, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring
enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till regeringen
hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1930 års riksdag.

Andra lagutskottet hänvisade till att yttranden över 1928 års betänkande
ännu icke avgivits av samtliga myndigheter och att arbetslöshetsutredningen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

5

ännu icke slutfört sitt uppdrag samt förklarade, att utskottet icke under sådana
förhållanden kunde förorda viss lösning av frågan. Utskottet förklarade
sig hysa den uppfattningen, att Kungl. Maj :t med den skyndsamhet, som förhållandena
medgåve, bomme att utan särskild framställning från riksdagen
framlägga förslag till lösning av den betydelsefulla fragan. Utskottets hemställan,
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls
av riksdagen.

Jämväl vid 1930 års riksdag väckte herr Spångberg m. fl. i andra kammaren
motion med hemställan, att riksdagen matte besluta att i princip uttala
sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i
skrivelse till regeringen hemställa örn framläggande av lagförslag enligt dessa
grunder senast vid 1931 års riksdag.

Andra lagutskottet hemställde, under hänvisning till att utredningsarbetet
ännu icke slutförts vare sig beträffande frågan örn arbetslöshetsförsäkring
eller rörande frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för
dess bekämpande, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottet uttalade emellertid sin förhoppning, att förslag i detta betydelsefulla
ärende måtte inom den allra närmaste framtiden av Kungl. Majit
kunna framläggas för riksdagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1931 års riksdag väcktes tre motioner örn arbetslöshetsförsäkring, nämligen
dels av herr Möller m. fl. i första kammaren, dels av herr P. A. Hansson
m. fl. i andra kammaren, dels av herr Dahlén m. fl. i andra kammaren.

I de av herrar Möller och Hansson m. fl. väckta motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att för 1932 års riksdag måtte framläggas förslag till arbetslöshetsförsäkring,
så att envar, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete
för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, vägeller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag
liksom också i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades till erhållande
av ersättning vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skulle
anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

I den av herr Dahlén m. fl. väckta motionen hemställdes, att riksdagen matte
för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, att det pågående utredningsarbetet
rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkring ävensom beträffande arbetslöshetens
omfattning, karaktär och orsaker torde bliva slutfört under aret. Utskottet
hemställde med hänsyn härtill, att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1932 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Möller m. fl. i
första kammaren och herr P. A. Hansson m. fl. i andra kammaren med hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära, att förslag

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

till arbetslöshetsförsäkring skulle föreläggas 1933 års riksdag enligt samina
grunder, som framlagts i de vid 1931 års riksdag av motionärerna väckta motionerna.

Vidare väcktes i andra kammaren motion av herr Spångberg m. fl. med hemställan,
att riksdagen matte för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag
till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade, att utskottet av ett utav chefen för socialdepartementet
den 4 januari 1932 till statsrådsprotokollet hållet anförande funnit framgå,
att regeringen följde utvecklingen av de förhållanden, som vore av beskaffenhet
att inverka pa spörsmålet örn anordnande av arbetslöshetsförsäkring, och
vöre beredd att taga de initiativ i fragan, som sakens beskaffenhet och omständigheterna
kunde medgiva. Vid sådant förhållande funne utskottet icke erforderligt,
att riksdagen gjorde något uttalande i ämnet. Utskottet hemställde
på grund härav, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 15 oktober 1932 fem
personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt
behandling av fragan örn arbetslöshetsförsäkring. De sakkunniga överlämnade
i januari 1933 en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken
fogats som bilaga vid propositionen nr 209 till 1933 års riksdag. Över de sakkunnigas
förslag inhämtades yttranden fran vederbörande myndigheter ävensom
från av förslaget berörda enskilda sammanslutningar.

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag, föreslog Kungl. Majit, att riksdagen
matte antaga vissa i propositionen innefattade förslag, avseende införande
av ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring. I anledning av propositionen
väcktes åtskilliga motioner, med yrkande dels örn avslag å propositionen,
dels örn ändringar i vissa delar av det framlagda förslaget, dels ock
om införande av ett system för obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Särskilda
utskottet vid nämnda riksdag tillstyrkte i avgivet utlåtande, nr 18, med
vissa ändringar Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets utlåtande blev med någon
ändring godkänt av andra kammaren, under det att första kammaren med 71
röster mot 67 avslog utskottets hemställan. Som motivering för avslaget antog
första kammaren den motivering, som innefattades i en vid utskottets utlåtande
fogad reservation av herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp. I berörda
reservation yttrades, att Kungl. Maj :ts förslag till arbetslöshetsförsäkring innebure,
att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens princip tillämpades på ett
sätt, som undanröjde åtskilliga av de vådor, varmed den frivilliga försäkringens
system visat sig vara förenat. Örn förslaget likväl icke kunde tillstyrkas, vore
detta beroende dels därpa att vissa viktiga frågor i förslaget enligt reservanternas
mening icke kunde sägas hava blivit lösta på ett tillfredsställande sätt,
dels ock därpå att ett införande av en arbetslöshetsförsäkring ej lämpligen
borde ske under så svåra depressionstider som för det dåvarande. I skrivelse

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

7

den 27 juni 1933, nr 370, anmälde riksdagen, att det av Kungl. Majit framlagda
förslaget örn införande av arbetslöshetsförsäkring till följd av kamrarnas skiljaktiga
beslut förfallit.

Nu föreliggande proposition.

Det av Kungl. Majit i förevarande proposition nr 38 framlagda förslaget,
som i huvudsak överensstämmer med det i fjolårets proposition framlagda förslaget,
avser ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande att
staten lämnar bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som
fylla vissa i lagen givna bestämmelser och bedriva sin verksamhet i enlighet
med givna föreskrifter. De bestämmelser, som reglera kassornas verksamhet,
hava sammanställts i förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor.

De ifrågasatta arbetslöshetskassorna komma att utgöra parallellföreteelser
till de statsunderstödda sjukkassorna, för vilka grunden lagts genom 1931 års
sjukförsäkringsreform. Detta gäller såväl i rättsligt hänseende som beträffande
den praktiska utformningen av kassornas organisation. I föreningsrättsligt
hänseende innebär förslaget, att arbetslöshetskassorna skola vara registrerade
som understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar.
De särskilda bestämmelser, som i nämnda lag meddelas för föreningar
med godkända stadgar, skola dock icke gälla för arbetslöshetskassorna.
Kassorna måste vidare för att få statsbidrag antagas till »erkända arbetslöshetskassor».
Ansökan örn antagande skall göras hos socialstyrelsen i egenskap
av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. Socialstyrelsen
har därvid att tillse, att kassans stadgar överensstämma med de i förordningen
givna bestämmelserna och i övrigt äro betryggande för medlemmarna.

I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kassornas
verksamhetsområden, än att medlemmarna skola vara lönearbetare i förordningens
mening. X allmänhet väntas kassorna komma att hildas såsom
rikskassor för arbetare inom visst yrke eller viss verksamhetsgren, men det
skall ej möta hinder att bilda en kassa för arbetare vid visst företag eller för
lönearbetare, oberoende av yrket, inom visst område. Förordningen medgiver
jämväl bildandet av allmän kassa för hela landet eller viss del därav med tillträde
för alla lönearbetare.

Såsom villkor för antagande till erkänd arbetslöshetskassa har i förordningen
stadgats, att kassan skall hava minst 500 medlemmar; tillsynsmyndigheten
dock obetaget att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, antaga kassa
med lägre medlemsantal. Vidare har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att
vägra antagande av kassa, om det avsedda verksamhetsområdet helt eller till
huvudsaklig del sammanfaller med verksamhetsområde för redan erkänd arbetslöshetskassa.

De erkända arbetslöshetskassorna skola med de undantag, som angivas i
förordningen, vara öppna för alla lönearbetare inom kassans verksamhetsområde.
Sålunda får ej såsom villkor för medlemskap uppställas, att vederbörande
skola vara anslutna till viss organisation eller sammanslutning. För -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ordningen upptager vissa omständigheter, som obligatoriskt skola utgöra hinder
mot medlemskap, varjämte kassorna medgivas rätt att därutöver i vissa
särskilt angivna fall utesluta från medlemskap.

Bland de obligatoriska fordringarna för rätt till medlemskap upptages
främst kravet på att vederbörande skall vara lönearbetare. Begreppet lönearbetare
har dock ej, med hänsyn till vissa svårigheter, positivt bestämts i förordningen.
I stället har det negativt bestämts, att den som är självständig företagare
skall uteslutas från medlemskap. Prövningen härav anknytes till förhållandena
under de senast förflutna tolv månaderna. För att rätt att vinna
inträde i eller kvarstå som medlem i kassan skall föreligga, får vederbörande
under nämnda tid ej hava haft ställning som självständig företagare mer än
sex månader utan att samtidigt hava mot avlöning använts till arbete för annans
räkning.

Bland de absoluta uteslutningsgrunderna upptages vidare det fall, att någon
är anställd hos viss nära anförvant. Prövningen härav skall på samma sätt,
som nyss nämnts, anknytas till förhållandena under de senast förflutna tolv
månaderna. Vidare får ingen på samma gång vara medlem i mer än en erkänd
arbetslöshetskassa. Utländsk medborgare kan ej bliva medlem i en erkänd
arbetslöshetskassa, örn han ej tillhör stat, med vilken överenskommelse
träffats om ömsesidighet.

För den händelse att en kassas verksamhetsområde är så bestämt, att medlemmarna
skola tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställda
vid visst företag eller bosatta inom visst område, har kassan medgivits
rätt att från medlemskap utesluta de personer, som ej uppfylla sålunda föreskrivet
villkor. Genom bestämmelser av olika slag har kassan dock förhindrats
att utesluta någon, innan viss tid förflutit, från det villkoret upphörde att
vara uppfyllt.

Örn för någon person synnerlig risk för arbetslöshet är för handen på grund
av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap
eller annan dylik anledning, äger kassan rätt att utesluta honom från
medlemskap. Beslut härom skall dock omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.
Vidare kunna personer, som lämna svikliga uppgifter eller icke ställa
sig till efterrättelse kassans stadgar eller av styrelsen i behörig ordning
utfärdade föreskrifter, uteslutas från medlemskap.

Kassorna kunna i sina stadgar bestämma åldersgränser för medlemmarna.
Hava sådana gränser bestämts, kan dispens härifrån endast meddelas beträffande
den övre gränsen.

Särskild bestämmelse har lämnats för att förhindra, att någon uteslutes ur
en kassa under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad
till understöd från kassan.

I likhet med i förordningen örn erkända sjukkassor har införts en bestämmelse
örn automatiskt uteslutande av medlem, örn han efter viss tids förlopp
fortfarande häftar för avgift eller uttaxerat belopp. Den tidpunkt, då påföljden
skall inträda, har bestämts till åtta veckor efter den tid, å vilken avgiften

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

eller beloppet belöper, med rätt likväl för tillsynsmyndigheten att för viss
kassa bestämma denna tidpunkt senast till utgången av tjugusjätte veckan.

För att kunna bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshetskassa
måste medlem, som icke tidigare åtnjutit understöd från kassan, hava
under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tjugufyra månaderna
till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst fyrtio veckoavgifter.
För medlem, som tidigare uppburit understöd, krävas avgifter, motsvarande
minst tjugu veckoavgifter, under de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna. Vid bedömande av frågan örn tiden för arbetslöshetens
inträdande skall man bortse från den tid efter sista arbetsanställningens
upphörande, som medlemmen varit sjuk eller fullgjort värnpliktstjänstgöring.
Har medlem åter på grund av eget förvållande varit avstängd
från understöd under viss tid, skall arbetslösheten anses hava tagit sin början
först vid avstängningstidens slut.

Örn medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre dagnjälp,
måste han erlägga visst antal avgifter i den högre klassen, innan den
högre daghjälpen kan utgå. Efter överenskommelse mellan kassorna, som av
tillsynsmyndigheten godkännes, kan medlem få tillgodoräkna sig avgift, som
han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa. Vidare kan
tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts
till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, vilken icke
antagits till erkänd arbetslöshetskassa. Denna bestämmelse innebär möjlighet
att få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts till någon av de nu befintliga,
till fackförbund anknutna arbetslöshetskassorna. Har sådan överenskommelse
träffats eller medgivande lämnats, skall med understöd som utgivits av kassan
likställas understöd, vilket utgivits av kassa eller sammanslutning, som överenskommelsen
eller medgivandet avser. Har medlem endast med mellantider
tillhört kassan eller sådan kassa eller sammanslutning, som nyss nämnts, må
allenast tagas i betraktande avgifter, som belöpa å tid, efter det han senast
saknade medlemsrätt i sådan kassa eller sammanslutning. Motsvarande regel
stadgas beträffande understöd, som uppburits efter senaste avbrottet i medlemstiden.
Vid prövning av frågan örn rätt till understöd kan medlem aldrig
få räkna sig tillgodo andra avgifter än som erlagts för tid, då han för annans
räkning mot avlöning använts till arbete, som icke utförts i medlemmens hem.

För att bliva berättigad till understöd måste medlem vidare hava fyllt 16 år,
vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den
offentliga arbetsförmedlingen hava anmält sig såsom arbetssökande. Sådan
anmälan skall i regel ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger, örn skäl
därtill föreligga, för viss dag eller visst antal dagar i värjo vecka befria den
arbetslöse från anmälningsskyldighet. Om medlem deltager i strejk eller är
föremål för lockout, kan han ej erhålla understöd. Ej heller må understöd
utgivas till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av arbetskonflikt och
vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan
av konflikten.

Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anled -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt förhållande skilts från
arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till
honom under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda bestämmelser
reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses
lämpligt. Prövningen härav tillkommer kassan, som äger uppställa strängare
regler än som stadgats i förordningen. Örn arbetet motsvarar arbetarnas
krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som prövas vara
skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant
arbete, och icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt
råder, samt ej heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn
till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur, så skall
arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen att arbetet icke får hänföra
sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har undantag gjorts för
det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits strida mot kollektivavtal
eller lagen örn kollektivavtal. Tillsynsmyndigheten har därjämte medgivits
rätt att avgiva förklaring örn att konflikt eljest är av den särskilda beskaffenhet,
att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område,
där kollektivavtal råder, skall sådan förklaring äga giltighet allenast
för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas
till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

Understöd utgår i regel med ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp,
men kan också utgå såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader
för tillträdande av arbete på annan ort. Daghjälp kan utgivas i naturaförmåner.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och i regel ej understigande
två kronor. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek
inom dessa gränser med den inskränkningen, att daghjälp aldrig får överstiga,
för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av
den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma
yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Såsom familjeförsör- ’
jare skall anses den, som har försörjningsskyldighet mot make eller mot barn
eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen
underhåller föräldrar eller adoptant. Kassorna kunna införa olika
understödsklasser för medlemmarna. För kvinnliga medlemmar och medlemmar,
vilka ännu icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder, kan särskild understödsklass
inrättas med daghjälp under eljest föreskrivet minimum av två
kronor; dock må daghjälpen ej bestämmas lägre än till en krona.

Den omständigheten, att en medlem för sig eller sin familj åtnjuter fattigvård,
inverkar ej på daghjälpens storlek.

Örn medlem i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regelbundet
utgående understöd av annat slag än fattigvård, äga kassorna själva
bestämma, om daghjälpen skall minskas med det belopp, som understödet utgör.
Dock må daghjälp aldrig utgivas till större belopp, än att summan av
daghjälpen och understödet icke överstiger den andel av arbetsförtjänsten, vartill
daghjälpen högst må uppgå.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

Kassorna äga bestämma, att daghjälp icke får utgå till medlem, som på
grund av driftinskränkning vid det företag, där han är anställd, under varje
period örn fjorton dagar har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är
vanligt. Har sådan bestämmelse icke meddelats, skall dock det antal dagar
under varje period örn fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till
daghjälp, minskas med två.

Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som
kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får dock aldrig bestämmas kortare
än till sex dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara
fördelade under de nästföregående fjorton dagarna. Karenstiden får ej heller
överstiga tre månader. Vid beräkning av karenstid får hänsyn ej tagas till
arbetslöshet under tid, då medlem av annan orsak ej kunnat erhålla understöd.
Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till understöd,
örn avbrott sker på grund av tillfälligt arbete för högst aderton dagar
eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller på grund av särskild
av tillsynsmyndigheten meddelad bestämmelse, därest medlemmen efter
arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker örn daghjälp.

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest, då särskilda
omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att
beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej
över tre månader, eller förbjuda utbetalande av understöd under viss del av
året eller föreskriva uppdelande av längsta understödstiden under tolv på varandra
följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den
tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Understödstiden har bestämts till högst 120 dagar under 52 på varandra
följande veckor. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej under
90 dagar. Örn en kassa bestämt längre karenstid än den föreskrivna minimitiden,
kan understödstiden förlängas över 120 dagar, dock högst med den
tid, varmed karenstiden förlängts. Har på grund av bestämmelserna örn understödstidens
maximering medlems rätt till daghjälp upphört, må daghjälp
icke ånyo utgivas till medlemmen, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst två veckoavgifter.

Vid framställning om daghjälp skall medlem styrka orsaken till arbetslösheten
och att han innehaft arbete under den tid, för vilken avgifter minst
skola vara erlagda. Medlemmens skyldighet härutinnan skall i allmänhet
fullgöras genom överlämnande till kassan av intyg från arbetsgivaren. Skyldighet
för arbetsgivare att utfärda sådant intyg har dock ej ansetts behöva
särskilt föreskrivas.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av sina medlemmar.
Dessa avgifter skola utgå för tid, då medlem för annans räkning mot avlöning
användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, samt vara så avvägda,
att de i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbildning,
utgivande av tillförsäkrat understöd och kassans övriga utgifter. Avgifterna
må ej göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare
mån än som föranledes av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Kas -

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

sonia ha vidare rätt att upptaga särskild avgift vid inträde i kassan eller övergång
till högre understödsklass eller vid försummelse att i rätt tid erlägga fast
avgift eller uttaxerat belopp.

Erkänd arbetslöshetskassa skall som fond avsätta tillgångar av viss i
förordningen med hänsyn till kassans medlemsantal och inkomster angiven
storlek. Denna fond, till vilken överskottet å verksamheten alltid skall avsättas,
får tagas i anspråk endast i den mån inkomsterna ej förslå till täckande
av löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas på visst i förordningen
angivet sätt. I balansräkningen skall alltid som skuld upptagas
ett belopp, minst motsvarande det föreskrivna lägsta fondbeloppet. Utbetalning
av understöd får ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till
fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande
därtill.

Om kassans inkomster ej förslå till utgifterna, får, som nyss nämnts, fonden
tagas i anspråk. Därest så'' med hänsyn till kassans ekonomiska ställning
eller arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna är erforderligt, må kassans
styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten nedsätta daghjälpens
storlek eller minska understödstidens längd. Det eljest föreskrivna minimibeloppet
av daghjälpen eller i regel två kronor och kortaste understödstiden eller
nittio dagar må därvid underskridas. Visar det sig nödvändigt, skall därjämte
särskild uttaxering å medlemmarna tillgripas. Förutsättningarna för
vidtagande av dessa åtgärder skola finnas angivna i kassans stadgar, varför
stadgeändring icke i något fall erfordras. Minskning av understödstidens
längd och nedsättning av daghjälpens storlek skola avse jämväl dem, som vid
beslutets fattande redan voro understödsberättigade. Beslutet får ej gälla för
längre tid än till dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

Tillsynsmyndigheten skall utse en ledamot i varje erkänd arbetslöshetskassas
styrelse liksom även en revisor. Örn en kassa har lokalavdelningar å olika
orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt
utövas av valda ombud.

Tillsynsmyndigheten har erhållit vittgående befogenheter med avseende å
övervakandet av kassornas verksamhet. Sålunda är varje kassa skyldig att
när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska
kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem
tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Örn tillsynsmyndigheten
finner anledning till anmärkning, skall tillsynsmyndigheten lämna
anvisning för kassan att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller förändring av
kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Ställer sig kassan ej meddelad
anvisning till efterrättelse, kan tillsynsmyndigheten återkalla antagandet eller
förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.
Örn den anmärkta åtgärden innebär avvikelse från någon i lagen örn
understödsföreningar given bestämmelse, kan tillsynsmyndigheten, på sätt i
nämnda lag finnes stadgat, hos rätten eller domaren göra ansökning örn åläggande
för kassan att träda i likvidation. Tillsynsmyndigheten må dock icke

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

13

återkalla antagande utan att tillfälle lämnats kassan att a sammanträde fatta
beslut i anledning av lämnad anvisning.

Örn en kassas medlemsantal nedgått under 500 eller, i fråga om kassa som
medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal,
som tillsynsmyndigheten kan hava bestämt, åligger det kassans styrelse vid
straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna
har därvid att meddela beslut, örn kassan skall få fortsätta sin verksamhet,
och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas ej
sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej
detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att träda i likvidation.

Besvär över beslut, som meddelats av tillsynsmyndigheten, kunna anföras
hos regeringsrätten. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut angående beskaffenheten
av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller, kunna
besvär dock ej anföras över beslutet.

För att bereda tillsynsmyndigheten möjlighet att i angelägenheter rörande
de erkända arbetslöshetskassorna samråda med personer, som äga sakkunskap
beträffande arbetslöshetsfrågor, skall i enlighet med bestämmelser, som
Kungl. Majit äger meddela, utses en särskild nämnd.

Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skall enligt förslaget
utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k.
daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning,
förvaltningsbidrag. Statsbidragsbestämmelserna hava icke intagits i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor utan äro avsedda att knytas såsom
villkor vid anslagsbeviljandet för ifrågavarande ändamål och att sedan av
Kungl. Majit sammanfattas i en särskild kungörelse.

Daghjälpsbidraget bestämmes med hänsyn dels till den genomsnittliga daghjälpens
storlek inom kassan, dels till arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna,
uttryckt i årliga antalet understödda dagar, beräknat i förhållande
till antalet av kassans samtliga medlemmar, oavsett örn de under året
varit arbetslösa eller icke. I kungörelsen är avsett att angivas, huru många
procent av hela kostnaden bidraget skall utgöra vid olika kombinationer av
daghjälpsbelopp och antalet understödda dagar per medlem och år.

Förslaget innebär, att de försäkrade själva skola finansiera så stort antal
understödda dagar i förhållande till medlemsantalet, som motsvarar det genomsnittliga
daghjälpsbeloppet i kronor minskat med en halv. överstiger
antalet understödda dagar per medlem den sålunda i relation till'' det genomsnittliga
daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall daghjälpsbidrag börja utgå,
till en början med en relativt liten del av hela kostnaden men därefter växande
intill 21 understödda dagar per medlem och år. Bidraget har vid denna gräns
bestämts till 75 % av hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och 40 %
av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kronor. Med utgångspunkt härifrån
har i utkastet till kungörelse sammanställts en tabell, utvisande daghjälpsbidragets
storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika antal
understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av 2 kr., 2: 25 kr.,

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

2:50 kr. o. s. v. till och med sex kronor. Daghjälpsbidraget skall uträknas
särskilt för varje understödsklass inom kassan.

Förvaltningsbidraget utgår för kalenderår dels med två kronor för varje
årsmedlem i kassan, dels med belopp motsvarande vad under året utgivits
i arvode till styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Statsbidraget utbetalas årsvis i efterskott, med rätt för kassa att efter varje
kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen
kan antagas belöpa å kvartalet.

Som följd av att de blivande erkända arbetslöshetskassorna skola vara registrerade
såsom understödsföreningar erfordras vissa formella ändringar i
lagen om understödsföreningar. Beträffande förslaget i denna del får utskottet
hänvisa till propositionen.

I särskild propostion, nr 39, har Kungl. Majit framlagt förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen örn försäkringsavtal. Förslaget innebär, att
ifrågavarande lag ej skall äga tillämpning å de blivande erkända arbetslöshetskassorna.

I särskild proposition, nr 40, har Kungl. Majit framlagt förslag till lag
örn offentlig arbetsförmedling. Förslaget innebär en med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen
betingad betydande utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen,
så att dess organisation kommer att överspänna hela riket.

Utskottet avser att i särskilda utlåtanden behandla de här berörda propositionerna
nr 39 och 40.

Pa sätt som framgar av propositionen nr 41 skall inom socialstyrelsen upprättas
en ny byrå, som skall hava att fullgöra den socialstyrelsen enligt förslaget
åliggande tillsynsskyldigheten över de erkända arbetslöshetskassorna
och den offentliga arbetsförmedlingen.

Såsom ett led i det i propositionen nr 38 framlagda förslaget ingå arbetsgivarbidrag,
avsedda att användas till bestridande av statens omkostnader för
de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Bestämmelserna
härom hava sammanförts i en särskild lag.

Förslaget-innebär, att av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare —
utom staten och kommunerna samt innehavare av vissa anstalter för yrkesutbildning
- - skola, oberoende av örn dessa arbetare äro försäkrade eller ej,
uttagas avgifter med tre kronor för varje årsarbetare. Då antalet årsarbetare
hos dessa arbetsgivare år 1929 beräknats till 927,000, kommer härigenom,
med hänsyn även tagen till att icke alla avgifter kunna väntas inflyta,
summan av avgifterna att uppgå till omkring 2,700,000 kronor för år.

Uppbörden av avgifterna skall ombesörjas av den försäkringsinrättning, i
vilken arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3 7.

15

i arbete. Sådan försäkringsinrättning har jämväl att besluta, huruvida arbetsgivare,
vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig, samt att i förekommande
fall bestämma avgiftens belopp, över beslutet av försäkringsinrättning
uti hithörande frågor kunna besvär anföras hos försäkringsrådet.

I enlighet med särskilt förslag till förordning skola de avgifter, vilkas
uppbörd riksförsäkringsanstalten har att ombesörja, uppbäras i samband
med avgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. Vidare föreslås viss ändring i den angående
uppbörd av sistnämnda avgifter gällande förordningen.

Sådant ömsesidigt försäkringsbolag, som omförmäles i 4 § i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, ålägges enligt förslaget att varje år före den
1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande de avgifter,
vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Till bestridande av kostnaderna för
uppbörden samt för täckande av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning
äger sådant bolag av de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort
belopp, som skäligen kan anses belöpa på envar av dem.

Det avgiftsbelopp, som för varje år beräknas inflyta, upptages i riksstaten
på sådant sätt, att så stor del av det beräknade inkomstbeloppet, som erfordras
till täckande av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, anvisas
som anslag för detta ändamål, dock med iakttagande av den begränsningen,
att högst två tredjedelar av det beräknade avgiftsbeloppet härför disponeras.
Den återstående delen av avgiftsbeloppet — alltså minst en tredjedel — anvisas
som anslag för avsättning till en särskild fond. Denna skall användas
till bestridande av förvaltningskostnaderna för de erkända arbetslöshetskassorna
samt, i den mån medlen finnas därtill förslå, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
i varje särskilt fall, till åtgärder för utveckling av den statsunderstödda
arbetslöshetsförsäkringen.

De i propositionen upptagna författningsförslagen avses att träda i kraft
den 1 januari 1935. Då arbetsgivarbidragen skola erläggas årsvis i efterskott,
komma sådana bidrag följaktligen att första gången uppbäras under år 1936.

Kostnaderna för ett fullt genomfört förslag i enlighet med propositionen beräknas
med utgångspunkt från de inverkande faktorerna, sådana de nu kunna
uppskattas, komma att uppgå till följande belopp:

Kostnader i miljoner kronor belöpande å

Stats-

verket

Landsting
och vissa
städer

Arbets-

givarna

De för-säkrade

Summa

Dagbjälpsbidrag till försäkringen . .

. . 15,7

—

—

21,3

37,0

Körvaltningsbidrag till försäkringen .

. . 0,5

—

0,9

—

14

Arbetsförmedlingen........

0,9

1,8

—

2,7

Socialstyrelsen..........

. . 0,2

—

—

—

0,2

Summa 16,4

0,9

2,7

21,3

41,8

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

För försäkringens genomförande räknas med en övergångstid av fyra år,
vilket innebär, att statens utgifter först under år 1939 skulle kunna komma
att uppgå till det ovan angivna beloppet. För nästkommande budgetår beräknas,
på sätt som framgår av propositionen nr 41, statens utgifter för försäkringens
genomförande komma att uppgå till 50,000 kr.

Motionerna.

I de likalydande motionerna I: 298 och II: 532 samt I: 303 och II: 536 yrkas
avslag å förevarande proposition. I motionen 1:299 yrkas vissa jämkningar
i förslaget. I motionen 1:300 hemställes, att riksdagen måtte för sin
del antaga ett i motionen framlagt förslag till förordning örn statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor. Till de sålunda framställda ändringsförslagen
återkommer utskottet i det följande.

I motionerna 11:525 och 11:537 framläggas förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Det i sistnämnda motion förordade förslaget bygger
på 1926 års arbetslöshetssakkunnigas s. k. A-förslag, dock med följande
väsentliga ändringar. Försäkringen skulle omfatta samtliga arbetare, som
fyllt 16 men ej 67 år. Något undantag för arbetare inom vissa yrken föreslås
ej. Kostnaderna för försäkringen skulle med bidrag av statsmedel bestridas
genom försäkringsavgifter av större arbetsgivare med en krona per arbetare
och arbetsvecka. De försäkrade själva skulle således icke erlägga några avgifter.
Daghjälpens storlek föreslås genomgående högre än enligt A-förslaget.
Understöd skulle utgå under hela den tid arbetslösheten varade.

Det i motionen 11:525 framlagda förslaget avser en försäkring med obegränsad
understödstid, bekostad av arbetsgivarna med visst statsbidrag och
alltså utan kostnad för de försäkrade, vilka dock ensamma skulle handhava
förvaltningen av försäkringen.

Allmän motivering.

Det av Kungl. Maj:t för innevarande års riksdag framlagda förslaget om
införande av ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring överensstämmer,
såsom tidigare anförts, i allt väsentligt med det förslag, som föregående år
var föremål för riksdagens prövning. Sistnämnda förslag tillstyrktes i huvudsak
av särskilda utskottet vid nämnda riksdag.

I den allmänna motiveringen yttrade särskilda utskottet till en början, att
utskottet funne sig på de flesta punkter kunna i allt väsentligt ansluta sig
till vad som i propositionen nr 209 anförts beträffande dels de skäl, som tala
för att i ett system av åtgärder mot arbetslösheten bör ingå en av samhället
omhändertagen och organiserad arbetslöshetsförsäkring, och dels de invändningar,
som pläga anföras mot försäkringstanken.

Härefter anförde särskilda utskottet följande:

»Det utmärkande för arbetslöshetsförsäkringen, jämförd med andra former
av hjälp vid arbetslöshet, är ju främst, att arbetarna själva bidraga till försäkringens
finansiering genom avgifter, vilkas erläggande innebär ett organiserat
sparande och en samverkan till mötande av gemensamma risker. Denna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

17

de försäkrades självverksamhet innebär en väsentlig tillgång ur det allmännas
synpunkt. Genom den rätt försäkringen medför till de utfästa förmånerna
skapar den därjämte för arbetarna en trygghet, som intet annat hjälpmedel
mot arbetslösheten kan på samma sätt skänka, och minskar därför den osäkerhetskänsla,
som ur psykologisk synpunkt är en av de betänkligaste följderna
av en ständigt hotande arbetslöshet. En medverkan från det allmännas sida,
som icke förtager denna karaktär hos försäkringen men skänker erforderligt
stöd åt de försäkrades egna ansträngningar, måste därför framstå såsom berättigad.

Väl är det sant, att intet system för arbetslöshetsförsäkring är i stånd att
täcka mera än en del av risken för arbetslöshet. I själva verket är det — såsom
all erfarenhet visat — så, att försäkringen för att kunna bliva bestående
måste sätta sig ett noga begränsat mål före. Detta mål bör närmast vara att
bereda de försäkrade bistånd under sådana tider av arbetslöshet, som även
under normala förhållanden på arbetsmarknaden icke kunna undgås, och att
därjämte vid en inbrytande allmän kris utgöra en första försvarslinje mot en
mera allmän arbetslöshet. Härmed följer, att försäkringen endast kan utgöra
ett av leden i samhällets arbetslöshetspolitik och att den alltså måste kompletteras
med andra, systematiskt utformade åtgärder.

Det föreliggande förslaget har framgått som det slutliga resultatet av ett
flertal på varandra följande utredningar. Såvitt utskottet kunnat finna, hava i
det nu framlagda förslaget beaktats ej blott vårt lands säregna förhållanden
utan även de erfarenheter, som undan för undan och icke minst under de senaste
åren gjorts i de länder, där arbetslöshetsförsäkring redan finnes införd.

Då utskottet nu haft att ur nyss angivna principiella ståndpunkter och med
denna uppfattning örn förslagets allmänna utformning taga ställning till detsamma,
har utskottet framför allt fäst avseende vid att förslaget, samtidigt
som det skulle komma att även under omfattande arbetslöshet hava en betydande
effektivitet, innebär en sådan skarp avgränsning av försäkringens uppgifter,
som enligt det nyss anförda synes nödvändig. Uppenbarligen är det emellertid
icke tillräckligt, att själva försäkringsbestämmelserna tydligt uppdraga
en bestämd gräns i detta hänseende och att statsmakterna lämna de mest uttryckliga
direktiv örn att denna gräns skall med all fasthet upprätthållas; det
fordras å andra sidan i enlighet med vad nyss anförts ett organiserat system
för samhällets hjälpåtgärder vid sidan av försäkringen. Ett sådant system anser
utskottet komma till stånd i händelse av bifall till vad utskottet i ett tidigare
utlåtande förordat beträffande organiserandet av en reservarbetslinje och,
som komplement till denna, bestämmelser angående grunderna för meddelande
av kontant understöd åt arbetslösa.

Vad angår valet mellan olika försäkringssystem, hava sedan gammalt skilda
meningar rått örn huruvida en arbetslöshetsförsäkring i vårt land borde byggas
på tvångsanslutningens eller på frivillighetens grund. Som nyss anförts slutade
1926 års stora arbetslöshetskommitté med att framlägga alternativa förslag
till obligatorisk och frivillig försäkring. Det nu föreliggande förslaget
har framgått ur en strävan att förena fördelarna hos båda systemen, samtidigt

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 9 sami. 8 avd. Nr 87 och 88. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

som man sökt förebygga de ogynnsamma verkningar, som förmenats kunna
bliva förenade med vart och ett av dem. Ur den nyss angivna grundläggande
synpunkten, betydelsen av arbetarnas självhjälp som grundval för åtgärder
mot arbetslösheten, måste uppenbarligen det frivilliga systemet äga bestämt
företräde. Det överensstämmer också med de grundsatser, som hos oss följts
på ett närliggande område, nämligen sjukförsäkringens, vid vars reformering
för några år sedan denna princip godkändes och befästes. Svagheterna i den
frivilliga hjälplinjen hava hittills framför allt varit svårigheterna att erhålla
tillfredsställande riskutjämning samt att uppnå anslutning från vissa arbetarkategorier,
som med hänsyn till löneläge eller arbetslöshetsrisk äro mest i behov
därav. Dessa olägenheter har man i föreliggande förslag sökt undanröja
genom att konstruera statsbidraget till försäkringen på sådant sätt, att tillfredsställande
försäkringsförmåner skola för samtliga arbetarkategorier kunna
beredas för avgifter, som icke äro oskäliga i förhållande till deras avlöning.
Vid sin granskning av förslaget i dessa delar har utskottet funnit sig kunna
dela den uppfattning, för vilken detsamma i detta avseende är ett uttryck. I
händelse förslaget genomföres, måste det alltså enligt utskottets uppfattning
komma att bero på de skilda arbetargruppernas förmåga av initiativ och sammanhållning,
örn de skola kunna bliva delaktiga av de förmåner, försäkringen
bjuder.

Vid valet mellan olika försäkringsformer har man även att taga hänsyn
därtill att genom arbetarnas självverksamhet en mycket betydande försäkring
redan kommit till stånd genom frivilliga kassor, anslutna till fackförbunden.
Den sålunda bestående försäkringen kan emellertid icke i sin nuvarande form
anses socialt tillfredsställande. Detta beror dels därpå att de förmåner, som
bjudas, i allmänhet icke kunna anses tillräckliga, dels också på att försäkringen
icke står och icke utan bistånd från det allmänna kan väntas komma att
stå till buds för stora arbetargrupper, vilka äro i behov därav. I likhet med
vad som skedde vid omorganiserandet av den statsunderstödda sjukförsäkringen
har vägen för erhållande av nödiga förbättringar ansetts vara att såsom
villkor för ett statsbidrag, som möjliggör för alla arbetare att förvärva försäkring,
knyta villkor om sådana försäkringsförmåner, som ur allmän synpunkt
kunna anses tillfyllest. Med utgångspunkt härifrån måste å ena sidan
fasthållas, att staten icke med sitt understöd kan avse att vidtaga någon åtgärd,
som kan väntas komma den fackliga organisationen till godo, och å andra
sidan av statsbidragsreglerna böra så utformas, att de risker staten kommer
att löpa äro begränsade. Båda dessa synpunkter synas hava på tillfredsställande
sätt tillgodosetts i förslaget. Då vidare kostnadsberäkningarna för statens
vidkommande byggts på ett genomsnitt för åren 1929—1931 — en period
av hastigt stigande arbetslöshet — innebära de enligt utskottets uppfattning
en tillräcklig grundval för en ungefärlig uppskattning av de kostnader, som
maximalt kunna komma att åvila staten. Därest försäkringskalkylerna för
viss kassa icke hålla streck, skall detta icke leda till merkostnad för staten
utan föranleda särskild uttaxering bland de försäkrade eller minskning av deras
förmåner.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

19

Även bland dem, som i princip ansluta sig till tanken på arbetslöshetsförsäkring,
har på sina håll yppats tvekan därom huruvida den nuvarande tidpunkten
— med en arbetslöshet av hittills hos oss icke sedda dimensioner — kunde
vara lämplig för genomförande av en försäkringsorganisation. Visserligen är
det sant, att försäkringen icke kan erhålla omedelbar betydelse till lindring i
den rådande krisen. Men å andra sidan följer därav, att några utlägg av betydelse
från statens sida icke bliva erforderliga under de närmaste åren; ur
denna synpunkt bör alltså hinder icke möta mot att principbeslut nu fattas i
saken. I visst hänseende kan det tvärtom sägas vara till fördel, att ett nytt
försäkringssystem igångsattes efter det en långvarig krisperiod medfört ett
urskiljande av de ur försäkringsmässig synpunkt sämre riskerna; härav följer
nämligen, att det icke behöver befaras, att försäkringssystemet under den
första perioden av konsolidering utsattes för några övernormala risker. Arbetet
med att organisera en frivillig försäkring måste bliva så pass omfattande
och taga en så lång tid i anspråk, att det är av vikt även ur denna synpunkt,
att ett beslut icke längre uppskjutes. Den omständigheten, att de av
försäkringsfrågan närmast berörda, trots den insikt, som numera allmänt torde
hysas örn att försäkringen endast kan vara ett av medlen till arbetslöshetens
lindrande, sedan länge med den starkaste förväntan motse frågans lösning,
måste också för statsmakterna utgöra en allvarlig maning att icke utan tvingande
skäl låta avgörandet fördröjas.»

Till de synpunkter på frågan örn arbetslöshetsförsäkring, som anförts av Utskottet.
särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, kan utskottet helt ansluta sig. Att
ytterligare utveckla de skäl, som tala för införandet av en arbetslöshetsförsäkring
av den föreslagna arten, samt att ytterligare bemöta den mot förslaget
anförda kritiken lärer, efter allt som förevarit i frågan, ej vara erforderligt.

Utskottet vill i sådant hänseende allenast anföra följande.

Vid varje form av försäkring beräknas inkomsterna så, att en avsättning av
medel sker för kommande tider. En sådan avsättning måste anses vara särskilt
värdefull, då det gäller försäkring mot arbetslösheten, som ju under kristider
ställer utomordentligt stora krav på det allmänna. Härtill kommer, att de
försäkrade själva enligt förslaget skola svara för en väsentlig del av kostnaderna.
På grund härav lärer försäkringen såväl under tider med mera omfattande
som under tider med mindre arbetslöshet komma att visa sig vara en
för det allmänna förhållandevis billig form av arbetslöshetshjälp.

Det torde visserligen ej kunna förnekas, att arbetslöshetsförsäkringen genom
den trygghet emot arbetslöshetens följder, som densamma bereder de försäkrade,
i sin mån bidrager till att stärka arbetarpartens ställning på arbetsmarknaden.
Såsom från åtskilliga håll anförts, är detta emellertid i motsvarande
grad fallet beträffande varje form av arbetslöshetshjälp. Detsamma lärer
ock kunna sägas örn det allmännas hjälp till sjukkasserörelsen och örn fattigvården
liksom i viss mån örn försäkringen mot olycksfall i arbete samt ålderdoms-
och invaliditetsförsäkringen. Att fackföreningsrörelsen i och för sig
skulle komma att stärkas på grund av den omständigheten, att kassornas med -

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

lemmar i huvudsak torde komma att bestå av samma lönearbetare, som äro
medlemmar i de fackliga organisationerna, vill utskottet däremot bestämt bestrida.
Genom det sätt, varpå förslaget utformats, och med de maktbefogenheter,
som tillmätts tillsynsmyndigheten, torde tendenser till missbruk av försäkringen
i antydd riktning lätt nog komma att stävjas.

Med hänsyn till pågående utredningar rörande reglering av förhållandet mellan
den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna
fattigvården och örn åstadkommande av större enhetlighet vid förvaltningen
inom kommunerna av den sociala hjälpverksamheten har departementschefen
icke föreslagit några särskilda bestämmelser till reglering av förhållandet mellan
arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. Att sålunda på denna punkt
ytterligare utredning erfordras kan emellertid enligt utskottets mening icke
utgöra något hinder emot bifall till förslaget i dess helhet, då ju motsvarande
förhållande gäller beträffande redan införda former av socialförsäkring. Faran
för missbruk på grund av sammanblandning med fattigvården lärer för övrigt
vara väsentligt större vid andra former av arbetslöshetshjälp än vid understöd
från erkänd arbetslöshetskassa. Utskottet återkommer senare till denna fråga.

Såsom särskilda utskottet vid föregående riksdag yttrade, kan det sägas
vara en fördel att införa en arbetslöshetsförsäkring efter det en långvarig
krisperiod medfört ett urskiljande av de ur försäkringssynpunkt sämre riskerna.
Vissa tecken tyda för närvarande på en förbättring i näringslivet med
därav följande minskad arbetslöshet. Den ekonomiska ljusningen synes innebära
goda motiv för att nu bifalla det föreliggande förslaget. Detta gäller
särskilt för dem, som föregående år motsatte sig införandet av försäkringen under
hänvisning till den då rådande svårartade depressionen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört har utskottet ansett sig böra förorda,
att en försäkring nu genomföres i överensstämmelse med de grundsatser,
vilka innefattas i Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet övergår nu till att behandla
vissa viktiga frågor i förslaget för att därefter omförmäla vissa detaljer,
i vilka utskottet ansett sig böra förorda jämkning av de föreliggande författningstexterna.

ArbetskonfMeters inverkan på utgivande av understöd.

Huvudregeln beträffande utgivandet av arbetslöshetshjälp under arbetskonflikt
såväl enligt förut gällande som enligt nuvarande direktiv är, att sådan
hjälp ej må utgå till den, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager
i strejk eller är föremål för lockout. I fråga örn denna regel har någon
meningsskiljaktighet icke rått.

Olika uppfattningar hava däremot gjort sig gällande beträffande lämpligheten
av att utsträcka en konflikts verkningar till andra än dem, som äro direkt
berörda av densamma. Sålunda innebar Kungl. Maj:ts förslag till 1933
års riksdag, att såväl understöd från erkänd arbetslöshetskassa som annan
arbetslöshetshjälp skulle kunna utgå till alla andra än dem, som vore direkt

Andra lagutslcottets utlåtande Nr 37.

21

indragna i konflikt. Samma ståndpunkt har vid årets riksdag intagits av
herr Hagberg i Luleå och av herr Spångberg m. fl. i särskilda motioner (II:
525 och 537) med förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Vid bifall
till dessa förslag blir resultatet, att en konflikt blir utan verkan i vad
angår arbetslöshetshjälp dels beträffande alla arbetare, som vid en konflikts
utbrott redan äro arbetslösa, och dels beträffande dem, som utan att vara direkt
indragna i konflikten blivit arbetslösa i anledning av densamma.

Enligt de av 1922, 1923 och 1926 års riksdagar utformade konfliktdirektiven,
vilka voro gällande intill den 1 juli 1933, skildes mellan arbetskonflikter
av olika slag, nämligen dels allmänna konflikter och dels partiella konfikter
med eller utan allmänna verkningar. Vid allmänna konflikter, som
även kunde hava lokal karaktär, avstängdes inom vederbörande yrkesområde
samtliga arbetare i riket, respektive å orten från statlig arbetslöshetshjälp.
På enahanda sätt förfors beträffande sådan partiell konflikt, örn vilken gällde,
att den kunde anses vara ett led i en aktion med syfte att inverka på de
allmänna löne- och arbetsvillkoren inom yrket i fråga. Särskilda regler funnos
beträffande hänvisning av arbetssökande till arbetsplats, som berördes av
annan partiell konflikt.

I fråga örn behandlingen av de före en konflikt arbetslösa må erinras örn
det av Kungl. Majit till 1923 års riksdag framlagda förslaget örn rätt för
den, som under mer än sex månader före en konflikt varit arbetslös, att uppbära
arbetslöshetshjälp oaktat han haft sin sista mera stadigvarande anställning
inom det av konflikten berörda yrket (»regeln bakåt»). Förslaget godkändes
icke av riksdagen, som i stället beslöt, att vid utövandet av hjälpverksamheten
skulle, utöver gällande direktiv, tillämpas de regler för yrkesbestämningen,
som i statsutskottets utlåtande nr 30 angivits. Enligt dessa
regler skulle för varje arbetslös, som omhändertagits av arbetslöshetsorgan,
viss tid efter det han anmält sig för erhållande av arbetslöshetshjälp anställas
en undersökning för fastställande av huruvida den av honom vid anmälningen
lämnade yrkesuppgiften fortfarande vore riktig. Kunde den arbetslöse
ej längre anses tillhöra yrket, skulle han betecknas såsom, exempelvis, f. d.
järnbruksarbetare och överföras till det s. k. lokala arbetskraftsöverskottet.
Den yrkesbeteckning, som i enlighet med reglerna fastställts för den arbetslöse,
blev avgörande för hans förhållande till arbetslöshetshjälpen.

De av fjolårets riksdag antagna konfliktdirektiven, vilka återfinnas i 16 §
i kungörelsen den 26 juni 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet (446/1933), innebära, att varje verkan bakåt av
en arbetskonflikt uteslutits. Särskilda utskottet yttrade härom i sitt utlåtande
nr 18, bland annat följande:

»Då år 1923 denna fråga stod i brännpunkten av intresset, avsåg meningsskiljaktigheten
icke huruvida utan endast på vad sätt och i vilken omfattning
de före konflikten arbetslösa skulle utestängas från arbetslöshetshjälpen. Att,
såsom då skedde, framför en mekaniskt verkande regel föredraga ett system,

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

vilket bygger på individuell prövning, huruvida de särskilda arbetarna böra
anses tillhöra det av konflikten drabbade yrket eller icke, måste utskottet
anse alltjämt äga principiell riktighet. Med en noggrann tillämpning av ett
sådant system, varvid alltså hänsyn tages till olika rådande förhållanden —
bland annat utsikten för en arbetare, vilken på grund av arbetsbrist avskedats
från sin anställning i visst yrke, att inom rimlig tid åter erhålla anställning
därstädes — synes detsamma kunna giva ett tillfredsställande resultat.
Från utestängning skulle då vara befriade alla de, vilka, såsom departementschefen
anför, icke hava med konflikten att göra. Emellertid synes det vara
obestridligt, att ifrågavarande system i praktiken medfört olägenheter i olika
avseenden. Ehuru dessa brister framför allt torde härleda sig av att de
lokala hjälporganen icke förstått tillämpa gällande regler på åsyftat sätt
samt en strängare eftersyn över tillämpningen således borde kunna medföra
vissa förbättringar, lärer det enligt utskottets uppfattning dock icke kunna
undgås, att systemet kan leda till ojämnheter och i vissa fall till obillighet.
Härtill kommer, att det praktiska värdet av ifrågavarande regel såsom ett
medel att förebygga, att staten genom arbetslöshetshjälpen stärker arbetarpartens
uthållighet i en arbetskonflikt, icke torde vara synnerligen stort.

Emellertid bör icke förnekas, att under vissa särskilda förhållanden fall
kunna inträffa, som kunna giva anledning till berättigad kritik. I den mån ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende skulle kunna tagas till intäkt
för en sadan taktik vid en konflikt, att personer, som direkt äro intresserade
av utgången av denna, komma att under konflikten åtnjuta arbetslöshetshjälp,
måste sålunda detta betecknas som oriktigt. Detsamma gäller, därest arbetslösa
genom möjlighet att deltaga i beslut i fråga örn arbetskonflikt direkt
kunna inverka på konflikten. Under utskottets förhandlingar har därför
ifrågasatts, att i varje fall arbetare, vilka kunna påvisas hava på obehörigt
sätt påverkat frågan örn utbrott av en konflikt, skulle vara uteslutna från arbetslöshetshjälpen.
En dylik avgränsning måste emellertid enligt utskottets
mening i praktiken bliva förenad med betydande vanskligheter. För övrigt torde
i många fackförbund arbetslösa medlemmar icke tillerkännas sådant inflytande
på konfliktfrågor, som nyss avsetts. Då härtill kommer, att icke heller
någon annan lämplig gräns kunnat anvisas, har utskottet funnit den lösning
av denna fråga vara förenad med de minsta olägenheterna, enligt vilken
varje verkan bakåt av en konflikt uteslutes. Utskottet utgår även från den
förutsättningen, att ledningen för arbetarnas fackliga sammanslutningar skall
låta sig angeläget vara att förebygga sådana stridsmetoder, som med rätta
skulle kunna anses innebära ett missbruk av den sålunda förordade regeln.»

I en av herr Trygger m. fl. avgiven reservation till särskilda utskottets
utlåtande yrkades, att dittills gällande regler örn avstängning från arbetslöshetshjälp
vid allmän konflikt och partiell konflikt med allmänna verkningar
samt örn överföring till det lokala arbetskraftsöverskottet skulle bibehållas. I
motiveringen anförde reservanterna, att tvivel icke torde råda därom, att de
före en konflikt arbetslösa i många fall påverkades av konfliktens utgång

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

23

och således måste anses vara indragna i densamma. Dittills gällande regler örn
överföring till det lokala arbetskraftsöverskottet syntes alltjämt lämna bästa
resultatet. Erfarenheten utvisade emellertid, att en modifikation i reglerna
vore påkallad. Reservanterna föreslogo därför en utbyggnad av begreppet lokala
arbetskraftsöverskottet på så sätt, att även från grov- och diversearbetargruppen
en överföring till det lokala arbetskraftöverskottet skulle kunna
äga rum.

Enligt de intill den 1 juli 1933 gällande reglerna kunde statlig arbetslöshetshjälp
icke utgå till sådana personer, vilka utan att vara direkt indragna i en konflikt
blivit arbetslösa i anledning av densamma, de s. k. sekundärt arbetslösa.
Som förut nämnts innebar Kungl. Maj:ts förslag till 1933 års riksdag, att en
konflikt alltid skulle vara utan inverkan beträffande dylika arbetare. Riksdagen
beslöt emellertid, att arbetslösbetshjälp icke skulle få utgå till sådana
arbetare, som blivit arbetslösa i anledning av en konflikt och vilkas löne- och
anställningsvillkor skäligen kunde antagas röna inverkan av densamma.

Särskilda utskottet anförde härom följande:

»Även i ett annat hänseende föreligger, såsom framgått av den lämnade
redogörelsen, meningsskiljaktighet örn den innebörd konfliktdirektiven böra
hava, nämligen i vad angår sådana personer, vilka utan att vara direkt indragna
i konflikten blivit arbetslösa i anledning av densamma. Under det att
för dessa s. k. sekundärt arbetslösa för närvarande gäller, att arbetslöshetshjälp
icke kan utgå, skulle de enligt propositionen under alla förhållanden vara uteslutna
från konfliktens verkningar. Enligt det förslag, som framställts i motionerna
I: 334 och II: 498, skulle av de sekundärt arbetslösa endast de drabbas
av utestängning, vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas
röna inverkan av konflikten. Även härutinnan hava sist avsedda motionärer
hänvisat till de skäl, som i 1928 års betänkande åbercfpats till stöd för ett
med deras yrkande likalydande stadgande. Det heter i nämnda betänkande
därom, att man vid tillämpningen av den ifrågasatta regeln icke finge räkna
med alltför avlägsna eller mer eller mindre sannolika verkningar utan att det
måste krävas ett mera påtagligt sammanhang. Förutom konfliktens art och
omfattning syntes därvid böra komma i betraktande, hur pass nära den arbetslöse
vore bunden till det konfliktberörda yrket eller företaget, i vad mån
en lokal konflikt på den ort, där den arbetslöse vore bosatt, men i annat yrke,
kunde hava inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v.
Då det ansetts ogörligt att upptaga de omständigheter, till vilka hänsyn bör
tagas, och angiva vilken vikt, som i de särskilda fallen bör tillmätas dem, har
i betänkandet liksom också i nu förevarande motioner föreslagits, att tillsynsmyndigheten
skall bemyndigas utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen
av konfliktbestämmelserna.

Vad då först angår sådana fall, där konfliktens primära omfattning bestämmes
av taktiska hänsyn och där således till följd av densamma arbetslösa, men
icke direkt indragna arbetare hava samma intresse av konfliktens utgång som
de däri deltagande, finner utskottet det vara uppenbart, att arbetslöshetshjälp

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

icke bör utgå till sist avsedda arbetargrupper. Departementschefen har i sitt
nyss återgivna uttalande gjort gällande, att den ifrågasatta regeln skulle bliva
utan betydelse i praktiken, i det att nyss avsedda stridsmetoder icke skulle
kunna med praktisk verkan genomföras. Huru än därmed må förhålla sig,
kan en regel, som bar avseende å här berörda fall, möjligen vara överflödig
men icke böra på annan grund möta motstånd.

Såsom framgår av de återgivna motiven syftar den i nyssnämnda motioner
föreslagna regeln emellertid längre, i det att densamma avser att i förevarande
hänseende uppdraga en gräns emellan sådana arbetare, vilka med avseende å
sina löne- och avtalsförhållanden hava ett påvisbart intresse av konfliktens
utgång, och andra. Här avses således icke att begränsa verkningarna till
sådana arbetare, vilka äro parter i samma kollektivavtal som de i konflikten
direkt indragna. Den ifrågasatta regeln skulle kunna komma i tillämpning i
sådana fall, som när exempelvis konflikt inom sågverksindustrien medför arbetslöshet
inom pappersmasseindustrien, eller då konflikt med fartygsbefäl,
däckspersonal eller maskinpersonal leder till arbetslöshet för den eller de andra
grupperna.

Enligt utskottets uppfattning måste i dylika fall övervägande skäl anses
tala för ett bifall till det motionsvis framställda förslaget. Tillfällen kunna
mycket väl tänkas förekomma, då frånvaron av dylika bestämmelser skulle
medföra uppenbart olämpliga verkningar. Å andra sidan måste noga tillses,
att regeln icke åberopas i sådana fall, då intressegemenskapen endast är av
mindre betydelse eller av sekundär beskaffenhet. På sätt i motionerna yrkats
måste det därför ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela närmare bestämmelser
ävensom att i tvistiga fall lämna direkta anvisningar.

Beträffande åter de sekundärt arbetslösa, för vilka sambandet med konflikten
är sådant, att utgången icke på något sätt kan inverka på deras löne- och övriga
anställningsförhållanden, följer av det redan sagda, att de icke skola drabbas
av avstängning till följd av konflikten. Här avser utskottet sådana fall, då
arbetarna vid visst arbetsföretag bliva arbetslösa till följd av att på grund av
arbetskonflikt råvarutillförseln eller krafttillgången till företaget stoppats
eller — det motsatta fallet — då exempelvis avverkning av virke inställes till
följd av genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.»

1 den av herr Trygger m. fl. avgivna reservationen yrkades, att arbetslöshetshjälp
icke skulle få utgå till den, som vore indragen i arbetskonflikt eller
som eljest bleve arbetslös på grund av konflikten, dock att i sistnämnda fall
tillsynsmyndigheten skulle äga rätt att, då särskilda skäl därtill förelåge, medgiva
undantag. Till förtydligande av innebörden av de sekundärt arbetslösas
avstängning anförde reservanterna vissa exempel på arbetsinskränkning vid
industrier genom brist på råvaror på grund av konflikt vid annan industri,
bland annat vid vissa sågverk under massakonflikten 1932. Reservanterna förklarade
sig anse, att arbetarparten i dylika fall enligt neutralitetsregeln borde
bära kostnaderna för de sekundärt arbetslösas underhåll och att således liksom
dittills arbetslöshetshjälp ej skulle utgå. Erkändes detta som riktigt, kunde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

man emellertid icke godkänna den i utskottets utlåtande föreslagna formuleringen,
vilken för avstängning från arbetslöshetslijälp förutsatte inverkan genom
konflikten på löne- och anställningsvillkoren.

Kungl. Maj:ts i förevarande proposition nr 38 framlagda förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor upptager i 16 § oförändrat de av fjolårets
riksdag för den allmänna arbetslöshetshjalpen godkända konfliktdirektiven.

Departementschefen anför härom följande:

»Den lösning, som den gamla frågan örn arbetskonflikters inverkan på meddelandet
av offentlig arbetslöshetshjälp i olika former sålunda erhållit vid
1933 års riksdag, innebär enligt min uppfattning ett stort framsteg i förhållande
till vad som dittills gällt. Jag finner mig visserligen fortfarande icke
vara övertygad örn lämpligheten av att över huvud utsträcka en konflikts inverkan
på meddelandet av understöd till andra personer än sådana, som direkt
deltaga i konflikten. Då jag dock anser mig kunna tillstyrka, att bestämmelserna
angående arbetskonflikters inverkan på meddelandet av daghjälp
från erkänd arbetslöshetskassa avfattas i enlighet med vad som för närvarande
gäller för den övriga statsunderstödda hjälpverksamheten, är detta i hög
grad betingat av att bestämmelserna i ämnet, i enlighet med vad utskottet yttrat,
icke böra kunna åberopas i de fall, då intressegemenskapen endast är av
mindre betydelse eller av sekundär beskaffenhet. Skillnaden i praktiken emellan
de nu gällande bestämmelserna i den angivna tolkningen och vad som av mig
i föregående års proposition förordats i samma ämne lärer icke vara synnerligen
stor. Det måste emellertid anses vara önskvärt, att enhetliga bestämmelser
i frågan gälla inom hela området för den statsunderstödda hjälpverksamheten.

Enligt kungörelsen örn hjälpverksamheten vid arbetslöshet (nr 446) ankommer
det på statens arbetslöshetskommission att meddela närmare bestämmelser
angående tillämpningen av konfliktdirektiven. Motsvarande skyldighet
skall för arbetslöshetsförsäkringens del åligga socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
för de erkända arbetslöshetskassorna. Jag vill med anledning härav
framhålla nödvändigheten av att dessa båda myndigheter anordna ett intimt
samarbete i dessa frågor, så att sinsemellan stridande tillämpningsbestämmelser
icke komma att utfärdas. I fråga örn fullföljd av talan över de båda myndigheternas
beslut i dessa frågor gälla olika regler, i det att besvär över arbetslöshetskommissionens
beslut avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet och besvär
över socialstyrelsens beslut gå till regeringsrätten. Detta lärer emellertid
icke behöva medföra några olägenheter, enär det torde få förutsättas, att
Kungl. Maj :t, såsom jämväl särskilda utskottet i annat sammanhang yttrat,
före avgörandet i statsrådet av dylikt ärende kommer att inhämta regeringsrättens
yttrande.»

I de likalydande motionerna 1:352 av herr Johansson, Johan Bernhard,
m. fl. och II: 616 av herr Lindman m. fl. hava motionärerna hemställt, att de
i kungörelsen den 26 juni 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälp -

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

verksamhet vid arbetslöshet intagna konfliktdirektiven måtte ändras till överensstämmelse
med vad som föreslagits i den av herr Trygger m. fl. avgivna
reservationen till särskilda utskottets vid 1933 års riksdag utlåtande nr 18.

I ett av Kungl. Maj:t den 15 december 1933 meddelat beslut i anledning av
besvär över av statens arbetslösbetskommission utfärdade tillämpningsbestämmelser
beträffande konfliktdirektiven under byggnadskonflikten bär till avgörande
upptagits frågan örn den inverkan, som en tillfällig arbetsanställning
efter konfliktens början skulle hava på meddelandet av arbetslöshetshjälp.
Omständigheterna i ärendet voro i korthet följande.

Vid byggnadskonfliktens början den 1 april 1933 förordnade arbetslöshetskommissionen,
jämlikt då gällande bestämmelser, att samtliga byggnadsarbetare
skulle avstängas från all statlig arbetslöshetshjälp. Sedan frågan örn arbetslöshetshjälp
till byggnadsarbetarna med ikraftträdandet den 1 juli 1933
av den nya hjälpkungörelsen kommit i ett förändrat läge, meddelade arbetslöshetskommissionen
genom cirkulär till arbetslöshetskommittéerna, att byggnadsarbetarna
såsom tillhörande ett s. k. avstängt yrke ej heller i fortsättningen
kunde komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp, med mindre dispens efter
gjord ansökan beviljades av kommissionen, ävensom att dispens endast kunde
ifrågakomma för byggnadsarbetare, som varit arbetslösa före den 1 april 1933.
Därjämte meddelade kommissionen de arbetslöshetskommittéer, som erhöllo
dispens för byggnadsarbetare, bland annat den särskilda bestämmelsen, att arbetslöshetshjälp
finge utgivas endast till arbetslösa, som styrkt sig hava varit
arbetslösa sedan den 1 april 1933.

Över arbetslöshetskommissionens sistnämnda beslut anfördes besvär av Göteborgs
arbetslöshetskommitté med yrkande, att arbetslösa tillhörande byggnadsindustrien,
som styrkt sig hava varit arbetslösa före den 1 april 1933,
måtte tillerkännas rätt att uppbära statlig arbetslöshetshjälp, även örn de
efter sistnämnda dag innehaft tillfällig anställning. Till stöd för besvären
anfördes, att den av arbetslöshetskommissionen anförda regeln kunde medföra
ovillighet hos arbetslösa byggnadsarbetare att antaga erbjudet tillfälligt arbete,
vare sig inom eller utom det egna yrket, vilket måste betraktas såsom en
uppenbar olägenhet.

I avgivet utlåtande anförde arbetslöshetskommissionen, att kommissionen
vid meddelandet av dispenser under byggnadskonflikten uppställt som huvudregel,
att antalet dispensrum i allmänhet icke skulle uppgå till eller i varje
fall icke överstiga det antal, som medgivits för den period, som utlöpte den
sista mars 1933. Det hade för kommissionen framstått som angeläget, att
det begränsade dispensutrymmet borde förbehållas dem, som ostridigt icke
vore uteslutna enligt konfliktdirektiven. Kommissionen ville emellertid ej bestrida,
att arbetslöshetskommittén i Göteborg till stöd för sin mening anfört
praktiskt betydelsefulla skäl. Å andra sidan syntes konfliktdirektiven tala
för den av kommissionen intagna ståndpunkten. Kommissionen funne det därför
angeläget, att klarhet vunnes rörande konfliktdirektivens innebörd i förevarande
hänseende, något som syntes vara desto mera påkallat, som man vid

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

27

direktivens avfattning ej syntes hava tagit hänsyn till de speciella förhållanden,
som särskilt under en konflikt av längre varaktighet uppkomme inom
byggnadsindustrien.

I Kungl. Maj:ts beslut anfördes, att den omständigheten, att byggnadsarbetare,
vilka styrkt sig hava varit arbetslösa redan före byggnadskonfliktens
utbrott den 1 april 1933, sedermera erhållit tillfälligt arbete, ej borde
i och för sig medföra, att de vid därefter ånyo inträffande arbetslöshet avstängdes
från arbetslöshetshjälp. Till följd härav anbefallde Kungl. Maj :t
arbetslösbetskommissionen att till förnyad behandling upptaga frågan örn
dispensförfarandets tillämpning i förevarande hänseende.

Beträffande behandlingen av de sekundärt arbetslösa föreligger jämväl ett
av Kungl. Majit den 15 december 1933 meddelat beslut på besvär över av statens
arbetslöshetskommission utfärdade tillämpningsbestämmelser angående
konfliktdirektiven under byggnadskonflikten. Handlingarna i ärendet utvisa
följande.

Vid byggnadskonfliktens utbrott den 1 april 1933 tillkännagav statens arbetslöshetskommission,
att dispenser för byggnadsarbetare icke vidare kunde
medgivas samt att samtliga arbetslösa personer, som haft sin senaste mera
stadigvarande anställning inom byggnadsindustrien, icke, så länge konflikten
påginge, kunde beredas arbetslöshetshjälp, vartill statsbidrag utginge.

Med anledning av från olika orter i landet inkomna förfrågningar angående
tolkningen av berörda föreskrift meddelade kommissionen till förtydligande i
cirkulär den 21 april 1933 till de kommunala arbetslöshetsorganen, att beslutet
avsåge husbyggnadsindustrien, alltså uppförande av nya hus och reparationer
och dylikt i gamla bus men ej anläggningsbranschens väg-, bro- och dylika
arbetsföretag, samt att samtliga de arbetare, som utfört husbyggnadsarbete av
ovannämnt slag, berördes av avstängningen, således ej blott murare, träarbetare,
måleriarbetare, jord-, schaktnings- och grovarbetare och dylika utan även
exempelvis rörlednings-, plåtslageri- och byggnadsställningsarbetare, som huvudsakligen
arbetat vid nybyggen och reparationsarbeten. Kommissionen fäste
vidare uppmärksamheten därpå, att sådana arbetare, som huvudsakligen på
verkstäder utfört arbeten, avsedda för husbyggen, följaktligen icke berördes
av avstängningsbeslutet samt ej heller byggnadsarbetare, som innehaft sin
senaste mera stadigvarande anställning vid andra industriella företag, såsom
t. ex. den mekaniska verkstadsindustrien, järnbruks-, pappersbruks- och pappersmasseindustrierna.

Över arbetslösbetskommissionens beslut anfördes klagomål hos Kungl. Majit
dels den 26 april 1933 av svenska metallindustriarbetareförbundet, som hemställde,
att kommissionens beslut måtte undanröjas, i vad det gällde avstängning
av rörarbetare, dels ock den 4 maj 1933 av svenska bleck- och plåtslagareförbundets
avdelning nr 6, Stockholm, med instämmande av svenska bleck- och
plåtslagareförbundet, vari hemställdes, att utövare av bleck- och plåtslagaryrket
måtte erhålla arbetslöshetshjälp enligt samma grunder som före den 1
april 1933.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

I särskilda utlåtanden över klagomålen den 5 och 12 maj 1933 hemställde
arbetslöshetskommissionen, att framställningarna icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan nya konfliktdirektiv den 1 juli 1933 trätt i kraft och arbetslöshetskommissionen
i anledning av desamma genom cirkulär den 24 juli 1933 meddelat
de kommunala arbetslöshetsorganen, att dispens ånyo kunde ifrågakomma
för vissa arbetslösa inom byggnadsindustrien, anförde jämväl arbets■löshetskommittén
i Göteborg den 12 oktober 1933 klagomål hos Kungl. Majit,
vari yrkades, att, med undanröjande av arbetslöshetskommissionens beslut, i
Göteborg hemmahörande arbetslösa rörlednings-, plåtslageri- och måleriarbetare
måtte tillerkännas rätt att uppbära statlig arbetslöshetshjälp.

I utlåtande över klagomålen den 17 november 1933 anförde arbetslöshetskommissionen
bland annat, att kommissionen rörande avtalsförhållandena
inom rörlednings-, plåtslageri- och målerifacken i Göteborg inhämtat,
att riksavtalet inom förstnämnda fack vore uppsagt och ny
avtalsuppgörelse beroende på pågående underhandlingar, att det ettåriga
lokalavtalet för plåtslagarna i Göteborg vore uppsägbart per
den 31 december 1933 samt att nytt avtal vore träffat inom målerifacket, gällande
till den 1 april 1935. Oavsett örn avtalsförhållandena för ifrågavarande
arbetargrupper ordnades samtidigt med avtalsförhållandena för de i den
pågående byggnadskonflikten direkt invecklade arbetargrupperna, syntes
kommissionen ett påtagligt samband föreligga mellan lönenivåerna för samtliga
till husbyggnadsindustrien hänförliga arbetarkategorier. I varje fall
syntes ej kunna bestridas, att sådana rörlednings-, plåtslageri- och måleriarbetare,
som huvudsakligen arbetat vid uppförande av nya hus och reparationer
och dylikt i gamla hus, vore att betrakta såsom byggnadsarbetare och därmed
vore innefattade under de bestämmelser rörande dispensförfarande och rörande
verkningar av konflikt, som gällde för byggnadsarbetare. — Två ledamöter
av kommissionen avgåvo särskilt yttrande med hemställan, att Kungl.
Maj :t måtte lämna besvären utan bifall. Två andra ledamöter hemställde,
att Kungl. Majit måtte bifalla klagomålen.

Kungl. Majit har den 15 december 1933 meddelat följande beslut i ärendet:

»Vad först angår frågan om avstängning av arbetslösa måleriarbetare från
arbetslöshetshjälp, är i ärendet upplyst, att kollektivavtal för målerifacket är
gällande i hela riket till den 1 april 1935, och under sådana förhållanden
kunna måleriarbetarnas anställnings- och lönevillkor ej skäligen antagas röna
inverkan av den pågående byggnadskonflikten.

Vad därefter angår frågan örn avstängning av arbetslösa rörarbetare samt
bleck- och plåtslageriarbetare från arbetslöshetshjälp, bör vid tillämpning av
dispensförfarande beträffande ifrågavarande arbetargrupper iakttagas, att
den rådande arbetslösheten inom dessa fack kan antagas vara föranledd av
byggnadskonflikten endast i viss omfattning, bestämd med hänsyn till den
proportion, vari arbetare tillhörande dessa fack sedvanligen sysselsättas vid
nybyggen ävensom vid sådana reparationer, som kräva medverkan av bygg -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 29

nadsarbetare, hörande till de i byggnadskonflikten direkt indragna arbetargrupperna.

På grund härav prövar Kungl. Majit skäligt att, i anledning av de anförda
klagomålen, anbefalla arbetslöshetskommissionen att vid tillämpningen av
de för avstängning från arbetslöshetshjälp under arbetskonflikt gällande
grunderna ävensom av dispensförfarandet beakta ovan angivna förhållanden.»

Vid sin granskning av de i statsrådet förda protokollen har konstitutionsutskottet
funnit Kungl. Marits sistnämnda beslut angående behandlingen av
vissa sekundärt arbetslösa under byggnadskonflikten föranleda anmärkning
jämlikt 107 § regeringsformen. Konstitutionsutskottet har härom anfört följande: »Förevarande

beslut av Kungl. Majit står icke i god överensstämmelse med
grunderna för konfliktdirektiven. Beslutet, som innefattar en allmän tolkning
av direktiven, var påtagligen av beskaffenhet att medverka till förlängning
av en pågående arbetskonflikt, som varit till avsevärd skada för landets
näringsliv och vars lösning var en förutsättning för igångsättandet av
betydande statliga eller statsunderstödda arbeten för arbetslöshetens bekämpande.
Då beslutet sålunda varit ägnat att leda till skada för viktiga samhällsintressen,
borde det hava varit föredragande departementschefen angeläget
att icke tillstyrka Kungl. Majit att fatta förevarande principiellt betydelsefulla
beslut. Utskottet har därför icke kunnat underlåta att göra anmärkning
mot chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vilket utskottet
får för riksdagen anmäla.»

Konstitutionsutskottets nyssnämnda anmärkning har av riksdagens båda
kamrar lagts till handlingarna.

Den ståndpunkt, som särskilda utskottet vid föregående års riksdag angav Utskottet.
i fråga om konfliktdirektivens lydelse och innebörd, synes alltjämt böra vidhållas.
Vad angår tillämpningen av den avstängningsregel, som direktiven
innehålla med avseende på de sekundärt arbetslösa, gav särskilda utskottet
uttryck för den uppfattningen, att det gällde att uppdraga en gräns emellan
sådana arbetare, vilka med avseende å sina löne- och avtalsförhållanden hava
ett påvisbart intresse av konfliktens utgång, och andra. Det vore därvid icke
avsett att begränsa avstängningsregelns verkningar till sådana arbetare, vilka
äro parter i samma kollektivavtal som de i konflikten direkt indragna. Regeln
skulle kunna komma i tillämpning i sådana fall, som när exempelvis konflikt
inom sågverksindustrien medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrien, eller
då konflikt med fartygsbefäl, däckspersonal eller maskinpersonal leder till
arbetslöshet för den eller de andra grupperna. Sedan utskottet genom dessa
exempel angivit arten av den intressegemenskap, som bör föranleda regelns
användning, framhöll utskottet, att å andra sidan noga måste tillses, att regeln
icke åberopas, då intressegemenskapen endast är av mindre betydelse eller
av sekundär beskaffenhet. Såsom sådana sekundärt arbetslösa, för vilka ut -

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

gången av en konflikt icke på något sätt kan inverka på deras löne- och övriga
anställningsförhållanden och vilka alltså icke skulle drabbas av avstängning
till följd av konflikten, betecknade särskilda utskottet arbetarna i sådana fall,
då de vid visst arbetsföretag bliva arbetslösa till följd av att på grund av
arbetskonflikt råvarutillförseln eller krafttillgången till företaget stoppats
eller -—- det motsatta fallet — då exempelvis avverkning av virke inställes
till följd av en genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.

Till vad särskilda utskottet år 1933 sålunda anfört kan utskottet helt ansluta
sig. Huru önskvärt det än i och för sig vore, att man i själva lagtexten
kunde så tydligt angiva de gränser man vill uppdraga, att tillämpningen icke
behövde möta större svårigheter, kan det å andra sidan i praktiken icke undvikas,
att avgöranden måste träffas fall för fall med hänsynstagande till oavlåtligen
växlande förhållanden. Några detaljerade generella regler torde därför
svårligen kunna införas i lagtexten. Man får stanna vid en skälighetsprövning
efter vissa angivna direktiv.

Ovan anförda exemplifiering rörande dels sådana fall, då avstängning bör
äga rum, dels också sådana tillfällen, vid vilka regeln icke bör åberopas, synes
ådagalägga, att riksdagen år 1933 avsåg att så utforma konfliktdirektiven, att
det både klart framginge, att arbetslöshetshjalpen icke finge utnyttjas för att
stärka den ena partens uthållighet i en arbetskonflikt och att å andra sidan
oskäliga restriktioner icke skulle gälla. Då utskottet ger sin anslutning till
denna uppfattning, vill utskottet ytterligare understryka vikten av att bådadera
av de sålunda angivna synpunkterna tillbörligen beaktas.

Hörande de i en konflikt direkt indragna framgår av lagtextens ordalydelse,
att avstängning skall drabba dem, som deltaga i strejk eller äro föremål för
lockout, d. v. s. avbryta ett pågående arbete vid konfliktens utbrott. De sekundärt
arbetslösa åter skola avstängas, örn deras löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas röna inverkan av konflikten. Vid denna skälighetsprövning
bör uppenbarligen — såsom också särskilda utskottet år 1933 torde
hava avsett — hänsyn främst tagas till faktiskt föreliggande intressegemenskap
inom det i varje fall av en konflikt och dess verkningar berörda arbetsområdet.
Det förhållandet, att en yrkesgrupp är part i ett gällande avtal, kan
därvid icke vara av avgörande betydelse, såvida icke avtalstiden är så lång,
att samhörigheten med de i konflikten indragna yrkesgrupperna uppenbarligen
upphävts. Icke heller kan intressegemenskapen sägas vara obefintlig av
den anledningen, att viss del av en yrkesgrupp är sysselsatt med annat slags
arbete än annan del av samma yrkesgrupp, örn denna senare har intresse av
konfliktens utgång och hela gruppen har samma löne- och anställningsvillkor.

Arbetslöshetsförsäkringens anknytning till reservarbetslinjen.

I det av Kungl. Majit till 1933 års riksdag föreslagna hjälpsystemet ingingo
icke reservarbeten. På grund härav upptog departementschefen i fjolårets
proposition örn arbetslöshetsförsäkring icke frågan örn anknytning mellan
försäkringen och reservarbetslinjen till behandling.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

31

I det allmänna system för hjälpåtgärder emot arbetslöshet, som beslöts vid
1933 års riksdag, ingå reservarbeten som en integrerande del. Avlöningen vid
reservarbete skall fastställas av statens arbetslöshetskommission på sådant
sätt, att den ej överstiger den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten
kan i avsevärd grad beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom
jord- och skogsbruk. I den officiella statistiken upptagas de vid reservarbete
sysselsatta arbetarna såsom arbetslösa.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag yttrade vid behandlingen av frågan
örn anknytningen emellan arbetslöshetsförsäkringen och reservarbetslinjen, att
det med hänsyn till sättet för bestämmandet av avlöningen vid reservarbete
icke gärna kunde ifrågakomma, att en reservarbetare sett från försäkringens
synpunkt skulle betraktas som arbetslös. Han borde ur denna synpunkt helt
jämställas med den, som vore sysselsatt vid arbete å öppna arbetsmarknaden.
Härav följde, att en reservarbetare hade skyldighet och rätt att inbetala avgifter
till sin kassa, att han på grund av sådana avgifter kunde bliva understödsberättigad
samt att ny arbetslöshet skulle anses hava inträtt vid reservarbetets
upphörande, därest annan sysselsättning ej samtidigt erhölles. Vidare
följde av denna princip, att den, som utan giltig anledning lämnade ett
reservarbete, ej skulle få uppbära daghjälp under fyra veckors tid. Utskottet
förklarade därjämte, att det med hänsyn till sättet för bestämmandet av avlöningen
vid reservarbete icke torde vara möjligt att uttala något allmänt omdöme
örn att arbetslönen vid reservarbete uppfyllde det krav på avlöning, som
försäkringsförordningen uppställde, för att vägran att antaga erbjudet arbete
skulle föranleda avstängning från understöd.

X en av herr Trygger m. fl. avgiven reservation yrkades, att skyldighet
skulle införas för de försäkrade att, oavsett lönens storlek, vid risk av understödets
indragande antaga hänvisning till reservarbete.

Herr Hamrin m. fl. hemställde i avgiven reservation, att skyldighet skulle
införas för de försäkrade att vid extraordinära arbetslöshetsförhållanden efter
av tillsynsmyndigheten lämnad föreskrift antaga hänvisning till reservarbete
oavsett avlöningens storlek.

I årets proposition har departementschefen beträffande förevarande fråga
anfört följande:

»Till vad utskottet anfört örn förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen
och reservarbetslinjen kan jag ansluta mig. Jag anser salunda, att en medlem
i erkänd arbetslöshetskassa, som är sysselsatt vid reservarbete, med avseende
å rättigheter och skyldigheter i förhållande till arbetslöshetskassan skall betraktas,
som örn han vore sysselsatt å öppna arbetsmarknaden. Han har darior
skyldighet att erlägga avgifter till kassan och äger i en framtid åberopa dessa
avgifter för rätt till understöd. Först vid reservarbetets upphörande kan han
av kassan anses såsom arbetslös, och örn han utan giltig orsak lamnat reservarbetet
skall han avstängas från understöd under minst fyra veckor.

Tveksamhet torde egentligen blott kunna råda beträffande flugan om
skyldighet skall förefinnas för en arbetslös medlem av erkand arbetslöshets -

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

kassa att vid risk av understödets indragande antaga hänvisning till reservarbete.
Härvid är emellertid att märka följande. En medlem av en erkänd
arbetslöshetskassa lärer böra avstängas från understöd, därest han lämnar ett
av honom på öppna arbetsmarknaden innehaft arbete utan annat skäl än att
lönen icke kan betraktas som skälig. Däremot kan han utan att förlora sin understödsrätt
vägra att antaga ett erbjudet arbete på öppna arbetsmarknaden, örn
lönen icke är att anse som skälig. Någon anledning att i dessa avseenden särskilja
reservarbete från arbete på öppna arbetsmarknaden förefinnes icke enligt
min uppfattning. Jag ansluter mig alltså till utskottets förslag, att en vägran
att antaga hänvisning till reservarbete skall helt jämställas med en vägran
att antaga erbjudet arbete på öppna arbetsmarknaden. Genom det sätt, varpå
arbetslönerna vid reservarbetena numera beräknas, torde det för övrigt blott
mera sällan kunna förekomma, att avlöningen icke skulle komma att betraktas
som skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant
arbete. Exempel härå kan emellertid, såsom utskottet anfört, tänkas
beträffande ett såsom reservarbete anordnat vägarbete inom en utpräglad
jordbrukskommun.

Det av herr Hamrin m. fl. i en reservation framförda yrkandet örn skyldighet
för de försäkrade att under extraordinära arbetslöshetsförhållanden efter
därom av tillsynsmyndigheten lämnad föreskrift vid risk av understödets
indragande antaga hänvisning till reservarbete oavsett lönens storlek sammanhänger
med det av samma riksdagsledamöter förordade systemet för bestämmandet
av reservarbetslönen. Enligt detta system skulle reservarbetslönen
blott upp till fyra kronors höjd komma att sammanfalla med den av statens
arbetslöshetskommission fastställda lägsta grovarbetarlönen i orten. Vid högre
grovarbetarlöner skulle dessa reduceras enligt en stigande skala för bestämmandet
av reservarbetslönen. Inom den högre delen av löneskalan skulle det
därför ej utan vidare föreligga skyldighet för de försäkrade att antaga hänvisning
till reservarbete. Reservanterna ansågo ej heller, att en allmän sådan
skyldighet borde föreskrivas.

Med det av riksdagen fastställda systemet för bestämmandet av reservarbetslönen
lärer behov icke förefinnas av den av reservanterna förordade regeln.
Frågan örn skyldighet att antaga hänvisning till reservarbete bör sålunda
bedömas från fall till fall enligt de i försäkringsförordningen för arbeten över
huvud givna bestämmelserna. I likhet med utskottet anser jag icke, att behov
förefinnes av särskilt stadgande härom.»

I motionen I: 299 har herr Sam Larsson hemställt, att i 15 § i försäkringsförordningen
måtte införas ett stadgande örn att reservarbete, oavsett lönens
storlek, alltid skall anses såsom lämpligt arbete. Motionären erinrar örn att i
den av herr Hamrin m. fl. till särskilda utskottets utlåtande nr 18 fogade
reservationen anfördes, att den reservarbetslön, som sammanfölle med lägsta
grovarbetarlönen, alltid måste anses skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande
avlöning för sådant arbete som reservarbetet. I enlighet med den
ståndpunkt, som sålunda intagits av ifrågavarande reservanter, bör, framhål -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

33

ler motionären, då reservarbetslönen till följd av fjolårets riksdagsbeslut över
bela linjen kommit att i praktiken sammanfalla med lägsta grovarbetarlönen
å vederbörande orter, reservarbetslönen alltid anses såsom skälig avlöning ur
försäkringens ståndpunkt.

I likhet med särskilda utskottet vid 1933 års riksdag och departementsche- Utskottet.
fen anser utskottet, att en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, som är sysselsatt
vid reservarbete, med avseende å rättigheter och skyldigheter i förhållande
till kassan skall betraktas. som örn han vore sysselsatt å öppna arbetsmarknaden.

Vad däremot beträffar frågan, om en försäkrad skall vara skyldig att antaga
hänvisning till reservarbete vid risk av understödets indragande, kan utskottet
för sin del icke anse, att en vägran att antaga sådan hänvisning skall
under alla förhållanden jämställas med en vägran att antaga erbjudet arbete
på öppna arbetsmarknaden. För närvarande fastställes reservarbetslönen av
statens arbetslöshetskommission på sådant sätt, att den ej överstiger den lägsta
grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd grad beredas, med
beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. En på
dylikt sätt bestämd reservarbetslön måste enligt utskottets uppfattning alltid
anses som skälig från försäkringens synpunkt. Eljest skulle en sådan situation
kunna uppkomma, som att en jordbruksarbetare erhölle understöd fran sin kassa,
oaktat han vägrat att antaga hänvisning till ett såsom reservarbete anordnat
vägarbete med en avlöning, som vore högre än den av honom tidigare uppburna.

Vägran att antaga hänvisning till reservarbete bör således, oavsett örn avlöningen
enligt 15 § i försäkringsförordningen kan anses såsom skälig i förhållande
till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, medföra avstängning
från understöd från kassan.

Betänkligheter kunna emellertid anföras emot att i försäkringsförordningen
införes en uttrycklig bestämmelse i enlighet med vad utskottet nyss anfört.

Utskottet vill nämligen ytterligare betona, att den av utskottet i frågan intagna
ståndpunkten betingas av det förhållandet, att reservarbetslönen för närvarande
bestämmes på sätt, som utskottet nyss angivit. Örn reservarbetslönen
i en framtid skulle komma att fastställas till avsevärt lägre tal än lägsta
grovarbetarlönen, kan spörsmålet, huruvida vägran att antaga hänvisning
till ett på dylikt sätt avlönat reservarbete bör medföra avstängning från understöd
från erkänd arbetslöshetskassa, komma i en annan belysning. Då avlöningsbestämmelserna
vid reservarbetena kunna avgöras genom gemensam votering
av riksdagens båda kamrar men en i försäkringsförordningen införd bestämmelse
för att kunna ändras kräver samstämmiga beslut av båda kamrarna
och Kungl. Maj :t, skulle det kunna inträffa, att grunderna för bestämmandet
av reservarbetslönen förändrades utan att motsvarande ändring vidtoges i försäkringsförordningen.

På de av utskottet nu angivna skälen anser sig utskottet därför böra förorda,
att någon bestämmelse om försäkringens förhållande till reservarbetslinjen
icke intages i försäkringsförordningen. Utskottet förutsätter emellertid

Bihang till riksdagens protokoll 198^. 9 sami. £ avd. Nr 37 och 38. 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

därvid, att, så länge nuvarande bestämmelser angående reservarbetslönens fastställande
i sina huvuddrag tillämpas, vägran att antaga hänvisning till reservarbete
skall, oavsett reservarbetslönens storlek, medföra indragning av understödet
från kassan. Med reservarbete avser utskottet då sådant arbete, som
i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat anordnats såsom statligt eller
statskommunalt reservarbete.

Viss tids av giftsbetalning för rätt till understöd.

Enligt det av 1932 års sakkunniga framlagda förslaget erfordrades, för att
rätt till understöd från erkänd arbetslöshetskassa skulle föreligga för en medlem,
som icke tidigare uppburit understöd från kassan, att han för tid under
de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tjugufyra månaderna till
kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå veckoavgifter. För att
medlem, som tidigare uppburit understöd från kassan, skulle bliva understödsberättigad
krävdes, att han under de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna till kassan erlagt avgifter för en tid, motsvarande
minst tjugusex veckoavgifter. Därest medlem övergått från klass med lägre
daghjälp till klass med högre daghjälp, skulle den högre daghjälpen icke få
utgivas till honom, såvida icke summan av hans under nyss angivna förutsättningar
och tid erlagda avgifter minst motsvarade summan av femtiotvå
respektive tjugusex avgifter i den högre klassen, varjämte han efter övergången
alltid måste hava erlagt minst tjugusex respektive tretton avgifter i den
högre klassen.

I propositionen till 1933 års riksdag föreslogs sådan ändring i nu nämnda
villkor, att för rätt till understöd från kassan skulle första gången krävas
femtiotvå veckoavgifter under trettiosex månader och därpå följande gånger
tjugusex avgifter under aderton månader. Motsvarande ändring föreslogs i
bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång från klass med lägre daghjälp
till klass med högre daghjälp.

I motiveringen för ifrågavarande ändringar framhöll departementschefen, att
de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna på ett synnerligen restriktivt
sätt komme att avskära stora grupper av de försäkrade från att komma i åtnjutande
av försäkringens förmåner. Den av de sakkunniga inom grov- och
fabriksarbetareförbundet samt metallindustriarbetareförbundet verkställda undersökningen
utvisade nämligen, att för det förstnämnda förbundets del ej
mindre än 65 respektive 61 procent av antalet arbetslösa veckor under åren
1929 och 1930 skulle hava blivit diskvalificerade från understöd enbart på
grund av att 26 veckoavgifter ej erlagts under det närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna året. För metallindustriarbetareförbundets del voro
motsvarande siffror 54 och 42 procent. Departementschefen ansåg det därför
vara lyckligt, örn bestämmelserna på denna punkt något uppmjukades. I fråga
örn det sätt, varpå ökningen i försäkringens effektivitet borde ernås, övervägde
departementschefen lämpligheten av att, i stället för att utsträcka avgiftstiden,
bibehålla densamma vid två respektive ett år och i stället sänka antalet av -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

35

gifter till 40 respektive 20. På anförda skäl förordade departementschefen
emellertid en utökning av avgiftstiden.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag hemställde, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj :ts förslag måtte godkänna de bestämmelser, som i ämnet föreslagits
av 1932 års sakkunniga. Utskottet anförde därvid bland annat följande:

»Den av departementschefen verkställda kostnadsberäkningen giver vid handen,
att ifrågavarande utsträckning av den tid, inom vilken föreskrivet antal
avgifter skola vara erlagda, för såväl de försäkrade som för staten komme att
medföra en mycket betydande kostnadsökning. Redan ur ekonomiska synpunkter
måste således betänkligheter göra sig gällande emot ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag. Framför allt måste emellertid försäkringen förlora
mycket av sin stadga genom att den utsträckes till personer, som behöva så
lång tid som tre år för att erlägga 52 veckoavgifter. Därigenom skulle i försäkringen
kunna inlemmas personer, som under flera år tillbaka övervägande
delen av tiden varit arbetslösa och som rimligen ej kunna räknas till de försäkringsbara
fallen. Den begränsning till visst verksamhetsområde, som man,
i enlighet med vad utskottet förut anfört, principiellt bör eftersträva för försäkringen,
bleve härigenom redan från begynnelsen på ett betänkligt sätt uppmjukad.
Vidare skulle den önskade verkan av bestämmelserna, som består i
ett effektivt frånskiljande av de självständiga företagarna, enligt utskottets
förmenande till stor del försvinna.»

På av utskottet ytterligare anförda skäl uttalade utskottet, att, örn en uppmjukning
av de utav 1932 års sakkunniga föreslagna avgiftsbestämmelserna
över huvud ansåges böra ske, vilket utskottet emellertid avstyrkte, en sådan
uppmjukning borde verkställas genom att antalet avgifter, som skulle vara erlagda
under två respektive ett års tid, minskades.

I förevarande proposition nr 38 meddelar departementschefen, att han, till
komplettering av den tidigare verkställda undersökningen, under hösten 1933
låtit utföra vissa nya undersökningar för vinnande av mera material till jämförelse
mellan de skilda förslagen till bestämmelser örn avgiftsbetalning samt
det i fjolårets proposition diskuterade alternativet 20 avgifter under 12 månader.
De nya undersökningarna hava bestått dels i en kompletterande bearbetning
av det vid 1932 års undersökning vunna materialet och dels i en helt
ny undersökning av arbetslöshetsförhållandena inom träindustriarbetareförbundet.
1932 års undersökning grundade sig på 1928 års förslag till obligatorisk
försäkring, medan undersökningen inom träindustriarbetareförbundet
utgått från fjolårets förslag till frivillig försäkring. Genom sistnämnda undersökning
hava bland annat försäkringens verkningar under en långvarig
krisperiod kunnat belysas. En redogörelse över undersökningarna finnes såsom
bilaga fogad vid årets proposition.

Av den kompletterande undersökningen framgår, att alternativen 26 avgifter
under 6 kvartal och 20 avgifter under 4 kvartal i stort sett äro lika
effektiva. Dessa alternativ äro för grov- och fabriksarbetareförbundet omkring
30 procent och för metallindustriarbetareförbundet mellan 12 och 15
procent effektivare än alternativet 26 avgifter under 4 kvartal.

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Av undersökningen i träindustriarbetareförbundet framgår, att effektiviteten
i genomsnitt uppgick till 32 procent beträffande 1928 års förslag till obligatorisk
försäkring, 36 procent beträffande det av 1932 års sakkunniga framlagda
förslaget och 40 procent beträffande såväl det i propositionen 1933 framlagda
förslaget som alternativet 40 avgifter under 12 månader. 1932 års sakkunnigas
förslag är således omkring 12 procent effektivare än 1928 års förslag
till obligatorisk försäkring, trots att antalet avgifter och inbetalningstiderna
äro desamma. Orsaken härtill är uppenbarligen omläggningen av villkoret
örn avgiftsbetalning till att endast avse tiden före arbetslöshetens början. Undersökningen,
som avsåg tiden 1 januari 1929—1 juli 1933, utvisade vidare,
att försäkringens effektivitet håller sig tämligen stabil även under en långvarig
krisperiod. Detta är givetvis beroende på att en icke obetydlig omsättning
försiggår bland de arbetslösa.

Sedan departementschefen redogjort för det genom undersökningarna vunna
materialet, anför han bland annat följande:

»Vad angår övervägandet av vilket alternativ beträffande avgiftsbetalningen,
som man bör bestämma sig för, bör ihågkommas, att gränsdragningen för försäkringens
verksamhetsområde i viss mån måste utgöra en bedömningsfråga.
Man kan icke sänka kravet på visst antal under en begränsad tidsperiod erlagda
avgifter för långt, ty då kan man riskera, att försäkringen förlorar sin
karaktär av socialförsäkring och kommer att nalkas ett understödssystem. Å
andra sidan bör man icke ställa kravet på avgiftsbetalning för högt; det är då
fara värt, att anslutningen till försäkringen blir så ringa, att försäkringen ej
längre försvarar sin plats i det allmännas hjälpsystem för bekämpande av arbetslösheten.
Jag vill därjämte betona, att de genom en effektivitetsökning
förhöjda kostnaderna ingalunda komma att helt läggas på statsverket. De
försäkrade måste även bära sin andel därav. Då antalet understödda dagar
per medlem och år överstiger 21, måste de försäkrade helt bära den kostnadsökning,
som därav föranledes. Är arbetslösheten mindre, kommer kostnadsökningen
bland olika grupper av försäkrade att fördela sig så, att de bättre
ställda grupperna själva få bekosta större delen av kostnadsökningen, medan
de i inkomsthänseende sämre ställda grupperna få en större andel av kostnaderna
ersatt genom statsbidraget. Dessa dåligt ställda arbetargrupper skulle
ändock ha kommit att tungt belasta det allmännas arbetslöshetshjälp. Det
torde komma att visa sig, att försäkringen för det allmänna är en jämförelsevis
billig form av arbetslöshetshjälp.

Genom den kostnadsberäkning, som jag låtit verkställa, ha naturligtvis icke
erhållits några definitiva siffror över de blivande kostnaderna för försäkringen.
Siffrorna avse endast att ungefärligen visa, vilka kostnaderna skulle
vara, för den händelse försäkringen nu varit helt genomförd. Kostnaderna
för daghjälpen skulle vid alternativet 26 avgifter under 12 månader uppgå till
29.8 miljoner kronor. Av dessa kostnader skulle på statsverket falla 14.3 miljoner
kronor och på de försäkrade stanna 15.5 miljoner kronor. Vid alternativet
20 avgifter under 12 månader, vilket i effektivitetshänseende är nära

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

37

jämställt med alternativet 26 avgifter under 18 månader, skulle kostnaderna
för daghjälpen uppgå till 37.0 miljoner kronor, varav på statsverket skulle
falla 15.7 miljoner kronor och på de försäkrade stanna 21.3 miljoner kronor.

Jag erinrar örn att beräkningarna avse en fullt utbyggd försäkring med omkring
700,000 kassemedlemmar.

För min del anser jag mig efter ett förnyat övervägande av frågan böra förorda,
att bestämmelserna örn avgiftsbetalning utformas så, att den högre effektiviteten,
eller omkring 40 procent beträffande träindustriarbetareförbundet, ernås.
Detta är — som redan antytts — fallet med både alternativet 26 avgifter
under 18 månader och alternativet 20 avgifter under 12 månader.»

I fråga örn valet mellan dessa båda alternativ har departementschefen, med
hänsyn till vad särskilda utskottet vid 1933 års riksdag anfört, icke ansett
sig böra vidhålla sin föregående år intagna ståndpunkt utan i stället förordat
alternativet 20 avgifter under 12 månader. I anslutning härtill föreslår departementschefen
motsvarande ändringar i bestämmelserna örn understödsrätt
efter övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp.

I motionen 1:299 har herr Sam Larsson hemställt, att villkoret örn avgiftsbetalning
för rätt till understöd måtte utformas i enlighet med vad särskilda
utskottet vid 1933 års riksdag föreslagit. Motionären förordar sålunda alternativet
26 avgifter under 12 månader jämte motsvarande följdbestämmelser.

Utskottet kan i förevarande fråga ansluta sig till vad särskilda utskottet Utskottet.
vid 1933 års riksdag anfört till stöd för sin tillstyrkan av de avgiftsbestämmelser,
som föreslagits av 1932 års sakkunniga. Utskottet anser det sålunda
för försäkringens bestånd vara synnerligen viktigt, att försäkringen från början
erhåller tillräcklig stadga. De uppmjukade avgiftsbestämmelserna kunna
medföra allt för stora medlemsavgifter för de försäkrade samt ekonomiska påfrestningar
på kassorna. Att den genom uppmjukningen uppkommande kostnadsökningen
till större delen torde falla på de försäkrade kan därför icke
sägas utgöra tillräckligt skäl för ett godtagande av de av departementschefen
föreslagna avgiftsbestämmelserna.

Utskottet tillstyrker förty, att riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts
förslag måtte godkänna de bestämmelser örn avgiftsbetalning såsom villkor
för understödsrätt, som föreslagits av 1932 års sakkunniga och tillstyrkts av
särskilda utskottet vid 1933 års riksdag.

Självständiga företagares ställning till försäkringen.

1932 års sakkunniga anförde beträffande omfattningen av försäkringen, att
det vore önskvärt, att densamma gjordes tillämplig allenast å verkliga lönearbetare.
Då det emellertid mötte betydande svårigheter att positivt bestämma,
vem som skulle anses som lönearbetare, föreslogo de sakkunniga, att man
negativt skulle bestämma, att den, som vore självständig företagare, skulle

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

uteslutas fran medlemskap. Med hänsyn till önskvärdheten av att smärre
jordbrukare, som för sitt uppehälle huvudsakligen vore beroende av lönearbete,
bereddes tillfälle att inträda i försäkringen, uppställdes icke ett absolut förbud
för dem, som regelbundet men endast viss del av året vore att anse som
självständiga företagare, att ingå och kvarstå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa.
De sakkunniga föreslogo i stället en bestämmelse örn att
kassa skulle vara skyldig att från medlemskap utesluta den, som under de
senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning
såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas
till arbete för annans räkning. Omfattningen av begreppet självständig företagare
överlämnades åt praxis att utforma. De sakkunniga anförde, att tiden
fem månader valts med hänsyn till att, örn någon under längre tid än sex månader
av ett år varit medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, möjlighet funnits
att inbetala av de sakkunniga föreslaget antal avgifter för att rätt till understöd
skulle föreligga.

I propositionen till 1933 års riksdag tillstyrkte departementschefen oförändrat,
vad de sakkunniga i ifrågavarande avseende föreslagit.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag fann ej anledning att yttra sig i
frågan utan tillstyrkte förslaget i denna del. I en vid utskottets utlåtande
fogad reservation med hemställan örn avslag å propositionen förklarade emellertid
herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp utan närmare motivering, att
de ansågo avgränsningen av de självständiga företagarna utgöra en fråga, som
enligt deras uppfattning ej lösts på ett tillfredsställande sätt.

Under debatten i kamrarna anfördes från olika håll, att det vore en svaghet
i förslaget, att en mindre jordbrukare, som på grund av bristande tillgång på
skogsarbete bleve hänvisad att leva på sin egen gård i mer än fem månader
av ett år, skulle uteslutas från försäkringen.

I förevarande proposition nr 38 har departementschefen utförligt motiverat
anledningen till att lösningen av frågan örn de självständiga företagarnas
ställning i förhållande till försäkringen sökts enligt de av de sakkunniga föreslagna
huvudlinjerna. Beträffande den tidrymd inom året, under vilken en
medlem av erkänd arbetslöshetskassa bör berättigas att verka såsom självständig
företagare, anför departementschefen följande:

»Avgörandet av frågan örn den tidrymd inom de senast förflutna tolv månaderna,
under vilken medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa böra kunna verka
såsom självständiga företagare, utan att rätten till medlemskap förloras, torde
främst böra vara beroende på hur gränsen emot de rena självständiga företagarna
önskas dragen. Ju längre den tidrymd under de senast förflutna tolv månaderna
göres, under vilken medlemmar i erkända arbetslöshetskassor skola kunna vara
självständiga företagare, desto flera hemmansägare och arrendatorer med tämligen
stora jordbruk kunna ansluta sig till försäkringen. Såsom jag nyss anfört,
är det enligt min uppfattning lämpligt, att gränsen i detta avseende dragés ganska
snävt. Man kan emellertid vid avgörandet av frågan icke bortse från
att densamma måste bedömas jämväl med hänsyn till att rätt till erhällan -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

39

de av understöd inträder efter det ett visst antal avgifter erlagts — naturligtvis
dock endast därest övriga förutsättningar för understödsrätt föreligga.
Sålunda torde man i möjligaste mån böra förhindra, att medlemmar, som
fullgjort vad på dem ankommer, för att de skola vara berättigade till understöd
vid arbetslöshet, skola förlora sitt medlemskap, innan de hunnit göra sin
understödsrätt gällande.

Även med utgångspunkt från de sakkunnigas förslag i fråga om avgränsningen
mot de självständiga företagarna och örn viss avgiftsbetalning för erhållande
av rätt till understöd kan en jordbrukare, som erlagt föreskrivet
antal avgifter för tid, under vilken han arbetat som lönearbetare, komma att
uteslutas ur kassan, innan han ännu varit i tillfälle att göra rätten till understöd
gällande. Detta blir nämligen fallet, så snart han under de senast förflutna
tolv månaderna verkat som självständig företagare i mer än fem månader.
Då bestämmelserna sålunda kunna komma att verka obilligt emot vissa försäkrade,
torde det vara lämpligt att något mildra desamma utan att likväl
uppgiva den principiella inställningen till frågan. En bidragande orsak till
en sådan mildring är jämväl, att jag av skäl, som jag tidigare anfört, ansett
mig böra föreslå, att understödsrätt skall inträda, första gången efter 40 under
två år erlagda avgifter och därpå följande gånger efter 20 under ett år erlagda
avgifter. En enligt min mening lämplig avvägning av bestämmelserna i fråga
örn de självständiga företagarna vinnes, örn tidslängden för den verksamhet
som självständig företagare, som medför uteslutning ur kassan, bestämmes till
sex i stället för fem månader av de senast förflutna tolv månaderna. Visserligen
kan, även örn gränslinjen flyttas pa nu angivet sätt, pa grund av
ändringen i bestämmelserna örn antalet avgifter, som krävas för vinnande av
understödsrätt, en medlem under vissa speciella förhållanden komma att uteslutas
ur kassan, efter det han erlagt föreskrivet antal avgifter men innan han
varit i tillfälle att göra rätten till understöd gällande. Detta lärer likväl icke
böra förhindra en ur skilda synpunkter önskvärd allmän gränsdragning emot de
självständiga företagarna.»

I motionen I: 299 har herr Sam Larsson hemställt, att riksdagen måtte med
ändring av Kungl. Maj:ts förslag godkänna, vad som på denna punkt föreslagits
av 1932 års sakkunniga och tillstyrkts av särskilda utskottet vid 1933
års riksdag.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att frågan om de självständiga
företagarnas ställning till försäkringen bör lösas i enlighet med de
huvudlinjer, som angivits av 1932 års sakkunniga.

Vad däremot beträffar frågan om den tidrymd inom de senast förflutna tolv
månaderna, under vilken medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa böra kunna
verka såsom självständiga företagare utan att rätten till medlemskap förloras,
kan utskottet icke känna sig övertygat örn riktigheten av vad departementschefen
därom anfört. Utskottet anser för sin del, att det principiella
villkoret för rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa bör vara, att

Utskottet.

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

vederbörande under större delen av året är att betrakta som lönearbetare. Enligt
utskottets mening är det synnerligen lämpligt, att en marginal finnes
mellan den del av året, för vilken avgifter måste erläggas, därest rätt till
understöd skall erhållas, och den tidrymd, under vilken den försäkrade måste
liava varit att betrakta som lönearbetare, för att medlemsrätten skall bevaras.
Därigenom vinnes den fördelen, att personer icke ansluta sig till någon arbetslöshetskassa,
vilka för att bliva understödsberättigade måste inneha lönearbete
och erlägga avgifter för hela den tid, som de ej äro självständiga företagare,
Med de bestämmelser angående avgiftsbetalning för rätt till understöd, som
utskottet i annat sammanhang tillstyrkt, skulle det vid bifall i förevarande
hänseende till Kungl. Maj:ts förslag ej bliva någon marginal alls. En marginal
örn en månad är enligt utskottets uppfattning nödvändig.

På sålunda angivna skäl ansluter utskottet sig förty till det i motionen I: 299
med avseende å denna punkt gjorda yrkandet.

Förhållandet till fattigvården.

Beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården
föreslog majoriteten av 1926 års sakkunniga, att daghjälp skulle få utgivas
till medlem, som i anledning av arbetslöshet åtnjöte fattigvård för sig eller för
någon familjemedlem, allenast i den mån fattigvården icke uppginge till det
för daghjälpen föreskrivna maximum. Tva ledamöter av de sakkunniga ansågo,
att daghjälp borde utgå oberoende av huruvida vederbörande uppbure
fattigvård eller icke.

1932 års sakkunniga förordade en annan lösning av frågan. De sakkunniga
föreslogo nämligen, att daghjälp ej alls skulle få utgå till medlem, som
i anledning av arbetslöshet uppbar fattigvård av annat slag än som omförmäles
i 50 § 2 mom. i lagen örn fattigvården. Detsamma skulle gälla,
då någon, för vilken den försäkrade hade försörjningsplikt, i anledning av
hans arbetslöshet uppbar fattigvård; för sådana familjemedlemmar gjordes
ytterligare undantag beträffande vård å sjukvårdsanstalt. I samband härmed
föreslogo de sakkunniga införande i fattigvårdslagen av skyldighet för
fattigvårdsstyrelsen att till arbetslöshetskassans styrelse lämna uppgift angående
meddelad fattigvård.

I yttrandena över 1933 års sakkunnigpromemoria uttalades från skilda
håll, bland annat av statens arbetslöshetskommission, tillfredsställelse med
förslaget i denna del. Å andra sidan anförde kammarrätten, att förslaget
syntes strida emot de allmänna principerna för fattigvården samt mot försäkringsmässiga
grunder. Kammarrätten erinrade vidare, att en dylik gränsdragning
emot fattigvården icke skett beträffande de former av socialförsäkring,
som redan reglerats. Styrelsen för svenska stadsförbundet framhöll,
att ifrågavarande regel skulle omintetgöra den avlastning från fattigvården,
som försäkringen eljest vore ägnad att medföra.

I propositionen till 1933 års riksdag uttalade departementschefen, att det
ur olika synpunkter skulle vara till stor fördel, örn det läte sig göra att upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

41

draga en klar gräns mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. Med
hänsyn bland annat till de i yttrandena framkomna anmärkningarna ansåg
sig departementschefen emellertid ej kunna följa sakkunnigförslaget på denna
punkt. Departementschefen föreslog i stället, att daghjälpen skulle kunna
suppleras av fattigvården utan att detta inverkade på daghjälpens belopp.
Vid sådant förhållande förelåg icke behov av någon författningsbestämmelse
i ämnet.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag förklarade sig dela departementschefens
uppfattning, att sammanblandning mellan arbetslöshetshjälp och fattigvård
i möjligaste mån borde upphöra. För den arbetslöshetshjälp, som
består av kommunalt kontantunderstöd med statsbidrag, förordade utskottet
jämväl enahanda regler, som av 1932 års sakkunniga föreslagits för arbetslöshetsförsäkringens
del; dock gjordes ytterligare undantag för tillfällig fattigvård,
som i synnerligen trängande fall utgives till arbetslös person eller
hans familj. Riksdagens beslut fattades i enlighet med utskottets förslag.

Beträffande arbetslöshetsförsäkringen ansåg sig utskottet i likhet med departementschefen
ej kunna förorda, att sakkunnigförslaget då genomfördes.
Utskottet erinrade örn att frågan örn en gränsdragning mellan fattigvården
och olika former av socialförsäkring för närvarande vore föremål för omprövning
vid pågående utredningar örn planmässighet och enhetlighet inom
samhällets sociala hjälpverksamhet. Frågan krävde emellertid ett skyndsamt
avgörande. Av denna anledning hemställde utskottet i annat sammanhang,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande
reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess
olika former samt den allmänna fattigvården. I samband därmed hemställde
utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning jämväl
beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp
utan fattigvårds karaktär samt örn behovet och lämpligheten av
laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse den 21 juni
1933, nr 356).

Departementschefen har i propositionen nr 38 beträffande frågan örn förhållandet
mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården anfört följande!

»I anledning av riksdagens nyssnämnda skrivelse har jag inom socialdepartementet
låtit verkställa en förberedande utredning beträffande den förstnämnda
av de i skrivelsen berörda frågorna. På föredragning av mig har Kungl.
Maj :t härefter anbefallt länsstyrelserna att införskaffa särskild utredning från
kommunerna till närmare belysning av det sätt, varpå kommunerna ordnat den
del av arbetslöshetshjälpen, som ej består i anordnande av arbeten och ej
heller består i utgivande av kontantunderstöd med statsbidrag. Bearbetning
av det från kommunerna inkomna vidlyftiga utredningsmaterialet har igångsatts
inom departementet. Särskild utredning har också inom departementet
verkställts rörande innebörden av gällande rätt i fråga om kommuns befogenhet
att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär.

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Såsom jag föregående år anförde, måste en gränsdragning emellan arbetslöshetsförsäkringen
och den allmänna fattigvården ingå som ett led i ett allmänt
åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet förenade fattigvården
och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till följd av arbetslöshet. Ett
dylikt åtskiljande sammanhänger nära med frågan om åstadkommande av en
större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna av den sociala hjälpverksamheten.
Denna fråga är som bekant för utredning överlämnad till de
s. k. organisationssakkunniga. Nämnda sakkunniga hava numera i en till
mig överlämnad promemoria meddelat, att de sakkunniga vid sina undersökningar
i nyssnämnda fråga jämväl behandlat frågan örn förhållandet mellan
arbetslöshetshjälpen och fattigvården. I promemorian uttalas vidare, att de
sakkunniga funnit, att vissa materiella bestämmelser i fattigvårdslagen, exempelvis
2 § och dess tillämpning under arbetslöshet, stöde i nära sammanhang
med de organisationsfrågor, som närmast överlämnats till de sakkunniga.
De sakkunnigas arbete på detta område kunde således komma att beröra en
del av den av riksdagen begärda utredningen.

I det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är det uppenbarligen icke möjligt
att föreslå några särskilda bestämmelser till reglering av förhållandet mellan
arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården. Jag förordar
i anslutning härtill i likhet med föregående år, att daghjälpen från försäkringen
må kunna i alla de fall, då behov därav föreligger, suppleras av fattigvård
samt att detta icke skall inverka på daghjälpens storlek.»

På sätt departementschefen anfört, lärer det med hänsyn till pågående utredningar
icke vara möjligt att nu skrida till en definitiv reglering av förhållandet
mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. Utskottet tillstyrker
därför Kungl. Maj:ts förslag, att daghjälp från erkända arbetslöshetskassor
må kunna suppleras av understöd från fattigvården utan att detta
skall inverka på daghjälpens storlek. Betänkligheterna emot bifall till nämnda
förslag måste enligt utskottets mening numera vara väsentligt mindre än
tidigare, sedan en avsevärd förbättring på grund av föregående års riksdagsbeslut
inträtt med avseende å den förr allmänt förekommande sammanblandningen
mellan kommunala kontantunderstöd med statsbidrag och understöd
från fattigvården. Såsom utskottet tidigare anfört, lärer för övrigt faran
för missbruk vid en dylik sammanblandning vara mycket större än vid sammanblandning
mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården.

I likhet med departementschefen anser utskottet emellertid principiellt, att
olika former av samhällelig hjälpverksamhet böra hållas åtskilda, så att en
person icke samtidigt beredes hjälp från olika håll. På grund härav vill
utskottet giva uttryck åt önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet
bedrivas med sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhåller tillfälle att
pröva frågan i hela dess vidd.

Med hänsyn till utskottets ifrågavarande uppfattning örn den riktning, i
vilken lösningen av frågan om förhållandet mellan olika former av det allmännas
hjälpverksamhet bör sökas, anser utskottet det vara nödvändigt att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

43

betona, att medlemmarna i de blivande erkända arbetslöshetskassorna böra
vara skyldiga att respektera de förändrade bestämmelser beträffande uppbärandet
av daghjälp samtidigt med understöd från fattigvården, som statsmakterna
kunna finna lämpligt att stadga. En erinran härom lärer böra införas
i kassornas stadgar.

Hemarbetarnas ställning till försäkringen.

1932 års sakkunniga yttrade angående hemarbetarna, att det torde vara
ostridigt, att denna grupp av arbetare ej lämpligen kunde inordnas i ett system
av arbetslöshetsförsäkring. De sakkunniga hänvisade i sådant hänseende till
den i 1928 års betänkande anförda motiveringen för uteslutandet av hemarbetarna
från den obligatoriska försäkringen. Hemarbetarna intoge, anfördes
det i sistnämnda betänkande, en mellanställning mellan självständiga
yrkesutövare och egentliga arbetare, och kåren utgjordes i icke ringa utsträckning
av hemmavarande hustrur och minderåriga barn. Det vore synnerligen
svårt att erhålla effektiv kontroll därå, att vederbörande verkligen vore arbetslös.

I propositionen till 1933 års riksdag yttrade departementschefen, att han
i likhet med de sakkunniga ansåge det ur kontrollsynpunkt vara omöjligt att
inbegripa hemarbetarna under försäkringen, varför han ej funne sig kunna
förorda någon ändring av de föreslagna bestämmelserna.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag fann ej anledning att yttra sig i
frågan utan tillstyrkte förslaget i denna del. I olika reservationer anfördes
emellertid avvikande meningar. Sålunda yttrade herrar Westman och Pehrsson
i Bramstorp, att behandlingen av hemarbetarna vore en bland de frågor
i förslaget, som enligt deras mening ej lösts på ett tillfredsställande sätt.
Vidare förklarade herr Trygger m. fl., att de icke kunde finna den anförda
motiveringen för hemarbetarnas uteslutande övertygande, samt yttrade i fortsättningen
:

De s. k. hemarbetarna utgjordes till mycket stor del av arbetare, vilka hade
lika fast anställning som de arbetare, vilka utförde sitt arbete å av arbetsgivaren
anvisad arbetsplats. Exempel härå erbjöde skrädderiarbetarna inom
konfektionsbranschen och vissa grupper av textilarbetare, särskilt i Västergötland.
Det framstode som en orättvisa, örn dessa arbetare i realiteten skulle
lämnas utanför försäkringen. Svårigheterna att erhålla tillfredsställande kontroll
på att hemarbetarna verkligen innehade arbete under tid, för vilken de
erlade avgifter, och att de vore arbetslösa, då de framställde begäran örn
understöd, torde ingalunda vara oöverkomliga. I stor utsträckning torde man
kunna lita på den kontroll, som utövades av vederbörandes kamrater, och i
övrigt kunde uppgifter härom erhållas av arbetsgivaren. Härvid borde jämväl
hållas i minne, att enligt av departementschefen i annat sammanhang given
motivering rätt att erlägga avgift i allmänhet skulle föreligga, även örn arbete
blott innehafts en dag i veckan.

I årets proposition har departementschefen lämnat en redogörelse beträffande
tillgängligt statistiskt material i fråga örn antalet hemarbetare samt
deras fördelning geografiskt sett och å olika yrken m. m. Av redogörelsen

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

framgår, att exakta uppgifter beträffande hemarbetarna icke äro tillgängliga
med avseende å tiden efter år 1912. Departementschefen meddelar vidare,
att de till beklädnadsarbetareförbundet anslutna hemarbetarna automatiskt äro
medlemmar i förbundets arbetslöshetskassa samt att, enligt uppgift från förbundet,
några särskilda svårigheter icke varit förenade med kontrollen å hemarbetarna.

Departementschefen anför härefter följande:

»Vid ett förnyat övervägande av frågan örn hemarbetarnas ställning till en
statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring finner jag mig fortfarande böra vidhålla
den uppfattningen, att denna arbetargrupp icke lämpligen kan inordnas
under försäkringen. Det synes mig vara synnerligen viktigt, att försäkringen
från början konstrueras så, att möjligheter till missbruk i görligaste mån förhindras.
Ingen torde kunna bestrida, att svårigheterna att ordna en effektiv
kontroll i varje fall äro betydligt större beträffande de arbetare, som ej arbeta
under arbetsgivarens direkta ledning och tillsyn, än beträffande vanliga verkstadsarbetare.
Att något fackförbund ansett sig kunna medtaga hemarbetare
i sin nuvarande arbetslöshetskassa utan att på något sätt särskilja dem från
verkstadsarbetare torde knappast kunna tagas till intäkt för ett påstående,
att en liknande åtgärd vore möjlig att genomföra vid en statsunderstödd försäkring.
Man måste nämligen bland annat vid en jämförelse uppmärksamma
de stränga bestämmelser, som gälla i ifrågavarande fackförbunds arbetslöshetskassa,
för att rätt till understöd skall föreligga, ävensom det förhållandet,
att praktiskt taget samtliga medlemmarna i kassan äro bosatta i städer
eller i stadsliknande samhällen, varest möjligheterna till kontroll äro väsentligt
större än på landet. Fordringarna på kontroll och bevislighet måste vid
en statsunderstödd försäkring ställas högt. Man kan där icke åtnöja sig med
att en funktionär så att säga har på känn, att en viss medlem icke haft arbete
under tid, för vilken ersättning sökes. I förordningen finnes intagen en
föreskrift om att tiden för arbetsanställning skall styrkas medelst intyg från
arbetsgivaren. Detta torde vara omöjligt att fordra för hemarbetarnas del.
Arbetsgivaren kan i sådant hänseende blott bestyrka, att hemarbetaren avlämnat
viss kvantitet färdiga varor, men örn arbetet utförts av hemarbetaren
själv eller en annan person samt huru lång arbetstiden varit kan ej bedömas
härav. De i förordningen intagna bestämmelserna om dagunderstöd vid korttidsarbete
skulle vidare vara omöjliga att tillämpa å arbetare, för vilka arbetstiden
ej i detalj kan kontrolleras. I båda dessa avseenden skulle sålunda ett
inordnande av hemarbetarna under försäkringen kräva särbestämmelser.

Även örn antalet hemarbetare, som arbeta åt mera än en arbetsgivare, är
förhållandevis litet, måste dock blotta möjligheten av att så kan i praktiken
vara fallet i hög grad skärpa fordringarna på kontroll, därest hemarbetarna
skulle medgivas rätt att ingå i försäkringen. En ur kontrollsynpunkt försvårande
faktor är vidare det stora antalet gifta kvinnor bland hemarbetarna.
År 1912 voro sålunda av 22,214 kvinnliga hemarbetare icke mindre
än över 10,000 eller omkring 46 procent gifta. Denna uppgift tyder därjämte

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

45

på att behovet av en arbetslöshetsförsäkring för hemarbetarnas del icke är
särskilt framträdande.

Man skulle visserligen med hänsyn till försäkringsbarhet och kontrollsvårighet
kunna tänka sig en uppdelning av hemarbetarna antingen i förhållande
till hemarbetets karaktär av huvud- eller bisysselsättning eller i förhållande
till bosättningen — stad eller större samhälle i motsats till landsbygden.
I intetdera fallet torde uppdelningen emellertid giva ett rättvist
resultat eller kunna utan betydande svårigheter genomföras, utan komme den
troligen alltid att giva upphov till tvister och missnöje.»

Av vad departementschefen anfört framgår, att den enda orsaken till att
hemarbetarna uteslutits från möjligheten att bliva arbetslöshetsförsäkrade är
svårigheten att beträffande denna arbetargrupp ordna en effektiv kontroll.
Utskottet är givetvis ense med departementschefen i fråga örn angelägenheten
av att försäkringen ordnas så, att möjligheter till missbruk av densamma
förhindras. Å andra sidan vill utskottet icke bestrida, att det med hänsyn
till hemarbetarnas antal och ofta ovissa arbetsförhållanden skulle vara önskvärt,
örn ett sådant kontrollsystem skulle kunna anordnas, att även dessa
arbetare kunde inordnas under försäkringen. Utskottet kan icke undgå att
finna, att det föreliggande statistiska materialet icke är tillräckligt för ett
bedömande av frågan, huruvida icke åtminstone beträffande någon grupp av
hemarbetarna sådana anordningar kunde träffas, att risken för missbruk av
försäkringen bleve undanröjd. Med den snabba utvecklingen av näringslivet
under de senaste decennierna måste utredningen rörande hemarbetarnas förhållanden
år 1912 numera anses vara föråldrad. Utskottet önskar därför
framhålla lämpligheten av att beträffande hemarbetarna en ny statistisk utredning
verkställes. När denna utredning föreligger, torde till förnyat övervägande
kunna upptagas frågan, huruvida hemarbetarna eller någon grupp
av dem skulle kunna inordnas under försäkringen.

I frågans nuvarande läge vill utskottet tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag på
denna punkt.

Grunderna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna.

I samband med redogörelsen för det huvudsakliga innehållet av Kungl.
Maj:ts förslag har utskottet lämnat en översikt över de föreslagna grunderna
för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna. Utskottet tillåter sig
här att hänvisa till nämnda översikt (sid. 13).

I propositionen till 1933 års riksdag föreslog departementschefen, att de
av honom förordade grunderna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna
skulle av riksdagen knytas som villkor vid anslagets beviljande för
att sedan av Kungl. Majit sammanfattas i en särskild kungörelse.

Särskilda utskottet vid fjolårets riksdag anförde i sitt utlåtande nr 20 bland
följande:

»Den huvudprincip, som ligger till grund för utmätandet av statsbidraget,

Utskottet.

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

innebär, att en procentuellt sett större hjälp lämnas till kassor, som organiseras
av de i löneavseende och med hänsyn till arbetslöshetsrisk sämre ställda
arbetarna. Därigenom torde möjlighet hava öppnats även för exempelvis lantoch
skogsarbetarna att bilda arbetslöshetskassor. Utskottet anser detta utgöra
en styrka hos förslaget. Vidare hava statens förpliktelser begränsats, i
avsikt att risk ej skall föreligga för att en oproportionerligt stor börda vid
större kriser skall kunna komma att belasta det allmänna. Kassorna hava
i stället skyldighet att vid sådana tillfällen själva svara för de ökade kostnaderna
för sin understödsverksamhet och att, örn så skulle erfordras av ekonomiska
skäl, begränsa sin verksamhet. Genom de i detta hänseende givna
bestämmelserna torde enligt utskottets uppfattning en tillräckligt fast grund
hava lagts för försäkringens bestånd.

Utskottet finner jämväl i övrigt grunderna för statsbidraget vara väl avvägda
och tillstyrker därför bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Vad angår Kungl. Maj:ts förslag att grunderna för statsbidraget av riksdagen
endast skulle fogas som villkor vid anslagsbeviljandet, varpå grunderna
skulle av Kungl. Majit sammanfattas i en kungörelse, är det väl sant,
att detta förfaringssätt använts vid den år 1931 genomförda sjukkassereformen.
Då emellertid beträffande arbetslöshetsförsäkringen statsbidragsgrundernas
utformning ingår som ett viktigt led i strävandena att i olika avseenden
förhindra en icke önskvärd utveckling av försäkringen, synes det utskottet
vara lämpligt, att de erhålla den större stadga, som ligger i att de
fastställas i form av en av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt antagen
författning. Utskottet vill därför förorda, att statsbidragsgrunderna sammanfattas
i en särskild av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt antagen förordning.
»

Särskilda utskottet framlade förslag till sådan förordning.

Departementschefen har i årets proposition beträffande förevarande fråga
anfört bland annat följande:

»Med anledning av utskottets förslag, att statsbidragsgrunderna skulle sammanfattas
i en särskild av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt antagen förordning,
vill jag framhålla, att de av utskottet till stöd för dess uppfattning
framhållna synpunkterna näppeligen kunna här tillmätas större betydelse än
vid sjukkassereformen. Även enligt den nya sjukförsäkringslagstiftningen utgöra
nämligen statsbidragens former och storlek en viktig punkt i hela systemet;
som exempel kan särskilt nämnas läkarvårdsbidraget. Tillräckliga skäl
saknas alltså enligt mitt förmenande för att genmföra den legislativa utformningen
på annat sätt nu än vid sjukkassereformen. Jag förordar därför i likhet
med föregående år, att grunderna för statsbidraget knytas som villkor vid
anslagsbeviljandet för att sedan av Kungl. Majit sammanfattas i en kungörelse.

Beträffande den närmare utformningen av statsbidragsgrunderna har jag
icke funnit skäl att frångå, vad som i detta avseende föreslogs i 1933 års pro -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

47

position. De av mig förordade statsbidragsgrunderna äro fullständigt likalydande
med de föregående år föreslagna.»

I motionen I: 300 har herr Sam Larsson, under åberopande av de av särskilda
utskottet vid 1933 års riksdag anförda skäl, hemställt, att riksdagen
måtte för sin del antaga ett i motionen intaget förslag till förordning örn statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor. Ifrågavarande förslag till förordning
är likalydande med det av särskilda utskottet förordade.

Vad beträffar de av Kungl. Maj :t föreslagna grunderna för statsbidrag till Utskottet.
de erkända arbetslöshetskassorna kan utskottet helt ansluta sig till vad särskilda
utskottet vid 1933 års riksdag anfört. Utskottet tillstyrker förty bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

I det framlagda förslaget till försäkring måste statsbidragsgrunderna betraktas
såsom det i verklig mening konstitutiva. Det synes därför utskottet
vara oegentligt, örn desamma skulle kunna bliva föremål för ändring genom
en gemensam votering av riksdagens båda kamrar. Statsbidragsgrunderna torde
i stället böra givas den större stadga, som följer av att de fastställas i en
av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt antagen förordning. Utskottet vill
därjämte erinra örn att grunderna för statsbidrag till ålderspensioneringen intagits
i lagen örn allmän pensionsförsäkring.

I fråga örn utformningen av det i motionen 1: 300 intagna förordningsförslaget
har utskottet icke något att erinra. Utskottet tillstyrker förty det i motionen
gjorda yrkandet.

Arbetsgivarbidrag.

Av den utav utskottet lämnade redogörelsen för innehållet av det i propositionen
nr 38 framlagda förslaget framgår, att såsom ett led i detsamma ingå
arbetsgivarbidrag, avsedda att användas till bestridande av statens omkostnader
för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.
Beträffande den närmare utformningen av de föreslagna arbetsgivarbidragen
hänvisar utskottet till den däröver lämnade redogörelsen (sid. 14).

Förslaget om arbetsgivarbidrag överensstämmer helt med det i propositionen
nr 209 till 1933 års riksdag framlagda förslaget. Särskilda utskottet avstyrkte
då bifall till förslaget och anförde till stöd härför följande:

»Utskottet kan i denna del ej ansluta sig till vad Kungl. Majit föreslagit.
Väl må det vara sant, att man vid en obligatorisk försäkring allmänt ansett sig
kunna lägga en del av kostnaderna direkt på arbetsgivarna. Inom en frivillig
försäkring åter måste frågan te sig annorlunda, eftersom många arbetsgivare
ej alls och andra endast till en mindre del kunna antagas ha försäkrade arbetare
anställda och det av tekniska skäl torde vara omöjligt att stadga bidragsskyldighet
allenast för försäkrade arbetare. Vad angår den del av bidragen,
som skulle gå till kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, torde visserligen
arbetsförmedlingens utbyggande till en del komma arbetsgivarna di -

48

Andra la g ut slottets utlåtande Nr 37.

rekt till godo. Att av denna orsak för dem införa en särskild avgiftsskyldighet
torde dock ej vara motiverat. I varje fall saknas skäl för att arbetsgivarna
skulle, såsom i propositionen är beräknat, övertaga statens samtliga kostnader
för den offentliga arbetsförmedlingen. Härtill kommer, att man i möjligaste
mån synes böra undvika tillskapandet av nya specialbudgeter.»

Departementschefen har i årets proposition beträffande arbetsgivarbidragen
anfört bland annat följande:

»Såsom jag föregående år anförde, måste det anses vara en bland den obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringens fördelar, att en del av kostnaderna för försäkringen
kan läggas direkt på produktionen genom bidrag såväl från de
försäkrade arbetarna som från arbetsgivarna. Grunden till avgifterna från
arbetsgivarna i den obligatoriska försäkringen förklaras bland annat vara, att
samtliga arbetare i en dylik försäkring äro försäkrade. I de länder, där obligatorisk
försäkring är införd, har man allmänt inrättat försäkringssystemet
så, att kostnaderna för detsamma bäras av staten, de försäkrade och arbetsgivarna.
En viss arbetslöshetsrisk synes städse vara förbunden med produktionen,
och de huvudsakliga kostnaderna för en försäkring mot denna risk
böra därför principiellt ingå i de normalt beräknade produktionskostnaderna.
Ur denna synpunkt äro arbetsgivarbidrag väl motiverade.

Oppositionen emot arbetsgivarbidrag i vårt land lärer emellertid ej rikta sig
emot den principiella satsen, att sådana bidrag böra uttagas vid en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. De framkomna invändningarna avse fastmer uttagandet
av arbetsgivarbidrag vid en frivillig försäkring. Som skäl häremot
åberopas, att vid en frivillig försäkring många arbetsgivare ej alls och andra
endast till en mindre del kunna antagas hava försäkrade arbetare anställda
samt att det av tekniska skäl torde vara omöjligt att stadga bidragsskyldighet
allenast för försäkrade arbetare.

Utan att bestrida att det anförda resonemanget äger en viss giltighet, synes
det mig dock knappast kunna med någon större styrka göras gällande mot de
ytterst obetydliga arbetsgivarbidrag, som jag förordar. Förslaget upptager
ju avgifter örn allenast tre kronor per årsarbetare. En sådan avgift kan icke
sägas utgöra en börda för näringslivet.

Visserligen är hela förslaget uppbyggt enligt ett frivilligt system. Men på
grund av dess läggning kan man förvänta en mycket allmän anslutning till
försäkringen från lönarbetarnas sida inom jämförelsevis få år. Den organiserade
arbetarklassen har redan i stor omfattning givit till känna sin avsikt att
bilda arbetslöshetskassor enligt förslaget. Försäkringen har därför goda utsikter
att bliva en allmän arbetarförsäkring. Även på denna grund borde det
anses riktigt, att arbetsgivarna direkt få bidraga till densamma.

De föreslagna arbetsgivarbidragen äro avsedda att med högst två tredjedelar
användas till statens kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen och
med återstoden till förvaltningsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna.
På grund härav borde betänkligheterna emot bifall till förslaget kunna hävas
hos dem, som ej kunna giva sin anslutning till ett förslag örn arbetsgivar -

Andra la g ut slottets utlåtande Nr 37.

49

bidrag, avsedda att användas till förmåner åt de försäkrade arbetarna. Såsom
jag närmare utvecklade föregående år, måste nämligen en genomförd försäkringsorganisation
vara ägnad att åstadkomma ökad stabilisering och minskad
oro på arbetsplatserna och därmed även inom näringslivet samt sålunda komma
industrien i dess helhet till godo. Den offentliga arbetsförmedlingen är
jämväl av direkt betydelse för näringslivet, såsom varande ägnad att medverka
till arbetskraftens rörlighet och till möjligheterna för industrien att erhålla
den lämpligaste arbetskraften.»

I motionen I: 299 har herr Sam Larsson hemställt, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag i förevarande avseende.

Såsom departementschefen anfört, måste det vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
anses principiellt riktigt, att arbetsgivarna direkt deltaga i kostnaderna
för försäkringen. Denna princip kan emellertid icke överflyttas till
en frivillig försäkring. Det måste nämligen anses vara olämpligt att avfordra
bidrag till en sådan försäkring från arbetsgivare, som endast i ringa utsträckning
eller ej alls hava några försäkrade arbetare anställda. Yad särskilt beträffar
den del av bidragen, som skulle användas till gäldande av statens
kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, vill utskottet framhålla, att
omorganisationen av förmedlingen i så hög grad måste anses vara ett samhällsintresse,
att det kan anses skäligt, att de ökade kostnaderna gäldas genom
vanliga skattemedel.

Med stöd av vad utskottet sålunda anfört och under åberopande jämväl av
särskilda utskottets yttrande får utskottet avstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt.

Särskilda punkter i övrigt.

Utskottet övergår härefter till att i samband med de särskilda förslagen behandla
de punkter, där jämkningar synas med hänsyn till väckta motioner eller
eljest vara lämpliga eller särskilt uttalande från utskottets sida i övrigt ansetts
påkallat.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 184) örn understödsföreningar.

Förslaget föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens
omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

På sätt utskottet tidigare anfört, avstyrker utskottet bifall till Kungl.
Maj :ts förslag i denna del.

Förslaget till förordning örn riksför säkring sanstaltens uppbörd av avgifter
jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens
omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen
samt

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 8 avd. Nr 37 och 38.

Utskottet.

4

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

Förslaget till förordning orri ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Förordningarna reglera riksförsäkringsanstaltens uppbörd av de ifrågasatta
arbetsgivarbidragen. Då utskottet avstyrkt bifall till förslaget angående lag
om sådana bidrag, får utskottet jämväl avstyrka bifall till förevarande författningsförslag.

Förslaget till förordning örn erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Av vad utskottet tidigare anfört (sid. 47) framgår, att utskottet tillstyrker
det av herr Sam Larsson i motionen I: 300 gjorda yrkandet, att villkoren för
statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skola meddelas i en av Kungl.
Maj :t och riksdagen gemensamt antagen förordning. På sätt samma motionär
anfört i motionen I: 299, erfordras på grund härav viss jämkning i tredje stycket
av denna paragraf.

7 §•

Utskottet har tidigare (sid. 39) tillstyrkt ett av herr Sam Larsson i motionen
I: 299 gjort yrkande örn sådan ändring i punkt 1) av denna paragraf, att
från medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa skall uteslutas den, som under
längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan
att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning.

I anslutning härtill lärer av enahanda grunder en motsvarande ändring
böra vidtagas i punkt 2) beträffande den, som arbetat hos någon där
omnämnd släkting.

10 §.

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag har departementschefen, i anledning
av yttrande från socialstyrelsen, uttalat att, örn en medlem på grund
av svikliga uppgifter lyckats utfå understöd, av civilrättsliga regler följer,
att kassan icke behöver utgiva understöd efter det förhållandet upptäckts.

Utskottet anser för sin del lämpligt, att ett uttryckligt undantag från den
i paragrafen givna allmänna bestämmelsen stadgas beträffande den, som uteslutas
på grund av att han lämnat svikliga uppgifter.

18 §.

Utskottet föreslår en redaktionell jämkning i denna paragraf.

20 §.

De i 1 mom. sista stycket av förevarande paragraf givna bestämmelserna
angående vem som skall anses såsom familjeförsörjare överensstämma helt
med de bestämmelser, som av 1933 års riksdag godkänts för tillämpning vid
statliga och statskommunala reservarbeten och vid kontantunderstöd med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

51

statsbidrag. I propositionen nr 235 till årets riksdag har Kungl. Majit för
nyssnämnda former av arbetslöshetshjälp föreslagit sådan ändring av familjeförsörjarbegreppet,
att den arbetslöse skall, oavsett örn det finnes barn, anses
såsom familjeförsörjare jämväl i förhållande till kvinna, vilken har gemensam
bostad med och sköter hushållet åt honom. Departementschefen har
därvid på anförda skäl förklarat, att han icke anser det erforderligt att för
arbetslöshetsförsäkringens del göra motsvarande ändring i familjeförsörjarbegreppet.

Utskottet vill med anledning härav uttala, att utskottet i likhet med departementschefen
icke anser det lämpligt att för arbetslöshetsförsäkringens
del vidtaga någon ändring i familjeförsörjarbegreppets utformning, även örn
en sådan ändring i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag skulle genomföras beträffande
övriga former av arbetslöshetshjälp.

21 §.

Beträffande den föreslagna ändrade lydelsen av 1 mom. i denna paragraf
får utskottet hänvisa till vad utskottet därom tidigare anfört (sid. 37).

23 §.

I avsikt att förhindra att understöd uppbäres under flera perioder av ett
och samma arbetslöshetsfall har departementschefen i årets proposition föreslagit
en sådan ändring i förevarande paragraf, att till medlem, vars rätt till
daghjälp upphört på grund av att han under loppet av 52 på varandra följande
veckor uppburit understöd under sammanlagt 120 dagar, icke ånyo må
utgivas daghjälp, förrän han efter erhållet arbete till kassan erlagt minst två
veckoavgifter.

Utskottet har icke något att erinra emot den av departementschefen förordade
principen utan tillstyrker i sak bifall till förslaget. Utskottet vill emellertid
framhålla, att begränsningen i understödsrätten givetvis bör inträda, då
medlemmen uppburit understöd under den i kassans stadgar medgivna längsta
tiden, även örn denna i enlighet med bestämmelserna i andra eller tredje
stycket av förevarande paragraf bestämts till längre eller kortare tid än 120
dagar under 52 på varandra följande veckor. Därest understödstidens längd
minskats med stöd av bestämmelserna i 24 §, bör begränsningen i understödsrätten
inträda, så snart medlemmen uppburit understöd under så lång tid, som
sålunda må hava bestämts. Vidare avses genom den föreslagna ändringen
uppenbarligen ej att göra någon inskränkning i huvudregeln, att understöd
ej må uppbäras under mer än visst antal dagar under 52 på varandra följande
veckor. För att understödsrätt åter skall föreligga efter det medlem erlagt
två veckoavgifter erfordras sålunda, att han under de då förflutna 52 veckorna
icke uppburit understöd under den i kassans stadgar medgivna längsta tiden.

Vad utskottet nu anfört torde böra direkt utsägas i paragrafen. I enlighet
härmed har densamma omredigerats.

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottets

hemställan.

25 §.

Utskottet vill framhålla, att den i paragrafen givna bestämmelsen icke är
att betrakta såsom en bevisprövningsregel utan allenast som en anvisning örn
huru medlem skall förfara i avsikt att styrelsens prövning av framställning
örn understöd skall underlättas. Oberoende av örn medlem lyckats prestera
intyg från sin arbetsgivare, skall styrelsen sålunda med ledning av de uppgifter,
som eljest kunna införskaffas, pröva frågan örn understödsrätten.

27 §.

Utskottet har icke något att erinra emot de i paragrafen meddelade bestämmelserna
örn huru fondens tillgångar skola redovisas. Utskottet vill emellertid
uttala, att under punkt 5) bör kunna ingå fastighet, i vilken kassan
allenast äger viss del. Härigenom vinnes, att flera kassor gemensamt kunna
förvärva en för deras rörelse avsedd lämplig fastighet.

Kostnaderna.

Beträffande kostnaderna för ett fullt genomfört förslag i enlighet med propositionen
tillåter sig utskottet att hänvisa till den av utskottet tidigare lämnade
redogörelsen över Kungl. Maj:ts förslag (sid. 15). Av nämnda redogörelse
framgår, att sammanlagda kostnaderna för statsverket skulle komma
att uppgå till 16.4 miljoner kronor.

Genom den av utskottet förordade ändringen i understödsvillkoren skulle
statsverkets kostnader för daghjälpsbidrag komma att minskas med 1.4 miljoner
kronor, varjämte de försäkrades kostnader komme att minskas med 5.8
miljoner kronor. Vid avslag å förslaget örn arbetsgivarbidrag komme bela
den för arbetsgivarna beräknade kostnaden eller 2.7 miljoner kronor att åvila
statsverket. Sammanlagda kostnaderna för statsverket skulle sålunda vid
bifall till utskottets hemställan komma att uppgå till 17.7 miljoner kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A.

att riksdagen må antaga följande vid Kungl. Maj:ts proposition
nr 38 fogade förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 181) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 örn
understödsföreningar, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931
(nr 279), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,
som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

Andra lagutshottets utlåtande Nr 37.

53

bereda medlem---eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka--— hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som — — — lag pensionskassa.

9 §•

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser
föreningen uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser
den att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman
hava, i förra fallet, ordet »sjukkassa» och, i senare fallet, ordet »arbetslöshetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar
ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att
därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av
en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet
»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes
särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbetslöshetskassa,
må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall---understödsförenings firma.

44 §.

Beslut örn ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å
två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie,
och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av
de röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd
arbetslöshetskassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande,
å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock
gillt.

Där stadgeändringen--— understödsberättigades bekostnad.

Skall sådan — — — samtycke därtill.

Ar för — — — till efterrättelse.

Stadgeändring, som---sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet
eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan
ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension —--i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

B.

att Kungl. Maj :ts i ifrågavarande proposition framlagda
förslag till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande
av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna
och den offentliga arbetsförmedlingen icke må av
riksdagen bifallas.

C.

att riksdagen, med förklarande att det vid ifrågavarande
proposition fogade förslaget till förordning örn erkända arbetslöshetskassor
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, må för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förordning
om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

I. Örn. antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §■

Kegistrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem
understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må
på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i
lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till Med antagande följer rätt till statsstatsbidrag
i enlighet med därför fast- bidrag i enlighet med vad därom särställda
grunder. skilt är stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §•

Ansökan örn antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av föreningens
styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade
förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av
samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse örn bidrag till föreningen.
Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade
namnunderskrifter.

Andra lagutsTcottets utlåtande Nr 87.

55

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter därtill
föranleda, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts
antagas.

4 §•

Vid prövning av ansökan örn antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,
att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser örn avgifter,
medelsförvaltning och fondbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för
medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller
överensstämma stadgarna icke med vad under II—-V i denna förordning föreskrives
eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet
med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller till
huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa,
må antagande vägras.

5 §.

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
hava i sina stadgar angivet:

1) föreningens verksamhetsområde;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum,
i vilken ordning beslut örn uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslutad
uttaxering skall verkställas;

4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland
kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek
och understödstidens längd må i den i 24 § stadgade ordningen ändras;

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse, pa sätt
i 61 § i lagen örn understödsföreningar sägs, kommer till stånd, med behallna
tillgångar skall förfaras.

6 §.

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som
avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål,
som är främmande för dylik understödsverksamhet.

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast för flut- 1) den som under de senast for na

tolv månaderna under längre tid flutna tolv manaderna under längre tid

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

än sex månader haft ställning såsom
självständig företagare utan att samtidigt
mot avlöning användas till arbete
för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna
tolv månaderna under längre tid än
sex månader använts till arbete av

(Utskottets förslag.)

än fem månader haft ställning såsom
självständig företagare utan att samtidigt
mot avlöning användas till arbete
för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna
tolv månaderna under längre tid än
fem månader använts till arbete av
make, föräldrar eller adoptant, barn eller
adoptivbarn;

make, föräldrar eller adoptant, barn eller
adoptivbarn ^________

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, savida han icke tillhör stat, med vilken sådan
överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

8 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
såsom medlem må utöver de i 7 § avsedda personer allenast kunna uteslutas 1)

den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så
bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej
uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna
uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så
bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt
inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna
sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga,
lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk
för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse
för bedömande av hans rätt till understöd;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller
styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller
att där kvarsta såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 3)
omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

9 §•

Finnes beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet
hava inträffat, som kan föranleda hans uteslutande, skall det åligga kassans

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

57

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens senaste kända
adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid skall föreskrivas för
avgivande av förklaring.

10 §.

Är medlem, då han uteslutes ur kas- Är medlem, som uteslutes ur kassan
san, på grund av redan inträffad ar- av annan orsak än i 8 § 4) omförmäbetslöshet
berättigad till understöd, lss, på grund av redan inträffad arskall
uteslutningen anses hava skett betslöshet då berättigad till understöd,
först då löpande understödstid gått till skall uteslutningen anses hava skett
ända. först då löpande understödstid gått

till ända.

11 §•

Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa vid utgången av åttonde veckan
efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp belöper, fortfarande
för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt ur
kassan vid sagda tidpunkt.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd skall
inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

12 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara
föreskriven i kassans stadgar.

13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna
förordning likställas med svensk medborgare.

lil. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

14 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös medlem,
som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande,
på sätt i 19 § föreskrives; samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning.

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

(Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna
efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till
i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till
sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,
att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom
område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast
för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas
till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke utgivas:

1) till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är
föremål för lockout);

2) till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens
löne- och • anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas
av tillsynsmyndigheten.

17 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än såsom
ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande
av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

Daghjälp må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas
i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till med- Daghjälp må icke utgivas till medlem
för söndag, ej heller för annan lem för söndag. Ej heller må daghelgdag,
med mindre han var arbets- hjälp utgivas för annan helgdag, med
lös nästföregående vardag, eller för mindre medlemmen var arbetslös näst -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

59

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

dag, för vilken han trots sin arbetslös- föregående vardag, eller för dag, för
het åtnjuter avlöning. vilken han trots sin arbetslöshet åtnju ter

avlöning.

19 §.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av
daghjälp för viss dag, skall den dag hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen
personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller
skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synnerligen
betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller visst antal dagar av varje
vecka befria honom från denna skyldighet. Av organ för den offentliga arbetsförmedlingen
utfärdat intyg örn arbetsansökan eller om meddelad befrielse
därifrån skall, då understöd sökes, av medlemmen ingivas till kassan.

Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans handlingar.

20 §.

1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot, för medlem
som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem tre
femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare
inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse; och må
vad sålunda utgår icke i något fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst två kronor; dock att daghjälp må utgå med
lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket bär ovan eller som omförmälas i 2
mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket;

2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu icke uppnått
viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1), med
lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat medgivande.

Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet
mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt
bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

2 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet
lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet
än fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån
understödet icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, varom i 1 mom.
sägs.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär understöd,
som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån understödet
icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att dag -

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

hjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det
företag, där han är anställd, under varje period örn fjorton dagar har arbete
ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under varje
period örn fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,
minskas med två.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa
må till medlem, som icke tidigare uppburit
understöd från kassan, utgiva
understöd endast därest han för tid
under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tjugufyra månaderna
till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst fyrtio veckoavgifter.
Har medlem, som här avses, övergått
från klass med lägre daghjälp till
klass med högre daghjälp, må den
högre daghjälpen icke utgivas till honom,
med mindre summan av hans för
tid under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tjugufyra
månaderna inbetalade avgifter motsvarar
summan av fyrtio veckoavgifter i
den högre klassen, dock att avgifter
måste hava efter övergången erlagts
för minst tjugu veckor i den högre
klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit
understöd från kassan, må understöd
utgivas endast därest han för tid
under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tolv månaderna
till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst tjugu veckoavgifter. Har sådan
medlem övergått till klass med
högre daghjälp, må den högre daghjälpen
icke utgivas till honom, med mindre
summan av hans för tid under de
närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna inbetalade
avgifter motsvarar summan av tjugu
veckoavgifter i den högre klassen, dock

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa
må till medlem, som icke tidigare uppburit
understöd från kassan, utgiva
understöd endast därest han för tid
under de närmast före arbetslöshetens
inträdande förflutna tjugufyra månaderna
till kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst femtiotvå veckoavgifter.
Har medlem, som här avses,
övergått från klass med lägre
daghjälp till klass med högre daghjälp,
må den högre daghjälpen icke
utgivas till honom, med mindre summan
av hans för tid under de närmast
före arbetslöshetens inträdande förflutna
tjugufyra månaderna inbetalade
avgifter motsvarar summan av femtiotvå
veckoavgifter i den högre klassen,
dock att avgifter måste hava efter
övergången erlagts för minst tjugusex
veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit
understöd från kassan, må understöd
utgivas endast därest han för tid under
de närmast före arbetslöshetens inträdande
förflutna tolv månaderna till
kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst tjugusex veckoavgifter. Har sådan
medlem övergått till klass med
högre daghjälp, må den högre daghjälpen
icke utgivas till honom, med mindre
summan av hans för tid under de
närmast före arbetslösheten inträdande
förflutna tolv månaderna inbetalade
avgifter motsvarar summan av tjugusex
veckoavgifter i den högre klassen,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

61

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

att avgifter måste hava efter övergån- dock att avgifter måste hava efter
gen erlagts för minst tio veckor i den övergången erlagts för minst tretton
högre klassen. veckor i den högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista arbetsanställningens
avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upphörande,
skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den
tid medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd
från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i
detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens
slut.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan
erkänd arbetslöshetskassa, må, såframt mellan kassorna därom träffas överenskommelse,
som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han
erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf
helt eller delvis räknas honom till godo.

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att medlem, vilken omedelbart före
inträdet i kassan varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,
som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

3 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som
med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller
sammanslutning, som avses i 2 morn., allenast tagas i betraktande avgifter,
som belöpa å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden.

4 mom. Vid tillämpning av 1 morn. må beträffande medlem, som med
mellantider tillhört kassan, allenast tagas i betraktande understöd, som uppburits
efter senaste avbrottet i medlemstiden.

Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad i 2 morn.
sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd, som utgivits
av kassan, likställas understöd, vilket utgivits av kassa eller sammanslutning,
som överenskommelsen eller medgivandet avser.

5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas
avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning
använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.

22 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under
nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa
dagar företett intyg, som i 19 § sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn ej
tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat
utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karenstid
än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

än till tre månader samt den tid, inom vilken karenstiden må beräknas, ej må
bestämmas längre än till sex månader. Vad i första stycket sägs skall jämväl
äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,
då medlem, som är berättigad till dagbjälp, erhåller tillfälligt arbete
för högst aderton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring
eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i denna
paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart
efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,
medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen
regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger
tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp ej
må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid
de i andra stycket omnämnda tider ej må överskridas samt vad i första stycket
sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året daghjälp
över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under
loppet av femtiotvå på varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder,
därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem
för mer än sammanlagt etthundratjugu
dagar under loppet av femtiotvå på
varandra följande veckor. Har på
grund härav medlems rätt till daghjälp
upphört, må daghjälp icke ånyo utgivas
till medlemmen, förrän han till
kassan erlagt avgifter, motsvarande
minst två veckoavgifter, vilka jämlikt

21 § 5 mom. må tillgodoräknas honom.

Har erkänd arbetslöshetskassa i sina

stadgar bestämt längre karenstid än i

22 § första stycket sägs, må understödstiden
ökas utöver etthundratjugu,
dagar med högst den tid, varmed karenstiden
förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp
under loppet av femtiotvå på varandra
följande veckor längst må utgå, i annat
fall än som omförmäles i 24 § första
stycket utgöra mindre än nittio
dagar.

Daghjälp må icke utgå till medlem
för mer än sammanlagt etthundratjugu
dagar under loppet av femtiotvå
på varandra följande veckor. Har erkänd
arbetslöshetskassa i sina stadgar
bestämt längre karenstid än i 22 § första
stycket sägs, må dock understödstiden
ökas med högst den tid, varmed
karenstiden förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp
under loppet av femtiotvå på varandra
följande veckor längst må utgå, i annat
fall än som omförmäles i 24 § första
stycket utgöra mindre än nittio
dagar.

Har medlem under femtiotvå på varandra
följande veckor åtnjutit understöd
under så lång tid, som kassans
stadgar medgiva eller som styrelsen
med stöd av 2i § må hava bestämt,
skall ytterligare gälla, att daghjälp
icke ånyo må utgivas till medlemmen,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

63

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förrän lian till kassan erlagt avgifter,
motsvarande minst två veckoavgifter,
vilka jämlikt 21 § 5 mom. må tillgodoräknas
honom.

24 §.

Då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter
medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller
minska understödstidens längd.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande
på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt
må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall hos sin senaste
arbetsgivare anhålla örn intyg, utvisande den tid, anställningen varat, och
orsaken till att den upphört eller, där fråga är örn daghjälp på grund av
minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet arbetsdagar
under varje period örn fjorton dagar. Erhållet intyg skall av medlem
överlämnas till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid, då medlem för annans räkning mot
avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem,
upptaga fasta medlemsavgifter.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra
för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till utgivande av tillförsäkrade
förmåner, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och övriga
kassan åliggande utgifter. Avgifterna må icke göras olika för olika grupper
av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olikhet
medlemmarna emellan i avseende å tillförsäkrade förmåner eller å arbetslöshetsrisk.

Eöreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som
underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild
avgift icke bestämmas högre, än som enligt tillsynsmyndighetens prövning
kan anses skäligt.

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande
i fråga örn kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter
och erhållet statsbidrag, i fråga örn kassor med 500 medlemmar eller därunder
minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga örn kassor
med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten
med ledning av här angivna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med
hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill
lämnat medgivande.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden far endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå
till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer elier andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens
tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse och revisorer samt rörande
utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter förslag
av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl utse en av kassans revisorer jämte suppleant
för honom.

Styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äga för
uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som av
tillsynsmyndigheten bestämmas.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall
den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda
ombud.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

65

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så ock om återkallande

av antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en
förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning
till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt uppgift
örn kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att
utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, skall uppgift jämväl härom
intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt
föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar. :

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande
det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning
och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har
tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej
mindre i fråga örn åtgärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande
det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll
och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med
kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten insända
de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda
myndighet äskas.

Närmare bestämmelser örn övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna
meddelas av Konungen.

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 500 eller, i
fråga örn kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än
500, under det tal, som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för
kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att, så snart
ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre
medlemsantal, än ovan för varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin verksamhet
som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsyns Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. % avd. Nr 37 och 38. 5

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

myndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har
sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under
det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan
vara pliktig att träda i likvidation.

34 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas
verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning
att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas
erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid,
inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad
anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras
vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen örn understödsföreningar meddelats erkänd
arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga
att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt
andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

35 §.

Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock örn besvär över sådant beslut skall gälla vad i 83 §
i lagen örn understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke förås
över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten
av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en
nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor,
vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för
att samråda med denna myndighet i angelägenheter, som röra de erkända arbetslöshetskassorna.

VII. Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre vetande
meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

67

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Försummas anmälan, som är föreskriven i 33 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

D.

att riksdagen må för sin del antaga följande förslag till

Förord ning

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statsbidrag, som avses i förordningen den (nr ) örn erkända

arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälpsbidrag,
dels såsom förvaltningsbidrag.

2 §.

Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans
sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av året, då
antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet bestämmes
i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet understödda
dagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna förordning
som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

3 §.

För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser,
beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

4 §.

Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört
att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid av året,
då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i
förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till dess antagandet
upphörde att gälla.

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

5 §.

Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett belopp i kronor motsvarande
två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med belopp
motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och revisor,
som utsetts av tillsynsmyndigheten.

6 §.

Antalet årsmedlemmar under visst år motsvarar summan av antalet medlemmar
vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken antagande till
erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad med tolv.

Genomsnittliga daghj alp sbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda
beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda
dagar under samma år. Har i något fall daghjälp utgått med mindre än
två kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så
anses, som örn daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet dagar
under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar
under samma år.

7 §.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan; dock att kassa må
kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det
bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

8 §.

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av statsbidrag
meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

69

Bilaga till förordningen den (nr ) om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor.

Antal

understödda
dagar per
medlem

Daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika
antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av kronor

2.00

2.25

2.50

2.76

3.00

3.25

3.50

3.75

4.00

4.25

4.50

4.75

5.00

5.25

5.50

5.75

6.00

1.60

0.0

1.75

5.4

0.0

2

9.6

4.7

0.0

2.25

13.2

8.5

4.2

0.0

—

—

2.50

16.4

11.7

7.6

3.8

0.0

2.75

19.2

14.6

10.6

6.9

3.4

0.0

—

3

21.7

17.2

13.2

9.6

6.3

3.2

0.0

3.25

24.0

19.6

15.6

12.1

8.8

5.8

2.9

0.0

3.50

26.2

21.7

17.8

14.3

11.1

8.2

5.4

2.7

O.o

—

—

—

—

—

—

—

—

3.75

28.1

23.7

19.8

16.4

13.2

10.3

7.6

5.0

2.6

0.0

4

30.0

25.6

21.7

18.3

15.1

12.3

9.6

7.1

4.7

2.4

o.o

—

—

—

—

—

—

4.25

31.7

27.3

23.5

20.0

16.9

14.1

11.5

9.0

6.7

4.4

2.3

O.o

—

—

—

—

4.50

33.3

28.9

25.1

21.7

18.6

15.8

13.2

10.8

8.5

6.3

4.2

2.2

0.0

—

—

—

—

4.75

34.8

30.5

26.7

23.3

20.2

17.4

14.8

12.4

10.2

8.0

6.0

3.6

2.0

0.0

—

—

—

5

36.2

31.9

28.1

24.8

21.7

18.9

16.4

14.0

11.7

9.6

7.6

5.7

3.8

1.9

0.0

—

—

5.25

37.6

33.3

29.5

26.2

23.1

20.4

17.8

15.4

13.2

11.1

9.1

7.2

5.4

3.6

1.9

0.0

—

5.50

38.9

34.6

30.8

27.5

24.5

21.7

19.2

16.8

14.6

12.5

10.6

8.7

6.9

5.1

3.4

1.8

0.0

6

41.3

37.0

33.3

30.0

27.0

24.2

21.7

19.4

17.2

15.1

13.2

11.4

9.6

7.9

6.3

4.7

3.2

7

45.5

41.3

37.6

34.3

31.3

28.6

26.2

23.9

21.7

19.7

17.8

16.0

14.3

12.7

11.1

9.6

8.2

8

49.2

45.0

41.3

38.0

35.1

32.4

30.0

27.7

25.6

23.6

21.7

19.9

18.3

16.7

15.1

13.7

12.3

9

52.4

48.2

44.5

41.3

38.4

35.7

33.3

31.0

28.9

27.0

25.1

23.4

21.7

20.1

18.6

17.2

15.8

10

55.2

51.1

47.4

44.2

41.3

38.6

36.2

34.0

31.9

30.0

28.1

26.4

24.8

23.2

21.7

20.3

18.9

11

57.8

53.6

50.0

46.8

43.9

41.3

38.9

36.7

34.6

32.6

30.8

29.1

27.5

25.9

24.5

23.1

21.7

12

60.1

56.0

52.4

49.2

46.3

43.7

41.3

39.1

37.0

35.1

33.3

31.6

30.0

28.4

27.0

25.6

24.2

13

62.3

58.1

54.5

51.4

48.5

45.9

43.5

41.3

39.2

37.3

35.5

33.8

32.2

30.7

29.2

27.9

26.5

14

64.3

60.1

56.5

53.4

50.5

47.9

45.5

43.3

41.3

39.4

37.6

35.9

34.3

32.8

31.3

30.0

28.6

15

66.1

62.0

58.4

55.2

52.4

49.8

47.4

45.2

43.2

41.3

39.5

37.8

36.2

34.7

33.3

31.9

30.6

16

67.8

63.7

60.1

57.0

54.1

51.5

49.2

47.0

45.0

43.1

41.3

39.6

38.0

36.5

35.1

33.7

32.4

17

69.4

65.3

61.8

58.6

55.8

53.2

50.8

48.6

46.6

44.7

43.0

41.3

39.7

38.2

36.8

35.4

34.1

18

70.9

66.8

63.3

60.1

57.3

54.7

52.4

50.2

48.2

46.3

44.5

42.9

41.3

39.8

38.4

37.0

35.7

19

72.4

68.3

64.7

61.6

58.8

56.2

53.8

51.7

50.0

47.8

46.0

44.3

42.8

41.3

39.9

38.5

37.2

20

73.7

69.6

66.1

63.0

60.1

57.6

55.2

53.1

51.1

49.2

47.4

45.8

44.2

42.7

41.3

39.9

38.6

21

75.0

70.9

67.4

64.3

61.4

58.9

56.5

54.4

52.4

50.5

48.7

47.1

45.5

44.0

42.6

41.3

40.0

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet genom att

21

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med —, där n betecknar antalet
understödda dagar per medlem.

b) Vid andra kombinationer av dagbjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana, som
direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det
erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga örn beräkningen av daghjälpsbidraget
för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

E.

att Kungl. Maj:ts i ifrågavarande proposition framlagda
förslag till

1) förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter
jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande
av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna
och den offentliga arbetsförmedlingen- samt

2) förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den
31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete

icke må av riksdagen bifallas.

F.

att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta motionerna
av

herr Tjällgren m. fl. (1:298) ävensom herr Heiding m. fl.
(11:532),

herr Larsson, Sam, (1:299 och 300),

herr Johansson, Johan Bernhard, (1:303) ävensom herr
Lindman m. fl. (11:536),

herr Hagberg i Luleå (II: 525) samt

herr Spångberg m. fl. (11:537),

i den mån de icke blivit tillstyrkta eller eljest beaktade genom
vad utskottet ovan hemställt, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,
Hagman, Gustaf Tamm*, P. Sandström, Karl Bodin och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar,
Hage, Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Sandström i Nyland, Österström
och Lindberg i Stockholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87. Reservationer.

71

Reservationer:

l:o) av herrar Magnusson i Skövde, Gustaf Tamm, P. Sandström, Karl Bodin
och Sandström i Nyland, som

a) anfört följande:

»I den reservation till särskilda utskottets utlåtande nr 18 vid 1933 års
riksdag, som avgavs av herr Trygger m. fl., anfördes i huvudmotiveringen följande
:

''Socialförsäkringen är en av den moderna socialpolitikens främsta landvinningar,
icke minst därigenom att den gjort det möjligt för små inkomsttagare
att själva bidraga till sin försörjning, när förvärvsförmågan uteblir, och sålunda
vid sådana tillfällen erhålla rätt till uppehälle utan behovsprövning och
utan andra villkor än att försäkringsfallet verkligen inträffat. Socialförsäkringens
olika grenar ha därför med rätta av den svenska staten på olika sätt
och i stor omfattning uppmuntrats och understöds. Förutsättningen för att
socialförsäkringen skall få denna innebörd är emellertid, att riskerna för utebliven
förvärvsförmåga verkligen äro försäkringsbara; eljest urartar socialförsäkringen
till ett system av automatisk utdelning av understöd utan behovsprövning
och utan de garantier i övrigt, som erfarenheten visat vara ur samhällssynpunkt
nödvändiga. Konsekvenserna av en sådan form av understödsverksamhet
bliva särskilt betänkliga, när det gäller de arbetsföra, något som
även hittills beaktats inom den svenska arbetslöshetspolitiken och erkänts inom
så gott som alla läger oberoende av politisk åskådning.

Strävandena bland arbetarna att genom arbetslöshetskassor söka åstadkomma
självförsörjning vid arbetslöshet äro värda allt erkännande. Tanken att
det allmänna på sätt som sker inom socialförsäkringen borde stödja dessa strävanden
bl. a. genom bidrag av allmänna medel ligger nära till hands. Hur
behjärtansvärt detta än kan synas, har man emellertid skyldighet att närmare
undersöka, huruvida den ovan angivna förutsättningen för varje slag av socialförsäkring
verkligen föreligger på detta område eller örn ej de faktiska förhållandena
göra det nödvändigt att i första hand söka andra former för den hjälp
från det allmännas sida åt de ofrivilligt arbetslösa, varom alla äro eniga.

Inom alla grenar av socialförsäkring medför uppgiften att på förhand beräkna,
fördela och efter angivna regler begränsa försäkringsfallen, så att en
uppskattning av risken kan med erforderlig tillförlitlighet genomföras, stora
svårigheter, vilka nödvändiggöra att man går fram med mycket stor försiktighet,
för att icke de ekonomiska och sociala följdverkningarna skola bliva
nedbrytande. Utskottet har icke kunnat undgå att finna, att dessa svårigheter
äro vid den s. k. arbetslöshetsförsäkringen vida större än inom den
egentliga socialförsäkringen. I det föreliggande förslaget har man sökt att
minska dessa svårigheter genom att tilldela arbetslöshetsförsäkringen en skä -

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

ligen begränsad uppgift och genom att supplera den med bestämmelser rörande
hjälpverksamhet i annan form åt arbetslösa, som uttömt sin rätt till daghjälp
fran arbetslöshetskassan eller som ej tillhöra en sådan. Härigenom har
arbetslöshetsförsäkringens effektivitet och betydelse i hög grad kringskurits;
men detta oaktat blir arbetslöshetsrisken ändock alltjämt oberäknelig. När
arbetslösheten av olika orsaker når en vid beräkningen av avgifterna ej avsedd
omfattning, är det sannolikt, att försäkringsramen kommer att sprängas genom
krav på utvidgningar och hjälp från det allmänna, som från början i olika avseenden
djupt engagerats i den föreslagna formen för arbetslöshetsförsäkring.
Örn daghjälpen vid en massanhopning av arbetslösa ej kan utbetalas i avtalad
omfattning eller, efter det ersättningsperioden gått till ända, understödsbehovet
kvarstår, ligger det nära till hands för de arbetslösa att betrakta vidgat bistånd
från samhället såsom ett rättsanspråk. Anordningen kommer i sådant
fall att leda till en urartad form av socialförsäkring av det slag som tidigare
omnämnts och att övergå till en automatisk utbetalning av kontantunderstöd i
stor skala utan behovsprövning. Följderna härav måste te sig skrämmande.

En synnerligen betydelsefull omständighet är, att försäkringstagarna i en
arbetslöshetsförsäkring själva såväl kollektivt som individuellt kunna medverka
till arbetslöshetsriskens utbredning, vilket ytterligare medför, att denna
risk icke kan anses försäkringsbar i vanlig mening.

Förhållandet sammanhänger med att arbetslöshetsförsäkringen i de former,
som hittills använts för densamma, är en försäkring mot risken att behöva taga
arbete under en viss lön. Propositionens innebörd i detta avseende är obestridlig.
Försäkringen kan därigenom bidraga till att skapa lönelägen, vilka åstadkomma
ökad arbetslöshet.

Vad beträffar den enskildes arbetsvillighet kommer denna vid en dylik försäkring
att enbart prövas därigenom att man konstaterar, att den arbetslöse
anlitat den offentliga arbetsförmedlingen och ej nebat antaga »lämpligt» arbete.
I sistnämnda begrepp ligger en påtaglig svaghet ur försäkringssynpunkt.
Men även bortsett härifrån kan den nämnda garantien särskilt under svårare
arbetslöshetsperioder icke bliva särskilt effektiv, och den enskilde kan genom
att ej med tillräcklig energi själv söka arbete öka sin arbetslöshetsrisk.

Båda dessa omständigheter bidraga i hög grad till att de försäkrades risk
icke kan med tillräcklig säkerhet beräknas.

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i vårt land har hittills varit begränsad
till vissa ekonomiskt starka arbetargrupper. Det är sannolikt att även det
föreliggande förslaget skulle i huvudsak komma allenast de bättre ställda
arbetarna till godo. I det föreliggande förslaget söker man visserligen befordra
en tillslutning på bredare bas genom själva reglerna för subventioneringen.
Man måste dock starkt ifrågasätta anordningens effektivitet, och i
vilket fall som helst torde med all sannolikhet den egentliga landsbygdsbefolkningen
komma att stanna utanför försäkringen. Erfarenheten från andra grenar
av den frivilliga socialförsäkringen visar, hur svårt det är att vinna önskvärd
anslutning utanför industriarbetarnas led, även då försäkringen icke
såsom i detta fall är i huvudsak uppbyggd på fackföreningsorganisationen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

73

Enligt förslaget skulle därjämte hemindustriens arbetare uteslutas. Det kan
därför befaras, att efter införandet av arbetslöshetsförsäkringen den påfallande
skillnaden mellan olika arbetarekategoriers löner och övriga ekonomiska
förmåner skulle komma att ytterligare befästas.

Det kan ej heller förbises, att en anknytning till fackföreningarna, som förslaget
innebär, skulle kunna medföra betänkliga följder, då kassorna bland
annat skulle ha att avgöra vad som skulle anses utgöra lämpligt arbete, vilket
de försäkrade vore skyldiga att antaga vid risk av daghjälpens indragande.
De uttalanden som framkommit i sammanhang med behandlingen av begreppen
Vanlig lön’ och ''skälig lön’ äro i detta avseende belysande.

Man torde allmänt vara ense om, att den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen
icke skulle få nämnvärd betydelse för nu rådande arbetslöshet. Med andra
ord: tidsläget är ingen objektiv motivering för att påskynda avgörandet. Å''
andra sidan kommer försäkringen att inom få år lägga nya betydande bördor
på samhället och de enskilda. Under en period, då arbetslösheten ställer utomordentliga
krav på skattebetalarna och de ekonomiska utsikterna i varje fall
äro mycket ovissa, måste en sådan anordning, vilken erfarenheten visar vara
synnerligen svår att avskaffa även när dess betänkliga följder blivit fullt
uppenbara, väcka stora betänkligheter.’

Då förhållandena uti ifrågavarande avseende under innevarande år i stort
sett äro desamma som under år 1933, anse vi — under åberopande av vad som
i nyssnämnda reservation anförts — att utskottet bort hemställa,

A.

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 298 av herr
Tjällgren m. fl. och II: 532 av herr Heiding m. fl. ävensom I:
303 av herr Johansson, Johan Bernhard, och II: 536 av herr
Lindman m. fl., avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 38, samt

B.

att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta motionerna
av herr Larsson, Sam, (I: 299 och 300), herr Hagberg
i Luleå (II: 525) och herr Spångberg m. fl. (II: 537) icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

b) för den händelse yrkandet örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition icke
skulle av riksdagen bifallas, ansett, att nedannämnda paragrafer i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor böra hava följande lydelse:

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat arbjudet lämp -

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

ligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna
efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,
att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till
i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden eller arbetets natur.

Arbete, vilket enligt vad därom särskilt är stadgat anordnats som statligt
eller statskommunalt reservarbete, skall, oavsett lönens storlek, anses som
lämpligt arbete.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,
att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom
område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast
för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas
till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Det ankommer på tillsynsmyndigheten att avgöra, huruvida understöd må
utgivas under tiden för arbetskonflikt. Vid tillsynsmyndighetens prövning
skall särskilt iakttagas:

att daghjälp icke må utgå till den, som är indragen i arbetskonflikt (strejk
eller lockout) eller som eljest blir arbetslös på grund av konflikten, dock att
i sistnämnda fall tillsynsmyndigheten äger rätt att, då särskilda skäl därtill
föreligga, medgiva undantag;

att vid allmän konflikt inom ett yrke eller en industri daghjälp icke må utgå
till de arbetare, som tillhöra yrket eller industrien inom landet eller på den
ort, där konflikten råder, och som icke, i enlighet med vad därom finnes särskilt
stadgat, överförts till det lokala arbetskraftsöverskottet; samt

att på enahanda sätt, som nyss sagts i fråga örn allmän konflikt, skall förfaras
vid sådan partiell konflikt, örn vilken det gäller, att den kan anses vara
ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren
inom området i fråga.

20 § 2 mom.

Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet lagligen
berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än
fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån understödet
icke uppgår till vad daghjälpen enligt 1 mom. högst må utgöra.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär understöd,
som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån understödet
icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87. Reservationer.

75

21 § 5 mom.

Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas avgift,
som erlagts för tid, då lian för annans räkning mot avlöning använts
till arbete.

26 § första stycket.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid, då medlem för annans räkning mot
avlöning användes till arbete, upptaga fasta medlemsavgifter;

c) under härovan under b) angiven förutsättning ansett, att utskottets motivering
i nedannämnda avseenden bör erhålla följande lydelse, som ansluter sig
till den av herr Trygger m. fl. till särskilda utskottets vid 1933 års riksdag
utlåtande nr 18 avgivna reservationen:

Motiveringen till 15 § beträffande arbetslöshetsförsäkringens anknytning till
reservarbetslinjen:

»Enligt definitionen på vad som skall förstås med lämpligt arbete lärer
väl skyldighet ej alltid förefinnas för de försäkrade att antaga hänvisning till
reservarbete. Utskottet kan emellertid ej finna annat än att skyldighet att antaga
sådan hänvisning utan undantag bör föreligga. Reservarbete är en bland
samhällets hjälpformer emot arbetslösheten, och det kan ej anses riktigt, att den
som utan giltig anledning vägrar att inställa sig vid reservarbete skall kunna
åtnjuta kontant understöd med statsbidrag från en arbetslöshetskassa. Utskottet
förordar således, att i förordningen införes bestämmelse örn skyldighet
för de försäkrade att vid risk av understödets indragande antaga hänvisning
till reservarbete. Skyldighet att antaga sådan hänvisning bör dock lämpligen
endast stadgas beträffande statliga och statskommunala reservarbeten.»

Motiveringen till 16 §:

»Som grundläggande regel för den statliga arbetslöshetshjälpens förhållande
till arbetskonflikter har hittills varit erkänt, att staten skall iakttaga neutralitet
vid arbetskonflikter.

Detta måste i första hand innebära, att arbetslöshetshjälp icke kan utgå till
dem, som äro indragna i arbetskonflikt. Med indragna i arbetskonflikt (direkta
deltagare) avses härvid främst de arbetare, som blivit arbetslösa på
grund av konflikt. Andra fall kunna finnas, då arbetare, som redan äro arbetslösa,
måste anses som indragna i konflikt, t. ex. vid mera temporärt eller säsongvis
bedrivna arbeten, där en mer eller mindre fast arbetarstam finnes
och där konflikt utbryter, innan arbetet upptages för säsongen. Som
exempel må nämnas skogsavverkning, tegelbruk, mindre sågverk m. m. Det
torde ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje fall träffa avgörande härom.

Under det att enighet lärer råda om att de direkta deltagarna i konflikt
skola avstängas från arbetslöshetshjälp, råda delade meningar i avseende å
denna hjälps förhållande till sådan arbetslöshet, som antingen uppkommer som

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

en följd av konflikt (sekundär arbetslöshet) eller som är befintlig redan vid
konfliktutbrott.

Vad den sekundära konfliktarbetslösheten beträffar, må framhållas, att enligt
hittills tillämpad praxis arbetslöshetshjälp ej medgivits vid arbetslöshet,
som uppkommit på grund av konflikt vid industrier eller företag, som
stå i mera direkt produktionssammanhang med det konfliktberörda företaget.
En mera långtgående följdverkan torde härvid ej hava tillämpats.

Till förtydligande av innebörden av de sekundärt arbetslösas avstängning
må följande exempel anföras. Örn konflikt utbryter vid sorteringsställe i
flottled, varigenom virke ej framkommer till sågverk och andra träförädlingsindustrier
i orten, bli, i brist på råvara, arbetarna vid nyssnämnda industrier
arbetslösa. Liknande förhållanden inträffade vid vissa sågverk under massakonflikten
1932. I dylika fall anser utskottet, att arbetarparten enligt neutralitetsregeln
bör bära kostnaderna för de sekundärt arbetslösas underhåll
och att således arbetslöshetshjälp ej skall utgå. Erkännes detta som riktigt,
kan man emellertid icke godkänna den formulering, vilken för avstängning
från arbetslöshetshjälp förutsätter inverkan genom konflikten på löneoch
anställningsvillkoren.

Emellertid har en granskning av de avstängningar, som förekommit under
arbetslöshetskommissionens praxis, givit vid handen, att i ett särskilt fall det
synes kunna ifrågasättas, örn ej sådan avstängning medfört en viss hårdhet.
Att på tillfredsställande sätt beskriva liknande undantagsfall möter emellertid
stora svårigheter. Utskottet har därför velat föreslå en viss dispensbefogenhet
för tillsynsmyndigheten.

Beträffande de före en konflikt arbetslösa torde tvivel icke råda därom att
de i många fall påverkas av konfliktens utgång och således måste anses vara
indragna i densamma. Såsom exempel härpå torde det vara tillräckligt att
hänvisa till det stora antalet arbetslösa byggnadsarbetare, vilka under senaste
konflikten erhållit arbetslöshetsunderstöd från samhället. Enligt utskottets
mening däremot borde de på grund av sin samhörighet med yrket hava avstängts
fran understöd. Å andra sidan finner utskottet, att anvisningar böra
givas till förhindrande av att vissa grupper av de förut arbetslösa orättmätigt
träffas av avstängning.

I detta avseende synes i huvudsak det av 1923 års riksdag anvisade sättet
örn överförande enligt vissa grunder av arbetslösa till det lokala arbetskraftsöverskottet
alltjämt lämna bästa resultat. Härigenom befrias sådana arbetslösa,
som på grund av driftsnedläggelse, rationalisering o. d. förlorat möjligheten
att inom överskådlig tid vinna återanställning inom sitt yrkesområde,
från inverkan på arbetslöshetshjälpen av en inom yrket uppkommen konflikt.

Då det i vissa fall förekommit, att de lokala arbetslöshetsorganen icke förstått
att rätt tillämpa nyssnämnda regel angående det lokala arbetskraftsöverskottet,
torde ökad upplysningsverksamhet och strängare tillsyn över lokalorganen
böra förordas i avsikt att åstadkomma en sådan tillämpning av
bestämmelserna, att åsyftad verkan ernås.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

77

Emellertid visar erfarenheten att en annan modifikation i visst avseende är
påkallad. Vid vissa konflikter, som beröra sådant arbete, där icke-yrkesskicklig
arbetskraft utan svårighet kan anställas, hava konfliktdirektiven understundom
— då det varit fråga örn allmän konflikt eller partiell konflikt med
allmänna verkningar — kommit att verka väl hårt beträffande dels de arbetslösa,
som hänförts till det lokala arbetskraftsöverskottet dels den merendels
stora gruppen yngre arbetslösa, vilka såsom yrkeslösa bokförts i diversearbetargruppen.

Enligt tidigare gällande direktiv hava exempelvis f. d. järnbruksarbetare,
som sålunda tillhöra det lokala arbetskraftsöverskottet, betraktats som grovoch
diversearbetare liksom nyssnämnda yngre arbetslösa och därför vid konflikter
berörande grovarbete kunnat bliva avstängda. Man torde sålunda böra
utbygga begreppet ''lokalt arbetskraftsöverskott’ på så sätt, att även från grovoch
diversearbetargruppen en överföring till det lokala arbetskraftsöverskottet
kan äga rum.

Ovan angivna och närmare motiverade regler torde kunna sammanfattas saflunda: ''Inträffar

arbetskonflikt, ankommer det på tillsynsmyndigheten att avgöra,
huruvida och i vad mån offentlig arbetslöshetshjälp må utgå. Härvid skall
särskilt iakttagas,

att statlig arbetslöshetshjälp icke må utgå till den, som är indragen i arbetskonflikt
(strejk, blockad, lockout m. m.) eller som eljest blir arbetslös på
grund av konflikten, dock att i sistnämnda fall tillsynsmyndigheten äger rätt
att, då särskilda skäl därtill föreligga, medgiva undantag;

att vid allmän konflikt inom ett yrke eller en industri all statens hjälpverksamhet
skall upphöra och samtliga de arbetare, som anses tillhöra yrket eller
industrien inom landet eller på den ort, där konflikten råder, och som icke
blivit överförda till det lokala arbetskraftsöverskottet enligt vad nedan säges,
avstängas från arbetslöshetshjälp; samt

att på enahanda sätt, som nyss sagts i fråga örn allmän konflikt, skall
förfaras beträffande sådan partiell konflikt, örn vilken det gäller, att den kan
anses vara ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och
arbetsvillkoren inom området i fråga.

Vid annan partiell konflikt än här ovan omförmäles (partiell konflikt utan
allmänna verkningar) må hänvisning av arbetssökande till därav berört arbetsställe
äga rum, då arbetskonflikten befunnits strida mot kollektivavtal eller
lagen örn kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av
den beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock
att i de fall, där dylik förklaring rör tvist om kollektivavtals bestånd, innebörd
eller tillämpning, densamma skall äga giltighet allenast för tid intill
dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän,
dessa meddelat beslut angående konflikten.

Har arbetare en längre tid saknat anställning i det yrke eller den industri
han tillhört eller har han därinom icke i nämnvärd omfattning haft arbete och

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87. Reservationer.

kan det antagas, att han icke under en närmare framtid åter kan erhålla anställning
inom yrket eller industrien, må han överföras till det lokala arbetskraftsöverskottet.
Dit överförd arbetare skall icke till följd av konflikt inom
det yrke eller den industri han tillhört hindras att erhålla arbetslöshetshjälp.’»

Motiveringen till 20 § 2 morn.:

»Det övervägande antalet fall, då medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa
komma att i anledning av arbetslöshet vara lagligen berättigade till regelbundet
utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, torde komma
att utgöras av sådana, där medlemmarna vid sidan av den erkända kassan bildat
en fristående arbetslöshetskassa för att förstärka daghjälpens storlek. Det
kan emellertid icke anses riktigt, att staten skall lämna bidrag till försäkring
av sådana arbetare, som äro i den ekonomiska ställning, att de vid sidan av
försäkringen uteslutande genom egna avgifter förskaffa sig ett högre understöd.
Att daghjälpens maximibelopp bestämts till sex kronor måste bero på
att detta belopp ansetts tillräckligt för en nödtorftig försörjning även på dyrare
orter. Jämväl på grund härav saknas anledning att med statsbidrag underlätta
förvärvandet av en högre sammanlagd inkomst än sex kronor örn dagen.
Utskottet vill därför förorda en sådan ändring i förevarande regler, att
daghjälp må till medlem utgivas allenast i den mån understödet icke uppgår
till vad daghjälpen enligt 1 mom. i paragrafen högst må utgöra för
honom. Detta innebär med andra ord, att summan av daghjälpen och understödet
maximeras i förhållande såväl till den relativa som till den absoluta
gränsen.»

Motiveringen till 21 § 5 morn.:

»Enligt Kungl. Maj:ts förslag må medlem för rätt till understöd allenast
tillgodoräknas avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot
avlöning använts till arbete, ''som utförts annorstädes än i medlemmens hem’.
Härmed sammanhänger bestämmelsen i 26 §, att kassorna endast ålagts skyldighet
att av medlemmarna upptaga avgifter för tid, då de använts till arbete,
som utförts annorstädes än i hemmet.

Departementschefens förslag överensstämmer i förevarande avseende med
vad som förordats av 1982 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring. De
sakkunniga motiverade sitt förslag med att hemarbetarna intoge en mellanställning
mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare, att det
vore synnerligen svårt att erhålla effektiv kontroll därå att vederbörande verkligen
vore arbetslösa, samt att hemarbetarkåren i icke ringa utsträckning utgjordes
av hemmavarande hustrur och barn.

Utskottet kan för sin del icke finna den anförda motiveringen övertygande.
De s. k. hemarbetarna utgöras till mycket stor del av arbetare, vilka hava
lika fast anställning som de arbetare, vilka utföra sitt arbete å av arbetsgivaren
anvisad arbetsplats. Exempel härå erbjuda skrädderiarbetarna inom
konfektionsbranschen och vissa grupper av textilarbetare, särskilt i Västergötland.
Det framstår för utskottet som en orättvisa, örn dessa arbetare i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

79

realiteten skulle lämnas utanför försäkringen. Svårigheterna att erhålla tillfredsställande
kontroll på att hemarbetarna verkligen inneha arbete under
tid, för vilken de erlägga avgifter, och att de äro arbetslösa, då de framställa
begäran örn understöd, torde ingalunda vara oöverkomliga. I stor utsträckning
lärer man kunna lita på den kontroll, som utövas av vederbörandes kamrater,
och i övrigt kunna uppgifter härom erhållas av arbetsgivaren. Härvid bör
jämväl hållas i minne, att enligt av departementschefen i annat sammanhang
given motivering rätt att erlägga avgift i allmänhet skulle föreligga, även
örn arbete blott innehafts en dag i veckan.

Utskottet förordar sålunda, att medlem i erkänd arbetslöshetskassa medgives
att för rätt till understöd tillgodoräkna sig avgifter jämväl för tid, då arbetet
utförts i medlemmens hem.»

Motiveringen till 26 §:

»På sätt som framgår av vad utskottet anfört under 21 § förordar utskottet,
att medlem i erkänd arbetslöshetskassa medgives att för rätt till understöd
tillgodoräkna sig avgifter jämväl för tid, då arbetet utförts i medlemmens
hem.

I samband härmed lärer i förevarande paragraf skyldigheten för kassorna
att upptaga fasta avgifter böra utsträckas jämväl till de fall, då arbetet utföres
i medlemmens hem.»

2:o) av herrar K. G. Westman och Johanson i Hallagården, som — i anslutning
till vad som anförts i en av herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp
till särskilda utskottets vid 1933 års riksdag utlåtande nr 18 avgiven
reservation — ansett, att utskottets utlåtande och förslag bort hava följande
lydelse:

»Utskottet finner, att det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till arbetslöshetsförsäkring
är utarbetat med stor omsorg och innebär, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
princip tillämpas på ett sätt, som undanröjer åtskilliga
av de vådor, varmed den frivilliga försäkringens system visat sig vara
förenat. Örn utskottet likväl icke anser sig kunna tillstyrka bifall till förslaget,
är detta beroende dels därpå, att vissa viktiga frågor i förslaget enligt
utskottets mening icke kunna sägas hava blivit lösta på ett tillfredsställande
sätt, dels ock därpå att ett införande av en arbetslöshetsförsäkring ej lämpligen
bör ske under så svåra depressionstider som för närvarande.

Bland de frågor i förslaget, som enligt utskottets mening ej lösts på ett tillfredsställande
sätt, vill utskottet här endast framhålla förhållandet till fattigvården,
avgränsningen av de s. k. självständiga företagarna och behandlingen
av hemarbetarna.

Att försäkringen ej bör genomföras under nuvarande svåra arbetslöshetstider,
finner utskottet med fog kunna göras gällande. Det allmännas alla krafter
erfordras för att lindra följderna av massarbetslösheten. Ett positivt beslut,
som nu fattades i frågan, skulle ej medföra någon omedelbar lättnad med avseende
å arbetslösheten men väl bringa staten stora utgifter i en nära fram -

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

tid. Härtill kommer, att det under nu rådande massarbetslöshet erbjuder särskilda
svårigheter att verkställa den prövning av de försäkrades arbetsvillighet,
som är en nödvändig förutsättning för att en försäkring av ifrågavarande
art skall kunna verka på det sätt, som avses.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A.

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 298 av herr
Tjällgren m. fl. och II: 532 av herr Heiding m. fl. ävensom I:
303 av herr Johansson, Johan Bernhard, och II: 536 av herr
Lindman m. fl., avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 38, samt

B.

att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta motionerna
av herr Larsson, Sam, (I: 299 och 300), herr Hagberg
i Luleå (II: 525) och herr Spångberg m. fl. (II: 537) icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.»