Andra lagutskottets utlåtande Nr S5.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284)
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 208,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, dels anhållit örn riksdagens yttrande över följande
förslag till

1) Förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

(nr 284).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,
21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§
motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skola hava den ändrade lydelse,
som framgår av följande, dels att i förordningen skola med nedan angivna
lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter
21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §, dels ock att 49 § skall upphöra att gälla.

8 §•

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,
varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen
fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens
underkant lägst 50 centimeter från marken.

12 §.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två
exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett
exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst
50 centimeter från marken.

15 §.

1 mom. För---sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har
länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. £ avd. Nr 35. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda körkort,
innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan användande
av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,
att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Om
körkorts giltighetstid samt örn förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.

Körkort, vartill — — -— ordet »duplett».

3 mom. Har---sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,
skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande
att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga
föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet
eljest återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,
må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas, förordna,
att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning
skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande
varit återkallat. Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom
eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd
av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil
utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 14 § 2 mom.
fjärde stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse
huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits
skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48
timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets
återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,
huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas. I
avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Har återkallelse---är stadgat.

5 mom. Körkort, som icke blivit återkallat, gäller till och med dagen då
innehavaren fyller sextio år men kan på sätt här nedan sägs förnyas för högst
tre år åt gången. Körkort, som utfärdas för den som fyllt femtiosju år, gäller
för tre år från utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort.

Förnyelse må ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter
det körkortet upphör att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort
utfärdas allenast i den i 1 mom. föreskrivna ordning.

För vinnande av förnyelse har förare att till den länsstyrelse, som utfärdat
körkortet, insända ansökan därom samt därvid foga sådana handlingar, varom
förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e), därvid vad nämnda moment innehåller
beträffande dylika handlingar skall äga motsvarande tillämpning. Länsstyrelsen
må, när omständigheterna därtill föranleda, hänvisa sökanden att hos
besiktningsman undergå nytt förarprov.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

3

Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra automobil, skall
länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort, däri den för körkortet bestämda
giltighetstiden skall angivas.

21 §.

1 mom. Under---automobilens maximilast;

c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult
sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt
hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett
betryggande sätt, ävensom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken
så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,
att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för
brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall
eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automobiler
stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande
kraftigt rött sken.

4 mom. Förare---verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt
hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty förare
att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig örn att icke igenkänningsmärke
blivit oläsligt. Vad nu sagts örn igenkänningsmärke gäller
jämväl i fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

21 a §.

Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han
kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automobil,
så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.
Det åligger polismannen att så snart ske kan örn åtgärden underrätta sin närmaste
överordnade.

34 §.

I avseende---nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är
föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta.
!Är till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln
vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.
Vad i---med motorcykel.

37 §.

1 mom. Med--— sken bakåt.

Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller
jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

4

40 §.

1 mom. Framföres---fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,
3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena
samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.
första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som
meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,
straffes den ---— 34 § förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,
där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra
fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med
ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff
vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra vederbörligt
igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkänningsmärke
eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter
det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen
anses såsom begången under försvårande omständigheter.

41 §.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg
med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande
med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid förseelsens
begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för
vissa brott vid förande av motorfordon.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde stycket
eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket, 5, 7,
8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom. tredje
stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket
eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.

Till enahanda---av polismyndighet.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt
denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått
del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.

51 §.

Förseelse mot---ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är in -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

5

rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av
allmän domstol.

56 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda
militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap
och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas
uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat
område.

Därest beträffande---därtill förordnar.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämpningen
av däri meddelade bestämmelser iakttagas:

1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för
förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2
mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande
å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och
med den 1 januari 1935.

2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli
till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 december
samma år oavsett örn förnyelse skett. Förare, vilken vid tiden för
förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande
efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda
dag hava låtit förnya detsamma.

3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn
skadestånd fores, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid
tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller
poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

2) Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).

Härigenom förordnas, att 10 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ vägtrafikstadgan
den 20 juni 1930 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

3 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig
händelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgärder
vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga
sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar
om händelsen.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

16 §.

1 mom. Den som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt
7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelas med stöd av 5 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 §,
9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift, som
meddelas med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna
försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon må till
fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 3 mom. straffes med dagsböter, dock att där
förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt
lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

17 §.

Förseelse mot---ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av
allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall utan hinder av
stadgandet i 17 § andra stycket att mål, däri talan örn skadestånd föres, må
prövas allenast av allmän domstol, mål som redan då är anhängigt vid polisdomstol
eller poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

dels och föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i
34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej
under tio.

2 §.

Har någon vid förande av fordon som i 1 § avses varit så påverkad av
starka drycker som där sägs eller överskridit medgiven hastighet, och har
han därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i
högst ett år.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

3 §.

Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller
annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder
vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller undandragit sig att
uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar örn händelsen,
vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,
dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

5 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 320 av herr Bergström,
nr 321 av herr Nylander m. fl. och
nr 324 av herr Bergman m. fl. samt

inom andra kammaren
nr 568 av herr Andersson i Rasjön m. fl.
nr 569 av herrar Hansson i Vännäsby och Thorell,
nr 571 av herrar von Seth och Lindberg i Stockholm och
nr 574 av herr Johanson i Huskvarna m. fl.
i i

Gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga äro utfärdade den Utskottet.
20 juni 1930 (nr 284 och 285), sedan riksdagen avgivit yttrande (skrivelse
nr 359) över förslag i ämnet, som nämnda år framlades i propositionen nr
121. Vissa ändringar i dessa författningar hava därefter vidtagits, i motorfordonsförordningen
genom förordningar den 29 maj 1931 (nr 135), den
12 juni 1931 (nr 253), den 17 juni 1932 (nr 233) och den 14 juni 1933 (nr
406) samt i vägtrafikstadgan genom förordning den 19 juni 1931 (nr 246).

Flertalet av de ändringar i gällande trafiklagstiftning, som innefattas i
förevarande proposition, har föreslagits i syfte att åstadkomma ökad trafiksäkerhet.
Uppmärksamheten har framför allt riktats därpå, att alltjämt ett
stort antal trafikolyckor orsakas av spritpåverkan hos vederbörande förare,
varför skärpta åtgärder mot dessa ansetts påkallade.

I sitt år 1929 avgivna betänkande med förslag till ny motorfordonsförordning
m. m. anförde 1927 års motorfordonssakkunniga, att knappast något an -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

nät spörsmål från de sakkunnigas sida varit föremål för så allvarligt övervägande
som frågan örn automobilförarnas förhållande till alkoholhaltiga drycker
och att någon verklig trafiksäkerhet knappast stöde att vinna med mindre
detta spörsmål erhölle en tillfredsställande lösning. Hittills gjorda erfarenheter
synas hava bekräftat riktigheten av denna uppfattning örn det centrala
i trafiksäkerhetsproblemet. Utskottet vill i detta hänseende hänvisa till i nedanstående
tabell lämnade uppgifter angående körkortsindragningar under
åren 1924—1932 och dessas orsaker. Uppgifterna äro hämtade, beträffande
åren 1924—1928 från en av 1927 års motorfordonssakkunniga gjord utredning
och beträffande åren 1929—1932 från en av Motorförarnas helnykterhetsförbund
verkställd undersökning.

Antalet av länsstyrelserna oell Överståthållarämbetet under nedanstående år fattade
beslut, varigenom meddelade körkort återkallats.

På grund av
onykterhet vid
färd med motor-fordon

På grund av
onykterhet utan
samband med
sådan färd

Av annan
anledning

Summa

Förare i
yrkes-mässig
trafik

''Andra

förare

Förare i
yrkes-mässig
trafik

Andra

förare

Förare i
yrkes-mässig
trafik

Andra

förare

1924 ...........

113

296

8

25

53

161

656

1925 ...........

192

476

8

26

81

204

987

1926 ...........

193

643

8

20

117

246

1,227

1927 ...........

249

787

7

44

77

272

1,436

1928 ...........

238

886

33

91

60

181

1,489

1929 ...........

319

1,146

32

132

62

226

1,917

1930 ...........

382

1,303

27

169

100

277

2,258

1931...........

354

1,182

30

138

125

310

2,139

1932 ...........

414

1,172

37

155

112

342

2,232

Av denna tabell framgår, att under femårsperioden 1924—-1928 hade av
5,795 indragna körkort 4,343 eller omkring 75 % av hela antalet återkallats
på grund av förarens onykterhet. Beträffande de under fyraårsperioden 1929
—1932 verkställda körkortsindragningarna, sammanlagt utgörande 8,546, var
onykterhet den påtagliga anledningen till sammanlagt 6,992 indragningar eller
nära 82 % av samtliga.

Enligt en i februari 1934 utkommen statistik rörande »Brottsligheten 1931»
begingos nämnda år 19,193 förseelser mot vägtrafikstadgan och 20,389 förseelser
mot motorfordonsförordningen. Den officiella statistiken har ingen
specifikation rörande dessa överträdelser. Enligt uppgift från statistiska centralbyrån
begingos emellertid 1931 1,036 och 1932 1,045 förseelser mot 41 §
2 mom. i motorfordonsförordningen (stadgandet angående onykterhet vid förande
av motorfordon) av 854 resp. 924 personer.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

9

Av den i mars 1934 utgivna officiella statistiken beträffande »Dödsorsaker
1931» framgår, att sistnämnda år dödades vid motorfordonsolyckor 349 personer
eller cirka 16 % av hela antalet genom våldsam död (drunkning, fall från
höjd, förgiftning etc., dock ej självmord) omkomna personer, som år 1931 utgjorde
2,200.

För att belysa den snabba utveckling, som trafiken med motorfordon undergått,
och den ingripande betydelse för samhället, som detta samfärdsmedel
erhållit, vill utskottet erinra, att ännu så sent som vid 1919 års utgång funnos
i Sverige inregistrerade allenast omkring 9,000 motorfordon. Antalet sådana
fordon har därefter kraftigt stegrats till och med år 1931, vid vars utgång
funnos cirka 205,000 motorfordon. Under år 1932 har antalet något nedgått
och uppgick vid årets slut till 199,111, därav 146,947 automobiler och 52,164
motorcyklar.

Intill den 1 januari 1929 hade cirka 315,000 körkort utfärdats. Motsvarande
dag innevarande år torde antalet utfärdade körkort hava uppgått till omkring
400,000.

Efter granskning av de i propositionen innefattade förslagen och de i ämnet
väckta motionerna har utskottet funnit Kungl. Maj:ts förslag i flertalet hänseenden
på ett tillfredsställande sätt fylla de krav, utvecklingen framkallat,
och anser desamma böra läggas till grund för lagstiftning. I vissa andra
avseenden har utskottet däremot funnit anledning till erinringar mot desamma.

Utskottet övergår nu till en redogörelse för och en granskning av Kungl.
Maj:ts förslag och de i ämnet väckta motionerna. I propositionen föreslagna
ändringar, för vilka redogörelse ej lämnas här nedan, har utskottet ansett
vara av formell natur eller endast innefatta obetydliga jämkningar av gällande
bestämmelser; och har utskottet icke haft något att erinra mot berörda stadganden.
I den mån redogörelse ej lämnas för innehållet i propositionen och
motionerna får utskottet hänvisa till desamma.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av motor fordonsförordning en.

8 § 2 mom. och 12 § 2 mom.

Automobil må ej innan den blivit registrerad och tilldelad igenkänningsmärke
tagas i bruk i andra än i 8 § 1 mom. motorfordonsförordningen angivna
fall. I samtliga dessa fall skall automobilen vara åsatt en särskild skylt (besiktningsskylt),
som tillhandahålles av polismyndighet och är försedd med
nummer. I vissa fall skall tillika beträffande automobil, som icke tillhör
besiktigad typ, besiktningsskylt vara medelst plombering av besiktningsman
försedd med särskilt märke (besiktningsmärke). De närmare bestämmelserna
angående beskaffenhet av igenkänningsmärke och besiktningsskylt finnas i en
kungörelse av den 12 oktober 1923 (nr 381). Enligt denna skola igenkänningsmärken
och besiktningsskyltar vara förfärdigade av metallplåt eller annat
i fråga om hållfasthet därmed jämförligt material. Numret skall å igenkänningsmärke
anges med svart färg å vit botten och å besiktningsskylt med

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

vit färg å röd botten. Genombrutna skyltar äro följaktligen ej tillåtna. Enligt
8 § 2 mom. skall besiktningsskylt vara anbragt på ett i ögonen fallande sätt
såväl framtill som baktill å automobilen. Jämlikt 12 § 2 mom. gäller detsamma
i fråga örn igenkänningsmärke. Enligt 21 § 1 mom. a) skall å automobil
under färd föras vederbörliga igenkänningsmärken, så anbragta som
i 12 § 2 mom. sägs, eller, därest automobilen ej ännu tilldelats igenkänningsmärke,
föreskrivna besiktningsskyltar och besiktningsmärken. Överträdelse
av sistnämnda stadgande straffas enligt 40 § 1 mom. med dagsböter.

Vad ovan sagts örn placering av besiktningsskylt och igenkänningsmärke
för automobil gäller på grund av 34 § jämväl sådan motorcykel, som i nämnda
stadgande avses.

Enligt 22 § 8 morn. skall släpvagn till automobil baktill ha samma igenkänningsmärke
som automobilen. Även släpvagnar skola registreras och tilldelas
därvid ett särskilt ordningsnummer, som skall föras å släpvagnen (22 § 7
morn.). Innan släpvagn registrerats och fått ordningsnummer, får den ej
tagas i bruk genom att kopplas till automobil annat än i vissa särskilt angivna
fall, motsvarande vad som gäller för oregistrerad automobil. Släpvagnen
skall i sådana fall vara försedd med en särskild skylt, som kallas
släpvagnsskylt och motsvarar besiktningsskylt för automobil. Beträffande
dessa skyltars och märkens placering hava inga andra bestämmelser meddelats
än att släpvagnsskylt skall anbringas omedelbart intill igenkänningsmärket.

Beträffande traktortåg finnas inga bestämmelser örn skyltar eller märken,
motsvarande besiktningsskyltar och igenkänningsmärken.

I 30 § motorfordonsförordningen ges särskilda föreskrifter angående automobil,
som för tillfälligt brukande införts i riket från utlandet. Enligt 1 mom.
skall automobilen tilldelas igenkänningsmärke här i riket, och detta märke
skall enligt 4 mom. anbringas på sätt i 12 § 2 mom. är stadgat. I Paris undertecknades
1926 en internationell konvention angående automobiltrafik. Denna
konvention har biträtts av bl. a. Norge, Danmark, Finland, England, Frankrike
och Tyskland. I denna konvention stadgas, bl. a., att automobil för att
tillåtas till användning i internationell trafik skall vara försedd med igenkänningsmärke
(nationalitetsmärke), vilket skall sitta på synlig plats baktill
å bilen och bestå av högst tre bokstäver. Med anledning av Sveriges tillträde
till denna konvention har den 11 oktober 1930 utfärdats en kungörelse, vari
stadgas, att bestämmelserna i motorfordonsförordningen skola med vissa angivna
avvikelser gälla även i fråga örn motorfordon, som är registrerat i
konventionsstat. Bland stadganden, som ej skola tillämpas på fordon från
konventionsstat, nämnas 8 och 12 §§ samt 30 § 1 och 4 morn. Med Norge,
Danmark och Finland har Sverige träffat särskilda överenskommelser av innehåll,
bland annat, att örn motorfordon från Norge, Danmark eller Finland försetts
med hemlandets nationalitetsmärke i överensstämmelse med den internationella
automobilkonventionen ävensom med i hemlandet gällande igenkänningsmärke,
erfordras icke, att det vid ankomsten hit förses med igenkänningsmärke.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

11

I propositionen föreslås den ändring i förevarande båda stadganden, att besiktnings
skylt, resp. igenkänningsmärke, skall anbringas lodrätt med skyltens,
resp. märkets underkant lägst 50 centimeter från marken.

I övergångsbestämmelserna har föreslagits, att i fråga örn motorfordon,
»släpvagnar och traktortåg», som vid tiden för förordningens ikraftträdande
äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2 mom. föreskrivits i fråga örn
besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande å viss lägsta höjd från
marken icke äga tillämpning förrän från och med den 1 januari 1935.

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, har i förevarande hänseenden
anfört bland annat:

Införandet i motorfordonsförordningen av en bestämmelse örn viss lägsta
höjd, på vilken igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å automobil skall
vara anbragt, synes vara väl ägnat att underlätta den, framför allt å landsbygden,
ofta med svårigheter förbundna övervakningen av motorfordonstrafiken.
Ehuru det från denna synpunkt får anses önskvärt, att märket anbringas
tämligen högt upp på fordonet, finner jag mig likväl, med hänsyn till de av
vissa länsstyrelser och enskilda sammanslutningar anförda kostnadsskälen,
icke böra förorda en föreskrift örn placering å större höjd än 50 centimeter
över marken, räknat från märkets underkant. Det från flera håll gjorda påpekandet
att, för vinnande av här avsett syfte, det vore önskvärt, att igenkänningsmärkena
placerades lodrätt i förhållande till fordonets längdaxel finner
jag värt beaktande.

Frågan om igenkänningsmärkenas konstruktion och utseende synes
böra bliva föremål för förnyat övervägande. De anmärkningar, som
från flera håll på senaste tiden riktats mot igenkänningsmärken med relieftyper,
synas giva vid handen, att dessa märken måste anses mindre lämpliga.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida de icke böra helt förbjudas. Däremot
torde måhända igenkänningsmärken med genombrutna bokstäver och siffror
böra tillåtas, därest sådana märken av ändamålsenlig konstruktion kunna
framställas.

I de likalydande motionerna I: 321 av herr Nylander m. fl. och II: 571 av
herrar von Seth och Lindberg i Stockholm har i förevarande hänseende yrkats,
att de föreslagna bestämmelserna örn besiktningsskyltars och igenkänningsmärkens
placering på viss minimihöjd över marken måtte avstyrkas.

I motiveringen till detta yrkande anföra motionärerna, under hänvisning till
den av departementschefen ifrågasatta utredningen rörande igenkänningsmärkenas
konstruktion och utseende, följande:

För den händelse, en sådan undersökning utmynnar i förordning örn nya
godkända typer för igenkänningsmärken, medförande bättre möjlighet att
avläsa desamma, synes den nu föreslagna uppflyttningen av nuvarande igenkänningsmärke
icke vara tillräckligt kraftigt motiverad. Det torde även
få anses mindre lämpligt att nu ålägga en automobilägare att _ först flytta
igenkänningsmärket för att efter någon tid troligen låta honom vidkännas ytterligare
utgift för anskaffande av nytt igenkänningsmärke av annan typ.
Då flyttning av igenkänningsmärket kan draga ganska betydande utgifter,
enär omdragning av elektriska ledningar, flyttning av baklykta o. d. även
bliva erforderliga, synes det, att den föreslagna åtgärden bör anstå, till dess
frågan i dess helhet örn igenkänningsmärkets utseende blivit utredd.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

Av departementschefens ovan återgivna uttalande till statsrådsprotokollet
framgår, att enligt departementschefens uppfattning frågan örn igenkänningsmärkes
konstruktion och utseende synes böra bliva föremål för förnyat övervägande.
Enligt utskottets förmenande är en undersökning i berörda hänseenden
av behovet påkallad, och utskottet utgår från att en sådan kommer till stånd
och att därvid jämväl frågan örn besiktningsskylts konstruktion och utseende
blir föremål för prövning. Med hänsyn härtill synes det utskottet mindre lämpligt
att för närvarande meddela ändrade föreskrifter rörande placeringen av
besiktningsskyltar och igenkänningsmärken. Utskottet kan förty icke tillstyrka
de ifrågavarande ändringarna.

15 §.

För rätten att föra automobil eller motorcykel fordras i Sverige liksom i
åtskilliga andra länder, att vederbörande innehar tillstånd därtill, s. k. körkort.
För erhållande av körkort åligger det sökande, jämlikt 15 § 1 mom. motorfordonsförordningen,
att till länsstyrelsen i det län, där han är mantalsskriven,
eller, örn han icke är mantalsskriven i riket, till länsstyrelsen i det län, där han
för tillfället vistas, insända ansökan därom. Vid denna ansökan skall sökanden
foga, förutom bevis av besiktningsman, att han avlagt godkänt prov som
förare av automobil eller motorcykel, följande, i 14 § 2 mom. a)—e) omförmälda
handlingar, nämligen:

a) åldersbevis, utvisande att han fyllt 18 år (för motorcykel 16 år); j

b) intyg av läkare, enligt av Konungen fastställt formulär, att sökanden
icke lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller
hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil;
skolande det anses föreligga erforderlig grad av synskärpa, därest denna,
efter korrektion av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår till minst
0.7 a det ena ögat och minst 0.3 å det andra, samt erforderlig grad av
hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning väl uppfattas
på 4 meters avstånd;

c) intyg av polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest sökanden
under de senaste två åren varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för
ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden
i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av motorfordon;

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit
körkort för automobil eller motorcykel; samt

e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen
kan anbringas å körkortet.

Innan intyg, varom under c) förmäles, utfärdas, skall vederbörande nykterhetsnämnd
samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom
i saken, av polismyndigheten höras över sökandens nykterhetsförhållanden.

Har sökanden fullgjort vad sålunda föreskrivits, skall länsstyrelsen, eventuellt
efter företagen ytterligare utredning rörande sökandens personliga förhållanden,
för honom utfärda körkort. Därest körkortet icke sedermera av någon
i motorfordonsförordningen angiven grund av länsstyrelsen återkallas,
gäller det utan någon tidsbegränsning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

13

3 mom.

I 15 § 3 mom. stadgas, bland annat, att örn förare vid färd med automobil
i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom
såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker,
att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
eller örn förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros
att föra automobil, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig
utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,
att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av körkortet
sker, låta sig rättas, och är ej fråga örn förare, som vid färd med automobil
varit så påverkad av starka drycker, som ovan angives, må varning i stället
meddelas. Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss
tid, minst två månader och högst två år, gått till ända, äger på ansökan hos
länsstyrelsen i det län, som i 1 mom. angives, få frågan örn utfärdande av nytt
körkort upptagen till prövning. Beträffande förare, som vid färd med automobil
varit så påverkad av starka drycker, som nyss sagts, skall dock den tid,
efter vilken dylik prövning först må ske, bestämmas till minst sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,
skall körkortet återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana
omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,
må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas,
förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning
skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande
varit återkallat.

Ansökan om nytt körkort skall, därest tiden för återkallelsen uppgår till
sex månader eller länsstyrelsen eljest så prövar nödigt, vara åtföljd av handlingar,
frånsett åldersbevis, av beskaffenhet, varom i 1 mom. sägs, utfärdade
efter det den för återkallelsen bestämda tid gått till ända.

Enligt 34 § skall vad i 15 § 3 mom. finnes stadgat angående körkort gälla
jämväl rätten att föra sådan motorcykel, som i förstnämnda stadgande avses.
I 37 § stadgas, att förare av traktortåg får allenast den vara, som innehar
gällande körkort för automobil. Någon bestämmelse, att vad i 15 § 3 mom. är
stadgat beträffande förande av automobil skall gälla jämväl i fråga örn
förande av traktortåg har icke meddelats.

Beträffande detta tredje moment har i propositionen föreslagits ändringar i
två särskilda hänseenden.

Såsom ovan framhållits, skall körkort återkallas, då förares förmåga att
föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom sjukdom, skada eller dylikt,
att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande.

I propositionen har nu föreslagits, att länsstyrelse skall äga rätt att i händelse
av grundad anledning till antagande, att sådant förhållande, som nyss
sagts, föreligger, anmoda föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid
äventyr att körkortet eljest återkallas.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet

Utskottet.

Mot vad sålunda föreslagits Ilar utskottet intet att erinra.

I anledning av motion vid 1933 års riksdag (11:303) Ilar riksdagen uti
skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 maj 1933, nr 246, under åberopande av första
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14 och andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, anhållit örn utredning och förslag angående
sådan ändring av motorfordonsförordningen, att polismyndighet erhölle
befogenhet att i särskilda fall fråntaga förare av motorfordon för honom utfärdat
körkort.

I propositionen har nu föreslagits ett tillägg till 15 § 3 mom. av innehåll, att
polismyndighet under vissa förutsättningar skall äga rätt att omhändertaga
förares körkort i avbidan på beslut av länsstyrelse, huru med körkortet skall
förfaras. Förutsättningarna för ett dylikt ingripande äro, att förare vid färd
med automobil ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen överlastad av starka
drycker eller till följd av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat
förmågan att föra automobil utan risk för liv eller egendom.

Ej heller mot den sålunda föreslagna bestämmelsen har utskottet något att
erinra. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang förorda, att i 37 § införes
en bestämmelse av innehåll, att vad i 15 § 3 mom. är stadgat beträffande
förande av automobil skall gälla jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

5 mom.

I syfte att för trafiksäkerhetens höjande vinna ökad kontroll över förarna av
motorfordon har departementschefen föreslagit införandet av en obligatorisk,
periodiskt återkommande omprövning av rätten att inneha körkort. Bestämmelser
härom ha intagits i ett femte moment i 15 §. I detta moment föreslås, att
körkort, som icke blivit återkallat, skall gälla till och med dagen, då innehavaren
fyller sextio år, meli kan i viss ordning förnyas för högst tre år åt gången.
Körkort, som utfärdas för den, som fyllt femtiosju år, gäller för tre år från
utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort. Förnyelse må ske
under tiden fyra månader före och fyra månader efter det körkortet upphör
att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort utfärdas allenast i den i
15 § 1 mom. föreskrivna ordningen. För vinnande av förnyelse har förare
att till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, insända ansökan därom samt
därvid foga sådana handlingar, varom förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e),
d. v. s. läkarintyg och intyg angående sökandens nykterhet samt fotografi.
När omständigheterna därtill föranleda, kan länsstyrelsen hänvisa sökanden
att hos besiktningsman undergå nytt förarprov.

Spörsmålet rörande omprövning av körkort beaktades av 1927 års motor fordonssahkunniga.
I ett av nämnda sakkunniga infordrat yttrande från medicinalstyrelsen
heter det:

Att sjukdomar och sjukliga tillstånd hos motorförare givit anledning till
allvarliga olyckshändelser vid en mångfald tillfällen är ostridigt. Det föreligger
emellertid varken statistiskt eller i övrigt någon mera omfattande utred -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

15

ning angående den betydelse, som rubbningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller
lyten hos motorförare haft vid inträffade olyckshändelser i motortrafiken.

Underlag saknas sålunda för bedömande av den betydelse läkarundersökningen
har som trygghetsmoment för trafiken med motorfordon i stort sett.
Det är företrädesvis den omständigheten, att även ett läkarintyg, som förklarar
en sökande helt fri från sådana sjukdomar, kroppsfel och lyten, vilka
göra honom olämplig till motorförare, helt naturligt från medicinsk synpunkt
endast har en begränsad giltighet, som under förhandenvarande förhållanden
gör frågan om den obligatoriska läkarundersökningen vansklig
och komplicerad. En viktig förutsättning för att förfarandet med läkarundersökning
skall kunna skänka avsedd trygghet är genomförandet av en fortsatt
kontroll, som möjliggör utmönstring av motorföraren, dä han genom förändringar
i sitt hälsotillstånd eller uppkomna fel eller lyten förlorat egenskaper
och färdigheter, som ur trafiksäkerhetssynpunkt äro erforderliga.

Erågan om förnyade undersökningar erbjuder stora praktiska svårigheter.
Därmed sammanhänger icke endast ökade utgifter för körkortsinnehavaren
utan även omkostnader för det allmänna med ett omfattande registrerings arbete

hos vederbörande myndigheter---. På grund av det stora antal

motorförare, som redan finnas — ett antal, som torde komma att ej oväsentligt
ökas — hyser nämligen styrelsen så stora betänkligheter mot en lagstadgad
revision av läkarintygen, att medicinalstyrelsen för närvarande icke
vill framlägga förslag härtill för motorförare i allmänhet.

Vid övervägande av förevarande fråga har styrelsen emellertid ifrågasatt,
om dock icke tillräckligt starka skäl förefunnos för att uppställa krav på
revision av läkarintyg för förare av trafikbil. Styrelsen anser sig emellertid
böra avvakta vidare erfarenhet, innan styrelsen känner sig beredd att förorda
stadgande härom. Endast beträffande en grupp av dessa motorförare
nämligen de, som föra omnibusfordon i reguljär trafik, vill styrelsen hemställa
om obligatorisk efterundersökning. I dessa fordon färdas ofta ett flertal
passagerare, varför en olyckshändelse med sådant fordon otvivelaktigt
innebär större risker än med vanlig trafikbil. Arten av denna trafik synes
styrelsen berättiga till att samtliga osäkerhetsmoment bliva i möjligaste mån
undanröjda, även örn icke hittillsvarande erfarenhet kan sägas ådagalägga
nödvändigheten av ett särstadgande för dessa motorförare. Styrelsen
vill uttala önskvärdheten av årliga revisioner av dessa personers läkarintyg.

De sakkunnig a anförde, att det väl icke kunde bestridas, att periodiskt
återkommande läkarundersökningar skulle innebära ett visst trygghetsmoment.
Den trygghet, som därigenom skulle vinnas, syntes dock icke stå i rimlig proportion
till de utgifter och olägenheter, som genom undersökningarna skulle
förorsakas körkortsinnehavarna. Även för det allmänna skulle en sådan anordning
komma att medföra avsevärda kostnader.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över den inom kommunikationsdepartementet
utarbetade promemorian med förslag om införande av en
obligatorisk, periodiskt återkommande omprövning av rätten att innehava
körkort, vilken legat till grund för förevarande förslag, återfinnes i propositionen
å sidorna 21—25.

Utskottet vill i korthet redogöra för de fordringar i avsecende å kropps- och
sinnesbeskaffenhet, som gälla beträffande vissa befattningshavare vid statens
järnvägar, vilkas tjänstgöring beröra trafiksäkerheten. För att en tjänste -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

sökande överhuvud taget skall kunna vinna första anställning såsom aspirant
erfordras, att sökanden genom läkarintyg styrker sig icke vara behäftad med
sjuklighet, svaghet eller kroppslyte, som kan anses menligt inverka på tjänsteutövningen,
samt äga normalt färgsinne. För erhållande av fortsatt anställning
såsom aspirant ävensom för att kunna antagas till elev i ordinarie tjänst
erfordras, att vederbörande vid en av statens järnvägars undersökningsläkare
företagen undersökning befunnits äga god kroppsbyggnad, vara fri från påtagliga
psykiska defekter och icke vara behäftad med något eller någon av
vissa särskilt angivna kroppsfel eller sjukdomar. Efter erhållen ordinarie
befattning erfordras förnyad undersökning endast vid befordran till konduktör,
tågmästare, lokbiträde, lokeldare eller lokförare. Vid de förhör, som
av vederbörande befäl årligen förrättas med viss personal, skall personal, vars
tjänstgöring omedelbart berör trafiksäkerheten, av förhörsledaren undersökas
beträffande synskärpan.

Ifråga örn synskärpan gälla följande fordringar:

1) för erhållande av lokbiträdesaspirant-, lokbiträdes- eller lokeldarbefattning
erfordras en synskärpa av minst 1,0 på ena ögat samt 0,7 på andra ögat,
utan användande av korrektionsglas,

2) för erhållande av lokförarbefattning skall synskärpan, med glaskorrektion,
uppgå till minst 0.9 på ena ögat och minst 0.7 på andra ögat samt, utan
glaskorrektion, uppgå till minst:

a) vid befordran före fylla 45 år:

å ena ögat

1.0

0.9

0.8

å det andra

0.6

0.7

0.8

b) vid befordran i åldern 45 intill 50 år:

å ena ögat

0.9 ........................

0.8 ........................

0.7 ........................

c) vid befordran i åldern 50 intill 55 år:

å ena ögat

0.8 ........................

0.7 ........................

0.6 ........................

d) vid befordran i åldern 55 år och däröver:

å ena ögat

0.7 ........................

0.6 ........................

0.5 ........................

å det andra

. . 0.5

. . 0.6

. . 0.7

å det andra

. . 0.4

. . 0.5

. . 0.6

å det andra

. . 0.3

. . 0.4

. . 0.5

I fråga örn lokförare, lokeldare, lokbiträde, bromsare samt i växlingstjänst
sysselsatta bangårdsmästare, stationsförmän, trafikbiträden och stationskarlar

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

17

gäller för fortsatt användning i resp. befattningar såsom minimifordring i avseende
å synskärpa utan användande av korrektionsglas

å ena ögat

0.7 . .

0.6 .
0.5 .

å det andra

. . 0.3

. . 0.4

. . 0.5

Departementschefen anför bland annat:

Därest för erhållande av tillstånd att föra motorfordon kräves, att den blivande
föraren uppfyller vissa betingelser med avseende å, bland annat, hälsa
och körskicklighet, synes konsekvensen bjuda att det sedermera, efter körkortets
utfärdande, med vissa mellanrum kontrolleras, att vederbörande fortfarande
fyller dessa betingelser.

Mot en periodisk omprövning av rätten att innehava körkort har anförts,
bland annat, att en i samband därmed företagen läkarundersökning icke torde
komma att lämna någon mera tillförlitlig garanti för körkortsinnehavarens
fortsatta lämplighet som förare. Denna uppfattning kan jag icke dela. Under
förutsättning att ifrågavarande läkarundersökning i likhet med den som
föregår körkortets utfärdande utföres med erforderlig noggrannhet, synes man
enligt min mening icke hava anledning att tvivla på undersökningens ändamålsenlighet.
Det har vidare åberopats, att en med åren tilltagande nedsättning
av exempelvis syn- och hörselförmåga hos en förare som regel intill en
viss gräns kompenseras av ökad försiktighet och omsorg vid körningen. Jag
vill icke förneka, att detta påstående har ett visst berättigande, men det må å
andra sidan framhållas, att åtskilliga andra defekter än de nu nämnda, av natur
att menligt inverka på förmågan att föra motorfordon, icke låta sig på
samma sätt kompenseras. Det är i främsta rummet sådana förare, som lida
av dylika åkommor eller efter körkortets utfärdande ådragna skador och lyten,
vilka vid en periodisk omprövning skola ägnas särskild uppmärksamhet.

Jag vill sålunda i princip giva min anslutning till tanken på en periodvis
återkommande omprövning av rätten till körkort och anser mig böra förorda,
att bestämmelser härom upptagas i motorfordonsförordningen. En sådan omprövning
synes emellertid för närvarande icke lämpligen böra ifrågakomma
beträffande samtliga körkort. Med hänsyn till de organisatoriska och ekonomiska
konsekvenserna av ett stadgande örn en allmän omprövning exempelvis
vart femte år torde — åtminstone till en början innan närmare erfarenhet vunnits
angående verkningarna av ifrågavarande kontrollåtgärd -—■ en tämligen
hög begynnelseålder böra övervägas. Delvis med föranledande av innehållet
i de i ämnet avgivna yttrandena, finner jag mig böra förorda en första omprövning
då körkortsinnehavaren uppnår 60 år.

I åtskilliga i ämnet väckta motioner ha anmärkningar riktats mot de föreslagna
bestämmelserna. I motionen II: 568 av herr Andersson i Rasjön
m. fl. har yrkats, att riksdagen i sitt yttrande över propositionen ville uttala,
att förevarande stadgande måtte utgå. I de likalydande motionerna
1:321 av herr Nylander m. fl. och 11:571 av herrar von Seth och Lindberg
i Stockholm har hemställts, att riksdagen måtte avstyrka förevarande stadgande
eller, vid eventuellt tillstyrkande i princip av den föreslagna bestämmelsen,
i varje fall avstyrka den i stadgandet förekommande hänvisningen
till 14 § 2 mom. c), varigenom en körkortsinnehavare ålagts skyldighet att
för omprövning av körkort alltid förete nykterhetsintyg. I motionen 11:569

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 35. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

av herrar Hansson i Vännäsby och Thorell har hemställts om sådan ändring
av det föreslagna stadgandet, att detsamma komme att avse allenast förare
av automobil i yrkesmässig trafik med skyldighet för denne att vid ansökan
örn omprövning av rätten att inneha körkort förete allenast nytt läkarintyg.

En rubbning av hälsotillståndet hos en förare av motorfordon kan givetvis
innebära en viss fara för trafiksäkerheten. Med hänsyn härtill skulle en
obligatorisk, periodiskt återkommande prövning av rätten att innehava körkort
ur trafiksäkerhetssynpunkt innebära ökad trygghet. Den ökade säkerhet,
som genom en sådan omprövning kan vinnas, måste givetvis stå i ett rimligt
förhållande till de olägenheter, som genom omprövningen skulle tillskyndas
körkortsinnehavarna. De fall, då olyckshändelser vid framförande av motorfordon
orsakats av fysiska eller psykiska defekter hos vederbörande förare,
torde emellertid vara relativt fåtaliga. Såsom av de av utskottet ovan å sid. 8
lämnade uppgifterna framgår, hava nära 82 procent av alla körkortsindragningar
under fyraårsperioden 1929—1932 föranletts av onykterhet. I den mån
inträffade trafikolyckor ej förorsakats av alkoholpåverkan hos föraren, torde
de i väsentlig utsträckning hava föranletts av ovarsamhet eller yttre tillfälligheter.
Med hänsyn till den vikt, som särskilt på läkarhåll tillmätts förevarande
spörsmål, torde en ingående utredning i hithörande frågor vara av behovet
påkallad. Innan en sådan undersökning klargjort den betydelse, som rubbningar
i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten haft i fråga örn inträffade trafikolyckor,
böra enligt utskottets förmenande lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande
hänseenden ej vidtagas. Före lagstiftning torde jämväl det spörsmålet
förtjäna att övervägas, huruvida vid omprövning av rätten att inneha körkort
samma krav böra ställas i fråga om synskärpa och hörselförmåga som
för utfärdandet av det första körkortet. Utskottet anser sig alltså redan av
dessa skäl icke kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet.

Emellertid kunna enligt utskottets förmenande jämväl ur andra synpunkter
befogade erinringar göras mot detsamma. Med hänsyn till de organisatoriska
och ekonomiska konsekvenserna av ett stadgande örn en allmän omprövning,
exempelvis vart femte år, har departementschefen ansett sig böra
förorda en första omprövning, då vederbörande körkortsinnehavare fyllt sextio
år. Såsom i ett flertal yttranden framhållits torde den nedsättning i
kropps- och själsförmögenheter, som möjligen kan påvisas hos en äldre förare,
åtminstone delvis uppvägas av en med åren ökad försiktighet. Tillräckliga
skäl synas ej hava förebragts för att just sextioårsåldern skulle utgöra en kritisk
gräns i förevarande hänseende. Enär den föreslagna omprövningen i
huvudsak föranletts av möjligheten, att körkortsinnehavarens hälsotillstånd
blivit försämrat, synes föreskriften örn skyldighet för körkortsinnehavaren att
förete sådant intyg (nykterhetsintyg), som i 14 § 2 mom. c) omförmäles,
icke vara tillräckligt motiverad. Önskemålet att hålla förarkåren fri från
onyktra element torde i väsentlig man kunna tillgodoses genom ökad försiktighet
vid utfärdande av körkort samt genom en strängare tillämpning av bestämmelserna
i 15 § 3 mom. örn indragning av körkort än vad för närvarande
är fallet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3b.

19

Utskottet vill i detta sammanhang till behandling upptaga en av herr Bergström
i motionen 1:320 gjord hemställan, att riksdagen måtte föreslå sådan
ändring i förevarande proposition, att för motorfordonsförare, som gjort sig
skyldig till brott mot 2 § i den föreslagna lagen örn straff för vissa brott vid
förande av motorfordon, körkort må kunna återkallas för alltid. I motiveringen
till denna hemställan framhålles, att det vore naturligt, att den domstol, där
åtalet för brottet anhängiggjorts, även bestämde över körkortsindragningen.
Motionären anhåller tillika, att utskottet måtte föreslå de erforderliga förändringarna
i det framlagda förslaget örn ändring av motorfordonsförordningen
samt avfatta och infoga nödig lagtext i det framlagda lagförslaget.

Enligt 1916 års automobilförordning kunde körkort återkallas för alltid,
varemot sådan möjlighet saknades enligt 1923 års motorfordonsförordning och
ej heller finnes enligt nu gällande motorfordonsförordning.

1920 års automobilsakkunniga, vilka införskaffat vissa uppgifter rörande
antalet under åren 1919—1921 indragna körkort, yttrade i samband med frågan
örn tiden för återkallelse:

»Det ringa antalet indragningar av körkort för alltid (25 stycken) är särskilt
anmärkningsvärt och torde tyda på, att ett så starkt ingripande i en
persons rättigheter och — när det gäller yrkesmässig trafik — förvärvsmöjligheter,
som indragning av körkort för alltid är, ansetts böra ifrågakomma allenast
i synnerligen svårartade fall. Framför allt för den, som en längre, tid
varit automobilförare till yrket, måste det. också givetvis vara ett synnerligen
allvarligt straff att, kanske till följd av att hans sinnesnärvaro vid något tillfälle
svikit honom, så att han blivit den ofrivilliga orsaken till en svårare
olyckshändelse, finna sig stängd på den bana, där han hittills haft sin utkomst,
och nödgas söka sig ett nytt levebröd, vilket i betraktande av det mera speciella
område, på vilket han hittills verkat, ofta kan bli nog så svårt. En indragning
av körkort för alltid synes icke behövlig för att upprätthålla en
god anda inom förarkåren. Det av de sakkunniga framlagda förslaget innebär
således, att indragningarna av körkort för alltid skola upphöra.»

I likhet med 1920 års sakkunniga ansågo 1927 års sakkunniga indragning
av körkort för alltid icke behövas för utmönstring av element bland förarkåren,
vilka visat sig synnerligen olämpliga såsom förare. De sakkunniga framhöllo,
att då fråga uppstode örn utfärdande av nytt körkort för en dylik förare,
borde granskningen bliva sträng, och endast örn den gåve vid handen,
att anledning vore att antaga, att vederbörande i framtiden skulle komma att
ådagalägga sådana egenskaper, att han utan fara för trafiksäkerheten kunde
betros att föra bil, borde nytt körkort utfärdas.

I ,motionen I: 265 vid 1930 års riksdag föreslog herr Albert Bergström
skärpta bestämmelser örn återkallande av körkort. Enligt motionären borde
en förare vid vissa svårare förseelser fråndömas sitt körkort för alltid. Motionären
föreslog vidare, att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts
mot motorfordonsförare för överträdelse av motorfordonsförordningen eller vägtrafikstadgan,
finge avsäga dom även beträffande återkallande under viss tid
eller för alltid av den åtalades körkort.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 34, bland annat följande:

Motionsvis bär föreslagits, att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts
mot motorförare för överträdelse av förordningen, skall bestämma i fråga
om återkallande av körkort. Då enligt svensk lagstiftning återkallelsen av
körkort icke är att betrakta som ett straff utan som en preventivåtgärd, synes
det vara lämpligast att indragningen verkställes av den myndighet, som
utfärdar körkort. Motionsvis har vidare uttalats, att körkort i vissa fall borde
kunna indragas för alltid. En dylik bestämmelse är emellertid enligt utskottets
mening icke erforderlig. Det torde vara tillräckligt, att indragningarna
ske på viss tid. Visar sig nämligen en dylik indragning av körkort icke hava
haft åsyftad verkan, kan ju genast en ny indragning för viss tid äga rum.

Riksdagen godkände utskottets uttalande.

Departementschefen har berört ifrågavarande spörsmål i propositionen i sammanhang
med frågan om strängare straffbestämmelser för vissa förseelser vid
förande av motorfordon samt därvid anfört (s. 46) :

Jag vill beröra av flera myndigheter väckta förslag, att, i stället för
eller jämsides med straffskärpning, tiden för körkortsindragningen måtte beträffande
den, som gjort sig skyldig till onykterhet vid framförande av motorfordon,
avsevärt utsträckas. Ehuru jag delar den uppfattningen att berövandet
av körkortet är en naturlig reaktion mot en dylik förseelse, anser jag mig
likväl icke för närvarande böra biträda förenämnda förslag. Det råder nämligen
i fråga örn tiden för körkortsindragningarna en viss ojämnhet i den praxis
som tillämpas av de olika länsstyrelserna, och en ändring i föreslagen riktning
skulle måhända i ändå högre grad komma att giva anledning till en icke
önskvärd olikhet i tillämpningen av 15 § 3 mom. första stycket motorfordonsförordningen.
Då innehavet av körkort därjämte är en förutsättning för stora
grupper yrkesmän att vinna försörjning, anser jag, att den nu stadgade maximitiden
för prövning av körkortsindragning, två år, icke bör utsträckas. Länsstyrelse
bör givetvis vid prövningstidens utgång icke utfärda nytt körkort
med mindre det av omständigheterna tydligt framgår, att sökanden finnes utan
fara för trafiksäkerheten eller eljest åter kunna anförtros rätten att föra motorfordon.

Utskottet ansluter sig till de av andra lagutskottet vid 1930 års riksdag
samt de av departementschefen gjorda, ovan återgivna uttalandena och kan
förty icke förorda det i motionen framförda förslaget.

21 § 4 mom.

I 21 § 4 mom. 2 st. stadgas, att besiktningsskyltar och igenkänningsmärken
må ej under färd vara dolda och skola såvitt möjligt hållas i sådant skick,
att de med lätthet kunna avläsas.

Överträdelse av denna bestämmelse straffas enligt 40 § 1 mom. med dagsböter.

I propositionen föreslås, förutom vissa smärre formella ändringar, ett tilllägg
till 21 § 4 mom. 2 st. av innehåll, att det åligger förare att, då omständigheterna
därtill föranleda, förvissa sig örn att icke nämnda skyltar och
märken blivit oläsliga.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

21

Departementschefen Ilar såsom motivering till det föreslagna tillägget anfört,
att erfarenheten givit vid handen, att förare ofta, i de flesta fall av bekvämlighetsskäl,
eftersätta sin skyldighet att tillse, att märkena äro i läsligt
skick. Departementschefen har tillika framhållit, att därest igenkänningsmärken
med genombrutna bokstäver och siffror kunde tillåtas, torde svårigheten
för förare att vid färd i dåligt väglag hålla skyltarna i läsligt skick komma
att väsentligt underlättas.

I motionerna I: 321 av herr Nylander m. fl. och II: 571 av herrar von Seth
och Lindberg i Stockholm har hemställts, att det föreslagna tillägget måtte
avstyrkas. I motiveringen till denna anhållan framhålles, att den ifrågasatta
ändringen borde anstå, till dess en ny typ av igenkänningsmärken, mindre
smuts- och snösamlande än de nuvarande, blivit införd. Enligt motionärerna
kunde det ifrågasatta stadgandet medföra oanade svårigheter för även den mest
lojale förare vid färd under starkt snöfall och i smutsigt väglag, och bestämmelsen
kunde även komma att medföra en icke önskvärd skärpning i förhållandet
mellan polismyndigheterna och bilisterna.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att det föreslagna tillägget bör JJtskottet.
anstå, till dess nya typer av besiktningsskyltar och igenkänningsmärken,
mindre smuts- och snösamlande än de nuvarande, blivit tillåtna. Utskottet
vill samtidigt understryka, att det redan enligt gällande rätt åligger förare
att tillse, att besiktningsskyltar och igenkänningsmärken äro i läsligt skick.

21 a §.

I propositionen Ilar uti en ny, med 21 a betecknad paragraf föreslagits
en bestämmelse örn befogenhet för polisman att förbjuda den, som vore så påverkad
av starka .drycker, att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde
över sina handlingar, att föra automobil samt att, örn så befunnes erforderligt,
hindra honom att föra fordonet.

På grund av den allmänna hänvisningen i 34 §, att vad i förordningen stadgats
angående automobil, skall i tillämpliga delar gälla motorcykel, som i
nämnda lagrum avses, kommer den föreslagna bestämmelsen att gälla jämväl
förare av motorcykel. Genom tillägg till 37 § skall densamma vara tilllämplig
även i fråga örn förande av traktortåg.

Den i propositionen föreslagna formuleringen av 21 a § överensstämmer i
fråga örn beskrivningen av graden av alkoholpåverkan med stadgandet i 41 §

2 moni. angående straff för alkoholpåverkad person, som för motorfordon,
ävensom med den nuvarande bestämmelsen i 15 § 3 mom. örn alkoholpåverkan
såsom förutsättning för körkorts återkallande.

En redogörelse för de över förevarande förslag avgivna yttrandena har lämnats
i propositionen å sid. 12 och 13.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

Utskottet.

Departementschefen anför, bland annat:

Förer den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel, varom i
34 § motorfordonsförordningen sägs, eller traktortåg, straffas han jämlikt 41 §
2 mom. samma förordning. Därest det i inledningen omnämnda förslaget
till skärpning av straffen för vissa trafikförseelser vinner bifall, kommer den
nämnda straffbestämmelsen att med skärpt strafflatitud överföras till den
ifrågasatta särskilda strafflagen, men i övrigt skall bestämmelsens innehåll
bibehållas oförändrat. Det bör givetvis tillkomma polisen att så snart en person,
vilken är så spritpåverkad som nyss sagts, visar sig hava för avsikt att
föra sitt fordon, söka hindra honom därifrån. En sådan befogenhet måste anses
följa av polisens allmänna skyldighet att förebygga brottsliga handlingar.
Enligt vad jag inhämtat framhålles jämväl vid undervisningen i statens
polisskolor i Stockholm och Göteborg, att polisman äger rätt och skyldighet
att förbjuda en av starka drycker påverkad person att föra motorfordon
ävensom att hindra honom därifrån, örn han skulle vägra att efterkomma polismannens
tillsägelse. Det synes vid sådant förhållande kunna ifrågasättas,
huruvida det är erforderligt att, såsom nu föreslagits, i motorfordonsförordningen
införa en uttrycklig bestämmelse angående polismans befogenhet i
förevarande hänseende. Av flera utav de i ärendet avgivna yttrandena framgår
emellertid, att en viss tvekan föreligger beträffande sagda befogenhet,
och det har till och med gjorts gällande, att den ifrågasatta bestämmelsen
skulle innebära en nyhet i svensk lagstiftning. Då det synes vara av betydelse,
att denna tvekan, som också kommit till uttryck i praktiken, undanröjes,
finner jag mig böra förorda införandet i motorfordonsförordningen av ett stadgande
av föreslaget innehåll.

I de likalydande motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl., och II: 574 av
herr Johanson i Huskvarna m. fl., har föreslagits, att uttrycket »så påverkad
av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina
handlingar» måtte ändras till »påverkad av starka drycker eller som eljest
förtärt sådana drycker på sådan tid att han därav kan vara påverkad». I motionerna
föreslås motsvarande ändring i 1 § i det i propositionen framlagda
lagförslaget samt därav föranledd ändring i 2 § av nämnda lagförslag.

Såsom av utskottets uttalande nedan vid behandlingen av 1 § av den föreslagna
lagen framgår har utskottet ej funnit skäl till erinran mot den i nämnda
stadgande föreslagna brottsbestämningen. Utskottet anser, att den i nu ifrågavarande
stadgande förekommande beskrivningen på graden av alkoholpåverkan
bör lia samma lydelse som motsvarande bestämning i 1 § av den föreslagna
lagen. Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka den motionsvis gjorda hemställan.
Utskottet har funnit det föreslagna stadgandet ändamålsenligt och
har ingen erinran mot detsamma.

40 §.

I sista stycket av denna paragraf stadgas straff för den, som under färd
med automobil eller sådan motorcykel, som i 34 § sägs, håller besiktningsskylt
eller igenkänningsmärke dolt i syfte att förhindra fordonets igenkän -

Andra, lagutskottets utlåtande Nr 85.

23

nande. Till samma straff är den förfallen, som i sådant syfte underlåter att
under färd föra vederbörligt igenkänningsmärke å fordonet.

I propositionen föreslås, att samma straff skall drabba jämväl den, som i sådant
syfte, som i paragrafen angives, underlåter att föra besiktningsskylt å fordonet.
Därutöver föreslås i propositionen ett tillägg till sista stycket av förevarande
paragraf av innehåll, att om igenkänningsmärke eller besiktningsskylt
dolts, borttagits eller gjorts oläslig, efter det sammanstötning, påkörning eller
annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen anses begången under försvårande
omständigheter.

Utskottet har intet att erinra mot de föreslagna ändringarna i förevarande
stadgande.

41 §.

För de i denna paragraf föreslagna ändringarna kommer redogörelse att
lämnas nedan vid behandlingen av 1 och 2 §§ i lagförslaget.

49 §.

I detta lagrum stadgas, att straff enligt förordningen ej må tillämpas, då
förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. I
16 § sista stycket vägtrafikstadgan föreskrives, att straff enligt 16 § ej må
tillämpas, då förseelsen enligt allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen
bör beläggas med strängare straff.

I propositionen har föreslagits, att berörda stadganden skola utgå. Departementschefen
har såsom skäl härför angivit, att de allmänna reglerna i
4 kap. strafflagen örn brottskonkurrens böra utan inskränkningar vinna
tillämpning vid sammanträffande av brott eller förseelser mot allmänna
strafflagen och de författningar, varom här är fråga.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och har förty
intet att erinra mot att ifrågavarande stadganden upphöra att gälla.

50 §.

Beträffande detta lagrum har ej föreslagits annan ändring än att de sista
orden i stadgandets nuvarande lydelse »dock att fängelsestraff ej må överstiga
ett år» skola utgå.

Emot vad sålunda föreslagits har utskottet intet att erinra.

51 §.

Enligt 51 § motorfordonsförordningen skall förseelse mot förordningen, där
ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän
åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres
vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos po -

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

Utskottet.

liskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen
skett. Motsvarande forumbestämmelse återfinnes i 17 § vägtrafikstadgan.
Bestämmelsen hade i propositionen nr 121 till 1930 års riksdag
med förslag till nämnda två författningar oförändrad upptagits från förordningen
örn motorfordon den 15 juni 1923 och vägtrafikstadgan samma dag.

I förevarande proposition föreslås, förutom vissa formella jämkningar, den
ändring uti nämnda stadganden, att mål, däri talan örn skadestånd föres, må
prövas allenast av allmän domstol.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits beträffande förevarande
spörsmål, återfinnes å sid. 33—36 i propositionen.

Departementschefen anför, bland annat, följande:

1 ärendet hörda myndigheter hava med enstaka undantag i princip varit
eniga örn att nuvarande bestämmelser icke äro tillfredsställande. Mot de föreslagna
författningsändringarna har huvudsakligen anförts, att de kunde
beräknas komma att medföra en sådan ökning av vissa rådhusrätters arbetsbörda,
att dessa domstolars arbetskrafter måste på grund härav i viss omfattning
förstärkas. Det torde dock kunna ifrågasättas, om den väntade arbetsökningen
i de rådhusrätter varom här är fråga blir större än att den skall
kunna bemästras med den nuvarande organisationen vid respektive domstolar.
I allt fall lärer vad sålunda anförts icke få utgöra hinder för nya processuella
författningsbestämmelser i den mån sådana finnas påkallade i rättsskipningens
intresse. Förslaget, att polisdomstols behörighet skall anknytas
till det faktiska förhållandet, huruvida skadeståndstalan föres eller icke, finner
jag mig böra tillstyrka. Jag kan således icke ansluta mig till det i ett
av de avgivna yttrandena väckta förslaget, att samtliga mål av beskaffenhet,
att talan däri kan föras av målsägande, skola anhängiggöras vid allmän domstol.
En dylik bestämmelse skulle nämligen, särskilt då det gäller de större
städerna, leda till att från polisdomstolarna överflyttades ett stort antal rena
bagatellmål.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och har intet
att erinra mot de förslagna författningsändringarna.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan.

För 10 § 3 mom. jämte straffbestämmelsen i 16 § för förseelse mot nämnda
stadgande kommer redogörelse att lämnas nedan vid behandlingen av 3 § i
lagförslaget.

Förslaget, att konkurrensbestämmelsen i 16 § 3 st. skulle upphöra att gälla,
har utskottet behandlat i samband med 49 § motorfordonsförordningen.

För den föreslagna ändringen i forumbestämmelsen i 17 § har redogjorts vid
behandlingen av motsvarande bestämmelse i 51 § motorfordonsförordningen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

25

Förslaget till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Enligt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen straffas den, som förer automobil
eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg och därvid är så påverkad
av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över
sina handlingar, med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor
eller med fängelse i högst tre månader. Efter dagsbotssystemets införande
ådömas böterna i dagsböter, lägst tio. Har förare vid sådan förseelse som
nyss sagts eller under framförande av fordonet med otillåten hastighet ådagalagt
grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors
liv eller egendom, må enligt 41 § 3 mom. till fängelse i högst ett år dömas.
I 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan stadgas, att förare av fordon — varmed förstås
jämväl annat än motorfordon — vid sammanstötning eller annan olyckshändelse
icke må avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill
händelsen skäligen föranleder, ej heller må föraren undandraga sig att
uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn händelsen.
Förseelse häremot straffas jämlikt 16 § andra stycket samma stadga
med böter från och med två till och med ettusen kronor — numera dagsböter
■—■ varjämte, örn omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid
framförande av motorfordon, straffet kan bliva fängelse i högst ett år.

Ifrågavarande straffbestämmelser, vilka trädde i kraft den 1 januari 1931,
inneburo i flera hänseenden en skärpning i förhållande till vad som tidigare
gällt. Straffskärpningen motiverades såvitt anginge 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen
med den ödesdigra inverkan förares förtäring av starka
drycker kunde hava på trafiksäkerheten. Inom riksdagen har sedermera i enskilda
motioner påyrkats ytterligare skärpt lagstiftning till förhindrande av
olycksfall vid motorfordonstrafik, föranledda genom förtäring av starka drycker
(1932/1: 101 samt 1933/1: 121 och II: 304). Riksdagen har emellertid,
under hänvisning till att nuvarande bestämmelser varit gällande alltför kort
tid för att det skulle vara möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme om behovet
av den påyrkade skärpningen, funnit motionerna icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I propositionen har nu föreslagits att från motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan till en särskild lag överföra vissa i nämnda författningar
upptagna förseelser samtidigt som straffen för dessa förseelser skola väsentligt
skärpas. Enligt 1 § i lagförslaget skall den som är så påverkad av starka
drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar,
och i detta tillstånd för automobil, motorcykel, varom i 34 § motorfordonsförordningen
sägs, eller traktortåg, straffas med fängelse i högst ett år eller, där
omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio. Om någon
vid förande av fordon, som i 1 § avses, varit så påverkad av starka drycker,
som där sägs, eller överskridit medgiven hastighet, och därvid ådagalagt grov
vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller
egendom, skall han enligt 2 § straffas med fängelse eller med straffarbete i

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

högst ett år. Med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,
med dagsböter skall jämlikt 3 § straffas förare, vilken vid sammanstötning,
påkörning eller annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från
platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen bort föranleda,
eller vilken undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga
upplysningar örn händelsen. Åtal för brott mot lagen skall anhängiggöras vid
allmän domstol (4 §). I 5 § meddelas slutligen bestämmelser örn bötesförvandling
m. m.

Såsom skäl för straffskärpningen har departementschefen anfört, bland
annat:

Under senare år hava inträffat åtskilliga fall, då mer eller mindre berusade
förare ådagalagt en hänsynslöshet mot andra trafikanter, som medfört vådliga
följder och i hög grad upprört allmänheten. I samband därmed hava krav rests
på väsentligt strängare straff för sådana förare som i onyktert tillstånd eller
eljest visade likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Kraven på
straffskärpning äro emellertid icke att betrakta såsom uttryck för en tillfällig
stämning utan torde uppbäras av en bestämd mening örn nödvändigheten av
att vidtaga allvarliga åtgärder mot dem som på detta sätt äventyra trafiksäkerheten.
Att här behandlade förseelser för närvarande i det övervägande
antalet fall sonas med böter framgår av en av statistiska centralbyrån verkställd
utredning avseende åren 1931 och 1932. Alv 854 förstnämnda år jämlikt
41 § 2 mom. motorfordonsförordningen eller samma moment, jämfört med
3 morn., sakfällda personer blevo endast 29 ådömda frihetsstraff. Motsvarande
siffror för år 1932 voro 924 och 37. Anledningen till domstolarnas synbarligen
mycket milda bedömande av nu ifrågavarande förseelser torde vara att
söka i gällande låga strafflatituder. Strängare straffbestämmelser böra enligt
min mening ifrågakomma först och främst för de förseelser, som avses
i 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s. då en förare är ''.onykter
och då han antingen under alkoholpåverkan eller vid körning med otillåten
hastighet ådagalägger grov vårdslöshet eller visar uppenbar likgiltighet
för andra människors liv eller egendom. Därjämte bör straffet höjas för det
fall att en förare avviker efter en påkörning utan att lämna den hjälp eller
de upplysningar, som omständigheterna påkalla. Vid flera, särskilt under
senare tid, inträffade påkörningar hava de skyldiga förarna fortsatt sin färd
utan att på minsta sätt sörja för offren för deras hänsynslösa framfart. Erfarenheten
har visat, att den för dylika förseelser, i vilka ingår ett starkt moment
av råhet, enligt 16 § vägtrafikstadgan gällande straffskalan, som upptager
i första hand böter och endast vid försvårande omständigheter fängelse,
uppenbarligen är för låg för att förhindra utbredningen av detta slag av förseelser.
Förekomsten av spritpåverkade eller eljest hänsynslösa motorfordonsförare
innebär en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator, att inga
medel få lämnas oförsökta då det gäller att avlägsna denna fara.

Beträffande frågan, huruvida dessa bestämmelser böra bibehållas i motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan eller sammanföras i en särskild lag,
har departementschefen anfört:

Jag finner väl, att vissa praktiska skäl tala för att bestämmelserna rörande
motorfordonstrafiken äro samlade i så få författningar som möjligt. Emellertid
kunna invändningar givetvis göras mot att Kungl. Maj :t i administrativ

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

27

väg, om än efter riksdagens hörande, utfärdar så stränga straffbestämmelser
som de vilka här ifrågasatts, varjämte må erinras om att i sammanhang med
behandlingen vid 1930 års riksdag av förslagen till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga i särskilda motioner (I: 255 och II: 425) yrkades, att
straffbestämmelserna angående spritmissbruk av motorfordonsförare ävensom
angående de övriga förseelser, vilka i förenämnda författningsförslag blivit
— med skärpning av dittills gällande bestämmelser ■— belagda med fängelsestraff,
måtte utbrytas ur ifrågavarande administrativa författningar och sammanföras
i en särskild lag. I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet,
att utskottet icke vore berett att förorda den ändring av bestämmelserna
i de riksdagen förelagda förslagen, varom motionärerna hemställt, men att
utskottet ansåge det önskvärt att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari
urbota straff stadgades, borde meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg
eller av Kungl. Maj :t och riksdagen i lagstiftningsväg gjordes till föremål för
utredning. Med hänsyn till att straffarbete synes böra upptagas i straffsatsen
för vissa av de brott varom här är fråga, anser jag det riktigast att de ifrågasatta
skärpta straffbestämmelserna antagas enligt den ordning som är stadgad
i § 87 regeringsformen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att intill den 1 januari 1931
fanns i 11 kap. 15 § strafflagen straffbestämmelser angående överdådig framfart.
I proposition nr 217 till 1930 års riksdag föreslogs upphävande av nämnda
straffbestämmelser. Såsom skäl härför anförde vederbörande departementschef,
statsrådet Bissmark, bland annat, att de brottsbeskrivningar, som lämnades
i motorfordonsförordningen beträffande fortkörning och i vägtrafikstadgan
i fråga örn ovarsam framfart, i allo torde täcka begreppet överdådig
framfart i 11 kap. 15 § strafflagen. Vid granskning av detta förslag i lagrådet
yppade två ledamöter betänkligheter mot att de på förevarande område
erforderliga strafföreskrifterna meddelades i annan ordning än den, som
stadgats för stiftande av allmän kriminallag. I sitt utlåtande i ämnet, nr 35,
hänvisade andra lagutskottet till sina ovan återgivna uttalanden i utlåtande
nr 34.

Utskottet övergår nu till en närmare granskning av de särskilda stadgandena
i förevarande lagförslag.

1 och 2 §§.

I de likalydande motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl., och II: 574 av
herr Johanson i Huskvarna m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta, beträffande 1 § att i stället för uttrycket »så påverkad av starka
drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar»
godkänna uttrycket »påverkad av starka drycker eller som eljest förtärt sådana
drycker på sådan tid att han därav kan vara påverkad», samt i fråga örn
2 § att i stället för uttrycket »så påverkad av starka drycker som där sägs»
godkänna uttrycket »påverkad av starka drycker eller eljest förtärt sådana
drycker på sådan tid att han därav kunnat vara påverkad».

Såsom av propositionen (s. 39) framgår har Motorförarnas helnykterhetsförbund
i sitt yttrande över don promemoria, som legat till grund för föreva -

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

rande lagförslag, hemställt om en ändring av samma innehåll som den av motionärerna
föreslagna.

Enligt 41 § första stycket av 1923 års motorf ordonsf åror ättling i dess ursprungliga
lydelse straffades den, som vid framförande av motorfordon överskred
gällande hastighetsbestämmelser, med böter från och med 10 till och med
1,000 kronor. Hade förare vid sådan förseelse ådalagt grov vårdslöshet eller
varit berusad eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller egendom,
kunde, enligt andra stycket i samma paragraf, till fängelse i högst tre månader
dömas.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 114 förslag
till ändrad lydelse av 41 § i motorfordonsförordningen. I förslaget, som godkändes
av riksdagen, upptogs såsom mom. 1 förutvarande första stycket med
oförändrad lydelse. I mom. 2 stadgades, att den, som vid förande av motorfordon
vore synbarligen berörd av starka drycker, skulle straffas med böter
från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Förutvarande andra stycket
ingick som mom. 3 i paragrafen, dock med den jämkning att dels orden
»eller varit berusad» utgått och dels i stadgandet angivna omständigheter föreskrivits
skola verka straff skärpande även vid förseelse jämlikt mom. 2.

I det förslag till lag örn fylleri m. m., som genom proposition nr 32 förelädes
1928 års riksdag, upptogs i 2 § en bestämmelse örn straff för den, som vid
utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller
besinning fara lätteligen uppstode för människors liv eller hälsa, vore av starka
drycker så påverkad, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över sina
handlingar. I fråga örn detta stadgande yttrade vederbörande departementschef
i vid propositionen fogat statsrådsprotokoll, bland annat, att vid införande
av ett stadgande med samma syfte som straffbudet i 41 § motorfordonsförordningen
men av mera generell innebörd uttrycket »synbarligen berörd av starka
drycker» knappast torde kunna oförändrat upptagas.

Då under det föreslagna stadgandet skulle komma att inbegripas jämväl
förseelse, som vore straffbar enligt 41 § 2 mom. i motorfordonsförordningen,
föreslogs i proposition nr 33, att straffbudet i detta moment skulle utgå.

Propositionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

1927 års motorfordons sakkunnig a hade i sitt år 1929 avgivna betänkande
med förslag till ny motorfordonsförordning m. m. för att karakterisera den
grad av alkoholpåverkan, som borde fordras för straffbarhet, använt sig av
formuleringen i 1928 års proposition. I motiveringen framhölls, att straff
borde drabba ej blott den av starka drycker synbart berörde föraren utan jämväl
den som — ehuru detta ej förmärktes i det yttre — genom alkoholförtäring
ej längre ägde nödigt herravälde över sina handlingar. De sakkunniga föreslogo
en väsentlig straffskärpning. Förseelse mot 2 mom. skulle straffas med
böter från 50 till 1,000 kronor eller fängelse i högst tre månader och i 3 mom.
skulle straffmaximum höjas till fängelse i sex månader.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

29

I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uppställdes den fordran i fråga om
alkoholpåverkan, att föraren varit synbarligen berörd av starka drycker eller
eljest så påverkad därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra
fordonet. De av de sakkunniga föreslagna strafflatituderna hade upptagits
med den ändring, att såsom straffmaximum i 3 mom. föreslagits fängelse i
högst ett år.

I de likalydande motionerna 1:255 av herr Schlyter m. fl. och 11:425 av
herr Lindqvist i Halmstad hemställdes, att straffminimum för spritmissbruk
i samband med förande av motorfordon måtte höjas till 100 kronors böter.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, nr 34, att straff borde drabba
ej blott den förare, som under färd med motorfordon befunnes vara av starka
drycker synbart berörd, utan jämväl den förare, som — ehuru detta ej förmärktes
genom det sätt, på vilket motorfordonet framfördes —• genom alkoholförtäring
förlorat nödigt herravälde över sina handlingar. Utskottet föreslog brottsbestämningen
»så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt
nödigt herravälde över sina handlingar». 8 reservanter (vid 15 § 3 mom.) förordade
formuleringen »synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad
därav, att han icke ägt det herravälde över sina handlingar, att han
kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen». Utskottet ansåg i likhet
med motionärerna, att straffminimum i 2 mom. borde sättas till 100 kronors
böter.

Riksdagen gillade utskottets förslag.

Departementschefen har i fråga om brottsbestämningen i förevarande proposition
anfört:

I fråga örn brottsbestämningen i 1 § har i några yttranden anmärkts, att
den icke skulle giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mellan
straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon. Tilllika
har anförts att den anmärkta otydligheten skulle bliva mera betänklig i
mån som straffet höjdes. Det torde visserligen icke kunna bestridas att den
ifrågavarande brottsbestämningen är i någon mån svävande. Emellertid ligger
det i sakens natur att en fullt klar brottsbeskrivning icke står att erhålla.
De farhågor, som vid tillkomsten av nu gällande motorfordonsförordning
uttalades därom, att förevarande brottsbestämning skulle leda till godtycke
vid tillämpningen, torde ej heller hava i någon avsevärd grad vunnit bekräftelse
under den tid, förordningen varit gällande. I varje fall har icke tillräcklig
erfarenhet under denna tid erhållits för att motivera en revision av bebestämmelsen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att Kungl. Maj :t i proposition
nr 10 till innevarande riksdag föreslagit riksdagen att antaga ett förslag till
lag örn blodundersökning i brottmål, i vilket förslags första paragraf stadgas,
att blodprov må tagas å den, som med skäl misstänkes hava fört motorfordon
eller traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke hava
ägt nödigt herravälde över sina handlingar.

För närmare upplysningar angående blodundersökningarnas stora betydelse

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

vid utredning rörande förhandenvaron av alkoholpåverkan får utskottet hänvisa
till nämnda proposition.

Första lagutskottet har i utlåtande nr 57 hemställt, att propositionen måtte
bifallas.

Båda kamrarna hava därefter genom beslut den 9 maj 1934 bifallit utskottets
hemställan.

I fråga örn den av motionärerna gjorda hemställan ansluter sig utskottet till
vad departementschefen i sitt ovan återgivna yttrande rörande brottsbestämningen
anfört. Utskottet kan följaktligen icke förorda bifall till det motionsvis
framförda förslaget. Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till
erinran mot de föreslagna bestämmelserna.

3 §

Den förseelse, varom i detta stadgande förmäles, straffades enligt 1923 års
vägtrafikstadga med böter från 10 till 1,000 kronor.

Tre av lagrådets ledamöter hava i fråga örn förevarande stadgande anfört:

Enligt gällande vägtrafikstadga är straffet för förfarande, som avses i denna
paragraf, i vanliga fall dagsböter. Endast därest omständigheterna äro
försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år. I jämförelse härmed innebär
förslaget en betydande straffhöjning, i det att normalstraffet satts till
fängelse i högst ett år; endast när omständigheterna äro mildrande, skola dagsböter
ådömas.

Att en avsevärd skärpning av straffet för vissa hithörande förseelser genomföres
är säkerligen av förhållandena påkallat. Emellertid får ej förbises,
att under brottsbeskrivningen i förevarande paragraf rymmas förfaranden av
högst olika art. I det av föredragande departementschefen anförda fallet, att
förare övergiver en av honom påkörd person, är föraren utan tvivel förtjänt
av en allvarlig näpst. Av en helt annan karaktär kan förfarandet vara, örn
offret är exempelvis ett mindre husdjur eller fråga är örn en lindrig sammanstötning,
vid vilken endast ringa skada å egendom uppkommit.

Det kan därför ej anses uteslutet, att jämförelsevis obetydliga förseelser
enligt det föreslagna stadgandet bomme att drabbas av fängelsestraff, något
som skulle verka stötande för rättskänslan. Anmärkningsvärt är ock att 1
och 3 §§ hava nästan samma straffsatser, oaktat det i 1 § angivna brottet i
det stora flertalet fall uppenbarligen är av väsentligt svårare beskaffenhet än
det i 3 § omförmälda.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förevarande paragraf
straffsatsen ändras till fängelse i högst ett år eller dagsböter. Om på detta
sätt fängelsestraffet placeras främst i skalan och sålunda vid val av straffart
skall äga ett visst företräde framför böter, komma domstolarna säkerligen
icke att underlåta att i sådana fall som åberopats till stöd för den nu föreslagna
straffskärpningen döma den skyldige till fängelse.

En ledamot av lagrådet har yttrat:

Då enligt min mening ringa skada eller annat liknande förhållande vid
straffmätningen kan i erforderlig omfattning vinna beaktande som mildrande
omständighet samt med hänsyn till det kända förhållandet att straff oftast utmätes
i närheten av minimum i latituden — i vilket hänseende den högsta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

31

instansen i följd av gällande fullföljdsbestämmelser i ytterst ringa mån blir
i tillfälle att vägledande inverka på rättstillämpningen — lämnar jag förevarande
paragraf utan anmärkning.

Departementschefen har därefter yttrat, att han delade den av den sistnämnda
lagrådsledamoten uttalade meningen, att ringa skada eller annat liknande
förhållande kunde i erforderlig omfattning vinna beaktande såsom
mildrande omständighet vid straffmätningen.

I motionerna I: 321 av herr Nylander m. fl. och II: 571 av herrar von Seth
och Lindberg i Stockholm har hemställts, att riksdagen, med instämmande i
vad lagrådets majoritet yttrat örn förevarande stadgande, måtte avslå den av
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. I motiveringen anföres, bland annat: Enär,
såsom majoriteten inom lagrådet framhåller, vissa för rättskänslan stötande
straff kunna komma att ådömas enligt den föreslagna formuleringen, synes
det riktigast, att lagrummet formuleras enligt majoritetens förslag, så att straffsatsen
blir fängelse i högst ett år eller dagsböter.

I likhet med, bland andra, majoriteten av lagrådets ledamöter samt motionärerna
anser utskottet, att straffsatserna i förevarande stadgande böra bestämmas
till »fängelse i högst ett år eller dagsböter». I övrigt har utskottet
ej funnit anledning till erinran mot den föreslagna bestämmelsen.

4 §•

Här stadgas, att åtal för brott mot lagen skall anhängiggöras vid allmän
domstol.

Departementschefen har såsom skäl för att brott mot den föreslagna lagen
borde handläggas vid rådhusrätt och icke vid polisdomstol anfört, att dessa
brotts karaktär av polisförseelser genom den ifrågasatta lagstiftningen skulle
försvinna.

Utskottet, som tidigare vid motorfordonsförordningen uttalat sig örn forum,
har intet att erinra mot förevarande stadgande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,
att vid granskning av det vid förevarande proposition
fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av
motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) riksdagen
ej funnit skäl att mot detsamma göra andra erinringar
än utskottet i detta utlåtande upptagit,

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att vid granskning av det vid förevarande proposition
fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av

Utskottet.

Utskottet.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) riksdagen ej funnit
skäl till erinringar mot detsamma,

C) att riksdagen, med förklaring att det vid förevarande
proposition fogade förslaget till lag örn straff för vissa brott
vid förande av motorfordon ej kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts proposition.) (Utskottets förslag.)

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i
34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej
under tio.

2 §.

Har någon vid förande av fordon som i 1 § avses varit så påverkad av
starka drycker som där sägs eller överskridit medgiven hastighet, och har
han därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i
högst ett år.

3 §•

Har förare av fordon varom i 1 §
sägs vid sammanstötning, påkörning
eller annan därmed jämförlig händelse
avlägsnat sig från platsen, innan de
åtgärder vidtagits vartill händelsen
skäligen bort föranleda, eller undandragit
sig att uppgiva namn och hemvist
eller lämna övriga upplysningar
örn händelsen, vare straffet fängelse i
högst ett år eller, där omständigheterna
äro mildrande, dagsböter.

3 §.

Har förare av fordon varom i 1 §
sägs vid sammanstötning, påkörning
eller annan därmed jämförlig händelse
avlägsnat sig från platsen, innan de
åtgärder vidtagits vartill händelsen
skäligen bort föranleda, eller undandragit
sig att uppgiva namn och hemvist
eller lämna övriga upplysningar
örn händelsen, vare straffet fängelse i
högst ett år eller dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

33

(Kungl. Maj.ts proposition.) (Utskottds förslag.)

5 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

D) att de i ämnet väckta motionerna I: 320, I: 321, I: 324,
II: 568, II: 569, II: 571 och II: 574, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom vad utskottet ovan under A) och C)
hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linder, von Geijer, Gustaf Tamm, P. Sandström
och Norman, fröken Hesselgren samt herrar Olof Carlsson och Larsson i
Brålanda;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Olovson i Västerås,
Andersson i Rasjön, Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gahns, Molander och Hillgard.

Reservationer:

I. Beträffande samtliga ändringsförslag

av herr Gardell i Gahns, som anfört:

»Gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga äro utfärdade så
sent som 1930. Vissa ändringar i dessa författningar hava dessutom vidtagits,
i motorfordonsförordningen genom förordningar den 29 maj 1931, den
12 juni 1931, den 17 juni 1932 och den 14 juni 1933 samt i vägtrafikstadgan
genom förordning den 19 juni 1931. Kungl. Maj:ts förevarande proposition

Bihang till riksdagens protokoll 198h. 9 sami. 2 avd. Nr 35. 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

innehåller ytterligare omfattande ändringsförslag av författningsbestämmelserna
på detta område.

Det måste anses mindre lämpligt att oupphörligen ändra dessa bestämmelser,
då svårigheter härigenom förorsakas allmänheten. Det är helt naturligt
icke möjligt för menige man att hålla reda på alla dessa ändringar, som ofta
beröra mycket viktiga delar av trafikbestämmelserna, och en stor del av motorförarna
saknar därför närmare kännedom örn författningarnas innehåll.
Detta i sin tur medför i en mängd fall åtal för förseelser, som den åtalade icke
varit medveten örn, och leder till en ingalunda önskvärd skärpning av förhållandet
mellan polismyndigheterna och bilförarna.

Enligt vad som blivit upplyst inom utskottet äro 1932 års trafiksakkunniga
snart färdiga med sitt arbete, varefter man torde kunna vänta ett helt nytt
förslag till revision av motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan från
Kungl. Majit. Under sådana förhållanden och med hänvisning till de många
ändringar, som vidtagits de senaste å.ren, har jag ansett, att utskottet bort
hemställa,

att Kungl. Majits förevarande proposition samt de i ämnet
väckta motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

II. Beträffande motorfordonsförordningen.

Vid 15 § 3 mom.

av herr Sandström i Luleå, fröken Hesselgren och herr Andersson i Rasjön,
vilka ansett, att utskottets yttrande i anledning av motionen I: 320 av herr
Bergström bort erhålla följande lydelse:

»Erfarenheten har tyvärr visat, att de hittillsvarande bestämmelserna i fråga
örn påföljd för onykterhet vid ratten icke varit tillräckliga att hos motorförarna
inskärpa den erforderliga ansvarskänslan. De i föreliggande proposition
föreslagna straffskärpniugarna för förseelser av ifrågavarande slag
komma givetvis att bliva ett värdefullt led i strävandena för uppfostran till
större avhållsamhet från rusdrycker vid förandet av motorfordon. Ett annat
och icke mindre verksamt medel för nåendet av enahanda syfte är en skärpning
av bestämmelserna rörande mistning av körkort. I själva verket torde
många motorförare vara känsligare för indragning av körkortet på relativt
lång tid än för ett kortare fängelsestraff.

Det kan därför ifrågasättas huruvida icke propositionens syfte med de
skärpta straffbestämmelserna skulle ytterligare främjas genom tillskapande
av möjlighet till körkortsindragning på längre tid än vad som nu medgives,
två år. Särskilt vid svårare förseelser måste denna tid anses för kort och vid
upprepade brott borde körkortet kunna indragas för alltid. För att öppna
möjlighet härtill vill utskottet förorda att, såsom motionären föreslagit, bestämmelsen
om en maximitid av två år för indragning av körkort skall utgå
ur förordningen.

35

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

Även minimitiden för indragning av körkort på grund av onykterhet vid
ratten, sex månader, synes vara alltför kort. Innan körkort utfärdas, skall genom
polismyndighetens och nykterhetsnämndens försorg utredning åvägabringas
rörande sökandens nykterhet under de senaste två åren. Har körkort återkallats
för sex månader eller längre tid, skall nykterhetsintyg ånyo företes
för erhållande av nytt körkort. Det förefaller inkonsekvent att i förra fallet
fordra en undersökning angående vederbörandes nykterhet två år tillbaka i
tiden, men i senare fallet låta en förare återfå körkortet efter kort tid sedan
han så svårt förbrutit sig i fråga om en av grundförutsättningarna för att
överhuvud erhålla körkort, att han fråndömts detsamma. Enligt utskottets
mening borde en tid av minst ett år förflyta, innan fråga om tilldelande av
nytt körkort i här ifrågavarande fall upptoges till prövning. Utskottet förordar
därför, att ändring vidtages i 15 § 3 mom. för nående av detta syfte.»

lil. Beträffande lagen om straff för vissa brott vid förande av

motorfordon.

Vid 1 §.

1) av herr Andersson i Rasjön, vilken i fråga örn brottsbestämningen yrkat
bifall till motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl. och II: 574 av herr Johanson
i .Huskvarna m. fl.

2) av herr Hålgård, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att för
sin del antaga följande lydelse av förevarande stadgande:

»Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i
34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i
högst ett år eller dagsböter, dock ej under tio.»

Vid 3 §.

av herr Linder och fröken Hesselgren samt herrar Norman, Magnusson i
Skövde, Hage, Olovson i Västerås, Andersson i Rasjön och Pettersson i Hällbacken,
’ vilka hemställt om bifall till 3 § enligt dess lydelse i den kungl, propositionen.