Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-i.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1934 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till
skydd i vissa avseenden för ungdom med annan anställning
ån i industriellt arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Henrikson och Ström
föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta undersöka och utreda möjligheterna för en lagstiftning,
syftande till bestämmelser om minimilön, maximalarbetsdag och semester
för ungdom i icke-industriellt arbete.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning
härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndighet, finnes fogat
såsom bilaga till detta utlåtande, och tillåter sig utskottet hänvisa till detsammas
innehåll.

Den i socialstyrelsens yttrande omförmälda konventionen angående införande
av metoder för fastställande av minimilöner har enligt uppgift i
sociala meddelanden 1934, nr 1 (sid. 48—49), till innevarande års början ratificerats
av 14 stater, nämligen Australien, Chile, Columbia, Frankrike, Irland,
Italien, Kina, Norge, Spanien, Storbritannien, Sydafrika, Tyskland, Ungern och
Uruguay. Beslut om ratifikation föreligger i Bulgarien och Mexiko. Förslag
om ratifikation föreligger i Cuba, Nederländerna och Tjeckoslovakien.

Här må anmärkas, att de utredningsmän, som jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 19 juni 1931 tillkallats för att inom socialdepartementet
biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande
frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och
vad därmed äger samband — kommittén angående privatanställda — torde
komma att i viss utsträckning behandla de i förevarande motion berörda
spörsmålen. Enligt uppgift i innevarande års riksdagsberättelse beräknas
kommitténs arbete bliva slutfört under årets lopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 34.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

Såsom framgår av socialstyrelsens till utskottet avgivna yttrande förefinnas
i gällande lag vissa bestämmelser rörande arbetstid och semester,
vilka gälla jämväl beträffande ungdom med annan anställning än i industriellt
arbete. Lagbestämmelser örn fastställande av minimilöner hava icke
ansetts böra antagas i vårt land, sålunda ej ens i fråga örn vuxna anställda
i allmänhet. Att i lagstiftningen införa bestämmelser härutinnan beträffande
ungdom varom nu är fråga torde ännu mindre vara anledning, då möjligheten
för dem att överhuvud erhålla sysselsättning ofta är beroende just
därpå, att deras arbetskraft kan erhållas mot en billigare ersättning än som
betalas till vuxna. Vad i förevarande motion anförts finner utskottet därför
icke böra föranleda riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning i
ämnet.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion, 11:71, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Geijer, Frändén, Sam Larsson, Gustaf Tamm,
Olof Carlsson och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Wallerius, Olovson i Västerås,
Hansson i Trollhättan* och Gardell i Gahns, frii Nordgren* samt herrar Österström*
och Lindberg i Stockholm*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Bilaga A.

1) SOCIALSTYRELSENS YTTRANDE.

Stockholm den 9 mars 1934.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 9 februari 1934 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till andra lagutskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren
väckt motion, nr 71, angående lagstiftning till skydd i vissa avseenden
för ungdom med annan anställning än i industriellt arbete. Till fullgörande
härav får styrelsen anföra följande.

Beträffande arbetstiden för minderåriga (personer under 18 år) gäller
numera enligt 14 § 1 mom. första stycket i den år 1931 reviderade arbetarskyddslagen,
att minderårig icke får användas till arbete, varå nämnda lag
helt äger tillämpning — d. v. s. praktiskt taget all yrkesmässigt bedriven

3

Andra lagutskottets tillåtande Nr 31.

verksamhet utom jordbruket — mer än tio timmar av dygnet eller sextio
timmar i veckan. Angående minderårigs arbetstid i arbete, vara arbetstidslagen
äger tillämpning, gäller givetvis vad där är stadgat, dock att dylikt
arbete i varje fall är underkastat de tidsbegränsningar, som nyss nämnts.
En maximering av arbetstiden för minderåriga till tio timmar örn dygnet
och sextio timmar i veckan kan således numera sägas vara allmänt genomförd.
Från denna begränsning kan undantag ifrågakomma allenast, örn
natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses,
vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara
för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom.

Vid 1931 års revision av arbetarskyddslagen infördes för första gången
i vår lagstiftning bestämmelser örn arbetarsemester. Dessa återfinnas i
5 § m) av lagen, enligt vilket stadgande semesterledighet omfattande
minst fyra söckendagar bör beredas åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll
användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller
företaget någon längre tid. Denna ledighet bör i allmänhet utgå undei den
varmare årstiden samt i regel vara sammanhängande och förlagd i omedelbar
anslutning till sön- eller helgdag. Stadgandet äger tillämpning å alla
arbetare, som omfattas av arbetarskyddslagen, salunda även minderåriga
sådana — dock ej å jordbrukets arbetare.

I sitt år 1925 avgivna förslag till reviderad arbetarskyddslag, vilket lag
till grund för 1931 "års riksdagsbeslut i ämnet, hade socialstyrelsen upptagit
en semesterledighet av minst en vecka. Regeringsförslaget till 1931 års riksdag
stannade emellertid vid fyra dagar, vartill riksdagen anslöt sig. Föredragande
departementschefen anförde för nämnda begränsning som huvudsynpunkt,
att lagstiftaren på detta område för det dåvarande syntes böra
begränsa sig till att söka låta de förmåner, varom den stora mängden arbetsgivare
och arbetare redan enat sig, komma jämväl övriga arbetare tillgodo.
Departementschefen framhöll med avseende härå, att av de arbetare,
som enligt kollektivavtal ägde rätt till semester — utgörande sannolikt omkring
3/4 av de arbetare, som berördes av avtalen — ungefär 2/3 torde hava
en semester understigande en vecka samt att den vanligaste tidslängden
syntes vara fyra dagar.

Socialstyrelsen har under förra året publicerat en redogörelse för en på
Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd undersökning av arbetstidsförliållandena
inom detaljhandeln, vilken undersökning torde förtjäna visst beaktande
i detta sammanhang. Undersökningen avser väsentligen förhållandena under
år 1931, d. v. s. året innan den reviderade arbetarskyddslagen trädde i
kraft. De inom nämnda näringsgren sysselsatta minderåriga återfinnas
företrädesvis bland vakter, bud och dylika anställda. Undersökningen har
omfattat nära 4 000 minderåriga av denna yrkesgrupp, utgörande omkring
70 %> av hela gruppen (redogörelsen tab. 9 sid. 40). Ett avsevärt antal minderåriga
återfinnes även i försäljarnas grupp (expediter, bodbiträden) inom den
egentliga butikspersonalen, nämligen c:a 1 000, utgörande 8''/, °/o av hela
antalet. Det alldeles övervägande antalet av de minderåriga, som varit föremål
för undersökningen, har tillhört den privata detaljhandeln, endast en
mindre del den kooperativa. Flertalet av de minderåriga har tillhört större
företag (med 5 anställda eller därutöver), men en betydande del har också
varit anställd i mindre företag, inom vilka för (ivrigt proportionsvis betydligt
flera minderåriga användas än i de större företagen.

Ur redogörelsen för undersökningen må här anföras följande.

4

Andru lagutskottets utlåtande Nr 3A.

Bruttoarbetstiden för försäljare, anställda i handelsbodar i allmänhet
inom den privata detaljhandeln, uppgår (tab. 38 sid. 106) i genomsnitt för
vecka till c:a 61 timmar i mindre företag och 58V2 timmar i större företag,
medan den genomsnittliga nettoaxbetstiden utgör resp. 53 och 51 timmar.
För vakter, bud o. d. äro motsvarande siffror 60 och 58, resp. 52 och 51.
De särskilt redovisade specialbranscherna mjölkbodar, bageriaffärer o. d.,
frukt- och blomsteihutiker samt tobaksaffärer uppvisa icke obetydligt högre
arbetstider, nämligen för försäljare 65V2 och 67, resp. 571/? och 62 samt
för vakter och bud 62 och 61, resp. 55 och 51. Den kooperativa handeln
synes i stort sett tillämpa något lägre arbetstider än privathandeln, men äro
avvikelserna obetydliga. I handelsbodar med servering åter, som äro undantagna
för tillämpningen av butikstängningslagen, är arbetstiden för
försäljarna betydligt längre än i ovan omförmälda bodar (tab. 43 sid. 138):
bruttoarbetstiden redovisas till i medeltal c:a 76 timmar per vecka och
nettoarbetstiden till 63 timmar, varvid ytterligare är att påpeka, att arbetstiden
är ännu längre än de sålunda anförda medeltalen angiva i landskommuner
samt mindre städer, köpingar och municipalsamhälle!!. För bud,
anställda vid dessa bodar, upptages den genomsnittliga bruttoaihetstiden
till 62 timmar och nettoarbetstiden till 49 timmar.

Uppmärksammas bör emellertid, att arbetstiden är väsentligt olika i de
särskilda fallen. Besked härom erhålles beträffande springgossar och
spi-ingflickor av tabell 39 å sid. 107. Av denna framgår sålunda bland annat,
att bruttoarbetstiden per vecka för nämnda kategori anställda inom
såväl den privata som den kooperativa detaljhandeln varierat från mindre
än 54 timmar till inemot 80 timmar och nettoarbetstiden från mindre än
44 timmar till inemot 70 timmar. I två fall inom privathandeln har nettoarbetstiden
till och med uppgått till 70 timmar eller därutöver.

Semester synes allmänt åtnjutas av personalen inom detaljhandeln; endast
några få procent av antalet anställda äro helt uteslutna från semesterförmån.
Semesterns längd (sid. 102) skiftar för försäljarnas grupp i medeltal
från l1/, till 2 veckor och för springpojkar, springflickor o. d. från 1
till 2 veckor, beroende på anställningstidens längd. Även ifråga om semesterförmånen
förete handelsbodar med servering en tydlig avvikelse från
andra bodar, i det i genomsnitt ej mindre än 1/4 av personalen uppgives
vara utan semester. Detta förhållande torde dock sannolikt väsentligen bero,
dels på att vid dessa merendels smärre företag i stor omfattning sysselsättas
familjemedlemmar, och dels på att en betydande del av dessa anställda
ofta byta plats, varigenom de ej nå upp till den anställningstid, som
plägar fordras för beviljande av semester.

Beträffande arbetslönen för här ifrågavarande kategorier anställda må
ur lönestatistisk årsbok för år 1932 anföras, att på grund av uppgifter från
över 700 firmor den genomsnittliga löneinkomsten per vecka för minderåriga
inom handel och varulager upptagits till 18:41 kronor, samt att enligt
uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna veckolönen
för springpojkar inom yrkesgruppen hantverks- oell transportarbete beräknats
till i medeltal 12 kronor (för Stockholm 20 kronor). Enligt de uppgifter,
som legat till grund för beräkningen av sistnämnda siffra, utgjorde
den lägsta å viss ort gällande medellönen för springpojkar 5 kronor och
har den uppgivits i 3 fall, samtliga avseende orter å landsbygden.

Vid bedömandet av de ovan meddelade uppgifterna rörande arbetslönens
storlek i vissa fall är att uppmärksamma, att de avse medellöner, och alt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. o

följaktligen de faktiskt utgående lönerna i särskilda fall kunna tänkas väsentligt
underskrida de uppgivna medeltalen.

Till ytterligare belysning av förhållandena beträffande löner, arbetstid
och semester för minderåriga inom de i motionen företrädesvis åsyftade
yrkena har styrelsen låtit verkställa en undersökning av bestämmelserna
härutinnan i gällande kollektivavtal. Det huvudsakliga resultatet av denna
undersökning, vilken utförts av t. f. aktuarien hos styrelsen Johan Richert,
återgives i en detta yttrande bilagd promemoria.

Vad härefter angår frågan örn minimilöner vill styrelsen erinra örn, att
denna fråga varit föremål för förslag från styrelsens sida beträffande hemarbetare
(vuxna som minderåriga) i styrelsens den 15 juni 1920 avgivna
betänkande med förslag till lag om hemindustriellt arbete. Enligt detta lagförslag
skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet äga att, därest omständigheterna
tydde på att arbetslönerna inom visst område av hemindustriellt
arbete vore lägre än som kunde anses skäligt, föranstalta örn utredning i
berörda avseende samt, örn så befunnes påkallat, hos Kungl. Majit göra
framställning örn bemyndigande att fastställa minimiavlöning för området
ifråga. I händelse framställningen bifölles skulle det åligga chefsmyndigheten
ombesörja, att förslag till minimiavlöning uppgjordes av en eller flera
lämpligt sammansatta nämnder, vari skulle ingå minst en opartisk ledamot
samt lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare. Sedan
lönenämnd efter samråd med arbetsgivare och arbetare inom det område,
nämndens uppdrag avsåge, avgivit förslag till minimiavlöning, hade chefsmyndigheten
att kungöra detsamma i lämpliga tidningar med utsättande
av viss tid för avgivande av yttranden över förslaget. Chefsmyndigheten
hade sedermera att med eller utan ändringar fastställa de föreslagna lönesatserna.

Över styrelsens ifrågavarande betänkande infordrades yttranden från
skilda håll, men Ilar någon ytterligare åtgärd rörande detsamma därefter
ej vidtagits från Kungl. Maj:ts sida. I övrigt torde något förslag från offentlig
myndighets sida rörande fastställande av minimilöner icke lia framlagts
här i landet.

Frågan i allmänhet örn fastställande av minimilöner har vidare varit föremål
för behandling vid internationella arbetskonferensens tionde och elfte
sammanträden 1927 och 1928 och resulterade behandlingen vid sistnämnda
sammanträde i antagandet av ett förslag till konvention angående införande
av metoder för fastställande av minimilöner och ett förslag till rekommendation
angående tillämpningen av metoder för fastställande av minimilöner.
Nämnda konvention och rekommendation finnas återgivna i den av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet utgivna publikationen
Internationella arbetsorganisationen (del III). Det frågeformulär
i ämnet, som utsänts lill regeringarna, hade av svenska regeringen remitterats
till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, vilken
efter hörande av socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivarföreningen,
Sveriges skräddarmästares central förening, landssekretariatet
sami svenska textilarbetareförbundet avgav sitt yttrande den 7 november
1927, vilket yttrande även återfinnes i nyssnämnda publikation
(sid. 1G1). Med hänsyn lill de upplysningar och meningsyttringar, sorn framkommit
under ärendets behandling, föreslog delegationen, att regeringen
skulle meddela, alt Sverige åtminstone för det dåvarande icke vore benäget
biträda någon konvention angående fastställande av minimilöner eller

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

att vidtaga några åtgärder med hänsyn till en rekommendation i ämnet,
Regeringens svar överensstämde i allt väsentligt med vad delegationen föreslagit.
. , , „„ .

I propositionen (nr 185) till 1929 års riksdag med anhållan örn riksdagens
yttrande angående vissa av internationella arbetskonferensen åren
1925 1926 och 1928 fattade beslut erinrades ifråga om förenämnda konventionsförslag
bland annat, att förslaget ej blott å arbetsgivar- utan även
å arbetarsidan i allmänhet mötts med ogillande, och uttalades fran legeringens
sida den meningen, att konventionen ej för närvarande borde biträdas
av vårt land. Den i samband nied konventkmsförslaget antagna rekommendationen
ansågs ej heller böra föranleda någon åtgärd fran svensk sida.
Till denna uppfattning anslöt sig även riksdagen.

GUNNAR HUSS.

W. Stenholm.

2) T. F. AKTUARIEN J. RICHERTS PROMEMORIA.

P. M.

angående kollektivavtalens bestämmelser örn löner, arbetstid och semester
i fråga örn minderårig personal inom vissa icke-industriella yrken.

Kontors- och butikspersonal Vid senaste sammanräkning, avseende årsskiftet
1932/33, utgjorde antalet hos socialstyrelsen samlade kollektivavtal,
gällande för kontors- och butikspersonal, 550, och av dessa avtal berördes
cirka 11 000 anställda. Siffrorna torde ungefärligen beteckna även det nuvarande
avtalsbeståndets omfattning. Bland de ifrågavarande anställda finnes
även minderårig personal. Dessutom finnas minderåriga, som icke beröras
av avtalen. Några uppgifter, som tillåta en beräkning av antalet minderåriga
vid hithörande företag, finnas ej tillgängliga.

Endast undantagsvis reglera avtalen arbetsvillkoren för minderåriga i
åldrar under 17 år. Lönerna för butiksbiträden och kontorister fastställas
sålunda i regel för åldrar från och med 18 eller 17 år och uppåt. För åldrar
därunder bestämmes oftast lönen genom fri överenskommelse mellan arbetsgivaren
och den anställde. I ett avtal, gällande för personalen hos ett
par affärsinnehavare i Kiruna, har påträffats en bestämmelse, enligt vilken
överenskommelse örn löner för butiksbiträden i aldrar under de för
begynnelselönen stadgade (här: för manliga biträden 18 år och för kvinnliga
19 år) skall träffas mellan arbetsgivaren å ena sidan och arbetarnas
organisation å den andra.

För sådana fall, där minderåriga anställts såsom springpojkar eller
springflickor, paket- och cykelbud o. d., finnas i ett mindre antal avtal särskilda
lönebestämmelser. Konsumtionsföreningen Stockholms avtal bestämmer
sålunda, att paket- och cykelbud i åldern 16—17 år få 25 kronor per
vecka i Stockholm och 22 kronor i förorterna. Snarlika bestämmelser ha
påträffats i ytterligare något över el t dussintal avtal i Stockholm; i ett bestämmes
lönen särskilt för bud i åldrar under 16 år (20 kronor per vecka).
I andra delar av landet äro dessa fall, relativt taget, mycket mera sällsynta.

I det fåtal fall, där särskilda lönebestämmelser sålunda finnas för paketoch
cykelbud o. d., kunna för dessa kategorier även avtalens allmänna bestämmelser
i fråga om bland annat arbetstid och semester anses vara gil -

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34

tiga. Men i övriga fall torde dylik budpersonal icke enligt avtalet bli berättigad
till de förmåner, som innehållas i de allmänna bestämmelserna.
Och detsamma torde gälla kontors- och butiksbiträden i åldrar under den,
för vilken begynnelselönen fixerats, för så vitt icke något särskilt stadgande
i avtalet uttryckligen anger, att de allmänna bestämmelserna även för dessa
yngre biträden skola gälla. (Avtalens bestämmelser äro på denna punkt
icke otvetydiga, men från vederbörande arbetarorganisation har den uppfattningen
uttalats, att de yngre anställda icke här i regel torde kunna åberopa
någon avtalsenlig rätt.) Särskilt stadgande av antydd art har påträffats
allenast i ett avtal, avseende personalen vid ett större varuhus i Stockholm.

I de flesta fall synes den dagliga arbetstiden för kontors- och butilcspersonal
vara begränsad till 48 timmar per vecka. Semester åtnjutes inom denna
näringsgren så gott som undantagslöst av under avtalen hörande personal;
dess längd blir i regel en vecka efter viss kortare tids anställning och
ökar vanligen med längre anställningstid.

Att yngre biträden såväl som springpojkar o. d. i allmänhet icke kunna
åberopa avtalsenlig rätt till semester för de fall, där lönebestämmelser i fråga
om dylik personal saknas, betyder givetvis icke ovillkorligen, att de i praktiken
skulle vara undanhållna denna förmån. Enligt meddelande till exempel
från kooperativa förbundet i Stockholm, där avtalets bestämmelser
gälla endast personal i åldern 17 år och däröver, tillämpas för lios förbundet
anställda yngre biträden i verkligheten samma allmänna bestämmelser
om semester m. m. som för äldre biträden. Likartad praxis kan ju råda
även på andra håll, ehuru avtalsbestämda garantier för de minderårigas
rätt saknas.

Lagerpersonal. I fråga om lagerpersonal, för vilka inemot 450 avtal nied
nära 7 000 berörda anställda redovisats hos socialstyrelsen, kunna förhållandena
i avseende på minderårigas ställning väsentligen anses vara lika
de för kontors- och butikspersonalen angivna. I hithörande avtal förekommer
mycket ofta en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken minderårigas
löner regleras efter fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och den anställde.
I ett avtal, gällande för en mindre arbetsplats i Stockholm, har den
bestämmelsen tillfogats, att sådan överenskommelse, örn arbetaren det
önskar, må träffas med dennes organisation. I några enstaka avtal har
lönen fixerats för arbetare »under 18 år»; i några andra för arbetare »under
21 år». I Stockholmssystemets avtal för expeditions- och lagerpersonal
fastställas minimilöner för cykelbud: i åldern 18 år till 150 kronor och i
lägre ålder till 125 kronor per månad.

Även här upptaga avtalen så gott som undantagslöst bestämmelser örn
semester, i regel uppgående till en vecka efter viss tids anställning. Denna
förmån, liksom andra i allmänna bestämmelser innehållna arbetsvillkor,
torde emellertid icke avtalsmässigt få anses garanterad åt andra än dem,
som fått sina löner fixerade i avtalen. Såsom typiskt kan anföras det avtal,
sorn mellan allmänna arbetsgivareföreningen och handelsarbetareförbundet
ingåtts för arbetsplatser på skilda håll i Skåne. Detta avtal föreskriver vissa
löner för manliga arbetare fyllda 17 år (i Malmö blir begynnelselönen
44:50 kronor per vecka), och för sådana arbetare gälla även avtalets allmänna
bestämmelser örn semester nr. m. För yngre arbetare bestämmes
lönen genom fria överenskommelser mellan vederbörande arbetare och arbetsgivaren,
och avtalets allmänna bestämmelser lära för sådana arbetare

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

icke äga giltighet; alldeles otvetydiga äro emellertid icke avtalsbestämmelserna
härutinnan. „

Den dagliga arbetstiden blir i hithörande avtal oftast bestämd tili 48 timmar
per vecka. , .. . .

Personal tillhörande hotell-, restaurang- och kaférörelse. Enligt senaste
avtalsstatistik, som avser årsskiftet 1932/33, skulle inom nämnda branscher
i Sverige finnas cirka 65 kollektivavtal, reglerande tillhopa inemot 13 00

anställdas arbetsförhållanden. .

Det viktigaste avtalet är här det riksavtal, som slutits mellan Sveriges
restaurantförening å ena sidan och å andra sidan Sveriges hotell- & restaurangpersonals
förbund, och vilket kan anses beröra tillsammans 7 000 å
8 000 anställda. Enligt uppgifter, lämnade från vederbörande organisationer,
torde man bland denna personal knappast kunna räkna mer än några
hundratal minderåriga, sysselsatta som springpojkar vid hotell och ^betydlig
omfattning som s. k. smörgåsnissar vid restauranger. Avtalet innehåller
för nämnda kategorier inga /önebestämmelser. Vid de olika sysslor,
för vilka i avtalet löner specificerats (exempelvis diskerska, köksbiträden)
utan att viss ålder angivits som villkor, kunna ju också minderåriga anställas,
men åtnjuta dessa i sådana fall samma löner som de vuxna. Springpojkars
och smörgåsnissars löner bestämmas genom särskilda reglementen
utanför avtalet. Enligt uppgift lära dessa minderåriga, vilka liksom övrig
personal åtnjuta fri kost, kunna förtjäna 50 å 75 kronor kontant i månaden;
därav utgöres en del av fast lön — för springpojkar i regel cirka 40
kronor -— och det övriga av vissa extra förtjänster. De i riksavtalet innehållna
allmänna bestämmelserna i avseende på arbetstid och semester anses
gälla även för de här nämnda minderåriga. Arbetstiden blir sålunda
högst 189 timmar per tre veckor, inberäknat måltidsraster, vartill kommer
skyldighet att utföra övertidsarbete med 20 timmar per månad. Semestern
blir för fast anställda, varmed avses alla, som anställts med tjänstgöring
uppgående till i genomsnitt minst 36 timmar per arbetsvecka, åtta dagar
efter ett års anställning och 14 dagar efter 2 års anställning.

Det här berörda riksavtalet är normgivande för åtskilliga företag utanför
de nämnda riksorganisationerna.

Bland avtal för restauranger, som i övrigt finnas i socialstyrelsens avtalssamling,
har påträffats ett avtal, avseende Folkets parks restaurang i Malmö,
där smörgåsnissar tillförsäkras en minimilön av 50 kronor per månad
jämte fri kost.

Inom kaférörelsen torde minderåriga blott sällan sysselsättas. Ett och
annat hithörande avtal innehåller dock bestämmelser örn sådanas arbetslöner.
På ett par håll bestämmes en minimilön av 20 å 25 kronor per månad,
jämte fri bostad och fri kost, för springpojke eller springflicka, och
på ett annat håll 20 kronor per vecka jämte fri kost för springpojke, örebro
kaféidkareförenings avtal garanterar, jämte fri kost, åt springflickor en lön
per månad av 20, 35 eller 45 kronor; beloppet varierar, beroende på örn
arbetet består endast av budskickning eller därjämte i större eller mindre
män innefattar disknings- och städningsgöromål m. m.

Stockholm den 9 mars 1934.

Johan Richert.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1934.
403647