Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1934 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om en
modern hyreslagstiftning.
I en inora andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 70, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ström m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser,
som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst
— hithörande delar av lagen av år 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom
samt lagen av den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande
hyra m. m. — måtte sammanföras i en modern hyreslag, som utformas
under hänsynstagande till nutida förhållanden på detta område, i en
social och humanitär anda efter de grundsatser, som i motionen anförts.
Uti motionen hava motionärerna i fyra punkter angivit de önskemål,
som en reformerad hyreslagstiftning främst borde tillgodose. Motionärerna
hava därvid anfört, bland annat, att den socialt betonade hyreslagstiftning,
som borde komma till stånd, vars detaljbestämmelser skulle
vara av tvingande natur, enligt motionärernas förmenande främst borde
syfta till att åstadkomma:
1) att bostaden vore sund, vilket skulle kunna uppnås genom tillfredsställande
bostadsinspektion, samt genom införande i hälsovårdsstadgan,
byggnadsstadgan eller hyreslag av effektivare bestämmelser för undvikande
av hälsofarlighet i bostadslägenheter;
2) att bostaden alltid vore med avseende på underhåll i ett tillfredsställande
skick, vilket bland annat skulle kunna uppnås genom tillkomsten
av bestämmelser, som bland annat fastsloge vissa grunder för hyresgäst
att vid hyras betalning avdraga vad som utlagts för reparationer eller
för bostadens förbättrande, samt i övrigt införde rätt till hyresprisreglering
nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga beskaffenhet;
3) att den ständigt skeende hyresprisfördyring — som i vårt land resulterat
i att en större procent av den samlade inkomsten uppslukas av
hyran än i något annat land — kunde hållas tillbaka och att framför allt
oskäliga hyrespris (hyresocker) kunna beivras, varför en effektiv bestämmelse
örn åtgärder mot orimliga hyrespriser borde ingå i den planerade
lagstiftningen, vilken bestämmelse även borde gälla för de mycket ofta
förekommande rent vanvettiga hyror, som uttagas för butiker med gott
läge; samt
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 9 sami. 2 avd. Nr 33. I
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
4) att lagen förhindrade intagande i kontrakt av bestämmelser, som inskränkte
hyresgästens rörelsefrihet på ett orimligt sätt eller i övrigt vore
olämpliga.
Beträffande de skäl i övrigt, som motionärerna anfört till stöd för sin
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.
Grundläggande för den rättsliga regleringen av avtalsförhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst äro de bestämmelser örn hyra, vilka såsom
ett 3 kapitel sammanfattas i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom.
De abnorma förhållanden på bostadsmarknaden, som framkallades av
världskriget, föranledde utomordentliga inskridanden i lagstiftningsväg,
vilka bland annat väsentligen begränsade den eljest principiellt fria avtalsrätten
på hyresmarknaden, särskilt i vad rörde hyresersättningen och
uppsägningsrätten. Det första inskridandet, vilket angavs vara av temporär
natur, skedde genom lagen den 25 maj 1917 med vissa bestämmelser
mot oskälig hyresstegring m. m. Nya lagar med vissa ändrade bestämmelser
i samma ämne utfärdades den 14 juni 1918 (nr 380), den 19 juni
1919 (nr 331), den 30 juni 1920 (nr 361) och den 17 juni 1921 (nr 309). Den
sista av dessa skulle äga giltighet till och med den 30 september 1923.
I proposition 1922, nr 250, föreslog Kungl. Majit riksdagen, att nämnda
lag skulle erhålla giltighet under ytterligare ett år. Detta förslag vann
ej riksdagens bifall, vadan 1921 års lag trädde ur kraft vid den ursprungligen
fastställda tidpunkten.
I brev av samma dag som propositionen anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen
att, efter länsstyrelsernas hörande, före den 1 november 1922
inkomma med yttrande och förslag dels till eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser
vid nämnda lags avveckling och dels till sådana ändringar
i den allmänna hyreslagstiftningen eller andra författningsföreskrifter
av icke provisorisk natur, som styrelsen kunde finna påkallade
och lämpliga för att efter avvecklingens genomförande underlätta åtkomsten
och bevarandet av bostad eller som eljest funnes vara motiverade
av de under hyresstegringslagstiftningens tillämpning vunna erfarenheter.
Sedan socialstyrelsen den 2 december 1922 inkommit med anbefallt yttrande
och förslag, avlät Kungl. Majit 1923 proposition (nr 33) till riksdagen
med förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Socialstyrelsens
utlåtande var såsom bilaga B fogat till propositionen, över
propositionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 6). Sedan riksdagen,
med godkännande av utlåtandet, för sin del antagit lagförslaget, utfärdade
Kungl. Majit den 10 mars 1923 lag med vissa bestämmelser rörande
hyra (nr 31).
Vad angår innehållet i denna lag må här i korthet erinras örn följande.
I 1—5 §§ meddelas bestämmelser, huvudsakligen åsyftande att reglera
vissa rättsförhållanden, som stodo i omedelbart sammanhang därmed, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 3
1921 års hyresstegringslag upphörde att gälla. Om än formellt av stadigvarande
beskaffenhet hava hithörande bestämmelser enligt sakens natur
numera i allt väsentligt förlorat praktisk betydelse.
Genom 6 § legaliseras hyresbetalning per månad i fråga örn bostadslägenheter
örn högst fyra rum, kök däri inbegripet.
Enligt 7 § kan hyresgäst i fall, där hyresavtal uppsagts på grund av
försummad hyresbetalning, återvinna hyresrätten genom att senast å
tolvte söekendagen efter uppsägningen erlägga hyran. I anslutning härtill
meddelas i paragrafen vissa bestämmelser örn anstånd med vräkningsbeslut
i här åsyftade fall av uppsägning.
Bestämmelserna i 8 §, vari ändring skett, genom lag den 11 maj 1928
(nr 100), avse att tekniskt underlätta själva inbetalningen av hyran.
I 9 § meddelas bestämmelser rörande kommunal bostadsförmedling.
Åt. 10 § gavs enligt lagens slutstadgande endast temporär giltighet,
nämligen till och med den 30 september 1926. Paragrafen, som alltså numera
upphört att gälla, innehöll vissa bestämmelser örn straff för hyresoeker.
Vad slutligen angår 11 § begränsar denna rätten att träffa avtal örn
framtida tvisters hänskjutande till skiljemäns avgörande. Bestämmelserna
avse närmast att förhindra, dels att nyttjanderättslagens tvingande
regler rörande ogiltigheten av vissa förbehåll örn förverkande av hyresrätt
skulle kunna sättas ur kraft genom användande av skiljemannaförfarande
vid slitande av tvister rörande hyresavtalets bestånd, dels att
i vissa fall åt skiljenämnd gåves en för endera parten ensidig sammansättning.
Med avseende å bestämmelser örn vräkning av hyresgäst må erinras,
att genom lag den 29 maj 1925 (nr 142) i 193, 194, 195 och 212 §§ utsökningslagen
vidtagits ändringar huvudsakligen av innehåll, att beslut om
vräkning ej må gå i verkställighet, förrän fyra dagar förflutit, efter det
vederbörande erhållit del av beslutet.
Efter den jämförelsevis ingående prövning, som ägnades åt hyreslagstiftningen
vid 1923 års riksdag, hava olika frågor på detta område därefter
motionsvägen bragts å hane vid upprepade tillfällen.
Vid 1924, 1925 och 1927 års riksdagar väcktes motioner (1924: 11:279,
1925: 11:231 och 1927: 11:68), däri yrkanden framställdes, dels därom,
att en snar och omfattande allmän revision av hyreslagstiftningen måtte
igångsättas, dels ock angående vissa lagbestämmelser rörande hyresocker.
På hemställan av första lagutskottet, som behandlade samtliga motionerna
(utlåtanden 1924:25, 1925:8 och 1927:13), beslöt riksdagen emellertid,
att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens utgärd.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 259, vid 1930 års riksdag
framställde herr Hage m. fl. i huvudsak enahanda slutyrkande som i den
nu förevarande motionen 11:70. I motionen 11:259 angåvo motionärerna
i fem punkter de önskemål, som en reformerad hyreslagstiftning främst
borde tillgodose. Första punkten avsåg s. k. optionsrätt, varom nu icke är
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
fråga. Punkterna 2)—5) voro i huvudsak likalydande med de i nu förevarande
motion, II: 70, upptagna pimkterna 1)—4).
Andra lagutskottet, som behandlade motionen II: 259, berörde i sitt över
densamma avgivna utlåtande, nr 29, till en början bostadsfrågans stora
samhälleliga betydelse och lämnade en kort översikt över de åtgärder,
som under de senaste åren av statsmakterna vidtagits för åstadkommande
av bättre förhållanden å bostadsmarkanden.
Efter behandling av ett utav motionärerna framlagt förslag örn hyreslagstiftningens
sammanfattande i en fristående lag och redogörelse för
det aktuella läget på bostadsmarknaden övergick utskottet till behandling
av de särskilda spörsmål, som enligt motionärernas hemställan främst
borde komma i beaktande vid en reformering av hyreslagstiftningen.
Utskottet framhöll, att motionärerna i den andra av motionens fem
punkter uttalade sig till förmån för vissa åtgärder till tryggande av att
bostäderna skulle vara sunda. Denna punkt berörde till innehållet ganska
nära den följande, tredje punkten, däri det krävdes, att bostäderna alltid
med avseende på underhåll skulle vara i ett tillfredsställande skick.
Utskottet yttrade därefter beträffande andra punkten, vilken motsvarar
punkt 1) i den förevarande motionen II: 70:
Motionärerna vidröra här enligt utskottets mening ett viktigt samhälleligt
önskemål, vars tillgodoseende är förtjänt av det allmännas uppmärksamhet
och omvårdnad icke blott av humanitära skäl utan också ur den
synpunkten, att de menliga följder för folkhälsan — tuberkulos, reumatiska
åkommor med mera — som kunna härflyta ur osunda bostadsförhållanden,
merendels direkt eller indirekt drabba det allmänna. Lika
med motionärerna anser därför utskottet det önskvärt, att den bostadsinspektion,
som från det allmännas sida utövas av våra hälsovårdsnämnder
eller, i vissa större städer, av särskilt för ändamålet inrättad myndighet,
sker på tillfredsställande sätt.
Till motverkande av hälsovådliga bostäder förorda motionärerna införandet
i hälsovårdsstadga, byggnadsstadga och hyreslag av effektivare
bestämmelser med sådant syfte.
Vad angår nu gällande byggnadsstadga den 8 maj 1874 må erinras,
att frågan örn revidering av densamma liksom ock av gällande stadsplanelagstiftning
är under behandling inom justitiedepartementet, där tillkallade
sakkunniga sedan år 1929 äro sysselsatta med överarbetning av
tidigare verkställda utredningar i ämnet.
I hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) meddelas särskilda föreskrifter
rörande bostäder i sanitärt avseende, nämligen dels i 8 § (stad)
och dels i 43 § (landet). Rörande det närmare innehållet må hänvisas
till författningstexten. Enligt de i flera punkter likalydande paragraferna
skall bland annat byggnad, som inrymmer boningsrum, till alla
sina delar vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär
olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. Vidare meddelas i
paragraferna föreskrifter angående boningsrums luftkub, värmeisolering,
skyddande mot fukt och förseende med fönster med mera.
I 8 § 3 mom. och i det likalydande 43 § 4 mom, stadgas i första styc -
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
ket, att i fråga om rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet i
byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat med
fara för hälsan, hälsovårdsnämnden äger förelägga viss, efter omständigheterna
lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas
nödigt för rummets utrymmande eller felaktigheten befinnes vara av beskaffenhet
att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning
för bostadsändamål.
I hyreslagens 15 § (3 kap. 15 § nyttjanderättslagen) stadgas, att därest
förhyrd lägenhet, som är avsedd till bostad, är så beskaffad, att dess användande
är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa, och
bristen ej på tillsägelse genast avhjälpes av hyresvärden, hyresgästen
äger uppsäga avtalet, ändå att annat förbehåll skett.
Denna bestämmelse i hyreslagen kan i viss mån anses såsom ett kompletterande
stadgande av privaträttslig natur till hälsovårdsstadgans ovan
återgivna offentligrättsliga föreskrifter. Tyngdpunkten i hyreslagens
stadgande lärer ligga däri, att hyresgäst ej genom förbehåll i hyresavtalet
kan avhända sig sin rätt att uppsäga avtalet, där bostaden är hälsovådlig.
Denna uppsägningsrätt tillerkännes och bevaras alltså åt hyresgästen
genom en regel av tvingande natur. Hyreslagens bestämmelser
örn rätt för hyresgäst att i fall, sådana som här beröras, göra avdrag å
hyra med mera behandlas i det följande under den tredje av motionens
punkter.
Hälsovårdsstadgan trädde i kraft den 1 januari 1920 och har alltså ägt
giltighet något över ett decennium. Under en stor del av denna period
har bostadsbrist varit rådande och fortfarande råder flerstädes viss
knapphet på bostäder. Det ligger i öppen dag, att hälsovårdsmyndigheterna
under sådana förhållanden av omständigheternas makt tvingats att
tolerera en hel del bostäder, som vid rikligare tillgång skulle lia föranlett
ett inskridande. Riktigheten av denna uppfattning torde vara allmänt
vitsordad.
Man torde knappast kunna bestrida, att nu gällande hälsovårdsstadga
ställer allvarliga maktmedel till myndigheternas förfogande. Att en hälsovårdsnämnd
äger förbjuda ett rums vidare användning för bostadsändamål
måste, när omständigheterna på bostadsmarknaden tillåta förbudets
effektuerande, innebära en den mest allvarliga påminnelse för ägaren
att försätta rummet i sanitärt tillfredsställande skick. Fråga att i
vissa delar av hälsovårdsstadgan införa strängare bestämmelser kommer
i annat sammanhang att bli föremål för utskottets prövning. För närvarande
anser utskottet ej skäl föreligga att i övrigt förorda skärpning av
hälsovårdsstadgans regler.
I fråga örn de önskemål, som framfördes i den tredje av motionens fem
punkter, eller att bostäderna alltid med avseende på underhåll skulle vara
i ett tillfredsställande skick, vilken punkt motsvarar punkt 2) i den föreliggande
motionen II: 70, erinrade utskottet örn, att bestämmelser i dithörande
ämne meddelades i allmänna nyttjanderättslagens 3 kap. 10 och
12 §§.
10 § har följande innehåll: Timar före hyrestidens början å lägenheten
skada, som är ringare än 9 § sägs [att lägenheten blivit förstörd], och är
skadan ej botad när lägenheten skall tillträdas, eller finnes eljest lägenheten
då icke vara i det skick, hyresvärden utfäst eller utan särskild ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
fästelse hyresgästen skäligen äger fordra, får hyresgästen, där icke hyresvärden
på tillsägelse genast vidtager åtgärd för bristens avhjälpande,
själv besörja därom på hyresvärdens bekostnad. Kan ej bristen utan
uppehåll avhjälpas, eller underlåter hyresvärden att, efter tillsägelse, så
snart ske kan besörja därom, äger hyresgästen uppsäga avtalet; dock får
uppsägning ej ske, där bristen är av ringa betydelse. För den tid lägenheten
är i bristfälligt skick njuter hyresgästen skälig nedsättning i hyhan
äger ock rätt till ersättning för skada, där lägenheten var behäftad
med bristen när avtalet slöts och bristen då var hyresvärden veterlig
eller kunnat med användande av vanlig uppmärksamhet upptäckas,
eller ock bristen senare tillkommit genom hyresvärdens vållande. Visar
hyresvärden, försumlighet vid avhjälpande av brist, för vilken han efter
vad ovan sagts ej är ansvarig, har han skyldighet att ersätta hyresgästen
skada, som uppkommer därav.
1 -1? $ stadgas, att, därest under hyrestiden skada timar å lägenheten,
för vilken skada hyresgästen ej är ansvarig, eller av annan anledning’
utan hyresgästens vållande, för honom uppstår hinder eller men i nyttjanderätten,
vad i 9 och 10 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.
Utskottet erinrade därefter örn vad lagberedningen i förarbetena till
nyttjanderättslagen anfört örn uttrycket »brist» i detta sammanhang. Lagberedningen
hade därvid yttrat bland annat:
Vad därmed bör förstås, skall framgå ur avtalets innehåll och är därför
beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Det är därvid icke
endast de i avtalet uttryckligen meddelade bestämmelser, som komma i
betraktande, utan också de naturliga förutsättningar, på vilka avtalet
vilar. Hänsyn måste sålunda tagas till det ändamål, för vilket lägenheten
förhyrts — bostad, verkstad, handelslokal, kafé — samt till ortens sed
och allmänna uppfattning.
Utskottet anförde därpå:
Såsom av det föregående framgår lämna stadgandena domstol stor frihet
att inga i prövning, huruvida en lägenhet »enligt ortens sed eller allmänna
uppfattning» är att anse såsom bristfällig
Vidare må erinras, att parterna självfallet ej förmå att genom bestämmelser
i avtalet försätta ur kraft hälsovårdsstadgans ovan återgivna oflentligrattsliga
bestämmelser rörande hälsovådliga bostäder
Emellertid torde hyresgästen genom förbehåll i hyresavtalet kunna avsaga
sig den ratt, som stadgandena i 3 kap. 10 och 12 §§ i nyttjanderättslagen
tillerkänna honom. Ehuru utskottet, såsom i det följande utvecklats,
anser betänkligt att genom regler av tvingande natur alltför mycket
inskränka avtalsfriheten på hyresrättens område, lärer tvekan kunna
rada örn lämpligheten av full avtalsfrihet i denna speciella fråga. Utskottet
anser likväl det sålunda väckta spörsmålet vara av den beskaffenhet
att det bör upptagas till utredning endast i ett större samman
-
^förevarande punkt uttala sig motionärerna jämväl till förmån för en
»ratt till hyresprisreglering nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga
beskaffenhet». I den mån detta önskemål ej innefattas i det
f flörts i denna punkt och som ovan behandlats, kan
utskott ej förorda bifall till detsamma bland annat av det skäl att en
lagstiftning örn hyresreglering, begränsad till att omfatta endast min
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 7
dervärdiga lägenheter, skulle vara förenad med betydande svårigheter
och medföra konsekvenser, som icke vore önskvärda.
Vidkommande fjärde punkten i motionen II: 259, däri framhölls, att
en effektiv bestämmelse örn åtgärder mot orimliga hyrespriser borde ingå
i den planerade lagstiftningen, vilken punkt motsvarar punkt 3) i den
föreliggande motionen 11:70, yttrade utskottet:
Utskottet finner, att klagomålen över de höga hyrorna i åtskilliga samhällen
icke sakna fog. Införandet av allmän hyresreglering av samma
art som under krisåren 1917—1923 skulle emellertid, hurudana direktiv
för varsam tillämpning som än meddelades, med visshet verka så återhållande
på den pågående, i nuvarande situation önskvärda bostadsproduktionen,
att återupplivandet av en sådan lagstiftning enligt utskottets
mening ej bör ifrågasättas.
Vad åter angår förslaget att införa lagstiftning mot hyresocker (»påföljder
vid oskäliga hyresanspråk») anser sig utskottet böra avstyrka detsamma
under erinran, att första lagutskottet år 1927 (utlåtande nr 13) i
liknande fråga ävenledes ställde sig avvisande.
Beträffande den femte och sista av punkterna i motionen 11:259, som
motsvarar punkt 4) i den föreliggande motionen 11:70, anförde utskottet:
I denna punkt uttala sig motionärerna för förbud mot intagande i hyreskontrakt
av bestämmelser, som inskränkte hyresgästens rörelsefrihet
på ett orimligt sätt eller i övrigt vore olämpliga. Denna punkt uttrycker
sålunda i huvudsak motionärernas redan inledningsvis framförda
önskemål, att hyreslagstiftningens detaljbestämmelser i allmänhet borde
vara av tvingande natur.
I det stora hela medgiver 1907 års liyreslag avtalsfrihet inom hyresrätten.
Med hänsyn till dessa avtalsförhållandens stora sociala betydelse
har lagstiftaren emellertid, med avsteg från huvudregeln, förlänat vissa
bestämmelser tvingande natur. Så är fallet med bestämmelserna i 3 kap.
nyttjanderättslagen 6 § andra stycket, 7, 15, 19, 23 och 24 §§. Såsom de
socialt viktigaste av dessa torde få anses de jämlikt 25 § tvingande regler,
som i 23 och 24 §§ meddelas angående de medgivna förbehållen i fråga
örn hyresrättens förverkande.
I 1923 års liyreslag har gruppen regler av tvingande natur ytterligare
utvidgats. Härvid må bortses från 1—5 §§, vilka numera i det stora hela
torde sakna praktisk betydelse, från 9 §, som rör kommunal bostadsförmedling,
10 § (örn hyresocker), som trätt ur kraft, samt från 12 §, vilken
rör åtals anställande och som alltså till sin natur ej kan vara dispositiv.
Bestämmelserna i de övriga paragraferna i lagen (6, 7, 8 och 11 §§) åter
äro — örn man undantager medgivandet i 11 § andra stycket sista punkten
— sådana, att de ej kunna eluderas genom de avtalande parternas
egna dispositioner.
Under erinran om vad utskottet i det föregående yttrat med anledning
av förslaget att giva tvingande natur åt 10 och 12 §§ i 1907 års liyreslag.
får utskottet uttala sina betänkligheter mot kraven att, skenbart till hyresgästernas
förmån, alltför mycket kringskära avtalsfriheten. Bestämmelser
i sådan riktning skulle sannolikt bliva till nackdel för båda parterna.
En icke alltför begränsad avtalsfrihet är för dem oundgänglig,
då en mångfald olika förhållanden vid avtalets uppgörande spelar
in på ett sätt, som icke kan i detalj förutses av lagstiftaren.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Utskottet påpekade vidare, att socialstyrelsen i utlåtande den 2 december
1922, däri styrelsen framlagt det förslag, som låg till grund för 1923
års hyreslag, även berört frågan örn fastställande av formulär för hyresavtal.
Styrelsen hade däri, bland annat, uttalat den meningen, att det
syntes högst tvivelaktigt, örn man genom fastställande av sådant formulär
skulle bereda hyresgästen någon fördel.
Slutligen anförde utskottet:
Utöver vad socialstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att alltför
långt gående regler av tvingande natur sannolikt skulle giva anledning
till åtgärder, som syftade att kringgå dessa och som vore svåra att effektivt
förekomma, helst som ett förbud mot muntliga hyresavtal knappast
kan införas, då det skulle leda till egendomliga konsekvenser.
Vidare må erinras, att hyresgästen, medan han ännu står såsom hyressökande
spekulant till en lägenhet, just då ur åtskilliga synpunkter befinner
sig i en relativt stark position gentemot hyresvärden, som under
normala förhållanden givetvis önskar uthyra den lediga lägenheten och
alltså är beredd till vissa eftergifter. Örn den hyressökande därför i detta
ögonblick vill och förmår hävda vissa krav, synes det rimligt, att uppnådd
överenskommelse därom bör kunna få inflyta i det träffade skriftliga
hyresavtalet. Tvingande regler rörande avtalets innehåll kunde lätt
nog,. till hyresgästens egen nackdel, ställa sig hindrande i vägen härför.
Ej heller må förglömmas, att vissa förbehåll av restriktiv natur, vilka
pläga uppställas från hyresvärdens sida, avse att tillgodose övriga i fastigheten
boende hyresgästers krav på trevnad och andra berättigade anspråk
från dessas sida.
Utskottet vill emellertid med det anförda icke bestrida, att vissa bestämmelser
i gängse hyresavtal, sådana de komma till uttryck bland annat
i en del brukliga tryckta formulär till hyreskontrakt, alltför ensidigt
taga sikte på tillvaratagandet av hyresvärdens intressen. I anslutning till
en av socialstyrelsen i ovan berörda sammanhang framförd tanke finner
utskottet det kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna
avtalsformulär åtminstone försöksvis kunde utarbetas genom det allmännas
försorg att ställas till allmänhetens fria disposition.
Slutligen må nämnas, att till utskottets kännedom kommit vissa, sannolikt
enstaka fall, där hyresvärd genom speciella avtalsbestämmelser sökt
kringgå meddelade lagbud. Sålunda har utskottet fått sig bekant, att
hyresvärd i ett och samma hyresavtal örn smålägenhet betingat sig visst
hyresbelopp i fall av kvartalsbetalning och, alternativt, ett annat väsentligt
högre belopp i händelse av månadsbetalning. Att här föreligger ett
försök att åsidosätta de tvingande bestämmelserna i 6 § 1923 års hyreslag,
som i socialt syfte medgiva hyresbetalning månadsvis i fråga örn förskottshyra
för smålägenheter, lärer vara uppenbart.
Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet icke funnit tillräckliga
skäl anförda för att frågan örn en revidering av hyreslagen, på sätt motionärerna
anfört, nu upptages till behandling.
Utskottet hemställde fördenskull, att motionen 11:259 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer avgåvos dels av herrar Hage och Hedvall, dels ock av
herr Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna ansågo, att utskottet borde
hava hemställt, att riksdagen måtte med anledning av motionen i skri
-
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
velse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida,
i vilken utsträckning och på vilket sätt gällande lagbestämmelser,
som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, böra och kunna
omformas under hänsynstagande till nutida förhållanden samt i en social
och humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser, som i herrar Hages
och Hedvalls reservation antytts.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1930 års riksdag väcktes av herr Hage m. fl. jämväl en annan motion
i hithörande ämne, lii 384, däri hemställdes, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda,
huruvida och i vilken mån åtgärder, på sätt i motionen antytts eller på
andra vägar, ytterligare kunde vidtagas från det allmännas sida, för att
den genomsnittliga bostadsstandarden i vårt land måtte kunna höjas ur
hygieniska samt andra synpunkter och hyresutgifterna, främst för mindre
lägenheter, hållas inom rimliga gränser.
Motionen behandlades av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott,
som i utlåtande (nr 10) hemställde, att motionen icke måtte föranleda
till någon andra kammarens åtgärd.
Reservation avgavs av herr Lindberg m. fl., vilka hemställde örn bifall
till motionen.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren.
Såväl vid 1931 som 1932 års riksdagar väcktes motioner i hithörande
ämnen (lii 293 av herr Andersson i Stockholm m. fl. och lii 298 av herr
Hage m. fl. vid 1931 års riksdag samt lii 374 av herr Andersson i Stockholm
m. fl. vid 1932 års riksdag). På hemställan av andra lagutskottet i
dess utlåtanden nr 9 resp. 8 vid 1931 års riksdag samt nr 15 vid 1932 års
riksdag beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon
åtgärd.
Vid 1933 års riksdag gjorde herr Ström m. fl. i motion II: 358 i huvudsak
samma hemställan som i nu föreliggande motion II: 70.
Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 21:
Frågan örn ändringar i gällande lagstiftning på hyresrättens område
har, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, under flera föregående
år varit föremål för riksdagens prövning. I de utlåtanden, som
utskottet i ärendet avgivit vid 1930 och 1931 års riksdagar, har utskottet
framhållit, att bostadsfrågan såväl å landsbygden som i städerna är ett av
de betydelsefullaste samhällsspörsmålen, förtjänt av statsmakternas oavlåtliga
uppmärksamhet, samt att vid denna frågas behandling hyreslagstiftningen
intager en framstående plats. Ehuru utskottet funnit det betänkligt
att genom regler av tvingande natur alltför mycket inskränka avtalsfriheten
på hyresrättens område, har utskottet uttalat, att tvekan lärer
kunna råda örn lämpligheten av full avtalsfrihet i enlighet med stadgandena
i 3 kap. 10 och 12 §§ nyttjanderättslagen. Utskottet har emeller
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
tid ansett, att detta spörsmål är av den beskaffenhet, att det bör upptagas
till utredning endast i ett större sammanhang. Vad utskottet sålunda förut
yttrat synes alltjämt äga giltighet. Med hänsyn till de förhållanden, som
för närvarande råda på bostadsmarknadens och byggnadskreditens områden,
finner emellertid utskottet icke tillräckliga skäl anförda för att
frågan örn revidering av hyreslagstiftningen nu skulle upptagas till behandling.
Utskottet hemställde, att motionen II: 358 icke måtte föranleda tili någon
riksdagens åtgärd.
Reservation anfördes av herr Linder samt sex andra ledamöter av utskottet,
En av reservanterna, herr Hage, avgav särskilt yttrande, däri han
hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn en
allsidig utredning, huruvida och på vilket sätt bestämmelserna i gällande
hyreslag måtte kunna i större utsträckning än vad nu är fallet erhålla en
tvingande i stället för en dispositiv innebörd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
En omständighet, som torde böra nämnas i detta sammanhang, är tillkomsten
av byggnadsstadgan den 20 november 1931, vilken i motsats till
den förut gällande byggnadsstadgan under vissa förutsättningar är tilllämplig
även beträffande den egentliga landsbygden. De i den nya byggnadsstadgan
meddelade bestämmelserna örn byggande ingripa reglerande
i större utsträckning än motsvarande äldre bestämmelser.
Några uppgifter må här lämnas örn svenska bostadskreditkassan, som
bedriver sin verksamhet med stöd av kungl, förordningen den 3 augusti
1929 örn svenska bostadskreditkassan och örn bostadskreditföreningar. För
kassan och föreningarna gäller vidare Kungl. Maj:ts reglemente den 18
oktober 1929. Det kreditinstitut, som svenska bostadskreditkassan med
därtill anslutna föreningar utgör, tillhandahåller lån mot inteckningar i
bebyggda, huvudsakligen för bostadsändamål anordnade fastigheter i städer
och stadsliknande samhällen. Kreditinstitutet består dels av ett centralorgan,
svenska bostadskreditkassan, dels av lokala anstalter, bostadskreditföreningarna,
vilka i regel organiserats länsvis. Enligt vad utskottet
inhämtat omfattar verksamheten för närvarande 18 bostadskreditföreningar.
Sammanlagda utlåningssumman var vid 1933 års utgång omkring
78 miljoner kronor.
De utredningsmän, som tillkallats jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 6 februari 1931 för att inom socialdepartementet biträda med utredning
rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden
och därmed sammanhängande ämnen — »bostadsutredningen för landsbygdens
— avgåvo den 8 februari 1933 promemoria angående möjligheterna
att till förhindrande av arbetslöshetens utbredning vidtaga åtgärder
för förbättring av bostadsförhållandena på landet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 11
På grundval av förslag, som framlagts i denna promemoria, hemställde
Kungl. Maj:ts i proposition nr 211 till 1933 års riksdag örn anslag för
främjande av bostadsbyggande på landsbygden. I enlighet med förslag
av särskilda utskottet (utlåtande nr 17) beviljade riksdagen till lån och
bidrag för nämnda ändamål för innevarande budgetår ett anslag av
10,000,000 kronor.
För nästa budgetår hemställer Kungl. Majit vid årets riksdag (statsverkspropositionen,
utgifter för kapitalökning bil. 3, sid. 4, samt propositionen
nr 234, sid. 60) örn anslag å enahanda belopp, 10,000,000 kronor, för
samma ändamål.
Bostadsutredningen för landsbygden avgav vidare den 15 december 1933
betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan,
anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m. (Statens
offentl. utr. 1933: 37).
Enligt årets riksdagsberättelse återstår ännu av utredningens uppdrag
att behandla frågan örn tryggare ställning för lantarbetarna i avseende
på åt dem upplåtna lönebostäder samt att överväga, huruvida ytterligare
ekonomiska åtgärder till förbättring av landsbygdens bostadsbestånd, utöver
redan vidtagna, må vara erforderliga.
De utredningsmän, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december
1932 tillkallades för att inom socialdepartementet biträda med utredning,
huruvida och på vilket sätt staten skulle kunna, till förhindrande
av arbeslösbetens utbredning, vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens
främjande — »bostadsproduktionssakkunniga» — avgåvo den 8 februari
1933 en promemoria angående främjande av bostadsbyggande till motverkande
av arbetslöshet (fogad som bilaga I till propositionen nr 211
år 1933).
Till främjande av bostadsbyggande i städerna och stadsliknande samhällen
i huvudsaklig överensstämmelse med förslag därom i bostadsproduktionssakkunnigas
promemoria hemställde Kungl. Maj:t i nyssnämnda
propositionen nr 211 örn anslag. Riksdagen beviljade på hemställan av särskilda
utskottet (utlåtande nr 17) för innevarande budgetår för ifrågavarande
ändamål ett anslag av 5,000,000 kronor.
I årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning, bil. 3, sid. 3,
anföres, att sistnämnda belopp med hänsyn till byggnadskonflikten icke
kommit till användning. Anledning saknades därför att beräkna ytterligare
medel för ändamålet.
I propositionen nr 234 år 1934 anför emellertid föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, att frågan numera, sedan byggnadskonflikten
blivit löst, kommit i annat läge, varför en miljon kronor utöver förut
anvisade medel torde böra få tagas i anspråk.
Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade chefen
för socialdepartementet sakkunniga för att inom departementet bi
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
träda med utredning rörande omfattningen och beskaffenheten av städers
och stadsliknande samhällens slumhostadsbestånd ävensom rörande åtgärder
ägnade att undanröja missförhållanden i sådant hänseende — »Bostadssociala
utredningen». Den 19 februari 1934 överlämnade de sakkunniga en
promemoria angående vissa omedelbara åtgärder för förbättring av slumbostadsbeståndet
i städer och stadsliknande samhällen.
Kungl. Maj:t, som i statsverkspropositionen, utgifter för kapitalökning,
bilaga 3, punkt 6, föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition i ämnet,
till förbättring av slumbostadsbeståndet för budgetåret 1934/1935 beräkna
ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor, har sedermera i skrivelse
nr 236 omförmält, att förslag i ämnet icke kommer att föreläggas årets
riksdag, samt att medel för ändamålet därför icke erfordras för nästa
budgetår.
Sociala meddelanden 1933, nr 12, innehåller å sid. 739 o. f. en artikel örn
bostadsmarknaden i rikets städer vid oktober flyttning en 1933. Ur denna
artikel tillåter sig utskottet anföra följande brottstycken, därvid bör märkas
att med större städer i artikeln avses städer med över 10,000 innevånare.
Större städer. Följande sifferrader utgöra en sammanfattning av inkomna
uppgifter angående bostadstillgången i 39 större städer vid
1933 års oktober flyttning:
I nedanstående antal större städer har tillgången nppgivits vara:
för smålägenheter för medelstora lägenheter för större lägenheter
(t. |
o. m. 2 |
rum o. kök) |
(3—5 rum o. kök) |
(6 |
o. fl. rum o. kök) |
||
god |
tillr. |
knapp otillr. |
god tillr. knapp otillr. |
god |
tillr. knapp otillr. |
||
Äldre lag....... |
6 |
18 |
10 |
5 |
25 14 — — |
29 |
10 — - |
Nybyggda lag..., |
. 8 |
19 |
11 |
1 |
19 19 1 — |
18 |
18 — — |
Medan tillgången på större och medelstora lägenheter nästan överallt
anses motsvara eller överstiga behovet, synas förhållandena vara mera
växlande i fråga örn tillgången på smålägenheter. I flera av de större
städerna uppgives brist på äldre smålägenheter vara rådande, och i en av
dessa (Malmö) betecknas dessutom tillgången på nybyggda smålägenheter
såsom »icke fullt tillräcklig». Knapp tillgång på smålägenheter anses
råda inom 10—11 städer. Det bör dock anmärkas, att i vissa städer såsom
Malmö, Norrköping, Eskilstuna, Linköping och Jönköping enligt myndigheternas
uppgifter god eller tillräcklig tillgång förefinnes på lägenheter
med två rum och kök, medan tillgången på enrumslägenheter uppgives
vara knapp eller otillräcklig.
I fråga örn bostadsmarknadens utveckling från och med 1923 anmärkes,
att den förbättring av bostadstillgången, som ägt rum under det senaste
årtiondet, fortsatt även under 1933. Eftersom byggnadsverksamheten i de
större städerna av allt att döma varit relativt ringa på grund av arbetskonflikten
i byggnadsfacket, torde förbättring, som inträtt gentemot läget
1932, delvis vara att tillskriva en viss inskränkning av bostadsefterfrågan
samt minskad inflyttning till städerna till följd av den ekonomiska depressionen.
Under det senaste året har sannolikt den minskning av inkomsterna, som
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
många befolkningsgrupper fått vidkännas på grund av arbetslösbeten och
den ekonomiska depressionen, framkallat en stegrad efterfrågan på smålägenheter
och andra lägenheter av äldre och billigare typ, varigenom tillgången
på dessa icke överallt kommit att svara mot det förefintliga behovet.
Beträffande hyresnivåns utveckling i de större städerna under de senaste
åren må nämnas, att den hyressänkning, som under 1932 rapporterades
från flertalet städer beträffande medelstora och större lägenheter av
äldre typ, 1933 synes ha nått en ännu vidsträcktare omfattning. I fråga
örn nybyggda lägenheter med tre eller flera rum och kök äro meddelandena
örn sjunkande hyresnivå något talrikare än föregående år. Så är
även förhållandet med avseende på äldre och nyare smålägenheter. Emellertid
anses fortfarande hyresnivån för lägenheter med 1—2 rum och kök
i det övervägande antalet fall vara stillastående. I detta sammanhang bör
framhållas, att även i städer, varest hyresnivån genomgående uppgivits
vara fallande, hyrespriserna för smålägenheter sannolikt undergått en
jämförelsevis obetydlig sänkning. Detta är exempelvis fallet i Stockholm.
Mindre städer. Uppgifter angående läget på bostadsmarknaden ha ingått
från 74 städer med mindre än 10,000 invånare. Följande sifferrader
utgöra en sammanställning av ortsmyndigheternas omdömen angående
bostadstillgången på dessa orter:
I nedanstående antal mindre städer har tillgången uppgivits vara:
lör smålägenheter för medelstora lägenheter för större lägenheter
(t. o. m. 2 rum o. kök) (3—5 rum o. kök) (6 o. fl. rum o. kök)
god tillr. knapp otillr. god tillr. knapp otillr. god tillr. knapp otillr.
Äldre läg....... 27 29 16 2 37 32 4 1 36 28 4 1
Nybyggda läg.... 22 28 17 4 26 32 9 1 20 28 7 1
Även i de mindre städerna synes tillgången på bostäder nu vara relativt
god. Brist på smålägenheter av såväl äldre som nyare typ uppgives
vara rådande i endast en stad (Avesta) mot fem vid föregående oktoberflyttning.
Att bostadsförhållandena å mindre orter äro mera stabila än å större
orter bestyrkes därav, att hyresnivån uppgives såsom oförändrad i ett relativt
större antal fall än vad som konstaterats i fråga örn de större städerna.
Hyresstegringstendenser rapporteras endast här och var, medan
uppgifterna örn fallande hyresnivå ökats något i antal i jämförelse med
föregående år.
Överhuvud erhåller man av de föreliggande rapporterna det intrycket,
att läget på bostadsmarknaden i rikets städer för närvarande är gynnsamt
ur hyresgästsynpunkt. Detta gäller i stort sett, ty betraktar man de
särskilda orterna, befinnas förhållandena vara ganska växlande, beroende
bland annat på bostadsbeståndets art och beskaffenhet, byggnadsverksamhetens
olika omfattning under de senaste åren, arbetslöshetens växlande
storlek, omfattningen av in- och utflyttningar m. m.
Ur sociala meddelanden 1934, nr 1, (sid. 62), inhämtas bland annat följande
uppgifter angående levnadskostnadsindex 1914—1934:
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Livsmedel Bostad Sömma utg.
juli 1914.................................... 100 100 100
1 jan. 1918.................................... 214 112 192
1 » 1920.................................... 307 130 259
1 » 1925.................................... 171 186 178
1 » 1930.................................... 145 200 167
1 » 1932.................................... 127 206 157
1 » 1933.................................... 123 206 154
1 » 1934.................................... 120 202 153
I sociala meddelauden 1933, nr 11, återfinnes å sid. 681—703 en ingående
redogörelse för byggnadsverksamheten år 1932, till vilken redogörelse utskottet
anhåller att få hänvisa.
Ur en vid bostadsproduktionssakkunnigas förut omnämnda promemoria
av den 8 februari 1933 fogad bilaga bar inhämtats huvuddelen av nedanstående
uppgifter till jämförelse mellan hyres-, byggnadskostnads- och levnadskostnadsindex
för tiden 1912—1933 (komplettering har gjorts med senast
tillgängliga uppgifter);
: Hyresindex (resp. Byggn adskostnadsindex
års |
slut) |
för Sthlm enligt |
Levnads- |
||||
Handels- |
Fastighets- |
kostnads- |
|||||
Stockholm |
Göteborg |
banken (sept.) |
nämnden |
index , |
|||
1912/15 ... |
...... 100 |
100 |
100 |
100 |
100 |
||
1920 ....... |
...... 152 |
154 |
325 |
281 |
|||
1924 ....... |
...... 185 |
174 |
215 |
230 |
174 |
||
1928 ....... |
..... 210 |
207 |
210 |
232 |
172 |
||
1930 ....... |
...... 224 |
220 |
207 |
232 |
163 |
||
1931 ....... |
199 |
232 |
158 |
||||
1932 ....... |
191 |
228 |
156 |
||||
1933 ....... |
193 |
154 |
Det torde höra beaktas, att vid hyresindex’ beräknande medtagits jämväl
bostadslägenheter med centraluppvärmning, varigenom förorsakats en
icke obetydlig böjning av index.
I förevarande motion bar erinrats örn den långvariga byreskonflikt, som
under 1932—1933 pågått i Göteborg. Här må omnämnas, att nämnda konflikt
i slutet av år 1933 bilagts, därvid mellan de stridande parterna, Göteborgs
fastighetsägares garantiförening u. p. a. med därtill anslutna lokalföreningar,
å ena, samt Hyresgästernas centralförsamling, Göteborg,
med därtill anslutna lokala hyresgästföreningar, å andra sidan, träffats
avtal innehållande förhandlingsordning mellan parterna. Enligt parternas
överenskommelse är avtalet bindande jämväl för de avtalsslutande organisationernas
enskilda medlemmar. Avtalet gäller till den 1 januari
1935 med tre månaders ömsesidig uppsägning. Örn uppsägning icke sker,
anses avtalet förlängt på ett år i sänder.
Slutligen må omnämnas, att hyresgästernas riksförbund den 7 innevarande
månad ingivit en framställning till Kungl. Majit, däri uttalats
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
15
önskvärdheten av att de frågor, som ha sammanhang med hyreslagstiftningen,
måtte upptagas till snabb behandling genom utredning av sakkunniga.
Vid behandling under förra årets riksdag av väckt motion örn reformering
av gällande hyreslagstiftning anförde utskottet bland annat, att bostadsfrågan
vore ett av de betydelsefullaste sambällsspersmålen, förtjänt
av statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet, samt att vid övervägandet
av åtgärder i denna fråga hyreslagstiftningen intoge en framstående plats.
Utskottet ansåg emellertid tillräckliga skäl icke anförda för att frågan örn
en revidering av hyreslagstiftningen då skulle upptagas till behandling.
Under föregående år hava förekommit flera omständigheter av beskaffenhet
att i avsevärd mån inverka på hyresmarknaden. Utskottet vill därutinnan
erinra örn, förutom den svåra hyreskonflikten i Göteborg, den långvariga
allmänna byggnadskonflikten samt åtgärder från statsmakternas
sida till understödjande av bostadsproduktion. Av vad utskottet i det föregående
anfört framgår, att Kungl. Majit med uppmärksamhet följer läget
å hyresmarknaden och vidtagit flera åtgärder för att åstadkomma
en gynnsam utveckling därav. Utskottet har anledning antaga, att Kungl.
Majit även i fortsättningen kommer att vidtaga de åtgärder inom bostadsfrågans
område, vartill förhållandena samt den sist nämnda fram,
ställningen kunna giva anledning. Utskottet finner under sådana omständigheter
icke i år —■ i likhet med utskottets ståndpunkt i fjol —
att tillräckliga skäl anförts för att utskottet skulle i anledning av den
föreliggande motionen förorda en hemställan till Kungl. Majit att under
nu rådande förhållanden upptaga spörsmålet rörande djupt ingripande
ändringar i gällande hyreslagstiftning till ytterligare omprövning.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion, lii 70, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 maj 1934.
På andra lagutskottets vägnar i
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från törsta kammaren: herrar Ä. G. Westman, Linder, Fränden, Guslaf Tamm, Lindhagen,
P. Sandström och Norman samt fröken Hesselgren*;
fran andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården*, Wallerius, Pettersson i
Hällbacken*, Hansson i Trollhättan, Sandström i Nyland, Österström och Lindberg i Stockholm.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Utskottet.
16 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.
Särskilt yttrande
av herr Lindhagen, som anfört:
Motionärerna ha börjat med att erinra örn hemmet såsom en betydelsefull
institution. I anslutning därtill ha de påkallat, i likhet med
vad tidigare skett, en så kallad skärpt hyreslagstiftning till förmån för
hyresgästerna, såsom ett steg i den rätta riktningen.
Hemmet.
Varje människa har ett medfött behov att dana omkring sig ett eget
samfund. Detta kallas hemmet. Det är individens borg. Det måste vara
»eget» på något sätt. Varje människa har därför efter sina behov en
naturrätt till jorden och en mänsklighetsrätt till en egen hostad. Båda
måste skyddas genom lag samt ej prisgivas åt blinda öden eller enskildas
godtycke.
Hemmet bör således allra minst prisgivas såsom en handelsvara.
Maskinerna och penningen ha i vår epok skärpt dess egenskap att företrädesvis
vara detta. Hemmet är vordet särskilt i städerna allt annat
än eget. Marken exploateras av företagare. Tryggheten i dess besittning
försvinner. Individen bär omstuvats till en »hyresgäst». Det så kallade
hemmet upplåtes på ett år i sänder. Uppsägningar och hyresförhöjningar
sväva över det. Hemtrevnaden är måttlig inom standardiserade
hyreskaserner uti stenökenstäder. Bland denna hemlösa befolkning byter
exempelvis i Stockholm årligen var fjärde människa hostad med bekymmer
och omkostnader.
Egnahem och hyreslägenheter.
Dessa hemsökelser ha börjat väcka betänksamhet. Individen och familjen
resa sig mot förtrycket. En tidsströmning i bostadsfrågan eller
rättare hemfrågan har framträtt genom den så kallade egnahemsrörelsen.
De nya sociala stadsplanerna i storstädernas omgivningar börja nu
bliva hemvist i all synnerhet för värnande av allas rätt till ett tryggt
hem, som kan kallas eget.
Hyreslägenheter kunna dock i vår tid ej undvaras. Man kan säga, att
flertalet människor särskilt i städerna måste ännu tillhandahållas hyreslägenheter.
En del måste bo i centrum för sitt arbetes skull. Andra befinna
sig på rörlig fot med äventyr att nödgas byta vistelseort. En mängd
människor föredraga att ho i centrum för dess materiella bekvämligheter,
dess liv och rörelse och dess förlustelser. Det ställer sig också ofta
bekvämare att hyra en hostad än att fördjupa sig i bekymret för orga
-
Amira lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande. 17
niserandet av ett eget hem. Slutligen ha en mängd människor icke heller
råd därtill. De hava överhuvudtaget ej råd att bo någonstans med
nuvarande höga hyrespriser. Denna brist avhjälpes då genom att de
hyra en bostad, för vilken fattigvården betalar hyran helt eller delvis.
Enskilda företagares hyreslägenheter.
Hyreslägenheterna tillskapas således främst genom den enskilda företagsamheten.
Det är ju därför en fördel, att det finnes enskilda företagare
i myckenhet, som vilja åtaga sig värvet och göra det gärna. Den
härskande världsordningens skuggsida gör sig emellertid även här
skarpt gällande. Den enskilda spekulativa företagsamheten är nämligen
till för att förtjäna på höga hyror och billigast möjliga byggnadskostnader.
Man kan icke begära, att den skall bygga på filantropi med
uppgift att företrädesvis hjälpa människorna.
Sålunda resa sig även här två obönhörligt motsatta intressen mot
varandra liksom på de flesta andra områden. Å ena sidan företagaren
med största vinst och billigaste byggnadskostnad i vapenskölden. Å
andra sidan hyresgästen med sina anspråk på billigaste hyra och den gedignaste
bostaden.
I Stockholm kulminera dessa missförhållanden. Dess hyror äro en visa
för Europa, en dyr historia för det egna landet och en hemsökelse för
huvudstadens innevånare. Det har frågats i oändlighet, varför det skall
föreligga en sådan enorm skillnad mellan Stockholm och det övriga landet.
Aldrig har kunnat givas något svar. Anledningen är förmodligen,
att alla, som bidraga till tillkomsten av ett bostadshus i Stockholm, taga
för mycket betalt. Och orsaken därtill ligger väl åtminstone till en stor
del däri, att Mälardrottningen, den sköna synderskan, lockar alla dessa
människor till ett sådant överdåd genom hög levnadsstandard och intensiva
förlustelser.
Anledningen må för övrigt vara vilken som helst. Förhållandet är
olidligt. Jag har själv ingående erfarenhet av den förbluffande skillnaden
i hyra för en ytterst modern rymlig trevåningslägenhet jämte hall
m. m. exempelvis i Kristianstad och en mindre modern med smärre rum
och bekvämligheter i övrigt i ett undanskymt läge i Stockholm. Den
förra kostar 1,400 kronor örn året, den senare 2,600 kronor, vilka nedprutats
från ett tidigare belopp 3,100 kronor.
Ett par intressanta exempel från Stockholm skvallra ur skolan. Stockholm
äger en tomt med förnämligt läge invid östermalmstorg. Staden
hade ej bruk för tomten för tillfället men ville gärna förtjäna något
pä dess bebyggande. Företagare ville också gärna komma åt det förnämliga
läget. Det visade sig då möjligt att åstadkomma en uppgörelse
på följande villkor. Den enskilda företagsamheten uppförde på tomten
år 1927 ett stort femvåningshörnhus med rätt att taga gängse hyror.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 33. *
18 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.
Upplåtelsen skedde med tomträtt på 26 år med rätt för staden att vid
upplåtelsetidens slut bliva ägare jämväl till huset utan ersättning.
Ett annat liknande exempel är den värdefulla, staden fortfarande tillhöriga
tomt, på vilken det stora hörnhus vid Vasagatan, i vilket Auditorium
är inrymt, blivit uppfört. Den enskilda företagsamheten arrenderade
tomten 1912 med vanlig nyttjanderätt på 25 år och skyldighet att
vid upplåtelsetidens slut återställa tomten till staden i avröjt skick. Även
ett sådant avtal fann den enskilda företagsamheten förenligt med sitt
intresse. Förmodligen blir det en fördel för båda parterna att vid arrendetidens
utgång överenskomma, att huset tillfaller staden utan ersättning.
Bostadsstandarden.
I de otaliga utredningarna i bostadsfrågan talas det väl i myckenhet
örn antalet hyreslägenheter med olika storlek i rumantal. Föga ordas
däremot örn bostadsstandarden, vilken är en sak för sig och den viktigaste
saken. En rimlig storlek i bostaden är av grundläggande betydelse
för hälsan såväl kroppens som själens. Behovet av utrymme stiger med
antalet medlemmar i familjen.
Minskade inkomster, ökade skatter och fortfarande orubbliga höga
hyror pressa ned bostadsstandarden åtminstone i huvudstaden. Stora
lägenheter med många rum falla visserligen i pris ofta avsevärt. Men ju
mer man nalkas undermålig bostadsstandard i utrymme, ju mer kvarstå
prisen stabila på grund av den växande tillströmningen till billigare bostäder.
Den familj, som bott i fyra rum, söker gå ned till tre och finner
alla sådana någorlunda komfortabla upptagna. Endast företrädesvis
usla trerumslägenheter i gårdshus mot tilltagsna hyror stå till buds.
En familj, som har tre rum, söker sig ned till två, och den, som haft två,
söker sig ned till ett rum. Av dessa senaste två typer produceras nu
större myckenheter, och standardtypen är ett rum och kök. I anglosachsiska
länder är en sådan låg bostadsstandard förbjuden. Vid en studieresa,
i vilken jag hösten 1932 deltog, gjorde fastighetsförvaltningen i
Amsterdam stora ögon inför nämnda upplysning. »Ett rum och kök
för en familj anse vi här såsom en obeboelig lägenhet», var det förvånande
svaret.
Nu söker man överskugga missförhållandet genom att i nya hus i huvudstaden
tillhandahålla »moderna» smålägenheter. Det viktigaste i
modernismen är väl dock luftutrymmet. Detta beskäres av så kallade
ekonomiska skäl ganska hänsynslöst. Rummen göras så små, som anständigheten
kan antagas tillåta, och takhöjden minskas i hög grad för
att minska kostnaden och få hyresinkomster från ett större antal våningar.
Till detta kommer att familjer med gamla gedigna familjemöbler
måste realisera dem för en spottstyver och därigenom tillskyndas stora
förluster. Familjens möbler få icke rum i de små utrymmena, och åt
-
Ändra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande. 19
skilliga kunna icke alls eller med möda forslas uppför de trånga trapporna.
Staden hör bygga själv.
Den främsta lösningen av hyreslägenheternas problem är uppenbarligen,
att staden bygger själv och hyr ut lägenheterna för självkostnader.
Rationellt ordnat skulle det nog ställa sig billigast, örn även utförandet
av stadens hyreshus skedde genom dess egen förvaltning. För
närvarande skulle ett sådant byggande i större utsträckning dock förmodligen
fortfarande kräva tillitande av entreprenörer. Förtjänst skulle
emellertid fortfarande stå till buds för levererade materialier och arbete.
Spekulationsvinsten till företagare, som själva anlitade entreprenadsystemet,
skulle däremot bortfalla.
Med ett sådant system sammanhänger vikten för en stad att förvärva
mycken tomtmark. Ty genom förfogande över tomtmarken kan kommunen
ostridigt få största inflytande på reglerandet av bostadsproblemet.
Av ovan sagda skäl kan i vår tid en sådan verksamhet från det allmännas
sida tyvärr ej räcka till. Den enskilda företagsamheten i stor
utsträckning kan ej undvaras.
Ett krav måste dock resas, att staden behåller äganderätten till sin
egen tomtmark. Därmed har staden framtiden i sin hand åtminstone pa
denna mark i stället för att hjälplöst utkasta den i spekulationsmarknaden.
Det var länge sedan huvudstaden byggde billiga bostäder på egen
mark. Stadsfullmäktigen Edvard Fränkels initiativ därtill, som var det
senaste, ansågs på sin tid särdeles bebjärtansvärt. Stor nytta bar också
staden av sina egna hyreshus genom äldre eget bebyggande eller förvärv
av bebyggda fastigheter.
Vid den ovannämnda studieresan inom Tyskland, Holland och Tjeckoslovakien
befanns, att de besökta storstäderna ända intill den sista krisen
byggt en del bostäder för mindre bemedlade på egen mark. I Amsterdam,
där kommunen besitter mycken bostadsmark men aldrig säljer den
och aldrig tillåter högbyggnad annat än som ett enstaka dekorativt moment,
bar kommunen tidigare, dock med bibehållande av äganderätten
till marken, sökt främja uppförande genom enskilda av extraordinärt billiga
bostäder, särskilt för att bereda bostäder åt barnrika familjer och
personer, som blivit bostadslösa genom sanering av bostadskvarter. Denna
politik har Amsterdam nu frångått såsom enligt erfarenheten altför
invecklad och ej ändamålsenlig. I stället bygger Amsterdams kommun
numera själv bostadshus för sådana familjer på sin egen mark.
De svenska stadskommunerna böra följa detta exempel, och därför uttalade
sig också på mitt förslag Stockholms stadsfullmäktige den 20 december
1929.
20 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.
Försäljning av kommunens tomter till billigt pris.
Man hör ofta sägas, att de dyra hyrorna i Stockholm förmodligen äro
en följd av att staden ej säljer sina tomter för billigt pris utan närmare
kontroll. En sådan ordning lär ha visat sig vara förmånlig inom
Tjeckoslovakiens huvudstad Prag. Genom fredsslutet i kriget förvandlades
Prag, som var en jämförelsevis liten stad, till huvudstad i ett nytt
omfattande rike. Invandringen till staden blev enorm. Staten och staden
måste slå sig ihop örn extraordinära åtgärder. Väldiga egendomar
inköptes och styckades till tomter och dessa såldes för billigt pris.
Att i Stockholm sälja stadens tomter i det inre stadsområdet för ett
billigare pris än marknadsvärdet skulle emellertid ej ha något inflytande
på hyresprisen. Köparen skulle omedelbart överlåta tomten till
annan efter marknadsvärdet eller, örn han själv uppförde ett nytt hus,
i alla fall upptaga gängse hyror och således allenast skörda för egen del
en ännu högre vinst genom det billigare tomtköpet.
För att tillgodose förenämnda opinion och på samma gång trygga billigare
hyror i de uppförda husen organiserades ett nytt system för försäljningen
kallad den billiga bostadsproduktionen. En invecklad apparat
organiserades och godkändes vid förenämnda fullmäktigesammanträde
den 20 december 1929. Samtidigt förordades, som sagt, av fullmäktige,
att även bygge av staden själv kunde ifrågakomma. Det senare har
emellertid ej hitintills skett, men däremot har den igångsatta billiga bostadsproduktionen
genom försäljning av kommunala tomter till billigt
pris enligt en allmän mening väsentligen misslyckats. Vi lia kommit till
samma erfarenhet som Amsterdam. Då må tiden även vara kommen att
taga erfarenhet av densamma.
Kommunala tomters upplåtelse med tomträtt.
Örn kommunalt bygge på egen tomt sålunda nu bör återupptagas, så
kan detta förmodligen icke nu genomföras annat än i en anspråkslösare
omfattning. Däremot kan ett vida effektivare resultat ernås genom anlitande
av tomträttsinstitutet, som instiftats av staten just för sådant
ändamål. Staden behåller därigenom äganderätten till sin tomt med
dess värden och kontrollmöjligheter, men medgiver den enskilda företagsamheten
att bygga huset. Detta sker redan i växande omfattning på
de sociala stadsplanerna på stadens lantegendomar. Fråga har väckts
att det bör kunna gå för sig även i den inre staden för uppförande av
stora hyreshus. De förenämnda två erfarenheterna med kommunala
tomter vid Östermalmstorg och Vasagatan giva belägg därför, helst
tomträtten bereder husägaren i själva verket genom den långa upplåtelsetiden
och optionsrätten en evärdelig besittning.
Staten, ehuru skapare av tomträtten på liberalt och konservativt initiativ,
synes lia svårt att numera tillägna sig intresse för sitt verk. Så
-
Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande. 21
lunda begärde Stockholms stadsfullmäktige år 1927 enhälligt i anslutning
till utsedde tomträttsdelegerades betänkande bland annat hos regeringen
vissa mindre förbättringar i tomträttslagstiftningen och likaså
likställande i kreditväsendet av rätt för institutioner att giva lån i
tomträtt likaväl som för fastighet. På denna skrivelse har ännu icke givits
något svar. Påminnelser ha ej verkat något. Först nu på sistone
har justitieminister Schlyter på hemställan tillmötesgående anbefallt en
utredning i den underställda angelägenheten.
Samtidigt pågå kreditlagstiftningar, som undandraga den sociala tomträtten
kreditstöd och förbehåller det allenast för den spekulativa »fastigheten»
med sin brutala juridiska äganderätt. Det senaste exemplet är
statsanslaget av 5 miljoner kronor för främjande av bostadsbyggande såsom
bidrag till arbetslöshetens undanröjande. Det avser endast lån till
enskilt spekulationsbygge och ej till kommunalt bygge. Men än mer,
län lämnas endast till uppförande av hyreshus på juridisk äganderättsmark,
men icke såsom var möjligt med den äldre så kallade bostadslånefonden
till uppförande av egnahemshus eller hyreshus på tomträttsmark.
Slutligen försvårar staten egnahemssträvanden och vidmakthåller hyreshusens
hegemoni även med sitt beskattningsväsende. Sålunda har i
kommunalskattereformen instuvats begreppet egnahem i begreppet annan
fastighet samt förordnats, att egnahemmen skola betraktas såsom en
handelsvara liksom hyreshusen. Det stadgades nämligen 1918 och 1921,
att egnahemmens taxering och beräkning av hyresfri bostad skall ske »efter
ortens pris (allmänna saluvärdet)». I det övriga riket har man i brist
på vägledning på växlande sätt sökt giva en rimlig tolkning av denna förhastade
formulering. Huvudstadens uppbördsväsende har däremot nyligen,
med frångående av tidigare moderation, beslutat rätta sig efter lagens
bokstav och, där detta ej räckt till, sökt kringgå den för att bringa
egnahemmens taxeringsvärde och förmån av fri bostad till nivå med den
inre stadens fastighetsvärden och hushyror. Riksdagen har i år ej velat
inlåta sig på några enhetliga bestämmelser örn egnahemsbeskattning för
hela riket men uttalat att de nämnda besluten för huvudstaden syntes gå
för långt. Frågan kommer nu att gå till regeringsrätten, justitieombudsmannen,
justitiekanslern och regeringen.
Socialisering i möjlig mån även av hyreshusen till skydd för hembildningen
bör väl bliva även ett värdigt föremål för den så kallade socialiseringen.
Skärpning ar hyreslagstiftningen till förmån för hyresgästerna.
Med det föregående erinras örn de riktningar, i vilka utvecklingen bör
ledas för skapande av egnahem. Skärpning av hyreslagstiftningen, med
bibehållande väsentligen av hyreshusens hemlöshet, är en mindre angelägenhet.
Den har dock sin betydelse och bör således ej försummas, i all
synnerhet så länge tidsläget ej mäktar gå mera till grunden med denna
22 Andra lagutsk:s uti. Nr 33: herr Lindhagens yttrande.
viktiga sak, varom dock påminnelser då synas vara så mycket mera befogade.
Utskottet har utförligt redogjort för vad i detta speciella ärende före1
kommit. Utskottet erinrar att därefter tillstött hyreskonflikten i Göteborg,
byggnadskonflikten och stödjandet av bostadsproduktionen. Därtill
kommer att hyresgästernas riksförbund den 7 maj 1934 hos regeringen påfordrat
skärpt hyreslagstiftning. Det kan vara av intresse för riksdagen
att även få någon kännedom örn nämnda petitions innehåll, helst inom utskottet
betonats dess betydelse för frågans framfärd.
Petitionen menar, att det nu, för att ej behöva gå emot riksdagens hitintills
uttalade intentioner, endast kan gälla en blygsam omfattning av reformen.
På samma gång erinras dock örn att andra lagutskottet och riksdagen
gått in för den uppfattningen, att spörsmålet i sin helhet vore »av
beskaffenhet att det bör upptagas till utredning i ett större sammanhang».
Detta överensstämmer också med min uppfattning. För detta ändamål har
jag tillåtit mig lämna förenämnda framställning örn detta större sammanhang.
Hyresgästernas riksförbunds petition sammanfattas i ett yrkande, att
regeringen uppdrager åt några sakkunniga: »att utreda frågan angående
lämpligheten av särskild lag angående hyra, i vilken lag skulle förenas
lämpliga delar av nyttjanderättslagens kapitel 3 örn hyra och lagen av
den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra; att undersöka
örn och i vilken omfattning options- och prioritetsrätten genom lagstadgande
kan och bör tillerkännas hyresgästerna; att undersöka örn och i vilken
omfattning det är lämpligt att i lagen införa bestämmelser mot hyresocker
av ungefärligen enahanda innehåll med dem, som funnos i hyresstegringslagen;
att utreda frågan örn att göra vissa paragrafer av en sådan
hyreslag av tvingande karaktär i motsats till vad som nu är fallet; att
utreda möjligheten av att genom statsmakternas ingripande på ena eller
andra sättet åstadkomma normalkontrakt, att användas vid uppgörelse
mellan hyresgäster och husvärd, varvid hänsyn bör tagas till det avtal,
som upprättats mellan Göteborgs fastighetsägare- och hyresgästorganisationer
efter förhandlingar förda inför den förlikningskommission, som
av regeringen tillsattes; samt att framkomma med förslag till arrangerandet
av en sådan förlikningsinstitution, som inom hyresområdet får funktion
av motsvarande slag som nu sittande förlikningsinstitutioner ha på
arbetskonflikternas område.
Inom utskottet har framhållits, att ärendet ligger hos Kungl. Maj:t och
särskilt där aktualiserats genom framställningen från hyresgästernas riksförbund.
Med min uppfattning örn parlamentarismen föreligger frågan
nu i laga ordning även hos riksdagen. Riksdagen åligger därför, synes
mig, att taga någon egen position samt därigenom stärka saken och regeringens
ställning. Det hemställes sålunda:
23
Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.
att riksdagen hos Kungl. Majit begär övervägande
och förslag till en lagstiftning i motionens huvudsakliga
syfte med en erinran tillika i motiven örn ärendets
större sammanhang.
Skulle riksdagen i stället enligt utskottets förslag obemärkt i sitt protokoll
allenast inskriva förhoppning örn att regeringen gör sitt bästa, nödgas
jag, med min gammalmodigare syn på parlamentarismen, begagna mig av
svenska folkets gamla petitionsrätt. Jag kommer då att till regeringens
kännedom bringa utskottets lönliga mening i ämnet jämte mitt särskilda
yttrande.