Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1934 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller
andra som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i
ämnet väckt motion.
Genom en den 17 februari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr
103, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
bär Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till
Lag
om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som
lida av rubbad själsverksamhet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Kan med skäl antagas att någon som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten är på den grund för
framtiden ur stånd att handhava vårdnaden örn sina barn eller kommer
att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet,
må utan hans samtycke sterilisering enligt denna lag å honom
företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt
saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.
Å sterilisering på grund av medicinska skäl äger lagen icke tillämpning.
2 §.
Sterilisering må, med undantag för det i 3 § avsedda fall, företagas allenast
efter tillstånd av medicinalstyrelsen.
Sådant tillstånd må ej lämnas utan att, örn den som avses skola steriliseras
är gift hans make, örn han är underårig den som har vårdnaden
örn honom, örn han är omyndigförklarad förmyndaren, samt örn han är
intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare, där så kan ske,
erhållit tillfälle att yttra sig.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. !) sami. 2 avd. Nr 26.
1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
3 §.
Hava beträffande sinnesslö två legitimerade läkare efter samråd funnit
skäl till sterilisering jämlikt 1 § föreligga, må utan tillstånd av medicinalstyrelsen
sterilisering verkställas, där skriftligt samtycke föreligger från
den eller dem som enligt 2 § andra stycket skola erhålla tillfälle att yttra
sig.
4 §.
Sterilisering skall verkställas av legitimerad läkare och må endast ske
genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed
förenad.
Sterilisering å sinnesslö, som företages utan att därtill inhämtats tillstånd
av medicinalstyrelsen, skall verkställas å lasarett eller sjukstuga
eller ock å annan anstalt, beträffande vilken medicinalstyrelsen medgivit
att sterilisering må där företagas.
5 $.
Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning
med sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt
mål yppa något av vad därvid förekommit.
6 §.
Över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående sterilisering må besvär
anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den
då beslutet meddelades.
7 §.
Överträder eller åsidosätter någon vad i denna lag stadgas och är ej
förseelsen eljest med straff belagd, dömes till dagsböter.
8 §.
Förseelse mot vad i 5 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej av målsägande angives till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
9 §.
Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 3
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft en i anledning av densamma inom första kammaren väckt motion,
nr 306, däri herr Bissmark hemställt, att Kungl. Majits förslag måtte göras
till föremål för en sådan omarbetning, att även sterilisering av rättskapabla
underkastas kontroll i enlighet med vissa i motionen närmare angivna
riktlinjer.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget samt den hemställan, som gjorts i motionen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen
respektive motionen.
Frågan örn lagstiftning angående sterilisering bragtes i vårt land första
gången under statsmakternas prövning vid 1922 års riksdag genom en motion,
I: 38, väckt av herr Petrén under instämmande, såvitt angick motionens
syfte, av elva andra ledamöter av första kammaren. På förslag av
andra lagutskottet (utlåtande nr 24) beslöt riksdagen att i anledning av
motionen hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering
av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka måtte kunna företagas,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda
(skrivelse nr 250).
Sedan yttranden över riksdagens framställning avgivits den 2 oktober
1923 av styrelsen för statens institut för rasbiologi och den 28 oktober 1924
av medicinalstyrelsen, föredrogs ärendet i statsrådet den 30 oktober 1927.
Med stöd av bemyndigande av Kungl. Majit sistnämnda dag tillkallade sedermera
chefen för socialdepartementet den 30 december samma år särskilda
sakkunniga — häradshövdingen G. Lindstedt samt professorerna E.
Essen-Möller, E. Sjövall och V. Wigert — med uppdrag att inom departementet
biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag
angående medgivande till sterilisering i vissa fall av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka.
De sakkunniga avlämnade den 30 april 1929 betänkande med förslag till
steriliseringslag — 1929 års betänkande — (S. O. U. 1929114). Över betänkandet
avgåvos yttranden av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.
Socialdepartementet överlämnade därefter den 19 november 1931
ärendet till justitiedepartementet.
Vid 1933 års riksdag hemställde herr Petrén i en motion, 1:188, att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anhålla, att nytt förslag till steriliseringslag
måtte utarbetas. På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 12) beslöt
riksdagen att i anledning av motionen anhålla, att Kungl. Majit ville under
hänsyntagande till vissa av utskottet i dess utlåtande anförda synpunkter
i ämnet låta verkställa förnyad utredning, under vilka förutsättningar
och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
fallandesjuka skulle kunna företagas, samt för riksdagen skyndsamt framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda (skrivelse nr 86). .
Professorn Ragnar Bergendal anmodades den 8 mars 1933 — efter att tidigare
liava tillkallats att i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet
biträda med verkställande av utredning angående partiella reformer på
strafflagstiftningens område — att verkställa ytterligare erforderlig utredning
i steriliseringsfrågan samt inkomma med förslag till lagstiftning
i ämnet. Sedermera förordnade Kungl. Majit hovrättsassessorn Maths
Heuman att biträda professor Bergendal vid utredningen.
Den 22 juli 1933 avlämnade professor Bergendal betänkande med förslag till
lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning
av själsverksamheten lidande personer — 1933 års betänkande — (S. O. U.
1933: 22). Över detta betänkande avgå vos yttranden av fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för rasbiologi,
medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Karolinska
institutets lärarkollegium, interneringsnämnden, statens inspektör
för fattigvård oell barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
psykiatriska föreningen, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
samt svenska läkaresällskapet.
Det vid 1933 års betänkande fogade lagförslaget blev därefter föremål för
överarbetning inom justitiedepartementet, därvid dels några sakliga ändringar
av mindre betydelse, dels ock vissa formella jämkningar vidtogos.
Sedan utlåtande över det inom departementet utarbetade lagförslaget därefter
inhämtats från lagrådet, underkastades nämnda förslag ytterligare
vissa jämkningar, innan detsamma framlades för riksdagen genom nu förevarande
proposition.
Med sterilisering i vidsträckt bemärkelse förstås ett sådant medicinskt
ingrepp, som leder till att fortplantningsförmågan upphäves. Ingreppet
kan företagas antingen så, att man borttager eller dödar könskörtlarna
(testiklarna bos mannen, äggstockarna hos kvinnan) eller könscellerna
däri (genom strålbehandling) eller ock så att man utan att göra något
ingrepp i könskörtlarna hindrar de av dessa producerade könscellerna
(sädeskropparna och äggen) att nå sin bestämmmelse. Den senare metoden
kallas numera sterilisering (sterilisering i inskränkt mening),
under det att den förra (borttagandet eller dödandet av könskörtlarna)
benämnes kastrering. Efter sterilisering i inskränkt mening förbliva
könsdriften och potensen (potentia coeundi) oförminskade; steriliseringen
bar ingen verkan utöver den att fortplantningsförmågan upphäves.
Sterilisering utföres vanligen så, att man avlägsnar ett stycke av sädesledaren
(angiektomi, vasektomi) eller äggledaren (salpingektomi, tubarresektion).
Härigenom hindras sädeskropparna eller äggen att framkomma till
sin bestämmelseort. Å mannen utföres denna operation synnerligen lätt,
utan att kan behöver intagas å sjukhus och med endast lokal bedövning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 5
Å kvinnan utgör den på grund av äggledarnas läge inuti bukhålan ett
större ingrepp, som kräver sjukhusvistelse; hos henne måste man räkna
med en viss örn än mycket ringa operationsrisk. Till skillnad från sterilisering
i inskränkt mening medför kastrering, förutom fortplantningsförmågans
upphörande, jämväl den påföljden att semla förändringar
uppstå i organismen; i regel försvinner såväl könsdriften som potenson,
örn icke omedelbart så dock efter någon tid.
De skäl, som kunna åberopas för verkställande av sterilisering (i vidsträckt
bemärkelse), indelas vanligen i fem huvudgrupper. Sterilisering
på medicinsk indikation föreligger, då en sterilisering (vanligen kastrering)
är påkallad av hänsyn till den opererades liv eller hälsa. Vad
som i första hand givit upphov till kravet på steriliseringsåtgärder
är emellertid den eugeniska (eller sjukdomsprofylaktiska) synpunkten.
Av eugeniska skäl — för att hindra tillkomsten av mindervärdig
avkomma -—- har sterilisering ifrågasatts såväl beträffande personer
som lida av vissa svårare ärftliga kroppsliga sjukdomar som ock
framför allt beträffande psykiskt (däri inbegripet moraliskt) undermåliga
individer. I främsta rummet har sterilisering ifrågasatts beträffande
sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. Sterilisering kan vidare påyrkas
på sociala grunder, därvid man närmast torde hava i sikte den omständigheten,
att personer kunna vara i sådan grad psykiskt eller fysiskt
mindervärdiga, att de icke kunna eller i varje fall icke äro lämpade att
handhava vårdnaden örn sina barn. För sterilisering kunna vidare åberopas
humanitära skäl av flera slag, t. ex. att en person, som önskar ingå
äktenskap, tynges av tanken att till avkomman fortplanta ödesdigra arvsanlag
men sannolikheten för nedärvning dock icke är så stor att en sterilisering
av eugeniska skäl ur samhällets synpunkt framstår såsom motiverad,
eller att en person, som är behäftad med fallandesot, härrörande av
övervägande inre orsaker, önskar ingå äktenskap. Slutligen kan sterilisering
påyrkas på kriminalpolitiska grunder —- för att förebygga sexuella
förbrytelser. Det operativa ingreppet måste i detta fall bestå
i kastrering. Det omedelbara syftet är nämligen här, icke såsom
vid sterilisering på eugenisk, social eller humanitär grund att förhindra
fortplantning, utan att utplåna könsdriften. Ingreppet kan sägas
vara motiverat icke blott av samhällets intresse (kriminalpolitiska
synpunkter) utan ock i viss mån av individens eget intresse (humanitära
och även medicinska synpunkter). Det sistnämnda är framför allt
händelsen då personen i fråga på grund av sina sexuella anlag måste
hållas internerad å anstalt men en kastrering skulle kunna medföra att
han utskreves från anstalten.
En lagstiftning angående sterilisering kan gå ut på att sterilisering
puder vissa förutsättningar skall kunna företagas även mot vederbörandes
vilja (tvångssterilisering) eller ock inskränka sig till att giva regler
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
för det fall att vederbörandes samtycke till åtgärden föreligger (frivillig
sterilisering). En mellanställning kan sägas intagas av en lag, som
medgiver att personer vilka på grund av bristande kapacitet icke kunna
lämna ett giltigt samtycke få steriliseras.
Beträffande gällande svensk rätts ställning till frågan örn rätt att företaga
sterilisering får utskottet hänvisa till vad därom anförts i propositionen
å sid. &—7 samt 22—23.
Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, gör i propositionen
följande sammanfattning av vad som härutinnan kan anses vara gällande
rätt:
Enligt gällande rätt är sterilisering som betingas av medicinska skäl tilllåten
i samma utsträckning som andra jämförliga operativa ingrepp. I
övrigt lärer sterilisering vara tillåten, örn den företages med samtycke av
den som steriliseras samt för densamma föreligga bärande skäl av eugenisk,
social, humanitär eller kriminalpolitisk natur.
Uppenbarligen låter det sig icke göra att lämna en mera uttömmande
uppräkning eller beskrivning av »bärande skäl» av sålunda angiven natur.
En särskild fråga är den huruvida, i fall då den som ifrågakommer till
sterilisering på grund av rubbning av själsverksamheten saknar förmåga
att lämna giltigt samtycke, sterilisering dock kan ske. Det torde få anses
att beträffande denna fråga för närvarande råder stor osäkerhet — en
osäkerhet som knappast lärer kunna undanröjas på annan väg än genom
lagstiftning.
Angående frågan örn vilken räckvidd, som bör givas åt en steriliseringslagstiftning
i vårt land, må först nämnas, att i herr Petréus motion
1:38 vid 1922 års riksdag yrkades, att utredning måtte verkställas under
vilka förhållanden sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka,
eventuellt sedlighetsförbrytare. kunde äga rum.
Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 24,
bland annat:
■ Enligt utskottets mening vore behovet av steriliseringsåtgärder störst beträffande
sinnesslöa, av vilka, därest sterilisering ägde rum, ett avsevärt antal
icke såsom nu skulle behöva hållas internerade å anstalt. Vad de sinnessjuka
anginge, så torde det ifrågavarande spörsmålet icke hava samma betydelse,
då det stora flertalet sinnessjuka i allt fall på grund av sjukdomens
yttringar vore i behov av vård å sinnessjukhus, och anstaltsplatser också
funnes för det stora flertalet vårdbehövande sinnessjuka. I övrigt syntes
allenast sådana sinnessjuka, vilkas sjukdom vore av varaktig art eller av
periodiskt återkommande natur, böra kunna göras till föremål för sterilisering.
Härför talade icke blott rashygieniska utan även yttre sociala
skäl såsom oförmåga att fylla föräldraplikten o. s. v. Vad därefter de
fallandesjuka beträffade, så syntes det från såväl humanitär som rashygienisk
synpunkt finnas ett visst fog för att utsträcka medgivandet till
sterilisering att gälla alla sådana i fruktbarlietsåldern varande psykiskt
normala personer, som lede av fallandesot, vilken härrörde av övervägande
inre orsaker. Det erinrades, att i motionen fråga varit väckt örn rätt till
sterilisering av vissa brottslingkategorier, men funne emellertid utskottet
vägande skäl tala för att ett steriliseringsförfarande i rashygieniskt in
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
tresse för närvarande begränsades att gälla allenast sådana individer, för
vilka äktenskapsförbud vore stadgat. Vidare förklarade sig utskottet ansluta
sig till ståndpunkten, att i utredningen icke borde innefattas frågan
om obligatorisk sterilisering, utan att densamma endast skulle gälla fastställande
av regler, när sterilisering av sociala skäl vore tillåten.
Utskottet hemställde därför, såsom förut nämnts, örn utredning under
vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka måtte kunna företagas.
Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Maj:t den 30 oktober 1927 anförde
dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, bland
annat:
Vad beträffade frågan, huruvida lagstiftningen borde bereda möjlighet att
framtvinga sterilisering eller örn den blott skulle legalisera frivilligt undergående
av sådan åtgärd, intoge departementschefen i huvudsak samma
ståndpunkt som utskottet (vilket uttalat sig för det senare alternativet).
Därvid horde dock beaktas att kravet på frivillighet i vanlig mening endast
kunde upprätthållas beträffande dem, som vore vid sina sinnens bruk.
Särskilt beträffande huvudparten av de sinnesslöa kunde ju något verkligt
medgivande från vederbörande själv icke komma till stånd, men detta
borde icke få utgöra avgörande hinder för sterilisering.
Det förslag till steriliseringslag, som framlades i 1929 års betänkande,
byggde på den uppfattningen, att enligt gällande svensk rätt sterilisering
även med vederbörandes samtycke så gott som undantagslöst vore rättstridig,
såvida den icke företoges på rent medicinsk indikation. Förslaget innehöll
bland annat följande bestämmelser:
Sterilisering skulle vara tillåten, dels i det fall då grundad anledning
förelåge till antagande att någon på grund av arvsanlag komme att till
sina barn överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot, som gjorde
dem oförmögna att taga vård örn sig själva (eugenisk indikation), och
dels i det fall, då någon på grund av sjukdom som nyss nämnts vore varaktigt
ur stånd att handhava vårdnaden örn sina barn och skäl vore att antaga
att sjukdomen vore ärftlig (såväl social som eugenisk indikation). Emellertid
skulle sterilisering ej få företagas å någon utan att han med insikt
örn åtgärdens innebörd samtyckt därtill. Den vars sinnesbeskaffenhet vore
sådan att han icke kunde inse åtgärdens innebörd skulle således icke kunna
steriliseras. Enligt förslaget skulle sterilisering på enbart social grund
(oförmåga att handhava vårdnaden örn sina barn) icke vara tillåten. Sterilisering
på grund av medicinsk indikation reglerades icke i förslaget.
Detsamma innehöll ej heller några bestämmelser rörande sterilisering
i kriminalpolitiskt syfte. Vad beträffade kastrering i förebyggande syfte
av sedlighetsförbrytare och sexuellt abnorma, funno de sakkunniga att
den rent medicinska indikationen för kastrering i dessa fall ökades tämligen
jämsides med samhällsrisken, varför det vore befogat att här utan
särskild lagstiftning lägga rätten till sterilisering i läkarens hand.
I flera yttranden över 1929 års betänkande, bland dem medicinalstyrelsens,
uttalades den uppfattningen att lagstiftning angående sterilisering av rättskapabla
vore onödig. Enligt gällande rätt finge det nämligen, under förut
-
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
sättning att eugeniska eller sociala indikationer förelåge, anses tillåtet för
en läkare att företaga sterilisering av en rättskapabel person som därtill
lämnat sitt samtycke. Lagstiftningen borde således begränsas att avse sådana
personer, som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöbet eller annan
rubbning av själsverksamheten vore ur stånd att bedöma och taga ställning
till steriliseringsåtgärden och som därför icke kunde lämna ett rättsligen
bindande samtycke. I åtskilliga yttranden erinrades vidare mot förslaget
att de eugeniska indikationerna erhållit ett dominerande inflytande på
bekostnad av de sociala. — En utförlig redogörelse för innehållet i yttrandena
över 1929 års betänkande lämnades i 1933 års sakkunnigbetänkande
sid. 30—63.
I herr Petréus motion 1:188 vid 1933 års riksdag framhölls dels att sterilisering
borde få företagas å sinnessjuka och sinnesslöa även då enbart sociala
indikationer förelåge, dels att möjlighet borde öppnas för sterilisering
av sådana personer som på grund av bristande insikt örn steriliseringens
innebörd ej kunde rättsligen samtycka till undergående av sterilisering,
dels ock att lagen uttryckligen borde medgiva att kastrering företoges å
sedlighetsförbrytare eller sexuellt perversa personer som själva framställde
begäran härom.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr
12, bland annat:
I det lagförslag, som framlagts i 1929 års betänkande, hade enligt utskottets
mening föreskrivits strängare villkor för den ifrågasatta lagens
tillämplighet, än som av omständigheterna kunde anses betingade. Mot
förslaget kunde särskilt erinras, att den rashygieniska — ärftlighetsteoretiska
— principen i allt för hög grad fått undantränga de sociala och humanitära
synpunkterna, att samtycke till steriliseringsåtgärden under insikt
örn dess innebörd för alla fall gjorts till villkor för vidtagande av förfarandet
samt att, så som lagförslaget avfattats, en legalisering av steriliseringsåtgärder
under de förutsättningar, som däri angivits, motsättningsvis
skulle komma att medföra en kriminalisering av andra än de få fall,
som ginge in under lagförslagets regler. Skulle förslaget upphöjas till lag,
komme densamma att bliva tillämplig allenast i ringa utsträckning och
ofta icke i sådana fall, där steriliseringsåtgärder enligt utskottets mening
vore särskilt påkallade. En steriliseringslag i vårt land borde enligt utskottets
förmenande vila på de principer, som utskottet i sitt utlåtande,
nr 24, vid 1922 års riksdag närmare utvecklat.
1933 års sakkunnigbetänkande vilade på den grundtanken, att i princip
endast frivillig sterilisering finge ifrågakomma. Den sakkunnige (professor
Bergendal) hänvisade i detta hänseende därtill, att såväl andra lagutskottets
utlåtanden vid 1922 och 1933 års riksdagar som ock 1929 års betänkande
samt det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar,
som avgivit yttranden över nämnda betänkande, utgått från,
att en blivande lagstiftning icke skulle medgiva tvångssterilisering utan
endast reglera under vilka förutsättningar frivillig sterilisering finge företagas.
Frivillighetsprincipen hade emellertid i förslaget icke ansetts böra
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
sträckas så långt, att den skulle utesluta, att sterilisering verkställdes i
sådana fall, då den, som ifrågasattes skola undergå sterilisering, lede av
sådan rubbning av förstånds- eller viljeverksamheten (själsverksamheten),.
att han icke kunde avgiva ett i rättslig mening giltigt samtycke till sterilisering.
Beträffande den i ^flertalet yttranden över 1929 års betänkande
uttalade meningen att ett upprätthållande av frivillighetsprincipen i fråga
örn dessa fall skulle medföra, att de syften, som med lagstiftningen avsåges,
endast i mycket obetydlig mån konnne att realiseras, hade den sakkunnige
funnit densamma icke kunna motsägas. En steriliseringslag måste
därför, örn den skulle få någon praktisk betydelse, enligt den sakkunniges
mening lämna möjlighet öppen för sterilisering av inkapabla.
Såsom ovan nämnts avgåvo ett flertal myndigheter och sammanslutningar
yttranden över 1933 års sakkunnigbetänkande. I några av dessa
berördes frågan huruvida tvångssterilisering — närmast tvångskastrering
av sedlighetsförbrytare — borde föreskrivas. Uttalanden till förmån
härför förekommo i yttranden av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
och Svenska läkaresällskapet samt professorn N. von Hofsten (sistnämnda
yttrande fogat vid utlåtande från rasbiologiska institutet). Redogörelse
för innehållet i dessa yttranden återfinnes å sid. 14—15 i propositionen.
Medicinalstyrelsen ansåg däremot 1933 års sakkunnigbetänkandes
ståndpunkt att icke upptaga tvångssterilisering i egentlig mening
tillfyllest motiverad. Fångvårdsstyrelsen fann att i nämnda betänkande
övertygande skäl anförts för att frågan örn sterilisering av kriminalpolitiska
hänsyn utan vederbörandes samtycke åtminstone för närvarande
borde besvaras nekande.
Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anför i propositionen
i förevarande hänseende:
Lika med professor Bergendal är jag av den åsikten att en lagstiftning
angående sterilisering icke för närvarande bör upptaga bestämmelser angående
tvångssterilisering i egentlig mening. Den sakkunniges ståndpunkt
härutinnan står i överensstämmelse med uttalanden av andra lagutskottet
vid såväl 1922 som 1933 års riksdag och Ilar vunnit så gott som
enhällig anslutning i de inkomna yttrandena.
I 1933 års sakkunnigbetänkande framlades, såsom ovan nämnts, förslag
till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan
rubbning av själsverksamheten lidande personer. I betänkandet förklarades
att en reglering av rätten att sterilisera rättskapabla personer däremot
icke syntes vara vare sig nödvändig eller ens nyttig. För de skäl,
som i betänkandet anförts till stöd för sistnämnda ståndpunkt, lämnas
en redogörelse i propositionen å sid. 15—16, till vilken redogörelse utskottet
får hänvisa.
Under erinran att medicinalstyrelsen i yttrande över 1929 års betänkande
föreslagit att i administrativ ordning borde utfärdas vissa bestämmelser
rörande sterilisering av rättskapabla med deras samtycke, anfördes i 1933-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
års sakkunnigbetänkande att frågan huruvida och i vilken omfattning sådana
bestämmelser borde meddelas icke ansetts böra upptagas till behandling
i det uti sistnämnda betänkande framlagda förslaget.
Spörsmålet huruvida en lagstiftning i sterjliseringsfrågan kan •— såsom
skett i det genom 1933 års sakkunnigbetänkande framlagda förslaget
— för närvarande begränsas att gälla allenast personer vilka på grund
av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att lämna giltigt samtycke
till sterilisering eller örn den bör upptaga jämväl bestämmelser örn
sterilisering av rättskapabla, behandlades i flera av de över 1933 års sakkunnigbetänkande
inkomna yttrandena. Därvid utttalades i några yttranden
— av Psykiatriska föreningen, styrelsen för statens institut för
rasbiologi, fångvårdsstyrelsen och interneringsnämnden — den meningen,
att genom en lagstiftning i ämnet borde angivas under vilka förutsättningar
sterilisering å rättskapabla vore tillåten. I andra yttranden —•
av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala
och Lund, Karolinska institutets lärarkollegium, socialstyrelsen, statens
inspektör för fattigvård och barnavård, svenska läkaresällskapet och
centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund —- föreslogs allenast att i administrativ
ordning skulle utfärdas vissa föreskrifter om skyldighet för
läkare, som verkställde sterilisering å rättskapabel, att därom — efter
ingreppets verkställande — insända berättelse till medicinalstyrelsen.
En redogörelse för innehållet i de nu omförmälda yttrandena återfinnes
å sid. 16—21 i propositionen, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.
Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anför i propositionen,
bland annat:
Under det att önskemålet örn en lagstiftning angående sterilisering är
allmänt, råda emellertid delade meningar beträffande denna lagstiftnings
lämpliga omfattning. Det senast framlagda lagförslaget har begränsats
att gälla vissa kategorier av personer, nämligen sådana som på grund av
rubbning av själsverksamlieten sakna förmåga att lämna giltigt samtycke
till företagande av sterilisering, och denna begränsning har vunnit anslutning
i flera av de inkomna yttrandena. Från en del håll framställes emellertid
yrkande örn att lagen bör erhålla allmän räckvidd och alltså angiva
beträffande såväl rättskapabla som icke rättskapabla under vilka förutsättningar
en sterilisering är tillåten. Härvid bortses dock från sterilisering,
som betingas av medicinska skäl.
I propositionen behandlas därefter (sid. 22—23) spörsmålet örn tillåtligheten
av sterilisering enligt gällande rätt, därvid den sammanfattning av
vad som kan anses vara gällande rätt göres, för vilken utskottet ovan i
detta utlåtande redogjort (sid. 6).
Departementschefen anför (sedan han förklarat sig instämma i professor
Bergendals åsikt att bestämmelser angående tvångssterilisering i egent
-
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
lig mening icke för närvarande böra upptagas i en lagstiftning angående
sterilisering) vidare:
Jämväl därutinnan är jag ense med den sakkunnige, att lagstiftningen
synes mig böra begränsas att gälla personer som sakna förmåga att lämna
giltigt samtycke till sterilisering. I fråga örn rättskapabla personer föreligger
redan nu möjlighet att få sterilisering till stånd i alla sådana fall
då det kan anses överensstämma med samhällets intresse. Förutsättningen
är visserligen -— förutom tillvaron av bärande skäl av eugenisk, social,
humanitär eller kriminalpolitisk natur — att vederbörande själv samtycker,
men såsom jag nyss angivit bör en lagstiftning i detta ämne icke byggas
på principen örn tvångssterilisering: den skulle alltså i denna punkt
ej medföra någon förändring i förhållande till vad redan nu kan ske. Att
i lag fastslå vad som enligt rådande rättsåskådning sålunda gäller beträffande
sterilisering av rättskapabla är såsom i 1933 års betänkande anföres
varken nödvändigt eller nyttigt. De skäl som i betänkandet anföras till
stöd för detta uttalande förefalla bärkraftiga. Jag kan sålunda ej dela
den uppfattning, som synes ligga bakom vissa av yttrandena över betänkandet,
att en lagstiftning angående de rättskapabla skulle vara nödvändig,
visserligen icke för att fastslå att sterilisering av en rättskapabel
kan vara rättsenlig, men för att förebygga den missuppfattningen att en
sådan sterilisering skulle vara tillåten så snart samtycke föreligger oavsett
de skäl som ligga till grund för samtycket. För att lämna medicinalstyrelsen
tillfälle att följa den praxis som på detta område utvecklas
torde dock, såsom föreslås i flera av yttrandena, böra åläggas läkare söm
verkställer sterilisering att insända rapport därom till styrelsen. Rapporten
bör avfattas enligt fastställt formulär, och lämpligen kan detta
erhålla sådan lydelse att läkaren anvisas att före ingreppets verkställande
samråda med annan läkare. Bestämmelser i nu angivna hänseende
kunna emellertid utfärdas i administrativ ordning; den närmare behandlingen
av detta spörsmål torde lämpligen äga rum, så snart statsmakternas
beslut i det nu förevarande lagstiftningsärendet föreligger, i avsikt
att bestämmelserna skola kunna träda i kraft samtidigt med den nu ifrågavarande
lagen.
Av det sagda framgår att enligt min mening en lagstiftning i steriliseringsfrågan
nu bör komma till stånd allenast i den omfattning som föreslås
i 1933 års betänkande.
Lagrådet har i yttrande över den inom justitiedepartementet gjorda
överarbetningen av det i 1933 års sakkunnigbetänkande framlagda förslaget
anfört bland annat:
Den föreslagna lagstiftningen bär inskränkts till att gälla personer,
vilka på grund av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att
lämna giltigt samtycke till sterilisering. Under vilka förutsättningar
sterilisering av andra personer må äga rum har icke reglerats i förslaget.
Det lärer icke kunna bestridas, att vissa betänkligheter möta mot att på
detta område där lagregler helt saknas stifta en lag med den begränsade
omfattning som sålunda föreslås. Fördelarna av att snarast möjligt
vinna en lösning av frågan örn sterilisering av sinnesslöa som sakna rättskapacitet
synas emellertid vara så stora, att angivna betänkligheter icke
böra föranleda uppskov med denna frågas behandling. Don erfarenhet,
som därest den nu föreslagna lagen antages kan komma att vinnas vid
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Utskottet.
dess tillämpning, torde ock kunna bliva till gagn vid fortsatt utredning
rörande behovet av och innehållet i en utvidgad lagstiftning i ämnet.
I motionen I: 306 anför herr Bissmark beträffande det i propositionen
framlagda lagförslaget bland annat:
Emot förslaget, som endast avser att under vissa betryggande former
medgiva sterilisering av de i förslaget avsedda personerna, därest de på
grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt sakna förmåga att lämna
giltigt samtycke till åtgärden, synes intet i och för sig vara att erinra.
Däremot synas starka erinringar möta mot att man icke samtidigt söker
reglera formen för sterilisering av rättskapabla personer.-------
Vad som avskräckt departementschefen från att meddela bestämmelser
rörande beskaffenheten av de skäl, å vilka sterilisering av rättskapabla
personer kunde tillåtas, synes vara svårigheten att bestämma de bärande
skälen för en steriliseringsåtgärd. En dylik bestämning torde dock väl
knappast vara nödvändig, därest man t. ex. överläte åt medicinalstyrelsen
att i varje särskilt fall pröva åtgärdens tillåtlighet. Men icke ens örn man
avstår från denna utväg, utan endast nöjer sig med att föreskriva, att
sterilisering skall verkställas efter samråd av två läkare och ske å lasarett
eller därmed jämförlig anstalt, synes det vara nödvändigt att i lagen
angiva de bärande skälen. Huvudsaken är att icke mindre samvetsgranna
läkare ägna sig åt denna art av förrättningar. En rapport från dylika kan
ju vara så färgad, att den icke kan tjäna till ledning för bedömande av
steriliseringens tillåtlighet.
För min del är jag närmast böjd att förorda medicinalstyrelsens förslag
örn kontroll genom att steriliseringen skall verkställas av två läkare i samråd
och ske å lasarett eller därmed jämförlig anstalt, och detta närmast
av den anledning, att jag icke helt delar den av departementschefen gjorda
konstruktionen, att sterilisering alltid innebär ett tillfogande av svår
kroppsskada, som under vissa förutsättningar kan tillåtas. Det synes mig
sålunda icke rimligt att påstå, att man tillfogar en sinnesslö person, som
aldrig kan tänkas kunna bilda familj, svår kroppsskada genom en steriliseringsåtgärd.
Han befrias ju endast från en för honom själv fullständigt
värdelös förmåga. Emellan detta fall och då sterilisering sker å en
fullt frisk människa finnas otaliga gradationer. I många fall närmar
man sig säkerligen den gräns, där fortplantningsförmågan kan anses fullständigt
eller i det närmaste värdelös och då därför det ej kan vara tal
örn att genom ett ingrepp svår kroppsskada tillfogas. Med denna uppfattning
här det icke emot att avstå från att kräva offentlig myndighets samtycke
i varje fall, vilket med departementschefens konstruktion synes ligga
närmast till hands.
Motionären hemställer, att det i propositionen framlagda förslaget måtte
göras till föremål för en sådan omarbetning, att även sterilisering av rättskapabla
personer underkastas kontroll i enlighet med de riktlinjer, som
angivits i motionen.
Det föreliggande lagförslaget reglerar allenast frågan örn de förutsättningar,
under vilka sterilisering skall få verkställas beträffande personer,
som på grund av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att lämna
giltigt samtycke till en sådan åtgärd. De i detta hänseende föreslagna lagbestämmelserna
finner sig utskottet böra tillstyrka. Ehuru utskottet så
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 13
lunda icke föreslår någon ändring uti det i propositionen framlagda förslaget,
ämnar utskottet dock nedan närmare redogöra för några av de
frågor, som däri behandlas.
Under ärendets beredning har uttalats den meningen, att det icke voi’e
vare sig nödvändigt eller nyttigt att i lag fastställa regler beträffande
frivillig sterilisering av rättskapabla personer. I åtskilliga yttranden,
avgivna av myndigheter, ävensom i den föreliggande motionen hava
■emellertid anförts skäl för den åsikten, att bestämmelser örn sterilisering
i dylika fall böra meddelas i lag. Utskottet, som funnit dessa skäl beaktansvärda,
anser, att en utredning bör företagas såväl rörande denna formella
fråga som rörande det sakliga innehållet av bestämmelser rörande
sterilisering av rättskapabla. Utskottet vill fördenskull föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj :t hemställa, att en utredning måtte verkställas, under
vilka förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer må
kunna företagas, samt att Kungl. Maj :t därefter måtte för riksdagen framlägga
de förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning. För att
lämna medicinalstyrelsen tillfälle att följa den praxis, som i fråga örn sådan
sterilisering kommer att utvecklas, lära bestämmelser vara under utarbetande,
som avses skola utfärdas i administrativ ordning. Givetvis
skulle ett värdefullt material för den utredning utskottet föreslagit erhållas
genom de rapporter, som, enligt vad departementschefen anfört, därvid
torde komma att föreskrivas.
Vid flera tillfällen har, såsom framgår av vad utskottet ovan i utlåtandet
anfört, frågan örn införandet av lagbestämmelser rörande sterilisering
på kriminalpolitiska grunder av sedlighetsförbrytare varit föremål för bedömande.
Riksdagen har tidigare uttalat sig mot lagbestämmelser i sådan
riktning. I några av de yttranden, som avgivits över 1933 års sakkunnigbetänkande,
har emellertid den meningen uttalats, att tiden nu
kunde vara inne för en utredning rörande regler örn tvångssterilisering
av, bland andra, sedlighetsförbrytare. Frågan örn sterilisering av denna
kategori anser utskottet värd att undersökas och vill därför föreslå riksdagen
att hos Kungl. Majit begära en allsidig, förutsättningslös utredning,
huruvida och under vilka förhållanden sedlighetsförbrytare må
kunna underkastas sådant ingrepp, som är ägnat att motverka eller upphäva
deras sjukliga anlag, samt hemställa, att Kungl. Majit måtte för
riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning kan giva anledning.
Utskottet övergår härefter till att närmare redogöra för några av de
särskilda paragraferna i det genom propositionen framlagda lagförslaget.
1 $.
Lagförslaget avser att reglera möjligheterna till sterilisering allenast
i fråga örn sådana personer, som lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksamheten, samt på grund av denna sin rub
-
Utskottet.
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
bade själsverksamhet varaktigt sakna förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden. Sterilisering av sådan person kan utan lians samtycke
ske under förutsättning att med skäl kan antagas att han på grund
av sin rubbade själsverksamhet antingen är för framtiden ur stånd att
handhava vårdnaden örn sina barn (social indikation) eller kommer att genom
arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet
(eugenisk indikation).
Mot förevarande paragraf har utskottet icke funnit anledning till anmärkning.
I densamma angives såsom förutsättning för sterilisering, bland
annat, att det med skäl kan antagas, att någon, som lider av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, kommer att
genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet.
Efter vad utskottet inhämtat är arvgången av de sjukliga anlag,
varom här är fråga, icke med säkerhet vetenskapligt utredd vid vissa
huvudformer av sinnessjukdom och sinnesslöhet. När under sådana förhållanden
utskottet förordar, att en steriliseringslag antages, anser sig utskottet
böra framhålla vikten därav att åtgärder vidtagas för att främja
de vetenskapliga ärftlighetsforskningar, som äro av betydelse för lagens
tillämpning.
2 och 3 §§.
Enligt 2 § första stycket i propositionens förslag är huvudregeln den,
att sterilisering får företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen.
Där så ske kan skall, innan tillstånd till sterilisering lämnas, enligt 2 §
andra stycket yttrande avgivas av make, örn den som avses skola bliva
steriliserad är gift, av den, som har vårdnaden örn honom, i fall han är
underårig, av förmyndaren örn han är omyndigförklarad samt, örn han
är intagen å allmän anstalt, av dennas läkare och föreståndare.
Från huvudregeln göres ett — i 2 § omnämnt — undantag i 3 § i fråga
örn sinnesslö person. Örn två legitimerade läkare beträffande sådan person
efter samråd funnit, att skäl till sterilisering jämlikt 1 § föreligga, får
sterilisering verkställas utan tillstånd av medicinalstyrelsen under förutsättning
att skriftligt samtycke föreligger från den eller dem, som enligt
2 § andra stycket skola erhålla tillfälle att yttra sig.
Rörande bestämmanderätten angående steriliseringsoperation yttrade
andra lagutskottet i sitt av 1922 års riksdag godkända utlåtande (nr 24),
att det i vissa fall, såsom i fråga örn sinnesslöa, måhända icke behövde
möta några betänkligheter att låta den enskilde läkaren besluta örn sterilisering
eller eventuellt att låta åtgärden vara beroende av två läkares
samstämmiga uppfattning. I fråga örn fallandesjuka och sinnessjuka vöre
det däremot måhända lämpligast att överlämna avgörandet åt medicinalstyrelsen.
Enligt 1929 års förslag skulle tillstånd till sterilisering alltid meddelas
av medicinalstyrelsen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 15
I sitt av 1933 års riksdag godkända utlåtande (nr 12) anförde andra lagutskottet,
att utskottet ville ifrågasätta, huruvida icke till vinnande av
vissa lättnader vid avgörandet av frågan, om sterilisering skulle få ske,,
detta avgörande skulle kunna under vissa garantier överlämnas åt två läkare
i stället för åt medicinalstyrelsen.
I 1933 års sakkunnigförslag funnos bestämmelser i sak överensstämmande
med de i propositionen föreslagna.
Socialstyrelsen föreslog i yttrande över 1933 års sakkunnigbetänkandeatt
prövningen av frågan örn tillstånd till sterilisering skulle förläggas tillen
särskild central institution av specialdomstols karaktär i stället för till
medicinalstyrelsen (propositionen sid. 29). Mot den föreslagna undantagsbestämmelsen
örn att två läkare efter samråd i vissa fall skulle kunna
lämna tillstånd till sterilisering framställdes i yttranden över 1933 års
sakkunnigbetänkande erinringar av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten
i Uppsala, socialstyrelsen, psykiatriska föreningen och centralstyrelsen
för Sveriges läkarförbund, vilka föreslogo, att medicinalstyrelsen ensam
i alla fall skulle äga medgiva, att steriliseringsåtgärd företoges. En
motsatt uppfattning uttalade medicinska fakulteten i Lund och professorn
von Hofsten. Nu ifrågavarande bestämmelse lämnades utan erinran av
Karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkarsällskapet. En
redogörelse för innehållet i nu omförmälda yttranden återfinnes i propositionen
å sid. 30—32.
Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, förklarar i propositionen
(vid remissen till lagrådet), att han icke kan giva sin anslutning
till förslaget örn inrättande av en särskild central myndighet för prövning
av ansökningar örn tillstånd till sterilisering. Beträffande frågan örn rätt
i vissa fall för två läkare att medgiva sterilisering anför departementschefen:
Uppenbarligen
äga de skäl som i allmänhet kunna anföras till förmån för
en prövning inför central myndighet av frågor örn tillstånd till sterilisering
i viss mån tillämpning även när det är fråga örn sinnesslöa. Det kan
sålunda sägas att bedömandet av indikationsställningen i enskilda fall kan
vara svårt och kräva speciell sakkunskap. Vidare kan åberopas att ett
strängt likformigt bedömande av de olika fallen lättare erhålles örn bedömandet
lägges i händerna på en för hela riket gemensam instans. Emellertid
torde dessa skäl icke äga tillnärmelsevis den betydelse när det gäller
sinnesslöa som när det gäller sinnessjuka eller dem som lida av »annan
rubbning av själsverksamheten». Det förhåller sig otvivelaktigt beträffande
sinnesslöa så att det sällan inträffar att prövningen vare sig av frågan
huruvida sinnesslöhet och inkapacitet föreligger eller av de särskilda
indikationerna för sterilisering giver anledning till någon egentlig tvekan.
Vid sådant förhållande förefaller det vara en onödig omgång att förlägga
avgörandet till en central instans. För de i ena eller andra hänseendet
tveksamma undantagsfallen finns alltid möjligheten att underställa saken
medicinalstyrelsens bedömning. Det är nämligen att märka att föreskriften
örn sterilisering av sinnesslöa efter samråd mellan två läkare icke innefattar
något hinder för medicinalstyrelsen att upptaga och avgöra ste
-
*Utskottet.
16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
riliseringsfrågan i ett sådant fall då avgörandet skulle kunna träffas av
två läkare. När en ansökning om tillstånd till sterilisering av en sinnesslö
inkommer till styrelsen, skall denna ansökning upptagas och behand
las vare sig den är åtföljd av skriftliga medgivanden från dem som böra
yttra sig eller sådana medgivanden saknas. Naturligtvis bör möjligheten
att låta medicinalstyrelsen avgöra saken utnyttjas i tveksamma fall, och
detta kommer säkerligen också att ske. Enligt min mening finnes ingen
anledning antaga, att icke läkarna skola bedöma frågor örn sterilisering
med starkt beaktande av åtgärdens djupt ingripande och personliga betydelse.
Och det torde icke behöva befaras att de skola underlåta att hänskjuta
avgörandet till medicinalstyrelsen därest frågan örn sterilisering
av en sinnesslö är tveksam. — Att det såsom den sakkunnige framhållit
är ur praktisk synpunkt en mycket stor vinst därest prövningen av frågor
örn sterilisering av sinnesslöa på sätt föreslagits anförtros två läkare
— vilka torde böra vara legitimerade — därom lära alla vara ense.
Inom lagrådet lämnade en ledamot det till lagrådet remitterade förslaget
i nu förevarande avseende utan erinran, medan tre ledamöter uttalade
den meningen, att undantagsbestämmelsen borde utgå. Redogörelse för
sistnämnda tre lagrådsledamöters yttranden återfinnes å sid. 41—43 i propositionen.
Departementschefen anför, sedan lagrådets yttrande avgivits, bland
annat:
Vid förnyat övervägande av spörsmålet huruvida prövningen av frågor
örn sterilisering av sinnesslöa kan anförtros två läkare har jag icke
funnit anledning frångå vad det remitterade förslaget härutinnan innehåller.
De starka praktiska skäl som tala för förslagets ståndpunkt uppvägas
enligt min mening icke av de skäl av mera principiell natur som
kunna åberopas häremot.
Riksdagen har såväl 1922 som 1933 uttalat, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke avgörandet av spörsmålet, örn sterilisering skulle få ske,
i vissa fall kunde överlämnas åt två läkare i stället för åt central myndighet.
Det i propositionen framlagda förslaget innehåller bestämmelser
i sådant hänseende. Mot desamma hava från skilda håll anmärkningar
framställts, gående ut därpå att en undantagsbestämmelse från den allmänna
regeln, att central myndighet (medicinalstyrelsen) skall pröva alla
ansökningar örn sterilisering, icke bör medgivas. Utskottet anser emellertid,
att starka praktiska skäl tala för en undantagsbestämmelse av omförmält
innehåll. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att en särskild central
myndighet för prövning av ansökningar örn tillstånd till sterilisering icke
bör inrättas, utan att nämnda befogenhet bör tillkomma medicinalstyrelsen.
4 %.
Enligt första stycket i denna paragraf skall sterilisering verkställas av
legitimerad läkare. Endast ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
17
till hälsan ej är förenail därmed får göras. Genom sistnämnda bestämmelse
har kastrering uteslutits. I regel torde sterilisering, åtminstone under
den närmaste framtiden, komma att ske genom angiektomi respektive
salpingektomi.
Beträffande bestämmelsen örn vem som skulle äga verkställa sterilisering
anförde medicinalstyrelsen i yttrande över 1933 års sakkunnigbetänkande
bland annat:
Garantier för steriliseringsingreppets möjligast riskfria utförande syntes
vara erforderliga. Styrelsen funne bestämmelsen i första stycket örn
legitimerad läkare icke vara tillfyllest. Det skulle visserligen kunna anses
självfallet att medicinalstyrelsen vid meddelandet av tillstånd till sterilisering
ägde fästa villkor i fråga örn platsen för operationen och operatörens
kompetens, varigenom berörda garantier till fyllest bleve iakttagna,
men en uttrycklig bestämmelse örn befogenhet för styrelsen att meddela
föreskrifter i detta hänseende syntes dock styrelsen vara att förorda.
Departementschefen, statsrådet Schlyter, anför härom i propositionen:
Frågan huruvida och i vilken utsträckning medicinalstyrelsen må vid
tillstånd till sterilisering fästa särskilda villkor i fråga örn dess verkställande
torde icke böra behandlas i förevarande lag. Bestämmelser härom
synas hava sin plats i de administrativa föreskrifter Kungl. Maj:t jämlikt
9 § äger meddela angående lagens tillämpning.
Mot den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf finner utskottet
icke anledning till erinran men förutsätter att genom administrativa föreskrifter
medicinalstyrelsen tillerkännes befogenhet att vid meddelande av
tillstånd till sterilisering fästa de villkor i fråga örn platsen för operationen
och operatörens kompetens, som kunna anses erforderliga såsom
garanti för steriliseringsingreppets möjligast riskfria utförande.
5—8 §§.
Beträffande dessa paragrafer har utskottet intet att erinra.
9 §.
Enligt denna paragraf äger Konungen meddela erforderliga bestämmelser
angående lagens tillämpning.
Sedan departementschefen i annat sammanhang omförmält, att en del
av de bestämmelser, som upptagits uti det genom 1933 års sakkunnigbetänkande
framlagda lagförslaget, ansetts vara av sådan natur, att de icke
behövde erhålla formen av lag utan kunde utfärdas i administrativ ordning,
varför de uteslutits i departementschefens förslag, anför departementschefen
i propositionen:
Bland de administrativa bestämmelser, som förutsättas i 9 §, böra tydligen
i första hand upptagas de delar av sakkunnigförslaget som icke influtit
i det nu upprättade lagförslaget. Sålunda böra föreskrifter meddelas
örn rätten att taga initiativ till sterilisering, om ansökan till medicinalstyrelsen
angående tillstånd till sterilisering och om handläggningen
Bihang till riksdagens protokoll UK!A. 9 saini. 2 ami. Nr 26. 2
Utskottet.
Utskottet.
Utskottet.
Utskottet.
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
i medicinalstyrelsen av sådan ansökan. Delvis med anledning av erinringar
som framställts i yttranden över sakkunnigförslaget torde böra
övervägas vissa jämkningar i sakkunnigförslagets bestämmelser i dessa
ämnen. Skäl synas sålunda tala för en utsträckning av initiativrätten
till fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd samt möjligen jämväl till
make. I administrativ ordning böra vidare meddelas bestämmelser i de
jämväl i sakkunnigförslaget behandlade frågorna örn vad som skall iakttagas
av läkare innan sterilisering utan medicinalstyrelsens tillstånd må
företagas å sinnesslö och örn skyldighet för läkare att insända rapport till
medicinalstyrelsen över verkställd sterilisering.
I 1933 års sakkunnigförslag funnos intagna bestämmelser i 3 § örn rätten
att taga initiativ till sterilisering, i 4 § örn ansökan till medicinalstyrelsen
angående tillstånd till sterilisering, i 5 § örn handläggningen i medicinalstyrelsen
av sådan ansökan, i 9 § örn vad som skall iakttagas av
läkare, innan sterilisering utan medicinalstyrelsens tillstånd må företagas
å sinnesslö samt i 11 § örn skyldighet för läkare att insända rapport till
medicinalstyrelsen över verkställd sterilisering.
Vid granskning i lagrådet uttalade en ledamot den meningen, att frågan
örn vem som skall hava initiativrätt vöre av den betydelse för den enskilde
att den borde regleras i själva lagen.
Departementschefen anför härom i propositionen, att vad nämnde lagrådsledamot
anfört icke föranlett departementschefen att frångå den
ståndpunkt han förut intagit.
Utskottet giver sin anslutning till vad departementschefen i nu ifrågavarande
sammanhang anfört.
Rubrik m. m.
Ifråga örn rubrik, ingress och bestämmelser angående lagens trädande
i kraft har utskottet intet att erinra.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
1) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
2)
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
under vilka förhållanden frivillig sterilisering
av rättskapabla personer må kunna företagas samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning;
3) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig,
förutsättningslös utredning huruvida och under
vilka förhållanden sedlighetsförbrytare må kunna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
19
underkastas sådant ingrepp, som är ägnat att motverka
eller upphäva deras sjukliga anlag samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning; samt
4) att den föreliggande motionen, I: 306, i den mån
den icke blivit besvarad genom vad utskottet under 2)
hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 24 april 1934.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Gustaf Tamm, Norman, Olof
Carlsson, Karl Bodin och John Gustavson*; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Hage, Johanson i Hallagården ,
Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken*, Holmström*, Österström* och Undberg i Stockholm*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.