Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1934 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft följande, inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första kammaren
nr 139 av herr Löfvander m. fl. samt från andra kammaren nr 39 och 40
av herr Thorell m. fl., nr 291 av herr Johansson i Bro m. fl., nr 302 av herrar
Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund samt nr 451 av herr Nyblom
m. fl.
Beträffande de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här
nedan under punkterna A—D. I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till motionerna.
A. Ifrågasatta ändringar av de allmänna bestämmelserna om
hemortsrätt m. m.
I ovannämnda motion nr 40 i andra kammaren har herr Thorell m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
och vidtagande av åtgärder snarast möjligt för åstadkommande av
ändrade bestämmelser om hemortsrätt i syfte att ernå bättre och rättvisare
fördelning av fattigvårdsbördan kommunerna emellan. I motionerna
nr 139 i första kammaren av herr Löfvander m. fl. och nr 291 i andra
kammaren av herr Johansson i Bro m. fl., vilka äro likalydande, har yrkats,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag
— om möjligt till innevarande riksdag — rörande sådan ändring av gällande
fattigvårdslag, att hemortsrätt skall, oberoende av meddelad fattigvård,
åtnjutas i det samhälle, där vederbörande är mantalsskriven.
I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att
varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunalförvaltning,
för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar
med andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja och
bekosta fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort
sett var den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 aud. Nr 23.
1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om
fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskammittén följande:
Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en
statsuppgift. Det kunde då tilläventyrs även anses riktigare att lägga fattigvårdens
handhavande på staten. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa
praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning
av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att bidraga till
fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet
till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån
det med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna om skyldighet
att betala utgiven fattigvård. Emellertid skulle det utan tvivel vara
ett missgrepp, om man av dessa principiella eller praktiska skäl läte staten
övertaga och genom sina organ handhava fattigvården. Det är icke så i
den moderna staten, att denna själv direkt ombesörjer alla statsfunktioner.
I stor omfattning har staten överlämnat åt medborgarna själva eller sammanslutningar
av medborgare att ombesörja dylika funktioner. Man har
lunnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet för statsändamålet
krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka till arbetet föra
en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång sakna.
Ett av de områden, på vilka detta alldeles särskilt ansetts vara fallet, är
fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning
undandragits statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt
kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens
verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,
ej direkt fattigvårdsgivande. Kommunernas fullständiga befriande från
utgifterna skulle från deras handhavande av fattigvården borttaga allt ekonomiskt
intresse, vilket återigen skulle komma att visa sig ödesdigert både
ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understödstagarna. För att
förekomma alltför stora missförhållanden härav finge man lov att anordna
en vidlyftig och ingående kontroll, som komme att betydligt inskränka de
kommunala myndigheternas frihet i handhavandet, åstadkomma slitningar
och minska intresset. Men även med en än så ingående kontroll komme
det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Kommittén anser sålunda,
att ett statens övertagande av fattigvården ej är att förorda.
Vid framläggande av proposition med förslag till lag om fattigvården,
nr 135, till 1918 års riksdag yttrade föredragande departementschefen, statsrådet
Schotte, att han i likhet med kommittén funne, att man icke borde
ifrågasätta, att staten eller landstingen helt övertoge fattigvården, utan i
stället, med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta
staten och landstingen kraftigare än dittills hjälpa kommunerna, särskilt
i syfte att bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare
samt därmed lätta kommunernas bördor.
I en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion,
nr 145, uttalade herr Hult, att det varit önskvärt, örn i samband med det
framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning Kungl. Majit sökt att
främja frågan örn den kommunala skatteutjämningen genom att fördela
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23. 3
fattigvårdsbördan på större områden. Motionären hemställde om avslag å
propositionen.
Andra särskilda utskottet fann emellertid anledning saknas att frångå
vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Propositionen blev i förevarande del av riksdagen bifallen.
I fråga om mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten får utskottet
erinra, att 1871 års förordning angående fattigvården som huvudregel beträffande
hemortsrätten stadgade, att svensk medborgare skulle anses hava
hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven.
Vid 1905 års riksdag väcktes av enskilda motionärer förslag örn revision
av fattigvårdslagstiftningen. I anledning av berörda motioner anhöll riksdagen
i skrivelse den 12 maj 1905, nr 131, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till, bland annat, ändrade bestämmelser
beträffande hemortsrätt i fråga om fattigvård och rörande förhållanden,
som därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser borde upptaga
strängare villkor för hemortsrätts uppkomst än de då i ämnet gällande och
vara ägnade att, såvitt ske kunde, inskränka och förenkla tvisterna mellan
kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård.
Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt ovannämnda, år 1915
avgivna betänkande, att svensk medborgare skulle i fråga om fattigvård
hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven
utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avsåge,
kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt vad i 49 § i kommitténs lagförslag
sades, utövade inverkan på förvärv av hemortsrätt. Som anledning
till att riksdagens direktiv icke följts anförde kommittén, bland annat, följande:
Med
hänsyn till de såväl av riksdagen som från annat håll uttalade önskemålen
om strängare villkor för förvärv av hemortsrätt hade kommittén ansett
sig böra göra ett försök att anordna hemortsrätten på grundvalen av
viss tids vistelse i en kommun. Kommittén hade därför utarbetat ett förslag
till lagbestämmelser örn hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställts, att
en person förvärvade hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket
han under en tid av ett år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade
föreskrifter måst lämnas örn de förhållanden, som konstituerade en bosättning.
Trots det fullständigare uttryck, detta förslag givit åt samhörighetssynpunkten,
hade det för kommittén framstått såsom i hög grad tvivelaktigt,
huruvida detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen
såsom utgångspunkt.
I proposition nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag örn fattigvården
upptogs kommitténs förslag med vissa smärre ändringar i hithörande
paragrafer.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Andra särskilda utskottet gjorde i sitt utlåtande icke någon erinran mot
propositionens förslag om hemortsrättsbestämmelserna.
Propositionen blev av riksdagen på denna punkt i oförändrat skick bifallen.
Enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 gäller, att varje socken på
landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör
ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §).
Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola
de anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet
kunna förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §).
I 7 kapitlet innehåller lagen örn fattigvården stadganden om hemortsrätt.
Enligt dessa skall i fråga örn fattigvård svensk medborgare anses, med vissa
undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast
varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,
kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av
hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,
att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst
fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk
fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig
fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där
han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning
(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda
verkan. Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn
inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är
död och modern lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt
barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller, om hon
är död, den hon senast ägde (47 § 2 morn.).
Örn fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen,
att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken
har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället
(50 och 51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan om
ersättningens utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
(54 §).
Vid början av år 1933 var totalantalet kommuner i vårt land 2 531. Antalet
fattigvårdssamhällen var samtidigt 2 523. Den möjlighet, lagstiftningen
enligt 6 § fattigvårdslagen skapat för kommuner att förena sig till gemensamma
fattigvårdssamhällen, har begagnats i endast fem fall, berörande
sammanlagt tretton kommuner. Däremot hava i ett stort antal fall två
eller flera fattigvårdssamhällen genom kommunalförbund förenat sig om
gemensam fattigvårdsanstalt. Antalet kommunalförbund för fattigvård utgör
för närvarande 189, omslutande 707 kommuner.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
5
Vid 1921 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 13, av
herrar Jonsson i Risinge och Westman i Brobygård, i vilken hemställdes, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
vidtaga åtgärder för åstadkommande av ändring i gällande stadganden i lagen
om fattigvården rörande förvärv av hemortsrätt i syfte att bringa dessa
stadganden i närmare överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i
riksdagens ovannämnda skrivelse den 12 maj 1905.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 5, anförde andra lagutskottet, att
utskottet icke funnit några övertygande skäl för upprivande av 1918 års riksdags
beslut. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd, vilken hemställan av riksdagen bifölls.
I skrivelse till Konungen den 12 januari 1928 anförde styrelsen för svenska
landskommunernas förbund —- under framhållande av vissa olägenheter, vilka
enligt styrelsens åsikt vore förbundna med fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser
— att det syntes styrelsen nödvändigt, att en allsidig utredning
företoges örn möjligheterna för åvägabringande av en bättre sakernas ordning,
samt att det torde komma att framgå av utredningen, vilka åtgärder
som lämpligast borde vidtagas för avhjälpandet av de påtalade missförhållandena.
Berörda skrivelse har enligt uppgift ej föranlett annan åtgärd än att en i
skrivelsen gjord framställning om åstadkommande av en mera effektiv mantalsskrivning
överlämnats till finansdepartementet för att tagas i övervägande
i samband med en påtänkt omläggning av folkbokföringen i dess helhet.
I en vid 1928 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 366,
hemställde fru Ekberg och fru Thuring, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa örn utredning angående möjligheterna att låta landstingsområdena
utgöra fattigvårdssamhällen samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen föranledde.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet,
att enligt utskottets förmenande så stora betänkligheter mötte mot att göra
landstingsområdena till fattigvårdssamhällen, att utskottet ej kunde förorda
en sådan ordning.
Motionen blev därefter av riksdagen avslagen.
Vid samma riksdag väcktes i samband med Kungl. Majlis propositioner
med förslag till kommunalskattelag m. m. motioner, nr 314 i första kammaren
av herr Möller m. fl. och nr 509 i andra kammaren av herr Hansson i
Slockholm m. fl., i vilka motioner hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära förnyad utredning av kommunalskattefrågan i enlighet med i
motionerna angivna riktlinjer.
Särskilda utskottet, till vars behandling ärendet hänsköts, föreslog i sitt
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
utlåtande nr 1, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa om utredning
rörande, bland annat, frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna.
I skrivelse nr 344 anhöll därefter riksdagen, att Kungl. Majit ville föranstalta
om sådan utredning.
Innan Kungl. Majit vidtog åtgärd med anledning av riksdagens berörda
skrivelse, bemyndigade Kungl. Maj :t den 26 april 1929 chefen för socialdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation.
Vid behandlingen av frågan örn tillkallande av dessa sakkunniga, de
s. k. organisationssakkunniga, lämnade föredragande departementschefen,
statsrådet Lubeck, till en början en redogörelse för tidigare vidtagna åtgärder
för organisation av berörda verksamhet ävensom för olägenheter, som vore
förenade med den nuvarande organisationen, samt anförde därefter:
Vad jag yttrat rörande de allvarliga olägenheter, som äro förenade med den
nuvarande ordningen, synes böra föranleda, att frågan upptages till en allmän
utredning. Vid en dylik utredning möta tydligen två skilda ehuru med varandra
nära sammanhängande problem.
Det ena av dessa är frågan om åstadkommande av större lokala enheter,
främst för den sociala omvårdnaden men möjligen i anslutning därtill även i
fråga om handhavandet av vissa andra samhälleliga uppgifter. Det gäller tydligen
här närmast att undersöka möjligheterna för en sådan samorganisation
eller eljest ett sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller i
allt fall de mindre av dessa, att berörda uppgifter kunna handhavas på ett så
ekonomiskt och i övrigt rationellt sätt som möjligt, på samma gång som hänsyn
tages till att verksamhetens syfte och de lokala intressena icke sättas i
fara.
Den andra av de båda i det föreliggande problemet ingående huvudfrågorna
avser åstadkommandet av större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna,
respektive nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.
Den förvaltning, som det här framför allt gäller, är tydligen närmast den,
som avser fattigvård, understöds- och hjälpverksamhet i anledning av arbetslöshet
samt pensionsförsäkring. Vad däremot angår barnavårdsnämndernas
verksamhet synes det vara mera tvivelaktigt, om tillräcklig anledning finnes
till ett sammanförande med övriga organ. Barnavårdsnämnderna handhava
ju huvudsakligen uppfostringsuppgifter, och deras vårdnadsklientel är väsentligen
ett annat än det, som kommer i beröring med övriga här avsedda
hjälporgan. Det är emellertid icke heller utan vidare givet, att alla övriga
här avsedda uppgifter lämpligen böra sammanföras till en enda nämnd eller
styrelse. I enlighet med vad som antytts under diskussionen torde jämte en
sådan lösning andra vägar böra undersökas, exempelvis en sådan organisation,
att visserligen all egentlig understödsverksamhet, alltså verksamhet för
s. k. öppen fattigvård, arbetslöshetshjälp, sjukförsäkring o. s. v. ombesörjes
av ett och samma organ, dit också en hjälpsökande i varje fall skulle hava att
i första hand hänvända sig för erhållande av upplysningar eller understöd,
men att sedan hela det kommunala anstalts väsendet för fattigvård och andra
uppgifter anförtroddes åt en särskild styrelse. Av väsentlig betydelse är under
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
7
alla förhållanden, att hos ett och samma organ förenas all erforderlig personkännedom
och att alla anordningar vidtagas, som kunna tjäna till undvikande
av dubbelersättning.
Problemet rörande förhållandet mellan de olika stödformerna, i första
hand pensionsförsäkringen och fattigvården, måste klarläggas i hela sin vidd.
Möjligen visar det sig därvid nödvändigt att omarbeta nuvarande fattigvårdslag
i vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna
samt mellan kommunerna och staten får tagas i förnyat övervägande.
I den till innevarande riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse
sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit upplyses, att de sakkunnigas
arbete beräknas vara slutfört i mitten av år 1934.
Under åberopande av riksdagens ovan omtalade skrivelse 1928 hemställde
chefen för finansdepartementet, statsrådet Dahl, i statsråd den 18 oktober
1929 örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag
att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan örn rationell
utjämning av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande
spörsmål. De sedermera tillkallade sakkunniga antogo namnet
skatteutjämningsberedningen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrade
departementschefen, bland annat, följande:
Riksdagen torde hava avsett, att i första hand bör tagas under omprövning
frågan örn jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande
uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. På många områden
saknas för närvarande en klar gränsdragning i detta hänseende. Jag tilllåter
mig i sådant avseende erinra örn det »hälftenbruk» mellan staten och
kommun eller mellan landsting och primärkommuner, som råder inom pensionsförsäkringen,
fattigvården, folkskolan, polisväsendet och väghållningen
m. m. Såsom grundval för utredningen synes nu i första hand höra fastställas,
vilka verksamhetsområden i förevarande sammanhang böra komma under
omprövning. Med utnyttjande av det material, som införskaffas, och med beaktande
av de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka kunna hämtas
från främmande länder, där motsvarande spörsmål äro aktuella, bör undersökas,
huruvida den verksamhet, varom fråga är, lämpligen bör i större eller
mindre omfattning överflyttas på statsverket eller från primärkommunerna
på kommuner av högre ordning. Även jämkningar i motsatt riktning höra
kunna ifrågakomma. Tillika bör tagas under omprövning, huruvida i olika
fall en utvidgning av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål
eller bidrag från landsting till primärkommuner kan vara att föredraga
framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter, t lider.sökningen
torde böra avse varje verksamhetsgren för sig, dock så att överblicken
över och sammanhanget mellan olika grenar icke förloras.
Det lärer näppeligen kunna förnekas, att en bidragande orsak till det
ojämna och mångenstädes betungande skattetrycket är alt söka i den särskilt
i vissa delar av landet rådande starka söndersplittringen i ett stort antal smärre
kommunala enheter, av vilka åtskilliga hava ett otillräckligt skatteunderlag
i förhållande till de ökade utgiftskrav, som senare tiders utveckling framför
allt på det sociala området, fört med sig. Med hänsyn härtill torde vid en
utredning av den art, som här ifrågasattes, jämväl spörsmålet örn jämkningar
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
i den kommunala indelningen böra komma under övervägande. Genom ett
lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål eller genom
åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete skulle sannolikt
en bättre ekonomisering och en jämnare utgiftsfördelning i många fall
stå att vinna.
Skatteutjämningsberedningen har den 12 december 1932 framlagt ett principbetänkande
med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning
till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader
för kommunala förvaltningsuppgifter. Enligt detta betänkande böra de
regler, som gälla om fattigvårdssamhällen samt örn de lokala organen för
fattigvård, i huvudsak lämnas oförändrade. Landstingen föreslås skola helt
omhändertaga fattigvårds- och barnavårdsanstalterna och deras drift samt i
sin hand centralisera all anstaltsvård inom landstingsområdet, som för detta
ändamål av landstingen skola indelas i anstaltsdistrikt, i regel omfattande
flera fattigvårdssamhällen. Av de kostnader för den obligatoriska fattigvården,
som icke gäldas av staten och som ej ersättas av de understödda eller
för dem försörjningspliktiga, böra enligt förslaget tre fjärdedelar bäras av
landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Primärkommunerna
böra däremot liksom hittills bära hela kostnaden för den frivilliga fattigvården.
Skatteutjämningsberedningen har vidare i sitt ovannämnda betänkande,
i syfte att verksamt minska antalet fattigvårdsmål, förordat ändringar av
föreskrifterna örn hemortsrätt. Enligt beredningens förslag bör hemortsrätt,
oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande
är eller senast varit mantalsskriven. Fattigvård åt person, som under de sista
tre åren varit mantalsskriven i ett samhälle utan att veterligen hava vistats
där, bör ersättas av staten. Särskilda bestämmelser böra meddelas med ändamål
att i möjligaste mån förekomma, att annan kommun än den verkliga
hemkommunen blir bunden att omhändertaga ålderdomsförsörjningen. Kommunernas
befogenhet att anlita rättegång för lösande av sina inbördes fattigvårdstvister
bör begränsas.
Över skatteutjämningsberedningens betänkande hava yttranden infordrats
från länsstyrelserna samt ett flertal andra myndigheter. Någon ytterligare
åtgärd har enligt uppgift ej vidtagits i nu förevarande avseenden.
Vid 1930 års riksdag yrkade herr Ericson i Boxholm i motion nr 14 inom
andra kammaren, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
begära skyndsam utredning och förslag till sådan ändring rörande hemortsrättsbestämmelserna
i fattigvårdslagen, att samtliga de kommuner, där den
understödsbehövande haft hemortsrätt, må, under vissa förhållanden, vidkännas
underhållsplikt.
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt med nr 8 betecknade utlåtande över motionen
bifall till densamma under hänvisning till att frågan om ändrade hemortsrättsbestämmelser
bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom framställ
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23. 9
ning i ämnet från styrelsen för svenska landskommunernas förbund den 12
januari 1928.
Riksdagen avslog motionen.
Vid 1931 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 191, av
herr Björnberg angående centralisering av fattigvården.
Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt över densamma avgivna utlåtande
nr 11 under hänvisning till att frågan örn sammanförande av primärkommunerna
till större lokala enheter för handhavande av fattigvården samt
spörsmålet örn förhållandet i fattigvardshänseende mellan primär- och sekundärkommunerna
och mellan kommunerna och staten vore föremål för
utredning av de organisationssakkunniga.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1932 års riksdag yrkade herr Paulsen i två inom andra kammaren
väckta motioner, nr 9 och 10, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till sådan ändring i gällande
fattigvårdslag och barnavårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser
slopas, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskrives i lagen,
att varje svensk medborgare har hemortsrätt i Sverige utan angivande av någon
särskild kommun, och att staten betalar alla kostnader för fattigvården
och den offentliga barnavården.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen nr 9, vilken avsåg fattigvårdslagen,
avgivna utlåtande, nr 3, efter att hava redogjort för tidigare behandling
av frågan angående centralisering av fattigvården:
Som av redogörelsen framgår har åt de organisationssakkunniga uppdragits
att verkställa utredning av den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens
organisation. Vederbörande departementschef yttrade vid behandling av
frågan om de sakkunnigas tillkallande, att problemet rörande förhållandet
mellan de olika samhälleliga stödformerna måste klarläggas i hela sin vidd
samt att det möjligen därvid skulle visa sig nödvändigt att omarbeta fattigvårdslagen
i vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna
samt mellan kommunerna och staten finge tagas i förnyat övervägande.
I direktiven för skatteutjämningsberedningen uttalas, att det bör
undersökas, huruvida kommunal verksamhet bör i större eller mindre omfattning
överflyttas på statsverket samt huruvida i olika fall en utvidgning av
systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål kan vara att föredraga
framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Den ekonomiska
kris, som nu är så starkt kännbar inom vårt näringsliv, gör det synnerligen
önskvärt, att de förslag, vartill de nyss nämnda utredningarna rörande
omorganisation av vår sociala hjälpverksamhet kunna föranleda, framläggas
för riksdagen, så snart detta under beaktande av de ändrade tidsomständigheterna
är möjligt. Med hänsyn till det läge, vari det pågående utredningsarbetet
för närvarande befinner sig, anser utskottet icke lämpligt, att riksdagen
nu gör något uttalande i den av motionären väckta lragan.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
I sitt över motionen nr 10, vilken avsåg barnavårdslagen, avgivna utlåtande,
nr 4, framhöll utskottet, att enligt utskottets mening synpunkter likartade
med dem, som utskottet anfört i sitt ovannämnda utlåtande nr 3, voro i huvudsak
tillämpliga jämväl med avseende å motionen nr 10.
De båda motionerna blevo därefter av riksdagen avslagna.
I en vid samma riksdag av herr Edward Larson väckt motion, nr 253, inom
första kammaren hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag till ändrade
bestämmelser i nu gällande fattigvårdslag rörande hemortsrätt, så att de i
hög grad florerande fattigvårdsprocesserna onödiggjordes.
Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt utlåtande, nr 5, under hänvisning
till pågående omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården
och den sociala hjälpverksamheten över huvud taget.
Motionen blev av riksdagen avslagen.
Antalet fattigvårdsprocesser har sedan 1918 tidvis högst väsentligt stegrats.
Utskottet får i detta avseende hänvisa till nedanstående siffror, av vilka de
för åren 1917—1925 äro hämtade ur Kungl. Maj :ts proposition nr 106 till
1926 års riksdag samt uppgiften för 1931 från skatteutjämningsberedningens
betänkande.
Antal fattigvårdsmdl mellan fattigvårdssamhällen, anhångiggjorda hos länsstyrelserna
och Överståthållarämbetet.
År 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1931
6 972 6 972 7 637 8 637 10 076 13 218 15 806 11 449 13 426 7 407.
Antalet mål angående mantalsskrivning har starkt stegrats, såsom framgår
av nedanstående uppgifter, till vilka utskottet ber att få hänvisa.
Siffrorna äro hämtade beträffande åren 1917-—1925 från nyssnämnda proposition
vid 1926 års riksdag, för åren 1926—1929 från kammarrättens yttrande
över 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande, för år 1931 från
skatteutjämningsberedningens betänkande med viss komplettering av Sveriges
häradsskrivareförening samt för år 1933 från en av nämnda förening
gjord sammanställning.
Antalet till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet inkomna besvär rörande
fråga örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.
Ar 1917 |
1918 |
1919 |
1920 |
1921 |
1922 |
1923 1924 |
1925 |
1926 |
1927 |
121 |
95 |
171 |
156 |
393 |
674 |
1 289 1 733 |
2 222 |
2 161 |
3 140 |
År |
1928 |
1929 |
1931 |
1933 |
|||||
4 155 |
5 215 |
9 788 |
14 304. |
Dessa besvär angående mantalsskrivningsfrågor lia huvudsakligen anförts
av kommuner och fattigvårdssamhällen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
11
I en vid innevarande riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 34, har
herr Ericson i Boxholm hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville företaga en allmän revision av gällande
bestämmelser i fråga om mantalsskrivning i syfte att i motionen påtalade
olägenheter måtte bliva i möjligaste mån avhjälpta. I motionen har framhållits,
bland annat, att fattigvårdslagens bestämmelser, att den faktiska mantalsskrivningen
skall vara grundläggande för hemortsrätten, innebära en
orättvisa i de fall, då en persons mantalsskrivning av ett eller annat skäl är
oriktig.
I anledning av berörda motion, vilken hänvisats till bevillningsutskottet, har
nämnda utskott i betänkande den 9 april 1934, nr 24, hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma
förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning och därmed sammanhängande
frågor samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen
kan giva anledning.
Riksdagen, som bifallit utskottets hemställan, har därefter avlåtit skrivelse,
nr 178, med ovan angivna innehåll.
För närmare upplysning angående de i bevillningsutskottets nyssnämnda
betänkande behandlade spörsmålen ber andra lagutskottet att få hänvisa till
berörda betänkande.
I förevarande tre motioner har berörts frågan om fattigvård dt barn till
arbetslösa men arbetsföra föräldrar.
Utskottet vill i anledning härav erinra om att riksdagen i skrivelse den
21 juni 1933, nr 356, hemställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta dels örn
skyndsam utredning rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga
arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården,
dels ock om skyndsam utredning beträffande omfattningen av kommunernas
lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt
örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet
för arbetslöshetens bekämpande.
I proposition nr 38 till innevarande riksdag med förslag till förordning
örn erkända arbetslöshetskassor m. m. har föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, efter att hava redogjort för vad vid 1933 års riksdag
och tidigare förekommit i frågan beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen
och fattigvården, anfört, bland annat (s. 63 och 64):
I anledning av riksdagens nyssnämnda skrivelse har jag inom socialdepartementet
låtit verkställa en förberedande utredning beträffande den förstnämnda
av de i skrivelsen berörda frågorna. På föredragning av mig har
Kungl. Majit härefter anbefallt länsstyrelserna att införskaffa särskild utredning
från kommunerna till närmare belysning av det sätt, varpå kommunerna
ordnat den del av arbetslöshetshjälpen, som ej består i anordnande
av arbeten och ej heller består i utgivande av kontantunderstöd med stats
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Utskottet.
bidrag. Bearbetning av det från kommunerna inkomna vidlyftiga utredningsmaterialet
har igångsatts inom departementet. Särskild utredning har också
inom departementet verkställts rörande innebörden av gällande rätt i fråga
om kommuns befogenhet att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär.
Såsom jag föregående år anförde, måste en gränsdragning emellan arbetslöshetsförsäkringen
och den allmänna fattigvården ingå som ett led i ett allmänt
åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet förenade fattigvården
och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till följd av arbetslöshet. Ett
dylikt åtskiljande sammanhänger nära med frågan örn åstadkommande av
en större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna av den sociala hjälpverksamheten.
Denna fråga är som bekant för utredning överlämnad till de
s. k. organisationssakkunniga. Nämnda sakkunniga hava numera i en till
mig överlämnad promemoria meddelat, att de sakkunniga vid sina undersökningar
i nyssnämnda fråga jämväl behandlat frågan örn förhållandet mellan
arbetslöshetshjälpen och fattigvården. I promemorian uttalas vidare, att de
sakkunniga funnit, att vissa materiella bestämmelser i fattigvårdslagen, exempelvis
2 § och dess tillämpning under arbetslöshet, stöde i nära sammanhang
med de organisationsfrågor, som närmast överlämnats till de sakkunniga.
De sakkunnigas arbete på detta område kunde således komma att beröra en
del av den av riksdagen begärda utredningen.
I det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är det uppenbarligen icke möjligt
att föreslå några särskilda bestämmelser till reglering av förhållandet
mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården.
I proposition nr 235 till innevarande riksdag angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, (å sid. 39) förklarat, att det för närvarande icke vore möjligt
att fatta ståndpunkt till något av de spörsmål berörande arbetslöshetshjälpen
och fattigvården, beträffande vilka riksdagen i sin ovannämnda skrivelse
hemställt örn utredning. Innan bearbetningen av det från kommunerna införskaffade
utredningsmaterialet avslutats och såmedelst en mera fullständig
överblick vunnits över de nuvarande förhållandena å olika orter, vore det
enligt departementschefens förmenande ej möjligt att avgöra, örn och i vilka
avseenden en ytterligare utredning kunde eller lämpligen borde verkställas
utan att avbida resultatet av de organisationssakkunnigas undersökningar.
Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen har skatteutjämningsberedningen
haft att taga ställning till de i förevarande motioner
behandlade spörsmålen angående revision av gällande bestämmelser örn
hemortsrätt. Enligt direktiven för skatteutjämningsberedningens verksamhet
har beredningen haft att undersöka, huruvida den sociala hjälpverksamheten
lämpligen borde i större eller mindre omfattning överflyttas på statsverket
eller från primärkommunerna på kommuner av högre ordning, varvid
tillika skulle tagas under prövning, huruvida i olika fall en utvidgning av
systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål eller bidrag från
landsting till primärkommunerna kunde vara att föredraga framför en direkt
överflyttning av ifrågakommande uppgifter. I sitt den 12 december 1932
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
13
framlagda principbetänkande har beredningen föreslagit, bland annat, att
landstingen skola bära tre fjärdedelar av de kostnader för den obligatoriska
fattigvården, som ej gäldas av staten eller ersättas av enskilda, samt primärkommunerna
svara endast för den återstående delen av berörda utgifter.
I fråga om hemortsrätten har beredningen föreslagit, att hemortsrätt skall,
oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande
är eller senast varit mantalsskriven. Över skatteutjämningsberedningens förslag
hava ett stort antal myndigheter och enskilda sammanslutningar yttrat
sig. Vid den fortsatta behandling av skatteutjämningsberedningens betänkande,
som är att förvänta, torde de i motionerna berörda spörsmålen komma
under förnyat övervägande.
Jämväl organisationssakkunniga torde komma att behandla frågan angående
revision av gällande bestämmelser örn hemortsrätt. Såsom framgår
av utskottets redogörelse här ovan hava dessa sakkunniga bemyndigats att
utreda, bland annat, spörsmålet örn åstadkommande av större lokala enheter
för den sociala omvårdnaden ävensom problemet rörande förhållandet mellan
olika stödformer, örn det vid behandlingen av sistnämnda fråga visar
sig nödvändigt att omarbeta gällande fattigvårdslag i vissa delar, äga de
sakkunniga taga i övervägande förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna
samt mellan kommunerna och staten. I den till denna riksdag
avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit sedan föregående
riksdag har uppgivits, att nämnda sakkunnigas arbete beräknas vara slutfört
i mitten av innevarande år.
I motionen 11:40 har framhållits, bland annat, att förfarandet vid mantalsskrivning
ofta kan föranleda till en faktiskt oriktig hemortsrätt med
därav följande orättvisa ekonomiska konsekvenser för vederbörande kommun.
Såsom utskottet i sin redogörelse erinrat, har innevarande års riksdag
i skrivelse nr 178 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma förbättrad lagstiftning
rörande mantalsskrivning och därmed sammanhängande frågor
samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning.
I motiveringen till nämnda skrivelse har framhållits, bland annat,
att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen med hänsyn till gällande
bestämmelser om hemortsrätt i fattigvårdshänseende kunna leda till orättvisor
ur fattigvårdssynpunkt.
Syftet med förevarande motioner skulle enligt utskottets förmenande i ej
oväsentlig mån främjas av en sådan utredning som den av riksdagen begärda.
Med hänsyn lill att de spörsmål, som framförts i förevarande motioner,
alltså redan i olika sammanhang bengts under Kungl. Maj-.ts prövning, anser
sig utskottet, som förväntar, att de utredningsarbeten, vilka blivit igångsatta,
komma att bedrivas med den största skyndsamhet, icke böra hemställa till
riksdagen att i anledning av nu förevarande motioner hos Kungl. Majit begära
ytterligare utredning.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
B. Ifrågasatt upphävande av eller tillägg till stadgandet i 50 §
2 mom. fattigvårdslagen m. m.
Herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund hava i sin ovannämnda
motion i andra kammaren, nr 302, yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa om en allsidig utredning rörande sådana
ändringar i fattigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. omförmäld fattigvård med
undantag för begravningshjälp jämställes med övrig fattigvård enligt 1 §
fattigvårdslagen i fråga örn ersättningsskyldighet för hemortskommun och
beträffande understödstagares förvärv av hemortsrätt.
I motionen nr 451 i andra kammaren av herr Nyblom m. fl. har hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande i motionen påtalade
förhållanden inom fattigvården och till riksdagen inkomma med de förslag,
vartill utredningen kan föranleda. I motionen har ifrågasatts att under
50 § 2 mom. fattigvårdslagen hänföra fattigvård åt barn till arbetslösa
men arbetsföra föräldrar samt att låta sådan fattigvård ej utgöra hinder
för förvärv av hemortsrätt.
I 29 § i 1871 års förordning angående fattigvården stadgades, att fattigvårdssamhälle,
som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon, som hade
hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta samhälle
erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad, om sådan
erfordrats.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn
fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från
bestämmelsen om ersättningsplikt för hemortskommunen fattigvård, som
bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avsåg
att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkarhjälp eller
medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å sjukvårdsanstalt,
varför ersättning skulle utgå, förlossningshjälp eller begravningskostnad,
ävensom fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre
tid än trettio dagar.
Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén, bland annat, följande:
Genom
att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av
nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal
tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså
komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna
mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas att med
andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt
som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kosina
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
15
der. Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde ej behöva befaras
genom ett dylikt stadgande. Med en begränsning till ovan angivna fall torde
man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga sig att lämna
erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över på annan
kommun.
Samtidigt föreslog kommittén, att ifrågavarande slag av fattigvård icke
skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt, och anförde såsom motivering
till detta förslag, bland annat, att det läge nära till hands att låta
frågorna om fattigvårds ersättande och om dess inverkan på hemortsrättsförvärv
behandlas enligt samma regler. Den omständigheten, att en person
komme i behov av tillfällig fattigvård, kunde ej heller sägas med nödvändighet
utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom, att han
ej borde kunna förändra hemortsrätt. Kommittén hade på grund härav ansett
lämpligt att låta fattigvård, varom här vore fråga, vara utan inverkan
på hemortsrättsförvärv.
Vid framläggande av proposition nr 135 till 1918 års riksdag anförde
föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade
principen, att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra
rätt till ersättning från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde
läggas till grund för lagstiftning. I fråga örn den utsträckning, i vilken denna
princip borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen,
att förslaget, att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke
skulle ersättas, lämpligen icke borde genomföras. Förslaget förordades därför
i den begränsade omfattning, nu gällande lag innehåller.
Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke
någon erinran.
50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens
lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:
1 mom. Fattigvårdssamliälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,
vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller
annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i
den omfattning, som här nedan sägs.
2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.
49 § 1 mom. samma lag innehåller följande bestämmelser:
Ilar någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,
åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under samma år fat
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
tigvård enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där
han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av
fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att
sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.
I 49 § 2 mom. stadgas, bland annat, att i fråga örn inverkan på förvärv
av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård,
som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock för mannen fattigvård,
vilken tilldelats hans hustru.
Vid 1928 års riksdag yrkade herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i
Östersund i en inom andra kammaren väckt motion, nr 190, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen
omförmäld fattigvård med undantag för begravningshjälp skulle
ersättas av hemortskommunen samt i de fall, då 60 § vore tillämplig, av
staten.
Över denna motion avgav statens inspektör för fattigvård och barnavård
infordrat yttrande, vari han bland annat anförde:
Ett ställningstagande till förevarande motion torde kräva en undersökning,
huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 § 2 mom.
i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats av erfarenheten
eller icke. För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas
yttranden i frågan. Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex
i tillstyrkande riktning, medan tre utmynna i ett avstyrkande. Meningen
bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av den i motionen
föreslagna lagändringen.
Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut örn ändring
av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde
erfordras en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas till
klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i olika hänseenden under
den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som av flera av
konsulenterna anförts anser jag i varje fall motivera igångsättande av en
dylik utredning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,
att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande
önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i
fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet
med bestämmelsen i 49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke
utgör hinder för hemortsrättsförvärv.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att
motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till
stöd härför följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
17
Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av
dem föreslagna ändringen i 50 § 2 inom. fattigvårdslagen bör medföra ändring
jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de
båda paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda
lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den
beskaffenhet, som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv
av hemortsrätt, måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget
bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.
Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande
i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig
ej böra förorda bifall till motionärernas förslag örn lagändring. 1 anledning
av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit riktad
på de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen
åsyftar, och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse
följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under
sådana omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda,
att en utredning företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas
med utgångspunkt från motionen.
Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett,
att utskottet bort föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av
sådana ändringar i fattigvårdslagen, som påyrkats i motionen.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren
biföll reservationen. Frågan hade alltså fallit.
Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 54 i
första kammaren av herrar Sandén och Ström samt nr 87 i andra kammaren
av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 26, anförde andra lagutskottet,
bland annat:
Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu
föreliggande motionerna icke åberopats några skäl för ett genomförande av
den ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet
mellan nämnda lagrum och bestämmelserna örn hemortsrättsförvärv i 49 §
1 mom. har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. 1 motionerna har
ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas lill prövning,
huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone vissa av de här
berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till buds än att de
bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet vill i detta
sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärt utredning rörande det interkommunala skatteutjämningsproblcmet.
Vid verkställande av denna utredning torde jämväl frågan om överflyttande
på stat och landsting av vissa fattigvårdskostnader komma under
övervägande. Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit
anledning att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag
intog till den då väckta motionen i ämnet.
Bihang till riksdagens protokoll 1931 9 sami. 2 avd. Nr 23.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Utskottet.
Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.
Vid 1930 års riksdag yrkade herr Johansson i Väby m. fl. i en inom andra
kammaren väckt motion, nr 71, att undantagsbestämmelserna i 50 § 2 mom.
fattigvårdslagen måtte upphävas.
Andra lagutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 1, bland
annat, att utskottet ej funne skäl att frångå sin vid 1928 och 1929 års
riksdagar uttalade åsikt, samt erinrade, att den från styrelsen för landskommunernas
förbund väckta frågan om utredning rörande ändring av
bestämmelserna örn hemortsrätt ännu icke blivit avgjord ävensom att utredningen
rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet ej vore
slutförd.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
I skrivelse till Konungen den 27 november 1930 hemställde statens inspektör
för fattigvård och barnavård, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om upphävande
av bestämmelserna i 50 § 2 mom. lagen om fattigvården och däremot svarande
föreskrift i lagen örn samhällets barnavård ävensom av övriga i samband
därmed stående frågor.
Denna skrivelse är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
I fråga örn det i motionen 11:451 behandlade spörsmålet örn fattigvård
åt barn till arbetslösa men arbetsföra föräldrar får utskottet jämväl hänvisa
till vad utskottet här ovan under A anfört beträffande förhållandet mellan
arbetslöshetshjälpen i dess olika former och fattigvården.
De under förevarande punkt behandlade spörsmålen rörande fattigvårdssamhällenas
inbördes ersättningsskyldighet för vissa slag av fattigvård samt
om sådan fattigvårds inverkan på förvärv av hemortsrätt med mera äga
uppenbarligen ett nära samband med de ovan under A behandlade frågorna
rörande revision av gällande bestämmelser om hemortsrätt. Det torde finnas
anledning antaga, att jämväl de nu förevarande spörsmålen komma att tilldraga
sig uppmärksamhet vid fortsatt behandling av skatteutjämningsberedningens
betänkande samt under organisationssakkunnigas utredning.
Utskottet vill därutöver erinra, att de i motionen II: 302 berörda frågorna
för närvarande äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning i anledning av
skrivelse från statens inspektör för fattigvård och barnavård den 27 november
1930.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
19
Under sådana förhållanden linner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen
att i nu förevarande hänseenden avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning.
C. Ifrågasatta ändringar i och tillägg till bestämmelserna om
hemsändning av understödstagare.
I motionen nr 39 i andra kammaren av herr Thorell m. fl. har hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och
bestämmelser snarast möjligt för åstadkommande av effektivare föreskrifter
om hemsändning av personer, som åtnjuta fattigvård i annan kommun än
hemorten. I motionen nr 451 i andra kammaren av herr Nyblom m. fl. ha
påpekats vissa olägenheter av gällande bestämmelser örn hemsändning.
I 30 § i 1871 års förordning angående fattigvården stadgades, att då någon,
som av ett fattigvårdssamhälle fått obligatorisk fattigvård, hade hemortsrätt
i annat fattigvårdssamhälle, ägde fattigvårdsstyrelsen i det senare
samhället begära hans hemsändande eller därom själv besörja. Någon begränsning
i denna rätt var ej stadgad. Någon bestämmelse om handräckning
för det fall, att vederbörande ej frivilligt läte sig hemsändas, fanns ej i
nämnda förordning.
Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt år 1915 framlagda betänkande
vissa inskränkningar i rätten att hemsända understödstagare, i
huvudsak överensstämmande med i sådant hänseende nu gällande bestämmelser.
Kommittén utgick från att överenskommelse om hemsändning alltid
skulle kunna träffas mellan de intresserade fattigvårdssamhällena. Förslaget
stadgade rätt för fattigvårdsstyrelse att hos vederbörande polismyndighet
erhålla handräckning för verkställande av hemsändning eller avhämtning,
örn understödstagaren utan skälig anledning vägrade att underkasta
sig densamma. Handräckningsmyndigheten skulle därvid pröva, huruvida
de i lagrummet angivna förutsättningarna förefunnes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 till 1918 års riksdag, som i denna del
oförändrad antogs av riksdagen, innehöll vissa ändringar i de av kommittén
föreslagna förutsättningarna för hemsändning. Propositionen innehöll
en bestämmelse örn att vid tvister mellan fattigvårdssamhällen örn liemsändning
eller då understödstagaren eller viss honom närstående person bestred
hemsändning sådan ej finge äga rum, utan att länsstyrelsen, efter det vederbörande
blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat
tillstånd. Att låta dylika tvister hänskjutas till polismyndighet syntes
föredragande departementschefen innebära vissa betänkligheter. Under sådana
förhållanden hade bestämmelsen örn handräckning i kommitténs förslag
ej upptagits i propositionen.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
I gällande lag om fattigvården stadgas i fråga om hemsändning av understödstagare
i 57 §, att om fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt
i annat fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden,
vilka synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt,
äger fattigvårdsstyrelsen i det förstnämnda samhället att hos fattigvårdsstyrelsen
i det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom
själv besörja, sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats
tillfälle att därmed själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra
hans hemsändande eller själv avhämta honom. Hemsändning må
ej äga rum, bland annat, då understödstagaren därav skulle lida men till
sin hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt
minskas eller han har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller
nedstigande led eller hos adoptant eller adoptivbarn eller hos syskon eller
då eljest synnerliga skäl tala emot hemsändningen. Örn vederbörande fattigvårdsstyrelser
lia olika meningar i fråga om hemsändning eller om understödstagaren
eller, då denne ej själv kan tillvarataga sin rätt, sådan honom
närstående person, som nyss nämnts, bestrider, att hemsändning får ske,
må sådan ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande, efter det vederbörande
blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat
tillstånd. Någon bestämmelse örn rätt till handräckning för det fall, att
en understödstagare icke frivilligt låter sig hemsändas, finnes ej.
Med anledning av att den s. k. granskningsnämnden funnit stegringen
av statens utgifter för de ändamål, som avses med, bland annat, anslaget till
fattigvård, under de senaste tio åren hava varit anmärkningsvärt hög, utarbetades
inom socialdepartementet år 1932 en promemoria, varöver sedermera
samtliga länsstyrelser yttrat sig, i vilken promemoria, bland annat,
gjordes ett försök att påvisa orsakerna till den påtalade utgiftsstegringen
och tänkbara utvägar att nedbringa kostnaderna för framtiden. I promemorian
hade anmärkts, bland annat, att på grund av avfattningen av gällande
bestämmelser hemsändning av understödstagare, vilka åtnjöte vård i
annan kommun än hemortskommunen, i mycket ringa utsträckning komme
till stånd. Trots att erforderlig vård skulle kunna beredas för lägre kostnad
i hemortskommunen, vore det, örn de själva satte sig emot hemsändning,
i regel omöjligt att få sådan till stånd. Ett annat avvägande av den
enskildes personliga intressen och det allmänna intresset att nedbringa fattigvårdskostnaderna
kunde ifrågasättas.
Sedan länsstyrelserna inkommit med de begärda yttrandena, har inom
socialdepartementet utarbetats en ny promemoria, innefattande ytterligare
utredning angående orsakerna till den inträffade utgiftsökningen samt förslag
till sådana ändringar i och tillägg till fattigvårdslagen, som kunna finnas
tjänliga för åstadkommande av besparing. I sistnämnda promemoria
heter det i fråga om hemsändning av understödstagare:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
21
I det övervägande antalet utlåtanden hava röster höjts för ändring av
gällande bestämmelser örn hemsändning i syfte att underlätta hemsändning,
där sådan ur kostnadssynpunkt vore önskvärd. Följande synpunkter torde
böra läggas på frågan, vilka ändringar som böra vidtagas i gällande hemsändningsbestämmelser.
Över huvud torde för ökad möjlighet till åstadkommande
av hemsändning böra fordras, att genom hemsändning skulle
ernås en avsevärd minskning i fattigvårdskostnaden. Endast under sådan
förutsättning synes någon beskärning av den enskildes rätt att välja vistelseort
böra ske. Enbart den omständigheten, att plats finnes å hemortssamhällets
ålderdomshem, bör icke få bliva avgörande. Men hänsyn torde
böra få tagas till den minskning, som genom den ökade beläggningen av
ålderdomshemmet skulle uppstå i kostnaden för hemmets drift, beräknad
för underhållsdag. Hemsändning bör dock under inga föidiållanden få äga
rum, om understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa eller hans
utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt minskas. Dessa hinder
för hemsändning böra således alltjämt bibehållas. Däremot bör stadigvarande
bostad hos någon av de i 57 § andra stycket fattigvårdslagen angivna
personer icke ensamt utan endast i förening med någon av nyssnämnda
omständigheter få hindra en ur kostnadssynpunkt önskvärd hemsändning.
Det torde nämligen icke alltför sällan förhålla sig så, att de
anhöriga, hos vilka understödstagaren är bosatt, själva draga fördel av det
honom lämnade understödet. Ett vidmakthållande av ett sådant sakernas
tillstånd torde icke böra av lagstiftningen understödjas. Annorlunda ställer
det sig, örn understödstagaren själv åtnjuter någon hjälp av de sina och
det understöd, som han erhåller, därigenom kan utmätas med lägre belopp,
än örn han bodde ensam. I så fall torde näppeligen någon avsevärd
minskning i fattigvårdskostnaden stå att vinna genom hans hemsändande.
Utom dessa ändringar synes emellertid även böra stadgas det undantaget
från huvudregeln, att hemsändning skall kunna företagas av hel familj,
även om icke alla medlemmar av familjen erhållit fattigvård enligt 1 §
fattigvårdslagen av stadigvarande beskaffenhet. Familjen torde härvidlag
böra betraktas såsom en enhet, så att det såsom förutsättning för hemsändning
är tillräckligt, att någon familjemedlem erhållit obligatorisk fattigvård
av stadigvarande beskaffenhet. Emellertid torde i övrigt samma
fordringar böra uppställas även här eller att icke någon av familjens medlemmar
skall genom hemsändningen lida men till sin hälsa eller få sin utsikt
till självförsörjning väsentligt minskad. Såsom en familj synas härvidlag
böra betraktas föräldrar och deras hemmavarande, ej självförsörjande barn.
Skulle vuxen son eller dotter, som bor samman med föräldrarna, försörja
sig genom eget arbete, synes detta icke böra hindra, att föräldrarna och övriga
barn hemsändas, örn förutsättningarna därför eljest äro för handen.
Det från visst håll framställda förslaget, att i det vid ansökningen örn ersättning
av staten fogade förhörsprotokollet även skall omtalas, vilka åtgärder
som vidtagits i fråga örn hemsändning eller de hinder, som därför
mött, synes även förtjänt av beaktande. Dock torde redogörelse därutinnan
böra lämnas vid sidan av förhörsprotokollet, vilket ju i allmänhet göres
upp pä ett alltför tidigt stadium för alt tillåta en uttömmande förklaring.
I detta sammanhang må emellertid upptagas en annan fråga, sorn berörts i
ett pär av de avgivna utlåtandena. Även örn länsstyrelse medgivit hemsö milling,
kommer sådan icke alltid med säkerhet lill stånd. Örn nämligen understödstagaren
icke vill foga sig i beslutet utan vägrar att låta sig hem
-
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
sändas, har fattigvårdsstyrelsen ingen rätt att erhålla handräckning för beslutets
verkställande. Att ett av länsstyrelse meddelat beslut skall kunna
göras kraftlöst endast därigenom, att understödstagaren vägrar att underkasta
sig detsamma, måste anses vara ett oefterrättlighetstillstånd. En fattigvårdsstyrelse
bör hava rätt att mot företeende av laga kraftägande beslut,
att hemsändning får ske, erhålla handräckning av polismyndighet för hemsändningens
verkställande. Åt en bestämmelse härom synes kunna givas
samma form som ifrågavarande bestämmelse hade i kommitténs förslag.
Över sistnämnda promemoria lia yttranden avgivits av, bland annat,
kammarrätten, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Kammarrätten anför bl. a.:
Då liemsändningsinstitutet principiellt bygger på vederbörande kommuners
naturliga intresse av att söka skydda sig mot allt för dryga kostnader
för understödstagares vård å annan ort, böra uppenbarligen hemsändningsbestämmelserna
icke hava en avfattning, som i praktiken så gott som omöjliggör
hemsändning. Å andra sidan måste emellertid möjligheterna att genom
hemsändning få fattigvårdskostnaderna nedbringade av humanitära
skäl i viss mån begränsas. Sålunda bör ej en understödstagare kunna mot
sin önskan hemsändas, om han av hemsändningen skulle komma att lida meli
till sin hälsa, och ej heller bör hemsändning komma i fråga, då understödstagarens
utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt minskas.
Däremot synes det icke utan visst fog kunna göras gällande, att bestämmelserna
om hemsändning av understödstagare, som har stadigvarande bostad
hos viss skyldeman, fått en avfattning, som ofta tager större hänsyn
än nödigt är till understödstagarens intressen. Huru önskvärt det må vara
att icke genom ett samhälleligt ingripande lossa familjeband, som det är
samhällets angelägna plikt att söka skydda, bör dock hänsynen härtill i
regel icke vara tillräcklig att hindra ett dylikt ingripande, örn därav en mera
väsentlig minskning av fattigvårdskostnader skulle föranledas. Självfallet
kunna emellertid sådana förhållanden föreligga, att det från understödstagarens
sida framstår såsom ett fullt berättigat intresse, att en minskning
av kostnaden för hans underhåll ej bör få vara bestämmande i fråga örn hans
vistelseort. Så synes till exempel ej kunna tänkas ifrågakomma, att minderåriga
barn, som åtnjuta fattigvård och vistas i föräldrahemmet, skiljas därifrån.
Då förhållanden av nu antydd art otvivelaktigt kunna hänföras till
sådana synnerliga skäl, som enligt 57 § fattigvårdslagen, utöver de i paragrafen
särskilt angivna, tala emot hemsändning, skulle de synpunkter i
frågan, kammarrätten nu framfört, kunna bliva beaktade därigenom, att
den i nyssnämnda lagrum förekommande bestämmelsen örn stadigvarande
bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos adoptant
eller adoptivbarn eller hos syskon såsom utgörande hinder mot hemsändning
borttages. Kammarrätten anser sig ock kunna förorda en sådan lagändring.
Det i promemorian framlagda förslaget, att hemsändning av hel familj skulle
kunna mot gjort bestridande medgivas, även om icke alla medlemmar av
familjen erhållit fattigvård enligt 1 § av stadigvarande beskaffenhet, kan
kammarrätten icke tillstyrka. Det synes till en början kunna starkt ifrågasättas,
örn en lagbestämmelse av innehåll, att en person, som intet annat
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
23
förbrutit än att någon medlem av hans familj åtnjutit fattigvård, skulle
kunna hemsändas, kan anses stå i god överensstämmelse med § 16 regeringsformen.
I varje fall är det uppenbart, att en sådan bestämmelse skulle strida
mot den grundtanke, som på sin tid funnit uttryck i § 28 förordningen den
9 juni 1871 angående fattigvården, nämligen att ingen finge för äventyret av
framtida fattigvårdstunga förmenas rätt att välja vistelseort, en grundtanke,
som tydligen ansetts vara så fast rotad, att den icke behövt kodifieras i nu
gällande fattigvårdslag. Promemorians förslag att i 57 § fattigvårdslagen
införa bestämmelse om handräckning för verkställighet av beslut, varigenom
i vederbörlig ordning tillstånd till hemsändning meddelats, är av beskaffenhet
att kunna i princip godtagas av kammarrätten. Att, sedan konungens
befallningshavande eller kammarrätten i vederbörlig ordning medgivit tillstånd
till hemsändning av understödstagare, denne skulle kunna göra beslutet
kraftlöst genom att vägra att underkasta sig detsamma, har i promemorian
med allt fog betecknats såsom ett oefterrättlighetstillstånd.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har tillstyrkt den föreslagna
bestämmelsen om handräckning men har i övrigt anfört, bland annat, att
förslaget syntes innebära, att en person, som bodde hos sina barn, skulle
kunna hemsändas till en annan, kanske långt avlägsen kommun endast därför,
att fattigvårdsstyrelsen där kunde ordna personens försörjning billigare.
Enligt förbundets förmenande strede förslaget i denna del mot andan i den
gällande fattigvårdslagens bestämmelser.
Svenska stadsförbundet har förklarat, att det i stort sett anslöte sig till
de synpunkter, som i fråga om hemsändning framförts i den inom socialdepartementet
sist utarbetade promemorian.
Svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund ha
inte haft någon erinran mot de föreslagna ändringarna i fattigvårdslagen
angående hemsändning.
I den vid 1934 års statsverksproposition fogade bilagan, berörande femte
huvudtiteln, har departementschefen, statsrådet Möller, (å sid. 58) under
rubriken »Fattigvård i allmänhet» anfört, att den inom departementet verkställda
undersökningen numera slutförts samt att densamma givit vid handen,
att av de ifrågasatta lagändringarna allenast vissa smärre jämkningar
i fattigvårdslagen utan större betydelse ur besparingssynpunkt lämpligen
kunde vidtagas, varför vidare åtgärder för genomförandet av dessa lagändringar
fått anstå.
De under förevarande punkt berörda spörsmålen angående ändringar av utskottet
gällande bestämmelser rörande hemsändning av understödstagare äga uppenbarligen
ett nära sammanhang nied de frågor örn åstadkommande av
större lokala enheter för den sociala omvårdnaden samt örn förhållandet
mellan primär- och sekundärkommunerna ävensom mellan kommunerna
och staten, som behandlats av skatteutjämningsberedningen eller för närvarande
äro under utredning av organisationssakkunniga.
Såsom av utskottets redogörelse framgår, har under de senaste åren inom
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
socialdepartementet verkställts utredning i syfte att få utrönt, huruvida statens
kostnader för fattigvården kunna nedbringas. Under denna utredning
har anmärkts, bland annat, att hemsändning av understödstagare, vilka åtnjuta
vård i annan kommun än hemortskommunen men vilka skulle kunna
beredas erforderlig vård för lägre kostnad i sistnämnda kommun, likväl i
mycket ringa utsträckning kommer till stånd. Därest en understödstagare
sätter sig emot hemsändning, vore det i regel omöjligt att hemsända honom.
Av det uttalande, som vederbörande departementschef gjort i statsverkspropositionen
till innevarande riksdag beträffande nämnda undersökning
inom socialdepartementet, framgår, att densamma slutförts samt att den från
den utgångspunkt, som därvid varit bestämmande, givit vid handen, att
allenast vissa smärre jämkningar i fattigvårdslagen utan större betydelse
ur besparingssynpunkt lämpligen kunde vidtagas, varför vidare åtgärder för
genomförandet av dessa lagändringar fått anstå. Enligt utskottets förmenande
äro de nuvarande bestämmelserna om hemsändning föga effektiva, och
starka skäl synas tala för en snar revision av desamma. Vid det inom socialdepartementet
verkställda utredningsarbetet har hemsändningsfrågan, som
ovan nämnts, behandlats närmast med hänsyn till densammas betydelse för
intresset att nedbringa statens kostnader för fattigvården. Vid en revision
av hemsändningsbestämmelserna bör emellertid jämväl kommunernas intresse,
att nämnda bestämmelser erhålla ökad effektivitet, beaktas. Samtidigt
måste givetvis tillses, att berättigade humanitära hänsyn ej åsidosättas. Utskottet
finner därför skäl föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit med beaktande av vad utskottet ovan anfört måtte
för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande bestämmelser örn
hemsändning, vartill ytterligare utredning kan giva anledning.
D. Ifrågasatt ökat inflytande för de lokala fattigvårds
myndigheterna.
I motionen nr 451 i andra kammaren av herr Nyblom m. fl. har framhållits,
att de dömande myndigheterna ofta alltför lätt tillmötesgå långt
gående krav från de understödssökande. Enligt motionen sakna länsstyrelserna
och kammarrätten som regel en på personkännedom grundad kunskap
om de understödssökande, varför de äro nödsakade att avgöra målen allenast
med hänsyn till i målen företedda intyg och andra handlingar. Berörda
myndigheter sakna därför ofta vid målens avgörande vetskap örn förhållanden
av väsentlig betydelse för målens utgång, vilka förhållanden varit av
så grannlaga natur, att det icke ansetts lämpligt att i en offentlig handling
närmare redogöra för dem. Fattigvårdsstyrelserna, vars medlemmar äga en
på personlig iakttagelse grundad kännedom om de understödssökande, böra
därför enligt motionärernas förmenande tillerkännas större inflytande på
bedömandet av understödsbehoven och fattigvårdsunderstödens belopp.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
25
Såsom närmare framgår av utskottets redogörelse ovan under A, pågår för utskottet.
närvarande ett omfattande utredningsarbete med avseende å den sociala
hjälpverksamhetens organisation. Under sådana omständigheter anser utskottet
skäl ej föreligga för riksdagen att i anledning av motionen avlåta
skrivelse i förevarande ämne till Kungl. Majit.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att de i utskottets redogörelse ovan under A redovisade
motionerna 1:139, 11:40 och 11:291 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
b) att den i utskottets redogörelse ovan under B behandlade
motionen II: 302 ävensom den under samma punkt redovisade
framställningen i motionen 11:451 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
c) att riksdagen i anledning av den i utskottets redogörelse
ovan under C behandlade motionen II: 39 ävensom den under
samma punkt redovisade framställningen i motionen
II: 451 måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit, efter återupptagandet av den under åren 1932 och 1933
inom socialdepartementet i syfte att söka nedbringa statens
kostnader för fattigvården verkställda undersökningen
angående lämpligheten av ändringar i, bland annat, fattigvårdslagens
bestämmelser örn hemsändning av understödstagare,
ville, efter ytterligare utredning, med beaktande,
utan att berättigade humanitära hänsyn åsidosättas, jämväl
av kommunernas intresse, att berörda bestämmelser om
hemsändning erhålla ökad effektivitet, för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen i nämnda del kan giva
anledning; samt
d) att den i utskottets redogörelse ovan under D redovisade
framställningen i motionen II: 451 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 april 1934.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 ami. Nr 23.
3
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder1, Frändén1*, Sam Larsson1*,
Gustaf Tamm*, P. Sandström och Norman3, fröken Hesselgren3 samt herrar
Olof Carlssonl, Karl Bodin3 och Forslund*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage1, Johanson i Hallagården1,
Pettersson i Hällbacken3, Holmström*, Hansson i Trollhättan3*, Gardell i
Gahns3 och Sandström i Nyland, fru Nordgren samt herrar Lindberg i Stockholm
och Sandberg.
1 Ej närvarande vid behandlingen av II: 39 och 451.
2 Ej närvarande vid behandlingen av II: 302.
3 Ej närvarande vid behandlingen av I: 139; II: 40, 291 och 302.
4 Ej närvarande vid behandlingen av I: 139; II: 40 och 291.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1934. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.
417603