Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1934 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av
5 § 2 och 3 mom. samt 26 § lagen den 2 juni
1916 (nr 180) om skyddskoppympning, dels ock en
i ämnet väckt motion.

Genom en den 27 februari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 169,
vilken bänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom. samt 26 § lagen
den 2 juni 1916 (nr 180) örn skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 5 § 2 och 3 mom. samt 26 § lagen den 2 juni
1916 örn skyddskoppympning skola, 5 § 2 och 3 mom. sådana de lyda enligt
lag den 6 juni 1930 (nr 181), erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §.

2 moni. Från skyddskoppympning---av tjänsteläkare.

Föreligger enligt ymparens mening på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag
hos någon i den ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att
hälsofara för den ympningspliktige eller annan skulle uppstå genom ympningen,
må ock undantagande från ympning medgivas.

Undantagande medgives---enligt 2 §.

3 mom. Säger sig---nämnda paragraf.

Den, som av nu nämnd anledning vill hava barn undantaget från ympning,
gore skriftligen ansökning därom hos medicinalstyrelsen. Innan ansökningen
göres, åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm inför Överståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen
i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter
mot ympningen. Protokoll skall föras över vad vid sökandens instäl Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd Nr 20. 121 34 ]

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

leise förekommit, och har sökanden att vid sin ansökning foga utdrag av detta
protokoll.

Finner medicinalstyrelsen----- Kungl. Maj:ts prövning.

26 §.

Böter och vitén, som enligt denna lag åläggas, tillfalla kommunens kassa.
Saknas tillgång till gäldande av böter eller av vitén, som åläggas enligt 19 §,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag. Vitén, som åläggas enligt 21 §,
må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
en före propositionens avlämnande inom första kammaren av herr Björck,
Wilhelm, m. fl. väckt motion, nr 247, däri hemställts, att riksdagen ville besluta:

1) att 5 § 3 mom. i lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning skall
erhålla följande ändrade lydelse:

»Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning enligt
2 §, hysa farhåga för att ympning skall för barnet medföra ohälsa som ej är
blott tillfällig, må barnet, efter framställning hos medicinalstyrelsen, undantagas
från ympning enligt nämnda paragraf.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, varom här är fråga,
sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas,
skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning.»

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt
lata utreda behovet av den nuvarande allmänna barnvaccinationens bibehållande
samt för 1935 års riksdag framlägga de förslag till ändringar i gällande
lagbestämmelser, som av utredningen må föranledas.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag, får utskottet
hänvisa till propositionen; och får utskottet, i fråga örn vad motionärerna
anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisa till motionen.

Gällande lag om skyddskoppympning är utfärdad den 2 juni 1916. I vissa
delar har den undergått ändringar åren 1926 och 1930.

Såsom grundläggande regel gäller, att varje barn skall undergå skyddskoppympning
senast under det kalenderår, då det fyller sex år (2 §). Under
vissa omständigheter kan dock med ympningspliktens fullgörande få anstå till
en senare tidpunkt. Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt
beträffande barn föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering)
jämväl i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande
gäller detta bland annat beträffande dem, som börja fullgöra tjänstgöring på

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. o

grund av fast anställning bland manskapet vid hären och marinen (3 §<0),
ävensom värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning
(3 § b)).

Emellertid upptagas i lagen vissa undantag i fråga örn den föreskrivna ympuingsskyldigheten.
Sålunda föreligga, bland annat, möjligheter dels till individuellt
undantagande från ympning antingen för viss bestämd tid eller över
huvud, dels ock till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.

Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning så kan detta i
första hand grundas å medicinska skäl. I detta avseende föreskrives (5 § 2 mom.
första stycket) att från skyddskoppympning skall undantagas den, som vederbörande
ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän svaghet
kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande vilken i sadant
hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Föreligger enligt ymparens
mening på grund av sjukdomsfall i den ympningspliktiges omgivning anledning
antaga, att hälsofara för annan skulle uppstå genom ympningen, må undantagande
från ympningen medgivas (5 § 2 mom. andra stycket).

Undantagande från ympning kan också ske å andra än medicinska skäl.
Lagen innehåller nämligen (5 § 3 mom.) en s. k. samvetsklausul. Enligt denna
kan barn undantagas från ympning enligt 2 §, därest den, som är ansvarig för
barnets befordran till ympning, säger sig hysa farhåga för att ympningen skall
för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt det tillika med hänsyn
till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att sådan farhåga
har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som
han haft skälig anledning anse hava inträffat i samband med ympning av barn.
önskas undantagande å nu angivna grund, skall därom göras skriftlig ansökan
hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår, då barnet fyller nio år.
Innan ansökan göres, åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm
inför Överståthållarämbetet, i annan stad inför magistraten och på landet
hos landsfiskalen i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina
betänkligheter mot ympningen. över vad som förekommit vid sökandens inställelse
skall föras protokoll och utdrag av detta protokoll skall fogas vid ansökningen.
Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökan, som rätteligen
skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning må
meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Möjligheten att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående
ympningsplikt infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen
(5 § 4 morn.). Konungen äger nämligen att vid inträffad eller hotande epidemi
av annan sjukdom än smittkoppor eller då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt
förordna, att ympningsplikt enligt 2 § — som avser den allmänna
barnympningen — under viss bestämd tid icke skall vara gällande beträffande
landet i dess helhet eller viss del därav samt att revaccinationsplikt
för, bland annat, militärpersoner skall gälla allenast i den omfattning Konungen
bestämmelser. Dessa lagregler voro närmast föranledda av de erfarenheter,
som under senaste åren gjorts rörande en viss komplikation till skyddskoppympningen,
den s. k. postvaccinala encephaliten.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Viss övervakning rörande det sätt, på vilket skyddskoppympning verkställes,
åligger hälsovårdsmyndigheterna i kommunerna. Enligt 19 § i lagen har K. B.
att vaka däröver, att hälsovårdsmyndigheterna i länet fullgöra vad dem åligger
med hänsyn till skyddskoppympningen. Då sådant finnes vara av nöden, äger
K. B. förelägga lämpliga vitén. I 21 och 22 §§ meddelas vissa föreskrifter i
syfte att framtvinga ympningspliktens fullgörande. I 21 § stadgas befogenhet
för hälsovårdsmyndigheten att medelst föreläggande av vitén, som tillhopa ej
må överstiga tjugu kronor, tillhålla den, som är skyldig att enligt 2 § befordra
barn till ympning, att fullgöra denna sin skyldighet. Tredskas han ändock, må
myndigheten anmäla förhållandet hos Tv. B., som äger att vid förhöjda vitén
giva enahanda föreläggande. 22 § innehåller bestämmelser om bötesstraff dels
för den, som underlåter att fullgöra ympningsplikt, vilken påbjudits vid inträffad
eller hotande smittkoppsepidemi, eller att till undergående av sålunda
ålagd ympning befordra annan, för vars befordrande till ympning han ansvarar,
dels ock för stamanställda samt vissa värnpliktiga och utlänningar, som underlåta
fullgöra sin ympningsplikt. Vidare stadgas i lagrummet bötesstraff för
ledamot av styrelse för skola eller läro- eller uppfostringsanstalt eller, där sådan
styrelse ej finnes, för vederbörande föreståndare, om i skolan eller anstalten intages
lärjunge, vilken på grund av underlåten ympningsplikt icke må där mottagas,
samt för den som anställer eller mottager person, som på grund av bristfälligt
ympnmgsskydd icke må vinna tillträde till vissa yrken och anstalter för
yrkesutbildning. I 26 § föreskrives, att om tillgång till böternas eller vitenas
fulla gäldande saknas, desamma skola förvandlas enligt allmän strafflag.

Vid 1930 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 213 förslag örn
införande av rätt för Konungen att under vissa omständigheter förordna örn tillfälligt
upphävande av ympningsplikten — det förut omnämnda 4 mom. av 5 §.
Samtidigt därmed föreslogos vissa andra, smärre ändringar i lagen, förnämligast
i reglerna rörande undantagande från ympning (ändringar i 2 §, 5 § 2 och 3 mom.
samt 11 och 16 §§). I en motion, I: 159, hemställde herr Björck, Wilhelm, örn
i huvudsak samma ändring av 5 § 3 morn., som nu föreslås i motionen T: 247.
I en motion, I: 196, hemställde herr Rosén, att punkterna a) och b) i 3 § måtte
upphävas. Slutligen hemställdes i likalydande motionerna I: 318 av herr Bjurström
m. fl. och II: 513 av herr Olsson i Mora m. fl, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida
och i vad mån utan äventyrande av folkhälsan ytterligare lättnader i vaccinationstvånget
måtte kunna genomföras och om möjligheterna av det allmänna
ympningstvångets upphävande.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna, anförde
i utlåtande, nr 39, bland annat:

Med hänsyn till vaccinationens värde som skyddsmedel mot en förödande farsot
synas bestämmelser örn obligatorisk vaccinering icke kunna helt och hållet
undvaras i vart land. Det allmännas intresse torde sålunda kräva, att personer
i yrken, som äro särskilt utsatta för smittofara, såsom läkare, sjukhuspersonal
och sjoman, underkastas obligatorisk vaccination. Å andra sidan har erfarenheten
givit vid handen, att det icke är nödvändigt för att smittkoppsepidemier

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

5

skola förhindras vinna insteg i ett land, att samtliga dess invånare ständigt
genom vaccination hållas immuna mot smittämnet. Särskilt i vår tid med dess
ökade möjligheter till snabb isolering av smittade och förmåga att organisera en
beredskap, som hastigt kan mobiliseras vid epidemifara, torde det utan att äventyra
folkhälsan kunna förekomma, att en viss procent av befolkningen icke
genom vaccination skyddats mot smittkoppor. Ett sådant förhållande råder som
bekant för närvarande i vårt land, delvis i strid mot gällande lag. Emellertid
föreligger icke någon utredning, som utvisar, huru stor del av vårt folk inom
olika åldersklasser, som kan anses vara mottaglig för koppsmitta. Ej heller har
försök gjorts att med användande av erfarenheterna från främmande länder och
efter andra grunder söka bestämma, hur högt den mot smittofara oskyddade procenten
av befolkningen må kunna stiga utan att samhällets intresse att vara
befriat från smittkoppsepidemi sättes på spel.

Då vissa obehag och risker, låt vara i våra dagar långt mindre än förr, äro
förenade med vaccinationen, synes man icke kunna lämna den åsikten obeaktad,
att samhället under tider, då epidemi icke råder, så långt lämpligen kan ske bör
inskränka utkrävandet av obligatorisk vaccinering.

Främst framställer sig härvid frågan, huruvida ökade möjligheter böra beredas
för målsman att erhålla frihet från den i 2 § stadgade skyldigheten att
låta ympa barn och huruvida andra och lämpligare former böra föreskrivas för
ingivande och behandling av målsmans ansökan i sådant ärende. I detta sammanhang
torde även böra upptagas spörsmålet om vidtagande av åtgärder för
att sprida ökad allsidig och tillförlitlig upplysning i vaccinationsfrågan.

Likaså torde böra utredas, huruvida vissa lättnader kunna medgivas ifråga
örn den i 3 § punkterna a) och b) föreskrivna obligatoriska revaccinationen av
fast anställda och värnpliktiga.

^Utskottet vill därför föreslå, att utredning verkställes, huruvida och i vilken
mån utan äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt 2 § och
3 § a) och b) må kunna medgivas i större utsträckning än för närvarande är
fallet. Vid denna utredning, som enligt utskottets mening bör vara allsidig och
förutsättningslös, synes det vara lämpligt att även lekmän medverka.

Utskottet tillstyrkte vidare riksdagen att, med viss ändring i ett avseende,
godkänna propositionen.

Reservationer anfördes, förutom av andra, av herrar Petrén, Norman och
Magnusson i Kalmar, vilka hemställde, bland annat, att — i stället för den
utredning, som utskottet föreslagit — utredning måtte verkställas, i vilken
mån utvidgning av det i 5 § 3 mom. medgivna dispensförfarandet lämpligen
måtte kunna företagas.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Beslutet anmäldes för Kungl. Majit
i skrivelse nr 317.

I anledning av nämnda skrivelse tillkallades inom socialdepartementet särskilda
sakkunniga, vilka den 8 november 1932 avlämnade betänkande angående
skyddskoppympningen (S. O. U. 1932:37). Betänkandet var undertecknat av
häradshövdingen Sture Petersson, professorn vid Karolinska medikokirurgiska
institutet A. Lichtenstein och ledamoten av andra kammaren redaktören Anders
Olsson, över betänkandet infordrades yttranden från vissa myndigheter och
personer.

Riksdagens ovannämnda skrivelse, nr 317/1930, och i anledning av densamma
vidtagna åtgärder anmäldes den 23 februari 1934 i statsrådet av chef en
för socialdepartementet, statsrådet Möller, som därvid anförde bland annat:

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Deri fråga, Born i nmförmälda riksdagsskrivelse skjutits i förgrunden, avser
utvidgning av vad som i den allmänna diskussionen plägar kallas samvetsklausulen,
d. v. s. bestämmelserna örn möjlighet för barns föräldrar eller målsmän
att erhålla dispens från den obligatoriska vaccineringen av barnet under
åberopande av personlig erfarenhet örn något fall av ohälsa, som inträffat såsom
följd av vaccinering. Rörande denna bestämmelses vara eller icke vara
liksom rörande vissa av de sakkunniga föreslagna modifikationer i densamma
hava meningarna visat sig alltjämt gå vitt isär.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller sålunda, att det hade varit
önskvärt, att de sakkunniga fullständigare och mera avgörande utrett frågan
örn vilka följder en starkt vidgad samvetsklausul, eventuellt full valfrihet beträffande
barnympningen, kunde förväntas medföra. Enär ett dylikt vidgande
av samvetsklausulen skulle vara i det närmaste liktydigt med ympningstvångets.
upphävande och frågan därom icke ingått i de sakkunnigas uppdrag, hade de
sakkunniga ansett en dylik utvidgning av samvetsklausulen jämväl ligga utom
ramen för vad det ålegat dem att undersöka. Helt hade de sakkunniga dock
icke kunnat förbigå denna fråga, varvid de dock, huvudsakligen på grund av
vaccinationens obestridliga överlägsenhet över andra åtgärder till individuellt
skydd mot koppsmitta, ansett sig böra förorda tvångsvaccineringens bibehållande.
Lärarkollegiet funne emellertid, att en under senare år i vårt och
andra länder uppträdande följdsjukdom till vaccineringen, nämligen den postvaccinala
encephaliten, vore en så allvarlig företeelse, att frågan örn samvetsklausulens
lydelse knappast kunde objektivt behandlas, förrän en ny allsidig
utredning angående tvångsvaccineringens betydelse kommit till stånd. Det vore
icke uteslutet, att det relativa skydd, som den nuvarande tvångsvaccineringen
medförde, skulle kunna ersättas med andra åtgärder, framför allt isolering och
en på vederhäftig upplysning örn vaccinationens fördelar och risker grundad
frivillig vaccinering. Erfarenheter från utlandet kunde säkerligen icke utan
vidare överflyttas på vårt land, som genom sitt geografiska läge, sin glesa bebyggelse,
sin fasta sjukvårdsorganisation och sin väldisciplinerade befolkning
intoge en särställning. Innan denna fråga blivit på ett allsidigare sätt belyst,
än som skett i sakkunnigbetänkandet, ansåge sig lärarkollegiet icke kunna
intaga en slutlig ställning till det framlagda förslaget.

Medicinalstyrelsen hänvisar till av de sakkunniga förebragt utredning örn
att ympningsfrekvensen i somliga trakter av landet vore skäligen låg och avsevärt
avveke från vissa andra delar av landet samt anför, att detta till stor del
finge hänföras till brister i kontrollen över skyddskoppympningen. Att denna
kontroll flerstädes inom landet lämnade mycket övrigt att önska, hade av
styrelsen redan tidigare framhållits. Dessa missförhållanden vore enligt styrelsens
mening synnerligen betänkliga. Det olagliga undantagandet från ympning,
som således på sina håll vore vanligt, innebure, att ympskyddet inom
vissa orter genom det år från år växande antalet ovaccinerade barn i så hög
grad minskades, att i händelse av utbrott av smittkoppor överhängande fara
förelåge för utbredd epidemi av sjukdomen, i första hand bland de ovaccinerade
barnen å den ifrågavarande orten men även bland äldre personer, vilkas vaccination
läge längre tillbaka i tiden. Styrelsen funne det därför ofrånkomligt, att
nu berörda missförhållanden gjordes till föremål för en grundlig undersökning
i fråga örn sin omfattning, orsaker och verkningar. Vad angår frågan örn
skyddskoppympningens bibehållande säger sig styrelsen för egen del icke hysa
någon som helst tvekan i fråga örn det nödvändiga i tvångsvaccineringens bibehållande.
Särskilt med hänsyn till vad Karolinska institutets lärarkollegium
anfört, har styrelsen emellertid ansett, att styrelsen icke borde motsätta sig,
att en utredning bomme till stånd av frågan, huruvida det skydd, som den nuvarande
skyddskoppympningen medförde, skulle kunna ersättas genom andra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

7

åtgärder. Utredningen borde verkställas genom medicinskt sakkunniga, representerande
olika uppfattningar i fråga örn skyddskoppympningens betydelse.

På grund av vad sålunda framhållits i auktoritativa uttalanden från teoretiskt
och praktiskt sakkunnighåll synes frågan, huruvida den obligatoriska
barnvaccinationen bör bibehållas eller eventuellt ersättas med andra åtgärder,
påkalla en mera ingående undersökning. Med hänsyn härtill torde någon
ändring av principiell innebörd i nuvarande lagregler icke böra företagas och
alltså icke heller det föreliggande sakkunnigförslaget i dess principiella delar
för närvarande föranleda någon åtgärd. Skulle den nu förordade undersökningen
leda till det resultatet, att barnvaccinationen icke längre anses ha den
betydelse att den bör bibehållas, saknas uppenbarligen anledning att överväga
ändring i samvetsklausulens avfattning. Därest den obligatoriska barnvaccinationen
finnes böra bestå, torde såväl frågan örn en vidgad samvetsklausul som
övriga med en obligatorisk barnvaccination sammanhängande spörsmål böra
undergå förnyad noggrann prövning. Därvid torde frågan örn lagstiftningens
efterlevnad och de kontrollåtgärder, som kunna anses behövliga för att trygga
en sådan efterlevnad, särskilt uppmärksammas.

I anslutning till vad medicinalstyrelsen anfört förordar jag, att den utredning,
som sålunda synes erforderlig, till övervägande grad anförtros åt medicinskt
sakkunniga.

I enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj:t samma den 23 februari 1934
tillkallade chefen för socialdepartementet såsom sakkunniga landshövdingen
K. E. Tiselius (ordförande), förste provinsialläkaren G. A. L. Halldén, professorn
vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet I. F :son Holmgren, föreståndaren
för statens bakteriologiska laboratorium professorn C. A. Kling samt
ledamoten av andra kammaren redaktören O. E. Olovson.

I förevarande proposition anför föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, att med hänsyn till den förestående nya utredningen i vaccinationsfrågan
någon ändring av principiell innebörd i nuvarande lagregler icke
bör företagas. De i propositionen föreslagna ändringarna äro — anför departementschefen
— detaljändringar utan inverkan på lagstiftningens principer.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att under sistlidne februari
månad sakkunniga blivit tillkallade med uppdrag att verkställa undersökning
av frågan, huruvida den obligatoriska barnvaccineringen bör bibehållas eller
eventuellt ersättas med andra åtgärder. Med hänsyn härtill ansluter sig utskottet
till föredragande departementschefens åsikt, att ändring av principiell
innebörd i nuvarande lagregler angående skyddskoppympning icke för närvarande
bör vidtagas. På grund härav avstyrker utskottet det i motionen
I: 247 framställda yrkandet om ändring av 5 § 3 momentet i gällande lag.
Yrkandet i motionen om hemställan till Kungl. Majit med begäran örn viss
utredning finner utskottet, då på sätt förut omnämnts ytterligare utredning i
förevarande ämne redan blivit igångsatt, icke böra föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Vad beträffar det förslag till detaljändringar i logen om skyddskoppympning,
vilket framlagts i förevarande proposition, har utskottet vid granskning
av detsamma icke funnit anledning att däremot göra någon erinran.

Utskottet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
samt

B) att motionen I: 247 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 6 april 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. O. Westman, Lindhagen*, P. Sandström*
och Norman, fröken Hesselgren* samt herrar Olof Carlsson, Larsson i Brålanda*
och Karl Bodin;

från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården, Wallerius,

Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan, Sandström i
Nyland och Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

För min del kan jag icke slå mig till ro med förhoppningar på en ny kommittés
utredningar. Den avlöser andra, vilka ej mäktat taga initiativ till något
klargörande i idé eller praktik.

Sakens natur och erfarenheterna.

På grund av sakens natur och egna erfarenheter är jag i likhet med många
föräldrar och andra människor anhängare av tvångsvaccinationens avskaffande.
Vi behöva inga vidare utredningar. Den som ej går till grunden av tingen får
för övrigt aldrig någon fred och således icke heller riksdagen. Röster för
en sådan uppfattning böra, synes mig, göra sig hörda i riksdagen redan nu.
Till äventyrs kan det i någon mån tjäna som ett givakt även för den senaste
nu anbefallda utredningen.

Ett litet barn är ju ett ömtåligt ting, nyskapat som det framkommer ur
naturens hand. Det lär genast läggas i bomull och vårdas sedan såsom det
ömtåligaste av allt. Det kan väl då knappast vara annat än en förbrytelse
mot naturen, örn på dessa varelser i deras spädaste ålder inympas ett giftämne,
ett främmande snuskeri, som koppvaccinen i själva verket blir i ali synnerhet
i en sådan späd kropp.

Vi föräldrar ha i vida kretsar sorgliga erfarenheter om denna påflugenhet.
Själv har jag en flicka och en gosse, som vid födseln och innan de drabbades
av vaccinationen voro de friskaste och rosigaste barn man kan tänka sig. Efter

Andra lagutskotfets utlåtande Nr 20; reservation. 9

vaccinationen, som vi av instinkt dröjde med i det längsta tillåtna, blevo de
som förvandlade.

Tvångsvaccineringen av alla barn är något av en dogmbildning hos den officiella
läkarkonsten. Den inläres vid de medicinska högskolorna, anammas blint
av lagstiftningen, tillämpas ointresserat av administrationen, och blir sålunda
allenarådande. Vederbörande, de så kallade sakkunniga myndigheterna, ha
föga beflitat sig örn att reflektera över det onaturliga i ett sådant tilltag.

Lika obenägna ha de varit att överväga farorna därav för människomaterialet.
Vaccineringen har nämligen även ett debetkonto. Nu har det officiellt
upptäckts, att hjärnhinneinflammation även med dödlig utgång kan bliva och
blivit en följd av vaccineringen. Detta var ett hårt slag för lärosatserna. Man
har ock börjat medgiva, att även andra sjukdomar kunna följa. En registrering
av dem föreligger i statens offentliga utredningar 1932: 37, sid. 66 och
följande. Denna registrering har framlagts under rubriken »Olägenheter och
icke önskvärda följder av vaccinationen». Bland dessa följder upptagas för
olika fall även dödsfall. Det är icke uteslutet, att följdsjukdomarna kunna
vara legio och kunna lägga grund till sjukligheter ända in i sena ålderdomen.
Det förhåller sig också kanske så, att giftet angriper, liksom skedde med
spanska sjukan 1918, företrädes de kraftigaste individerna. Åtminstone voro
mina barn särdeles kraftiga.

Någon mening kan under sådana förhållanden ännu mindre finnas i att
tvångsvaccinera hela nationens spädbarn utan att någon koppepidemi föreligger.
I vår tid med sina hygieniska anordningar och tekniska framsteg i
övrigt är det väl nog att tillgripa isoleringsåtgärder, när ett insjuknande i smittkoppor
konstaterats. Det har ju ock skett och uteslutande med framgång.
Oförsvarligt är det i varje fall att gå till en sådan överdrift, som den allmänna
tvångsvaccineringen av barn innebär.

De ovannämnda framstegen ha vidare fört med sig, att i sådana trakter av
jorden, där dylik civilisation genomförts, ha de gamla epidemiernas frekvens
och styrka upphört eller försvagats. Man använder ju icke heller på andra ännu
fortlevande epidemier, särskilt barnsjukdomar, något liknande universellt förfarande.
Det ligger något av gammal digerdödshypnos över barnvaccinationen
i en upplyst tid.

Ett sådant förhastande är så mycket mindre påkallat, som ju inympningen
ej skyddar för mer än en kortare tid. Därför lia också tvångsvis föreskrivits
revaccineringar av värnpliktige med flera. Även denna revaccination har sorgliga
följder, som kunna konstateras av offren, vänner och anförvanter men,
såsom det förefaller, mindre beaktats av myndigheterna.

Lagstiftningen i ämnet har nu för övrigt tack vare föräldrars anlopp och
livets varningar upplösts till ett sammelsurium. Samvetsklausulen innefattar ju
ett avståndstagande från ympningens vetenskapliga nödvändighet. Dess tillämpning
är dessutom förbunden med mycket besvär för den enskilde och
underkastad administrativt godtycke. Detta har i sin tur lett till självtagen frigörelse
från vaceinationstvånget. Föräldrarna strejka och myndigheterna anse
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 20. 724 34 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; reservation.

mångenstädes för bäst att icke blanda sig i denna folkrörelse. I vissa trakter
lära på detta sätt två tredjedelar av barnantalet förbliva ovaccinerade.

Under alla dessa förhållanden bör väl tiden nu omsider vara inne för vaccinations-
och revaccinationstvångets avskaffande, åtminstone såsom allmän regel.

Den senaste kommittén.

Att regeringsmakten nu tagit mod till sig och tillsatt en ny utredning, synes
väsentligen bero på, att majoriteten i Karolinska institutets lärarkollegium uttalat
betänkligheter emot ympningstvånget genom upptäckten av hjärnhinneinflammation
såsom följdsjukdom i åtskilliga fall. Kollegiet menar att tvångsympningen
därför till äventyrs kunde ersättas med andra åtgärder. Kollegiet
nämner dock ingenting örn de andra följdsjukdomarna. Men det vill ha en allsidigare
belysning av ämnet än som skett i det näst föregående sakkunnigebetänkandet.
Förr anser sig kollegiet icke kunna intaga en slutlig ställning till
dess förslag.

Medicinalstyrelsen åter ställer sig avvisande mot en dylik ansats till
kätterier. Den säger sig icke hysa någon som helst tvekan i fråga örn det
nödvändiga i tvångsvaccineringens bibehållande. Därför borde också kontrollen
över skyddskoppympningen stärkas. Den låga ympningsfrekvensen i
somliga trakter av landet vore ett synnerligen betänkligt missförhållande.
Emellertid vill styrelsen ej motsätta sig Karolinska institutets förslag om ny
utredning. Styrelsen betonar att denna bör verkställas genom medicinskt sakkunniga,
representerande olika uppfattningar. Emellertid sviktar styrelsen i
sitt strax förut uttalade principiella ståndpunktstagande och motser att den
nya undersökningen möjligen skulle kunna leda till det resultat »att barnvaccinationen
icke längre anses ha den betydelse att den bör bibehållas».

I anslutning till medicinalstyrelsen har socialministern i regeringen förordat,
att utredningen till övervägande grad anförtros åt medicinskt sakkunniga.
Statsrådet har sedan enligt regeringens uppdrag av den 23 februari 193-1
tillkallat såsom sakkunniga tre läkare och två lekmän. De två senare äro
liksom i alla kommittéer knappast sakkunniga redan vid inträdet i kommittén.
Men de få tillfälle att där sätta sig in i saken och sedan oberoende av lärosatser
använda det vanliga sunda förnuftet, som ju innefattar den främsta sakkunniga
faktorn i livets förhållanden.

Emellertid är ju uppenbart, att kommittén blivit för ensidigt sammansatt.
Medicinalstyrelsens anvisning hade icke bort tagas för god. Kommittén — jag
kallar den så — bör kompletteras även med den homeopatiska läkarekonstens
rika erfarenhet just på detta område. Och likaså med en i ämnet studerad
representant från den folkliga antivaccinationsrörelsen. Därigenom skulle ock
de två neutrala lekmannaledamöterna få en mångsidigare grund för sitt bedömande.

Riksdagen bör således enligt min mening även begära en sådan komplettering.
Ett prejudikat finnes. På motion av mig beslöt riksdagen år 1920 hos
regeringen begära, att i en tillsatt lapplagskommitté även insattes lappar.
Denna hemställan godtogs av regeringen. Det finnes säkerligen flera lämpliga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20; reservation. 11

personer, som kunde ifrågakomma vid en sådan komplettering. .Tåg nämner
endast två namn, örn vilka jag äger kännedom.

Såsom representant för den homeopatiska läkekonsten kan ifrågasättas
fröken Klara Franzén i Ulriksdal. Hon har en ingående praktik i följderna av
vaccinationstvånget och är erkänd som en av landets främsta i den homeopatiska
vetenskapen utbildade och praktiserande företrädare. Även många
läkare ha hos henne sökt hot för sig och i all synnerhet för sina familjer för
sjukdomar, som den allopatiska läkekonsten ej haft någon makt över. Och
boten har i stor utsträckning här som inom annan enahanda praktik icke uteblivit.
.Tåg hänvisar kommitterade till hennes föredrag i ämnet, kallat väckelserop,
i Musikaliska akademien den 25 februari 1923 och i Kristliga föreningens
för unga kvinnor föreläsningslokal den 25 november 1933. Båda ha
utkommit av trycket.

Såsom representant för den folkliga antivaccinationsrörelsen tillåter jag mig
nämna kyrkoherden V. Vallberg i Indal, som under en lang tid ägnat sig at
vaccinationsfrågan. Bland annat hänvisas till hans skrifter 1932 örn »vaccinationens
värde och vådor» och 1933 »Vaccinationskommittén granskad», bada
utgivna på Nordiska samfundets förlag.

Jag har även under ögonen en broschyr betitlad »Vaccination och Smittkoppor.
Kritik av ett föredrag på Arbetareinstitutet i Stockholm av fil. d:r
K. G. Dernby. Av P. Rockström, tandläkare.» Den är tryckt 1924 på Wännerholm
& Béwes tryckeri i Göteborg. Den kan kanske också vara av värde för
kommittén eller åtminstone för dess lekmannarepresentanter.

Hemställan.

På grund av vad sålunda anförts yrkas beträffande utskottets utlåtande
under punkt B:

1. att riksdagen ville i sammanhang med skrivelsen om propositionens bifallande
uttala som sin uppfattning, att tiden nu bör vara inne för ett allvarligt
övervägande av vaccinationens och revaccinationens avskaffande, åtminstone
såsom regel;

2. att riksdagen ville tillika särskilt hemställa, att kommittén kompletteras
med två nya medlemmar, nämligen en representant för den homeopatiska läkekonstens
erfarenheter i ämnet och en representant för den folkliga antivaccinationsrörelsens
synpunkter.