Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1934 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k.
enhet sprisföret agen inom detaljhandeln m. to.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fem inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 13 av herr Wohlin m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 27 av herr Jacobsson to. fl., nr 28 av herr Meyerhöffer m. fl., nr 30 av herr
Hagberg i Malmö to. fl. samt nr 501 av herrar Wallén och Nyblom.

I motionerna 1:13 och II: 30, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla dels örn en allsidig, förutsättningslös
utredning skyndsammast möjligt angående de ekonomiska och sociala
verkningarna här i landet av tillvaron av de s. k. enhetsprisf öre tagen inom
detaljhandeln, varvid uppmärksamheten även borde skänkas åt denna företagsforms
inverkan på svensk kvalitetsproduktion, dels ock, därest denna utredning
därtill kunde giva anledning, örn förslag till åtgärder ägnade att motverka
enhetsprissystemets icke önskvärda följder.

I motionen II: 27 har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att en skyndsam utredning måtte företagas angående de s. k.
enhetsprisaffärernas ekonomiska och sociala inverkan på näringslivet samt angående
åtgärder mot desamma.

I motionen II: 28 har föreslagits, att riksdagen för sin del måtte besluta antaga
följande förslag till

»L a g

om förbud mot öppnande och utvidgning av s. k. enhetsprisaffiirer.

Med enhetsprisaffär förstås i denna lag varje företag, som för försäljning
i minut till salu håller ett flertal ej samhöriga varuslag uteslutande eller till
övervägande del i ett eller flera bestämda standardprislägen.

§ 2.

öppnande av nya och utvidgning av bestående enhetsprisaffärer förbjudes.

§ 3-

Den, som i strid mot denna lag öppnar eller utvidgar enhetsprisaffär, straffes
med dagsböter, varjämte de olovligen saluhållna varorna dömas förbrutna.

§ 4.

Den som under tid, då han för förseelse emot denna lag är under tilltal
ställd, samma förseelse fortsätter eller förnyar, skall, när han därtill lagligen

Bihang till riksdagens protokoll 198Jf. 9 sami. % avd. Nr 18. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

förvunnen varder, fällas, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han
därav undfått del, till de böter, som för förseelsen äro bestämda.

, § 5.

Å olovligen saluhållna varor må allmän åklagare lägga beslag.

Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses
förfallet.

Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden
för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egendom
är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt
särskilt är stadgat; och skall örn insättning i bankinrättning vidare gälla vad
i 160 § utsökningslagen sägs.

§ 6.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

§ 7.

Denna lag träder genast i kraft och gäller t. o. m. den 31 december 1935. Å
förseelse, som under lagens giltighetstid begåtts, skola jämväl efter utgåendet
av nämnda tid tillämpas i lagen meddelade bestämmelser.»

I motionen II: 501 slutligen har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning rörande de samhällsskadliga verkningar
av illojal konkurrens från s. k. enhetsprisföretag, som hota den enskilda
handelns och hantverkets bestånd och utveckling.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Utskottet har berett vissa företag och sammanslutningar tillfälle att yttra
sig över de förevarande motionerna, nämligen Enhetspris aktiebolaget Epa,
Tempo aktiebolag, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverksorganisation och svenska handelsarbetareförbundet.
Yttranden hava inkommit från samtliga nu nämnda företag
och sammanslutningar och finnas såsom bilagor A—G fogade vid detta
utlåtande. Utskottet tillåter sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.

I förevarande ämne hava vidare skrivelser inkommit till utskottet dels
från föreningen Gefle köpmän ävensom Gefle köpmannaförening, dels ock
från vissa företag, som leverera varor till enhetsprisaffärer, nämligen Bröderna
Engblom & C:o borst- & penselfabrik i Kristinehamn, E. Ericssons kokkärlsfabrik
i Hovsta, Aktiebolaget tång & verktyg i Eskilstuna samt Aktiebolaget
Fåglaviks glasbruk i Göteborg.

I en vid 1933 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 397, hemställde
herr Wallén, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla
örn utredning enligt lagen örn undersökning av monopolistiska företag eller
på annat sätt rörande trustartade företag, som genom illojal konkurrens hotade

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

den enskilda handelns och hantverkets bestånd. I motiveringen till motionen
omnämndes bl. a. s. k. enhetsprisaffärer.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vars behandling motionen
hänvisades, inhämtade yttrande över densamma av kommerskollegium samt
från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Kooperativa förbundets
styrelse, Sveriges köpmannaförbund och styrelsen för Sveriges liantverksorganisation.

I utlåtande, nr 4, yttrade tillfälliga utskottet:

Den föreliggande motionen riktar sig mot en viss art av företag på detaljhandelns
område, vilka företag av motionären benämnas trustartade och som
genom illojal konkurrens skulle hota den enskilda handelns och hantverkets
bestånd och utveckling. Av motiveringen att döma torde emellertid de avsedda
företagen lämpligare böra betecknas som mångfilialföretag. I varje fall synes
det utskottet uppenbart, att förutsättningar saknas för ett ingripande, gentemot
dessa företag enligt 1925 års lag angående monopolistiska företag, vilket även
framhållits i flertalet av de över motionen avgivna yttrandena. Ej heller har
det i motionen visats eller ens gjorts troligt, att ifrågavarande .företag bedriva
»illojal konkurrens» i den bemärkelse, som skäligen bör kunna inläggas i detta
uttryck.

Skulle emellertid motionären med det i motionen anförda avse några särskilda
monopolistiska företag, trots att detta icke blivit på något sätt utsagt i
motionen, må erinras, att framställning örn undersökning enligt ovannämnda
lag av dylikt företag kan göras direkt till Kungl. Maj :t av den, som önskar, att
en sådan undersökning skall komma till stånd. En befogad framställning på
detta område lärer icke kunna av Kungl. Maj :t avvisas, från vilket håll framställningen
än göres. I de fall, då illojal konkurrens bedrives, äger vidare en
var, som därav drabbas, att genom anmälan till åtal åstadkomma rättelse. I
båda nu anförda hänseenden är en hänvändelse till Kungl. Majit från riksdagens
sida alltså icke betingad.

Såvitt utskottet kunnat finna, torde motionen egentligen åsyfta ett införande
i gällande näringsfrihetslagstiftning av restriktioner med avseende på
rätten att öppna filialer. Redan av formella skäl torde det emellertid vara
uteslutet att med utgångspunkt från den föreliggande motionen till behandling
upptaga detta spörsmål, varjämte utskottet får erinra, att frågan örn en revision
av nämnda lagstiftning varit föremål för ingående överväganden så sent som
åren 1931 och 1932, men att någon inskränkning av nu antydd art därvid
icke ansetts böra ifrågasättas.

Tillfälliga utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon
andra kammarens åtgärd. Denna hemställan bifölls av kammaren.

Enhetspris aktiebolaget Epa har för närvarande tio affärer här i landet,
tre i Stockholm samt en i var och en av städerna Hälsingborg, Västerås, örebro,
Lund, Halmstad, Eskilstuna och Borås. Tempo aktiebolag har nu tre
affärer, i Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt vad utskottet från de båda
företagen inhämtat, hava de för avsikt att inom den närmaste tiden utöka sin
verksamhet genom att öppna nya filialaffärer, Enhetspris aktiebolaget Epa i
Malmö samt Tempo aktiebolag i Norrköping, Hälsingborg, Jönköping, Uppsala
och Gävle. Avtal om anordnande av lokaler för sistnämnda bolags affärer
hava enligt uppgift av bolaget träffats under åren 1932 och 1933.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottet.

I de föreliggande motionerna ävensom i vissa av de utlåtanden, som inkommit
till utskottet, har i fråga örn de s. k. enhetsprisföretagen anförts, att deras
verksamhet i ett flertal olika hänseenden skulle medföra skadliga verkningar
av social och ekonomisk natur. Härutinnan har särskilt framhållits,
att den enskilda detaljhandeln skulle mycket svårt skadas av konkurrensen
från enhetsprisföretagens sida. Uti de yttranden, som avgivits till utskottet
av de båda enhetsprisföretagen i vårt land, Enhetspris aktiebolaget Epa och
Tempo aktiebolag, ävensom av Sveriges industriförbund och svenska handelsarbetareförbundet
har framlagts material i syfte att vederlägga vissa av de
i motionerna och annorledes framställda påståendena örn de ofördelaktiga
sociala och samhällsekonomiska verkningar, som skulle förorsakas av enhetsprisföretagen.

Då enhetsprisföretagen äga en avsevärd betydelse för vårt näringsliv, finner
utskottet en allsidig och förutsättningslös utredning i fråga örn deras
verkningar, framför allt inom handelsomsättningens och produktionens område,
påkallad. Vid denna utredning synes bland annat undersökning böra verkställas
därom, huruvida varor, som äro av mindervärdig beskaffenhet eller
som tillverkats i utlandet, försäljas hos enhetsprisföretagen i större utsträckning
än vad som är fallet inom annan detaljhandel.

I motionen II: 28 har framförts det yrkandet, att en lag örn förbud mot öppnande
och utvidgning av enhetsprisaffärer omedelbart skall antagas. Här är
emellertid enligt utskottets mening fråga örn ett synnerligen invecklat lagstiftningsproblem,
som i varje fall icke torde kunna lösas utan att dessförinnan
en utredning av det slag, som utskottet ovan angivit, blivit verkställd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning angående de sociala och ekonomiska
verkningarna, särskilt inom handelsomsättningens och produktionens
områden, i vårt land av s. k. enhetsprisföretag inom detaljhandeln
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda;

B) att motionerna I: 13, lii 27, lii 30 och lii 501 måtte
anses besvarade genom vad utskottet under A) hemställt;
samt

C) att motionen lii 28 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1934.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, Sam Larsson*, Gustaf
Tamm*, P. Sandström, Norman, Olof Carlsson och Karl Bodin;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Johanson i Hallagården,
Pettersson i Hällbacken, Holmström och Hansson i Trollhättan, fru Nordgren
samt herr Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Hage, Norman, Hansson i Trollhättan och Pettersson i Hällbacken,
vilka yrkat avslag å motionerna.

2) av herr Holmström, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»I de föreliggande ----inom annan detaljhandel.

Om riksdagen beslutar, att utredning skall verkställas angående enhetsprisaffärerna,
kan man vänta, att en forcerad nyetablering av sådana affärer kommer
att ske i hela landet under den tid utredningen pågår. Epasystemet kan
därigenom vinna en sådan omfattning, att ett framtida ingripande i restriktiv
riktning blir försvårat. Vid det fall att utredningen skulle resultera i förbud
endast mot nyetablering men icke för redan befintliga affärer, kan underlåtenhet
att nu utfärda ett temporärt förbud äventyra utredningens värde.
Det ligger även i sakens natur, att en utredning kan företagas i större lugn, örn
enhetsprisaffärerna, i avvaktan på densammas resultat, bibehållas allenast i
nuvarande utsträckning.

Med hänsyn härtill anser utskottet, att under den pågående utredningen ett
temporärt förbud för nyetablering av enhetsprisaffärer och utvidgning av redan
befintliga är väl motiverat.

Såsom i motionen II: 27 framhålles hava såväl temporära som permanenta
förbud införts bl. a. i Schweiz, Österrike och Tyskland. Därjämte har förbud
införts i Tjeckoslovakiet enligt lag av den 22 december 1933. Och helt nyligen,
den 9 mars, har franska deputeradekammaren med 588 röster mot 2
beslutat, att samtliga enhetsprisaffärer i Frankrike skola stängas. För stängningen
har en frist av 3 månader fastställts. Denna frist är avsedd att lämna
Epa-affärerna möjlighet till omorganisation till vanliga försäljningsbutiker.

Ett sådant förbud är nu så mycket mer påkallat i Sverige, då efter Epaaffärernas
försvinnande på kontinenten de utländska Epa-leverantörerna, som
där förlorat sina marknader, kunna tänkas komma att koncentrera sitt intresse
på Sverige.

Några betänkligheter från riksdagens sida att nu omedelbart besluta örn en
lag innebärande ett sådant förbud torde icke behöva finnas, då ju lagen är
avsedd att temporärt gälla endast under den tid, under vilken utredningen pågår.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen —---kan föranleda;

B) att motionerna I: 13 —---hemställt; samt

C) att riksdagen med anledning av motionen II: 28 måtte för
sin del besluta att antaga i motionen föreslagen lag.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

7

1) ENHETSPRIS AKTIEBOLAGET EPA; SKRIVELSE.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan undertecknat bolag genom utskottets skrivelse av den 2 februari beretts
tillfälle att inkomma med yttrande över i riksdagen väckta och till utskottet
remitterade motioner rörande de s. k. enhetsprisaffärerna, får bolaget härmed
vördsamt överlämna bifogade utlåtande och hemställa att däri framförda synpunkter
beaktas vid utskottets behandling av motionerna.

Göteborg den 16 februari 1934.

ENHETSPRIS AKTIEBOLAGET EPA.

H. G. Turitz.

2) ENHETSPRIS AKTIEBOLAGET EPA; UTLÅTANDE.

Om enhetsprisaffärerna samt deras ekonomiska och sociala verkningar.

1. Inledning.

Under loppet av den mansålder, som förflutit sedan de sista resterna av det
gamla skråväsendet år 1864 avskaffades, har med den fria konkurrensens livgivande
inflytande praktiskt taget hela den storindustri grundats och uppbyggts,
vilken för närvarande utgör en av grundvalarna för vårt lands ekonomi.

Handeln har ävenledes under samma tid starkt utvecklats. Med det ömsesidiga
beroende, som präglar förhållandet mellan handel och industri, borde
utvecklingen inom dessa bägge näringsgrenar förlöpa parallellt. Så har emellertid
icke till alla delar varit fallet. Ur skilda synpunkter utvisa handel och
industri i dag väsentligt olika faser i utvecklingen. Framför allt gäller detta
den del av handeln, som förmedlar varorna för den inhemska konsumtionen.

Medan såväl exportindustrien som hemmaindustrien under de senaste decennierna
utvecklat ett målmedvetet arbete med att standardisera och rationalisera
tillverkningen för att därigenom nedbringa sina omkostnader, har inom
detaljhandeln först under de senaste åren en liknande strävan börjat göra sig
märkbar. Möjligheterna för detaljhandeln att så som den nu är organiserad
genomföra en mera ekonomisk distribution äro emellertid underkastade den
begränsning, som följer av decentralisation och splittring. Inom skilda områden
av detaljhandeln gör sig därför numera en utpräglad koncentrationstendens
gällande, vilken kommit till uttryck endera i olika former av storföretag
eller i en intimare samverkan mellan likartade mindre företag. Genom
denna koncentration syftar man till att tillgodogöra sig de organisatoriska för -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13; bilagor.

delar, som stordrift i sig själv kan medföra, framför allt dess möjligheter till
en vidare utveckling inom varudistributionen av den rationalisering, som genomförts
inom produktionsprocessen. Ett av de mest konsekventa uttrycken
för dessa strävanden äro vid sidan av de kooperativa affärerna de för tre år
sedan i Sverige introducerade enhetsprisaffärerna.

En enhetsprisaffär är i vidsträcktaste bemärkelse varje affär, som arbetar
med ett fåtal bestämda prislägen. Sådana affärer kunna förekomma inom alla
branscher av detaljhandeln. Vanligen begränsas emellertid begreppet enhetsprisaffär
till företag av varuhuskaraktär med en mångfald varugrupper och
med ett mindre antal företrädesvis låga prisklasser. Såsom exempel på dessa
varugrupper må anföras följande förteckning över avdelningarna inom Enhetsprisaktiebolaget
Epa.

1. Sybehör och kortvaror; 2. tapisseri- och modevaror; 3. strumpor och tricotage;
4. herrartiklar; 5. lädervaror och tofflor; 6. parfymeri- och toalettartiklar;
7. bijouteri; 8. a) galanteri-; b) silvervaror; 9. hushållsartiklar och
kokkärl; 10. glas och porslin; 11. a) putsmedel; b) grövre borstvaror och trävaror;
12. pappersvaror och fotoartiklar; 13. leksaker och julgransprydnader;
14. a) verktyg och elektriska artiklar; b) grammofonskivor; 15. tyger; 16.
handdukar, duktyger, näsdukar, badartiklar; 17. gardiner, mattor och vaxduk;
18. fröer och lökar; 19. konfektyrer; 20. livsmedel; 21. bar.

Ytterligare kännetecken på dessa företag är, att affärerna i regel äro inordnade
i ett mångfilialsystem med en central administration och framför allt
en central inköpsorganisation. Antingen äro därmed affärerna helt ägda av
ett och samma företag eller formellt fristående men genom frivilliga avtal för
sina inköp knutna till en gemensam inköpscentral. Till den förstnämnda typen
höra de tvenne enhetsprisföretag, som äro verksamma i Sverige, nämligen Enhetspris
A.-B. Epa och Aktiebolaget Tempo.

2. Enhetsprisaffärernas uppkomst och utveckling''.

Man har i den offentliga debatt, som pågått rörande enhetsprisaffärerna,
velat göra gällande, att de tillkommit för att utnyttja den depression, som för
närvarande råder över hela den civiliserade världen och den tendens till billigare
inköp, som i samband härmed gör sig gällande. Motionärerna hava
visserligen, framhållit, att denna företagsform sedan ett antal år praktiserats
flerstädes i utlandet. I fortsättningen uppehålla de sig emellertid endast vid
de länder, där enhetsprisaffärerna endera icke alls förekomma eller där de
äro av relativt sent datum. Vägledande för dem vid valet av åberopade länder
har varit den i respektive länder genomförda lagstiftningen.

Amerika.

Såsom företagsform och såsom uttryck för en bestämd idé hava enhetsprisaffärerna
varit i verksamhet i 55 år. Den första affären öppnades nämligen
redan år. 1879 av F. W. Woolworth i Amerika, vilken sedermera utvecklat såväl
sin idé som sitt företag, så att det för närvarande är ett av Amerikas
största. Den starkaste utvecklingen inom denna koncern faller under tiden
efter 1912. Nämnda år ägde en sammanslutning rum av sex enhetsprisföretag,
varigenom under Woolworths ledning inordnades icke mindre än 596
affärer med en total omsättning av i runt tal 60 miljoner dollars. Såväl
antalet affärer som omsättningen ha sedan dess oavbrutet ökats och uppgick
1931 till i runda tal respektive 1,800 stycken och 310 miljoner dollars. Anmärkningsvärt
ä.r, att Amerika under denna tid hunnit uppleva ett världskrig,
en stark högkonjunktur och en kris av förödande natur. I koncernens omsättningssiffror
spårar man bäst av dessa frenne företeelser krisen, vilken verkat

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

9

därhän, att den under 20 år fortskridande omsättningsökningen tenderat att
avstanna. För den inom vissa kretsar förfäktade meningen, att enhetsprisaffärerna
äro depressionsföreteelser ge dessa siffror icke fog. De tyda snarare
på ett motsatt förhållande.

Jämsides med Woolworthkoncernen har ett stort antal liknande affärer uppstått
i Amerika. År 1931 beräknade man antalet företag till 780, antalet affärer
till omkring 8,200 och deras omsättning till i runt tal 1.6 miljarder
dollars. I förhållande till den totala detaljhandelsomsättningen har enhetsprisaffärernas
andel beräknats utgöra 1.8 %. Till denna relativt ^blygsamma andel
i totalförsäljningen har man alltså kommit efter en femtioårig utveckling.

England och Tyskland.

I Europa blev England det land, till vilket enhetsprisidén först överflyttades.
År 1909 grundade Woolworth därstädes sitt första dotterföretag på europeisk
botten, vilket företag kunnat uppvisa samma lysande utveckling som
dess amerikanska förläggare. Enbart Woolworthkoncernen, vars aktier numera
i stor utsträckning äro placerade i England, driver i England enligt
senaste uppgift 529 affärer.

Örn man bortser från England, så har i Europa spridningen och utvecklingen
av enhetsprisaffärerna koncentrerats till tiden efter 1925. Det råder
knappast någon tvekan örn att icke denna de europeiska enhetsprisaffärernas
evolutionsperiod skulle lia infallit långt tidigare, örn icke världskriget för
stora delar av Europa avbrutit förbindelserna med det land, varifrån man räknar
dessa affärers ursprung, och dessutom kommit samhällets och näringslivets
intressen att knytas till problem av annan natur och större räckvidd än
rationaliseringssträvandena inom varudistributionen under fredstid.

I och med de internationella förbindelsernas återknytande efter fredsslutet
inträffade emellertid en period, under vilken amerikanska idéer och tänkesätt
kommo att utöva ett mycket starkt inflytande på förhållandena i Europa. Till
olika länder — icke minst till Sverige —- överfördes därigenom erfarenheter
och impulser, vilka bland annat bidrogo till att skapa en högkonjunktur för
det industriella standardiserings- och rationaliseringsarbetet. Liksom i Amerika
ledde detta arbete till en högt uppdriven produktion av för folkets stora
massa avsedda, billiga konsumtionsvaror, för vilka en stegrad efterfrågan samtidigt
skapats, delvis på grund av den tendens till större likformighet i behovstäckningen,
som likaledes efter amerikanskt mönster började göra sig gällande.

I Tyskland, där man kanske tidigare än i andra länder varseblivit enhetsprisaffärernas
möjligheter till billigare distribution av dessa artiklar, ställde
man sig likväl någon tid tvekande. Först i och med Woolworthkoncernens åtgärder
i syfte att etablera sig även i Tyskland gavs impulsen till en starkare
utbredning av enhetsprisaffärerna därstädes. Detta skedde år 1925 och 1926,
då de tvenne första tyska företagen av denna art började sin verksamhet, närmast
följda år 1926 av ett dotterföretag till den amerikanska Woolworthkoncernen.
Styrkan av det behov som förelegat ger sig klarast tillkänna genom
den oerhörda snabbhet, varmed rörelsen utvecklades. Hedan 1927 funnos
sålunda 65 affärer och i slutet av 1931 räknade man med över 400. Omsättningen
torde uppgå till omkring 300 miljoner mark, vilket motsvarar omkring
1.2 % av den totala detaljhandelsomsättningen.

Förutom till England och Tyskland har enhetsprisidén spritt sig och gynnsamt
utvecklats i Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Sverige, Schweiz,
Tjeckoslovakiet och Österrike. Några siffror över utbredningen inom dessa
länder ha icke stått till förfogande med undantag för Sverige.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

Sverige.

I Sverige etablerades denna företagsform på hösten 1930, — icke 1931, såsorn
i första kammarens motion nr 13 oriktigt angivits — då Enhetsprisaktiebolaget
Epa öppnade sina första affärer i Örebro, Västerås och Stockholm. De
kretsar, som vilja göra gällande, att enhetsprisaffärerna äro en kristidsföreteelse,
hava funnit ett stöd för sin uppfattning i den omständigheten, att tidför
deras introduktion i Sverige sammanföll med tiden för de första
allvarliga återverkningarna i Sverige av den internationella krisen. Att en
sådan uppfattning icke kan vara riktig, torde vid närmare eftertanke stå fullt
klart, dels med anledning av vad som i utlandet förekommit, dels också därigenom,
att de första förberedelserna till ett dylikt storföretag av för vårt land
nytt slag självfallet^måste vara vidtagna långt innan verksamheten kunde påbörjas.
Planerna på ett efter rationella principer bedrivet enhetsprisföretag
uppkommo i själva verket redan 1928 i samband med de studier och undersökningar
av denna affärsform, som då bedrevos av en representant för den ena
av de bägge firmor, vilka sedermera gemensamt togo initiativet till rörelsens
introduktion här i Sverige. När planerna sattes i verket, skedde det visserligen
under konsultativ medverkan av ett av de största tyska företagen på området.
Förebilden har emellertid för Sverige liksom för övriga länder varit de
amerikanska^företagen, däribland främst men icke enbart Woolworth.

När det, såsom skett i första kammarens motion nr 13, framhölls att etablerandet
av de svenska enhetsprisaffärerna skedde under utländsk ekonomisk och
organisatorisk medverkan, ligger däri en betänklig och beklaglig oriktighet. På
samma sätt förhåller det sig med det påstående, som gjorts i andra kammarens
motion nr 27, att,bakom de svenska enhetsprisaffärerna »stå storkapitalistiska
intressen, vilka åtminstone vad Epabasarerna beträffar torde ha internationella
förgreningar».

. Bägge dessa uppgifter om närvaron av utländska intressen lia vid flerfaldig^
tillfällen vederlagts. En dementi har även direkt framförts till en av
motionärerna. Att de trots detta läggas fram för riksdagens övervägande, måste
väcka starka betänkligheter, så mycket mer som man måste förutsätta, att
även övriga motionärer förskaffat sig kännedom örn de frågor, varom de väckt
förslag, ävensom att riksdagen icke önskar grunda sina beslut på oriktiga förutsättningar.

Enhetsprisaktiebolaget Epa är och har alltid varit ett fritt svenskt företag
med svenskt kapital och berett att lojalt fullgöra samma skyldigheter som övriga
svenska företag äro underkastade. Det borde för den skull även kunna
göra anspråk på att bli föremål för samma förmåner som andra svenska företag.
För en objektiv syn ligger i ett sådant krav ingenting orimligt, vilket dock
icke hindrat vissa organisationer att, såsom senare skall beröras, med självtagen
rätt koncentrera sin verksamhet på att förhindra dess uppfyllelse.

Enhetsprisaf får enias gränser.

. Att ett behov i Sverige liksom utomlands förelegat och ännu föreligger av en
distributionsform, som i likhet med enhetsprisaffärerna kunna till konsumenterna
utan onödigt betungande kostnader överflytta de billiga konsumtionsartiklarna,
detta bevisas bäst — örn man överhuvud taget vill tillerkänna de ekonomiska
lagarna någon giltighet — av den framgång som dessa affärer haft i
Sverige. Just denna framgång, vars reella, av ekonomiska lagar bestämda
grund man inom vissa intressegrupper icke vill förstå — eller i varje fall erkänna,
— har givit upphov till en av masspsykos influerad fruktan för att enhetsprisaffärerna
skulle komma att erövra större delen av vårt lands detaljhandel.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

11

Ingenting kunde vara mera felaktigt än att låta dessa farhågor, för vilka fantasien
men icke verkligheten skapat underlaget, utöva inflytande på de lagstiftande
myndigheternas ställning till detta problem. Ovan har framhållits
att i Amerika, där en femtiofemårig erfarenhet hunnit samlas på detta område,
enhetsprisaffärerna visserligen vunnit en till antalet mycket stark utbredning
men att deras samlade andel i den amerikanska detaljhandeln i trots härav endast
uppgått till 1.8 %. I Tyskland uppgick janima andel efter fyra års utveckling
till 1.2 %. I Sverige föreligger icke någon samlad uppgift över detaljhandelns
omsättning. Den har i en uppsats i Köpmannaförbundets minnesskrift
1933 uppskattats till omkring 4 miljarder, i vilket fall de svenska enhetsprisaffärernas
omsättning skulle utgöra cirka 0.6 % av det hela. Örn man
emellertid med hänsyn till den osäkerhet som vidlåder denna uppgift och de
förändringar som inträffat, sedan uppskattningen verkställdes, antar_ en så
låg undre gräns som 27a miljarder, skulle enhetsprisaffärernas omsättning endast
utgöra 1 % av det hela. _ .

Den proportionsvis hastiga framryckningen i Tyskland och Sverige finnér
sin förklaring dels i de inledningsvis berörda divergenserna i utvecklingslinjerna
för och rationaliseringsarbetet inom handel och industri, dels också däri,
att då rörelsen introducerades där, den redan för länge sedan i Amerika övervunnit
det experimentella stadiet. Den rika erfarenhet som i .Amerika sammanbragts
med avseende på organisation, planering, finansiering etc. kunde
man därför direkt bygga på, varigenom man här från början kom i gynnsammare
ställning än som eljest varit fallet. .

En vidare utveckling i samma takt är, oavsett lagstiftningens inställning,
icke sannolik. Om alla företeelser, ekonomiska och andra, gäller regeln, _ att
träden icke växa upp i himmelen. Vad beträffar enhetsprisaffärerna, vilka
man på många håll synes vilja utpeka såsom undantag från denna regel, ligger
redan i deras natur en så stark begränsning, att man har anledning acceptera
det ovannämnda amerikanska relationstalet såsom ungefärligt uttryck för den
roll, dessa affärer komma att spela även i övriga länders detaljhandel. Denna
naturliga gräns kan i det väsentliga återföras till tre orsaker, det strängt begränsade
antalet huvudsakligen låga prisklasser, det strängt begränsade, huvudsakligen
av standardvaror sammansatta varusortimentet, samt beroendet
av en till ett litet område koncentrerad stark efterfrågan på standardiserade
konsumtionsartiklar till låga priser. Lokalt äro de sålunda begränsade till relativt
större städer.

3. Enlietsprisidén.

Begränsade prisklasser.

I andra kammarens motion nr 27 framhålles »att enhetsprisaffärernas försäljningsmetoder
medföra, att de uppgöra sina kalkyler på ett annat sätt än
detaljhandlarna. En detaljist kommer fram till försäljningspriset genom att
till inköpspriset lägga en viss summa, som skall täcka hans kostnader och - i
bästa fall — lämna företagarvinst. Enhetsprisaffärerna däremot gå den motsatta
vägen. De utgå från ett visst försäljningspris, exempelvis 1 krona och
meddela sin leverantör, att han har att leverera varan till ett pris av exempelvis
75 öre.» _ .

Denna inköpsmetod utgör icke något särmärke för enhetspnsailärerna. Inom
detaljhandelsföretag, som ledas efter moderna principer^ är det ett allmänt erkänt
faktum, att man redan vid inköpet av varorna måste bilda sig en uppfattning
örn och inom vissa gränser fastställa det pris, till vilket varan skall
säljas. Dea princip, för vilken motionärerna gjort sig till tolk, bär i sin extrema
tillämpning för många affärsföretag haft en ruinerande verkan. Det vore

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

ägnat att förvåna, om riksdagen skulle göra motionärernas uppfattning
till sin. Konsumenterna taga ! regel ingen som helst hänsyn till respektive
detaljisters kostnader och ofta icke heller till fabrikanternas. Om en vara därför
prissättes med hänsyn till vederbörande företags kostnader, men utan tillbörligt
aktgivande på, vad kunderna kunna tänkas vara benägna att betala,
kommer varan att förbli.osald. Inom all modern detaljhandel strävar man därför
efter att låta försäljningspriset influera på frågan örn inköpet och på inköpspriset
i stället för såsom tidigare tvärtom. Jämsides med denna strävan
kan man jämväl inom den moderna handeln förmärka en bestämd tendens till
koncentrering av varorna till ett mera begränsat antal prisgrupper eller prislägen.
Anledningen därtill är att vissa prislägen, vilka givetvis äro olika för
olika varor, visat sig starkare än andra kunna fånga kundernas intresse.

Genom ett fastläggande på förhand av försäljningspriserna vinner man fördelen
av en starkt minskad risk för en felaktig prissättning. Därigenom förenklas
också.självfallet hela inköpsförfarandet. Det spekulativa moment, som
annars gör sig gällande genom svårigheten att vid inköpet kunna bilda sig en
uppfattning örn till vilket pris varan skall kunna säljas, bortfaller till stor del,
när inköparen från början vet försäljningspriset och därigenom också vet det
högsta pris, som affären kan betala. Även ur redovisnings- och kontrollsynpunkt
erbjuder en stark begränsning av antalet prislägen stora fördelar, vilka
emellertid här icke kunna närmare belysas, enär för detta ändamål en längre
redogörelse för ^själva redovisningssystemet skulle tarvas.

Såsom här påvisats, är det således oriktigt, att i dessa bägge hänseenden, i
likhet med motionärerna, sätta enhetsprisaffärerna i motsatsförhållande till detaljhandeln
i övrigt. Gränslinjen går snarare mellan gammal detaljhandel och
modern. Yad som avskiljer enhetsprisaffärerna är, att principerna hos dem erhållit
en mera konsekvent och mera extrem tillämpning, varigenom dessa affärer
också kunna effektivare tillgodogöra sig de därmed förenade fördelarna.

Begränsat varusortiment.

Begränsningen av varusortimentet ha motionärerna tolkat såsom uttryck för
en önskan att illojalt utnyttja det förhållandet, att standardvaror kunna säljas
billigare än andra.

»Enhetsprisaffärerna föra som bekant inga genomgående sorteringar»,
framhålla motionärerna. »De inskränka sig till att tillhandahålla blott vissa
varor, vilka av en eller annan anledning visa sig särskilt begärliga. Genom
att man sålunda koncentrerar sina inköp på ett fåtal storlekar och kvaliteter
av artiklar, uppnår man ett fördelaktigare inköpspris än den vanliga detaljhandlaren,
som måste vara sorterad och följaktligen får fördela sina inköp
på ett väsentligt större antal storlekar och kvaliteter.» »Man kan sålunda
påstå», fortsätta de, »att de kapitalstarka enhetsprisaffärerna parasitera på
den ekonomiskt väsentligen svagare enskilda detaljhandeln.» Ställd i relation
till de allmänt erkända nya riktlinjerna såväl för industrien som den moderna
handeln, röjer denna uppfattning en betydande okunnighet örn de problem,
sorn näringslivet har att lösa. Inom industrien har man för länge sedan
övergivit detta traditionsbundna fasthallande vid genomgående sorteringar,
vid mängder av storlekar och kvaliteter. Erfarenheten har där visat, att en
begränsning, en standardisering medför en sänkning av produktionskostnaderna,
som skänker respektive företag en större slagkraft. I stället för en
mängd fabriker, som var och en tillverkar en mångfald artiklar, har man
iner och mer. kommit fram till en specialisering, varigenom varje fabrik ägnar
sig åt de artiklar, som. speciellt passa för den, medan övriga artiklar överlåtas
at andra. Varje fabrikant kan därigenom bli stor på sin artikel.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

13

På samma sätt förhåller det sig inom handeln. Det traditionella vidmakthållandet
av fullständiga sorteringar leder till konserverandet av en omkostnadsmarginal,
som är för hög, som är oekonomisk och som direkt hindrar ett
överflyttande till konsumenterna av de vinster, som man inom industrien målmedvetet
strävar efter att bereda dem. Påverkad av de idéer och synpunkter,
som inom industrien vunnit allmän utbredning, har man därför även inom
den moderna detaljhandeln, oavsett formen för densamma, börjat frångå de
extrema kraven på kompletta sortiment.

Det finns för övrigt en så oerhört rik variation av mönster, modeller, färger,
kvaliteter och priser inom praktiskt taget alla av de varugrupper, med
vilka detaljhandeln arbetar, att det även för ett mycket stort företag är ekonomiskt
ogörligt att ta upp dem alla i sitt sortiment. Denna rika variation,
för vilken något verkligt behov icke föreligger och vilken för den skull är
uttryck för en oekonomisk inriktning av näringslivet på vissa punkter, har
frambragts genom den fria konkurrensen. Icke ligger det väl då någon motsägelse
i att en korrigering sker ävenledes med den fria konkurrensens hjälp?
Eftersom den absoluta fullkomligheten lika litet på detta område går att nå
som på något annat, utan varje affär, även den mest fulländade, således redan
representerar en viss begränsning och ett visst avsteg från fullständighetsprincipen,
måste man inte då ge snarare erkännande än klander åt enhetsprisaffärerna,
som genomfört samma begränsning med medveten konsekvens
för att ur densamma utvinna hela den effektivitet, som ett sådant förfaringssätt
medger? Att genom lagstiftningen förhindra utvecklingen för en
sådan distributionsform vore liktydigt med ett ingrepp i den fria konkurrensen
till skydd för dess oekonomiska överdrifter.

Snabb omsättning.

Genom denna begränsning av varusortimentet vinner man såsom motionärerna
framhållit en snabb omsättning med därav följande väsentligt minskade
lagerkostnader, räntekostnader, administrationskostnader och försäljningskostnader
i förhållande till försäljningen. De kapital, som enhetsprisaffärerna
investera i butiksinredning och teknisk utrustning äro i absoluta tal betydande.
Då de dessutom förfoga över stora lokaler ofta i de dyraste affärslägena
med åtföljande höga hyreskostnader, är en stor. omsättning ett oeftergivligt
villkor för deras ekonomiska existens. Med tillhjälp av en centraliserad,
stark kontroll över varudispositionerna har detta villkor kunnat förverkligas
på basis av en liten lagerhållning, vilken förutom de ovannämnda relativa
kostnadsminskningarna även medför en begränsning av de förlustrisker genom
varornas förstöring eller värdeförsämring, som inom vissa branscher till
och med måste hänföras till de centrala problemen. Medan en omsättningshastighet
av en ä två gånger per år, motsvarande en genomsnittlig lagringstid
av 6 till 12 månader, för detaljhandeln i övrigt snarare torde tillhöra
regeln än undantagen, kunna enhetsprisaffärerna omsätta sina lager 6 a 10
gånger örn året, vilket motsvarar en genomsnittlig lagringstid av 5 till 8
veckor.

nationell arbetsfördelning.

I rationaliseringens begrepp, såsom det numera utformats, ligger, att de
funktioner, som skola fullgöras i en arbetsprocess, specialiseras och fördelas
på skilda medarbetare, varefter utförandet av dem standardiseras i den mån
så är möjligt. Genom att inom de större detaljhandelsföretagen införa detta
begrepp vinner man en såsom ovan papekats starkt uppdriven hastighet, i
hela distributionsprocessen och en i förening därmed genomgående väsentlig
ökning av den enskilde medarbetarens prestationsförmåga.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor

Såsom exempel på vad man därvid kail uppnå, må anföras en i Tyskland
verkställd undersökning över antalet försäljningar per anställd inom enlietsprisaffärerna
och inom detaljhandeln i övrigt. Medan de undersökta privata
affärerna uppvisade ett resultat av 11 till 23 försäljningar per anställd och
dag, kunde en enhetspriskoncern rapportera omkring 200. I en av de svenska
enhetsprisaffärerna uppgick under en normal månad antalet försålda artiklar
till omkring 270 per dag och försäljare. Det säger sig självt, att försäljningskostnaderna
måste verka med väsentligt olika tyngd i affärer, som arbeta
med. så skilda sysselsättningsgrader. Till detta gynnsamma resultat
bidrager icke blott varornas egen karaktär och de billiga priserna utan i hög
grad det sätt, varpå varorna exponeras i lokalerna. De äro överskådligt ordnade
i varugrupper på diskarna med åsätta priser, så att kunderna kunna
ostört se på dem och undersöka dem utan tidsödande underhandlingar med
ett biträde. På samma ställe, där kunden ser varan och undersöker den, där
kan han sedan också betala den och omedelbart ta den med sig.

Anlitande av experter.

Differentieringen av arbetsuppgifterna ävensom arbetets omfång möjliggör
inom enhetsprisaffärerna även, att man i alla viktigare positioner kan
anställa för uppgiften speciellt skolade och erfarna experter. Av utomordentlig
betydelse är detta, i fråga örn varuinköpen. Det har från enhetsprisföretagens
vedersakare gjorts gällande, att de icke representera samma rika mått
av sakkunskap och varukännedom som övriga detaljaffärer. Handelns egen
uppfattning örn sig själv jävar mycket i detta påstående, såsom också framgår
av ett flertal uttalanden av handelns representanter i den av Sveriges
Köpmannaförbund under hösten 1933 utgivna minnesskriften. Av nämnda
förbunds dåvarande ombudsman framhölls, att detaljhandeln ofta nog blivit
en uppsamlingsplats och en tummelplats för en mängd personer, som icke
kunnat finna en framtid inom andra yrken. I ifrågavarande minnesskrift
låter samma förbunds nuvarande ombudsman publicera resultatet av en av
professor Nyström vid Columbia University i New York verkställd utredning
angående förutvarande yrken för specerihandlarna i en liten stad i Wisconsin.
Av 87 specerister hade endast 24 tidigare verkat inom branschen, endera
såsom biträden eller som självständiga företagare på andra orter. Övriga
hade rekryterats från fabriksarbetare, farmare och andra skilda yrken.
Man torde kunna förmoda, att denna utredning icke skulle lia återgivits, örn
den icke även för svensk detaljhandel ägde aktualitetsintresse. Att den bristande
sakkunskapen inom olika områden av detaljhandeln är ett överhängande
problem ger sig även tillkänna i ovannämnda köpmannaförbunds ihärdiga
strävande att med lagstiftningens hjälp införa vissa — i andra kammarens
motion nr 27 även åberopade — kompetensfordringar för nytillkommande
köpmän.

Vid sidan av den tvååriga praktik, som av köpmannaförbundet i dessa
kompetensvillkor ansetts kunna garantera en viss fackkunskap, bör man ställa
den under decennier förvärvade erfarenhet inom detaljhandelns olika fält, som
samlats inom de bägge företag, vilka i samverkan grundade det första enhetsprisföretaget
i Sverige. En objektiv jämförelse däremellan torde svårligen
kunna göras, utan att samtidigt påståendet örn den inom enhetsprisaffärerna
förmenade bristen på sakkunskap förvisades till de grundlösa beskyllningarnas
område.

Centraliserade inköp.

Icke nog med att enhetsprisaffärernas inköpscentraler utan undantag äro i
besittning av experter med en mångårig, dokumenterad kännedom örn respek -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

15

tive fack. Varje inköpare kail dessutom basera sina dispositioner på den erfarenhet
och den vidare blick, som förvärvas från ett helt filialsystem och
icke blott från en enstaka affär. Denna möjlighet till kontroll mellan flera
ur bedömningssynpunkt likartade affärer är i flera hänseenden av utomordentligt
värde.

Därigenom att enhetsprisaffärerna, såsom motionärerna anmärkt, med förbigående
av grosshandeln praktisera direkta inköp hos fabrikanterna kommer
den centrala inköpsavdelningen att även fylla grosshandelns funktioner.
Grosshandelsfunktionen är emellertid här inarbetad i företaget, varigenom
den kan direkt planera och kontrollera varusortiment och lagerhållning. Tack
vare den omedelbara kännedom örn kundkretsens växlande behov och dess
sätt att reagera, som inköpsavdelningen samtidigt kan förfoga över, kunna
varuslag och varutyper, som med hänsyn till lagringstid, svårsåldhet och
moderisk m. m. äro oekonomiska, redan från början undvikas. Man kan med
andra ord genomföra den tidigare berörda begränsningen av varusortimentet
utan att behöva först betala lärpengar i form av ränteförluster, lagringskostnader
och prisnedsättningar. Var och en som, utan att vara bunden av förutfattade
meningar, tränger denna fråga närmare in på livet, måste förstå,
att vad inköpsavdelningen i ett enhetsprisföretag främst behöver för att kunna
fullgöra sina funktioner, är urskillningsförmåga. I första kammarens motion
nr 13 göres däremot gällande, att enhetsprisaffärerna vid sina inköp utestänga
»de förmedlare, som ej kunna undvaras, när man köper med urskillning,
men väl i fråga örn massinköp, vid vilka endast priset spelar någon
roll». En dylik uppfattning kan därför endast förklaras med en bristande
kännedom örn den verkliga karaktären av det problem, som behandlas.

4. Enhetsprisaffärernas ekonomiska oell sociala verkningar.

Handeln till för konsumenterna.

Det omedelbara intrycket av de i riksdagen väckta motionerna örn enhetsprisaffärerna
är, att förslagsställarna velat mobilisera statsmakterna till
skydd för vissa begränsade kårintressen. Samtliga motioner präglas av en
fientlig inställning till konsumenterna och bortse därigenom helt från den fundamentala
förutsättningen, att handeln är till för konsumenternas skull och
icke tvärtom. Såsom en nackdel anges, att enhetsprisaffärerna uppvisa en
lägre omkostnadsprocent än andra nu gängse handelsformer. Såsom en nackdel
anges den omständigheten, att enhetsprissystemet innebär en förenkling
av varudistributionen med därav åtföljande mindre behov av arbetskraft. Såsom
en nackdel anges också, att enhetsprisaffärerna kunna fullgöra sin uppgift
med förbigående av grossist- och handelsresandekårerna. Att finna fel
i dessa förhållanden låter sig knappast göra, såframt man icke anser handeln
som ett nödhjälpsarbete. Yad motionärerna i själva verket här reagera emot
är principer, som man allmänt tillämpat inom industrien utan att de blivit
föremål för anmärkning.

Örn man kan finna en distributionsform, som innebär en reducering av mellanhändernas
antal, inte ligger det väl då något orätt i att begagna, denna?
De ekonomiska lagarna, av vilka utvecklingen beror, lia icke föreskrivit, att
ett visst antal människor och vissa företagsformer under alla förhållanden
skola ombesörja varuförmedlingen.

Grosshandeln.

Såsom ovan påpekats lia enhetsprisaffärerna ingalunda .borteliminerat
grosshandelsfunktionen. Dc ha endast inanordnat denna funktion inom företaget
och representera sålunda den enda mellanhanden mellan producenten och

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

konsumenten. Då omkostnaderna det oaktat icke äro högre utan snarare lägre
än inom andra företag, innebär detta, att för de varor, som enhetsprisaffärerna
tillhandahålla, distributionskostnaderna väsentligt kunna minskas.

Gentemot den bestående fria grosshandeln medför detta självfallet en stark
konkurrens. En fara kan det emellertid icke bli, enär de områden inom vilka
en sådan av enhetsprisaffärerna etablerad direkt förbindelse med fabrikanterna
är ekonomiskt genomförbar, äro så begränsade, att den självständiga grosshandeln
alltid kommer att förfoga över det ojämförligt större arbetsområdet.
Vägledande kan därvid vara den låga, tidigare återgivna siffra, som representerar
enhetsprisaffärernas försäljning i procent av landets hela detaljomsättning.

Prisnedpressning.

Tyngdpunkten för alla de anmärkningar, som i riksdagsmotionerna utgöra
en reminiscens av de tidigare argumenten från tidningar och talarstolar, ligger!
den påstådda menliga inverkan, som enhetsprisaffärerna skulle utöva
på industrien.

Det påstås, att enhetsprisaffärerna verka prisnedpressande, att de tvinga
fabrikanterna till orimliga eftergifter, vilka direkt gå ut över varornas kvalitet
och indirekt genom företagens försämrade räntabilitet över arbetarnas
löner.

I betraktande av att handeln i sin verksamhet måste influeras av konsumenterna
kommer alltid ett visst motsatsförhållande att råda mellan handel
och industri. Någonting annat skall man icke vänta sig, så länge som den
fria konkurrensen råder. Såsom part i denna motsättning intar den enskilde
köpmannen varken någon bättre eller sämre ställning än enhetsprisaffärerna.
Chefen för Hakonbolaget, de mellansvenska detaljhandlarnas egen inköpscentral,
erinrade i Sveriges Köpmannaförbunds tidigare åberopade minnesskrift
örn den märkliga paradoxen, att det inom detaljhandeln betraktas som osunt
och t. o. m. illojalt, då utförsäljningspris tillämpas, som ej täcka kostnaderna,
medan däremot ett analogt förfaringssätt inom grosshandeln av representanterna
för samma detaljhandel varken fördömes eller klandras. I den mången
gång hänsynslösa konkurrensen spelar, säges det, köpmannen ofta ut »leverantörerna
emot varandra för att pressa ned inköpsprisen t. o. m. under gränsen
för vad som för säljaren är ekonomiskt riktigt». Gentemot leverantören
drar sig sålunda den enskilde köpmannen långt ifrån för att pressa denne till
priser, som icke täcka hans kostnader.

Det har gjorts gällande men icke kunnat bevisas, att denna press från de
svenska enhetsprisaffärernas sida varit hårdare än från de enskilda köpmännen.
Att såsom i första kammarens motion nr 13 anförts enhetsprisaffärerna
särskilt »intressera sig för produktionsföretag med svag ekonomi, vilka
pressas till orimliga eftergifter», är åtminstone för Enhetsprisaktiebolaget
Epas vidkommande direkt stridande mot sanningen. Yar äro bevisen för
denna allvarliga beskyllning?

Standardiserad tillverkning.

Ytterst bottna dessa anmärkningar i oförmågan att förstå de betydande
möjligheter till kostnadsbesparingar och billigare tillverkning, som fabrikanterna
kunna tillgodogöra sig vid en standardiserad produktion, vilken kan avsättas
i stora kvantiteter genom direkt förmedling av ett fåtal stora, och kontant
betalande avnämare. I de stora inköpen och den standardiserade tillverkningen
har man att söka den starkaste orsaken till enhetsprisaffärernas
låga priser. Kvalitetsförsämring eller lönenedpressning är däremot icke en

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18 j bilagor. 17

förutsättning för desamma, ej heller undergrävandet av fabrikanternas ekonomi.

»En viss industri», säga motionärerna, »kan väl också — för att slippa
stänga fabriken — taga en leverans till underpris, men en reguljär tillverkning
av varan till dessa priser kommer att medföra, att såväl industriföretaget
självt som dess arbetare försättas i en sådan situation, att den länder
dem båda till skada.»

Det må vara förlåtet, örn man inför det första mötet med en ny företeelse
låter fantasien spela något frigjord från förnuftets band. Sedan verkligheten
inlagt sina bestämda jäv, har man emellertid rätt att vänta något annat. Den
svenska industrien har nu under tre års tid uppträtt såsom leverantör i betydande
utsträckning till enhetsprisaffärerna. Vad Enhetsprisaktiebolaget
Epa beträffar, äro i runt tal två tredjedelar av de försålda varorna från svenska
leverantörer. Örn motionärernas mening vore riktig, skulle då icke redan
nu ett flertal industriföretag ha stupat på sina leveranser eller vilja motionärerna
söka göra troligt, att man i tre års tid och i ytterligare många år
skall kunna ideligen byta leverantörer alltefter möjligheten att tilltvinga sig
underpriser?

För en affärsverksamhet, som mer än andra bygger på en stor och snabb
omsättning, kunde ingenting vara till större skada än att den för sin varutillförsel
vore beroende av tillfälliga leverantörer och av en åderlåten industri.
Man må nämligen komma ihåg, att åtminstone i Enhetsprisaktiebolaget Epas
principer ingår att hålla ett visserligen begränsat men likväl relativt konstant
sortiment. Inköp av restpartier och slumpar förekommer däremot icke.

För att belysa de möjligheter till prissänkning, som uppkomma vid stora
beställningar, må anföras följande exempel. En liten fabrik för tillverkning
av nysilvervaror hade bland sina övriga artiklar även tvenne fat, vilka vardera
förfärdigades i kvantiteter örn 2,000 stycken årligen. De för tillverkningen
erforderliga verktygen och stansarna drogo en kostnad av 1 krona
respektive 1: 50 per fat. Hela produktionen försåldes tidigare genom grossister
i små partier, vilka ytterligare i ännu mindre poster fördelades på de
olika detaljisterna. Även försäljningskostnaderna per fat blevo därför relativt
höga. Av vart och ett av dessa fat köpte Enhetsprisaktiebolaget Epa
sedermera 20,000 stycken för ett år. Förutom det att försäljnings- och administrationskostnaderna
därigenom avsevärt reducerades, sjönko även de fasta
verktygs- och stanskostnaderna till en tiondedel. En betydande sänkning av
försäljningspriset kunde bli följden utan vare sig kvalitetsförsämring eller
försämring av fabrikantens ekonomi. På samma sätt förhåller det sig på ett
flertal av den industriella produktionens områden. Påståendet att en viss
industri kan taga en leverans till underpris, är endast uttryck för den yttersta
konsekvensen av den regeln, att vid företag med stora fasta kostnader tillverkningspriset
är i hög grad beroende av produktionens intensitet, vilken
starkt ökas vid en genom massomsättning möjliggjord standardiserad framställning.

Kvalitetsfrågan.

Det finns ingenting, som hindrar, att även vid en standardiserad tillverkning
kvalitetssynpunkten kommer till sin fulla rätt. I den allmänna inställning,
som såväl företagare som arbetare i Sverige lia till kvalitetstillverkning,
ligger redan en garanti för att denna synpunkt skall få göra sig gällande
även i här berörda fall. Att tillse att så också sker, ligger i hög grad i enhetsprisaffärernas
eget intresse. Med svenska folkets nedärvda motvilja mot
allt, som är dåligt och underhaltigt, lia även enhetsprisaffärerna att räkna.

Bihang till riksdagens protokoll 193k. 9 sami. 2 avd. Nr 18. 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

Då dessa bygga sin verksamhet på lång sikt, vilket framgår redan av de
värden, som äro nedlagda i butikerna, men även av organisationens hela uppläggning,
måste de också liksom den enskilde köpmannen skapa en fast och
tillfredsställd kundkrets.. Den enda väg, man därvid har att gå, är att ge
kunderna goda varor. Även med aldrig så ärliga avsikter i detta hänseende
kan emellertid till och med den skickligaste affärsman någon gång misslyckas.
Riskerna därför äro också självfallet så mycket större för den, som
syftar till att bana nya vägar. Då motionärerna framhålla, att det »offentligen
vid skilda tillfällen påtalats, hurusom de svenska Epabutikerna saluföra
mindervärdiga varor» må också påpekas, att då dessa fall prövats inför
rättsligt forum, deras proportioner reducerats till någonting helt annat än den
offentliga debatten antytt. Man må icke förglömma, att av de anmärkningar,
som gjorts, de flesta mindre syftat till kundernas skydd än till slagnummer
för en fientlig propaganda. Om den svenska detaljhandeln i gemen bleve
utsatt för samma kritiska offentliga behandling, skulle en jämförelse med
all säkerhet icke komma att utfalla till enhetsprisaffärernas nackdel.

Att sammankoppla masstillverkning och kvalitetsförsämring såsom motionärerna
gjort är därför oriktigt. Då denna sammankoppling sker emellan masstillverkning
av inhemska konsumtionsvaror å ena sidan och kvaliteten på landets
exportfabrikat och marknaden för dessa, kan detta icke karakteriseras
såsom annat än en fantastisk spekulation utan reellt underlag. För att belysa
dess värde må anföras ett uttalande i Svenska Dagbladet av den 10
februari av verkställande direktören i Sveriges Järnhandlares Riksförbund,
kapten Vilhelm Lind.

I en intervju med anledning av ett för tidningen relaterat inköp av en fransk
kökskniv av rostfritt stål meddelade kapten Lind, att svenska sådana köksknivar
äro en stor exportartikel på hela världen.

»Men har inte kvaliteten försämrats på sista tiden? Man talar om något
sådant i samband med masstillverkning av billighetsartiklar», framhöll intervjuaren,
och fick till svar:

»Det kan inte vara fråga örn de stora Eskilstunaföretagen. De ha icke
försämrat sina kvaliteter. Som ett exempel på att även en massartikel kan
vara en god vara, vill jag emellertid berätta en sak. Billighetsaffärernas
slagnummer lockade järnhandlarna — det finns ungefär 750 i landet ■— att
också göra ett försök med ett sådant och det fick formen av en förskärarkniv
av rostfritt, härdat stål med ebenholtskaft och den såldes till julen för
1: — krona. Den fick naturligtvis en strykande åtgång, liksom samma kniv
när den kompletterats med en gaffel och lagts i ett etui, alltsammans för kronor
2: 50. Varan tillverkades av Bergs i Eskilstuna och den har överallt fått
beröm.»

Då man har all anledning att tro, att det närmast varit Eskilstunaindustrien,
som föresvävat motionärerna vid deras konstruktion av sambandet mellan enhetsprisaffärerna
och exporten, borde det här återgivna yttrandet vara särskilt
ägnat att dämpa farhågorna. Därutöver visar det, att kvalitetstillverkning
och masstillverkning äro med varandra väl förenliga. Först enhetsprisaffärernas
konkurrens blev emellertid den drivfjäder, vilken skulle förhjälpa
de svenska konsumenterna att komma i åtnjutande av den prissänkning, som
utgör resultatet av deras förening.

Vad som därvid sagts örn Eskilstunaföretagen, kan med samma giltighet
göras gällande om svenska fabrikanter i allmänhet. Ingen torde ha rätt att
underkänna deras ärliga vilja till ett gott arbete, vilket även resultaten till
fullo visat.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

19

Svenska varor.

Då Enhetsprisaktiebolaget Epa började sin verksamhet ville dess vedersakare
däri se utländska kapitalistiska intressens medel att översvämma den
svenska marknaden med tyskt billigt kram. Att Enhetsprisaktiebolaget Epa
var ett uteslutande svenskt företag, utövade på denna uppfattning icke något
inflytande. Såsom framgår av den programförklaring, som vid företagets bildande
offentliggjordes, har Enhetsprisaktiebolaget Epa alltifrån början varit
inriktat på att i största möjliga utsträckning icke blott till kunderna förmedla
redan befintliga svenska varor utan även uppamma en svensk produktion av
sådana varor, som förut delvis av brist på lämpliga förmedlingsorgan icke kunnat
tillverkas inom landet.

Man har sedermera velat göra gällande, att Enhetsprisaktiebolaget Epas intressen
för svenska varor skulle stå i relation till och variera med kurserna
på utländska valutor. En likartad misstro till företagets uppriktiga strävan
att gynna den svenska industrien kommer till uttryck i andra kammarens
motion nr 27.

»För Sveriges vidkommande», säga motionärerna, »torde de åtgärder, som
utomlands vidtagits med enhetsprisaffärer, även så tillvida böra uppmärksammas,
som man kan befara, att de utländska enhetsprisaffärernas leverantörer
nu söka vinna ökad omsättning för sina Epavaror till de svenska enhetsprisaffärerna.
»

Om dessa farhågor kan man konstatera, _ att de icke endast äro överdrivna
utan uttryck för en felsyn på problemet. Ännu för ett relativt fåtal år sedan
förekom praktiskt taget icke någon produktion av standardiserade och billiga
behovsartiklar i Sverige. I varje fall hade denna en mycket begränsad omfattning.
Däremot översvämmades landet med mängder av utländska varor,
framför allt tj^ska, vilka såldes till i förhållande till varuvärdet höga priser.
En av de starkast bidragande orsakerna till frånvaron av en inhemsk industri
var avsaknaden av en koncentrerad efterfrågan av den art, som endast uppnås
genom stora avnämare och en med hänsyn till standardvarornas låga försäljningskostnader
verkställd kalkylering.

Svensk export.

Vad som stärkte de utländska fabrikanterna i deras konkurrens var att de
i första hand hade en stor och upparbetad hemmamarknad såsom bas för den
reguljära tillverkningen. Därest en likvärdig bas skulle kunna upprättas i
Sverige för en dylik tillverkning, råder det knappast någon tvekan om att icke
även Sverige skulle kunna upparbeta en hemindustri och till och med export
av sådana artiklar. Motionärernas uppfattning, att den svenska industrien beträffande
de billiga standardiserade behovsartiklarna icke kan konkurrera med
utlandet, motsäges av utvecklingen själv, i det enhetsprisaffärerna under de
år, som de verkat här i landet, kunnat i ständigt ökad grad verkställa sina
inköp hos den svenska industrien.

Efter längre förberedelser anordnade Enhetspris-Aktiebolaget Epa i augusti
1931 — således före den svenska valutans då alldeles oförutsedda depreciering
•—- en utställning av sådana varor, för vilka råvaror helt eller delvis funnos
inom landet men vilka ditintills icke varit föremål för en standardiserad
svensk tillverkning till priser, som kunde konkurrera med de utländska. Utställningen,
som omfattade omkring 5,000 artiklar, besöktes av ett par hundra
fabrikanter. Genom att erbjuda fabrikanterna stora fasta order å varje artikel
lyckades det företaget att till Sverige överföra tillverkningen av en mängd
artiklar, som tidigare importerats och att omedelbart placera beställningar å
sådana artiklar till omkring 3 miljoner kronors värde.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

Alltsedan dess har bolaget målmedvetet arbetat på att inom landet skapa
en industri för dessa standardvaror och i detta avseende också lyckats. Det
råder icke någon tvekan örn att icke enhetsprisföretagen genom sina direkta
åtgärder borteliminerat en onödig import av standardiserade behovsartiklar
och i stället, såsom också kapten Linds uttalande i sin mån bestyrkt, tillfört
landet en ny industri, vars tillverkningsvärde torde uppgå till åtskilliga miljoner
årligen. Möjligheterna för denna industri att även erövra en exportmarknad
äro helt beroende av den hemmamarknad, som står till dess förfogande.
Från Schweiz, Holland och England m. fl. länder lia ingått förfrågningar örn
offerter å sådana varor av svensk produktion. Det är därför av vikt, att dessa
industriers intressen och möjligheter ges allt beaktande. Att den svenska exportindustrien
skulle lida skada därigenom, att vi inom landet själva tillverka
de standardvaror, som tidigare importerats, är såsom förut betonats orimligt.

Småindustrien.

Dessa enhetsprisföretagens industriella strävanden lia i första hand varit
ägnade att uppmuntra och stödja den s. k. småindustrien. På detta område ha
de en betydelsefull uppgift att fylla. Författarna till första kammarens motion
n:r 13 anföra, att enhetsprisaffärerna överhuvud taget icke alls torde föra
hantverksprodukter, vilket förhållande de anse ägnat att direkt motverka av
riksdagen vidtagna åtgärder till hantverkets stöd. Detaljhandeln i övrigt för
emellertid icke heller hantverksprodukter, i varje fall icke i någon större utsträckning,
eftersom dessa i regel alltid försålts av hantverkarna själva.

Att märka är, att det anslag, som begärts i 1934 års statsverksproposition
för ytterligare stöd, är avsett icke endast för hantverket utan även för därmed
jämförlig mindre industri. Inom detta senare begrepp inrymmes säkerligen
en hel del just av den sorts småindustri, vilken i hög grad gynnas av
enhetsprisaffärerna. Enhetsprisaktiebolaget Epas svenska leverantörer uppgå
för närvarande till över 1,000 firmor, av vilka många äro av mindre storleksordning
och belägna ute på landsbygden.

Förutsättning för en dylik småindustri är förefintligheten av stora och kapitalstarka
avnämare, vilka frigöra produktionsföretaget från den betungande
uppgift, som består i att upprätta och vidmakthålla en försäljningsorganisation,
vilka dessutom genom kontantbetalning befria det från krav på större kapital
för kreditgivning eller för finansiering av tillverkningen etc. Då enhetsprisaffärerna
dessutom i största möjliga utsträckning föra egna varumärken,
egna modeller och egna mönster, kunna de därjämte underlätta fabrikantens
arbete genom att låta utarbeta och tillhandahålla skisser, ritningar och mönster.
För enhetsprisföretaget representera kostnaderna för dessa en obetydlighet,
enär de kunna fördelas på stora kvantiteter tillverkade varor. Fabrikanten
däremot ser i deni en avsevärd kostnad, enär han utan ett storföretag som
avnämare icke kan lägga upp en tillverkning av större kvantiteter än som han
med visshet kan påräkna att få såld. För enhetsprisföretaget är småindustrien
av betydelse bland annat därigenom, att tillverkningen kan förläggas till mindre
orter med lägre levnadskostnader, lägre lokalkostnader, lägre kraftkostnader
m. m. och därav följande lägre tillverkningskostnader.

Hinder för industrien.

Ett oeftergivligt villkor för att en starkare utveckling av denna småindustri
skall kunna äga rum är dock, att den befrias från den olidliga förföljelse, som
den ännu är utsatt för från Sveriges Köpmannaförbund. Det är känt, att nämnda
förbund alltsedan enhetsprisaffärernas tillkomst utvecklat ett intensivt arbete
för att komma dem till livs. När ingenting annat lyckades, tillgrep man

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18j ,bilagor.

21

metoden att utfärda svarta listor på enhetsprisaffärernas leverantörer oell att
sedermera bojkotta och blockera dem. I dessa sina åtgärder bär Köpmannaförbundet
uppträtt med en i konkurrensstrider osedvanlig hänsynslöshet, vilken
åsamkat icke bara enskilda företagare utan hela landet svåra skador. För enhetsprisaffärerna
ha blockaderna verkat hindrande. Det är självfallet svårare
att fullfölja sitt program för varusortimentets sammansättning'' och utbyggnad,
när man i sina dispositioner är begränsad av de lagar, som instiftats icke av regering
och riksdag men väl av ett förbund, vars uppgift det är att bevaka en
konkurrerande kårs intressen. Alltid stå emellertid de utländska marknaderna
till buds, när de inhemska stängas. Den industri däremot, som på den inhemska
marknaden skall finna sin utkomst, försättes under trycket av en dylik beklämmande
kortsynt politik i betydande svårigheter. Det finns bevis för att
beställningar till miljoner kronors värde skulle kunna ha kommit den svenska
industrien tillgodo men i stället på grund av åtgärder från Sveriges Köpmannaförbund
placerats utomlands. Att dessa åtgärder uppenbarligen icke äro
avsedda att upphöra, torde framgå av Köpmannaförbundets till Kungl. Kommerskollegium
avgivna yttrande med anledning av den av professor R. Bergendal
verkställda utredningen örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.

Kalkylering smetoder.

Den strid, som nämnda förbund nu i tre år bedrivit och alltjämt bedriver mot
enhetsprisaffärerna, är icke dikterad av ideella eller principiella motiv utan
är uteslutande medel för en organiserad konkurrens. Samma principer, som
man hos enhetsprisaffärerna fördömer, strävar man nämligen i sin dagliga gärning
metodiskt efter att tillämpa. Dit höra såväl principen örn en koncentration
av inköpen som en omläggning av kalkyleringen för standardvarorna.
»Tillkomsten av enhetsprisaffärerna» skriver förbundets organ, »har emellertid
fäst uppmärksamheten på en nödvändighet, som rätt länge stått klart för
många affärsmän, nämligen att kalkyleringen i viss mån måste läggas örn med
hänsyn tagen till försäljningskostnaderna för varje särskilt varuslag.» Just
denna omläggning av kalkyleringen som efter enhetsprisaffärernas tillkomst
framtvingats inom detaljhandeln har sin särskilda betydelse med hänsyn såväl
till handelns utveckling som till de sociala verkningarna.

Social rättvisa.

Bland konsumenterna kan man avgränsa vissa skikt av lägre inkomsttagare,
vilka för sin behovstäckning äro praktiskt helt hänvisade till de billiga standardiserade
behovsartiklarna. De högre inkomsttagarna däremot ha i regel
större krav. De önska ett större urval för sina inköp, de föredra mera individuellt
och mera modebetonade varor. I en affär, där alla dessa varor äro
sammanförda och där kalkyleringen sker genom den sedvanliga fördelningen
av omkostnaderna i form av ett procentuellt pålägg på inköpsvärdet utan hänsyn
till, vad det verkligen kostar att lagra och sälja de olika varuslagen, komma
de lättsålda standardvarorna att belastas proportionsvis för hart. I sin
tur har detta till följd, att de till standardvarorna uteslutande hänvisade kunderna
få bidraga till kostnaderna för de andras behov av större urval, av modebetonade
varor och av betjäning i form av hemsändning och kredit m. m. Den
till större social rättvisa syftande differentiering av prisbildningen, som enhetsprisaffärerna
bidragit till att genomföra, ha motionärerna karakteriserat
såsom »en fullständig desorganisation på varuprisernas område», vilket »blivit
till ett hot mot näringslivets sunda utveckling». Vad man däremot synes
bortse från är att denna av ekonomiska faktorer grundade differentiering av
prisbildningen — långt ifrån att desorganisera konsumenternas ekonomi —

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18j bilagor.

i hög grad är ägnad att stärka den. »Epa-basarerna ställa icke till allmänhetens
förfogande någon större grad av kundtjänst», framhålles i andra kammarens
motion nr 27. Eftersom kundtjänst lika litet som handeln som helhet är
något självändamål, vore det föga förenligt med sund ekonomi att ställa kundtjänst
till förfogande, då den inte behövs. Att så likväl på många håll sker,
innebär en onödig beskattning av konsumenterna. Ofta blir följden, att den
ene kunden får betala för den andres bekvämlighet. Då enhetsprisaffärerna
icke ställa vare sig kredit eller — utom i undantagsfall — hemtransport till
förfogande, bortfalla de därav föranledda kostnaderna, varvid besparingen
kommer kunderna tillgodo i de låga prisernas form.

De handelsanställda.

Vad i övrigt enhetsprisaffärernas sociala verkningar beträffar, framhålla
författarna till första kammarens motion nr 13 att den mekanisering av varudistributionen,
som anses ligga i enhetsprissystemet, utgör en avsevärd olägenhet
för butiksbiträdeskåren. En ytterligare reduktion av den yrkesutbildade
arbetskraften skulle bli en följd av denna mekanisering. Såsom tidigare vid
tvenne tillfällen framhållits, representera de svenska enhetsprisaffärerna högst
omkring 1 % av landets detaljhandel. Är det troligt, att denna enda procent
eller ens dubbla denna mängd skall kunna utöva något starkare inflytande på
butiksbiträdeskåren eller dess förhållanden? Även örn svaret skulle blivit ja,
läge däri ingenting avskräckande, enär enhetsprisaffärernas personal i flera
avseenden äro väsentligt bättre ställda än personalen i en mängd enskilda
mindre affärer. Deras löne- och anställningsförhållanden äro reglerade genom
kollektivavtal med Svenska Handelsarbetareförbundet. — Utom en med ålder
och tjänstetid stigande lön, till vilken även kommer provision å respektive försäljningsbelopp,
föreskriver detta avtal ordnad semester, övertidsersättning och
ersättning vid sjukdom.

Att den övervägande delen av de anställda utgöres av kvinnor torde näppeligen
heller kunna anföras såsom ett fel. Även dessa kvinnor böra dock lia
rätt att leva, att skaffa sig en inkomst och sitt uppehälle. Enhetsprisaffärerna
avvika för övrigt i det hänseendet icke i nämnvärd utsträckning från andra
företag inom detaljhandeln. Kungl. Socialstyrelsens utredning år 1925 angående
de affärsanställdas arbets- och löneförhållanden gav sålunda vid handen,
att exempelvis inom manufakturbranschen 77.4 % av de anställda voro
kvinnor, medan mode- och pälsvaruaffärerna sysselsatte 99.4 % kvinnlig butikspersonal.

Det har även av motionärerna gjorts gällande, att möjligheterna för de handelsanställda
att bli sina egna minska i den mån enhetsprisaffärerna fortsätta
att expandera. I betraktande av de tidigare antydda gränserna för denna expansion
borde även dessa farhågor kunna lämnas därhän.

Handelns utveckling.

För handelns sunda utveckling spela enhetsprisaffärerna en roll, som man
icke får bortse ifrån. Att utvecklingen före enhetsprisaffärernas tillkomst
varit långt ifrån sund, därom vittna de uttalanden, som tidigare anförts ur
Köpmannaförbundets Minnesskrift. Därom vittna ytterligare de krav, som
från köpmannahåll framförts örn kompetensvillkor och detaljhandelns koncessionering.

I Stockholm funnos viel 1931 års utgång 7 salutorg, 10 saluhallar, 1,937
mjölkbutiker, 471 kött- och fläskbutiker, 257 fiskbutiker och 1,689 butiker
för diverse matvaror. Förutom salutorg och saluhallar räknade livsmedelshan -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

23

deln i Stockholm sålunda 4,354 utövare, varav 332 tillkommit under året. I
dessa siffror finner man ett uttryck för utvecklingens gång.

Genom koncessioner för nyetablering av detaljaffärer kan man möjligen
hindra en snabbare tillväxt men man konserverar därigenom ett gammalt system.
Att inom detta, där tusende viljor strida mot varandra, genomdriva en
rationell organisation, att genomföra rationella inköpsmetoder och rationella
arbetsmetoder är dömt att från början misslyckas, örn man borteliminerar det
naturliga korrektiv, som den fria konkurrensen själv bär i sitt sköte under
formen av nya företagstyper och uppkommande storföretag.

Under trycket av den genom dessa skärpta konkurrensen kommer en sanering
till stånd. Behovet av kapital, av kunnighet och skicklighet skärpes och
utvecklingen länkas in på sina rätta banor. Efter detta Schema har den industriella
utvecklingen förlöpt. Ingenting motsäger, att icke handelns väg. är
densamma. Den lagstiftning däremot, som föreslås i andra kammarens motion
nr 28, ehuru syftande endast mot enhetsprisaffärerna, är ägnad att verka inom
hela detaljhandeln. Dess verkningar skulle icke komma att främja densamma.

Lagstiftning.

För denna påyrkade lagstiftning finnes icke någon annan grund än de utländska
förebilderna. Man har därvid åberopat Danmark och Norge, man har
åberopat Tyskland, Schweiz och Österrike m. fl. länder, men man har icke
nämnt Amerika och England, där enhetsprisaffärerna längst förekommit. Man
har heller icke nämnt Holland, Belgien, Frankrike och Italien.

Lagarna i varje land böra stiftas med hänsyn till va,rje enskilt lands förhållanden.
Svenska förhållanden, objektivt bedömda, ge i detta hänseende icke
skäl för någon lag. o .

Det säges i första kammarens motion nr 13, att åtgärder mot enhetsprisaffärerna
och därmed jämförliga företag från statsmakternas sida vidtagits i
Danmark och Norge. I dessa länder har det aldrig funnits några enhetspnsaffärer.
vilket åtminstone vad Danmark beträffar beror på att filialbildning
överhuvud taget icke är möjlig.

I Tyskland gäller förbud mot öppnande av nya eller utvidgning av gamla
enhetsprisaffärer. Tysklands ekonomiska betryck är dock icke vårt. Tysk detaljhandel
är icke svensk. En blick på den officiella statistikens siffror är
tillfyllest för att bestyrka detta. Medan Tysklands handel — enligt Statistisk
Årsbok — år 1925 sysselsatte 3,753,000 personer på en befolkning av i runt
tal 62 miljoner — omkring 6 % — hade Sverige år 1920 218,000 inom handeln
verksamma på en befolkning av i runt tal 6 miljoner — d. v. s. endast något
mer än 3Va %■ I tider av sådan nöd och sjunkande köpkraft, som präglat de
senare årens Tyskland, men från vilken Sverige undgått att drabbas lika
hårt, är det självklart, att konkurrensen i Tyskland nått en skärpa, som i
Sverige är okänd. _ .

Även i Schweiz tyda siffrorna pä en hårdare konkurrens. Den schweiziska
handeln sysselsatte 1920 217,000 personer — nära nog samma antal som i Sverige
.— på en befolkning av i runt tal 4 miljoner invånare, vilket gör nära
5V2 % Den nyligen införda lagen i Schweiz drabbar för övrigt icke endast
enhetsprisaffärerna utan större företag överhuvud taget inom detaljhandeln,
vare sig i mångfilialaffärens form eller annan. Det betänkande fran den
schweiziska prisbildningskommissionen, som låg till grund för lagförslaget,
framhöll emellertid, att detaljhandeln icke finge invagga sig i den tron, att
dess framgång vore avhängig av eventuella åtgärder mot varuhus och enhetsprisaffärer.
Vad som förorsakade trycket på detaljhandeln var snarare den
allmänna krisens verkningar, varför man genom lagstiftning ingalunda kunde

24 Ändra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

förvänta en fullständig sanering av handel och hantverk. Något bestämt
standpunktstagande gentemot enhetsprisaffärer eller varuhus utgör den ifrågavarande,
till och med 1935 gällande lagen, icke, vilket i förbundsrådets yttrande
särskilt betonades.

. I Frankrike har lagstiftning varit föreslagen, men av parlamentet helt nyligen^
avböjts. I Österrike råder förbud överhuvud taget mot öppnandet utan
tillstånd av nya detaljhandelsföretag eller utvidgning av de bestående.

Den lagstiftning, sorn sålunda förekommer, är förestavad av den ekonomiska
krisens verkningar i respektive länder. Vad Sverige beträffar, äro dessa
verkningar icke tillnärmelsevis av samma styrka som i de ovan berörda länderna.
Icke dess mindre ha enhetsprisföretagen här, i varje fall Enhetsprisaktiebolaget
Epa, självmant .iakttagit en viss återhållsamhet. Sedan oktober
1932 har sålunda någon ny filial icke upprättats. Det kan göras gällande, att
byggnadskonflikten. för detta lagt hinder i vägen. Oavsett denna skulle emellertid
endast ytterligare en affär etablerats, vilken befann sig under byggnad,
när konflikten utbröt och för vilken hyreskontrakt tecknats långt tidigare.
Den av motionärerna befarade och såsom motiv för lagstiftningskravet
åberopade snabba utbyggnaden av filialnätet efter konfliktens slut saknar
därför åtminstone för Enhetsprisaktiebolaget Epas vidkommande all grund.
En lagstiftning är av dessa skäl icke av behovet påkallad.

Sammanfattning.

. Då såsom här har påvisats någon ekonomisk grund icke finnes för en rättslig
särbehandling av enhetsprisaffärerna utan ett ingrepp gentemot dem skulle
innebära icke blott ett obefogat och betänkligt avsteg från den i 1864 års förordning
erkända näringsfriheten utan även ett ingrepp i den fria konkurrensen
till skydd för dess brister, kan en sådan lagstiftning under inga förhållanden
tillstyrkas.

Behovet av den utredning, som av motionärerna begärts rörande enhetsprisaffärernas^
ekonomiska och sociala verkningar, är icke heller i motionerna
styrkt. Då emellertid en förutsättningslös utredning för enhetsprisaffärerna
uppenbarligen utgör den enda möjligheten till att bli befriad från de grundlösa
beskyllningar, med vilka den offentliga diskussionen rör sig, har Enhetsprisaktiebolaget
Epa för sin del ingenting att invända emot densamma. En
dylik utredning skulle dock icke kunna ge en objektiv bild av enhetsprisaffärernas
förhållande till den svenska industrien och till svensk kvalitetsproduktion,
därest icke även de åtgärder, som av Sveriges Köpmannaförbund vidtagits
för att förhindra svenska leveranser till enhetsprisaffärerna, samtidigt
bomme att av de lagstiftande myndigheterna beaktas.

3) BILAGA TILL ENHETSPRIS AKTIEBOLAGET EPAS UTLÅTANDE.

Ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 29/io 1930.

De Svenska Enhetsprisaffärerna inför starten.

Nytt miljonltolag omliiinderhar rörelsen.

Första affären öppnas i Örebro i början av november.

Grundandet av det bolag, som i Sverige skall bedriva enhetsprisaffärer, har
nu, enligt vad H. T. erfar, ägt rum. Dess namn är Enhetsprisaktiebolaget

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

25

Epa och aktiekapitalet har satts till en miljon kronor. Styrelsen består av
major E. F. H. Helling, direktör H. G. Turitz, konsul I. Aronsson och disponent
J. A. Berg.

Enhetsprisaffärerna komma att drivas efter mönster av liknande affärer i
Amerika och England, där de blivit synnerligen populära. I Europa har, förutom
i England, på senare år grundats enhetsprisaffärer i Tyskland, Frankrike,
Holland, Belgien, Schweiz och Italien, i vilka länder de arbeta med stor
framgång.

De bärande principerna för detta slag av detaljhandel äro följande: Antalet
varuslag, som föres, begränsas systematiskt, men beställas i så stora mängder,
att tillverkningen av desamma kan rationaliseras och standardiseras samt försäljningspriserna
avsevärt nedbringas. Försäljningspriserna standardiseras
ävenledes, i det endast ett fåtal prislägen förekomma. Härigenom och genom
en i detalj systematiserad uppläggning av varorna i försäljningslokalerna,
åsyftande överskådlighet och snabb expedition, förenklar försäljningsproceduren,
vilket i sin mån bidrager till möjligheten att hålla låga priser. Genom leverans
av varorna i möjligaste mån direkt från fabrikanterna till detaljaffärerna
bliva distributionskostnaderna lägre.

Genom denna standardisering av artiklarna till kvalitet, storlek och pris,
genom införandet av populära förpackningar och även genom en minskning av
artiklarnas antal blir det möjligt att i vårt eget land tillverka, ja till och
med att härifrån exportera en mångfald varuslag, som nu måste importeras,
ehuru de helt och hållet eller till väsentlig del bestå av svensk råvara. En
dylik standardisering har förut icke varit möjlig, då snart sagt varje handlande
önskat sin egen kvalitet och form på den av honom förda varan. Den
möjliggöres nu genom Epabol agets centralisation av inköpen, varigenom en
stor del fabrikanter bliva i tillfälle att framgångsrikt konkurrera med utländska
företag.

Åtskilliga inhemska småindustrier kunna på detta sätt erhålla en betydlig
uppryckning, då Epabolagets strävan är att i största möjliga utsträckning använda
svenska varor. Idén har också av svenska fabrikanter mottagits med
det största intresse.

Det nya bolaget avser att öppna sina första affärer i början av november i
Örebro, i slutet av november i Västerås och i början av december vid Götgatan
i Stockholm. Det slutliga antalet affärer, som kommer att öppnas, är ännu
icke bestämt, men komma sådana endast att förläggas till städer, vars invånarantal
överstiger 30,000.

Vidimeras:

E. Ilögdén.

S. Sundell.

Bilaga B.

1) TEMPO AKTIEBOLAG, YTTRANDE.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan andra lagutskottet genom skrivelse av den 2 februari 1934 berett
Tempo Aktiebolag tillfälle att inkomma med yttrande över vissa vid innevarande
års riksdag väckta motioner rörande de s. k. enhetsprisföretagen inom
detaljhandeln, får bolaget härmed vördsamt anföra följande.

I ärendet hava väckts följande motioner:

1 :o)-----—---------------------—

26

3:o)

4:o)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

Till en början vill bolaget erinra, att herrar Walléns och Nybloms under
3:o) angivna motion i sak innehåller samma hemställan som herr Walléns

motion nr 397 i andra kammaren 1933. — -------— -------

Vad som i anledning av motionen nr 397 i andra kammaren år 1933 då
anfördes av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott samt av de myndigheter
och institutioner m. m., som voro i tillfälle att avgiva yttrande, gäller enligt
vår uppfattning helt och fullt även i avseende å herrar Walléns och Nybloms
nu förevarande motion nr 501 i andra kammaren.

Sveriges detaljliandlarkår oell den fria konkurrensen.

I herr Jacobssons m. fl. motion har gjorts gällande att enhetsprisaffärerna
skulle bygga sin verksamhet på »psykos». Det är icke så lätt att förstå, vad
som härmed avses. Men vi ha uppmärksammat huru detaljhandlarkåren och
dess talesman genom en våldsam kampanj i föredrag, tidningsartiklar m. m.
sökt inom vårt land uppjaga en sjuklig och fullkomligt ogrundad opinion mot
enhetsprisaffärerna. För att få mera resonans för denna kampanj har man
framställt enhetsprisaffärerna som en fara för landets hela näringsliv och
blåst upp frågan till en betydelse, som den alls icke äger i verkligheten.

Till belysning av denna sak förtjänar erinras därom, att en mer än femtioårig
utveckling av enhetsprisaffärerna i Nordamerikas förenta stater icke
fört dessa affärer längre än att deras rörelse omfattar knappa 2 % av den
amerikanska detaljhandeln, och att de svenska enhetsprisaffärerna säkerligen
icke ens behärska 1 % av detaljhandeln i Sverige —■ medan däremot den kooperativa
rörelsen behärskar 15 % av samma handel. Redan härav är uppenbart,
att någon fara icke kan hota Sveriges land och folk från enhetsprisaffärerna.

Den ekonomiska utvecklingen kan, enligt vad erfarenheten visar, icke i
längden stävjas genom statsingripanden; när ett visst statsingripande i det
ekonomiska livets yttringar påkallas från något håll, beror det oftast på att
man där icke vill eller kan anpassa sig efter utvecklingens krav. I föreliggande
fall är det enligt vår mening de enskilda detaljhandlarna, som önska
bliva av med en konkurrent, som vunnit vissa framgångar genom att på ett
lyckligt sätt lösa de organisatoriska grundproblemen för en rationellt skött
varudistribution. Man har funnit lösningen på dessa problem vara: litet lager
och en snabb omsättning av detsamma, standardiserade varor till låga priser,
små omkostnader och rationell inköpsorganisation, samt tillämpat dessa principer
i högsta möjliga grad i enhetsprisaffärerna.

Handelns uppgift är och har alltid varit att förmedla och jämna de producerade
varornas väg från producenten till konsumenten. Det är på handelns
möjlighet och förmåga att distribuera varor från producenten till konsumenten
som domen skall fällas över den ena eller den andra handelsformen i vår tid.

Den fria konkurrensen å handelns område, som utgjort en svenska folkets
rättighet i mer än två tredjedels sekel, begär man nu, att statsmakterna skola
inskränka. Anledningen härtill kan i realiteten icke vara någon annan än att
tillströmningen till handelsyrket, särskilt detaljhandeln, blivit för stor, vilket
i sin tur medfört, att omsättningen per företag blivit för liten och omkostnaderna
för höga. Man önskar, med andra ord sagt, få bort några företag och
därvid har man i. syfte att tillgodose en enstaka samhällsgrupps intresse —
de. enskilda detaljhandlarnas — föreslagit, att de företag, som kunnat nedbringa
distributionsomkostnaderna och som i övrigt rationaliserat och centra -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

27

liserat sin verksamhet bättre än de övriga, skola förkvävas. Man har därvid
icke tagit hänsyn till, att den konsumerande allmänheten, därest en sådan åtgärd
bleve verklighet, nödgades erlägga högre pris för de varor, den måste förvärva,
än vad annars skulle vara fallet. _

En sådan åtgärd skulle dessutom gå stick i stäv mot hela den senare utvecklingen
på varudistributionens område. Det är uppenbart att en allmän reaktion
inträtt mot de relativt höga distributionskostnader, med vilka detaljhandeln
tidigare arbetat; med stöd av denna reaktion hava nya handelsfÖrmer
uppstått, vilka i regel särskilt lia i sikte att nedbringa dessa kostnader. Sådana
nya former äro: _ ....

konsument-kooperationen (Kooperativa Förbundet och konsumtionsföreningar),

producenternas egna affärer (fabriksbodar, Singer-filialerna, Husqvarna-depåerna,
Oscaria skoaffärer, choklad- och konfektyrindustriens butiker, Tvålhuset
Resia m. fl.),

postorderaffärer (Åhlén & Holm A.-B. m. fl.),
och slutligen

enhetsprisaffären (Enhetsprisaktiebolaget Epa och Tempo A.-B.).

Alla dessa affärsformer ha det gemensamt, att de på varudistributionen söka
tillämpa de moderna rationaliseringsprinciper, som på andra områden, exempelvis
inom industrien, medfört så storartade resultat.

Av det ovanstående skulle man möjligen kunnat få den uppfattningen, att
den privata detaljhandeln riskerar att bliva distanserad.av bl. a. mångfilialföretagen.
Erfarenheterna från utlandet ha emellertid visat, att den enskilda
handeln ändock haft en förvånansvärt stor livskraft och trots konkurrensen
kunnat väl hävda sin ställning.

Detaljgranskning'' och bemötande av motionerna.

Sedan bolaget nu framfört några allmänna synpunkter på frågan,_ övergår
bolaget till att i detalj granska motionernas innehåll och de därvid gjorde påståendena.
Enligt motionärerna ha erfarenheterna rörande enhetsprisaffärernas
verkningssätt i vårt land icke kunnat framläggas förrän nu. Dessa erfarenheter
skulle enligt motionärernas påståenden i huvudsak vara följande:

1) Den enskildes ekonomi råkar i allvarlig fara genom att enhetsprisaf färerna
hygga på psykos, i det att allmänheten suggereras att köpa, icke för
behovstäckning, utan därför att varorna äro billiga.

2) Betydande medborgargrupper skulle ha »avsevärt ohägn» av en fortsatt
utbredning av enhetsprisaffärer, nämligen detaljköpmän, grossister, handelsresande,
handelsbiträden, hantverksidkare och industriarbetare.

3) En utveckling av enhetsprisaffärerna skulle betyda en rubbning av den
svenska industriens kvalitetsproduktion.

1. Den enskildes ekonomi och enhetsprisaffärerna.

Vad först beträffar påståendet att den enskildes ekonomi råkar i fara genom
enhetsprisföretagen, så har det hittills ansetts, att det svenska folket har tillräckligt
gott förstånd och ekonomiskt sinne att självt bestämma över sina privata
vardagsinköp. Det har överlämnats åt den enskilde att själv bedöma pris
och kvalité och att avgöra var, när och hur han eller hon vill göra sina inköp.
Men sedan enhetsprisaffärerna börjat vinna insteg här i landet, synes raan i
köpmannakretsar ha ansett sig kunna konstatera, att det svenska psyket i själva
verket är behäftat med allvarliga defekter. Det har sagts gang på gång
under de senaste åren — i köpmannatidningar, i föredrag o. s. v. —■ att en -

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

hetsprissystemets framgångar i avsevärd utsträckning bygger på hypnotism
och suggestion, på »en slags psykos» enligt herr Wohlins m. fl. motioner. Man
kan kanske skada en konkurrent genom att insinuera, att de som handla hos
honom ej äro vid sina sinnens fulla bruk, men ett sådant påstående kan dock
ej tagas på allvar i en saklig diskussion örn den ena eller den andra handelsformens
berättigande.

Då motionärerna icke närmare utvecklat vad de avse med sitt tal örn psykos,
är det svårt för oss att göra något sakligt bemötande. Vi vilja dock lämna
några korta notiser örn de yttre anordningarna av vår försäljningsverksamhet,
enär det val är på dessa talet örn »psykos» skulle basera sig.

Vi söka i våra affärer att efter bästa förmåga placera artiklarna så, att de
ligga tillgängliga för kundernas inspektion. Vi begagna härvid ofta, då dagsljuset
ej räcker till, specialbelysning av diskar, hyllfack etc. Ävenså försöka
vi på allt sätt göra uppläggningen av varorna så smakfull, ändamålsenlig och
tilltalande som möjligt. Detsamma göra alla intresserade detaljister efter råd
och lägenhet.

På grund av att vi mäste begagna stora butikslokaler söka vi även att liva
upp den stillhet,. som eljest skulle råda, med att i samband med försäljning
av grammofonskivor utsända musik genom en högtalare. Den stora allmänheten
torde i själva verket icke tycka om att gå omkring i en stor, tyst affärslokal,
där stegen eka och varje beställning eller förfrågan hörs vida omkring.
Genom lättheten att överblicka varusortimentet, genom lättheten att betala och
utfå det köpta samt genom de talrika kunderna skapas en atmosfär, som publiken
finner angenäm. Våra affärer äro, precis som detaljhandeln i övrigt, till
90 % beroende av en fast, ständigt återkommande kundkrets. Örn vi med konstlade
medel lyckades framtvinga köp från kundernas sida, som dessa sedan
funne olämpliga och onödiga, skulle detta mest skada oss själva. Vi vilja betona,
att vår verksamhet liksom varje annan god detaljhandel avser att sälja
goda varor till billigt pris och att behandla våra kunder så, att de fatta förtroende
för våra affärer och bliva fasta kunder.

II. Enhetsprisaff''är erna i relation till olika medborg ar grupper.

Motionärerna påstå vidare, att betydande medborg arg rapper skulle lia »avsevärt
ohägn» av en fortsatt utbredning av enhetsprisaff är erna.

Det är obestridligt, att tillkomsten av enhetsprisaffärer medfört en ökad
konkurrens inom vissa branscher och på vissa orter. Propagandan mot denna
företagsform har dock blåst upp saken till sådana proportioner, att kontakten
med verkligheten alldeles gått förlorad. I Förenta staterna, där denna företagsform
existerat i över femtio år, utgör, såsom tidigare framhållits, enhetspiisaffärernas
omsättning endast omkring 2 % av hela detaljhandelsomsättningen.
Men det faktum kvarstår, att en rationalisering inom detaljhandeln
genom uppkomsten av mångfilialföretag inom olika branscher måste föra till
liknande konsekvenser som rationaliseringen medfört och medför inom industrien.
Men ingen har på allvar velat skydda små och omoderna fabriker och
verkstäder pa det sätt, man här vill tillämpa inom detaljhandeln, nämligen
genom förbud mot^ moderna och rationellt skötta företag, detta trots att man
inom industrien mäste räkna med arbetslöshet som en följd av rationaliseringen,
medan inom detaljhandeln mänsklig arbetskraft icke kan ersättas med
maskiner i någon nämnvärd utsträckning.

Problemet om medelklassens bestånd som ett stabiliserande skikt mellan
ytterlighetsriktningarna i samhället är ytterligare en av de frågor, som ha
dragits in i diskussionen örn enhetsprisaffärerna. Att dessa affärer skulle utöva
någon märkbar inverkan på klassgrupperingen i samhället är uteslutet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

29

redan av det skälet, att den roll, de spela, är så försvinnande liten. — Yi påpeka
i detta sammanhang, att inom de nya företagen ett stort antal arbetsoch
inkomstmöjligheter uppstå, vilka ekonomiskt och socialt äro fullt jämförbara
med privathandelns.

Mot enhetsprisaffärernas inköp smetoder har mycken kritik riktats.. Sålunda
påstå motionärerna, att inköpspriserna pressas ned så långt som möjligt, och
att man därvid begagnar sig av egendomliga metoder. Man skulle nämligen
intressera sig för produktionsföretag med svag ekonomi, vilka företag pressas
till orimliga eftergifter. Inköpsmetoderna skulle föranleda lönereduktioner och
försämring av varornas kvalité samt därjämte leda till en allmän tendens till
lönereduktioner och kvalitetsförsämringar.

Häremot må anföras följande. Påståendet att enhetsprisaffärerna särskilt
skulle göra sina inköp hos företag med svag ekonomi är oriktigt. Enhetsprisaffärerna
äro lika mycket som andra företag beroende av goda och leveranskraftiga
förbindelser. De arbeta på lång sikt och lia därför ett starkt ekonomiskt
intresse av att skapa en jämn och trygg tillförsel av varor. Yi söka
samarbeta med leverantörerna på sådant sätt, att båda parternas intressen bli
på bästa sätt tillgodosedda. Att handla annorlunda vore kortsynt. —■

När en enskild detaljist infordrar offerter, anger han den önskade kvaliteten,
och leverantörerna få sedan underbjuda varandra i pris. Ett enhetsprisföretag
går ofta den andra vägen. Leverantörerna få med utgångspunkt från
de givna prislägena överbjuda varandra i kvalitet, och ordern går till den,
som kan leverera den bästa varan, förutsatt att Jemm uppfyller företagets
fordringar på kvalitetsstandard. Såvitt vi kunna förstå, finns det i frågan
örn de ekonomiska verkningarna för leverantören ingen skillnad mellan detaljhandlarnas
och enhetsprisaffärernas olika sätt att ernå bästa möjliga vara för
billigaste pris, och vi stå alldeles oförstående inför de slutsatser, herr Jacobsson
m. fl. kommit till i detta sammanhang. »En sådan inköpsmetod kan uppenbarligen
medföra, att fabrikanten för att kunna fullgöra leveransen till det
låga priset. . . företager lönereduktioner eller försämrar varans kvalitet. För
att kunna konkurrera följa andra fabrikanter efter och resultatet kan bli en
allmän tendens till lönereduktioner och kvalitetsförsämring.»

Är frestelsen till lönereduktion och kvalitetsförsämring mindre, örn leverantören
får sitt pris nedpressat till ett minimum, än örn han bringas höja kvaliteten
till gränsen av sin förmåga? Hela argumentet framstår vid minsta eftertanke
som fullständigt obefogat.

Talet om oskälig prispressning gentemot leverantörerna torde i de allra
flesta fall ha sin grund i det förhållandet, att enhetsprisaffärerna. kunna
göra sina inköp avsevärt billigare än de fristående affärerna. Det billigare
priset är emellertid ekonomiskt motiverat och beror ej på någon otillbörlig
pressning. Enhetsprisföretagens omfattning gör det möjligt att göra stora
beställningar på en gång, och fabrikanten får i veckor eller månader, koncentrera
sin produktion på en enda eller ett fåtal artiklar. Han blir därigenom i
stånd att ordna och planera sin tillverkning betydligt effektivare och billigare,
än när han måste plottra bort sig på småposter av än den ena och än
den andra varan. Arbetskostnaderna bli faktiskt lägre per enhet av varan,
men arbetarnas förtjänst blir därför icke minskad utan snarare tvärtom.
Fabrikanten kan ofta utjämna sin säsong och sysselsätta sina arbetare, tack
vare att han erhåller stora order i god tid. Bidragande till lågt pris är även,
att leverantören av enhetsprisaffärerna får kontant betalning för varan, medan
han eljest ofta måste lämna långa och kanske osäkra krediter. Det är
självfallet, att enhetsprisföretagen under sådana förhållanden kunna köpa avsevärt
billigare utan rubbning av fabrikantens vinstmarginal eller av de arbetslöner,
som han betalar.

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; [bilagor.

Enhetsprisföretagen ha även beskyllts för att i stor utsträckning importera
varor och därigenom ställa svenska arbetare utan arbete. I själva verket
förhåller det sig så, att det för dessa företag är mycket oekonomiskt att
importera varor, bl. a. av det skälet, att de långa leveransterminer, som äro
ofrånkomliga vid import, nödvändiggöra en mer omfattande lagerhållning än
önskvärt är. Genom att en stor efterfrågan samlats på en hand och därigenom
stora engångsorder möjliggjorts, har det i flera fall varit möjligt för
enhetsprisföretagen att förmå svenska producenter att med gott ekonomiskt
utbyte taga upp tillverkning av artiklar, som tidigare endast kunnat erhållas
utifrån. Enhetsprisföretagen tjänstgöra sålunda ofta som en stimulans för
den inhemska produktionen. Beklagligtvis ha emellertid enhetsprisaf får erna
understundomvarit nödsakade att placera order i utlandet, emedan svenska
fabriker ej vågat åtaga sig leveranserna på grund av påtryckningar och bojkotthot
från köpmannasammanslutningar. Dessas nitälskan örn den svenska
industrien torde alltså knappast kunna berättiga dem att utesluta enhetsprisaffärerna
från detaljhandeln. De varor, som distribueras genom Tempoaffärerna,
äro till 80 % av värdet av svenskt ursprung.

Motionärerna anföra vidare, att enhetsprissystemet skulle utgöra en allvarlig
fara för det svenska hantverkets bestånd. Det torde emellertid stå klart
för var och en, att hantverkets utveckling endast i mycket ringa mån sammanhänger
. med detaljhandelns utveckling. Det är industrialiseringen och
rationaliseringen på produktionens område, som har medfört en tillbakagång
för hantverket, och detta långt innan enhetsprisaffärer ens voro påtänkta i
Sverige. Av de varor, som säljas av fristående detaljister med samma kundkrets
sohl enhetsprisföretagen, kan endast en ytterst liten del vara hantverksprodukter.

Detohar talats och skrivits mycket örn de låga löner, som enhetsprisföretagen
. pasta.s betala sina anställda, men någon bevisning i form av siffror och
statistik har ej presterats pa denna punkt. Orsaken härtill är uppenbarligen,
att enhetsprisaffärerna i själva verket avlöna sin personal lika högt och i
regel högre än vad personer med lika kompetens eljest erhålla. För att påvisa
hur ovederhäftig kritiken har varit, framläggas i särskild bilaga Tempo
A.-B:s löneskalor för var och en av de tre affärerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

III. Enhetsprisaffärernas varustandard.

Den tredje stora anmärkningen emot enhetsprisaffärerna är, att de skulle
åstadkomma^ en kontinuerlig försämring av varukvaliteten, varigenom de kunna
rubba vår svenska industris kvalitetsproduktion och därmed åstadkomma
smakförskämning ^och förslappad inställning till det gedigna och det äkta.
Motionärerna pasta till och med, att exportfabrikaten skola komma att få sitt
goda renommé i viss grad oförmånligt påverkat, vilket i sin tur skulle leda
till betänkliga följder för vår handelsbalans.

Till en början anmärkes att det är svårt att inse, hur enhetsprisföretagen
eller deras leverantörer skulle kunna menligt inverka på kvaliteten av t. ex.
de svenska exportartiklarna, såsom pappersmassa, trä, järn och stål, malm,
tidningspapper, kullager, separatorer, motorer, telefonapparater o. s. v. Motionärerna
ha ej heller lyckats klargöra sammanhanget. De hänvisa till erfarenheter
i utlandet. Man tänker då närmast på de anglosaxiska länderna,
Kanada, U. S. A., England, som äro de enda, där enhetsprissystemet vunnit
en mera betydelsefull ställning inom detaljhandeln. Såvitt vi ha oss bekant,
har detta förhållande icke medfört någon sänkning av kvalitetsstandarden i
dessa länders produktion och export.

För egen del få vi meddela, att Tempos inköpsavdelning, vilken är iden -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18j bilagor.

31

lisk med Åhlén & Holms, nedlägger synnerligen stor omsorg på att hålla en
hög kvalitetsstandard. Vi göra detta i fullt medvetande om, att det endast
är på den vägen vi kunna vinna och bibehålla allmänhetens förtroende.. Det
är inga överord, örn man pastar, att fa enskilda detaljister basera sina inköp
på så ingående och sakkunnig kvalitetsbedömning som just mangfilialföretagen,
vilka genom sin större omfattning lia möjlighet att hålla sig med verkliga
specialister för detta arbete. . ...

Att i en affär sälja prisbilliga artiklar, torde i och för sig ej kunna betecknas
som ett fel. En mycket stor del av de varor, som distribueras genom
den fristående handeln, falla inom samma prisrayon som enhetsprisaffärernas
varor. Det är heller ingenting som hindrar enhetsprisföretagen från att^ införa
högre prislägen än de nu gängse. Avgörande i varje särskilt fall måste
ju bliva — inte kvaliteten i och för sig och inte priset i och för sig — utan
förhållandet mellan kvalitet och pris. För dem, som behöva se på slanten,
är en enkel och billig vara bäst, dock alltid under den ovillkorliga förutsättningen,
att den är god och lämplig för sitt ändamål.

Det har sagts, att en hammare, som man köper hos Tempo för 75 öre, icke
är en förstklassig hammare. En snickare skulle inte vara nöjd med den.
Detta är fullkomligt sant. Hammaren är inte avsedd för snickaren, och han
köper ej heller denna hammare. Den är avsedd för personer, som i sitt hushåll
behöva ett verktyg för enkelt vardagligt bruk. Det är ett slöseri, som ej
alla ha råd till, att för ett sådant ändamål köpa en förstklassig smckarhammare
för kronor 2: 50. Sjuttiofemöreshammaren är utmärkt för sitt ändamål
och i förhållande till priset av högre kvalitet än 2:50 kr.-hammaren. Det
förhåller sig på samma sätt med många av de artiklar, som föras i enhetsprisaffärerna En

annan anmärkning mot enhetsprisföretagen är, att desamma icke föra
genomgående sorteringar. »De inskränka sig till att halla blott vissa varor,
vilka av en eller annan anledning visa sig^ särskilt begärliga. Genom att
man sålunda koncentrerar sina inköp på ett fåtal storlekar och kvaliteter, uppnår
man ett fördelaktigare inköpspris än den vanliga detaljhandlaren, som
måste vara sorterad och följaktligen far fördela sina inköp på ett väsentligt
större antal storlekar och kvaliteter.» Motionärerna komma från dessa premisser
fram till den överraskande slutsatsen, att »de _ kapitalstarka enhetsprisaffärerna
parasitera på den ekonomiskt väsentligen svagare enskilda

handeln». ... . .

Om man på distributionens område skall kunna över!lytta de fördelare som
stordriften medfört inom industrien, måste man emellertid också taga industriens
metoder till hjälp. Det är genom dessa metoder - specialisering och
standardisering — som de senaste årtiondenas ekonomiska uppsving blivit
möjligt. Det är på den vägen den svenska industrien har nått den position,
den i dag har. Och det har knappast fallit någon in att beteckna dessa metoder
såsom oriktiga eller omoraliska förrän nu, då mångfilialföretagen börjat
konsekvent tillämpa dem inom detaljhandeln. Det var tack vare en långt
driven specialisering och standardisering som Henry Ford lyckades förvandla
bilen från en leksak för miljonärer till ett fordon för folket. Trots detta har
Ford aldrig ansetts som en parasit utan som en god och framgångsrik affärsman.
Enhetsprisaffärernas specialitet är helt enkelt att tillgodose allmänhetens
behov av dagliga förbrukningsartiklar. _ ...

Motionärerna anmärka vidare på, att enhetsprisföretagen spara in pa sina
omkostnader genom att de ej lämna något större mått av kundtjänst. Det är
alldeles riktigt, att så är fallet. Tempoaffärerna lia slopat den vanliga kundtjänsten
såtillvida, att de ej lämna kredit och ej, annat än i undantagsfall,
skicka hem varorna till kunderna. Det är inga småbelopp, som härigenom

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

inbesparas. Som ett exempel kan nämnas att för ett stort varuhus i Skandinavien
kostnaderna för varje hemsändning i genomsnitt belöpa sig till
40 öre. Räntor och förluster på utestående fordringar samt kostnader för
hemsändning måste i andra affärer kalkyleras in i försäljningspriset som
omkostnader, och försäljningspriset blir härigenom väsentligt högre, än det
annars skulle ha blivit. Och det är att märka, att alla kunder få betala detta
högre pris, oavsett örn de ta dessa »tjänster» i anspråk eiler icke. Den, som
betalar kontant och själv bär hem varan, måste i alla fall hjälpa till att betala
för dem, som begära varorna hemskickade eller köpa på kredit utan att
betala sina skulder.

Vår åsikt är, att vi både ur prisbillighetens och rättvisans synpunkt bäst
tillgodose våra kunders intressen genom att icke påtvinga dem en dyrbar
kundtjänst. Örn våra kunder i Tempoaffärerna någon gång kunna känna
det som en olägenhet, att de måste betala kontant och själva bära hem de
köpta varorna, så kunna de å andra sidan vara förvissade örn, att de ha sparat
en slant därigenom. Enligt vår uppfattning är största möjliga varuvaluta för
pengarna det ojämförligt viktigaste. Vi söka efter bästa förmåga ge våra
kunder det, som i alla fall är den väsentliga och den bästa kundtjänsten, nämligen
goda varor till låga priser.

Slutord.

Med hänvisning till vad vi här ovan anfört, få vi slutligen i några få punkter
sammanfatta, vad Tempo Aktiebolag strävar efter inom svensk detaljhandel
:

att nied minsta möjliga kostnader förmedla distributionen av varor från
fabrikanten till den konsumerande allmänheten,

att föra svenska produkter i största möjliga utsträckning,
att alltid bibehålla en god kvalitetsstandard,
att icke handla med slumppartier utan med reguljära varor,
o att alltid lämna riktiga upplysningar örn varornas kvalitet, kvantitet etc.,
så att köparen icke bibringas någon falsk föreställning örn varan.

Tempo aktiebolag äges helt av Åhlén & Holm A/B och är ett rent svenskt
företag under enbart svensk ledning.

Enär motionerna syfta till begränsning av näringsfriheten och tillkommit
för att försöka skapa ett skydd för en viss intressegrupp — den enskilda handeln
— enär motiven härför innebära trångsynta skråsynpunkter på näringslivets
tillstånd och behov och enär slutligen den fria tävlan och den fria prisbildningen
äro nödvändiga för utvecklingen inom näringslivet, anse vi, att
de av motionärerna framförda förslagen om utrednings igångsättande icke äro
tillräckligt motiverade.

Skulle emellertid riksdagen finna en utredning örn enhetsprisaffärerna påkallad,
tillåta vi oss att kraftigt framhålla nödvändigheten av att undersökningen
göres allsidig och sålunda även omfattar den enskilda detaljhandeln
och övriga former av varudistributionen, så att det blir fullt klarlagt i vad
män de olika affärsformerna bäst fylla sin uppgift i allmänhetens tjänst. I
vad på oss ankommer äro vi villiga att på allt sätt lämna vår medverkan till
en eventuell utredning av detta slag.

Vi hava till fullo visat, att enhetsprisaffärernas inverkan på den privata
detaljhandeln i motionerna och den allmänna diskussionen överdrivits på ett
fullkomligt orimligt sätt samt att denna inverkan i själva verket är mycket
obetydlig. Förslaget att genom en provisorisk lag stiftning lägga hinder i vägen
för näringsfriheten, till och med innan man verkställt en ordentlig och
allsidig utredning, synes oss därför synnerligen omotiverat.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

33

På grund av vad vi sålunda anfört, hemställa vi vördsamt att motionerna
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Stockholm den 17 februari 1934.

TEMPO AKTIEBOLAG.

Gösta Åhlén.

2) BILAGA TILL TEMPO AKTIEBOLAGS YTTRANDE.

Tempo A.-B:s avlöningsskalor i Stockholm, Göteborg och Malmö.

1) Avlönings skala för för säljning sper sonal:

a)

b)

c)

d)

e)

f)

g)

fa)

Stockholm

Göteborg

Malmö

Nybörjare 16—

-17 år..........

60

— 60

— 60

18" år fyllda .

90

— 75

— 75

19 år med minst 1 års affärsvana ....

105

— 90

— 90

20 » »

2 » » ....

120

— 105

— 105

21 » » »

3 » » ....

140

— 120

— 120

22 » » »

4 » » ....

160

— 135

— 135

23 » » »

5 » » ....

180

— 150

— 150

25 » » »

6 » » ....

—

160

— 160

Utom den fasta lönen utbetalas försäljningsprovision av a/4 % å resp. avdelnings
försäljningssumma. Första biträden uppbära dessutom en provision
av x/io

Eörsäljningspersonalen t. ex. vid Tempo A.-B:s affär här i Stockholm utgör
46 personer; totala antalet anställda vid samma affär är 70.

2) Lager-, kontors- och ekonomipersonal i övrigt avlönas i överensstämmelse
med på resp. ort gällande avtal eller enligt allmänt tillämpad praxis inom de
medelstora eller större företagen.

All personal har rätt till sjukersättning under viss tid, fri konsultation av
läkare, extra betalning för övertid, semester etc. i enlighet med bolaget upprättat
kontrakt.

Bilaga C.

SVERIGES KÖPMANNAFÖRBUND.

Till Riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse av den 2 dennes har andra lagutskottet anmodat oss att avgiva
yttrande över dels likalydande motionerna I: 13 av herr Wohlin m. fl. och
II: 30 av herr Hagberg i Malmö m. fl., dels motionen 11:27 av herr Jacobsson
m. fl., dels motionen II: 28 av herr Meyerhöffer m. fl., dels ock motionen
II: 501 av herrar Wallén och Nyblom. Samtliga dessa motioner beröra de s. k.
enhctsprisföretagen och vi tillåta oss därför behandla dem i ett sammanhang.

Det är med stor tillfredsställelse Sveriges Köpmannaförbund finner att frågan
angående Epaföretagens inverkan på det svenska näringslivet genom
ovannämnda motioner upptagits till allsidig prövning inom riksdagen. Sveriges
Köpmannaförbund har sedan länge haft anledning följa Epaföretagens

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. Havd. Nr 18. 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

affärsmetoder såväl i Sverige som i utlandet. Vi lia därvid kommit till sammaslutsatser
som motionärerna beträffande Epasystemets skadeverkningar. Den
redogörelse, som av motionärerna lämnas för Epaföretagens ruinerande prispolitik,
^ vilken blott kan genomföras så länge en reguljär detaljhandel tillhandahåller
allmänheten kvalitetsvaror, vilka hos fabrikanterna inköpas till
rimliga priser, är utan tvivel riktig. Epaföretagen leva som parasiter på
den enskilda detaljhandeln. Man kan fråga sig, örn det är riktigt, att den
ofta kapitalsvaga detaljhandeln år efter år indirekt skall bära upp detta nya
av storkapital understödda affärssystem. Möjligen kunde samhället kräva ett
sådant offer av detaljhandeln, därest den nya varudistributionsmetoden fyllde
ett behov, som detaljhandeln icke kunde tillfredsställa, örn alltså konsumenternas
intresse oundgängligen krävde, att Epaaffärer upprättades. Av motionärernas
utredning synes emellertid framgå, att något konsumentintresse icke
trades för när, därest restriktiva åtgärder vidtagas mot Epaföretagen. Tvärtom
är ju, såsom motionärerna framhålla, förhållandet det att Epaföretagen
suggerera allmänheten att köpa varor, varav den icke har något behov. När
därtill kommer, att de salubjudna varorna ofta äro av mindervärdig kvalitet
är det, enligt vår mening, även ett konsumentintresse att Epaföretagens utveckling
begränsas.

I likhet med motionärerna finna vi Epasystemets kvalitetsförsämrande inverkan
ingiva allvarliga betänkligheter. Svensk industri och svenskt hantverk
ha lyckats behålla sina marknader och erövra nya positioner främst av det skälet,
att de svenska varorna äro kända som kvalitetsvaror. Skulle en ändring
i detta förhållande inträda och de svenska varorna sålunda förlora i anseende,
kan detta uppenbarligen få svåra följder för den svenska exportindustrien. Att
Epas affärsmetoder äro ägnade att framkalla en sådan kvalitetsförsämring har
motionärerna utförligt påvisat. Den schweiziska prisbildningskommissionen,
vars betänkande, åberopas i herr Jacobssons m. fl. motion, har under åratal
ägnat elen schweiziska detaljhandeln ett ingående studium. Kommissionen har
kommit till samma slutsatser som motionärerna: Epasystemet verkar kvali tetsförsämrande.

Yi anse, att den officiella schweiziska kommissionens utlåtande
bör tillmätas desto större vitsord, som de svenska Epaföretagen. enligt
egen utsago, tillämpa samma metoder som de schweiziska.

Beträffande Epaföretagens inställning till den svenska industrien äro vi för
övrigt i stånd att framlägga ett belysande dokument. En svensk fabrikant
hade offererat Epa dels bakelitartiklar och dels tennljusstakar.Offerten ställdes
till Epas förläggare och inköpsföretag A.-B. Turitz & Gro. Göteborg. Som svar å
offerten erhöll fabrikanten, följande svar, som ställts till vårt förfogande.

^ ȁterkommande, till tidigare korrespondens betr. ruhr. kunna vi meddela
Eder, att vi under innevarande år sålt cirka 80,000 st. bakelitartiklar sorterade
inom de varuslag, varå Ni tidigare erhållit prover. Vi äro för dagen icke benägna
att lämna mera exakta siffror betr. vår försäljning av bakelitartiklar.

Vi be Eder godhetsfullt förstå saken som den är. Givetvis äro vi även i
fortsättningen intresserade för att sälja så mycket svenska artiklar som möjligt.
i våra affärer. Förhållandet är dock för närvarande det, att vi åtminstone
hittills varit den största konsumenten av dessa engelska bakelitartiklar och har
följden blivit den, att vi kommit upp i ifrågavarande fabriks lägsta prisklass,
vilken förmån ingen annan svensk firma ernått. På grund härav ha vi hittills
varit utan konkurrens och vilja naturligtvis icke medvetet, hur behjärtansvärt
företaget än är, medverka till att uppamma en svensk industri, som sedan på
grund av flera bidragande orsaker skulle bli nödsakad att sälja dessa artiklar
även till andra svenska firmor till priser motsvarande våra.

Betr. offererad tennljusstake kunna vi icke acceptera det av Eder erbjudna
priset, alldenstund detsamma icke lämnar oss önskvärd handelsavance. Med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

35

hänsyn till att priset å tenn oavbrutet gått upp synes det oss som om det numera
skulle bli fullständigt omöjligt att kvarhålla denna artikel i vårt sortiment.
Vi se oss fördenskull nödsakade att avstå från köp och anhålla om
Edert ben. överseende för det extra besvär vi förorsakat Eder.

Vi teckna

Högaktningsfullt

Aktiebolaget Turitz & C:o
Hellmuth.»

Detta dokument talar för sig självt och kräver inga ytterligare kommentarer.

Motionärerna beröra även de sociala verkningarna av Epasystemet. Den
stora svenska detaljhandelskåren drabbas ju direkt av konkurrensen från Epaföretagen.
Detaljhandlarna ha hårt tryckts av den ekonomiska krisen. De ha
emellertid med egna krafter sökt övervinna svårigheterna. Deras strävan har
varit att på ett allt bättre sätt söka betjäna allmänheten. Ingalunda vilja vi
påstå, att detaljhandeln i detta nu representerar en idealisk form av varudistribution.
Mycket återstår ännu att reformera. Vi hävda emellertid, att detaljhandlarna
ådagalagt och ådagalägga en ärlig vilja och strävan att fylla sin
uppgift i samhället. Under sådana förhållanden kunna de emellertid med åtminstone
moralisk rätt begära, att statsmakterna vidtaga sådana åtgärder, att
deras verksamhet ej i onödan försvåras. För samhället torde det vara av betydelse
att ej den stora del av den svenska medelklassen, som direkt eller indirekt
är beroende av detaljhandeln, bringas i än värre ekonomiska besvärligheter. Epasystemet
är en av de företeelser, som bidraga till att undergräva detaljhandlarnas
ställning. Är det icke under sådana förhållanden rimligt örn statsmakterna
vidtaga restriktiva åtgärder mot enhetsprisföretagen, detta desto mera
som den svenska arbetarklassen, liksom grossister och handelsresandekåren
samt butiksbiträdeskåren indirekt skadas genom Epasystemets verkningar -—
något som särskilt framhålles i den Wohlin-Hagbergska motionen? Vidtagas
restriktiva åtgärder mot Epasystemet drabba dessa egentligen blott det storkapital,
som stöder företaget och uppbär den stora vinsten. Det torde emellertid
vara möjligt för detta storkapital att intressera sig för andra grenar av
det svenska näringslivet, där dess insats skulle bli av mera positiv och uppbyggande
betydelse.

Vi finna sålunda de utredningskrav, som med olika motiveringar framföras i
motionerna I: 13, II: 30, II: 27 och II: 501 välgrundade.

Aven om den sålunda ifrågasatta utredningen bedrives med skyndsamhet,
torde man icke kunna undvika, att under den tid utredningen pågår, enhetsprisaffärer
nyetableras i sådan utsträckning, att ett eventuellt framtida beslut örn
förbud mot ytterligare etablering av enhetsprisaffärer icke får något större
värde. Enligt vad som kommit till vår kännedom äro redan förberedelser vidtagna
för öppnande av nya enhetsprisaffärer på ett flertal platser i landet.
Byggnadsstrejken har emellertid hitintills lagt hinder i vägen för affärernas
öppnande. Sedan konflikten inom byggnadsbransch^"! nu lösts, torde man kunna
vänta, att antalet enhetsprisaffärer hastigt ökas. Utan tvivel kommer denna
nyetablering att forceras, därest riksdagen fattar beslut om utredning av enhetsprisaffärernas
berättigande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts få vi livligt tillstyrka det yrkande om
temporärt förbud mot utvidgning och nyetablering av enhetsprisaffärer, som
herr Meyerhöffer m. fl. framställer i motionen II: 28. Vi finna de skäl motionärerna
framföra för ett sådant förbud synnerligen vägande. Om nämligen
riksdagen anser, att en utredning bör företagas rörande enhetsprisaffärerna,
är det givetvis av betydelse, att Epasystemet under den tid utredningen pågår

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

icke tillåtes skapa sig en sådan ställning, att ett framtida ingripande blott får
ringa effekt eller endast med stora svårigheter kan företagas.

De lagar och förordningar från Tyskland, Österrike och Schweiz, som äro
bifogade herr Jacobssons m. fl. motion visa också, att man i dessa länder funnit
det nödvändigt och möjligt, att införa särskilda lagbestämmelser mot Epa.
Det schweiziska förbundsrådet uttalar i sin av den schweiziska förbundsförsamling
bifallna proposition bl. a., att örn man har för avsikt, att överväga åtgärder
gentemot enhetsprisaffärernas obegränsade utveckling »bör man i första
hand tillse, att under tiden inga nya storföretag inom detaljhandeln uppstår».
I följd härav föreslog förbundsrådet förbud mot öppnande av nya och
utvidgning av bestående enhetsprisaffärer intill slutet av 1935. Detta blev
också förbundsförsamlingens beslut. Yi anse, att samma skäl, som dikterade
de schweiziska statsmakternas beslut, böra vara avgörande för den svenska
riksdagen. En temporär inskränkning av näringsfriheten torde här väl kunna
motiveras. Under nu rådande kristider ha ju för övrigt statsmakterna funnit
skäl föreligga att på olika områden göra ingrepp i det fria näringslivet, vilka
mer eller mindre stått i strid mot de principer, som ligga till grund för näringsfrihetsförordningen.

Enda möjligheten att nå ett avgörande vid denna riksdag torde vara, att
riksdagen beslutar en lag i enlighet med det förslag, som framlägges i herr
Meyerhöffers m. fl. motion. Häremot kan visserligen invändas, att riksdagen
icke bör besluta en lag, som tillkommit på initiativ av enskild motionär. Lagrådet
har ju sålunda ej haft tillfälle yttra sig. G-entemot dessa betänkligheter
vilja vi framhålla, dels att andra lagutskottet ju har tillfälle göra erforderliga
formella justeringar i den föreslagna lagtexten, dels att motionärerna vid utarbetande
av lagförslaget synes ha byggt på den erfarenhet, som vunnits vid
lagstiftning i främmande länder. Under sådana förhållanden synes man kunna
förvänta, att Kungl. Maj :t, därest riksdagen för sin del beslutar en lag,
skall ha möjlighet att promulgera densamma.

Under hänvisning till vad vi sålunda anfört, få vi vördsamt tillstyrka dels
de i .motionerna I: 13, TI: 30, II: 27 och II: 501 framförda yrkandena örn utredning
angående de s. k. enhetsprisföretagen, dels ock det i motionen II: 28
framlagda förslaget till lag om förbud mot öppnande och utvidgning av s. k,
enhetsprisaffärer.

Stockholm den 17 februari 1934.

SVERIGES KÖPMANNAFÖRBUND.

V. Strömberg.

Gustaf Borgström.

SVERIGES GROSSISTFÖRBUND.

Bilaga D.

Till Andra lagutskottet.

Anmodade att avgiva yttrande över vid årets riksdag framlagda motioner
angående utredning m. m. beträffande de s. k. enhetsprisaffärerna få vi vördsamt
anföra följande:

Motionen i första kammaren nr 13 av hr Wohlin m. fl. samt motionerna i
andra kammaren nr 27 av hr Jacobsson m. fl., nr 30 av hr Hagberg m. fl. och
nr 501 a,v hrr Wallén och Nyblom avse i huvudsak förslag om utredning av
enhetsprisaffärernas verkningar. Dessa motioner kunna därför i ett sammanhang
behandlas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13; bilagor.

37

Vår organisation intager den principiella inställningen, att statliga ingripanden
inom handeln så mycket som möjligt måste begränsas. Enskild företagsamhet
och fri näringsverksamhet ha för den ekonomiska utvecklingen varit
av sådan betydelse, att de icke onödigtvis böra hämmas. Denna ekonomiska
frihet måste dock helt naturligt utövas under ansvar i samhällets och dess
olika bebyggares intressen.

Beträffande det s. k. Epasystemet gäller som bekant, att detsamma föranlett
en konkurrens, hårdare och bittrare än genom något annat varudistributionssystem.
Denna konkurrens har tagit sig uttryck av icke allenast ekonomisk
karaktär. Icke heller har det kunnat undvikas, att i debatten om Epasystemet
ingått även annan argumentering än den rent ekonomiska.

Vi äro övertygade örn, att en utredning örn Epasystemet i åtskilliga avseenden
skulle vara ägnad att klargöra i samband med detta system stående förhållanden.
Möjligheterna för ett objektivt bedömande av systemets fördelar
och nackdelar skulle bliva större. De motsatsförhållanden, som nu yppat sig
och som endels äro ofrånkomliga, skulle säkrare och sakligare kunna avgränsas.
Redan på grund härav finna vi ögonblicket väl valt för en utredning beträffande
enhetsprisaffärerna, vilken utredning sannolikt redan genom sin
tillkomst skulle vara ägnad att medverka till en avspänning.

Utredningen synes oss desto mer befogad, som redan nu åtskilliga omständigheter
tala för en kontroll och begränsning av de s. k. enhetsprisaffärerna.
Förhållandena inom vissa andra stater giva härutinnan beaktansvärda exempel.
Icke endast Tyskland och Österrike utan även det med vårt land mer jämförbara
Schweiz hava genom statsåtgärder mot enhetsprisaffärerna tagit ställning
emot desamma. Detta har givetvis icke skett utan tungt vägande skäl.
Det må i detta avseende vara tillräckligt hänvisa till den schweiziska utredningen
örn Epasystemet.

Det har sagts, att enhetsprisaffärernas andel av varuomsättningen i Sverige
är så obetydlig, att dessa affärer åtminstone på grund härav borde tolereras.
Vi bortse ifrån, att ett sådant resonemang principiellt är oriktigt. Vi
vilja i stället framhålla, att enhetsprisaffärernas inverkan på det övriga näringslivet
icke kan mätas allenast med omsättningssiffrornas storlek. Enhetsprisaffärernas
metoder lia en ännu större inverkan på handeln i dess helhet.
Så kan t. ex. framhållas att den kvalitetsförsämring, som enhetsprisaffärerna
medverkat till oell som närmare omförmäles i motionerna, kan befaras bliva
ytterligare utsträckt även till den reguljära handeln, så framt icke enhetsprisaffärerna
på lämpligt sätt stävjas.

På grund av de skäl, som anförts i de olika motionerna och de omständigheter,
som vi här ovan ytterligare påpekat, anse vi sålunda den i motionerna
föreslagna utredningen snarast böra ske.

Till ovannämnda motioner ansluter sig den av hr Meyerhöffer m. fl. väckta
motionen i andra kammaren nr 28 med förslag till visst förbud mot öppnande
av och utvidgning av de s. k. enhetsprisaffärerna. Detta förbud, som skulle
gälla medan den i de övriga motionerna föreslagna utredningen påginge. finna
vi vara en självklar konsekvens av ett eventuellt utredningsbeslut.

Såsom i hr Meyerhöffer motion med all rätt framhålles, riskerar man i
annat fall, att utredningen på förhand kommer att bindas. Den nu äntligen
avblåsta byggnadsstrejken har under den sista tiden hindrat Epasystemets utveckling.
När byggnadsverksamheten åter igångsättes, har man att räkna med,
att en ökad nyetablering och utvidgning av olika enhetsprisföretag kommer
att ske. Därest vidare en utredning kommer till stånd utan temporärt förbud
mot öppnandet av nya Epaaffärcr, är det i hög grad sannolikt att Epasystemets
utveckling kommer att forceras. Men därigenom kommer också utredningsresultatet
att i hög grad förryckas. Möjligheterna att med effekt vid -

38 Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

taga på grund av utredningen eventuellt motiverade åtgärder mot Epasystemet
förminskas.

Ett temporärt förbud mot öppnande och utvidgning av enhetsprisaffärerna
skulle även medföra den fördelen, att utredningen påskyndades. Ju förr utredningen
kunde slutföras, desto förr skulle — örn det nu visar sig, att Epasystemet
besitter de goda egenskaper, som dess tillskyndare göra gällande —
Epaföretagens frihet återvinnas. Epaföretagens ledning skulle alltså, därest ett
temporärt förbud kommer till stånd, ha större skäl att snabbt ställa utredningsmaterial
till förfogande och överhuvud taget på allt sätt underlätta utredningen.

Vi tillstyrka alltså även förslaget till lag örn förbud mot öppnandet och utvidgning
av s. k. enhetsprisaffärer.

Stockholm den 19 februari 1934.

SVERIGES GROSSISTFÖRBUND.

Karl Erik Hasselblad.

K. E. Gillberg.

Bilaga E.

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND.

Till riksdagens andra lagutskott.

Med skrivelse av den 2 innevarande februari har andra lagutskottet till Sveriges
Industriförbund för yttrande överlämnat vissa vid årets riksdag väckta
motioner berörande de s. k. enhetsprisaffärerna. Med anledning härav får
Industriförbundet anföra följande.

Enhetsprisaffärer uppstodo för första gången för omkring 50 år sedan i Förenta
Staterna. De hava sedan nått sin största utveckling därstädes och i England.
De hava på senare tid spritt sig till ett flertal andra länder. I Sverige
grundades den första enhetsprisaffären år 1931 i örebro.

I flera länder bär enhetsprissystemet på sista tiden blivit föremål för reglerande
lagstiftning gående ut på förbud mot öppnande av nya eller utvidgning
av redan befintliga affärer, men det bör uppmärksammas att någon sådan
lagstiftning icke vidtagits varken i Förenta staterna eller England, d. v. s.
just de länder, där systemet i fråga först uppstått och ännu i dag nått sin vidsträcktaste
tillämpning. Den lagstiftning, som i andra länder vidtagits, härrör
från de allra senaste åren och har direkt betingats av den skärpning i all
konkurrens, som karakteriserat den under dessa år pågående allmänna affärskrisen.
Särskilt den tyska lagstiftningen kan betecknas såsom utgörande
blott ett led uti den nya tyska regimens försök att genom statsingripande reglera
konkurrensförhållandena överhuvud taget inom näringslivet. Förbudet
mot att öppna enhetsprisaffärer är blott en detalj uti en lagstiftning som redan
ger tyska regeringen rätt att exempelvis förhindra upprättandet av nya
eller utvidgning av redan befintliga industriföretag.

Vid ett bedömande överhuvud taget av de olika spörsmål, som framkommit i
samband med enhetsprissystemet, förtjänar det framhållas, att detta distribu -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

39

tionssystem redan på grund av sin egenart knappast är möjligt att använda
annat än i relativt stora samhällen. Det är i själva verket ett storstadsfenomen.
I systemet ligger en naturlig begränsning, oberoende av all lagstiftning.
Att så är förhållandet framgår av de relativt låga omsättningssiffror enhetsprisföretagen
hava att uppvisa i förhållande till detaljhandelns totala omsättning.
I Förenta staterna hava enhetsprisaffärerna efter iner än 50 års existens
endast nått en omsättning av 1.8 procent av detaljhandelns totala varudistribution.
Motsvarande siffra för Tyskland är 1.2 procent. För Sverige är det
på grund av bristerna i vår statistik för den inre handeln svårt att ange någon
motsvarande procentsats. Siffran torde dock röra sig örn ungefär en procent.

Varudistributionens uppgift är att, såsom den sista länken i produktionskedjan,
betjäna allmänheten genom att på billigaste och bekvämaste sätt sörja
för dess behovstäckning. Sedan lång tid tillbaka har det från såväl producent-
som konsumenthåll framhållits såsom ett önskemål att varudistributionen
måtte förbilligas. I samband härmed har betonats nödvändigheten av att varudistributionen
tillgodogör sig de organisatoriska förbättringar, som spelat så
stor roll särskilt för industriens utveckling, och vad sålunda framhållits har i
lika mån gällt distributionen av industriens som lantbrukets produkter. Förbundet
vill ingalunda underkänna betydelsen av de allvarliga strävanden i sådan
riktning, som göras inom den stora detaljistkåren och dess organisationer,
men vill å andrå sidan såsom sin åsikt uttala, att varje nytt distributionssystem,
som visar sig i stånd att på ett billigt och ändamålsenligt sätt fullgöra
sin uppgift i den konsumerande allmänhetens tjänst, bör få tillkomma och
arbeta utan andra hinder än som kunna betingas av dess eventuella, verkligt påvisade
och uppenbara skadeverkningar.

Det torde icke förväntas, att Industriförbundet här skall yttra sig örn de
eventuella skadeverkningar av enhetsprissystemet, som kunna drabba den köpande
allmänheten. Förbundet saknar härom direkt kännedom, men vill dock
ifrågasätta, huruvida det är något för denna distributionsform karakteristiskt
att »suggerera» allmänheten till inköp av varor, av vilka den ej har något verkligt
behov. Användandet i detta sammanhang av ordet »psykos» synes innebära
en påtaglig överdrift och kan möjligen finna sin förklaring uti den naturliga,
men säkerligen övergående nyfikenheten hos allmänheten gent emot en ny
och mycket omtalad försäljningsmetod. Att på lagstiftningsväg söka skydda
allmänheten mot att inköpa onödiga varor just när inköpen ske i enhetsprisaffärer,
synes icke kunna motiveras varken av dessa affärers karaktär eller av
deras omfattning, särskilt när man icke ansett nödigt att härutinnan legalt kontrollera
eller begränsa så betydelsefulla och effektiva distributionsmetoder
som kooperationen och postorderaffärerna, och för övrigt av de bästa skäl lämnar
allmänheten full frihet i ifrågavarande avseende, när det gäller hela den
vanliga detaljhandeln.

Vad åter beträffar de eventuella skadeverkningarna på produktionen vill
Industriförbundet här inskränka sig till att belysa denna fråga närmast i den
mån den berör industrien. För jordbrukets alster torde enhetsprisafförer vara
av ringa betydelse oell hantverkeriernas produkter torde redan på framställningsstadiet
hava sedan länge varit utsatta för en så svår konkurrens, att enhetsprissystemet
i oell för sig icke kan nämnvärt påverka det svenska hantverkets
livsmöjligheter.

Men inom industrien föreligga redan en rad erfarenheter, som förtjäna att
vinna beaktande vid andra lagutskottets behandling av de föreliggande motionerna.
Industrien har ingen anledning att betvivla, att såsom uppgivits för
närvarande vida iner än hälften av de varor, som försäljas i landets enhetsprisaf
fibrer, härröra från svensk produktion. Örn icke vissa omständigheter
förelegat, sorn torde vara andra lagutskottet välbekanta, skulle säkerligen en

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

ännu större del av denna omsättning hava svenskt ursprung. Därvid är att
märka, att enhetsprisaffärernas inköp merendels röra sig örn för varje gång
relativt mycket stora kvantiteter med korta eller inga krediter. Det har vid
flera tillfällen visat sig, att beställningar från enhetsprisföretag utgjort ett
verksamt stöd för industriföretag, som genom en stor fast order kunnat anskaffa
moderna maskiner och införa billigare tillverkningsmetoder. Därigenom
har vidare i flera fall svenska industriföretag kunnat upptaga tillverkning av
vissa enklare varor, som ej förut kunnat framställas inom landet till konkurrensdugliga
priser. I denna omständighet kan man finna en förklaring till på
vissa håll framkomna antydningar att sådana order från enhetsprisföretag gått
ut på en sänkning av vederbörande tillverkares normala kvalitetsstandard eller
eljest överhuvud taget haft sådan effekt. Sådana antydningar vill Industriförbundet
bestämt tillbakavisa såsom ogrundade liksom även påståendet att
enhetsprisaffärerna skulle föranleda industrien att medverka till att lågkvalitetsvaror
kunna givas sken av att vara av högre kvalitet. Intet belägg har
givits för dylika påståenden. Såsom fullt ogrundade vill Industriförbundet
även beteckna farhågorna för att den svenska industriens effektuerande av order
från enhetsprisaffärer skulle på något sätt kunna influera på den höga
kvalitetsstandard, som kännetecknar de svenska exportprodukterna. Vår höga
standard behöver ej rubbas av att vi upptaga tillverkning av billiga varor, avsedda
för den bredare köparkretsens konsumtion. De svenska varornas höga
kvalitet är det svenska folkets på samma gång som den svenska industriens
viktigaste vapen och tillgång i den allt skarpare konkurrensen örn världsmarknaden.
Ingenting kommer att kunna föranleda svenska industriföretag att
frivilligt avstå från det kvalitetstecken, som en varas svenska ursprung alltjämt
utgör. Detta torde vara en tillräcklig garanti för att nämnda farhågor
äro ogrundade, alldeles bortsett därifrån, att det är svårt att föreställa sig,
hur överhuvud taget leveranser till enhetsprisaffärer skulle kunna menligt inverka
på kvaliteten hos våra stora standardartiklar: trävaror, pappersmassa,
papper, järn och stål, kullager, separatorer, agafyrar m. m.

Emellertid innebär redan väckandet av de föreliggande motionerna ett vittnesbörd
örn att enhetsprisaffärerna ådragit sig livlig uppmärksamhet och väckt
till liv en rad viktiga spörsmål. Örn också mycket av motionernas innehåll
kan betecknas såsom ogrundade farhågor eller obevisade beskyllningar, innebära
dock rena befintligheten av sådana farhågor och beskyllningar ett oroande
och icke önskvärt moment inom vårt näringsliv. En objektiv utredning,
åsyftande att klarlägga de från den vanliga detaljhandeln avvikande distributionsmetodernas
verkliga plats inom och inflytande på vår varudistribution och
varuproduktion, skulle måhända kunna undanröja onödiga missförstånd och
misstankar. Industriförbundet kan icke yttra sig örn, huruvida en sådan objektiv
undersökning är påkallad och örn den lämpligen bör vidtagas på offentligt
uppdrag och under offentligt överinseende. Den synes närmast komma att
få karaktären a,v en ekonomiskt-social akademisk avhandling av den art, på
vilken den statliga utredningsverksamheten nyligen lämnat tvenne intressanta
exempel. Men Industriförbundet kan icke ur de föreliggande motionerna eller
ur sin kännedom örn där behandlade spörsmål draga den slutsatsen, att någon
annan åtgärd i ärendet är behövlig eller sakligt motiverad.

Stockholm den 24 februari 1934.

SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND.

B. Almgren.

Vilhelm Lundvik.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 181 bilagor.

41

Bilaga F.

SVERIGES HANTVERKSORGANISATION.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 2 februari 1934 har Sveriges Hantverksorganisation bereus
tillfälle att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över åtskilliga
remissen bilagda, inom riksdagen väckta motioner, nämligen dels
likalydande motionerna I: 13 av herr Wohlin m. fl. och II: 30 av herr Hagberg
i Malmö m. fl. örn utredning och förslag angående de ekonomiska och
sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen inom detaljhandeln, dels
motionen II: 27 av herr Jacobsson m. fl. angående utredning örn och åtgärder
mot de s. k. enhetsprisaffärerna, dels motionen II: 28 av herr Meyerhöffer
m. fl. med förslag till lag örn förbud mot öppnande och utvidgning av s. k.
enhetsprisaffärer, dels ock motionen II: 501 av herrar Wallén och Nyblom
angående utredning rörande de samhällsskadliga verkningarna av illojal konkurrens
från s. k. enhetsprisföretag.

I anledning av remissen får Sveriges Hantverksorganisation vördsamt anföra
följande.

De genom de remitterade motionerna tagna initiativen till utredning angående
verkningarna i olika hänseenden av de s. k. enhetsprisföretagen och till
statliga åtgärder mot dessa ha hälsats med stor glädje av samtliga landets
hantverkare. Hantverkarna höra, tillika med detaljhandlarna, till de företagargrupper,
vilka i särskild grad berörts av epaföretagens framträdande.
Att genom desamma ett mindre önskvärt tillskott tillförts landets näringsliv,
därom torde bland hantverkarna blott en mening råda.

Hantverksorganisationen vill för sin del understryka, att enligt dess mening
motionerna beröra ett samhälleligt problem av synnerlig vikt och betydelse. _ I
olika skrivelser till Kungl. Maj:t och riksdag angående statliga åtgärder till
hantverkets stödjande har organisationen tidigare utförligt redogjort för de
svårigheter, med vilka hantverkarna under den rådande krisen hava att kämpa.
Därvid har av organisationen framhållits, hurusom i flertalet hantverksföretag
omsättningen i oroväckande grad gått tillbaka. Totala och partiella _ driftsinställelser
hade i stor utsträckning varit genomförda. Företagare, vilka tidigare
sysselsatt ett flertal arbetare, arbetade nu med väsentligt reducerad
arbetsstyrka. Betalningsinställelser, ackord och konkurser hade i stor utsträckning
förekommit. Uppenbart är att det bekymmersamma läge, i vilket landets
hantverkare befinna sig, huvudsakligen föranletts av den allmänna krisen
inom näringslivet. Enligt organisationens mening torde dock epaföretagen å
de orter, där sådana öppnats, otvivelaktigt för vissa. grupper av hantverkare,
vilka berörts därav, hava i icke ringa mån ökat ^svårigheterna. Konkurrensen
från epaföretagen torde särskilt hava inverkat å de. yrkesgrupper inom hantverket.
vilka i samband med hantverket idka handel i bod, juvelerare och guldsmeder,
urmakare, charkuterister m. fl.

Indirekt torde emellertid epaföretagens verksamhet beröra samtliga landets
hantverkare. Hedan på det rent ideella området förefinns mellan epaföretagen
och hantverket en utpräglad motsättning. Medan hantverket sätter sin ära
i omsorgsfullt, vederhäftigt arbete, i framställning av kvalitetsprodukter, . se
epaföretagen sin uppgift i att utan avseende vid kvalitet och hållbarhet tillhandahålla
bruksvaror till lägsta möjliga pris. Priset ■— icke kvaliteten •—
är vid epaföretagens försäljning den dominerande faktorn. Särskilt betänkligt
är att genom de reklam- och försäljningsmetoder, vilka inom epaföretagen

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 9 sami■ 2 avd. Nr 18. 4

4^ Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

komma till användning, en ny, förvänd mentalitet håller på att skapas ''hos
t*en köpande. allmänheten. Genom epaföretagens affärsmetoder suggereras
allmänheten till att vid sina inköp uteslutande fästa vikt vid varornas billiga
pris At kvaliteten ägnas föga uppmärksamhet. Att inköpen av mindervärdiga
artiklar i längden komma att visa sig dyrbarare än anskaffandet av
iullgoda varor, därat ägnar man ej en tanke. Att denna mentalitet innebär
en allvarlig fara för hantverket är uppenbart. För hantverkets fortbestånd
är det, såsom i^ en av motionerna framhålles, en grundbetingelse, att allmänhetens
tro på den goda, hållbara varan, det ärliga arbetet icke utplånas.

utredning angående de ekonomiska och sociala verkningarna av epaatfarenia
är enligt Sveriges Hantverksorganisations mening i synnerligen hög
grad av förhållandena påkallad. Sveriges Hantverksorganisation vill för sin
ael pandet livligaste förorda, att en sådan utredning med det snaraste kommer
till stand. Organisationen vill samtidigt giva uttryck åt den förhoppningen,
ätt utvägar därvid må anvisas för begränsning av den verksamhet, som av
epaföretagen nu utövas till skada för landets övriga företagare inom handel,
“dustri och hantverk. Önskvärt hade varit örn, i avvaktan på utredningens
S7y*°:^a,n(*e, temPorärt förbud kunde meddelas mot öppnande av nya epaaffärer.

Stockholm den 26 februari 1934.

SVERIGES HANTVERKSORG ANISATION.

Au g. Lindmark.

I Gunnar Willén.

Bilaga G.

SVENSKA HANDELSARBETAREFÖRBUNDET.

Riksdagens andra lagutskott, Riksdagshuset, Stockholm.

Sedan andra lagutskottet berett oss tillfälle att avgiva yttrande över motion
nr lo i första kammaren och motionerna nr 27 och 501 i andra kammaren, få
vi vördsamt anföra följande:

„ Omedelbart sedan de första s. k. Epaaffärerna öppnats i örebro och Västerås,
anslöt sig ifrågavarande personal till vårt förbund. Kort tid därefter inlämnade
vi förslag till kollektivt avtal för hos bolaget anställd personal i butikerna
på ovan angivna platser. Som svar därå inbjöd Epa till underhandling
i vanlig ordning och de förhandlingar, som sålunda kommo till stånd,
ledde till att kollektivt avtal upprättades. Sedermera öppnade bolaget butiker
i Stockholm, Hälsingborg, Lund, Halmstad, Eskilstuna och Borås’ och för
den anställda personalen därstädes lia kollektiva avtal upprättats med undantag
för Borås, där förhandlingar skola upptagas nu i dagarna.

Upplysningsvis må meddelas, att i Malmö finnes f. n. ingen Epaaffär. men
däremot en Tempoaffär, som enligt uppgift förbjudit sina anställda att tillhöra
elen fackliga organisationen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

43

Vi anföra förestående emedan därav framgår, att den hos Epa anställda
personalens löne- och övriga anställningsförhållanden äro avtalsenligt ordnade.
Epa har icke på minsta vis gjort erinringar mot förenings- och förhandlingsrätten,
medan deras konkurrenter i många fall vägra att erkänna denna
rätt. Svenska Arbetsgivareföreningens medlemmar äro till och med stadgeenligt
förbjudna att träffa kollektivavtal för butiksbiträden. En hel del affärsmän
inom detaljhandeln, som icke äro medlemmar i Svenska Arbetsgivareföreningen,
vägra jämväl att erkänna sina anställdas förenings- och förhandlingsrätt.

Motionärernas uppgift örn att Epas personal är lägre avlönad än butikspersonalen
inom detaljhandeln i övrigt är icke med verkliga förhållandet överensstämmande.
Epa avlönar sin personal enligt avtal, upprättade mellan företaget
och vår organisation. Därigenom blir lönestandarden betydligt gynnsammare
för de anställda än vid avtalslöst förhållande, såsom fallet är i stor
utsträckning inom detaljhandeln. Nyligen uppgav Kontoristföreningarnas Förbunds
ombudsman i en intervju i Social-Demokraten, att företagarna avlönade
kvalificerade, språkkunniga kontorister med 50:— kr. i månaden och däromkring.
Tyvärr äger detta sin riktighet och samma är förhållandet beträffande
butikspersonal, som icke har sina anställningsvillkor reglerade genom
kollektiva avtal.

I motion nr 27 i andra kammaren anföres, att man på grund av försäljningssystemet
kan nedbringa antalet anställda till ett minimum och icke behöver
ställa några större krav på biträdenas kompetens, och i motion nr 13 i första
kammaren säges, att möjligheterna för de handelsanställda att bli sina egna
vid en »fortsatt expansion av enhetsprisföretagen här i landet kommer att i
stort bortfalla». Det första påståendet torde tarva närmare undersökning.
Inte ens vi, som dagligen syssla med personalfrågor, våga fälla ett så kategoriskt
påstående som motionärerna. Vi hålla dock för sannolikt, att Epa
i förhållande till omsättningen håller minst lika många anställda som affärsmän
inom detaljhandeln. Vad vi med bestämdhet kunna säga är, att Epa
ställer samma krav på kvalifikationer på sin personal som största delen av
övriga företagare inom samma branscher.

Ifråga örn möjligheterna för handelsanställda att bli sina egna betyder enhetsprisföretagen
föga. Tendensen inom handeln visar, att de stora varuhusen
och de stora företagen med sina filialsystem bli dominerande. Därigenom
bliva de anställda dömda att bli löntagare i hela sitt liv, emedan de icke
som egna företagare med utsikt till framgång kunna upptaga konkurrens med
de stora kapitalstarka företagen. Att genom lagstiftningsåtgärder söka förhindra
en sådan utveckling synes oss mindre lämpligt. Vi förmena även att
man icke rätt gärna på sådana skäl kan förhindra ett företags expansion
och tillåta fri expansion av övriga handelsföretag, som i betydligt större utsträckning
förhindra de handelsanställda att bli sina egna samt att bli organiserade.
I dagens situation är det av stort intresse att de anställdas intressen
i egenskap av löntagare bli tillgodosedda. I detta hänseende måste vi i rättvisans
intresse intyga, att Epa visat betydligt större förståelse än flertalet
affärsmän inom detaljhandeln.

Vi ha icke funnit anledning att irtöver förestående yttra oss över motionerna.
\7i avstyrka emellertid omedelbar lagstiftning på området. Skulle riksdagen
behaga besluta örn utredning i frågan, bör denna enligt vårt förmenande omfatta
jämväl personalens anställningsförhållanden icke blott vid Epa utan även
vid övriga stora affärsföretag jämfört med anställningsförhållandena för de
anställda hos de mindre företagarna inom detaljhandeln och i denna utredning
bör då också ingå frågan om rätten att träffa kollektivavtal för butiksbiträden
och kontorister.

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18; bilagor.

För andra lagutskottets kännedom bifoga vi tryckta avtal med Epa för personalen
vid bolagets affärer i Örebro, Västerås, Hälsingborg, Stockholm,
Eskilstuna, Halmstad och Lund.

Malmö den 26 februari 1934.

För SVENSKA H ANDELS ARBETAREFÖRBUNDET.

J. A. Lundgren.

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

340867