Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1934 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn blindhetsersättning
m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 2 februari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 79,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade, här nedan införda förslag dels till förordning örn blindhetsersättning
dels ock till lag om kommunala pensionstillskott m. m.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft en i anledning av densamma inom andra kammaren av herr Karlsson
i Grängesberg m. fl. väckt motion, nr 533.

Yad motionärerna hemställt återgives här nedan i samband med utskottets
yttrande i de delar, som motionen avser.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, vilka motionärerna åberopat
till stöd för sin hemställan, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

Möjlighet att bereda de blinda understöd föreligger enligt nu gällande
bestämmelser dels enligt lagen den 30 juni 1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring
och dels enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 423) örn kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.

Enligt 1 § i lagen örn allmän ''pensionsförsäkring skall envar svensk man
eller kvinna, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkras till erhållande
av pension. Kätt till pension inträder enligt 2 § vid varaktig oförmåga
till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då
ännu icke är för handen. Varaktig oförmåga anses vara för handen bland
annat hos den, som på grund av vanförhet eller lyte befinnes vara ur stånd
att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter. Av 6 § i lagen framgår, att till pensionstagare, som är
till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst ej uppgår för man
till 425 och för kvinna till 400 kronor, skall av allmänna medel utgå ett tilllägg
till den vanliga av giftspensionen. Nämnda tillägg utgör för år räknat
för man 225 och för kvinna 210 kronor med avdrag av 6/i0 av det belopp,

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 14. 535 34 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

varmed pensionstagare^ årsinkomst må överstiga 50 kronor. Därjämte
innehåller 6 § särskilda bestämmelser örn pensionstillägg åt personer, som
äro till arbete varaktigt oförmögna och som hava viss försörjningsskyldighet.

Pensionstillägg kan endast erhållas av den för vilken pensionsavgifter
blivit erlagda. Den som efter fyllda 15 år bliver till arbete varaktigt oförmögen
men för vilken sådana avgifter icke blivit erlagda, ävensom den, vilken
vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger emellertid
enligt 33 § i lagen erhålla understöd under villkor och med belopp, som
angående pensionstillägg är stadgat i 6 §. Samma bestämmelser, som gälla
örn pensionstillägg åt personer, vilka äro till arbete varaktigt oförmögna
och hava viss försörjningsskyldighet, gälla även beträffande understöd åt
sådana personer.

Enligt pensionsstyrelsens praxis räknas av de blinda och svagsynta som
varaktigt arbetsoförmögna regelmässigt de, vilkas synskärpa ej uppgår till
mer än ®/60 å vartdera ögat. — För att bestämma en synförmåga, som överstiger
blindhet i strängare bemärkelse (s. k. amauros), d. v. s. då förmåga
saknas att urskilja, om ljus inkastas i ögat samt från vilket håll detta sker,
förfares ofta på följande sätt. En normalt seende människa kan under normala
ljusförhållanden och mot en mörk bakgrund räkna fingrar på c:a 60
meters avstånd. En person, som kan räkna fingrar på allenast en meters
avstånd, har således allenast V60 synskärpa o. s. v.

I 1918 års lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag stadgas
bland annat att till beredande av understöd (kommunala pensionstillskott),
i penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension
eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring och icke blivit
berövade pensionstillägg eller understöd på grund av vissa bestämmelser
uti nämnda lag men ändock finnas vara i behov av fattigvård, må fattigvårdssamhälle
ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att
pensionstillskott, som utdelas av dessa medel, icke skall vara att anse som
fattigvård.

Förslaget till förordning om blindhetsersättning.

Beträffande tidigare behandling av frågan om blindhetsersättning må nämnas,
att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1920 åtta sakkunniga
tillkallades inom ecklesiastikdepartementet för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande vården av blinda.

Den 10 april 1922 avgåvo de sakkunniga, vilka antagit benämningen
»blindvårdssakkunniga», betänkande i ämnet. Däri framlades åtskilliga förslag
angående undervisning och vård av landets blinda, men därutöver
hemställde de sakkunniga — i syfte att bereda ett inkomsttillägg åt arbetande
blinda (s. k. blindhetsersättning) — dels att kommunerna skulle åläggas
att lämna ett understöd utan fattigvårds natur åt dessa blinda, dels ock att
ett årligt förslagsanslag å 400,000 kronor måtte utverkas för att i viss utsträckning
ersätta kommunerna vad de utbetalat för blindhetsersättningar.
Blindvårdssakkunnigas förslag till lag örn blindhetsersättning finnes intaget
i propositionen å sid. 58—70.

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Blindvårdssakkunnigas betänkande utremitterades under år 1922 till åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar m. fl., vilka under åren 1923—
1931 inkommo med yttranden i ärendet. En sammanfattning av innehållet
i dessa yttranden återfinnes å sid. 70—72 i propositionen.

Vid 1929 års riksdag väcktes motioner i ämnet, nämligen I: 109 av herr
Åkerberg och den därmed likalydande II: 167 av herrar Nilsson i Örebro
och Uddenberg, vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till 1930 års riksdag framlägga
förslag till lag örn blindhetsersättning.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 7,
bland annat, att det icke, såsom motionerna avsåge, vore lämpligt att ur
blindvårdssakkunnigas betänkande utbryta förslaget örn blindhetsersättning.
Då yttranden ännu icke inkommit från de myndigheter — socialstyrelsen och
pensionsstyrelsen — som i alldeles särskild grad ägde sakkunskap rörande
lagstiftningen ifråga, vore ärendet icke i det skick, att detsamma kunde från
Kungl. Majits sida underställas riksdagen. Frågan örn införande av blindhetsersättning
stöde vidare i vissa delar i sammanhang med pensionsförsäkringslagens
bestämmelser rörande invaliditetsersättning. Då nämnda lag
vore föremål för revision genom 1928 års pensionsförsäkringskommitté, vore
det även av denna orsak icke lämpligt att upptaga frågan örn beredande av
inkomsttillägg åt blinda till fristående undersökning.

I enlighet med hemställan av utskottet beslöt riksdagen, att motionerna
icke skulle föranleda till någon åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 197 av herr Möller m. fl. och lii 257 av
herr Hedvall m. fl. hemställdes vid 1930 års riksdag, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till
1931 års riksdag framlägga förslag till lag örn blindhetsersättning.

I sitt utlåtande, nr 13, över motionerna anförde andra lagutskottet, bland
annat, att det med hänsyn till ärendets vikt syntes lämpligt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit framförde önskemålet, att frågan örn blindhetsersättning
så snart ske kunde måtte komma till avgörande.

Med bifall till utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 70),
att Kungl. Majit så snart ske kunde måtte framlägga förslag till blindvårdens
ordnande på ett tillfredsställande sätt.

Den 22 juli 1931 uppdrog Kungl. Majit åt rektorn vid institutet och förskolan
för blinda å Tomteboda, Gustaf Emanuel Ek, att såsom sakkunnig
inom ecklesiastikdepartementet biträda med att verkställa utredning och
framlägga förslag rörande blindvårdens ordnande. (Samma uppdrag hade
tidigare sedan den 25 april 1930 varit lämnat åt annan person).

Ek avgav den 30 november 1931 utredning i ämnet, innefattande bland
annat förslag till lag örn blindhetsersättning. Nämnda förslag finnes intaget
i propositionen å sid. 58—70.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Jämväl över Eks förslag avgåvos yttranden, för vilkas huvudsakliga innehåll
en redogörelse lämnas å sid. 72—77 i propositionen.

Vid ett möte i Stockholm den 3 juni 1932 diskuterades Eks förslag av
valda ombud för blinda i alla delar av landet. De blindas egen uppfattning
i den föreliggande frågan framfördes därefter i en resolution, som ingavs till
socialdepartementet.

Med anledning av anmärkningar, som i olika hänseenden framställts mot
blindvårdssakkunnigas och Eks förslag, särskilt från de blindas sida, upprättades
å socialdepartementets lagbyrå ett nytt förslag —- 1933 års förslag.

Över detta förslag avgåvos efter remiss yttranden av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, som i sin tur först
inhämtade yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn
A. Dalén, statskontoret, styrelserna för svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, styrelserna
för de blindas förening och de blindas riksförbund, Stockholms blindförbund,
de blindas förening Hoppet i Göteborg, styrelsen för skånska blindförbundet,
Örebro läns blindförbund samt Dalarnas blindförening Frihet. —
Medicinalstyrelsen ansåg sig vid ärendets behandling böra ingå i prövning
av allenast dess medicinska del.

Förslagets principer tillstyrktes av samtliga, som yttrade sig i ärendet,
utom riksförsäkringsanstalten, som avstyrkte förslaget. En ledamot i riksförsäkringsanstalten
var av skiljaktig mening och tillstyrkte förslagets principer.
Av de hörda blindorganisationerna tillstyrkte skånska blindförbundet
förslaget beträffande såväl huvudprinciperna som detaljerna. Jämväl samtliga
övriga blindorganisationer tillstyrkte förslaget i dess helhet, ehuru de
ur de blindas synpunkt ansågo, att det varit önskvärt, att vissa av hänsyn
till det statsfinansiella läget betingade begränsningar i rätten till ersättning
ej skulle hava behövt vidtagas.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anför i propositionen,
bland annat:

1933 års förslag har vunnit anslutning icke blott bland i det närmaste alla de
statsmyndigheter och enskilda sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet,
utan även av samtliga i ärendet hörda blindorganisationer. Den enda myndighet,
som avstyrkt förslaget, är riksförsäkringsanstalten. Anstalten har
emellertid ej varit enhällig i sitt utlåtande, utan har en ledamot uttalat skiljaktig
mening och tillstyrkt de principer, på vilka förslaget bygger. Även
jag vill giva förslaget min anslutning och anser sålunda, att bestämmelser
nu böra införas, varigenom de blinda tillförsäkras rätt till blindhetsersättning.
Till denna min ståndpunkt har i särskild grad medverkat en önskan
att söka infria de förhoppningar, de blinda med fog kunna ställa på lösningen
av denna fråga sedan nu ett snart 15-årigt utredningsarbete pågått.

Frågan örn blindhetsersättning står otvivelaktigt i visst samband med
den revision av den allmänna pensionsförsäkringen, varom utredning pågår

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. 5

genom 1928 års pensionsförsäkringskommitté. 1933 års förslag utgår emellertid
från, att blindhetsersättning kan genomföras fristående från nämnda revision.

I de över 1933 års förslag avgivna yttrandena hävdade endast riksförsäkr
ing sanstalten en annan uppfattning än den i förslaget anförda. Anstalten
framhöll i detta hänseende, att då nämnda revision ej kunde bliva utan
inverkan på de blindas ställning, anstalten funnit starka skäl tala för att
pensionsförsäkringskommitténs förslag avvaktades, innan frågan om blindhetsersättningen
fördes vidare.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten uttalade skiljaktig mening och ansåg,
att de blinda gentemot statsmakterna kunde hava ett berättigat anspråk
på att deras alldeles särskilt behjärtansvärda fråga, för vars lösning
redan 1920 en kommitté tillsatts, icke längre uppskötes på obestämd tid.

Svenska landstingsförbundet fann hinder icke föreligga att redan nu genomföra
förslaget örn blindhetsersättning. Efter pensionsförsäkringsreformens
genomförande kunde bestämmelserna underkastas jämkning, i fall så skulle
visa sig erforderligt.

Departementschefen anför härom i propositionen: ^

Beträffande förslagets samband med revisionen av den allmänna pensionsförsäkringen
är det endast riksförsäkringsanstaltens majoritet, som ansett
denna omständighet böra föranleda uppskov med förslagets realiserande.
I enlighet med den ståndpunkt, som i allmänhet vunnit gillande i
yttrandena, är jag av den meningen, att förslagets genomförande icke bör
anstå tills de svårlösta och vittutseende problem, som revisionen av pensionsförsäkringen
kan komma att innebära, vunnit sin lösning. I anslutning till vad
svenska landstingsförbundet anfört vill jag därjämte framhålla, att. det icke
torde vara förenat med några svårigheter att, efter pensionsförsäkringsreformens
genomförande, underkasta bestämmelserna örn blindhetsersättningen
jämkning, ifall så skulle visa sig erforderligt.

Enligt vad utskottet inhämtat avser 1928 års pensionsförsäkringskommitté
att inom kort avgiva sitt huvudbetänkande. Huru lång tid som därefter
kommer att förflyta, innan en revision av pensionsförsäkringen genom beslut
från statsmakternas sida blivit genomförd, kan ej med säkerhet förutses.
Utskottet håller emellertid före, att ett beslut örn blindhetsersättning redan
nu kan fattas utan att medföra några avsevärda svårigheter för en revision
av pensionsförsäkringen, och då utskottet därjämte i likhet med departementschefen
anser de blindas önskemål att erhålla blindhetsersättning synnerligen
behjärtansvärda, förordar utskottet, att bestämmelser örn sådan ersättning
utan uppskov genomföras.

Utskottet övergår härefter till att i korthet beröra det i propositionen
framlagda förslagets huvudprinciper.

Blindhetsersättningen har givits karaktär av lytesersättning. Rätten till
ersättning har sålunda i princip anknutits direkt till själva lytet, icke till
den av lytet föranledda nedsättningen i arbetsförmågan. Begreppet blindhet
har bestämts på det sätt, att såsom blind skall anses den, som saknar syn -

Utskottet.

Utskottet.

d Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

förmåga eller vars synförmåga är så nedsatt, att lian saknar ledsyn. Sådan
saknas, enligt vad en inom socialdepartementets lagbyrå vid upprättandet
av 1933 års förslag verkställd utredning givit vid banden, örn synnedsättningen
är så betydande, att den omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på
gata eller främmande plats. I allmänhet torde ledsyn saknas, örn synskärpan
understiger 1 2 * * */60. Departementschefen gör emellertid i propositionen det
uttalandet, att förordningen icke bör tillämpas alltför snävt. Genom den
föreslagna förordningens bestämmelser gives ersättning endast åt blinda.
\issa
understödsfrågan för samtliga i kroppsligt eller andligt hänseende särskilt
vanlottade individer. Härutinnan bär departementschefen anfört, att, även
örn det skulle finnas andra arbetsföra invalider, vilka i samma grad som de
blinda kunde anses berättigade till ersättning — någon utredning därom
funnes emellertid ej verkställd — nämnda omständighet icke torde utgöra
tillräckligt skäl, varför de blinda skulle ytterligare vänta på att få sin ersättningsfråga
löst. Blindhetsersättningens belopp har satts till 500 kronor.
Beslutanderätt i ärenden angående sådan ersättning skall tillkomma pensionsstyrelsen.
Samtliga kostnader för blindhetsersättningen skola övertagas
av staten.

I övrigt anhåller utskottet att beträffande förslagets huvudprinciper, varom
en närmare redogörelse återfinnes i propositionen å sid. 15—26, få hänvisa
till propositionen.

Vid prövning av det genom förevarande proposition framlagda förslaget
till förordning örn blindhetsersättning har utskottet funnit sig böra i princip
tillstyrka detsamma. Även i fråga örn lagstiftningens detaljer kan utskottet
i huvudsak godkänna Kungl. Maj:ts förslag. På en punkt har emellertid
utskottet ansett sig böra föreslå ändring i propositionen. Redogörelse härför
ävensom för de förslag, som framställts i motionen H: 533, kommer att
lämnas vid de särskilda paragraferna. I den mån dessa icke i det följande
beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.

1 §•

Enligt såväl blindvår dssakkun nigas som Eles förslag skulle blindhetsersätt ning

utgå till envar svensk man eller kvinna, som lede av så stor nedsättning
i synförmågan, att avsevärd svårighet därav uppstode vid utförandet

av arbete, lämpligt för ifrågavarande person. I 1933 års förslag upptogs

däremot bestämmelsen, att den skulle vara berättigad till sådan ersättning,
som saknade synförmåga eller vars synförmåga vore så nedsatt, att han
saknade ledsyn. I detta förslag anfördes bl. a.:

Givetvis skulle det vara mycket olämpligt örn alla, som lia ledsyn, bleve
utestängda från varje ersättning. Så torde emellertid icke bli förhållandet.
Med hänsyn till den praxis, som gäller enligt pensionsförsäkringslagen -—
en praxis, som givetvis icke avses skola ändras genom ifrågavarande förordning
— komma alla, som ha ledsyn, men vilkas synskärpa icke överstiger
6/60, att i form av pensionstillägg erhålla en reducerad blindhets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. i

ersättning. På grund av den avsevärt större olägenhet, som frånvaron av
ledsyn utgör, torde det vara försvarligt att ställa dessa invalider i en klass
för sig och ge dem den mera kvalificerade ersättning som den föreslagna blindhetsersättningen
innebär. Lägger man saknad av ledsyn till grund för en
författning i ämnet, skulle ock i huvudsak överensstämmelse vinnas med de
principer, som tillämpas enligt olycksfallsförsäkringslagen för tillerkännande
av full livränta.

Om man ger en författning om blindhetsersättning den begränsning, som
nyss omnämnts, torde ytterligare en fördel vinnas. En huvudanmärkning mot
de tidigare förslagen har varit, att det funnes flera kategorier av sjuka och
invalida personer, vilka vore berättigade att räkna med samma stöd fran
statens sida som de blinda och svagsynta. Denna anmärkning torde i
stort sett förfalla, örn blindhetsersättningen begränsas till dem, som sakna
ledsyn. Det synes nämligen vara försvarligt att ställa personer med ett
så tungt lyte i en särklass. Övriga former av synnedsättning komma att
behandlas på samma sätt som annat lyte, d. v. s. enligt pensionsförsäkringslagen.

Den i 1933 års förslag gjorda bestämningen av begreppet blindhet tillstyrktes
eller lämnades utan erinran av de i ärendet hörda myndigheterna
utom riksförsäkringsanstalten. Till utveckling av sin mening anförde anstalten
i huvudsak följande:

Medan inom den allmänna pensionsförsäkringen såsom invalid ansåges
icke blott den som vore fullständigt arbetsoförmögen utan även den som
endast vore i stånd att genom arbete förtjäna 1/3 eller mindre av vad kroppsligen
och andligen friska personer i samma yrke och med liknande utbildning
å samma ort brukade förtjäna, skulle enligt förslaget rätten till blindhetsersättning
tillkomma endast den som saknade ledsyn. Däremot lämnade
förslaget icke något utrymme för ersättning till den som hade ledsyn, men
vars synförmåga dock vore i så hög grad nedsatt, att han icke alls eller
endast i mycket begränsad män kunde utföra arbete. Örn en persons synförmåga
vore i hög grad försvagad, t. ex. till 3/eo> erhölle han icke någon
blindhetsersättning enligt föreliggande förslag. Han hnge ej ^ heller någon
tilläggspension från den allmänna pensionsförsäkringen, försavitt hans inkomst
uppginge till eller överstege 425 kronor örn året. Inom den sociala
olycksfallsförsäkringen gällde, att ersättningen fastställdes efter graden av
invaliditet. Den som hade nedsatt synförmåga tillerkändes livränta efter
graden av synförmågan. Såväl pensions- som olycksfallsförsäkringen intoge
alltså i nämnda avseenden en mer tänjbar ståndpunkt än nu föreliggande
förslag.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten tillstyrkte förslaget.

Kommunalförbunden hade icke något att erinra mot förslaget i nu förevarande
hänseende.

Skånska blind förbundet tillstyrkte förslaget härutinnan utan förbehåll, under
det att övriga blindorganisationer framställde vissa erinringar.

Stockholms blindförbund framhöll sålunda, att frånvaron av ledsyn måste
anses inträda redan vid en synskärpa, som vore nedsatt till Vöo 1 /1 o av

den normala och icke, såsom i förslaget antoges, först vid en nedsättning av
synförmågan till 1-2/00- Het vore i varje fall att hoppas, att de myndigheter,
som komme att handhava bedömandet härvidlag, toge vederbörlig hänsyn
till det förhållandet, att ett stort antal av dem, som befunne sig på gränsen

° Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

mellan ledsyn och icke ledsyn, måst utbildas vid blindskola och i förvärvshänseende
vore nära nog jämställda med övriga blinda.

Enahanda synpunkter framfördes av de blindas förening.

Aven de blindas riksförbund anmärkte på att begreppet ledsvn vore väl
snävt begränsat och framhöll, att den vore att anse som blind, vilken åtnjutit
undervisning i de av staten upprättade blindskolorna, även om hans
synförmåga överstege 2/60.

De blindas förening Hoppet i Göteborg påpekade, att enligt populär uppfattning
vore den att anse som blind, vilken icke kunde tillgodogöra sig
undervisningen i vanliga, för seende avsedda undervisningsanstalter, även
örn vederbörande skulle vara i besittning av en mer eller mindre fullständig
förmåga att »leda» sig fram.

Jämväl Örebro läns blindförbund och Dalarnas blindförening Frihet funno
bestämmelsen väl snäv. Sistnämnda förening framhöll, att man borde kunna
enas örn att ersättningsberättigad vore den, vars synförmåga vore så nedsatt,
att han på grund därav icke kunde erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden.
Direktiv i denna riktning för en rätt tolkning av förordningen borde
utfärdas i samband med denna.

Departementschefen anför i propositionen:

Med stöd av den utredning, som i 1933 års förslag åvägabragts rörande
bestämningen av begreppet blindhet, ansluter jag mig till förslagets ståndpunkt
att såsom blind anse den som saknar synförmåga eller vars synförmåga
är så nedsatt, att han saknar ledsyn. I anledning av vad flertalet
blmdorganisationer anfört därom, att ledsyn skulle saknas icke såsom i
motiveringen till förslaget angives först vid en nedsättning av synskärpan
tfll under 2/60 utan redan vid 6/60 och därunder, vili jag framhålla, att vid
forfattningens tillämpning huvudvikten givetvis bör läggas på bestämmelsen
i själva författningstexten d. v. s. på den omständigheten, huruvida
ledsyn saknas eller ej, alltså huruvida synnedsättningen kan anses vara så
betydande, att den omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande
plats. Skulle detta förhållande vara för handen i ett fall, då synförmågan
uppgår till eller överstiger 2/eo, bör vederbörande vara berättigad till
ersättning. Vidare torde det kunna förväntas, att i tveksamma fall en person
hellre hänföres under förordningen än uteslutes därifrån. En ej alltför snäv
tillämpning av stadgandet synes sålunda böra förutsättas.

I motionen II: 533 framhålles, att örn rätten till ersättning fastställdes på
sätt som i propositionen förslagits, många av dem, som på grund av starkt
nedsatt synförmåga sakna möjlighet att normalt försörja sig, komme att bliva
avskurna på rätten att erhålla ersättning. Motionärerna föreslå därför i
stället följande lydelse av 1 §:

Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga är så nedsatt att hail
på grund därav saknar möjlighet att erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden,
anses i denna förordning som blind och är, där ej nedan annorlunda
stadgas, berättigad till blindhetsersättning. Ersättningen utgår med ett belopp
av sjuhundra kronor för år räknat.

Vltkotiet.

Med hänsyn till den utredning som förekommit i ärendet rörande bestämningen
av den kategori personer, vilka skola komma i åtnjutande av blind -

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

hetsersättning, ansluter sig utskottet till det i propositionen framlagda förslaget,
i följd varav motionen i denna del avstyrkes.

Yad blindhetsersättningens belopp beträffar föreslogo blindvår ds sakkunnig a
och Ek, att blindhetsersättningen skulle utgöra, för år räknat, det belopp,
som motsvarade existensminimum för blind person, minskat med hälften av
understödstagarens egen inkomst. Existensminimum beräknades till olika
belopp, beroende på dyrorten. Kommunerna voro indelade i tre dyrortsgrupper.
Medelunderstödet för varje blind beräknades komma att uppgå
till 500 kronor.

I den resolution, som antogs vid blindmötet den 3 juni 1932, anfördes —
under framhållande av önskemålet att behovsprincipen frånträddes — att
blindhetsersättningen borde utgå med ett årligt belopp av minst 600 kronor,
därvid vid beloppets angivande hänsyn tagits till den på grund av rådande
ekonomiska konjunkturer hårt anlitade statskassan.

I 1933 års förslag sattes ersättningsbeloppet för varje blind till det medelvärde,
som blindhetsersättningen enligt de tidigare förslagen beräknats
skola utgöra, eller till 500 kronor. På så sätt förorsakades ej några ökade
kostnader för statsverket genom behovsprincipens övergivande. I orter med
billiga levnadskostnader beräknades beloppet räcka till nödtorftig försörjning
av den blinde. Till beloppet komme ju dessutom vad han kunde förtjäna
genom eget arbete. I större samhällen med dyrare levnadskostnader
torde visserligen den föreslagna ersättningen icke — lika litet som en ersättning
av 600 kronor — vara tillräcklig. Här torde emellertid ofta utgå kommunala
pensionstillskott till de blinda, varjämte genom verkstäder för blinda
och andra hjälpåtgärder bereddes dem större utkomstmöjligheter än i mindre
samhällen.

Av blindorganisationerna tillstyrkte skånska blindförbundet förslaget i
denna del utan förbehåll. Övriga blindorganisationer tillstyrkte jämväl förslaget
men beklagade, att ersättningen måst sättas så lågt som till 500
kronor, vilket belopp på de flesta orter understege existensminimum.

Pensions styr elsen, socialstyrelsen och svenska stadsförbundet framhöllo bland
annat, att kommunala pensionstillskott icke torde för de blindas del kunna
påräknas i någon nämnvärd utsträckning. Socialstyrelsen uppgav sålunda,
att kommunala pensionstillskott under år 1930 visserligen tilldelats ett så
stort antal personer som 1,582 personer på landsbygden och 11,250 i städerna
eller tillhopa 12,832 personer men att därav ej mindre än 10,314 komme på
de båda städerna Stockholm och Göteborg; överhuvud hade man endast i en
tredjedel av städerna samt i lil av de 2,412 fattigvårdssamhällena på landsbygden
begagnat sig av ifrågavarande möjlighet att meddela understöd utan
fattigvårds karaktär.

Departementschefen anför i propositionen:

I fråga om storleken av blindhetsersättningen bör framhållas att ersättningen
icke torde bereda den blinde möjlighet att i alla delar av landet
uppnå samma inkomst som flertalet seende arbetare. Då det emellertid är
ett önskemål, att de arbetande blinda om möjligt uppnå samma sammanlagda
inkomster som det stora flertalet seende arbetare, är det att hoppas,

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

att i samhällen med högre levnadskostnader vederbörande kommuner genom
kommunala tillägg till blindhetsersättningen fylla ut densamma.

I motionen II: 533 föreslås, att ersättningen skall bestämmas till 700 kronor
för år räknat. Detta ersättningsbelopp vore absolut behövligt som bidrag
till täckande av de mest oundgängliga behoven för dem som på grund av
sin nedsatta synförmåga saknade möjlighet att erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden.
Motionärerna föreslå därför den lydelse av 1 §, som ovan omförmälts.

I detta sammanhang får utskottet lämna en kort redogörelse tor kostnadsberäkningarna
rörande blindhetsersättningen.

För att erhålla en såvitt möjligt tillförlitlig utredning örn det antal blinda,
som enligt 1933 års förslag skulle vara berättigade till blindhetsersättning,
verkställdes genom statistiska centralbyråns försorg en undersökning härutinnan
på grundval av 1930 års folkräkningsmaterial. Av denna undersökning
framgick, att några säkra slutsatser ej kunde dragas angående antalet
ersättningsberättigade personer, detta framför allt beroende på att i
folkräkningsmaterialet upptagits åtskilliga personer, som hade ledsyn. Såsom
slutresultat angavs i utredningen, att antalet personer, berättigade till blindhetsersättning
enligt 1933 års förslag, kunde uppskattas till omkring 1,800.
Statens bruttokostnader kunde vid jämviktsläge beräknas till cirka 900,000
kronor och nettokostnaderna (= bruttokostnaderna minskade med statens
kostnader för de pensionstillägg eller understöd, som eljest skulle ha utgått
till ifrågavarande blinda) till approximativt 800,000 kronor.

Det må nämnas, att såsom ersättningsberättigade vid uppskattningen av
kostnaderna icke medtagits personer, som blivit blinda efter fyllda 60 år.
I motionen II: 533 föreslås, att nämnda åldersgräns skall framflyttas till
67 år. Även ur denna synpunkt innebär motionärernas förslag en kostnadsökning
i jämförelse med propositionens förslag.

Departementschefen anför bl. a., att av vissa skäl försiktigheten bjuder, att
bruttokostnaderna beräknas något högre än i 1933 års förslag, förslagsvis
till 1,000,000 kronor. Till ersättning åt blinda m. m. för budgetåret 1934/
1935 — avseende halv årskostnad (förordningen örn blindhetsersättning föreslås
skola träda i kraft den 1 januari 1935) — hemställes därför i propositionen
örn ett extra förslagsanslag av 500,000 kronor. I denna del har propositionen
hänvisats till statsutskottets behandling.

Med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka riksdagen att bestämma blindhetsersättningens belopp
högre än som skett i propositionen eller till 500 kronor örn året.

2§-

I 2 § angivas under punkterna a)—1) vilka personer, som äro undantagna
från rätt till blindhetsersättning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. il

Enligt punkten 11) är den undantagen från sådan ersättning, som blivit
blind efter fyllda 60 år. Härmed torde böra jämföras stadgandet i övergångsbestämmelserna,
att den som den dag förordningen träder i kraft, d. v. s. (enligt
propositionens förslag) den 1 januari 1935, uppnått 60 års ålder, äger rätt till
ersättning endast örn det utrönes, att han före fyllda 60 år varit blind.

Bestämmelsen i punkten d) fanns jämväl i Eks förslag. I motiveringen
till 1933 års förslag anfördes, att, ehuru tvekan kunde föreligga, huruvida
icke bestämmelsen vore väl snäv, densamma dock av statsfinansielia skäl
ansetts böra bibehållas. Av den undersökning, som verkställts av statistiska
centralbyrån på grundval av vissa preliminära siffror ur 1930 års folkräkningsmaterial,
framgick nämligen, att av de däri upptagna, till ett antal av
cirka 5,800 beräknade personer, vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle
vara fullständigt blinda eller i avsaknad av ledsyn, cirka 2,330 personer blivit
blinda eller i avsaknad av ledsyn efter fyllda 60 år.

Riks fr sahr in gsanstal ten framhöll i yttrande över 1933 års förslag, att
den föreslagna inskränkningen ej fanns i pensionsförsäkrings- eller olycksfallsförsäkringslagen,
där ersättningen fastställdes efter graden av invaliditet,
samt att dessa lagar sålunda i nämnda hänseende intogo en mera tänjbar
ståndpunkt än det föreliggande förslaget.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten tillstyrkte förslaget i denna del.

Svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund samt av blindorganisationerna
de blind,as förening, de blindas förening Hoppet i Göteborg
och Dalarnas blindförening Frihet ansågo den föreslagna åldersgränsen för
låg och förordade, att densamma, därest den icke helt kunde slopas, sattes
till 65—67 år.

Departementschefen anför i propositionen:

Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som lia att
framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats
av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis
föreligga huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med
hänsyn till de betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i
1933 års förslag angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke
ansett mig för närvarande kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse
i detta hänseende.

I motionen 11:533 framhålles, att bland de blinda själva den meningen bestämt
gör sig gällande, att ifrågavarande åldersgräns icke bör sättas lägre
än till 67 år. Motionärerna föreslå därför, att punkten d) i 2 § skall erhålla
följande lydelse:

»d) den som blivit blind efter fyllda 67 år;»

En ändring av den i propositionen föreslagna åldersgränsen från (i0 till
67 år skulle medföra en mycket avsevärd förhöjning av det belopp, som
statskassan skulle behöva ställa till förfogande för blindhetsersättningar. I
likhet med departementschefen anser utskottet ekonomiska skäl lägga hinder i
vägen för en sådan ändring och finner sig med anledning därav böra avstyrka
det i motionen framställda förslaget.

Utskottet.

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

I punkten i) föreslås ett stadgande, att från rätt till blindhetsersättning
skall vara undantagen den, som är intagen å anstalt för blinda med komplicerat
lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller
å fattigvårdsanstalt.

1933 års förslag innehöll i punkten i), att från sådan rätt skulle vara
undantagen den, »som är eller bör vara» intagen å nyss nämnda anstalter.
I motiveringen härtill framhölls, att stadgandet tillkommit till förhindrande
av att den omständigheten, att blinda, som vore intagna å vissa anstalter,
ej vore berättigade till blindhetsersättning, skulle föranleda, att de
utskrevos från anstalterna, eller att blinda, som borde lia intagits å dylika
anstalter, förvägrades inträde där.

Socialstyrelsen framhöll, att uttrycket »bör vara» syntes förutsätta en prövning
från pensionsstyrelsens sida av grunderna för internering å vissa slag
av anstalter. Det syntes mindre tillfredsställande, att vid möjligen uppkommande
kompetenskonflikter mellan vederbörande myndigheter resultatet
skulle bliva, att den blinde bomme att ställas utan såväl den ifrågavarande
anstaltsvården som blindhetsersättningen.

Departementschefen anför i propositionen:

Med anledning av socialstyrelsens erinran mot avfattningen av punkten i)
har jag företagit en jämkning av stadgandet och vidare efter punkten 1)
tillagt en bestämmelse av innehåll, att blindhetsersättning icke må utgå,
där blind utskrivits från anstalt för kroniskt sjuka eller från fattigvårdsanstalt
eller där blind förvägrats intagning i dylik anstalt, såframt åtgärden
kan antagas hava skett i syfte att möjliggöra beredande av blindhetsersättning
åt honom.

Enligt den lydelse det i propositionen framlagda förslaget i nu ifrågavarande
delar erhållit, synes möjlighet föreligga för målsmän för blinda med
komplicerat lyte, vilka med hänsyn till beskaffenheten av sitt lyte borde
åtnjuta anstaltsvård, att i syfte att få tillgodonjuta de blinda tillkommande
blindhetsersättning antingen underlåta att söka inträde för dem å anstalt eller
begära deras utskrivning därifrån. För att förekomma sådant och liknande förfarande
bör enligt utskottets mening möjlighet beredas pensionsstyrelsen att
i dylika fall kunna förvägra utbetalning av blindhetsersättning. I detta syfte
föreslår utskottet sådant tillägg till punkten i), att jämlikt densamma från
rätt till blindhetsersättning skall vara undantagen »den som är eller uppenbarligen
bör vara intagen å anstalt för blinda med komplicerat lyte, sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt».
Örn punkten i) erhåller denna lydelse, torde det efter 1) i propositionens förslag
insatta stycket »Blindhetsersättning må etc.--— åt honom» böra

utgå. Det torde vara klart, att enligt den av utskottet föreslagna lydelsen
av punkten i) pensionsstyrelsen skall efter verkställd prövning förvägra utbetalning
av blindhetsersättning endast i fall, då försök gjorts att missbruka
möjligheterna att utfå sådan ersättning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

13

Förslaget till lag om kommunala pensionstillskott m. m.

Enligt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott ock sjukvårdsbidrag
äger fattigvårdssamkälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande att utdelas såsom kommunala pensionstillskott ock sjukvårdsbidrag
med föreskrift, att utdelade medel icke skola vara att anse såsom
fattigvård.

I utlåtande över 1933 års förslag till förordning örn blindhetsersättning
framhöll socialstyrelsen, att, enär pensionstillägg ock understöd enligt pensionsförsäkringslagen
icke annat än i undantagsfall kunde utgå till person, som
åtnjöte blindketsersättning, bleve det endast i dylika undantagsfall möjligt
för kommun att enligt 1918 års lag till utfyllnad av blindketsersättningen
lämna understöd utan fattigvårds karaktär. För möjliggörande av dylika
understöd, vilka förutsattes i motiveringen till 1933 års förslag, föreslog
socialstyrelsen ett tillägg till nämnda lag av innebörd, att fattigvardssamhälle
skulle till fattigvårdsstyrelsens förfogande äga ställa medel för beredande
av understöd (kommunala tillskott till blindhetsersättning) åt personer,
som ägde uppbära blindhetsersättning men ändock funnes vara i
behov av fattigvård.

I enahanda riktning uttalade sig pensionsstyrelsen.

Departementschefen anför i propositionen:

Mot det föreslagna tillägget till lagen örn kommunala pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag har jag ej något att erinra. I anledning av de ändringar
i rubriken till lagen och i själva lagtexten, som således böra vidtagas,
torde ny lag i ämnet böra utfärdas att träda i kraft den 1 januari 1935.

Vid granskning av lagförslaget har utskottet icke funnit anledning till
erinran mot detsamma.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga följande.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förordning:

om blimllietsersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel
rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn, anses i denna förordning som
blind och är, där ej nedan annorlunda stadgas, berättigad till blindhets -

Utskottti

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

ersättning. Ersättningen utgår med ett belopp av femhundra kronor för år
räknat.

2§-

Från rätt till blindhetsersättning äro undantagna:

a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som författningsenligt
icke skall vara mantalsskriven i riket;

b) den som icke fyllt sexton år;

c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolpliktig; d)

den som blivit blind efter fyllda sextio år;

e) den som uppsåtligen ådragit sig blindhet;

f) den som utan giltig anledning vägrar att efterkomma förordnande örn
läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som i 5 § sägs;

g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till
sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är intagen
å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt
eller skyddshem;

i) den som är intagen å anstalt för i) den som är dier uppenbarligen

blinda med komplicerat lyte, sinnes- bör vara intagen å anstalt för blinda
sjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller med komplicerat lyte, sinnessjuka,
kroniskt sjuka eller å fattigvårdsan- sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt
ställö sjuka eller å fattigvårdsanstalt;

k) den som i annat fall än ovan sagts å anstalt eller eljest åtnjuter
kostnadsfri vård på statens bekostnad;

l) den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning
är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå..

Blindhetsersättning må ej utgå, där
blind utskrivits från anstalt för kroniskt
sjuka eller från fattigvårdsanstalt eller
där blind förvägrats intagning å dylik
anstalt, såframt åtgärden kan antagas
hava skett i syfte att möjliggöra beredande
av blindhetsersättning åt honom.

Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid uteslutas:

a) den som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;

b) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt
inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan om
dylik ersättning.

Utan hinder av vad i första stycket under a) stadgas äger Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande
stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpningen av denna för -

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

ordning likställas med svensk medborgare, som författningsenligt skall vara
i riket mantalsskriven.

3§-

Ansökan örn blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven eller, örn
han icke är mantalsskriven i riket, där han författningsenligt skall vara mantalsskriven.

Ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av sökandens
rätt till blindhetsersättning samt en av sökanden på heder och samvete
avgiven förklaring att de lämnade upplysningarna äro med sanningen
överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring,
skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens
förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas prästbevis.

Där så prövas nödigt, skall sökanden jämväl förete läkarintyg.

4§-

Det åligger pensionsnämnden att snarast möjligt till pensionsstyrelsen
avgiva utlåtande rörande sökandens rätt till blindhetsersättning samt därvid
översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit,
utdrag av nämndens protokoll. Ett exemplar av nämndens utlåtande skall
samtidigt genom ordförandens försorg med allmänna posten tillställas
sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna örn pensionsnämnder i 22—25 §§, 26 §
första och andra styckena samt 27 § lagen om allmän pensionsförsäkring
i tillämpliga delar gälla.

5 §•

Pensionsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, föreskriva, att sökanden
skall undersökas av ögonläkare. Styrelsen må ock förordna, att
sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,
såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad.

6 §•

Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning,
skall styrelsen utfärda bevis att ersättning blivit honom tillerkänd. Sådant
bevis översändes av styrelsen till pensionsnämndens ordförande och tillställes
sökanden genom dennes försorg.

7 §•

Inträffar sådant förhållande att den som tillerkänts blindhetsersättning
icke vidare bör komma i åtnjutande därav, ankommer det på pensionsstyrelsen
att, sedan denne och pensionsnämnden eller dess ordförande beretts
tillfälle att yttra sig, förordna örn indragning av ersättningen.

Finnes grundad anledning antaga att ersättning bör indragas, äger pen -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

CKungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

sionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna
att ersättningen tillsvidare icke skall utbetalas.

Det åligger pensionsnämnd, pensionsnämnds ordförande och ombud, varom
i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring förmäles, att till pensionsstyrelsen
ofördröjligen anmäla förhållande, som kan antagas böra föranleda
indragning av ersättning.

Undergår någon som åtnjuter blindhetsersättning omedelbart för brott
ådömt frihetsstraff eller har någon som åtnjuter sådan ersättning blivit intagen
å anstalt eller hem, som i 2 § h)—k) avses, åligger det straffinrättningens,
anstaltens eller hemmets föreståndare att ofördröjligen göra anmälan
därom till pensionsstyrelsen.

8 §’

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras av enskild sakägare.
Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds
ordförande och i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmält
ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen
genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.

9 §•

Blindhetsersättning utgår från och med den månad, varunder ersättningen
söktes, dock tidigast från och med den dag, då blindheten inträtt, samt till
och med den månad, varunder den blinde avlidit eller ersättningens indragning
beslutats.

10 §.

Angående sättet och tiden för utbetalning av blindhetsersättning förordnar
Konungen.

Ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,
under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.

11 §•

Kostnaden för blindhetsersättning samt för undersökning och behandling,
varom i 5 § förmäles, bestrides av staten.

12 §.

Rätt till blindhetsersättning kan ej överlåtas och må förty ej för gäld
tagas i mät.

13 §.

Ansökan, prästbevis och läkarintyg samt utlåtande, varom i 4 § förmäles,
skola avfattas enligt formulär, som fastställas av Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer jämväl

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

taxa för läkarintyg och läkarundersökning, som i 3 och 5 §§ avses, ävensom
det belopp, varmed ersättning skall utgå för behandling enligt 5 §, såframt
behandlingen skall äga rum å sjukvårdsanstalt.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare är skyldig att utfärda
läkarintyg och verkställa undersökning mot ersättning, som bestämts i taxan.
Har pensionsstyrelsen jämlikt 5 § förordnat örn behandling å sjukvårdsanstalt,
som drives av staten, landsting, kommun eller sammanslutning, vari
landsting eller kommun deltager, eller till vars drift statsbidrag utgår, skall
den som förordnandet avser där emottagas, såvitt plats kan beredas a allmän
avdelning för behandling av ögonsjukdomar.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Den som nämnda dag uppnått sextio års ålder äger rätt till blindhetsersättning
endast örn det utrönes, att han före fyllda sextio år varit blind.

Lag

om kommunala pensionstillskott lii. m.

Härigenom förordnas som följer:

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar
eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension eller understöd
enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 och icke blivit
berövade pensionstillägg eller understöd på grund av stadgandet i 9 § nämnda
lag, men ändock finnas vara i behov av fattigvård, dels av understöd (kommunala
tillskott till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka
finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de uppbära ersättning enligt förordningen
den örn blindhetsersättning, dels ock av bidrag

(kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen,
av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,
må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande
med föreskrift, att pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning
samt sjukvårdsbidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att
anse såsom fattigvård. Sådana tillskott och bidrag må icke tilldelas andra
personer jin dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där
ilga hemortsrätt i fråga örn fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma
de grunder, som för beviljande av tillskott och bidrag böra av fattigvårds Bihang

till riksdagens protokoll W34. ,9 sand. 2 avd. Nr 14. 535 34 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

CKungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

styrelsen iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen
att bevilja tillskott oell bidrag, som ovan nämnts, i den män styrelsen
prövar nödigt. Pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning
må efter omständigheterna indragas och jämkas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935, då lagen den 14 juni 1918
(nr 423) om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag skall upphöra
att gälla.

B) att motionen II: 533 må anses besvarad genom vad utskottet
under A) hemställt,

Stockholm den 13 mars 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

KAEL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sam Larsson, Gustaf Tamm," P. Sandström,
Norman, Olof Carlsson, Forslund, John Gustavson och John Björck;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Johanson
i Hallagården, Wallerius, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren
samt herr Sandberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.