Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1934 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni
1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, ävensom i anledning därav väckta
motioner.

Genom en den 27 januari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr
66, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,
av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest
finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och
av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter
enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för
vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen
eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de
givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner
och befattningshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma inom riksdagen väckta likalydande motioner,
nämligen nr 293 i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard,
m. fl. och nr 526 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 13.

S0« 34

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

I motionerna har hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen. I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt
yrkande, får utskottet hänvisa till motionerna.

Till grund för bedömande av det i propositionen väckta förslaget anser
sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.

Enligt 1 § 1 stycket av lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus (S. F. S. 302/1928, andr. 13/1929 och 114/1932), nedan
kallad sjukhuslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1929, åligger det
landsting och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som hava sin
vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård
för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager
försorg om sådan vård. I enahanda ordning bör anstaltsvård vid barnsbörd
ombesörjas. I 3 stycket av 1 § göres från huvudregeln det undantag, att
vad i lagen stadgas icke skall gälla anstaltsvård, varom föreskrifter finnas
meddelade i epidemilagen, samt ej heller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa,
fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka eller konvalescenter. Sjukhus
anses drivet av landsting eller kommun, därest landstinget eller kommunen
eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager, helt eller till
viss kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden. Med sjukhus förstås
i lagen sjukvårdsanstalt, som drives av landsting eller kommun och som ej
är anordnad vid fattigvårdsanstalt eller lyder under militär myndighet. Sjukhus,
som ej är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes
i lagen lasarett, örn det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets
svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som inrättats
uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes sanatorium, örn det är
avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Den beslutande och den kontrollerande myndigheten beträffande förevarande
sjukvårdsanstalter är fördelad på ett flertal händer. Enligt 39 § i lagen den
20 juni 1924 om landsting åligger det landstings förvaltningsutskott, bland
annat, att handhava landstingets penningväsende, att hava överinseende över
de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers
ekonomiska förvaltning och därjämte utöva den befattning med förvaltningen
av landstingets anstalter och inrättningar, som enligt lag eller författning
ankommer å förvaltningsutskottet, att avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat
för landstinget samt att, i den mån annorlunda icke genom lag eller
författning eller landstingets beslut föreskrives, verkställa beredning av övriga
på landstingets handläggning ankommande ärenden. Enligt 3 § i sjukhuslagen
tillkommer det landstings förvaltningsutskott i egenskap av sjukhusberedning
att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling
inom landstingsområdet, att till styrelse för sjukhus, för vars driftkost -

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

liad landstinget i sista hand helt ansvarar, göra de framställningar och erinringar
rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning, som av omständigheterna
må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan styrelse erforderliga råd
och anvisningar. Förvaltningsutskottets befattning med ifrågavarande sjukhus
är sålunda av beredande och rådgivande karaktär. I 4 § sjukhuslagen stadgas,
att kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig kommunal
nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukhusberedning
med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende fullgöra den
verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende åligger dess sjukhusberedning.
Yad i sjukhuslagen finnes föreskrivet örn landsting, skall i
fråga om sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning, vari kommun
eller landsting deltager, tillämpas, såvitt angår landstinget som beslutande
myndighet, å den myndighet, som äger att besluta för kommunen
eller sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller sammanslutningen.
Högsta tillsynen över ifrågavarande sjukvårdsanstalter utövas
enligt 5 § i sjukhuslagen av medicinalstyrelsen, som särskilt har att ägna
uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Enligt 8 § skall sjukhuset förvaltas av en direktion, vilken utses av den, som
driver sjukhuset. Mellan direktionens sammanträden skall viss läkare vara
sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Lasaretts- och sanatorieläkare
utnämnas enligt 11 § av Konungen.

I kungl, sjukhusstadgan den 22 juni 1928 (S. F. S. 303/1928, ändr. 475/
1928 och 189/1931) ha meddelats vissa närmare bestämmelser för de olika
slagen av ifrågavarande sjukhus. Beträffande lasarett föreskrives sålunda i
6 §, att direktionen skall handhava lasarettets förvaltning samt för sådant
ändamål meddela de särskilda föreskrifter, som må finnas nödiga för tryggande
av god ordning vid lasarettet, samt för dettas ändamålsenliga skötsel.
Enligt 3 § skall jämte direktion och läkare vid varje lasarett finnas syssloman
samt sjukvårds- och ekonomipersonal, varjämte särskild kontorspersonal kan
anställas. Syssloman tillsättes och entledigas enligt 30 § av direktionen och
är enligt 37 § pliktig att ställa sig till efterrättelse vad direktionen jämlikt
stadgan anbefaller honom i tjänsten. Sjukvårdspersonal antages enligt 39 §
av vederbörande lasarettsläkare, vilken äger att bevilja till sjukvårdspersonalen
hörande befattningshavare liegärt entledigande. I annat fall ankommer
det på direktionen att entlediga sådan befattningshavare. Enligt 41 § antages
kontors- och ekonomipersonal av direktionen med rätt för direktionen
att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att på egen begäran
entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare. I 40—42 §§ föreskrives
skyldighet för all personal att ställa sig till efterrättelse de instruktioner,
direktionen jämlikt stadgan finner skäl utfärda, ävensom att visa
styresmannen och sysslomannen — sjukvårdspersonalen jämväl vederbörande
läkare — hörsamhet i allt vad till tjänsten hör. I fråga om sjukstugor,
sanatorier och tuberkulossjukstugor gälla i huvudsak likartade bestämmelser.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är decentralisationsprincipen
starkt utmärkande för ifrågavarande sjukhusförvaltning.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Förslag till gällande lag om landsting utarbetades av de s. k. kommunalfik
fa ttningssaklcunniga, som avgåvo betänkande i detta ämne den 31 januari
1923 (S. O. U. 1923: 18). I detta betänkande framböllo de sakkunniga, att
decentralisationsprincipen bade djupa rötter i vår sambällsåskådning, samt
anförde bland annat följande:

Vad särskilt angår förbållandet mellan länsrepresentationen oell dess särskilda
förvaltningsorgan torde man kunna säga, att den vidsträckta frihet,
som lämnats dessa, varit till stort gagn särskilt för utvecklingen av vårt
sjukvårdsväsen. Den drivande kraften bar åstadkommits av det personliga
intresset bos medlemmar i dessa lokala styrelser. Man har tagit vara på
en viktig psykologisk faktor, då man låtit dessa personers handlingskraft i
jämförelsevis stor grad lämnas ohämmad av yttre tryck.

I det huvudsakliga bör denna princip i avseende å landstingens förvaltning
hägnas och decentralisationssystemet sålunda vidmakthållas. Men härmed
låter sig väl förenas, att en central kontrollapparat anordnas, varmedelst
landstingen genom sina förtroendemän kunna öva uppsikt över den ekonomiska
förvaltningen vid anstalterna. Kravet därom från landstingets — den
anslagsbeviljande länsrepresentationens — sida torde vara väl befogat. Kontrollen
hör till god ordning, och dess behövlighet har framträtt i skarpare
dager i den mån förvaltningen tillvuxit. Denna kontroll, som i lagtexten
(39 §) angivits såsom »överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning», har sålunda
_ obligatoriskt ålagts förvaltningsutskottet. I vad mån önskemålen å
ena sidan örn kontrollens effektivitet och å den andra om tillbörlig handlingsfrihet
för de lokala förvaltningarna komma att tillgodoses är en fråga,
för vars lösande landstingslagen icke kan giva närmare direktiv. Detta ankommer
dels å de reglementen, som de särskilda landstingen komma att
utfärda, dels ock å gestaltningen av blivande lagstiftning rörande sjukvårdsanstalterna.
— I sistnämnda avseende kunna de sakkunniga ej underlåta att
betona angelägenheten av att denna lagstiftning så formas, att densamma
kan väl anpassas i den av landstingslagen givna ramen. Tyngdpunkten av
sjukvårdsanstalternas ekonomiska förvaltning bör alltfort ligga hos de lokala
styrelserna, vilka jämväl, utan inblandning från någon central länsmyndighet,
böra omhänderhava de rena sjukvårdsangelägenheterna.

Möjligheten för inblandning (från förvaltningsutskottets sida) får icke
sträckas så långt, att den speciella sakkunskap, som enligt lag eller landstingets
beslut beretts utrymme vid en inrättnings skötsel eller ett uppdrags
utförande, skjutes åt sidan, eller att de personer, åt vilka överlämnats inrättningens
eller uppdragets omedelbara handhavande, förlora känslan av ansvar
för sitt arbete. Och för undvikande av konflikter är det därjämte oundgängligt,
att tydliga gränser uppdragas för den rätt till ingripande på eget
initiativ, som tillerkännes utskottet.

I enlighet härmed har i lagtexten markerats, att denna rätt skall inskränkas
till den ekonomiska förvaltningen.

Enligt en inom socialstyrelsen utarbetad statistisk redogörelse, vilken år
1931 utgivits i serien »Socialstatistik» under titeln »Anställnings- och avlöningsförhållandena
för lägre personal i allmän tjänst», utgjorde antalet
»tjänstemän» av lägre grad vid landstingens samtliga sjukvårdsanstalt^'' den 1
januari 1928 5,761. Av de ordinarie manliga, till antalet utgörande 730
personer, voro 36 sjukvårdare, 28 sysslomän vid mindre anstalter, 10 till
kontorspersonal hörande befattningshavare, 145 maskinister, verkstadsför -

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

män nx. ti. och 511 eldare, vaktmästare m. fl. Den icke ordinarie manliga
personalen omfattade 19 personer och utgjordes av eldare, vaktmästare
m. fl. Den oi-dinarie kvinnliga personalen, omfattande 4,716 personer, utgjordes
av 1,143 sköterskor, 1,714 sköterskebiträden och städerskor, 179
husmödrar och föreståndarinnor, 1,636 kvinnor tillhörande köks- och tvättpersonalen
m. m. samt 44 till kontorspersonalen hörande befattningshavare.
Den icke ordinarie kvinnliga personalen omfattade 296 personer, varav 264
voro sköterskebiträden och städerskor samt 26 tillhörde köks- och tvättpersonalen
m. m.

Enhetliga och allmänt godtagna definitioner på begreppen tjänstemän och
arbetare saknas. I den nyssnämnda statistiska redogörelsen heter det, bland
annat, örn begreppen tjänsteman och arbetare:

Medan man i allmänt språkbruk såsom arbetare plägar beteckna löntagare,
som i huvudsak utför kroppsarbete, gäller detta knappast i fråga örn statens
och kommunernas befattningshavare, där en stor del av kroppsarbetet utföres
av personer i tjänstemannaställning. Yad som i detta fall förnämligast
åtskiljer arbetarna från andra anställningsliavare skulle vara, att, medan för
de senare arbets- och löneförhållandena äro fastställda i allmän författning,
bestämmas de för den förra genom avtalsuppgörelser, träffade antingen med
enskilda arbetare eller med grupper av sådana (kollektivavtal). I samband
härmed står, såsom bland annat framhållits i ett betänkande av 1921 års
pensionskommitté (S. O. U. 1925: 42 _s. 21), att tjänstemännen — frånsett
viss rekryteringspersonal med icke ordinarie anställning ■— merendels kunna
påräkna fast anställning och en avlöning, som i allt högre grad tenderat att
växla allenast efter placeringen på en och samma löneskala, varemot arbetarnas
anställningsförhållanden påverkas av driftens växlande omfattning,
liksom deras löneinkomster ställa sig i hög gi''ad skiftande allt efter yrke
och sysselsättning samt löneuppgörelsens art. Härtill må dock erinras örn,
att stats- och kommunalarbetare med stadigvarande anställning i praktiken
torde sitta lika säkert som mångå befattningshavare med lön på stat. Överhuvud
måste man säga, att gränsen mellan tjänstemän och arbetare i det
allmännas tjänst är skäligen godtycklig och flytande. Som ytterligare belägg
härför kan man å ena sidan, såsom framhållits i socialstyrelsens år 1925
publicerade utredning rörande liefattningsliavare i statens och de större städernas
tjänst, peka på en tendens att successivt överföra mera kvalificerade
arbetarkategorier till tjänstemannagruppen. A andra sidan bör ej förbises,
att jämsides med arbetarorganisationernas ökade styrka framträtt en i.viss
mån motsatt tendens, nämligen att utsträcka kollektivavtalens tillämpningsområde
jämväl till personalgrupper sådana som vaktmästare, sjukhuspersonal
m. fl., vilka med hänsyn till anställnings- och avlöningsförhållandena (månadslön
etc.) ansetts närmast vara att räkna till tjänstemannakategorien.

Avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
skall jämlikt kungl, kixngörelsen den 15 juni 1922 äga tillämpning å befattningshavare
vid statens sinnessjukhus. I den tjänsteförteckning, angivande
ordinarie befattningar vid vederbörande verk, som finnes fogad vid berörda
reglemente, har beträffande statens sinnessjukhus såsom lägsta befattningshavare
upptagits, under rubriken »Kontorspersonal» kameral-, kansli- och

o Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

kontorsbiträde!!, under »Sjukvårdspersonal» skötare, Översköterska och sköterska
samt under »Ekonomipersonal» t. ex. chaufför, eldare, hantverkare,
köks-, bageri- och tvättförestånderskor jämte deras närmaste biträden ävensom
sömmerska.

I den tjänsteförteckning, som finnes fogad vid avlöningsreglementet den
19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk, lia såsom lägsta befattningshavare upptagits,
bland andra, brevbärare, stationskarl, eldare å ångfärja, banvakt, expeditionsvakt
samt kontors- och skrivbiträden.

I de tjänsteförteckningar, som intagits i eller fogats vid av landstingen
antagna avlöningsreglementen, hava i ett flertal fall såsom lägsta tjänsteinnehavare
upptagits, bland andra, städerskor samt bad-, köks- och bageribiträden.

I rättspraxis hava såsom tjänstemän i straffrättslig bemärkelse (strafflagen
25 kap. 22 §) ansetts, bland andra, syssloman vid länssanatorium,
sjuksköterska vid sjukhuset »Eira» i Stockholm samt stationskarlsaspiranter
och stationskarlar vid statens järnvägar.

Av den förestående redogörelsen torde framgå, att åtminstone den övervägande
delen av den vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen är att
anse som tjänstemän.

Såsom framgår av den i propositionen å sid. 5 —10 lämnade redogörelsen
har den kollekind avtalsformen i ett flertal fall kommit till användning beträffande
personal vid sjukhus, som drivas av städer eller landsting.

I en promemoria, som bilagts motionerna i förevarande ärende, har stadsjuristen
i Stockholm, docenten Halvar G. E. Sundberg, behandlat spörsmålet,
i vilken omfattning kommun äger ingå kollektivavtal med sin personal.
I denna promemoria har Sundberg anfört, bland annat:

Kommunbegreppet har en dubbel innebörd. Kommunen är sålunda ett
privaträttslig subjekt med egen eller, som den lagtekniska termen är, ekonomisk.
förvaltning, men kommunen besörjer tillika genom sina organ vissa
statliga,, lokala förvaltningsuppgifter, självförvaltning. Till den ekonomiska
förvaltningen äro sålunda givetvis att hänföra sådana funktioner som kommunens.
drätsel- och fastighetsförvaltning, dess gas- och elektricitetsverksförvaltning
samt annan affärsverksamhet. Till självförvaltningen höra å
andra sidan sådana av staten reglerade förvaltningsgrenar som byggnadsoch
stadsplaneväsendet, hälso- och sjukvården, brandväsendet, fattigvården
och barnavården. Dessa självförvaltningsuppgifter bekostas av kommunen,
men de handhavas av särskilda myndigheter, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse
o. s. v. . Dessa myndigheter intaga i följd härav en dubbelställning,
i det de, vid sidan av självförvaltningsverksamheten, handhava ekonomisk
förvaltning för kommunens räkning, såsom då fattigvårdsstyrelsen förvaltar
»alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel, fastigheter och
annan egendom». För denna ekonomiska förvaltning är myndigheten ansvarig
inför, kommunen, vilket ansvar realiseras med tillhjälp av den kommunala
revisionen. Men i fråga örn handhavandet av den sj älvförval tningsverksamhet,
. som enligt författningarna åligger myndigheten, är den allenast ansvarig
inför de statliga myndigheterna, och detta ansvar är ämbetsansvar
enligt strafflagens 25 kapitel.

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

I de olika författningar, som reglera de kommunala självförvaltningsuppgifterna,
förutsattes flerstädes förefintligheten av särskild tjänstepersonal.

Där tjänstepersonal av här angiven beskaffenhet finnes anställd, måste
också ett avtalsförhållande föreligga. Det är uppenbart, att arbetsgivaren i
detta förhållande är kommunen själv, icke nämnden, ty det är icke nämnden
utan kommunen, som äger rättskapacitet, örn ock kommunen därvid
företrädes av nämnden. Arbetsavtalet är alltså slutet mellan kommunen
och den anställde såsom arbetsgivare och arbetstagare. Men under sådana
förhållanden föreligger icke någon anledning att betrakta detta avtalsförhållande
annorlunda än motsvarande förhållande inom den rent ekonomiska
förvaltningen. Det måste alitsa anses vara av civilrättslig natur.

Personalen inom självförvaltningen har emellertid. på samma gång en
viss offentligrättslig ställning. Detta gäller givetvis icke all personal, sålunda
icke örn den, som har karaktär av arbetare i detta uttrycks egentliga
innebörd, utan allenast om sådana anställda, vilka biträda vid självförvaltningsverksamhetens
besörjande och förty hava ställningen av befattningshavare,
vare sig extra eller ordinarie. Detta är i första hand fallet med
alla de befattningshavare, vilka av gällande författningar ålagts vissa uppgifter,
som de å eget ansvar handhava, såsom stadsläkare och sjukhusläkare
m. fl.; deras självständiga ställning framhäves regelmässigt därav,
att de icke tillsättas av självförvaltningsorganet utan av statliga ämbetsmyndigheter,
magistrat, k. bfhde eller Kungl. Majit. En viss offenthgrättslig
ställning hava vidare samtliga självförvaltningsmyndigheterna underordnade
befattningshavare. De stå sålunda till nämnden i ett subordinationsförhållande,
markerat av nämndens befogenhet att giva dem instruktioner och
befallningar. Sålunda äger exempelvis hälsovårdsnämnden, enligt hälsovårdsstadgan
utfärda instruktion för av nämnden antagna tjänstemän och
biträden, sjukhusens sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal är enligt sjukhusstadgan
skyldig ställa sig till efterrättelse, förutom allmänna författningar,
de instruktioner, direktionen därutöver finner skäl att utfärda.

De för självförvaltningsmyndigheternas verksamhet givna offentligrättsliga
föreskrifterna äro, där “ej annat sägs, tvingande och icke såsom civilrättsliga
regler dispositiva. Inom självförvaltningen är det nämligen icke
enskilda intressen, som äro i fråga, utan allmänna. De. offentligrättsliga
intressena skola av vederbörande förvaltningsmyndighet tillgodoses på. det
sätt, som stadgas i de särskilda författningarna. Över dessa intressen ager
kommunen icke förfoga i vidare man än detta är särskilt medgivet. Innehåller
sålunda en offentlig författning bestämmelser om antagande och entledigande
av personal, kan kommunen följaktligen icke besluta att härutinnan
tillämpa annan ordning. Einnes vidare i'' författningen föreskrivet, att vederbörande
nämnd skall utfärda instruktion för sin personal, äger förty kommunalrepresentationen
icke fatta några beslut, som innebära inskränkning i
denna nämndens befogenhet. Tillerkände man nämligen kommunen möjlighet
att begränsa nämndens kompetens, innebure det i själva verket, att kommunen
tillerkändes befogenhet att vidtaga ändring in casi! i fråga om en av
statsmakten utfärdad författning. Skulle kommunalrepresentationen fatta ett
beslut av här antydd karaktär, måste detsamma följaktligen efter anförda

besvär bliva upphävt. .. ..

Likaväl som kommunen sålunda saknar förmåga att. begränsa nämndens
kompetens på nu angivet sätt, likaväl saknar den möjlighet att i det civila
avtalets form förfoga över den ett kommunalt organ tillkommande offentliga
makten. En offentlig författning kan icke ändras genom ett civilt avtal och
en offentlig maktutövning kan icke bindas genom en sådan överenskommelse.
Skulle i ett kollektivavtal intagas bestämmelser begränsande kommunens

o Andra lagutskottets utlåtande Nr lii.

offentligrättsliga makt, innebure det i själva verket samma sak som örn en
ämbetsman träffade ett civilt avtal därom, att lian icke skulle använda eller
på visst sätt nyttja den ämbetsmakt, som enligt lag eller författning tillkomme
honom.

Detta absoluta hinder att avtalsvägen förfoga över offentlig makt gäller
alldeles oberoende av om avtalet ingås av samma kommunala organ, som
besörjer uppgiften, eller av annat. Kommunalrepresentationen kan förty icke
ingå avtal, som binder nämndens maktutövning, lika litet som nämnden kan
genom avtal hindra representationen att utöva dess befogenheter. Men vad
mera är: representationen kan ej heller ingå avtal, som binder dess framtida
handlingsfrihet, lika litet som nämnden kan genom sådant avtal avsäga
sig sin självförvaltningsmyndighet. Skulle nämnden trots detta ingå dylikt
avtal, vore det att anse såsom tjänstefel, vilket kunde föranleda ansvar enligt
strafflagens 25 kap. 16 eller 17 §§. Att ett sådant författningsstridigt avtal
är att betrakta såsom icke existerande, en nullitet, är självfallet.

Det återstår så till sist att sammanfatta vad här anförts till ett svar på
fragan, i vilken omfattning rättsförhållandet mellan kommunen och personalen
kan inom området för självförvaltningsorganens verksamhet bliva föremål
för reglering genom kollektivavtal. Klart är då i första hand, att dylika
avtal kunna ingås beträffande all personal, som saknar befattningshavarställning,
d. v. s. i fråga örn alla arbetare i detta uttrycks inskränktare mening.
Beträffande åter den övriga personalen måste gälla, att genom kollektivavtal
skall kunna regleras sådana frågor, som uteslutande tillhöra den ekonomiska
förvaltningens område; dessa frågor avse_ det privaträttsliga förhållandet
mellan kommunen såsom civilt rättssubjekt och befattningshavarna, vadan
något hinder mot civilrättslig reglering icke bör kunna föreligga. Här stå
icke några offentliga förvaltningsintressen på spel, och den offentliga förvaltningens
säkerhet kan därigenom icke äventyras. Hur kommunen vill
sköta sin ekonomi är dess egen sak att bedöma.

A andra sidan mäste ett ovillkorligt hinder föreligga mot reglering genom
kollektivavtal av samtliga offentligrättsliga moment i personalens ställning,
och detta oavsett örn dessa offentligrättsliga moment äro aktuella eller latenta.
Så snart alltså en gällande författning lägger i ett kommunalt organs
hand att bestämma över ett visst förhållande, är varje reglering avtalsvägen
av samma förhållande utesluten. Detta gäller även örn organet ännu icke
använt sig av sin offentliga bestämmanderätt, ty avtalet skulle under sin
giltighetstid hindra organet att utöva sin befogenhet. Slutligen bör enligt
sakens natur gälla, att genom bestämmelser i ett kollektivavtal inskränkning
i självförvaltningsmyndigheternas handlingsfrihet aldrig får ske, därest genom
bestämmelserna det behöriga besörjandet av en självförvaltningsuppgift skulle
.äventyras. Man kan alltså exempelvis väl träffa kollektivavtal örn övertidsersättning,
men icke genom sådant avtal förbjuda nyanställd personals användning
i den utsträckning, det offentliga intresset kan kräva.

I yttrande över ett förslag till kollektivavtal, avsett att tillämpas för viss
lägre personal vid Stockholms stads sjukhus, har Sundberg förklarat, att
följande i berörda avtalsförslag ingående bestämmelser icke lagligen kunde
intagas i ett kollektivavtal, nämligen bestämmelserna örn arbetares antagande ;
arbetsledning och, i vad det anginge fall där arbetare ansåge sig orättvist
behandlad, rättigheten att hos högste arbetschefen påkalla undersökning för
vinnande av rättelse, i den mån denna rättighet avsåge andra förhållanden
ände ekonomiska; arbetares allmänna åligganden; uppsägningstid; arbetares
avskedande; tjänstgöringens förläggning; arbetstid och vissa ledigheter; över -

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

tidsarbete, i den mån bestämmelserna ej avsåge ersättning för sådant arbete;
tvister, i vad bestämmelserna härom stadgade förbud mot strejk, lockout,
blockad eller bojkott under avtalets giltighetstid.

I ett i regeringsrättens årsbok för år 1931 under nr 26 närmare refererat
rättsfall hade regeringsrätten att pröva befogenheten att ett av Västernorrlands
läns landsting fattat beslut örn bemyndigande för dess förvaltningsutskott
att utöva landstingets befogenhet vid förhandlingar med personalen
vid landstingets sjukvårdsinrättningar angående anställningsvillkor. Regeringsrätten
upphävde det överklagade beslutet, enär landstinget saknat be -fogenhet att lämna ifrågavarande bemyndigande. I ett annat i regeringsrättens
årsbok för år 1932 under nr 14 behandlat fall hade regeringsrätten i
anledning av anförda besvär att pröva lagligheten av ett av Stockholms läns
landsting fattat beslut om godkännande av upprättat förslag till kollektivavtal
med ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal vid landstingets
inrättningar. Förslaget innehöll, bland annat, vissa bestämmelser örn antagande
och entledigande av befattningshavare, örn befattningshavares skyldigheter,
om arbetstid, semester och tjänstledighet samt örn avlöning. I besvären
anfördes mot det överklagade beslutet, att i det av landstinget an -tagna förslaget till kollektivavtal intagits föreskrifter, som inkräktade på sjukhusmyndigheterna
i sjukhuslagen och sjukhusstadgan tillerkända befogenheter,
samt att det i varje fall icke vore möjligt att genom civilrättsliga avtal
reglera sjukhuspersonalens förhållanden i annat hänseende än beträffande
personalens ekonomiska förmåner. Regeringsrätten upphävde det överklagade
beslutet, enär i det upprättade förslaget till kollektivtal intagits bestämmelser
rörande förhållanden, beträffande vilka beslutanderätten icke
tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet, samt landstinget sålede s
genom avtalets godkännande överskridit sin befogenhet.

Det förevarande lagförslaget innebär, att landstinget tillerkännes befogen -het att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus,
för vilkas driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar. Enligt
lagförslaget äger landstinget rätt att verkställa denna reglering genom förvaltningsutskottet
eller i den ordning eljest finnes lämpligt, och de givna
bestämmelserna skola lända till efterrättelse för vederbörande direktioner
och befattningshavare.

Departementschefen har i propositionen (sid. 36) anfört, att vid förordandet
av ifrågavarande lagförslag jämväl den synpunkten verkat bestämmande,
att sjukhuspersonalen rimligen borde erhålla tillfälle att deltaga i
förhandlingar om arbetsvillkorens utformande och därvid bevaka sina legitima
intressen.

Utskottet vill på grund härav beröra frågan örn förhandlingsrätt för sjukhuspersonal
samt i sammanhang därmed jämväl spörsmålet, örn och i vad
mån besvärsrätt tillkommer sjukhuspersonal i fråga örn av direktion meddelade
beslut.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Såsom framgår av den i propositionen å sid. 8—11 lämnade redogörelsen
har sjukhuspersonalen i viss utsträckning genom särskilda förhandlingsordningar
eller på annat sätt tillerkänts rätt till förhandling med vissa landsting.
Någon i lag stadgad rätt till sådan förhandling äger emellertid ej
ifrågavarande personal. Rätten att anföra besvär över av direktionen meddelade
beslut behandlas i 9 § sjukhuslagen, där det stadgas besvärsrätt, bland
annat, för det fall, att någon, vars enskilda rätt beröres av direktions beslut,
förmenar, att beslutet ej tillkommit i laga ordning, eller icke åtnöjes med
sådant beslut i fråga rörande, bland annat, vid sjukhusen anställd sjukvårdspersonals
arbetsförhållanden eller, därest entledigande av befattningshavare,
som tillhör sagda personal, skall ankomma på direktionen, med beslut i
sådant hänseende. Till ekonomi- eller kontorspersonal hörande befattningshavare
äga rätt att överklaga av direktionen meddelade beslut allenast i det
fall, att beslut, som berört deras enskilda rätt, ej tillkommit i laga ordning.

Enligt 1901 års lasarettsstadga (S. F. S. 83/1901) och 1915 års tuberkulossjukhusstadga
(S. F. S. 613/1915) hade medicinalstyrelsen överinseendet över
direktionen i allt vad rörde sjukvården och den vid lasarettet och tuberkulossjukhuset
anställda sjukvårdsbetjäningens arbetsförhållanden. Sjukvårdsbetjäningen
tillsattes och entledigades av vederbörande läkare. I fråga örn
ekonomibetjäning tillkom motsvarande befogenheter direktionen. Ändring i
direktionsbeslut fick utan inskränkning sökas hos medicinalstyrelsen.

1920 års lasarettsstadgekommitté (S. O. U. 1922:43) ville åt medicinalstyrelsen
uppdraga högsta tillsynen över iakttagandet av vad i den av kommittén
utarbetade sjukhusstadgan föreskrivits, så ock över sjukvården och
sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Besvär över direktionsbeslut skulle
få föras hos medicinalstyrelsen, i vad rörde sjukvård, läkares tjänsteutövning
och vid sjukhuset anställd sjukvårdspersonals arbetsförhållanden.

1926 års lasarettsstadgesakkunniga (S. O. U. 1927 :3) anslöto sig i huvudsak
till kommittéförslaget men ville medgiva rätt att föra talan mot direktionens
beslut jämväl för det fall, att sådant beslut förmenades icke hava
tillkommit i laga ordning, samt i frågor rörande upprättande av förslag till
underläkartjänst.

Såväl kommittén som de sakkunniga motiverade sin ståndpunkt beträffande
besvärsrätten därmed, att denna ej borde gälla i andra fall än då
direktion stöde direkt under administrativ myndighets inseende.

I yttrande över nämnda sakkunnigas förslag förklarade sig Svenska sjukhusförvaltningens
tjänst em a n nn aförhun d anse, att det icke skulle vara med
billighet och rättvisa förenligt att icke medgiva materiell besvärsrätt åt
sysslomän samt förvaltnings- och ekonomipersonal i fråga örn beslut, som
förmenades kränka vederbörandes enskilda rätt.

Vid framläggande av proposition till 1928 års riksdag med förslag till
lag örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus yttrade departe -

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

mentschefen, statsrådet Pettersson, att det enligt Lans uppfattning innefattade
ett allt för starkt ingrepp i den kommunala självbestämningsrätten,
örn man medgåve rätt att Lös administrativ myndigliet överklaga direktionens
beslut i de avseenden, som av tjänstemannaförbundet berörts. Däremot
vore det givetvis icke uteslutet att ldagorätt till en kommunal överinstans
genomfördes i nämnda avseenden. En sådan anordning torde emellertid
innefatta en avvikelse från vad som i allmänhet gällde i fråga örn
kommunal förvaltning, varför statsrådet icke ansett det försvarligt att man,
utan prövning av spörsmålet i Leia dess vidd, i sjukhuslagen införde en
särbestämmelse.

Vid sjukhuslagens behandling vid 1928 års riksdag yrkade herr Hage i
en i andra kammaren avgiven motion, nr 449, dels att i 8 § sjukhuslagen
skulle intagas en bestämmelse av innehåll, att representant för befattningshavarna
finge i den utsträckning och på det sätt, som landsting eller kommun,
som dreve sjukhus, beslutade, närvara vid direktionens sammanträden
och deltaga i förhandlingarna (men ej i besluten), då frågor behandlades
vilka rörde avlöning och anställningsvillkor, samt i övrigt spörsmål, som
berörde personalen. I samma motion yrkade herr Hage tillika, att sjukhuslagen
och sjukhusstadgan måtte kompletteras och utformas på sådant sätt,
att likartat rättsskydd samt lika rätt att till högre myndighet hänskjuta det
slutliga avgörandet av frågor rörande antagande och avskedande bereddes
såväl ekonomipersonal (inklusive sysslomän) som sjukvårdspersonal.

Andra lagutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 35, att
utskottet funne den föreslagna bestämmelsen om rätt för den, som dreve
sjukhus, att medgiva representant för befattningshavarna att närvara vid
direktionens sammanträden så mycket mindre av behovet påkallad, som de
frågor, vid vilka en sådan närvaro närmast skulle vara motiverad, nämligen
löne- och anställningsfrågor, regelrätt behandlades icke av direktionerna utan
av förvaltningsutskotten, resp. de kommunala lönenämnderna. Beträffande
det av herr Hage väckta förslaget örn beredande av besvärsrätt åt ekonomipersonalen
funne utskottet berörda förslag till sina verkningar alltför omfattande
för att då upptagas till prövning. Ett inom utskottet framfört förslag
om beredande av förhandlingsrätt åt sistnämnda personal hade utskottet
ej heller ansett böra föraideda något uttalande från utskottets sida,
då detta spörsmål torde bliva föremål för utredning i annat sammanhang.

Eeservation beträffande utskottets ovan återgivna uttalanden i fråga örn
förhandlingsrätt och besvärsrätt anfördes av fyra ledamöter, vilka ansågo,
att utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn utredning, huruvida, eventuellt genom lag, kunde stadgas, att sjukhuspersonal
genom förhandlingsordning eller på annat sätt kunde få en fastslagen
rätt att få frågor örn anställning, avskedande och avlöning upptagna
till prövning och behandling.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varför någon bestämmelse om förhandlingsrätt
för sjukhuspersonal eller örn materiell besvärsrätt för kontorsoch
ekonomipersonal icke kom att inflyta i sjukhuslagen.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Såsom ovan nämnts avböjde andra lagutskottet vid 1928 års riksdag att
göra något uttalande rörande ett inom utskottet väckt förslag om beredande
av förhandlingsrätt åt ekonomipersonalen vid ifrågavarande sjukvårdsinrättningar
under hänvisning till att detta spörsmål torde bliva föremål för utredning
i annat sammanhang. Utskottet åsyftade därvid den utredning angående
anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, vari
staten eller kommun vore part, som departementschefen, statsrådet Pettersson,
jämlikt Kungl. Majus bemyndigande den 12 juli 1927 uppdragit åt vissa
tillkallade sakkunniga att verkställa. De i statsrådsprotokollet för nyssnämnda
dag givna direktiven för de sakkunnigas arbete innehålla, bland
annat, följande:

Vidkommande frågan örn tryggande av arbetsfreden vid statens och kommunernas
arbeten, kunna olika vägar tänkas för vinnande av detta syfte.
I första hand synes man härvid böra eftersträva slutande av sådana kollektivavtal
med arbetarna vid de olika företagen, att därigenom parternas
mellanhavanden på ett enhetligt sätt regleras och bestämmelser givas örn
avgörande av uppkomna tvister. Angående det närmare innehållet av dylika
avtal kan jag icke för närvarande yttra mig. I fråga örn sättet för biläggande
av tvister under avtalstiden torde emellertid böra stadgas, att förhandling
skall äga rum mellan parterna samt att, därest enighet icke kan på detta
sätt vinnas, tvisten, bör hänskjutas till en på lämpligt sätt anordnad skiljenämnd.
I anslutning härtill torde böra i avtalen föreskrivas, att under avtalstiden
arbetsinställelse eller andra stridsåtgärder icke under några förhållanden
må förekomma. Önskvärt är ur arbetsfredens synpunkt även, att
i avtalen intagas bestämmelser rörande förfarandet, därest vid avtalstidens
utgång parterna icke kunna enas örn nytt avtal. Möjlighet synes för dylikt
fall böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhållande
även efter angivna tid. Därest avtal av det innehåll, jag sålunda
berört, allmänt bomme till användning inom statens och kommunernas verksamhetsområden,
skulle tydligen därmed arbetsfreden i hög grad betryggas.
Pbr de närmast intresserade parterna skulle dylika avtal därjämte medföra
betydande direkta fördelar. Till förmån för arbetarna skulle genom en sådan
anordning allmänt erkännande givas åt rätten att ingå kollektivavtal
och att träda i förhandling med arbetsgivaren. För det allmänna såsom
arbetsgivare och jämväl för arbetarna skulle det vara en stor fördel, att i
avtal fastsloges, . att arbetsvillkoren på förenämnda områden alltid skulle
regleras på fredlig väg och att genom överenskommelse förbud skulle skapas
mot arbetsinställelser av alla slag.

Jag förbiser icke, att, särskilt vad angår kommunerna, avsevärda svårigheter
kunna möta mot genomförande av en anordning sådan som den nu
ifrågasatta. Det synes mig emellertid lämpligt, att denna fråga göres till
föremål för grundlig utredning. Härvid bör främst undersökas, huruvida
kollektivavtal av det innehåll jag antytt kunna upprättas för statens och
kommunernas verksamhet. Örn det finnes lämpligt, böra vidare enhetliga
normer uppställas för innehållet i dylika avtal. Även andra åtgärder för
arbetsfredens tryggande på ifrågavarande område böra emellertid komma
under övervägande. Vid utredningen måste särskild hänsyn tagas till de i
viss män olikartade förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet, råda
beträffande kommunerna.

Genom beslut den 17 december 1932 återkallade chefen för socialdepartementet
i anledning av framställning av de sakkunniga det dem meddelade
uppdraget.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 13

Såsom de kommunalförfattningssakkunniga i sitt ovannämnda betänkande
framhållit har den vidsträckta frihet, som lämnats landstingens sjukhusförvaltande
organ, varit till stort gagn för utvecklingen av vårt sjukvårdsväsen.
Spörsmålen rörande personalens antagande och avskedande, arbetets ledning
och fördelning med mera, i vilka frågor beslutanderätt för närvarande ej
tillkommer landsting, beröra förhållanden av fundamental betydelse för sjukvårdsarbetets
rationella bedrivande. Med hänsyn till sjukhuspersonalens i
stort sett särartade arbetsuppgifter och arbetsförhållanden synes ett flertal skäl
tala för att de sjukhusorgan, vilka lia en mera omedelbar kontakt med berörda
personal än landsting eller dess förvaltningsutskott, bibehållas vid sin
nuvarande befogenhet att besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.
Utskottet finner ej tillräckliga skäl hava förebragts för den centralisering
av bestämmanderätten rörande sjukhuspersonalens arbetsvillkor,
vartill det förevarande lagförslaget vill skapa möjlighet. Under alla förhållanden
måste en sådan centralisering föregås av en mera ingående utredning
än den hittills verkställda. Enligt utskottets förmenande kan lagförslagets
lämplighet ifrågasättas jämväl i andra hänseenden. Den övervägande
delen av den vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen torde
vara att anse som tjänstemän och förty underkastad de i 25 kap. 22 §
strafflagen givna bestämmelserna rörande tjänstemäns ansvar. Enligt nu
gällande rätt torde kollektivavtal kunna träffas endast i fråga örn personalens
ekonomiska förhållanden. Lämpligheten av att genom lagändring
skapa möjlighet att ingå kollektivavtal, som omfatta sjukhuspersonalens
arbetsvillkor över huvud taget, torde starkt kunna ifrågasättas. En lagstiftning,
som möjliggjorde kollektivavtal av sistnämnda innehåll, skulle innebära,
att myndigheten skulle sättas i tillfälle att binda sin från staten härledda
offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt avtal. Örn här ifrågavarande
befattningshavares avlönings- och arbetsvillkor i deras helhet reglerades
genom ett kollektivavtal, skulle faran för en kollision mellan deras
offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i icke oväsentlig mån ökas.
Utskottet vill i detta sammanhang, i likhet med vad medicinalstyrelsen
jämte flera hörda myndigheter anfört, framhålla, att sjukhuspersonalen måste
anses lia en vida bättre tryggad ställning än arbetare på den enskilda
lönemarknaden, vilkas arbetsförhållanden regleras av kollektivavtal. Sjukhuspersonalens
anställningsförhållanden äro ju i allmänhet bestämda av
korporationer, inom vilka olika samhällsåskådningar äro representerade, varjämte
driftsinställelser i stort sett äro uteslutna inom sjukhusväsendet. Utskottet
anser emellertid vissa skid tala för att till utredning upptaga frågan,
huruvida berörda personal bör tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingar
rörande utformandet av personalens arbetsvillkor samt huruvida kontorsoch
ekonomipersonal bör beredas möjlighet att i samma utsträckning som
sjukvårdspersonal — men möjligen i annan ordning — överklaga av sjukhusdirektion
meddelade beslut.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

A) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;
samt

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna
I: 293 oell II: 526 måtte anses besvarade genom utskottets
hemställan under A).

Stockholm den 8 mars 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,
*Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman, *Larsson i Brålanda och * Forstund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar,
Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Molander,
Sandström i Nyland och Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Forslund, Magnusson i Kalmar, Olovson
i Västerås, Pettersson i Hällbacken och Molander, vilka hemställt örn bifall
till propositionen.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.