Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
1
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1934 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen
ävensom i ämnet väckta motioner.
Genom en den 9 februari 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 98, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat, nedan
intaget förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.
I samband med denna proposition har utskottet förehaft de i anledning
av propositionen väckta, likalydande motionerna nr 304 i första kammaren
av herr Johan Larsson och nr 542 i andra kammaren av herr Elmroth
m. fl.
I motionerna yrkas, att riksdagen för sin del måtte besluta följande
ändrade lydelse av § 1 i lagen den 11 juni 1915 örn avbetalningsköp:
Med avbetalningsköp--------blivit erlagd.
Har avtalet--------ägare därav.
Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres
av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål i vilka sådana pärlor eller
stenar äro infattade, eller av smycken utav guld, silver och platina, eller
av fick- eller armbandsur eller av beklädnadspersedlar eller skodon, överstiger
sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet bär
att erlägga (avbetalningspriset), icke fyrahundra kronor, vare villkoret
ej heller gällande.
Lagen äger icke tillämpning, när avbetalningspriset överstiger tretusen
kronor.
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan hänvisa till det propositionen
bilagda utdraget av i statsrådet fört protokoll. Beträffande motiveringen
till motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till motionerna.
Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 9 sami. i avd. Nr 49.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Avbetalningsköp m. m.
Vid olika tillfällen ha anmärkningar riktats mot det sätt på vilket det
s. k. avbetalningssystemet utvecklats i vårt land.
Genom en motion i andra kammaren (nr 272) bragtes saken år 1927
under riksdagens behandling. Motionären — som emot avbetalningssystemet
anförde bland annat, att det lätt uppmuntrade till lyxkonsumtion
och obetänksamma inköp samt därigenom motverkade sparverksamheten
— hemställde att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att utredning måtte verkställas rörande avbetalningssystemets
omfattning och verkningssätt samt att resultatet av denna utredning jämte
därav eventuellt föranledda förslag måtte delgivas riksdagen.
I skrivelse (nr 183) som riksdagen i anledning av motionen avlät till
Kungl. Maj:t uttalades, att avbetalningssystemet enligt riksdagens mening
utvecklat sig på ett sådant sätt att det kunde befaras medföra allvarliga
vådor av den art att åtgärder i reglerande syfte från det allmännas sida
kunde befinnas av behovet påkallade. För ett allsidigt bedömande av hithörande
frågor syntes emellertid en utredning sådan som i motionen ifrågasatts
först böra verkställas. Riksdagen hade därför funnit sig böra tillstyrka
att åtgärder vidtoges i motionens syfte. Riksdagen framhöll i skrivelsen
vidare att den vore fullt på det klara med att stora svårigheter komme
att möta en dylik utredning i det att det måhända ej vore möjligt att
erhålla uttömmande uppgifter angående avbetalningssystemets omfattning
och verkningssätt. Tillräckligt omfattande material syntes dock utan
större svårigheter kunna erhållas för ett bedömande av frågan huruvida
ett ingripande från det allmännas sida borde komma till stånd. På vad
sätt dylikt ingripande skulle kunna ske utan att menligt inverka på den
lojala avbetalningshandeln vore svårt att bedöma. Förslag hade framkommit
att söka inskränka avbetalningsköp av lyxartiklar genom att begränsa
den tid på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas. Ett av de
allvarligaste klagomålen mot avbetalningsrörelsen riktade sig mot agentverksamheten
och agentkårens sammansättning. Då det syntes sannolikt
att flertalet av de med systemet förenade olägenheterna i viss mån bottnade
däri att såsom agenter understundom användes mindre lämpliga och
föga ansvarskännande personer, skulle bestämmelser angående agentverksamheten
säkerligen medföra ett bättre sakernas tillstånd över huvud taget
inom avbetalningshandeln. En utveckling till det bättre vore troligen att
emotse statsingripande förutan så snart rörelsen vunnit erforderlig stadga
i organisatoriskt hänseende, men föreskrifter angående agentverksamheten
kunde förväntas påskynda en sådan utveckling. Under åberopande
av vad i skrivelsen anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta
örn utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och
verkningssätt.
Den av riksdagen begärda utredningen igångsattes hösten 1927 inom
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
3
handelsdepartementet och inriktades i överensstämmelse med riksdagens
hemställan på att söka utröna avbetalningssystemets omfång och verkningar.
Därvid framgick, att avbetalningsaffärerna under de senare av
utredningen berörda åren visat en mycket utpräglad ansvällning. Deras
totalbelopp skulle uppgått -— i runda tal — till 5 miljoner kronor år 1913,
22 miljoner kronor år 1920, 34 miljoner kronor år 1924 och 59 miljoner kronor
år 1927. Starkaste ökningen företedde avbetalningsaffärer som gällde
motorfordon, dammsugare, grammofoner, separatorer, lantbruksmaskiner,
böcker och konfektionsvaror. Enligt från fångvårdsanstalterna införskaffade
uppgifter företedde jämväl den med avbetalningsaffärerna sammanhängande
brottsligheten en stark stegring under de senare åren.
Genom beslut av Kungl. Maj :t den 12 september 1930 överlämnades ärendet
till kommerskollegium. Kollegiet utremitterade därefter en i
ärendet upprättad promemoria till åtskilliga myndigheter, med flera. Sedan
yttranden däröver inkommit har kollegiet i skrivelse till Kungl. Majit
den 21 februari 1933 anfört, bland annat:
Innan kollegium överginge till ett övervägande av de olika möjligheterna
att råda bot på de brister som i avseende på avbetalningshandeln gjort
sig gällande, ville kollegium understryka den tveksamhet som givetvis
gjorde sig gällande i frågan huruvida ett ingripande från statens sida
överhuvudtaget kunde förväntas medföra åsyftade verkningar på förevarande
område. Huru än ett sådant ingripande lades, syntes alltid såväl ur
principiella som praktiska synpunkter erinringar kunna resas mot åtgärden,
och med hänsyn till de begränsningar som ett dylikt ingripande måste
få kunde givetvis påvisas gränsfall vilkas rättsliga bedömande bleve olika,
alltefter de råkade falla på den ena eller andra sidan örn den uppställda
gränsen. Kollegium hyste också den uppfattningen, att de olägenheter som
med avbetalningshandeln varit och alltjämt vore förenade komme att så
småningom i det väsentliga reglera sig själva. Den avbetalningsfirma, som
uteslutande såge på att driva upp omsättningen utan att tillbörligt beakta
kundernas betalningsförmåga, skulle snart nog komma underfund med att
en dylik försäljningspolitik bleve en dålig affär. Och bland avbetalningsagenterna
syntes även så småningom ett visst naturligt urval ske på så
sätt att de som tillförde sina firmor förlustbringande försäljningar bleve
avkopplade. Trots den skeptiska uppfattning kollegium sålunda hyste örn
behovet och möjligheterna av ett ingripande, hade kollegium dock i anledning
av det kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga
ett förslag som trots att det, kollegium veterligt, vore behäftat med
vissa svagheter dock kunde förväntas i någon mån leda till ett undanröjande
av de olägenheter som gjorde sig gällande.
Såsom kollegium i den remitterade promemorian framhållit hade i fråga
örn avbetalningshandelns reformering uppmärksamheten i första hand
kommit att riktas på åtgärder för främjande av en bättre agentorganisation.
Kollegium hade i detta sammanhang påpekat att möjligen genom
handelskamrarnas försorg en registrering av avbetalningsagenterna kunde
komma till stånd. En sådan ordning liksom ock det från annat
håll framförda men av kollegium avstyrkta förslaget med en registrering
av agenterna hos offentlig myndighet hade icke i do avgivna yttrandena
vunnit något bifall, tvärtom hade nästan alla som yttrat sig i denna
punkt ansett denna linje icke framkomlig.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Ej heller hade den av kollegium i promemorian påpekade men icke förordade
utvägen, att rätten att driva försäljning på avbetalning skulle göras
beroende av offentlig myndighets tillstånd (koncession, enligt ett i
Norge i viss omfattning prövat system), i de avgivna yttrandena vunnit
någon mera allmän anslutning. Bland handelskamrarna hade denna anordning
förordats av handelskamrarna i Borås, Sundsvall och Luleå. Till
förmån för en sådan linje hade också uttalat sig länsstyrelsen i Umeå
samt några enskilda sammanslutningar inom affärslivet.
Från andra håll hade emellertid detta uppslag avstyrkts, så bland annat
av handelskammaren i Stockholm, Sveriges industriförbund, Kooperativa
förbundet m. fl.
Kollegium ville för sin del vidhålla den ståndpunkt kollegium i den remitterade
promemorian intagit och avstyrkte följaktligen koncessionssystemets
tillämpning på avbetalningsliandeln.
De missbruk som förekommit i avseende på avbetalningshandeln hade
till stor del bestått däri att försäljning på avbetalning skett till personer
i svag ekonomisk ställning, varvid köparna sedermera avkänt sig eller pantsatt
det på avbetalning inköpta godset och därmed gjort sig skyldiga till
förskingring. Ville man skydda en obetänksam avbetalningsköpare mot
risken att på dylikt sätt begå brottslig gärning, kunde det synas ligga närmast
till hands att undanröja förskingringsstraffet i fråga örn gods som
köpts på avbetalning.
En dylik linje som kollegium givetvis haft under övervägande hade i de
avgivna yttrandena alternativt ifrågasatts av Kooperativa förbundet och
i ett inlägg i frågan i Svensk Juristtidning (1933 sid. 55) hade även polisassessor
K. G. Sandström uttalat sig för en sådan lösning av frågan.
Kollegium kunde emellertid ej finna den sålunda ifrågasatta vägen
framkomlig. Det vore uppenbart att det skulle verka för allmänhetens
rättskänsla i hög grad stötande, örn förskingringsstraffet undanröjdes i
fråga örn allt gods som köpts på avbetalning. Att t. ex. den som köpte
en lyxbil på avbetalning och sedermera sålde eller pantsatte den skulle
vara straffri, torde stå i bestämd strid mot rådande rättsuppfattning och
även stämma illa överens med strafflagens konstruktion av förskingringsbrottet
överhuvudtaget, i det att likartade förfaranden med annan
person tillhörigt gods (t. ex. försäljning eller pantsättning av förhyrt eller
lånat gods) alltfort skulle vara kriminaliserat.
Nu kunde visserligen undantaget från förskingringsstraffet för försäljning
eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning begränsas
på visst sätt, t. ex. genom att straffrihet medgåves allenast örn avbetalningspriset
uppginge till högst 300 kronor och endast under förutsättning
att t. ex. hälften av avbetalningspriset gäldats av köparen. Emellertid
skulle dylika begränsningar införa en osäkerhet i brottrekvisiten som
kunde leda till olägenheter i den praktiska tillämpningen, och alltfort
skulle kvarstå den förut anmärkta oegentligheten att vissa närbesläktade
förfaranden skulle bli att anse som förskingring och att således försäljning
eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning skulle komma
i en i viss mån privilegierad ställning. Denna synpunkt ledde närmast
till att man borde angripa frågan från dess civilrättsliga sida. Örn
äganderättsförbehållet vid avbetalningsköp förklarades ogiltigt och alltså
äganderätten i och med avtalet eller i varje fall i och med godsets överlämnande
till köparen överginge till denne, behövde man ej göra något
avsteg från den straffrättsligt grundläggande regeln att den som försålde
eller pantsatte annan tillhörigt gods straffades för förskingring.
5
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Straffansvaret komme i så fall ej i fråga av den anledningen, att det
vore sin egen tillhörighet som avbetalningsköparen försålde eller pantsatte.
Det vore närmast överväganden av denna innebörd som föranlett kollegium
att i den remitterade promemorian föreslå en viss begränsning i
äganderättsförbehållets giltighet. Att göra denna begränsning generell,
d. v. s. att frånkänna äganderättsförbehållet giltighet för alla de fall
där lagen örn avbetalningsköp ägde tillämplighet, ansåge dock kollegium
ej önskvärt. Av skäl som närmare angåves i promemorian hade den inskränkning
i äganderättsförbehållets giltighet som förslaget åsyftade
begränsats till vissa konsumtionsvaror, vissa lyxartiklar och varor för
vilka avbetalningspriset understege 200 kronor. En annan ändring som
i promemorian ifrågasatts gällde värdegränsen för lagens tillämplighet.
Denna, som för närvarande utgjorde 3,000 kronor, hade föreslagits höjd
till 5,000 kronor. I anslutning härtill hade upprättats ett preliminärt förslag
till ändrad lydelse av 1 § i lagen den 11 juni 1915 örn avbetalningsköp,
som skulle i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
Med avbetalningsköp----blivit erlagd.
Har avtalet---ägare därav.
Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av kläder,
skodon eller liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk, eller ock där det utgöres
av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar
äro infattade, eller smycken av guld, silver eller platina eller andra dylika lyxvaror,
överstiger sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att
erlägga (avbetalningspriset) icke tvåhundra kronor, vare villkoret ej heller gällande.
Lagen äger icke tillämpning, när avbetalningspriset överstiger femtusen kronor.
Såsom av de inkomna yttrandena framginge hade länsstyrelsen i Göteborg
samt poliskammaren i samma stad förordat en mera ingående omarbetning
av lagen samt länsstyrelsen i Mariestad föreslagit att frågan
örn avbetalningsköpens begränsning gjordes till föremål för ytterligare
utredning. Handelskammaren i Borås hade förordat att avbetalningssystemet
inskränktes till att omfatta »rena produktionsvaror». Handelskammaren
i örebro hade utdömt systemet i dess helhet och tillstyrkt att
äganderättsförbehållet berövades sin giltighet vid all avbetalningshandel.
Av samtliga övriga länsstyrelser och handelskammare ävensom
Överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska handelsagenters förening
och Sveriges elektriska entreprenörsförening m. fl. hade förslagets
grundprinciper tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Härjämte hade
emellertid från ifrågavarande länsstyrelser, handelskammare och sammanslutningar
ett flertal yrkanden örn jämkningar i förslaget framförts.
Kooperativa förbundet hade ansett förslaget vara ett steg i rätt riktning,
men i första hand yrkat äganderättsförbehållets ogiltighets förklarande
vid »köp av alla varor». Alternativt hade förbundet, såsom tidigare redan
berörts, föreslagit borttagande av det kriminella ansvaret för förskingring
av på avbetalning köpt gods (genom tillägg till 22 kap. .11 § strafflagen).
Ett flertal yrkanden hade i yttrandena framställts örn ett tydligare, angivande
av de slag av varor i fråga örn vilka äganderättsförbehållet icke
skulle tillerkännas giltighet. För tillmötesgående av dessa önskemål hade
kollegium funnit det preliminära förslaget böra undergå en viss omformulering
och föresloge, att första satsen i det tillagda tredje stycket i
1 § i berörda lag erbölle följande ändrade lydelse:
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av äkta
pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar äro infattade,
eller av smycken utav guld, silver och platina, eller av fick- eller armbandsur eller
av beklädnadspersedlar eller skodon.
Såvitt anginge lyxvaror, äkta pärlor, ädla stenar m. m. anslöte sig den
valda avfattningen nära till ordalagen i 1 § förordningen den 17 maj 1923
om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller
införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. På grund av de framställda
anmärkningarna hade orden »eller andra dylika lyxvaror» för att undanröja
svårigheter vid tillämpningen uteslutits. Av samma skäl hade
heteckningen »liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk» fått utgå
samt orden »kläder, skodon» utbytts mot »beklädnadspersedlar eller
skodon», vilken beteckning anslöte sig till ordalydelsen i 1 § förordningen
den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. På
grund av ett flertal yrkanden hade angivna lyxvaror dessutom kompletterats
med »fick- eller armbandsur», vilka ofta syntes vara föremål för
förskingring i samband med avbetalningsaffärer.
Mot de föreslagna värdegränserna 200 och 5,000 kronor hade åtskilliga
anmärkningar framställts. Kollegium ansåge sig på de i kollegii promemoria
angivna skäl böra vidhålla den föreslagna övre värdegränsen
men föresloge i överensstämmelse med vad från åtskilliga håll yrkats att
den nedre värdegränsen höjdes till 500 kronor.
Beträffande det föreslagna tillägget såvitt anginge den ifrågasatta
nedre värdegränsen, hade i ett flertal yttranden framställts den erinran
att varje avbetalningsköpeavtal endast borde få avse en vara för att icke
genom kumulation den nedre värdegränsen skulle kunna överskridas.
Kollegium biträdde icke denna anmärkning. Det avgörande borde vara
huruvida det i avtalet bestämda avbetalningspriset — utan avseende på
örn avtalet gällde en eller flera varor — över- eller understege den angivna
värdegränsen.
Några av de hörda sammanslutningarna hade förordat införandet av
bestämmelser örn begränsning av den tidrymd inom vilken köparen vid
avbetalningsköp hade att fullgöra sin betalningsskyldighet. Kollegium
funne sig icke böra tillstyrka en sådan föreskrift, då det icke syntes vara
lämpligt att ytterligare komplicera lagstiftningen på förevarande område.
I ett flertal yttranden hade vidare föreslagits utfärdandet av föreskrifter
örn att viss del av köpeskillingen skulle erläggas före överlämnandet
av den inköpta varan. Kollegium ansåge sig böra avstyrka införandet
av en dylik bestämmelse, då det syntes möta svårigheter att effektivt
kontrollera att densamma vunne efterföljd.
Under åberopande av det anförda hemställde kollegiet, att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 §
lagen om avbetalningsköp i huvudsaklig överensstämmelse med det inom
kollegiet utarbetade förslaget.
Vid kollegiets utlåtande fanns bland annat fogad denna bilaga:
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
7
Antal ander åren 1916—1930 från statens fångvårdsanstalten frigivna och vid utgången
av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar, vilka ådömts straff fSr
bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsaffärer.1 2
År då vederbörande blivit |
Anta bedrägeri |
1 fångar straffade förskingring |
för bedrägeri och |
Summa |
||||
män |
kvinnor |
män |
kvinnor |
män |
kvinnor |
män |
kvinnor |
|
1914............................. |
i |
_ |
_ |
_ |
- |
_ |
i |
_ |
1915 .............................. |
i |
— |
2 |
— |
— |
— |
3 |
— |
1916.............................. |
— |
— |
3 |
— |
— |
— |
3 |
— |
1917.............................. |
2 |
— |
1 |
2 |
1 |
— |
4 |
2 |
1918.............................. |
1 |
— |
2 |
— |
— |
— |
3 |
— |
1919............................. |
2 |
— |
4 |
— |
1 |
— |
7 |
— |
1920 .............................. |
1 |
— |
4 |
— |
2 |
— |
7 |
— |
1921 .............................. |
5 |
— |
10 |
— |
4 |
— |
19 |
— |
1922 ............................. |
3 |
— |
6 |
— |
3 |
— |
12 |
— |
1923 .............................. |
1 |
— |
11 |
— |
1 |
— |
13 |
— - |
1924 .............................. |
8 |
— |
18 |
1 |
2 |
2 |
28 |
3 |
1925 .............................. |
8 |
— |
32 |
— |
4 |
— |
44 |
— |
1926 .............................. |
18 |
1 |
40 |
— |
8 |
1 |
66 |
2 |
1927 .............................. |
10 |
2 |
77 |
4 |
28 |
— |
115 |
6 |
1928 ............................. |
27 |
2 |
77 |
2 |
13 |
1 |
117 |
5 |
1929 .............................. |
11 |
— |
97 |
— |
20 |
_ |
128 |
—'' « |
1930*.............................. |
8 |
3 |
77 |
1 |
12 |
— |
97 |
4 |
Summa |
107 |
8 |
461 |
10 |
99 |
4 |
667 |
22 |
I propositionen anmärkes, att den 11 mars 1930 till handelsdepartementet
inkommit en skrivelse från styrelsen för Föreningen Sveriges
landsfiskaler, däri föreslagits, att rätten att väcka åtal för förskingring
av gods som förvärvats på avbetalning måtte förbehållas målsäganden.
I skrivelsen omnämndes att frågan varit föremål för behandling å
föreningens årsmöte 1929. I en för årsmötet framlagd motion bade anförts
följande.
Under de senaste tio åren hade genom tillkomsten av lagen örn avbetalningsköp
och bruket att göra äganderättsförbehåll vid auktionsförsäljningar
åklagarnas arbetsbörda icke oväsentligt ökats. Förskingring
av gods som med dylikt förbehåll anskaffats vore ett brott som folie under
allmänt åtal. Då säljaren icke lyckades inkräva sin fordran, anlita
1
Uppgifter saknas angående åren 1928 — 1930 från kronohäktena i Haparanda, Hudiksvall
och Visby frigivna samt vid utgången av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar
vilka dömts för brott av här ifrågavarande slag.
2 I siffrorna för 1930 ingå ej de personer, som dömts nämnda år men icke före årets utgång
intagits å fångvårdsanstalt.
8 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
de han ofta utvägen att genom anmälan få offentligt åtal till stånd, men
lika ofta återkallade han sitt ansvarsyrkande örn vederbörande efter polisingripandet
likviderade sin skuld. Det kunde ifrågasättas huruvida
icke nämnda åtalsmöjlighet i viss mån gåve näring åt den osunda vitt
utbredda avbetalningshandeln. Det läge knappast i det allmännas intresse
att polis- och åklagarmyndigheterna skulle användas för kostnadsfri
inkassering av enskildas fordringar, ofta tillkomna med användande
av mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. I det allmännas intresse
läge däremot att en bedräglig köpare näpstes och att den enskilde, som
genom sin verksamhet icke överskrede det tillbörligas gränser, hade nödigt
rättsskydd. För tillgodoseende av dessa intressen vore det emellertid
ej behövligt att lägga brottet under allmänt åtal, utan borde lämpligen
stadgas att i sådana mål talan endast finge anhängiggöras av målsägande.
Efter att hava omnämnt att föreningens styrelse fått i uppdrag att
framlägga motionärens synpunkter, anförde styrelsen för egen del huvudsakligen
följande.
Ingen finge bättre inblick i de missförhållanden som rådde i avseende
å avbetalningshandeln än landsfiskalerna, vilka hade till åliggande att
meddela handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp. Mycket ofta
kunde det påvisas, att samvetslösa agenter genom enträgna övertalningar
och bedrägliga uppgifter förmådde fattigt folk att rekvirera obehövliga
föremål och gods som vore avsett för omedelbar förbrukning, och ej
sällan kunde det ledas i bevis att köparen hållits i okunnighet örn förefintligheten
av gällande äganderättsförbehåll. Senare tvingades han
under hot örn åtal för förskingring att uppfylla de merendels hårda villkoren.
Uppenbarligen hade förskingringsbrottens antal ökats i samma
mån som avbetalningshandeln tilltagit. En begränsning av åtalsplikten
måste såsom motionären framhållit genomföras. Beivrandet av brott
som det förenämnda kunde näppeligen betingas av något mera allmänt
intresse och ej heller motivera arbetskrävande utredningar och betydande
kostnader för statens rättsvårdande organ. Åtminstone borde allmän
åklagare fritagas från skyldighet att åtala sådana brott som bestode i
obehörigt förfogande över gods påtagligen avsett för förbrukning, förädling
eller omedelbart tillgodogörande, såsom fallet vore med färdiga kläder,
tyger, spannmål och foderämnen. Slutligen kunde bringas under
diskussion huruvida icke i avbetalningslagen borde införas stadgande
därom att när det gällde rena lyxartiklar äganderättsförbehåll ej skulle
gälla med mindre köpeskillingen uppginge till visst i lagen angivet lägsta
belopp. Därigenom skulle missbruk kunna i avsevärd mån förhindras.
Enligt den ursprungliga lydelsen av 22 kap. 21 § strafflagen kunde
förskingringsbrott varom förmäles i 11 § samma kap. åtalas endast av
målsägande. Genom lag den 9 juni 1893 ändrades denna åtalsbestämmelse
så att allmän åklagare ägde tala å brottet där det av målsäganden
angivits till åtal. Den sålunda stadgade inskränkningen i åtalsrätten
upphävdes genom lag den 1 juni 1923 och förskingringsbrottet kom alltså
att lyda under allmänt åtal.
Den senast vidtagna ändringen av åtalsrätten beträffande förskingring
— vilken ändring tillkom på förslag av Kungl. Maj:t — var när
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 49. 9
mast föranledd av den starka ökningen under åren efter världskriget av
antalet penningförskingringar. I den proposition (nr 201) varigenom
ändringsförslaget förelädes 1923 års riksdag framhölls, att under
den diskussion som framkallats genom de många förskingringsfallen givits
uttryck åt den iakttagelsen, att bestämmelserna angående förskingringsbrottets
beivrande tydligen icke förmådde i någon högre grad stävja
brottsligheten. Följderna av åtalsrättens begränsning hade blivit att ett
stort antal brottsfall undandroges domstols prövning och den brottslige
ginge fri från det straff lagen utsatte. Örn för honom denna verkan
skulle kunna uppnås, bleve mestadels en penningfråga. Genom att, så
långt det krävdes och vore för honom möjligt, ekonomiskt förnöja dem
vilkas förtroende han svikit, friköpte han sig från stränga straffpåföljder.
Då målsäganden oftast vore benägen att behandla frågan ur synpunkten
av sitt enskilda intresse, stöde fältet öppet för en köpslagan, vars
utfall i allmänhet vore beroende av den offervillighet, som kunde påräknas
hos personer, vilka stöde den brottslige nära eller av skilda orsaker
ville förebygga att saken droges inför offentligheten. Uppenbarligen
befunne sig härutinnan icke alla förskingrare i samma ställning. Det
pris straffriheten under dessa förhållanden betingade kunde icke gäldas
av annan än den som ägde förbindelser med personer i sådan förmögenlietsställning
att det för dem vore möjligt att träda emellan. För den fattige
vore merendels denna väg stängd. Den olika behandling av samma
brott som härav bleve en följd måste vara för rättskänslan stötande. I
särskild grad bleve detta fallet, då de som undginge åtal tydligen i allmänhet
tillhörde de i ekonomiskt hänseende bättre lottade samhällsklasserna
och därför merendels icke kunde såsom förmildrande omständighet
åberopa att saknaden av livets nödtorft drivit dem till brottet.
I avgivet utlåtande, nr 20, över propositionen anförde första lagutskottet,
bland annat:
Enligt vad erfarenheten visat kan man ej lita på att målsäganden, då
fråga är örn brott av denna art, alltid skall på ett tillfredsställande sätt
tillvarataga det allmännas intresse av brottets beivrande. Naturligt är
också, att för den, som av annan tillskyndats förmögenlietsförlust, kravet
på gottgörelse för den lidna skadan framstår såsom det väsentliga,
under det att fordran på den brottsliges befordrande till straff får träda
tillbaka. Därest den skyldige, tack vare mellankomst av intresserade personer,
kan ställa i utsikt gottgörelse helt eller delvis av målsägandeus förlust,
för den händelse angh-else icke sker, torde målsäganden ej sällan
underlåta att påkalla åklagarens ingripande. Även hänsyn till den brottsliges
personliga förhållanden samt motvilja mot att framträda såsom angivare
lära understundom avhålla målsäganden från att draga det begångna
brottet inför offentligheten.
Denna målsägandens alltför ofta förefintliga obenägenhet att på ett för
samhället tillfredsställande sätt fullfölja dess straffanspråk kan medföra
beklagliga följder. För en person med förmögna släktingar eller vänner
blir det möjligt att genom erbjudande av ekonomisk gottgörelse undgå
de juridiska påföljderna av ett förövat brott. Det. är givetvis för rätts
-
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
känslan, stötande, att den felande på detta sätt kan friköpa sig från följderna
av sitt handlingssätt, och att frågan om samhällets ingripande skall
bliva beroende av offervilligheten hos brottslingen närstående personer.
Än mera upprörande är emellertid den ojämnhet i rättstillämpningen,
som därigenom framkallas. Tack vare medverkan från personer, som av
en eller annan grund önska nedtysta saken, kan den ene förskingraren
draga sig undan det hotande straffet, under det att den andre, mindre lyckligt
lottad i fråga örn personliga förbindelser, får för enahanda brott undergå
ett långvarigt frihetsstraff. Särskilt stötande framträder denna
olikhet inför lagen, då, såsom departementschefen erinrat, de, som på
nyssnämnda sätt undgå åtal, merendels tillhöra de i ekonomiskt hänseende
bättre ställda samhällskretsarna och därför i regel icke kunna såsom
förmildrande omständighet åberopa, att saknaden av livets nödtorft drivit
dem till brottet. Att denna olikhet i behandlingen av samma brott
är ägnad att minska förtroendet för lagens och rättsskipningens opartiskhet
torde vara uppenbart.
Förbises får icke heller, att insikten örn den utväg, som genom andras
ekonomiska uppoffringar kan beredas för ernående av straffrihet, är ägnad
att förringa lagens straffhot och förslappa ansvarskänslan. En ökning
av de nu ifrågavarande brottens förekomst skulle vara så mycket
betänkligare, som det ekonomiska livets utveckling medfört, att den enskilde
i allt större utsträckning nödgas anlita annans biträde för ordnande
av sina angelägenheter. I vida högre grad än i äldre tider är det därför
ett samhällets intresse, att givet förtroende icke missbrukas.
Slutligen bör även märkas, att straffanspråket i målsägandens hand ofta
begagnas såsom påtryckningsmedel för tillvaratagande av enskilda intressen
på ett sätt, som icke överensstämmer med straffets karaktär av
ett samhällets tvångsmedel.
Föredragande departementschefen anför i nu förevarande proposition:
»Den
i anledning av riksdagens hemställan verkställda utredningen rörande
avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt har bestyrkt
att systemet såsom det utvecklats kommit att medföra avsevärda olägenheter.
Den allvarligaste är kanske den som framträder i de under utredningen
införskaffade — visserligen ej fullständiga men dock i sak upplysande
— uppgifterna angående förbrytelser begångna i sammanhang
med avbetalningsaffärer. Det framstår såsom en angelägenhet av särskild
vikt att söka vidtaga åtgärder till motverkande av denna brottslighet.
Härför erfordras dock att orsakerna till ifrågavarande förbrytelser
— framför allt är här fråga örn förskingringsbrott — såvitt möjligt
klarläggas. Först sedan detta skett lärer det bliva möjligt att tillfredsställande
bedöma vilka botemedel som kunna tänkas ifrågakomma.
För avbetalningsköpet är utmärkande att köpeskillingen erlägges i särskilda
poster samt att äganderätten förbehålles säljaren till dess betalningen
blivit helt eller delvis gulden. Uppdelningen av köpeskillingen
medför att ett stort antal köpare icke i tillräcklig grad förmå överblicka
de ekonomiska konsekvenserna av köpeavtalet. Många föranledas
därför att på avbetalning förvärva egendom vars värde icke står i
rimlig proportion till deras ekonomiska ställning. Då i sådant fall efter
Första lagutskottets utlåtande Nr 49. 11
någon tids förlopp trycket av de regelbundet återkommande avbetalningarna
varder alltmera kännbart, inträffar det icke sällan att köparen
— till återvinnande av ekonomisk jämvikt — undandrager sig
fortsatt betalning och skaffar sig gottgörelse för lidet ekonomiskt avbräck
genom godsets försäljning. Än vanligare lärer vara att köparen
försäljer godset för att erhålla medel till betalning av någon förfallen
avbetalningspost samt därefter underlåter att erlägga ytterligare avbetalning
i en oklar och måhända icke alltid helt omotiverad känsla att han
blivit bedragen av säljaren. Men även personer som på förevarande sätt
förskaffat sig endast sådant gods som kan sägas ha motsvarat deras behov
och betalningsförmåga göra sig ej sällan skyldiga till förskingring. I
sådana fall förhåller det sig mången gång så att under betalningstiden
inträtt en icke förutsedd försämring i köparens ekonomi — han har exempelvis
blivit arbetslös — och att hans åtgärd att avhända sig godset är
föranledd av det iråkade ekonomiska nödläget. Det kan i detta sammanhang
förtjäna framhållas att fall lära förekomma då säljaren, ehuru förhållandena
bort giva honom anledning att fästa köparens uppmärksamhet
på tillvaron — t. ex. i ett vidlyftigt tryckt kontrakt — av äganderättsförbehåll
eller att lämna köparen upplysning örn äganderättsförbehållets
innebörd, underlåter detta. Där så är händelsen, torde köparen väl. åtminstone
i vissa fall, kunna undgå ansvar för förskingring, men säljaren
har med nu gällande åtalsregel möjlighet att få till stånd polisundersökning
och måhända även åtal mot köparen.
I den förut omnämnda skrivelsen från styrelsen för Föreningen Sveriges
landsfiskaler har anförts, att det mycket ofta förekommit att samvetslösa
agenter förmått fattiga personer att på avbetalning inköpa för
dem obehövliga föremål eller konsumtionsartiklar samt, sedan köparen
förfogat över det inköpta på sådant sätt att det ej kunnat återställas och
han jämväl blivit urståndsatt att erlägga resterande betalning, under
hot örn åtal för förskingring tvingat honom att fullgöra de ej sällan
hårda kontraktsvillkoren. Det torde icke vara oberättigat antaga att den
likgiltighet, säljaren i dylika fall ansett sig kunna visa för köparens förmåga
att fullgöra betalningen, i ej ringa grad haft sin grund i gällande bestämmelser
angående förskingringsbrott. Örn köparen avhänder sig godset
—- en åtgärd som med hänsyn till köparens svaga ekonomiska ställning
måste för säljaren framstå såsom ej osannolik — får säljaren genom det då
föreliggande straffhotet i själva verket ett starkare grepp örn köparen än
han tidigare haft. Genom hot örn angivelse för förskingring eller, örn hotet
ej medför åsyftat resultat, genom begäran örn polisundersökning har säljaren
möjlighet att kraftigare än förut pressa köparen och eventuellt
honom närstående att fullgöra likviden. Det är att märka att, enär förskingringsbrottet
är föremål för allmänt åtal, undersökning och eventuellt
åtal utföres utan kostnad för säljaren oell utan risk för honom att bliva
föremål för rekonventionstalan.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Såsom i den nyssnämnda skrivelsen anmärkes, kan det icke anses tillfredsställande
att polis- och åklagarmyndigheterna på dylikt sätt kunna
användas för kostnadsfri inkassering av enskildas fordringar, ej sällan
uppkomna genom mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. Tydligen
är det angeläget att gällande bestämmelser, i den mån de på sätt här
förut antytts kunna antagas bidraga till att osunda avbetalningsaffärer
komma till stånd, utan dröjsmål underkastas erforderlig revision. Härvid
äro åtskilliga möjligheter tänkbara.
Till en början kunde ifrågasättas huruvida icke åklagarna såsom skett
i Norge borde erhålla rätt att, när det gäller förskingringsbrott, i varje
särskilt fall med hänsyn till brottets beskaffenhet pröva huruvida det
kan anses överensstämma med det allmännas intresse att åtal kommer
till stånd. En bestämmelse örn sådan prövningsrätt för åklagarna torde
emellertid näppeligen kunna begränsas att gälla allenast ett visst slags
brott, och den vittutseende frågan örn en allmän rätt till eftergift av
åtal lärer böra vinna sin lösning i annat och större sammanhang.
Kommerskollegium har i sitt förut omnämnda utlåtande ställt sig tveksamt
till behovet och möjligheterna av ett ingripande beträffande avbetalningshandeln.
Trots detta bar kollegium emellertid i anledning av det
kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga ett förslag
vilket, ehuru det vore behäftat med vissa svagheter, dock kunde förväntas
i någon mån leda till ett undanröjande av de olägenheter som gjorde
sig gällande. Kollegium har sålunda, efter att hava avvisat andra under
utredningen föreslagna åtgärder, ifrågasatt att äganderättsförbehåll
vid avbetalningsköp icke skulle tillerkännas giltighet, örn det försålda
utgjordes av vissa förnödenheter eller lyxvaror eller örn avbetalningspriset
icke överstege 500 kronor. Förverkligades detta uppslag,
skulle därav otvivelaktigt följa att antalet förskingringsbrott i sammanhang
med avbetalningsaffärer avsevärt minskades. Örn ett äganderättsförbehåll
icke vore gällande, skulle äganderätten till det köpta
godset övergå till köparen omedelbart vid avtalet, oavsett örn betalning
erlagts eller ej. Och den som är ägare till viss egendom kan rättsligen ej
göra sig skyldig till förskingring med avseende å densamma. Såsom i kommerskollegii
utlåtande jämväl anmärkes kunna emellertid mot förslaget
riktas vägande anmärkningar. Uppenbarligen är det ett mycket beaktansvärt
önskemål att de regler som gälla angående äganderättens övergång
i sammanhang med köp äro enkla och klara. Ur denna synpunkt måste
det anses olämpligt, örn i förevarande hänseende skulle gälla olika regler
för olika slags varor och olika regler allt efter det köpeskillingen övereller
understiger 500 kronor. Särskilt torde konsekvenserna av sådana
regler i straffrättsligt hänseende ingiva betänkligheter. Det kan knappast
anses rimligt att — för att taga ett praktiskt exempel — den som
avhänt sig en på avbetalning inköpt nyttighetsartikel skulle kunna dömas
för förskingring under det att den som avhänt sig en på liknande
Första lagutskottets utlåtande Nr 49. 13
sätt inköpt lyxvara alltid skulle gå fri från straff. Ej heller kan det anses
tillfredsställande, att frågan huruvida en person gjort sig skyldig till ett
brott eller ej skulle vara beroende därav, huruvida det avtalade priset
för den egendom varmed han tagit befattning överstigit 500 kronor. Det
må jämväl erinras, att av den omständigheten att priset i avbetalningskontraktet
bestämts till visst belopp icke följer att köparen, örn han avhänder
sig godset, måste anses hava förskingrat egendom till motsvarande
värde. Förutom att priset icke alltid överensstämmer med värdet, är att
märka, att köparen, när han avhänder sig godset, kan hava betalat en
stor del av köpeskillingen, i vilket fall den säljaren tillskyndade förlusten
i själva verket icke uppgår till mera än återstoden av köpeskillingen.
Ett av de uppslag som avvisats av kommerskollegium gick ut på att
till 22 kap. 11 § strafflagen skulle fogas ett tillägg av innebörd att från
förskingringsbrotten undantoges sådana fall, då en person avhänt sig gods
som han inköpt på avbetalning; för sträf frihet i dessa fall skulle dock
kunna uppställas särskilda villkor, såsom att avbetalningspriset icke
överstege ett i lagen angivet belopp och att någon viss del av köpeskillingen
blivit gulden. Kommerskollegium har häremot anfört bland annat
att ett dylikt undantag torde stämma illa överens med strafflagens konstruktion
av förskingringsbrottet. Den som avhänt sig gods som han innehade
på grund av avbetalningsköp skulle gå fri från straff, men likartat
förfarande med t. ex. förhyrt eller lånat gods skulle alltjämt vara kriminaliserat.
Mot vad kollegium sålunda anfört torde visserligen kunna
göras den invändningen, att mellan det fall att någon förskingrar avbetalningsgods
och det att någon förskingrar exempelvis förhyrt gods föreligger
den måhända icke alldeles betydelselösa skillnaden, att i det förra
fallet icke från början förelegat någon ovillkorlig skyldighet för innehavaren
att återställa godset till ägaren — enligt avtalet har det varit avsett
att äganderätten skulle övergå till köparen — men i det senare fallet
varit klart att godset under alla förhållanden skulle återlämnas till den
som hyrt ut detsamma. I allt väsentligt torde emellertid vad kommerskollegium
anfört beträffande det ifrågasatta tillägget till den förevarande
strafflagsbestämmelsen få anses riktigt.
Av styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har väckts det förförslag,
att förskingring av avbetalningsgods icke skulle lyda under allmänt
åtal utan hänföras till målsägandebrott. Med hänsyn till det sätt
på vilket med stöd av den nu gällande åtalsregeln polis- och åklagarmyndigheterna
i stor utsträckning utnyttjas av säljarna av avbetalningsgods,
torde det få anses naturligt att från deras sida yrkande örn lagändring
i detta hänseende framställcs. Enligt vad som uppgivits har
också på sina håll beträffande åtal för sådan förskingring, varom nu är
fråga, utbildats den praxis, att åtal icke anställes örn målsäganden förklarar
sig avstå från talan samt att åklagarna i ömmande fall dröja med
åtal för att lämna gärningsmannen tillfälle att anskaffa medel till gäl
-
14
• Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
dande av resterande köpeskilling och, om hans ansträngningar i sådant
hänseende lyckas, låta frågan om åtal förfalla. Vad sålunda förekommer
torde bottna i en känsla hos åklagarna att strafflagens nu förevarande
bestämmelser i många fall vid tillämpning å förskingring av avbetalningsgods
kunna leda till obilliga resultat.
Att beivrandet av ifrågavarande brott i de flesta fall icke kan sägas
vara av någon egentlig betydelse för det allmänna torde jämväl vara
obestridligt. Det synes då naturligt att låta frågan huruvida åtal skall
komma till stånd bliva belt beroende av målsäganden. Denne bar, örn
åtalet får ankomma på honom, att mot vart annat väga å ena sidan rättskränkningens
storlek och betydelse för honom och å andra sidan de kostnader
och det obehag — bland annat faran för rekonventionstalan — som
anställande av åtal skulle medföra.
Med fog torde kunna antagas att en begränsning av åtalsrätten på sätt
föreslagits skulle högst väsentligt minska ej allenast antalet åtal för förskingring
av avbetalningsgods utan jämväl antalet förskingringar av dylikt
gods. Otvivelaktigt skulle nämligen ändringen beträffande åtalsrätten
komma att tvinga säljarna till en viss försiktighet, då det gäller att
anskaffa köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet
såsom det hos oss utvecklats. Örn säljarna icke längre
kunna påräkna att polismyndigheten står till förfogande för undersökning
angående köparens förfarande med det sålda godset och de dessutom
själva få bära kostnaden och obehaget av en eventuell rättegång mot
köparen, torde det bliva nödvändigt för dem att innan köpeavtal slutes
skaffa sig kännedom örn köparens ekonomi och övriga förhållanden som
kunna vara av betydelse. Detta torde i sin tur leda till att avbetalningsköp
icke komma att avslutas med andra personer än sådana, som själva
äro solventa eller som på grund av ställd borgen eller av annan anledning
kunna med någorlunda stor säkerhet antagas komma att fullgöra sin betalningsskyldighet.
Härmed skulle vinnas att sådana försäljningar till
insolventa köpare som för närvarande i stor utsträckning giva upphov
till förskingringsbrott icke skulle komma till stånd, åtminstone icke i tillnärmelsevis
den omfattning som nu.
Naturligen förekomma fall då en köpare av avbetalningsgods gör sig
skyldig till sådant förfarande emot sin kontrahent, att det måste anses
önskvärt att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens
sida kommer till stånd. Så är t. ex. händelsen örn köparen ingått avtalet,
oaktat han måste räkna med att han ej kan fullgöra det, och sedermera
avhänder sig godset. I dylika fall torde emellertid, örn icke klart bedrägeri
föreligger, förfarandet dock stå så nära sådant brott att polismyndigheten
måste anses berättigad och skyldig att upptaga saken till undersökning
för att kunna konstatera huruvida bedrägeri föreligger. Skulle
så vara fallet, ankommer det nämligen på allmän åklagare att utföra
åtal. I själva verket torde polismyndigheten, örn den föreslagna änd
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
15
ringen av åtalsrätten beträffande förskingring av avbetalningsgods genomföres,
erhålla just den rörelsefrihet som måste anses önskvärd; den
kan avvisa de enkla förskingringsfallen och kan på nyss angivet skäl,
därest en köpare av avbetalningsgods gjort sig skyldig till ett förfarande
av mera grov beskaffenhet, upptaga saken till undersökning och därigenom
lämna säljaren den hjälp varpå han skäligen kan göra anspråk.
Mot förslaget att ändra åtalsrätten på angivet sätt kan anmärkas att
det ej stämmer väl överens med rättsutvecklingen, vilken tenderar mot en
utvidgning av den offentliga åtalsrätten. Riktigheten härav kan icke bestridas,
men anmärkningen torde ej böra tillerkännas avgörande betydelse,
då en ändring på förevarande punkt med all sannolikhet kan förväntas
bliva till verkligt gagn. Vad angår de tidigare vidtagna ändringarna i
åtalsrätten beträffande förskingringsbrott är att märka, att vid dessa
ändringar uppmärksamheten tydligen varit riktad på andra former av
förskingring än den varom nu är fråga.
Att förfaranden hänförliga under en viss straffbestämmelse i en del fall
höra under allmänt åtal men i andra äro förbehållna målsägandens åtalsrätt
är ingen nyhet för strafflagen. En dylik uppdelning av åtalsrätten
förekommer redan nu, bland annat i 22 kap. 21 §.
Därest åtalsrätten vid förskingring av avbetalningsgods skall inskränkas,
uppkommer fråga huruvida anledning finnes att göra skillnad mellan
''små’ och ''stora’ avbetalningsaffärer, för vilken händelse den i lagen
örn avbetalningsköp gällande tretusenkronorsgränsen väl läge närmast
till hands. Emot införandet av en sådan gräns när det gäller åtalsrätten
tala emellertid samma skäl som kunna åberopas emot förslaget att
låta straffbarheten bero därav, huruvida det överenskomna priset för det
förskingrade avbetalningsgodset under- eller överstigit ett visst angivet
belopp.
Vad som anförts angående förslaget att åtalsrätten vid förskingring av
avbetalningsgods skulle förbehållas målsäganden torde giva vid handen
att förslaget, om det genomföres, kan förväntas komma att medföra mycket
beaktansvärda fördelar. Det förefaller icke ens uteslutet att de anmärkta
olägenheterna vid avbetalningshandeln härigenom skola i så avsevärd
mån avlägsnas att ytterligare åtgärder i sådant syfte skola befinnas
ej erforderliga. I varje fall synes det befogat att någon tid avvakta
verkningarna av den nu ifrågasatta lagändringen innan andra och mera
vittgående åtgärder vidtagas. Jag anser således anledning icke föreligga
att nu upptaga till behandling de av kommerskollegium och de flesta i
ärendet hörda avstyrkta förslagen att meddela särskilda bestämmelser som
reglera agentverksamheten och att låta rätten att driva försäljning på
avbetalning bliva beroende av offentlig myndighets tillstånd. Ej heller
torde finnas skäl att nu närmare än som skett beröra övriga framkomna
uppslag.
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
Den särskilda åtalsregeln — vilken skall införas i 22 kap. 21 § strafflagen
— synes böra givas den lydelse, att brott varom i 11 § förmäles ej
må åtalas av annan än målsägande, där gärningsmannen kommit i besittning
av godset på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå
å honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd.
Till avtal som sålunda omförmälas skola tydligen hänföras ej allenast avtal
som av parterna själva betecknats såsom avbetalningsköp, utan jämväl
avtal som erhållit annan benämning, t. ex. hyresavtal, men i realiteten
innebära antingen köp eller ock köp i förening med annan rättshandling.
Dessutom är att märka, att det med den föreslagna lydelsen icke
blir en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet att den för det förskingrade
godset avtalade betalningen skolat erläggas i särskilda poster.
Åtalsrätten förbehålles målsäganden ensam jämväl i ett sådant fall att
avtalet — såsom ej torde vara ovanligt vid försäljning på auktion —
allenast innehållit, att betalning skolat erläggas inom viss tid samt att
äganderätten till dess betalning erlagts skulle förbliva hos säljaren. Anledning
synes icke föreligga att i det hänseende varom nu är fråga göra
skillnad mellan dylika avtal och rena avbetalningsköp. — Såsom förut
angivits skall den i lagen örn avbetalningsköp upptagna tretusenkronorsgränsen
icke äga tillämpning beträffande begränsningen av åtalsrätten.
Jämväl i fall då priset överstigit 3,000 kronor skall sålunda åtalsrätten
vara förbehållen målsäganden ensam.
Den nya åtalsregeln föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1934. Särskilt
övergångsstadgande synes ej vara erforderligt. Bestämmelsen i 14 §
strafflagens promulgationsförordning torde nämligen kunna analogisk!
tillämpas. Enligt denna bestämmelse må allmän åklagare tala å brott
av ifrågavarande slag som förövats innan den nya åtalsregeln blivit gällande
endast örn åtalet anställts före den 1 juli 1934.»
I motionerna anföres, att det kunde sättas i fråga huruvida den av
Kungl. Maj:t förordade åtgärden med avseende å avbetalningsköpen komme
att i tillräcklig utsträckning verka hämmande på avbetalningshandeln.
Motionärerna föreslå fördenskull i viss anslutning till kommerskollegiets
förslag, att äganderättsförbehåll vid avbetalningsköp måtte förklaras ogiltigt
där godset utgöres av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka
sådana pärlor eller stenar äro infattade eller av smycken av guld, silver
och platina, eller av fick- eller armbandsur eller av beklädnadspersedlar
eller skodon. När sammanlagda beloppet av de poster som köparen enligt
avtalet hade att erlägga icke överstege 400 kronor, skulle äganderättsförbehållet
ej heller vara gällande.
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
17
Brukande av mått eller vikt, som icke behörigen justerats, m. m.
Förevarande proposition innebär förutom ändring i åtalsrätten beträffande
förskingring jämväl vissa förslag, som föranletts av den i utskottets
utlåtande nr 33 innevarande år behandlade propositionen nr 97 med
förslag till lag örn mått och vikt.
Härom aniör föredragande departementschefen i nu förevarande
proposition, bland annat:
»I 1 mom. av 22 kap. 5 § strafflagen stadgas straff för den som
med uppsåt gör orätt i mätande, vägande eller räknande vid handel eller
eljest, då varor emottagas eller avlämnas, och i 2 mom. givas särskilda
straffbestämmelser för de fall att vissa offentliga funktionärer
beträdas med sådant brott som nu nämnts. Beträffande dessa moment
avser förslaget ej någon ändring. I 3 mom. av samma paragraf
stadgas: ''Brukar någon vid handel, eller eljest, då varor efter
mått eller vikt skola avlämnas eller emottagas, sådant mått eller vikt,
som ej är behörigen stämplat eller märkt; straffes, ändå att han örn ont
uppsåt ej övertygad varder med böter, högst etthundra riksdaler.’ Slutligen
stadgas i 4 morn.: ''Var måttet eller vikten behörigen stämplat eller
märkt, men ej omjusterat, där sådan åtgärd skolat äga rum; botes ock,
örn det oriktigt befinnes, efter ty nu sagt är.’ — Åtalsrätt för brott jämlikt
3 mom. tillkommer enligt 22 kap. 21 § strafflagen ej annan än målsägande,
där ej brottet skett ''i kronans magasiner, vid in- och utlastning å
fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas’
Förslaget till lag örn mått och vikt torde icke böra genomföras utan att
samtidigt vissa ändringar komma till stånd i 22 kap. 5 § strafflagen. Paragrafens
1 och 2 mom. synas härvid kunna kvarstå oförändrade. Härav följer,
att därest förutsättningarna iör tillämpning av nämnda moment föreligga,
stralibestämmelsen i lagen örn mått och vikt icke blir tillämplig. Innehållet
i 3 och 4 mom. lärer däremot icke stå väl i överensstämmelse med
den föreslagna nya lagstiftningen. Då det här är fråga örn rena ordningsförseelser,
kan jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag att dessa moment
upphävas; såsom jag redan nämnt har i stället i förslaget till lag örn
mått och vikt upptagits fullständiga straffbestämmelser. Därest nämnda
moment upphävas, bör den i 22 kap. 21 § strafflagen upptagna särskilda bestämmelsen
örn åtalsrätten vid förseelse enligt 3 mom. även utgå. Eftersom
förslaget till lag örn mått och vikt — i likhet med 1885 års förordning — icke
upptager några särskilda bestämmelser örn åtalsrätten, innebär detta en
utvidgning av den allmänna åtalsrätten. Med hänsyn till det sätt på vil
-
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 9 sami. 1 avd. Nr VJ.
2
Utskottet.
18 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
ket justeringsplikten i lagförslaget begränsats synes emellertid intet vara
att erinra häremot. — De nu föreslagna ändringarna torde liksom förslaget
till lag örn mått och vikt höra träda i kraft den 1 juli 1935.»
Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda förslaget
i dess helhet utan anmärkning.
Utskottet upptager först till behandling förslaget i propositionen angående
åtalsrätten vid förskingring.
Såsom i propositionen framhålles, har den utveckling avbetalningshandeln
tagit i vårt land varit ägnad att väcka starka betänkligheter. Riksdagen
fann även år 1927 anledning att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
I samband därmed omnämnde riksdagen, att förslag hade
framkommit att söka inskränka avbetalningsköp av lyxartiklar genom
att begränsa den tid på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas. Tillika
framhöll riksdagen, att ett av de allvarligaste klagomålen mot avbetalningsrörelsen
riktade sig mot agentverksamheten och agentkårens sammansättning.
De olägenheter av avbetalningshandeln som föranledde riksdagens skrivelse
äro otvivelaktigt i huvudsak alltjämt bestående.
De förhoppningar, som på sina håll yppats därom att avbetalningshandeln
skulle reformera sig själv, synas icke ha infriats. Tvärtom förefaller
det antagligt att genom avbetalningsaffärerna i betydande omfattning
försäljas varor, vilka för köparen äro till föga nytta — understundom
alldeles oanvändbara. Då avbetalningarna skola fullgöras
vållas köparna avsevärda olägenheter och de tvingas ibland att avstå
från vad de verkligen behöva. Fortfarande kvarstå också allvarliga
klagomål mot det sätt, på vilket agentverksamheten bedrives och mot
agentkårens sammansättning.
Såsom medel mot här antydda och inom utskottet starkt betonade olägenheter
har departementschefen allenast förordat ett från landsfiskalsföreningen
framkastat uppslag att från allmänt åtal undantaga sådan förskingring,
där gärningsmannen kommit i besittning av godset på grund
av avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå å honom sedan för godset
betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd.
Utskottet har vid sin granskning av detta förslag icke kunnat undgå
att uppmärksamma, att detsamma innebär ett anmärkningsvärt avsteg
från den numera i allmänhet tillämpade principen, att staten som regel
genom egna organ tillser, att dess straffanspråk icke blir åsidosatt. Förskingringsbrotten
voro före år 1893 målsägandebrott och därpå intill år
1923 angivelsebrott, varefter de varit underkastade allmänt åtal. För
-
19
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
slaget innebär sålunda — låt vara i begränsad omfattning — en återgång
till en ordning som avskaffats för mer än fyrtio år sedan.
Propositionen synes utgå från att den föreslagna inskränkningen i allmän
åklagares åtalsrätt kunde motiveras ur den synpunkten att de fall
av förskingring, som omfattas av densamma, i allmänhet skulle utgöra
allenast lindriga brott. I propositionen bär sålunda framhållits, att fall
väl kunde förekomma då en köpare av avbetalningsgods gjorde sig
skyldig till sådant förfarande emot sin medkontrahent att det måste anses
önskvärt att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens
sida bomme till stånd, men att förfarandet i dylika fall,
örn icke klart bedrägeri förelåge, dock syntes stå så nära sådant brott
att polismyndigheten måste anses berättigad och skyldig att upptaga saken
till undersökning för att konstatera huruvida bedrägeri förelåge.
Med anledning härav vill utskottet till en början erinra, att det uppenbarligen
i och för sig utgör en olägenhet, därest polismyndigheten i vissa
fall skall utreda saken och eventuellt väcka åtal för bedrägeri men, därest
det sedermera befinnes att gärningen i fråga rätteligen skall anses som
förskingring, vara nödsakad att nedlägga sin talan. Har åtal kommit
till stånd, kan åklagaren på den grund — därest han icke erhållit uppdrag
att föra och jämväl fört ansvarstalan för målsägandens räkning —■
understundom bliva skyldig att ersätta motpartens kostnader. Förhållandet
framstår särskilt anmärkningsvärt i betraktande av att den tilllämpliga
strafflatituden vid ifrågavarande förskingringsbrott är densamma
som vid andra förskingringar, vilka likväl alltjämt skulle vara
underkastade allmänt åtal.
Förutnämnda antagande, att de förfaranden i samband med avbetalningsköp,
som icke utgöra bedrägeri utan förskingring och sålunda enligt
propositionen skulle hänföras till målsägandebrott, i allmänhet utgöra
lindriga brott, torde icke heller vara med verkliga förhållandet
överensstämmande. Enligt utskottets uppfattning lärer ansvar för bedrägeri
i samband med avbetalningsköp icke kunna ådömas annat än i
de jämförelsevis sällsynta fall då omständigheterna tydligt ge vid handen,
att avbetalningsköparen redan vid avtalets ingående haft för avsikt
att utnyttja varan genom att avhända sig densamma. Under straffbudet
för förskingring är däremot hänförligt exempelvis det fall, att en
person, som förvärvat en dyrbar automobil eller andra lyxvaror genom
avbetalningsköp, någon tid därefter, medan han ännu avbetalt allenast
någon ringa del av köpeskillingen, säljer godset och förbrukar det därvid
erhållna vederlaget för egen räkning.
Ilen omständigheten, att sålunda obestridligen jämväl mycket svårarta
de rättskränkningar enligt förslaget endast skulle kunna åtalas av måls
äganden, är ägnad att öka de betänkligheter som i och för sig kunna
anföras mot det avsteg från moderna principer som förslaget innebär.
Det. har visserligen framhållits, att okunnighet örn äganderättsförbehål
20 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
let kan föreligga. Utskottet vill icke bestrida att sä understundom kan
vara förhållandet, men vill dock påpeka, att erfarenheten givit vid handen,
att utmätning av lös egendom i stor utsträckning mötes med invändning
att egendomen på grund av äganderättsförbehåll tillhör annan per
son än gäldenären.
Vad härefter beträffar de verkningar, som skulle följa av förslagets
genomförande, kan utskottet icke dela den uppfattningen, att förslaget
skulle vara ägnat att i högre grad inskränka de mindre önskvärda formerna
av avbetalningshandeln. Det är nämligen att märka att olägen
heterna icke blott bestå däri, att ett antal köpare genom dylika affärer
förledas att begå förskingringsbrott utan att jämväl ekonomisk skada
förorsakas långt flera personer i svag ekonomisk ställning. Sistnämnda
förhållande synes vara nära förbundet med avbetalningsaffärernas natur
sådana de för närvarande bedrivas och det torde vara sannolikt, att
de firmor, vilka inriktat sin affärsverksamhet på avbetalningshandeln,
komma att fortsätta därmed i samma omfattning, även örn den av departementschefen
föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten genomföres.
Det är egentligen hotet örn åtal som kan anses verka främjande för indrivningen
av resterande fordringar. Sedan åtal skett äger åklagaren icke
nedlägga detsamma, därest det är lagligen grundat. En uppgörelse på
detta stadium är därför mindre sannolik. Men även efter en lagändring
i enlighet med propositionen har säljaren kvar möjligheten att genom hot
om åtal frampressa en uppgörelse och möjligheten att utöva tryck kvarstår
även sedan åtal väckts, enär detsamma när som helst kan återkallas
av målsäganden. Det finnes under dessa omständigheter icke någon som
helst anledning antaga att avbetalningsfirmorna skola ändra sina affärsmetoder
efter den föreslagna lagändringens genomförande.
Att, på sätt departementschefen torde ha förutsatt, målsägandena i
övervägande antalet fall icke skulle vilja ådraga sig de kostnader
som äro förenade med åtal, synes dock vara riktigt. Därav följer
emellertid, att de fall då åtal komme att ske bleve utvalda efter synnerligen
godtyckliga grunder. Därest förskingring av gods, som förvärvats
genom avbetalningsköp mera sällan skulle komma att åtalas, kan
därjämte befaras, att effektiviteten hos det straffhot, som 22 kap. 11 §
strafflagen innehåller, avsevärt förminskas, samt att till följd härav —
även örn förslaget skulle kunna medföra någon begränsning i avbetalningshandeln
— antalet förskingringar i samband med avbetalningsköp
komme att stiga såväl totalt som relativt.
En dylik utveckling vore uppenbarligen synnerligen beklaglig ur
straffrättslig synpunkt. Verkningarna därav skulle menligt drabba även
de grenar av avbetalningshandeln som äro till nytta för allmänheten.
Av det sagda torde framgå, att utskottet icke kunnat finna, att den av
riksdagen år 1927 begärda utredningen får anses avslutad genom den avdepartementschefen
nu framlagda redogörelsen. I stället måste möjlig
-
21
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
heterna att komma till rätta med avbetalningshandelns svåra olägenheter
skyndsamt på nytt undersökas. Därvid synes det icke uteslutet, att ett
ingripande mot agenter skulle kunna ske på sätt riksdagen nämnda år
ifrågasatt. Jämväl en inom utskottet framförd tanke att inskränka eller
upphäva nuvarande befogenhet för säljaren vid avbetalningsköp att utan
föregående dom erhålla handräckning för godsets återfående torde böra
övervägas. En dylik åtgärd skulle på ett helt annat sätt tvinga säljaren
till försiktighet vid valet av kunder än den i propositionen föreslagna
ändringen av åtalsrätten. Skulle det vid utredningen befinnas antagligt,
att nämnda eller andra på särskilda detaljer vid avbetalningsaffärerna
inriktade restriktioner icke leda till en verklig reformering av avbetalningshandeln,
torde själva grunderna för gällande lagstiftning böra upptagas
till prövning i förhållande till det behöriga kreditbehov denna affärsform
från början varit avsedd att tillgodose.
Vill man vinna något i syfte att söka begränsa åtalen vid förskingring
av avbetalningsgods torde det även kunna tagas under övervägande, huruvida
ej de ifrågavarande brotten kunde göras till s. k. angivelsebrott och
åt åklagaren kunde lämnas en viss frihet att bedöma, örn det allmännas
intresse krävde åtals anställande, i fråga örn åtminstone vissa grupper av
dylika brott. Huruvida en legalisering av en sådan opportunitetsprincip
i vidare eller mera begränsad omfattning särskilt vid angivelsebrott
är möjlig annat än i samband med åklagarväsendets omorganisation, därom
kan utskottet icke uttala någon bestämd mening.
På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke förorda till antagande
det i propositionen framlagda förslaget örn ändring i åtalsrätten beträffande
förskingring.
Utskottet övergår härefter till den i motionerna föreslagna ändringen
av lagen om avbetalningsköp. Departementschefen har i propositionen
påvisat vissa olägenheter, vilka skulle vara förenade med ett av kommerskollegium
efter enahanda principer utarbetat förslag. Av samma skäl
kan utskottet — under hänvisning tillika till den av utskottet här ovan
förordade utredningen — icke tillstyrka motionerna.
För utskottet återstår slutligen att behandla genom propositionen fram
lagt förslag om upphävande av 22 kap. 5 § 3 oell i momenten strafflagen
samt 21 § samma kapitel i vad den innehåller bestämmelse örn åtalsrätten
vid brott mot förstnämnda moment. Nu ifrågavarande förslag har föranletts
av den i utskottets utlåtande nr 33 behandlade propositionen nr 97
med förslag till lag örn mått och vikt. Utskottet har icke funnit anledning
till erinran mot förevarande proposition i denna del.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lag
om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, dels att 22 kap. 5 § 3 och 4 mom. strafflagen skola
upphöra att gälla, dels ock att 21 § i samma kapitel, vilket lagrum senast
ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 96), skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:
21 §.
Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande. Brott, som i 12
§ 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är om
brukande av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej
åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan
föryttring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det,
varuti han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.
Brott, varom i 11 § förmäles, mö.
ej åtalas av annan än målsägande,
där gärningsmannen kommit i besittning
av godset på grund av avtal
enligt vilket äganderätten skall
övergå å honom sedan för godset
betingad betalning blivit helt eller
delvis erlagd.
Brott, som i 10 §---öppnat blivit.
Brott, som i 8 § 1 mom.---— av äktenskapet.
Denna lag träder i kraft, vad an- Denna lag träder i kraft den 1
går stadgandet i 21 § 2 morn., den juli 1935.
1 juli 1934 samt i övrigt den 1 juli
1935.
B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt
C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville till förnyad utredning
23
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
företaga frågan om verkningarna av avbetalningshandeln
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 12 april 1934.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
Irån första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Bissmark, Larson l Lerdala, Öhman,
Wagnsson*, Wijkström och von Heland*, samt
från andra kammaren: herrar Linnér* Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund, K. Å.
Westman*, Sjögren, Olsson i Mellerud, Björling och Hermansson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av henrat Akerman, Klefbeck, Larson i Lerdala, Wagnsson, Sjögren, Olsson
i Mellerud och Hermansson, vilka anfört:
Såsom departementschefen framhållit kan det icke anses tillfredsställande
att, på sätt nu i stor omfattning sker vid avbetalningsköp, polis- och
åklagarmyndigheterna användas för kostnadsfri inkassering av enskildas
fordringar, ej sällan uppkomna genom mer eller mindre förkastliga affärsmetoder.
Vi anse även goda skäl ha anförts för antagandet att den
genom propositionen föreslagna begränsningen av åtalsrätten skall tvinga
säljarna till en viss försiktighet i valet av köpare och därmed rikta sin
udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet såsom det hos oss utvecklats.
Beträffande de fall, då en köpare av avbetalningsgods gör sig skyldig
till sådant förfarande emot sin kontrahent att det måste anses önskvärt
att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens sida kommer
till stånd, har departementschefen framhållit, att förfarandet antingen
innefattar klart bedrägeri, då brottet faller under allmänt åtal, eller
också torde stå så nära dylikt brott att polismyndigheten är både berättigad
och skyldig att upptaga saken till undersökning. Då åklagaren har
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 49.
lätt att erhålla målsägarens fullmakt, synas icke behöva befaras några
praktiska olägenheter av möjligheten att ett förfarande som åklagaren
ansett vara bedrägeri sedermera rätteligen finnes höra betraktas såsom
förskingring.
På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att Kungl. Maj:ts förslag måtte av riksdagen i oförändrat
skick antagas.
841 208, Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.