Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

7

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i
§ 13 ordning sstadgan för rikets städer.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 41,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Arnemark m. fl., hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn sådan ändring
av § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 att beträffande tillställning,
som avses i kungl, förordningen den 10 juni 1932 angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i nämnda paragraf m. m., det i samma paragrafs
fjärde stycke stadgade straff må, därest omständigheterna äro synnerligen
försvårande, utgöra böter högst 1,000 kronor.

I fråga örn de skäl, som föranlett motionärernas hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Ovannämnda paragraf i ordningsstadgan innehåller vissa bestämmelser angående
tillställningar i stad — med undantag av andaktsövning och föreläsning
vid läroanstalt — vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes
kungöras eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt
från allmänheten fordras, begäres eller mottages eller till vilka allmänheten
eljest har tillträde. Enligt kungl, kungörelse den 10 juni 1932 skall vad i
paragrafen är stadgat i fråga örn icke kulturella nöjestillställningar gälla jämväl
för landsbygden.

Beträffande samtliga i paragrafen åsyftade tillställningar föreskrives, att
den som vill anordna dylik tillställning skall göra anmälan därom hos polismyndigheten.
Är fråga örn icke-kulturella nöjestillställningar eller tillställningar,
som skola äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat
under bar himmel beläget ställe till vilket allmänheten eljest har obehindrat
tillträde, skall dessutom polismyndighetens tillstånd avvaktas.

Polismyndigheten äger meddela erforderliga ordningsföreskrifter för varje
tillställning, för vilken fordras anmälan eller tillstånd, med skyldighet för
den, som gjort anmälan om tillställningen, att ställa sig föreskrifterna till
efterrättelse. För att sätta polismyndigheten i tillfälle att meddela sådana
föreskrifter åligger det även den, som gör anmälan, att lämna polismyndigheten
de upplysningar angående tillställningens ändamål och beskaffenhet, som
polismyndigheten äskar.

Äger tillställning rum utan anmälan eller tillstånd, där så erfordras, äger
polismyndigheten vidare befogenhet att upplösa tillställningen, i följd varav
alla de, som samlats å stället, äro skyldiga att på polismyndighetens uppma -

8

Första lagutslcottets utlåtande Nr 81.

liing bege sig från platsen. Samma befogenhet tillkommer polismyndigheten,
där det visar sig, att tillställning, för vars hållande fordras anmälan eller tillstånd,
åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag,
eller föranleder till svårare oordning. Är det fråga örn svårare oordning, erfordras
dock för att polismyndigheten skall äga ingripa med upplösning ytterligare,
att oordningen icke kan undanröjas genom orostiftarnas avlägsnande.

Där det visar sig, att tillställning, för vilken fordras anmälan eller tillstånd,
åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller
föranleder till svårare oordning, äger polismyndigheten därjämte förbjuda tillställningens
förnyande.

Paragrafen innehåller slutligen straffbestämmelser, däribland i det av motionärerna
åberopade fjärde stycket för den, som underlåter att i vederbörlig ordning
göra anmälan eller inhämta tillstånd, där så erfordras, samt för ägare
eller innehavare av lokal eller plats för tillställningen, om ägaren eller innehavaren
försummar att före tillställningens början göra sig förvissad att densamma
blivit vederbörligen anmäld eller i fall, där sådant erfordras, tillåten
Straffet utgör böter från och med 5 till och med 100 kronor.

I § 25 i stadgan föreskrives, att den som under tid, då han är ställd under
tilltal för förseelse emot stadgan, fortsätter eller förnyar samma förseelse,
skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, fällas till ansvar för varje
gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått del.

Genom kungl, förordningen den 10 juni 1932 har bland annat förklarats,
att vad i § 13 ordningsstadgan är föreskrivet angående offentlig föreställning
eller annan sådan tillställning skall äga tillämpning jämväl å tillställning
till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av
inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av en uteslutande
eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar driven rörelse eller
tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning eller de villkor,
varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning, till vilken allmänheten
har tillträde.

Av motiven till denna förordning, vilken underställdes riksdagens prövning
genom proposition nr 184 nämnda år, framgår, att därmed åsyftades i främsta
rummet de s. k. nattklubbarna, vilka under föreningslivets namn och form
undandrogo sig skyldighet att erlägga nöjesskatt och att iakttaga de bestämmelser,
som eljest reglera det offentliga nöjeslivet.

Samtidigt med nyssnämnda förordning utfärdades särskilda förordningar
om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning
av rusdrycker, 2 § i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning
av pilsnerdricka samt 4 § 2 mom. i förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Härigenom
lia de stadganden som i nu ifrågavarande författningar meddelas angående
utskänkning av rusdrycker, pilsnerdricka och alkoholfria drycker, blivit tilllämpliga
jämväl med avseende å tillhandahållande av sådana drycker vid tillställning,
som avses i förordningen angående utsträckt tillämpning av vissa
bestämmelser i § 13 ordningsstadgan.

Första lagutskottets utlåtande Nr Bl.

9

I motionen anföres, att de åtgärder, som sålunda vidtagits för att stävja
nattklubbarnas verksamhet, icke varit tillräckligt effektiva. Motionärerna
påyrka fördenskull skärpning av straffet i fjärde stycket av § 13 ordningsstadgan.

Såsom redogörelsen härovan utvisar var syftet med förordningen den 10
juni 1932 angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 ordningsstadgan
i främsta rummet att stävja de s. k. nattklubbarnas verksamhet.
Detsamma var förhållandet med vissa ändringar i förordningarna angående
försäljning av rusdrycker, pilsnerdricka samt vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker. Under åberopande av den sålunda vidtagna utvidgningen
av gällande straffbestämmelser på ifrågavarande områden har även i talrika
fall väckts åtal mot dem som äro ansvariga för nattklubbarnas verksamhet.
Erfarenheten har emellertid, såsom motionärerna framhållit, givit vid handen,
att denna verksamhet likväl alltjämt pågår i avsevärd omfattning.

Med hänsyn till de skadliga verkningar, som kunna följa av nu ifrågavarande
form av nöjeslivet, och angelägenheten av att gällande lag respekteras
synes det synnerligen påkallat att ytterligare åtgärder vidtagas, ägnade
att möjliggöra ett mera effektivt ingripande på detta område. Härvid
ligger det uppenbarligen nära till hands att i enlighet med motionärernas
förslag skärpa straffbestämmelserna i § 13 ordningsstadgan. Enligt
motionärernas yrkande skulle denna straff skärpning inskränkas till sådana
tillställningar som avses i förordningen angående utsträckt tillämpning
av vissa bestämmelser i samma paragraf, d. v. s. sådana tillställningar som
försiggå under föreningslivets förklädnad. En dylik begränsning torde emellertid
vara mindre lämplig. Då den nuvarande uppställningen av denna paragraf
utmärker sig för stor brist på reda, kan det måhända för ändamålet bliva
erforderligt att paragrafen underkastas en allmän omredigering för indelning
av därmed åsyftade tillställningar i lämpliga grupper. I så fall torde det icke
heller behöva möta några avsevärda svårigheter att genomföra en straffskärpning,
däri tilläventyrs kan ingå särskilt återfallsstraff, beträffande sådana
tillställningar, som anordnas av nattklubbarna.

På grund av det anförda vill utskottet förorda, att frågan blir föremål för
närmare utredning av Kungl. Maj:t. Vid denna bör måhända jämväl upptagas
till prövning i vad mån även andra åtgärder än skärpning av straffbestämmelserna
i § 13 ordningsstadgan böra vidtagas. Utskottet, som icke härutinnan
kan uttala någon bestämd mening, är förvissat att Kungl. Maj :t, med beaktande
av önskemålet att ifrågavarande form av nöjeslivet örn möjligt bringas
att upphöra, prövar de möjligheter som för sådant ändamål i övrigt kunna
stå till buds.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville
verkställa utredning angående skärpta åtgärder mot de så kal -

Utskottet.

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 81.

lade nattklubbarnas verksamhet samt, i den mån så erfordras,
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan
föranleda.

Stockholm den 23 februari 1934.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra*, Larson i
Lerdala, Norling, Wagnsson och von Heland;

från andra kammaren: herrar Linnér*, Nilsson i Antnäs, K. A. Westman* och
Sjögren, fru Östlund samt herrar Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud och Johnsson
i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.