Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1934 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse
av 57 § sista stycket sjömanslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
127, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindberg i Stockholm
hemställt, att riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 57 § sista
stycket sjömanslagen:

»Besättningens kosthåll må icke av någon övertagas på entreprenad.»

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
motionen.

Före tillkomsten av sjömanslagen den 15 juni 1922 funnos de grundläggande
bestämmelserna angående det kosthåll, som skulle tillkomma besättning
å fartyg, i 45 § sjölagen. Detta lagrum innehöll ursprungligen allenast,
att befälhavaren skulle tillse att besättningen erhölle god och tillräcklig
kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg fastställda
spisordning, samt att befälhavaren, örn han under resa funne nödvändigt
att nedsätta kosten, ägde rätt därtill, dock att besättningen skulle undfå skälig
ersättning därför, vilken i händelse av tvist skulle bestämmas av skiljemän.
Inom den s. k. sjöfartssäkerhetskommittén, som år 1910 framlade förslag
till ändring i vissa delar av sjölagen, uppkom emellertid fråga i vad mån
befälhavaren borde bibehållas vid den möjlighet att själv övertaga kosthållet
på entreprenad som lagrummet medgåve. Härutinnan anförde två reservanter,
att befälhavaren som ägde att utöva tillsyn över kosthållet icke borde
av eget intresse frestas att på ett partiskt sätt fullgöra detta åliggande,
varför befälhavaren å vissa fartyg, beträffande vilka olägenheter i berörda
avseende framträtt, borde förbjudas att vara ekonomiskt intresserad i kosthållningen.
I anslutning till detta uttalande föreslogs i propositionen nr
116 till 1914 års senare riksdag, med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av sjölagen, att i 45 § sjölagen måtte jämte vissa andra ändringar införas
förbud för befälhavaren att övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.

Till närmare motivering för detta förslag anförde chefen för justitiedepartementet
bland annat, att skäl syntes finnas för att alldeles förbjuda
redaren att utlämna kosthållet på entreprenad vare sig åt befälhavaren eller
annan, men att i brist på fullständig utredning för bedömandet av verkningarna
därav en sådan bestämmelse icke ansetts för det dåvarande kunna
föreslås. Yad däremot icke syntes tarva vidare utredning utan läge i själva

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

sakens natur vore det förhållande, att den som hade laga skyldighet att tillse
iakttagandet av besättningens rätt till visst kosthåll, icke själv borde tilllåtas
vara entreprenör för detsamma med utsikt till vinst eller förlust allteftersom
födan vore bättre eller sämre. Genom förbud för befälhavaren att
såsom entreprenör ha intresse av kostens beskaffenhet hade man väl icke
rått bot för den olägenhet som kunde föreligga däri att i den inskränktare
farten (företrädesvis kust- och skärgårdstralik) befälhavarens hustru eller
släkting ofta nog rådde för kosthållet och att befälhavaren sålunda kunde
äga ekonomiskt intresse däri. Men då dessa fartyg i allmänhet vore passagerarefartyg
hade ostridigt någon fara för besättningens rätt icke av berörda
förhållande yppat sig, varför hänsyn därtill för det dåvarande icke
syntes behöva tagas. Ifrågavarande förslag bifölls av riksdagen.

Från 45 § sjölagen har berörda stadgande sedermera överflyttats till 57 §
sjömanslagen. Denna paragraf är i sin helhet av följande lydelse:

»Befälhavaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med de föreskrifter, som Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten, äger besättningen
därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren äger att med avseende å klimat och hälsoförhållanden föreskriva
lämplig omväxling i kosten, dock må besättningens rätt icke därigenom
inskränkas.

Ager utvikt av proviant rum, må befälhavaren ej förvägra besättningen
att kontrollera vikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.»

Närmare bestämmelser angående kosthållet ha meddelats genom spisordning,
som fastställts genom kungl, kungörelse den 16 oktober 1925.

Ifrågavarande paragraf i sjömanslagen samt spisordningen äro tillämpliga
vare sig kosthållet å fartyget upplåtits på entreprenad eller ej.

Beträffande personal, som är anställd hos den, vilken erhållit kosthållet
å ett fartyg på entreprenad, är uppenbart, att densamma kommer att befinna
sig i ett annat rättsligt läge än den av redaren anställda personalen ombord.
Enligt 71 § sjömanslagen skola dock åtskilliga särskilt uppräknade
stadganden i samma lag äga tillämpning jämväl å nu ifrågavarande personal.
Sålunda åligger det befälhavaren att, när någon som tillhör denna personal
är sjuk eller skadad, sörja för att han erhåller nödig vård ombord eller i
land. Till bestämmelser i sjömanslagen, som äro tillämpliga jämväl å den
av entreprenören anställda personalen, hör för övrigt den nu ifrågavarande
57 § i lagen. Föreskriften i 28 § sjömanslagen, att kostnaden för sjömans
sjukvård skall bestridas av redaren så länge sjömannen är kvar i tjänsten,
är däremot icke tillämplig å ifrågavarande personal. Ej heller är redaren
beträffande någon av entreprenörens personal, som blir sjuk eller skadad,
skyldig att såsom för andra sjömän bekosta hans vård under viss tid efter
anställningens upphörande. Entreprenörens personal är vidare icke berättigad
att enligt 41 § sjömanslagen erhålla ersättning av redaren för förlust
av effekter vid fartygets förolyckande.

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 7

I motionen anföres blanc! annat:

»De olägenheter som tidigare förefunnos vad det gällde kosthållet ombord
finnas i stor utsträckning ännu kvar, med den skillnaden dock, att befälhavaren
aldrig själv är entreprenör för kosthållet. Numera anställa rederierna
själva entreprenör för kosthållet, och att därvid befälhavaren närstående
personer kunna bli antagna faller av sig självt.

Detta nja entreprenörsystem, som utvecklats sedan sjömanslagens tillkomst,
förorsakar lika många och lika stora olägenheter för besättningarna,
som det äldre, vid sjömanslagens tillkomst slopade systemet åstadkom. Då
rederierna anställa sina entreprenörer förvissar man sig sällan örn huruvida
och i vad mån dessa ha ekonomiska förutsättningar för fullgörandet
av de förpliktelser som följa denna syssla. I många fall komma entreprenörerna
på ekonomiskt obestånd redan från början, med påföljd att besättningen
blir lidande därigenom att de icke kunna erhålla ''god och tillräcklig
kost’ som lagen föreskriver eller tillförsäkrar dem.

I detta sammanhang må även erinras örn att entreprenör, som antagits
för kosthållet, även måste anställa och avlöna personal för skötandet av
viss del av under entreprenörsystem sorterande sysslor. Entreprenör kan
sålunda ha anställda flera personer i sin tjänst, för vilka han eller hon
måste svara på samma sätt som redaren måste svara för av befälhavaren
anställd personal. Entreprenör skall således bekosta och utgiva viss lagstadgad
ersättning till personal, som blivit sjuk eller drabbats av olycksfall
i tjänsten, vid fartygs haveri ersätta förlorade effekter m. m.»

Enligt ifrågavarande paragraf i sjömanslagen åligger det befälhavaren å
vederbörande fartyg att tillse att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost. I vad mån en sådan tillsyn utgör en verklig garanti, att besättningens
berättigade krav icke skjutas åt sidan, är uppenbarligen i hög grad beroende
på befälhavarens personliga duglighet och omsorg om besättningen. Det
ligger i sakens natur, att tillsynen kan befaras bliva mindre effektiv om
befälhavaren är ekonomiskt intresserad av kosthållet. Med hänsyn härtill
var det uppenbarligen på synnerligen goda grunder, som år 1914 infördes
förbud för befälhavaren att själv övertaga kosthållet på entreprenad.

I förevarande motion åsyftas emellertid att gå väsentligt längre genom
att helt förbjuda kosthållets utlämnande på entreprenad. I likhet med vad
föredragande departementschefen anförde i samband med 1914 års lagstiftning
anser väl även utskottet, att vissa skäl kunna anföras för ett dylikt
generellt förbud för redaren att utlämna kosthållet på entreprenad. Det
synes dock utskottet som örn det skulle vara svårt att överblicka verkningarna
därav, såväl för besättningen som redaren. Yad angår besättningen
är det visserligen möjligt, att kosthållet genom det föreslagna förbudet understundom
skulle förbättras, men å andra sidan kan det lika väl tänkas, att en av
befälhavaren kontrollerad entreprenör åstadkommer en för besättningen fördelaktigare
kosthållning. För redarens del tillkomma särskilt svårigheterna att
övervaka, att vederbörande verkställer erforderliga inköp på ett lämpligt sätt

Utskottet.

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

samt att de icke vid inköpen betinga sig provisioner eller eljest förfara oredligt
mot honom. Motionären har till stöd för sitt yrkande särskilt framhållit
den jämväl av departementschefen år 1914 beaktade olägenheten, att en befälhavaren
närstående person kunde tänkas bliva antagen såsom entreprenör
för kosthållet, varigenom befälhavaren trots det nuvarande förbudet bleve
ekonomiskt intresserad i saken. Enligt departementschefens uttalande vore
denna olägenhet dock begränsad till den inskränktare farten (företrädesvis
kust- och skärgårdstrafik) och då de fartyg som ginge i denna trafik i allmänhet
voro passagerarefartyg hade någon fara för besättningens rätt icke
av berörda förhållande yppat sig. Utskottet saknar närmare kännedom örn
den omfattning i vilken en sådan anordning för närvarande må tillämpas
men finner det antagligt, att olägenheterna av densamma måste bliva ganska
obetydliga, särskilt i betraktande av att sjömännen i allmänhet äro i tillfälle
att genom sina organisationer vaka över att de icke gå förlustiga de förmåner
som tillkomma dem.

Yad motionären i övrigt anfört örn den rättsliga ställning, entreprenörens
personal intager jämfört med besättningen i övrigt, anser utskottet icke
utgöra tillräckligt skäl för den föreslagna lagändringen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 9 februari 1934.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Bissmark, Larson i Lerdala, Norling, Öhman* och von Heland;

från andra kammaren: herrar Linnér* och K. A. Westman, fru Östlund, fröken
Wellin samt herrar Berg*, Björling och Hermansson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Akerman, Klefbeck och von Heland, fru Östlund och herr Hermansson,
vilka förklarat sig anse att utskottet bort i anledning av motionen
hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville efter verkställd utredning taga under övervägande,
huruvida genom upphävande av den fartygsredare medgivna
befogenhet att å entreprenad upplåta kosthållet ombord
besättningen kan vinna ökad trygghet för tillgodonjutande av
sin rätt till god och tillräcklig kost, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen må föranleda.