Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 27 febr. 1934 kl. 2 e. ni.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående sådan grundlagsändring, att viss eller vissa
ämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 149 av
herr Bengtsson i Kullen och nr 155 av herr Westman m. fl.

I motionen II: 149 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla
om utredning och förslag till sådan ändring i grundlagen, att landshövdingar
icke må vara valbara till riksdagen».

I motionen II: 155 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn verkställande av utredning och framläggande av förslag,
vartill denna utredning kan föranleda, av frågan om sådan förändring av
grundlag, att innehav av vissa slag av de förtroendeämbeten, varom i § 35
regeringsformen stadgas, samt innehav av därmed likvärdigt ämbete icke må
vara förenligt med uppdrag som riksdagsman».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

De i § 35 regeringsformen uppräknade förtroendeämbetsmännen äro enligt
vår författning lika litet som några andra kategorier av ämbetsmän i
följd av denna sin ställning uteslutna från behörighet att vara ledamöter
av riksdagen.

Vid 1933 års riksdag väcktes förslag örn skrivelse till Kungl. Majit »med
anhållan om utredning och förslag rörande sådan ändring i grundlagen, att
förtroendeämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen». Motionerna avstyrktes
av konstitutionsutskottet (utskottets utlåtande nr 14) och avslogos
av riksdagen. Sedan utskottet i fråga om statsrådets ledamöter i sitt yttrande
bl. a. framhållit, att deras erfarenhet och insikter i viktigare frågor vore av
den betydelse för riksdagsarbetet i dess helhet, att de icke borde förklaras
obehöriga att vara riksdagsmän, anförde utskottet följande:

En del äldre utländska författningar såsom Förenta staternas och vissa av
Frankrikes tidigare författningar förklara innehav av statsämbete oförenligt
med ledamotskap av representationen. Grunden för bestämmelserna härom
Ilar varit samma äldre statsrättsliga teorier, enligt vilka regeringens medlem Hihang

till riksdagens protokoll 1934. 5 sami. Nr 6.

2

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

mar icke borde få taga säte i representationen. I Englands konstitutionella
rätt infördes i början av 1700-talet en regel om att ett flertal ämbetsmän icke
skulle vara valbara till parlamentet och att parlamentsledamot, som erhölle
statsämbete av ifrågavarande slag, skulle vara obehörig att vidare sitta i
underhuset. Regeln var här betingad av historiska skäl och närmast av en
strävan att förhindra regeringens tidigare inflytande över parlamentet. I någon
mån likartade synpunkter ligga till grund för den i nu gällande fransk
statsrätt förefintliga regeln, att innehav av avlönat statsämbete och ledamotskap
av deputeradekammaren i allmänhet äro oförenliga. Bestämmelsen är
nämligen delvis föranledd av en strävan att icke äventyra representationens
kontroll över regeringen genom att av denna beroende ämbetsmän sitta i
kammaren.

Dessa synpunkter kunna emellertid icke tillerkännas giltighet för vårt lands
vidkommande vad ämbetsmän i allmänhet beträffar med hänsyn till den
självständiga ställning, som dessa sedan gammalt intaga i förhållande till
regeringen. Vad speciellt förtroendeämbetsmännen och vissa andra kategorier
av verkschefer beträffar, är förhållandet visserligen formellt ett annat,
eftersom de kunna entledigas även utan att något tjänstefel behöver vara
lagligen konstaterat. Men gällande bestämmelse härom kommer numera
knappast i tillämpning. Även dessa kategorier av ämbetsmän äro därför faktiskt
lika självständiga i förhållande till regeringen som övriga statsfunktionärer.
Det skulle hos oss vara otänkbart, att en förtroendeämbetsman med
säte i riksdagen skulle entledigas med hänsyn till den kritiska inställning till
regeringens allmänna politik, som han inom riksdagen företrätt.

Till grund för den i fransk konstitutionell rätt gällande regel, att ämbetsmän
i allmänhet icke äro behöriga sitta i deputeradekammaren, ligger även
uppfattningen, att ledamotskap av folkrepresentationen och innehav av statsämbete
var för sig äro så krävande allmänna uppgifter, att oförenlighet dem
emellan bör föreligga. Denna synpunkt kan hava sin alldeles särskilda betydelse
i ett land, där representationen i regel är samlad större delen av
året. Ehuru riksdagens arbete hos oss i regel är begränsat till omkring fem
månader av året, kan det dock icke förnekas, att ett statsämbete, vare sig det
är fråga om en förtroendesyssla eller icke, i vissa fall kan bliva lidande på
att vederbörande befattningshavare samtidigt innehar säte i riksdagen. Men
att med hänsyn härtill uppställa en regel örn förbud för ämbetsmän i allmänhet
och för förtroendeämbetsmän i synnerhet att sitta i riksdagen finnes
ej anledning, allra helst som det icke lärer vara möjligt att generellt
utan endast för det konkreta fallet avgöra, örn ledamotskapet av riksdagen
kommer att inverka menligt för ämbetet därför, att icke lämplig vikarie kan
stå till buds eller av annan anledning. I vissa fall torde det för övrigt
icke enbart vara riksdagsmannauppdraget, som verkat hindrande eller ofördelaktigt
på ämbetets utövande, utan fastmera ledamotskapet av riksdagen
tillsammans med fullgörandet av ett flertal andra offentliga uppdrag vid sidan
av tjänsten, vilka törhända tilldelats vederbörande i följd av hans riksdagsmannaskap.
Det bör tillkomma regeringen att i detta fall se till, att statsämbetsmän
med säte i riksdagen icke anförtros dylika offentliga uppdrag
eller i varje fall icke i vidare mån än som anses nödigt.

Ehuru statstjänsten sålunda understundom ansetts lida sådant men av att
dess innehavare tillika sitter i representationen, så att bestämmelser införts
om oförenlighet mellan statstjänst i allmänhet och ledamotskap av representationen,
har det dock befunnits vara av sådant värde för denna senare att

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

3

i viss mån omedelbart få tillgodogöra sig ämbetsmäns särskilda sakkunskap
på t. ex. lagtillämpningen och förvaltningens skilda områden, att ett flertal betydelsefulla
undantag i engelsk och fransk konstitutionell rätt uppställts från
huvudregeln. Denna synpunkt bör ej heller för vårt lands vidkommande frånkännas
betydelse. Ehuru riksdagen i första hand och till sin övervägande del
synes böra bestå av utövare av skilda praktiska yrken, bör den dock ej berövas
möjligheten att omedelbart även tillgodogöra sig den särskilda sakkunskapen
från vissa betydelsefulla områden hos insiktsfulla och erfarna ämbetsmän.

Då svensk rätt för närvarande icke utesluter några kategorier av ämbetsmän
från valbarhet i riksdagen, torde en av de synpunkter, som varit bestämmande
härför, även varit den, att de väljandes frihet att utse den person
de önska icke bör kringskäras i vidare mån än som redan skett genom gällande
valbarhetsbestämmelser.

Den ståndpunkt, som svensk konstitutionell rätt intager ifråga om ämbetsmäns
behörighet att sitta i riksdagen, är icke heller enastående i sitt slag.
Dansk statsrätt står sålunda på samma ståndpunkt. Även norsk och finsk
rätt medgiva ämbetsmän på några få begränsade undantag när behörighet
att sitta i representationen.

Dessa av utskottet vid föregående års riksdag anförda synpunkter anser utskottet
fortfarande äga full giltighet för vårt lands vidkommande såväl beträffande
ämbets- och tjänstemän i allmänhet som i fråga om de i § 35 regeringsformen
angivna förtroendeämbetsmän och andra med dem jämförliga
ämbetsmän.

Utskottet hemställer därför,

1) att motionen II: 155 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; och

2) att motionen II: 149 måtte anses besvarad genom vad
utskottet ovan under 1) hemställt.

Stockholm den 27 februari 1934.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg, Sundberg, Oscar Gottfrid Karlsson,
Björkman, Bergman, Larsen*, Ehrnberg, Källman, Mellén, Magnusson i Tumhult,
Andersson i Igelboda, Vougt, Lindskog, Nordström*, Petersson i Broaryd, Lundén,
Björck i Kristianstad, Svensson i Landskrona och Nilsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid justeringen.

4

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

Reservation

av herr Reuterskiöld, som, med instämmande av herrar Källman, Vougt,
Petersson i Broaryd och Nilsson i Göteborg, anfört:

»Frågan örn förtroendeämbetsmännens ställning och om förenligheten av
ett förtroendeämbetes utövande med utövningen av riksdagsmannauppdrag
är icke blott en fråga örn förtroendeämbetsmännens beroende av Kungl.
Maj:t under deras verksamhet inom riksdagen, utan också en fråga om denna
verksamhets möjliga återverkan på deras ställning till Kungl. Maj:t som Dess
förtroendemän. Den förtjänar därför synnerligen väl en undersökning och utredning,
dock med det förbehåll att statsråden, som, ehuru i grundlagens mening
förtr^endeämbetsmän, genom utvecklingen främst blivit politiska ämbetsinnehavare,
för den skull icke kunna, så länge ett parlamentariskt styrelseskick
förefinnes, betraktas såsom andra förtroendeämbetsmän, utan
tvärtom med nödvändighet måste äga möjlighet att behålla eller erhålla riksdagsmannauppdrag
vid sidan av statsrådsämbetet.

Grundlagen ger ingen definition på begreppet förtroendeämbetsman, utan
anknyter blott till detta begrepp, vilket förutsättes såsom känt, den rättsregel,
som innebär att innehavaren av dylikt ämbete kan när som helst genom
Kungl. Maj:ts på skäl grundade beslut skiljas från ämbetet. Det ligger i sakens
natur, att i främmande länder, där begreppet förtroendeämbetsman är
okänt, och där i regel förvaltningens alla ämbets- och tjänstemän äro avsättliga,
regeln örn oförenlighet av ämbete med riksdagsmannauppdrag oftast
avser alla slag av ämbeten och tjänster. Hos oss däremot saknas över huvud
alla skäl att ifrågasätta en sådan oförenlighet, när fråga är om ämbeten eller
tjänster, vilkas innehavare äro principiellt oavsättliga. Däremot finnas hos
oss kanske starkare skäl än i utlandet att till utredning upptaga spörsmålet,
om innehavare av svenskt förtroendeämbete — som i utlandet saknar motsvarighet
— kan eller bör få vara riksdagsman. Denna fråga har i gällande
rätt med avseende å justitie- och regeringsråd, vilka visserligen icke
äro förtroendeämbetsmän, men i likhet med dessa representera Kungl.
Maj:t, lösts på det sätt att hinder ej möter för deras väljande till riksdagsmän
men väl för deras insättande inom riksdagen i utskott. Det synes
med fog kunna ifrågasättas om ej samma regel borde gälla för åtminstone
vissa förtroendeämbetsmän, som på alldeles särskilt sätt representera
Kungl. Maj:t, varvid i första hand Konungens befallningshavande i länen
och i Stockholm — landshövdingar och överståthållare — torde komma i
betraktande. Huruvida och vilka andra förtroendeämbetsmän borde såsom
intagande en likartad ställning eller såsom i särskild grad representanter för
statsintresset eller statsmakten, med landshövdingar i detta avseende likställas,
är ett spörsmål, som icke kan tillfredsställande besvaras utan en revision

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6

5

av regeringsformens nu gällande uppräkning av förtroendeämbetsmän och
en utredning av grunderna för ämbetens införande i denna kategori.

Även örn man vill medgiva att valmännen böra äga formellt obegränsad frihet
att välja sina riksdagsrepresentanter var de vilja och förty även bland förtroendeämbetsmän,
följer ingalunda därav att alla de sålunda valda måste vara
inbördes likställda inom riksdagen. Härvid bör erinras, att vad riksdagen
speciellt behöver och bör representera, det är icke någon speciell sakkunskap
på det ena eller det andra förvaltningsområdet, utan det är fastmera
det »sens commun» och den genomsnittliga allmäninsikt, som bär upp den
svenska självstyrelsen och självförvaltningen, vars främsta organ just är
riksdagen. Den speciella auktoritet och sakkunskap, som vissa förtroendeämbetsmän
representera eller borde representera, även örn de ingalunda alltid
så göra, den kan och får enligt vår rätt göra sig gällande oberoende av
riksdagen och arbetet inom denna, därigenom att grundlagen — i motsats
till vad i utlandet gäller — kräver yttranden från vederbörande myndigheter
före ärendens avgörande hos och genom Kungl. Maj:t. Såsom motionärerna
riktigt framhållit ligger det en fara däri, att framskjutna och till
objektiv förvaltningsverksamhet avsedda förtroendeämbetsmän genom aktiv
partipolitisk verksamhet — och sådan medföljer varje riksdagsmannaverksamhet
i någon grad — lätt förlora tilliten såsom politiskt opartiska, vari
dock ingalunda ligger, att dessa ämbetsmän skulle förmenas rätten att hysa
en personlig politisk uppfattning.

Goda skäl och i verkligheten avgörande skäl tala därför till förmån för
den av motionärerna ifrågasatta utredningen.

Med hänsyn härtill hemställes,

1) att riksdagen ville, med bifall i huvudsak till motionen
155 i andra kammaren, besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om verkställande av utredning och framläggande
av förslag, vartill denna utredning må föranleda, av
frågan om sådan ändring av grundlagens bestämmelser örn
förtroendeämbetsmän, att innehavet av vissa sådana eller
därmed likställda ämbeten icke må vara i större eller mindre
utsträckning förenligt nied riksdagsmannauppdrag;

2) att motionen i andra kammaren nr 149 härigenom må
anses besvarad.»