Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
1
Nr 54.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1934 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärd för bevarande av förre lokomotivmästaren A.
Larssons delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa,
dels ock väckt motion örn understöd åt Larsson
m. m.
I en den 9 mars 1934 dagtecknad proposition nr 249, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, bar Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga
omkostnader bestrida för förre lokomotivmästaren vid Varberg—Ätrans
järnväg Anton Larssons delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa
stadgade avgifter till kassan, intill dess rätt till pension från kassan må
tillkomma Larsson.
I skrivelse den 2 februari 1933 bänsköto fullmäktige i riksgäldskontoret
till Kungl. Maj:ts prövning en bos fullmäktige gjord framställning örn
understöd eller pension åt, bland andra, förre lokomotivmästaren vid Varberg—Ätrans
järnvägsaktiebolag Anton Larsson. I nämnda skrivelse anförde
fullmäktige bland annat följande:
Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag bade i oktober 1931 avträtt sina
tillgångar till konkurs, varefter järnvägen å exekutiv auktion inropats av
riksgäldskontoret och hade sedermera utarrenderats till ett av Halmstad—
Nässjö järnvägsaktiebolag för ändamålet bildat bolag, Varberg—Kinnareds
Trafikaktiebolag. Med undantag för Larsson bade samtliga befattningshavare
vid ifrågavarande järnväg, frånsett viss extra personal, kunnat
beredas anställning hos Varberg—Kinnareds Trafikaktiebolag.
Fullmäktige ville meddela, att Larsson, som vore född den 22 maj
1879, vore delägare i enskilda järnvägarnas pensionskassa för ett
belopp av 4,700 kronor för år; att i anledning därav utgående pensionsavgifter
till kassan erlagts av järnvägsbolaget med kronor 46:41 och
av Larsson med kronor 42:19 för månad ; att jämlikt reglementet för kassan
Larsson skulle äga åtnjuta pension vid uppnådda 63 levnadsår eller, om
de nödiga förutsättningarna härför då förelåge, vid 60 års ålder till ett
belopp av 3,290 kronor; att Larsson från konkursförvaltningen, som han
även efter järnvägens utarrendering biträtt med vissa arbeten, uppburit
avlöning till den 1 februari 1933; samt att det bland annat med hänsyn
till Larssons hälsotillstånd ej varit riksgäldskontoret möjligt att oaktat
upprepade försök anvisa honom någon lämplig anställning.
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 8 sami. Nr 54.
I
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Fullmäktige ville för sin del föreslå, att understöd av statsmedel bereddes
Larsson dels genom tillerkännande åt honom av pension till belopp av 3,290
kronor för år, dels ock genom årlig utbetalning till enskilda järnvägarnas
pensionskassa av 1,063 kronor 20 öre för vidmakthållande av hans rätt till
pension hos kassan.
Fullmäktiges framställning avstyrktes av järnvägsstyrelsen och statskontoret.
Sedan fullmäktige erfarit, att ärendet ej komme att av Kungl. Maj:t
föreläggas 1933 års riksdag, återkallade fullmäktige sin hos Kungl. Maj:t
gjorda framställning samt hänsköto i stället genom skrivelse den 18 maj 1933
frågan örn understöd åt Larsson till bankoutskottets prövning, varvid fullmäktige
bland annat framhöllo, att av företedda intyg framginge, att
Larsson på grund av sviter efter magsår vore oförmögen till kroppsarbete,
att hans hustru på grund av svårt hjärtfel vore oförmögen till allt arbete
och att Larsson icke ägde kapital, livränta, understöd eller annat, som
kunde bidraga till hans och hans hustrus försörjning.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 58 anförde 1933 års bankoutskott
i huvudsak följande:
Självfallet måste stor tvekan råda, huruvida årligt understöd från statens
sida i ett fall som det föreliggande borde ifrågakomma. På ett ståndpunktstagande
i denna fråga, vars bedömande i första hand borde ankomma på
Kungl. Maj:t, ansåge sig utskottet emellertid icke behöva ingå. Av vad tillgängliga
handlingar innehölle rörande Larssons hälsotillstånd ville det nämligen
förefalla, som örn Larsson sannolikt skulle uppfylla stadgade förutsättningar
för erhållande av avkortad invalidpension enligt bestämmelserna
i § 6 mom. 1 c) i gällande reglemente för enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Frågan örn Larssons rätt till sådan pension syntes utskottet böra
underkastas prövning i vederbörlig ordning. För att icke Larssons pensionsrätt
skulle förverkas genom försummad avgiftsbetalning hade utskottet
emellertid, i betraktande av att Larsson syntes befinna sig i utblottat tillstånd,
ansett sig böra förorda, att staten åtoge sig att tillsvidare erlägga
de för Larssons delägarskap stadgade avgifterna, dock längst intill den
1 juli 1934.
Med bifall till utskottets hemställan beslöt riksdagen bemyndiga fullmäktige
att bestrida för Larssons delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa
stadgade avgifter till kassan, intill dess rätt till pension från
kassan kunde hava medgivits Larsson, dock icke för tid efter utgången av
juni månad 1934.
I skrivelse till Kungl. Majit den 12 januari 1934 hava fullmäktige i
riksgäldskontoret framhållit bland annat följande.
Enligt stadgandet i § 6 mom. 1 c) i reglementet för enskilda järnvägarnas
pensionskassa tillkomme rätt till pension delägare, som efter minst två års
delägarskap i kassan genom sjukdom eller skada, ådragen under den tid,
han tillhört pensionskassan, bleve enligt av legitimerad järnvägsläkare utfärdat
intyg alldeles oförmögen att i järnvägsförvaltningens tjänst vidare
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
3
användas. Larsson hade vid sin ansökning om erhållande av pension enligt
nämnda stadgande fogat ett av järn vägsläkaren E. Uddenberg den 17
augusti 1933 utfärdat intyg av innehåll, att Larsson av Uddenberg behandlats
för magsår (med blödningar) och att Larssons arbetsförmåga enligt
Uddenbergs förmenande fortfarande vore i väsentlig grad nedsatt på
grund av nämnda sjukdom. På föranstaltande av styrelsen för pensionskassan
hade Larsson därefter den 30 oktober 1933 undersökts av lasarettsläkaren
A. Westerbom, som i avgivet intyg meddelat, att Larsson undergått
fullständig magundersökning å Varbergs lasarett med röntgenfotografering
utan att några som helst sjukliga förändringar å magsäck eller tolvfingertarm
kunnat konstateras. På grund av detta läkarintyg hade styrelsen
för pensionskassan ansett sig förhindrad att bevilja Larsson pension.
Att Larsson på grund av omförmälda stränga föreskrift i reglementet för
enskilda järnvägarnas pensionskassa ej kunnat tillerkännas s. k. invalidpension
Ange ingalunda anses innebära, att han numera skulle vara fullt
arbetsför.
Fullmäktige hemställde dels att Larsson måtte för tiden från
och med den 1 januari 1934 till den dag, då rätt till pension från enskilda
järnvägarnas pensionskassa för honom inträdde, komma i åtnjutande av
understöd av statsmedel till sådant belopp, att det försloge till nödtorftig
bärgning för honom oell hans hustru, dels ock att Larsson åliggande av
gifter till nämnda kassa måtte även i fortsättningen gäldas av statsmedel.
Järnvägsstyrelsen och statskontoret hava i avgivna utlåtanden förklarat
sig vidhålla den ståndpunkt i frågan, som ämbetsverken tidigare intagit
till densamma.
Föredragande departementschefen har för egen del anfört följande:
»Ehuru det ur principiell synpunkt synes mig i hög grad tveksamt, huruvida
något understöd från statens sida bör lämnas i ett fall som det
förevarande, vill jag dock med hänsyn till de ömmande omständigheter,
som föreligga beträffande Larsson, icke motsätta mig, att den gjorda framställningen
i så måtto tillmötesgås, att statsverket — till förebyggande av
att Larssons pensionsrätt i enskilda järnvägarnas pensionskassa förverkas
genom försummad avgiftsbetalning — även för tiden efter den 30 juni
1934 åtager sig att bestrida erforderliga avgifter till nämnda kassa. Däremot
finner jag mig icke kunna biträda förslaget örn beviljande åt Larsson
av ett årligt understöd såsom bidrag till hans och hans hustrus försörjning.
De ifrågavarande avgiftsbeloppen torde böra gäldas av riksgäldskontoret
samt bestridas från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga omkostnader.
»
I samband med den föreliggande propositionen har utskottet till behandling
föreliaft en inom andra kammaren under nr 119 av herrar Andersson
i Falkenberg och Paulsen väckt motion, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, »att för vidmakthållande av förre lokmästaren Anton Larssons,
Varberg, rätt till pension från Enskilda järnvägarnas pensionskassa
till kassan utbetala ett årligt belopp av kr. 1,063: 20, och
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Utskottet.
att intill dess Larsson i stadgeenlig ordning kan erhålla pension från
Enskilda järnvägarnas pensionskassa av statsmedel måtte beviljas honom
ett understöd till belopp, som kan förslå till nödtorftig bärgning åt honom
och hans hustru.»
Såsom av utredningen i ärendet framgår, föreligga i förevarande fall
ömmande omständigheter, som tala för att staten på något sätt hör träda
hjälpande emellan. I sådant avseende tillstyrker utskottet, örn ock med’
tvekan, det av Kungl. Majit framlagda förslaget, vilket innebär, att staten
skulle, för att förebygga att Larssons pensionsrätt i enskilda järnvägarnas
pensionskassa förverkas genom försummad avgiftsbetalning, även
för tiden efter den 30 juni 1934 bestrida avgifterna till kassan. Utskottet förutsätter
emellertid, att, därest Larssons hälsotillstånd framdeles försämras,
förnyad läkarundersökning kommer till stånd för utrönande av
huruvida han uppfyller stadgade villkor för erhållande av avkortad invalidpension
eller — vid inträdd ålder av 60 år — av sjukpension. Det torde
böra ankomma på fullmäktige i riksgäldskontoret att, då anledning
därtill förefinnes, låta föranstalta örn erforderlig läkarundersökning.
I likhet med föredragande departementschefen har utskottet däremot
ansett sig icke kunna tillstyrka motionärernas förslag, att Larsson, som
aldrig varit anställd i statens tjänst, tillerkännes årligt understöd såsom
bidrag till sin och sin hustrus försörjning. Utskottet får därför avstyrka
bifall till motionen 11:119, i vad den skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å motionen II: 119, i
vad den skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag, må bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att från förslagsanslaget
till riksgäldskontoret: övriga omkostnader
bestrida för förre lokomotivmästaren vid Varberg
—Ätrans järnväg Anton Larssons delaktighet i enskilda
järnvägarnas pensionskassa stadgade avgifter till
kassan, intill dess rätt till pension från kassan må tillkomma
Larsson.
Stockholm den 15 maj 1934.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bankoutskoiteis utlåtande Nr 54.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Akerberg, Lindgren, Lindley, Stendahl, Ström i Lidköping,
Johansson i Friggeråker, Bjurström och Silfverstolpe;
från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Laurén, Lovén, Ryberg, Paulsen,
Andersson i Falkenberg och Hilding.
Reservation
av herrar Paulsen och Andersson i Falkenberg, vilka anfört följande:
»Sedan staten genom riksgäldskontoret å exekutiv auktion inropat Varberg—Ätrans
järnväg, utarrenderades denna till ett av Halmstad—
Nässjö järnvägsaktiebolag för ändamålet bildat bolag, Varberg—Kinnareds
trafikaktiebolag. Härvid bereddes samtliga ordinarie befattningshavare,
med undantag av Larsson, fortsatt anställning.
Larsson, som saknar egna medel, bar sedan dess, delvis på grund av
sjukdom, varit helt utan inkomst. Vi hava ansett det orättvist att han,
ensam av hela personalen, skulle ställas helt utan hjälp, intill dess pension
kan för honom erhållas från enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Samma uppfattning hava även riksgäldsfullmäktige gjort sig till tolk
för, då de i tvenne särskilda framställningar till Kungl. Maj:t hemställt,
att, förutom erläggande av för Larsson utgående pensionsavgifter, även
understöd skulle lämnas till nödtorftig försörjning för Larsson och hans
familj. Vi hava såväl i motionen 11:119 som inom bankoutskottet biträtt
denna uppfattning.
På grund av det anförda få vi hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och i anledning av motionen
II: 119, må
dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att
från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga
omkostnader bestrida för förre lokomotivmästaren
vid Varberg—Ätrans järnväg Anton Larssons delaktighet
i enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade
avgifter till kasssan, intill dess rätt till pension
från kassan må tillkomma Larsson,
dels ock medgiva, att Larsson må från och med
den 1 juli 1934, intill dess rätt till pension från kassan
må tillkomma honom, av ovanberörda anslag
uppbära en årlig pension av 1,200 kronor.»
Bihang till riksdagens protokoll 10.''IL S sand. Xr lii.